Bankoutskottets utlåtande nr 7.
3
Nr 7.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350).
I en den 6 februari 1953 dagtecknad proposition, nr 49, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22
juni 1939 (nr 350).
Berörda förslag är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).
Härigenom förordnas, att valutalagen den 22 juni 19391, vilken jämlikt
lag den 25 april 1952 (nr 188) gäller till och med den 30 juni 1953, skall
äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1954.
Genom valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) har Kungl. Maj:t erhållit
befogenhet att, när riksdagen ej är samlad, under vissa förutsättningar
förordna om inskränkning i olika hänseenden av förfoganderätten över utländska
betalningsmedel m. in. Under tid, då riksdagen är samlad, äger
Kungl. Maj:t enahanda befogenhet efter inhämtande av riksdagens samtycke.
Lagen gällde ursprungligen till och med den 31 mars 1940 men har
därefter erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 25 april 1952 (nr
188) enligt vilken giltighetstiden utsträckts till och med den 30 juni 1953.
Genom lag den 28 juni 1940 (nr 013) erhöll 5 § valutalagen ändrad lydelse.
Med stöd av valutalagen utfärdades efter inhämtande av riksdagens samtycke
valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). I denna förordning,
vilken jämlikt valutalagen icke gäller längre än sagda lag äger giltighet,
har vissa ändringar genomförts genom förordningar den 17 maj 1940
(nr 348), den 28 juni 1940 (nr 014), den 9 maj 1941 (nr 244), den 20
1 Senaste lydelse av 5 § se 1940:613.
4
Bankoutskottets utlåtande nr 7.
oktober 1944 (nr 693), den 26 januari 1945 (nr 16) och den 3 juni 1949
(nr 312).
I en den 9 och 13 januari 1953 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse
har fullmäktige i riksbanken och styrelsen för valutakontoret anfört,
att rådande förhållanden nödvändiggjorde fortsatt giltighet av ifrågavarande
lagstiftning. I enlighet härmed hemställdes, att valutalagen måtte erhålla
förlängd giltighet under ytterligare ett år eller alltså till utgången av juni
månad 1954.
Över nämnda skrivelse har, efter remiss, utlåtanden avgivits av fullmäktige
i riksgäldskontoret samt bank- och fondinspektionen.
Fullmäktige i riksgäldskontoret har anfört, att fullmäktige icke hade
något att erinra mot att valutalagen erhölle förlängd giltighet på sätt bankofullmäktige
och valutakontorets styrelse förordat.
Bank- och fondinspektionen har förklarat, att — ur de synpunkter inspektionen
hade att företräda — icke något vore att erinra mot bifall till
framställningen.
Departementschefen förordar, att valutalagen i sin nuvarande lydelse förlänas
fortsatt giltighet under tiden till och med den 30 juni 1954.
Utskottet, som icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag, får hemställa,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Stockholm den 26 mars 1953.
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN.
Närvarande:
från första kammaren: herrar Sundvik, Mogård, Werner, Boo och
Wehtje*;
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Nilsson i Landskrona,
Sköldin*, Gustafson i Göteborg, Persson i Norrby, Johansson i
Kalmar, Magnusson i Tumhult* och Boija.
* Ej närvarande vid justeringen.
Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1953
530489