Bankoutskottets utlåtande Nr 43 (Utlåtande 1942:Bu43 bu)

Bankoutskottets utlåtande Nr 43.

Nr 43.

Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1942 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om höjda årliga gratifikationer
åt vissa /. d. verkstads- och banarbetare vid
två av staten övertagna enskilda järnvägar.

I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena under nr 2 inom första kammaren av herr
Berling och den andra under nr 6 inom andra kammaren av herr Bergström
jämte två av kammarens övriga ledamöter, har hemställts, att riksdagen
ville besluta, att till en var av i motionerna åsyftade gratifikationstagare vid
före detta Landskrona—Hälsingborg—Eslövs och Landskrona—Lund—
Trelleborgs järnvägar skola av trafikmedel utgå årliga gratifikationer med
ett belopp av 850 kronor.

Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet hänvisa
till motionen 1:2.

Över förevarande motioner har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande från statskontoret, som hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har anfört:

Verkstads- och banarbetare, som övergått i statens järnvägars tjänst i
samband med statens övertagande den 1 juli 1940 av Hälsingborg—Hässleholms,
Landskrona & Hälsingborgs samt Landskrona—Lund—Trelleborgs
järnvägar hava vid avgång från tjänsten tillerkänts pension med tillämpning
av föreskrifterna i kungl, kungörelsen den 7 december 1934 (nr 585).
Levnadsåldern vid entledigandet har varierat mellan 60 och 65 år. Pension
har beviljats endast i de fall, där arbetaren innehaft minst 15 års anställning
före fyllda 60 år, och har vid bestämmandet av pensionsbeloppet såsom
tjänstår tillgodoräknats två tredjedelar av anställningstiden efter fyllda 21
år vid den enskilda järnvägen samt hela anställningstiden vid statens järnvägar.

I förevarande motion åsyftade förutvarande anställningshavare vid Landskrona
& Hälsingborgs samt Landskrona—Lund—Trelleborgs järnvägar,
vilka under de statliga järnvägsbolagens tid i enlighet med vid nämnda
järnvägar tillämpad praxis vid avskedstagandet tilldelats årliga gratifikationer
å 300 kronor, torde enligt vad företagen utredning givit vid handen
vara följande:

Bankoutskottets utlåtande Nr 43.

Befattning	Namn	Född den	Avgick den	Ålder vid avgången	Anställ- ningstid år
	Landskrona & Hälsingborgs järnvägar.
Verkstadsarbetare ....	A. \V. Wilson........	16/,, 1874	V, 1940	65	39
Linjearbetare ........	K. J. Andersson......	V, 1877	V, 1939	61	35
Extra stationskarl ....	G. H. Thelander......	19/6 1876	Vi 1940	63	32
Banarbetare ........	A. Jönsson ..........	1*l1 1879	Vi 1939	60	18
» ........	T. Bengtsson ........	23/3 1873	1I1 1939	65	16
»> ........	J. Jönsson ..........	12/3 1882	V« 1940	58	10 (sjuk)
Landskrona—Lund—Trelleborgs järnvägar.
Extra banvakt ......	G. E. Lindström ....	25/4 1 877	V, 1940	63	24
Banarbetare..........	G. Åkesson..........	23/„ 1876	Vio 1939	63	14
» ..........	N. Hansson..........	26/a 1879	Vio 1939	60	10
» ..........	N. Andersson........	3% 1877	Vio 1939	62	11

Av ovan angivna personal skulle verkstadsarbetaren Wilson, linjearbetaren
Andersson, extra stationskarlen Thelander, extra banvakten Lindström
och banarbetare!! A. Jönsson kunnat ifrågakomma till erhållande av pension
enligt kungörelsen den 7 december 1934, därest avgången ägt rum efter
järnvägarnas övertagande. Järnvägsstyrelsen anser emellertid för sin del
en tillämpning av föreskrifterna i nämnda kungörelse icke motiverad i dessa
fall men vill med hänsyn till de jämförelsevis långa anställningstiderna icke
motsätta sig, att gratifikationerna något höjas. Såvitt kunnat utrönas har
gratifikation till motsvarande personalgrupper vid förutvarande Hälsingborg—Hässleholms
järnvägar utgått med i regel högst 600 kronor och icke,
såsom i motionen anförts, med 850 kronor. Med hänsyn härtill torde nu
ifrågavarande gratifikationer skäligen böra höjas till 600 kronor för en var
av Wilson, Andersson och Thelander, 450 kronor för Lindström och 360
kronor för A. Jönsson.

Statskontoret har anfört:

Enligt vad järnvägsstyrelsen uppgivit, skulle antalet av de i motionerna
åsyftade förutvarande anställningshavarna vid nämnda järnvägar uppgå
till sammanlagt tio. Av dessa synas fem befattningshavare kunna räkna
över 15 års anställning före fyllda 60 år och skulle sålunda vid avgång från
tjänsten hava kunnat tillerkännas pension med tillämpning av föreskrifterna
i Kungl. Maj:ts kungörelse den 7 december 1934 (nr 585), därest
avgången ägt runi efter statens övertagande den 1 juli 1940 av sagda järnvägar.
För de återstående fem anställningshavarna, vilka jämväl avgått
ur tjänst före sistnämnda dag, uppgår anställningstiden före fylla 60 år
icke till 15 år.

I likhet med järnvägsstyrelsen finner statskontoret skäligt, att åt de av
styrelsen angivna anställningshavarna, nämligen verkstadsarbetaren Wilson,
linjearbetaren Andersson, extra stationskarlen Thelander, extra banvakten
Lindström samt hanarbetaren A. Jönsson, för vilka anställningstiderna uppgå
till respektive 39, 35, 32, 24 och 18 år, beredes viss förhöjning av dem
nu tillerkända årliga gratifikationer å 300 kronor. På av styrelsen anförda
skäl tillstyrker ämbetsverket, att gratifikationerna till dessa befattningshavare
ökas till de av styrelsen förordade beloppen eller således för var
och en av Wilson, Andersson och Thelander med 300 kronor samt för Lindström
med 150 kronor och A. Jönsson med 60 kronor.

Utskottet.

14 Bankoutskottets utlåtande Yr 43.

I en till utskottet ingiven promemoria har järnvägsstyrelsen upplyst, ali
i ärendet företagen ytterligare utredning givit vid handen, att utöver de i
styrelsens förenämnda utlåtande angivna förutvarande anställningshavare,
vilka enligt tidigare verkställd utredning kunde anses berörda av föreliggande
motioner, bort medtagas ännu en person, nämligen förre extra lokputsaren
vid Landskrona & Hälsingborgs järnvägar Olof Andersson, vilken
vid avskedstagandet tilldelats en årlig gratifikation av 300 kronor. Andersson,
som vore född den 27 september 1872, hade avgått ur järnvägens tjänst
den 1 april 1939 efter en anställningstid av något över 36 år. I anslutning till
vad järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande föreslagit borde jämväl Anderssons
gratifikation böjas till 600 kronor.

Enligt utskottets mening bör givetvis varsamhet iakttagas, när det gäller
att genom ett särskilt riksdagsbeslut i efterhand bereda ökade förmåner åt
sådan redan avgången personal, varom i motionerna är fråga. I förevarande
fall torde emellertid föreligga alldeles särskilda förhållanden av sådan art.
att åtgärder i motionernas syfte kumla genomföras utan att medföra icke önskvärda
konsekvenser. Det är här fråga om ett fåtal anställningshavare vid
förutvarande Landskrona & Hälsingborgs samt Landskrona—Lund—Trelleborgs
järnvägar, vilka vid avgång ur tjänst under de statliga järnvägsbolagens
tid — 1 juli 1938—30 juni 1940 —- tilldelats årliga gratifikationer av
allenast 300 kronor. I likhet med de hörda myndigheterna är utskottet av
den uppfattningen, att en förhöjning av dessa gratifikationer .skäligen bör
ifrågakomma för de anställningshavare, vilka vid avgången ur tjänst kunnat
räkna en anställningstid av minst 15 år före fyllda 60 år. Järnvägsstyrelsen
och statskontoret hava föreslagit, att ifrågavarande anställningshavare —
verkstadsarbetaren A. W. Wilson, linjearbetaren K. J. Andersson, extra stationskarlen
G. H. Thelander, extra banvakten G. E. Lindström och hårarbetaren
A. Jönsson — skulle beredas sådan förhöjning av dem tillerkända
gratifikationer, att dessa ökades till 600 kronor för envar av Wilson, Andersson
och Thelander, till 450 kronor för Lindström och till 360 kronor för
Jönsson. Efter företagen ytterligare utredning har järnvägsstyrelsen föreslagit,
att jämväl den extra lokputsaren O. Andersson beviljade gratifikationen
skulle höjas till 600 kronor. Till stöd för förslaget, att de förhöjda
gratifikationerna icke i något fall skulle överstiga 600 kronor, har järnvägsstyrelsen
anfört, att gratifikation till motsvarande personalgrupper vid förutvarande
Hälsingborg—Hässleholms järnvägar, såvitt kunnat utrönas, utgått
med i regel högst nyssnämnda belopp och icke, såsom i motionerna uppgivits,
med 850 kronor. Emellertid framgår av för utskottet tillgängliga handlingar
att, även om det av järnvägsstyrelsen omnämnda beloppet är det mest förekommande,
gratifikationerna i flera fall bestämts att utgå med belopp överstigande
600 kronor. Med hänsyn härtill och till övriga i motionerna åberopade
omständigheter synes det utskottet vara befogat, att för envar av Wil -

Bankoutskottets utlåtande Nr A3.

son, O. Andersson, K. J. Andersson och Thelander, vilkas anställningstider
uppgått till respektive 39, 36, 35 och 32 år, gratifikationerna förhöjas till
belopp något överstigande de av de hörda myndigheterna föreslagna. Utskottet
vill för sin del förorda, att för nämnda fyra anställningshavare gratifikationerna
förhöjas till 720 kronor. För Lindström och A. Jönsson, vilkas
anställningstider uppgått till respektive 24 och 18 år, synas de av myndigheterna
föreslagna gratifikationsförhöjningarna skäligen böra jämkas därhän,
att gratifikationerna bestämmas till 540 och 420 kronor respektive.

Av de i järnvägsstyrelsens förenämnda utlåtande uppräknade anställningshavare,
vilka enligt myndigheternas förslag icke skulle erhålla någon
gratifikationsförhöjning, har endast en, nämligen banarbetaren T. Bengtsson,
en anställningstid, som överstiger 15 år. Bengtsson har emellertid av styrelsen
icke ansetts böra ifrågakomma till en dylik förhöjning, enär han icke vid
den tidpunkt, då han uppnådde 60 års ålder, tjänstgjort under sammanlagt
minst 15 år. Utskottet vill erinra, att hos staten anställda arbetare i liknande
fall genom särskilda beslut av riksdagen tillerkänts mindre pensioner. Med
hänsyn härtill och då Bengtsson under sammanlagt 16 år innehaft anställning
vid en av de övertagna järnvägarna, anser utskottet, att han bör komma
i åtnjutande av någon förhöjning av gratifikationen, förslagsvis till 360 kronor.
Samma gratifikationsförhöjning torde av billighetsskäl böra beviljas jämväl
banarbetaren J. Jönsson, som på grund av sjukdom nödgats vid en ålder
av 58 år lämna sin anställning efter en tjänstetid av 10 år. Vad angår övriga
anställningshavare, banarbetarna G. Åkesson, N. Hansson och N. Andersson,
hava dessa visserligen icke tjänstgjort under det antal år — 15 år -— som
regelmässigt erfordras för erhållande av statspension. Då de emellertid, såsom
i motionerna framhållits, på grund av förstatligandet av Landskrona—
Lund—Trelleborgs järnvägar entledigats vid tidigare levnadsålder än som
plägat tillämpas vid det enskilda järnvägsbolaget, synes det utskottet skäligt,
att även ifrågavarande anställningshavare komma i åtnjutande av en
gratifikationsförhöjning till 360 kronor.

De av utskottet förordade höjda gratifikationsbeloppen torde böra utgå
från och med den 1 januari 1942, och å desamma böra -—- liksom å de nu utgående
beloppen — utgå dyrtidshjälp enligt gällande grunder.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 2
och 11:6, må medgiva, att de gratifikationer å 300 kronor,
som tillerkänts nedannämnda f. d. anställningshavare vid
Landskrona & Hälsingborgs järnvägar samt vid Landskrona
Lund—Trelleborgs järnvägar, nämligen verkstadsarbetaren
A. W. Wilson, extra lokputsaren O. Andersson, linjearbetaren
K. J. Andersson, extra stationskarlen G. H. Thelander,
extra banvakten G. E. Lindström samt banarbetarna A. Jöns -

Bankoutskottets utlåtande Air US.

son, T. Bengtsson, J. Jönsson, G. Åkesson, N. Hansson och
N. Andersson, må, räknat från och med den 1 januari 1942,
bestämmas att utgå med följande belopp, nämligen för envar
av Wilson, O. Andersson, K. J. Andersson och Thelander
720 kronor, för Lindström 540 kronor, för A. Jönsson 420
kronor samt för envar av Bengtsson, J. Jönsson, Åkesson,
Hansson och N. Andersson 360 kronor.

Stockholm den 28 april 1942.

På bankoutskottets vägnar:

BJ. HOLMGREN.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Berling, Nordborg, Sandén, Friggeråker, Sundvik,
Ohlin, Nordenson och Löfgren;

från andra kammaren: herrar Holmgren, Hilding, Sundberg, Ericsson i Kinna,
Mattsson, Nilsson i Landskrona, fru Humla och herr Hallberg.