Föräta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8

Utlåtande 1890:Tfu18 Första kammaren

Föräta Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

1

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 28 april 1890, kl. 6 e. m.

Första Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning
af väckt förslag om skrifvelse till Konungen i fråga
om. vissa grunder för en hafvande lag om ålderdomsförsäkring.

Uti en i Första Kammaren väckt motion, n:o 47, har herr Björnstjerna
föreslagit, att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t måtte vid behandlingen af frågan om ålderdomsförsäkring
äfven taga i öfvervägande här omnämnda förslag att, på frivillighetens
princip och på sätt närmare i motiveringen anföres, grunda en lag
om ålderdomsförsäkring.

Motionären anför bland annat, att frågan om ålderdomsförsäkring redan
behandlats af arbetareförsäkringskomitén och åtskilliga myndigheter, hvilka
genom de af dem uttalade skiftande meningar rörande lämpligaste sättet för
dess ordnande, visat, att denna fråga vore så vigtig och svårlöst, att hvarje
bidrag till dess lösning, grundadt på intresse för saken, torde kunna gorå
anspråk på välvilligt bedömande.

Alderdomsförsäkringen borde enligt motionärens åsigt grundas på frivillighetens
princip såsom varande den enda möjliga och rigtiga, emedan hvarje
obligatorisk försäkring förutsätter bidrag från så väl stat som kommun,
hvilka bidrag likasom påtvungna skänker säkerligen icke skulle alstra tacksamhet,
men väl ökade anspråk och missnöje med det förhatliga i sjelfva
tvånget, under det att ett frivilligt sparande för ålderns dagar väcker motsatta
känslor af sjelfständighet och sjelfaktning samt innebär något sjelfuppfostrande,
hvaraf den egna kraften och omtanken stärkes. — Men härvid
Bill. till Riksd. Prat. 8 Sami. 2 Afd. 1 Band. 8 Höft. 1

2 Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

möter en annan svårighet, nemligen utfinnandet af lämpligaste sättet att
utan tvång framkalla ett frivilligt deltagande i försäkringen, då kändt är,
att ålderdomen och kraftaftagandet för de flesta menniskor i ungdomen förefaller
så aflägset, att man vanligen först kommer att tänka på nödvändigheten
att spara för äldre dagar, när det är för sent. — Ehuru otvifvelaktigt
insättning af besparingar uti lifränteanstalt erbjuder det lämpligaste medlet
för beredande af understöd på ålderdomen, synes dock de årliga insatsernas
belopp i dessa anstalter hafva uppnått ett maximum, sedan något stigande
eller någon allmännare tillslutning till dem under de senare åren icke försports,
hvarför man för vinnande häraf måtte uppfinna något medel som kan
locka till ett mera allmänt och fortgående anlitande af dylika anstalter.
Motionären anser sig hafva funnit ett dylikt medel i bildandet af eu under
statens garanti stäld lifränteanstalt, i hvilken hvar och en, i främsta rummet
kroppsarbetare, inbjudas att årligen, en eller flera gånger göra insatser, af
hvilka 80 procent användas för att på vanligt sätt bereda insättarne lifränta
från en viss ålder och 20 procent fördelas i premier å olika belopp, exempelvis
en å 30,000 kronor, en å 10,000 kronor, två å 5,000 kronor, tio å
1,000 kronor samt 560 å 250 kronor i hvarje qvartal, om man antager att
en million derunder blifva insatta och 200,000 kronor deraf utlottade i
vinster, hvilka dock icke utbetalas kontant åt den vinnande, utan i form af
en årlig pension eller lifränta, som utgår genast till ett belopp beräknadt
efter hans lefnadsålder och gällande räntefot. — Beträffande premierna å
250 kronor, anses dock valet höra lemnas den vinnande att antingen på
nyssnämnda sätt få en å beloppet genast utfallande pension eller ock att af
summan utfå kontant en del, högst 100 kronor, i hvilket fall återstoden,
minst 150 kronor, skulle läggas till hans öfriga tillgodohafvande i anstalten,
för att öka den summa, på hvilken han har att från en viss ålder uppbära
lifränta. Hvarje enkel insats, som skulle utgöra 5 kronor, berättigar hvarje
gång insättaren att få vara med om premiefördelning. Fördubblas insatsen,
skulle också utsigten till vinst fördubblas, dervid i allmänhet den högre räntesats,
som erhålles genom uppkommande arfsvinst efter i samma åldersklass
aflidne, fullt ersätter de 20 procent, som af insatsen afdragas till premier.
De sältra fördelar, insatserna i en sålunda ordnad lifränteanstalt erbjuda, och
den förhoppning om vinst, som är förenad med hvarje dylik insats, synes
motionären innebära grundad anledning för hoppet om en allmännare tillslutning
och om ständigt ökadt anlitande af li frän teanstalten. Att vinstbegäret
är en mägtig driffjeder vittnar det faktum, att sannolikt många
millioner kronor årligen utgå till Danmark och Tyskland för inköp af lottsedlar,
oaktadt utsigten till vinst här bör vara betydligt reducerad, så väl
genom allehanda afbränningar, som genom faran af bedrägerier, omöjligheten

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8. 3

att utfå utfallna vinster m. in. I den svenska lifränteanstalten skulle deremot
allt hvad delegarne insätta blifva deras och icke kunna tillkomma någon
annan, sedan afdrag gjorts för förvaltningskostnader, som möjligen i händelse
af allmännare tillslutning kunde öfvertagas af staten, något som förslaget
likväl icke med nödvändighet förutsätter för att kunna realiseras.

Ett vilkor för framgången af en sak sådan som den ifrågavarande är
dock, att insatser kunna aflemnas vid ett stort antal öfver hela landet spridda
platser, sådana som de nu befintliga postkontoren och poststationerna, hvilka
redan äro postsparbankens kommissionärer och utan svårighet kunna blifva
den här ifrågasatta riksränteanstaltens, så mycket hellre, som ett godt samarbete
emellan dessa båda anstalter bör kunna framkallas, synnerligen som
den sednares förvaltning möjligen kan ordnas på något liknande sätt med
den förres.

På grund af bristande beräkningar och omöjligheten för Riksdagen och
dess utskott att medhinna nödig utredning af frågan, anser motionären lämpligast,
att Riksdagen, om den anser här framstälda förslag, att på frivillighetens
princip grunda ålderdomsförsäkring, förtjent af uppmärksamhet, ville
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vid behandlingen och bearbetningen af
arbetarekomiténs förslag till ålderdomsförsäkring och deröfver afgifna yttranden,
jemväl taga detta förslag i öfvervägande.

En lika lydande motion har samtidigt blifvit väckt inom Andra Kammaren
af herr C. Gr. Bergman.

I skrifvelse till Konungen den 11 maj 1884 anhöll Riksdagen, det
Kongl. Maj:t ville låta utreda, om och i hvad mån åtgärder kunde finnas
lämpliga för ordnandet af förhållandet emellan arbetsgivare och arbetare,
beträffande möjliga olycksfall i arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring
åt arbetare och med dem jern förliga personer, samt deröfver göra
de framställningar till Riksdagen eller vidtaga de anordningar i öfrigt, till
hvilka förhållandena kunde föranleda.

Med anledning häraf har Kongl. Maj:t tillsatt en komité, hvilken afgift,
utom andra, jemväl förslag till lag om ålderdomsförsäkring den 15
maj 1889, hvilket förslag remitterats till öfverstå!hållareembetet och Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i länen, hvilka inkommit med underdåniga utlåtanden
deröfver.

i Första Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

Motionärens förslag till ålderdomsförsäkring hvilar bland annat på den,
sä vidt utskottet bär sig bekant, förut icke framstälda idén, att använda
vinstbegäret eller hoppet att vinna såsom dritfjeder till sparpenningars användande
till insatser i eu rikslifränteanstalt, hvilken flera gånger årligen
skulle utdela premier och genom dessa ständigt återkommande utlottningar
ega ett kraftigt medel att påminna så väl om pligten för en hvar, att genom
besparingar betrygga sin ålderdom mot nöd, som om anstaltens tillvaro och
förmånlighet.

Vid bedömandet af föreliggande förslag saknas således både inom och
utom landet all ledning af erfarenheten rörande verkningarne icke blott af
lagstiftningen angående ålderdomsförsäkring, utan äfven af någon lifränteanstalt
af den beskaffenhet, motionären åsyftat. Man är i afseende på denna
hänvisad att konstruera sig till ett omdöme, likasom vid lösningen af andra
problem, genom att från bekanta förhållanden söka sluta sig till de
obekanta.

Men äfven härtill fordras utredningar, som måste vida öfverstiga de
svaga krafter, som std ett tillfälligt utskott till buds. Utskottet nödgas derför
inskränka sig till att rörande frågan i korthet anföra följande:

Förslaget synes icke åsyfta att göra särskild lagstiftning rörande ålderdomsförsäkring
obehöflig, då det lemnar den del af befolkningen oberörd,
hvilken hvarken vill eller kan erlägga nödiga försäkringsafgifter, antingen
de lockas dertill af utsigt till vinst eller icke. Dess betydelse beror alltså
väsentligen derpå, huru stor del af det folklager, som hittills icke ensamt
af förtänksamhet och känsla af eget ansvar kunnat förmås att efter förmåga
sörja för sin ålderdom, skulle derigenom kunna lockas till de för en
skälig lifränta behöflig^ insatserna.

Det synes utskottet uppenbart, att eu allmän, af staten garanterad lifränteanstalt,
som skulle ega alla rikets poststationer och postkontor till
kommissionärer, skulle blifva ett verksamt medel att befordra den frivilliga
lifränteförsäkringen och på samma gäng inskränka behofvet af den ifrågasatta
obligatoriska ålderdomsförsäkringen.

Ur denna synpunkt torde det föreliggande förslaget vara af beskaffenhet
att påkalla Riksdagens synnerliga uppmärksamhet.

Emot den föreslagna anordningen skall sannolikt i främsta rummet
framställas den invändningen, att premiefördelningen icke kan undgå att göra
lifränteanstalten till ett sorts penningelotteri, hvars inrättande under statens
garanti förutsätter en principal förändring af förordningen rörande förbud
mot lotteri — en förändring, som är egnad att framkalla allvarliga betänkligheter.
Utskottet, som i ett föregående utlåtande rörande inrättandet af s. k.
industrilotterier förklarat sig ingalunda vilja förorda borttagandet af det

o

Första Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

skydd mot förderfligt lotterispel, hvilket gällande lag innehåller, vågar likväl
hysa den åsigten, att den föreslagna premiefördelningen i inånga hänseenden
skiljer sig ifrån en vanlig utlottning af penningevinster samt att densamma,
om så pröfvas nödigt, med ringa förändring kan ordnas på sådant sätt,
att dessa premier mera komma att likna vanliga belöningar för sparsamhet
än vinster i ett penningelotteri.

Detta torde blifva händelsen, om premierna exempelvis skulle erbjudas
till de lägre föreslagna beloppen, men till motsvarande större antal, samt
om de endast komme att utbetalas i form af genast börjande lifränta i
stället för att utgå delvis kontant och delvis såsom lifränteinsättning.

Men äfven om all premiefördelning skulle anses böra bortfalla vid
den föreslagna lifränteanstalten, torde inrättande af en dylik enligt förslagets
öfriga grunder böra anses vara af oberäknelig nytta för ålderdomsförsäkringens
främjande, då vanliga lifränteanstalter ännu saknas inom betydliga delar af
landet och icke heller på länge torde komma till stånd inom de mindre befolkade
orterna. Här saknas sålunda ett af de första vilkoren för att befolkningen
skall kunna förmås att sjelf draga försorg om sin ålderdomsförsäkring.

I hvad mån detta genom förslaget kan vinnas, torde ingen nu kunna
förutsäga. Men då detta förslag, enligt utskottets mening, är ett märkligt
inlägg i ålderdomsförsäkringsfrågan och''möjligen kan visa sig innehålla ett
enkelt medel till dess lättade lösning, samt då ett af hufvudvilkoren för
denna lösning alltid skulle vinnas, om en allmän lifränteanstalt, äfven utan
premiefördelning, men i öfrigt byggd på de af motionären föreslagna grunder,
kunde inrättas och vinna förtroende inom de samhällsklasser, den företrädesvis
är afsedd att gagna, har utskottet ansett detsamma vara förtjent af
närmare utredning.

På grund häraf får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj: t måtte vid behandlingen
af frågan om ålderdomsförsäkring äfven taga i öfvervägande,
om och i hvad mån här omnämnda förslag till
inrättande af eu på frivillighetens princip byggd allmän
lifränteförsäkringsanstalt kan vara egnadt att underlätta
lösningen af frågan om ålderdomsförsäkring.

Stockholm den 2 april 1890.

På utskottets vägnar:

LARS BERG.