Bankoutskottets utlåtande Nr 5 (Utlåtande 1940:Bu5 bu)

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 29 februari 1940 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående preskription av vissa riksbankssedlar
av äldre typ.

I en till riksdagen avlåten, den 19 januari 1940 dagtecknad proposition
nr 24, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har
Kungl. Majit, under åberopande av i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående preskription av vissa riksbankssedlar av äldre
typ.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

angående preskription av vissa riksbankssedlar
av äldre typ.

Härigenom förordnas, att följande av Rikets ständers bank eller Sveriges
riksbank utgivna sedlar icke skola av riksbanken inlösas efter den 31 december
1949, nämligen

sedlar å riksdaler specie, riksdaler banko, skillingar och riksdaler riksmynt,
ävensom

sedlar å 5, 10, 50, 100 och 1,000 kronor av äldre typer än dem, som utgivits: -

sedlar	å 5	kronor jämlikt kungörelse
	» 10
»	> 50
»	» 100		» »
»	» 1,000	»	» »

den 24 oktober 1890 (nr 55 s. 1),
» 29 april 1892 ( » 22 » 1),

» 7 augusti 1896 ( » 58 » 1),

» 10 juni 1898 ( » 59 » 1),

» 13 april 1894 ( » 19 » 1).

Enligt 20 § preskriptionsförordningen den 4 mars 1862 äga förordningens
föreskrifter örn tioårig preskription och bevakning efter kallelse å okända
borgenärer icke tillämpning för fordran hos bank eller allmänt penningeverk,
efter sedel eller annan löpande förbindelse, som tryckt eller graverad
utgives, utan skall lända till efterrättelse vad därom särskilt är stadgat.

Bihang lill riksdagens protokoll 19i0. 8 sami. Nr 5—6. 1

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

I en till Kungl. Majit ställd, den 16 februari 1939 dagtecknad skrivelse
hava fullmäktige i riksbanken under hänvisning till en skrivelsen bilagd
promemoria hemställt, att Kungl. Majit ville föreslå riksdagen att antaga
ett vid promemorian fogat förslag till förordning angående preskription av
vissa riksbankssedlar av äldre typ.

1 berörda promemoria anföres i huvudsak följande:

Genom kungörelse den 6 maj 1830 (nr 31 s. 312) föreskrevs, att sedlar å
daler kopparmynt — varav de sista utgåvos år 1776 — icke skulle inlösas
efter en preskriptionstid av tio år. Därefter hava några preskriptionsbestämmelser
rörande riksbankens sedlar icke utfärdats. Samtliga riksbankssedlar,
som utgivits efter år 1776, nämligen sedlar å riksdaler specie, riksdaler
banko, skillingar, riksdaler riksmynt samt kronor, skola sålunda fortfarande
vid anfordran inlösas i riksbankens kassor. Såvitt kunnat utrönas
hava icke heller några bestämmelser utfärdats, som uttryckligen upphävt
karaktären av lagligt betalningsmedel hos nämnda sedlar av äldre typ.

Det nuvarande myntsystemet började tillämpas år 1874. I kungörelse den
7 november 1873 (nr 75 s. 1) angående utgivning av nya riksbankssedlar å
1,000, 100, 50, 10 och 5 kronor ävensom å 1 krona återfinnes en redogörelse
för beskaffenheten, storleken och utseendet av de första sedlar, som
utgåvos i kronor. Dessa ändrades sedermera genom särskilda kungörelser
åren 1879, 1880 och 1888.

Ifrågavarande sedlar ersattes emellertid sedermera successivt av sedlar av
den typ, som — om man bortser från vissa mindre och i detta jpmmanhang
oväsentliga jämkningar — ännu gäller. Sålunda började de^ivarande
sedeltyperna utgivas:

år 1890 (kungörelse nr 55 s. 1)

» 1892 ( » » 22 » 1)

» 1894 ( » » 19 » 1)

» 1896 ( » » 58 » 1)

» 1898 ( » » 59 » 1).

Sedlar å en krona utgåvos åren 1874 och 1875 och återkommo under
världskriget med endast mindre ändringar i den ursprungliga typen (kung.
den 31 augusti 1914, nr 177).

Den 31 december 1938 bokfördes i riksbanken äldre sedlar, varom här är
fråga, till ett sammanlagt värde av 2,428,579 kronor 17 öre, varav inom linjen
1,653,862 kronor 94 öre.

Inlösningen av sedlar av äldre typ har varit förhållandevis obetydlig under
senare år. I någon mån torde detta bero på att åtminstone vissa av ifrågavarande
sedlar representera ett samlarvärde, som överstiger inlösningsvärdet,
men den huvudsakliga anledningen torde otvivelaktigt vara, att en avsevärd
del av sedlarna förstörts eller eljest förkommit. Det i realiteten utelöpande
beloppet utgör följaktligen sannolikt endast en bråkdel av den summa,
som — eller utom linjen — upptages i riksbankens räkenskaper.

För att möjliggöra ett avförande ur räkenskaperna av här avsedda sedlar
vöre det ur riksbankens synpunkt önskvärt, om bestämmelser meddelades
angående viss tid, inom vilken dessa sedlar skola hava företetts för inlösen.
Det synes vara så mycket större anledning härtill som inom de närmaste
åren sedlar av ny typ torde komma att utgivas. Några betänkligheter ur
andra synpunkter synas knappast böra möta mot införande av preskriptionsregler
för ifrågavarande sedlar, under förutsättning att dessa regler erhålla
tillräcklig publicitet, något som med nu tillgängliga hjälpmedel lätteligen kan

sedlar å

5 kronor
10 »
1,000
50 »

100

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

åstadkommas. Det må emellertid omnämnas, att fullmäktige samt bankoutskottet
år 1895, då fråga uppkommit om preskription av lånebanksobligationer,
uttalat, att avskrivning av någon riksbankens skuld, varigenom riksbanken
ej vidare skulle erkänna sin betalningsskyldighet därför, icke borde
ifrågakomma (bankoutskottets memorial nr 11). Samma ståndpunkt hade
för övrigt med avseende å sådana obligationer intagits av 1848 års riksdag.1
Med hänsyn härtill upptagas fortfarande lånebanksobligationer, vilka uppsagts
under år 1895 eller tidigare, till ett sammanlagt belopp av 6,663 kronor
79 öre inom linjen i riksbankens räkenskaper. Dessa uttalanden torde
dock icke böra innebära hinder mot införande av särskilda preskriptionsregler
beträffande riksbankens sedlar av äldre typ, särskilt som detta endast
skulle vara att fortsätta på den väg, som beträtts genom förenämnda kungörelse
den 6 maj 1830.

En bestämmelse örn preskriptionstid för inlösen kan tänkas erhålla tilllämpning
å samtliga sedlar av annan typ än den nuvarande. Med hänsyn
till att de under världskriget utgivna enkronesedlarna i stort sett överensstämde
med dem, som utgåvos strax efter guldmyntfotens genomförande, och
då riksbanken fortfarande innehar ett relativt stort förråd av enkronesedlar
av förstnämnda typ, synes emellertid undantag böra göras för enkronesedlar,
av vilka vid utgången av år 1938 utelöpte sammanlagt 94,904 kronor. Svårighet
skulle eljest kunna uppstå att särskilja de enkronesedlar, som bliva
underkastade preskriptionsreglerna, från övriga sedlar av samma valör.

Preskriptionsbestännnelsen skulle alltså komma att avse sedlar till ett
sammanlagt belopp av (2,428,579:17 — 94,904:— =) 2,333,675 kronor 17
öre, därav inom linjen förda sedlar å 1,653,S62 kronor 94 öre samt andra
sedlar till belopp av 679,812 kronor 23 öre. Om inga ytterligare av ifrågavarande
sedlar företeddes för inlösen, skulle sistnämnda belopp representera
riksbankens vinst genom preskriptionsbestämmelsernas tillkomst.

Vad beträffar preskriptionstidens längd synes det icke föreligga tillräcklig
anledning att frångå den enligt 1862 års preskriptionsförordning för fordringar
i allmänhet stadgade preskriptionstiden av tio år, även örn denna tid
med hänsyn till föreliggande förhållanden kan förefalla onödigt lång. Man
skulle därigenom fastställa samina preskriptionstid, som gällde enligt 1830
års förenämnda kungörelse.

Ett genomförande av den här ifrågasatta åtgärden förutsätter prövning av
frågan, huru den därigenom uppkomna »vinsten» bör användas. Med avgörandet
av denna fråga torde emellertid lämpligen böra anstå, tills preskriptionstiden
utlöpt. Man kan i så fall behålla den nuvarande bokföringen av
sedlarna till denna tidpunkt, något som synes vara en fördel, eftersom det
icke är möjligt att exakt redovisa den verkliga »vinsten» förrän efter utgången
av preskriptionstiden.

Chefen för finansdepartementet har i ärendet anfört följande.

Efter övervägande av frågan, huruvida hinder kan anses föreligga mot
utfärdande av preskriptionsbeslämmelser rörande riksbankens sedlar, har
jag, i likhet med bankofullmäktige, kommit till den uppfattningen, att så
icke bör anses vara fallet. På grund härav och med instämmande i huvudsak
i de synpunkter, som i övrigt framförts i berörda promemoria, föreslår
jag, i enlighet med bankofullmäktiges framställning, att särskilda bestämmelser
nu meddelas örn preskription av riksbankens sedlar av äldre typ än
nu gällande med undantag för sedlar å en krona. Mot förslaget örn en
preskriptionstid av tio år har jag i princip intet att invända. Därest för 1

Äng. preskription av sedlar se hankoutskottets utlåtande 1857:18. Amu. i promemorian.

Bankoutskottets utlåtande Nr 5.

ordning i ämnet utfärdas under loppet av nästkommande år, synes mig
emellertid praktiska skäl tala för att preskriptionstidens utgång bestämmes
till årsskiftet 1949—50. I övrigt föranleder det vid promemorian fogade författningsförslaget
ingen erinran från min sida. Jag utgår från, att riksbanken,
därest förslaget bifalles, på lämpligt sätt bringar till allmänhetens kännedom,
att inlösningen skall upphöra. Såsom i promemorian föreslagits
torde den nuvarande bokföringen av de äldre sedeltyperna böra bibehållas
till dess preskriptionstiden utlöpt. Till samma tid kan då anstå med beslut
om behandlingen av den vinst, som bokföringsmässigt uppkommer för riksbanken
vid avskrivning av ifrågavarande sedelskuld.

Utskottet. Utskottet delar den av departementschefen uttalade uppfattningen, att
hinder ej kan anses föreligga mot utfärdande av preskriptionsbestämmelser
rörande riksbankens sedlar. Med hänsyn härtill och då det förslag till lag
angående preskription av vissa dylika sedlar av äldre typ, som framlagts i
propositionen, icke givit utskottet anledning till erinran, får utskottet tillstyrka,
att förslaget antages av riksdagen. Utskottet hemställer förty,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 29 februari 1940.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Holmström, Berling, Sandén, Friggeråker, von Horn,
Sundvik* och Leander;

från andra kammaren: herrar Holmgren*, Lovén, Paulsen, K. A. Westman, Osberg,
Svedman, Sundberg och Ericsson i Kinna*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.