Dankoutskottets utlåtande Nr i0 (Utlåtande 1941:Bu40 bu)

Dankoutskottets utlåtande Nr i0.

Nr 40.

Ankom lii! riksdagens kansli den 25 april 1941 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning au väckt motion örn livränta eller gratifikation
åt förre e. o. banvakten A. G. Svensson.

I en inora första kammaren under nr 156 väckt motion hemställer herr
Gustafsson, Per, »att någon livränta eller gratifikation måtte tillerkännas
förre e. o. banvakten A. G. Svensson i anledning av genom olycksfall i
arbete vid statens järnvägar ådraget men».

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Svensson är född den 1 augusti
1890 och således 50 år gammal, att han varit anställd såsom banarbetare
vid statens järnvägar under tiden 3 juni 1912—31 december 1918 samt såsom
extra ordinarie banvakt därstädes under tiden 1 januari 1919—14 februari
1921, vilken sistnämnda dag han erhöll avsked på grund av personalöverskott,
att han emellertid kvarstannade i tjänstgöring såsom banarbetare
intill den 5 april 1921, att hans sammanlagda tjänstetid således uppgått till
omkring 9 år, att han den 14 februari 1917 ådrog sig vissa skador (benbrott)
till följd av olycksfall i arbetet och vårdades å länslasarettet i Eksjö under
tiden 14 februari—11 april 1917, att han den 14 maj samma år friskförklarades
av vederbörande järnvägsläkare utan att därvid angivits något framtida
men av olycksfallet, att i samband med Svenssons avskedande den 14
februari 1921 vederbörande järnvägsläkare konstaterat att Svensson alltjämt
besvärades av sviter efter olycksfallet, att Svensson efter avskedandet dels
arrenderat en mindre lantgård och dels — tidvis — utfört snickeriarbeten,
att legitimerade läkaren Å. Fagrell i ett den 5 november 1938 utfärdat intyg
förklarat, att vissa men efter olycksfallet alltjämt kvarstode, att riksförsäkringsanstalten
den 9 juli 1937 i anledning av en utav Svensson hos anstalten
den 21 juni samma år gjord framställning meddelat, att olycksfall,
som inträffat före den 1 januari 1918, reglerades enligt lagen den 5 juli
1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, vari
bland annat funnes stadgat, att krav om ersättning enligt lagen skulle, vid
äventyr av talans förlust, anliängiggöras emot arbetsgivare inom två år och
emot riksförsäkringsanstalten inom tre år räknat från dagen för olycksfallet
samt att försäkringsrådet den 13 februari 1940 i anledning av framställning
från Svensson meddelat, att försäkringsrådet icke ägde till prövning
upptaga frågor rörande ersättning enligt 1901 års lag om ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete.

Bankoutskottels utlåtande Sr 40.

Över förevarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat utlåtande
från statskontoret, som hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har anfört följande:

Av handlingarna i ärendet framgår, att Svensson efter vård å Eksjö lasarett
för de vid olycksfallet den 14 februari 1917 ådragna skadorna av vederbörande
järnvägsläkare friskförklarats den 11 maj samma år utan att därvid
angivits något framtida men av olycksfallet. Sistnämnda omständighet torde
hava varit anledningen till att någon livränta åt Svensson icke blivit bestämd.

Vid tiden för olycksfallet var 1901 års lag angående ersättning för skada
till följd av olycksfall i arbete gällande, varför Svenssons rätt till ersättning
enligt samma lag nu är preskriberad. Men då företedda läkarintyg utvisa,
att sådant men kvarstår efter olycksfallet, att Svenssons förvärvsmöjligheter
därigenom väsentligt minskats, torde det få anses billigt, att någon ersättning
från statens järnvägar härför utgår. Detta synes styrelsen lämpligen
böra ske i form av livränta enligt de i 1901 års olycksfallslag angivna
grunder.

Någon gratifikation anser styrelsen däremot icke böra här ifrågakomma.

Statskontoret har anfört följande:

Jämlikt 13 § av 1901 års lag angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete, vilken lag vid tiden för det i ärendet omförmälda olycksfallet
var gällande å området, måste krav på ersättning enligt lagen, vid
äventyr av talans förlust, genom stämning eller genom påkallande av skiljeavtals
tillämpning anhängiggöras mot arbetsgivare inom två år och mot riksförsäkringsanstalten
inom tre år räknat från olycksfallet. Då Svensson inom
sagda tid icke framställt dylikt krav på ersättning för de vid olyckshändelsen
ådragna skadorna, är hans rätt till ersättning enligt lagen nu preskriberad.

Med hänsyn till den avsevärda tid — mer än tjugo år — som efter det
uppgivna olycksfallet förflutit, utan att Svensson ansett sig hos arbetsgivaren
böra väcka ersättningsanspråk, och då statskontoret icke heller av vad i
ärendet framkommit ansett det vara möjligt bedöma, huruvida och i vilken
utsträckning de Svensson genom olyckshändelsen tillskyndade skadorna varit
orsaken till hans försämrade förvärvsmöjligheter, anser sig ämbetsverket för
sin del icke kunna biträda järnvägsstyrelsens förslag örn utverkande hos
riksdagen av en årlig livränta till honom.

Statskontoret kan på anförda skäl icke heller tillstyrka, att Svensson tillerkännes
gratifikation av statsmedel.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har Svensson först efter
en tid av omkring tjugu år från det honom övergångna olycksfallet väckt
anspråk på ersättning i anledning av de skador, som därvid åsamkats honom.
Med hänsyn härtill och då utredningen i ärendet ej giver tillräcklig
ledning för bedömande av frågan, huruvida eller i vad mån skadorna inverkat
menligt på Svenssons förvärvsmöjligheter, finner sig utskottet i likhet
med statskontoret ej kunna tillstyrka, att en årlig livränta av statsmedel
beredes honom. Ej heller finner utskottet skäl förorda, att Svensson
lillerkännes gratifikation av statsmedel.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 10.

Åberopande del anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion I: 156 ej må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 april 1941.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Närvarande: se anteckning å utlåtande nr 39.

Iduns tryckeri, Esselte ab. Stockholm 1941
118987