Barikoutsliottets Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1891:Bu12 bu)

Barikoutsliottets Utlåtande N:o 12.

N:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1891, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i fråga om ändringar i gällande reglemente och aflöningsstat
för riksbanken.

Sedan utskottet numera genomgått det för riksbankens styrelse
och förvaltning gällande reglemente med dervid fogade aflöningsstat
samt i sammanhang härmed tagit i öfvervägande dels eu af herr E.
FredJiolm inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad motion,
n:o 140, i hvad den samma afser utsträckning af tiden för återbetalning
af s. k. afbetalningslån, dels ock hos utskottet direkt eller
genom fullmägtige gjorda framställningar om ändringar och tillägg if
nämnde stat, har utskottet skolat härmed afgifva utlåtande och förslag i
hithörande frågor.

Hvad härvid först beträffar § 3 och deruti infördt stadgande angående
det belopp, som skall utgöra riksbankens grundfond, har, sedan
Riksdagen sistlidet år för sin del bestämt samma belopp till 45 millioner
kronor, Kongl. Maj:t, med bifall till Riksdagens förslag, under den
5 september nästlidet år låtit utfärda kungörelse i ämnet; och kommer
följaktligen detta beslut att iakttagas vid sammanfattningen af det blifvande
reglementet; hvarom utskottet endast skolat hos Riksdagen

1:°)

göra anmälan.

Bankoutskottets Utlåtande N:o 12.

I ofvanberörda motion har herr E. G. Fredholm, med förnyande
af sin sistlidet år gjorda och då af Riksdagen afslagna framställning
om utsträckning af tiden för återbetalning af de s. k. afbetalningslånen,
i sådant hänseende föreslagit, att mom. 2 i § 32 af bankoreglementet
måtte erhålla följande lydelse:

»Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette eller hvar tolfte
månad efter utlåningsdagen af en femtedel af lånebeloppet jemte upplupen
ränta, vid äfventyr, om sådant försummas, att hela obetalda delen
af lånet varder till betalning förfallen »

Fullmägtige i riksbanken, till hvilken denna motion varit för yttrandes
afgifvande öfverlemnad, hafva afstyrkt bifall till förslaget i fråga
och dervid åberopat sitt i ämnet sistlidet år afgifna utlåtande, af hufvudsakligen
följande lydelse:

»Redan i 1823 års bankoreglemente bestämdes, att den af riksbanken
sedan länge bedrifna utlåningsrörelse mot reverser med borgensförbindelse
samt omsättningsrätt med afbetalning af Vs hvar 6:te månad
skulle få fortfarande utöfvas med en viss till beloppet bestämd fond af
8 millioner rdr, och alltsedan har samma bestämmelse förblifvit gällande,
ehuru fondens belopp varit vexlande.* mellan kronor 9,600,000 och 12
millioner, såsom den för närvarande utgör.

»En alltmera vidgad kännedom angående beskaffenheten af den
rörelse, som bör och kan med trygghet bedrifvas af en sedelutgifvande
bank, och särskildt af en dylik, som erhållit privilegium att utgifva
sedlar, hvilka skola såsom mynt inom landet mottagas, har under tidernas
lopp endast gifvit starkare vitsord åt visheten af den lagstiftning,
?som på samma gång den undvek att alldeles upphäfva en traditionel
diskonteringsrörelse, äfven ville ställa densamma utom den egentliga
bankverksamheten genom att begränsa den till beloppet af en viss
fond, som ansågs kunna af den egentliga bankorörelsen undvaras. Att
en dylik särskild utlåning så länge fått fortfarande utöfvas, lär väl enligt
fullmägtiges mening egentligen hafva berott dels på dess djupa
rötter i våra vanor och kreditbruk, dels äfven derpå, att den ansetts
på ett tillfredsställande sätt motsvara åtskilliga samhällsklassers, särskildt
mindre jordbrukares och industriidkares, verkliga lånebehof och
följaktligen tills vidare icke kunde utan afsaknad indragas.

»Hvad angår det förstnämnda af dessa afseenden eller våra gamla
kreditbruk, har lagstiftningen redan utdömt och, så långt för tillfället
synts rådligt, sökt undanrödja systemet af lån mot borgen såsom för
egen skuld, enär dels riksbankens reglemente förbjuder riksbanken så -

Bankoutskottets Utlåtande N:o 12.

dan lånerörelse, med undantag endast för kassakreditiv, i annan form
eller utöfver hvad fonden för omsättnings- eller såsom de nu mera
kallas af betalningslån medgifver, dels oktrojerna för de enskilda bankerna
icke tillåta dem att mot borgen utlåna öfver 10 % af deras grundfond.
Fullmägtige våga äfven uttala den åsigt, att i bredd med detta lagstiftningsarbete
allmänna tänkesättet allt mera reser sig mot denna
kreditform, såsom särskilt egnad att undergräfva välståndet och det ekonomiska
oberoendet.

»Hvad dernäst beträffar afseendet å åtskilliga samhällsklassers
lånebehof, som afbetalningslånen skulle på ett särskild! tillfredsställande
sätt motsvara, är den här ifrågavarande motionen dikterad af den åsigt,
att dessa lån i sin nuvarande form icke längre förmå tillgodose låntagarnes,
åtminstone icke de mindre jordbrukarnes, verkliga lånebehof,
och åtskilliga af riksbankens smärre afdelningskontor hafva instämt i
denna mening, för hvilken de finna stöd i det förhållande, att efterfrågan
af afbetalningslån från riksbanken på senare tid visat sig aftaga, emedan
dylika lån af andra låneanstalter, särskilt sparbanker och folkbanker,
beviljas på beqvämare vilkor i afseende å utsträckning af afbetalningstiderna
och derför af låntagarne föredragas, ehuru ofta mot
drygare ränta och andra kostnader.

»Om nu verkligen så förhåller sig, att andra institut finna med
sin fördel förenligt att konkurrera med riksbanken i afseende å beviljande
af dylika lån och i sådan afsigt erbjuda beqvämare vilkor, samt
att i följd deraf riksbankens för ändamålet anslagna fond icke längre
af vederhäftiga lånebehöfvande tages i anspråk, synes den slutsatsen
ligga nära till hands, att den enda egentliga grunden för dessa låns
utgående från riksbanken, eller ett verkligt allmänhetens behof deraf,
åtminstone icke i samma grad som förr förefinnes, samt att följaktligen
denna fond kunde till obestridlig fördel för riksbanken och utan allmänhetens
afsaknad småningom minskas för att möjligen till sist alldeles
upphöra.

»Om fullmägtige icke äro beredda att redan nu föreslå on minskning
af fonden, beror sådant väsentligen derpå, att, enligt deras åsigt,
den anmärkta minskningen i efterfrågan af lån från afbetalningslånefonden,
hvarigenom den utlemnade delen deraf enligt senast meddelade
sammandrag af bankens ställning utgör endast kronor 8,447,311: 15,
har sin grund i den på senare tid rika tillströmningen af ledigt penningekapital
till bankerna och den i följd deraf låga räntan, som föranledt
större svårighet att finna på en gång säkra och gifvande place -

Bankoutskottets Utlåtande N:o 12.

ringar, samt att, när ett omslag i dessa förhållanden inträffar, afbetalningslånen
från riksbanken åter skola visa sig begärliga och efterfrågan
derå motsvara fondens tillgång. Att åter nu och på grund af
dessa tillfälliga förhållanden söka att i konkurrens med enskilda institut
göra dessa lån mera begärliga genom att i enlighet med motionärens
förslag medgifva längre anstånd för deras afbetalning eller slutliqvid
skulle sannolikt snart föranleda eu så ökad efterfrågan af dylika lån,
att fordran på fondens förstärkande deraf blefve en följd, och erfarenheten
gifver grund för den farhågan, att eu sådan fordran allt för lätt
skall blifva beaktad. Men en ytterligare utsträckning af denna särskilda
lånerörelse, icke endast i afseende å lånefondens belopp, utan
äfven i afseende å tiden för lånens förfallande till betalning, anse fullmägtige
vara ett steg till utveckling af riksbankens verksamhet i en
rigtning, som icke lär kunna tillstyrkas.

»Slutligen önska fullmägtige få erinra, att, om också smärre låneanstalter,
som bedrifva sin rörelse inom en mindre omkrets och med
en jemförelsevis föga talrik klientel, kunna så öfvervaka dennes affärsverksamhet,
att de utan svårare förluster förmå utsträcka sin utlåning
mot borgen till förbindelser på ända till 5 års tid, hvilket fullmägtige
icke hafva anledning att här undersöka, sådant likväl svårligen kan
blifva fallet med riksbanken, hvars kundkrets är spridd inom ett ofta
ganska vidsträckt område och som vid bedömande af de lånesökandes
vederhäftighet är nödgad att mycket lita till do officiella intygen.

»Men om en så betygad vederhäftighet redan under loppet af 2''h
år ofta nog undergår väsentlig förändring och icke alltid till det bättre,
måste så blifva förhållandet i ännu högre mån under en dubbelt så
lång tid, och följden deraf blifva eu icke obetydande riksbankens förlust
på denna lånerörelse.»

För egen del yttrade bankoutskottet sistlidet år: »Om hänsyn
tages till riksbankens ändamål och fördel, synes det utskottet, att ej
tillräckliga skäl förefinnas till ytterligare befordrande af ifrågavarande
slags lånerörelse, som ej egentligen torde höra till eu riksbanks verksamhetsområde
och hvilken, såsom nästan uteslutande omfattande försträckningar
mot namnsäkerhet, bidrager till ökande af det i allmänhet
så förderfliga borgenssystemet. Enligt uttalande och förslag af så väl
1881 som 1889 års bankkomitéer synes ock den mening under senare
tid hafva gjort sig gällande, att riksbankens uti ifrågavarande slags
lånerörelse bundna medel vore alltför betydliga och snarare borde minskas»;
och som ett bifall till motionärens förslag efter all sannolikhet

Bankoutskottets Utlåtande N:o 12.

skulle föranleda anlitande i högre grad af fonden i fråga och lätteligen
inom kort framkalla anspråk på ökande af densamma, ansåg utskottet,
på de af fullmägtige i öfrigt anförda skäl och med instämmande i hvad
af dem yttrats, motionen ej böra bifallas.»

Då utskottet delar de förra året af dåvarande bankoutskott och
fullmägtige uttalade åsigterna mot utsträckning af tiden för återbetalning
af ifrågavarande slags lån, anser utskottet sig följaktligen äfven
hafva anledning hemställa,

2:o)

att herr Fredholms ofvan berörda motion ej måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Beträffande de delar af reglementet, som handla om afdelningskontoren,
vidtogos sistlidet år sådana ändringar, att bestämmelserna
derutinnan i allmänhet skulle kunna tillämpas jemväl på blifvande afdelningskontor.
Till följd häraf erfordras med anledning af det i slutet
af nästlidet år, jemlikt Riksdagens beslut, öppnade riksbankskontoret i
Hernösand ej annan ändring i reglementet, än att den paragraf i detsamma,
som innefattar föreskrift om de särskilda kontorens lånedistrikt, bör
ändras, och att de fullmägtige i slutet af reglementet meddelade särskilda
föreskrifter i afseende å samma kontors anordnande böra utgå;
och hemställer utskottet för den skull,

Nuvarande lydelse:

Riksbankens utlåningsrörelse
drifves genom hufvudkontoret i Stockholm
för Stockholms stad och län,
Upsala, Södermanlands, Östergötlands,
Örebro, Vestmanlands, Kop -

3:o)

att § 25 i bankoreglementet må,
med uteslutande af den dervid införda
not, erhålla följande lydelse:

»Riksbankens utlåningsrörelse
drifves genom hufvudkontoret i Stockholm
för Stockholms stad och län,
Upsala, Södermanlands, Östergötlands,
Örebro, Vestmanlands, Köp -

Barikoutslcottets Utlåtande N:o 12.

parbergs, Gefleborgs och Vesternorrlands
län samt den del af Kalmar
län, som omfattar dess norra
landstingsområde eller Norra och
Södra Tjusts, Aspelands, Sevede
och Tunaläns härad; genom afdelningskontoret
i Göteborg för Hallands,
Göteborgs och Bohus äfvensom för
Elfsborgs län med undantag af Redvägs
härad samt för Skaraborgs
län med undantag af Vartofta och
Frökinds härad; gemm afdelningskontoret
i Malmö för Kristianstads
och Malmöhus län; genom afdelningskontoret
i Jönköping för Jönköpings
län jemte ofvannämnda härad af
Skaraborgs och Elfsborgs län; genom
afdelningskontoret i Kalmar för
Kalmar läns södra landstingsområde
eller Norra och Södra Möre
samt Stranda och Handbörds härad
jemte Öland; genom afdelningskontoret
i Karlstad för Vermlands län;
genom afdelningskontoret i Lideå för
Vesterbottens och Norrbottens län;
genom afdelningskontoret i Vexiö för
Kronobergs och Blekinge län; genom
afdelningskontoret i Visby för
Gotlands län; samt genom afdelningskontoret
i Östersund för Jemtlands
län, under iakttagande, i afseende
å kontoren i Kalmar och Karlstad,
af de vilkor och bestämmelser beträffande
lånerörelsen, som fullmägtige,
enligt vid dessa kontors inrättande
lemnadt särskildt bemyndigande
af 1887 och 1889 årens Riksdagar,
ega föreskrifva.

Lån utan afbetalningsrätt mot
realsäkerhet samt kreditiv mot ena -

parbergs och Gefleborgs län samt

den del etc.—--— —; genom

afdelningskontoret i Göteborg--; genom
afdelningskontoret i Malmö--;

genom afdelningskontoret i Hernösand
för Vesternorrlands län; genom afdelningskontoret
i Jönköping--; genom

afdelningskontoret i Kalmar--; genom
afdelningskontoret i Karlstad--;

genom afdelningskontoret i Luleå--;

genom afdelningskontoret i Vexiö--;

genom afdelningskontoret i Visby--;

samt genom afdelningskontoret i Östersund
för Jemtlands län, under iakttagande
i afseende å kontoren i
Kalmar, Karlstad och Hernösand
af de vilkor och bestämmelser beträffande
lånerörelsen, hvilka fullmägtige,
enligt vid dessa kontors
inrättande lemnadt särskildt bemyndigande
af 1887, 1889 och 1890
årens Riksdagar, ega föreskrifva.

Lån utan — — — — — oförändradt.
»

Bankoutskottets Utlåtande N:o 12. 9

hända slags säkerhet meddelas dock
utan hinder af här ofvan bestämda
distriktsindelning. *)

*) Förestående distriktsindelning kommer
i och med öppnandet af det utaf 1890 års Riksdag
beslutade afdelningskontoret i Hernösand
att undergå den förändring, som af stadgandena
i slutet af detta reglemente föranledes.

samt

4:o)

att de i slutet af bankoreglementet i anledning
af Hernösandskontorets inrättande nästlidet år införda
provisoriska bestämmelser må utgå.

I sammanhang härmed hemställer utskottet, att den för Hernösandskontoret
af fullmägtige uppgjorda interimsstat, som är öfverensstämmande
med den för Karlstadskontoret faststälda, måtte vinna Riksdagens
stadfästelse, och föreslår följaktligen,

5:o)

att aflöningsstaten för afdelningskontoret i Hernösand
måtte, med iakttagande af den för de smärre
afdelningskontoren bestämda alfabetiska ordningen,
näst före kontoret i Jönköping i riksbankens stat intagas,
så lydande:

Afdelning sponton et i Hernösand:

tre styrelseledamöter, hvardera......... kronor 1,200: —

samt derförutom den ledamot, som
handhafver den dagliga förvaltningen
................................................... » 2,400: —

dock att, derest sistnämnda befattning
bestrides af någon riksbankens
tjensteman, aflöningen till
honom under tiden utgår efter
Bill. till Bilcsd. Prot. 1891. 6 Sami. 1 Afd. 8 Höft. 2

Bankoutskottets Utlåtande N:o 12.

enahanda grunder och bestämmelser,
som gälla för tjenstemän i
tredje graden vid riksbankens
hufvudkontor, med iakttagande att
han derjemte eger uppbära ett belopp,
motsvarande vid samma kontor
anvisadt arfvode för vård om
förvaringskassorna samt af låneoeli
säkerhetshandlingar eller l.;000
kronor för år räknadt,

kamreraren, tillika kassör, lön ......... kronor

hvilket belopp kan förhöjas efter
fem års ordinarie tjenst med 500
kronor och efter 10 års med ytterligare
500 kronor,

samt tjenstgöringspenningar ......... »

och missräkningspenningar ......... »

bokhållaren, tillika registrator, lön »
hvilken kan förhöjas efter fem års
ordinarie tjenst med 300 kronor
och efter tio års tjenst med ytterligare
300 kronor,

samt tjenstgöringspenningar ......... »

ombudsmannen, lön .............................. })

till extra biträde vid kontorsgöro målen

och semestervikariat............ »

vaktbetjenten, lön.................................... )}

jemte fri bostad och vedbrand.

1,600: —

800: -600: —
1,200: —

600: -800: —

1,200: —
400: —

Med anledning af Riksdagens beslut om inrättande under år 1892
i staden Falun af ett afdelningskontor af riksbanken för Kopparbergs
län samt det fullmägtige dervid lemnade bemyndigande att föreskrifva
vilkor och bestämmelser i afseende å kontorets verksamhet, och rörelse
får utskottet, i enlighet med hvad förut i dylika fall blifvit föreslaget
och stadgadt, hemställa,

Banhoutskottets Utlåtande JV;o 12.

6:o)

att i slutet af bankoreglementet må införas följande
stadgande:

»Riksdagen har jemte ofvanstående reglemente
beslutit:

a) att under loppet af 1892 skall för Kopparbergs
län i staden Falun inrättas ett afdelningskontor af
riksbanken, under de vilkor och bestämmelser i afseende
å kontorets verksamhet och rörelse, som bankofullmägtige
ega föreskrifva;

b) att det må ankomma på fullmägtige att till
bedrifvande af kontorets lånerörelse anvisa de belopp,
fullmägtige må finna lämpliga; och

c) att fullmägtige, tills vidare och intill dess Riksdagen
annorlunda besluter, må ej mindre bestämma,
af huru stort antal ledamöter styrelsen för afdelningskontoret
i Falun skall utgöras, än äfven utse dessa
ledamöter, förordna om styrelsens verksamhet och
sättet för dennas utöfvande samt bestämma arfvoden
för styrelsen, äfvensom besluta om tjenstemännens
antagande, göromål och aflöning samt i öfrigt vidtaga
alla erforderliga åtgärder för kontorets öppnande.

Under förutsättning af bifall till hvad utskottet sålunda i föregående
punkt föreslagit hemställer utskottet derjemte,

7:o)

att till bankoreglementets § 25, i hvilken bestämmelse
om hvart och ett af de nuvarande riksbankskontorens
distrikt finnes ineddelad, måtte fogas en
not af följande lydelse:

»Förestående distriktsindelning kommer i och med
öppnandet af det utaf 1891 års Riksdag beslutade
afdeluingskontoret i Falun att undergå den förändring,
som af stadgandena i slutet af detta reglemente föranledes».

Bankoutslcottets Utlåtande N:o 12.

Sedan utskottet uppå framställning af tjenstemännen vid riksbankens
hufvudkontor om reglering af deras aflöningsförmåner förklarat sig
anse frågan härom ej kunna vid innevarande riksdag komma till afgörande,
men uppdragit åt fullmägtige att till nästa Riksdags bankoutskott
inkomma med närmare utredning och förslag i ämnet, hafva
fullmägtige hos utskottet fäst uppmärksamhet å angelägenheten deraf,
att redan vid innevarande riksdag någon åtgärd vidtages till förhöjande
af anslaget till de extra tjenstemännen vid samma kontor. — I sådant
afsende hafva fullmägtige i det yttrande, de öfver förstberörda framställning
afgifvit, anfört bland annat:

»För extra arbeten, semestervikariat och flitpenningar till ordinarie
och extra • ordinarie tjensteman äro nu anslagna 24,000 kronor.
Om från denna summa dragas medeltalsbeloppen af flitpenningar till
ordinarie tjensteman och ersättningar för icke begagnad semester, tillsammans
6,810 kronor, så har för extra ordinariernas arbete — deri inberäknadt
semestervikariat efter 1,000 kronor för hvarje tjenst — varit
att tillgå i rundt tal 17,200 kronor. Extra ordinarierna hafva under de
senaste åren utgjort 38, af hvilka dock några, som bestridt fasta förordnanden,
aflönas af de till ordinarie tjenster uppförda medel. För de
öfriga, minst 30, hafva arfvodena vexlat allt efter ålder och sysselsättning,
så att de äldre oftast erhållit 800 å 1,000 kronor för år, de yngre
i proportion derefter ända ned till 400 kronor. Att de inkomster, som
kunnat med nuvarande anslag beredas de extra ordinarie tjenstemännen,
sålunda varit allt för knappa, inses utan svårighet. Obilligheten häraf
faller så mycket mer i ögonen, som i allmänhet af dem fordrats ett
ganska träget arbete, hvilket för många, om ej de flesta, upptagit hela
förmiddagen. Att åter fördela detta arbete på färre låter sig svårligen
göra, enär i regel omkring 18 å 20 stycken torde vara fullt sysselsatta
såsom biträden på olika håll vid de ordinarie tjenstemännens expedition.
Men härförutom fordras tillgång till personer för användning vid ofta
förekommande sjukdoms- och andra förfall, extra kassor och andra extra
arbeten samt särskildt för uppehållande af göromålen vid semester för
ordinarie tjensteman. För öfrigt har, såsom redan angifvits, sedelvexlingen
tilltagit i betydande män, och att denna fordrar raskhet, ordentlighet
och pålitlighet hos de unge män, som dermed sysselsättas, ligger
i öppen dag. Äfven hafva inom fullmägtiges expedition göromålen
ökats genom skriftvexlingen med och expeditionen till de allt flera afdelningskontoren».

Derjemte hafva fullmägtige erinrat, att, på sätt jemväl af ofvanstående
redogörelse framginge, biträde af ett ganska betydligt antal

''Bankoutskottets Utlåtande N:o 12. 13

extra tjensteman erfordrades för ett behörigt skötande af göromålen
samt att. särskilt vid uppgörande af förslag till semester under innevarande
år det visat sig, att med nu befintliga tillgång på extra biträden
förhållandena ej kunde ordnas så, att, om allmänheten skall betjena,
på sätt den i flera afseenden ökade rörelsen klöfver, alla ordinarie
tjensteman kunna erhålla dylik ledighet, helst fullmägtige hyste
en berättigad tvekan att antaga extra tjensteman, som, oaktadt deras
biträde måste 1 väsentlig män tagas i anspråk, dock ej kunna tillförsäkras
någon skälig ersättning.

Vid slutlig pröfning af denna del af frågan har utskottet, som ansett
densamma kunna afgöras oberoende af det beslut, hvilket framdeles
kan komma att fattas beträffande reglering af aflöningsförhållaudena
vid riksbankens liufvudkontor, funnit skäl, med afseende å hvad fullmagtige
anfört och i enlighet med deras hemställan om höjande med
b,(JOO kronor af ifrågavarande anslag, hos Riksdagen föreslå,

8:0)

att det i staten för riksbankens liufvudkontor
om form äkta anslag »till extra arbeten, semestervikariat
och flitpenningar till ordinarie och extra ordinarie
tjensteman» måtte bestämmas till 30,000 kronor;

hvarjemte i sammanhang härmed hemställes,

9 ro)

att nämnda belopp ma ställas till fullmägtiges
förfogande från och med innevarande års början.

Till utskottet hafva från riksbankens samtliga kontor, med undantag
af det sistlidet år inrättade kontoret i Hernösand, inkommit framställningar
om förhöjning i aflöningsförmånerna för de vid dessa kontor
anstälde vaktmästare.

Vid pröfning af dessa ärenden har utskottet funnit de ansökningar
som gjorts af vaktbetjeute vid de smärre afdelningskontoren, förtjena
afseende. Dessa åtnjuta nemligen ej högre aflöning än 400 kronor om
aret jemte. fri bostad och vedbrand, hvilka sistnämnda förmåner dock
ej finnas 1 staten uppförda för vaktbetjenten i Visby. — Såsom skäl

Banlioutskottets Utlåtande N:o 12.

för ifrågavarande ansökningar hafva hufvudsakligen anförts hejda lefnadskostnader
och ökade göromål för samt större anspråk på vaktbetjente
hvarigenom, och då dessa voro dagligen, ofta både förmiddagen och
eftermiddagen, upptagna i bankens tjenst, de förhindrades att torskaöa
sig några extra förtjenst^-, som i synnerhet for de äldre ej heller torde
stå till buds, samt att vaktbetjente följaktligen vore inskränkte till de
äfven för det anspråkslösaste lefnadssätt numera otillräckliga inkomsterna
från riksbanken. Fullmägtige i riksbanken hafva ock i det yttrande,
som de i ämnet afgifvit, förklarat sig anse, att, i synnerhet i fråga om
de smärre afdelningskontoren, atlöningen till vaktbetjente torde vala val
ringa, och derför hemstält, att deras lön måtte höjas med 100 kronor
samt dem dessutom tilläggas tjenstgöringspennmgar med enahanda

beloPPjjtskottet har dock ansett det vara mindre lämpligt att på eu gång
höja deras kontanta aflöning med ett så jemförelsevis högt belopp, som
motsvarar 50 procent af hvad dem nu är i sådant hänseende tidtorsäkradt.
Härtill kommer, att, om hänsyn tages till dels den aflöning,
som i landsorten lemnas personer i samma ställning som sökandena,
dels de väsentliga förmånerna af bostad och vedbrand, hvflka tillkomma
nämnda vaktbetjente, och hvilka synas böra uttryckligen tillförsäkras
äfven vaktbetjenten i Visby, dels ock deras pensionsrätt, forhållandena,
äfven om ej hela den ifrågasatta förhöjningen i aflömngen beviljas, ic e

torde gestalta sig allt för ofördelaktigt för dessa vaktbetjente Utskottet

vill derför så till vida tillstyrka ansökningarna, att utskottet, med biträdande
af fullmägtiges förslag, i hvad det afser anvisande åt yaktbetiente
vid samtliga de smärre afdelningskontoren af tjenstgonngspenningar
till belopp af 100 kronor för år, hemställer,

10:o)

att staten för afdelningskontoren i Hernösand,
Jönköping, Kalmar, Karlstad, Luleå, Vexiö, Visby och
Östersund, i hvad rörer vaktbetjenten derstädes, må
komma att upptaga:

jön ................................................................ kronor 400 —

tjenstgöringspenningar .............................. » 100

jemte fri bostad och vedbrand.

I sammanhang härmed och för den händelse nyssnämnda hemställan
vinner Riksdagens bifall, föreslår utskottet,

Bankctut skottets Utlåtande N:o 12.

ll:o)

att den i föregående punkt omförmälda ändring
i staten måtte få vinna tillämpning från och med den
1 nästkommande juli.

Med förmälan att göromålen för kamreraren vid afdelningskontoret
i Karlstad, hvilken tillika är kontorets kassör, högst betydligt förökats
och numera tagit en omfattning, som gjorde, att nämnde tjensteman
endast med yttersta ansträngning kunde på ett tillfredsställande sätt
fullgöra alla sina olikartade åligganden, har styrelsen för kontoret uti
en af uppgifter angående kontorets rörelse för tiden från och med den
10 oktober 1889 till och med nästlidne november månads utgång åtföljd
skrift, som af fullmägtige till utskottet öfverlemnats, gjort framställning
om ökning af kontorets tjenstemannapersonal genom anställlande
af en kontors- och kassaskrifvare. — I berörda skrift är af styrelsen
arifördt följande: »Under den tid, omförmälda uppgifter omfatta, har
beloppet af influtna Enskilda bankers sedlar uppgått till en summa af
2,208,980 kronor, eller i medeltal för vecka 37,440 kronor, till Norge
afsända Norska sedlar till en summa af 607,000 kronor, eller i medeltal
för vecka 10,288 kronor, till Danmark afsända Danska Nationalbankens
sedlar till en summa af 92,500 kronor samt till hufvudkontoret afsända
slitna sedlar till en summa af 547,500 kronor eller i medeltal för vecka
9,279 kronor, under det att i liqvider emottagna och till hufvudkontoret
öfversända Enskilda bankers postvexlar uppgått till ett belopp af 2,581,623
kronor 75 öre, eller i medeltal för vecka af omkring 43,756 kronor.

Beträffande rörelsen i det hela har, enligt hvad afdelningskontorets
böcker utvisa, kassaräkningens debet- och kredit-poster för ofvannämnda tidsperiod
sammanlagdt uppgått till den icke obetydliga summan af 27,561,384
kronor 39 öre.

Hvad åter vidkommer postvexelrörelsen, anhåller styrelsen att
särskildt få fästa uppmärksamheten på den hvad numerären af sålda vexlar
beträffar ovanligt stora rörelsen vid detta afdelningskontor. Afdelningskontoret
i Karlstad står med afseende härpå framför samtliga öfriga
afdelningskontor, de båda stora kontoren i Göteborg och Malmö icke
undantagna, och har till och med sålt 642 stycken vexlar mera än lmfvud -

Bankoutskottets Utlåtande N:o 12.

kontoret. Att den lifliga postvexelförsäljningen i hög grad ökar göroraålen
genom alla de liqvider och vexlingar, som deraf härflyta, synes
styrelsen vara påtagligt; och tror sig styrelsen hafva skäl förmoda, att
någon minskning härutinnan för framtiden icke skall komma att ega
rum, enär Vermlands Enskilda Bank allt fortfarande lärer fasthålla vid
sitt fattade beslut att ej utlemna remissvexlar på belopp understigande
50 kronor.

Ett annat göromål för kassören, som blifvit mycket betungande,
är in- och utvexlingen af silfver- och bronsmynt, i all synnerhet sedan
Vermlands Enskilda Bank icke allenast börjat att för vexling hänvisa
allmänheten till afdelningskontoret, utan ock sjelf ditsända allt vid dess
olika kontor inom länet inflytande, för bankens egen kassa ej behöfligt
silfvermynt och sålunda t. ex. innevarande höst under den ej långa tidrymden
af 3 veckor för sådant ändamål tillsändt kontoret silfvermynt
till ett belopp af 16,000 kronor. Denna myntvexling, i och för sig ansträngande
och tidsödande, blifver det än mera genom föreskriften att
alla myntstycken med dansk och norsk prägel skola afskiljas och ej
vidare få i rörelsen utlemnas; och att mängden af influtet silfvermynt
icke varit ringa torde få anses framgå af det förhållande, att afdelningskontoret
redan har ett inneliggande förråd af öfver 12,000 kronor i
norskt och danskt silfvermynt, hvilket helt och hållet uppsamlats vid sortering
af till kassan i liqvider och vexlingar aflemnadt skiljemynt.

Kamreraren, hvilken äfven skall underhandla med allmänheten i
låneangelägenlieter, medhinner sällan att under banktimmarne lägga
hand vid sortering och uppräkning af i liqvider och vexlingar influtna
sedlar och mynt, utan måste dermed i regeln låta anstå till expeditionstidens
utgång, hvilket åter har till påföljd, att kassaslutet ej kan uppgöras
samt behållningen levereras till dagkassan, förr än långt fram
på eftermiddagen. Att den sena afslutningen af kassan och hvad
dermed eger sammanhang högst väsentligt återverkar icke allenast
på de göromål, som åligga handhafvande styrelseledamoten, hvilken i
sista hand skall verkställa granskningar och göra kontrollanteckningar
samt är för det hela ansvarig, utan också på de flesta öfriga göromålen
inom kontoret, torde ej behöfva framhållas».

Fullmägtige hafva för egen del yttrat följande: »De skäl, som

kontorsstyrelsen till stöd för sin framställning anfört, synas vara af beskaffenhet,
att å dem bör fästas afseende. Hvad särskilt beträffar postvexelrörelsen,
har redan förut fullmägtiges uppmärksamhet flere gånger
fästs på det oproportionerligt stora antal vexlar, som vid kontoret måste
utställas, och hvilket till och med uppgått till närmare 150 stycken på

Bankoutskottets Utlåtande N:o 12.

en dag. Då till bestyret med deras utskrifvande kommer, att avislistor
om de utfärdade vexlarne måste uppgöras och tillställas samtliga riksbankskontor,
föranleder postvexelrörelsen påtagligen högst betydligt
arbete för den fåtaliga personalen, hvilket i längden ej torde kunna af
densamma utan eftersättande af andra vigtiga göromål behörigen fullgöras;
och då bankoreglementet medgifver hvar och en rätt att mot
valuta erhålla postvexel, utan att något wnmmbelopp dervid är bestämdt,
hafva fullmägtige hittills icke kunnat vidtaga någon åtgärd till inskränkning
af det vid Karlstadskontoret långt drifna bni ket af nämnda rätt;
men fullmägtige äro betänkte på att i sammanhang med frågor om
ändringar i reglementet taga i öfvervägande, om icke genom någon
bestämmelse i detsamma sådant skulle kunna förebyggas.

Emottagning vid kontoret af sådan betydlig mängd silfvermynt,
som dit ingår, och hvilket, i anledning af närbelägenheten till Norge,
till ej ringa del består af norskt mynt, kräfver ock ett tidsödande arbete,
särskildt genom den föreskrifna sorteringen af sådant. Visserligen lär
det ej kunna åligga kontoret att till betydligare belopp invexla skiljemynt,
men ett formligt bemyndigande från kontoret att alldeles vägra
emottagande af större poster dylikt mynt torde ej heller vara lämpligt.
Men äfven om någon inskränkning kan ske i fråga om så väl postvexelrörelsen
som invexlingen af skiljemynt komma göromålen i alla händelser
att blifva så pass betydande, att kontoret synes böra likställas
med andra mindre sådana i fråga om tjenstemannapersonal. För närvarande
utgöres denna vid kontoret i fråga på ordinarie stat, oberäknadt
ombudsmannen, af en kamrer, tillika kassör, och en registrator,
under det att vid hvart och ett af kontoren i Jönköping, Luleå, Vexiö
och Östersund dessutom är anstäld en kontors- och kassaskrifvare.
Anställandet af eu sådan synes fullmägtige, med hänsyn till hvad styrelsen
i afseende å göromålen vid kontoret utredt, vara af behofvet påkalladt,
. och då lämpligast torde vara, att detta sker å ordinarie stat,
tillåta sig fullmägtige för den skull hemställa, att i staten för afdelnings:
kontoret i Karlstad måtte uppföras en kontors- och kassaskrifvare med
enahanda förmåner, som äro för dylik tjenst vid de mindre afdelningskontoren
anvisade».

Då af hvad sålunda blifvit anfördt torde framgå, att fullgiltiga
skäl tala för bifall till den gjorda framställningen, har utskottet velat
hemställa,

Bill. till Rilcsd. Prof. 1891. 6 Sami. 1 Afd. 8 Häft.

Barikoutskottets Utlåtande N:o 12.

12:o)

att i staten för afdelningskontoret i Karlstad
måtte näst efter de för bokhållaren omförmälda aflöningsförmåner
och med bibehållande i öfrigt af staten
oförändrad införas följande bestämmelse:

»kontors- och kassaskrifvaren, lön kronor 900,
hvilken kan förhöjas efter fem års ordinarie
tjenst i graden med 300 kronor,
samt tjenstgöringspenningar ..................... » 400».

Stockholm den 1 maj 1891.

På utskottets vägnar:

Per Samzelius.

Reservationer:

vid punkten 2:o (angående väckt motion om ändring i § 32 monn
2 bankoreglementet):

af herrar Ivar Månsson i Träa och A. Johansson i Löfåsen: »Inom
utskottet hafva vi varit af den mening att Riksdagen borde bifalla herr
E. G. Fredholms motion i hvad den afser af betalningslån och få derför
hemställa,

att Riksdagen måtte besluta att § 32 mom. 2 i
bankoreglementet skall erhålla följande lydelse:

»Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette
eller hvar tolfte månad efter utlåningsdagen af en
femtedel af lånebeloppet jemte upplupen ränta, vid
äfventyr, om sådant försummas, att hela obetalda delen
af lånet varder till betalning förfallen»;

Bankoutskottets Utlåtande N:o 12.

vid punkterna 8:0 och 9:o (ang. höjning i anslaget till extra arbeten
m. m.):

af herr Johannes Jonson i Fröstorp med hvilken herr Sjö instämt:
»Då frågan om förhöjning i anslaget till extra arbeten, semestervikariat
och flitpenningar till ordinarie och extra ordinarie tjensteman från 24,000
kronor till 30,000 kronor icke till utskottet inkommit förr än vid justering
.af redan fattadt beslut angående bankoreglementet, får jag anmäla
min reservation emot utskottets tillstyrkande förslag»;

af herrar Gumcelius, A. Hansson i Solberga, A. Johansson i Löfåsen,
Ivar Månsson och J. R Nilsson i Käggla.

Herrar H. M. Ericsson och C. A. Bokström hafva begärt få antecknadt,
att de icke deltagit i behandlingen inom utskottet, herr Ericsson
i fråga om punkten 10:o och herr Bokström i fråga om punkten 2:o.

Herr O. Melin har, såsom ledamot i särskilt utskott, icke deltagit
i behandlingen af något af de i detta utlåtande antecknade
ärenden.