Bankoutskottets utlåtande nr 4 år 1956
1
Nr 4
Utlåtande angående verkställd granskning av riksbankens och
riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.
Enligt § 4 i den för bankoutskottet gällande instruktionen har utskottet
att undersöka och granska riksbankens tillstånd och huru densamma styrd
och förvaltad blivit, och bör utskottet därvid med synnerlig uppmärksamhet
följa de fullmäktiges åtgärder, som avser metalliska kassans upprätthållande
samt myntutväxlingens fortgång och bestånd.
För granskningens verkställande har utskottet tagit del av dels fullmäktiges
i riksbanken allmänna och särskilda protokoll samt direktionens och
industristyrelsens protokoll ävensom protokoll från gemensamma sammanträden
med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, samtliga protokoll
för tiden från och med den 10 januari 1955, intill vilken dag ansvarsfrihet
beviljats för fullmäktiges i protokollen antecknade beslut och åtgärder,
och till början av innevarande års riksdag, dels den av riksdagens revisorer
avgivna berättelsen om verkställd granskning av riksbankens tillstånd
och förvaltning under år 1954, dels ock fullmäktiges med utskottets memorial
nr 1 till riksdagen överlämnade berättelse angående riksbankens tillstånd,
rörelse och förvaltning under år 1955, ävensom de redogörelser, som
av styrelserna för riksbankens avdelningskontor lämnats i avseende å dessa
kontors förvaltning under samma år.
Vid granskningen har för utskottet varit tillgängliga jämväl särskilda redogörelser
för verksamheten vid riksbankens pappersbruk vid Tumba och
vid riksbankens sedeltryckeri under år 1955.
I fråga om metalliska kassans ställning, sedelutgivning, in- och utlåningsrörelse
ävensom övrig verksamhet vid riksbankens huvud- och avdelningskontor
samt vid riksbankens pappersbruk och sedeltryckeri tillåter sig utskottet
att för en närmare kännedom om hithörande förhållanden hänvisa
till de redogörelser, som lämnats i de berättelser, vilka avgivits av riksdagens
revisorer och fullmäktige i riksbanken.
Å sin utlånings- och övriga rörelse under år 1955 har riksbanken erhållit
en nettovinst av 28 534 944 kronor och 25 öre.
I avseende härå hänvisas till de specificerade uppgifter beträffande riksbankens
vinst- och förlusträkning, som förekommer i fullmäktiges nyssnämnda,
av utskottet med memorial nr 1 till riskdagen överlämnade berättelse.
För den granskning av riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, som åligger
innevarande års riksdags bankoutskott, har utskottet tagit del av dels de
allmänna och särskilda protokoll, som blivit förda hos fullmäktige i riks
1
Ilihang till riksdagens protokoll 1956. 8 samt. Nr 4
•2
Bankoutskottets utlåtande nr 4 år 1956
gäldskontoret från och med den 10 januari 1955, intill vilken dag ansvarsfrihet
tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen antecknade beslut och åtgärder,
till och med den 9 januari 1956, ävensom de protokoll, som under
samma tid blivit förda vid gemensamma sammanträden med fullmäktige i
riksbanken och i riksgäldskontoret, dels den av riksdagens revisorer avgivna
berättelsen om granskning av riksgäldskontorets tillstånd och förvaltningför
tiden 1 juli 1954—30 juni 1955, dels ock fullmäktiges med utskottets
memorial nr 2 överlämnade, till 1956 års riksdag avgivna berättelse.
Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.
1 :o)
Valuta- och penningpolitiken
Den ekonomiska utvecklingen i såväl Sverige som utlandet präglades under
1955 av fortsatt hög aktivitet, även om en viss dämpning i expansionstendenserna
ägde rum under senare delen av året. Den totala produktionen
inom landet steg med mellan 3 och 3 1/2 procent, vilket är något mindre än
under 1954. Skillnaden beror bl. a. på att jordbrukets produktionsbidrag till
följd av den kalla våren och den torra sommaren minskade med omkring
10 procent.
De ökade resurserna har använts för en tämligen likformig ökning av
konsumtion och investering. I jämförelse med 1954 betyder detta en uppbromsning
i ökningstakten för de privata investeringarna från 10 procent
under 1954 till 3 procent under 1955. De offentliga investeringarna har stigit
i samma takt som de privata, och ökningen har varit relativt jämnt fördelad
mellan den statliga och den kommunala sektorn, vilket innebär att
den tidigare kraftiga ökningstakten i de kommunala investeringarna dämpats.
Den höga aktiviteten återspeglar sig också i en fortsatt betydande stegring
av importen, som värdemässigt uppgick till 12 procent, medan exporten samtidigt
ökade med 9 procent. Underskottet i handelsbalansen, som 1954 uppgick
till 996 miljoner kronor, steg därmed under 1955 till 1 359 miljoner
kronor. En viss avsaktning i importstegringen ägde dock rum under senare
delen av året. Ökade inkomster av sjöfart och andra tjänster gör att bytesbalansens
underskott kan beräknas till ca 380 miljoner kronor, vilket är
omkring 200 miljoner kronor mer än under 1954. Utrikeshandelns utfall har
dock inte medfört en motsvarande avtappning av riksbankens och affärsbankernas
valutabehållning, som tvärtom uppvisade en mindre stegring
under året med 38 miljoner kronor. Den förskjutning i betalningsförhållandena,
som ligger bakom denna utveckling, har sannolikt samband med
den skärpta kreditpolitiken.
Den stabilitet i prisnivån som rått under de tre föregående åren, bröts under
1955. Konsumtionspriserna steg sålunda under året med 6 procent och
Bankontskottets utlåtande nr 4 år 1956
3
partipriserna med 7 procent. Levnadskostnadernas höjning sammanhängde
med bl. a. den hyreshöjning och möjligen andra kostnadsstegringar som
inträffade till följd av höjda räntekostnader, de konsekvensprisstegringar
som blev en följd av den starka inkomstökningen samt med det dåliga
skördeutfallet.
Mot bakgrunden av inkomstnivåns höjning framstår ökningen av den
privata konsumtionen under 1955 med 3 procent i volym och 5 procent i
värde som ganska måttlig. Utvecklingen innebär — med reservation för beräkningarnas
tillförlitlighet — en inte obetydlig ökning av det personliga
sparandet.
De tendenser till övertryck i ekonomien som blev uppenbara mot slutet av
1954 föranledde en allmän skärpning av den ekonomiska politiken. Såsom
närmare omnämndes i utskottets utlåtande nr 9 till 1955 års riksdag emitterades
i mitten av november 1954 ett 4-procentigt statligt obligationslån i
syfte att åstadkomma en åtstramning av kreditmarknaden. Andra led i den
konjunkturdämpande politiken var återinförandet av investeringsavgift och
bilaccis i början av 1955. Vid överläggningar mellan riksbanken och affärsbankerna
kring årsskiftet 1954/55 hemställde fullmäktige i riksbanken att
de tidigare gällande rekommendationerna rörande bankernas likviditet
in. m. skulle äga fortsatt giltighet, vilket med hänsyn till bankernas försämrade
likviditet innebar en hemställan om begränsning av bankutlåningen.
Bankutlåningen fortsatte dock att stiga under första kvartalet 1955. Samtidigt
visade den höga investeringsbenägenheten, importutvecklingen och
utfallet av avtalsrörelsen att de vidtagna åtgärderna inte varit till fyllest för
att säkerställa den samhällsekonomiska balansen. Bland de ytterligare åtgärder
som därför under våren vidtogs i konjunkturdämpande syfte ingick
även en förnyad skärpning av kreditpolitiken. Fr. o. m. den 19 april höjdes
riksbankens diskonto med 1 procent till 3 3/4 procent och samtidigt beslöt
fullmäktige i riksgäldskontoret emittera ett 24-årigt obligationslån till 4 1/2
procents ränta.
Beslutsamheten i dessa åtgärder underströks av att bankofullmäktige förklarade
sig komma att hemställa hos Kungl. Maj :t om förordnande enligt
1949 års lag om särskilda kassareservbestämmelser, därest affärsbankerna
inte före utgången av juli månad 1955 uppnått de i ovan berörda rekommendationer
angivna likviditetstalen.
Diskontohöjningen och emissionen av det 4 1/2-procentiga obligationslånet
medförde en allmän uppjustering av kreditinstitutens räntesatser. Vid
diskussioner mellan riksbanken och berörda kreditinstitut nåddes enighet
om att inteckningslåneräntan för bottenlån i jordbruksfastigheter och fastigheter
för bostads- och affärsändamål samt den kommunala reverslåneräntan
skulle utgöra högst 4 3/4 procent för obundna och 4,G procent för
bundna lån, innebärande en höjning av den bundna räntan med 1 procent
och av den obundna med 11/4 procent. Beträffande övriga räntesatser ankom
det på kreditinstituten själva att fastställa dessa, vilket medförde en allmän
uppjustering av såväl in- som utlåningsräntor.
4
Bankoutskottets utlåtande ur i år 1956
Den skärpta kreditpolitiken medförde som första effekt en nedpressning
av bankernas utlåning från ultimo april till ultimo juli med 388 miljoner
kronor. I förening med en av säsongmässiga skäl betingad ökning av bankernas
likvida tillgångar innebar detta att bankerna vid utgången av juli
med vissa undantag uppfyllde de stipulerade likviditetskvoterna. Fullmäktige
avvaktade därför tills vidare med framställning om förordnande enligt
1949 års kassareservlag.
Den restriktiva politiken fortsattes även efter juli månad. En mindre uppgång
i utlåningen under augusti, som eljest vanligen kännetecknas av en
minskning, föranledde riksbanken att vid överläggningar med affärsbankerna
i september förorda att dessa till slutet av oktober skulle nedbringa sin
utlåning (exkl. utlåning för bostadsbyggande) till en nivå som med 1 procent
understeg motsvarande utlåning per ultimo juli. Den faktiska nedpressning
av utlåningen, som härefter ägde rum, blev större än vad som motsvarade
det av riksbanken uttalade önskemålet eller 2 procent. Den totala nedgången
av bankernas utlåning till allmänheten räknat från ultimo april 1955
till ultimo januari innevarande år uppgår till 750 miljoner kronor. Den kontraktiva
effekten av denna nedpressning skall bedömas mot bakgrunden av
den samtidigt pågående produktions- och kostnadsstegringen. Tidigare hade
som bekant en kraftig ökning av denna utlåning ägt rum, från januari 1954
till april 1955 uppgående till 1 495 miljoner kronor.
Beträffande verkningarna av den skärpta kreditrestriktiviteten har särskilt
effekten på bostadsbyggandet tilldragit sig uppmärksamhet. Redan före
åtgärderna i april 1955 hade möjligheterna att i affärsbankerna erhålla byggnadskreditiv
försämrats. Svårigheter förelåg att omplacera byggnadskreditiv
i färdigställda fastigheter till lån på kapitalmarknaden, vilka medförde en
avsevärd ansvällning av bankernas utestående byggnadskreditiv och till följd
bärav en benägenhet hos bankerna att avvakta med ytterligare kreditivgivning.
En ökning av avlyftningsmöjligheterna inträdde visserligen till följd
av stadshvpotekskassans i maj 1955 emitterade 4 1/2-procentiga obligationslån.
Trots detta accentuerades svårigheterna för bostadsfinansieringen i samband
med den skärpta restriktiviteten under våren och försommaren, varför
särskilda åtgärder syntes erforderliga för att säkerställa finansieringen av
den i bostadsbyggnadsprogrammet för andra halvåret 1955 avsedda igångsättningen
av 25 000 lägenheter. Efter överläggningar med riksbanken i början
av augusti förklarade sig affärsbankerna beredda att bevilja kreditiv för
ett bostadsbyggande av denna omfattning. Härefter synes byggnadsfinansieringen
i stort sett — med vissa lokalt betingade undantag — ha fungerat så
till vida att avlyftningen från affärsbankerna av gamla kreditiv för flerfamiljshus
har kunnat ske i samma takt som beviljandet av nya kreditiv. För
egnahemsbyggandet torde åtminstone i vissa delar av landet alltjämt svårigheter
att erhålla bottenkrediter föreligga.
Kreditåtstramningens verkningar på andra näringsgrenar låter sig inte
fastställa med någon exakthet, särskilt som även andra restriktiva åtgärder
samtidigt påverkat utvecklingen. Den dämpning av konjunkturen, som kunnat
iakttagas under senare delen av 1955, måste dock i icke ringa grad till
-
Bankoutskottets utlåtande nr 4 år 1956
5
skrivas kreditpolitiken, även om dennas totala verkningar ännu inte torde
ha gjort sig fullt gällande. Uppenbart är att mindre likvida och starkt skuldsatta
företag relativt sett drabbats hårdare än likvida företag. Detta är en
ofrånkomlig följd av en skärpt kreditpolitik. En sådan måste för de hårdast
drabbade kategorierna vara mycket kännbar. Bedömningen av dessa förhållanden
bör dock ske mot bakgrunden av de skadeverkningar för samhällsekonomien
i stort, som skulle ha inträtt, om den konjunkturdämpande effekten
inte hade uppnåtts. Att en mindre grad av kreditrestriktivitet är ett önskemål
för många företagarkategorier och att en lägre räntenivå ur de flesta
synpunkter i och för sig är önskvärd, är obestridligt. Den tidpunkt -när dessa
önskemål skall kunna tillgodoses låter sig emellertid för närvarande inte
överblicka. I den mån den i årets finansplan framlagda finanspolitiska målsättningen
realiseras, medför detta en dämpning av konjunkturen, varigenom
behovet av att utnyttja kreditpolitiska medel blir mindre än om en lättare
budgetpolitik fördes.
Riksbankens transaktioner med marknaden resulterade under 1955 i en
ökning i tillgången på betalningsmedel med 507 miljoner kronor. Denna ökning
fördelade sig i ökning av sedelomloppet med 232 miljoner kronor och
av affärsbankernas girotillgodohavanden med 275 miljoner. Denna skuldökning
motsvaras på tillgångssidan i första hand av ett ökat innehav av
statspapper.
Statens totala upplåning under 1955 uppgick till 1 022 miljoner kronor,
vilket är något mindre än under de två föregående åren. Upplånin-gsbehovet
faller helt på andra halvåret; säsongväxlingarna i statens inkomster och
utgifter resulterade i ett totalt inkomstöverskott under första halvåret, som
nedbringade statsskulden med 535 miljoner, medan utgiftsöverskottet under
andra halvåret föranledde ett lånebehov på 1 557 miljoner kronor. Av
den totala upplåningen under året, 1 022 miljoner kronor, placerades 548
miljoner kronor på den egentliga kapitalmarknaden. Affärsbankerna minskade
sitt innehav av statspapper med 209 miljoner kronor och posten med
121 miljoner kronor. Den i riksbanken placerade statsskulden steg samtidigt
med 804 miljoner kronor. Ett riktigare mått på ökningen av riksgäldskontorets
skuld till riksbanken erhålles emellertid om man från denna summa
drar beloppet av under året i riksbanken insatta budgetutjämningsfondsmedel
på Ilo miljoner kronor, d. v. s. riksbankens utlåning till riksgäldskontoret
har netto ökat med 694 miljoner kronor. Till en del kan denna ökning
återföras på ökningen i sedelomloppet.
Eu ökning i omsättningens behov av sedlar är vid oförändrade betalningsvanor
en nödvändig följd av nationalinkomstens värdemässiga stegring. Även
vid en balanserad ekonomi medför, under förutsättning att affärsbankernas
eller statliga myndigheters girobehållningar i riksbanken inte minskar, en
ökning i sedelomloppet automatiskt en ökning i någon eller några av riksbankens
tillgångsposter. Om den ökningen inte inträffar i valutareserven
eller i riksbankens utlåning till andra låntagare än staten, blir eu ökning
av statens skuld i riksbanken en ren reflex av det ökade sedelomloppet. Den
6
Bankoutskottets utlåtande nr i år 1956
andra viktiga faktorn bakom stegringen i statens upplåning i riksbanken är
ökningen i bankernas girotillgodohavanden och återbetalningar av deras lån
till riksbanken, vilket förklarar mer än 300 miljoner kronor av statens upplåning
i riksbanken. Dessa transaktioner kan dock i stor utsträckning antas
vara av tillfällig natur. Det bör i detta sammanhang måhända framhållas, att
en större upplåning på kapitalmarknaden knappast i och för sig — med
reservation för tillfälliga transaktioner mellan riksbanken och affärsbankerna
— kan antagas minska statens skuld till riksbanken, eftersom den
försämring av bankernas likviditet, som följer av en statlig upplåning på
kapitalmarknaden, i motsvarande grad minskar möjligheterna till kort upplåning
utanför riksbanken.
Vad i detta ärende förekommit har utskottet härigenom velat för riksdagen
omförmäla.
2:o)
Protokoll och berättelser
Vid granskning av ovannämnda protokoll och berättelser har utskottet i
övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat särskilt yttrande från utskottets
sida; vilket utskottet härmed får för riksdagen
anmäla.
3:o)
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken
Efter granskning av riksbankens räkenskaper för år 1954 har riksdagens
revisorer i sin därom avgivna berättelse meddelat, att de för sin del ansåge,
att ansvarsfrihet borde beviljas fullmäktige i riksbanken.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksbankens tillstånd, styrelse
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit
anledning till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet
bör beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att ansvarsfrihet må beviljas fullmäktige i riksbanken dels
för förvaltningen under år 1954 av bankens såväl huvudkontor
som samtliga avdelningskontor i orterna, dels ock för
de beslut och åtgärder, som finnes antecknade i fullmäktiges
protokoll från och med den 10 januari 1955 till och med den
9 januari innevarande år.
Bankoutskottets utlåtande nr i år 1956
7
4:o)
Ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontoret
Revisorerna har för sin del tillstyrkt, att ansvarsfrihet måtte beviljas fullmäktige
i riksgäldskontoret för den tid, revisionen omfattat.
I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende å riksgäldskontorets ställning och
förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej funnit anledning
till erinran samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet bör
beviljas fullmäktige.
Utskottet hemställer alltså,
att fullmäktige i riksgäldskotoret må tillerkännas ansvarsfrihet
ej mindre för den av riksdagens revisorer granskade
förvaltningen av riksgäldskontoret under tiden 1 juli 1954—
30 juni 1955 än även för alla beslut och åtgärder, som finnes
antecknade i fullmäktiges protokoll från och med den 10
januari 1955 till och med den 9 januari innevarande år.
Stockholm den 6 mars 1956
På bankoutskottets vägnar:
FRANS SEVERIN
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf*, Fahlander*, Mogård*, Werner,
Geijer*, Svärd*, Kriigel och Danmans; samt
från andra kammaren: herrar Severin i Stockholm, Schmidt, Nilsson
i Landskrona, Sköldin, Nordqvist i Karlskoga*, Gustafson i Göteborg*, Sehlstedt
och Jönsson i Rossbol.
* Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herrar Ewerlöf, Svärd, Danmans, Schmidt, Nordqvist i Karlskoga och
Gustafson i Göteborg, vilka ansett, att utskottets utlåtande under punkten
1 :o hort ha följande lydelse:
Penning- och valutapolitiken
Riktpunkten för den allmänna penning- och kreditpolitiken under 1955
har varit att genom en åtstramning på kreditmarknaden dämpa den överkonjunktur
som sedan andra halvåret 1954 öppet framträtt i den svenska
8
Bankoutskottets utlåtande nr 4 år 1956
samhällsekonomien. Genomförandet av denna restriktiva penning- och kreditpolitik
har vilat dels på åtgärder från statens och riksbankens sida att
begränsa penningtillgången på kreditmarknaden, dels på en direkt medverkan
från kreditinstitutens sida till återhållsamhet i kreditgivningen.
I det förra hänseendet vidtogs genom det i november 1954 emitterade 4-procentiga statslånet en första åtgärd för att suga upp en del av den överlikviditet
som under åren 1953 och 1954 hade skapats på kreditmarknaden
genom en omfattande statlig upplåning i affärsbankerna. Denna åtgärd följdes
emellertid icke av den generella anpassning av den allmänna räntenivån
som i och för sig hade varit naturlig för att fullfölja det konjunkturdämpande
syftet; tvärtom sänktes åter den långa räntan till närheten av det
gamla läget. Åtgärden blev därigenom i praktiken otillräcklig för att bryta
de tendenser till kreditexpansion som i detta läge präglade marknaden. Sedan
ett av riksbanksfullmäktiges majoritet tillstyrkt förslag om tvångssparande
icke visat sig möjligt att genomföra togs i april 1955 ett nytt steg för
att minska marknadens likviditet genom emission av ett nytt långfristigt
statslån, nu till 4 1/2 procents ränta. Denna åtgärd skedde i kombination
med en höjning av riksbankens diskonto den 19 april med 1 procent till
3 3/4 procent och en motsvarande anpassning uppåt av kreditmarknadens
räntesatser.
Den indragning av pengar från marknaden till riksbanken som följde av
dessa statslåneemissioner utövade en kraftig press på bankväsendets likviditet
och hade därigenom i och för sig en åtstramande verkan på bankernas
kreditgivning. För flertalet affärsbanker sjönk sålunda likviditeten under
våren 1955 väsentligt under de av riksbanken rekommenderade likviditetstalen.
Den kredilåtstrainande effekten härav förstärktes ytterligare genom
de mera direkta rekommendationer med avseende på riktlinjerna för likviditets-
och ullåningspolitiken som riksbanken vid olika tillfällen under
året riktade till affärsbankerna. I samband med de kreditpolitiska åtgärderna
på våren anmodades bankerna sålunda att före utgången av juli månad
1955 åter uppbringa sin likviditet till de av riksbanken angivna likviditetstalen
vid äventyr att bankofullmäktige eljest skulle hemställa hos Kungl.
Maj :t om förordnande enligt 1949 års lag om särskilda kassareservbestämmelser.
Och vid överläggningar med affärsbankerna i september anmodade
riksbanken dessa att till slutet av oktober nedbringa sin utlåning (exkl. utlåning
för bostadsbyggande) till en nivå som med 1 procent understeg motsvarande
utlåning per ultimo juli. Den faktiska nedpressning av utlåningen,
som härefter ägde rum, blev 2 % och sålunda större än vad som motsvarade
det av riksbanken uttalade önskemålet. Den totala nedgången av bankernas
utlåning till allmänheten räknat från april 1955 till ultimo januari
innevarande år uppgår till 750 milj. kronor eller ca 7 procent. Den kontraktiva
effekten av denna nedpressning skall bedömas mot bakgrunden dels av
den tidigare ökningen, som från januari 1954 till april 1955 uppgått till inte
mindre än 1 495 milj. kronor, dels av den samtidigt pågående produktionsoch
kostnadsstegringen. Den reella produktionsvolymen inom industrien
steg sålunda under året med 5 procent, den genomsnittliga lönenivån med
Bankoutskottets utlåtande nr 4 år 1956
9
10 procent och partiprisnivån med 4 procent jämfört med genomsnittsnivån
1954, vilka faktorer i och för sig måste ha skapat en avsevärd ökning av
kreditbehoven inom näringslivet.
Att sålunda den tidigare kreditexpansionen brutits och följts av en viss
kreditkontraktion har utan tvivel haft en stabiliserande effekt på det ekonomiska
läget i vårt land och därmed skapat gynnsammare förutsättningar
än tidigare för en penningvärdebevarande ekonomisk politik. De åtgärder
som under våren vidtogs för att minska penningtillgången på marknaden i
kombination med en räntehöjning har säkerligen haft en avgörande betydelse
för ernåendet av denna effekt. Genom att den statliga finansieringen
under andra halvåret 1955 kom att i väsentlig utsträckning grundas på en
upplåning i riksbanken motverkades emellertid syftet med penningpolitiken
i övrigt. Det visar sig också att riksbankens transaktioner med marknaden
för hela året 1955 resulterade i en ökning av tillgången på betalningsmedel
med drygt 500 milj. kronor, medan motsvarande tillskott under 1954 stannade
vid ca 220 milj. kronor. Denna starka påspädning med nya pengar
hade bort undvikas med hänsyn till det alltjämt bestående inflationstrycket.
Det bör vara en angelägen uppgift i den mån detta är möjligt att undvika
starka fluktuationer i penningtillgången av den art som förekommit under
1955 _ med en kraftig kontraktion under första halvåret och en avsevärd
expansion under andra halvåret. Sådana fluktuationer kan inte undgå att
vålla störningar i bankväsendets och kapitalmarknadens normala funktionssätt.
De förhållanden härutinnan som under de senaste båda åren präglat
både kapitalmarknaden och marknaden för korta krediter har vållat betydande
olägenheter för det svenska näringslivet. De bristande möjligheterna
för företagen att överblicka i vad mån långfristig upplåning eller bankkredit
kunde erhållas har i hög grad försvårat deras planering och rationella handlande.
Kreditmarknadens viktiga uppgift att utgöra ett instrument för vårt
lands ekonomiska utveckling och ett stöd för företagen vid opåräknade likviditetspåfrestningar
har därigenom i viss mån skjutits åt sidan. Självfallet
har den tämligen tvära övergång från en expansiv till en restriktiv penningoch
kreditpolitik, som skedde under hösten 1954 och våren 1955, skärpt
olägenheterna. I fortsättningen bör penningpolitiken kunna genomföras på
ett sätt som minskar riskerna för störande verkningar av denna art. Möjligheterna
att föra en sådan smidig penningpolitik minskas emellertid om
den statliga upplåningspolitiken tillätes medföra en ansvällning av likviditeten
i samhällsekonomien. Vi kan då lätt nog åter råka in i ett läge där
snabba och kraftiga likviditetsuppsugande åtgärder blir nödvändiga och på
nytt vållar allvarliga störningar i näringslivets normala kreditförsörjning.
Försiktighet med att tillföra marknaden nya tillskott av likvida medel påkallas
desto mera som vårt lands läge i valutahänseende måste betecknas
som långt ifrån betryggande. Trots eu kraftig försämring av handelsbalansen
___som kom till uttryck i eu ökning av importöverskottet från 99(1 milj. kronor
1954 till 1 350 milj. kronor 1955 — kunde visserligen vårt lands samlade
guld- och valutareserver under fjolåret hållas vid eu i stort sett oförändrad
2 Dihang till riksdagens protokoll 1956. tf samt. Nr 4
10
Bankouiskottets utlåtande nr 4 år 1956
nivå. En mindre nedgång i riksbankens behållning av guld- och valutor motvägdes
av en något större uppgång i affärsbankernas valutabehållning. Detta
skenbart tillfredsställande förhållande synes emellertid väsentligen sammanhänga
med förskjutningar i betalningsförhållandena av innebörd, att
det svenska näringslivet kunnat dra ökad kredit från utlandets sida. Detta
är en faktor som vi inte kan bygga på i fortsättningen, utan vi måste räkna
med att den försämrade handelsbalansen förr eller senare måste komma till
uttryck i en nedgång av våra valutareserver. Den otillräckliga valutamässiga
beredskapen, som illustreras av att våra guld- och valutareserver endast
motsvarar c:a 3 månaders import, är otvivelaktigt en svag punkt i den
svenska samhällsekonomien i det aktuella läget. En viktig riktpunkt för
penningpolitiken måste därför vara att skapa förutsättningar för en förbättring
av handelsbalansen. Det räcker därvid inte med direkta åtgärder
för att begränsa affärsbankernas kreditgivning, utan en sådan politik måste
underbyggas av en restriktiv politik även i avseende på riksbankens transaktioner
med marknaden.
Även i övrigt bör den ekonomiska politiken syfta till att underlätta snabbast
möjliga ökning av exporten. Kreditpolitiken i samverkan med den ekonomiska
politiken i övrigt bör söka åstadkomma åtminstone en sådan förbättring
av vår guld- och valutareserv att därigenom — och icke genom ökade
riksbanksförvärv av statspapper —- underlag skapas för att tillföra den
allmänna rörelsen den mängd sedlar som är behövlig med hänsyn till produktionens
och omsättningens tillväxt.
560519 Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag