Föräta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N-o 6 (Utlåtande 1895:Tfu16 Första kammaren tfu1)

Föräta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N-o 6.

> :o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 22 april 1895, kl. 2 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i
anledning af väckt motion om slcrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om åtgärder till skydd för jordbruket mot
skada af s. k. canadahjortar i Södermanlands län.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 184, har herr G. G.
Andersson i Skeenda förnyat en af honom vid 1894 års riksdag gjord
anhållan, att Riksdagen ville besluta »att i underdånig skrifvelse hos
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville vidtaga åtgärder, så att den
nu i Södermanlands län i vildt och fritt tillstånd förefintliga canadahjorten
icke må tillskynda ortens jordbrukare skada å gräs- och sädesskördar,
utan, om så sker, staten, derest den är egare af hjortarne, lemna ersättning
derför eller medgifva, att canadahjorten blifver tillåten att fritt jagas
minst sju dagar om året, men att, om enskild person skulle befinnas vara
egare till hjortarne i fråga, denne må åläggas taga sådan vård om dem,
att de icke olofligen inkomma på annans egor, och att, om så sker, med
dem må förfaras såsom lagen stadgar om skada å annans hemdjur».

Till stöd för sin anhållan anför motionären: »Dessa hjortar hafva nu
förökat sig så, att de utgöra stora hopar och söka icke, såsom man skulle
kunna tro, sin föda i skog och mark, utan uppehålla sig på de med säd
Bih. till Riksd. Prof. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 6 Häft. (N:o 6). 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

och gräs besådda åkrar och uppäta samt nedtrampa skörden derpå, till
stor skada för ortens jordbrukare, dervid ofta händer, att små åkertegar
i hast beröfvas hela sin skörd. Dessa hjortar hafva för vana att ej skingras
eller låta sig skrämmas bort, och mer än vanlig hög hägnad hoppa de
med lätthet öfver.»

Dessa sina påståenden söker motionären styrka genom åberopande af
de bilagor, han lät åtfölja sin vid 1894 års riksdag väckta motion, bland
hvilka märkes en af 35 jordbrukare i Södermanlands län undertecknad
skrifvelse, i hvilken de klaga öfver den skada, de lida af bemälda hjortar,
och uttala sin önskan, att ersättning derför måtte dem genom Riksdagens
försorg beredas; samt vidare ett protokoll öfver eu af tjenstförrättande
jägmästaren i orten den 9 november 1S93 verkstäld besigtning, hvaraf
bland annat framgår, att canadahjortar genom tramp illa tilltygat så väl
ett grönrågsfält af 1 s/4 tunnlands vidd som en der bredvid belägen ny
klöfvervall af 3 tunnlands vidd, hvilka egor för dem hvarken genom
uppsatta »skrämmor» eller gärdesgårdar kunnat skyddas, och att — enligt
af tvenne nämndemän utfärdadt intyg — sådana hjortar på en i skogen
belägen åker om 3 tunnlands vidd år 1888 förstört 8 och år 1889 14
tunnor hafre.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskott vid 1894 års riksdag, till
hvilket herr Anderssons då väckta motion i ämnet hänvisades, leinnade
en historik öfver fridlysningsfrågan, hvaraf framgår följande. Sedan friherre
Oscar Dickson 1876 utsläppt tvenne canadahjortar från sin djurgård
vid Skeppsta i Södermanland, begärdes den 30 juli 1879 tio års
fridlysning för canadahjorten, men den 17 oktober 1879 utfärdade Kongl.
Maj:t förbud mot jagt af canadahjort inom Södermanlands län blott för en
tid af fem år, hvilken afkortning af den begärda fridlysningstiden enligt
utskottets mening sannolikt berodde af att öfverjägmästaren i Södermanlands
län herr S. C. Lidell i sitt utlåtande öfver frågan uttalat den åsigten, att
canadahjorten sannolikt förorsakar mer eller mindre skada på sädesgrödörna.
Emellertid synes den på detta sätt uppkomna stammen af canadahjortar,
trots fridlysningen, hafva i det närmaste dött ut, och med anledning häraf
anskaffade friherre Dickson en ny stam och förklarade sig sinnad att
deraf utsläppa 6 stycken, »derest skydd bereddes djuren öfver hela landet
under tio års tid», hvarom ansökan ingafs den 19 maj 1886. Åtskilliga
myndigheter, som hördes öfver ansökningen, i synnerhet sådana i län, inom
hvilkas områden ingen canadahjort fans, hade intet att erinra deremot,
men »Konungens befallningshafvande i Linköpings och Skaraborgs län

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 6.

jemte de fleste i ärendet hörda skogsinspektörer» ansågo, att fridlysningen
till en början ej borde utsträckas till mer än fem år, »enär vid en längre
tids fridlysning det kunde inträffa, att djuren i en viss trakt så f(Koktes,
att de komme att förorsaka af sevärd skada å odlade fälb, och skogsinspektören
i södra distriktet uttalade sig i yttrande af den 10 juni 1886 till
och med för att »förbudet må af Kongl. Majd upphåfvas i de orter, der
klagomål öfver skador af canadahfortar anmälas af jordägare'')''). Äfven domänstyrelsen,
i yttrande af den 20 september 1886, och öfverjägmästaren
C. M. Sjögreen, i yttrande af den 4 juni 1886, tillstyrkte blott en fridlySningstid
af fem år, den förre på den grund, att »olägenheter för jordegarné
kunna uppstå af djurartens ökade utbredning i mera bebyggda och odlade
trakter», och den senare på den grund, att »canadahjorten — — •— orsakar
anmärkningsvärd skada å de odlade fälten, derest han förekommer talrikare,
i synnerhet som canadahjorten hav benägenhet att samla sig i större flockar)).
Genom kongl. kungörelsen af den 24 september 1886 blef canadahjorten
fridlyst öfver hela landet till den 1 september 1892. År 1892 anhöll
friherre Dickson om utsträckning af förbudstiden, och denna ansökan tillstyrktes
i allmänhet af myndigheterna. Öfverjägmästaren C. M. Sjögreen
förklarade emellertid i sitt utlåtande i frågan, att canadahjorten blir skadedjur,
när han blir mera allmän, hvarför han hemstälde, att, om hjortarne
ytterligare skola fridlysas, detta ej må ske på viss tid, utan endast ''»tills
vidare, emedan man icke kan veta, när den tid inträffar, då de förekomma i
så stöld antal, att de blifva skadedjur». Genom kongl. kungörelsen af den 28
mars 1892 fridlystes också canadahjorten blott tills vidare öfver hela riket,
och det är denna fridlysning, som ännu gäller.

Med afseende på motionärens yrkande, att de, som lida skada genom
ifrågavarande hjortar, måtte beredas ersättning afl staten, i fall denna är
egare af hjortarne, eller afl enskild person, derest sådan kan anses vara
deras egare, uttalade 1894 års andra tillfälliga utskott från Andra Kammaren
den åsigten, att hvarken staten eller någon enskild person kan betraktas
såsom egare till hjortarne, utan att dessa, sedan de lössläppts,
måste anses likstälda med allt annat vildt — t. ex. elgen — så att en
hvar, som jagtmark eger, får obehindrad tillegna sig dem under loflig
jagttid, hvarför utskottet icke fann sig kunna tillstyrka motionärens på
denna förutsättning grundade yrkande, och samma uppfattning förklarar
sig Andra Kammarens tillfälliga utskott vid innevarande års riksdag
äfven hafva.

Motionärens andra alternativ, nemligen att canadahjorten skulle fritt

4: Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

få jagas minst sju dagar af året, ansåg åter Andra Kammarens utskott vid
1894 års riksdag förtjena något afseende, då det jagtbyte, som kunde
vinnas genom hjortarnes jagande, vore den enda ersättning, som stode att
erhålla för den af dem förorsakade skadan å de odlade fälten, och då
det ej vore önskvärdt, att detta djurslag blefve mera allmänt, emedan
det då »blir skadedjur», i synnerhet som canadahjorten icke, såsom t. ex.
elgen och rådjuret, företrädesvis toge sin föda ur skogs- och hagmarker,
utan från odlade fält. Utskottet ansåg sig dock ej böra uttala sig om
tiden för canadahjortens jagande, och föreslog derför blott, »att Andra
Kammaren för sin del beslutar att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t förordna, att canadahjorten blifver tillåten att
jagas någon tid årligen». Detta betänkande blef också af Andra Kammaren
bifallet. Första Kammarens första tillfälliga utskott vid samma riksdag,
till hvilket ärendet derefter hänvisades, föreslog emellertid, att Första
Kammaren icke måtte biträda Andra Kammarens beslut, och i enlighet
härmed beslöt också nämnda kammare, hvarigenom frågan förföll.

Till stöd för sitt afstyrkande anförde Första Kammarens första tillfälliga
utskott 1894, att frågan om inskränkning i fridlysningstiden för
canadahjort blifvit så nyligen som den 3 mars 1893 af Kongl. Maj:t
pröfvad, att, derest jagt äfven under helt kort tid nu medgåfves å den
ännu fåtaliga stammen af canadahjortar, sådant skulle medföra hjortarnes
fullständiga utrotande, och att, derest inom länet någon allmännare åsigt
vore rådande derom, att den skada, canadahjortarne kunde göra å växande
gröda, vore större än den förmån, som framdeles kan påräknas, när detta
villebråd hunnit så sprida sig och förökas, att jagt utan fara för utrotande
kan tillåtas, Södermanlands läns landsting icke torde underlåta att hos
Kongl. Maj:t göra framställning i ämnet.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskott vid innevarande års riksdag,
som behandlat den ifrågavarande motionen, säger sig icke af dessa
sist anförda skäl kunnat öfvertygas och anför följande: »Om Riksdagen
anser, att rättelse i en sak är af nöden, synes icke den omständigheten,
att ärendet redan varit föremål för Kongl. Maj:ts pröfning, böra utgöra
ett hinder för Riksdagen, som i ärendet kunnat erhålla andra eller utförligare
upplysningar än dem, som förelågo vid ärendets handläggning
hos regeringen, att i underdånighet inför Kongl. Maj:t derom göra ett
uttalande. Och hur önskligt det än är, att både Kongl. Maj:t och
Riksdagen med afseende på lokala frågor få upplysning i uttalanden af

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

landstingen, så synes dock frånvaron af sådana uttalanden icke behöfva
och böra hindra Riksdagen att sjelf söka bilda sig ett omdöme om det
berättigade eller oberättigade i till densamma framburna klagomål öfver
lokala missförhållanden. Då emellertid Första Kammarens utskott 1894
till följd af nämnda formella hänsyn icke sjelft inlåtit sig på frågan om
huruvida något fog finnes för de af motionären framburna klagomålen,
så blir det enda sakliga skäl, som detta utskott anfört, det, att frigifven
jagt på de ännu fåtaliga canadahjortarne äfven under helt kort tid
skulle på grund af dessa djurs oräddhet medföra deras utrotande. Emellertid
synes det kunna sättas i fråga, om ej de södermanländska canadahjortarnes
oräddhet, hvarpå deras skadlighet i ej ringa mån synes bero,
just är framkallad af deras fullkomliga fridlysning. Men äfven om dennas
upphörande skulle medföra canadahjortarnes försvinnande ur landet,
måste enligt utskottets åsigt detta anses såsom en mindre olägenhet, än
att deras bevarande sker genom medel, som äro för rättsmedvetandet
sårande, och detta blir fallet, om enskilda personer skola utan all ersättning
beröfvas sin välfångna egendom i och för deras underhåll. Nu kan
det visserligen synas, som om här blott vore fråga om obetydligheter, helst
då, enligt ett meddelande till utskottet, canadahjortarnes stam ej, såsom
motionären håller före, skulle ökats till »stora hopar», utan åtminstone i
trakten af Skeppsta, sedan friherre Dickson 1889 utsläppte tolf stycken,
skulle minskats till hälften; men för en liten jordbrukare är det dock
ingen småsak att beröfvas en skörd på 8 ä 14 tunnor, och en orättvisa
förblir en orättvisa, äfven om den blott drabbar ett fåtal personer. I
detta sammanhang anser sig utskottet också böra återkomma till frågan
om ersättning, ehuru från en annan synpionkt än den af motionären angifna.
Det är sant, att canadahjortarne ej tillhöra staten, och att staten
sålunda ej på denna grund kan hafva någon skyldighet att ersätta af dem
förorsakad skada. Men i detta fall har dock genom statens ingripande
möjlighet beröfvats medborgare att kunna effektivt skydda sig mot och
genom jagt erhålla ersättning för canadahjortarnes åverkan, och skall nu
detta djurslag, som företrädesvis söker sitt uppehälle på odlade fält, anses
så nyttigt och nödvändigt för det allmänna, att det bör skyddas genom en
fullständig fridlysning, då synes också billigheten kräfva, att kostnaderna
härför drabba det allmänna, men ej, såsom nu är fallet, enskilde, hvilkas
skördar, utan ersättning för dem i jagträtt, måste offras för ändamålets
vinnande, och att dessa enskilde sålunda, om det absoluta jagtförbudet skall
fortfara, verkligen böra få ersättning af allmänna medel.» Då emellertid
Bih. Ull Riksd. Prot. 18.95. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. (i Höft. 2

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

utskottet icke är öfvertygadt om att canadahj ortens bevarande är för det
allmänna så vigtigt, att staten derför bör betungas med en dylik ersättningsskyldighet,
utan anser den af Andra Kammarens andra tillfälliga
utskott 1894 förordade utvägen till de enligt utskottets mening verkligen
existerande missförhållandenas afhjelpande ändamålsenligare, hemställer utskottet
till sist, »att Andra Kammaren för sin del beslutar att i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t förordna, att canadahjorten
blifver tillåten att jagas någon tid årligen».

Sedan Andra Kammaren bifallit detta utlåtande, blef jemlikt § 63
mom. 3 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag af protokollet
delgifvet Första Kammaren, som hänvisat ärendet till sitt första tillfälliga
utskott.

Utskottet, som vid afvägandet af de skäl, hvilka anförts såväl för
som mot aflåtande af en skrifvelse i här föreliggande ämne, har emellertid
funnit de af Första Kammarens tillfälliga utskott vid 1894 års riksdag
uttalade skäl mot aflåtande af eu dylik skrifvelse fortfarande ega full betydelse.
Med anledning häraf och då dessutom, såsom Andra Kammarens
utskott äfven meddelar, canadahjortarne i den trakt af Södermanland, der
de förekomma, långt ifrån att ökats till antalet, tvärtom under sistförflutna
året högst väsentligt minskats, hemställer utskottet,

att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens beslut.

Stockholm den 22 april 1895.

På utskottets vägnar:

JESPER CRUSEBJÖRN.

STOCKHOI.M, TRYCKT 1 CKNTRAL-TRYCK KRIST, 1B«5.