Farsta lagutskottets utlåtande Nr 27 (Utlåtande 1920:L1u27 l1u)

Farsta lagutskottets utlåtande Nr 27.

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 12 april 1920.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ny giftermålsbalk m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Härvarande: herrar Pettersson i Södertälje, Åkerman*), Klefbeck, Högberg, Alexanderson,
greve Spens, Edward Larson, Reuterskiöld, Walles, Lindqvist*)
i Kosta, Pettersson i Bjälbo, Lindley*), Hederstierna, Söderberg, Rehn*)
och Leo.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Genom en den 19 december 1919 dagtecknad proposition, nr 15,
har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga här nedan
omförmälda förslag till

1) giftermålsbalk;

2) lag om införande av nya giftermålsbalken;

3) lag om barn i äktenskap;

4) lag angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917
om barn utom äktenskap;

5) lag om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn;

6) lag angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917
om adoption;

7) lag om makes arvsrätt;

8) lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken;

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 1 avd. 17 höft. (AV 27.) 1

2 Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

9) lag om god man för bortovarande;

10) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september

1861 angående vård av död mans bo;

11) lag om ändring i vissa delar av förordningen den 18 september

1862 huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock
angående undanskiftande av egendom i död makes bo;

12) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17
kap. 2 § handelsbalken;

13) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 och
21 §§ strafflagen;

14) lag om ändrad lydelse av 59, 60, 65, 67, 69 och 70 §§ utsökningslagen; 15)

lag angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta;

16) lag angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917
om förbud för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket;

17) lag om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångsbalken;

18) lag om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875
angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden;

19) lag om ändring i vissa delar av konkurslagen;

20) lag angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen
den 4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

21) lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16
juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom;

22) lag om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875
angående inteckning i fast egendom;

23) lag angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14
juni 1907 om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång
till sådan rätt;

24) lag angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14
juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;

25) lag om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående
sparbanker;

26) lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober
1873 angående främmande trosbekännare och deras religionsövning;

27) lag angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912
om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar; 28)

lag angående ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913
om allmän pensionsförsäkring; samt

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

29) lag angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 30 maj 1916
om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva
eller aktier i vissa bolag.

I samband med denna proposition, som hänvisats till första lagutskottet,
har utskottet till behandling förehaft följande med anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 173 av herr Westman,

nr 174 av herr Klefbeck,

nr 175 av herr Hellberg,

nr 176 av herr Clason och

nr 177 av herrar Ahlmans Olof .Olsson, Johan Johansson i Kälkebo,

//. Gösta Andersson, Johan Johansson i Friggeråker, Tjällgren, Ollas A.

Ericsson, Gustaf Bergström, Kjellén, Wohlin, Jönsson och C. Petrus V.

Nilsson, samt

inom andra kammaren:

nr 268 av herrar Olsson i Kullenbergstorp, Jonsson i Källeräng,
Andersson i Eliantorp, Nilsson i Vibberbo, Ericson i Oberga, Hedlund,
Johansson i Brånalt, Johanson i Hallagården, Westman, Edberg, Svedberg
och Olsson i Golvvasta,

nr 269 av herr Olsson i Kollungeröd,
nr 270 av herr Hallén och

nr 271 av herrar Welin, Corneliusson och Norman, med instämmanden
i motionens syfte av herrar Sundling och Johanson i Huskvarna.

Beträffande det närmare innehållet av de ifrågavarande lagförslagen
lår utskottet hänvisa till den kungl. propositionen jämte de därvid fogade
utdragen av protokoll, förda i statsrådet och lagrådet, ävensom erinra
däröm, att det sista statsrådsprotokollet innehåller en kortfattad redogörelse
för förslagens innehåll (sid. 136 och följande).

Vad motionärerna hemställt samt vad de till stöd för sina yrkanden
anfört återgives i huvudsak här nedan antingen i samband med utskottets
yttrande över lagförslagens grunddrag eller vid förslagens behandling i de
delar, som motionerna för värjo särskilt fall avse. I övrigt tillåter sig
utskottet hänvisa till motionerna.

Av det föreliggande förslaget till ny giftermålsbalk äro endast de Utskottets
delar nya, som handla om äktenskapets rättsverkningar eller makars in- vttran •
hördes rättsförhållanden. Bestämmelserna om äktenskaps ingående och

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

upplösning, som upptaga förslagets 1—4, 10 och 11 kap. samt delvis 15
och 16 kap., hava däremot hämtats från den år 1915 antagna lagen om
äktenskaps ingående och upplösning, varvid i nämnda lag, förutom några
jämkningar av redaktionell natur, gjorts endast få och jämförelsevis oväsentliga
ändringar, som ansetts påkallade av den föreslagna nya förmögenhetsordningen
mellan makar.

Liksom lagen om äktenskaps ingående och upplösning så har ock
det nu föreliggande förslaget rörande äktenskapets rättsverkningar utarbetats
av lagberedningen under samverkan med danska och norska delegerade.
I Danmark är för närvarande en proposition med förslag till en fullständig
äktenskapslag föremål för riksdagens prövning. I Norge hav förslaget
angående äktenskaps ingående och upplösning liksom hos oss redan blivit
lag, varemot förslaget till bestämmelser om äktenskapets rättsverkningar
ännu icke förelagts stortinget. Om de nu i de tre länderna föreliggande
förslagen bliva antagna, skall arbetet för åstadkommande av en i det.
väsentliga enhetlig skandinavisk äktenskapslagstiftning hava nått sin fullbordan.

Att hos oss förefinnes ett trängande behov av nya och mera tidsenliga
bestämmelser om äktenskapets rättsverkningar, därom kan enligt
utskottets mening icke råda någon tvekan. I princip gäller på detta område
fortfarande 1734 års lag med sin regel om mannens målsmanskap,
som inom makarnas personliga och husliga förhållanden framträder såsom
en högsta bestämmanderätt samt beträffande makarnas förmögenhetsförhållanden
tager sig uttryck i mannens förvaltningsrätt över makarnas samfällda
och hustruns enskilda egendom. Visserligen har den ursprunglig:!
lagen härutinnan modifierats, i fråga om det personliga förhållandet mellan
makarna genom den allmänna uppfattningens inverkan på rättspraxis och
i fråga om förmögenhetsordningen genom lagändringar 1874 och 1898,
men det resultat, som härigenom vunnits, är ingalunda tillfredsställande.
I förstnämnda hänseendet råder en förvirrande motsats mellan lagen och
rättsuppfattningen. Med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden
har lagstiftningen genom de partiella reformerna blivit invecklad och svårtillämplig
samt endast delvis berett hustrun den ökade ekonomiska självständighet
och det verksammare skydd mot missbruk av mannens förvaltningsrätt,
som åsyftats.

Enligt det förslag, som nu förelagts riksdagen, skall mannen icke
längre äga målsmanskap för hustrun i personligt avseende. Makarnas
skyldighet att, var efter sin förmåga, bidraga till familjens tillbörliga underhåll
fastslås under betonande av, att även makes verksamhet i hemmet
är att anse såsom ett bidrag till underhållet. Om ena maken gör sig

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

skyldig till uppenbar försummelse av sin underhållsplikt, kan andra maken
vid domstol yrka åläggande för honom att utgiva ett kontant underhållsbidrag.
Beträffande den äktenskapliga förmögenhetsordningen skall gälla,
att vardera maken äger och råder över all den egendom, som han vid äktenskapets
ingående har eller sedermera förvärvar. Andra maken har dock
giftorätt i denna egendom, såvitt den icke genom äktenskapsförord eller
eljest gjorts till enskild. Giftorätten medför, att, liksom för närvarande,
vid äktenskapets upplösning genom ena makens död eller annorledes ävensom
vid boskillnad eller hemskillnad båda makarnas behållna giftorättsgods
skall delas lika mellan dem eller mellan ena maken och den andres arvingar.
Visst slag av giftorättsgods, främst fastighet och bohagsting, kan
make icke avhända sig eller pantsätta utan andra makens samtycke, som
dock vid tredska kan ersättas av domstols medgivande. Förslaget bibehåller
ej den nu gällande regeln, att fastighet, som make ärvt eller före
äktenskapet förvärvat, är enskild egendom. Vardera maken skall blott
ansvara för de skulder, han själv gjort. Gäld, som gjorts för familjens
underhåll, kommer dock i stor utsträckning att åvila båda makarna. Deri
nya förmögenhetsordningen skall i stort sett icke bliva tillämplig å redan
bestående äktenskap, med mindre båda makarna så önska och vidtaga
särskilda åtgärder härför.

Utskottet anser på de grunder, som närmare utvecklats i lagberedningens
betänkande och chefens för justitiedepartementet yttrande
till statsrådsprotokollet vid avgivandet av den föreliggande propositionen,
att den nya lagstiftningen om äktenskapets rättsverkningar bör byggas på
grundvalen av likställighet mellan mannen och hustrun. Mannens rättsliga
företrädesställning inom äktenskapet står ej längre i god överensstämmelse
med rättsuppfattningen samt de rådande sociala och ekonomiska
förhållandena. Med hänsyn till dessa bör civillagen icke frånkänna hustrun
medbestämmanderätt beträffande familjens angelägenheter eller rätt att
själv råda över sin egendom.

Även det sätt, varpå nämnda princip genomförts i förslaget, kan
utskottet i allt väsentligt skänka sitt gillande. Att i samband med upphävandet
av mannens målsmanskap giva någon med vår tids uppfattning
överensstämmande rättsregel om avgörandet av de gemensamma angelägenheterna
av personlig art låter sig förvisso icke lämpligen göra, varför det
synes välbetänkt, att förslaget i denna del allenast giver en erinran om
makarnas naturliga samrådsplikt. Förslagets regler om underhållsskyldigheten
äro särskilt ägnade att stärka den i hemmet arbetande hustruris
ställning och torde därigenom i sin mån bidraga till att bereda henne eu
mera tryggad tillvaro, än hon med nu gällande lagstiftning har. Den i

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

förslaget genomförda förmögenhetsordningen bibehåller genom sina bestämmelser
om giftorätt i sak, fastän icke i fråga om den juridiska konstruktionen,
den hos vårt folk sedan gammalt nedärvda egendomsgemenskapen
mellan makar, som är ett värdefullt uttryck för deras samhörighet även
på det ekonomiska området. Däremot upphävas mannens på lag grundade
förvaltningsrätt över egendom, som införts av hustrun, och i stort sett
hans rätt att belasta sådan egendom med gäld, vilka befogenheter ej
sällan utövas på ett för familjen ödesdigert sätt. Den nya regeln att vardera
maken råder över sitt gods lärer icke komma att medföra praktiska
svårigheter, då hustrun givetvis är oförhindrad att överlämna sin egendom
till mannens förvaltning genom ett vanligt uppdrag, som kan av henne
återkallas. En förtjänst hos den föreslagna förmögenhetsordningen är slutligen
dess stora reda och enkelhet i jämförelse med icke blott gällande
svensk rätt utan även de betydelsefullare utländska lagstiftningarna.

i<>ncr 1 tre av motionerna yrkas avslag å den föreliggande propositionen

aslaij. • fjesg

Det anföres sålunda i de likalydande motionerna av herr Ahlmans
Olof Olsson m. fl. i första kammaren samt av herr Olsson i Kullenbergstorp
in. fl. i andra kammaren:

»Att den moderna utvecklingen gjort vår nuvarande giftermålsbalks
bestämmelser i mångt och mycket föråldrade, kan icke av någon bestridas.
Alldeles särskilt gäller detta om mannens målsmanskap för hustrun, vilket
numera framstår såsom antingen en tom form eller en oegentlighet.
Uppenbarligen måste därför varje förslag till ny lagstiftning på området
utgå från ett upphävande av detta målsmanskap och hustruns erkännande
som en i och för sig lika självständig och självrådande person som mannen.
Men ett dylikt erkännande varken behöver eller bör innebära, att hemmets
och familjens enhet upplöses och upphör. Tvärtom måste lagstiftningens
uppgift Hiva att söka en anordning av hithörande rättsförhållanden på
sådant sätt, att denna enhet bevaras oaktat målmanskapet för mannen
upphör.

1 Kungl. Maj:ts proposition nr 15 med förslag till ny giftermålsbalk
har också ett försök gjorts härtill. Men en granskning av förslaget
och dess motiv, sådana de av lagberedningen och myndigheterna utvecklats,
ger snart vid handen, att försöket fullständigt misslyckats. Hustruns
oinskränkta självständighet både som individ och förmögenhetssubjekt
har i förslaget medfört, att äktenskapet i verkligheten fått sjunka ned
till ett slags bolag både i samliv och i ekonomi. Den juridiska finess,

Första lagutskottets tillåtande JVr 27. 7

som är förslagets kärna, giftorätten i dess nya form och det s. k. giftorättsgodset,
framkallar praktiskt taget ett ömsesidigt misstroende och vaksamhetsförhållande
makarna emellan, vilka hava att framför allt vardera
bevaka sitt intresse i andra makens förvaltning av dennes giftorättsgods
och hålla oavbrutan avräkning inbördes i fråga om sina resp. underhållsbidrag
till hemmet, som blir så att säga båda makarnas fordringsägare
till visst belopp av deras särskilda inkomster och kapital, men icke såsom
enligt gällande rätt en högre enhet, vari de båda uppgå med gemensamma
och samfällda intressen och förenas till ett.

Det är möjligt, att förslaget kan passa för förhållandena i de största
städerna eller i större arbetarsamhällen, och det må då gärna göras tilllämpligt
där och för dem, som vilja begagna sig av detsamma. Men för
landsortens och landsbygdens svenska folk passar förslaget icke. Dess
uppfattning av äktenskapet är knappast den som detta folk ännu i regel
hyllar, och dess inblandande av domstol i allehanda husliga tvister står i
rak strid mot den sedvänja och sedvaneiätt, till vilken det självt gång
på gång nödgats hänvisa, då det gällt att finna en norm för domstolens
avgörande. Det svenska folkets stora flertal önskar förvisso en helt annan
anordning av äktenskapets rättsverkningar och bör ingalunda påtvingas
en lag, som möjligen passar för en enda klass inom samhället. Förslaget
bereder ej ens tillfälle att genom äktenskapsförord hänvisa till en annan
och bättre ordning, i det att dylikt förord väsentligen blott kan avse olika
förmögenhetsdelars karaktär av enskild egendom eller giftorättsgods.

Under sådana förhållanden torde det icke heller vara möjligt för
riksdagen att genom förslagets omarbetande i utskottet vinna en positiv
lösning vid denna riksdag. Men om vi sålunda nödgas yrka avslag ä
förslaget, sker detta under uttalande av en förhoppning och önskan, att
Kungl. Maj:t måtte låta verkställa en omarbetning på den grundval, att
det nu framlagda förslaget, därest så skulle visa sig möjligt, bibehålles
som ett alternativ, vilket skall gälla, om genom äktenskapsförord så avtalas,
men att för det fall, då äktenskapsförord saknas, äktenskapets rättsverkningar
skola regleras antingen i huvudsaklig överensstämmelse med nu
gällande rätt, så långt detta visar sig görligt, utan att mannens målsmanskap
för hustrun bibehålles, eller eljest efter grunder, som finnas
skäliga och som icke verka upplösande å hemmets enhet. Vi vilja med
avseende härå anmärka, att det åtminstone synes-oss tänkbart, att makarna
var för sig behålla sin förmögenhet och egendom utan giftorätt i den
andras med undantag av avkastningen, som borde kunna göras till samfäld
egendom, när makarna leva samman, även om det erbjuder vissa svårigheter
att anordna förvaltningen därav på full likställighetsgrund. Lik -

8 första lagutskottets utlåtande Nr 27.

ställighetskravet får dock naturligen icke av rent teoretiskt intresse drivas
så långt, att för dess skull det praktiskt nödvändiga nödgas vika, ock om
genom förord förvaltningen må kunna överflyttas från mannen till hustrun,
då skäl därtill kunna finnas, torde all behövlig hänsyn vara tagen till
detta krav; mannen bleve då, där ej annat avtalats, den som handhade
förvaltningen av den till hemmet utgående samfällda behållningen, i den
mån en förvaltning därav vore erforderlig.

Med åberopande av det anförda få vi alltså föreslå riksdagen besluta
att, med avslag ä propositionen nr 15, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om sådan omarbetning av det i denna proposition framlagda förslaget till
ny giftermålsbalk att, efter upphävande av mannens civilrättsliga målsmanskap
för hustrun, förhållandet mellan makarna av lagen regleras på ett
sätt, som samtidigt beaktar deras ömsesidiga självständighet och hemmets
bevarande enhet med rätt för makarna att, inom gränser, som för undvikande
av alltför stor splittring i praktiken finnas nödiga, genom förord
ordna sitt inbördes förhållande i enlighet med andra än den legala regeln.»

Herr Clason yttrar i sin motion:

»Kungl. Maj:ts proposition nr 15 med förslag till ny giftermålsbalk,
erinrar så till vida om vissa lagstiftningsåtgärder under de senare åren,
att den anbefaller åt det svenska folket i gemen omedelbart antagande
av en lagstiftning, som på det djupaste och mest framtidsdigra sätt
ingriper i hela dess liv, men som dock torde för det stora flertalets
tänkesätt vara i hög grad främmande, även om den inom enskilda kretsar
av samhället kan vara omfattad med sympati. Det skulle under sådana
förhållanden varit önskvärt, att förslagets framläggande för riksdagen
icke sammanfallit med dennas konstituerande och den allmänna motionstiden,
under vilken riksdagens ledamöter i stort sett torde vara så upptagna,
att de svårligen hinna ägna ett specialförslag sådant som detta
den ingående granskning, som skulle vara önsklig, innan motionstiden
rörande ett så viktigt förslag utgår. Likaledes skulle det varit lyckligt,
om åtgärder blivit vidtagna — exempelvis genom remiss till även andra
myndigheter än lagrådet — som hade medfört, att förslagets principer
blivit på förhand underställda och prövade inom kretsar, där ett folkligt
lekmannaelement haft tillfälle att frambära sina synpunkter. Förslagets
oerhörda vikt för samfundslivet i alla de djupa, betydelsefulla och mångskiftande
förgreningar av detsamma, som äro förknippade med dess grundvalar,
hemmet och familjen, hade uppenbarligen gjort detta synnerligen
önskligt.

Sådant det nu föreligger, synes det mig ingalunda tillfredsställande.
Det har upptagit en anordning och reglering av äktenskapets rättsverk -

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

ningar, som synes närma detta karaktären av ett slags aktiebolag, och
som antagligen passar väl tillsammans med s. k. Stockholmsäktenskap
eller andra äktenskapliga förbindelser på mer eller mindre kort sikt, men
som icke synes mig överensstämma med det djupare äktenskapsbegrepp,
vid vilket Sveriges folk i allmänhet ännu torde hålla hårt fast. Särskilt
anmärkningsvärt är härvid, dels att den nya lagstiftningen avser att vara
till den grad tvingande, att icke ens genom äktenskapsförord den hittills
gällande rätten kan göras tillämplig — huru eftersträvad av många parter
en dylik anordning än kan bliva — dels att förslaget med hänsyn till
urgerande av hustruns emancipation synes gå längre än någon annan
modern lagstiftning.

I utländsk lagstiftning på området brukar, som bekant, finnas ett
flertal skilda system eller typer vid sidan av lagens primära, vilken senare
blir den gällande, så framt ej genom avtal eller förord en annan typ av
de i lagen angivna väljes av kontrahenterna själva. Sålunda ger den
franska Code civil vid sidan av det primära systemet ej mindre än elva
andra system att välja, varjämte ytterligare modifikationer i dessa äro
genom förord möjliga. Skulle den franska rätten anses vara alltför litet
modern, må erinras, att den tyska Biirgerliches Gesetzbuch, som trädde i
kraft 1 jan. 1900, känner tre olika typer vid sidan av den primära, samtliga
närmare utvecklade i lagen, liksom den än modernare schweiziska
rätten har, oavsett möjliga modifikationer, två typer. Onekligen verkar
det då både överraskande och olämpligt, att den svenska giftermålsbalken
enligt förslaget skulle få allenast en enda form, och att i denna endast
vissa modifikationer skulle genom förord kunna göras.

Anser man den åskådning, som genom det svenska förslaget kommit
till uttryck rörande äktenskapets väsen, vara felaktig och grundad i en
individualistisk rättighctsdyrkan, som föga eller alls icke passar samman
med den pliktens och ansvarets karaktär, som det svenska äktenskapet
sedan gammalt haft och alltjämt i stor utsträckning har, så kan man
självfallet icke vara med om att nu godtaga förslaget. Detta icke ens
med fäst avseende å den skandinaviska samlagstiftningen. Först är här
att märka, att om än en nordisk samlagstiftning kan synas önsklig på
t. ex. handelsrättens, obligationsrättens, växelrättens och dylika områden,
saken ter sig helt annorlunda på exempelvis fastighetsrättens och familjerättens.
Den nordiska gemensamheten har på de senare områdena långt
mindre förutsättningar och anledningar än på de förra; faran åter att en
juristlag kommer i stället för en folklag är här både större än eljest och
i och för sig uppenbar. Det är naturligtvis för vårt folk långt bättre
och lyckligare, att vi gifta oss och vårda hem och familj på svenska, än

Bihang till riksdagens ''protokoll 1920. 9 sand. 1 avd. 17 käft. (Nr 27.) 2

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

att detta, vår svenska egenart till förfång, skall ske på skandinaviska eller
efter andra utrikiska formler.

Men vidare har ock, som bekant, det nu framlagda förslaget, vars
karaktär av juristlag synes omisskännlig, även i Danmark väckt till liv
starka betänkligheter och framkallat en opposition, som kommer från ansvarskännande
och om sitt folks framtid varmt nitälskande lekmannakretsar,
vilka synas långt bättre än förslaget giva uttryck åt folkets verkliga
behov. Ett avslag på förslaget synes därför icke på något sätt
äventyra ett fortsatt samarbete på lagstiftningens område mellan Nordens
folk i de delar av denna lagstiftning, där detta samarbete kan vara av
verklig vikt.

Sådan som frågan nu föreligger, lärer det näppeligen bliva tillfälle
för riksdagen att själv underkasta förslaget den ingående omarbetning,
som är nödvändig, om behörig hänsyn skall tagas till vad svensk äktenskapsuppfattning
innebär och vårt folk verkligen behöver. En sådan
omarbetning synes mig även därför vansklig, att jag icke betvivlar, att
förslaget i och för sig är noga utspekulerat, ungefär som ett konstrikt
maskineri, där den ena kuggen griper in i den andra och där en rubbning
av minsta lilla skruv kan riskera, att det hela stoppar. Riksdagen
synes mig sålunda icke hava annan möjlighet än att nu avslå förslaget.
Men för att detta avslag icke skall lämna lagstiftningsarbetet utan vägledning,
synes det mig böra förenas med ett uttalande om önskvärdheten
av omarbetning i viss riktning, varvid det vill förefalla mig lämpligt att
även i vårt land alternativa typer kunde tänkas införda. Folk, som
önskade det, borde få bilda familj på fäderneärvt vis men lämna de moderna
experimenten åt de mera nymodiga. Man skulle antagligen snart
få erfara, vilkendera typen vore lyckligast för samhället.

På grund härav och med åberopande av vad ovan anförts, får jaghemställa,
att riksdagen ville,

dels, med avslag å ''Kungl. Maj:ts proposition nr 15, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om en ingående omarbetning av det i sagda proposition
innehållna förslaget till ny giftermålsbalk;

dels härvid såsom önskemål uttala, att den nya giftermålsbalken
måtte såsom primärt system för ordnandet av förhållandet mellan makar
upptaga nu gällande rätt, så långt ske kan, men vid sidan härav anvisa
såväl, därest efter förnyad prövning så visar sig lämpligt, det nu
framlagda förslagets anordningar som även andra system, vilka kunna
anses för våra förhållanden passande, att genom förord, där sådant slutes,
träda i stället för det primära.»

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Ett gemensamt drag i de ovan intagna motionernas motivering är Utskottet
farhågan för att de nya reglerna om äktenskapets rättsverkningar skola
menligt inverka på äktenskapets ideella natur, göra det till ett slags bolag,
en tankegång som även återfinnes i den av herr Welin m. fl. väckta motionen.
Dylika farhågor äro enligt utskottets mening ogrundade. De synas
ock till icke ringa del bero på en missuppfattning av äktenskapslagstiftningens
uppgift. Den borgerliga lagen kan och bör icke bestämma äktenskapets
väsentliga innehåll, som är av etisk natur, utan har i stort sett
endast att reglera äktenskapets yttre, mera materiella sidor. Härav följer,
att äktenskapet i lagen huvudsakligen kommer att framstå såsom ett komplex
av materiella rättigheter och skyldigheter makarna emellan samt att en
stor del av lagens bestämmelser avse att giva en lösning i fall av konflikt
mellan makarna, men icke hava någon betydelse för normala äktenskap.

Därav att dessa bestämmelser i den nya lagen fullständigats, följer ingalunda,
att denna är ägnad att materialisera äktenskapet. Och enheten i
äktenskapet blir icke lidande därigenom att grunden för densamma i överensstämmelse
med vår tids etiska uppfattning förutsättes vara, ej mannens
bestämmanderätt, utan kärlek och under ömsesidigt hänsynstagande vunnen
endräkt mellan makarna.

Då i de av herr Ahlmans Olof Olsson m. fl. och herr Olsson i
Kullenbergstorp in. fl. väckta motionerna till stöd för det allmänna omdömet
om förslaget anföres, att detta inblandar domstol i allehanda husliga
tvister, är detta felaktigt. Sådana tvister kunna icke dragas inför domstol.
Undantag härutinnan utgöra dock meningsskiljaktigheter mellan
makarna rörande barnens viktigare personliga angelägenheter samt tvister
rörande makarnas inbördes underhållsskyldighet, i det att angående dithörande
frågor make under vissa förutsättningar kan, efter det medling
förgäves påkallats, hänvända sig till domstol. Till frågan om bestämmanderätten
i barnens p.ersonliga angelägenheter återkommer utskottet vid behandling
av förslaget till lag om barn i äktenskap. Av förslagets bestämmelser
om underhållsskyldigheten är den betydelsefullaste i nu ifrågavarande
hänseende givetvis 5 kap. 5 §, enligt vilken, om ena maken gör
sig skyldig till uppenbar försummelse av sin underhållsplikt, han kan, på
yrkande av andra maken, av rätten förpliktas att utgiva underhållsbidrag
till denne. För utskottet står det klart, att detta stadgande icke kommer
att hava någon som helst störande inverkan på normala äktenskap, men
att det är synnerligen välbehövligt såsom skydd mot försumliga försörjare,
och kan utskottet härutinnan ansluta sig till följande uttalande av lagberedningen: »Enligt

gällande svensk lagstiftning kan make icke på rättslig väg

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

framställa underhållskrav mot andra maken, förrän talan väckts om hemskillnad
eller äktenskapsskillnad. För tid, varunder sammanlevnaden består,
kan således icke ena maken få sig tilldömt underhållsbidrag av den andre.
Olägenheten av denna regel, som står i samband med mannens målsmanskap,
har länge gjort sig gällande. Det inträffar ej sällan, att mannen
på grund av fallenhet för dryckenskap och uteliv eller av annan orsak
icke låter sina inkomster komma familjen till godo utan lämnar hustrun
att bäst hon kan anskaffa medel för familjens underhåll. Lagstiftaren kan
icke låta sig nöja med att hänvisa en sådan hustru till möjligheten att
begära understöd av den offentliga fattigvården, som i sin ordning har
att fordra ersättning av mannen. Ty bortsett från det förödmjukande,
som allmänt anses ligga i sökandet av fattigvård, kan hustrun i många
fall icke därigenom förskaffa sig och barnen sådant underhåll, som enligt
2 § i förevarande kapitel tillkommer dem: fattigvårdsund erstödet måste
ju vara begränsat till ett minimum, för dess meddelande äro särskilda,
villkor stadgade, det kan givas genom understödstagarens intagande å
anstalt o. s. v. Skall hustrun kunna tillvinna sig det underhåll, vartill
hon lagligen är berättigad, måste hon äga att efter stämning å mannen
vid domstol föra talan härom. Klart är, att hon ofta av hänsynsfullhet
mot mannen eller fruktan för våldsamheter från hans sida skall underlåta,
att begagna sig av en dylik rätt. Men dess befintlighet är även i sådant
fall ägnad att skänka eftertryck åt hustruns vädjande till mannens pliktkänsla.
Och i de fall, då hustrun utverkar sig dom å underhållsbidrag,
kan hon, om mannen är löntagare, genom att söka införsel för bidraget,
genomdriva, att en skälig andel av mannens avlöning verkligen kommer
familjen till godo. Därför att hustrun har anledning att tillgripa en dylik
åtgärd mot sin man, vars försumlighet måhända mera beror på en svag
karaktär än på dåligt uppsåt, behöva de äktenskapliga förhållandena i
övrigt ingalunda vara sådana, att. hemskillnad eller faktisk särlevnad
emellan makarna är önskvärd.»

Till vissa av förslagets övriga underhållsbestäminelser, mot vilka
särskilda anmärkningar framställts, får utskottet återkomma i det
följande.

Vad beträffar den nya förmögenhetsordningen och särskilt förslagets
regler om giftorätten, måste det bero på bristande kännedom om förslaget,
då i de nämnda likalydande motionerna säges, att giftorätten i dess nya
form framkallar ett ömsesidigt misstroende och vaksamhetsförhållande
makarna emellan, vilka hava att framför allt vardera bevaka sitt intresse
i andra makens förvaltning av dennes giftorättsgods. Enligt förslaget får
nämligen vardera maken icke större rätt eller intresse att övervaka andra

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

makens förvaltning, än hustrun nu har i fråga om mannens förvaltning.
Det enda korrektiv, som make äger mot andra makens åsidosättande av
den allmänna vårdnadsplikten vid utövande av sin förvaltning, blir fortfarande
sökandet av boskillnad, och boskillnadsanledningarna hava i förslaget
icke utvidgats utan tvärtom begränsats. Att det skydd för hemmet,
som förslaget giver genom sitt förbud för make att utan andra makens
samtycke avhända sig eller pantsätta fastighet eller bohagsting in. m., vari
den senare har giftorätt, skulle kunna bidraga till misstroende makarna
emellan, kali icke rimligen göras gällande.

Den förmögenhetsordning, som i dessa motioner angives såsom tänkbar,
är så otydligt tecknad, att utskottet icke kunnat ingå på något närmare
bedömande av densamma. Klart är dock, att den måste te sig främmande
för svensk uppfattning samt bliva i tekniskt avseende invecklad
och svårtillämplig.

Det har, särskilt i herr Clasons motion, gjorts anmärkning därpå,
att det föreliggande förslaget icke såsom exempelvis fransk, tysk och
schweizisk lag vid sidan av en primär förmögenhetsordning, som inträder
omedelbart på grund av lag, har subsidiära förmögenhetssystem, av vilka
kontrahenterna kunna i föreskriven ordning välja något. Med anledning
härav vill utskottet påpeka, att omförmälda lagar tillkommit under helt
andra förhållanden än de nu hos oss rådande. Dessa lagar skulle gälla i
riken, som av ålder varit splittrade i skilda områden med olika rätt,
och inneburo vid sin tillkomst jättesteg mot en eftersträvad rättsenhet;
så härskade exempelvis i Tyskland, innan den gällande lagen år 1900
trädde i kraft, mer än etthundra olika system för makars förmögenhetsförhållanden.
Därest nu i svensk lag flera förmögenhetsordningar
skulle införas, komme detta att innebära ett icke önskvärt steg i motsatt
riktning. Uppenbart är ju, att tillämpningen inom samma område avolika
förmögenhetssystem måste göra rättsskipningen invecklad och, på
grund av skiljaktigheterna i fråga om gäldsansvar, i hög grad tynga
kreditförhållandena. Det föreligger enligt utskottets mening så mycket
mindre anledning att nu skapa sådana svårigheter, som förslaget giver
makarna en vidsträckt möjlighet att efter sina särskilda förhållanden och
behov modifiera lagens förmögenhetsordning, i det de kunna såväl före
som under äktenskapet genom äktenskapsförord fritt bestämma om tillgångarnas
natur av enskild egendom eller giftorättsgods och, i den mån
borgenärernas rätt icke lägger hinder i vägen, fördela tillgångarna sig
emellan. Det står bland annat makarna öppet att genom några ord i ett
äktenskapsförord ansluta sig till systemet fullständig cgendomsskillnad.

Av vad i det föregående uttalats följer, att utskottet måste mot -

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

sätta sig icke blott det i sistnämnda motion framställda förslaget att bibehålla
den nuvarande förmögenhetsordningen såsom primärsystem utan även
tanken att upptaga förslagets förmögenhetsordning såsom primärsystem
och den gällande rättens såsom subsidiärsystem. Om den gällande rättens
invecklade regler skulle behöva vid sidan av den nya lagen tillämpas ej
endast så länge de äktenskap bestå, som ingåtts före den nya lagens trådande
i kraft, utan under en obegränsad framtid, vore därmed värdet av
äktenskapsrättens reformering väsentligen minskat. Något verkligt behov
av det gällande förmögenhetssystemets bibehållande synes icke heller föreligga.
Enligt förslaget är hustrun, såsom redan påpekats, oförhindrad att
överlämna sin egendom till mannens förvaltning men kan återkalla förvaltningsuppdraget,
om hon icke längre litar på hans vilja eller förmåga
att utöva det till familjens båtnad. Ett bibehållande av den gamla förmögenhetsordningen
såsom subsidiärsystem skulle främst vara motiverat
därav, att hustrun härigenom finge tillfälle att giva sin man ett förvaltningsuppdrag,
som vore oåterkalleligt och icke förenat med någon som helst
redovisningsskyldighet. Men det är enligt utskottets mening icke lämpligt
att hålla öppen en sådan möjlighet, som knappast kan tänkas komma till
användning annat än i sammanhang med äktenskapets ingående eller just
vid den tid, då kvinnan vanligen är minst fallen för försiktighet och
kritik gentemot sin man. En dylik åtgärd av hustrun bleve för övrigt
ett slags självomyndiggörelse, varigenom hon utan lagligt prövade skäl i
avsevärd mån gjorde sig ekonomiskt inkompetent och oansvarig, men sådan
orayndiggörelse tillätes på goda grunder i regel icke av modern lagstiftning.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Förslaget till giftermålsbalk.

3 Kap.

1 §•

Herr Klefbeck hemställer i sin motion, att första stycket av 3 kap.
7 § måtte utgå, samt anför såsom skäl härför följande:

»I 3 kap. 7 § första stycket föreskrives: ''Äktenskapsbetyg må ej för
trolovad utfärdas, med mindre samtycke därtill givits av den, med vilken
äktenskapet skall ingås’, j ,

_ Detta stadgande har under sin tillämpning vållat icke så litet besvär
och tidsspillan. En person, som år skriven i X församling, men vilkens
trolovade är kyrkoskriven i Y församling, måste för att få lysning först
av pastor i X erhålla äktenskapsbetyg. Men för att utfå detta måste
samtycke därtill lämnas av hans trolovade. Han kommer därför en da^
upp på X pastorsexpedition. Kommer i 9 fall av 10 ensam. Får då
besked, att han måste ha fästmöns samtycke. Måste då vända om efter
henne eller ett tillståndsbevis från henne. Men i de allra flesta fall hinner
han icke tillbaka, innan expeditionen är stängd. Och så är en dacförspilld,
arbetsförtjänsten också förlorad. Ännu värre blir det, om fäst*
mön är bosatt i en församling, belägen långt bort från X. Då skall
det skrivas, svar avvaktas, och hela lysningen blir kanske uppskjuten en hel
vecka. Och detta kan många gånger vara ganska besvärligt, emedan rätt
ofta bröllopet är utsatt till dag omedelbart efter sista lysningen.

Det ifrågavarande stadgandet är också fullkomligt onödigt. Ty det
samtycke, som erfordras av den trolovade, får hon i alla händelser lämna,
då lysningen uttages. Och det är ju icke mycket sannolikt, att hon under
en dag ändrar mening. Och skulle hon också göra det, så är det
hennes mening vid lysningens uttagande, som blir avgörande. Även för
det fall, att fästmannen i strid mot hennes önskan uttagit äktenskapsbetyg,
kan icke hon därav lida skada. Hon är oförhindrad att trolova och
gifta sig. Det enda han har vunnit med sitt tilltag är, att han har stängt
sig själv för två månader.»

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet. Utskottet anser icke motionären hava anfört tillräckliga skäl för än dring

av ifrågavarande från den nyligen antagna lagen om äktenskaps ingående
och upplösning hämtade lagrum. Då i äktenskapsbetyget och den
för uppläsning i kyrkan avsedda kungörelsen om dess utfärdande jämväl
skall angivas kvinnans namn, synes det rimligt, att hennes samtycke göras
till villkor för betygets utfärdande. Visserligen skulle, även om något
bevis rörande detta samtycke ej fordrades, det säkerligen mycket sällan
inträffa, att en man utan samtycke av kvinnan begärde utfärdande av äktenskapsbetyg.
Men det bör förebyggas, att en präst i något fall skall
kunna enbart på grund av en oriktig uppgift av mannen bliva pliktig att
högtidligen kungöra det tillämnade ingåendet av äktenskap mellan honom
och en kvinna, som ej lämnat sitt samtycke. Då kvinnans samtycke naturligen
icke behöver meddelas prästen av henne personligen utan kan givas
i skriftlig form, bör kravet därå icke vålla mycket besvär. De olägenheter,
som antytts av motionären, torde främst få tillskrivas det förhållandet, att
de nya reglerna om lysning ännu icke blivit tillräckligt kända, vadan det
kan förväntas, att dessa olägenheter efter hand skola försvinna.

5 KAP.

Herr Wdi.ns
m. fl. motion.

1 den av herr Welin in. fl. avgivna motionen föreslås, att de i detta
kap. upptagna stadgandena måtte ersättas med lämpligt avfattade bestämmelser
av innehåll

»att när äktenskap är slutet, bliva man och hustru, en för båda och
båda för en, ansvariga för hemmets bestånd och underhåll och barnens
vård,

att bohag och arbetsredskap bliva samfälld egendom att av båda, i
mån av behov, nyttjas och brukas, och gemensamt vårdas,

att rättshandlingar, som endera maken företager, och som uppenbarligen
åsyftar egna personliga behov, den dagliga hushållningen, hemmets
underhåll eller barnens vård och fostran, även förplikta andra maken, så
framt ej denne offentligen givit tillkänna, att han icke vill därför ansvara,
att, där tvist mellan makar uppstår om bidrag och underhållsskyldighet
eller om ersättning för gjorda kostnader och tvisten icke varder,
efter medling av någon av dem, som i kap. 14 nämnas, bilagd genom
överenskommelse, frågan avgöres genom domstol i enlighet med grundsatsen,
att vardera maken skall bidraga i förhållande till sin ekonomiska
förmåga,

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

att till utgifter, som make av egna medel guldit för egen person,
hushåll, hem eller barn, ej må fordras bidrag av andra maken, med
mindre avtal genom äktenskapsförord eller annorledes härom träffats.»

Av vad utskottet förut anfört beträffande lagförslagets principer och Utskottet.
sättet för deras genomförande framgår, att utskottet icke kan förorda de
i motionen framställda önskningarna. Att ingå på någon närmare granskning
av desamma torde icke vara erforderligt. Utskottet vill endast påpeka,
att de i väsentliga delar synas gå vida längre än förslaget i en
riktning, som motionärerna, att döma av deras allmänna motivering,
livligt ogilla.

1 §•

Beträffande denna paragraf anmärker herr Westman i sin motion, Herr West i

o mans motion

att den föreslagna lagtexten endast omnämner makarnas ställning ur synpunkten
av deras inbördes individuella förhållande, samt yrkar, att till
inskärpande av pliktbegreppet måtte framhållas »icke blott att man och
hustru äro skyldiga varandra trohet och hjälp, utan även att de hava att
under fullgörande av de plikter, som åligga dem gemensamt och var i sin
stad, endräktigt verka för familjens bästa.»

Enligt utskottets mening giver propositionens formulering av före- Utskottet.
varande paragraf ett lyckligt uttryck åt de förpliktelser i nu ifrågavarande
hänseende, som äktenskapet ålägger makarna. Då denna erinran icke
torde bliva verkningsfullare genom den av motionären föreslagna formuleringen,
finner sig utskottet icke kunna tillstyrka motionärens ovan
nämnda yrkande.

2 och 6 §§.

Herr Westman yrkar i sin motion sådan ändring i lagförslaget, att Herr Westvärdesättning
i penningar av hustruns husmoderliga verksamhet vid hemmets
skötsel icke måtte förekomma samt att avräkning makarna emellan
icke skall äga rum i det fall, att endera maken haft utgifter för familjens
tillbörliga underhåll utöver vad som strängt taget kunde anses böra bestridas
av honom.

Till stöd för dessa yrkanden anför motionären:

»I 5 kap. 2 § övergår därefter lagförslaget till att meddela de nya
regler rörande underhållsskyldigheten, som betingas av makarnas ökade
ekonomiska självständighet. Härvid har det ansetts vara lämpligt att i
lagförslaget inrycka ett uttalande, enligt vilket ''underhållsskyldigheten
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. lavd. 17 käft. (Nr 27.) 3

18 Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

kan fullgöras genom verksamhet i hemmet, varav löljer, att den i hemmet
arbetande hustrun måste betraktas såsom en försörjande icke såsom
en försörjd familjemedlem’ (s. 138). Huru oumbärlig för familjens trevnad
och välfärd hustrus plikttrogna verksamhet i hemmet än må erkännas
vara, är det emellertid uppenbart olämpligt att utfärda lagstadganden,
som föranleda, att denna verksamhet skall av utomstående värdesättas till
visst belopp och alltså hustrus pliktuppfyllelse vid sitt hems skötsel
komma att bedömas ur avlöningssynpunkt. Långt ifrån att innebära en
värdesättning av hustrus verksamhet i hemmet ur en högre social synpunkt
betyder detta dess betraktande ur en lägre, nämligen den, som är
den naturliga att anlägga på det arbete, som i hemmet utföres av avlönade
tjänare och andra biträden.

Det nu omnämnda stadgandet i 2 § blir av betydelse i samma
kap:s 6 §, som föreskriver, att om ena maken under ett kalenderår för
familjens tillbörliga underhåll tillskjutit mera än enligt huvudregeln
ålegat honom, skall han kunna utkräva ersättning av andra maken. Om
detta stadgandes innebörd säger justitieministern, att ’av de allmänna
grunderna för fördelningen av underhållsskyldigheten mellan makarna
följer, att vid en sådan utjämning även makes verksamhet i hemmet för
familjens underhåll måste tagas i beräkning, så vitt det gäller att bedöma
i vilken mån var och en av makarna fullgjort sin bidragsplikt. Mannen
skall sålunda för sina utgifter i penningar och naturaförmåner icke vara
berättigad till ersättning av hustrun annat än i den mån värdet av hennes
husmoderliga verksamhet och de medel i kontant och naturaförmåner,
hon må ha tillsläppt, understiger den på henne belöpande andelen i underhållsbördan’,
o. s. v. (s. 155). Alldeles riktigt har emellertid justitieministern
gent emot ett förslag från vissa lagrådets ledamöter framhållit,
att ’en uppskattning av makes arbete i hemmet för familjens underhåll
alltid är synnerligen vansklig att verkställa och därför för makarna själva
kan vara förenad med stort obehag samt lätt kan giva anledning till
tvister mellan dem. Det är av sådan anledning önskligt, att en dylik
uppskattning ej allt för ofta behöver företagas. Med den ståndpunkt
förslaget intager blir det jämförelsevis sällan en uppgörelse jämte därmed
följande uppskattning av verksamheten i hemmet ifrågakomma,
(s. 156). I själva verket är det fall, vari enligt 5 kap. 6 § en dylik
avräkning skulle förekomma, icke av beskaffenhet att därtill giva anledning.
Har andra maken under ett kalenderår haft utgifter för familjens
tillbörliga underhåll utöver vad som kunde anses strängt taget
vara hans skyldighet, bör detta tydligen betecknas som en av honom
gjord ideell uppoffring, och det måste anses som helt och hållet stridande

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

mot äktenskapets ideella natur, att lagstiftaren på ett sådant fall

anlägger en egoistiskt färgad ekonomisk synpunkt och hänvisar makarna
att för dess genomförande anlita statens hjälp. Härtill kommer, att den
principiella förlust, som de här anmärkta stadgandena medföra, ingalunda
motsvaras av någon verklig betydelse i det praktiska livet.

Under sådana förhållanden synas de föreskrifter förslaget innehåller
om värdering i penningar av hustrus husmoderliga verksamhet och om
avräkning makarna emellan i 5 kap. 2 och 6 §§ böra utgå.»

Utskottet är fullt ense med lagberedningen om det rättvisa och Utskottet.

lämpliga däri, att lagen fastslår, att hustruns verksamhet i hemmet är

att anse såsom ett bidrag till familjens underhåll. Verkan av ett sådant

uttalande skulle emellertid uppenbarligen förminskas, om lagen undveke
varje konsekvens därav och icke i något fall vid beräknande av makarnas
inbördes underhållsskyldighet medgäve en värdering i penningar av
nämnda verksamhet. Det är att märka, att enligt förslaget något utdömande
av ersättning för sådant arbete makar emellan aldrig kan förekomma
och att någon värdering därav icke förutsattes annat än i de
fall, då det gäller att avväga den kontanta bidragsplikt, som utöver arbetet
i hemmet kan åligga en hustru med egna inkomster, fanken, att
en värdering av hustruns arbete i hemmet i dessa fall skulle minska aktningen
för sådant arbete eller innefatta ett bedömande av hustruns pliktuppfyllelse
ur avlöningssynpunkt, synes utskottet fullkomligt ogrundad.

Däremot kan givetvis'' en dylik värdering för en domstol bliva ganska
vansklig att verkställa. Denna uppgift förelägges dock domstol endast i
den försvinnande del av nämnda fall, då make vill och enligt förslaget
kan draga bidrags- eller ersättningsfrågan inför rätta, och lärer i varje
händelse icke vara svårare än många andra uppskattningar, som domstolarna
ha att verkställa.

Vad angår motionärens invändningar däremot, att lagförslaget överhuvud
genom bestämmelserna i 6 § medgiver rätt till ersättning för make,
vilken för familjens tillbörliga underhåll haft utgifter, som uppenbarligen
överstiga vad enligt 2 § ålegat honom att tillskjuta, så kan utskottet
under "betonande, att det står i god överensstämmelse med äktenskapets
väsen, om eu make bidrager till familjens underhåll utan att noga iakttaga
sin rätt mot andra maken — icke dela motionärens mening, att i
värjo fall, då make tillskjutit mera än som ålegat honom, detta är att
anse som en av honom gjord ideell uppoffring. Han kan till exempel ha
varit tvungen härtill, därigenom att andra maken envist undandragit sig
sin andel i underhållsbördan eller därigenom att hushållsgäld, som enligt
förslaget i regel åvilar båda makarna solidariskt, av borgenären utsökts

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

hos den förstnämnde. I sådana fall vore det stridande mot rättvisan och
ett premierande av den försumlige maken, om lagen icke gåve något medel
att åstadkomma rättelse. Enligt utskottets mening kommer emellertid
regressrätten ytterst sällan att göras gällande på rättslig väg, och någon
avsevärd fara för, att den skall införa misshälligheter i äktenskap, inom
vilka icke förut av andra orsaker rått söndring,-synes ej föreligga.

På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet icke kunna
förorda bifall till motionärens yrkanden beträffande de förevarande paragraferna.

12 §.

De i denna paragraf givna bestämmelserna om makes behörighet att
i viss utsträckning för underhållsändamål ingå förbindelser med förpliktande
verkan även för andra maken äga sin motsvarighet i gällande rätts
gäldsregler, vad angår hustruns behörighet särskilt i 11 kap. 2 § giftermålsbalken.
Men de hava naturligen fått en i mycket avvikande utformning
med hänsyn till den nya förmögenhetsordningen, som låter vardera
maken förvalta sitt och, med undantag för nu ifrågavarande slags gäld,
gör makarna oberoende av varandra i fråga om gäldsansvar. Dessa bestämmelser
synas utskottet i stort sett välbetänkta, men finner utskottet
icke tillräckliga skäl hava anförts för den avvikelse från makarnas rättsliga
likställighet, som ligger däri, att under det hustrun liksom enligt
gällande rätt skall kunna belasta mannen med gäld, avseende hennes särskilda
behov, mannen icke skall äga motsvarande behörighet för tillgodoseende
av sina särskilda behov.

Lagberedningen yttrar härom i sina motiv: »I de fall, då mannen är
för utgifterna till sina särskilda behov hänvisad till hustruns inkomster,
kunde det ofta vara billigt, att han hade en liknande behörighet att företaga
rättshandlingar med förpliktande verkan även för hustrun. Dessa
fall äro emellertid undantagsfall, och då regeln för de vanliga fallen skulle
kunna medföra, att hustrun belastades med gäld, för vilken ansvarighet
skäligen icke bör åligga henne, har beredningen ansett en sådan regel icke
böra upptagas.»

Det förekommer dock icke allt för sällan fall då mannen, exempelvis
på grund av invaliditet, skäligen bör kunna för sina behov anlita hustruns
kredit, liksom det otvivelaktigt blir mer och mer vanligt, att hustrun
har egna inkomster och därför bör bidraga till familjens underhåll även
på annat sätt än genom arbete i hemmet. Då vidare de förbindelser,
vilka äro mest ägnade att uppväcka farhågor, exempelvis de som mannen
ådrager sig genom ett högt uteliv, enligt paragrafens avfattning i regel

Första lagutskottets utlåtande Nr 27. 21

icke torde bliva förpliktande för hustrun, även om mannen erhåller den
behörighet, som enligt förslaget endast tillkommer hustrun, finner sig utskottet
böra föreslå nu nämnda ändring i förevarande paragraf.

Av vad förut anförts framgår, att utskottet icke kan förorda de av Herr Welins
herr Welin m. fl. framställda önskemål, vilka särskilt beröra förevarandemo wn''
paragraf, nämligen dels, såsom ovan nämnts, införande av en bestämmelse
med innehåll »att rättshandlingar, som endera maken företager, och som
uppenbarligen åsyftar egna personliga behov, den dagliga hushållningen,
hemmets underhåll eller barnens vård och fostran, även förplikta andra
maken, så framt ej denne offentligen givit tillkänna, att han icke vill därför
ansvara,» och dels »att under alla förhållanden den tredje part, som i
§12 moment 2 avses med orden ’den, med vilken rättshandlingen slöts’,
må utgå ur förslaget».

Vad särskilt angår det senare yrkandet, som väl får antagas avse,
att paragrafens andra stycke skall utgå, så skulle uppenbarligen ett bifall
därtill innebära en högst betänklig utvidgning av makes möjlighet att i
samförstånd med tredje man på illojalt sätt med gäld belasta andra
maken.

13 §.

I den av herr Welin m. fl. avgivna motionen yrkas, att makes vid Herr Welins
nästföregående paragraf omförmälda behörighet att belasta andra maken”*''
med gäld skall kunna uteslutas genom ett offentligt tillkännagivande av
den sistnämnde samt att i varje fall »kungörelse i tidningarna genom domstolen
ej må föreskrivas beträffande rättens beslut att förklara make, som
missbrukar den honom enligt § 12 tillkommande behörigheten att ingå
rättshandlingar, förlustig denna behörighet».

Då makes ifrågavarande behörighet enligt förslaget icke är att anse Utskottet.
såsom grundad på något presuinerat uppdrag av andra maken, bör denne
icke kunna utan vederbörligen prövade skäl, allenast genom ett slags återkallelse,
fråntaga maken hans behörighet, så mycket mindre som en dylik
åtgärd måste vara personligt nedsättande för deri make, som trätfas därav.

Att det beslut, varigenom behörigheten fråntages make, måste till skydd
för tredje man, som kan komma att ingå rättshandlingar med maken,
bliva offentligen kungjort, synes utskottet självfallet. Utskottet kan därför
ej heller i denna del tillstyrka motionen.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

15 §.

Herr Hellbergs
motion.

Herr Hellberg hemställer i sin motion »antingen och hälst, att § 15
i kap. 5 av det framlagda regeringsförslaget till giftermålsbalk utgår, eller,
om detta yrkande icke kan bifallas, att nämnda paragraf omformas så, att
den lämnar kvinnan frihet att vid äktenskapets avslutning bestämma, om
hon skall bära sitt eget eller mannens släktnamn».

Till stöd härför anföres i motionen:

»I det för årets riksdag framlagda regeringsförslaget (prop. nr 15)
till ny giftermålsbalk stadgar 5 kap. § 15, att hustrun vid vigseln skall
erhålla mannens släktnamn och endast på särskild ansökan hos Konungen
kan få tillstånd att bära sitt eget namn — i förening med mannens.

Om denna bestämmelse bliver lagfäst, berövas Sveriges kvinnor en
rättighet, som de för närvarande äga och länge ägt. Sedan urminnes tid
ha gifta kvinnor i vårt land burit sitt eget släktnamn. Det kan vara nog
att erinra om Sten Sture den yngres maka, vilken i vår historia är känd
icke under hans utan under sitt namn: Kristina Gyllenstjerna. Och ännu
lär i vissa delar av vårt land det vara vanligt att gifta kvinnor bevara
sitt ''flicknamn’. Den allmänna seden har visserligen blivit, att vid giftermål
hustrun antager mannens namn. Men undantag förekomma. Och på
den senaste tiden har i samband med de ökade möjligheter till självständig
verksamhet, som öppnats för kvinnorna, ett nytt motiv för deras rätt
att behålla sitt eget släktnamn även som gifta tillkommit. De kunna,
innan de ingå äktenskap, ha skapat sig en ställning, som betecknas av
deras namn: som affärsidkare, läkare, skådespelerskor, konstnärinnor, författarinnor
o. s. v. Och då kan det för dem lätt medföra icke blott en
del förvecklingar och obehag, utan även direkta förluster att nödgas byta
namn. Måste ombyte till följd av omgifte ske mer än en gång, blir det
desto olägligare. Den alternativa möjlighet, som regeringsförslaget anvisar:
tillstånd att använda eget namn i förening med mannens, gör saken
föga bättre. Dispensvägen är alltid otrevlig och besvärlig, och ett dubbelnamn
— i och för sig ett litet oting — kan lika väl medföra oklarhet,
missförstånd och misstag.

överhuvud står det i strid mot den frihet och likställighet med männen,
som särskilt den allra senaste tiden skänkt kvinnorna, att nu vilja
fråntaga dem den rätt till sitt eget namn även som gifta, vilken de allt
hitintills åtnjutit. Förr i tiden, när hustrun var så tämligen rättslös och
närmast betraktades som ett bihang till sin man, hade det varit mer i
överensstämmelse med rådande förhållanden, om hon saknat denna rätt.

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

Om den så förut varit henne förmenad, hade det varit i sin ordning att
nn införa den i den nya äktenskapslagen. Men när hon nu i stället äger den,
blir det en desto besynnerligare motsägelse att borttaga den genom en lag,
som i övrigt avser att öka hennes självständighet.

Att behålla det namn man en gång fått bör vara vars och ens,
varje kvinnas liksom varje mans, rättighet. Det har så varit hittills och
bör så förbli. All sannolikhet talar för att med kvinnornas utsträckta
självförsörjning, med deras allt allmännare utövning av självständig verksamhet
den värdigheten skall komma att kännas för många av dem allt
mera behövlig. Och i varje fall bör den inte upphävas genom något
lagförbud, utan gestaltningen av förhållandet mellan makarne i härberörda
avseende bör framdeles som hittills lämnas åt sedens fria utveckling.
Äktenskapet bör betraktas som en enskild angelägenhet, vilken
inte medför någon lagtvungen påföljd för kontrahenternas verksamhet i
samhällslivet.»

Utskottet anser lämpligt, att en regel om vilket släktnamn hustrun Utskottet.
skall bära gives i vår civillag i sammanhang med bestämmelserna om
äktenskapets övriga rättsverkningar, och får härutinnan åberopa de namnbestämmelser,
som redan finnas meddelade i 5 kap. 8 § lagen om äktenskaps
ingående och upplösning, 11 § lagen om adoption och 1 § lagen
om barn utom äktenskap, ävensom stadgandena i 11 kap. 31 § av det nu
föreliggande förslaget till giftermålsbalk och 1 § av förslaget till lag
om barn i äktenskap. Behovet av en fastare ordning med avseende å
namnförhållandena har på senare år blivit mycket kännbart icke minst med
hänsyn till det allt mer utvidgade statliga försäkringsväsendet.

Vad angår innehållet av bestämmelserna i denna paragraf, anser
utskottet lika med lagberedningen, att den personliga gemenskap mellan
makarna, som äktenskapet medför, bör erhålla sitt uttryck däri, att bägge
makarna hava samma släktnamn. Den önskan att behålla sitt flicknamn,
som stundom gör sig gällande hos hustrun, synes vara vederbörligt tillgodosedd
genom tillåtelsen för henne att efter anmälan bära sitt och
mannens namn i förening. Beträffande det av motionären påpekade särskilda
intresset hos de kvinnor, vilka före giftermålet skapat sig en ställning
såsom exempelvis affarsidkare, läkare, konstnärinnor eller författarinnor,
att fortfarande bära det namn oförändrat, under vilket de blivit
kända, får utskottet påpeka, att förevarande paragraf endast stadgar
om hustruns så att säga borgerliga namn och näppeligen hindrar henne
att såsom konstnär eller författare fortfarande använda sitt flicknamn.
Förhållandet bleve visserligen ett annat om, såsom det lär vara ifråga -

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

satt, i en särskild namnlag stadgas förbud vid straffpåföljd mot användandet
av annat namn än det rätta, men det vill synas utskottet, att de
modifikationer, vilka kunna vara erforderliga med avseende å exempelvis
konstnärs- och författarnamn, borde göras i nämnda lag, icke i förevarande
paragraf av giftermålsbalken.

Utskottet kan därför icke tillstyrka bifall till någotdera av de i
motionen gjorda yrkandena.

6 KAP.

2 §•

Yttraiide av Vid den föreliggande propositionens remitterande till utskottet hade

l^Kullen0''1 i andra kammaren herr Olsson i Kullenbergstorp ett yttrande, däri han
bergstorg. uttalade betänkligheter mot förslagets förmögenhetsordning bland annat
med hänsyn till de verkningar, som regeln om giftorättsgodsets lika delning
kunde få i fall av äktenskapsskillnad.

Utskottet. I anledning därav vill utskottet nu erinra, att, om den föreslagna

förmögenhetsordningen är lämplig i de normala fallen, då äktenskapet
varar till ena makens död, det icke kan vara befogat att avvisa denna
ordning i dess helhet därför att den icke skulle passa i de jämförelsevis
fåtaliga fall, då äktenskapsskillnad inträder. Däremot kunde det måhända
tänkas att för sistnämnda fall modifiera den i förevarande paragraf givna
regeln om giftorättsgodsets lika delning mellan makarna i överensstämmelse
med vad som för fall av äktenskapets återgång stadgats i 5 kap.
5 § av lagen om äktenskaps ingående och upplösning samt i 10 kap.
5 § av det föreliggande förslaget.

Då emellertid, såsom förut framhållits, förslaget kan sägas praktiskt
taget bibehålla egendomsgemenskapen mellan makarna, finner utskottet
icke tillräckliga skäl föreligga att i olikhet med gällande rätt utesluta
giftorättens förnämsta verkan, den lika delningen, i fall av äktenskapsskillnad.
Utskottet kan härutinnan i det hela ansluta sig till följande
yttrande av lagberedningen:

»Från saklig synpunkt är det vidare av största vikt, att frågan, huruvida
skillnad i ett äktenskap skall äga rum eller ej, såvitt möjligt icke
influeras av ekonomiska bihänsyn. Skillnaden bör därför i och för sig
lända till minsta möjliga ändring i makarnas ekonomiska läge under äktenskapet.
Aven med nu föreslagna förmögenhetssystem vinnes detta syfte
bäst genom bibehållande av den lika delningen vid äktenskapsskillnad.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Jämväl enligt det föreslagna systemet har gemensamhetsprincipen tillerkänts
stor betydelse. Ehuruväl genom vardera makens särskilda ägandeoch
förvaltningsrätt avses att giva vardera maken självständighet och fri
bestämmanderätt i fråga om sin förmögenhet, måste det fasthållas, att vardera
maken, genom äktenskapet vinner rätt att dela den andra makens
ekonomiska villkor. Denna i äktenskapet grundade ekonomiska gemenskap
makarna emellan har fått sitt starkaste uttryck i giftorätten. Därför innebär
den lika delningen en mindre förändring i makarnas inbördes förhållande
i ekonomiskt hänseende under äktenskapet än vad en återgångsdelning
skulle göra. Vidare är att märka, att tillämpningen av den hos
oss gällande principen för återgångsdelning visserligen ej, där endast en
kortare tid förflutit från äktenskapets ingående, möter allt för stora svårigheter.
I de sällsynta fall, då återgång kan tänkas förekomma, lärer
detta också i regel bliva förhållandet. Skillnad i äktenskap inträffar däreemot-,
enligt vad statistiken visar, vanligen efter ej allt för kort tid och
ofta först efter många års förlopp. En återgångsdelning skulle då ej kunna
genomföras utan stora tekniska vanskligheter. Att efter ett långt äktenskap
söka upplösa en förmögenhet efter dess ursprungliga beståndsdelar
genom uppvisande av kanske upprepad förvandling är vanligen mycket
svårt, och, även om i vissa fåll vederlagsreglerna, skulle gripa in kompletterande,
skulle dock delningsresultatet i allmänhet bliva mycket osäkert.
Ännu större bleve svårigheterna, om före skillnaden gått en boskillnad.
Att låta en boskillnad bestå, om kort tid därefter skillnad i äktenskapet
äger rum, vore lika otillfredsställande som att bryta en boskillnad i de
fall, då skillnad i äktenskapet följer efter längre tid och vardera maken
inrättat sig efter de genom en verkställd bodelning makarna emellan reglerade
förmögenhetsförhållandena. Över huvud lärer boskillnadsinstitutet
i dess nuvarande form ej kunna bibehållas, om lagstiftningen ej betraktar
giftorättsförvärvet som definitivt med äktenskapets ingående utan gör detsamma
beroende av att äktenskapet upplöses genom endera makens död.-Med hänsyn till den betydelse, boskillnaden äger som sanktion av den
vårdnadsplikt giftorättsgemenskapen medför, har emellertid beredningen,
såsom under 9 kap. närmare utvecklas, ansett boskillnaden böra upptagas
i det av beredningen föreslagna systemet. På grund av det anförda bär
beredningen ansett sig böra föreslå bibehållandet av den lika delningen
vid äktenskapsskillnad.

En särskild fråga är, vilken verkan bör tilläggas den omständigheten,
att ena maken huvudsakligen bär skulden till äktenskapsskillnaden.
Det måste medgivas att, då i sådant fall andra maken i äkenskapet infört
den större förmögenheten, den lika delningen ofta måste kännas hård för
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 saml. 1 avd. 17 höft. (Nr 27.) 4

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Herr West•
mans
motion.

denne. — — — — — — — — — — — — — — —

— — — — — Ett tillfredsställande resultat kan enligt beredningens
mening vinnas, därigenom att skadestånd tillerkännes den förorättade
maken. Om skillnad i äktenskapet förorsakats genom den ena makens
grova kränkning av den andre, har denne enligt gällande lagstiftning rätt
till skadestånd. Lika väl som det skadestånd, vilket kan utgå vid återgång
av äktenskap, bland annat kan avse ersättning för den giftorätt, som
den oskyldige maken går förlustig genom återgången, bör skadeståndet vid
äktenskapsskillnad, om den kränkte maken i boet infört en förmögenhet,
som genom skillnaden delvis går förlorad för honom, jämväl kunna innefatta
gottgörelse för denna förlust. Såsom vid 11 kap. 24 § närmare utvecklas,
föreslår beredningen, att make skall hava rätt till skadestånd jämväl
vid äktenskapsskillnad efter hemskillnad, som vunnits på grund därav
att andra maken grovt åsidosatt sina plikter mot honom. Genom den
rätt till skadestånd, som sålunda enligt beredningens förslag skall tillkomma
den kränkte maken, bör denne i ej ringa omfattning kunna undgå den
obillighet mot honom, den lika delningen understundom eljest skulle innebära.
Särskilt vill beredningen erinra, att en sådan skadeståndsrätt i hög
grad stärker den kränkte makens ställning, såvida fråga uppstår om överenskommelse
mellan makarna angående boets delning.»

Slutligen får utskottet påpeka, att, jämte utsträckningen av skadeståndsrätten
och av den ill kap. 22 § stadgade förmånen, även den genom
11 kap. 26 § införda möjligheten att bestämma underhållsbidraget
åt frånskild make till visst belopp en gång för alla giver medel att avvärja
eller mildra den obillighet, som den lika delningen vid äktenskapsskillnad
i särskilda fall kan tänkas medföra.

8 §•

Herr Westman har i sin motion yrkat inskränkning i giftorättens
omfattning på det sätt, att giftorätt ej skall gälla med avseende å den fasta
egendom på landet, som man eller hustru före eller under äktenskapet ärvt
eller förut förvärvat. Till stöd för sitt yrkande har motionären anfört
följande:

»Av genomgripande betydelse för vårt folks ekonomiska liv äro
stadgandena om makars egendom. Sedan urgammal tid bestod och fortlevde
allt intill lagändringen 1898 i lagen en motsättning mellan landsbygd
och stad med avseende å giftorättens omfattning. Intill nämnda
tidpunkt gällde den huvudregel, att giftorätten omfattade all egendom i
stad, men att däremot den fasta egendomen på landet, som man eller

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

hustru före eller under äktenskapet ärvt eller förut förvärvt, icke var underkastad
andra makens giftorätt. Genom 1898 års lagändring avskaffades
stadsrättens regel ur den gällande rätten och landsrättens regel erhöll
i stället generell giltighet. I det föreliggande lagförslaget påyrkas nu, att
pendeln i ett slag skall svänga över åt det motsatta hållet. Nu skall den
ur landsrätten härstammande regeln avskaffas och den år 1898 avskaffade,
ur stadsrätten hämtade regeln åter införas och erhålla generell giltighet.
Man torde utan fara för misstag kunna påstå, att dylika tvära omkastningar
i lagstiftningen icke motsvaras av lika hastiga förändringar i det
allmänna rättsmedvetandet. Lagförslagets ståndpunkt i här berörda avseende
har utan allt tvivel till god del sin förklaring i skandinaviskt inflytande.

Enligt lagförslaget skall alltså giftorätten omfatta all makarnas
egendom. I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt kan emellertid
i vissa fall bestämmas, att viss egendom skall vara undantagen från
giftorätt.

Den lagändring förslaget i detta avseende innebär är tydligen av
största betydelse för vår jordbruksidkande befolkning, då den kommer att
medföra, att jorden i vida högre grad än förut kastas in i handelsmarknaden
och blir en marknadsvara. En son eller annan arvinge, som vill
fortsätta sin fars eller släktings verksamhet som odlare, kan för närvarande
i många fall övertaga en arvlåtarens jordbruksgård, som denne
ärvt eller före sitt äktenskap förvärvt, då detta enligt den föreslagna lagen
skulle ekonomiskt omöjliggöras på den grund, att fastigheten underkastas
giftorätt. Den motivering, som i justitieministerns yttrande gives för denna
föreslagna rättsändring, är i hög grad belysande. Den röjer nämligen särdeles
tydligt den ensidighet, varmed makarnas individuella förhållanden
fått spela en dominerande roll. Motiveringen lyder: ’Den nu gällande
regeln om viss fast egendoms enskilda natur har ej upptagits i förslaget,
bland annat emedan denna regel, vilken numera till väsentlig del har sin
betydelse såsom skyddande hustruns ekonomiska intressen mot missbruk
av mannens förvaltningsrätt, i detta hänseende blir obehövlig under det
nya förmögenhetssystemet’ (s. 142). Ej med ett ord beröres lagändringens
inverkan ur arvsrättslig synpunkt, en inverkan, som likväl ur social synpunkt,
såsom förut framhållits, är hö”st beaktansvärd.

För att undanröja de olägenheter, som ur här angiven synpunkt
äro förenade med den föreslagna regeln om giftorättens omfattning, äro
olika utvägar tänkbara. Man skulle sålunda kunna ifrågasätta att göra
den nu gällande regeln i fråga om giftorättens omfattning till den principala
och göra tillämpningen av den föreslagna, regeln beroende på avtal

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Herr Olssons
i Koltång
er öd
motion.

Utskottet.

makarna emellan. Lämpligare synes det emellertid vara att återvända
till den olikhet mellan landsbygd och stad, som rådde i vår rätt intill
1898 års lagändring, och alltså i fråga om giftorättens omfattning föreskriva
den inskränkningen, att giftorätt ej skall gälla med avseende å
den fasta egendom på landet, som man eller hustru ärvt eller före äktenskapet
förvar vt.»

I herr Olssons i Kollungeröd motion yrkas, att förevarande paragraf
i förslaget måtte bringas till överensstämmelse med 10 kap. 2 § i den
gällande giftermålsbalken så till vida, att fastighet — såväl i stad som på
landet — vilken make ärvt eller före äktenskapet förvärvat, skall vara
enskild egendom. Motionären stöder sin hemställan därpå, att han under
den tid, han sysslat med boutredningar bland allmogen, endast mött erkännande
av, att denna regel står i överensstämmelse med allmän rättsuppfattning,
samt uttalar såsom sin mening, att arvlåtares rätt att genom
testamente bestämma, det arvet skall vara hans barns enskilda egendom,
icke kommer att bliva begagnad bland allmogen.

Såvitt utskottet kunnat utröna, äro meningarna rörande den gällande
regeln om ärvd eller före äktenskapet förvärvad fastighets enskilda
natur synnerligen delade. Det är också på sina håll mycket vanligt, att
man söker undgå dess verkningar exempelvis genom inbördes testamente
eller därigenom, att vid fastighetsköp köpebrevet ställes till den verklige
köparen »och hans tillämnade make». Regeln har sedan gammalt i vårt
land gällt i fråga om fastighet på landet samt haft sin egentliga grund i
släktintresset: arvejorden betraktades mera som släktens egendom än som
individens. Genom ändrade sociala och ekonomiska förhållanden har denna
hänsyn till släktintressena alltmera försvagats, ett förhållande som bland
annat tagit sig uttryck i bördsrättens upphävande vid mitten av 1800-talet. Då den ifrågavarande regeln år 1898 utsträcktes till att avse även
fastighet i stad, voro skälen härtill helt andra än sådan hänsyn, bland
annat önskan att låta de inskränkningar i mannens förvaltningsrätt, som
redan förut gällde i fråga om hustrus enskilda fastighet på landet, bliva
tillämpliga även beträffande av hustru i äktenskapet införd stadsfastighet.
Enligt den nu föreslagna förmögenhetsordningen föreligger intet behov av
sådant skydd mot missbruk av mannens förvaltningsrätt, då hustrun äger
att själv förvalta den egendom, hon infört, vare sig den är av enskild
natur eller ej.

Vad som främst talar mot den gamla regeln är, att dess verkningar
ofta måste bliva påfallande orättvisa. Om exempelvis ena maken i äkten -

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

skåpet infört en fastighet, värd 10,000 kronor, och andra maken inventarier,
aktier eller annan lösegendom till samma belopp, så erhåller vid gemenskapens
upplösning genom makes död eller av annan orsak den förre eller
hans arvingar hela fastigheten och hälvten av den lösa egendomen eller
gods till ett värde av 15,000 kronor och den senare eller hans arvingar
allenast gods till ett värde av 5,000 kronor. Vill man utan dylik orättvisa
skydda ifrågavarande släktintressen, måste det ske genom en rätt för
make eller hans arvingar att vid bodelning få släktfastighet sig tillagd
mot kontant fyllnad av motsidans lott, och regler härom hava även givits
i 13 kap. 13 § av förslaget.

Den gällande rättens re<rel om ärvd fastighets enskilda natur har
icke så stor betydelse, som man i allmänhet föreställer sig. Det är mycket
vanligt, att föräldrar med förbehåll om undantagsförmåner sälja sin gård
till ett av sina gifta barn, och fastigheten blir då samfälld egendom i
köparens och hans makes hand. Då fastighet går i arv, äro arvingarna
vanligen flera; om en av dem löser till sig de övrigas andelar i fastigheten,
blir icke fastigheten i dess helhet hans enskilda egendom utan endast den
ideella andel däri, som kommit på hans arvslott. I varje fall är det
uppenbart, att arvskiftena i långt högre grad än bodelningarna på grund
av giftorätt äro ägnade att medföra styckning av fastigheter. Och då den
för visso betydelsefulla frågan om familjerättsliga lagstiftningsåtgärder till
förekommande av jordens alltför stora splittring och mobilisering synes
bäst kunna prövas i ett sammanhang, bör detta enligt utskottets mening
icke ske nu utan vid den förestående revisionen av arvsrätten.

Av ovan anförda skäl kan utskottet icke förorda vare sig herr
Westmans motion i nu förevarande del eller herr Olssons i Kollungeröd
motion.

9 §•

Genom en den 13 februari 1920 dagtecknad proposition, nr 82,
som numera hänvisats till utskottet, har Kungl. Maj:t förelagt riksdagen
förslag till ny konkurslag in. in. Detta förslag har befunnits föranleda
vissa mindre ändringar i det förevarande förslaget till ny giftermålsbalk.
Då emellertid samtliga dessa ändringar äro av den natur, att de utan
olägenhet kunna bestå, även om förslaget till konkurslag icke varder antaget,
torde förslaget till giftermålsbalk kunna slutbehandlas av riksdagen
utan avbidan på den vidare handläggningen av förslaget till konkurslag.

Den jämkning i avfattningen av förevarande paragraf, som utskottet
föreslår, föranledes därav, att den nya konkurslagen icke från den nu gällande
upptagit begreppet konkursens början med viss i lagen angiven innebörd.

Första lagutsliottets utlåtande Nr 27.

7 KAP.
3 §.

På de skäl, som anförts av lagberedningen (sid. 262 och följande,
sid. 266) samt av chefen för justitiedepartementet (sid. 159), finner utskottet
de föreslagna lättnaderna i hustrus ansvar för sådan gäld, som i
förevarande paragraf avses, vara i det hela välbetänkta. I fråga om mannens
intresse hänutinnan må erinras, att den omständigheten, att hustrun
befriats från betalningsansvar gent emot borgenären, icke lärer hindra, att
mannen, om han betalar gälden, kan räkna sig detta till godo med avseende
å sådant regressanspråk mot hustrun, som avses i 5 kap. 6 §. Då
emellertid konsumtionskredit icke sällan torde givas för längre tid än ett
år* har skälig hänsyn till borgenärens rätt synts kräva, att den i förevarande
paragraf stadgade preskriptionstiden utsträckes till två år. Det
torde icke finnas anledning befara, att paragrafens syfte därigenom varder
i någon nämnvärd mån förfelat. Jämte nu nämnda ändring föreslås en
mindre jämkning av redaktionell natur.

Den lättnad i hustrus gäldsansvar, som konkurs bör medföra, skulle
enligt propositionen stadgas i ett tillägg till 32 § i gällande konkurslag,
på sätt närmare framgår av det vid giftérmålsbalken fogade förslaget till
lag om ändring i vissa delar av konkurslagen. Då emellertid den föreslagna
nya konkurslagen, varom förmäles i utskottets yttrande vid 6 kap.
9 § här ovan, icke innehåller något stadgande, som motsvarar 32 § i
gällande konkurslag, har bestämmelsen om nämnda lättnad i gäldsansvar
införts i 7 kap. giftérmålsbalken såsom ett andra stycke av 3 §.

Vid det nyss berörda stadgandets överflyttande till 7 kap. giftermålsbalken
har detsamma med hänsyn till lydelsen av detta kap. i övrigt
undergått några redaktionella ändringar. Då därvid orden »kvinna, som
är eller varit gift», ersatts med ordet »hustru», innebär detta lika litet
som användningen av ordet »hustru» i första stycket av 3 §, att kvinna,
som gjort gäld under äktenskapet, skulle vara utesluten från stadgad lättnad
i ansvaret för denna gäld, såvida den avgörande omständigheten — i
det förstnämnda fallet konkursen, i det senare preskriptionstidens utgång —
inträffar först efter äktenskapets upplösning.

8 KAP.

1 §•

Herr

Welins m. fl.
motion.

I den av herr Welin m. fl. avgivna motionen anföres:

»Förslaget uppställer för alla äktenskap en och samma ordning

Första lagutskottets utlåtande Nr 27. 31

rörande makarnas inbördes förhållande och medger i kap. 8 § 1 undantag
genom förord allenast beträffande frågan, om viss egendom skall anses
som enskild eller som giftorättsgods. Härskande åskådningar borde dock
beaktas åtminstone så mycket, att det lämnades frihet åt makarna att
genom äktenskapsförord bestämma en helt och hållet annan ordning för
sitt inbörfes förhållande än den lagen uppställer. Därför borde kap. 8
§ 1 ändras därhän, att sista stycket utgår och i dess ställe insättes ett
stadgande av innehåll, att om makar eller trolovade vilja genom äktenskapsförord
bestämma, att med deras egendom och inbördes rätt skall
annorledes förhållas än lagen säger, de därtill äga frihet, om med förordet
så förfares, som om annat äktenskapsförord är i lagen stadgat, och rätten
finner, att tredje mans intresse därigenom icke lider skada.»

Utskottet har i det föregående vid behandling av herr Clasons motion
bemött tanken, att åt trolovade och makar skulle beredas tillfälle att
välja mellan flera i lagen utbildade förmögenhetssystem. De skäl, som
därvid anförts, hava än större giltighet gent emot det i förevarande motion
framställda förslaget, att kontrahenterna skulle äga full frihet att själva
genom äktenskapsförord utbilda den för deras äktenskap gällande förmögenhetsordningen.
Härtill kommer, att det enligt utskottets mening
uppenbarligen icke kan åläggas domstolarna att, då äktenskapsförord skall
intagas i protokollet, verkställa den ofta synnerligen vanskliga och omfattande
prövningen, huruvida tredje mans intresse därigenom lider skada.

Utskottet måste därför avstyrka det i motionen gjorda yrkandet om
ändring i 8 kap. 1 §.

5 §•

Den avfattning, som förevarande paragraf har enligt propositionen,
ansluter sig till gällande konkurslag och dess system med speciella konkursgrunder.
Då den nya konkurslagen, varom förmälts i det föregående
vid 6 kap. 9 §, icke bibehåller detta system, har det synts nödigt att i
andra stycket av förevarande paragraf direkt angiva förutsättningarna för
inträde av den där stadgade ansvarigheten.

6 §•

Herr Westman hemställer i sin motion — under åberopande framför
allt av hänsynen till äktenskapet såsom en ideell och personlig förening,

Utskottet.

Herr

Westmans ''
motion.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Yttrande
av lierr
Olsson i
Kullenbergstorp.

Utskottet.

Herr Halléns
motion.

som för sitt lyckosamma bestånd förutsätter frihet från söndrande inblandning
utifrån — att make, som biträder andra maken i hans förvärvsverksamhet,
icke skall kunna tillerkännas ersättning för sitt arbete, därest
avtal makarna emellan om gottgörelse ej träffats.

Herr Olsson i Kullenbergstorp uttalade i andra kammaren vid den
föreliggande propositionens remiss till utskottet bland annat, att den make,
som enligt förevarande lag för sitt arbete erhölle ersättning av andra
maken, därmed bleve bra lik en vanlig lönetjänare och att detta vore
synnerligen märkvärdigt, då lagförslaget avsåge att frigöra ena maken
från beroende av den andre.

Utskottet kan icke dela de betänkligheter, som uttalats beträffande
denna paragraf. Gentemot herr Olssons i Kullenbergstorp yttrande må
erinras, att, då den föreslagna lagen i likhet med nyare lagstiftningar i
allmänhet tillåter uppkomsten av förmögenhetsrättsliga fordringar mellan
makar, den icke rimligen kan för varje fall underkänna krav på ersättning
åt make, som biträder andra maken i hans förvärvsverksamhet. Herr
Westman anser ock, att rätt till sådan ersättning skall föreligga, såvida
avtal därom träffats. Första stycket av förevarande paragraf avser huvudsakligen
det fall, att avtal ej träffats, och stadgar, att i denna händelse
rätt till ersättning skall finnas, endast om sådan får anses tillbörlig med
hänsyn till arbetets art och omständigheterna i övrigt. En dylik hänvisning
till sed och rådande uppfattning kan näppeligen få verkningar, som
äro farliga för idealiteten i äktenskapen; vad angår de praktiska konsekvenserna
för nutida förhållanden, torde den exempelvis närmast tala för,
att ersättning skall utgå till den hustru, som arbetar på sin mans affärskontor,
men icke till den, som biträder sin man vid skötande av jordbruk.
Den i andra stycket av paragrafen meddelade preskriptionsbestämmelsen
är givetvis i sin mån ägnad att förebygga tvister angående hithörande
frågor.

11 KAP.

13 §.

Herr Hallén yrkar i sin motion »sådant tillägg till giftermålsbalkens
11 kap. § 13, att, där ena maken lider av sådan obotlig sinnessjukdom

Första lagutskottets utlåtande Fr 27,

som paralysie générale, må den andra maken hava rätt till äktenskapsskillnad,
så snart tillvaron av dylik sjukdom blivit styrkt på sätt i kap.
15 § 10 i nämnda lag föreskrives och således oberoende av den tid under
vilken sjukdomen varat.»

Till stöd för sitt yrkande anför motionären:

»I Kungl. Maj:ts proposition nr 15 med förslag till ny giftermålsbalk
m. m. har 11 kap. (om hemskillnad och äktenskapsskillnad) 13 §
följande lydelse:

’Är ena maken sinnessjuk; har sinnessjukdomen under äktenskapet
fortfarit tre år, och tinnes ej skälig förhoppning om den sjukes varaktiga
återställande till hälsan, have andra maken rätt till äktenskapsskillnad.’

Att lagen föreskriver, att vid inträffad sinnessjukdom hos endera
maken, den andre ej må kunna utan vidare få äktenskapet upplöst, är
helt naturligt, liksom ock att man fastställt eu så pass lång tid som tre
år, under vilken tid det borde kunna bli uppenbart, om möjlighet till
tillfrisknande finnes, som kan återställa ett sådant förhållande i äktenskapet,
att den andra maken finner skäl till att fortsätta detsamma. Dylikt
tillfrisknande från sinnessjukdom är ju ingalunda ovanligt, och synes
det därför vara skäligt, att denna tidsbestämning fastställts för att förebygga
förhastade beslut om hävande av äktenskapet.

Men förnekas kan ej, att sådana fall kunna inträffa, att fullt obotlig
sinnessjukdom konstaterats, och förhållanden föreligga, som göra, att
den friska maken önskar få äktenskapet hävt, innan denna treåriga expektanstid
gått till ända. Jag åsyftar ett sådant fall, som när hos endera
maken konstaterats, att han eller hon lider av paralysie générale.
Denna sjukdoms syfilitiska natur torde numera vara otvivelaktig, liksom
ock att läkarvetenskapen ej känner något medel att hindra sjukdomens
steg för steg skeende ödeläggelse av alla kropps- och själskrafter, tiar
endera maken ådragit sig syfilitisk smitta utanför äktenskapet under förhållanden,
som måhända omöjliggör den bevisning om äktenskapsbrott,
varigenom den andra maken hade kunnat få äktenskapet upplöst, så synes
det uppenbart, att den andra maken — om under tiden den andras sjukdom
övergår till paralysie générale — verkligen bör utan dröjsmål befrias
ur den olidliga och pinsamma ställning, vari han eller hon befnner
sig, utan att behöva iakttaga en flerårig väntetid. Denna form av sinnessjukdom
kan ju dock trots sin obotliga karaktär vara under många år.
Man tänkte sig blott ett sådant fall, som att i ett äktenskap exempelvis
marinen genom otillåten förbindelse ådragit sig sylilis, soin under årens
lopp utvecklar sig till paralysie générale. Om då förutsättningar saknades
att få mannen vårdad å sjukhus, utan skulle han i stället vistas i hem Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 1 avd. 17 höft. (Nr 27.) 5

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

met, så skulle det vara ett oerhört lidande för hustrun att ej förrän efter
långa år med daglig erinran om den hemska makt, som ödelagt hennes
hem och äktenskap, få vända denna skrämmande vrångbild av det äktenskapliga
livet ryggen.

I § 10 kap. 15 om vissa bestämmelser om rättegång vid äktenskapsmål
är stadgat, att läkarintyg om att det ej finnes ''skälig förhoppning
om den sjukes varaktiga återställande till hälsan'' skall förebringas, för att
äktenskapet skall kunua upplösas — därvid dock ej absolut visshet om
sjukdomens varaktighet kan vinnas. Då borde ett läkarintyg om fullt
konstaterad hjärnsyfilis eller paralysie générale vara till fyllest för att på
vederbörande makes begäran upplösa äktenskapet.»

Utskottet. Den bestämmelse, vari motionären föreslår ändring, tillkom 1915

efter noggrann prövning och medicinska myndigheters hörande. Då beträffande
sinnessjukdom såsom skillnadsanledning gjordes till ett oeftergivligt
villkor, att sjukdomen fortfarit tre år, för säkerligen främsta anledningen
härtill sökas i svårigheten att under ett tidigare stadium av
sådan sjukdom med erforderlig visshet fastställa dess art och obotlighet.
Såvitt utskottet har sig bekant, har någon ändring ej inträffat i den medicinska
vetenskapens ståndpunkt i denna fråga, och finner sig utskottet i
brist på tillförlitlig utredning härom icke kunna förorda motionärens yrkande.

Med hänsyn till vad motionären i sin motivering anfört vill utskottet
framhålla, att den ifrågasatta lagändringen kan vara av vikt med avseende
å den friska makens omgifte, men saknar avsevärd betydelse för
frågan om makarnas samboende. Det kan nämligen icke anses föreligga
någon rättslig skyldighet för den friska maken att under de av motionären
antydda förhållandena bo tillsammans med den sj uka ända tills äktenskapsskillnad
kommit till stånd, och det faktiska tvång härtill, som underhållsfrågan
kunnat medföra, bliver väsentligen undanröjt genom den nya
giftermålsbalkens regler om underhållsskyldigheten.

13 KAP.

13 §.

Herr West- Herr Westman yrkar i sin motion, att den i tredje stycket av före motion.

varande paragraf omförmälda rätten skall tillkomma även annan arvinge
än bröstarvinge, sådan som fader, moder eller syskon eller dess avkomling,
samt gälla även med avseende å fastighet, som den avlidne maken

Första lagutskottets utlåtande Nr 27. 35

genom arv eller annorledes förvärvat från annan än släkting i rätt uppstigande
led eller dennes dödsbo. Till stöd för detta yrkande åberopar
motionären vad i lagrådet anförts beträffande denna paragraf samt fortsätter: »Vid

utarbetandet av den kungl. propositionen har den sålunda i
lagrådet gjorda anmärkningen beaktats. Till följd häråv föreslås alltså
enligt propositionen i slutstadgandet i 13 §, att om make är död äga
hans bröstarvingar, men ej andra arvingar, rätt att bekomma fastighet,
som ingår i den avlidnes giftorättsgods, även om egendomens värde överstiger
vad på deras lott belöper, mot erläggande av fyllnad, men endast
under förutsättning att den avlidne maken ''förvärvat’ fastigheten från
släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo.

Som motiv för att han intagit denna ståndpunkt har justitieministern
anfört, att han funnit skälen för densamma ''tungt vägande i socialpolitiskt
hänsende, i den mån de avse släktfastighets bibehållande åt bröstarvingar.
Med denna begränsning har den gjorda anmärkningen också
iakttagits vid förslagets överarbetande. Härmed torde, såvitt nu lämpligen
kan ske, hava avvärjts faran för att de nya principerna beträffande
makes förmögenhetsförhållanden skulle bidraga till jordens allt för stora
splittring’ (s. 162).

Med de begränsningar, som förekomma i propositionen, fyller emellertid
den där meddelade föreskriften icke den uppgift, som uppställts för
densamma. Dessa begränsningar äro utan tillräckliga skäl alltför snävt
uppdragna. De böra därför i betydande utsträckning bortfalla. Sålunda
bör den inskränkningen utgå, att den ifrågavarande rätten skall gälla allenast
beträffande fastighet, som maken ''förvärvat'' från släkting i rätt uppstigande
led eller sådan släktings dödsbo. Samma stämningsvärde kan
vara knutet till gammal släktjord, som make ärvt, t. ex. från en farbror.
Vidare är att märka, att i vårt land lyckligtvis alltjämt nybildas jordägande
familjer, och till eu gård, som make efter hårt arbete själv förvärvat,
som han under ett livsverk utvidgat eller kanske rent av nyodlat,
hysa utan allt tvivel hans barn eller andra arvingar, t. ex. brorsbarn, vilka
där deltagit i arbetet, i många fall lika stor kärlek som den, varmed en
gammal släktgård kan omfattas. Hela den bär omtalade inskränkningen
bör därför] tydligen borttagas. Likaså bör av skäl, som i det föregående
redan antytts, rätten tillkomma även annan arvinge än bröstarvinge, sådan
som fader eller moder eller syskon eller dess nykomling.»

Utskottet anser, att lagförslaget går så långt, som lämpligt är, i
skyddande av släktens intressen beträffande avliden makes fastighet. Gent

Utskottet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

emot andra arvingar än bröstarvingar och med avseende å fastighet, som
den avlidne förvärvat från annan än släkting i rätt uppstigande led, torde
i allmänhet den efterlevande maken, som kanske under lång tid bott på
fastigheten och nedlagt arbete å densamma, hava ett intresse, som icke
skäligen bör sättas efter arvingarnas.

14 §.

Av enahanda skäl som de vid 8 kap. 5 § anförda föreslår utskottet
en ändring i första stycket av förevarande paragraf.

15 §.

Beträffande den ändring i förevarande paragraf, som föreslås av utskottet,
gäller vad som anförts i det föregående vid 6 kap. 9 §.

14 KAP.

m*fl motion ^ den av herr Welin m. fl. avgivna motionen hemställes, att detta

m.fl.mo lön.måtte unc[ergå sådan omarbetning, att, därest det icke anses tillräckligt
med präst såsom medlare, det sörjes för, att den person, som av domhavande
eller kommunal myndighet utses till medlare, besitter tillräcklig
auktoritet att handlägga så ömtåliga förhållanden som förlikningsärenden
mellan äkta makar.

Utskottet. Då, såvitt utskottet har sig bekant, det icke förekommit några be fogade

anmärkningar mot de personer, som enligt lagen om äktenskaps
ingående och upplösning blivit av häradshövding eller rättens ordförande
i stad utsedda till medlare i hemskillnadsärenden, samt det ej torde finnas
någon anledning befara, att icke vid utseende av medlare enligt 2 § i
förevarande kap. överståthållarämbetet, kommunalnämnder, magistrater och
stadsstyrelser skola ådagalägga erforderligt omdöme, finner utskottet det i
motionen gjorda yrkandet icke föranleda någon åtgärd.

15 KAP.

31 §.

Då sådana med stöd av stadganden i detta kap. under rättegången
meddelade beslut, som avses i förevarande paragraf, äga giltighet intill

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

dess laga kraft ägande dom föreligger, böra de enligt utskottets mening
kunna överklagas även i samband med klagan över det slutliga utslaget.
Med anledning härav har gjoi’ts en jämkning i paragrafens avfattning.

16 KAP.

3 §•

I anledning av stadgandet i denna paragraf anser sig utskottet böra
påpeka önskvärdheten därav, att det uppdrages åt något redan befintligt
ämbetsverk, exempelvis statistiska centralbyrån, att vara registreringsmyndighet,
så att icke något nytt ämbetsverk behöver inrättas för detta ändamål.

Förslaget till lag om införande av nya giftermålsbalken.

I den av herr Welin in. fl. avgivna motionen yrkas, att i 5 § av
förevarande förslag skall »införas stadgande därom, att gamla lagen skall
tillämpas i alla de fall, där sådant ej blir i följd av föreskrifter i § 5
mom. 2 omöjligt, då nya lagen i tillämpliga delar bör gälla».

Utskottet finner detta lagförslag väl lösa uppgiften att med avseende
å äktenskap, som ingåtts före den nya lagens trädande i kraft, genomföra
dess principer, såvitt det låter sig göra utan obehörigt intrång å
regeln, att eu ny lag icke får verka ändring i redan uppkomna rättigheter
och skyldigheter. Det i motionen utan någon motivering framställda
yrkandet kan därför icke av utskottet förordas.

Förslaget till lag om barn i äktenskap.

3 och följ. §§.

I den av herr Welin in. fl. avgivna motionen anföres:

»I förslaget till lag om barn i äktenskap torde §§ 3 o. ff. skäligen
böra ersättas med bestämmelser av innehåll,

Herr Welins
ni.fi.

Utskottet.

Herr Welins
in. fl. motion.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

tskottet.

att föräldramakten utövas av föräldrarna gemensamt eller, där enighet
ej kan nås, av fadern, såvida ej annat är genom förord eller med
annat avtal överenskommet;

att son eller dotter, som efter fyllda 15 år tillätes och är i stånd
att själv försörja sig, dock ej må före 18 års ålder utan föräldrarnas
samtycke ingå arbets- eller annat sådant avtal;

att föräldrar och barn, oavsett ålder, äro inbördes förpliktade till
bistånd och underhåll, när så erfordras och möjlighet att lämna det
finnes.”

Viktigast bland de i motionen berörda frågorna torde de vara, som
avse innehållet i 5 och 6 §§.

Vad först angår de i 5 § givna reglerna om barnets rätt att taga
tjänst eller annat arbete och att uppsäga avtal därom, finner utskottet
desamma vara i sak välgrundade. Barnets rätt att, sedan föräldrarna låtit
det taga tjänst eller annat arbete, varigenom det blivit i stånd att försörja
sig, själv träffa avtal om annat arbete av liknande art synes icke
vara ägnad att väcka betänkligheter, då föräldrarna skola äga att häva
avtalet, om denna åtgärd finnes erforderlig med hänsyn till barnets
uppfostran eller välfärd. Utskottet kan därför ej förorda motionen i
denna del.

Däremot finner sig utskottet av redaktionella skäl böra föreslå en
ändrad avfattning av 5 §.

De i 6 § givna stadgande^ angående rätten att bestämma över
barnets personliga angelägenheter finner utskottet sig böra förorda. Att
bibehålla den gällande rättens regel, enligt vilken bestämmanderätten i sista
hand tillkommer fadern, vore gent emot modern en orättvisa, som bleve
i ögonen fallande, sedan mannens målsmanskap i fråga om makarnas egna
personliga angelägenheter blivit upphävt. Denna orättvisa kunde enligt
utskottets mening ingalunda försvaras därmed, att den vore ägnad att främja
barnets bästa. Ty om modern ofta mer än fadern är svag för barnet, är
det också vanligt, att hon bättre än fadern känner barnet och dess anlag
samt i högre grad än han äger dess förtroende. Man torde icke med fog
kunna påstå, att i allmänhet den ene av dem mera än den andre är skickad
att tillvarataga barnets bästa i personligt hänseende. Det vore naturligen
då tänkbart att liksom i fråga om familjens övriga personliga angelägenheter
icke giva någon rättsregel om avgörandet. Utskottet anser
det dock icke vara tillrådligt att, för den händelse föräldrarna omöjligt
kunna enas, låta barnets livsintressen bliva beroende av huruvida fadern
eller modern på grund av ekonomiska eller andra yttre omständigheter

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

eller måhända genom sin större hänsynslöshet är i stånd att genomdriva
sin vilja. Vid sådant förhållande måste utskottet ansluta sig till den i
förslaget valda utvägen: att i det särskilda fallet låta domstol giva bestämmanderätten
åt den av föräldrarna, som linnes bäst skickad att utöva
densamma.

Det skall icke bestridas, att tvistens dragande inför domstol måste
medföra en stark påfrestning av förhållandet mellan föräldrarna. Enligt
utskottets uppfattning kommer emellertid en dylik åtgärd ytterst sällan
att tillgripas, emedan föräldrarna, i känsla av den därmed förenade risken,
i det längsta undvika densamma, såvida icke deras äktenskap av andra
orsaker är nära att brista; det torde ock kunna förväntas, att medlingsinstitutet
skall visa sig särskilt verksamt i fråga om tvister av detta slag.
Men lagen bör skänka en make, som ser sitt barns framtid hotad genom
andra makens oförstånd och oresonlighet, någon annan rättslig utväg än
att söka hemskillnad med yrkande att få barnet sig tilldömt.

Ej heller i övrigt finner sig utskottet kunna tillstyrka vad motionärerna
hemställt med avseende å förevarande lagförslag.

22 §.

I denna paragraf föreslår utskottet en ändring av liknande skäl som
de vid 15 kap. åi § giftermålsbalken anförda.

Förslaget till lag om makes arvsrätt.

Herr Westman har i sin motion yrkat avslag å detta lagförslag samt Herr Westtill
stöd härför anfört: motion

»Nödvändigheten att högt uppskatta och skydda den kärlek till jorden,
som finnes hos våra jordbruksidkande släkter av äldre och yngre
ursprung, och som utgör det bästa och säkraste skyddet mot landsbygdens
avfolkning och mot inflyttning till städerna, föranleder, att ett avslagsyrkande
måste riktas även mot den i propositionen föreslagna lagen
om makes arvsrätt. Detta lagförslag avser att utöver den giftorätt efterlevande
make äger i kvarlåtenskapen tilldela denna make även arvsrätt
i den övriga delen. Denna rätt förekommer, då make dör utan att efterlämna
barn eller adoptivbarn eller deras avkomlingar. Finnes efter den

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

clöde fader, moder eller syskon eller dess avkomling, ärver efterlevande
make jämte dem hälften, men eljest hela kvarlåtenskapen.

Givet är, att ett sådant stadgande i många fall, t. ex. då en jordägande
man dör och som arvinge efterlämnar en jordbruksintresserad
brorson samt en hustru, som icke kan övertaga jordbruket, måste antagas
verka i den riktningen, att jordbruksfastigheten kastas ut i marknaden,
och därmed bidraga till att jorden merkantiliseras eller mobiliseras. Lag
beredningen har vid uppgörande av sitt förslag icke ägnat denna viktiga
synpunkt någon uppmärksamhet. Den har letts av en önskan att tillgodose
efterlevande makes individuella intressen och icke ens tillbörligt
beaktat den föreslagna lagens arvsrättsliga verkningar. Visserligen har
lagberedningen i detta avseende gjort följande rent negativa uttalande:
''Utvecklingen har emellertid medfört, att släktbandens styrka allt mer
minskats; detta bör ock inverka på släktens rätt till arv’. Men lagberedningen
har ej behandlat den föreslagna lagens positiva, arvsrättsliga
följder. Dessa kunna likväl bliva mindre överensstämmande med rättvisan.
I ett fall sådant som det nyss berörda, då jordägande man efterlämnar
brorson och hustru, skulle alltså den föreslagna lagen lända till
brorsonens nackdel och kunna vid sidan av giftorätten verka till fastighetens
överförande till hustrun. Om hon sedan dör efterlämnande en
sin brorson som arvinge, skulle fastigheten eller dess försäljningssumma
tillfalla denne. Skäl att på detta sätt gynna den ene makens arvinge på
den andra makens arvinges bekostnad synes ej förefinnas.

Tydligt är för övrigt, att under alla omständigheter frågan om
arvsrätt för make lämpligast och mest genomtänkt löses i samband med
den förestående revisionen av arvsrätten i dess helhet.»

Det kan enligt utskottets mening icke råda något tvivel om, att den
allmänna rättsuppfattningen i vårt land giver stöd för att tillerkänna efterlevande
make arvsrätt åtminstone i den omfattning, som i propositionen
föreslagits. Härom vittnar bland annat den talrika förekomsten av inbördes
testamenten mellan makar. Några betänkligheter mot förslaget torde
så mycket mindre behöva förekomma, som detsamma icke tillerkänner make
laglott, utan medgiver, att arvsrätten uteslutes genom testamente.

Vad särskilt angår de av motionären uttalade farhågorna för att
denna arvsrätt skall hava menliga påföljder för den jordbruksidkande befolkningen,
kan utskottet nöja sig med att hänvisa till det, som utskottet
förut anfört i liknande sammanhang vid 6 kap. 8 § och 13 kap. 13 § av
förslaget till giftermålsbalk.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Förslaget till lag om ändring i yissa delar av konkurslagen.

Då numera, såsom vid 6 kap. 9 § av förslaget till giftermålsbalk
omförmålts, till riksdagen med proposition nr 82 överlämnats förslag till
ny konkurslag, torde behandlingen av det föreliggande förslaget till lag
om ändring i vissa delar av den gällande konkurslagen böra uppskjutas,
till dess förstnämnda lagförslag blivit slutbehandlat; och kommer utskottet
att framdeles avgiva utlåtande över propositionen nr 15, såvitt den avser
förslaget till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den
31 oktober 1S73 angående främmande trosbekännare och deras

religionsövning.

I den av herr Welin in. fl. avgivna motionen anföres:

»Förslaget till ändrad lydelse av 6 § i dissenterförordningen av 1873
torde böra på det sätt modifieras,

att. avtalsfriheten makar eller trolovade emellan rörande barns religiösa
uppfostran verkligen säkerställes och icke göres om intet genom främmande
prästerskaps åtgärder, ävensom

att, i likhet med vad ovan föreslagits rörande vårdnaden av barn,
fadern, där ej annat avtalats, äger att, såsom nu, vid oenighet makarna
emellan bestämma.»

Vad beträffar det förra yrkandet finner utskottet — utan att hava tagit
ståndpunkt till frågan om behovet av sådana åtgärder, som däri föreslås —
att det föreliggande lagförslaget, som endast innefattar eu konsekvens av 6 §
i förslaget till lag om barn i äktenskap, icke utgör någon anledning att
nu till behandling upptaga frågan om vidtagande av dylika åtgärder.

1 överensstämmelse med vad utskottet förut yttrat angående motionärernas
yrkande med avseende å 6 § i förslaget till lag om barn i äktenskap,
finner utskottet det andra av de nu ifrågavarande yrkandena icke
kunna förordas.

Herr Welins
m.fl motion.

Utskottet.

Bihang till liksdagens ''protokoll 1920. 9 samt. 1 avd. 17 höft. (År 27.)

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Övriga lagförslag.

Beträffande övriga i propositionen innefattade lagförslag
tet icke funnit anledning till någon erinran.

har utskot -

På . grund av vad sålunda anförts får utskottet, med anmälan att
utskottet framdeles skall avgiva utlåtande över propositionen, såvitt den
avser förslaget till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen, i
övrigt hemställa

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl.
Maj:ts förslag ej kunnat av riksdagen i oförändrat skick
antagas, måtte för sin del antaga följande:

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

{Kungi. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

l:o). Giftermålsbalk.

Härigenom förordnas, att giftermålsbalken i Sveriges rikes lag skall kava följande
lydelse:

1 KAP.

Om trolovning.

1 §•

Trolovning är sluten, då man ock kvinna med vittnen, ringväxling eller annorledes
överenskommit att ingå äktenskap med varandra.

2 §•

Dör en av de trolovade, äge den efterlevande återfå de gåvor kan givit den andre för
äktenskapets skull ock ändock kekålla vad kan fått.

Brytes trolovning, äge en var av de trolovade återfå sina gåvor. Bär den ene kuvudsakligen
skulden, kave kan dock ej den rätt nu är sagd.

3 §•

Avlas barn i trolovning; brytes likväl trolovningen, ock bär mannen huvudsakligen
skulden därtill, give kan kvinnan skäligt skadestånd. Sådant skadestånd jnå sättas att
utgå på en gång eller å särskilda tider.

År trolovad eljest huvudsakligen vållande till att trolovningen brytes, njute den andre
ersättning allenast för förlust till följd av åtgärd, som kan vidtagit för det tillämnade
äktenskapet.

4 §•

Den, som enligt 2 kap. 2 eller 3 § ej må utan föräldrars eller annans samtycke ingå
äktenskap, vare ej ersättningsskyldig efter 3 § andra stycket, med mindre han käft
sådant samtycke till trolovningen.

Var mannen i fall, som i 3 § första stycket sägs, vid hävdandet under aderton år,
vare kan ej ersättningsskyldig i vidare mån, än om barn ej blivit avlat.

5 §•

Vill någon framställa anspråk enligt 2 eller 3 §, instämme lian sin talan inom ett år
från trolovningens upplösning. Försittes denna tid, vare rätt till talan förlorad.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

{Kung!. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

6 §•

Avlas barn i trolovning, eller ingå efter barns avlelse föräldrarna trolovning med
varandra; upplöses trolovningen genom mannens död, och är kvinnan i behov av underhåll,
njute hon, såframt hon inom sex månader efter dödsfallet framställer sitt anspråk
hos den som sitter i boet eller hos rätten eller domaren, skälig andel av hans kvarlåtenskap,
dock ej utöver hälften därav.

2 KAP.

Om hinder mot äktenskap.

1 §•

Man under tjuguett år eller kvinna under aderton år må ej träda i äktenskap utan
Konungens tillstånd.

2 §•

Den, som är under tjuguett år och ej förut varit gift, må ej ingå äktenskap utan
föräldrarnas samtycke.

År den ene av föräldrarna död eller sinnessjuk eller sinnesslö eller utan del i vårdnaden,
eller kan yttrande från den ene ej utan märklig omgång eller tidsutdräkt inhämtas,
vare den andres samtycke tillfyllest. Är sådant fall för handen beträffande båda föräldrarna,
tage den trolovade samtycke av förmyndaren eller, där särskild förmyndare
ej är nämnd, av annan giftoman, som rätten eller domaren på anmälan förordnar.

3 §•

Ej må den, som är omyndig förklarad, ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke.

4 §■

Vägras samtycke i fall, som i 2 eller 3 § avses, äge rätten på ansökan tillåta äktenskapet,
om skäl till vägran prövas ej vara för handen.

5§.

Ej må den träda i äktenskap, som är sinnessjuk eller sinnesslö.

6 §•

Den, som är behäftad med fallandesot, vilken härrör av övervägande inre orsaker,
eller med könssjukdom i smittosamt skede, må ej ingå äktenskap, med mindre Konungen
finner skäligt tillåta äktenskapet.

7 §-

Äktenskap vare förbjudet mellan dem, som äro i rätt upp- och nedstigande släktskap
med varandra, samt mellan syskon.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

8 §•

Mellan ett syskon och det andras nykomling må äktenskap ej utan Konungens tillstånd
ingås.

9 §•

Äktenskap må ej slutas mellan dem, av vilka den ene varit gift med den andres släkting
i rätt upp- eller nedstigande led.

10 §.

Ej må någon träda i nytt gifte, så länge det tidigare äktenskapet består.

11 §•

Kvinna, som varit gift, må ej inom tio månader från äktenskapets upplösning ingå
nytt gifte, med mindre det visas, att hon icke är havande från tiden före upplösningen,
eller tio månader förflutit, sedan sammanlevnaden med mannen upphörde.

12 §.

Mellan adoptant och adoptivbarn må ej äktenskap ingås, så länge adoptivförhållandet
består.

3 KAP.

Om lysning.

1 §•

Till äktenskap skall lysas i den svenska församling, där kvinnan är kyrkobokförd,
eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas.

Lysning skall av bägge de trolovade sökas hos den präst, som för kyrkoböckerna.

2 §•

1 mom. Är mannen kyrkobokförd i annan svensk församling än i 1 § sägs, skall
han, då lysning sökes, förete intyg om vad kyrkoböckerna i hans församling innehålla
angående hans behörighet att ingå äktenskapet (äktenskapsbetyg).

Trolovad, som varken är eller bör vara kyrkobokförd i svensk församling, skall förete
det motsvarande intyg av utländsk registerförare han kan anskaffa.

2 mom. Innehålla ej kyrkoböckerna eller intyg, varom i 1 mom. är sagt, upplysning
om trolovads ålder, har han att annorledes förebringa utredning därom. Är trolovad
i den ålder, att han enligt 2 kap. 1 § ej äger ingå äktenskapet utan Konungens tillstånd,
skall han styrka, att sådant tillstånd givits.

3 mom. Äger trolovad enligt 2 kap. 2 eller 3 § ej ingå äktenskapet utan föräldrars
eller annans samtycke, skall han visa, att sådant samtycke givits, eller att rätten jämlikt
2 kap. 4 § tillåtit äktenskapet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27,

(Kung!. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

4 mom. Är anledning antaga att trolovad är sinnessjuk eller sinnesslö, eller har trolovad
varit sinnessjuk inom de tre sista åren, skall han med läkarintyg styrka, att sinnessjukdom
eller sinnesslöhet icke kan hos honom påvisas.

■5 mom. Trolovad skall, om han är känd för fallandesot, förete läkarintyg, att fallandesot,
som härrör av övervägande inre orsaker, icke kan hos honom påvisas, men
eljest avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att han, såvitt honom är veterlig^
icke är behäftad med fallandesot.

Trolovad skall ock avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete, att han, såvitt
honom är veter ligt, icke lider av könssjukdom i smittosamt skede.

Yad sålunda är stadgat äge dock ej tillämpning med avseende å trolovad, som visar
Konungens tillstånd att utan hinder av sjukdom, varom fråga är, ingå äktenskapet.

6 mom. En var av de trolovade skall avgiva skriftlig försäkran på heder och samvete
att, såvitt honom är veterligt, de ej äro så besläktade eller besvågrade, som i 2 kap. 7
eller 9 § sägs, och, där ej till äktenskapet visas tillstånd jämlikt 2 kap. 8 §, att ej heller
sådan släktskap, som där avses, honom veterligen föreligger.

7 mom. Det åligger en var av de trolovade att i skriftlig försäkran på heder och samvete
uppgiva, huruvida han förut ingått äktenskap.

Har trolovad förut ingått äktenskap, och utvisa ej kyrkoböckerna eller intyg, som i
1 mom. sägs, att äktenskapet blivit genom makens död eller annorledes upplöst, skall
han styrka att så skett.

8 mom. Har kvinnan varit gift, och utvisa ej kyrkoböckerna eller intyg,som i 1 mom.
sägs, att hinder till följd av stadgandet i 2 kap. 11 § ej föreligger, skall hon styrka, att
sådant hinder ej möter.

3 §•

Hava de trolovade fullgjort vad enligt 2 § åligger dem, och finner ej prästen hinder
mot äktenskapet möta, utfärde han genast lysningssedel, med angivande av de trolovades
fullständiga namn jämte yrke och hemvist; och varde den genom utfärdarens
försorg kungjord i kyrkan tre söndagar i rad. <;

Sedan lysning skett, äge ej mannen eller kvinnan erhålla lysning till annat äktenskap,
förrän fyra månader förflutit från sista lysningsdagen, med mindre den andra trolovade
avlidit.

4 §•

Menar någon, att hinder mot äktenskapet möter, anmäle och styrke han det hos
prästen.

5 §•

Är lysning fullbordad, och har ej hinder mot äktenskapet blivit jämlikt 4 § hos prästen
anmält och styrkt eller eljest blivit honom kunnigt, give han, när det äskas, detroåovade
intyg om lysningen och att hinder för äktenskapets ingående ej möter (lysnings1
eris).

6 §•

Är trolovad dödligt sjuk, eller kallas mannen till uppbrottjnot fienden, må äktenskapet
ingås, utan att lysning föregått.

Första lagutsTcottets utlåtande Nr 27.

(Rungl. Majits förslag.)

(Utskottets förslag.)

7 §•

Äktenskapsbetyg må ej för trolovad utfärdas, med mindre samtycke därtill givits
av den, med vilken äktenskapet skall ingås.

Den, som utfärdat äktenskapsbetyg, skall ombesörja, att kungörelse därom varder
nästa söndag i kyrkan uppläst, varvid angives ej mindre bägge de trolovades fullständiga
namn jämte yrke och hemvist än ock varest hinder mot äktenskapet må anmälas.

Har sådan kungörelse skett, må nytt äktenskapsbetyg ej utfärdas, förrän fyra månader
förflutit från kungörandet eller, om lysning tillkommit, från sista lysningsdagen,
med mindre den andra trolovade avlidit. r"

8 §•

Närmare bestämmelser angående intyg och försäkran, varom i detta kapitel^ sagt,
meddelas av Konungen.

4 KAP.

Om vigsel.

1 §•

Äktenskap ingås med kyrklig eller borgerlig vigsel.

2 §•

Kyrklig vigsel må äga rum:

inom svenska kyrkan, om båda de trolovade äro medlemmar av kyrkan eller den ene
är medlem därav och den andre tillhör annat kristet trossamfund; och

inom främmande trossamfund, om Konungen förklarat dess prästerskap äga att
förrätta vigsel samt antingen båda de trolovade äro medlemmar av samfundet eller,
där samfundet är kristet, den ene är medlem därav och den andre av annat kristet
trossamfund.

Konungen äger förordna, att medlem av utländskt evangeliskt-luterskt trossamfund
skall hava samma rätt till kyrklig vigsel som medlem av svenska kyrkan.

3 §•

Till vigsel inom svenska kyrkan äga de trolovade välja den präst inom kyrkan de
själva åstunda; dock vare annan ej skyldig viga än präst i församling, av vilken endera
är medlem.

Inom främmande trossamfund förrättas vigsel av därtill behörig präst inom samfundet.

4 §•

Med borgerlig vigsel må äktenskap ingås, evad de trolovade kunde erhålla kyrklig
vigsel eller ej.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

5 §■

Behörig att förrätta borgerlig vigsel är: i stad lagfaren ledamot av magistraten eller,
där magistrat ej finnes, stadsstyrelsens ordförande, och på landet landsfiskalen ävensom,
där Konungen för visst område det medgiver, den som Konungens befallningshavande
särskilt förordnar till vigselförrättare.

Borgerlig vigselförrättares åliggande att viga är ej beroende därav, att någon av de
trolovade har sitt hemvist inom hans tjänstgöringsområde.

År landsfiskal bosatt i stad, äge han jämväl inom staden förrätta vigsel, men vare
ej pliktig därtill, med mindre någon av de trolovade har sitt hemvist inom hans distrikt.

6 §•

Är ej sådant fall för handen, varom i 3 kap. 6 § sägs, må vigsel ej ske, med mindre
lysning är fullbordad; och varde vigsel ändå vägrad, om hinder mot äktenskapet är
vigselförrättaren kunnigt. Utan lysningsbevis må ej annan viga än präst, som för kyrkoböckerna
där lysning skett.

Har lysning blivit fullbordad, men är vigsel ej förrättad inom fyra månader därefter
eller, om de trolovade eller endera tillhör den nomadiserande lappbefolkningen, inom ett
år, må vigsel ej vidare på denna lysning ske.

1 §•

Vilja de trolovade vigas utan föregående lysning, efter vad i 3 kap. 6 § sägs, åligge
trolovad, som är kyrkobokförd i svensk församling, att, om vigselförrättaren ej för
denna församlings böcker, förete äktenskapsbetyg; och skall i övrigt i fråga om villkor
för erhållande av vigsel vad i 3 kap. 2 och 3 §§ är beträffande lysning stadgat äga motsvarande
tillämpning.

8 §•

Vigsel förrättas i släktingars eller andra vittnens närvaro.

Vid vigseln skola de trolovade, samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren, på hans
fråga avgiva sitt ja och samtycke till äktenskapet samt därpå av honom förklaras för
äkta makar.

I övrigt lände till efterrättelse, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna i kyrkohandboken,
vid vigsel inom främmande trossamfund dess kyrkobruk och vid borgerlig
vigsel de bestämmelser, som varda av Konungen meddelade.

Präst, som förrättat vigsel, give makarna ofördröjligen bevis därom. Vad vid borgerlig
vigsel förekommit skall upptagas i särskilt protokoll enligt de närmare föreskrifter
Konungen meddelar.

9 §•

Vigsel vare utan verkan, om den ej förrättats av präst, som äger behörighet att viga,
eller av borgerlig vigselförrättare, eller om därvid ej så tillgått, som i 8 § andra stycket
är föreskrivet; men ej skall vigsel anses ogin, på den grund att eljest icke så förfarits,
som i 8 § är sagt, eller vigselförrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig lysning
ej föregått.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kung!. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

5 KAP.

Allmänna bestämmelser om makars rättsförhållanden.

1 §•

Man och hustru äro skyldiga varandra trohet och bistånd; de hava att i samråd verka
för familjens bästa.

2 §

Makarna äro pliktiga att, var efter sin förmåga, genom tillskott av penningar, verksamhet
i hemmet eller annorledes bidraga till att bereda familjen det underhåll, som
med avseende å makarnas villkor må anses tillbörligt. Till familjens underhåll’skall
räknas vad som erfordras för den gemensamma hushållningen och barnens uppfostran
samt för tillgodoseende av vardera makens särskilda behov.

3 §•

Lämnar vad ena maken enligt 2 § har att tillskjuta icke tillgång till bestridande av
utgifterna för hans särskilda behov och de utgifter, han eljest med hänsyn till makarnas
levnadsförhållanden enligt sed har att ombesörja för familjens underhåll, vare andra
maken pliktig att i lämpliga poster tillhandahålla honom erforderliga penningmedel.
Rätt till sådant bidrag tillkomme dock ej make, som visar oförmåga att handhava
medel eller av annan särskild orsak icke bör äga ombesörja utgifterna.

4 §•

Vad med tillämpning av 2 och 3 §§ av ena maken överlämnats till den andre för tillgodoseende
av hans särskilda behov vare hans egendom.

5 §•

Gör make sig skyldig till uppenbar försummelse av sin underhållsplikt, varde han,
om andra maken det yrkar, av rätten förpliktad att till denne utgiva bidrag till de
utgifter för familjens underhåll, vilkas ombesörjande enligt sed ankommer på honom
eller rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligen böra anförtros honom.

6 §•

Har ena maken under ett kalenderår för familjens tillbörliga underhåll haft utgifter,
som uppenbarligen överstiga vad enligt 2 § ålegat honom för underhållet tillskjuta,
äge han, om ej annat avtalats eller med hänsyn till omständigheterna får antagas vara
avsett, av andra maken utfå ersättning för vad av sagda utgifter må anses belöpa på
denne.

Talan om ersättning må ej väckas, sedan ett år förflutit efter kalenderårets utgång.

Rätt till ersättning må ej göras gällande av annan än den ersättningberättigade själv,
ej heller i den ersättningsskyldiges konkurs.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 saml. 1 avd. 17 Käft. (Nr 27.) 7

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Katigt. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

7 §•

Leva makar på grund av söndring åtskilda, åligge ändock make att enligt de i 2 §
stadgade grunder bidraga till andra makens underhåll; dock må, om ena maken huvudsakligen
bär skulden till sammanlevnadens hävande, andra maken ej förpliktas utgiva
bidrag till hans underhåll, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Om bidrag till barnens underhåll i fall, som avses i första stycket, stadgas i lagen om
barn i äktenskap.

8 §•

I fall, som avses i 7 §, må, såvitt det med hänsyn till vardera makens levnadsförhållanden
och omständigheterna i övrigt finnes skäligt, make förpliktas att till nyttjande
lämna andra maken lösören, vilka vid sammanlevnadens hävande ingingo i det för makarnas
gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgjorde andra makens arbetsredskap.
Har ena maken tillhörig egendom sålunda lämnats den andre till nyttjande,
skall avtal, som ägaren må med tredje man träffa angående egendomen, ej lända till
inskränkning i andra makens nyttjanderätt.

9 §•

Utan hinder av vad rätten beslutit om bidrag, som i 5 eller 7 § sägs, äge rätten på
endera makens yrkande annorlunda förordna därom, när väsentligen ändrade förhållanden
påkalla det.

10 §.

Avtal i fråga, som avses i 2, 3, 7 eller 8 §, må på ena makens yrkande av rätten jämkas,
om avtalet finnes uppenbart obilligt eller väsentligen ändrade förhållanden påkalla
det.

11 §•

Makarna vare pliktiga giva varandra de upplysningar rörande sina ekonomiska för
hållanden, som erfordras för bedömande av varderas underhållsskyldighet.

12 §.

En var av makarna äge att med förpliktande
verkan jämväl för den andre
ingå sådana rättshandlingar för den
dagliga hushållningen eller för barnens
uppfostran, som sedvanligen företagas för
sådant ändamål. Enahanda behörighet
tillkomme hustrun i fråga om sedvanliga
rättshandlingar för tillgodoseende av hennes
särskilda behov. Rättshandlingen
skall anses vara ingången i syfte att
förplikta jämväl andra maken, såvida
ej annat framgår av omständigheterna.

12 §.

Eu var av makarna äge att för den
dagliga hushållningen, barnens uppfostran
eller sina särskilda behov med förpliktande
verkan jämväl för andra maken
ingå sådana rättshandlingar, som sedvanligen
företagas för dessa ändamål.
Rättshandlingen skall anses vara ingången
i syfte att förplikta jämväl
andra maken, såvida ej annat framgår
av omständigheterna.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kung!. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

Rättshandling, varom i första stycket
sägs, vare ej förpliktande för andra maken,
om den, med vilken rättshandlingen slöts,
insåg eller bort inse, att det, som anskaffades
genom rättshandlingen, ej var erforderligt.

Yad sålunda är stadgat skall ej äga tilllämpning,
om makarna på grand av söndring
leva åtskilda.

Rättshandling, varom i första stycket
sägs, vare ej förpliktande för andra
maken, om den, med vilken rättshandlingen
slöts, insåg eller bort inse, att
det, som anskaffades genom rättshandlingen,
ej var erforderligt.

Yad sålunda är stadgat skall ej äga
tilllämpning, om makarna på grund av
söndring leva åtskilda.

13 §.

Missbrukar make den honom enligt 12 § tillkommande behörighet, må han kunna på
yrkande av andra maken av rätten förklaras behörigheten förlustig.

Sådant beslut varde av rätten upphävt, om makarna enas därom eller förändrade
förhållanden visas hava inträtt.

Om rättens beslut, som i denna paragraf avses, skall ofördröjligen genom rättens
försorg anmälan göras till äktenskapsregistret samt kungörelse införas i allmänna tidningarna
och tidning inom orten.

14 §.

Är ena maken för bortovaro eller sjukdom ur stånd att själv ombesörja sina angelägenheter;
har han ej nämnt fullmäktig, och är ej heller förmyndare eller god man för
honom förordnad, äge andra maken företräda honom, när angelägenhet yppar sig,
som ej utan olägenhet kan uppskjutas, uppbära avkastningen av hans egendom och
annan hans inkomst samt, om det för anskaffande av medel till familjens underhåll
oundgängligen tarvas, pantsätta eller avyttra honom tillhörig egendom. Fast egendom
må ej i något fall intecknas eller avyttras, med mindre rätten, efter inhämtande av yttrande
från hans närmaste fränder, som vistas i riket, medgiver det.

Vad nu är stadgat äge ej tillämpning, om makarna på grund av söndring leva åtskilda.

1.15 §•

Hustrun erhåller med vigseln mannens släktnamn; dock må hon bära sitt eget och
mannens namn i förening, om hon gör anmälan därom i den ordning Konungen bestämmer.

6 KAP.

Om makars egendom.

1 §•

En var av makarna äge giftorätt i den egendom, som andra maken vid äktenskapets
ingående har eller sedermera förvärvar, och som ej enligt vad nedan är stadgat skall
vara hans enskilda. Makes egendom, vari giftorätt äger rum, kallas hans giftorättsgods.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag.)

I fråga om rättighet, som ej kan överlåtas eller eljest är av personlig art, skola bestämmelserna
om giftorätt äga tillämpning, allenast såvitt de ej strida mot vad med avseende
å rättigheten särskilt gäller.

2 §•

över sitt giftorättsgods råde make med de inskränkningar, som följa av vad i
3—6 §§ sägs. fe > J

Vid äktenskapets upplösning, så ock vid boskillnad eller hemskillnad tage vardera
maken eller hans arvingar hälften av makarnas behållna giftorättsgods, såvida ej annorlunda
i denna balk stadgas.

3 §•

Make vare pliktig så vårda sitt giftorättsgods, att det ej otillbörligen minskas andra
maken till förfång.

4 §■

Make må ej avhända sig eller med inteckning för gäld belasta fast egendom, vari
andra maken har giftorätt, utan att denne skriftligen med två vittnen samtycker därtill.
År andra maken omyndig eller bortovarande, ankomme på förmyndare eller god man
att giva samtycke, varom nyss är sagt. Särskilt samtycke vare ej erforderligt, om den
make, som vill företaga åtgärden, är förmyndare eller god man för andra maken.

Har make företagit åtgärd, som i första stycket sägs, utan erforderligt samtycke,
vare den ogill, om andra maken eller dennes förmyndare eller gode man väcker klander
därå; han instämme dock sin talan inom tre månader, sedan han fick kännedom om
åtgärden, och senast inom ett år, efter det lagfart eller inteckning beviljades.

Vad i denna paragraf är stadgat om fast egendom skall äga motsvarande tillämpning
i avseende å tomträtt; och skall vad i andra stycket sägs om lagfart gälla om inskrivning.

5 §•

Ej må make utan andra makens samtycke avhända sig eller pantsätta lösören, i
vilka denne har giftorätt, och vilka ingå i det för makarnas gemensamma begagnande
avsedda bohaget eller utgöra andra makens nödiga arbetsredskap eller äro avsedda för
barnens personliga bruk. År andra maken omyndig, ankomme likväl på honom själv
att giva samtycke, som nyss är sagt, såvida han ej är sinnessjuk eller sinnesslö. År nan
sinnessjuk eller sinnesslö, eller kan yttrande från honom ej utan märklig omgång eller
tidsutdräkt inhämtas, vare sådant samtycke ej erforderligt.

Har make företagit rättshandling, som i första stycket sägs, utan erforderligt samtycke,
och var ej den, med vilken rättshandlingen ingicks, i god tro, vare rättshandlingen
ogill, om andra maken väcker klander därå; han instämme dock sin talan inom tre månader,
sedan han fick kännedom om rättshandlingen, och senast inom ett år, från det
godset utgavs.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

6 §•

Vägras samtycke i fall, som i 4 eller 5 § avses, äge rätten på ansökan], tillå ta åtgärd,
varom fråga är, om skäl till vägran finnes ej vara för handen.

7 §•

Har make genom brottslig gärning uppsåtligen bragt andra maken om livet, eller
har han, när annan sålunda dräpt denne, haft sådan del i brottet, som i 3 kap. 1—6 §§
strafflagen sägs, vare han förlustig sin giftorätt i denj-egendom, som tillhört den döde.

8 §•

Enskild egendom vare:

1. egendom, som genom äktenskapsförord förklarats skola vara enskild 2.

egendom, som make erhållit i gåva av annan än andra maken med villkor att
den skall vara enskild, eller som make bekommit genom testamente med sådant villkor,
eller som tillfallit make i arv och om vilken arvlåtaren genom testamente meddelat
sådan föreskrift;

3. vad som trätt i stället för egendom, som under 1 eller 2 sägs, såvida ej annorlunda
föreskrivits genom den rättshandling, på grund av vilken egendomen är enskild.

Avkastning vare ej på grund av rättshandling, varom i denna paragraf sägs, enskild,
såvida det ej särskilt föreskrivits genom rättshandlingen. <

9 §.

Hava makar upprättat förteckning över
egendom, som tillhör vardera maken eller
en av dem, och är förteckningen med
deras underskrift bekräftad på heder och
samvete samt försedd med intyg av vittnen
om underskriften och dagen därför,
skall vid tvist, vilkendera maken egendomen
tillhör, förteckningen äga vitsord,
såframt det ej visas eller må på grund av
särskilda omständigheter antagas, att den
är oriktig. Sådant vitsord tillkomme dock
ej förteckningen, om tvisten uppstår vid
utmätning, som sker inom ett år från
förteckningens upprättande, eller i konkurs,
som börjar inom samma tid.

9 §•

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

7 KAP.

Om makars gäld.

1 §•

En var av makarna svare med sitt giftorättsgods och sin enskilda egendom för den
gäld, som han gjort före äktenskapet eller under dess bestånd.

2 §•

År i äktenskapet gäld gjord av bägge makarna, svare de en för bägge och bägge för
en för gälden, såvida ej annat avtalats.

Samma lag vare, där ena maken gjort gäld, för vilken enligt 5 kap. 12 § jämväl andra
maken svarar.

3 §•

Häftar hustrun jämte mannen för gäld,
som båda makarna eller endera gjort
genom rättshandling av den i 5 kap. 12 §
avsedda beskaffenhet, och vill borgenär
söka hustrun för gälden, skall han anhängiggöra
sin talan inom ett år från
förfallodagen eller, om gälden skall betalas
vid anfordran, från dess uppkomst;
försittes denna tid, vare rätt till talan
mot henne förlorad.

3 §•

Häftar hustrun jämte mannen för gäld,
som båda makarna eller endera gjort
genom rättshandling av den i 5 kap. 12 §
avsedda beskaffenhet, och vill borgenären
söka hustrun för gälden, skall han anhängiggöra
sin talan inom två år från
förfallodagen eller, om gälden skall betalas
vid anfordran, från dess uppkomst;
för sittes denna tid, vare rätt till talan
mot henne förlorad.

Varder hustrun försatt i konkurs, vare
hon ej pliktig att för dessförinnan gjord
gäld av beskaffenhet, som i första stycket
avses, ansvara med egendom, som
hon under konkursen eller därefter förvärvar.

4 §•

Sedan i anledning av boskillnad, hemskillnad eller äktenskapets upplösning
bodelning verkställts, svare hustrun för gäld, varom i 3 § sägs, och vilken uppkommit
före boskillnadsansökningen, hemskillnaden eller äktenskapets upplösning,

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

allenast intill värdet av den enskilda egendom, hon ägde, då boskillnaden söktes,
hemskillnaden vanns eller äktenskapet upplöstes, och den egendom, som vid bodelningen
tillädes henne. Skall i anledning av hemskillnad eller äktenskapets
upplösning bodelning ej äga rum, svare hustrun efter hemskillnaden eller äktenskapets
upplösning för gäld, som nyss är sagd, allenast intill värdet av den egendom,
hon hade, när hemskillnaden vanns eller äktenskapet upplöstes.

Häftade egendom, som i första stycket sägs, på grund av inteckning eller eljest
särskilt för annan gäld än där avses, varde motsvarande del av egendomens
värde ej medräknad.

5 §.

Yad i 3 och 4 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning, om hustrun iklätt sig vidsträcktare
betalningsansvar.

8 KAP.

Om äktenskapsförord; så ock om andra rättshandlingar mellan makar.

1 §•

Trolovade eller makar äge genom äktenskapsförord bestämma, att egendom, som
tillhör eller tillfaller en av dem och som eljest skulle vara hans giftorättsgods, skall
tillhöra honom enskilt. Genom äktenskapsförord må ock avtalas, att egendom, som
eljest skulle vara ena makens enskilda, skall vara hans giftorättsgods, såvida ej annat
följer av vad i 6 kap. 8 § 2 sägs.

Utöver vad nu är sagt må ej genom avtal mellan trolovade eller makar stadgas avvikelse
från vad denna balk innehåller om makars egendom.

2 §•

Vill trolovad till sin trolovade giva egendom att tillfalla honom vid äktenskapets
ingående, eller vill make giva något åt sin make, skall därom upprättas äktenskapsförord.
Sådant förord vare dock ej erforderligt, när fråga är om sedvanliga skänker,
vilkas värde ej står i missförhållande till givarens villkor.

Utfästelse av trolovad eller make att under äktenskapet till andra maken utgiva
penningar eller annat vare, såvida vederlag ej utgår, icke bindande, även om skriftligt
fordringsbevis överlämnas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

56 jf

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

3 §•

Make, å vars” inkomst under loppet av ett kalenderår uppkommit besparing, äge,
utan upprättande av äktenskapsförord, före utgången av följande året till andra maken
utan vederlag överlåta egendom till belopp motsvarande högst hälften av vad som besparats.
Sådan överlåtelse vare dock ej gällande mot borgenärer, med mindre därom
upprättats skriftlig, med vittnen styrkt handling, däri jämväl besparingens storlek angivits,
samt överlåtaren hade kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade hans gäld.

i §•

''JSHava makar utan upprättande av äktenskapsförord träffat avtal sig emellan om
överlåtelse av egendom, äge make mot borgenärer åberopa avtalet, allenast om det
visas eller må på grund av omständigheterna antagas, att avtalet icke är av sådan beskaffenhet,
att för dess giltighet kräves upprättande av äktenskapsförord.

5 §•

Har gåva skett, som i 2 § sägs, och är
ej sådant fall för handen, som i första
stycket andra punkten av samma lagrum
avses; kan gäld, för vilken givaren häftade,
då gåvan enligt 12 § blev gällande, ej betalas
av honom, svare andra maken för
vad som brister intill värdet av den överlåtna
egendomen, om han ej kan styrka,
att givaren hade kvar egendom, som
uppenbarligen motsvarade hans gäld.
Om vederlag utgått, skall dess värde avräknas
från värdet av den överlåtna
egendomen. Har denna helt eller delvis
gått förlorad utan mottagarens vållande,
njute han motsvarande befrielse från ansvar.

År givaren i konkurstillstånd, eller
föreligger omständighet, som medför rätt
för borgenären att joåyrka hans försättande
i konkurs, svare andra maken för
gälden intill det belopp, som i första
stycket sägs, även om det ej är utrett
vad som brister hos givaren.

5 §•

Har gåva skett, som i 2 § sägs, och är
ej sådant fall för handen, som i första
stycket andra punkten av samma lagrum
avses; kan gäld, för vilken givaren häftade,
då gåvan enligt 12 § blev gällande,
ej betalas av honom, svare andra maken
för vad som brister intill värdet av den
överlåtna egendomen, om han ej kan
styrka, att givaren hade kvar egendom,
som uppenbarligen motsvarade hans gäld.
Om vederlag utgått, skall dess värde avräknas
från värdet av den överlåtna egendomen.
Har denna helt eller delvis gått
förlorad utan mottagarens vållande,
njute han motsvarande befrielse från
ansvar.

Har givaren blivit försatt i konkurs
eller vid utmätning befunnits sakna tillgång
att betala sin gäld eller, om han
är köpman, inställt sina betalningar, eller
finnes han eljest vara på sådant
obestånd, att det måste antagas, att gäld,
som i första stycket avses, ej varder rätteligen
gulden, svare andra maken för
gälden intill det belopp, som i nämnda
stycke sägs, även om det ej är utrett
vad som brister hos givaren.

Första lagutslcottets
{Ktmg}. Maj:ts förslag)

Därest talan om gåvans återvinning
till givarens konkursbo är anhängig, må
mottagarens ansvar enligt denna paragraf
icke göras gällande.

utlåtande Nr 27.

(Utskottets förslag)

Därest talan om gåvans återvinning
till givarens konkursbo är anhängig,
må mottagarens ansvar enligt denna
paragraf icke göras gällande.

6 §•

Biträder ena maken den andre i hans förvärvsverksamhet, njute han, även om överenskommelse
om gottgörelse ej träffats, skälig ersättning för sitt arbete, om det med
hänsyn till arbetets art och omständigheterna i övrigt må anses tillbörligt, att ersättning

skall utgå. ,. ., . ... , , , , ..

Har ej talan om utfående av ersättning för biträde, varom i forsta stycket sags, anhängiggjorts
före utgången av kalenderåret efter det, då arbetet verkställdes, vare ratt
till talan förlorad, såvida ej annat avtalats.

7 §■

Är egendom av ena maken överlämnad till den andres förvaltning, och hava makarna
avtalat eller kan det med hänsyn till omständigheterna antagas hava vant av dem
avsett, att den, som mottagit egendomen, skulle äga använda avkastningen till familjens
underhåll, skall vid tvist, i vilken mån avkastningen härtill åtgått, vad han uppgiver
äga vitsord, såframt ej annat visas eller må på grund av omständigheterna antagas.

Har make, som överlämnat egendom till andra makens förvaltning, avstatt tran ratt
att, när han det vill, återkalla uppdraget, vare det ej bindande.

8 §•

Om avtal rörande makes underhållsskyldighet och om vissa avtal med avseende å
förestående hemskillnad eller upplösning av äktenskap, så ock om avtal rörande bodelning
eller vad därmed äger samband stadgas i 5, 11 och 13 kap. denna balk.

9 §•

Trolovad eller make må, ändå att han är omyndig, sluta äktenskapsförord; tage dock
förmyndarens samtycke, såvida ej fråga är allenast om överlåtelse av egendom, varöver
han själv äger råda.

Samma lag vare om överlåtelse, som avses i 3 §; och skall vad i sagda paragraf stadgas
om villkor för överlåtelsens giltighet mot borgenärer tillämpas jämväl beträffande
förmyndarens samtycke till överlåtelsen.

10 §.

Äktenskapsförord skall av de trolovade eller makarna skriftligen upprättas och bestyrkas
med vittnen. Kräves förmyndarens samtycke, skall ock det givas på sätt nu
är sagt.

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 0 sand. 1 avd. 17 käft. {Nr 27.) 8

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

11 §•

Äktenskapsförord skall ingivas till rätten i den ort, där mannen bör svara i tvistemål,
som röra hans person, eller, om mannen ej är skyldig att i mål, som nyss sagts,
svara vid svensk domstol, till rätten i den ort, där hustrun bör svara i sådana mål.
Finnes ej behörig domstol enligt vad nu är sagt, varde förordet ingivet till Stockholms
rådstuvurätt.

Rätten intage äktenskapsförordet i protokollet och översände ofördröjligen en bestyrkt
avskrift därav till den myndighet, som för äktenskapsregistret, med uppgift
om dagen, då förordet ingavs till rätten; läte ock i fall, som i 2 § avses, om ingivandet
införa kungörelse i allmänna tidningarna och tidning inom orten.

Innehåller förordet ej fullständig upplysning om makarnas namn, yrke och hemvist,
infordre rätten sådan uppgift och meddele den till registreringsmyndigheten. År ej
bestyrkt avskrift av förordet till rätten ingiven, läte rätten på sökandens bekostnad
ombesörja sådan avskrift.

12 §.

År äktenskapsförord slutet mellan trolovade, vare det gällande från äktenskapets
ingående, om det ingives till rätten, i stad inom en månad och å landet senast å det ting,
som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks. Eljest vare förord ej gällande,
förrän det ingivits till rätten.

9 KAP Om

boskillnad.

1 §•

Make vare berättigad att efter ansökan vinna boskillnad:

1. om andra maken genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk
av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande
vållar väsentlig minskning därav eller fara för sådan minskning; och

2. om andra makens bo är avträtt till konkurs.

2 §.

Makar äge ock vinna boskillnad, när de äro ense därom.

3 §■

All egendom, som make förvärvar efter det boskillnad blivit sökt, vare, om boskillnad
beviljas, makens enskilda egendom.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

{Kungi. Maj:ts förslag.) {Utskottets förslag.)

4 §•

1 Sedan boskillnad beviljats, skall bodelning äga rum, och skall vad därvid tillfaller
make vara hans enskilda egendom.

5 §.

Till dess bodelning sker, äge vardera maken, såvitt ej av stadgandet i 6 § annat föranledes,
fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom, då boskillnadsansökningen
gjordes\ och vare maken pliktig att vid bodelningen avgiva redovisning
för sin förvaltning av godset och den avkastning, som därav fallit.

6 §•

Är boskillnad sökt, och har, då ansökningen gjorts allenast av ena maken, skälig
anledning därtill visats, skall, såvida endera maken det äskar och det finnes erforderligt
till betryggande av hans rätt, giftorättsgods, varöver andra maken enligt 5 § äger råda,
till värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma
den förre, sättas under särskild vård och förvaltning, till dess boskillnadsansöknmgen
prövats och, om den bifalles, bodelning skett eller ock boskillnadsansöknmgen förfallit;
dock må sådant avskiljande ej mot andra makens bestridande äga rum, såvida han ställer
säkerhet, som av rätten godkännes, för vad av godset bör vid bodelningen tillkomma
sökanden. Har boskillnad beviljats, äge en var av makarna, enligt vad nu är sagt, påkalla,
att giftorättsgods, varöver andra maken äger råda, sättes under särskild vard
och förvaltning, till dess bodelning skett.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jamval givas närmare
bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning för familjens underhåll
eller eljest till nödiga utgifter.

7 §•

Giftorättsgods, varöver make enligt 5 § äger råda, må utan hinder av ansökan om boskillnad
eller dom därå utmätas för hans gäld. Är sådant gods enligt 6 § satt under
särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för hans gäld, såvida ej jamval
andra maken svarar för gälden eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt
häftar därför.

; i 8 §•

Avträdes, innan bodelning ägt rum, makes egendom till konkurs, eller har bodelning
^anledning av makes konkurs återgått, stånde det giftorättsgods, varöver maken enhgt
5 8 äger råda, under konkursboets förvaltning, till dess genom bodelning blivit bestämt
vad som skall tillfalla maken; och vare emellertid konkursboet oförhindrat försälja
egendomen, om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 6 § sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

9 §•

Har ej under bosldllnadsmålet uppteckning skett av vardera makens tillgångar
och skulder, sådana de voro, när ansökningen om boskillnad gjordes, skall, sedan boskillnad
beviljats, sådan uppteckning förrättas. Bouppteckning skall av makarna med
edsförpliktelse underskrivas och en avskrift därav till rätten eller domaren ingivas.

Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader, från det boskillnadsdomen
gavs, förordne rätten eller domaren magistratsperson, landsfiskal, rättens betjänt
eller annan lämplig person att verkställa uppteckningen; och åligge det make att
under edsförpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skulder. Förrättningsmannen
har att till rätten eller domaren översända en avskrift av bouppteckningen.

År boskillnad sökt och har, då ansökningen gjorts allenast av ena maken, skälig
anledning därtill visats, skall rätten eller domaren, om ena maken det äskar, meddela
förordnande om boupptecknings förrättande, efter vad förut i denna paragraf är sagt;
och åligge det förrättningsmannen att tillställa vardera maken ett exemplar av bouppteckningen
ävensom att till rätten eller domaren insända en avskrift därav med underrättelse
om dagen, då makarna erhållit bouppteckningen.

Riktigheten av upprättad bouppteckning vare make pliktig att med ed inför rätten
fästa, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före
bodelningen.

10 KAP.

Om återgång av äktenskap.

1 §■

Har äktenskap slutits, ehuru däremot var hinder, varom sägs i 2 kap. 7, 9 eller 10 S
skall till återgång dömas.

För hinder, som avses i 2 kap. 10 §, äge dock återgång ej rum, om det tidigare äktenskapet
är upplöst, utan att talan om återgång blivit väckt.

... A11.män åklagare vare pliktig yrka äktenskaps återgång; och må talan därom föras
jamval av vardera maken samt för hinder, som avses i 2 kap. 10 §, av den omgiftes make
i det tidigare giftet.

2 §•

Var make vid vigseln sinnessjuk eller sinnesslö, gånge äktenskapet på hans talan åter.
Har han ej yrkat återgång inom sex månader, från det sjukdomen blev botad, vare han
sm rätt till talan förlustig.

.. ^a^e an<^ra maken vid vigseln ei kunskap om sinnessjukdomen eller sinnesslöheten,
age jämväl han vinna återgång, såframt han väcker talan inom sex månader, från det
han ilek sådan kunskap, och senast inom tre år från vigseln; dock må talan om återgång
for sinnessjukdom ej anställas, sedan sjukdomen blivit botad.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

{Utskottets förslag.)

3 §•

Äktenskap gånge ock på makes yrkande åter:

1. om han vid vigseln befann sig i tillfällig sinnesförvirring eller annat sådant tillstånd,
som utesluter rättslig handlingsförmåga;

2. om han av misstag låtit sig viga vid annan än sin trolovade eller utan att vilja ingå
äktenskap;

3. om honom ovetande andra maken vid vigseln led av fallandesot, som härrör av
övervägande inre orsaker, könssjukdom i smittosamt skede eller spetälska eller var
obotligt vanför till äktenskap;

4. om han bedragits till äktenskapet, därigenom att han blivit av andra maken genom
falsk uppgift eller svikligt förtigande vilseledd angående vem denne är eller angående
sådana omständigheter rörande hans tidigare liv, som skäligen bort avhålla den bedragne
från äktenskapets ingående; eller

5. om han blivit tvungen till äktenskapet.

Återgång äge ej rum, såvida ej maken instämt sin talan inom sex månader, sedan
tillstånd, som i 1 sägs, upphörde eller han fick kunskap om återgångsskäl, varom i 2,
3 eller 4 förmäles, eller blev fri från tvång, som i 5 avses; och må talan om återgång ej
i något fall väckas, sedan tre år förflutit från vigseln.

Talan om återgång må ej heller anställas för könssjukdom, om maken ej blivit smittad
och sjukdomen ej längre är i smittosamt skede, eller för annan sjukdom, sedan den blivit
botad.

4 §■

I fråga om verkan av återgång skall, såvida ej nedan är annorlunda stadgat, vad om
äktenskapsskillnad är föreskrivet äga motsvarande tillämpning.

Vad i 11 kap. 20 § är för där avsedda fall stadgat om uppteckning av vardera makens
tillgångar och skulder och om edfästande av sådan uppteckning skall äga motsvarande
tillämpning, när mål om återgång är anhängigt eller till återgång blivit dömt.

5 §•

Då äktenskap återgår, skall vid bodelningen så anses, som om den egendom, en var
av makarna vid vigseln hade eller efteråt förvärvat genom arv, gåva eller testamente,
varit hans enskilda.

6 §•

Sker återgång jämlikt 1 §, och var ena maken vid vigseln i god tro men den andre ej,
äge den förre rätt till skadestånd, efter vad som med avseende å makarnas förmögenhetsförhållanden
och övriga omständigheter prövas skäligt.

Vinner make återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var den omständighet,
som föranledde återgången, vid vigseln känd för andra maken, njute ock den make, på
vars talan äktenskapet går åter, skadestånd, som nyss är sagt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungi. Maj.is förslag.) (Utskottets förslag.)

Anspråk på skadestånd skall, därest fråga ej är allenast om jämkning av avtal, som
makarna med hänsyn till återgången träffat, vid talans förlust framstallas i malet om
återgång.

7 §•

Efter återgång vare makarna ej pliktiga försörja varandra.

8 §•

Går äktenskap åter jämlikt 1 §, och var mannen vid vigseln i god tro men hustrun ej,
eller vinner mannen återgång jämlikt 2 § första stycket eller 3 §, och var den omständighet,
som föranledde återgången, vid vigseln känd för hustrun, värde, om mannen i
målet om återgång det äskar, förbud henne meddelat att vidare bära hans namn.

9 §•

Upplöses genom makes död äktenskap, som jämlikt 1 § bort gå åter, skall, såframt
yrkande därom göres senast vid bodelningen, makarnas giftorättsgods så delas, som

hade återgång skett. . .

Samma lag vare, om äktenskap, som jämlikt 2 eller 3 § kan dömas att återgå, genom
döden upplöses och tillämpning av nyss sagda regler äskas av den efterlevande maken,
om han ägde vinna återgång, eller av annan bodelägare, om den avlidne hade sådan ratt
och han förde talan om återgång eller intill sin död befann sig i sådant tillstånd, som i 8
eller 3 § 1 sägs.

10 §.

Efterlevande make, som vid andra makens död ägde vinna återgång av äktenskapet,
njute, såframt han senast vid bodelningen det yrkar, skadestånd efter de i 6 § givna
reglerna.

11 §•

Hade äktenskap bort gå åter för hinder, som sägs i 2 kap. 10 §, och dör den omgifte
skall rätt till ersättning, pension eller annan ekonomisk förmån, som är tillagd efterlevande
make, såvida ej annat av omständigheterna framgår, anses tillkomma maken
i första giftet.

11 KAP.

Om hemskillnad och äktenskapsskillnad.

1 §•

Makar, som finna sig på grund av djup och varaktig söndring ej kunna fortsätta sammanlevnaden,
äge, när de äro ense därom, vinna rättvis dom å sammanlevnadens
hävande (hemskillnad).

Första lagutsTcottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

2 §•

Gör ena maken sig skyldig till grov försummelse av sin plikt att försörja andra maken
eller barnen, eller åsidosätter han eljest i märklig mån sina plikter mot dem, eller är han
hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, eller för han ett lastbart liv, äge andra
maken vinna hemskillnad, såvida ej med hänsyn till hans eget förhållande eller andra
särskilda omständigheter ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

Har på grund av stridighet i lynne och tänkesätt eller av annan orsak uppstått djup
och varaktig söndring mellan makarna, och vill endera erhålla hemskillnad, vare han
därtill berättigad, såvida ej med hänsyn till hans förhållande eller andra särskilda omständigheter
ändock skäligen kan fordras, att han fortsätter sammanlevnaden.

3 §■

Hava makar efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år, och är sammanlevnaden
ej heller därefter upptagen, varde på talan av endera dömt till äktenskapsskillnad.

4 §•

Om makar utan dom å hemskillnad på grund av söndring leva åtskilda sedan minst
tre år, äge en var av dem vinna äktenskapsskillnad; dock må ej till äktenskapsskillnad
dömas, om endast ena maken vill skiljas och med hänsyn till hans förhållande eller andra
särskilda omständigheter äktenskapet finnes skäligen icke böra på hans talan upplösas.

5 §•

Har ena maken egen villigt och utan giltig orsak undandragit sig sammanlevnaden
två år och ej sedermera upptagit den, äge andra maken vinna skillnad i äktenskapet.

6 §•

År ena maken borta, och vet man ej, att han inom de tre sista åren varit vid liv, äge
andra maken vinna äktenskapsskillnad.

7 §•

Har ena maken, i strid mot vad i 2 kap. 10 § är stadgat, ingått nytt gifte, äge andra
maken vinna äktenskapsskillnad, såframt han anställer talan därom inom sex månader,
från det han fick kunskap om den nya vigseln.

8 §■

Bryter ena maken äktenskapet med hor, eller övar han annan straffbar otukt, have
andra maken rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej varit delaktig i gärningen eller
samtyckt därtill; han instämme dock sin talan inom sex månader efter erhållen kunskap
om gärningen och senast inom tre år, sedan den begicks, eller vare förlustig sin rätt.

04 Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kung!. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

9 §•

Har make, som lider av könssjukdom i smittosamt skede, med vetskap eller misstanke
därom genom könsumgänge utsatt andra maken för fara att bliva smittad, age denne
vinna skillnad i äktenskapet, såvida lian ej med vetskap om faran atit utsatta sig darfor.
Dock må ej dömas till skillnad, med mindre talan darom anställa inom sex manader,
från det maken fick veta, att lian blivit utsatt för smittofara, ej heller om maken e]
blivit smittad och sjukdomen, när talan anstalt, e] längre ar i smittosamt skede.

10 §•

Stämplar ena maken mot den andres liv, eller förövar han grov misshandel mot andra
maken age denne rätt till skillnad i äktenskapet; han instamme dock vid talans förlust
maken’inom sex månader efter erhållen kunskap om gärningen och senast inom tre ar,

sedan den begicks.

11 §•

Varder ena maken dömd till straffarbete i tre år eller svårare straff, äge andra maken

pa viss tid ande,stigande tre it dock -nst sex
månader eller till fängelse eller tvångsarbete i minst ett ar och yrkar andra maken
äktenskapsskillnad, pröve rätten, huruvida med hänsyn till vad den domde latit komma
sm till last och övriga omständigheter skillnad må ske. Samma lag vare, om ena maken
varder av utländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett ar och andra maken pa

deFö?strifMomkmåSdock skillnad ej äga rum, om andra maken varit delaktig i brottet

ellVillS make vinna skilnad, enligt vad nu är sagt, instämme han andra maken inom sex
månader efter erhållen kunskap om domen och senast inom tre ar, sedan den foll, elle
have förlorat sin talan.

12 §.

Är ena maken hemfallen åt missbruk av ruskande medel, må på telan av andra
maken dömas till äktenskapsskillnad, när rätten finner synnerliga skal därtill föranleda.

13 §•

Är ena maken sinnessjuk; har sjukdomen under äktenskapet fortfarit tre ar, och
finnes ej skälig förhoppning om den sjukes varaktiga återställande till halsan, have
andra maken rätt till äktenskapsskillnad.

14 §•

All egendom, som make förvärvar, efter det hemskillnad vunnits, vare hans enskilda.

Första lagutslcottets utlåtande Nr 27.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

15 §.

När till hemskillnad blivit dömt, skall bodelning äga rum, och skall vad därvid tillfaller
make vara hans enskilda egendom.

16 §.

Till dess bodelning sker, äge vardera maken, såvitt ej av stadgandet i 17 § annat
föranledes, fortfarande råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom, då hemskillnaden
beviljades; och vare maken pliktig att vid bodelningen avgiva redovisning för
sin förvaltning av godset och den avkastning, som därav fallit.

17 §•

Om endera maken det äskar och det finnes erforderligt till betryggande av hans
rätt, skall giftorättsgods, varöver andra maken enligt 16 § äger råda, till värde motsvarande
vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma den förre, sättas
under särskild vård och förvaltning, till dess bodelning skett; dock må sådant avskiljande
ej mot andra makens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet, som av rätten
godkännes, för vad av godset bör vid bodelningen tillkomma sökanden.

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl givas närmare
bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning för familjens underhåll
eller eljest till nödiga utgifter.

18 §.

Giftorättsgods, varöver make enligt 16 § äger råda, må utan hinder av dom å hemskillnad
utmätas för hans gäld. Är sådant gods enligt 17 § satt under särskild vård och
förvaltning, må det dock ej utmätas för hans gäld, såvida ej jämväl andra maken svarar
för gälden eller godset på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar därför.

19 §.

Avträdes, innan bodelning ägt rum, makes egendom till konkurs, eller har bodelning
i anledning av makes konkurs återgått, stånde det giftorättsgods, varöver maken enligt.
16 § äger råda, under konkursboets förvaltning, till dess genom bodelning blivit bestämt
vad som skall tillfalla maken; och vare emellertid konkursboet oförhindrat försälja
egendomen, om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 17 § sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet.

20 §.

Har ej under hemskillnadsmålet uppteckning skett av vardera makens tillgångar
och skulder, skall, sedan hemskillnad beviljats, sådan uppteckning förrättas. Bouppteckning
skall av makarna med edsförpliktelse underskrivas och en avskrift därav till
rätten eller domaren ingivas.

Har avskrift av bouppteckning ej inkommit inom tre månader, från det hemskillnadsdomen
gavs, förordne rätten eller domaren magistratsperson, landsfiskal, rättens betjänt

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 1 avd. 17 käft. (Nr 27.) 9

Första lagutslcottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

eller annan lämplig person att verkställa uppteckningen; och åligge det make att under
edsförpliktelse redligen uppgiva sina tillgångar och skulder. Förrättningsmannen har
att till rätten eller domaren översända en avskrift av bouppteckningen.

Är mål om hemskillnad anhängig]ort, och har, då talan är väckt allenast av ena
maken, skälig anledning därtill visats, äge rätten eller domaren, om ena maken det
äskar, meddela förordnande om boupptecknings förrättande, efter vad förut i denna
paragraf är sagt; och åligge det förrättningsmannen att till rätten eller domaren i nsända
en avskrift av bouppteckningen.

Riktigheten av upprättad bouppteckning vare make pliktig att med ed inför rätten
fästa, om det yrkas av andra maken eller av borgenär, vilkens fordran tillkommit före
bodelningen.

21 §.

Bestämmelserna i 15—20 §§ äge ej tillämpning,''om till följd av äktenskapsförord eller
boskillnad ingendera maken har giftorättsgods.

22 §.

''Vinner make hemskillnad enligt 2 § första stycket, och är den honom vid bodelningen
tillkommande egendomen ringa, äge rätten på hans yrkande förordna, att han vid bodelningen
må av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag ävensom arbetsredskap
och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring, även om därigenom
den andres lott skulle lida inskränkning. Yad nu är stadgat skall ej lända till minskning
i den rätt, som enligt 13 kap. 4 § tillkommer vardera maken.

23 §.

Yad i 15—20 §§ är stadgat för det fall, att makar vunnit hemskillnad, eller att mål
om hemskillnad är anhängiggjort, skall äga motsvarande tillämpning, när till äktenskapsskillnad
är dömt eller mål därom är anhängiggjort, såframt ej till följd av äktenskapsförord,
boskillnad eller hemskillnad ingendera maken har giftorättsgods.

Vinner make äktenskapsskillnad på grund av förhållande, som innefattar grov kränkning
från andra makens sida, eller på grund av dennes missbruk av rusgivande medel,
skall vad i 22 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

24 §.

Sker äktenskapsskillnad på grund av ena makens förhållande, varigenom han grovt
kränkt den andre, eller efter hemskillnad, som vunnits på grund därav att ena maken
grovt åsidosatt sina plikter mot den andre, njute denne skadestånd, efter vad med avseende
å makarnas förmögenhetsförhållanden och övriga omständigheter prövas skäligt.

Skadestånd må sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider.

Anspråk på skadestånd skall, där fråga ej är allenast om jämkning av avtal, som
makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust framställas i skillnadsmålet.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

25 §.

Hava makar vunnit hemskillnad, åligge ändock make att enligt de i 5 kap. 2 § stadgade
grunder bidraga till den andres tillbörliga underhåll; dock må, om ena maken huvudsakligen
bär skulden till hemskillnaden, den andre ej förpliktas giva underhållsbidrag,
med mindre synnerliga skäl därtill äro.

26 §.

Varda makar skilda i äktenskapet, och finnes den ene efter skillnaden bliva i behov
av bidrag till sitt tillbörliga underhåll, äge rätten ålägga andra maken utgöra sådant
bidrag, efter vad med avseende å hans förmåga samt övriga omständigneter prövas
skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej tillerkännas make, som huvudsakligen bär skulden
till skillnaden. Bidraget kan, såframt den underhållsskyldiges förmögenhetsförhållanden
och omständigheterna i övrigt därtill föranleda, bestämmas till visst belopp,
som den underhållsskyldige har att en gång för alla utgiva till den underhållsberattigade.
Är bidraget bestämt att utgå på särskilda tider, och träder den berättigade i nytt gifte,

skall bidrag ej vidare utgå. ...

Anspråk på underhållsbidrag till frånskild make skall, såvida fråga ej ar allenast om
jämkning av avtal, som makarna med hänsyn till skillnaden träffat, vid talans förlust
framställas i skillnadsmålet.

27 §.

Om åliggande för rätten att vid''hemskillnad och äktenskapsskillnad förordna, vilken
av makarna skall erhålla vårdnaden om barnen, så ock om bidrag till barnens underhåll
i dessa fall stadgas i lagen om barn i äktenskap.

28 §.

Utan hinder av vad rätten förut beslutit om bidrag till makes underhåll, äger rätten
på endera makens yrkande annorledes förordna därom, när väsentligt ändrade förhållanden
påkalla det; dock må underhållsbidrag till frånskild make ej utdömas, såframt
talan därom blivit ogillad, eller höjas utöver förut bestämt belopp.

Vad i denna paragraf är stadgat äge ej tillämpning, om någon förpliktats att till frånskild
makes underhåll utgiva visst belopp en gång för alla.

29 §.

Är avtal, som makar med avseende å förestående hemskillnad eller äktenskapsskillnad
träffat om bodelning eller vad därmed äger samband, om skadestånd eller om
bidrag till makes underhåll, uppenbart obilligt för ena maken,. må det, om avtalet ej
slutits under hemskillnad, på hans talan av rätten jämkas. Sådant klander skall vid
talans förlust väckas senast i skillnadsmålet, om äktenskapsskillnad sker jämlikt 3 §,
men eljest inom ett år, från det skillnad i äktenskapet meddelades.

Första lagutslcottets utlåtande Nr 27.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

30 §.

Flytta makar, som vunnit hemskillnad, åter samman, förfalle verkan av hemskillnaden
utom beträffande frågor, om vilka i 14—20 §§ är stadgat.

31 §.

Hustrun äge efter äktenskapsskillnad behålla det namn hon genom äktenskapet
erhållit eller återtaga det namn hon hade såsom ogift.

12 KAP.

\issa

1 §•

Då make dött, skall bodelning ske, såvida ej till följd av äktenskapsförord, boskillnåd
eller hemskillnad ingendera maken vid dödsfallet hade giftorättsgods.

2 §•

Innan all veterlig gäld, för vilken den döde svarade, blivit gulden eller medel till
betalning av gälden satts under särskild vård, må bodelning ej äga rum, med mindre
efterlevande maken och den dödes arvingar äro ense därom eller den dödes egendom
blivit avträdd till konkurs. $

3 §•

Till dess bodelning sker, tillkomme förvaltningen av den dödes giftorättsgods hans
arvingar och efterlevande maken i förening, med iakttagande av vad i avseende å förvaltningen
är särskilt stadgat. |

4 §•

. Efterlevande make äge, såvitt ej av stadgandet i 5 § annat föranledes, fortfarande
råda över det giftorättsgods, som tillhörde honom vid dödsfallet; och vare maken pliktig
att vid bodelningen avgiva redovisning för sin förvaltning av godset och den avkastning,
som därav fallit.

; 5 §.

Om den avlidnes arvingar det äska och det finnes erforderligt till betryggande av
deras rätt, skall giftorättsgods, varöver efterlevande maken enligt 4 § äger råda, till
värde motsvarande vad av nämnda gods kan antagas vid bodelningen tillkomma dem,
sättas under särskild vård och förvaltning, till dess bodelning skett; dock må sådant
avskiljande ej mot efterlevande makens bestridande äga rum, såvida han ställer säkerhet,
som av rätten godkännes, för vad av godset bör vid bodelningen tillkomma arvingarna.

Första lagutsTcottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Vid meddelande av förordnande, som i första stycket sägs, må jämväl givas närmare
bestämmelser om användande av godset eller dess avkastning för efterlevande makens
och barnens underhåll eller eljest till nödiga utgifter.

6 §•

Giftorättsgods, varöver efterlevande make enligt 4 § äger råda, må utanThinder av
andra makens död utmätas för den förres gäld. Är sådant gods enligt 5 § satt under
särskild vård och förvaltning, må det dock ej utmätas för efterlevande makens gäld,
såvida ej jämväl den döde svarade för gälden eller godset på grund av inteckning eller
eljest särskilt häftar därför.

7 §•

Avträdes, innan bodelning ägt rum, endera makens egendom till konkurs, eller har
bodelning i anledning av sådan konkurs återgått, stånde det giftorättsgods, som vid
tiden för dödsfallet tillhörde gäldenären, under konkursboets förvaltning, till dess genom
bodelning blivit bestämt vad som skall tillfalla konkursboet; och vare emellertid konkursboet
oförhindrat försälja egendomen, om det finnes erforderligt.

Förordnande, varom i 5 § sägs, vare, då konkurs inträffar, förfallet.

13 KAP.

Om bodelning.

1 §•

Bodelning, som skall äga rum i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad,
äktenskapsskillnad eller ena makens död, skall företagas i den ordning, som i
ärvdabalken är stadgad om arvskifte, och med iakttagande därjämte av bestämmelserna
i detta kapitel.

Yad i detta kapitel sägs om make skall, när make är död, tillämpas beträffande hans
arvingar, såvida ej annorlunda stadgas.

2 §•

Häftar make för gäld, som tillkommit, innan ansökning om boskillnad blivit gjord
eller äktenskapets återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad vunnits, eller, om
bodelningen äger rum till följd av ena makens död, före dödsfallet, skall av den gäldbundne
makens giftorättsgods tilläggas honom egendom till täckning av gälden eller,
om bägge makarna häfta för denna, av den del av gälden, som makarna emellan belöper
på honom.

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Är gälden gjord före äktenskapets ingående, och häftade, då äktenskapet ingicks,
enskild egendom eller egendom, som i 6 kap. 1 § andra stycket avses, och som ej skall
ingå i bodelningen, på grund av inteckning eller eljest särskilt för gälden, eller har
maken under äktenskapet ådragit sig gälden genom vanvård av sina ekonomiska
angelägenheter eller genom annat otillbörligt förfarande eller till förvärv eller förkovran
av egendom, som nyss är sagd, skall tilldelning, varom i första stycket stadgas, äga rum
allenast för den del av gälden, för vilken betalning ej kan erhållas ur sådan egendom.

3 §•

Sedan tilldelning för gäld ägt rum, enligt vad i 2 § sägs, skall återstoden av makarnas
giftorättsgods delas lika mellan dem, såvida ej annat föranledes av vad i 6 kap. 7 §,
10 kap. 5 eller 9 §, 11 kap. 22 § eller 23 § andra stycket eller ock av vad här nedan i
4—12 §§ sägs.

4 §•

Vardera maken eller, om ena maken är död, den efterlevande äge från delningen
undantaga honom tillhöriga kläder och andra föremål, som tjäna uteslutande till hans
personliga bruk, dock ej till högre värde än med hänsyn till makarnas villkor kan anses
skäligt.

5 §•

Varder giftorättsgods tillagt ena maken till täckning av gäld, som i 2 § andra stycket
sägs, äge andra maken erhålla vederlag därför av makarnas giftorättsgods.

6 §•

Har make 3 genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk
av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande
vållat, att detta väsentligen minskats, äge andra maken erhålla vederlag därför av
makarnas giftorättsgods. Räcker det ej till, och har den vederlagsskyldige enskild egendom,
gånge för hälften av vad som brister vederlag ut av den enskilda egendom, som
ej erfordras för täckning av gäld.

7 §•

Rätt till vederlag, som i 6 § sägs, tillkomme ock make, om andra maken använt sitt
giftorättsgods till förvärv eller förkovran av sin enskilda egendom eller av egendom,
som i 6 kap. 1 § andra stycket avses, och som ej skall ingå i bodelningen, eller till betalning
av sådan före äktenskapets ingående gjord gäld, som i 2 § andra stycket omförmäles.

8 §•

Make, som använt sin enskilda egendom till förkovran av sitt giftorättsgods, njute
vederlag av detta.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

9 §•

Har make tillkommande vederlag ej kunnat till fullo utgå, äge han ej för bristen
fordran hos andra maken.

10 §.

Skadestånd, som enligt 10 kap. 6 eller 10 § eller 11 kap. 24 § tillkommer make och är
till betalning förfallet, skall vid bodelningen utgå av vad därvid tillkommer andra maken
utöver egendom till täckning av denne åvilande gäld. Samma lag vare beträffande till
betalning förfallet underhållsbidrag, som make jämlikt 11 kap. 26 § har att en gång för
alla utgiva till andra maken.

11 §•

Häfta makarna, en för bägge och bägge för en, för gäld, som i 2 § avses, äge en var av
dem fordra, att den andre betalar så stor del av gälden, som makarna emellan belöper
på denne, eller ock ställer maken säkerhet för betalningen. Sker det ej, skall, om den
som framställt yrkandet påfordrar det och ställer säkerhet för gäldens betalning, egendom
till täckning av nämnda del av gälden tilldelas honom av vad vid bodelningen tillkommer
andra maken utöver egendom till täckning av annan gäld; och vare den förre
makarna emellan ensam ansvarig för gäldens betalning.

12 §.

Sker bodelning i anledning av makes död, och är den egendom, som därvid tillkommer
efterlevande maken, ringa, äge han av makarnas giftorättsgods uttaga nödigt bohag
ävensom arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring,
även om därigenom arvingarnas lott skulle lida inskränkning.

13 §.

Vid lotternas utläggning äge vardera maken eller, om endera är död, den efterlevande
på sin lott bekomma arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande
av hans näring. Därefter vare en var av makarna berättigad att på sin lott erhålla den
till hans giftorättsgods hörande egendom han önskar. Fastighet, som tillhör ena makens
giftorättsgods, så ock annan till ena makens giftorättsgods hörande egendom, som det
av särskild anledning kan vara av intresse för honom att behålla, vare han, även om egendomen
i värde överstiger vad på hans lott belöper, berättigad bekomma, om han lämnar
penningar till fyllnad av andra makens lott.

Skall ena makens enskilda egendom gå i betalning för vederlag, som i 6 eller 7 § sägs,
gånge vederlaget ut i egendom, som maken själv äger anvisa.

Rätt, varom i första stycket sista punkten sägs, tillkomme, när make är död, ej andra
arvingar än bröstarvingar; och njute de sådan rätt allenast beträffande fastighet, som
maken förvärvat från släkting i rätt uppstigande led eller sådan släktings dödsbo.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

14 §.

Har vid bodelningen make eftergivit
vad enligt bestämmelserna i detta kap.
tillkommer honom, och kan gäld, som
uppstått före bodelningen, ej betalas av
honom, svare andra maken för vad som
brister intill värdet av vad han för mycket
bekommit, såvida han ej kan visa,
att hans make efter bodelningen hade
kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade
honom då åvilande gäld. Är den
make, som gjort eftergiften, i konkurstillstånd,
eller föreligger omständighet,
som medför rätt för borgenären att påyrka
hans försättande i konkurs, svare
andra maken för gälden intill nämnda
värde, även om det ej är utrett vad som
brister hos den förre.

Är bodelning förrättad mellan ena maken
och den andres arvingar, och hava
arvingarna bekommit för mycket, svare
de, en för alla och alla för en, för betalningsskyldighet,
som i första stycket
sägs.

Vad i denna paragraf är stadgat skall,
när bodelning äger rum i anledning av
ena makens död, ej tillämpas i fråga om
gäld, för vilken den döde häftade.

15 §.

Då bodelning skett, äge make ingiva
den däröver upprättade handlingen till
rätten; och skall anmälan om ingivandet
och dagen därför ofördröjligen göras till
äktenskapsregistret samt kungörelse införas
i allmänna tidningarna och tidning
inom orten. Har make vid bodelningen i
märklig mån eftergivit sin rätt, och avträdes
hans egendom till konkurs, som

(Utskottets förslag.)

14 §.

Har vid bodelningen make eftergivit
vad enligt bestämmelserna i detta kap.
tillkommer honom, och kan gäld, som
uppstått före bodelningen, ej betalas av
honom, svare andra maken för vad som
brister intill värdet av vad han för mycket
bekommit, såvida han ej kan visa,
att hans make efter bodelningen hade
kvar egendom, som uppenbarligen motsvarade
honom då åvilande gäld. Har
den make, som gjort eftergiften, blivit
försatt i konkurs eller vid utmätning
funnits sakna tillgång att betala sin
gäld eller, om han är köpman, inställt
sina betalningar, eller finnes han eljest
vara på sådant obestånd, att det måste
antagas, att gäld, som i första punkten
avses, ej varder rätteligen gulden, svare
andra maken för gälden intill det värde,
som i nämnda punkt sägs, även om det
ej är utrett vad som brister hos den
förre.

År bodelning förrättad mellan ena maken
och den andres arvingar, och hava
arvingarna bekommit för mycket, svare
de, en för alla och alla för en, för betalningsskyldighet,
som i första stycket
sägs.

Vad i denna paragraf är stadgat skall,
när bodelning äger rum i anledning av
ena makens död, ej tillämpas i fråga om
gäld, för vilken den döde häftade.

15 §.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

börjar inom ett år från bodelningshandlingens
ingivande till rätten, gånge bodelningen,
efter vad i konkurslagen sägs,
på borgenärernas talan åter.

Vad i första stycket andra punkten
stadgas äge, när make är död, ej till
lämpning, om eftergiften gjorts av hans
arvingar.

(Utskottets förslag.)

grund av ansökning, som gjorts inom ett
år från bodelningshandlingens ingivande
till rätten, gånge bodelningen, efter vad
i konkurslagen sägs, på borgenärernas
talan åter.

Vad i första stycket andra punkten
stadgas äge, när make är död, ej tilllämpning,
om eftergiften gjorts av hans
arvingar.

14 KAP.

Om medling mellan makar.

1 §•

Föreligger fall, som avses i 11 kap. 2 § första stycket, eller uppstår eljest söndring
mellan makar, eller uppkommer dem emellan tvist om underhållsskyldigheten eller
angående fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §, äge make påkalla medling av präst i svensk
församling, där makarna eller endera är kyrkobokförd, eller av präst inom sådan församling
av främmande trosbekännare, som har rätt till offentlig religionsövning, och
som makarna eller endera tillhör, eller av någon, som häradshövdingen i den ort eller
rättens ordförande i den stad, där makarna eller endera har sitt hemvist, på begäran
utsett att företaga medlingen, eller ock av den, som enligt vad i 2 § sägs, i den kommun,
där makarna eller endera har sitt hemvist, utsetts att vara medlare i tvister mellan
makar.

- 2§.

Har kommun beslutit, att inom kommunen skola utses medlare i tvister mellan makar,
eller visar sig eljest behov av sådana medlare, skall på landet kommunalnämnden,
i Stockholm överståthållarämbetet och i annan stad magistraten eller, där magistrat
ej finnes, stadsstyrelsen till medlare utse minst en man och en kvinna. Medlare utses
för två kalenderår. Avgår medlare, innan den tid utlupit, för vilken han är utsedd,
varde annan utsedd för den återstående tiden.

3 §•

Medlare äger kalla makarna att sammankomma inför sig. Han skall på lämpligt
sätt göra sig underrättad om anledningen till söndringen eller tvisten och söka förlika
makarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1020. 9 sand. 1 avd. 17 höft. (Nr 27.) 10

Första lagutskottets utlåtande AV 57.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

15 KAP.

Vissa bestämmelser om rättegången.

Äktenskapsmål.

1 §•

Äktenskapsmål äro mål, däri tvisten är, huruvida man och kvinna äro i äktenskap
förenade med varandra, så ock mål om återgång av äktenskap, hemskillnad och äktenskapsskillnad.

2 §•

Fråga, huruvida man och kvinna äro i äktenskap förenade med varandra, må ej bliva
föremål för särskild rättegång annorledes än såsom tvist dem emellan men må eljest
komma under prövning, när helst någons rätt är av frågan beroende.

3 §•

För sinnessjuk eller sinnesslö föres i äktenskapsmål talan av förmyndaren.

4 §•

Äktenskapsmål instämmes till rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist. Har
han ej hemvist inom riket, höre målet till rätten i den ort, där mannen och kvinnan senast
haft gemensamt hemvist eller, om de ej här haft sådant, där kärandens hemvist är.
Skall ”talan föras mot såväl mannen som kvinnan, vare den rätt behörig, där båda eller
endera har sitt hemvist eller, om ingendera här har sådant, där de senast haft gemensamt
hemvist. Finnes ej behörig domstol, efter vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms

rådstuvurätt. . ...

Vilja båda makarna erhålla hemskillnad enligt 11 kap. 1 § eller aktenskapsskulnaa
enligt 11 kap. 3 eller 4 §, göre de ansökan därom hos den rätt, som enligt första stycket
är laga domstol i mål mot dem bägge. .

Fråga om återgång eller äktenskapsskillnad för brott, därför ansvar yrkas, ma och
väckas vid den rätt, där brottmålet är ankängigt.

5 §•

Äger svaranden ej känt hemvist inom riket, och har upplysning ej kunnat vinnas,
var han uppehåller sig, må stämningen delgivas på sätt i It kap. 9 § andra stycket
rättegångsbalken sägs, även om fall ej är för handen, som där avses.

Har svaranden gjort anmälan i enlighet med bestämmelserna i tredje och fjärde
styckena av sagda paragraf, äge dock vad nu är sagt ej tillämpning.

Första lagutshottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

6 §•

Rätten må, om
stängda dörrar.

part det begär, förordna, att äktenskapsmål skall handläggas inom

7 §•

Uteblir svarande, som behörigen erhållit del av stämningen, och visar ej laga förfall,
äge rätten ändock företaga målet till avgörande. Varder mål sålunda avgjort, skall
vid i 12 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken sägs om återvinning ej i något fall äga tilllämpning.

8 §•

Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 1 § varde ej till prövning upptaget, såframt det ej
visas, att medling ägt rum, efter vad i 14 kap. sägs.

Mål om hemskillnad enligt 11 kap. 2 § må icke upptagas, med mindre det visas, att
medling ägt rum, eller att svaranden underlåtit att på kallelse infinna sig till medling
eller ej kunnat anträffas med kallelse. Skall målet upptagas, ehuru medling ej föregått,
och finner rätten, att tillfälle till medling bör beredas, skall målet uppskjutas och lämplig
person av rätten utses till medlare; och gälle om sådan medlare vad i 14 kap. 3 § sägs.
Hörsammar make ej kallelse att infinna sig inför medlaren, eller har av annan- orsak
medling ej skett före den dag, till vilken målet blivit uppskjutet, äge vidare uppskov
för medling ej rum, med mindre båda makarna det äska.

9 §.

Rätten har att sörja för fullständig utredning och äger för sådant ändamål införskaffa
erforderlig bevisning. Ej vare parts erkännande av viss omständighet gällande, såvida
det ej styrkes av annan bevisning. Ed må ej bjudas.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning beträffande särskilda, i sammanhang
med huvudsaken förekommande frågor, om vilka parterna kunna träffa avtal.

Har rätten förordnat, att part skall personligen inställa sig, och kommer han ej, varde
han, om så finnes lämpligt, till rätten hämtad.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller för att upplysningsvis
höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen och sådan
ersättnings, återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är stadgat.

10 §•

Ej må på grund av makes sinnessjukdom eller sinnesslöket dömas till återgång av
äktenskap eller till äktenskapsskillnad, med mindre läkarintyg angående sjukdomen
blivit företett. Närmare bestämmelser om sådant intyg meddelas av Konungen.

11 §•

I mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad äge rätten,
på yrkande av endera maken, att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger
förordna, efter vad som skäligt finnes, om sammanlevnadens hävande och om bidrag

Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

av ena maken till den andres underhåll, så ock förbjuda makarna vid vite av fängelse
eller böter att besöka varandra.

Vid förordnande om sammanlevnadens hävande äge rätten bestämma, vilken av makarna
må sitta kvar i hemmet; och äge denne make innehava och nyttja de andra maken
tillhöriga lösören, som ingå i bohaget, såvida ej rätten beträffande viss egendom annorlunda
förordnar. Sådan bestämmelse skall, om till återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
dömes, gälla, till dess bodelning sker. Om den nyttjanderätt till ena
maken tillhörig egendom, som enligt vad nu är sagt kan tillkomma den andre, gälle vad
i 5 kap. 8 § sägs.

År å landet stämning uttagen, men har målet ej förevarit vid rätten, äge domaren
på ansökan av käranden meddela förordnande, varom nu är sagt. Innan förordnande
meddelas, skall tillfälle beredas svaranden att yttra sig över ansökningen. Har förordnande
meddelats, tage rätten vid första rättegångstillfället i målet under omprövning,
huruvida förordnandet skall äga bestånd.

Beslut, varom i denna paragraf är sagt, gånge i verkställighet lika med laga kraft
ägande dom men kan när som helst av rätten återkallas.

12 §.

Då till hemskillnad dömes, äge rätten, på makes yrkande, att för tid, som prövas
skälig, meddela vitesförbud, varom i 11 § första stycket sägs.

13 §.

Finnes i mål om äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad, att
prövning av särskild i sammanhang med huvudsaken förekommande fråga föranleder
tidsutdräkt, äge rätten, om det å någondera sidan yrkas, särskilt företaga målet i övrigt
till slutligt avgörande.

14 §.

Vid allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängiggjorda hemskiUnadsmål,
utvisande för varje mål alla sådana åtgärder och av rätten eljest meddelade
beslut, som angå boet.

När hemskillnad blivit beviljad, skall underrättelse därom insändas till äktenskapsregistret.

Boskillnadsmål.

15 §.

Boskillnad sökes skriftligen hos rätten i den stad eller å landet hos domaren i den
ort, där mannen bör inför domstol svara i tvistemål, som röra hans person, eller, om
mannen ej är skyldig att i mål, som nyss sagts, svara vid svensk domstol, hos rätten
eller domaren, där hustrun bör svara i sådana mål. Finnes ej behörig domstol, enligt
vad nu är sagt, varde målet upptaget av Stockholms rådstuvurätt.

År i stad ej rättegångsdag, och finnes ej någon satt att å rättens vägnar mottaga inlagor,
må ansökningen ingivas till rättens ordförande.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kung!. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

16 §.

Finner rätten eller domaren, att ansökning om boskillnad ej kan upptagas på den
grund att den är ställd till orätt domstol eller av annan orsak, varde beslut därom tecknat
å ansökningen.

17 §•

Är ansökning gjord av bägge makarna, och möter ej binder för dess upptagande,
meddele rätten eller domaren genast beslut om boskillnaden, såvida ej anstånd därmed
enligt 20 § skall äga rum.

18 §.

Är ansökning om boskillnad gjord allenast av endera maken, teckne rätten eller domaren
å ansökningen kallelse å makarna att inställa sig vid rätten, i stad senast inom
åtta dagar och på landet å viss dag under pågående eller näst infallande lagtima ting
eller ock å urtima ting, om sådant äskas.

Kallelsen skall genom sökandens försorg delgivas andra maken. Är denne ej tillstädes
å den för inställelsen utsatta dagen, och visas ej, att kallelsen blivit delgiven i så
god tid, att maken kunnat iakttaga inställelse, eller ock att för delgivningen mött hinder,
vare ansökningen förfallen. Har maken särskilda gånger blivit med kallelsen sökt i sitt
hemvist, utan att maken själv eller ombud kunnat träffas eller upplysning vinnas var
maken uppehåller sig, utsätte rätten dag för ärendets vidare behandling och förelägga
genom kungörelse, som införes i allmänna tidningarna tre gånger, sista gången minst
en månad före nämnda dag, maken att infinna sig vid rätten.

Kommer ej maken, när kallelse behörigen skett, vare det ej hinder för boskillnadsmålets
vidare handläggning.

19 §.

Har å landet make, som skall höras över boskillnadsansökningen, till domaren ingivit
skriftligt medgivande till ansökningen, skall domaren, såvida ej anstånd enligt 20 §
skall äga rum, genast meddela beslut om boskillnaden; och varde målets behandling
vid rätten inställd.

20 §.

Har make, som sökt boskillnad, innan ansökningen beviljats, påkallat upprättande
av bouppteckning, efter vad i 9 kap. 9 § sägs, och har sökanden tillika begärt anstånd
med boskillnadens beviljande, till dess han fått taga del av bouppteckningen, må boskillnadsansökningen
ej bifallas, förrän en månad förflutit från det bouppteckningen
tillställts makarna, såvida ej sökanden dessförinnan fullföljer ansökningen.

21 §.

När ansökning om boskillnad inkommit, så ock då boskillnad blivit beviljad, skall
genom rättens eller domarens försorg kungörelse därom införas i allmänna tidningarna
och i tidning inom orten ävensom underrättelse insändas till äktenskapsregistret.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

22 §.

Vid allmän underrätt skall föras förteckning över alla där anhängig] orda boskillnadsärenden,
utvisande för varje ärende dagen, då ansökning däri gjordes, så ock alla i
ärendet vidtagna åtgärder och av rätten eller domaren eljest meddelade beslut.

Särskilda bestämmelser rörande vissa andra mål.

23 §.

Vad i 8 § andra stycket är stadgat om mål angående hemskillnad enligt 11 kap. 2 §
skall äga tillämpning jämväl beträffande mål emellan makar angående underhållsskyldigheten,
såvida de ej på grund av söndring leva åtskillda, så ock beträffande mål
dem emellan angående fråga, som avses i 8 kap. 6 eller 7 §.

24 §.

Har make yrkat åläggande för andra maken att utgiva underhållsbidrag enligt 5
kap. 5 eller 7 §, eller har, efter det till hemskillnad eller äktenskapsskillnad blivit dömt,
make yrkat åläggande för den andre att utgiva underhållsbidrag enligt 11 kap. 25 eller
26 §, äge rätten på yrkande av käranden förordna, att svaranden skall utgiva skäligt
bidrag för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger.

Sådant förordnande kan när som helst av rätten återkallas.

25 §.

Har make yrkat att enligt 5 kap. 8 § av andra maken till nyttjande erhålla nödiga
lösören, äge rätten på yrkande av käranden meddela förordnande därom för tiden intill
dess laga kraft ägande dom föreligger.

Förordnande, varom nu är sagt, kan när som helst av rätten återkallas.

26 §.

Är å landet stämning uttagen i fråga, som avses i 24 eller 25 §, men har målet ej förevarit
vid rätten, äge domaren på ansökan av käranden meddela förordnande, varom i
nämnda paragrafer sägs, för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger.

Innan förordnande meddelas, skall tillfälle beredas svaranden att yttra sig över ansökningen.

Har förordnande meddelats, tage rätten vid första rättegångstillfället i målet under
omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd. Det kan jämväl därefter när
som helst återkallas.

27 §.

Förordnande, varom i 24, 25 eller 26 § sägs, gånge i verkställighet lika med laga kraft
ägande dom.

28 §.

Vill make eller hans arvinge, att egendom skall sättas under särskild vård och förvaltning,
efter vad som stadgas i 9 kap. 6 §, 11 kap. 17 eller 23 § eller 12 kap. 5 §, söke

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

han hos rätten förordnande därom. Har å landet sådan ansökning ingivits till domaren,
äge han, om sökanden det äskar, meddela förordnande att gälla, till dess rätten, när
ärendet till handläggning förekommer, tagit frågan under omprövning.

Innan förordnande, varom nu är sagt, meddelas, skall genom rättens eller domarens
försorg tillfälle beredas andra maken att yttra sig över ansökningen.

Förordnande gånge utan hinder av förd klagan i verkställighet, såvida ej förbud däremot
kommer från hovrätten.

Gemensamma bestämmelser.

29 §.

Åtgärd, som enligt 9 kap. 9 §, 11 kap. 20 eller 23 § eller detta kap. 16, 17, 18 eller 19 §
eller 28 § andra stycket ankommer på domaren å landet, äge han vidtaga, även om han
är jävig; anmäle dock, om förordnande för särskild domare tarvas, jävet utan dröjsmål
i hovrätten.

30 §.

Klagan över rättens slutliga utslag i mål, som i detta kap. äro nämnda, skall, även
om målet är av beskaffenhet att böra anhängiggöras genom stämning, föras genom
besvär.

31 §.

År part missnöjd med rättens under
rättegång meddelade beslut i fråga, varom
förmäles i 9 kap. 6 eller 9 §, 11 kap.
20 eller 23 § eller detta kap. 11, 24, 25
eller 26 §, skall särskild klagan däröver
föras.

31 §.

År part missnöjd med rättens under
rättegång meddelade beslut i fråga, varom
förmäles i 9 kap. 6 eller 9 §, 11 kap.
20 eller 23 § eller detta kap. il, 24, 25
eller 26 §, må däröver föras särskild
klagan.

32 §.

Har domaren å landet meddelat beslut, som enligt denna balk ankommer på honom,
må klagan föras hos hovrätten; och vare tiden för besvärs anförande räknad från det
klaganden erhöll del av beslutet.

33 §.

över hovrättens beslut i fråga, som avses i 31 eller 32 §, må klagan ej föras.

16 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Då enligt denna balk tid skall räknas efter månad eller år, värde den dag för slutdag
ansedd, som genom sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) {Utskottets förslag.)

Finnes ej motsvarande dag i slutmånaden, varde den månadens sista dag ansedd för
slutdag. ^

2 §■

Anteckningar om äktenskaps ingående och upplösning skola göras i kyrkoböckerna
enligt de föreskrifter Konungen giver.

3 §■

Hos en för hela riket gemensam registreringsmyndighet skall föras äktenskapsregister
för inskrivning av de uppgifter, vilka enligt denna balk skola anmälas för registrering,
eller vilkas intagande i registret eljest varder föreskrivet.

4 §•

En samling av vad i äktenskapsregistret införes skall genom det allmännas försorg
efter hand befordras till trycket och förses med register för varje år.

I den mån samlingen tryckes, skall den översändas till varje domstol och överexekutor;
och skall samlingen där hållas tillgänglig för allmänheten.

5 §•

Närmare föreskrifter om äktenskapsregistrets förande och om den i 4 § omförmälda
samlingen meddelas av Konungen.

6 §•

Om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap är särskilt stadgat.

2:o). Lag

om införande av nya giftermålsbalken.

1 §■

Den nu antagna giftermålsbalken skall jämte vad här nedan stadgas lända till efterrättelse
från och med den 1 januari 1921.

2 §•

Genom nya lagen upphävas med den begränsning här nedan stadgas:
giftermålsbalken i 1734 års lag;

6 kap. 3 § ärvdabalken;

lagen den 1 juli 1898 om boskillnad;

lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning;

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

8 § 2 i lagen den 12 november 1915 om vad iakttagas skall i avseende å införande
av lagen om äktenskaps ingående och upplösning;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av
vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot nya lagens
bestämmelser.

3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts
genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4 §•

Vad i 9 kap. 1 § äldre giftermålsbalken stadgats därom, att hustrun följer mannens
stånd, skall fortfarande äga tillämpning.

5 §•

1 mom. Beträffande makar, som ingått äktenskap, innan nya lagen trätt i kraft,
skall i stället för bestämmelserna i 5—9 kap., 10 kap. 4—11 §§, 11 kap. 14—22 §§, 23 §
första stycket och 30 §, 12 och 13 kap. samt vad 15 kap. innehåller om rättegång i boskillnadsmål
fortfarande tillämpas vad äldre lag stadgar i de ämnen, som med sagda
bestämmelser avses, såvitt ej i 2—8 mom. här nedan annorlunda föreskrives.

2 mom. Med den nya lagens ikraftträdande skall mannens målsmanskap i fråga om
makarnas rättsförhållanden i personligt hänseende upphöra; dock äge makarna ej sluta
avtal med varandra i andra fall, än när sådant är i lag särskilt stadgat.

3 mom. Bestämmelserna i 5 kap. 1—3 och 5—11 §§ nya lagen skola i tillämpliga
delar lända till efterrättelse; och skall vid bedömande av vardera makens förmåga att
bidraga till familjens underhåll hänsyn tagas till storleken av den egendom, vard ver
han råder.

4 mom. Makarna må genom äktenskapsförord avtala, att egendom, som tillfaller
ena maken, skall vara hans enskilda.

5 mom. över egendom, som, efter det nya lagen trätt i kraft, tillfaller hustrun
genom arv, gåva eller testamente, samt över avkastningen av sådan egendom äge hon
råda, även om egendomen jämlikt äldre lag skolat stå under mannens förvaltning.

Genom äktenskapsförord må makarna avtala, att hustrun skall råda över enskild
egendom, som tillfallit henne, innan nya lagen trädde i kraft.

6 mom. Bestämmelserna i 6 kap. 4—6 §§ nya lagen skola lända till efterrättelse i
fråga om samfälld egendom av beskaffenhet, som i nämnda lagrum avses. Står hustrun
enskilt tillhörig egendom av beskaffenhet, som i 6 kap. 5 § nya lagen avses, under mannens
förvaltning, vare 5 och 6 §§ i nämnda kap. tillämpliga därå.

7 mom. Är genom äktenskapsförord stadgat, att all makarnas egendom skall vara
enskild, och att hustrun skall själv förvalta sin egendom, skall nya lagen å makarna tilllämpas
jämväl vad angår ämnen, som i 1 mom. omförmälas; och skall en var av makarna

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 samt. 1 avd. 17 höft {Nr 27.) 11

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

med den egendom han har eller sedermera förvärvar svara för den gäld, varför han enligt
äldre lag varit ansvarig med sin egendom.

Hava makarna vunnit boskillnad på grund av ansökan, som gjorts efter det lagen
den 1 juli 1898 om boskillnad trädde i kraft, eller hava de vunnit hemskillnad, skall ock,
efter det skifte dem emellan ägt rum, nya lagen å dem tillämpas jämväl vad angår ämnen,
som i 1 mom. omförmälas.

S mom. Makarna må genom äktenskapsförord bestämma, att boskillnad skall äga
mm, och huru boet i anledning därav skall delas emellan dem, så ock avtala, att egendom’,
som, då skifte sker, tillhör endera enskilt, eller som vid skiftet eller sedermera tillfaller
endera, skall vara hans giftorättsgods. _

Har genom förord efter vad nu är sagt blivit bestämt, att boskillnad skall aga rum,
äge en var av makarna påkalla boskillnad.

9 mom. Om förord, som i 4, 5 och 8 mom. avses, skall gälla vad i 8 kap. 9 12 §§

nya lagen är stadgat angående äktenskapsförord mellan makar.

6 §•

Morgongåva skall ej utgå efter make, som dör, sedan denna lag trätt i kraft. Har
make, som innehaft fideikommiss, i enlighet med bestämmelse i fideikommissbrevet
upplåtit till fideikommisset hörande egendom att av efterlevande maken såsom morgongåva
med nyttjanderätt innehavas, må dock sådan upplåtelse utan hinder av vad i
detta mom. är stadgat gå i verkställighet. . .... .

Yad i äldre lag är stadgat om hemföljd skall fortfarande äga tillämpning beträffande
hemföljd, som givits innan nya lagen trätt i kraft.

7 §•

De i §§ 4 och 9 av förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet
ävensom eljest i lag eller författning med avseende å gift kvinna särskilt stadgade
villkoren för rätt att idka handel eller annat näringsyrke eller att vara biträde därvid
skola ej gälla, därest nya giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas
förmögenhetsförhållanden.

8 §•

Genom nya lagen och vad här ovan förordnats skola ej anses upphävda.

lagen den 12 november 1915 om fullföljd av talan mot beslut i vissa ärenden rörande

äktenskaps ingående; och , ,

särskilda i anledning av lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och
upplösning utfärdade förordningar och kungörelser.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungi. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

3:o). Lag

om barn i äktenskap.

Med ändring av vad som finnes stadgat häremot stridande förordnas som följer:

Om barnets namn.

1 §•

Barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn.

Om vårdnaden.

2 §•

Barnet står under föräldrarnas vårdnad, enligt vad nedan sägs, till dess det fyllt
tjuguett år eller ingått äktenskap.

3 §•

Föräldrarna äro pliktiga att sörja för barnets person och att giva det sorgfällig uppfostran.
De skola tillse, att barnet erhåller uppehälle och utbildning, efter vad med
hänsyn till föräldrarnas villkor och de tillgångar barnet kan äga ävensom barnets anlag
må finnas tillbörligt.

4 §•

Föräldrarna have uppsikt över barnet.

Om det för barnets uppfostran är nödigt, äge föräldrarna tukta barnet, på sätt med
hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter må anses lämpligt.

5 §•

Hava föräldrarna låtit barn, som fyllt
femton men ej aderton år, taga tjänst
eller annat arbete, varigenom barnet
blivit i stånd att försörja sig, äge barnet
själv uppsäga avtalet ävensom träffa avtal
om annat arbete av liknande art.
Avtal, som barnet sålunda träffat, äge
föräldrarna häva, om det må anses erforderligt
med hänsyn till barnets uppfostran
eller välfärd. Sker det, äge barnet
ej därefter den rätt att träffa arbetsavtal,
som nyss är sagd.

Sedan barnet fyllt aderton år, må det
själv taga tjänst eller annat arbete.

5 §•

Barn, som fyllt aderton år, må själv
taga tjänst eller annat arbete.

Hava föräldrarna dessförinnan låtit
barnet taga tjänst eller annat arbete,
varigenom barnet blivit i stånd att försörja
sig, äge barnet, sedan det fyllt
femton år, själv uppsäga avtalet ävensom
träffa avtal om annat arbete av
liknande art. Avtal, som barnet sålunda
träffat, äge föräldrarna häva, om
det må anses erforderligt med hänsyn
till barnets uppfostran eller välfärd.
Sker det, äge barnet ej därefter den
rätt att träffa arbetsavtal, som i detta
stycke sägs.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

6 §•

Rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter tillkomme bägge föräldrarna
i förening.

Kunna föräldrarna ej enas, äge rätten på ansökan av endera, såvida det med hänsyn
till barnets bästa finnes erforderligt, uppdraga åt den av dem, som finnes bäst skickad
därtill, att utöva bestämmanderätten i de fall, då olika meningar mellan dem uppkomma,
eller att träffa avgörande i särskild fråga, varom sådan meningsskiljaktighet
uppkommit.

Vad i 14 kap. giftermålsbalken är stadgat om medling i vissa tvister mellan makar
äge ock tillämpning beträffande meningsskiljaktighet, varom i denna paragraf sägs.

Är en av föräldrarna i följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak hindrad att deltaga
i beslut rörande någon barnets angelägenhet, som icke utan olägenhet kan uppskjutas,
utövas bestämmanderätten av den andre. Denne må dock icke ensam fatta
beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, med mindre barnets bästa uppenbarligen
kräver det.

Gör en av föräldrarna sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse vid
vårdnadens utövande, eller är han hemfallen åt missbruk av rusgivande medel, eller
för han ett lastbart liv, eller är han till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak för
längre tid förhindrad att deltaga i vårdnaden, äge rätten på ansökan av den andre
eller på anmälan av allmän åklagare eller barnavårdsnämnd förordna, att vårdnaden
skall tillkomma allenast den andre. Inträffar fall, varom nu är sagt, i fråga om bägge
föräldrarna, äge rätten överflytta vårdnaden å särskilt förordnad förmyndare.

Leva föräldrarna på grund av söndring åtskilda, har rätten på ansökan av endera
att förordna, vilken av dem skall hava vårdnaden om barnen eller, om ej alla barnen
böra stå under den enes vårdnad, huru de skola fördelas mellan föräldrarna. Äro föräldrarna
ense, give rätten sitt beslut i överensstämmelse med vad de önska, såframt det
ej är uppenbart stridande mot barnens bästa; åsämjas de ej, bestämme rätten, efter vad
med hänsyn främst till barnens bästa finnes skäligt. Bär endera huvudsakligen skulden
till sammanlevnadens hävande, och äro de lika skickade att hava vårdnaden om barnen,
vare den andre närmast därtill.

Dömes till återgång av föräldrarnas äktenskap eller till hemskillnad eller äktenskapsskillnad
mellan dem, meddele rätten tillika förordnande angående vårdnaden om barnen;
och skall därvid vad i första stycket är stadgat äga motsvarande tillämpning.

1 §•

9 §•

10 §.

Dör en av föräldrarna, tillkommer vårdnaden den andre. Äro bägge föräldrarna
döda, utövas vårdnaden av förmyndaren.

Första lagutshottets utlåtande Nr 27.

(.Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

11 §•

Har vårdnaden enligt 9 § tillerkänts den ene av föräldrarna, och inträffar i fråga om
honom fall, varom i 8 § sägs, eller dör han, förordne rätten den andre att utöva vårdnaden,
såvida ej denna med hänsyn till barnets bästa finnes böra anförtros åt särskilt
förordnad förmyndare.

12 §.

Fader eller moder, som är skild från vårdnaden om barnet, må ej betagas tillfälle
till umgänge med det, med mindre särskilda omständigheter därtill föranleda. Nöjes
han ej åt vad härutinnan bestämmes av den, som har vårdnaden, skilje rätten dem
emellan.

Om underhållsskyldighet.

13 §•

Föräldrarna vare skyldiga vidkännas kostnaden för barnets uppehälle och utbildning,
om ej barnet har egna tillgångar.

Underhållsskyldighet, varom nu är sagt, upphöre ej, innan barnet erhållit den utbildning,
som med hänsyn till föräldrarnas villkor och barnets anlag må finnas tillbörlig,
och ej i något fall, förrän barnet fyllt sexton år.

14 §.

I kostnaden för barnets underhåll tage en var av föräldrarna del efter sin förmåga.

15 §.

Leva föräldrarna åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad, eller
är deras äktenskap upplöst, vare den av föräldrarna, som ej har vårdnaden om barnet,
skyldig att betala underhållsbidrag.

Har ingendera av föräldrarna vårdnaden om barnet, åligge sådan skyldighet bägge
föräldrarna.

16 §•

Är barnet, sedan dess rätt till underhåll enligt 13 § upphört, i följd av sjukdom eller
annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, vare föräldrarna i mån av förmåga
skyldiga att giva barnet skäligt underhåll.

Enahanda underhållsskyldighet åligge barnet emot fader eller moder, som av sjukdom
eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig.

17 §■

Betalning av underhållsbidrag skall, om ej på grund av särskilda omständigheter
rätten annorlunda bestämmer, erläggas i förskott för kalendermånad. Förskottsbetalning
utöver vad nu sagts medför ej befrielse att gälda underhållsbidrag för den tid sådan
betalning avser.

Första lagutshottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

18 §.

Avtal angående fullgörande för framtiden av underhålls,skyldighet, som i 13 eller 16 §
sägs, utgöre ej hinder för den underhållsberättigade att utfå det underhåll, som enligt
lag tillkommer honom. Sådant avtal må på den underhållsskyldiges yrkande av rätten
jämkas, om väsentligen ändrade förhållanden påkalla det.

Är avtal om barnets underhåll, som med avseende å förestående återgång av äktenskap,
hemskillnad eller äktenskapsskillnad träffats mellan föräldrarna, uppenbart obilligt
för en av dem, må ock avtalet, om det ej slutits under hemskillnad, på hans talan av
rätten jämkas. I fråga om talan, som sist är sagd, skall vad ill kap. 29 § andra punkten
giftermålsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Yissa bestämmelser om rättegången.

19 §.

Vad i 15 kap. 8 § andra stycket giftermålsbalken är stadgat om mål angående hemskillnad
enligt, 11 kap. 2 § nämnda balk skall äga tillämpning beträffande mai, som avses
i 6 § denna lag.

20 §.

I mål, som avses i 6, 8, 9 eller 11 §, äge rätten infordra yttrande från barnavårdsnämnd
samt jämväl i övrigt införskaffa erforderlig utredning.

Har rätten förordnat, att någon av föräldrarna skall personligen inställa sig, och
kommer han ej, varde han, om så finnes lämpligt, till rätten hämtad.

Varder någon enligt rättens förordnande inkallad såsom vittne eller för att upplysningsvis
höras, skall beträffande ersättning av allmänna medel för inställelsen och
sådan ersättnings återgäldande i tillämpliga delar gälla vad i avseende å brottmål är
stadgat.

Rutten må, om part det begär, förordna, att målet skall handläggas inom stängda
dörrar.

21 §•

I mål, som avses i 6, 8, 9 eller 11 § äge rätten, på yrkande, att för tiden intill dess
laga kraft ägande dom föreligger förordna om vårdnaden, efter vad som finnes skäligt.
Föres talan om utbekommande av underhållsbidrag, äge ock rätten, på yrkande, förordna,
att svaranden skall utgiva skäligt bidrag för nämnda tid.

Är å landet ansökan eller anmälan ingiven till domaren eller stämning uttagen, men
har målet ej förevarit vid rätten, äge domaren, på yrkande, meddela förordnande, som
i första stycket sagts. Innan förordnande meddelas, skall tillfälle att yttra sig över
yrkandet beredas motparten. Har förordnande meddelats, tage rätten vid första rättegångstillfället
i målet under omprövning, huruvida förordnandet skall äga bestånd.

Förordnande, som i denna paragraf är sagt, gånge i verkställighet lika med laga kraft
ägande dom, men kan när som helst av rätten återkallas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Eungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

22 §.

Klagan över rättens slutliga utslag i
mål, som i denna lag avses, skall, även
om målet är av beskaffenhet att böra
anhängiggöras genom stämning, föras genom
besvär.

Är part missnöjd med rättens förordnande,
varom i 21 § förmäles, eller beslut,
varigenom domarens förordnande enligt
samma paragraf förklarats skola äga bestånd,
skall särskild klagan däröver
föras. Har domaren meddelat förordnande
enligt 21 §, må klagan föras hos
hovrätten; och vare tiden för besvärs anförande
räknad från det klaganden erhöll
del av beslutet, över hovrättens beslut
i fråga, som i detta stycke avses, må
klagan ej föras.

22 §.

Klagan över rättens slutliga utslag i
mål, som i denna lag avses, skall, även
om målet är av beskaffenhet att höra
anhängiggöras genom stämning, föras genom
besvär.

År part missnöjd med rättens förordnande,
varom i 21 § förmäles, eller beslut,
varigenom domarens förordnande enligt
samma paragraf förklarats skola äga bestånd,
må däröver föras särskild klagan.
Har domaren meddelat förordnande enligt
21 §, må klagan föras hos hovrätten;
och vare tiden för besvärs anförande
räknad från det klaganden erhöll
del av beslutet. Över hovrättens beslut
i fråga, som i detta stycke avses, må
klagan ej föras.

23 §.

Utan hinder av vad rätten beslutit i fråga, varom förmäles i 6, 8, 9 eller 11 §, eller
angående underhållsbidrag äge rätten annorlunda förordna därom, när väsentligen
ändrade förhållanden påkalla det.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Genom denna lag upphävas 18, 19 och 20 §§ i legostadgan för husbönder och tjänstehjon
den 23 november 1833 samt § 15 mom. 1 andra punkten och mom. 2 i förordningen
den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Vad i 1 § denna lag är stadgat om barn i äktenskap skall äga tillämpning jämväl
beträffande barn, som fötts innan lagen den 14 juni 1917 om äktenskaplig börd trätt
i kraft och som på grund av dessförinnan gällande lag är att anse såsom äkta, ehuru
föräldrarna ej blivit med varandra förenade i fullkomnat äktenskap, så ock barn, som
fötts efter det lagen om äktenskaplig börd trätt i kraft och som på grund av övergångsbestämmelsen
till samma lag äger äktenskaplig börd, ehuru det eljest skulle anses såsom
barn utom äktenskap.

Första lagutslcottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

4: o) Lag

angående ändrad lydelse av 3 § i lagen den 14 juni 1917 om

barn utom äktenskap.

Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap
skall hava följande ändrade lydelse: .

Barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter ty med avseende a bada
föräldrarnas villkor må anses skäligt. _ .

Den rätt till underhåll, som nu är sagd, upphöre ej förr än barnet fyllt sexton ar; ej
heller senare än det fyllt aderton år, där ej barnets anlag och omständigheterna i övrigt
föranleda, att barnet bör erhålla fortsatt utbildning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

5:o) Lag

om makes underhållsskyldighet mot andra makens barn.

Har make under sin vårdnad barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, vare, så länge
äktenskapet består, andra maken jämte honom skyldig att efter sin förmåga bidraga
till barnets underhåll.

Vad sålunda är stadgat skall e] medföra ändring i den underhållsskyldighet, som ma
åligga den andre av barnets föräldrar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921. .... ,

Lagen skall ej äga tillämpning i fråga om barn till den, som har äkta makes ratt,
ehuru fullkomnat äktenskap ej kommit till stånd.

6:o) Lag

angående ändrad lydelse av 13 § i lagen den 14 juni 1917 om

adoption.

Härigenom förordnas, att 13 § i lagen den 14 juni 1917 om adoption skall hava följande
ändrade lydelse:

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) {Utskottets förslag.)

Adoptant och adoptivbarn have samma plikt att underhålla varandra som föräldrar
och barn i äktenskap. Är adoptanten gift, have hans make den underhållsskyldighet
mot adoptivbarnet, som åligger make mot andra makens barn. Barnets föräldrar
vare ej skyldiga att bidraga till dess underhåll, där ej adoptanten samt, om denne är
gift, hans make bliva ur stånd att fullgöra sin underhållsskyldighet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

7:o) Lagom
makes arvsrätt.

Med ändring av vad som finnes stadgat häremot stridande förordnas som följer:

Dör make och lämnar ej efter sig bröstarvinge eller adoptivbarn eller dess bröstarvinge,
ärve andra maken hälften av kvarlåtenskapen, om efter den döde finnes fader eller moder
eller syskon eller dess avkomling, men eljest hela kvarlåtenskapen.

Vad sålunda är stadgat skall ej äga tillämpning, om makarna vid dödsfallet på grund
av hemskillnad levde åtskilda eller talan om äktenskapets återgång, hemskillnad eller
äktenskapsskillnad då var anhängig eller makarnas giftorättsgods jämlikt 10 kap. 9 §
giftermålsbalken skall delas, som hade återgång skett.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Lagen skall ej äga tillämpning å den, som har äkta makes rätt, ehuru fullkomnat
äktenskap ej kommit till stånd.

8:o) Lag

om ändring i vissa delar av ärvdabalken.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 3 § och 22 kap. 2 § ärvdabalken skola upphöra att
gälla, samt att 9 kap. 1 och 5 §§, 12 kap. 1, 3 och 9 §§, 15 kap. 5 §, 17 kap. 6 §, 19 kap.
1 och 4 §§, 20 kap. 1, 2 och 3 §§ samt 23 kap. 4 § samma balk skola hava följande ändrade
lydelse:

9 KAP.

1 §•

När dödsfall timar, då skall man eller hustru, som lever efter, riktigt uppgiva och
låta noga uppteckna allt vad vardera maken ägde, så löst som fast, sådant det vid döds Dihang

till riksdagens protokoll 1920. 9 sarnl. 1 avd. 17 käft. {Nr 27.) 12

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utslcottets förslag.)

timman var, med alla skrifter och handlingar, fordringar och gäld, i arvingarnas eller
deras förmyndares eller ombudsmäns närvaro; skrive ock samma uppteckning under,
där den gälla skall, med edlig förpliktelse, att ej något med vilja och vetskap är dolt
och utelämnat, utan allt riktigt uppgivet; och vare ändå pliktig, där så fordras, att den
med ed besanna. Därest till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad
ingendera maken hade giftorättsgods, skall allenast den dödas egendom upptecknas;
och vare, om makarna vid dödsfallet på grund av hemskillnad levde åtskilda, den efterlevande
maken ej pliktig att om uppteckningen draga försorg. Inträffar fall, som sist
är sagt, eller lever ej man eller hustru, give då arvingarna upp den dödas egendom till
uppteckning, eller de, som den vid dödsfallet omhänder haft, och skrive uppteckningen
under, som nu är sagt. Lyder den dödas bo under stadsdomstol, eller är egendomen
fastighet i stad; då skola, när ej annorlunda särskilt stadgat är, borgmästare och råd
nämna två eller flera redliga män, som egendomen uppteckna och värdera. Lyder boet
under annan domstol, eller är egendomen fastighet å landet; då äga sterbhusdelägarna
kalla gode män, som efter bästa förstånd uppteckningen och värderingen förrätta.
Hade efterlevande make sitt bo och hemvist å annan ort än den döde, skall vid utseende
av gode män för uppteckning av den efterlevandes bo vad som gäller angående bouppteckning
efter död man å den ort, där den efterlevande hade sitt hemvist, äga motsvarande
tillämpning. I prästhus må arvingar kalla och bruka därtill den de helst själva
vilja.

5 §•

Försummar den make, som efterlever, utan laga förfall, att i rättan tid låta uppteckna
egendomen, som nu är sagt; miste fjärdedelen av sin andel i makarnas giftorättsgods,
och den tage arvingarna. Äro de tillika vållande till den försummelse, då bötes av bägge
makarnas egendom tre daler för varje hundrade, de fattigas ensak. Varder det försummat
av någon annan, som egendomen uppgiva borde; böte efter tv, som boet är förmöget
till, ifrån tio till hundrade daler: domaren sätte ock godset i kvarstad, och läte laga uppteckning
ske.

12 KAP.

1 §•

När arv skall skiftas; då böra arvingarna viss dag därtill utsätta, och till den ort
sammankomma, där skiftet ske skall. Kunna de sig därom ej förena: lägge då domaren
arvingarna tid och ort före till det skifte.

3 §•

Lever man eller hustru etter; äge först bodelning rum emellan den efterlevande och
den dödas arvingar, efter vad därom stadgas i giftermålsbalken. Därefter skifte arvingarna
den dödas lott sig emellan.

Första lagutslcottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

9 §•

Haver fader eller moder givit åt sina barn något förut; är det av värde, och haver
ej fader eller moder därom annorlunda stadgat, varde det då beräknat, dock ej räntan
eller nyttan därav.

15 KAP.

5 §•

Nu vet man hans inländske arvinge, men ej var han är, läte då domaren, i allmänna
tidningarna tre gånger, minst en månad mellan varje gång, och första gången sist inom
tre månader från den dag, då bouppteckningen till rätten ingiven är, kungöras, att arv
fallit honom till. Vilja fjärmare det arv lyfta, vare det tillåtet, där de för arvet och dess
avkomst ställa borgen, som av rätten godkännes. Kommer ej den frånvarande arvingen
inom tio år från den dag, då kungörelsen tredje gången i tidningarna infördes, vare från
arvet skild, där han ej laga förfall visar.

17 KAP.

6 §•

Testamente efter den, som var gift, skall tagas av vad han enskilt ägde och hans lott
i makarnas giftorättsgods.

19 KAP.

1 §•

Man eller kvinna, som är under tjuguett år, skall stå under förmyndare; dock äge
den omyndige själv råda över vad han kan förvärva, efter det han fyllt femton år.

4 §•

År någon för vanvett, slöseri eller andra orsaker ur stånd att vårda gods sitt, varde
under förmyndare ställd.

20 KAP.

1 §•

Fader vare sina barns förmyndare.

Dör fadern, vare modern barnens förmyndare.

2 §•

Går föräldrarnas äktenskap åter, eller vinna de hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
vare den barnens förmyndare, som skall hava vårdnaden om dem. Varder eljest för -

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ordnat, att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna, vare lian ock
förmyndare.

3 §-

Ingår fader eller moder, som är barnens förmyndare, nytt äktenskap, och har ej bodelning
skett efter det tidigare giftet, träde från förmynderskapet, till dess sådan delning
skett.

23 KAP.

4 §•

Nu haver den, som stått under förmyndare, blivit myndig, give då förmyndaren godset
genast till honom ut och göre för sin förvaltning redo. Talar han ej lagligen å den
räkning inom natt och år, sedan han den fått; vare förmyndaren för allt ansvar och ytterligare
räkenskap fri.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Genom denna lag upphäves lagen den 5 juli 1884 angående ogift kvinnas rätt att vid
viss ålder vara myndig.

Vad äldre lag innehåller om bouppteckning, arvskifte och testamente efter död person
skall fortfarande lända till efterrättelse, om den döde var gift och äldre giftermålsbalken
var tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden.

I fråga om kvinna, som då lagen träder i kraft är under tjuguett år och är eller varit
gift, skola äldre lags bestämmelser om myndighet fortfarande äga tillämpning.

Varder hustru omyndig förklarad och annan än mannen för ordnad till förmyndare,
skall, om äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden,
förordnandet ej lända till inskränkning i mannens målmanskap, så vitt det
består.

Hustru vare ej, på den grund, att äldre giftermålsbalken är tillämplig i fråga om makarnas
förmögenhetsförhållanden, förhindrad att vara förmyndare.

9:o) Lag

om god man för bortovarande.

Med upphävande av lagen den 16 maj 1890 om tillsyn å god mans förvaltning av
frånvarandes lott i dödsbo och lagen den 29 maj 1896, innefattande vissa bestämmelser
angående god man för frånvarande delägare i dödsbo, förordnas som följer:

1 §•

År, då dödsfall timar, någon dödsbodelägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej
kan bevaka sin rätt i boet, skall det hos rätten anmälas av annan dödsbodelägare eller

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

av den, som har boet i sin vård; och namne rätten, när sådan anmälan sker eller förhållandet
eljest varder kunnigt, god man att bevaka den bortovarandes rätt och förvalta
hans lott, till dess han själv kommer eller annorlunda förordnar eller ock, vad angår arvinge
som är å okänd ort, tiden för arvets bevakande är ute.

Tarvas eljest att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom vårdas, skall rätten,
när anmälan därom sker eller det eljest varder kunnigt, förordna god man att bevaka
hans rätt eller vårda egendomen, till dess han själv kommer eller annorlunda förordnar.

Gode mannen äge att i allt, som uppdraget avser, företräda den bortovarande.

2 §•

Erfordras å landet förordnande, som i 1 § sägs, å tid, då rättegångsdag ej inträffar,
äge domaren meddela förordnande och anmäle det sedan för rätten, som prövar om förordnandet
skall äga bestånd.

3 §•

Vad som finnes föreskrivet om förmyndares förvaltning, redovisning och ansvarighet,
så ock om tillsyn å förmyndares förvaltning skall äga tillämpning i fråga om god man,
som i denna lag avses.

Gode mannen njute skäligt arvode, så ock ersättning för sina kostnader.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

10:o) Lag

om ändring i vissa delar av förordningen den 24 september
1861 angående vård av död mans bo.

Härigenom förordnas, att 2 § i förordningen den 24 september 1861 angående vård
av död mans bo skall upphöra att gälla, samt att 3 § i samma förordning skall hava
följande ändrade lydelse:

Nu kan så hända, att å tid, då rättegångsdag ej inträffar å landet, föreskrift tarvas,
huru bo vårdas skall; då äge domaren därom tills vidare förordna; anmäle dock förhållandet
å nästa rättegångsdag; och meddele rätten därefter beslut i ämnet. Tarvas god
man för stärbhusdelägare, som av annan anledning än bortovaro är urståndsatt att sin
rätt bevaka, eller förmyndare för omyndig, och går bouppteckningstid till ända, innan
rätten därom förordna kan; då äge ock domaren tillsätta ombud att å den stärbhusdelägares
vägnar bouppteckningen bevista; och meddele det sedan rätten, som god man
eller förmyndare förordnar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ll:o) Lag

om ändring i vissa delar av förordningen den 18 september 1862
huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så

ock angående undanskiftande av egendom i död makes bo.

Härigenom förordnas, att 9 och 11 §§ i förordningen den 18 september 1862 huru gäld
vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse, så ock angående undanskiftande av
egendom i död makes bo skola upphöra att gälla, samt att förordningens överskrift och
4, 7, 10, 13, 14, 15, 17, 20, 25, 26, 28 och 31 §§ skola hava följande ändrade lydelse:

Förordning huru gäld vid dödsfall betalas skall och om urarvagörelse.

§ 4.

Skall egendom emellan flera stärbhusdelägare i bodelning eller skifte gå, och finnes
efter den döda gäld, som ej inom ett år efter dödsfallet till betalning förfaller; have ändå
stärbhusdelägarne lov att den gäld uppsäga till betalning ett år efter uppsägningen. Borgenär,
som för sin fordran har säkerhet i inteckning och vill hålla sig till den intecknade
egendomen allena, vare dock, där han sådant inom sex månader efter uppsägningen tillkännagiver,
ej skyldig att betalning taga före den förfallotid, som förut satt var; men i
det fall svare ej heller stärbhusdelägare, som ej särskilt sig därtill förbundit, för det
belopp, som ur den intecknade egendomen ej utgå kan.

§ 7.

Lever man eller hustru efter den, som död är, vare den make pliktig att inom tid,
som i 5 § sägs, avträda den dödas egendom till konkurs, såvida han vill undgå ansvar
för gäld, efter vad i 20 § sägs.

§ io.

Hava stärbhusdelägarne å ena sidan avträtt egendom, och vill någon å andra sidan
egendomen tillträda, vare lag som i 6 § sägs.

§ 13.

Avträdes egendom, efter det bodelning eller skifte ägt rum, förty att ny gäld sig
yppat, gånge bodelningen eller skiftet åter. När bodelning återgått, vare lag som i
12 kap. 7 § giftermålsbalken sägs, och äge, i händelse arvinge sin lott förskingrat, efterlevande
maken vid den bodelning, som skall ske mellan honom och konkursboet, ej
till skada för borgenärerna bekomma något av den egendom, som vid tiden för dödsfallet
tillhörde andra maken.

Då till följd av vad nu är stadgat egendom skall å någondera sidan återbäras, skall
ock gäldas ränta eller avkomst, som under tiden fallit, och skall uppgift därom med

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

ed fästas, om så fordras. Är nödig eller nyttig kostnad gjord å egendomen eller för dess
skull, varde den kostnad ersatt. Finnes egendom, som skall återbäras, ej i behåll, skall
dess värde gäldas. Skall efterlevande make i följd av återgång av bodelning återbära
egendom, som han vid bodelningen bekommit från andra sidan, svare konkursboet
honom för att han återfår vad av hans egendom vid bodelningen tillfallit den andres
arvingar.

§ 14.

Är gäld, som efter bodelning eller skifte yppas, ej större, än att den kan gäldas av
den dödas tillgångar och, om han var gift, vad därutöver på hans lott belöpt, om gälden
vid bodelningen i beräkning gått; hare var av stärbhusdelägarne åter i det förhållande
han mera njutit, än som tillkommit honom, om gälden vid bodelningen eller skiftet
beräknats. Har någon sin lott förskingrat, fylle arvingarna bristen med vad de i arv *
njutit; kunna de det ej, vare jämväl efterlevande maken skyldig att bidraga till bristens
fyllande, i den mån värdet av vad han vid bodelningen bekommit från andra sidan överstiger
värdet av den egendom, som därvid frångått honom.

§ 15.

Testamentstagare vare skyldig att till gälds betalning återbära vad han mera njutit
än, där gälden förut beräknad varit, honom tillfalla bort. Har annan, som i boet del
fått, den del förskingrat, skall i fråga om bristens fyllande vad i 14 § är stadgat om arvinge
äga motsvarande tillämpning med avseende å testamentstagare.

§ 17.

Efterlevande make, som egendom rätteligen avträtt, vare fri från betalning av den
dödas gäld, där han icke enligt 7 kap. giftermålsbalken svarar för gälden.

§ 20.

Arvingar, som ej i laga tid sig urarva gjort, svare, en för alla och alla för en, för den
dödas gäld, utan så är att de äro från all delaktighet i boet uteslutna, eller att de ej vid
bouppteckningen tillstädes varit, och ej heller, förut eller sedan, tagit befattning med
boet, eller av arvet förmån njutit; i dessa fall vare sådan arvinge från ansvarighet för
gälden fri.

Har efterlevande make försummat att egendom avträda, stånde han eller hon med
arvingarna i lika ansvar.

§ 25.

Ej skall såsom förskingring anses, att kvarlåtenskap till den dödas tarvliga begravning,
till efterlevande makes, barns, adoptivbarns eller annat husfolks nödiga underhåll,
eller till boets uppteckning eller egendomens vård använd blivit.

§ 26.

Företages bodelning eller skifte, förr än all den dödas veterliga gäld blivit gulden
vare för stärbhusdelägare, som deltagit i bodelningen eller skiftet, lag, som i 23 § sägs

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Har vid bodelning efterlevande maken ej bekommit något av den dödas egendom, äge
dock på grund av bodelningen påföljd, som nu är sagd, ej rum.

§ 28.

Stärbhusdelägare, som avträdd egendom tillträtt, efter vad i 6 och 10 §§ sägs, vare ej
pliktig att för den egendom göra reda för andra stärbhusdelägare än dem, som voro
omyndiga den tid, då egendomen tillträddes, eller av laga förfall hindrade att före nämnda
tid sin rätt bevaka: testamentstagare, som fått sig tillagd viss egendom eller visst belopp
i penningar, have dock emot den, som tillträdde, samma rätt, som han mot stärbhuset
ägt, om boet ej avträtt blivit. Yppas efter sådant egendomstillträde någon förut okänd
tillgång; däri njute alla stärbhusdelägare laga rätt.

§ 31.

Vad i denna förordning finnes stadgat om egendo rusa vträde av efterlevande make
äge ej tillämpning, där till följd av äktenskapsförord, boskillnad eller hemskillnad ingendera
maken hade giftorättsgods.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall förut gällande lag fortfarande
lända till efterrättelse, om den döda var gift och aldre giftermalsbalken var
tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden.

12:o) Lag

om ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, lO kap. 13 § och 17 kap. 2 §

handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 8 §, 10 kap. 13 § och 17 kap. 2 § handelsbalken skola
hava följande ändrade lydelse:

1 KAP.

8 §•

Ingen må något köpa av annan mans barn eller tjänstehjon, utan de hava lov att
sälja, eller till köpslagan satte äro. Gör det någon, och åkäres; vare det ogillt, och bote
tio daler.

Ej må omyndig i borgen gå.

10 KAP.
13 §.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj.is förslag.) (Utskottets förslag.)

17 KAP.

2 §•

“V ad i gäldenär bo finnes, som liörer annan till, det skall först uttagas, såsom: inlagsfä;
eller det, som satt är under bolag, eller till salu; stulet, rövat, lånt eller legt gods; pantsatt
gods, då lösen därföre gives; faddergåva och annat dylikt. Är detta förvandlat och ej
i behåll; gånge därmed som i 16 § skils.

Sedan njute borgenärer betalning av boet, efter ty, som nedan sägs; dock att angående
vissa fordringars företräde till betalning ur fartyg, frakt och inlastat gods gäller vad i
sjölagen stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

13:o) Lag

om ändrad lydelse av 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 9 § och 22 kap. 2 och 21 §§ strafflagen skola hava
följande ändrade lydelse:

2 KAP.

9 §•

Ej må i mät för böter tagas den sakfälldes enda fasta egendom, varav han sin nödiga
bärgning haver; ej nödig bostad; ej till jordbruket nödiga lösören eller vad den sakfällde
eljest till sin närings bedrivande behöver; ej nödiga gång- och sängkläder för den sakfällde,
hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn; ej heller av det förråd, som i
huset finnes, vad till hans och hans husfolks underhåll i en månads tid erfordras.

Där enligt utsökningslagen egendom i större utsträckning än här sägs skall undantagas
från utmätning, lände det till efterrättelse.

22 KAP.

2 §•

Såsom bedrägeri skall anses och efter 1 § straffas:

1. om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring för brand- eller sjöskada
eller annat;

2. om man sätter ut pant, som veterligen falsk är,

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 1 sand. 9 avd. 17 höft. {Nr 27.) 13

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj-.ts förslag.)

(Utskottets förslag.)

3. om man, under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal, egendom sig avhänder,
för att förekomma utmätning eller eljest hindra annan att göra sin rätt till egendomen
gällande;

4. om man mot bättre vetande avgiver falsk utsaga i sådan försäkran, som avses i

6 kap. 9 § giftermålsbalken; ...... _ .

5. om man uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obrukbara de
handlingar, varå den sig grundar;

6. om man, för att något därmed sig tillägna, lägger märke å det, som hörer annan
till, eller utplånar annans märke.

21 §•

Brott, som i 2 § 5 mom., 8 § 2 inom., 12 §, 13 § 1 mom., 19 och 20 §§ omförmälas, må ej
åtalas av annan än,målsägande; ej heller brott, varom i 5 § 3 mom. förmäles, där det ej
skett i kronans magasiner, vid in- och utlastning å fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner,
där handel och rörelse idkas. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej åtalas av
annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan föryttring av livsmedel
avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti han vetat fel vara, utan att
sådant uppenbara. _

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas av annan än den, som brevet avsänt eller till vilken
det skrivet är, eller av den, som äger, i vård haver eller emottaga skulle det, som
eljest brutet eller öppnat blivit. _ __ . ..

Brott, som i 8 § 1 mom. omförmäles, må ej åtalas, där ej av anledning, varom fråga ar,
blivit dömt till återgång av äktenskapet.

Ej må brott, som i 11 och 14 §§ sägs, åtalas av allmän åklagare, där ej brottet av målsägande
till åtal angivits.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

14:o) Lagom
ändrad lydelse av 59, 60, 65, 67, 69 och 70 §§ utsöknings lagen.

Härigenom förordnas, att 59, 60, 65, 67, 69 och 70 §§ utsökningslagen skola hava följande
ändrade lydelse:

59 §.

Nu är gäldenär ej tillstädes, då utmätningsman sig infinner för att verkställa utmätning
för fordran, som i 54 § avses; har underrättelse därom, att utmätning för fordringen
är sökt, blivit efter ty i 60 § sägs meddelad, eller är anledning att gäldenären håller sig
undan eller rest bort, förty att han väntar utmätning; då gånge förrättningen för sig

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) {Utskottets förslag.)

utan hinder av gäldenärens frånvaro; dock skall i ty fall hans make eller husfolk eller
annan, som har egendomen i vård eller besittning, tillsägas att vid förrättningen närvara.
Finnas ej de, varde närboende granne, som anträffas, tillsagd.

Kan ej utmätningen genast företagas, då utmätningsmannen för sådant ändamål
sig inställt, och är fara att godset under tiden stickes ur vägen; läte utmätningsmannen,
där borgenären nödig kostnad förskjuter, vård hållas över godset, till dess utmätning
kan ske.

00 §.

Underrättelse, varom i 59 § sägs, skall, för att anses giltig, meddelas gäldenären genom
utmätningsman. Har underrättelsen, av utmätningsmannen skriftligen utfärdad, bevisligen
kommit gäldenären annorledes tillhanda eller ock, om han, i sitt hemvist sökt,
ej kunnat där anträffas, blivit sist dagen före utmätningen meddelad hans make eller
husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr; vare det ock gikt.

Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som finnes å annan ort, än där
han har sitt hemvist, och ej blivit av gäldenären till utmätning uppgiven, bör underrättelse,
varom nu är sagt, jämte uppgift å förrättningsstället meddelas så tidigt, att
gäldenären kan sin rätt vid utmätningen bevaka; njute dock ej för sådant ändamål
längre rådrum än åtta dagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller känt ombud i orten, där utmätning
skall ske; vare underrättelse, som nu sagd är, ej av nöden.

65 §.

Från utmätning skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för gäldenären,
hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap eller
andra nödiga lösören till ett värde av högst femhundra kronor, eller, där gäldenären
icke är familjeförsörjare och ej heller har eget hushåll, högst tvåhundra kronor. Saknas
utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall från utmätning undantagas av det förråd,
som i huset finnes, vad till underhåll för en månad tarvas, eller, där tillräckligt förråd
ej finnes, av penningar, som gäldenären innehar eller äger innestående i bank eller
annan penninginrättning, så mycket som erfordras för anskaffande av det felande.
Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett.

07 §.

Gäldenär innestående avlöning för tjänst eller annan arbetsanställning eller innestående
pension å rikets stat må icke utmätas, förr än gäldenären är berättigad att avlöningen
eller pensionen lyfta; och skall, ändå att avlöningen eller pensionen är förfallen,
därav från utmätning undantagas vad som erfordras till nödigt underhåll åt gäldenären,
hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn till nästa förfallodag. Är avlöningen
eller pensionen lyftad, skall av penningar, som gäldenären innehar eller äger innestående
i bank eller annan penninginrättning, undantagas motsvarande belopp.

Är i lag eller författning särskilt stadgat, att viss egendom ej må utmätas, eller är av
Konungen för viss pensions- eller livränteanstalt förordnat, att därifrån utgående pension
eller livränta ej må tagas i mät; lände det till efterrättelse.

Om införsel i avlöning, pension eller livränta är särskilt stadgat.

100

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

69 §.

Påstår annan sig vara ägare till lös egendom, som i gäldenärs bo finnes, men kan ej
genast visa sin rätt, vare hans anspråk ej binder för egendomens utmätande; bjuder han
vid utmätningen sannolika skäl för anspråket; hänvise utmätningsmannen honom att
sin talan efter stämning utföra, och må det utmätta godset ej säljas förr än tvisten om
äganderätten blivit av domstol prövad; stämme dock han, som godset från utmätning
freda vill, borgenären och gäldenären till domstol i orten^ där godset finnes, inom tre
månader, eller have sin talan mot borgenären förlorat. Kommer någon efter utmätningen
med anspråk, som nu är sagt, vare det ej hinder för försäljningen, där ej överexekutor
annorlunda förordnar. Varder den, som anspråket väckt, av överexekutor hänvisad
att sin talan efter stämning utföra, åligge honom att inom tre månader därefter
stämma vid äventyr, som förut är nämnt. Vill borgenär själv stämma, stånde det honom
fritt.

Vad sålunda är stadgat skall ock äga tillämpning, då utmätning skall företagas hos
make, som sammanbor med andra maken, och denne vill freda egendom.

70 §.

Om utmätning av lösören, som blivit sålda, men lämnats kvar i säljarens vård, galle
vad särskilt är stadgat. Om utmätning av gods, varom i 131 § sjölagen förmäles, vare
lag som där sägs. ____

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall vad äldre lag innehåller
i fråga om utmätning i makars bo fortfarande lända till efterrättelse beträffande makar,
å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalken är tillämplig.

15:o) Lag

angående ändrad lydelse av 16 § i lagen den 14 juni 1917
om införsel i avlöning, pension eller livränta.

Härigenom förordnas, att 16 § i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension
eller livränta skall hava följande ändrade lydelse:

Belopp, som enligt denna lag innehållits till gäldande av underhållsbidrag, må ej
utmätas för annan den underhållsskyldiges gäld. Beträffande underhållsbidrag,
som någon har att utgiva till sin make, skall dock vad nu stadgats äga tillämpning
endast i det fall, att makarna leva åtskilda på grund av söndring eller efter vunnen hemskillnad.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

101

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj-.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

16:o) Lag

angående ändrad lydelse av 1 § i lagen den 14 juni 1917 om förbud
för vissa underhållsskyldiga att avflytta från riket.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 14 juni 1917 om förbud for vissa underliållsskvldiga
att avflytta från riket skall hava följande ändrade lydelse:

Den som enligt rättens eller domarens beslut eller skriftligt, av två personer bevittnat
avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag
till barn eller adoptivbarn under sexton år, må ej avflytta från riket, med mindre
han hos överexekutor i den ort, där han har sitt hemvist, ställt av överexekutor godxand
pant eller borgen för underhållsskyldighetens fullgörande, till dess barnet fyllt sexton ar.
^ Vad sålunda stadgats skall äga tillämpning jämväl beträffande enskild forsorjmngsskyldig,
som enligt myndighets beslut är pliktig att till fattigvårdssamhahe utgiva
bidrar till försörjning av barn eller adoptivbarn under sexton ar; och skall i sadant tall
vad i°denna lag sägs om underhållsberättigad gälla fattigvårdssamhället.

Borgen må ej godkännas, med mindre den ingåtts såsom för egen skuld och, dar borgesmännen
äro flera, de borgat en för alla och alla för en. ..... ,;11

Det åligge överexekutor att, där den underhallsberattigades hemvist ar kant, till
denne med posten avsända underrättelse därom att säkerhet blivit ställd.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

17:o) Lag

om ändrad lydelse av vissa bestämmelser i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 1, 2, 3 och 29 §§, 15 kap. 1 och 3 §§ samt 25 kap.
1 § rättegångsbalken skola hava följande ändrade lydelse:

10 KAB.

1 §•

Vill man till annan kära, evad det är för gäld, eller i annat tvistemål som dess person
rörer; läte då stämma honom till den rätt, därunder han sitt bo och hemvist haver.
Barn, medan de hemma när föräldrar äro, lyda under den rätt, som fader; och tjänstehjon,
där de sin tjänst hava. Den ingenstädes stadigt hemvist ager, sokes dar han linnés,
eller, om han utrikes är, där han senast inom riket var boende. . .

Utländsk man, som ej här i riket bo och hemvist äger, må, dar ej för undersate i viss_t
främmande land är annorlunda särskilt stadgat, sökas å ort inom riket dar han antraifas,
samt, så vitt angår förbindelse, som han här i riket ingått, eller gäld, som han under

102

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj.is förslag.) {Utskottets förslag.)

vistelse i riket eljest ådragit sig, jämväl å ort inom riket, där honom tillhörigt gods finnes,
eller där förbindelsen ingicks eller gälden uppkom.

Nu vill den stämde kära till honom igen, som stämma låtit, vare han ock skyldig
vid samma rätt svara, där målen med varandra gemenskap hava.

2 §•

Yppar sig tvist om arv eller testamente efter den, som är död, eller, när han var
gift, om bodelning mellan arvingarna och efterlevande maken, döme därom den rätt,
där den döde skolat svara i mål, som rörde hans person.

Tvist, som i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
uppstår om bodelning mellan makarna, tillhöre rätten i den ort, där
mannen bör svara i tvistemål, som röra hans person, eller, om mannen ej är skyldig
att i sådana mål svara vid svensk domstol, där hustrun svarar i sådana mål.

Finnes i mål, som i denna paragraf avses, ej behörig domstol, efter vad nu är sagt,
varde målet upptaget av Stockholms rådstuvurätt.

3 §•

Sökas delägare i bo efter den, som är död, i sak, som boet rörer, svare vid den rätt,
där den döde skolat svara.

29 §.

Anhängiggöres vid underrätt mål, som rätten ej är behörig att upptaga, skall den,
evad invändning göres eller icke, visa målet från sig i de fall, att

1. målet är av beskaffenhet att böra av annan myndighet än domstol eller av särskild
domstol eller omedelbart av högre rätt upptagas, eller ock enligt lag eller särskild författning
bör omedelbart av skiljemän prövas, eller

2. målet bör upptagas av viss underrätt, som ensam är behörig att det slag av mål
handlägga, eller

3. mål, som blivit vid häradsrätt anhängiggjort, må allenast av rådstuvurätt upptagas,
eller f

4. tvist är om fast egendom efter ty i 14 eller 19 § sägs, eller målet är äktenskapsmål,
eller tvist är om arv eller testamente efter den, som är död, eller, när han var gift, om
bodelning mellan arvingarna och efterlevande maken eller om bodelning mellan makar
i anledning av boskillnad, äktenskaps återgång, hemskillnad eller äktenskapsskillnad,
eller

5. tvist är om utmätt lös egendom eller giltighet av lösöreköpsavhandling och den
tvist enligt lag skall handläggas vid rätten i den ort, där godset finnes, eller

6. fråga, varom i målet tvistas, är av beskaffenhet att kunna utan föregången stämning
upptagas vid domstol, eller

7. fråga är om ansvar eller annan påföljd för brott.

103

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kung!,. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

15 KAP.

1 §•

I brottmål, där efter lag straffarbete å brottet följa kan, svare den själv, som anklagad
är Åstundar ban hjälp i rättegången, då tillätes honom fullmäktig med sig hava
Målsman må ock den omyndiga i ty fall bistånd göra. I ringare brottmål och tvistemål
må man genom laga ombudsman kära och svara; och skall huvudman ändock för rätta
komma, när domaren det fordrar.

3 §•

Ej må någon fullmäktig vara i den sak, därmed han sig befattat i annan rätt, såsom
domare, eller rättens betjänt, eller hos Konungens befallningshavande å ämbetets vägnar;
ej den, som förr varit fullmäktig för vederdelomannen i samma mål; eller den, som är
omyndig; ej heller den, vars make, fader eller svärfader, son eller måg, broder eller svåger,
i rätten domare sitter. Ej må någon ledamot i överrätten, eller dess betjänt, som årlig
lön njuter, låta bruka sig till fullmäktig där eller vid någon underrätt, som därunder
lyder; ej heller må vid häradsrätt häradshövdingen eller någon, som i hans ställe är
förordnad till domare, eller vid rådstuvurätt någon rättens ledamot fullmäktig vara;
dock vare domare eller överrätts betjänt icke förment att vid rätt, som nyss är sagd,
tala för skyldeman till och med syskonbarn, eller för omyndig, den han är målsman for.

25 KAP.

1 §•

Talan mot underrätts slutliga utslag i tvistemål av beskaffenhet att böra genom
stämning anhängiggöras skall, där ej här nedan i 3 eller 5 § annorlunda stadgas, fullföljas
efter vad. ....

.Lag samma vare, där någon i konkursmål vill föra talan mot underrätts slutliga utslag
rörande betalnings- eller förmånsrätt eller ackord eller klander av utdelningsförslag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

De äldre bestämmelserna i 10 kap. skola fortfarande tillämpas beträffande mål, som

redan är anhängigt, då den nya lagen träder i kraft. .

Vad 25 kap. 1 § andra stycket enligt dess äldre lydelse innehåller angående fullföljd
av talan rörande undanskiftande av egendom skall fortfarande äga tillämpning vid
konkurs beträffande makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre giftermålsbalk^!
är tillämplig.

104

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kung!. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

18:o) Lag

om ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i förordningen den 16 juni 1875 angående särskilda
protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden skall hava följande ändrade
lydelse:

över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, nämligen: ett
över lagfarter med fång av fast egendom; ett över inteckningar i sådan egendom; ett
över inskrivningar av tomträtt samt av fång till sådan rätt, inteckningar i tomträtt,
inskrivningar av vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt så ock över inteckningar
i vattenfallsrätt (tomträttsprotokoll); ett över äktenskapsförord; ett över förmyndares
tillsättande och entledigande; samt ett över bouppteckningar, testamenten, som vid
domstolen bevakas, och avhandlingar om lösöreköp. Uti lagfarts-, intecknings- och
tomträttsprotokollen skall för varje ärende å brädden tecknas namnet på den egendom,
ärendet rörer, samt uti övriga protokollen för ärende, som angår inregistrering av bouppteckning
eller bevakning av testamente, den dödes namn och för annat ärende
namnet å den person, ärendet rörer.

Vid rådstuvurätt skall, utom de protokoll nu sagda äro, föras särskilt protokoll över
iörlagsinteckningar. I det protokoll skall för varje ärende å brädden tecknas förlagstagarens
namn jämte uppgift om rörelsens beskaffenhet och orten, varest den drives.

Hos Stockholms rådstuvurätt varde ock särskilt protokoll fört över inteckningar i
fartyg; och skall i det protokoll för varje ärende å brädden tecknas namnet å det fartyg,
varom fråga är, samt det nummer, varunder fartyget blivit i fartygsregistret infört.

Har någotdera av de ärenden, nämnda äro, icke förevarit, varde det i protokollet
anmärkt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

19:o) Lag

angående ändrad lydelse av §§ 9 och 10 i förordningen den 4
mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning.

Härigenom förordnas, att §§ 9 och 10 i förordningen den 4 mars 1862 om tioårig preskription
och om årsstämning skola hava följande ändrade lydelse:

§ 9.

Nu vill efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, sedan laga bouppteckning
skett, säker vara, att icke okända fordringar sig yppa; äge då att hos rätten, varunder

105

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

den dödes bo i konkursmål hörer, begära kallelse å hans okända borgenärer. Var den
döde gift, må kallelse sökas jämväl å den efterlevandes okända borgenärer vid den rätt,
som har att upptaga fråga om hans försättande i konkurs. Då kallelse, varom nu är
stadgat, sökes, skall sökanden ingiva förteckning på alla de borgenärer, som veterliga äro.

§ 10.

Då makar erhålla boskillnad eller till återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad
dömes,

eller handelsbolag eller annat bolag, som, enligt "vad särskilt är stadgat, allmänt
kungjort vant, eller registrerad förening träder i likvidation eller försättes i konkurs,

eller myndig person varder under förmyndare ställd,

må ock i den ordning, som i 9 § sägs, kallelse å okända borgenärer sökas vid den rätt,
varunder gäldenären i konkursmål hörer.

Denna, lag träder i kraft den 1 januari 1921; dock skall förut gällande lag fortfarande
lända till efterrättelse beträffande makar, å vilkas förmögenhetsförhållanden äldre
giftermålsbalken är tillämplig.

20:o) Lag

om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16 juni 1875
angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 6 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom skola hava följande ändrade lydelse:

1 §•

Var som med äganderätt åtkommer fast egendom söke lagfart å fånget vid den rätt,
varunder egendomen lyder. Hörer egendomen under flera rätter, skall med varje del
lagfaras vid den rätt, varunder den del lyder.

Vad sålunda är stadgat avser jämväl den, vilken fast egendom tillfaller såsom fideikommiss.

Har vid bodelning fast egendom tillskiftats make, vare han ej pliktig söka lagfart å
fånget, med mindre egendomen förut tillhört andra maken.

2 §•

Lagfart skall sökas å landet sist vid det lagtima ting, som infaller näst efter sex månader,
och i stad inom tre månader sedan fånget skedde; dock att, i fråga om bolagsmans
andel i bolags samfällda gods, skyldigheten att lagfara inträder först då bolagsmannens

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 saml. 1 avd. 17 höft. (Nr 27.) 14

106

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

{Kungi. Maj:ts förslag.) {Utskottets förslag.)

andel utbrytes; och skall vid arv tiden för lagfarts sökande räknas, där för arvslottens
bestämmande bodelning eller skifte erfordras, från det dylik förrättning hölls, men i
annat fall från det bouppteckningen efter arvlåtaren avslutades.

6 §•

1 mom. Sökes lagfart på grund av överlåtelse från annan, må ansökningen ej beviljas,
med mindre det upplyses, att förre ägaren ej var gift, eller det visas, att samtycke
eller tillåtelse till överlåtelsen givits, efter ty i 6 kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs,
eller att överlåtelsen ändock är gällande.

2 mom. År lagfart sökt på grund av testamente, dom eller annan handling, som ej
vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det visas, att handlingen blivit
ståndande.

3 mom. Har ägare av hemman till annan överlåtit del därav med viss till gränserna
bestämd ägo vidd att såsom hemmansdel ägas, må lagfart å sådan överlåtelse ej beviljas
förr än ägostyckning å hemmanet blivit fastställd.

Lag samma vare beträffande sådan överlåtelse, som avser ägostyckning från lägenhet,
vilken ej tillkommit genom avsöndring.

Å överlåtelse, varigenom jord eller annat från hemman eller lägenhet avsöndrats,
må lagfart ej beviljas förr än fastställelse å avsöndringen meddelats.

4 mom. Har ägare av fastighet i stad därav till annan överlåtit visst till gränserna
bestämt område, som ej ingår i tomtindelning, må lagfart å fånget ej beviljas förr än
fastställelse meddelats å avstyckning av det överlåtna området.

Vad sålunda stadgats om stad skall ock gälla för samhälle å landet, för vilket skall
föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

I fråga om lagfart på grund av giftorätt, som åtnjutes enligt äldre giftermålsbalken,
skall förut gällande lag fortfarande lända till efterrättelse.

Vad i 6 § 1 mom. är stadgat skall ej äga tillämpning, om överlåtelsen ägt rum, innan
denna lag trätt i kraft.

21:o) Lag

om ändrad lydelse av 4 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom.

Härigenom för ordnas, att 4 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom skall hava följande ändrade lydelse:

Finnes ej å handlingen bevittnat medgivande, som i 1 § sägs, och visas ej heller förhållande,
som enligt 2 § till inteckning berättigar, varde inteckningsansökningen genast
avslagen.

107

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kunyl. May.ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Sökes inteckning på grund av fastighetsägarens medgivande, må ansökningen ej beviljas,
med mindre det upplyses, att ägaren ej var gift, eller det visas, att samtycke eller
tillåtelse till inteckningen givits, efter ty i 6 kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller
att medgivandet ändock är gällande. Möter på grund av vad nu är sagt hinder för inteckningens
beviljande, varde ansökningen förklarad vilande; och åligge det sökanden
att å landet sist å det ting, som infaller näst efter tre månader, och i stad inom tre månader
visa, att hindret blivit undanröjt, vid äventyr att ansökningen eljest anses förfallen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall förut gällande lag fortfarande
äga tillämpning, om medgivande till inteckning dessförinnan lämnats.

22:o) Lag

angående ändrad lydelse av 6 och 17 §§ i lagen den 14 juni 1907
om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till

sådan rätt.

Härigenom förordnas, att 6 och 17 §§ i lagen den 14 juni 1907 om inskrivning av tomträtt
och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt skola hava följande ändrade lydelse:

6 §•

Företer ej sökanden handlingar, som i 5 § sägs, så upprättade, som lag i vart särskilt
fall föreskriver, eller finner rätten eljest uppenbart, att sökandens fång icke är lagligt,
eller är ej inskrivning av tomträtten sökt, varde ansökningen avslagen.

Sökes inskrivning på grund av överlåtelse från annan, må ansökningen ej beviljas,
med mindre det upplyses, att överlåtaren ej var gift, eller det visas, att samtycke eller
tillåtelse till överlåtelsen givits, efter ty i 6 kap. 4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller
att överlåtelsen ändock är gällande. Sökes inskrivning på grund av testamente, dom
eller annan handling, som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förr än det
visas, att handlingen blivit ståndande.

17 §.

Vad här ovan i 1—3 samt 5—16 §§ är stadgat angående tomträtt skall, med undantag
av bestämmelsen i 6 § andra stycket första punkten, äga motsvarande tillämpning i
fråga om vattenfallsrätt. Den, som söker inskrivning av sådan rätt, vare pliktig att vid

Sd, som i 4 § sägs, ingiva protokoll vid lantmäteriförrättning, vårtid upplåtelseingen
hänvisar, jämte styrkt kopia av den därvid upprättade karta.

108

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall vad i 6 § andra stycket
första punkten är stadgat ej äga tillämpning, om överlåtelsen ägt rum, innan denna
lag trätt i kraft.

23:o) Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 23 §§ i lagen den 14 juni 1907
om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt.

Härigenom förordnas, att 2 och 23 §§ i lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt
och vattenfallsrätt skola hava följande ändrade lydelse:

2 §•

Inteckning i tomträtt sökes hos den rätt, varunder tomten lyder; och skall den handling,
på grund varav inteckning äskas, därvid i huvudskrift till rätten ingivas. Eätten
läte handlingen eller den del därav, som ligger till grund för ansökningen, offentligen
uppläsas och i tomträttsprotokollet införas.

Finnes ej å handlingen sådant medgivande, som i 1 § sägs, varde ansökningen genast
avslagen.

Inteckning må ej beviljas, med mindre det upplyses, att tomträttshavaren ej var
gift, eller det visas, att samtycke eller tillåtelse till inteckningen givits, efter ty i 6 kap.
4 eller 6 § giftermålsbalken sägs, eller att medgivandet till inteckning ändock är gällande.
Möter på grund av vad nu är sagt hinder för inteckningens beviljande, värde ansökningen
förklarad vilande; och åligge det sökanden att i stad inom tre månader och å landet sist
å det ting, som infaller näst efter tre månader, visa, att hindret blivit undanröjt, vid
äventyr att eljest ansökningen är förfallen.

Då inteckning blivit beviljad, teckne rätten bevis därom å fordringshandlingen.

23 §.

Vad här ovan i denna lag är stadgat om tomträtt skall, med undantag av bestämmelsen
i 2 § tredje stycket, äga motsvarande tillämpning i fråga om vattenfallsrätt.

Denna lag skall träda i kraft den''l januari 1921; dock skall förut gällande lag fortfarande
äga tillämpning, om medgivande till inteckning dessförinnan lämnats.

109

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

24: o) Lag

om ändrad lydelse av 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående

sparbanker.

Härigenom förordnas, att 26 § i lagen den 29 juli 1892 angående sparbanker skall
hava följande ändrade lydelse:

Omyndig, som uppnått femton år, må utan särskild tillåtelse av målsman förfoga
över egna medel, som han själv å motbok insatt. Medel, om vilka nu är sagt, må ej
från sparbank utbetalas till målsman utan den omyndiges samtycke.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall i fråga om medel, som
för gift kvinnas räkning innestå i sparbank, förut gällande lag fortfarande lända till
efterrättelse, om äldre giftermålsbalken är tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden.

25: o; Lag

om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873 angående
främmande trosbekännare och deras religionsövning.

Härigenom förordnas, att 6 § i förordningen den 31 oktober 1873 angående främmande
trosbekännare och deras religionsövning skall hava följande ändrade lydelse:

Barn av äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar av samma främmande
trossamfund, må i dess lära uppfostras. Äro föräldrarna vid barnets födelse medlemmar
av skilda främmande trossamfund; äge föräldrarna bestämma, i vilketdera samfundets
lära barnet skall nppfostras. Tillhör endera sådant trossamfund och den andre svenska
kyrkan; då skall barnet i evangeliskt lutherska läran uppfostras. Har emellan makarna
träffats avtal om deras barns uppfostran i evangeliskt lutherska läran eller främmande
troslära, som en av makarna bekänner; vare sådant avtal gällande, så framt det blivit
före äktenskapets ingående skriftligen upprättat och för vigselförrättaren uppvisat.

Då föräldrarna övergå från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från
ett sådant till annat, må de bestämma, i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.

Kunna föräldrarna ej enas om i vilken troslära barn skall uppfostras, då det, enligt
vad nu är sagt, ankommer på dem att bestämma därom, skall vad i 6 § av lagen om barn
i äktenskap stadgas lända till efterrättelse. Tillkommer vårdnaden om barn allenast
den ene av föräldrarna, skall vad i första och andra styckena är sagt om föräldrarna
tillämpas angående den, som har vårdnaden.

Barn av föräldrar, som ej ingått äktenskap med varandra, må, där modern tillhör
främmande trossamfund, i hennes troslära uppfostras, övergår modern från svenska

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

kyrkan till främmande trossamfund eller från ett sådant till annat, må hon bestämma,
i vilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras. Varder fadern förordnad till
förmyndare för barnet, skall vad nu är sagt om modern tillämpas beträffande fadern.

Hava vid adoption barnets föräldrar med adoptanten, eller, där barn adopterats av
makar, med dessa avtalat, att barnet skall uppfostras i evangeliskt lutherska läran eller
i främmande troslära, däri barnet enligt ovan givna regler må uppfostras; vare det avtal
gällande, så framt det blivit skriftligen upprättat och till rätten ingivet, innan dess tillstånd
till adoptionen meddelades. Finnes ej sådant avtal, skall, med motsvarande tilllämpning
av vad ovan är stadgat, barnet uppfostras som vore det adoptantens eller,
där barn är adopterat av makar eller ena makens barn adopterats av den andre, makarnas
gemensamma barn. Häves adoptivförhållandet, må, där barnet uppfostrats i främmande
troslära, dess uppfostran fortgå i den lära, ändå att barnet, om adoptionen ej mellankommit,
skolat uppfostras i annan.

•Barn, som fyllt femton år eller blivit inom svenska kyrkan konfirmerat, må ej på
grund av föreskrifterna i andra, fjärde eller femte stycket anses från svenska kyrkan
skilt, utan gälle om sådant barn vad i 3 § stadgas.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

2 6 ro) Lag

angående ändrad lydelse av 2 § i lagen den 1 juni 1912 om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 1 juni 1912 om vissa internationella rättsförhållanden
rörande äktenskaps rättsverkningar skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 § skall iakttagas:

1. Främmande lag, som jämlikt 1 § skall tillämpas vid bedömande av makars inbördes
förmögenhetsförhållanden, må ej här i riket åberopas emot tredje man, innan
hos den rätt, som har att mottaga äktenskapsförord mellan makarna, blivit skriftligen
angivet, att den främmande lagen skall äga tillämpning å makarnas inbördes förmögenhetsförhållanden.
Sker sådan anmälan, i stad inom en månad och å landet senast å det
ting, som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks, må den främmande
lagen emot tredje man åberopas jämväl i avseende å tiden innan anmälan skedde.

Vid anmälan, varom i första stycket sägs, skall fogas bevis rörande mannens nationalitet
vid tiden för makarnas giftermål. Vad i ärendet förekommit skall intagas i
protokollet över äktenskapsförord, och varde jämväl i övrigt så förfaret, som i 8 kap.
giftermålsbalken är stadgat beträffande äktenskapsförord, som avses i 1 § av samma kap.

2. Siuter svensk man eller svensk kvinna utomlands avtal med sin trolovade eller
make om deras inbördes förmögenhetsförhållanden i äktenskapet, skall vad i 8 kap. giftermålsbalken
är stadgat om upprättande och lagfoljande av äktenskapsförord, som
avses i 1 § av samma kap., lända till efterrättelse.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

(Kungl. Ma,j:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

3. Avtal angående makars inbördes förmögenhetsförhållanden, som skall anses
till formen giltigt, ehuru det ej upprättats och lagföljts på sätt i giftermålsbalken är
sagt om äktenskapsförord, må ej här i riket åberopas emot tredje man, innan det blivit
till rätten ingivet enligt vad om förord är stadgat. Är avtalet slutet mellan trolovade,
och varder det till rätten ingivet, i stad inom en månad och å landet senast å det ting,
som infaller näst efter en månad, sedan äktenskapet ingicks, må det emot tredje man
åberopas jämväl i avseende å tiden före dess ingivande till rätten.

Då avtal, varom i första stycket sägs, till rätten ingivits, skall så förfaras, som i 8
kap. giftermålsbalken är stadgat beträffande äktenskapsförord, som avses i 1 § av
samma kap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1921.

27:o) Lag

angående ändrad lydelse av 17 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän

pensionsförsäkring.

Härigenom förordnas, att 17 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
skall hava följande ändrade lydelse:

Den envar avgiftspliktig åliggande pensionsavgift av tre kronor erlägges av gift
man för hustru, och är fader ansvarig för erläggandet av sådan pensionsavgift för barn
eller adoptivbarn under aderton år, som är hos honom mantalsskrivet.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921.

28:o) Lag

angående ändrad lydelse av 18 § i lagen den 30 maj 1916 om vissa
inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller

aktier i vissa bolag.

Härigenom förordnas, att 18 § i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag skall hava följande
ändrade lydelse:

De i denna lag föreskrivna inskränkningarna i rätten att förvärva fast egendom eller
inmutad mineralfyndighet eller gruvlägenhet skola ej äga tillämpning å förvärv genom
bodelning, arv eller testamente.

112

Föräta lagutskottets utlåtande Nr 27.

(.Kungl. Maj:ts förslag.) (Utskottets förslag.)

Yad denna lag innehåller om inskränkning i rätten för bolag eller förening att förvärva
fast egendom, inmuta mineralfyndighet, förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet
eller idka gruvdrift så ock att förvärva aktier i vissa bolag skall, såvitt angår
svenskt bolag eller svensk förening, icke tillämpas i avseende å bankaktiebolag, solidariskt
bankbolag, järnkontoret, sparbank, försäkringsbolag, sjukkassa, understödsförening
eller annan försäkringsförening, aktiebolag eller förening, som erhållit statslån
från egnahemslånetonden, eller förening med ändamål att främja medlemmarnas ekonomiska
intressen genom att anskaffa livsmedel eller andra förnödenheter åt medlemmarna,
avsätta alster av medlemmarnas verksamhet, bereda bostäder åt medlemmarna
eller anskaffa lån åt medlemmarna.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1921; dock skall förut gällande lag fortfarande
lända till efterrättelse beträffande förvärv genom giftorätt, som åtnjutes enligt
äldre giftermålsbalken.

B) att de i anledning av förevarande proposition
väckta motionerna, i den mån de icke kunna anses besvarade
genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1920.

På lagutskottets vägnar:
JAKOB PETTERSSON.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

113

Reservationer:

l:o) vidkommande utskottets hemställan i dess helhet:

dels av herr Rogherg, som anfört:

»Om det överhuvud är önskvärt att lagförslag av ingripande betydelse
bliva föremål för allmänhetens uppmärksamhet, innan de framläggas
för riksdagen, gäller detta i synnerhet angående lagförslag på familjerättens
område. Men ehuru förevarande lagförslag på grund av sin vidlyftighet
och sina många nyheter väl behövt en längre tids förberedande dryftning,
har Kungl. Maj:t förunnat allmänheten jämförelsevis ringa tid att skärskåda
dem. Förslagen avlämnades den 31 augusti 1918 av lagberedningen
till Kungl. Maj:t. Lagrådet, som omedelbart därefter bekom förslagen till
granskning, avslutade sitt granskningsarbete den 30 maj 1919. Under
återstoden av år 1919 hava förslagen varit föremål för bearbetning i
justitiedepartementet. Och nu, utan att menige mans uppfattning fått
nämnvärt tillfälle att komma till uttryck, uppmanar Kungl. Maj:t riksdagen
att för svenska folket antaga förslagen. Ett mindre mått av skyndsamhet
hade dock denna gång säkerligen varit lämpligare. Ingen lärer vilja påstå,
att någon bestämd folkmening om förslagens antagande förefinnes.
Ett beslut att förslagen icke skola nu antagas är fullt försvarligt. Det gäller
ju lagar med beräknad mycket lång giltighetstid och lagar, vilkas verkningar
kunna bliva ödesdigra för vår kommande utveckling.

Äktenskapslagstiftningens uppgift är från social synpunkt att åt
äktenskapet bevara en rangplats bland samfundsinrättningar och från familjens
synpunkt att åstadkomma jämvikt mellan makarnas självständighet
såsom personer och familjens krav på enhet. Att på ett tillfredsställande
sätt lösa dessa uppgifter är ingalunda lätt. Särskilt framträda svårigheterna,
när självständighetskravet kommer i avgörande strid med enhetskravet,
d. v. s. när det gäller äktenskapsskillnad. A ena sidan får samhället
ej tvinga makar att uppehålla en förbindelse, vars moraliska grund är
borta, men å andra sidan bör samhället söka bevara åskådningen att skillnad
är en nödfallsutväg, som endast i sällsynta undantagsfall bör tillitas.
I fråga om skillnad i äktenskap fattade, såsom bekant, lagstiftningen hos
oss sin ståndpunkt genom beslut vid 1915 års riksdag, beslut, som nu äro

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 1 avd. 17 höft. (Nr 27.) 15

114

Första lagutskottes utlåtande Nr 27.

föreslagna till ny bekräftelse. I stort sett äga makar numera att utan
någon inblandning av samhället själva avgöra, huru länge deras äktenskap
skall räcka. När makar funnit, att djup och varaktig söndring dem emellan
uppstått, äro de berättigade till skillnad och de formaliteter, som för
skillnadens ernående skola iakttagas, äro visserligen icke lättvindiga, men
ingalunda oöverkomligt svåra. Men om samhället ansett sig böra avstå
från ingripande på ett område, där grannlagenhet visserligen är önsklig,
så har samhället så mycket snarare skyldighet att utforma sina positiva
bestämmelser om makars personliga rättsförhållanden och makars förmögenhetsförhållanden
dels så, att lösa förbindelser undertryckas, och
dels så, att anledningar till slitningar mellan makar och därmed skilsmässorna
så långt som möjligt undvikas, men makarnas vilja att hålla ut
i äktenskapet stärkes. Vad särskilt angår förmögenhetsordningen bör lagstiftningen
ansluta sig till gängse uppfattning och, om denna är olika
inom olika samfundsgrupper, antingen uppmuntra användningen av äktenskapskontrakt
eller bereda medborgarna tillfälle att välja mellan olika
system. Särskilt då det gäller barnens personliga angelägenheter, bör vakt
hållas kring familjeenheten.

I nu nämnda hänseenden giva förevarande förslag anledning till åtskilliga
anmärkningar. Emot avskaffandet av mannens målsmanskap över
hustrun i personligt hänseende är intet att säga. De talrika och på bolagsbegreppet
vilande föreskrifterna om makars underhållsskyldighet åter må
till syfte vara aktningsvärda, men de äro direkt riktade mot mannen samt
måste, jämte det de verka söndrande, avkyla mannens lust att åtaga sig
de äktenskapliga banden och egga hans lust att avskaka dem; med andra
ord, de skola just inom de klasser, inom vilka man vill åt hustrun bereda
en mera tryggad tillvaro, öka såväl konkubinatsförbindelserna som skilsmässorna.
Såsom exempel på bestämmelser gående i antydd riktning må
hänvisas främst till 5 kap. 3 §. Då det tyvärr i äktenskap förekomma
fall, att mannen försummar att i lämpliga poster tillhandahålla hustrun
erforderliga penningmedel till bestridande av utgifterna för hustruns särskilda
behov och de utgifter, hon enligt sed har att ombesörja för familjens
underhåll, söker förslaget bot häremot genom att förvandla mannens
moraliska plikt att tillhandahålla hustrun hushållspengar till en rättslig.
Men nog torde lagstiftningens hot, att domstol skulle kunna ålägga mannen
att en gång i veckan eller var fjortonde dag utgiva vissa hushållspengar,
kännas såsom ett förmynderskap, vilket männen i stort sett ej
förtjänat, och nog är det att befara, att männen esomoftast skola visa
föga förståelse för den juridiska plikten, och att följaktligen befintligheten
av den hustrun medgivna, rätten icke alls skall skänka eftertryck åt hust -

Första lagutskottets utlåtande Nr 27. 115

runs vädjande till mannens pliktkänsla. Från vissa håll knytas dock vid
bestämmelsen förhoppningar, att det föreslagna intrånget på det moraliska
området skall utöva en hälsosam inverkan på försumliga familjeförsörjare.
Såsom andra, hithörande exempel kunna åberopas bestämmelserna om
regresskrav på grund av utgifter för underhåll, 5 kap. 6 §, samt om rätten
till sottgörelse för make, som biträder andra maken i hans förvärvsverksamhet,
8 kap. 6 §.

Men vad förslagen i ovannämnda avseenden och övrigt innehålla
träder emellertid nästan tillbaka inför de stora ändringarna beträffande
förmögenhetsordningen. Den hos oss, låt vara med vissa undantag, rådande0
och i det hela praktisk befunna ordningen med egendomsgemenskap
mellan man och hustru samt på lag grundad förvaltningsrätt för mannen
över egendom, som införts av hustrun, skall för framtiden uteslutas och
ersättas med ett system, vars huvudtanke är, att var make skall äga och
förvalta sitt, systemet med egendomsskillnad, dock till motverkande av
systemets ofördelaktiga följ der "för hustrun i ekonomiskt hänseende modifierat
genom bestämmelserna om giftorätten, genom vilka sistnämnda bestämmelser
utskottet hoppas, att den nedärvda, värdefulla egendomsgemenskapen
i sak skall behållas. Inför det föreslagna stora avsteget från en
rättsuppfattning, som ännu är allmänt rådande, frågar man ovillkorligen,
vilken är anledningen att så vittgående förändringar ifrågasatts? Man hänvisar
till rättsuppfattningen samt rådande sociala och ekonomiska förhållanden.
Men den antydda rättsuppfattningen, framgången ur vissa sociala
och ekonomiska förhållanden, torde dock ej vara allmän utan förekommer
endast inom vissa kretsar, huvudsakligen i de större städerna. Önskningarna
hos samma kretsar kunna ej avvisas, men hänsynen till dem borde
lämpligen ej lett till annat än att man, till tjänst för dem, utarbetat en
förmögenhetsordning, vilken efter val kunnat i enskilda fall anlitas framför
den gällande, medan den senare i övrigt med vissa ändringar kunnat
bibehållas. Den nya förmögenhetsordningen skall emellertid bliva den
allmängiltiga för äktenskap, som under den nya lagens herravälde stiftas.
De till hustruns bästa föreslagna giftorättsbestämmelserna, vilka dock stå
i strid mot systemets allmänna byggnad, innebära, att en var av makarna
i och med vigseln vinner giftorätt i all den egendom, som andra maken
vid äktenskapets ingående har eller under äktenskapet förvärvar och som
ej på grund av äktenskapsförord eller förordnande av givare, arvlåtare
eller testator skall vara enskild. -Bestämmelserna, vilka i avseende å fast
egendom äro mera omfattande än de gällande, innebära vidare rätt för
vederbörande make eller hans arvingar att vid boskillnad, hemskillnad eller
äktenskapets upplösning njuta hälften av båda makarnas behållna gifto -

116

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

rättsgods, dock med vissa modifikationer. Till skydd för giftorätten stadgas
vårdnadsplikt beträffande giftorättsgods och av vårdnadsplikten följer
andra makens samtycke till vissa rättsliga dispositioner över giftorättsgodset.
Det kan anmärkas, att om den nya förmögenhetsordningen i viss
grad avlägsnar frestelsen att gifta till sig pengar, så införes i stället i
äktenskapet frestelsen att skilja till sig pengar, men huvudfrågan blir den:
huru skola giftorättsbestämmelserna verka i praktiken? Skola de vinna en
sådan användning, att till förmån för hustrun den nedärvda, värdefulla
egendomsgemenskapen i sak verkligen behålles? Först må sägas, att genom
bestämmelserna hos makarna lätt kan framkallas benägenhet att bevaka
varandras ekonomiska åtgöranden med baktanke att ditt är mitt,
vilket måste verka försvagande på äktenskapet. Bestämmelserna måste vidare,
både i och för sig och såsom inskränkande den fria förvaltningsrätt,
vars tillskapande eljest är den nya lagens huvuduppgift, kännas högeligen
betungande för makarna, särskilt för mannen, och då giftorätten enligt
utskottets påvisning helt enkelt genom några ord i ett äktenskapsförord
kan uteslutas, torde männen komma att i stor omfattning begagna äktenskapsförordet
för att till skydd för sin handlingsfrihet anordna sina äktenskap
enligt systemet fullständig egendomsskillnad. Bestämmelserna bliva
en död bokstav och lagstiftningens avsikt att till förmån för hustrun med
särförvaltningens behag i personligt avseende förena egendomsgemenskapens
ekonomiska fördelar förfelas. Den solidaritet mellan makar, som
giftorätten eljest skulle främja, uteblir och den gifta kvinnans ekonomiska
ställning blir försämrad. Då de, som önska den nya lagen, hysa förhoppningar
om giftorättens blivande omändring och nytta, kan giftorättens
uteslutning ur det nya systemet ej påyrkas. Högeligen betänklig är den
avvikelse från gällande rättsregler, som förslagen innehålla därutinnan, att
beträffande bestämmanderätten över barns personliga angelägenheter make
medgivits att vid domstol mot make processa till sig samma bestämmanderätt.
Härigenom brytes familjeenheten på ett område, där den är mest
behövlig. Även om man kan instämma med utskottet därutinnan, att det
icke torde med fog kunna påstås, att i allmänhet den ene av föräldrarna
är mera än den andra skickad att tillvarataga barnets bästa i personligt
avseende, så kan dock möjligheten av domstols inblandning ej bliva annat
än förhatlig för makarna och mången gång utan nytta för barnet. Bättre
än att åt domstol överlämna det svåra och ''grannlaga värvet att avgöra
vilken av föräldrarna, som är bäst skiekad att utöva bestämmanderätten,
är att vid bristande sämja låta fadern behålla densamma. Huruvida bestämmelserna
om gåvor mellan makar och fördelningen av besparingarna
kunna missbrukas till skada för tredje man har knappast blivit inom ut -

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

117

skottet undersökt, men osannolikt är ej, att makar, när bådas eller enderas
ekonomi blivit underminerad, skola söka använda lagen att på det område
gynna sig själva på borgenärers bekostnad.

Förslaget hade bort i vidare omfattning än som skett tillgodose önskemålen
hos dem, som även efter det den nya lagen trätt i kraft velat
i huvudsak ordna sig efter den gällande lagens regler. Detta hade måhända
kunnat ske genom en föreskrift, att äktenskapskontrakten, äktenskapsförorden,
skulle vara obligatoriska med rymliga gränser för avtalsfriheten,
såvitt den rörde makarna inbördes. Mot en dylik tanke framställes den
invändningen, att det ej är önskligt att öka formaliteterna vid äktenskapets
ingående. Detta borde dock ej betyda så mycket. Det kan endast
vara till nytta, om personer, som ämna gifta sig, på förhand övertänka,
huru de vilja ordna för sig; och regler till skydd för tredje mans rätt,
regler, som ej Unge överträdas, kunde införas i lagen. Men då den allmänna
uppfattningen måhända ej är mogen för en anordning av antvdd
art, så kunde man i lagen upptagit två system, ett i huvudsaklig anslutning
till den bestående rätten och ett, på grund av de förhoppningar, som
för närvarande därvid knytas, överensstämmande med förslaget, och i övrigt
ordnat antingen så att systemen gjordes likvärdiga, i vilket fall trolovade
eller makar skulle, om de ej upprättade särskilt äktenskapsförord, uttryckligen
välja ettdera, eller ock så, att enligt lagföreskrift ett av systemen
skulle anses valt, där annat ej uttryckligen angivits. Den senare ordningen
vore givetvis att föredraga. Därmed hade man tillmötesgått såväl
dem, vilka önska grunda och genomleva sitt äktenskap i det hela efter
gällande regler, som dem, vilka även inom äktenskapet önska att fullt ut
hävda den personliga självständigheten.

Sakens vikt och nationens hittills vunna, ringa bekantskap med förslagen
mana till betänksamhet. Hänsyn till skandinaviska förhållanden
beböver ej tagas. I Danmark har förslaget inom Landstinget ej hunnit
över förberedelsernas stadium och i Norge har förslaget ej kommit på Stortingets
bord.

Då emellertid de för upphävandet av mannens målsmanskap i personligt
avseende över hustrun behövliga ändringarna i nu gällande giftermålsbalk
äro lätta att genomföra, samt förslaget redan nu upptar de därutirman
nödiga ändringarna i rättegångsbalken, bör proposition om upphävande
av målsmanskapet i nämnda hänseende kunna föreläggas nästa
riksdag.

På grund av vad jag sålunda anfört har jag ansett att utskottet
bort hemställa:

118

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

l:o) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke
måtte av riksdagen bifallas.

2:o) att riksdagen med anledning av berörda proposition
och i ärendet avgivna motioner ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetning och framläggning
för riksdagen dels nästa år av lagändringar i syfte
att mannens målsmanskap över hustrun i personligt avseende
avskaffas, och dels av förslag till ny giftermålsbalk
och tillhörande författningar i huvudsak i övrigt
byggda på gällande rätt, men med upptagande av Kungl.
Maj:ts förslag, i erforderliga delar jämkat, såsom andrahandssystem
att efter förord kunna begagnas.

3:o) att i händelse av bifall till vad härovan under
l:o) och 2:o) hemställts övriga i ämnet avgivna motioner
måtte anses därmed besvarade.»

dels ock av herr Renterskiöld, som anfört:

»När lagstiftningen ställes inför uppgiften att omreglera äktenskaps
rättsverkningar, är den första förutsättningen för att lyckas en riktig
uppfattning av vad äktenskapet såsom social, faktisk företeelse verkligen
är och allmänneligen anses vara. Denna förutsättning saknas emellertid för
det kungliga förslaget, vilket, såsom av motionen synes, är byggt på uppfattningen,
att i våra dagar äktenskapet utgör och bör utgöra en kontraktsmässig
förening av två fria individer, som efter sin förening, för vars
rättsliga reglering könsmotsatsen tydligen ansetts sakna betydelse, skola
förbliva lika fria i sin verksamhet som förut, om de än mot varandra
åtagit sig vissa ''etiska’ förpliktelser, vilka dels, där de ej uppfyllas, ersättas
av vissa rättsplikter, dels, för sitt bättre uppfyllande, fullständigas av vissa
juridiskt utkrävbara rättigheter, t. ex. till underhåll. Lagen skulle därför,
enligt denna uppfattning, huvudsakligen inriktas på vad man kallat olyckliga’
eller ''mindre lyckliga’ äktenskap, men egentligen icke alls vidkomma
eller ''hava någon betydelse för’ eller ''någon som helst störande inverkan
på normala äktenskap’ för att citera ett par av utskottets uttryck

(sid. 11). ,

Hela denna konstruktion av äkenskapsrätten är dock lika felaktig
som ''olycklig’ och vilar på en formalistiskt juridisk uppfattning av äktenskapet,
vilken har föga beröring med verkligheten, liksom den har föga
samklang med nu gällande giftermålsbalk, som ingalunda är inriktad på

119

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

de s k. ''olyckliga’ äktenskapen. När utskottet (sid. 11) förmenar, att den
såväl i avslagsmotionerna som i herr Welins m. fl. motion uttalade farhågan,
att den nya lagen skulle göra äktenskapet till ett slags bola», icke
blott vore ogrundad, utan även beroende av en ''missuppfattning av äktenskapslagstiftningens
uppgift’, så visar detta att utskottet varken förstått
motionerna eller verkligheten. Bolagskaraktären är ofrånkomlig, så vitt
äktenskapslagstiftningen verkligen skulle hava den uppgift, som utskottet
ånger och firslaget tydligen fullföljer, och som även motionerna ansett
förslaget fullfölja, men som de tillika ansett icke böra vara denna lagstiftnings
uppgift. Aktenskapslagstiftningens verkliga uppgift är visserligen
icke att bestämma äktenskapets väsentliga innehåll’, vilket utskottet
förklarar vara av etisk natur’, men icke heller ''endast att reglera äktenskapets
yttre, mera materiella sidor’ på sätt utskottet antytt, utan snarare
att reglera de förhållanden, som uppstå därigenom att individen samtidigt
tillhör den gemenskap, som ur eu viss synpunkt betecknas såsom äktenskap,
oeh ändock fortfar att vara en ''fri individ’; att betrakta detta som
liktydigt med reglering av ’ett komplex av materiella rättigheter och skyldigheter
makarna emellan'' och av ''fall av konflikt mellan makarna'', är
alldeles för ensidigt och inskränkt.

För den uppfattning, som ligger bakom nu gällande giftermålsbalk
och som ännu — trots den ''förvirrande motsats mellan lagen och rättsuppfattningen
, som utskottet felaktigt trött sig finna (sid. 4), därför att
utskottet självt låtit sig förvirras av sin missuppfattning rörande båda —
torde vara i stort sett härskande, åtminstone inom landsorterna, uto-ör
äktenskapet icke ett blott^ kontraktsmässigt förhållande mellan två individer,
utan är tillika, såsom både stat och kommun, självt en enhet, till vilken
dessa individer stå i visst förhållande, och som utgör en makt över dem
bada, hemmet, vilket icke är allenast föremål eller objekt för makarnas
verksamhet, utan ett slutet samhälle, varinom de båda skola såsom medlemmar
vara verksamma. Utskottet far alldeles vilse, då det (sid. 11)
säger, att enheten i äktenskapet blir icke lidande därigenom att grunden
för den samma i överensstämmelse med vår tids etiska uppfattning förutsattes
vara, ej mannens .bestämmanderätt, utan kärlek och under ömsesidigt
hänsynstagande vunnen endräkt mellan makarna’. Den hittills varande
grunden är varken ''mannens bestämmanderätt’ eller, såsom kanske vore ett
riktigare uttryck för åtminstone lagberedningens något feministiska uppfattning,
hustruns lydnad mot mannen, utan tvärtom båda makarnas underordnande
under hemmet, för vilket mannen av lagen utåt ålagts ansvaret
och därför tillagts skyldigheten att vid behov av ett avgörande eller ett

120

Första lagutskotlets utlåtande Nr 27.

yttre handlande — jfr 1734 års GB. 9: 1 angående mannens målsmanskap,
vilket avser just hans legitimation i förhållande till myndigheter och
andra, men icke förhållandet till hustrun — bestämma. När utskottet icke
varseblir denna skyldighet, utan endast märker rättigheten, står detta i full
samklang med hela den åskådning, vartill utskottet anknutit och vilken
över huvud icke förstår ett dylikt betraktelsesätt, men därför också förkastar
det såsom grå teori — vilket är det vanliga slagordet mot allt, som
man icke förmår vederlägga.

Med fasthållande av den sålunda antydda riktiga utgångspunkten,
kan det nutida svenska äktenskapet anses innebära dels uppkomst och fortvara
av en hemgemenskap, ett hemsamhälle, därigenom att en kvinna såsom
hustru flyttat över till en man — eller undantagsvis tvärtom i
syfte att hustrun skall vårda och styra det gemensamma hem, vilket mannen
genom sin verksamhet har att försörja, d. v. s.j förskaffa nödigt underhåll
till täckning av löpande och framtida behov, dels uppkomst och fortvara
av ett härpå grundat och till hemmet koncentrerat personligt förhållande
och monogamiskt samliv mellan makarna. Såväl den ''etiska’ plikten
till trohet och "hjälp, som ock den juridiska underhållskyldigheten och
e^endomsgemenskapen i de nu varande äktenskapen bottna icke i makarnas
inbördes &förhållande såsom ''fria individer’, utan däri att dessa individer
inträtt i hemgemenskapen och därmed ålagts bestämda förpliktelser till
denna, vilka väsentligen inskränka varderas ställning av ''fria individer’.
Mannens försörjningsplikt blir för honom den förnämsta, och den begränsar
förty hans frihet att ensidigt fullfölja sina individualistiska mål;
ansvaret för hustru och hem kan han icke flytta över på annan eller
fritaga sig från, men å andra sidan kan icke pliktens fullgörande av hemmets
medlemmar utkrävas i rättegångsväg: att utskottet häri ser en olägenhet
för hustrun (sid. 11), stryker under dess totala brist på förståelse för
den rättsliga skyldighetens karaktär av skyldighet i förhållande blott till
samhället. Hustrun blir å sin sida förpliktad till hemverksamhet,^ d. v. s.
att avstå från självförsörjning och utomhusarbete i den mån sådant är
med hemverksamheten, som består i vårdnad och styrsel av hemmet, oförenlig.
Makarnas inbördes förhållande påverkas ej härav: om hustrun exempelvis
biträder mannen vid jordbruket eller å kontoret, så är detta icke
uttryck för någon hennes försörjningsplikt eller försörjningsverksamhet
utåt, utan allenast en inre anordning, och likaså om ena maken av omständigheterna
tvingas att helt eller delvis inträda i den andras ställe,
ansvaret och ledningen ligga med hänsyn till försörjningen principiellt å
mannen, och med hänsyn till vardnaden a hustrun.

Första lagutskottets utlåtande, N:r 27. 121

Granskas lagförslaget från denna utgångspunkt, så måste till en början
fastslås, att de invändningar däremot, som gjorts såväl i samtliga avslagsmotionerna
som principiellt även i herr Welins m. fl. motion, äro i
allo väl grundade och ingalunda, såsom utskottet trott, beroende av något
slags lekmannamissförstånd rörande det juridiska innehållet i förslaget.
Missförstånden ligga helt och hållet å deras sida, som på dylikt sätt sökt
bortförklara den bristande överensstämmelsen mellan lagförslaget och den
faktiska verklighet, på vilken motionerna byggt. När sålunda utskottet
såsom felaktig avvisar motionernas anmärkning, att förslaget skapat ett
»inblandande av domstol i allehanda husliga tvister» eller infört »i det enskilda
hemlivet en främmande makt, domstolen», så är tvärtom avvisandet
beroende av ett formellt, men i sak felaktigt åtskiljande af »husliga tvister»
å ena samt förvaltnings- och underhållstvister å andra sidan. Det kan
väl vara, att utskottet vill fatta »husliga tvister» såsom rent personliga
stridigheter och de övriga såsom ett slags yttre tvister mellan makarna
såsom fristående förmögenhetsobjekt och motparter, men ett sådant särskiljande
strider mot den hävdvunna uppfattningen, för vilken båda slagen
av tvister äro »husliga», ej minst därför att även de personliga regelmässigt
hava sin grund eller utmynna i ekonomiska tvister rörande underhåll eller
förvaltning. Skulle utskottet mena, att förslagets nya förmögenhetsordning
nödvändiggör en uppdelning av de »husliga tvisterna», så skulle därmed
allenast än skarpare understrykas riktigheten av motionernas anmärkning,
i det att denna just går ut på, att lagförslaget bryter sönder hemmets
slutenhet och förvandlar till offentligt vad som varit och efter deras mening
uppenbarligen bör vara »husligt».

Lika felaktigt är utskottets påstående (sid. 12), att motionernas anmärkningar
mot den nya giftorätten som framkallande »ömsesidigt misstroende
och vaksamhetsförhållande makarna emellan», skulle bero »på
bristande kännedom om förslaget». Tvärtom måste ett frågetecken sättas
vid utskottets egen antydan, att förslaget icke skulle ge make »större rätt
eller intresse att övervaka andra makens förvaltning än hustrun nu har i
fråga om mannens förvaltning». Innehållet i den nya övervakningsrätten
(samtycke till avlåtelse och pantförskrivning) är visserligen likartat med
innehållet i den gamla, men dels kompletteras detta i den nya av .en
rättspligt enligt kap. 5 § 11 till affärsupplysningars lämnande, en plikt
vars exigibilitet helt och hållet beror av processreglernas, icke av äktenskapsrättens
utveckling, dels och framför allt är deri nya övervakningsrättens
omfång betydligt större än den gamlas, i det att denna senare
blott avsett hustruns enskilda egendom under mannens förvaltning, men
den nya avser mannens eget giftorättsgods och, då detta alltid utgör en
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 1 avd. 17 käft. (Nr 27.) 16

122

Första lagutskottets utlåtande, N:r 27.

odelad komplex, såväl den del därav, vilkens hustruns giftorätt omfattar,
som den, vilken blir mannens behållna del. Onekligen verkar därjämte
övervakningsrätten psykologiskt och juridiskt olika, om den avser den
övervakandes egen egendom, än om den riktas mot egendom, som juridiskt
tillhör den andre, men vari den övervakande har en viss, först framdeles
realiserbar rätt. Men härtill kommer, att vid egendomsgemenskap
och samfäld förvaltning i alla normala fall både yttre och inre anledningar
saknas för hustrun till misstro och vaksamhet, då ingen som helst motsättning
finnes mellan olika förmögenhetsmassor och förmögenhetsintresserx,
under det att i alla normala fall enligt förslaget två särskilda sådana
massor och intressen stå vid sidan av nch delvis mot varandra: den ena
parten behöver tillse, att den andres förvaltning — oberoende-av vanvård,
som föranleder vederlag — icke blir sämre och mindre givande än hans
egen för att icke vid blivande bodelning av den andres gods få mindre
än denna av hans, liksom ock för att redan från början skydda sina eventuella,
genom kap. 13 §§ 2, 5—9 lagligen erkända och framhållna, vederlagsanspråk,
vilka icke kunna realiseras, om intet finnes. Man skall vara
tämligen blind för de vanliga erfarenheterna av ekonomiska motsatsintressens
verkningar, för att såsom utskottet blunda för dessa förhållanden
och inrikta kritiken så helt på sidan av själva saken, som utskottet gjort,
såvida ej utskottet rent av vill förneka, att ekonomiska motsatsintressen
här föreligga i trots av den rättsliga gemenskapens upplösning och ersättande
med legal säregendom och särförvaltning men i ty fall finnes
uppenbarligen intet annat, som kan övertyga utskottet, än den dyrköpta
erfarenhet, lagens blivande tillämpning med all säkerhet kommer att giva.

Det andra, som en granskning av lagförslaget ger anledning anmärka,
är dess strävande efter formell likställighet med bortseende från de reala
olikheter mellan man och hustru, som all formell likställighet till trots
fortbestå. Förslagets ivrigaste förespråkare inom utskottet hava nödgats
erkänna, att en faktisk och reell likställighet icke är möjlig, och att den,
som tror annorlunda, behärskas av en illusion, då det faktiska förhållandet
är så djupt rotat, att ingen lag kan ändra detsamma, ja man har
t. o. m., då det gällt skuldförhållandenas reglering i kap. 7, medgivit,
att mannen är och måste vara den bärande personligheten. Man frågar
sig då ovillkorligen, vartill det tjänar att i lagtextens avfattning och i de
legala rättigheternas och skyldigheternas formella gestaltning ingen hänsyn
taga till den erkända reala olikheten, utan i stället skapa en form, som
icke motsvarar eller täcker innehållet, och om det inte vore mera överensstämmande
med tidens krav på andra områden att söka former som i likhet
med de gamla vore anpassade efter den verklighet, för vilken de givas.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27. 123

Svaret blir emellertid, att de s. k. »intresserade kvinnokretsarna» fordrat
denna formella likställighets genomförande och att man trott sig kunna
utan fara tillmötesgå detta krav, då det blott gällt formen — det är dock
ovisst, om inte lagberedningen i detta stycke gått längre än utskottet och
verkligen avsett en reell likställighet trots dennas faktiska omöjlighet: därpå
tyda de bestämmelser i lagförslaget, som avsett att i vissa fall ersätta den
reela olikheten med en formell privilegiiställning för hustrun, som skulle utjämna
densamma, men som utskottet i åtminstone en punkt, kap. 5 § 12,
sökt borttaga. Både utskott och lagberedning förbise emellertid, att dessa
»intresserade kvinnokretsar» icke äro typiska för de verkliga hemkvinnorna,
och att just samma ''intresserade kvinnokretsar’ äro de, som mest energiskt
och målmedvetet söka framdriva ej mindre, att kvinnorna skola begagna
de rättigheter, som de erhålla, och icke, såsom inom utskottet ansetts
önskligt och troligt, låta männen fortfarande få fullmakt i enlighet
med förslaget, än också att kvinnorna, tvärtemot förslagets uppgivna syfte,
skola fasthålla vid utomhusverksamheten med dess för hemverksamheten
ödesdigra följder.

Det egendomliga är, att förslaget påståtts hava till syfte att konsolidera
hem och familj på ett, såsom det av icke konservativa män stundom
brukar uttryckas, ’i sann mening konservativt sätt’, icke blott därför
att det, såsom även utskottet anser (sid. 6), är så enkelt, utan också
därför att det skulle slå fast blott vad som redan är allmänt vedertaget.
Enkelheten är i viss mån oförneklig, men den innebär tillika ett förenklande
av problemen, vilket icke ger en verklig lösning. Och vad som
möjligen är allmäntj vedertaget i storstaden, är icke detta ute i landet,
men i Sverige betyder landet vida mera än storstaden för folkets liv och
utveckling. Förslaget söker i själva verket förena oförenliga ståndpunkter
både beträffande förmögenhetsordningen, som skall vara särskild och dock
gemensam, och beträffande hustruns hemverksamhet, som skall vara huvudsak
och dock icke måttstock. A ena sidan söker förslaget, såsom det. vid
föredragningen i utskottet uttalades, stärka hustruns möjligheter till självförsörjning
och verksamhet utom hemmet, där hon vill hava en sådan, å
den andra söker det höja hemverksamhetens värde i kvinnans ögon genom
dess likställande med ''tillskott i penningar’ till underhåll och dess upptaxering
vid avräkning mellan makarna enligt kap. 5 §§ 2, 6. Huruvida
detta försök att få hustruns benägenhet att, som det sagts, ''vara snäll och
stanna hemma’ vittnar om någon större psykologisk skarpblick, må lämnas
därhän, men visst är, att det skarpt understryker riktigheten av den såväl
i avslagsmotionerna som i herr Welins in. ff. motion uttalade meningen,
att förslaget i verkligheten, alla välvilliga avsikter hos lagskrivarna till

124

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

trots, kommer att verka upplösande på hemmen; om resultatet av den
goda viljan blir motsatsen till det man velat, så är visserligen viljan lovvärd,
men krafternas bristfällighet icke mindre beklaglig. Det förhåller
sig nämligen dels så, att Verksamhet i hemmet’ till sin egen natur aldrig
kan vara försörjningsverksamhet i samma mening som mannens, icke ens
fast utskottet (sid. 19) fullt gillat lagberedningens uppfattning av båda
verksamhetsformerna såsom allenast olika sätt att ''bidraga till familjens
underhåll’, dels så att hustruns hemverksamhet är i egentligaste mening
högst personlig och därför fullständigt ojämförlig med förvärvsverksamheten
utom hemmet, som alltid kan i pengar värderas och genom lejd kraft utföras.
Lagförslagets möjliga syfte att konsolidera hemmet och, såsom utskottet
säger giva ’den i hemmet arbetande hustrun’ en mera tryggad
tillvaro (sid. 5) förfelas dels därigenom att hemverksamhetens värde skall
mätas efter utomhusverksamhetens såsom norm i stället för tvärtom, varigenom
utomhusverksamheten framstår och framställes som den högre, dels
därigenom att lagen, såsom utskottet anser'' riktigt (sid. 11), låter det
personliga förhållandet, vilket är det i äktenskapet centrala men aldrig kan
såsom även utskottet erkänner (sid. 5), av lagstiftningen regleras, vika
för ett ekonomiskt, varigenom det hela förvandlar karaktär och faran
för äktenskapets succesiva materialisering starkt ökas utan att kunna hejdas
av utskottets förhoppningar i motsatt riktning (sid. 11).

Alldeles utan samband med utvecklingen och verkligheten är dock
förslaget ingalunda. Tvärtom har det tagit sikte på en vid sidan av den
vanliga och nedärvda uppfattningen av äktenskapet i senare tid uppkommen
motsatt åskådning, vilken har sin egentliga rot i de s. k. ''stockholmsäktenskapen’,
varunder många sinsemellan ganska olika företeelser kunna
rymmas. Att ''gifta sig på stockholmska’ han betyda uppkomsten av
ett konkubinat, som till sitt moraliska värde och sin etiska syftning
är fullt jämförlig med ett äktenskap, fast det saknar det äktenskapliga
bandet, men det kan ock betyda en vida lösare förbindelse. I varje
fall innebär det för båda kontrahenterna full frihet att när som helst avbryta
sammanlevnaden och att under densamma fullfölja vardera sin yttre
verksamhet; ej sällan följer med förbindelsen avsiktlig barnlöshet. Sedermera
har denna frihetsuppfattning inflyttats inom äktenskapet på det sätt,
att kontrahenterna av varjehanda skäl ansett sig böra ingå formligt vigselfäst
äktenskap med varandra men under ömsesidig förutsättning, att det
formella äktenskapsbandet icke får hindra d"en frihet och det personliga
oberoende, som juridiskt tillkommer konkubinatets kontrahenter ifråga om
deras arbete och verksamhet som ''fria individer’ oberoende av den hemgeinenskap,
som till en viss grad även där finns, men för vilken det

Första lagutskottets utlåtande Nr 27. 125

rättsliga ansvaret saknas: naturligtvis framstår förhållandet för parterna
själva i en mera förskönande dager, men i sak kan det knappast annorlunda
karakteriseras. Att här en motsats finnes mellan form och innehåll
ur det gamla äktenskapets synpunkt, är uppenbart, och lagberedningen
har genom sitt förslag till ny äktenskapsrätt velat övervinna motsatsen genom
innehållets avskaffande i tro att denna nya äktenskapsuppfattning redan
vore allmän! Beredningen säger sig hava velat hejda ''äktenskapsfrekvensens
sjunkande och det ökade antalet konkubinat’ (motiven sid. 159); och då den
förmenat, att obenägenheten ''inom vissa samhällslager’ för äktenskap haft
sin grund i det intrång i kvinnans självständighet och självbestämningsrätt,
som äktenskapet på grund av målsmanskapet innebär’ — det är dock
i verkligheten icke målsmannaskapet, utan den allmänna bundenheten och
plikten, som utgöra den yttersta grunden för sagda obenägenhet — så
har beredningen försökt finna en äktenskapsform, som icke skulle avskräcka
kvinnorna från att ingå i äktenskap. Men detta har ej kunnat ske, utan
att äktenskapet gjorts till blott form; man har nöjt sig med skenet och
skalet och velat kasta bort den gamla kärnan, som man trott vara murken
eller alldeles förtorkad, och man har icke insett eller velat inse, att kvinnornas
obenägenhet, där den förefunnits, kan genom förslaget komma att
ersättas av männens.

Det äktenskap, lagförslaget reglerat, kan, på grund av sin uppenbara
likhet i personligt avseende med motsvarande företeelse i det gamla Rom,
kallas ett fritt äktenskap i motsättning till det gamla hemäktenskapet. Men i
Rom bestodo båda vid sidan av varandra, och det var icke genom lagstiftning,
utan genom praxis som det fria äktenskapet efter hand trängde ut
hemäktenskapet med dess starka pliktband och rättsliga enhetskaraktär.
Man hade då kunnat vänta, att åtminstone utskottet skolat finna skäligt att
tillmötesgå det motionsvis framburna önskemålet om två legala system,
ett för hemäktenskapet, ett för det fria äktenskapet, så snart det genom
dessa motioner blivit uppenbart, att det gamla hemäktenskapet ännu lever
och att den gamla giftermålsbalken i all sin skröplighet fortfarande
av många anses som ett riktigare uttryck för detta hemäktenskap. Det är
sant, som utskottet säger (sid. 13), att i främmande länder med flera legalsystem
dessa dock betytt ett steg till större enhetlighet, därför att tidigare
ändå flere system funnits, och att hos oss enhetligheten genom flere systems
införande skulle uppgivas. Men uppgivandet beror i så fall därav,
att förslaget självt inför en splittring av äktenskapsrätten genom det fria
äktenskapets upptagande, oaktat hemäktenskapet fortlever. Det ena är
allenast en konsekvens av det andra. Och då utskottet (sid. 14) menar,
att intet »verkligt behov av det gällande förinögenhetssyssteinets bibehål -

126

Första lagutskottets utlåtande N:r 27.

lande» skulle finnas, så är detta påstående alldeles ogrundat. Såsom
utskottet framhåller, ger förslaget möjlighet till införande dels genom
förord av fullständig egendomsskillnad, dels genom generalfullmakt av
gemensam förvaltning, varjämte genom gåva från hustrun av all hennes
egendom till mannen med förbehållen giftorätt i den samma förvaltningen
kan helt läggas hos mannen såsom ensam ägare; men på ingen
av dessa vägar når man fram till det för den nuvarande ordningen utmärkande.

Utskottet har icke heller velat tillåta detta på den grund, att ett
oåterkalleligt förvaltningsuppdrag utan redovisningsskyldighet skulle för
hustrun innebära ’ett slags självomyndigörelse’, som dels vore alldeles
stridande mot modern rätt, dels komme att äga rum vid en tid, ’då kvinnan
vanligen är minst fallen för försiktighet och kritik gent emot sin
man’ (sid. 14). Häremot bör anmärkas först och främst, att den nuvarande
förmögenhetsordningen varken juridiskt eller sakligt innebär något
förvaltningsuppdrag från hustrun, enär dess grund är den att hemmet
såsom subjekt ipso jure uppbär hela den förmögenhet, makarna utan särskilt
förbehåll infört såsom omedelbart gemensam; skall denna ordning
genom förord för framtiden möjliggöras, så måste alltså förordet avse icke
allenast förvaltningen utan främst egendomsgemenskapen såsom dess förutsättning,
men därmed bortfaller hela det för övrigt i sig självt ohållbara
och ojuridiska resonemanget om självomyndiggörelse, liksom invändningen
om kvinnas brist på kritik mot mannen vid äktenskaps ingående icke har
större betydelse framdeles än hittills, snarare tvärtom.

Lagförslagets genomförande i enlighet med utskottets tillstyrkande
skulle säkerligen i hög grad öka skilsmässornas antal, dels därigenom att
förslaget, i motsats till gällande lag, som ännu bevarar hemäktenskapet,
i dettas ställe sätter det fria äktenskapet och i full konsekvens härmed
genom kap. 5 § 7 ger legal sanktion åt sammanlevnadens godtyckliga
upphävande vid söndring, dels därigenom att de rättsliga utvägar, förslaget
anvisar för varjehanda tvisters slitande, av lagen självt framställts icke såsom
avsedda för dessa fall, utan tvärtom såsom allmängiltiga, och som därför
säkerligen komma att av makar direkt och indirekt utnyttjas såsom
medel för den egna frihetens individualistiska självhävdelse. Lagförslaget
har tydligen infört reglerna härom i viss mån för att fördröja användningen
av hemskillnads- och skilsmässoinstituten. Häremot måste dock erinras,
att lika riktigt och naturligt det är att söka hindra eller försvåra skilsmässa
vid hemäktenskap, lika både lönlöst och olämpligt är det att så
göra i fråga om de fria äktenskapen; det vore såsom att bära vatten i
ett såll och medför allenast en onödig och uppslitande förlängning av ett

Första lagutskottets utlåtande N:r 27.

127

samliv, som borde brista, därför att dess nödvändiga förutsättning, som
icke är plikten, utan allenast kärleken och endrägten (jfr sid. 11) brustit.
Utskottet har, lika litet som förslaget, här velat godkänna sin egen utgångspunkts
naturliga konsekvenser, utan avlats att anlägga synpunkter,
som endast passa för hemäktenskapet. I detta sammanhang må erinras,
att förslaget fullständigt förbiser det religiösa äktenskapet, vilket dock genom
såväl vigselregelns fortfarande erkända karaktär av kyrkolag som den
kyrkliga äktenskapsrättens fortbestånd både för den svenska kyrkan och
för de erkända främmande trosamfunden, förblir även borgerligt rättsligt
likställd med det exklusivt av giftermålsbalken reglerade äktenskapet.
Detta betyder, med förslagets avfattning, att vad som nu kyrko- eller religionsrättsligt
möjligen utgör och fortfarande skulle utgöra en erkänd ovillkorlig
äktenskapsförpliktelse enligt den nya borgerliga lagen skulle kunna
underlåtas i kraft av en individuell rättighet, som genombryter heinäktenskapet:
därmed införes även i detta ett upplösande moment, som nu saknas.

Mot lagförslaget bör slutligen ur principiell synpunkt anmärkas, att
dess giftorättssystem i grunden står i strid med dessegna utgångspunkter;
följdriktigast hade varit att införa full egendomsskillnad och särförvaltning.
Häremot har dock invänts, att, enär mannen i regel är ensam förvärvande,
hustrun ofta skulle, när ingångsförmögenhet saknas, utgå ur
äktenskapet lika tomhänt som hon gick in, fastän måhända mannen genom
hennes sparsamhet kunnat öka sin egendom. Bortsett från att förslagets
förfäktare alltid betrakta mannen med största misstro och hustrun med
rent barnslig tilltro, måste erinras, att med egendomsskillnaden mycket
väl kan förenas viss arvsrätt för efterlevande hustru, och att för skilsmässa
rätten skulle kunna tilläggas makt att ordna den ekonomiska frågan även
med hänsyn till nämnda omständigheter. Vad åter makes arvsrätt enligt
förslaget angår, synes den samma knappast försvarlig, då den i grunden
har precis samma karaktär som giftorätten och därför borde vara uttömd
med denna: både giftorätt och arvsrätt förutsätta en viss gemenskap mellan
parterna, vilken i fråga om makar är den samma både för giftorätten
och arvsrätten.

Förslagets giftorätt är byggd på tanken, att äktenskapet innebär
krav på viss egendomsgemenskap. Denna tanke är riktig vad hemäktenskapet
angår, men icke i fråga om det fria äktenskapet, och förslagets
giftorätt skiljer sig ock från den nuvarande därigenom, att den nuvarande
avser gemenskap under äktenskapets bestånd och med hänsyn även till
förvaltningen, den nya blott vid dess upplösning och oberoende av den legala
särförvaltningen. I det fria äktenskapet omfattar gemensamhetsintresset
icke egendomen i annan män än denna så att säga placerats i den gemen -

128

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

samma bostaden; i övrigt kunna makarna väl lämna varandra ur avkastningen
underhållsbidrag och, såsom även lagförslaget bestämmer, härtill i
viss mån förpliktas, men någon verklig egendoinsgemenskap mellan de
båda fria principiellt självförsörjande individerna ges det icke — lagens
tanke att hustru, som uppger självförsörjningen, därmed får ett anspråk
på full ersättning av mannen, är för det fria äktenskapets del lika riktig,
som den ifråga om hemäktenskapet, där underhållsgrunden är en annan,
blir felaktig. Om emellertid till hustruns skydd en giftorätt anses, trots
likställighetsprincipen, nödig, så bör erinras att genom förord, som torde
bli allmänna, skyddet mer än lätt kan göras illusoriskt och rent formellt.
Riktigare vore här ett dotalsystem såsom i romersk rätt.

Såsom riktigt måste däremot anses förslaget om upphävande av mannens
målsmanskap för hustrun i personligt avseende. Grunden till detta
institut har ej varit hustruns oförmåga i ekonomiska ting, utan hemmets
slutenhet utåt och hustruns verksamhet allenast därinom: då detta förhållande
socialt, kommunalt och politiskt redan är ändrat, finnes ingen
anledning att bibehålla det samma civilt. Ett upphävande därav skulle
kunna ske oberoende av alla andra ändringar i giftermålsbalken genom bifall
till stadgandet i promulgationslagförslagets § 5 mom. 2 jämte förslaget
till ändringar i rättegångsbalken. Då det emellertid knappast låter sig av
formella skäl göra redan vid denna riksdag, torde förslag härom böra begäras
framlagt till nästa riksdag. Målsmanskapets upphävande betyder dock
varken fadersmaktens indragning eller husbondeväldets upphörande i den
mån frågan gäller hemmet, och ej allenast hustrun som individ eller person.
Och för hustrun borde det icke anses mera nedsättande att såsom medborgare
i hemmet vara underkastad detta hems utåt ansvariga organ, mannen,
än det är för en var statsborgare att vara underkastad statens självskrivna
organ. Någon svårighet att, i fall av oförmåga hos mannen eller
t. o. m. på grund av förord, möjliggöra denna organställnings överflyttande
på hustrun torde heller icke finnas, såsom blivit även motionsvis antytt.
Men utskottet, liksom lagförslaget, ser icke till verkligheten, utan till formen,
därför att det är allenast den formella likställigheten som de åsyfta,
t. o. in. på bekostnad av reala värden, såsom bäst visar sig i lagförslaget
om äkta barn och dess stadganden om domstols trädande i faderns ställe,
när man och hustru ej kunna enas rörande barns uppfostran.

Med stöd av vad sålunda anförts nödgas jag yrka avslag å utskottets
förslag. Men då jag anser berättigat, att det fria äktenskap, som
redan i sak finnes, även formelt regleras utan att insnöras i hemäktenskapets
tvångströja, varigenom syftet med dess reglering skulle förfelas,
liksom att hemäktenskapet fortfarande bör efter sitt innehåll ordnas utan

Första lagutskottets utlåtande Nr 27. 129

att intvingas i former, som blott passa för det fria äktenskapet, och då
jag tillika är övertygad, att lagförslagets uppfattning om det fria äktenskapet
såsom ensamt motsvarande våra dagars allmänna mening dess bättre
är ogrundad — vore den grundad, skulle jag visserligen tillstyrka förslaget
såsom väl avpassat för ett folk på förfall — så finner jag lämpligast
att med avslaget förbinda en begäran om utarbetande av nytt förslag
till giftermålsbalk. Samma yrkande har framställts av herr Högberg
i hans principreservation, till vilken jag i alla dess delar yrkat bifall.»

2:o) vidkommande de särskilda lagarna:

Giftermålsbalk.

3 KAP.

Vid 7 §.

av herrar Klefbeck, Leo och Söderberg, vilka, under hänvisning till
den av herr Klefbeck väckta motionen angående stadgandet i första stycket
av denna paragraf, anfört:

»Ifrågavarande bestämmelse infördes i den nyligen antagna lagen
om äktenskaps ingående och upplösning. Något praktiskt behov av densamma
har icke påvisats. Någon olägenhet av att en sådan bestämmelse
saknades har oss veterligen icke yppats under hela tiden före den nya
lagens antagande.

Sedan den antogs, har den i praktiken visat sig medföra mycket
besvär och vålla förargelse. Visserligen påstår utskottet, att besväret kan
minskas genom att kvinnans samtycke lämnas skriftligt. Detta kan sägas
vad kvinnan beträffar. Men mannen, som begär äktenskapsbetyget och i
de allra flesta fall icke innehar något kvinnans medgivande, emedan det
aldrig fallit honom in, att ett sådant kunde behövas, han måste underkasta
sig besväret att antingen resa eller skriva till fästmön och kan först
efter erhållet svar infinna sig hos sin pastor. Särskilt på landsbygden
kan härav stor tidsspillan vållas.

Utskottet säger, att det är av vikt att förebygga, att en präst skall
behöva kungöra ingående av äktenskap mellan en man och en kvinna,
som icke lämnat sitt samtycke. Utskottet erkänner dock självt, att något
sådant säkerligen mycket sällan kommer att inträffa. Oss veterligen har

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 1 avd. 17 höft. (A r 27.) 17

130

Första lagutskottets utlåtande År 27.

det hittills aldrig'' inträffat. På landsbygden, där prästen känner nästan
varje församlingsbo, torde säkerligen aldrig någon ha mod att komma in
på pastorsexpeditionen med en sådan begäran. I stad torde det säkerligen
aldrig heller komma att inträffa. Ty den person, som skulle vilja skandalisera
en kvinna genom ett dylikt förfarande, skulle juridiskt icke skada
henne, men väl sig själv.

Vidare skulle han blott i mycket ringa grad vinna sitt syfte, då
kungörandet av hans äktenskapsbetyg försvinner bland de många andra
lysningskungörelserna. Sitt uppsåt att väcka skandal kan han däremot
utan att behöva infinna sig hos pastor och utan risk för sig själv, men
mycket verkningsfullare vinna genom att annonsera i tidningarna.

Utskottet tror, att olägenheterna av bestämmelsen skola försvinna,
när den blivit tillräckligt känd. Vi tro, att detta kommer att dröja
mycket länge. Till vår kännedom har kommit, att helt nyligen till och med
en universitetsbildad jurist bestritt, att det här omtalade stadgandet existerade.

Att bibehålla ett blott några år gammalt stadgande, som icke gör
något som helst gagn, men som under den tid det praktiserats i allmänhet
uppfattats såsom trakasserier och endast medfört besvär, utgifter och förargelse,
synes oss varken nyttigt eller nödigt.

På grund härav hava vi yrkat bifall till motionen
eller att första stycket av 3 kap. 7 § måtte utgå.»

5 KAP.

Vid 1 §.

av herr Reuterslciöld, som anfört:

»Förslaget tager i sin av utskottet tillstyrkta avfattning sikte allenast
på de fria äktenskapen. Då emellertid hem äktenskapen måste önskas
bibehållna, bör särskilt detta kapitel, i enlighet med herr Welins m. fl.
motion, så omarbetas, att hemäktenskapen icke av lagen ens indirekt underkännas
och därmed kvarstå allenast i sina religiösa former och under
viss konflikt mellan den borgerliga rätten och kyrkosamfundens rätt.
Naturligtvis måste hemäktenskapets och hemmets inre förhållanden helt
bero av hemmets egen ordning, den må kallas rätt eller sed, men vissa
allmänt gällande principer för dem kunna även i lagen erkännas, när
detta ansetts för de fria äktenskapens del önskvärt.

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

131

Lagförslagets uttryck »bistånd» synes i enlighet med herr \\ estmans
motion böra ersättas med »hjälp» och orden »i samråd» utbytas mot »efter
samråd endrägtigt», icke därför att detta blir »verkningsfullare», såsom
utskottet (sid. 17) genom en kritik på sidan om saken förmenat vara avsett,
utan därför att härigenom, erkännes, både att ett beslutande av make
på egen hand må förekomma, och att även då enhetens intresse bör beaktas.
Därjämte skulle ett utbyte av orden »för familjens bästa» mot »för
det gemensamma hemmets bästa» skarpare understryka hemmets karaktärav
överordnat samfund. Tillika borde enheten betonas genom intagande
redan i denna paragraf av den i § 15 behandlade namnregeln, dock med den
ändring, som i herr Hellbergs motion föreslagits, och under angivande i
lagen själv, icke genom hänvisning blott till kunglig förordning, av sättet
för namnförbehålls görande.

Vad utskottet (sid. 17) mot herr Welins m. fl. motion anmärkt, att
den mera än förslaget främjar en riktning, som motionen själv ogillar,
visar blott, att utskottet förbisett, att enligt motionen såväl underhållssom
personliga förhållanden böra förbliva »husliga», och att hemäktenskapets
enhet icke genom den i motionen angivna ordningen, men val av den
för det fria äktenskapet i lagen stadgade ordningen äventyras.

Jag har därför yrkat följande lydelse av § 1:

Sedan man och kvinna äro sainmanvigda, erhåller
hon hans släktnamn och följer hans stånd och villkor. Man
och hustru äro skyldiga varandra trohet och hjälp; de
skola efter samråd endräktigt verka för det gemensamma
hemmets bästa.

Vill hustrun bära sitt eget eller sitt och mannens
namn i förening, göre därom före äktenskapets ingående
anmälan till den, hos vilken lysning sökes; och skall
bevis härom för vigselförrättaren företes.»

Vid 2 §.

av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Aven om för de fria äktenskapen fastställes en försörjningsplikt
för båda makarna efter förmåga, så bör dock för hem äktenskapens del
mannens försörjningsplikt erkännas även av lagen. Denna plikt är i gällande
rätt erkänd, och hänvisningen i boskillnadslagens § 24 till makarnas
skyldighet att, »ändå att de vunnit boskillnad», var efter sin förmåga bidraga
till underhållet, innerbär allenast erinran därom, att före boskillna -

132

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

den båda bidragit därigenom att egendomen var gemensam; förvaltningens
handhavande genom mannen har dock sin grund just i hans försörjningsansvar
och försörjningsplikt, och förhållandet är alltså icke jämförligt med
vad i det fria äktenskapet gäller. Med stöd av det sagda och vad i principreservationen
anförts har jag, i anslutning till delvis herr Westmans, delvis
herr Welins in. fl. motioner yrkat följande omformulering av § 2:

För hustru och hem är mannen försörjningspliktig;
vare dock hustrun, där hon har egna medel, skyldig
att efter sin förmåga bidraga till underhållet. För
hemmets vård och bestånd äro makarna ansvariga en
för båda och båda för en. År mannen till försörjning
oförmögen, träde hustrun i hans ställe, där hon är
därtill i stånd.»

Vid 3 §.

av herr Beuterskiöld, som anfört:

»Genom hänvisningen till seden visar förslaget här som på andra
ställen, att måttet för de skyldigheter, som stadgats, icke kan ges av lagen
utan av hemmens observanser; felaktigt är dock att hänvisa till dessa så
att säga i genomsnitt sådana de kommit till uttryck i seden, då tvärtom
för varje hem bör gälla dess sed. Förslagets uttryck »särskilda behov» är
ävenledes för allmänt och borde ersättas av »personliga behov». Av paragrafens
bestämmelser är egentligen den om medels tillhandahållande av
någon betydelse. Jag har därför yrkat följande formulering av § 3:

Försörjningspliktig make skall i skäliga poster
tillhandahålla andra maken de, med hänsyn till makarnas
levnadsförhållanden, för den gemensamma hushållningen
och, där andra maken saknar nödiga egna medel,
för dess personliga behov erforderliga penningmedel.»

Vid 5 §.

av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Skall denna paragraf någonsin komma till användning, har äktenskapet
redan nått sin bristningsgräns; och då dess intagande i lagen medför
erkännande av principen om domstols inblandning i angelägenheter,
som äro »husliga», såvitt de icke angå fattigvården, hemställer jag

att denna paragraf avslås.»

Första lagutskottets utlåtande Nr 27. 133

Vid 6 §.

dels av greve Spens, som anfört:

»I denna paragraf giver lagen makarna, i det fall att bägge makarna
hava egna tillgångar, anvisning att efter varje kalenderårs utgång göra en
avräkning sig emellan beträffande utgifter, som överstiga, vad enligt 2 §
i samma kapitel ålegat dem att var för sig tillskjuta för familjens underhåll.
För sådant ändamål skall då jämväl värdesättas hustruns verksamhet
i hemmet. Talan om ersättning skall instämmas till domstol under
det nästföljande året.

Då dessa stadganden, enligt min mening, lätteligen kunna föranleda
misshälligheter i äktenskap samt en obehövlig inblandning av domstol i
husliga tvister, har jag yrkat,

att paragrafen skall utgå.

Vid bifall härtill synes 7 § böra delas i två paragrafer, av vilka
den ena, omfattande första stycket, skall med bibehållen föreslagen lydelse
erhålla nummerbeteckning 6 och den andra, omfattande andra stycket,
skall er- hålla nummerbeteckningen 7 och följande jämkade ordalydelse:

''Om bidrag till barnens underhåll i fall, som avses i 6 §, stadgas
i lagen om barn i äktenskap.’

Hänvisningarna uti 8, 9 och 10 §§ till 7 § skola vidare utbytas
mot hänvisningar till 6 §.»

dels av herrar Pettersson i Bjälbo och Rogberg, som instämt i vad
greve Spens yttrat,

och dels av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Den nyårsavräkning makar emellan, som denna paragraf framkallar
och till synes vill framkalla, passar icke för hemäktenskapet och är icke
för det fria äktenskapet behövlig. Åven om man anser, att § 2 i utskottets
förslag skapar en avräkningsrätt, som skulle gå längre, om ej begränsningen
i § 6 funnes, så måste erinras dels att avräkningsrätten egentligen
genom just § 6 framstår såsom innehållen redan i § 2, dels att bevissvårigheterna
för längre tid tillbaka skulle realiter upphäva den större rätt,
som § 2 i och för sig möjligen skapat. Under sådana förhållanden och
då § 6 därjämte innebär fastslående av principen om makarna såsom i
allt ekonomiskt parter med motsatta intressen, vilka tarva rättslig form
för sitt säkerställande, så torde vara riktigare att utesluta även § 6 och i

134

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

dess ställe allenast, i enlighet med herr Welins m. fl. motion, insätta ett
stadgande av följande lydelse:

Uppstår mellan makar tvist om underhåll eller
bidrag och varder tvisten ej efter medling, som i kap.
14 sägs, bilagd, skilje rätten dem emellan efter ty skäligt
prövas.»

Vid 7—11 §§.

av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Dessa paragrafer äro oförenliga med ett hemäktenskap, och i fråga
om fria äktenskap skulle de blott tjäna att fördröja en upplösning, som
ligger i dessas egen inneboende natur. Jag hemställer därför

att dessa paragrafer avslås.»

Vid 12 §.

dels av herrar Rogberg, Alexanderson och Hederstierna,

vilka hemställt om bifall till Kungl. Maj:ts proposition
oförändrad,

dels av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Utskottet har så till vida förbättrat förslaget, som det likställt makarna
helt och hållet. Men mot sättet härför måste erinringar göras.
Hustruns besparingar äventyras lätt, om mannen kan belasta dem med
gäld för sina behov; vill man då icke heller medgiva avräkningsrätt enligt
förslagets § 6, synes konsekvensen vara, att varken man eller hustru må
för egna behov förplikta den andre genom gälds görande. För hustrun
uppstå härav inga verkliga svårigheter vid hemäktenskap, då såsom nu
mannens samtycke presumeras; och i de fria äktenskapen har hustrun,
enligt § 3, en egen kreditbas i sitt underhållsanspråk mot mannen, så
snart hon saknar egna nödiga’ medel, även om krediten blir mera begränsad
än enligt förslaget, vilket tvivelsutan allenast vore eu vinning.

Beträffande tredje mans ställning blir paragrafens avfattning lätt
vilseledande. Den avser nu i första stycket att säkerställa säljaren så
snart kreditköpet objektivt, d. v. s. i och för sig, kan anses avse hushållsändamål,
även om det in casu icke skulle göra detta; men genom andra

Första lagutskottets utlåtande Nr 21. 135

stycket begränsas säljarens betalnings^, om han är i ond tro. Hänvisningen
till seden minskar hans behov av aktsamhet i fråga om kredits
givande, men det borde vara tillräckligt, om å ena sidan, oavsett seden,
av omständigheterna in casu framginge, att köpet vore ett hushållsköp,
vilket knappast torde erbjuda svårigheter, då kreditköp ej böra underlättas
för mera okända köpare, och å den andra kravet på god tro finge ett
uttryck i lagen, som icke ens skenbart gåve säljaren em skyldighet att i
varje fall undersöka det då föreliggande behovet: att stadgandet tämligen
allmänt eljes kommer att så tolkas, torde vara mer än sannolikt.

Beträffande herr Welins m. fl. motion, har utskottet tolkat (sid. 21)
den så, att hela andra stycket skulle utgå. Efter min mening har motionen
tvärtom åsyftat blott att utesluta den tredje part, som angivits med
oi den den med vilken rättshandlingen slöts, såsom domare över behovet
in casu och ger därmed stöd åt den ovan antydda tolkningens sannolikhet.

Jag har därför ansett § 12 böra erhålla följande lydelse:

Har make gjort gäld, som skäligen kunde anses
avse den dagliga hushållningen, hemmets underhåll eller
barns fostran och vård, och framgick ej av omständigheterna
att gälden gjordes utan syfte att förplikta andre
maken, vare jämväl denne för gälden ansvarig, så framt
borgenären ej var i ond tro.»

och dels av herr Pettersson i Bjälbo, som anfört:

»Med den av utskottet givna formuleringen äga båda makarna med
förpliktande verkan belasta det gemensamma boet med gäld även för den
andre makens särskilda behov.

Till det gemensamma boet räknas därvid all såväl makarnas enskilda
egendom som dylik skyddad genom giftorätt.

Att åt makarna medgiva en dylik laglig befogenhet i sådan utsträckning
kan lått föranleda ekonomiska svårigheter i många hem och synes
mig därför icke tillrådligt.

Jag hemställer därför att i paragrafen orden »eller sina särskilda
behov» måtte utgå, varigenom paragrafen får följande lydelse:

En var av makarna äge att för den dagliga hushållningen
eller barnens uppfostran med förpliktande
verkan jämväl för andra maken ingå sådana rättshandlingar,
som sedvanligen företagas för dessa ändamål.
Rättshandlingen skall anses vara ingången i syfte att
förplikta jämväl andra maken, såvida ej annat framgår
av omständigheterna.»

136 -Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Vid 13 §.

av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Av herr Welins m. fl. motion framgår, att det förfarande, som i
paragrafen stadgats, anses medföra större söndring och spänning i äktenskapet,
än det som nu praktiseras utan stöd av lag. Utskottet anser (sid.
21) det i motionen föreslagna sättet vara »personligt nedsättande» för
vederbörande make. Jag kan icke undertrycka den mening, att tvärtom
det av lagen stadgade sättet med domstols förklaring och kungörande om
makes obehörighet verkar ännu mera förödmjukande för denne: han får
svart på vitt ej blott av andra maken, med vilken han tvistar, utan av den
opartiska domstolen om oduglighet. Därför synes den i motionen föreslagna
legaliseringen av n. v. anordning böra föredragas. Att samtyckespresumtionen
gäller för hemäktenskapen, är uppenbart; att åter i ett fritt
äktenskap make genom ensidig akt befriar sig från ansvar för gäld, som
göres enligt § 12 är med detta äktenskap fullt förenligt, då dess gemenskap
principiellt beror av kärlek, förtroende och frivillighet, och då i den
mån underhållsplikt ändock t. v. består denna må vid oenighet i annan
ordning göras gällande. Jag har därför i anslutning till motionen yrkat
följande ändrade- lydelse:

Vill make ej svara för gäld, som nyss är sagd,
give det tillkänna genom anmälan till äktenskapsregistret
samt kungörelse i allmänna tidningarna och tidning
inom orten.»

Vid 15 §.

av herr Pettersson i Södertälje, som anfört:

»I likhet med utskottet anser jag det vara lämpligt, att frågan om
vilket släktnamn hustrun skall bära regleras i sammanhang med äktenskapets
övriga rättsverkningar, och med hänsyn till det bruk, som härutinnan
f. n. är förhärskande, finner jag det även riktigt, att huvudregeln
blir, att hustrun med vigseln erhålier mannens släktnamn. Från denna
regel bör emellertid, såsom även av utskottet erkännes, beredas möjlighet
till undantag för det fall att hustrun önskar behålla sitt flicknamn. Men
undantaget synes vara allt för snävt begränsat, då det endast medgiver
hustrun rätt att, efter anmälan, få bära sitt eget och mannens namn. i
förening. Härigenom skulle ingalunda tillgodoses exempelvis kvinnliga
affärsidkares, läkares och andra yrkesutövares intresse att fortfarande få
bära det namn oförändrat, under vilket de blivit kända. Den av utskottet

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

137

anvisade utvägen att sådana kvinnor kunde begagna sig av två namn, ett
under utövningen av sitt yrke och ett annat i övriga borgerliga förhållanden,
synes nämligen ej tilltalande och lärer för övrigt, såsom utskottet
själv erinrar, knappast vidare komma att tillåtas, i händelse, såsom är att
vänta, i en särskild namnlag stadgas förbud mot användande av annat
namn än det rätta.

På grund av vad jag sålunda anfört, hemställer jag i anslutning
till herr Hellbergs motion,

att 5 kap. 15 § måtte erhålla följande lydelse:

Hustrun erhåller med vigseln mannens släktnamn;
dock må hon bära sitt eget eller sitt eget och mannens
i förening, om hon gör anmälan därom i den ordning
Konungen bestämmer.»

6 KAP.

Vid 2 §.

av herr Ileuterskiöld som anfört:

»Den begränsning av rådigheten över giftorättsgods, som här stadgas
i princip, kan icke anses riktig. Väl avser den enligt utskottet (sid. 24)
att på en omväg införa ett slags faktisk egendomsgemenskap trots formen
av egendomsskillnad, men liksom det i allmänhet anses mindre riktigt att
säga ett och mena ett annat, så torde ej heller lagen böra i en än så elegant
juridisk förklädnad återinföra ett institut, som den förklarats vilja avskaffa.
Härtill kommer, att genom förslaget skulle införas begränsningar
i förvaltningsfriheten, som hittills icke ansetts vare sig nödiga eller nyttiga,
även om de med avseende å viss egendom, som av annan än ägaren
skolat förvaltas, varit tillämpade. Förvaltningssystemet blir icke helt i
någon riktning; det är icke samförvaltning, men icke heller särförvaltning,
och resultatet blir antingen lagens åsidosättande eller dålig skötsel — alltsammans
på grund av dogmen om mannens oskicklighet i förvaltningen
av sitt eget gods, när hustrun har giftorätt däri. Om möjligen bakom
stadgandet ligger även en misstro till hustruns förmåga av egenförvaltning,
så hade likväl för den skull icke mannens förvaltningsfrihet behöft begränsas
på sätt nu skett. Ej ens delningsrätten vid upplösning av äktenskap
kan principiellt berättiga make till förvaltningskontroll under äkten Bihang

till riksdagens protokoll 1920. 9 sarnl. 1 avd. 17 käft. (Nr 27.) 18

138

Första lagutskottets utlåtande -Nr 27.

skåpet mer än t. ex. arvsrätt berättigar intestatarvinge till kontroll under
arvlåtarens livstid; efter min mening är förhållandet fullt likartat. Och
den praktiska egendomsgemenskap, som utskottet anser vara åsyftad, den
torde i praktiken komma att visa sig bliva alltmera sällsynt; ja begränsningarna
i förvaltningsfriheten torde göra förord om enskild egendom till
regel, varmed all tillämnad välsignelse av dessa begränsningar faller bort.

Beträffande den lika delningen anser utskottet (sid. 24) den samma
självklar för dödsfall och därför ej heller opassande »för de jämförelsevis
fåtaliga» fallen av skilsmässa. Nu är det sannolikt, att dessa fall alltmera
ökas med de legaliserade fria äktenskapen, men även bortsett därifrån
synes det principiellt riktiga vid fria äktenskap vara lika delning allenast
av under äktenskapet förvärvat bohag. Om man emellertid vill skapa en
giftorätt med lika delning, torde vara nödvändigt att åtminstone icke till
giftorättsgods göra all egendom, utan skilja mellan olika slag av egendom
och undantaga viss sådan i stor utsträckning.

Jag har därför ansett, att §§ 3—6 borde utgå och i följd härav
§ 2 erhålla följande lydelse:

Över sitt giftorättsgods råde make som över sin

Ö O

enskilda egendom. Vid äktenskapets---stadgas.»

Vid 3 och 4 §§.

av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Åberopande vad vid § 2 anförts, har jag yrkat,

att dessa paragrafer avslås.»

Vid 5 §.

av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Till grund för denna paragraf ligger en riktig tanke, som dock
skulle bättre komma till sin rätt, om bohag och arbetsredskap varken vore
enskild egendom eller giftorättsgods, utan i anslutning till herr Welins
m. fl. motion gjordes till samegendom. Motionen tager närmast sikte
på samfälld egendom, men införandet av sådan skulle medföra betydande
svårigheter, vilka undgås, om i stället samäganderätt här tillämpades. Väl
är samäganderättslagen icke i och för sig särdeles lycklig, men om över
huvud samegendom är berättigad, torde det vara i fråga om makars bohag
och arbetsredskap; de invändningar mot lagen, som i andra fall kunna
med fog göras, borde här icke hava samma betydelse. Fi''ån samegendomen
borde dock undantagas bohag, som ärvts och medfölja från tidigare

Första lagutskottets utlåtande Nr 27. 139

hem: inbragt gods. I anslutning härtill har jag ansett paragrafen böra;
så avfattas:

, Bohag och arbetsredskap i det gemensamma hem met,

som ej utgör inbragt gods, så ock lösören, avsedda
för barnens personliga bruk, utgöra samegendom att av
båda makarna nyttjas och brukas och samfällt vårdas.
Ej må sådant lösöre av make utan andra makens samtycke
avhändas eller pantsättas utan så är, att trängande
behov kan visas hava varit för handen. År — — —
— — erforderligt.

Har -—■ — — — — utgavs.»

Vid G §.

av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Åberopande vad ovan sagts, har jag yrkat,

att denna paragraf avslås.»

Vid 8 §.

dels av herr Pettersson i Bjälbo jämte herr Högberg, vilka anfört:

»Enär åt det nya giftorättsbegreppet givits vidare omfattning än åt
det gällande, kan det ej fela, att de nya giftorättsbestämmelserna, tillämpade
å fast egendom, skola påskynda den framträdande, beklagliga mobiliseringen
av bondejorden. För att denna mobilisering i någon mån skall
kunna motverkas, bör giftorätten i fast egendom på landet begränsas och
i anslutning till den lag, som före 1899 var gällande, giftorätten uteslutas
i den fasta egendom på landet, som man eller hustru före eller under
äktenskapet ärvt eller förut förvärvt. Utskottet har under förevarande paragraf
antecknat såsom sin uppfattning, att lagstiftningsåtgärder till förekommande
av jordens allt för stora splittring böra prövas vid förestående
revision av arvsrätten. Även denna uppfattning synes leda därtill att
bestämmelserna rörande giftorätten i fast egendom på landet icke nu böra
utvidgas. Vid återgång till de före 1899 beträffande fastighet gällande
giftorättsbestämmelserna, vilka lämpligen kunna upptagas under denna
paragraf, böra lagens förut begagnade uttryck anlitas.

I anslutning till vad här upptagits, hava vi ansett, att utskottet här
bort föreslå intagande av en ny punkt i denna paragraf, lämpligen betecknad
såsom punkt 1, vid vilket förhållande paragrafen skulle erhålla
följande lydelse:

140

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Enskild egendom vare:

1. Fast egendom på landet, som man eller hustru
före eller under äktenskapet ärvt eller förut förvärvat.

2. Egendom, som make — — — vard enskild.

3. Egendom, som make---meddelat sådan

föreskrift.

4. Vad som trätt — — — är enskild.

Avkastning vare ej — — — genom rättshandlingen.
»

dels ock av herr Reuterskiöld, som yttrat:

»Förslaget betraktar som giftorättsgods t. o. m. personlig lösegendom
såsom kläder, smycken m. m., men har i stället i kap. 13 § 4 bibehållit
ett slags rätt till fördel för make som lever; riktigare synes vara att med
uteslutande av sagda paragraf upptaga personlig lösegendom som enskild
egendom oberoende av förord härom. Det samma gäller om inbragt gods,
som ofta medföljer ärvd eller eljes förvärvd släktfastighet och som även
oberoende härav ännu oftare går från släktled till släktled.

I avseende å fastighet har i herr Westmans liksom i herr Olssons i
Kollungeröd motioner yrkats, att vissa fastigheter skola anses som enskild
egendom. Utskottets avstyrkande av dessa motioner har skett bl. a. under
hänvisning därtill, att frågan om jordens mobilisering i samband med
familjerättslig lagstiftning borde upptagas icke nu, utan vid arvsrättens
förestående omarbetning. Detta skäl kan godkännas, men borde då medföra,
att icke heller någon ändring nu göres i gällande rätt härom. Jag
har därför ansett, att utskottet bort förorda herr Olssons i Kollungeröd
motion, som avser bibehållande av nu gällande äktenskapsrättsliga regler
om fast egendoms karaktär av enskild.

I anslutning härtill borde § 8 så avfattas:

Enskild egendom vare:

1. — — — — — — — — — —

2. — — — — — — — — — —

3. Fast egendom, som make före eller under

äktenskapet ärvt eller förut förvärvt.

4. = förslagets mom. 3.

5. Egendom som vid delning av samegendom,

varom ovan sägs, erhålles, så ock inbragt gods och lösören
avsedda för makes personliga bruk.

Avkastning — — — rättshandlingen.»

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

141

7 KAP.

Vid 3 §.

dels av herr Pettersson i Södertälje, som anfört:

»Vid lagförslagets granskning i lagrådet hava justitieråden von Seth
och Wedberg samt regeringsrådet Planting-Gyllenbåga i fråga om denna
bestämmelse anfört följande:

''Stadgandet i förevarande paragraf innebär ett brytande med den
princip om makarnas likställighet, som eljest är i stort sett genomgående
i förslaget. Det kan ifrågasättas, om de skäl härför, som i motiven anförts,
äro tillräckligt bärande.

I många äktenskap är ju redan nu hustrun förvärvande i lika hög
grad som mannen, och alla sannolikhetsskäl tala för att detta i än större
utsträckning kommer att bliva fallet i framtiden. Det får ej heller förbises
att, om skuldsättning blivit nödig för den dagliga hushållningen,
detta i regel haft sin grund i en hård nödvändighet, och att, i de fall
då yttre omständigheter ej verkat tvingande, det måhända oftare är att
tillskriva bristande förmåga och omtänksamhet hos hustrun än något
mannens förvållande, att gälden blivit gjord.

Det kan vid dessa förhållanden ej vara tilltalande för rättskänslan,
att hustrun efter kort tid skall slippa ifrån den omedelbara ansvarigheten
för underhållsgälden, helst mannens regressrätt enligt 5 kap. 6 § icke
kan göras gällande, om betalningen från mannens sida äger rum efter
äktenskapets upplösning. Särskilt betänklig lärer den föreslagna regeln
vara för det fall, att hustrun själv gjort gälden, och detta kanske ehuru
hon av mannen bekommit allt vad hon rimligen kunnat begära såväl till
det gemensamma hushållet som för tillgodoseende av sina personliga
behov. Utsträckes den kortare preskriptionstiden till att avse även sådan
gäld, synes detta innebära ett uppmuntrande till ansvarslöshet från hustrurnas
sida, som kan komma att medföra betydligt skadligare verkningar
än de man velat förebygga med stadgandet.

Utan betydelse är ej heller, att den ifrågavarande regeln kan i
tillämpningen giva upphov till åtskilliga, kanske ej alltid lättlösta spörsmål
och sålunda i sin mån bidrager att fjärma förslaget från den enkelhet
och reda, vari man gärna ville se ett av den nya lagstiftningens företräden
framför gällande rätt.

142 Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Med stöd av det sagda hemställes alltså, att paragrafen måtte få
utgå. Åtminstone torde från dess giltighet böra undantagas om ej all
gäld, som hustrun själv gjort, så dock dylik gäld för tillgodoseende av
hennes särskilda behov.’

I anslutning till vad sålunda anförts får jag hemställa, att 7 kap.
3 § måtte erhålla följande lydelse:

Häftar hustrun jämte mannen för gäld, som båda
makarna eller endera för den dagliga hushållningen eller
barnens uppfostran gjort genom rättshandling av den i
5 kap. 12 § avsedda beskaffenhet, och vill borgenären
söka hustrun för gälden, skall han anhängiggöra sin
talan inom två år från förfallodagen eller, om gälden
skall betalas vid anfordran, från dess uppkomst; försittes
denna tid, vare rätt till talan mot henne förlorad.

Varder hustrun — — — — därefter förvärvar.»

dels av herrar Högberg, greve Spens och Pettersson i Bjälbo, vilka
instämt i herr Petterssons i Södertälje hemställan,

och dels av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Konsekvensen av den ändring • utskottet föreslagit i kap. 5 § 12
borde vara, att man och hustru likställdes även i detta lagrum. I valet
mellan lagrummets omskrivning och uteslutning synas större skäl tala för
den senare utvägen, då den begränsning i borgenärs rätt, som här ges,
praktiskt taget blott torde leda till skuldens förvandling till reversskuld
och sålunda med största lätthet kringgås. Skulle kap. 5 § 12 godtagas i
enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, är det så mycket större skäl att avslå
kap. 7 § 3, som hustrun eljes blir ytterligare privilegierad på mannens
bekostnad. Jag har därför ansett,

att denna § måtte utgå.»

8 KAP.

Vid 1 §.

dels av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Mot herr Welins in. fl. motion har utskottet (sid. 31) anmärkt, att
domstol icke bör kunna åläggas att pröva, om genom förords upprättande

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

143

tredje inans intresse kan lida skada. Denna anmärkning är så till vida
befogad, som en dylik anordning icke bör annat än i nödfall anlitas. Men,
i valet mellan en förordsanordning av det slag utskottet önskar och
av det slag motionen avser, torde, därest uppskov med lagens antagande
i och för nödig omarbetning i motionens syfte icke medgives, den i motionen
föreslagna lösningen kunna provisoriskt godtagas, om ingen annan
och mindre betänklig väg finnes. Om nämligen lagen skall ovillkorligen
nu antagas, så måste man kräva, att på något sätt den nuvarande förmögenhetsordningen
må kunna göras tillämplig även å nya äktenskap, vilket
enklast sker genom förord. Men antingen skall då i förordet kunna hänvisas
till visst legalt system eller ock måste i lagen angivas, under vilka
villkor egendomsgemenskap och mannens förvaltning må med hänsyn till
borgenärsintressena avtalas. Då inom utskottet den härför nödiga omarbetningen
av lagen icke lämpligen kan ske, återstår blott den möjligheten
att nya lagen hänvisar till den gamla — en anordning, som blir nog så
otymplig, men icke går fullt så långt som motionen.

Den allmänna uppfattningen skiljer och kommer säkerligen att skilja
mellan äganderätt och giftorätt och betrakta den senare som mindre värd
än den förra. Under sådana förhållanden finnes ingen möjlighet att genom
förord enligt förslaget tillgodose den för hemäktenskapet behövliga egendomsgemenskapen,
och jag har därför, i anslutning till motionen, ansett,
att § 1 kunde erhålla följande lydelse:

1. Trolovade — — — — sägs.

2. Genom äktenskapsförord, som före äktenskapet
slutes, må ock trolovade bestämma, att egendom, som
ej genom förordet såsom enskild undantagits, skall, med
den begränsning som är i gällande lag stadgad när
denna giftermålsbalk träder i kraft, vara samfälld och
under mannens förvaltning; och galle om sådan egendom
vad därom sägs i äldre giftermålsbalken kap. 9—
11, 16, 17 samt i lagen 1 juli 1898 om boskillnad.»

och dels av herrar Rogberg och Pettersson i Bjälbo, vilka anfört:

»Vid bifall till den av oss föreslagna ändringen av 6 kap. 8 § skall
hänvisningen till samma paragrafs 2 ändras till 3.»

Vid 6 §.

dels av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Då utskottet (sid. 32) för nutida förhållanden skiljer mellan hustrus
biträdande vid jordbruk och å affärskontor, torde denna skillnad vara skä -

144

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

ligen problematisk och för /ramtiden bliva detta ändå mera. För så vitt
förvärvsverksamheten, såsom beträffande hemäktenskap principiellt är fallet,
avser hemmet, är hustruns hjälp åt mannen alltid av den art, att densamma
icke kan anses som en hennes egen förvärvsverksamhet. Annorlunda
ställer sig förhållandet i de fria äktenskapen, men där ligger det
rent av i sakens natur, att ersättning bör erhållas, och något stadgande
härom är icke erforderligt, ja den begränsning som lagförslaget gjort är
här felaktig. Jag har därför ansett,

att denna paragraf bör avslås.»

dels ock av herrar Högberg och Pettersson i Bjälbo, vilka instämt i
herr Reuterskiölds hemställan.

Vid 7 §.

av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Om man vill möjliggöra en varaktig förvaltning genom mannen
medelst förord, torde vara nödigt, såsom följd av ovan föreslagna ändringar,
att till denna § göra ett tillägg, och jag har därför yrkat följande
lydelse:

År — — — — antagas.

Har----bindande,’ där det ej skett genom

förord före äktenskapet.»

13 KAP.

Vid 4 och 6—8 §§.
av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Åberopande vad ovan anförts angående dels personlig lösegendoms
behandling som enskild, dels ock oriktigheten att söka begränsa makes
rådighet vid särförvaltning, och då hela vederlagsregleringen synes oförenlig
med säregendom och särförvaltning i de fria äktenskapen, har jag
yrkat,

att dessa paragrafer avslås.»

145

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Vid 13 §.

dels av herrar Rogberg, greve Spens och Pettersson i Bjälbo, vilka
anfört:

»Vid den uppkomna frågan i vad mån den föreslagna rätten för
make att vid bodelning utbekomma fastighet, som tillhör hans giftorättsgods,
så ock annan till hans giftorättsgods hörande egendom, som det av
särskild aidedning kunde vara av intresse för honom att behålla, borde,
när make är död, tillkomma hans arvingar, har utskottet ansett, att lagförslaget
går så långt som lämpligt är i skyddande av släktens intressen
beträffande avliden makes fastighet. Men då det från samfundssynpunkt
är önskligt, att släktjordens mobilisering motverkas, föreligga skäl att,
såsom tre medlemmar av lagrådet föreslagit, medgiva arvingarna till den
döde den rätt, som innebäres i förevarande stadgande, såvitt angår egendom,
vilken kommit i den dödes händer från någon, till vilken han varit
arvinge. Dock torde det vara mindre behövligt att föreslå utvidgning
beträffande utskottets hemställan, så vitt ifrågavarande rätt inskränkts till
fastighet, som den avlidne maken förvärvat från släkting i rätt uppstigande
led eller sådan släktings dödsbo. Däremot är den föreslagna rätten
för snävt tilltagen, så vitt angår de personer, vilkas intresse i en släktfastighet
är värt beaktande. Ifrågavarande rätt synes böra tillkomma
utom bröstarvinge även fader, moder, syskon och syskons avkomling.

Vid sådant förhållande hava vi ansett, att utskottet bort hemställa,
att denna paragraf skall erhålla följande lydelse:

Vid lotternas utläggning —---andra makens
lott. Skall ena makens — —--själv äger

anvisa.

Rätt, varom i första stycket sista punkten sägs,
tillkomme, när make är död, ej andra arvingar än bröstarvingar,
samt fader, moder, syskon och syskons avkomling,
och njute de sådan rätt allenast beträffande
fastighet, som maken förvärvat från släkting i rätt uppstigande
led eller sådan släktings dödsbo.

dels ock av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Bestämmelserna här stå i närmaste sammanhang med lagförslaget
om makes arvsrätt. Om nämligen detta lagförslag skulle antagas, blir det
principiellt tämligen svårt att, såsom eljes givetvis borde ske. i enlighet
med herr Westmans motion, vilken bygger på avslag ä nämnda förslag,
Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 1 avd. 17 höft. {Nr 27). 19

146 Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

tillerkänna ej blott bröstarvingar utan även fader, moder och syskon samt
dess avkomlingar samma rätt som i § 13 sista stycket stadgats, i det att
efterlevande make, när bröstarvingar ej finnas, jämlikt lagförslaget skulle
bliva medarvinge till halva kvarlåtenskapen vid sidan av ifrågavarande
anhöriga till den döde, d. v. s. enligt lagen först bekomma såsom giftorätt
hälften av den dödes kvarlåtenskap och därefter hälften av återstoden
i kraft av arvsrätt, alltså inalles tre fjärdedelar av kvarlåtenskapen: att i
tv fall samtidigt medgiva arvingarna till den återstående fjärdedelen lösningsrätt
eventuellt till de tre fjärdedelarna, torde näppeligen låta väl
förena sig med den prioritet, som lagen själv givit efterlevande make genom
att på bekostnad av övriga arvingar tillägga honom eller henne större
delen av kvarlåtenskapen. Just detta visar emellertid å andra sidan, att
lagförslaget om makes arvsrätt icke är grundat och därför bör avslås, i
vilket fall den utsträckning, som i herr Westmans motion föreslagits
rörande lösningsrätt för arvingar, bör bifallas.

Att, om §§ 6—8 utgå, mellersta stycket i § 13, som hänvisar till
dessa, även bör utgå, ligger i sakens natur. Men därjämte giva föreskrifterna
i § 13 anledning också till vissa ytterligare invändningar. Först och
främst uppstår spörsmålet, huruvida ett begagnande av lösningsrätten för
arvingar förutsätter enhällighet mellan dessa. Klart är, att frågan vilken
av flera arvingar lösningsrätten tillkommer måste avgöras vid skiftet dem
emellan, men därmed är icke avgjort, huruvida vid delningen mellan dem
å ena och efterlevande maken å andra sidan lösningsrätt skall, för att
medgivas, påstås av samtliga arvingar såsom tillsammans bildande ena parten
"eller om det är nog, att någon av dem gör yrkande om lösningsrätt;
inom utskottet hava båda tolkningarna haft förespråkare, men det oaktat
har utskottet icke velat lösa frågan genom ett direkt lagstadgande, utan
lämnat denna sak till en framtida lagstiftning. För min del menar jag,
att i lagen bort redan nu uttalas, att för lösningsrättens inträde det är
nog, om någon av arvingarna framställer yrkande om dess tagande i anspråk.
Därnäst föreligger spörsmålet, huruvida den fyllnad i penningar,
som omtalas i första stycket, skall hänföras till den uttagna egendomens
köpvärde eller till allenast dess brukningsvärde, så att om exempelvis den
egendom, varom fråga är, utgöres av en gammal familjeklocka med högt
antikvitetsvärde, fyllnaden i pengar skall avse detta antikvitetsvärde eller
allenast värdet som klocka — naturligast synes vara att, då saken undantages
icke för avyttrande, utan just emedan den utgör en familjeklenod
med affektionsvärde för den som vill lösa, brukningsvärdet som bohag
och icke köpvärdet som antikvitet bör läggas till grund, men härom torde
tarvas ett uttryckligt stadgande, såvida ej, i enlighet med vad jag på veder -

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

147

hurtigt ställe yrkat, inhragt gods skall vara enskild egendom, då frågan
löses av sig själv. Slutligen bör anmärkas, att intet bärande skäl har
anförts för begränsningen av arvinges lösningsrätt vare sig till fastighet,
med uteslutande av inbragt gods och annat lösöre, eller till fastighet, som
maken ärvt eller förvärvt från släkting i rätt uppstigande led eller sådan
släktings dödsbo — det torde särskilt för bröstarvinge vara lika angeläget
att erhålla lösningsrätt till fastighet, som den döde själv skapat till ett
eget hem och från fullkomligt oskyld färvärvat.

Jag har därför ansett, att i § 13 såväl andra stycket som orden i
sista stycket »och njute — — ■— dödsbo» borde utgå samt paragrafen
erhålla följande ändrade lydelse:

Vid lotternas — — — andra makens lott; och
skall i ty fall värdet icke sättas högre än brukningsvärdet
å sådan egendom i allmänhet.

Rätt varom —--än bröstarvingar ävensom

fader, moder och syskon samt deras avkomlingar.»

14 KAP.

Vid 2 §.

av herr ReutersJciöld, som anfört:

»Stadgandet i § 2 kan visserligen så till vida vara befogat, som ett
förordnande av fasta medlare, vilka alltid äro att tillgå, kan vara önskvärt.
Men därav följer icke, att beslut härom skulle erfordras av kommunens
representation, då meningen icke är, att dylika fasta medlare
skulle erhålla arvode. Tvärtom synes det vara en den kommunala representationen
fullkomligt ovidkommande sak, om fasta medlare tillsättas
eller ej. Jag har därför, utan att dock i denna mindre betydelsefulla
fråga göra något bestämt yrkande, ansett att fästa medlare borde kunna
av rätten förordnas, där rätten själv funne behov därav föreligga. Någon
anledning att överlämna utväljandet åt överståthållare, magistrat och kommunalnämnd
finnes icke.»

148

Första lagutskottets utlåtande, Nr 27.

Lag om införande av nya giftermålsbalken.

Vid 5 §.

dels av herr Hederstierna, som anfört:

»I enlighet med den allmänt gällande rättsprincipen att en ny lag
icke bör rubba redan bestående rättsförhållanden låter lagförslaget såsom
regel nuvarande lagbestämmelser allt fortfarande äga tillämpning beträffande
makar, som ingått äktenskap, innan nya lagen trätt i kraft. De
undantag, som i detta avseende föreslagits, avse i allmänhet förhållanden,
i vilka rättsuppfattningen sedan lång tid tillbaka gått i den riktning, som
genom den nya lagen bliver lagfästad. Avvikelser härifrån utgöras dock
enligt min mening av stadganden i promulgationslagen, som föreskriva i
5 § 3 mom. att bestämmelserna i 5 kap. 6, 8 och 11 §§ samt i samma
paragraf 6 mom. att bestämmelserna i 6 kap. 4—6 §§ skola tillämpas på
äldre äktenskap. Att, sedan makar i redan bestående äktenskap inrättat
sig på ett visst sätt, genom en ny lag föreskriva att de skola leva under
andra rättsregler beträffande sina äktenskapliga förhållanden än förut synes,
utom det att det strider mot ovannämnda rättsprincip, vara ett ingalunda
lämpligt inskridande i ett redan pågående familjeliv. Genom dessa bestämmelser
skulle i redan ingångna äktenskap den ena maken under vissa
förhållanden kunna väcka talan mot den andra för att erhålla ersättning
för havda utgifter och vidare den ena maken lida avsevärda inskränkningar
i den förfoganderätt över boet tillhörig egendom, som han vid
äktenskapets ingående erhållit. Det är tydligt att dylika stadganden äro
stridande såväl mot nämnda rättsprincip som mot vad i övrigt kan anses
lämpligt.

På grund härav hemställer jag

att 5 § 3 mom, må erhålla följande ändrade lydelse:

''Bestämmelserna i 5 kap. 1—3, 5, 7, 9 och 10 §§
nya lagen skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse;
och skall vid bedömande av vardera makens förmåga
att bidraga till familjens underhåll hänsyn tagas till
storleken av den egendom, varöver han råder.’

samt att 6 mom utgår och de följande mom.
erhålla n:ris 6, 7 och 8.»

140

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

dels av greve Spens, soin instämt med herr Hederstierna,

och dels av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Enligt § 5 mom. 8 kan genom förord under äktenskapet den nya
lagen göras helt och hållet gällande även för nu bestående äktenskap.
Något behov eller någon skälig grund att i andra fall låta den nya lagen
tillämpas å redan ingångna äktenskap har ej kunnat visas. Tvärtom är
skillnaden mellan de principer, på vilka dessa äktenskap och den nya lagens
äktenskap byggts, så väsentligt olika, att dylik tillämpning tvångsvis
borde vara helt utesluten. Detta oaktat hava genom § 5 mom. 3 underhållsreglerna
enligt kap. 5 §§ 1—3 och 5—11 givits retroaktiv verkan.
Då de i kap. 5 §§ 1—3 innehållna reglerna väsentligen blott äro allmänna
satser, som i huvudsak kunna anses uttrycka även vad nu gäller, om än
i en mindre lycklig form, torde en hänvisning till dem kunna godtagas,
helst ett motsatt förfarande kunde misstolkas därhän, att där angivna
grundsatser saknade all giltighet för redan ingångna äktenskap. Däremot
kan hänvisningen till kap. 5 §§ 5—11 icke godtagas, då däri skulle ligga, att
den inblandning av domstol i husliga underhållstvister, som enligt gällande
rätt är utesluten, nu skulle införas även för de bestående äktenskapen,
vilka slutits under en helt motsatt förutsättning. På samma sätt måste
hänvisningarna i § 5 mom. 6 till kap. 6 §§ 4—6, varigenom egendomsförvaltningen
inom redan bestående äktenskap skulle underkastas nya lagen
i vissa väsentliga stycken, anses oförenliga med grundsatsen, att ny lag ej
får givas retroaktiv verkan. Jag yrkar sålunda, i anslutning till herr
Welins m. fl. motion,

att i § 5 mom. 3 orden ’och 5—11 §§’ utgå, och
att § 5 mom. 6 helt utgår.»

Vid 7 §.

av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Då stadgandet i denna paragraf icke hör till civillag, icke äger
nödvändigt samband med lagförslaget och icke bör i samma ordning som
detta prövas, yrkar jag

att paragrafen avslås.»

150

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Lag om barn i äktenskap.

Vid 2 och 4 §§.

av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Hemmets upplösning i en kontraktsmässig förening av fader och
moder som två fria individer medför en dualism, för vars följdriktiga genomförande
t. o. m. barnens intresse av ett verkligt hem fått vika. Fader
och moder skola hava lika rätt; för lagen är denna rätt så helig, att om
enighet ej kan nås mellan far och mor, så skall direkt eller indirekt beslutanderätten
övergå till domstol efter ansökan av endera av föräldrarna.
Fn dylik konsekvens borde dock, om något, visa den nya lagens fullkomligt
felaktiga- utgångspunkt och princip. Är hemmet, såsom hittills varit
händelsen, en enhet för sig med sitt eget slutna liv och sin egen reglering
därav, måste avgörandet av dess interna angelägenheter bero av dess
egna organ och icke av någon som helst utomstående. När man, för
kvinnans likställighets skull, yrkar på dualismen och moderns rätt att
emot faderns ja sätta sitt lika vägande nej, förbiser man, att inom hemmet
det aldrig gäller formella utan blott — från yttre rättssynpunkt —
faktiska avgöranden, på vilka båda makarna inverka utan att graden och
måttet av denna inverkan erhåller något yttre uttryck. Man kan naturligtvis
säga, att föräldrarnas lika rätt, om domstol uteslutes, blir en
rätt i alla fall, där far och mor äro en ense för modern, men i de
fall, då de äro oense, för fadern att bestämma, men ett dylikt påstående
måste fullständigas av erinringen, att dels i flertalet fall enighet
nås, dels denna enighet erfarenhetsmässigt i fråga om barnen betyder, att
taderns mening mer eller mindre fullständigt formats efter moderns, så
att i grund och botten det är hon, som, i de former hemmet känner,
blivit den huvudsakligast bestämmande: faderns beslutandeplikt vid oenighet
betyder då allenast, att i extrema undantagsfall han icke kunnat av
modern övertygas, och man har för visso i dessa fall all anledning antaga,
att i regel de starkare skälen då ligga på hans sida. Det är denna presumtion,
varpå lagen i verkligheten bygger faderns avgörandemakt, och
det har icke kunnat anföras några hållbara skäl för förslagets omkastning
av verkligheten.

Lagförslaget har vidare, i fråga om barnens uppfostran, tillagt föräldrarna
''uppsikt över barnet’. Väl är sant, att i våra dagar föräldratillsynen
över barn lämnar åtskilligt övrigt att önska, men ingalunda förbättras
densamma, därigenom att föräldramakten genom lagen nedsättes
till en uppsiktsrätt i stället för det patriarkaliska personliga målsmanskap,

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

151

som nu finnes; tvärtom behöver, såsom även i herr Welins m. fl.'' motion
framhållits, föräldramakten åtskilligt skärpas. Jag har därför ansett mig
böra yrka,

att §§ 2 och 4 förenas till en paragraf av följande
lydelse:

Barn står under föräldrarnas vårdnad, tukt och
lydnad, till dess det fyllt tjugoett år eller ingått äktenskap.
»

Vid 5 §.

dels av herr Hederstierna, som anfört:

»Då i den nya lagen föräldrars skyldighet att underhålla sitt barn
skall obligatoriskt fortgå till dess barnet fyllt 16 år, vilken bestämmelse
har sin motsvarighet i den nya lagen om fattigvården, synes konsekvensen
fordra, att föräldrarna skola äga att fullt bestämma över den tjänst eller
annat arbete, barnet får taga, intill dess det fyllt nämnda ålder, och hemställer
jag därför

att i nämnda §, sådan den lyder eldigt utskottets
förslag, ordet ''femton’ utbytes emot ''sexton’.»

dels och av herr Reuterskiöld, som hemställt, att paragrafen måtte
erhålla följande lydelse:

»Son eller dotter, som fyllt aderton år, må själv
taga tjänst eller annan anställning att därmed försörja
sig. Hava föräldrar låtit barn tidigare taga sådant arbete,
äge barnet icke utan föräldrarnas samtycke uppsäga
avtalet eller träffa avtal om annat arbete av liknande
slag.»

Vid 6 §.

dels av herrar Högberg och greve Spens, som anfört:

»Det förefaller så gott som otänkbart, att den i denna § föreslagna
rätten till process mellan sammanlevande makar om bestämmanderätten
över barnens personliga angelägenheter skall kunna komma till användning
utan att misshälligheter uppstå inom äktenskapet. Knappast i något
avseende är enheten inom hemmet nödvändigare än med hänsyn till barnens
uppfostran. Domstols inblandning härutinnan måste verka icke eu -

152

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

däst upprivande på förhållandet mellan makarna utan även skadligt på
barnen. Angeläget är också att avgörandet i hithörande frågor äger rum
med mindre dröjsmål än av en domstol i regel kan förväntas. Om föräldrarna
t. ex. äro oense beträffande den undervisning, som bör beredas
barnet, skulle ett uppskov med avgörandet kunna föranleda, att detsamma
under någon avsevärd tid komme att vara i avsaknad av varje undervisning.
Rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter bör,
såsom föreslagits, tillkomma föräldrarna i förening, men kunna de ej enas,
bör bestämmanderätten, såsom hittills, tillkomma fadern.

Vi hava följaktligen ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande
paragraf skall erhålla följande lydelse:

Rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter
tillkomme bägge föräldrarna i förening. Kunna
de ej enas, tillkomme bestämmanderätten fadern.

Vad i 14 kap. — — — i denna paragraf sägs. »

dels av herr Eeuterskiöld, som hemställt, att paragrafen måtte erhålla
följande ändrade lydelse:

»Över barns personliga angelägenheter tillkommer
bägge föräldrarna i förening att bestämma, eller, där
de icke kunna enas, fadern. År fadern hemfallen till
dryckenskap eller eljest uppenbarligen oskicklig att utöva
bestämmanderätten, äge rätten på ansökan av modern
förordna, att vårdnaden skall tillkomma annan person.»

dels ock av herr Leo, som anfört:

»Frågan om den slutliga bestämmelserätten i familjens personliga
och ideella angelägenheter har det föreliggande förslaget till ny giftermålsbalk
icke sökt lösa. Någon rättsregel därom uppställes sålunda icke,
utan utgör förslagets grundsats i denna del endast ett framhållande av
den i själva äktenskapets etiska natur liggande plikten för makarna att i
hemmets viktigare angelägenheter rådgöra med varandra och söka ernå
gemensamma beslut. Den ståndpunkt förslaget här intager bottnar uppenbarligen
i den fullständigt riktiga åsikten, att dylika frågor inom familjen
ej få göras till föremål för domstolsbehandling. Deras avgörande skall
ske i hemmet utan utomståendes inblandning, enär ett motsatt förfarande
skulle utsätta äktenskapet och dess bestånd för allt för många och hårda
påfrestningar. Att förslaget här byggt på en klok och riktig tankegång
torde erkännas av alla.

Första lagutskottets utlåtande. Nr 27.

153

Så m}-cket märkligare är det då, att förslaget ifråga om bestämmanderätten
över barnets personliga angelägenheter bryter sin egen grundsats
genom att vid olika meningar mellan föräldrarna angående barnets
angelägenheter förlägga det slutliga avgörandet till domstol. Intet i ett
hem berör makarna mera personligt och mera ömtåligt än frågor, som
angå barnet, och intet torde vara olämpligare än att draga dessa frågor
inför officiell myndighet och den offentlighet, som därav alltid följer.
Rätten att få gå till domstol i sådana fall kommer ofta att föranleda
endera maken att i missriktad föräldraömhet eller oförnuftig uppfattning
om barnets uppfostran och framtid i otid draga saken inför domstol. I
den rättegång, som därvid följer, kommer vardera av makarna säkerligen
att använda alla medel för att påverka utslaget till sin fördel, och detta
måste medföra en bitterhet i känslorna, som förr eller senare leder till
det äktenskapets söndring och förfall. Minst utav alla gagnas barnet med
en bestämmelse, som, när den får användning, söndrar och kanske spränger
hemmet. Om delade meningar angående barnets vård och utbildning
förefinnas hos makarna, bör därför lagen, liksom i andra fall, överlämna
åt dem själva att sammanjämka dessa i förlitande på, att därmed den för
barnet och hemmet klokaste och bästa lösningen skall framgå. Skulle den
ena maken genom missbruk eller försummelse av sitt föräldraskap eller
genom dryckenskap eller av annan angiven anledning visa sig olämplig att
handhava barnets vård, kan domstol, eldigt § 8 i ifrågavarande lagförslag,
fråndöma honom vårdnadsrätten och överlämna denna åt den andra maken
allena. Härmed är ett skydd givet åt barnet och uppenbart olämplig make
utestängd från bestämmanderätten.

Då jag sålunda är övertygad om att ett domstolförfarande vid olika
meningar hos makarna angående barnets personliga angelägenheter kommer
att verka söndrande och upplösande på hemmet och äktenskapet och därigenom
skada barnets verkliga intresse, har jag ansett, att i utskottets
utlåtande de båda sista styckena i 6 § bort uteslutas, så att den erhållit
följande lydelse:

Rätten att bestämma över barnets personliga angelägenheter
tillkomme bägge föräldrarna i förening.»

Vid 7 §.

dels av herrar Högberg och greve Spens, som i anslutning till den
föreslagna ändringen av 6 § hemställt, att 7 § måtte erhålla följande
ändrade lydelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1920. 9 sand. 1 avd. 17 höft. (År 27.) 20

154 Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

»Av fadern i följd av frånvaro, sjukdom eller
annan orsak hindrad att deltaga i beslut rörande någon
barnets angelägenhet, som icke utan olägenhet kan uppskjutas,
utövas bestämmanderätten av modern. Hon
må dock icke ensam fatta beslut av ingripande betydelse
för barnets framtid, med mindre barnets bästa uppenbarligen
kräver det.»

och dels av herr Reuterskiöld, som hemställt, att paragrafen måtte utgå.
Vid 8, 9, 11 och 14 §§.

av herr Reuterskiöld, som hemställt, att paragraferna måtte utgå.

Vid 15 §.

av herr Reuterskiöld, som hemställt att paragrafen måtte erhålla
följande lydelse:

»Leva föräldrarna åtskilda efter vunnen hemskillnad
eller är dei’as äktenskap upplöst, vare den av föräldrarna,
som ej har vårdnaden om barnet, skyldig att
efter sin förmåga betala underhållsbidrag. Har — —
--— — föräldrarna.»

Vid 19 §.

av herr Reuterskiöld, som hemställt, att paragrafen måtte utgå.

Vid 20 §.

dels av herr Reuterskiöld, som hemställt, att paragrafen måtte utgå,

och dels av herrar Rogberg och Spens, som hemställt, att hänvisningen
till 6 § måtte utgå.

Lag om makes arvsrätt.

Av herr Reuterskiöld, som anfört:

»Arvsrätt för make skulle, såsom i annat sammanhang anförts, med
skäl kunna ifrågakomma, därest giftorätt saknades, i det att med hem -

Får sta lagutskottets utlåtande Nr 27.

155

gemenskapen följer faktisk del i såväl hemmets bohag m. m. som i hemmets
ekonomiska underlag i allmänhet. Men att vid sidan av giftorätten
och icke allenast i dess ställe införa en arvsrätt för make skulle betyda,
när bröstarvingar saknas, en fullständig omkastning av den rätt, som de
båda makarnas släkt inbördes kan hava till egendomen. Det finnes intet
skal, varför den efterlevande makens släkt eventuellt skulle efter dennes
död erhålla all egendomen och den först avlidnas intet. När utskottet
(sid. 40) stöder sin mening om den allmänna rättsuppfattningen på förekomsten
av inbördes testamenten, må erinras, att dessa äga beviskraft,
endast om en fullständig statistik skulle visa såväl att de förekomma i
flertalet fall som att de icke innehålla regler huru förfaras skall med egendomen
efter den sist avlidnes frånfälle. Att efterlevande make får sitta
i orubbat bo, är däremot en helt annan sak, som säkerligen, trots svårigheterna,
kunde genom lag fastslås. Att emellertid i detta sammanhang
ingå på denna svårlösta fråga, då redan arvsrätten i allmänhet är föremål
för utredning genom lagberedningen, synes icke lämpligt. Lika olämpligt
vore det att föregripa lagberedningens arbete genom att utbryta frågan
om makes arvsrätt på sätt lagförslaget gör; hela spörsmålet torde böra
vila. Jag har därför yrkat,

att förslaget borde avslås.»

Lag om ändring i vissa delar av ärvdabalken.

Av herr Reuterslciöld, som anfört:

»De ändringar, förslaget avser att införa i gällande ärvdabalks kap.
20 §§ 1—3, sammanhänga synnerligen nära med den dualistiska princip,
förslaget velat införa i fråga om föräldrarnas förhållande till barnen. Då
jag yrkat på bibehållande av hemmets enhet under faderns ledning, och
då ingen av de föreslagna ändringarna utgör någon förbättring, anser jag
gällande rätt vara att föredraga och yrkar

att förslaget rörande kap. 20 avslås.

Med avseende å övergångsstadgandena åberopar jag j ustitierådet
Gullstrands i lagrådet uttalade mening och yrkar följande ändrade lydelse
av sista punkten:

Hustru vare, där äldre giftermålsbalken är tillämplig
i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden, förhindrad
att vara förmyndare.»

156

Första lagutskottets utlåtande Nr 27.

Lag om ändrad lydelse av 6 § i förordningen den 31 oktober 1873 angående
främmande trosbekännare och deras religionsövning.

Dels av herr Reuterskiölcl, som anfört:

»Ändringarna i detta lagrum avse att sätta föräldradualisinen och
domstol i stället för principen om faderns beslutanderätt, där denna nu är
stadgad. Vill man bibehålla den nuvarande ordningen, erfordras ingen
ändring i sagda lagrum, och jag, kunde därför, då efter min mening
ändringsförslaget är oriktigt, inskränka mig till att yrka avslag å förslaget.
Emellertid har i herr Welins in. fl. motion hemställts även om sådan
ändring därav, att avtalsfriheten rörande barns religiösa uppfostran måtte
säkerställas mot främmande prästerskaps, i strid mot lagens grunder utövade,
tvångsinverkan på sådana avtals slutande. Då denna fråga är av
största betydelse för vårt folk och för bevarandet både av de religiösa
hemäktenskapens fulla trosfrihet och av samma frihet ide hem, där genom
lagen dualismens princip införes, har jag inom utskottet yrkat, att förslag
skulle framläggas om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning
i frågan. Utskottets mening (sid. 41) att lagförslaget ej utgör anledning
att upptaga frågan till behandling kan jag så mycket mindre dela,
som svensk rätt alltfort erkänner de religiösa äktenskapen och detta lagförslag
just hänför sig till det religiösa momentet i dessa. Jag hemställer

att det föreliggande lagförslaget måtte avslås.»

dels av herr Högberg, som anfört:

»Den bestämmanderätt beträffande barns personliga angelägenheter,
som vid bristande sämja mellan föräldrarna enligt vad härförut under
lagen om barn i äktenskap av mig jämte annan ledamot av utskottet
föreslagits skola tillkomma fadern, bör omfatta jämväl avgörandet beträffande
den troslära, vari barn skall uppfostras, då det enligt 6 § i förordningen
den 31 oktober 1873 ang. främmande trosbekännare och deras
religionsövning ankommer på föräldrarne bestämma därom.

Således göres icke någon anmärkning mot förslaget, att när föräldrarna
vid barnets födelse äro medlemmar av skilda främmande trossamfund
eller när föräldrarna övergå från svenska kyrkan till främmande
trossamfund eller från ett sådant till annat, de må bestämma i vilketdera
samfundets lära barnet skall uppfostras, för så vitt föräldrarna kunna enas
därutinnan, men kunna de ej enas, bör oberoende av det beslut, som

lo 7

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

beträffande vårdnaden om barn eljest kan fattas, bestämmanderätten rörande
trosläran tillkomma fadern. Skulle riksdagen vidkommande bestämmanderätten
över barns personliga angelägenheter besluta enligt utskottets hemställan,
kräves att nu förevarande lagrum erhåller följande lydelse:

Barn av äkta makar--— vigselförrättaren

uppvisat.

Då föräldrarna övergå — — — skall uppfostras.

Kunna föräldrarna ej enas om i vilken troslära
barn skall uppfostras, då det, enligt vad nu är sagt,
ankommer på dem att bestämma därom, skall bestämmanderätten
tillkomma fadern. Tillkommer vårdnaden
om barn---som har vårdnaden.

Barn av föräldrar — — — tillämpas beträffande
fadern.

Hava vid adoption---uppfostras i annan.

Barn som fyllt —--vad i 3 § stadgas.»

och dels av herr Leo, som anfört:

»Enligt föreliggande förslag, som av utskottet tillstyrkts, skall, då
föräldrarna ej kunna enas om i vilken troslära barnet skall uppfostras,
endera av dem äga rätt påkalla frågans dragande inför domstol. Beträffande
min åsikt om det olämpliga uti att draga frågor om barnets angelägenheter
inför domstol gäller även här vad jag anfört i min reservation
vid 6 § i lagen om barn i äktenskap. Här må blott påpekas det för
vår tids uppfattning rent orimliga och skrämmande uti en lagstiftning,
som vill låta en domstol tilldöma en person en viss religion.

Jag har sålunde ansett, att utskottet beträffande tredje stycket i
i ovannämnda paragraf bort föreslå följande lydelse:

Tillkommer vårdnaden om barn allenast den ene
av föräldrarna, skall vad i första och andra styckena är
sagt om föräldrarna tillämpas angående den, som har
vårdnaden.»