Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970 (Utlåtande 1970:Bu64 - höst bu)

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

Nr 64

Utlåtande i anledning av proposition om offentliga styrelseledamöter
i affärsbankerna jämte motioner.

I en den 27 maj 1970 dagtecknad proposition, nr 141, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden och lagrådets protokoll föreslagit riksdagen att antaga
ett vid propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen (1955: 183)
om bankrörelse.

I anledning av propositionen har väckts vissa motioner, vilka redovisas
nedan (s. 4).

Propositionen

I propositionen föreslås att Kungl. Maj :t får möjlighet att tillsätta offentliga
styrelseledamöter i affärsbankerna. Antalet sådana ledamöter skall begränsas
till högst tre i varje bank. Vidare föreslås att en offentlig styrelseledamot
i varje bank skall ha rätt att deltaga i beredning på direktionsnivå av
ärenden som senare skall avgöras av bankens styrelse. Lagstiftningen i ämnet
föreslås träda i kraft den 1 januari 1971.

Lagförslaget har följande lydelse:

1 Bihang till riksdagens protokoll 1970. 8 saml. Nr 64

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen (1955:183) om bankrörelse

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1955: 183) om bankrörelse
dels att 5, 71—73 och 159 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 74 a §, av nedan angivna
lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

5 §.

Bolagsordning för---------vara vidtagna.

Antalet styrelseledamöter,------antalet angives.

Bestämmelserna i denna paragraf
om styrelseledamot gälla ej ledamot
som enligt 71 § utses av Konungen.

71 §A

För bankaktiebolag skall finnas
en styrelse bestående av minst fem
och högst tjugoen ledamöter. Konungen
äger utse högst tre ledamöter
i styrelsen (offentliga styrelseledamöter)
med uppgift att särskilt
verka för att samhällets intressen beaktas
i bankens verksamhet. Övriga
styrelseledamöter till ett antal av
högst aderton väljas å bolagsstämma;
dock må enligt bestämmelser,
som intagits i bolagsordningen, en
eller flera av dessa ledamöter kunna
tillsättas i annan ordning.

Styrelsen skall---------— — är stadgat.

72 §.

Styrelseledamöterna skola------svenska medborgare.

Av styrelseledamöterna---------i banken.

Vid beräkningen av det högsta antal
styrelseledamöter som enligt andra
stycket få vara befattningshavare i
banken skall hänsyn ej tagas till offentlig
styrelseledamot.

För bankaktiebolag skall finnas
en styrelse bestående av minst fem
och högst aderton ledamöter.

1 Senaste lydelse 1968: 601.

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

(Nuvarande lydelse)

Styrelsen väljes å bolagsstämma;
dock må enligt bestämmelse, som intagits
i bolagsordningen, en eller flera
av ledamöterna kunna tillsättas i
annan ordning.

Styrelseledamot skall utses för tid
intill dess ordinarie stämma hållits
och må icke utses för längre tid än
till och med den stämma som skall
äga rum under tredje räkenskapsåret
efter valet. Ändå att den tid, för
vilken styrelseledamot blivit utsedd,
ej gått till ända, må han skiljas från
uppdraget genom beslut av den som
utsett honom. Styrelseledamot äger
ock rätt att avgå före utgången av
nämnda tid. Anmälan om avgång
skall göras hos styrelsen, så ock, där
styrelseledamot ej är vald å bolagsstämma,
hos den som tillsatt honom.

Om styrelseledamot,-----

(Föreslagen lydelse)

§•

Styrelseledamot skall utses för tid
intill dess ordinarie bolagsstämma
hållits och må icke utses för längre
tid än till och med den stämma som
skall äga rum under tredje räkenskapsåret
efter valet. Ändå att den
tid, för vilken styrelseledamot blivit
utsedd, ej gått till ända, må han skiljas
från uppdraget genom beslut av
den som utsett honom. Styrelseledamot
äger ock rätt att avgå före utgången
av nämnda tid. Anmälan om
avgång skall göras hos styrelsen, så
ock, där styrelseledamot ej är vald å
bolagsstämma, hos den som tillsatt
honom.

--understiger fem.

74 a §.

Offentlig styrelseledamot eller, om
flera sådana ledamöter utses, den
som Konungen förordnar, äger närvara
och deltaga i överläggningarna
när ärende, som senare skall avgöras
av styrelsen, förberedes av därtill
särskilt utsedda styrelseledamöter
eller befattningshavare i banken.

Konungen äger, om särskilda skäl
föranleda det, förordna att uppdrag
enligt 74 § andra stycket, som avser
flera personer, skall omfatta jämväl
offentlig styrelseledamot.

159

Till bestridande-------

Det åligger bankbolag jämväl att
till revisor, ombud eller likvidationsrevisor,
som förordnas enligt
149 § eller 158 § 1 mom., utgiva er -

§•*

---- av Konungen.

Det åligger bankbolag jämväl att
utgiva ersättning, dels till offentlig
styrelseledamot med belopp som Konungen
bestämmer, dels till revisor,

1 Senaste lydelse 1963: 601.

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

(Nuvarande lydelse)

sättning med belopp som tillsynsmyndigheten
bestämmer.

(Föreslagen lydelse)

ombud eller likvidationsrevisor, som
förordnas enligt 149 § eller 158 §
1 mom., med belopp som tillsynsmyndigheten
bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971.

Motionerna

Yrkanden

De föreliggande motionerna är:

1) de likalydande motionerna I: 1274 av herr Ottosson m. fl. och II: U85
av herrar Magnusson i Borås och Björkman, vari hemställes att riksdagen
skall avslå propositionen;

2) de likalydande motionerna I: 1272 av herr Bengtson m. fl. och
II: 1482 av herr Antonsson m. fl., vari hemställes att riksdagen vid behandlingen
av propositionen skall besluta att den offentliga representationen
i affärsbankernas beslutande organ skall begränsas till själva styrelsen och
att sålunda den föreslagna nya 74 a § i lagen om bankrörelse skall utgå;

3) de likalydande motionerna I: 1273 av herr Helén m.fl. och 11:1484
av herr Gustafson i Göteborg m. fl., vari hemställes att utskottet vid behandlingen
av propositionen skall vidtaga de ändringar i den föreslagna
nya 74 a § i lagen om bankrörelse som föranleds av principen om lika ställning
för offentliga styrelseledamöter och de ledamöter som utses av bolagsstämma; 4)

motionen II: 1483 av herr Gustafson i Göteborg, vari hemställes

att riksdagen i samband med behandlingen av propositionen skall besluta
om sådana ändringar i lagen om bankrörelse att utrymme bereds för representation
i bankernas styrelser av företrädare för de anställdas fackliga
organisation, samt

att vederbörande utskott skall utarbeta erforderliga författningsändringar.
Motivering

I motionerna I: 1274 och II: 1485 hänvisas till att staten redan nu i betydande
grad har insyn i och övar inflytande på bankernas verksamhet genom
den reglering som lagen om bankrörelse medför, genom bankinspektionens

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

insyn, ingripande vid regelbrott, direktivgivning och statistik samt genom
riksbankens styrning medelst valutareglering och kreditpolitisk reglering
på grundval av lagbestämmelser om emissionskontroll, kassakvoter, likviditetskvoter
osv. Samhällets behov av inflytande över och kontroll av affärsbankernas
verksamhet är sålunda enligt motionärernas mening väl tillgodosett,
och det erfordras inga offentliga styrelseledamöter för att ge staten
insyn i bankerna eller för att förmå bankerna att fullgöra de ekonomiskpolitiska
uppgifter som åläggs dem. De föreslagna nya lagreglerna kan,
anser motionärerna, tolkas så att de båda grupperna av styrelseledamöter
har skilda mål och olika ansvar, vilket skulle medföra risk för splittring av
styrelsens arbete.

I motionerna 1: 1272 och II: 1482 konstateras inledningsvis att motionärerna
delar den grundsyn som kommer till uttryck i propositionen vid angivandet
av utgångspunkten för de offentliga styrelseledamöternas arbete.
Sålunda understryks att samhället har små möjligheter att öva inflytande
på beslut om bankverksamhetens allmänna inriktning på längre sikt och
att bevaka att bankerna i sin kreditgivning etc. tar tillräcklig hänsyn till
allmänintressena. Motionärerna accepterar alltså systemet med offentliga
styrelseledamöter men avvisar en styrning av bankerna genom direkt medverkan
från samhällets sida i deras löpande verksamhet. Att en offentlig
styrelseledamot ingår i direktion eller motsvarande beredningsorgan anses
olämpligt. Kravet på jämställdhet mellan styrelseledamöterna i fråga
om ansvars- och sekretessregler betonas. Till sist uttalar motionärerna
sympatier för tanken på fördjupad arbetsdemokrati genom bl. a. representation
för de anställda i företagsstyrelserna.

Även i motionerna I: 1273 och II: 1484 accepteras förslaget om offentliga
styrelseledamöter, varvid som förutsättning anges att dessa får samma ställning,
rättigheter och skyldigheter som andra styrelseledamöter. Förslaget
om föreskrift i banklagen att offentliga styrelseledamöter skall kunna ingå
i eventuella beredningsorgan anses strida mot denna princip och avvisas
därför. Även i dessa motioner poängteras att alla styrelseledamöter bör vara
jämställda i fråga om ansvars- och sekretessregler.

I motionen II: 1483 återges ett uttalande av Svenska bankmannaförbundets
styrelse år 1969, enligt vilket styrelsen beslutat framföra krav på representation
för de anställda i bankernas styrelser. I en bank har, meddelas
det, förslag i ämnet framförts till ledningen från förbundets organ i banken.
Vid diskussioner i ämnet med bankledningarna har hänvisats till svårigheten
att inrymma sådan representation inom det maximiantal styrelseledamöter
som banklagen anger. Enligt motionärens mening bör detta maximiantal
höjas och regeln att högst en styrelseledamot för varje påbörjat femtal

1 f Bihang till riksdagens protokoll 1970. s samt Nr 64

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

får vara befattningshavare i banken modifieras, så att utrymme skapas för
styrelseledamöter företrädande de anställdas fackliga organisation. Någon
tvingande lagstiftning om dylik styrelserepresentation åsyftas icke. Avslutningvis
konstateras att nuvarande lagstiftning inte torde lägga hinder i
vägen för överenskommelse om representation i direktion eller andra organ
nedanför styrelsenivån.

Utskottet

Det förslag som framläggs i propositionen går ut på att Kungl. Maj :t skall
få möjlighet att i styrelse för privat affärsbank insätta högst tre ledamöter
med uppgift att särskilt verka för att samhällets intressen beaktas i bankens
verksamhet. En sådan styrelseledamot i varje berörd bank skall dessutom
ha rätt att deltaga i styrelseärendenas behandling på direktionsnivå. I de
motioner som väckts i ärendet förekommer yrkanden dels om avslag på
propositionen, dels om vissa begränsningar av förslagets räckvidd, dels slutligen
om en lagändring som endast indirekt har samband med frågan om
offentliga styrelseledamöter.

Lagförslaget har utarbetats inom Kungl. Maj :ts kansli, och ärendets beredning
har inte innefattat sedvanligt remissförfarande. Svenska bankföreningen
har framfört synpunkter på lagförslaget först i en skrivelse till
chefen för finansdepartementet med anledning av lagrådsremisser sedan i
en skrivelse till utskottet inför ärendets riksdagsbehandling. Innehållet i de
båda skrivelserna, vilka återges som bilagor till detta utlåtande, berörs delvis
i det följande.

Två väsentliga omständigheter anges av departementschefen som skäl för
att staten bör bli representerad i affärsbankernas styrelser. Den ena är att
bankerna fullgör uppgifter som exekutiva organ för statens politik, bl. a.
genom medverkan i valutaregleringen och i kontrollen av obligationsemissioner
samt genom särskilt reglerad kreditgivning till bostadsbyggandet.
Den andra är att de i allt högre grad påverkar den näringspolitiska utvecklingen
genom de återverkningar på sysselsättning, produktion, strukturoch
branschutveckling samt regionala förhållanden som deras beslut i kreditfrågor
får. Staten kan påverka affärsbankernas verksamhet genom riksbankens
penningspolitiska åtgärder och bankinspektionens tillsyn, men
dess möjligheter härvidlag är begränsade. Utskottet instämmer i departementschefens
uppfattning att den speciella ställning som affärsbankerna intar
i det ekonomiska livet gör det angeläget att ytterligare en form för samhällsinflytande
på deras verksamhet skapas. Från denna utgångspunkt ansluter
sig utskottet till förslaget att offentliga styrelseledamöter skall ingå
i affärsbankernas styrelser. Av vad nu sagts följer att utskottet avstyrker
motionerna I: 1274 och II: 1485.

Bankoutskottets utlåtande nr 6i år 1970

Sättet för de offentliga styrelseledamöternas medverkan måste, som departementschefen
framhåller, kunna varieras bl. a. med hänsyn till bankernas
olika organisation. Speciella problem erbjuder Skandinaviska banken
genom sin organisation med tre centralkontor som har var sin styrelse. Den
statliga styrelserepresentationen bör, såsom förordas i propositionen, i denna
bank avse ej endast bankens centrala styrelse utan även styrelserna vid
centralkontoren. En formell förutsättning härför är det föreslagna stadgandet
i 74 a § andra stycket, vilket stadgande alltså inte bör utgå, såsom
följden skulle bli om yrkandet i motionerna I: 1272 och II: H82 bifalls i
oförändrat skick.

Vissa frågor rörande de offentliga styrelseledamöternas ställning i förhållande
till övriga styrelseledamöter och de ansvars- och sekretessregler
som skall gälla för dem berörs dels i Bankföreningens skrivelser, dels i motionerna
1:1272 och 11:1^82 samt 1:1273 och II: 1484-. Bankföreningen
anger i sin första skrivelse som angeläget, att alla styrelseledamöterna ser
som sin uppgift att verka för att bankerna under beaktande av samhällets
skilda intressen skall förbli effektiva instrument för näringslivets fortsatta
utveckling och internationella konkurrenskraft. Denna synpunkt återkommer
i föreningens andra skrivelse och får där motivera ett önskemål att i
lagtexten inte skall intagas regeln att de offentliga styrelseledamöterna skall
ha till ”uppgift att särskilt verka för att samhällets intressen beaktas i bankens
verksamhet”. I samma skrivelse behandlar föreningen ingående frågan
om vilka sekretess- och lojalitetskrav som skall ställas på de offentliga
styrelseledamöterna. Därvid uttrycks oro för att propositionens framställning
av hithörande frågor kan tas till intäkt för ett system enligt vilket
dessa ledamöter medverkar till ”en kunskapsöverföring till staten såsom
konkurrent innebärande skada för banken”. I de nyssnämnda motionerna
understryks mera allmänt att banklagens regler om ansvar och sekretess
måste gälla i lika mån för alla styrelseledamöter.

Med anledning av Bankföreningens här refererade farhågor vill utskottet
understryka att statens kontrollerande och styrande ingripanden i näringslivet
givetvis inte betingas och inte får betingas av de intressen staten har
som huvudman för de statliga företagen. Bankföreningen har utgått från
departementschefens uttalande att sekretessbestämmelsen i 192 § banklagen
inte torde kunna ”tolkas så att offentlig ledamot skulle vara förhindrad
att, utan angivande av enskilda kunders förhållanden, delge Kungl. Maj :t
synpunkter och erfarenheter beträffande sitt uppdrag som samhällsrepresentant
i bankstyrelsen”. Utskottet finner det angeläget att understryka att
detta uttalande självfallet inte innebär att de offentliga styrelseledamöterna
avses bedriva någon rapportering som skulle kunna komma i konflikt med
de krav som ledamotskap i en bankstyrelse medför. Utskottet finner det klart
att departementschefen med de citerade orden blott velat peka på det rimliga
i att den som förordnas att vara offentlig styrelseledamot i en affärs -

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

bank kan med uppdragsgivaren utbyta synpunkter beträffande de allmänna
förutsättningarna för fullgörandet av uppdraget. I motionerna I: 1272 och
II: 1482, där departementschefens ifrågavarande yttrande uttryckligen godtas,
görs en tolkning av detta som enligt utskottets uppfattning är helt
korrekt.

Sammanfattningsvis vill utskottet om de offentliga ledamöternas ställning
i bankstyrelserna framhålla att de i fråga om fundamentala ansvarsregler
och sekretesskrav måste anses likställda med övriga styrelseledamöter och
att uppgiften att särskilt verka för att samhällets intressen beaktas i bankens
verksamhet bör låta sig väl förenas med strävan att verka för bankens
utveckling och framgång. Att det allmänna syftet med institutionen offentliga
styrelseledamöter anges i lagtexten på föreslaget sätt är enligt utskottets
mening väl motiverat och icke stridande mot Bankföreningens ovan återgivna
deklaration beträffande vad som är varje styrelseledamots uppgift.

Offentlig representation i affärsbankernas styrelser godtas, såsom ovan
framhållits, i motionerna 1:1272 och II: 14-82 samt 1:1273 och 11:084-.
Däremot avvisas i dessa propositionens förslag att en offentlig styrelseledamot
i varje bank skall ha rätt att deltaga när styrelseärendena, såsom allmän
praxis är, före styrelsens sammanträden bereds av en grupp bestående av
tjänstemän i banken och i vissa fall också styrelseledamöter. I de båda sistnämnda
motionerna sägs att offentliga styrelseledamöter liksom andra bör
kunna ingå i direktionsorgan men att föreskrift härom inte bör ges i lag.
I de förstnämnda motionerna betecknas det föreslagna arrangemanget direkt
som olämpligt och hävdas att ärenden som har verkningar under lång tid
eller återverkningar på allmänna samhällsförhållanden nästan alltid fattas
av styrelsen i dess helhet. I Bankföreningens skrivelse till utskottet begärs
att den föreslagna regeln skall modifieras av praktiska och organisatoriska
skäl.

Till skillnad från motionärerna finner utskottet det angeläget att en offentlig
styrelseledamot i varje bank får, såsom departementschefen föreslår,
deltaga i beredningen av styrelseärenden på direktionsnivå. Vad som är
bekant om styrelsearbetet i affärsbankerna torde ge tillräckligt underlag för
slutsatsen att en sådan möjlighet erfordras om syftet med den offentliga
styrelserepresentationen skall kunna förverkligas fullt ut. Framhållas må att
de av bolagsstämman valda styrelseledamöterna regelmässigt är representerade
på direktionsnivå genom verkställande direktören, som undantagslöst

_ ibland jämte ytterligare någon ledande befattningshavare i banken —

ingår i styrelsen. Att organisatoriska förändringar av beredningsarbetet inte
skall framtvingas är klart utsagt i propositionen.

Syftet med motionen II: 1483 är att jämna vägen för införande av representation
för de anställda i bankernas styrelser. Krav på sådan representation
har inom ramen för reformsträvandena på företagsdemokratins område
aktualiserats av Svenska bankmannaförbundet. Banklagen förbjuder inte att

Bcinkoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

kravet förverkligas men lägger hinder i vägen så till vida att den inte medger
att mer än en för varje påbörjat femtal av styrelseledamöterna är befattningshavare
i banken (72 §). Motionären vill att denna bestämmelse — som
är avsedd att begränsa personalunionen mellan styrelsen och direktionen •—
skall ändras så att den inte avser bankanställda som i styrelsen är företrädare
för de anställda. För att utrymme skall beredas för sådana företrädare
vill motionären vidare att det i banklagen (71 §) angivna maximiantalet
styrelseledamöter skall höjas. Exklusive de föreslagna offentliga styrelseledamöterna
är detta antal aderton.

Utskottet har förståelse för motionärens önskemål men finner det inte
lämpligt att här ta upp frågan om eu sådan ändring av banklagen som motionären
föreslår. Ändringen skulle, om än föga vittgående, inte vara helt
okomplicerad. Framhållas bör att propositionens förslag om offentliga styrelseledamöter
inte direkt påverkar förutsättningarna för en styrelserepresentation
för de anställda, eftersom beräkningsgrunderna i fråga om övriga
styrelseledamöter förblir oförändrade. Motionärens förslag synes därför ha
samband med ämnet för propositionen främst så till vida att det avser ändring
i delvis samma lagparagrafer som i denna föreslås ändrade. Sakfrågan
huruvida banklagen bör ändras för att de anställdas möjligheter att vinna
styrelserepresentation skall öka bör enligt utskottets mening ses i ett större
sammanhang, och en eventuell lagändring bör genomföras efter beredning i
reguljär ordning.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet
att riksdagen med avslag på

a) motionerna I: 1274 och II: 1485,

b) motionerna 1: 1272 och II: 1482,

c) motionerna I: 1273 och II: 1484,

d) motionen II: 1483

antar det vid propositionen nr 141 fogade förslaget till lag

om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse.

Stockholm den 17 november 1970

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle (s), Åke Larsson (s), Palm (s)*,
Åkerlund (in), Nils Theodor Larsson (ep), Lundin (s), Annerås (fp) och
Brundin (m);

från andra kammaren: herrar Regnéll (in), Hagnell (s)*, Franzén i
Motala (s), Bengtsson i Landskrona (s)*, Börjesson i Glömminge (ep),
Rask (s), Stridsman (ep) och Hyltander (fp).

* Ej närvarande vid justeringen.

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

Reservationer

1) av herrar Åkerlund (in), Nils Theodor Larsson (ep), Brundin (m) och
Regnéll (in), vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha
följande lydelse:

”Det förslag som----(= utskottet, s. 6)---i det följande.

Två omständigheter anförs av departementschefen som argument för
uppfattningen att staten bör bli representerad i affärsbankernas styrelser.
Den ena är att bankerna fullgör uppgifter som exekutiva organ för statens
politik, bl. a. genom medverkan i valutaregleringen och i kontrollen av obligationsemissioner
samt genom särskilt reglerad kreditgivning till bostadsbyggandet.
Den andra är att de i hög grad påverkar den näringspolitiska
utvecklingen genom de återverkningar på sysselsättning, produktion,
struktur- och branschutveckling samt regionala förhållanden som deras beslut
i kreditfrågor får.

Mot den beskrivning av affärsbankernas roll som departementschefen sålunda
givit har utskottet inget väsentligt att invända. Utskottets slutsats blir
emellertid inte densamma som departementschefens. Statens behov av insyn
i och inflytande på affärsbankernas verksamhet är enligt utskottets mening
redan väl tillgodosett.

Bankinspektionen har långtgående befogenheter i fråga om övervakning
av förhållanden som är av betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten.
Alla de upplysningar om denna som inspektionen begär är bankerna
skyldiga att lämna. När det gäller att komma till rätta med eventuella
missförhållanden inom bankerna har inspektionen, som departementschefen
också framhåller, åtskilliga korrektiv till sitt förfogande.

Vidsträckta befogenheter att styra bankernas verksamhet på ett för den
ekonomiska politiken lämpligt sätt har tillförsäkrats riksbanken. Om dess
kreditpolitiska åtgärder gäller att de inte bara i stort påverkar omfattningen
och inriktningen av bankernas placeringar utan också får ett betydande inflytande
på de individuella ärendenas behandling.

Även bortsett från bankinspektionens och riksbankens insyn och inflytande
påverkas bankerna i sin verksamhet av samhällets krav. Som Bankföreningen
framhållit i sin skrivelse till chefen för finansdepartementet
följer av bankernas mångsidiga integration i svenskt näringsliv och samhälle
att de över huvud taget icke kan driva sin rörelse utan att det allmännas
långsiktiga intressen beaktas. Det kan inte på sakliga grunder hävdas
att det erfordras offentliga styrelseledamöter för att tillgodose detta syfte.

Till vad utskottet här anfört bör läggas att tillkomsten av en särskild
kategori offentliga styrelseledamöter skulle medföra risk för splittring i
bankstyrelsernas arbete till följd av skillnader i målinriktning och ansvar
mellan de olika kategoriernas företrädare. Bankföreningen har i sin skrivel -

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

se till utskottet pekat på en råd problem i detta sammanhang. De offentliga
styrelseledamöternas särställning accentueras av förslaget att i varje bank
en av dem skall vara tillförsäkrad att också få delta i arbetet på direktionsnivå.

På de grunder som här angivits avstyrker utskottet propositionens förslag,
även i en enligt motionerna I: 1272 och II: 1482 eller motionerna I: 1273 och
II: 1484 modifierad form.

Syftet med motionen —--(= utskottet, s. 8 f.)---i reguljär

ordning.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet

att riksdagen med bifall till motionerna I: 1274 och
II: 1485 samt med avslag på

a) motionerna I: 1272 och II: 1482,

b) motionerna I: 1273 och II: 1484,

c) motionen II: 1483
avslår propositionen nr 141.”

2) av herrar Annerås (fp), Börjesson i Glömminge (ep), Stridsman (ep)
och Hyltander (fp), vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort
ha följande lydelse:

”Det förslag som---( = utskottet, s. 6—8) -— —- — varje styrelse ledamots

uppgift.

Offentlig representation i affärsbankernas styrelser godtas, såsom ovan
framhållits, i motionerna 1:1272 och 11: 1482 samt 1:1273 och 11: 1484.
Däremot avvisas i dessa propositionens förslag att en offentlig styrelseledamot
i varje bank skall ha speciell rätt att också deltaga i styrelseärendenas
behandling på direktionsnivå. Utskottet delar motionärernas uppfattning i
detta hänseende. När utskottet godtagit den föreslagna styrelserepresentationen
har en förutsättning varit att alla styrelseledamöter skulle få samma
ställning, rättigheter och skyldigheter. Förslaget om speciell rätt till medverkan
på direktionsnivå är inte förenligt med denna grundsats. I den mån
en bank tillämpar en organisation som innebär att styrelseledamöter deltar
i beredningsorgan av olika slag skall givetvis även offentliga styrelseledamöter
kunna komma i fråga, men de bör inte intaga någon särställning
härvidlag. Den lagstadgade offentliga representationen bör begränsas till
de organ inom bankerna som normalt fattar de avgörande besluten i frågor
av stor räckvidd och av principiell betydelse. Som motionärerna påpekar
är det nästan alltid styrelsen i dess helhet som är beslutsinstans i sådana
frågor.

Syftet med motionen--- •— (== utskottet, s. 8 f.) — — — i reguljär

ordning.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet
att riksdagen i anledning av
a) motionerna I: 1272 och II: 1482,

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

b) motionerna I: 1273 och II: 1484
och med avslag på

a) motionerna I: 1274 och II: 1485,

b) motionen II: 1483

för sin del antar det vid propositionen nr 141 fogade förslaget
till lag om ändring i lagen (1955: 183) om bankrörelse
med den lydelse av 74 a § som framgår av vad som i bilaga
1 till detta utlåtande betecknas som utskottets förslag.”

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

Bdaga 1
(avser reservation 2)

74 a § lagen (1955:183) om bankrörelse

(Kungl. Maj.ts förslag)

Konungen äger, om särskilda skäl
föranleda det, förordna att uppdrag
enligt 74 § andra stycket, som avser
flera personer, skall omfatta jämväl
offentlig styrelseledamot.

(Utskottets förslag)

a§.

Konungen äger, om särskilda skäl
föranleda det, förordna att uppdrag
enligt 74 § andra stycket, som avser
flera personer, skall omfatta jämväl
offentlig styrelseledamot.

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

Bilaga 2

Till Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet

Kungl. Maj :t har till lagrådet för yttrande remitterat förslag till ändringar
i lagen om hankrörelse av innebörd att offentliga styrelseledamöter skall
ingå i flertalet affärsbankers styrelse. Med anledning av innehållet i lagrådsremissen
får Svenska Bankföreningen anföra.

Regeringen tillkännagav redan på hösten 1969 sin avsikt att förelägga riksdagen
förslag om offentliga styrelseledamöter i affärsbankernas styrelser.
Ingen kontakt hade dessförinnan tagits med företrädare för de berörda
bankerna. Ärendet har inte beretts genom sedvanligt remissförfarande och
inte heller på annat sätt har Bankföreningen haft tillfälle att framföra sina
synpunkter på det framlagda förslaget. Bankerna anser angeläget, även ur
samhällets synpunkt, att principiella och betydelsefulla ändringar i banklagstiftningen
inte genomföres utan en allsidig utredning, som i förevarande
fall måste innefatta möjlighet för de banker som berörs av förslaget att tillföra
ärendet sina synpunkter och erfarenheter.

Utifrån sin erfarenhet av samarbetet mellan staten och bankerna måste
dessa konstatera, att den argumentering, som i lagrådsremissen leder fram
till förslaget om offentliga styrelseledamöter, bygger på en undervärdering
av statens nuvarande insyn i och inflytande på bankernas verksamhet.

Behovet av offentliga styrelseledamöter i bankerna måste bedömas mot
bakgrunden av de former, som redan finns för statlig insyn i bankernas
verksamhet och för staten att påverka bankernas handlande. Lagen om
bankrörelse reglerar ingående bankernas verksamhet. Genom Bankinspektionen
har det allmänna vidare tillförsäkrats en fullständig insyn i varje banks
förhållanden. Inspektionen har, såsom erfarenheten visar, fullgoda möjligheter
att ingripa mot en bank, som ej iakttar reglerna för bankverksamheten.

Riksbanken har genom valutaregleringen samt lagbestämmelserna om likviditetskvoter,
kassakvoter, placeringskvoter, räntereglering och emissionskontroll
tillförsäkrats vidsträckta möjligheter att inlemma bankernas verksamhet
i den allmänna penning- och kreditpolitiken. Det har icke gjorts gällande,
att Riksbankens befogenheter i dessa hänseenden varit otillräckliga.

Såsom ägare till ett flertal bankinstitut erhåller staten en omfattande insyn
i bankväsendets förhållanden och kan påverka kreditlivets villkor.

Emellertid angives i lagrådsremissen, att staten har små möjligheter att
påverka bankernas beslut i individuella ärenden. Beträffande Bankinspektionen
uttalas, att dess tillsyn kommit att huvudsakligen koncentreras till
en granskning av den del av bankernas verksamhet, som har direkt samband
med deras säkerhet, således väsentligen en efterhandskontroll. Till detta
må genmälas, att Bankinspektionen icke begränsat sig till en efterhandskontroll.
I väsentliga hänseenden har inspektionen gått därutöver. Sålunda
har den givit tämligen ingående direktiv för bankernas redovisning och även
genom sin offentliga statistik ökat insynen i bankerna. Vidare åstadkommer
inspektionen successivt genom olika påpekanden och underhandsdirektiv

Bankoutskottets utlåtande nr 6b år 1970

till bankerna en utfyllnad av regelsystemet och påverkar bankernas fortsatta
handlande. Det skall slutligen icke förglömmas, att Bankinspektionen
enligt stadgande i banklagen har att över huvud taga kännedom om sådana
förhållanden rörande bankerna, som är av betydelse för en sund utveckling
av bankrörelsen. Det finns alltså i dag en mycket vid legal ram för Bankinspektionens
verksamhet.

Vad åter angår Riksbanken är det ofrånkomligt, att en så ingripande reglering
som dess direktiv till bankerna från tid till annan innebär, måste få
ett betydande inflytande även på bankernas beslut i individuella ärenden.
Den senaste periodens kreditrestriktioner utgör slående bevis härför.

För att öka möjligheterna att påverka bankernas beslut i de individuella
ärendena finns enligt lagrådsremissen skäl att i två hänseenden skapa ytterligare
instrument för direkt insyn och medverkan i affärsbankernas beslut
och politik. Därvid avses dels bankernas roll såsom mer eller mindre
exekutiva organ för statens politik dels bankernas roll i den näringspolitiska
utvecklingen.

Beträffande bankernas roll såsom exekutiva organ för statens politik uttalas
i remissen:

”Det gäller framför allt bankernas verksamhet inom ramen för valutaregleringen,
kontrollen av obligationsemissioner samt särskilt reglerade
kreditområden, främst i bostadsbyggandet.”

Enligt Bankföreningens uppfattning ger redan det nuvarande regelsystemet
det allmänna fullgoda möjligheter att påverka bankernas handlande
inom de i citatet angivna områdena. Bevakningen av valutaregleringens
efterlevnad är främst en revisorsuppgift. Obligationslån emitteras för närvarande
endast med Riksbankens tillstånd. Om så erfordras, kan Riksbanken
dessutom begära att förordnande enligt ränteregleringslagen skall meddelas,
enligt vilket Riksbanken kan föreskriva, att obligationslån och liknande
lån endast får emitteras med Riksbankens tillstånd. Vad slutligen angår
bostadsfinansieringen har staten och bankerna under senare år successivt
träffat särskilda avtal genom vilka statens anspråk på bankernas medverkan
fullt ut tillgodosetts.

Bankföreningen övergår härefter till bankernas roll inom näringspolitiken.

Ett väl fungerande bankväsende är en självklar förutsättning för att ett
samhälle skall nå fram till den höga ekonomiska standard som Sverige uppnått.
Utvecklingen i vårt land lär därför vara ett fullgott belägg för att
affärsbankerna främjat näringslivets utveckling och för att bankernas verksamhet
gagnat samhällets intressen. Av bankernas mångsidiga integration i
svenskt näringsliv och samhälle följer i själva verket att bankerna över huvud
icke kan drivas utan att det allmännas långsiktiga intressen beaktas.
I bankernas styrelser finns ett starkt medvetande om detta.

Det har i lagrådsremissen ej hävdats att bankerna i sin verksamhet hittills
inte fyllt de krav, som näringspolitiskt kan ställas på dem. Ej heller har
det anförts några skäl som skulle kunna grunda antagandet, att bankerna
i framtiden ej skulle fylla måttet i detta hänseende.

Inom näringspolitiken är en samverkan mellan staten, företagen och bankerna
naturlig och önskvärd. Offentliga styrelseledamöter i bankernas styrelser
är dock sannolikt inte det mest ändamålsenliga sättet att stöda denna
samverkan. I stor utsträckning gäller det på detta område komplicerade
frågor. I den snabba omvandling, som vårt samhälle undergår, måste, inte

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

minst i de individuella fallen, i alla instanser ofta göras svåra avvägningar
mellan det företagsekonomiskt motiverade och samhällets intresse i stort.
I praktiken blir de näringspolitiskt betydelsefulla frågorna behandlade vid
överläggningar mellan berörda företag och ett flertal olika organ för det allmänna.
Därigenom blir det allmännas olika synpunkter företrädda direkt
och efter ett brett register. Denna nu tillämpade metod för beredande av
näringspolitiska frågor lär ha sådana företräden att den kan förutsättas bli
bestående även för framtiden. Detta måste innebära en betydande begränsning
av utrymmet för de insatser inom näringspolitiken som kan göras av
offentliga styrelseledamöter i bankerna.

Vad gäller de näringspolitiska synpunkternas genomslagskraft vid behandlingen
av de individuella kreditärendena må framhållas betydelsen av
konkurrensen mellan affärsbankerna och mellan dem och andra typer av
bankinstitut. Denna konkurrens torde här som eljest leda till att den medverkan
i ett kreditärende med väsentliga näringspolitiska inslag, som ej kan
erhållas från en bank, i stället kan uppnås från en annan, om tillräckliga
skäl därtill finns. Härvid bör bl. a. beaktas de statsägda bankernas roll. Dessa
banker har med övriga banker likvärdiga möjligheter att medverka till
de insatser, som i en sådan konkurrens kan aktualiseras för dem.

Vid nu angivna förhållanden kan enligt Bankföreningens åsikt icke på erfarenhetsmässiga
skäl hävdas, att offentliga styrelseledamöter erfordras för
att ge det allmänna insyn i bankernas verksamhet eller för att trygga en
fullgod medverkan från dem i den näringspolitiska utvecklingen eller vid
fullförandet av de uppgifter, som samhället ålägger bankerna inom den
ekonomiska politiken i övrigt.

En lagbestämmelse om offentliga styrelseledamöter, som skall särskilt
beakta samhällets intresse, kan leda till uppfattningen att de båda kategorierna
styrelseledamöter skall ha olika målsättning vid fullgörandet av sitt
uppdrag. En sådan uppfattning skulle kunna leda till en betänklig splittring
i styrelsernas arbete. Arbetet inom en banks styrelse måste grundas på
en gemensam uppfattning om målen för bankens verksamhet inom den
av samhället givna ramen. Det är angeläget, att alla styrelseledamöterna ser
som sin uppgift att verka för att bankerna under beaktande av samhällets
särskilda intressen skall förbli effektiva instrument för näringslivets fortsatta
utveckling och internationella konkurrenskraft. Om de båda grupperna
av styrelseledamöter skulle betrakta sina uppgifter i styrelsen på principiellt
olika sätt, skulle detta kunna äventyra det förtroendefulla samarbetet
inom styrelsekretsen och därmed kunna bli till allvarligt men för bankernas
funktionsduglighet och även för det svenska bankväsendets internationella
anseende.

Lagrådsremissens förslag aktualiserar även andra frågor om offentliga
ledamöters ställning och uppgifter inom ramen för bankernas nuvarande organisation.
Till dessa frågor avser Bankföreningen att återkomma i samband
med ärendets riksdagsbehandling.

Stockholm den 27 maj 1970

För SVENSKA BANKFÖRENINGEN
Dess styrelse:

Lars-Erik Thunholm

/Jonas Nordenson

Bankoutskottets utlåtande nr 6b år 1970

Bilaga 3

Till Riksdagens Bankoutskott

Regeringen har i proposition till riksdagen nr 141/1970 föreslagit ändringar
i lagen om bankrörelse av innebörd att offentliga styrelseledamöter
skall ingå i flertalet affärsbankers styrelse. När förslag av detta innehåll
hade remitterats till lagrådet för yttrande, framförde Svenska Bankföreningen
i skrivelse av den 27 maj 1970 till statsrådet och chefen för finansdepartementet
principiella synpunkter på förslaget. Vissa frågor om offentliga
styrelseledamöters ställning och uppgifter, som aktualiserades av lagförslaget,
förklarade sig bankföreningen vilja uppta i samband med ärendets
riksdagsbehandling. Till dessa frågor vill bankföreningen nu återkomma.

Först skall härvid beröras frågan om de offentliga styrelseledamöterna
skall ha en annan ställning och funktion än de övriga styrelseledamöterna.

Om riksdagen stannar för ett beslut om offentliga styrelseledamöter i
bankerna, bör beslutet utformas så att negativa verkningar av beslutet icke
åstadkommes. En allvarlig negativ verkan skulle vara om de nya reglerna
kunde tolkas så att de båda grupperna av styrelseledamöter skulle ha skilda
målsättningar och olika ansvar; en uppenbar risk skulle i så fall föreligga
för en splittring i styrelsens arbete och för en inbördes misstro mellan
styrelseledamöterna. För att förebygga en sådan tolkning bör ur lagtexten
utrensas bestämmelser ägnade att skapa skillnader mellan de offentliga styrelseledamöterna
och övriga ledamöter, bortsett från den skillnad, som ligger
i sättet att utse dem.

Bankföreningen vill i första hand förorda att i den tillämnade lagtexten
ej medtas regeln att de offentliga styrelseledamöterna skall särskilt verka
för att samhällets intressen beaktas i bankens verksamhet. En förutsättning
för att oktroj för en bank skall meddelas och efter hand förlängas är enligt
banklagen att bankens rörelse finnes ”nyttig för det allmänna”. I denna
utformning av lagen ligger ett direktiv att banken skall i sin verksamhet
beakta samhällets intresse. Varje bank är också så starkt integrerad i
samhället att en förvaltning av bankens angelägenheter i strid mot samhällsintresset
måste komma i strid även mot bankens eget intresse. Av
dessa skäl har alla styrelseledamöter samma skyldighet — även strikt juridiskt
— att ta tillbörlig hänsyn till samhällsintresset. Om detta förhållande
inte beaktas vid en ändring av banklagen, kommer lagen att ge eu skev
bild av ansvarsfördelningen inom bankernas styrelser, innebärande att de
av bolagsstämman utsedda styrelseledamöterna skulle ha ett mindre ansvar
för bankverksamhetens försvarlighet ur samhällssynpunkt än de offentliga
ledamöterna. En sådan ansvarsfördelning kan dock ej vara lagstiftarens
mening.

Propositionen upptar en regel (74 a §) att offentlig styrelseledamot eller,
om flera sådana ledamöter utses, den som Konungen förordnar, äger närvara
och deltaga i överläggningarna när ärende, som senare skall avgöras
av styrelsen, förberedes av därtill särskilt utsedda styrelseledamöter eller
befattningshavare i banken. I motiven uttalas att offentlig styrelseledamot

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

för att kunna närmare orientera sig i ärenden, som senare skall behandlas
i styrelsen, bör ingå i den grupp av styrelseledamöter och/eller tjänstemän
som närmast under styrelsen förbereder dessa ärenden.

Även här avsedd regel skulle ge den offentlige styrelseledamoten en särställning
om inte regeln begränsas på sätt nedan närmare anges.

Frågan om och i vad mån en styrelseledamot — som ej är befattningshavare
i banken — skall medverka i beredandet av styrelseärenden är bl. a.
en organisatorisk fråga. De svenska affärsbankerna är organiserade på
sinsemellan vitt skilda sätt och vad som vuxit fram såsom en naturlig
ordning i en bank kan vara omöjligt eller helt opraktiskt att genomföra
i en annan. Detta bör leda till att man ej utan tvingande skäl i en lag, som
skall gälla alla bankerna, binder handläggningen av vissa ärenden vid bestämda
former. En generell regel om viss styrelseledamots medverkan i beredandet
av styrelseärenden skulle ej kunna upprätthållas i praktiken. I
flera banker förbereds styrelseärenden under perioden mellan två styrelsesammanträden
fortlöpande vid olika direktionssammanträden utan medverkan
av någon styrelseledamot, som ej är befattningshavare i banken. Dessa
sammanträden äger ofta rum utan på förhand bestämda sammanträdestider.
Vid sammanträdena förekommer styrelseärenden omväxlande med ärenden,
som direktionen äger själv avgöra. Att i dessa banker avskilja styrelseärendena
för behandling vid särskilda direktionssammanträden skulle icke låta sig
göra utan synnerlig olägenhet. Ej heller skulle det i dessa banker vara praktiskt
möjligt att kalla en styrelseledamot till varje direktionssammanträde
där ett styrelseärende skall beredas. I den nya 74 a § banklagen bör därför
ej förutsättas att offentlig styrelseledamot skall kallas till eller närvara vid
sådana direktionssammanträden.

I en del banker förbereds emellertid styrelseärenden av ett arbetsutskott
av styrelsen eller annat särskilt organ, vari ingår en eller flera styrelseledamöter
som ej är befattningshavare i banken. Vid sammanträden i sådana
organ bör även offentlig styrelseledamot kunna närvara. Detta innebär ju
icke att den offentlige styrelseledamoten tilldelas en särställning jämfört
med de av aktieägarna utsedda styrelseledamöterna.

I banker utan beredningsorgan av sist angivet slag bör ändringar i bankens
organisation och arbetsformer icke kunna påfordras. Till denna uppfattning
har departementschefen anslutit sig i ett särskilt uttalande på sid. 16 i propositionen.

Om riksdagen beslutar om offentliga styrelseledamöter i bankerna, bör
sålunda den nya regeln i 74 a § banklagen innehålla att offentlig styrelseledamot
äger närvara och delta i överläggningarna i ett särskilt organ för
beredning av styrelseärenden under förutsättning att i sådant organ ingår
även en eller flera av bolagsstämman utsedda styrelseledamöter som ej är
befattningshavare i banken.

Det må slutligen tilläggas att den offentlige styrelseledamotens intresse
av en tillräcklig information om styrelseärendena alltid kan tillgodoses genom
en adekvat föredragning av ärendena vid styrelsens sammanträden.
Vid brister därvidlag har denne ledamot samma möjlighet som styrelsens
övriga ledamöter att begära komplettering av utredningen.

I anslutning till den sist kommenterade regeln i propositionen har departementschefen
uttalat:

”Jag förutsätter att varje offentlig styrelseledamot kommer att aktivt
följa bankens verksamhet och hålla sig informerad om handläggningen
av viktigare ärenden även om de beslutas av annat organ i banken än

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

styrelsen. En lämplig informationskälla torde vara de protokoll som
regelmässigt förs vid sammanträden i bankens olika direktioner. Genom
att fortlöpande ta del av dessa protokoll bör den offentliga ledamoten
bli i tillfälle att nära följa den ofta mycket betydande kreditgivning
som sker redan på direktionsnivå.”

Bankföreningen anser självklart att styrelsens samtliga ledamöter utan
åtskillnad skall lämnas erforderlig information om bankens förhållanden.
Det får sedan bero på organisationen i varje särskild bank om denna information
skall lämnas genom att direktionsprotokoll, när sådana föres, hålles
tillgängliga för styrelsens ledamöter eller genom att dessa på annat sätt erhåller
rapporter om direktionsbeslut och annat av intresse för styrelsen.
Principen måste vara att omfattningen av den information, som tillhandahålles
den enskilde styrelseledamoten, icke är beroende av vem som utsett
honom.

Propositionen upptar inte någon bestämmelse avsedd att särskilt lagfästa
en ordning i enlighet med det nyss citerade uttalandet av departementschefen.
Uttalandet pekar emellertid i sin mån på att de offentliga styrelseledamöterna
tänkes följa bankens verksamhet på ett mer ingående sätt än övriga
ledamöter. Tolkat på detta sätt innebär uttalandet ytterligare ett uttryck
för den grundläggande åskådningen bakom alla de föreslagna reglerna, nämligen
att de offentliga styrelseledamöterna skall inta en annan ställning än
styrelsens övriga ledamöter samt ha en annan funktion och kanske också
en annan målsättning än dessa. Om lagstiftaren främjar en sådan differentiering,
skulle resultatet i själva verket kunna bli en indelning av styrelsens
ledamöter i olika kategorier. Framför allt skulle — såsom bankföreningen
inledningsvis framhållit — en splittring i styrelsens arbete kunna uppkomma
till följd av att de bägge grupperna av styrelseledamöter anser sig ha
att arbeta för skilda mål för bankens verksamhet. En sådan utveckling
skulle på sikt innebära en försvagning av bankstyrelsens totala insats.

Bankföreningen vill av nu angivna skäl bestämt avråda från en sådan utformning
av lagregler och motiv, som innebär en differentiering mellan
styrelsens offentliga ledamöter och de av bolagsstämman utsedda ledamöterna.

Bestämmelser om offentliga styrelseledamöter i bankernas styrelser aktualiserar
särskilda sekretessfrågor, enär staten själv äger flera med bankerna
konkurrerande bankinstitut.

I 192 § banklagen stadgas, att enskilds förhållande till banken ej må i
oträngt mål yppas. I denna del uttalas i propositionen:

”Detta betyder i fråga om den nämnda sekretessbestämmelsen, enligt
vilken enskildas förhållanden till bankaktiebolag inte får ’i oträngt
mål yppas’, att offentlig ledamot inte har rätt att meddela sin uppdragsgivare
vad han i bankstyrelsen erfarit om kunds förhållanden till banken.
Däremot torde bestämmelsen inte kunna tolkas så att offentlig
ledamot skulle vara förhindrad att, utan angivande av enskilda kunders
förhållanden, delge Kungl. Maj :t synpunkter och erfarenheter beträffande
sitt uppdrag som samhällsrepresentant i bankstyrelsen.”

Denna framställning av sekretessproblematiken är icke fullständig. Ledamöterna
av en bankstyrelse har en sekretessplikt icke blott enligt 192 §
banklagen. De har därutöver en allmän förpliktelse gentemot banken som
sådan att ej för utomstående yppa bankens ekonomiska förhållanden i den
mån banken har intresse av att dessa ej blir kända. Denna tystnadsplikt

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

anses följa av styrelseledamöternas ställning såsom syssloman och sysslomans
plikt att tillvarataga huvudmannens intresse. Här må erinras om att
den i 127 § aktiebolagslagen och 108 § banklagen uttalade principen om aktieägares
rätt att på bolagsstämma erhålla upplysning av styrelsen gäller
endast när upplysningen kan lämnas utan förfång för bolaget. Till och med
en enskild styrelseledamot kan i det särskilda fallet förvägras en upplysning
om något bolagets förhållande, nämligen när detta måste anses påkallat i
bolagets intresse. (Stenbeck in. fl. Aktiebolagslagen sid. 204). För en bank
kan det vara av intresse att av konkurrensskäl åtminstone i viss utsträckning
och temporärt ej utåt yppas exempelvis överväganden och beslut om de
allmänna riktlinjerna för rörelsen, de mål som successivt uppställes för
verksamheten och metoderna att nå dessa mål. Ett beaktansvärt skäl mot en
allmän rätt för de offentliga styrelseledamöterna att lämna upplysningar till
staten är, att staten själv äger ett flertal bankinstitut. Informationen skulle
sålunda komma att lämnas till en instans, som direkt företräder ett konkurrentintresse.
Ett krav på en sådan information framstår såsom oberättigat.
I propositionen uttalas, att de offentliga styrelseledamöterna skall vara
oförhindrade att, utan angivande av enskilda kunders förhållanden, delge
Kungl. Maj :t synpunkter och erfarenheter beträffande sitt uppdrag som
samhällsrepresentanter i bankstyrelserna. Särskilt en delgivning av erfarenheter
kan i det särskilda fallet rymma en kunskapsöverföring till staten
såsom konkurrent innebärande skada för banken. En rätt till sådan överföring
skulle strida mot grundläggande principer för sekretesskydd för
affärsförhållanden inom andra delar av svensk rätt. Här ovan bar redan
pekats på sådana principer inom aktiebolagsrätten. I lagen om illojal konkurrens
stadgas straff för anställd, som till fördel för annan yppar affärsförhållanden,
som han vet vara arbetsgivarens yrkeshemlighet. Det vore
egendomligt, om en styrelseledamot skulle ha mindre sekretessplikt än en
anställd. I flera andra lagar skyddas affärshemlighet till och med då ett
betydande allmänt intresse i och för sig talar för ett upphävande av sekretessen.
Sålunda stadgas i rättegångsbalken 36:6:

”Vittne må även vägra att avgiva utsaga, varigenom yrkeshemlighet
skulle uppenbaras, om ej synnerlig anledning förekommer, att vittnet
höres därom.”

Här får alltså ett intresse av betydande dignitet, nämligen sanningskravet
i process, i de flesta fall stå tillbaka för yrkeshemligheten.

Ett annat exempel är att vid taxeringsrevision det allmännas intresse av
en riktig taxering får i viss utsträckning vika för den enskildes intresse av
skydd för yrkeshemlighet. (56 § 4 mom. taxeringsförordningen och proposition
160/1955 sid. 148). Slutligen må nämnas, att yppande av affärshemlighet
även kan vara straffbart, såsom trolöshet mot huvudman enligt
brottsbalken 10: 5, nämligen om den felande ”på grund av förtroendeställning,
vare sig det är i allmän eller enskild tjänst, såsom syssloman eller
eljest, fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn å
skötseln därav”. Styrelseledamot i bank intar uppenbarligen en sådan
förtroendeställning som här avses.

Icke minst den citerade bestämmelsen i brottsbalken visar, vilken utomordentligt
vansklig ställning de offentliga styrelseledamöterna kommer att
inta vid rapportering till en uppdragsgivare, som tillika är konkurrent till
bankerna. Svårigheterna accentueras av att begreppet yrkeshemlighet eller,
med en modernare term, förtagshemlighet icke har några klara gränser
såsom vid flera tillfällen framhållits under lagstiftningsarbetet i vårt land

Bankoutskottets utlåtande nr 64 år 1970

(proposition 1919:269 sid. 16 och SOU 1966:71 ”Otillbörlig konkurrens”
bl. a. sid. 130). Rent allmänt torde till detta begrepp vara att hänföra varje
för ett affärsföretag speciellt förhållande som inte är allmänt bekant eller
känt för ett flertal utomstående och vars hemlighållande är av vikt för
företaget. Vad en bank i det särskilda fallet kan med fog betrakta såsom
en företagshemlighet lär ofta vara beroende av så många faktiska omständigheter
och värderingar att en bedömning av frågan förutsätter samråd med
bankens styrelse. Offentliga ledamöter i en banks styrelse borde därför icke
ha att på egen hand avgöra vilka meddelanden, som kan lämnas till staten
utan att skada banken. En uttrycklig bestämmelse borde ges att rapport till
staten endast får ske under förutsättning att styrelsen först underrättats
om vad rapporten avses innehålla. Styrelsen skulle därvid kunna tillkännage,
att den anser bankens konkurrentintresse bli trätt för nära och att den
motsätter sig rapporten. Vill styrelseledamoten ej finna sig i bankens ståndpunkt
borde ärendet få gå till prövning av bankinspektionen. Såsom norm
för prövning i denna instans skulle gälla, att bankens intresse av sekretess
gentemot staten och de statliga bankerna såvitt gällde något bankens förhållande
skulle beaktas, om icke ett allmänt intresse av synnerlig vikt talade
för ett upphävande av sekretesskyddet. En ordning enligt vad sålunda skisserats
synes oundgänglig för att skapa klarhet på ett eljest alltför svårbedömt
område. En sådan ordning är också nödvändig för att trygga ett förtroendefullt
samarbete mellan staten och bankerna. Vad de offentliga styrelseledamöterna
kan vilja meddela staten, bör de i sin egenskap av ledamöter
i bankstyrelsen ha haft anledning att tidigare framföra till banken vid styrelsesammanträde
eller eljest. Ingen olägenhet borde därför vara förknippad
med den ovan föreslagna regeln.

En kopia av bankföreningens skrivelse av den 27 maj 1970 till statsrådet
och chefen för finansdepartementet bifogas.

Stockholm den 12 oktober 1970

För SVENSKA BANKFÖRENINGEN
Dess styrelse:

Lars-Erik Thunholm

/Jonas Nordenson

MARCUS BOKTR. STHLM 1970 7 0 0 0 2 9