Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66 (Utlåtande 1893:LU67 Lagutskottet)

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Reservation

af herr Linder, som anfört:

»Troligen finnes numera i hela vårt land ingen omdömesgill person,
som vid pröfningen af dödsstraffets befogenhet tar hänsyn till de två
ohyggliga straffteorier, som i äldre tider ansågos ådagalägga dess
nödvändighet: den s. k. talions- eller vedergällningsprincipen, enligt
hvilken hämd bör utkräfvas för hvarje förbrytelse, och »försoningsteorien»,
enligt hvilken det tillkommer lagstiftningen att genom dödsstraff
och andra hårda kroppsstraff söka mildra Guds vrede och dymedelst
afvärja hans hämd. Vid dessa teorier skall jag derför icke uppehålla
mig. Deremot synes den s. k. afskräckningsteorien ännu i våra dagar
hafva rätt många anhängare äfven bland oss. Utskottet har för sin
del förklarat sig hysa den uppfattningen, att straffets hufvudsakliga
ändamål icke är eller ens kan vara att afskräcka, men finner dock
straffets afskräckande verkningar utgöra biändamål af oneklig vigt.

För afskräckningsteoriens gendrifvande, såvidt frågan gäller dödsstraff,
borde dock egentligen icke erfordras mer än en påminnelse derom,
att staten, lika litet som den enskilde, får på det sättet göra förnuftiga
varelser till medel för sina ändamål, att den beröfvar dem lifvet i
syfte att med denna handling afskräcka andra från brott. Men det är
äfven genom erfarenheten och vetenskapen till fullo bevisadt, att dödsstraffet
icke visat sig eg a förmåga att — annat än möjligen i enstaka och
jemförelsevis ovigtiga fall — afskräcka från brott, ja, att det i stället
under vissa förhållanden visat sig innebära en eggelse till sådana.
Uppenbart är jemväl, att denna teori i sin tillämpning med nödvändighet
leder till orättvisor.

Det förnämsta skälet för dödsstraffets bibehållande ha, åtminstone
i senare tider, dess försvarare trott sig finna i den så kallade preventionsteorien.
Enligt denna teori är straffets ändamål att »undanrödja
den fara för rättsordningen, som ligger i den rättsstridiga viljebeskaffenhet,
hvilken i brottet funnit sitt uttryck». Om en förbrytare har
med uppsåt begått en handling, »som ådagalägger, att han icke respekBih.
till Bilcsd. Prof. 1893. 7 Sami. 32 Häft.

2 Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

terar något slag af menskliga rättigheter», eller, såsom det ock heter:
»när den brottsliges vilja gått ut på tillintetgörande af statens eller
den enskildes personlighet», så inträder, menar man, för staten icke
allenast rätt, utan äfven pligt att »straffa med döden eller att absolut
betaga brottslingen förmågan att skada».

Justitierådet Olivecrona har i sitt arbete Om dödsstraffet visat, åt t
eu strafflagstiftning, byggd på denna från den Boströmska filosofiens grundsatser
utgående lära, måste, om den följdrigtigt genomfördes, »snarare
förete en tafla af grymhet än af rättvisa», och presidenten friherre Stael
von Holstein uttalar såsom sin mening, att en sådan strafflag skulle,
under nämnda förutsättning, förete grymmare stadganden än någon nu
gällande strafflag i hela den civiliserade verlden.

Åren 1865—1889 utgjorde antalet af i Sverige för mord och
försök till mord sakfälda personer 380 män och qvinnor. Enligt ofvannämnda
lärosats borde alla dessa brottslingar hafva blifvit afrättade.
Men af de 380 blefvo endast 9 män halshuggna, och staten mägtade
det oaktadt ganska väl skydda sig sjelf och sina förnuftiga intressen.

En följdrigtig tillämpning af dessa läror är för öfrigt omöjlig,
enär ingen lär kunna uppdraga så bestämda gränser mellan å ena sidan
berådt mod, uppsåt, vett och vilja, afsigt att döda o. s. v. samt å den
andra förryckthet, sinnesförvirring, hastigt mod o. d., det vill säga
högre och lägre grader af otillräkuelighet eller förmildrande omständigheter,
att faran för ödesdigra misstag derigenom aflägsnas.

Den ifrågavarande straffteorien har emellertid blifvit af andra betydligt
modifierad. Staten måste, heter det, visserligen, för att kunna
skydda sina och sina medlemmars intressen, ega att tillämpa dödsstraffet,
men endast i det fallet, att den omöjligen kan på annat sätt
åstadkomma ett sådant skydd. Till denna sålunda modifierade teori
ansluter sig utskottet, då det tillerkänner samhället rätt att »i yttersta
nödfall tillgripa den väg dödsstraffet anvisar».

Det är alltså fråga endast om en nödvärnsrätt å statens sida,
och denna nödvärnsrätt eger man enligt min tanke ej att — såsom
utskottet gjort — sätta i omedelbar förbindelse med statens rätt att
»för sitt ändamål kräfva sina ädlaste söners blod». Men om staten icke
har rätt att annat än i yttersta nödfall taga en menniskas lif, så blir
hufvudfrågan denna: Eger staten redan eller kan den bereda sig möjlighet
att utan afrättning oskadliggöra brottslingar? Enär enligt min
öfvertygelse detta spörsmål kan jakande besvaras, så följer deraf, att
jag anser utskottet hafva bort tillstyrka bifall till herr Ekmans motion.

Det nitiska arbete, som dödsstraffets motståndare utvecklat, har,

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

särskilt under de senaste trettio åren, öfverallt i de civiliserade delarna
af verlden, krönts med stora framgångar. Flerstädes är numera
denna straffart alldeles öfvergifven: i några stater är dödsstraffet faktiskt
upphäfdt; mångenstädes qvarstår det i strafflagen, men tillämpas allt
mera sällan.

Mycket ofta får man emellertid se och höra det påståendet, att
do stater, som en gång afskaffat dödsstraffet, åter måst införa detsamma
eller vidtaga åtgärder för dess återinförande, emedan, såsom
det uppgifves, i dessa stater de gröfre förbrytelsernas antal på ett förfärande
sätt ökades. Denna uppgift ingår äfven i en afhandling »Om
statens straffrätt», hvilken under många år nyttjats och ännu användes
som lärobok vid begge våra universitet.

Huru med denna uppgift rätteligen förhåller sig, framgår af följande
ord, som jag citerar efter en framstående svensk kriminalist (J. Hagströmer):
»På flera ställen, der dödsstraffet afskaffats, har det åter blifvit
upptaget — dock ej på grund af den erfarenhet man haft under den tid
man saknat detsamma, utan till följd af en menings för ändring hos de
magtegande, hvilken ej sällan sammanhängt med någon vexling i de
politiska förhållandena.»

De händelser, som gifvit ett sken af sanning åt påståendena om
dödsstraffets återinförande i Schweiz och i Tyska riket, äro så märkliga,
att jag anser mig böra här återgifva friherre Stael von Holsteins resumé
af Oliveeronas utförliga framställning i detta ämne.

»Med de schweiziska kantonerna är», heter det i nämnda resumé,
»ett eget förhållande, som föranledt den missuppfattningen, att
dödsstraffets försvarare skulle ha att uppvisa segrar från den schweiziska
republiken. Genom 65 artikeln af schweiziska republikens grundlag af
den 29 maj 1874 proklamerades dödsstraffets afskaffande i edsförbundets
alla kantoner. Men de katolska kantonerna ansågo den 65 artikeln
vara ett ingrepp i kantonernas sjelfbestämningsrätt och rigtade emot
densamma eu opposition, som hade en helt och hållet politisk karakter.
Till följd deraf blef genom en folkomröstning den 18 maj 1879 den
omtvistade 65 artikeln sålunda ändrad, att kantonerna återlingo friheten
att i sina särskilda strafflagar upptaga dödsstraffet, dock ej för politiska
brott. Af denna återvunna frihet hafva emellertid endast 8 kantoner
begagnat sig, hvaremot dödsstraffet förblifvit afskaffadt i 16 kantoner,
representerande t af hela edsförbundets folkmängd.

I de 8 kantoner, der dödsstraffet återinfördes 1879, ha intill den 1
maj 1891 endast 8 dödsdomar Olif o it afkunnade, och ingen af dessa har
blifvit verkstäld. Det är således mycket oegeutligt att, såsom stundom

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

skett, anföra Schweiz såsom exempel på ett land, der dödsstraffet blifvit
åter infördt, efter att en gång hafva blifvit. afskaffadt.

I Tyskland hade alltsedan 1848 det frisinnade partiet haft dödsstraffets
afskaffande på sitt program, och då förslag till strafflag för
Nordtyska förbundet år 1870 förelädes förbundsriksdagen, beslöt denna
vid första läsningen, med 118 röster mot 81, att dödsstraffet skulle
uteslutas ur lagen. Men vid tredje läsningen uppträdde förbundskanslereu
von Bismarck och fordrade dödsstraffets bibehållande. Denna
fråga satte hela förslagets framgång på spel, men von Bismarck vidhöll
sitt yrkande med sådan energi, att Riksdagen, för att rädda lagen, gaf
efter, med 127 röster mot 119, och sålunda kom dödsstraffet att för
högförräderi och mord stå qvar i Tyska rikets strafflag, som galt sedan
den 1 januari 1871.x»

Sin historiska framställning rörande dödsstraffsfrågans senare utveckling
afslutar friherre Stael von Holstein med följande reflexioner:

»Denna redogörelse visar på det påtagligaste sätt, att dödsstraffet
är på väg att försvinna ur de europeiska strafflagarna. Det allt sparsammare
tillämpandet af dödsstraffet förringar naturligtvis alltmer dess
afskräckande verkan. De stater, som redan afskaffat dödsstraffet eller
upphört att tillämpa detsamma, hafva icke i någon mån tagit skada deraf.
Ingen anledning finnes, att i dessa länder morden äro talrikare, säkerheten
till lif mindre än i de länder, där ännu då och då en mördare
aflifvas. Icke heller kan man påstå, att rättskänslan skulle vara annorlunda
beskaffad i det ena af dessa länder, än i det andra; de stå alla
på ungefär samma kulturståndpunkt. Då herr Olivecrona, liksom mången
före honom, drifver den satsen, att en stat bör afskaffa dödsstraffet,
så snart folkets kulturgrad tillåter det, klingar detta såsom en ironi
öfver de nationer, som ännu icke anse sig kunna undvara detta straff.
1 dess bibehållande skulle ligga ett erkännande af egen underlägsenhet,
och det kan icke förnekas, att så förhåller sig. För de folk, som ännu
ha dödsstraffet qvar, synes det alltså vara en hederssak att icke länge
dröja med dess afskaffande.»

Med anledning deraf att dödsstraffets motståndare i vårt land
hafva, med stöd af andra länders brottmålsstatistik, sökt ådagalägga
grundlösheten af farhågorna för att dödsstraffets borttagande skulle öka
antalet förbrytelser, för livilka dylikt straff varit stadgadt, anmärker
utskottet, att man dervid inlåtit sig på »en sarmolikhetsbevisning af
synnerligen vansklig art, alldenstund man dervid lemnar ur räkningen
de andra faktorer, som kunna hafva medverkat till det påvisade resul -

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66. 5

tåtet». Biand do anmärkningar, som kunna göras mot denna anmärkning,
vill jag här allenast påpeka den, att utskottet synes hafva bort
sjelf uppvisa dessa faktorer.

Dödsstraffets försvarare hafva ofta åberopat benådningsrätt^
såsom ett godt och betryggande värn mot faran af orätta domar i
dödssaker. En närmare undersökning af denna rätt leder dock, som
mig synes, på två vägar till det fullkomligt säkra resultatet, att benådningsrätten
icke lemnar något fast stöd för dödsstraffets bibehållande.
Först och främst vittnar historien med hög röst, hurusom rätten att
benåda ofta blifvit på ett afskyvärdt sätt missbrukad. Men äfven under
förutsättning att den benådandes redlighet och förstånd äro höjda öfver
alla tvifvel måste, till följd af den menskliga ofullkomligheten, icke
allenast ojemnhet i tillämpningen, utan äfven verkliga misstag blifva
oundvikliga. För att styrka detta påstående erinrar jag först och främst
derom, »att urskiljandet af de kännemärken å brottet, hvarå frågan om
lif eller död hänger, alltid är beroende af den skicklighet, noggrannhet
och fullständighet, hvarmed ransakningen vid underrätten blifvit förd
och i protokollet återgifven». Men det är ju ganska uppenbart, att de
egenskaper, som kräfvas för ifrågavarande ändamål, förefinnas i mycket
olika grad hos olika domare. Att vid en ransakning få utrönt, huruvida
en för mord tilltalad utöfvat gerningen »i uppsåt att döda», »med
berådt mod» och i ett tillstånd af tillräknelighet, samt att i protokollet
noggrant och fullständigt återgifva ransakningens gång erbjuder en
ytterst svår och stundom olöslig uppgift till och med för de skickligaste
och mest erfarne domare. Men då så är, hur kan man rimligen
fördra, att en icke skicklig och tillika oerfaren domares protokoller
alltid skola kunna i sådana mål gifva tillräcklig ledning för benådningsrättens
utöfvare. Vidare må ihågkommas, att den begåfvade,
erfarne, samvetslöse och förhärdade brottslingen har större utsigt att
komma undan för godt pris än den enfaldige, oerfarne och ännu åtminstone
till eu viss grad samvetsömme nybörjaren på brottets väg.
Glömmas får härvid ej heller, att benådningsrättens utöfning naturligtvis
är i hög grad beroende dels på dess utöfvares grundlynne, uppfostran
och tillfälliga dispositioner, dels på egenskaperna och åsigterna hos de
rådgifvare, som vexelvis inverka på hans beslut.

Mig synes alldeles afgjordt, att benådningsrätten icke lemnar
t illräckligt skydd ens mot juridiska mord. Veterligt är ock, att utöfningen
af denna rätt varit för många samvetsgranna statsöfverhufvuden en
anledning till djup själsångest.

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Men om do skäl, hvilka dödsstraffets försvarare andragit, visa
sig otillräckliga både hvar för sig och tillsammantagna, så är hvad
som anförts mot detta straff så mycket mer bindande. Enligt Olivecrona,
Nyblaeus och Hagströmer har mot dödsstraffet hufvudsakligen anförts:
att staten icke har någon magt öfver menniskans lif, hvilket staten
icke gifvit och derför ej heller har rättighet att taga, så mycket mindre
som den dymedelst hindrar den lifdömde att genom ånger, bättring
och ett förändradt lefverne försona sig med Gud och samhället; att
detta straff visat sig verka demoraliserande på massan af folket;
att mellan dödsstraffet och det straff, som kommer detta närmast, ligger
ett svalg, som ej finnes mellan de olika graderna af brottslighet; att
då, såsom bevisligen mycket ofta inträffat, dödsstraffet drabbat oskyldige,
hvarje upprättelse är omöjlig. Det sistnämnda skälet ensamt innebär
enligt min tanke eu tillräcklig maning att ej utan yttersta nödtvång
bibehålla dödsstraffet i den allmänna strafflagen. Kapitlet om justitiemord
är ett bland de ohyggligaste, men tillika ett af de lärorikaste i strafflagstiftningens
häfder.

Den icke minst betänkliga, ehuru ty värr alltför litet beaktade
faran af dödsstraffets qvarstående i lagen är, att det ofta tjenar till
hyende under samhällets benägenhet att försumma sina skyldigheter
mot samhällets olycksbarn, särskild! den att gifva det uppväxande
slägtet eu sådan uppfostran och ledning, att de unge inom sig sjelfve
få ett osvikligt värn mot synd och brott.

När samhället straffar, särskild! när det anlitar dödsstraffet,
borde det ihågkomma, att det sjelf är en ännu större förbrytare än
deliuqventen.

Utskottet anser det vara eu obestridlig sanning, att ett lands
strafflagar böra afspegla landets seder, och drager deraf den slutsatsen,
att — »om man äfven icke kan frånkänna satsen, att milda lagar skapa
milda seder, någon betydelse — utvecklingens gång dock bör vara, hvad
den i regel äfven är, omvänd, så att lagen ansluter sig till och rättar
sig efter seden».

Utan att här inlåta mig på den frågan, om och i hvad mån statsmagter
hafva rätt och pligt att, när de så pröfva lämpligt, afskaffa
dödsstraffet, äfven om bland större delen af landets befolkning skulle
finnas en opinion till förmån för detta straff, vill jag här endast fästa
uppmärksamheten på att några bevis för att vårt lands seder skulle
kräfva dödsstraffets bibehållande icke blifvit förebragta. Deremot har
man ojäfaktiga vittnesbörd om att den allmänna meningen i Sverige
icke kräfver dödsstraffets bibehållande, och dessa vittnesbörd äro lem -

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

nade af personer, som haft goda tillfällen att utröna tänkesätten och
föreställningarna hos den större allmänheten. Redan 1863 beslöt bondeståndet
för sin del dödsstraffets upphäfvande, och vid sista ståndsriksdagen
biföll samma stånd enhälligt en af herr Sven Rosenberg väckt
motion om dödsstraffets suspenderande under en tid af 10 år samt
dess ersättande med straffarbete för lifstiden — detta för att vinna erfarenhet
om huruvida icke rättssäkerheten i landet skulle kunna tryggas,
utan att afrättningar egde rum.

_ Vid 1867 års riksdag motiverade lagutskottets majoritet (8 mot
7) sitt afstyrkande af borgmästaren Bovins motion om dödsstraffets
borttagande ur den allmänna strafflagen med bland annat det påståendet,
att föreställningen om dödsstraffets nödvändighet ännu i vårt
land vore med rättsmedvetaudet så införlifvad, att detta straffs borttagande
— hvilket måste erkännas först vid en allmänt högre bildningsgrad
böra ifrågasättas — icke kunde ske med stöd af detta medvetande.
Men i Andra Kammaren afgåfvos 103 röster för motionen
och 53 för utskottets afstyrkande hemställan. I Första Kammaren segrade
visserligen utskottets förslag, men endast med 39 röster mot 38,
hvarvid likväl bör ihågkommas, att enligt en upplysning, som sedermera
offentligen meddelades i Riksdagen, en ledamot, som hade ämnat
rösta för motionen, försummade att aflemna sin röstsedel.

Frågans öden vid senare riksdagar gifva icke vid handen, att eu
stark opinion om dödsstraffets befogenhet och lämplighet sedermera
uppvuxit. Enligt min tanke hafva de, som trott sig hos svenska allmänheten
spåra »en fast tro på nödvändigheten af dödsstraffets bibehållande»,
förvexla! de yttringar af harm och förbittring, hvilka gifva
sig till känna, när underrättelser om grofva illbragder först spridas, med
uttryck af en verklig öfvertygelse om dödsstraffets berättigande. I eu
mängd fall inträffar, att personer, hvilka straxt efter ohyggliga mord
upphäfva kraftiga och då nog mången gång allvarligt menade rop till
och med om användning af qvalificerade dödsstraff, deremot vid tider
för afrättningar nästan lika högljudt yttra sitt ogillande af alla slags
dödsstraff. — Utskottet nämner, att, enligt uppgift, under 25-årsperioden
1864—1889 allenast nio dödsdomar verkstäldes, och »utskottet vågar
bestrida, att i något af dessa fall denna verkställighet icke varit af
don upplysta meningen i landet påfordrad». Men under samma tid och
senare ha flere gånger äfven föröfvare af synnerligen grofva brott,
bland annat en förhärdad yrkesmördare, blifvit, benådade till Afvel, och
sa vidt jag kunnat finna, ha dervid icke sports några opinionsyttringar,

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

som kunnat ingifva föreställningar om tillvaron af en allmännare tro
på dödsstraffets nödvändighet.

Ett par vigtiga ställen i utlåtandet nödgas jag, i anseende till
den mig synnerligen knappt tillmätta tiden för denna reservations affattande,
för denna gången lemna obemötta.»

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1893.

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

N:o 67.

Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1893, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring
i gällande bestämmelser rörande oäkta barns försörjning.

Ilufvudstadgandet om oäkta barns försörjning innehålles i 8 kap.
7 § ärfdabalken, hvilket lagrum föreskrifver, att oäkta barn skall af

fader och moder njuta nödtorftig föda och uppfostran, samt att, der endera
af föräldrarne dör utan att lemna gods efter sig, den efterlefvande
skall föda barnet.

Derjemte stadgas i 3 § af förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871:

»Eu hvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande
försörja sig sjelf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför
man sin hustru; åliggande i öfrig! föräldrar och barn att i mån af
behof, å ena, och förmåga, å andra sidan, hvarandra försörja»;

samt i 35 § af samma förordning:

»1. Fattigvårdsstyrelse tillkommer målsmans- och husbonderätt
öfver den, som af fattigvårdssamhället åtnjuter full försörjning, hvilken
ej blott tillfällig är, samt husbonderätt ej mindre öfver en hvar, som
för sig åtnjuter annan fattigvård, än ock öfver don, hvars minderåriga
barn eller hvars hustru enligt 1 § åtnjuter full försöjning, som ej är
tillfällig; gällande den målsmans- och husbonderätt, så länge fattigvården
fortfar.

Bill. till liiksd. Vrot. 1893. 7 Sami. 32 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

2. Om någon genom lätja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga
barn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård måste enligt 1 §
någon af dem lemnas, skall han, äfven om fattigvården är tillfällig,
stå under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, till dess den kostnad,
fattigvårdssamhället tillskyndats, blifvit godtgjord. Till enahanda på
följd är den förfallen, hvars minderåriga barn, enligt hvad här nedan
sägs, för betlande anhålles och på fatligvårdssamhälles bekostnad hemsändes.
— — — — —---— — — — — — —--— —''»■

Frågan om den försörjningspligt, som bör åligga fader till oäkta
barn, har vid tvenne föregående riksdagar varit föremål för Riksdagens
pröfning.

Vid 1886 års riksdag väcktes af enskild motionär förslag, att,
då ofvan anförda bestämmelser i fattigvårdsförordningen icke tydligt
utmärkte, det föräldrar till oäkta barn vore i afseende på försörjningspligt
stälda lika med föräldrar till äkta barn, en sådan förändring måtte
vidtagas i nämnda förordning, att den, som antingen erkänt faderskapet
eller genom laga kraftvunnen dom förpligtats utgifva uppfostringsbidrag
till oäkta barn, äfvensom moder till sådant barn skulle underkastas
enahanda ansvar och skyldigheter i fattigvårdshänseende som
föräldrar till äkta barn.

I afgifvet utlåtande, n:o 46, anförde lagutskottet, att utskottet
ansåge, lika med motionären, att en person, som blifvit förpligtad till
utgifvande af uppfostringsbidrag till minderårigt barn, borde, derest
barnet folie fattigvården till last, underkastas den påföljd, som i 35 §
af ifrågavarande förordning stadgades. Sådan person syntes likväl icke
böra helt och hållet likställas med fader till ett bandsöm åtnjöte fattigförsörjning,
utan borde berörda påföljd på honom tillämpas endast i
den män, han undandroge sig att utgifva det ådömda bidraget.

Utskottets i enlighet härmed gjorda hemställan om ändrad lydelse
af nämnda paragraf afslogs emellertid af Första Kammaren, vid
hvilket förhållande en af medkammaren beslutad återremiss af ärendet
icke föranledde någon vidare åtgärd.

Samma fråga återupptogs vid 1892 års lagtima riksdag i en af
herr A. Kihlberg väckt motion, deruti han föreslog ett tillägg till 3 §
i gällande fattigvårdsförordning, att den, hvilken förpligtats att till sitt

Lagutskottets Utlåtande N:o 67. 11

oäkta barns moder utgifva visst bidrag, skulle blifva skyldig att barnet
försörja, derest modern doge eller blefve oförmögen att lemna barnet
underhåll, äfvensom att fader, som försummade sin försörjningspligt,
skulle jemlikt föreskriften i 35 § stå under fattigvårdsstyrelsens husbonderätt.

Under hänvisning till två motionen bilagda, särskildt aftryckta
prejudikat anförde motionären till stöd för sin framställning, att gällande
fattigvårdsförordning i fråga om oäkta barns försörjning i sin
tillämpning blefve orättvis och lade allt för stor börda på modern, under
det att fadren lemnade ringa bidrag till eller helt och hållet undandroge
sig att försörja och uppfostra sitt barn. Emedan det enligt
sakens natur vore svårare att konstatera, hvem som vore fadern än
hvem som vore modern till ett oäkta barn, blefve det alltid i första
hand modern, som ensam hade skyldigheten och ansvaret för att hennes
barn erhölle nödtorftig vård och försörjning, och kunde modern någon
gång genom frivillig öfverenskommelse tillvinna sig eller vid domstol
blifva tilldömd ett ringa bidrag, ofta nog endast 20 å 30 kronor årligen,
af barnets fader, så inträffade dock ganska ofta det sorgliga förhållandet,
att denne äfven undandroge sig denna ringa hjelp. Den, som
varit ordförande i fattigvårdsstyrelse, hade nog mer än eu gång fått
mottaga besök af dessa fattiga, stackars mödrar, hvilka begärt hjelp,
dels af fattigvården för sina barns försörjning, men ock för att af barnfadern
utfå det uppfostringsbidrag, han af domstol blifvit dömd lemna
barnets moder. När man i sistnämnda fall vidtagit åtgärder för vinnande
af utmätning hos barnfadern, hade resultatet ofta blifvit det,
vare sig barnfadern varit tjenstedräng, bondeson, boende och arbetande
hos föräldrarne, eller tillhört den s. k. lösa arbetsbefolkningen, att
vederbörande exekutor lemnat intyg, att personen i fråga saknade utmätningsbar
tillgång, och dermed vore den sökte alldeles fri från alla
skyldigheter mot sitt barn. Dessa personer hade likväl genom sitt
arbete, i vanligaste fall, så goda inkomster, att de med god vilja, utan
någon känbar uppoffring, kunde lemna det lilla uppfostringsbidrag, de
vore dömda att gifva barnets moder, hvilken i alla händelser i mångdubbelt
mått finge känna tyngden af försörjniugsskyldigheten. — Kunde
det vara rätt, att ett sådant förhållande finge fortfara? Enligt motionärens
förmenande vore staten pligtig att lemna ifrågavarande barn
och mödrar bättre skydd genom skärpta lagbestämmelser, hvarigenom
arbetsför man kunde förmås att göra sin pligt mot sitt oäkta barn.
Personer, dömda till böter för ofta nog mindre förseelser än den att
undandraga sig försörjningspligten för sina barn, finge vid bristande

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

tillgång böterna förvandlade till fängelsestraff. Enligt ofvan anförda
35 § egde fångvårdsstyrelse husbonderätt öfver den, som genom lätja
eller liknöjdhet ådroge sitt minderåriga barn eller sin hustru sådan nöd,
att fattigvård måste dem lemnas, och om sådan person vägrade fullgöra
arbete, som honom föresattes, eller eljest visade tredska, sjelfsvåld
eller sturskhet och ej läte rätta sig efter styrelsens varning, så
kunde allmänt arbete åläggas sådan person. Och icke kunde det väl
anses för hårdt eller orättvist, om arbetsför man, som undandroge sig
att lemna ådömdt uppfostringsbidrag för sitt oäkta barn, underkastades
enahanda ansvar för försummad försörjningspligt. Ty man kunde väl
ändå icke förneka, att i försörjningspligten för deras gemensamma barn
borde mannen hafva minst lika stor del som qvinuan; men när inträffade
detta någonsin i fråga om oäkta barn? Huru svårt vore det icke
i de allra flesta fäll för qvinnan att mot den hjertlöse mannen, som
förnekade faderskapet, skaffa bevisning derom, och lyckades det henne
med tårar och böner att få mannen att lemna förbindelse på ett ringa
bidrag till barnets uppfostran eller att vid domstol få honom dertill
dömd, så inträffade i många fall, såsom förut påvisats, att modern icke
kunde få ut detta ringa understöd. Visserligen hade blifvit ifrågasatt,
om icke fattigvårdsstyrelse, efter anmälan af barnets moder, att hon
icke kunnat af barnfadern utfå bidraget och sjelf hade svårare att försörja
sig och barnet, kunde geut emot honom tillämpa bestämmelsen
i sistnämnda lagrum, men ett af de båda af motionären åberopade prejudikaten
syntes gifva vid handen, att samma lagrum ansåges icke ega
tillämplighet å fader till oäkta barn.

Med anledning af motionen hemstälde lagutskottet i sitt utlåtande
n:o 52, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kong!. Maj:t ville
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871, att stadgaudena i
35 § af nämnda förordning förklarades vara tillämpliga å en hvar, som
af domstol förpligtats att försörja ett oäkta barn, till hvilket han ansetts
vara foder, eller lemna bidrag till detsammas underhåll och uppfostran,
men icke fullgjort detta och derigenom vållat, att fattigvård enligt 1
§ af samma förordning måst barnet lemnas.

Utskottets berörda hemställan bifölls af Andra Kammaren, men
afslogs af Första Kammaren.

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

Vid innevarande riksdag har herr A. Kihlberg förnyat sin vid
1892 års lagtima riksdag gjorda framställning uti en inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 29.

Sedan motionären åberopat, hvad motionären i ofvan anmärkta
motion anfört, erinrar han, att olika åsigter om tolkningen af fattigvårdsförordningens
föreskrifter i ifrågavarande hänseende gjort sig gällande.
Lagutskottet hade i sitt ofvan omförmälda utlåtande sökt visa, att skilnad
vid lagens tillämpning borde göras mellan den, som ostridigt vore fader,
och den, som blifvit dömd att erlägga bidrag till uppfostran af ett
oäkta barn, hvars fader han ansetts vara. Utaf de af motionären omnämnda
prejudikat framginge äfven, att vederbörande domstolar gjort
samma skilnad. Emellertid hade under frågans behandling inom Riksdagen
framhållits en motsatt mening, nemligen att den, som blifvit
dömd att utgifva barnuppfostringsbidrag, äfven måste anses vara barnets
fader och på grund deraf hafva samma förpligtelser som den,
hvilken erkänt faderskapet. På nämnda grund ansågs ock en lagförändring
onödig. Af det anförda framginge, att lagen tolkades olika,
och att sålunda tydligare lagbestämmelser vore af nöden. Men hvad
som hade ännu större betydelse uti föreliggande fråga, vore den omständigheten,
att barnafader, ehuru dömd att utgifva barnuppfostringsbidrag,
kunde undandraga sig denna skyldighet äfven i det fall, att
han vore fullt arbetsför. Den fattiga modern måste då, utan annan
hjelp än egen arbetsförmåga, ensam försörja sitt barn. Det funnes likväl
möjlighet att på lagstiftningens väg förhjelpa modern och hennes
barn till deras rätt. I sådant hänseende ville motionären hänvisa till
lagstiftningen i Norge och Danmark, som gåfve modern verksamt skydd
emot barnafader, som försummade sin försörjningspligt.

Motionären hemställer nu, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och till Riksdagen
inkomma med förslag till sådan ändring i nu gällande lagar,
eller till särskild lag, rörande oäkta barns försörjning, att lagens bestämmelser
på förevarande område må blifva fullt tydliga och effektiva.

På sätt motionären framhållit, hafva gällande lagbestämmelser i
ämnet visat sig i tillämpningen icke hafva varit tillräckligt verksamma
gent emot fader till oäkta barn. Erfarenheten utvisar nemligen, att
fadern till ett, sådant barn, äfven om han på grund af eget, erkännande
utaf faderskapet eller på grund af bristande åt honom ådömd värjemål -

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

ed förpligtats att till modern utgifva visst bidrag till barnets underhåll,
lätteligen kan på ett eller annat sätt, såsom genom att undanhålla sina
tillgångar, undandraga sig att fullgöra sin försörjningspligt. Härtill
kommer, att fattigvården ej sällan i hög grad betungas af underhållsskyldigheten
utaf sådana barn, utan att fattigvårdssamhället har verksamma
tvångsmedel att förmå den tredskande barnafadern att fullgöra
den honom åliggande underhållsskyldighet. Slutligen kan framhållas,
att, såsom motionären jemväl erinrat, gällande bestämmelser om oäkta
barns försörjning hafva varit föremål för olika tolkning, och att sålunda
på denna grund tydligare föreskrifter äro af nöden.

Motionären har i sin förevarande framställning hänvisat till lagstiftningen
i ämnet i Norge och Danmark; och tillåter utskottet sig att
här nedan redogöra för de hufvudsakliga bestämmelserna i nämnda
lands lagar.

I Norge innehållas dessa bestämmelser i »Lov om underholdniugsbidrag
til hörn, hvis foraddre ikke har indgaaet mgteskab med hiuanden
in. in. den 6 juli 1892.»

Fadern till ett oäkta barn är skyldig att, intill dess barnet fylt
femton år, delvis eller under vissa omständigheter helt och hållet betala
kostnaderna för barnets underhåll och uppfostran. Huru mycket
fadern årligen skall betala, bestämmes efter ansökan af »overpvriglieden»
(amtman eller stiftsamtman). Dervid iakttages, att bördan af upptostringsbidråget
bör, så vidt möjligt, falla lika på båda föräldrarne allt
efter deras ekonomiska ställning. Saknar modern tillgångar att gälda
sin andel af bidraget, eller är hon afliden, ålägges fadern att helt och
hållet betala barnets underhåll. Äfven efter det barnet uppnått femton
års ålder, kan fadern under vissa förhållanden förpligtas att lemna bidrag
till barnets underhåll. Uppfostringsbidrag kan dock icke åläggas
någon för längre tid än tre år, eller, i fråga om barn öfver 15 års
ålder, ett år före det ansökningen om dess fastställelse ingafs till vederbörande
myndighet. Om bidraget icke i rätt tid erlägges, kan det utan
vidare indrifvas genom utmätning. För sådant ändamål kan man hos
vederbörande länsman eller utmätningsman begära, att bidraget uttages
af den barnafadern tillkommande lön. Den af amtmannen utfärdade
resolution, som bestämmer bidragets belopp och terminerna för dess
erläggande, skall i sådant fall uppvisas för barnafaderns husbonde eller
arbetsgivare, hvilken är skyldig att af lönen innehålla så stort belopp,
som motsvarar det till betalning förfallna bidraget. Vederbörande utmätningsman
har i detta hänseende bestämmanderätt efter samråd med

Lagutskottets Utlåtande N:o 67. 15

husbonden eller arbetsgifvaren. Af lönen får dock ej innehållas större
belopp, än att barnafadern bar sitt och sin familjs nödtorftiga underhåll.
I den del af lönen, som inuehålles, kan icke vinnas införsel, ej
heller kan densamma tagas i mät. Utbetalas lönen till annan person
än den till bidraget berättigade eller den, hvilken å dennes vägnar har
befogenhet att uppbära detsamma, blifver husbonden eller arbetsgifvaren
personligen ansvarig för beloppet af bidraget. Har en fader,
hvilken det åligger att lemna bidrag till underhåll af barn under femton
år, under en tid af ett hälft år eller längre underlåtit att erlägga sådant
bidrag, och kan detta ej uttagas genom utmätning eller lönens
innehållande, kan vederbörande amtman förordna, att barnafadern skall insättas
i tvångsarbetsanstalt, till dess han betalar eller ställer säkerhet för
hvad han är skyldig, eller så stor del af bidraget, som af myndigheten
bestämmes. Dock må tvångsarbete icke kunna ådömas för längre tid
än tre månader. Nämnda myndighet kan också förordna, att barnafader
i stället för tvångsarbete skall sättas till offentligt arbete eller arbete
hos enskild person. För en sådan åtgärds vidtagande förutsättes dock,
att anledning finnes antaga, att af hans arbetslön ett tillräckligt belopp
kan erhållas till försörjningspligtens uppfyllande. Den barnafader, mot
hvilken någotdera af ofvannämnda tvångsmedel användts, har rätt att
fordra, att han blifver instäld inför närmaste »Forh0rsret», som kan, der
den finner tvångsmedlet hafva obehörigt blifvit användt, upphäfva den
administrativa myndighetens beslut. Mot rättens utslag kan talan föras
i öfverensstämmelse med de vanliga reglerna för fullföljd af talan i
brottmål. För att de i lagen föreskrift^ tvångsmedel skola kunna användas,
måste begäran derom hos vederbörande myndighet framställas
inom ett år från den dag, bidraget förföll till betalning. Låter den

bidragsberättigade längre tid förflyta utan att begära användning af

sådant tvångsmedel, indrifves uppfostringsbidraget såsom annan gäld.
Vill barnafadern utvandra från riket, innan han fullgjort sin försörjningspligt,
åligger honom icke endast att, erlägga förfallet bidrag eller
ställa säkerhet för detsamma, utan ock ställa säkerhet för bidragets erläggande
i framtiden. Dör fadern, innan hans skyldighet att underhålla
barnet upphört, skall bidraget för tiden, intill dess barnet fylt,

femton år, uttagas af dödsboets tillgångar, derest framställning derom
göres inom viss tid efter dödsfallet.

Liknande bestämmelser finnas i den danska »Lov om Underholdsbidrng
till Förn, der ere avledo udenfor vEgteskab in. in. den 20 April
1888», äfvensom »Loven af den 9 April 1891 om det offentligo Fattig -

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

vmsen.» Eu särskild! anmärkningsvärd föreskrift förekommer emellertid
i förstnämnda lag. Betalar icke fadern till ett utom äktenskapet
afladt barn i rätt tid sitt bidrag till barnets underhåll, och modern
företer bevis från kommunalstyrelsen i den kommun, der hon är boende,
att hon icke har förmåga att sjelf sörja för barnets nödtorftiga underhåll
och uppfostran, så är hon, för såvidt hon har hemortsrätt inom
landet, berättigad att antingen sjelf eller genom kommunalstyrelsen i
den kommun, der hon uppehåller sig, utbekomma sista årets bidrag af
fattigvården i den kommun, hvarest barnafadern vistas, utan att detta
betraktas såsom henne lemnadt fattigunderstöd. Kan man icke erhålla
upplysning om, hvarest barnafadern uppehåller sig, kan bidraget uttagas
af den kommun, hvarest han har hemortsrätt. Har den kommun,
hvarest barnafadern vistas, efter att hafva utbetalt bidraget, förgäfves
sökt att i laglig ordning indrifva det hos barnafadern, kan nämnda
kommun återkräfva beloppet af den kommun, hvarest barnafadern har
hemortsrätt. Sistnämnda kommun har enahanda rätt att hos barnafadern
uttaga beloppet, liksom den eger att betrakta utbetalandet af
detsamma såsom en barnafadern lemnad fattighjelp eller att fordra dess
aftjenande med fängelse.

Då det enligt utskottets åsigt är uppenbart, att gällande bestämmelser
rörande oäkta barns försörjning erfordra tillägg och förtydligande
i syfte att bättre än för närvarande tillgodose barnets rätt, dervid den
norska lagstiftningen synes i vissa hänseenden kunna tjena till ledning,
får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Kihlbergs i
ämnet väckta motion, anhåller, att Kongl. Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
lagbestämmelser, som mera verksamt än de nu gällande
tillgodose oäkta barns rätt till försörjning.

Stockholm den 2 maj 1893.

På lagutskottets vägnar:

A. LILIENBERG.

Herr L. O. Larsson har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.