Bankoutskottets utlåtande Nr 35 (Utlåtande 1916:Bu35 bu)

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Nr 35.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1916 kl. 8 e. m.

Utlåtande, angående vissa framställningar rörande tionde huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragning
sst åt er na.

Sedan bankoutskottet den 7 sistlidna mars avgivit utlåtande nr 17,
angående regleringen av utgifterna under riksstatens tionde huvudtitel,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna, får utskottet
nu avgiva utlåtande över vissa till utskottet remitterade propositioner
och motioner i hithörande ämnen.

Rörande dessa motioner har utskottet funnit sig böra införskaffa
särskild utredning. Utskottet har nämligen ansett det vara av vikt att
erhålla upplysningar dels om de faktiska förhållanden, vilka i varje särskilt
fall kunde inverka på den föreliggande frågans bedömande, dels
ock huruvida beviljandet av pensionen eller understödet skulle stå i
överensstämmelse med eller innebära ett frångående av de principer,
som hittills legat till grund för pensioners och understöds beviljande.
Utskottet har därför anhållit om utverkande av Kungl. Maj:ts befallning
till statskontoret att efter inhämtande, där så erfordrades, av uppgifter
från andra ämbetsverk till utskottet inkomma med upplysningar i omförmälda
avseenden.

I anledning härav har utskottet emottagit ett av statskontoret den
17 nästlidna april avgivet, av åtskilliga bilagor åtföljt utlåtande.

Beträffande de grunder, som följts vid beviljande av pensioner och
understöd, anför statskontoret till en början, att vissa mera allmängiltiga
upplysningar lämnats i statskontorets utlåtande den 5 april 1913, vilket
finnes tryckt såsom bilaga till bankoutskottets utlåtande nr 35 för samma
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 8 samt. 26 höft. (Nr 35.) 1

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Angående
Elisabeth
AnrepNordins
delaktighet
i dövstumlärarnas

pensionsnnstalt.

Utskottet.

Angående
pension åt
f. soldaten
Aug. Pol.

år, och då statskontoret icke funnit anledning att göra ändring i eller
tillägg till vad statskontoret då i berörda hänseende anfört, har statskontoret
i omförmälda avseende hänvisat till innehållet i nämnda utlåtande.

För innehållet i övrigt av statskontorets yttrande kommer att vid
de särskilda motionerna lämnas redogörelse.

A. Det civila pensions väsende t.

l:o) I en till riksdagen den 25 februari 1916 avlåten proposition,
nr 101, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att beträffande
delaktighetsbeloppet i dövstumlärarnas pensioneanstalt för föreståndarinnan
vid skolhemmet i Vänersborg för blinda dövstumma Elisabeth AnrepNordin
må, under i övrigt föreskrivna villkor, gälla vad i sådant avseende
är stadgat för kvinnlig föreståndare vid dövstumskola.

Beträffande den i ärendet förebragta utredningen får utskottet
hänvisa till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 25 februari 1916.

Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
får utskottet hemställa,

att riksdagen må medgiva, att beträffande delaktighetsbeloppet
i dövstumlärarnas pensionsanstalt för
föreståndarinnan vid skolhemmet i Vänersborg för blinda
dövstumma Elisabeth Anrep-Nordin må, under i övrigt
föreskrivna villkor, gälla vad i sådant avseende är
stadgat för kvinnlig föreståndare vid dövstumskola.

B. Det militära pensiousväsciidet.

2:o) I en inom första kammaren av herr K. J. Gustafsson väckt
motion, nr 27, har hemställts, »det riksdagen ville besluta, att före
detta soldaten vid livkompaniet av kungl. Jönköpings regemente nr 58
August Pol må från och med den 1 januari 1916 ur Vadstena krigsmanshuskassa
erhålla pension efter samma grunder som om han tjänat
för pensions erhållande föreskriven tid.»

Till stöd för motionen har anförts följande:

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

»Då riksdagen vid flera tillfällen visat sig belijärta framställningar om pension
åt gamla uttjänta soldater, torde även framställningen om erhållande av pension
åt för detta soldaten vid livkompaniet av kungl. Jönköpings regemente nr
58 Aug. Pol välvilligt tagas till omprövning. Orsaken varför Pol avgick ur tjänsten
innan han uppnått pensionsåldern var den, att han under tjänstgöringen ett par
gånger legat svårt sjuk i lunginflammation, varför han föredrog att avgå, för att
ej ånyo riskera ett sådant sjukdomsfall.

Angående Pols levnadsförhållanden anföres, att lian till yrket är skomakare,
och ehuru han alltid fört ett anständigt och sparsamt levnadssätt, har han ändock
ingenting kunnat spara för sin ålderdom. Hans kroppskrafter äro numera mycket
nedsatta; därtill kommer, att hans hustru på grund av långvarig sjukdom sedan
flera år tillbaka varit totalt oförmögen att uträtta de husliga göromålen och därför
ej i minsta mån kan bidraga till deras underhåll.

Ett bifall till framställningen om pension skulle därför betydligt lätta hans
bekymmer för ålderdomen.»

Vid motionen finnas fogade åtskilliga intyg, till vilka utskottet
anhåller få hänvisa.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse härpå
anmodan av statskontoret avgivit yttrande i ärendet och däri anfört
föl j ande:

»Pol, som är född den 23 augusti 1856, antogs i krigstjänst vid regementet Armtfsrvaltden
29 mars 1879, erhöll interimsavsked den 2 oktober 1902 och konfirmations- ninffens ävila
avsked den 15 september 1903. Då villkoren för anmälan till underhåll på expektans
i 4 klassen av Vadstena krigsmanshuskassa vid tiden för Pols avskedande voro att °C ,styrelse.'' *"
hava tjänstgjort fulla 25 år, men Pol vid avskedet (interims-) ej hade tjänat mer
än 23 år, 6 månader, 3 dagar samt han ej för kroppsskada eller sjukdom i tjänsten
avskedats, utan på egen begäran avgått, har han ej kunnat anmälas till dylikt
underhåll och har ej heller sedermera erhållit sådant. I anledning därav att uti
motionen anförts, att orsaken till Pols avgång ur krigstjänsten skulle varit den, att
han under tjänstgöringen ett par gånger legat svårt sjuk i lunginflammation och
att han föredragit att avgå för att ej riskera ett återfall i denna sjukdom, har
regementschefen uti bilagt yttrande meddelat, att Pol visserligen år 1882 — således
20 år före avskedet — varit sjukskriven för nämnda sjukdom, men att då varken
lunginflammation eller annan sjukdom varit orsaken till avskedandet, utan detta
skett på egen begäran, regementschefen ej ansåge honom berättigad till underhåll
från Vadstena krigsmanshuskassa.

För jämförelse får arméförvaltningen erinra därom, att 1910 års riksdag
bifallit en av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten proposition nr 38 av den 4 februari
1910 om rätt till underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa för f. d. soldaten vid
Hallands regemente Karl Johan Nordgren. Som Nordgren emellertid tjänstgjort
24 år, 8 månader och 20 dagar samt hans ansökning om avsked ur krigstjänsten
blivit genom misstag från korpralsbefälhavaren i förtid ingiven, torde ej riksdagens
åtgärd att tillerkänna Nordgren pension kunna åberopas som stöd för pension åt
Pol, som tjänat endast 23 år, 6 månader och 3 dagar samt därefter på ogen begäran
erhållit avsked. 1 sammanhang härmed får arméförvaltningen meddela, att till

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Statskontoret.

Utskottet.

såväl Kung!. Maj:t som arméförvaltningen årligen inkomma ett ganska stort antal
ansökningar om pensioner från gamla f. d. krigsmän, som visserligen tjänstgjort
avsevärt lång tid, men ej fullt så länge som författningsenligt är föreskriven för
pensions erhållande från Vadstena krigsmanshuskassa. I synnerhet efter ikraftträdande
av kungl. kungörelsen den 6 augusti 1909, varigenom Kungl. Maj:t med
riksdagen bestämt, att indelt manskap efter uppnådda 20 tjänsteår äger rätt till
underhåll på expektans i Vadstena krigsmanshuskassa, så snart den avskedade
uppnått 50 års ålder, hava dylika ansökningars antal betydligt ökats. Därest dessa
f. d. krigsmän ej blivit avskedade för kroppsskada eller sjukdom, som ansetts stå
i sammanhang med deras militära tjänst, hava ansökningarna ej vunnit bifall.

Slutligen får kung], arméförvaltningen meddela, att Pols underhåll från Vadstena
krigsmanshuskassa, därest ifrågavarande motion bliver av riksdagen bifallen,
kommer att utgå efter 49 kronor årligen under tiden 1 januari—-31 augusti 1916
samt att detta underhåll jämlikt kungl. kungörelse den 6 november 1914 kommer
att ökas till 100 kronor årligen från ingången av september månad 1916.

Skulle denna motion bifallas, torde billigheten kräva, att alla med Pol likställda
jämväl erhålla dylikt underhåll.»

Statskontoret har för egen del förklarat sig icke hava något att
tillägga till vad arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse
yttrat.

Enligt vad som framgår av utredningen i ärendet, är Pol visserligen
icke berättigad att komma i åtnjutande av något underhåll från
Vadstena krigsmanshuskassa, då han icke tjänat mer än omkring
23 år 6 månader och han icke för kroppsskada eller sjukdom från
tjänsten avskedats. Riksdagen har emellertid i särskilda fall vid flera
tillfällen i fråga om båtsmän, vilka icke tjänat därför föreskriven tid,
förklarat berörda omständighet icke utgöra hinder för dem att komma i
åtnjutande av pension. Enligt utskottets mening föreligga i detta fall
sådana ömmande omständigheter, att det måste anses vara med rättvisa
och billighet överensstämmande att den ifrågavarande soldaten tiller
kännes pension, som om han tjänat därför föreskriven tid. Då härtill
kommer, att pensionsbeloppet är synnerligen obetydligt och att de konsekvenser,
som vid ett bifall till motionen eventuellt kunna uppstå, icke
torde böra tillmätas någon avgörande betydelse, bär utskottet för sin del
ansett sig böra biträda motionärens hemställan.

Åberopande vad sålunda anförts far utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till förevarande motion,
må besluta, att f. d. soldaten vid livkompaniet av Jönköpings
regemente nr 58 August Pol må från och
med den 1 januari 1916 ur Vadstena krigsmanshus -

Bankoutskott s utlåtande Nr 35.

kassa erhålla pension efter samma grunder, som om
han tjänat för pensions erhållande föreskriven tid.

3:o) I en inom andra kammaren av herr Rydén väckt motion, nr
92, har anförts följande:

»Härmed får jag vördsamt anhålla om riksdagens understöd för ett par personer,
som på grund av 1914 års inkallelser av äldre värnpliktiga till krigstjänstgöring
blivit berövade sin försörjare.

Sakförhållandet är följande såsom framgår av närslutna bilagor.

F. d. förste konstapeln vid Svea artilleriregemente Fritz Martin Hartell, född
den 17 september 1889, hade efter erhållet avsked från regementet den 31 oktober
1913 slagit sig ned som arbetare i sin födelsesocken Glostorp i Malmöhus län.
Enligt samstämmiga omdömen från trovärdiga personer hade han såväl under tjänsten
vid regementet som efteråt i hemorten visat sig mycket skötsam och ordentlig.
På hösten 1914 stod han redo att ingå äktenskap med sin trolovade Ebba Olsson
å nr 17 Hyllie, Limhamn. Han blev då plötsligt utkallad till krigstjänstgöring.
ådrog sig under de ogynnsamma förhållanden, som mångenstädes rådde under neutralitetsvaktens
första veckor, lunginllammation och avled å Yendes artilleriregementes
garnisonssjukhus i Kristianstad den 26 september 1914. Han efterlämnade vid sin
död i medellösa omständigheter sin trolovade, som den 1 mars 1915 födde en dotter
till den avlidne, Marta Hildegard Hartell.

Den 1 april 1915 ingick avlidne Hartells fader till riksförsäkringsanstalten
med anhållan om understöd enligt kungl. förordningen den 18 juni 1909 åt Ebba
Olsson och hennes dotter Marta Hildegard Hartell. Som stöd för framställningen
åberopades att Hartell avlidit under krigstjänstgöring, vilket ock styrktes av
bifogade intyg.

Riksförsäkringsanstalten tillerkände den avlidnes efterlevande begravningshjälp
med 75 kronor men fann sig förhindrad att tillerkänna livränta åt vare sig Ebba
Olsson eller dottern. Enligt gällande författning utginge nämligen livränta till änka
endast för så vitt äktenskapet slutits före den tidpunkt, då skada uppkommit, och
till minderårigt barn endast under förutsättning att detta fötts före sagda tidpunkt
eller födes därefter i ett därförut slutet äktenskap. Detta äktenskap skall vara
fullbordat genom vigsel inför kyrklig eller borgerlig myndighet.

Med hänsyn till de särskilda omständigheter, som här föreligga, i det att
inkallelsen till krigstjänstgöring kom oförmodat och omintetgjorde de båda kontrahenternas
överenskommelse att få sitt äktenskap beseglat med vigsel, och då de
efterlevande befinna sig i mycket brydsamma omständigheter, synes staten, i vars
tjänst deras försörjare avlidit, böra träda hjälpande till. Antingen kan detta ske
genom att riksdagen medgiver att Ebba Olsson och hennes dotter Marta Hildegard
Hartell må erhålla understöd till belopp, som bestämmas i förordningen den 18 juni
1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.
Eller ock kan saken regleras genom ett direkt anslag å riksstaten, vilket i så fall
föreslås utgå med ett belopp av 300 kronor årligen till Ebba Olsson, så länge hon
förblir ogift, samt 150 kronor årligen till dottern Marta Hildegard Hartell, intill
dess hon fyllt 18 år. Därest sistnämnda alternativ viiljes, torde understödet böra
utgå från och med 1916 års ingång.

Angående
pension åt
M. Hartells
trolovade o ch
barn.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Armé förr ältning
ens civila
departement
och sjukvårdsstyrelse.

Statskontoret.

På grund av det ovan anförda tillåter jag mig vördsamt hemställa, att riksdagen
må besluta att tilldela avlidne värnpliktige nr 159 3/10 Frits Martin Hartells
trolovade Ebba Olsson och deras dotter Marta Hildegard Harteil understöd

antingen på det sättet att riksdagen medgiver dem rätt att erhålla understöd
till belopp, som bestämmas i förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

eller ock därigenom att de förklaras berättigade att från den 1 januari 1916
å allmänna indragningsstaten åtnjuta understöd: Ebba Olsson 300 kronor årligen,
så länge hon lever ogift, och Marta Hildegard Hartell 150 kronor årligen, intill
dess hon uppnått 18 års ålder.»

\ id motionen äro fogade åtskilliga intyg, till vilka utskottet tilllåter
sig hänvisa.

På anmodan av statskontoret har arméförvaltningens civila departement
och sjukvårdsstyrelse i avgivet yttrande angående pension åt ej
mindre Martin Hartells trolovade och barn än även åt under nästföljande
punkt omförmälda P. A. Hj. Johanssons trolovade och barn
anfört följande:

»Under erinran därom att några andra medel till understöd åt änkor och
barn efter avlidet manskap vid armén eller beväringsmän icke finnas anvisade än
de i kungl. förordningen den 18 juni 1909 angående ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, bestämda, får kungl. arméförvaltningen
i avseende å de faktiska förhållanden, vilka i dessa båda fall kunna inverka
på pensionsfrågornas bedömande, hänvisa till vad riksförsäkringsanstalten i sina
skrivelser till cheferna för kungl. Vendes artilleriregemente och kung]. Kronobergs
regemente den 3 juni och den 23 juli 1915 i dessa ärenden meddelat ävensom till
de av vederbörande myndigheter avgivna, i motionerna i andra kammaren nr 92
och nr 95 likaledes intagna utlåtanden.

I sammanhang härmed får kungl. arméförvaltningen erinra därom, att 1915
års riksdag beviljat fröken Anna Viktoria Rendahl en årlig pension av 250 kronor
från allmänna indragningsstaten. Fröken Rendahl var trolovad med löjtnanten vid
kungl. fortifikationen E. A. Jungner, vilken avlidit av de kroppsskador, han ådragit
sig under utövningen av sin tjänst (se härom riksdagens skrivelse nr 10 punkt 26),
ävensom Kungl. Maj:ts nådiga proposition nr 104 av den 25 februari 1916 till innevarande
års riksdag angående livränta åt Alida Maria Elisabet Eliasson.»

Statskontoret liar för egen del ifråga om de föreslagna pensionerna
anfört följande:

»I förenämnda skrivelse av den 6 innevarande april hava arméförvaltningens
civila departement och sjukvårdsstyrelse yttrat sig i fråga om de i motionerna
nr 92 och 95 i andra kammaren väckta förslag om understöd åt avlidne värnpliktige
F. M. Hartells trolovade och dotter samt åt avlidne värnpliktige P. A. H.
Johanssons trolovade och son. För egen del får statskontoret, under åberopande av
1915 års riksdags beslut om pension åt avlidne ljötnanten E. A. Jungners trolovade
framhålla, att det synes vara i god överensstämmelse med riksdagens sålunda fattade

Bankoutskottets utlåtande Nr 35. 7

beslut och i övrigt av billighet påkallat, att ovannämnda värnpliktigas trolovade
och barn erhålla understöd såsom om nådiga förordningen den 18 juni 1909 angående
ersättning för skada, ådragen under militär tjänstgöring, varit å dem tillämplig.»

I likhet med motionären anser utskottet sådana behjärtansvärda utskottet.
omständigheter föreligga, att något understöd från statens sida bör
beredas Ebba Olsson och hennes dotter. Detta synes även vara i god
överensstämmelse med ett av förlidet års riksdag fattat beslut i ett
ungefärligen likartat fall. Utskottet har därför icke något att erinra
emot att den .ifrågavarande värnpliktiges trolovade och barn erhålla
understöd till det belopp, som bestämmes i förordningen den 18 juni
1909 angående ersättning för kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må medgiva, att avlidne värnpliktige nr 159 7t0 Frits
Martin Hartells trolovade Ebba Olsson samt deras
dotter Marta Hildegard Hartell må erhålla understöd,
såsom om förordningen den 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
varit å dem tillämplig.

4.o) I en inom andra kammaren av herr Svensson i Torlarp väckt Angående
motion, nr 95, har motionären hemställt, »att riksdagen måtte besluta T.nry/owf
<itt bevilja Edit Granath från och med den 1 januari 1916 under hennes sons trolovade
återstående livstid, så länge hon lever ogift, en årlig pension av 180 och barn''
kronor samt hennes son, Allan Hjalmar Waldemar intill dess han fyllt
15 år, 90 kronor årligen».

Till stöd för motionen bär anförts följande:

»Värnpliktige nr 714 14 u y Per Algot Hjalmar Johansson från Berga socken
avled under tiden för sin värnpliktstjänstgöring av hjärnhinneinflammation, enligt
bär i bestyrkt avskrift bilagda läkareattest, '' °

Han var trolovad med Edit Ingegärd Viktoria Granat!), och hade förberedelserna
till äktenskap emellan dem fortskridit så långt, att äktenskapslysning — efter
S"® 5 mars 1915 erhållen åldersdispens — ägt rum, och den 5 maj 1915 födde
Edit Granath en son, till vilken avlidne Per Algot Hjalmar Johansson var fader
allt enligt här i bestyrkt avskrift bifogade intyg från pastorsämbetet i Tånnö
församling.

Om äktenskapet varit genom vigsel fullbordat, hade Edit Granath erhållit
en ätlig livränta å 180 kronor så länge hon levat och förblivit ogift samt barnet
JO kronor årligen till dess det fyllt 15 år, men i skrivelse av den 23 nästlidne juli
bär riksförsäkrmgsanstalten förklarat sig ej kunna tillerkänna vare sig Edit Ingegärd
Viktoria Granath, då hon icke varit genom äktenskap förenad med den avlidne,

Utekottet.

Angående
livränta åt
A M. B.
Eliasson.

8 Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

eller sonen Allan Hjalmar Waldemar, då denne icke fötts före uppkomsten av
ifrågavarande sjukdom eller efter sagda tidpunkt i ett där förut slutet äktenskap,
någon livränta.

Enär den avlidne icke efterlämnade några tillgångar, varmed barnets uppfostran
kan bekostas, och Edit Granath själv är i mycket fattiga omständigheter,
har hon råkat i svårt ekonomiskt trångmål.

Då det synes hårt, att hon i så hög grad skall även ekonomiskt lida av,
att döden kom emellan och hindrade att äktenskapet fullbordades, torde det vara
med billighet överensstämmande, att riksdagen tillerkänner henne och barnet understöd
motsvarande den livränta, som eljest skolat utgå.»

Beträffande vid motionen fogade bilagor får utskottet hänvisa till
motionen.

På anmodan av statskontoret har arméförvaltningens civila departement
och sjukvårdsstyrelse avgivit yttrande i ärendet och tillåter
sig utskottet att'' beträffande såväl detta som statskontorets utlåtande
hänvisa till näst föregående punkt.

Vad motionären anfört till stöd för sin framställning synes utskottet
behjärtansvärt och utskottet har därför icke något att erinra
emot att understöd beviljas värnpliktige Johanssons trolovade och barn,
såsom om förordningen den 18 juni 1909 i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, varit å dem tillämplig. Under hänvisning
till att för lidet års riksdag i ett likartat fall beviljat pension
får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må medgiva, att avlidne värnpliktige nr 714 14/i4 y
Per Algot Hjalmar Johanssons trolovade Edit Ingegärd
Viktoria Granath samt deras son Allan Hjalmar
Waldemar må erhålla understöd, såsom om förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, varit å dem
tillämplig.

o:o) 1 en den 25 februari 1916 till riksdagen avlåten proposition,
nr 104, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över sjöförsvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att Alida Maria Elisabet Eliasson må från allmänna
indragningsstaten åtnjuta en årlig livränta å etthundraåttio kronor, att
utgå från och med den 14 december 1914 på sätt och under de villkor
i övrigt, som i förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, den 18 juni 1909 finnes stadgat.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

I fråga om den till stöd för nämnda förslag förebragta utredningen
får utskottet hänvisa till ovanberörda statsrådsprotokoll.

Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Majrts ifrågavarande framställning
hemställer utskottet,

att riksdagen må medgiva, att Alida Maria Elisabet.
Eliasson må från allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig livränta å etthundraåttio kronor, att
utgå från och med den 14 december 1914 på sätt
och under de villkor i övrigt, som i förordningen om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, den 18 juni 1909 finnes stadgat.

C. Allmänna indragningsstaten.

1. Angående justitiedepartementet.

6.0; I eu till riksdagen den 24 mars 1916 avlåten proposition, nr
157, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdragav
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen medgiva, att skrivbiträdet Jenny Carolina Håkanson
må från och med månaden näst efter den, då hennes anställning såsom
skrivbiträde i justitiedepartementet upphör, under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 1,100 kronor.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört
följande:

»I en till Kungl. Magt ställd skrift har skrivbiträdet i justitiedepartementet
Jenny Carolina Håkanson, under förmälan att hon den
21 februari 1881 antagits till skrivbiträde i departementet samt alltsedan
dess tjänstgjort därstädes i berörda egenskap mot åtnjutande av årlig
avlöning, samt. att hon önskade bliva från skrivbiträdesbefattningen entledigad,
. anhållit att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för beredande
av pension åt henne under hennes återstående livstid.

V id sin skrift har sökanden fogat dels prästbevis, utvisande att
hon är född den 20 februari 1855, dels ock av registratorn i justitiedepartementet
utfärdat intyg, varav inhämtas, att sökanden, på sätt avhenne
uppgivits, alltsedan den 21 februari 1881 varit anställd såsom
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 8 samt. 26 käft. (Nr 35.) 2

Angående
pension åt
skrivbiträdet
T. C. Håkanson.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

skrivbiträde i justitiedepartementet, ävensom i denna egenskap från och
med år 1909 i årliga löneförmåner uppburit 1,600 kronor.

statskontoret. Till följd av remiss bär statskontoiet den t mais 1916 avgivit

utlåtande i ärendet. Statskontoret har därvid anfört följande:

Då händlingarne utvisade, att sökanden uppnått en levnadsålder
av 61 år och under en tid av 35 år tjänstgjort i nämnda egenskap,
ansåge statskontoret skäl föreligga att söka bereda henne pension av
statsmedel att åtnjutas efter snart förestående avgång från befattningen.
Skrivbiträden, som i likhet med sökanden saknade rätt till pension, hade
dock i flera fall genom riksdagens beslut erhållit pensioner; och hade
beloppet i allmänhet bestämts till 1,000 kronor. I detta fall syntes dock
kunna ifrågasättas ett något högre belopp. Å ordinarie stat med avlöning
i lägre graden uppfört kvinnligt biträde, som efter intjänade ålderstillägg
åtnjöte avlöning å 1,600 kronor eller samma belopp, som sökanden
nu uppbure i årsarvode, erhölle vid avgång efter uppnådda 60 levnadsoch
30 tjänstår en pension av 1,100 kronor. Den omständigheten, att
den definitiva löneregleringen för personalen vid statsdepartementen
blivit fördröjd, hade föranlett att sökandens befattning ännu icke vore
uppförd å ordinarie stat med därav följande pensionsförmån å 1,100
kronor. Såsom statskontoret framhållit vid flera tillfällen, då fråga varit
om beredande av viss tilläggspension åt tjänstinnehavare i statsdepartement,
ansåge statskontoret för sin del billigt att befattningshavare, som,
efter det att deras vederlikar i andra verk sedan många år åtnjutit
reglerade förmåner, nödgades avgå, innan definitiv reglering för det
verk, de tillhörde, kommit till stånd, i pensionsavseende likställdes med
motsvarande befattningshavare i reglerat verk. På grund härav och
under åberopande av vad vederbörande departementschef anfört till statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för den 14 januari 1916
vid anmälan om frågan om provisorisk lönereglering för departementen,
hemställde statskontoret, det täcktes Kung!. Maj:t i nådig proposition
föreslå riksdagen medgiva, att sökanden finge från och med månaden
näst efter den, under vilken hon undfinge entledigande från sin befattning,
under sin återstående livstid uppbära en årlig pension från allmänna
indragningsstaten till belopp av 1,100 kronor.

Departements- Enligt gällande pensionslag är kvinnlig tjänstinnehavare i allmän ehefe"''

het berättigad att komma i åtnjutande av hel pension vid uppnådda 60
levnadsår och 30 tjänstår. Sökanden uppfyller båda dessa fordringar

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

i det hem uppnått en ålder av 61 år samt varit i statens tjänst i mer
än 35 år.

Sökanden har under sin långa tjänstgöringstid i departementet
städse ådagalagt stort ordningssinne, samvetsgrannhet och skicklighet
ävensom på ett särdeles plikttroget sätt och till synnerlig belåtenhet
utfört henne lämnade uppdrag.

Emellertid saknar sökanden, på sätt statskontoret påpekat, lagligrätt
till pension. Att sådan beredes henne torde dock vara i överensstämmelse
ej blott med billighet utan även med av Kungl. Maj: t och
riksdagen hittills tillämpad praxis.

Vad beträffar pensionens belopp håller jag i likhet med statskontoret
före, att den bör sättas till 1,100 kronor. Till motivering för
min ståndpunkt därutinnan vill jag till en början påminna om det av
statskontoret i dess utlåtande berörda yttrande, som jag hade i statsrådet
den 14 januari 1916 vid anmälan av frågan om provisorisk lönereglering
för justitiedepartementet. Efter att hava omnämnt, att det
sedan länge på dagordningen stående spörsmålet om en definitiv löneoch
pensionsreglering för statsdepartementens befattningshavare icke
torde kunna föreläggas 1916 års riksdag utan måste än ytterligare uppskjutas,
fortsatte jag:

»Vad beträffar de enskilda tjänstemännens intresse av frågans lösning må
framhållas, att för nuvarande ordinarie befattningshavare detta uppskov dock ej
torde bliva av allt för stor betydelse i löne-eller pensionsavseende. Det lärer nämligen
fa anses sannolikt, att de flesta av dem genom en definitiv lönereglering ej
skulle komma att tillerkännas åtminstone avsevärt högre löneförmåner än de, av
vilka de nu äro i åtnjutande enligt den för dem gällande provisoriska löneregleringen.
Skulle vidare någon av samma befattningshavare komma att, innan den
slutliga löneregleringen kommer till stånd, avgå från sin tjänst, lärer, på sätt jag
framhöll redan i statsrådet den 14 januari 1915, Kungl. Maj:t icke komma att underlåta
att hos riksdagen göra den framställning om förbättrad pension, som billigheten
kan anses fordra; och med billighet torde vara mest överensstämmande att
åt dylik befattningshavare tillerkännes den pension, som kan beräknas hava bort
komma honom till de], därest den slutliga löne- och pensionsregleringen trätt i tilllämpning
redan med innevarande års ingång, d. v. s. vid den tidpunkt, från vilken
den skulle hava kommit att gälla, därest löneregleringsfrågan, såsom från början
vant ämnat, fått sin lösning redan vid 1915 års riksdag.»

Vad jag sålunda yttrat om departementens nuvarande ordinarie
befattningshavare äger sin fulla giltighet jämväl beträffande sådana befattningshavare
i departementen, som ej äro ordinarie, men vilka haft
grundad förhoppning att efter genomförandet av den väntade regleringen
bliva uppförda på ordinarie stat och såsom sådana erhålla riitt till pension.
till denna kategori hör sökanden, ilade löneregleringsfrågan,

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

Angående
pension åt
vaktkonstupt
ln -V. J. ,
Stenbergs
änka.

såsom från början varit ämnat, fått sin lösning redan vid 1915 års riksdag
och den nya staten trätt i tillämpning med ingången av år 1916,
både sökanden efter all sannolikhet nu innehaft ordinarie skrivbiträdestjänst
i departementet med en sammanlagd avlöning av 1,600 kronor
samt varit berättigad att när som helst avgå med en pension av 1,100
kronor. Det synes mig därför ej vara annat än i enlighet med billighet
att beloppet av den pension, som tillerkännes henne, sättes till
1,100 kronor.»

Av handlingarna i ärendet framgår, att skrivbiträdet Håkanson
uppnått en levnadsålder av 61 år och under en tid av 35 år i nämnda
egenskap tjänstgjort i justitiedepartementet. Åven utskottet anser därför
skäl föreligga, att någon pension beredes henne vid hennes förestående
avgång från befattningen. På sätt i statsrådsprotokollet erinras, saknar
Håkanson visserligen rätt till pension, men har riksdagen i åtskilliga
fall beviljat kvinnliga skrivbiträden pensioner, vilka i allmänhet
bestämts till 1,000 kronor. Beträffande ordinarie kvinnliga biträden med
motsvarande avlöning som Håkanson erhålla dessa vid avgång efter
uppnådda 60 levnadsår och 30 tjänstår eu pension av 1,100 kronor.
Då den definitiva löneregleringen för personalen vid statsdepartementen
blivit fördröjd, har Håkansons befattning ännu ej kunnat uppföras å
ordinarie stat, varmed skulle följa nyssnämnda pensionsförmån å 1,100
kronor. Berörda omständighet synes emellertid icke böra verka därhän,
att Håkanson, vilken har icke mindre än 35 tjänstår, bör i pensionshänseende
komma i ett sämre läge, än om hon uppförts å ordinarie
stat. Billigheten synes därför fordra, att Håkanson kommer i åtnjutande
av en pension å 1,100 kronor.

Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen må medgiva, att skrivbiträdet Jenny
Carolina Håkanson må från och med månaden näst
efter den, då hennes anställning såsom skrivbiträde i
justitiedepartementet upphör, under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära eu årlig
pension av ettusen etthundra kronor.

7:o) I eu inom andra kammaren av herr Kristensson väckt motion,
nr 88, har anförts följande:

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

»Den 3 mars 1915 avled of.d. vaktkonstapeln vid eentralfängelset å Härianda
Nils Jakob Johan Stenberg. År 1871 hade han antagits till vaktkonstapel vid
centralfängelset å Nya varvet, 1889 för ådagalagt synnerligen ordentligt och pålitligt
uppförande tilldelats utmärkelsetecken och 1906 erhållit avsked med pension.

Under äktenskap med Inger Brita Stenberg har han haft 8 barn, varav dock
ett dött i späd ålder.

Ankan lider enligt den 13 oktober 1915 utfärdat läkarebetyg av kronisk
ledreumatism med nedsatt arbetsförmåga och är någon avsevärd förbättring ej
antaglig. Som framgår av bilagt intyg är hon medellös och åtnjuter ej understöd
av fattigvården.

Stenberg var icke delaktig i civilstatens änke- och pupillkassa.

Vid 1912 års riksdag beviljades pension å allmänna indragningsstaten åt
vaktkonstapelänkan Morén (Bankoutskottets utlåtande 13 : 12) och året därföre åt
vaktkonstapelänkan Lindholm. 1 båda fallen voro de föreliggande omständigheterna
av enahanda art som nu förefinnes beträffande änkan Stenberg.

Med hänsyn till de åberopade ömmande omständigheterna och med hänvisning
till här anförda analoga fall, får jag vördsamt hemställa, att riksdagen må medgiva,
att, i enlighet med grunderna i §§ 7—11 av Kungl. Maj:ts nådiga reglemente för
civilstatens änke- och pupillkassa den 21 december 1907 och på därstädes stadgade
villkor, en årlig pension av ett hundra sextio kronor må från och med april månad
1915 å allmänna indragningsstaten utgå till avlidne f. vaktkonstapeln vid centralfängelset
å Härianda Nils Jakob Johan Stenbergs änka, Inger Brita Stenberg.»

Vid motionen äro fogade åtskilliga intyg, till vilka utskottet tilllåter
sig hänvisa.

På begäran av statskontoret har fångvårdsstyrelsen i avgivet ytt- Fångvårdsrande
angående pension åt ej mindre änkan Stenberg än även åt den stvrelsenunder
nästföljande punkt omförmälda änkan Rosenqvist dels i allt väsentligt
vitsordat riktigheten av vissa uppgifter i två vid motionen fogade
intyg dels och intygat, att varken änkan Rosenqvists eller änkan
Stenbergs man inträtt såsom delägare i civilstatens änke- och pupillkassa.
I övrigt hade styrelsen icke något att upplysa i ärendet.

För egen del har statskontoret anfört, att, såsom ock i motionen statskontoret.
framhållits, riksdagen förut beviljat pensioner till änkor efter vaktkonstaplar,
som icke kunnat genom inträde i civilstatens änke- och
pupillkassa förskaffa sina efterlevande sådan förmån.

Med hänsyn till de ömmande omständigheter, som i förevarande utskottet.
fäll föreligga, och under åberopande av att riksdagen tillförne i likartade
fäll beviljat pensioner, finner utskottet sig böra tillstyrka bifall till
motionen.

A^igdtnde pension
åt f. vaktkonstapeln
tT.
F. Rosenqvists
änka.

Utskottet.

14 Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Med stöd av vad sålunda förekommit får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till förevarande motion,
må medgiva, att, i enlighet med grunderna i §§ 7—11
av Kungl. Maj:ts nådiga reglemente för civilstatens
änke- och pupillkassa den 21 december 1907 och på
därstädes stadgade villkor, en årlig pension av ett
hundra sextio kronor må från och med april månad
1915 å allmänna indragningsstaten utgå till avlidne
f. vaktkonstapeln vid centralfängelset å Härianda Nils
Jakob Johan Stenbergs änka, Inger Brita Stenberg.

8:o) I en inom andra kammaren av herr Kristensson väckt motion,
nr 87, har motionären under hänvisning till den motivering, som i den
under nästföregående punkt omförmälda motion anförts, hemställt, »att
riksdagen må medgiva, att, i enlighet med grunderna i §§ 7—11 av
Kungl. Maj:ts nådiga reglemente för civilstatens änke- och pupillkassa
den 21 december 1907 och på därstädes stadgade villkor, en årlig pension
av ett hundra sextio kronor må från och med december månad
1915 å allmänna indragningsstaten utgå till avlidne förre vaktkonstapeln
vid centralfängelset i Härianda Johan Fredrik Rosenqvists änka, Matilda
Sofia Rosenqvist».

Vid motionen finnas fogade åtskilliga bilagor och får utskottet
beträffande dessa hänvisa till motionen.

På anmodan av statskontoret har fångvårdsstyrelsen avgivit yttrande
i ärendet, och tillåter sig utskottet att beträffande såväl detta som
statskontorets utlåtande hänvisa till nästföregående punkt.

Med hänsyn till de ömmande omständigheter, som i förevarande
fäll föreligga, och under åberopande av att riksdagen tillförne i likartade
fall beviljat pensioner, finner utskottet sig böra tillstyrka bifall till motionen.

Med stöd av vad sålunda förekommit får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till förevarande motion,
må medgiva, att, i enlighet med grunderna i §§ 7—11
av Kungl. Maj:ts nådiga reglemente för civilstatens
änke- och pupillkassa den 21 december 1907 och på
därstädes stadgade villkor, en årlig pension av ett
hundra sextio kronor må från och med december
månad 1915 å allmänna indragningsstaten utgå till

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

avlidne förre vaktkonstapeln vid centralfängelset i Härlanda
Johan Fredrik Rosenqvists änka, Matilda Sofia
Rosenqvist.

2. Angående lantförsvarsdepartementet.

9:o) I en till riksdagen den 7 nästlidna april avlåten proposition,
nr 202, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att förra förestånderskan
för Norrbottens regementes persedelreparationsverkstad
Margreta Johanna Sandström må från och med år 1916 under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 500 kronor.

Beträffande den i ärendet förebragta utredningen tillåter sig utskottet
hänvisa till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden för samma dag.

Utskottet, som icke funnit något att erinra emot Kungl. Maj:ts
ifråg avarande framställning, hemställer,

att riksdagen må medgiva, att förra förestånderskan
för Norrbottens regementes persedelreparationsverkstad
Margreta Johanna Sandström må från
och med år 1916 under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av
femhundra kronor.

10:o) I eu den 17 mars 1916 till riksdagen avlåten proposition,
nr 97, har Kungl. Maj:t, med åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över lantförsvarsärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att förre besiktningsrustmästaren Per Gustaf Anderssons änka
Katarina Karolina Andersson, född Sundquist må, under sin återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 300 kronor, att utgå
från och med den 1 maj 1915.

Beträffande de till stöd för denna framställning anförda skäl hänvisar
utskottet till ovanberörda statsrådsprotokoll.

Utskottet får, med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts föreliggande
förslag, hemställa,

Angående
pension åt
f. förestånderskan

M. J. Sandström.

Angående
pension åt
f. besiktningsrustmästaren

P. O. Anderssons
änka
K. K. Andersson,
född
Sundquist.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Angående
pension åt
tjänstefärrättandc
förrådsvaktmästaren

M. P. Helfrid.

Angående
pension åt
furiren C. A.
A. Holmberg.

att riksdagen må medgiva, att förre besiktningsrustmästaren
Per Gustaf Anderssons änka Katarina
Karolina Andersson, född Sundquist, må under sin
återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av trehundra kronor, att utgå
från och med den 1 maj 1915.

ll:o) I en till riksdagen den 31 mars 1916 avlåten proposition,
nr 156, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att tjänstförrättande
förrådsvaktmästaren vid Östgöta trängkår, distinktion skorpralen
Magnus Peter Helfrid må från och med månaden näst efter den, under
vilken hans förordnande å förrådsvaktmästarbefattningen upphör, under
sin återstående livstid åtnjuta en årlig pension å allmänna indragningsstaten
till så stort belopp, att densamma jämte det honom tillkommande
gratial från Vadstena krigsmanshuskassa uppgår till 360 kronor.

Beträffande den i ärendet förebragta utredningen får utskottet
hänvisa till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden
för den 31 mars 1916.

Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
får utskottet hemställa,

att riksdagen må medgiva, att tjänstförrättande
förrådsvaktmästaren vid Östgöta trängkår, distinktionskorpralen
Magnus Peter Helfrid må från och med
månaden näst efter den, under vilken hans förordnande
å förrådsvaktmästarbefattningen upphör, under sin
återstående livstid åtnjuta en årlig pension å allmänna
indragningsstaten till så stort belopp, att densamma
jämte det honom tillkommande gratial från Vadstena
krigsmanshuskassa uppgår till trehundrasextio kronor.

12:o) 1 en inom andra kammaren av herr Liljedahl väckt motion,
nr 6, har motionären hemställt, »att riksdagen måtte åt furiren vid kungl.
Smålands husarregemente Carl Arvid Adrian Holmberg vid hans avskedstagande
bevilja en årlig pension av 360 kronor, däri inberäknat det
pensionsbelopp, som han enligt gällande bestämmelser kan komma att
uppbära av Vadstena krigsmanshuskassa.»

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Till stöd för motionen har anförts följande:

»Vid kung!. Smålands husarregemente föreligger i olöst skick en synnerligen
behjärtansvärd pensionsfråga, som rör en invalid, furir Carl Arvid Adrian Holmberg,
f. d. indelt husar, sedan den 20 januari 1903 anställd som volontär vid regementet
med 28 tjänstår bakom sig. Tvenne av regementets chefer ha genom framställningar
till Kungl. Maj:t åren 1910 och 1913 sökt få Holmbergs pensionsfråga löst,
men dessa ha lämnats utan avseende. För visso skall dock Kungl. Maj:t gärna låta
utbetala ett efter rättvisa grunder fastställt pensionsbelopp, som av riksdagen kan
komma att beviljas. I förhoppning att riksdagen, som i pensionsfrågor är mindre
bunden än Kungl. Maj:t av strängt formella hänsyn och därför kan låta hjärtat tala
högre än det oblidkeliga öde, som Holmberg mot sin vetskap råkat ut för, låter
jag härmed handlingarna i målet motivera det yrkande jag avser.

Med uteslutning av expeditionsvignetter återgivas här regementschefernas
framställningar, krigsrättsprotokoll i anledning av Holmbergs kroppsskada, tabell
över liden ekonomisk förlust genom övergång från indelt till värvad stat och
läkarebetyg.

Regementschefens framställning av år 1910.

Till Konungen.

Hos Eders Kungl. Maj:t får jag i underdånighet anhålla, att pensionsbeloppet
måtte bestämmas för distinktionskorpralen vid kungl. Smålands husarregemente Carl
Arvid Adrian Holmberg, vilken i enlighet med kungl. brevet av den 31 oktober
1902 erhållit anställning såsom volontär vid regementet.

Holmberg är född den 3 mars 18ö9. Kom i krigstjänst som indelt husar vid
regementet den 5 november 1887. Utnämndes till vicekorpral den 5 maj 1899.
Erhöll avsked som indelt husar den 20 januari 1903. Erhöll samma dag anställning
som volontär [vid regementet. Utnämndes samma dag till korpral vid regementet.
Den 24 augusti 1904 utnämnd till distinktionskorpral vid regementet. Benådad med
svärdsmedaljen den 24 januari 1907.

1891—92 kommenderad såsom elev vid kavalleriskolan i Stockholm samt avlagt
underofficersexamen därstädes med huvudbetyget »Med beröm godkänd».

Genomgått skjutskolan 1903, kurs för underbefäl av manskap.

Eftersom Holmberg på grund av bifogade läkarebetyg 1 nu är till krigstjänst
oduglig samt äger mindervärdig förmåga att förskaffa sig sitt uppehälle, och då han
under den tid, han tjänat vid regementet, alltid skött samtliga sina tjänsteåligganden
på ett synnerligen plikttroget och förtjänstfullt sätt och ofta varit använd i ansvarsfull
och mycket krävande tjänstgöring, får jag i underdånighet anhålla, att
Eders Kungl. Maj:t i nåder täcktes förklara Holmberg pensionsberättigad.

Utdrag av krigsrättsprotokoll den 28 september 1906 bifogas.

Eksjö den 10 november 1910.

Underdånigst
Th. de Mark.

Regementschef.

1 Läkarebetyget är av samma lydelse som det år 1913 utfärdade, vilket återfinnes i motionen.
Motionären.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 8 sand. 26 käft. (Nr 35.) 3

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Utdrag av protokoll,

fört vid kungl. Smålands husarregementes krigsrätt den 28 september 1906.

Närvarande ledamöter: Majoren m. m. P. von Plåten ordförande. Undertecknad,
auditör, ryttmästarne Fleetwood och Storckenfeldt samt löjtnant J. E.
Ribbing. Såsom åklagare anmälde sig regementsväbeln A. Pettersson.

§ 1.

§ 2.

Vid företagen undersökning angående den skada, som distinktionskorpralen
Nr 30/5 Holmberg den 12 sistlidne maj ådragit sig i tjänsten, upplystes, att Holmberg
under ridövning sagda dag vid en grav ridit omkull och kommit under hästen,
varvid hästens och sadelns tyngd vilat på vänstra benet. Holmberg hade utan hjälp
förmått åter stiga till häst och återvänt till kasernen, där han uppsökt sjukvårdskorpralen.
Vid undersökning befanns att innersidan av vänstra skenbenet hårt uppsvullnat
och anlades genast ett antiseptiskt omslag. Följande dag intog Holmberg
sängen för att påskynda tillfrisknandet, som emellertid krävde en ganska lång tid.
Benet vore ännu icke återställt, utan inställde sig vid rörelse någon svullnad, vilken
emellertid, då benet vore i vila, åter lade sig.

Bataljonsläkare Nyström hördes i saken och tillkännagav såsom sin åsikt, att
Holmberg av ifrågavarande skada sannolikt erhölle framtida men, enär benet vid
rörelse lätt svullnade upp samt att en operation möjligen framdeles bleve nödvändig.

UTLÅTANDE.

Av den verkställda undersökningen finner krigsrätten ådagalagt, att distinktionskorpralen
nr 30/5 Holmberg ådragit sig skada, som för honom sannolikt komme
att medföra framtida men.

Ph. von Plåten.

J. G. Löfgren. N. Storckenfeldt.

E. Fleetwood. E. Rirbing.

Ärendet uppskjutes.

Regementschefens framställning av år 1910 ställdes på framtiden, såsom framgår
av nedanstående skrivelse:

Till chefen för kungl. Smålands husarregemente.

I en genom chefen för andra arméfördelningen till arméförvaltningens civila
departement insänd underdånig skrivelse den 10 innevarande november har Ni, med
överlämnande av krigsrättsprotokoll och läkareintyg, gjort framställning om underhåll
åt distinktionskorpralen vid regementet Carl Arvid Adrian Holmberg, vilken
under militärtjänstgöring 1906 ådragit sig kroppsskada.

Då det enligt gällande författningar tillkommer arméförvaltningens civila
departement att pröva avskedat manskaps rätt till underhåll, får departementet

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

härmed återställa de av Eder insända handlingarna och tillika anmoda Eder att, i
händelse fog därtill finnes, i sinom tid, efter det Holmberg erhållit avsked från
krigstjänsten, i vanlig ordning hos departementet anmäla honom till underhåll från
V adstena krigsmanshuskassa.

Stockholm den 29 november 1910.

B. Boalt.

Axel Weidenhielm.

Gustaf Fischer.

Regementschefens framställning av år 1913.

Till Konungen.

Hos Eders Kungl Maj:t får jag i underdånighet anhålla, att distinktionskorpraien
vid kungl. Smalands husarregemente Carl Arvid Adrian Holmberg måtte
tillerkännas pension. Holmberg är född den 3 mars 1869. Kom i krigstjänst som
indelt husar vid regementet den 5 november 1887. Utnämndes till vice korpral den
■ ,ra,®J lbj, övergången till den nya härordningen var det av stor vikt att få
indelt underbefäl att taga anställning som volontärer. Holmberg övertalades härtill
och erhöll jämlikt kungl brevet av den 31 oktober 1902 nådigt tillstånd övergå
tran indelt stat till anställning som volontär vid regementet, samt att som sådan
kvarsta till uppnådd pensionsålder. Den 20 januari 1903 erhöll Holmberg avsked
som indelt husar och samma dag anställning som volontär vid regementet. Utnämndes
samma dag till korpral vid regementet, och till distinktionskorpral vid regementet
den _4 augusti 1904. Benådad med svärdsmedalj den 24 januari 1907.

iyyi 0(Y 1892 var Holmberg kommenderad som elev vid kavalleriskolan i
otocknolm samt avlade underofficersexamen med huvudbetyget »Med beröm godkand».
Genomgick infanteriskjutskolan 1903, kurs för underbefäl av manskapet
Sedan Holmberg vunnit fast anställning, bestämdes, att indelt manskap mot åtnjuan
e av dagavlöningstillägg finge inbeordras till tjänstgöring mellan regementsövningarna
Vid jämförelse mellan de löneförmåner Holmberg som indelt husar
därvid skulle erhal it och nu som fast anställd verkligen uppburit, visar det sig
enligt bifogade utredning , att Holmberg gjort avsevärd förlust genom sin anställning
som v olon tardistinktionskorpral. ö

o , Detdorde därför icke vara mer än rätt och billigt, att Holmberg, som förra
aret uppnådde den for indelt manskap stadgade pensionsåldern, tillerkändes en så
pass rikligt tilltagen pension, att densamma uppväger den förlust, Holmberg faktiskt
lidit, sa mycket mer som Holmberg äger mindervärdig förmåga att förskaffa sig
sitt uppehälle och da han under den tid han tjänat vid regementet, alltid skött
samtliga sina tjanstealigganden på ett synnerligen förtjänstfullt och plikttroget sätt
och otta vant använd i ansvarsfull och krävande tjänstgöring.

Utdrag av krigsrättsprotokoll den 28 september 1906 bifogas.

Med stöd av ovanstående och med hänsyn jämväl därtill, att Holmberg uti
ifrågavarande avseende torde kunna jämföras med förutvarande intendenturkårens

Bilagan med utredningen ar utbytt mot en senare — so .''.-Tabell» — av år 1916 upp.
Uitad av regementen!tendenten, för att även få med skillnaden i inkomster för åren 1914 och 1915.

Motionären.

20 Bankoutskotlets utlåtande Nr 35.

vaktmästare, vilka vid avgång ur tjänsten tillerkänts ett pensionsbelopp av sammanlagt
360 kronor per år, får jag i underdånighet anhålla, att Holmberg måtte tilldelas,
om möjligt redan nästkommande år, en pension icke understigande nämnda belopp,
360 kronor.

Eksjö den 20 november 1913.

Underdånigst

R. von Rosen

Regementschef.

Bernhard Buren.

Bil. Å.

REGEMENTSINTENDENTEX

VID

KUNGL. SMÅLANDS HUSAR-REGITE

Tabell

utvisande den ekonomiska förlust, som furir C. A. Holmberg vid kungl. Smålands husarregemente
gjort genom övergång från indelt stat till fast anställning vid regementet.

Som fast anställd korpral och dist.

Avlöningsförmåner, som Holmberg
skulle uppburit som indelt vice korpr.

Å r	Lön	Dag- avlöning	\|\| Slitnings-1 ersättning.	Summa Kronor	Lön m. m.2	Dag- 1 avlöning och dag-avlönings-tillägg 8	Slitnings- ersättning	Summa Kronor
1903 ............	240.—	146.—	1 36.50 I	422.50	225.—	430.50	73.—	728.50
1904 ............	260.—	158.—	36.50 1	1454.60	225.—	430.50	73.—	728.50
1905 ............	300.—	182.50	36.50	519.—	225.—	430.50	73.—	728.50
1906 ............	300.—	182.50	36.50 J	519.—	225 —	430.50	73.—	728.50
1907 ............	300.—	182.50	36.50	519.-	225.—	430.50	73.—	728.50
1908 ............	360.—	182.50	36.50	579.—	225.—	430.50	73.—	728.50
1909 ............	360.—	182.50	36.50	579.—	225.—	751.50	73.—	1,049.50
1910 ...........	360.—	182.50	36.50	579.—	225.—	751.50	73.—	1,049.50
1911 ............	360.—	182.50	36.50	579.—	225 —	751.50	73.—	1,049.50
1912 ............	360.—	182.50	36.50	579.—	225.—	751.50	73.—	1,049.50
1913 ............	360.—	182.50	36.50	579.—	225.—	751.50	73.—	1,049.50
1914 ............	360.—	182.50	36.50	579.—	225.—	751.50	73.—	1,049.50
1915 ...........	360.—	182.50	36.50	579.—	225.—	751.50	73.—	1,049.50
		Summa kronor	7,066.—		Summa kronor	! 11,717.50

1 Som korpral 8 mån. och som dist.-korpral 4 mån. 2 Lön som husar 150 kronor, som
vice korpral 60 kronor, av rusthållet 15 kronor, summa 225 lcconor. 3 Dagavlöningstillägget frånräkna!
under repetitionsövningarna.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Om Holmberg varit indelt husar, hade han ej behövt vara i ständig tjänstgöring,
men den tid, som han då ej hade varit inkommenderad, synes vara värd
lika mycket i hans civila sysselsättning, så mycket mer som det var av denna
anledning, som det indelta underbefälet fick sitt dagavlöningstillägg, för att det så
mycket som möjligt skulle motsvara den civila dagavlöningen; alltså blir den förlust,
som Holmberg lidit genom att övergå till ny stat, densamma.

Holmbergs förlust alltså 4,651 kronor 50 öre, oberäknat ränteförlust såväl
för de gångna åren 1903—1915 som för framtiden.

Eksjö den 13 januari 1916.

Aug. Bergh.

Regementsintendent.

Regementsläkarens intyg 1913.

Att distinktionskorpralen vid kungl. Smålands husarregemente nr 30/5
Holmberg i anseende till kronisk muskelreumatism, lungemphysem samt kallusbildning
å vänstra skenbenet är till krigstjänst oduglig och äger en betydligt förminskad
förmåga att genom arbete förskaffa sig sitt uppehälle intygas härmed på
heder och samvete.

Eksjö den 25 november 1913.

J. H. Bergman.

Regementsläkare.

Yttrande av regementschefen 1915.

På begäran har nuvarande chefen för kungl. Smålands husarregemente avgivit
följande yttrande.

Euriren av andra klassen vid 5 skvadronen nr 30 Holmberg, född 1869,
övergick år 1903 från indelt till värvad stat, enligt dåvarande regementschefens
uttalade önskan.

Det har emellertid visat sig, att Holmberg, till följd av den förhöjning
i avlöning för indelt manskap, som sedermera fastställdes, gjort en betydande
ekonomisk förlust, genom att taga fast anställning, vilket belyses av bifogade
tabell, bil. A.

Då Holmberg dessutom under sin tjänstgöring ådragit sig reumatism, som
betydligt nedsätter hans arbetsförmåga enligt bifogade läkareintyg, finner jag det
synnerligen rättvist och billigt, att Holmberg vid avskedstagandet tillerkännes högre
pension, än den, vartill han från Vadstena krigsmanshuskassa enligt nu gällande
författningar kan vara berättigad.

Eksjö den 21 december 1915.

C. Hallenborg.

T. f. Regementschef.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Regementsläkarens intyg av år 1916.

På begäran har regementsläkaren vid kungl. Smålands husarregemente avgivit
följande intyg.

Att furiren vid kungl. Smålands husarregemente nr 30/5 Holmberg, Carl
Arvid Adrian, i anseende till kronisk muskelreumatism och lungemphysem, vilka
åkommor med sannolikhet ådragits i tjänsten, är till krigstjänst oduglig och äger
en betydligt förminskad förmåga att genom arbete förskaffa sig sitt uppehälle intygas
härmed på heder och samvete.

Eksjö den 10 januari 1916.

John H. Bergman.

Regementsläkare.

Såsom av ovanstående handlingar framgår är strävan att bereda Holmberg
en något högre pension än den, han genom Vadstena krigsmanshuskassa kan erhålla,
väl motiverad. I väntan på att det till sist skall förunnas nämnda furir, om
vars plikttrohet i utövningen av sin tjänst de bästa vitsord givits, att erhålla något
vederlag för lidna förluster, har han nu i tre år efter uppnådd pensionsålder sökt
uppehålla den tjänst (förrådsvaktmästare), som han på grund av sin invaliditet fått
sig anvisad. Om han nu toge avsked, erhölle han genom Vadstena krigsmanshuskassa
följande pension:

Som menig............................ kronor 36: —

» korpral ........................ » 24: —

Summa kröner 60: —

Han är nu 47 år. Vid 50 år erhölle han 25 kronors tillökning, alltså
60 + 25 = 85 kronor. Vid 60 år komme han att erhålla 100 kronor som menig
och 24 kronor som korpral, möjligen dessutom 15 kronor ur invalidhusfonden på
grund av läkarebetyget, alltså högst 139 kronor. Genom sin övergång från indelt
till värvad stat har han enligt regementsintendentens uträkning lidit en . förlust av
4,651 kronor och 50 öre, som ju icke kan fullt ersättas. Då Holmberg under de
sista invalida åren på grund av sin duglighet och pålitlighet kunnat användas i en
tjänst, vilken — såsom regementschefen 1913 framhåller — kan jämföras med förutvarande
intendenturkårens vaktmästare, som tillerkänts ett pensionsbelopp av 360
kronor, bleve en dylik pension i någon mån en ersättning för de förluster Holmberg
lidit.

Jag har låtit efterhöra vid en del regementen, huruvida analoga fall med
det här relaterade finnes, men fått nekande svar. De, vilka i likhet med Holmberg
övergingo till värvad stat vid indelningsverkets avskrivning, voro i regeln
ungt manskap, som redan befordrats till underofficerare eller övergått till civila
banor. Holmberg var för gammal för att kunna befordras, ty han hade uppnått
35 år (gränsen är 32) då vakans inträffade inom regementets underofficerskår.
Han har dock avlagt underofficersexamen med huvudbetyget »Med beröm godkänd»
och städse skött sig plikttroget. Nu är hans arbetsförmåga genom liden kroppsskada
betydligt nedsatt, varför han efter avskedstagandet svårligen kan genom
arbete öka sina inkomster. Allt talar sålunda för ett verkligt behov, att hans
pension ej tillmätes för knapp.»

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Armeförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse har Arméförvaitpå
anmodan av statskontoret i avgivet yttrande anfört följande- ningens civila

J •’ departement

»Holmberg, som är född den 3 mars 1869, antogs såsom indelt husar i krigs- 0,h fuk*årdstjänst
den 5 november 1887, utnämndes till vice korpral den 5 maj 1899, erhöll y
aen 20 januari 1903 avsked från beställningen såsom indelt, antogs samma dag till
volontär och utnämndes jämväl samtidigt till korpral samt den 24 augusti 1904
+-U .hnktionskorpral vid regementet. Den 1 januari 1915 utnämndes Holmberg
till furir av 2:a klass vid regementet och benådades den 24 januari 1907 med svärdsmedalj.
Holmberg, som nu är 47 år gammal, kvarstår fortfarande i krigstjänsten
och hai under de tre senaste aren uppehållit förrådsvaktmästarebefattning vid
regementet.

A/ * motionen intaget utdrag av krigsrättsprotokoll den 28 september
1906 inhämtas, att Holmberg under ridövning den 12 maj 1906 ridit omkull och
skadat vänstra benet. Den vid krigsrätten närvarande läkaren hade såsom sin åsikt
meddelat, att Holmberg till följd av denna kroppsskada sannolikt komme att erhålla
framtida men.

Av ett likaledes i motionen intaget läkarbetyg av den 25 november 1913
framgar, att Holmberg i anseende till kronisk muskelreumatism och lungemphysem
och kallusbildning å vänstra skenbenet vore till krigstjänst oduglig och ägde en betydligt
förminskad förmåga att genom arbete förskaffa sig sitt uppehälle.

. ^en ^0 november 1913 ingav dåvarande regementschefen underdånig framställning,
att Holmberg i likhet med intendenturkårens förutvarande vaktmästare
vid sm avgång ur krigstjänsten måtte tillerkännas årlig pension å 360 kronor. Efter
inhämtande av arméförvaltningens och statskontorets yttranden i detta ärende blev den
gjorda framställningen av Kung], Maj:t lämnad utan avseende. Enligt ett i motionen
Klaga intaget läkarbetyg av den 10 januari 1916 synps ej Holmbergs hälsotillstånd
och arbetsförmåga undergått någon väsentlig förändring sedan förutnämnda läkarbetyget
den 25 november 1913 avgavs, och den jämförelsevis korta tid, cirka 3 år,
lian tjänstgjort såsom förradsvaktmästare, torde väl näppeligen kunna motivera
hans jämställande i pensionshänseende med intendenturkårens förutvarande vaktmästare.
»

. . „ e£?en del ha1'' statskontoret anfört, hurusom till förmån för nu statskontoret

ifrågavarande förslag vissa billighetsskäl syntes tala, ehuru å andra sidan,
såsom armeförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse anfört,
icke någon väsentlig förändring av Holmbergs hälsotillstånd syntes
hava inträtt, efter det framställning om pension åt honom prövats och
befunnits icke böra till åtgärd i sådant syfte föranleda.

Av utredningen i ärendet inhämtas, att år 1913 framställning in- utskottet.
givits till Kungl. Maj:t om pension åt Holmberg, men att denna framställning
av Kungl. Maj:t lämnats utan avseende. Enligt vad som framgar
av ett i motionen åberopat, den 10 januari innevarande år utfärdat
läkarbetyg, synes någon väsentlig förändring av Holmbergs hälsotillstånd

24 BanköUtskottets utlåtande Nr 35.

icke hava inträtt efter det nyssnämnda framställning prövades. Starka
billighetsskäl tala emellertid,'''' enligt utskottets mening, för att Holmberg
må komma i åtnjutande av något understöd utöver vad han enligt gällande
bestämmelser vid sitt avskedstagande kan erhålla. Den jämförelsevis
korta tid av tre år, han hittills tjänstgjort såsom förrådsvaktmästare, torde
emellertid knappast motivera samma pensionsbelopp, som plåga tilldelas
förutvarande vaktmästare i intendenturkåren. Utskottet har därför ansett
sig böra föreslå en pension av 300 kronor, däri inbegripet honom tillkommande
gratial från Vadstena krigsmanshuskassa. Ifrågavarande pension
synes lämpligen böra bestämmas att utgå från och med den dag,
då Holmberg icke vidare anses kunna sköta den förrådsvaktmästarbefattning,
han nu uppehåller.

Åberopande vad sålunda anförts tar utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må medgiva, att furiren vid Smålands husarregemente
Carl Arvid Adrian Holmberg må från och
med den dag, då han icke vidare anses kunna sköta
den förrådsvaktmästarbefattning, han för närvarande
uppehåller, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en pension till sådant belopp,
att densamma jämte Holmberg tillkommande gratial
från Vadstena krigsmanshuskassa uppgår till trehundra,
kronor.

Angående
pension åi
för rådsdrängen
A,
Stendahl.

13:o) I en till riksdagen den 17 mars 1916 avlåten proposition,
nr 99 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen biiagt utdragav
statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att förrådsdrängen vid arméns mtendenturförråd
å Karlsborg August Stendahl må från och med manaden nast
efter den, under vilken han efter uppnådd ålder av 60 år erhåller entledigande
från sin anställning, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 400 kronor.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anlort

J »1 underdånig skrivelse den 11 oktober 1915 har generalintendenten
gjort framställning om beredande av en årlig pension av 600 kronor
åt förrådsdrängen vid arméns intendentur förråd a Karlsborg August
Stendahl.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Såsom skäl härför har anförts, att Stendahl är född den 9 december
1856 och således år 1916 uppnår en ålder av 60 levnadsår, att han den
9 november 1880 anställts såsom förrådsdräng vid arméns intendenturförråd
å Karlsborg och följaktligen innehaft en oavbruten anställningstid
i statens tjänst av 35 år, att han på grund av sjukdom endast i ringa
grad kan genom eget arbete försörja sig, ett förhållande, som dessutom
med tilltagande ålder kommer att ytterligare nedsätta hans förmåga
att kunna i någon nämnvärd mån bidraga till sitt uppehälle, samt att
Stendahl under den tid, han varit anställd i statens tjänst, med största
plikttrohet fullgjort sitt arbete och såväl i som utom tjänsten städse
iakttagit en i allo hedrande vandel.

Vid framställningen hava fogats dels läkarintyg, utvisande att
Stendahl på grund av organiskt hjärtfel är mindre arbetsför och endast
kan anses förmögen till lättare kroppsarbete, dels ock intyg av vice
ordföranden i vederbörande kommunalnämnd därom, att Stendahl är
medellös.

Arméförvaltningens intendents- och civila departement samt sjukvårdsstyrelse
hava överlämnat en från chefen för arméns intendenturförråd å
Karlsborg infordrad uppgift rörande Stendahls avlöningsförhållanden
under de senaste åren, av vilken uppgift framgår, att Stendahl, förutom
fri bostad, vedbrand och lyse, uppburit en kontant avlöning, som uppgått
under år 1910 till 768 kronor 50 öre, under år 1911 till 761
kronor 25 öre, under år 1912 till 759 kronor, under år 1913 till 782
kronor 90 öre samt under år 1914 till 917 kronor 60 öre. I betraktande
av Stendahls långa och väl vitsordade verksamhet i statens tjänst
och hans på grund av sjukdom nedsatta arbetsförmåga hava nämnda
departement och sjukvårdsstyrelse förklarat sig anse det vara med rättvisa
och billighet förenat, att något understöd för ålderdomen bereddes
honom. Då den beräkningsgrund, som i allmänhet av Kungl. Maj:t
och riksdagen under de senare åren följts vid beviljandet av dylik pension,
nämligen densammas bestämmande till omkring två tredjedelar av
den årsinkomst, vederbörande befattningshavare under senare delen av
sin anställningstid av staten uppburit, i generalintendentens föreliggande
förslag tillämpats och då däremot intet syntes vara att erinra, hemställde
departementen och sjukvårdsstyrelsen, att Stendahl måtte från allmänna
indragningsstaten tilldelas en årlig pension av 600 kronor, att utgå
från och med månaden näst efter den, under vilken han efter fyllda 60
år erhölle entledigande från sin befattning.

Då Stendahl, enligt vad handlingarna gåve vid handen, inom kort
syntes bliva av sjuklighet nödsakad att lämna sin anställning vid inBihang
till riksdagens protokoll 1916. 8 samt. 26 höft. (Nr 35.) 4

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

ten den turförrådet å Karlsborg, vilken han under lång tid skött med
gott vitsord, har statskontoret förklarat sig anse billigt, att honom bereddes
någon pension efter avgången. Med hänsyn till de förmåner i
tjänsten, som Stendahl åtnjöte, hade pensionsbeloppet föreslagits till 600
kronor. Emellertid hade pensioner till arbetare hittills icke avpassats
efter de avlöningsförmåner, de åtnjöte, detta säkerligen av den anledningen,
att dessa förmåner vore synnerligen varierande och beroende av
växlingarna å arbetsmarknaden. I stället hade pension till vanlig arbetare
plägat bestämmas till 300 kronor och för arbetare av det slag, vartill
Stendahl torde få räknas, till 400 kronor. På grund härav hemställde
statskontoret, att Kungl. Maj:t måtte i proposition föreslå riksdagen
medgiva, att Stendahl finge från och med månaden näst efter den, under
vilken han efter uppnådd ålder av 60 år avginge från sin befattning,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension av 400 kronor.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna anser jag billigheten
fordra, att då Stendahl till följd av ålder och sjukdom snart
torde bliva ur stånd att med eget arbete försörja sig, pension beredes
honom av allmänna medel. I fråga om pensionsbeloppet ansluter jag
mig till den av statskontoret uttalade meningen.»

Åven utskottet finner det vara med rättvisa och billighet förenat,
att Stendahl, med hänsyn till hans långa och väl vitsordade verksamhet
i statens tjänst och hans genom sjukdom nedsatta arbetsförmåga, erhåller
något understöd för sin ålderdom. Då Stendahls avlöningsförmåner
senast uppgått till förutom fri bostad, vedbrand och lyse ett kontant
belopp av 900 kronor, anser utskottet i likhet med arméförvaltningens
intendents- och civila departement samt sjukvårdsstyrelse pensionen för
Stendahl böra bestämmas till två tredjedelar av hans kontanta årsinkomst
och detta så mycket hellre som den befattning Stendahl beklätt
väl torde få anses vara mera ansvarsfull än en vanlig arbetares.

Under sådana förhållanden har utskotttet ansett sig böra tillstyrka
ett pensionsbelopp av 600 kronor och hemställer,

att riksdagen må medgiva, att förrådsdrängen
vid arméns intendenturforråd å Karlsborg August Stendahl
må från och med månaden näst efter den, under
vilken han efter uppnådd ålder av 60 år erhåller ent -

Bankoutskottets utlåtande Nr 35. 27

ledigande från sin anställning under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av sexhundra kronor.

14.o) I en till riksdagen avlåten, den 17 mars 1916 dagtecknad
proposition, nr 100, har Kungl. Maj:t under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen medgiva, att förre volontären vid Västerbottens
regemente Karl August Bergqvist må, räknat från innevarande års ingång,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
pension till så stort belopp, att densamma jämte Bergqvist tillkommande
underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa uppgår till 450
kronor för år. ''

_ I fråga om den i ärendet förebragta utredningen får utskottet
hänvisa till propositionen.

Utskottet har ej funnit något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag
och hemställer förty,

att riksdagen må medgiva, att förre volontären
vid Västerbottens regemente Karl August Bergqvist må,
räknat från innevarande års ingång, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
pension till så stort belopp, att densamma jämte Bergqvist
tillkommande underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
uppgår till fyrahundrafemtio kronor för år.

15:o) I en inom första kammaren av herr Rosén väckt motion,
nr 69, anföres följande:

»I en den 29 oktober 1913 daterad skrivelse anhöll förre volontären Karl
Anton Arvid Olsson hos chefen för kungl. Norrlands dragonregemente om understöd,
enär han under sin anställning vid regementet blivit slagen av en häst, varav följt
sjukdom och nedsatt arbetsförmåga. Med anledning härav hölls krigsrätt för frågans
utredning, och framgick därvid

att Olsson vid ett tillfälle år 1903 under tjänstgöring blivit »sparkad av en
häst över ansiktet, så att han sanslös måste föras till sjukhuset»,

att han enligt regementets sjukjournal varit sjukskriven 23—28 maj 1903
för kontusion, 1 20 juni 1903 för sår och 15 augusti 1903—17 februari 1904 för

varbildning i mellanöra, då han även undergick operation, samt 18—24 mars 1904,

Angående
pension åt f.
volontären
K. A.
Bergqvist.

Angående
understöd åt
f. volontären
K. A. A.
Olsson.

Banlcoutskottets utlåtande Nr 35.

att lian 24 mars 1904 erliöll avsked från krigstjänsten på grund av kronisk
öronsjukdom och

att, enligt ett av regementsläkaren Trafvenfelt den 24 oktober 191o utfärdat
intyg, ’den huvudvärk lokaliserad till vänstra örontrakten samt över pannan, varav
Olsson enligt uppgift lider, sannolikt är beroende på den öronsjukdom, för vilken
han under sin vistelse vid regementet opererats’.

På uppmaning av regementschefen översände Olsson krigsrättens protokoll
till riksförsäkringsanstalten jämte en den 17 mars 1914 daterad ansökan om ersättning.
I denna ansökan anförde Olsson, att framställning om ersättning visserligen
skall göras inom två år efter det skadan yppats, men då han i det längsta hoppats
att det onda skulle vara av övergående art, hade han ej velat göra dylik framställning.
I stället för att avtaga har emellertid värken — säger Olsson i sin ansökan
— i hög grad tilltagit.

I skrivelse den 21 mars 1914 meddelade riksförsäkringsanstalten, att kungl.
förordningen den 18 juni 1909 icke vore tillämplig i förevarande fall, då skadan
åsamkats redan 1903, varför riksförsäkringsanstalten icke ägde meddela beslut i
ärendet. Riksförsäkringsanstalten överlämnade emellertid handlingarna till kungl.
arméförvaltningen för den åtgärd, vartill desamma kunde föranleda.

Kungl. arméförvaltningen har den 7 juli 1914 i skrivelse till chefen för kungl.
Norrlands dragonregemente meddelat, att arméförvaltningens civila departement och
sjukvårdsstyrelse, enär av handlingarna icke framgår att den värk i huvudet, varav
Olsson säger sig lida vid utförandet av tungt arbete, orsakats av ifrågavarande
olycksfall under militärtjänstgöringen, icke funnit skäl hos Kungl. Maj:t göra framställning
om ersättning till Olsson.

Ostridigt är emellertid, att Olsson icke kunnat vinna anställning vid regementet
utan att vara fullt frisk, att han den 23 maj 1903 under tjänstgöring blivit
skadad, att han den 24 mars 1904 erhållit avsked på grund av kronisk öronsjukdom,
att han under den tid av 10 månader, som förflöt mellan dagen för olyckshändelsen
och dagen för avskedet, icke tjänstgjorde mer än 85 dagar och att den
värk, varav han lider, enligt-nuvarande regementsläkarens intyg sannolikt härleder
sig från den år 1903 erhållna skadan. Denna bevisning synes vara tillräcklig för
att motivera en framställning om understöd åt honom.

Av krigsrättens protokoll framgår, att Olsson är ägare av hemmanet /32
mantal nr 1 Grubbe i Umeå socken, taxerat till 1,700 kronor, på vilket han hade
en skuld å 2,000 kronor. Han har sedermera nödgats gå ifrån sitt hemman och
äger numera ingen fastighet, såsom framgår av ett av ordföranden i Umea landsförsamlings
kommunalnämnd Joll. Pettersson den 12 januari 1916 utfärdat intyg,
vars riktighet vitsordats av kyrkoherden i församlingen Olof Ahnlund. Da Olsson
enligt samma intyg och frejdbetyg har hustru och fyra minderåriga barn att försörja,
då han ''befinner sig''i mycket svaga ekonomiska omständigheter’ och då
hans arbetsförmåga varit nedsatt sedan år 1903, får jag härmed^ hemställa, att
riksdagen ville tilldela förre volontären Karl Anton Arvid Olsson från Umea landsförsamling
en årlig pension av tvåhundra kronor.»

Vid motionen finnas fogade, förutom avskrifter av krigsrättsprotokoll,
frejdebetvg och intyg av vederbörande kommunalnämndsordforande,
följande två avskrifter:

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

»Till f. d. voloutären Karl Anton Arvid Olsson.

Grubbe, Umeå.

Uti skrivelse den 17 mars 1914 har ni anhållit om utbekommande av ersättning
i anledning av kroppsskada, som ni ådragit eder under eder militärtjänstgöring.

Som berörda skada åsamkats eder redan under år 1903 är den i ansökningen
åberopade kungl. förordningen av den 18 juni 1909, vilken trädde i kraft den 1
januari 1910, icke tillämplig i förevarande fall. Riksförsäkringsanstalten äger på
grund därav icke meddela beslut i ärendet.

Riksförsäkringsanstalten har emellertid överlämnat ansökningen till kungl.
arméförvaltningen för den åtgärd, vartill förvaltningen möjligen kan finna densamma
böra föranleda.

Stockholm den 21 mars 1914.

På riksförsäkringsanstaltens vägnar:

Ivar Tengstrand. *

Till chefen för kungl. Norrlands dragonregemente.

Uti skrivelse den 17 mars 1914 till riksförsäkringsanstalten har förre volontären
vid regementet K. A. A. Olsson, som under tjänstgöring år 1903 blivit sparkad
i huvudet av en häst och, enligt eget förmenande, såsom följd härav lede av svår
värk i huvudet vid utförande av tungt arbete, anhållit om ersättning för den kroppsskada,
som sålunda skulle ådragits honom i tjänsten.

Då riksförsäkringsanstalten icke ägde att pröva ifrågavarande ersättningsanspråk,
har anstalten överlämnat ärendet till arméförvaltningens civila departements
prövning.

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, som gemensamt
förehaft detta ärende, hava emellertid, enär av handlingarna icke framgår, att den
värk i huvudet, varav Olsson säger sig lida vid utförande av tungt arbete, orsakats
av ifrågavarande olycksfall under militärtjänstgöringen, icke funnit skäl hos Kungl.
Maj:t göra framställning om ersättning till Olsson, varom sökanden torde genom
eder försorg underrättas. Stockholm den 7 juli 1914.

F. BERGENHOLTZ. B. BOALT.

Gustaf von Schwerin.»

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse har
på anmodan av statskontoret avgivit yttrande i ärendet och däri anfört:

»Olsson, som är född den 26 september 1882, antogs till volontär vid kungl.
Norrlands dragonregemente den 1 november 1902 och erhöll, enär han till följd av
sjuklighet var oförmögen till vidare krigstjänst före kapitulationstidens utgång avsked
den 23 mars 1904. I det läkarbetyg, som legat till grund för avskedet, meddelas,

Armé förvaltningens
civila
departement
och sjukvårdsstyrelse.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Statskontoret.

Utskottet.

atfc Olsson, vid den 22 mars 1904 företagen undersökning befunnits lida av kronisk
öronsjukdom, på grund varav han vore till krigstjänst oduglig. Olsson, som enligt
vad ett handlingarna bilagt krigsrättsprotokoll utvisade under tjänstgöring år 1903
blivit sparkad i huvudet av en häst och ansåg denna kroppsskada vara orsaken
till hans öronsjukdom, anhöll den 17 mars 1914 i skrivelse till riksförsäkringsanstalten
om utbekommande av ersättning härför i enlighet med kungl. förordningen
den 18 juni 1909. Till svar å Olssons ansökan meddelade riksförsäkringsanstalten
att, enär ifrågavarande olyckshändelse ägt rum redan år 1903 och ovannämnda
kungl. förordning trätt i kraft den 1 januari 1910, riksförsäkringsanstalten ej ägde
meddela beslut i målet, utan blev detta överlämnat till kungl. arméförvaltningen.
Enär emellertid uti ett genom vederbörande regementschef infordrat yttrande legitimerade
läkaren Th. Hammarin den 6 maj 1914 intygat, att det ej kunde med
bestämdhet avgöras, huruvida den öronsjukdom, på grund varav Olsson erhöll avsked
ur krigstjänsten och varav han fortfarande lede, vore en direkt följd av den under
tjänstgöringen år 1903 ådragna kroppsskadan, fann arméförvaltningens civila departement
och sjukvårdsstyrelse ej skäl att hos Kungl. Maj:t göra framställning om
ersättning till Olsson, därom Olsson blev genom skrivelse till regementschefen den
7 juli 1914 underrättad. (Riksförsäkringsanstaltens och arméförvaltningens skrivelser
äro intagna såsom bilagor till motionen.)

Efter det arméförvaltningen år 1914 meddelade sitt ovannämnda beslut har
ej något tillkommit, som kunnat anföras som bevis för sammanhanget emellan
Olssons nuvarande sjuklighet och den honom år 1903 drabbade kroppsskadan.

För jämförelse får arméförvaltningen erinra om att 1912 års riksdag tillerkänt
f. d. soldaten vid kungl. Jönköpings regemente Sven August Pol en årlig
pension av 100 kronor från allmänna indragningsstaten. (Angående de närmare
omständigheterna rörande Pol se Kung], Maj:ts proposition till 1912 års riksdag
nr 132.)»

För egen del har statskontoret framhållit, att det visserligen icke
blivit styrkt, att den sjukdom, varav Olsson lede och som gjorde honom
mindre arbetsför, orsakats av den honom under tjänstutövning tillfogade
skada, men att likväl för ett sådant sammanhang förelåge sannolika skäl
och att det därför måhända kunde anses billigt, att honom tillerkändes
något understöd, som dock enligt statskontorets mening icke borde överstiga
en tredjedel av vad enligt förordningen den 18 juni 1909 utginge
såsom ersättning vid full invaliditet.

På sätt av statskontoret framhållits, har det visserligen icke blivit
utrönt, att den sjukdom, varav Olsson lider och som under eu följd av
år nedsatt hans arbetsförmåga, orsakats av skada under tjänstutövning.
Då emellertid efter all sannolikhet så varit fallet, lärer det få anses billigt,
att Olsson från det allmännas sida erhåller något understöd och torde
med hänsyn till den långa tid, som förflutit, sedan han ådrog sig ifrågavarande
skada, icke något vara att erinra emot det belopp, som av motio -

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

nären föreslagits Understödet torde böra utgå från den 1 januari
innevarande ar och anvisas å allmänna indragningsstaten.

Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må medgiva, att f. volontären Karl Anton Arvid Olsson
må under sin återstående livstid erhålla ett årligt
undeistöd av tvåhundra kronor å allmänna indragningsstaten
att utgå från och med år 1916.

inea manacien nast etter den, under vilken han varder entledigad från
sin anställning, under sin återstående livstid åtnjuta en årlig pension å
allmänna indragningsstaten till belopp av 300 kronor.

,.. .1 om .t}en * ärendet förebragta utredningen får utskottet

hänvisa till propositionen.

att riksdagen må medgiva, att envar av. arbetarna
vid Borghamns kalkstensbrott Anders Samuelsson
och Andei s Magnus Carlsson må från och med
månaden näst efter den, under vilken han varder entledigad
från sin anställning, under sin återstående
livstid åtnjuta årlig pension å allmänna indragningsstaten
till belopp av trehundra kronor.

Angående
''pension åt
arbetarna
A. Samuelsson
och A. M.
Carlsson.

...„ Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj ds förevarande fram
stallning hemställer utskottet,

1 1 Ålk.8dagen den mars 1916 avlåten proposition,

nr 127, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att vardera av
arbetarna vid Karl Gustafs stads gevärsfaktori August Runnström och

Angående
pension åt
arbetarna vid

pension av 500 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Kr 35.

I fråga om utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden
för den 17 mars 1916.

Då utskottet icke haft något att erinra emot ifrågavarande framställning,
får utskottet hemställa,

att Kungl. Mapts förevarande proposition må
vinna riksdagens bifall.

Angående
pension åt
f. fästningsbyggnadsarbetaren
K.
F. Fredriksson
Skön.

18:o) I en inom andra kammaren av herr Beting väckt motion,
nr 85, anföres följande:

»Då förre arbetaren vid fästningsbyggnaden å Karlsborg, Karl Fredrik
Fredriksson Skön, vilken enligt bil. 1 närmare ett 30-tal ar varit anställd i kronans
arbete, numera genom sjukdom är urståndsatt att genom arbete sig försörja, vagar
jag härmed hos riksdagen göra framställning om, att den honom av riksdagen ar
1910 beviljade pensionen å 150 kronor måtte höjas med ytterligare 150 kronor till

300 kronor. , T, ,

På grund av ömmande omständigheter och långvarig sjuklighet lann Kungl.
Maj:t skäligt att år 1915 av å fjärde huvudtiteln uppförda anslaget till extra utgifter
utöver pensionen tilldela Skön en gratifikation å 100 kronor.

Då omständigheterna för den utslitne och genom den långvariga sjukdomen
nedbrutne fästningsbyggnadsarbetaren ingalunda under senare tiden förbättrats och
på det att Kungl. Maj:t ej vidare må besväras av återkommande ansökningar om
hjälp och för att Sköns pension skall komma att närma sig det belopp, som av
riksdagen tilldelats en hel del av hans forna arbetskamrater, får jag föreslå, att
riksdagen måtte besluta att till förre arbetaren vid fästningsbyggnaden å Karlsborg,
Karl Fredrik Fredriksson Skön, må från och med 1916 utgå en till 300 kronor
förhöjd årlig pension under hans återstående livstid.»

Beträffande de vid motionen fogade bilagorna anhåller utskottet
få hänvisa till motionen.

Arméförvait- På begäran av statskontoret har arméförvaltningens fortifikations ningens

forti- departement i avgivet yttrande anfört följande:

departement. en i början av år 1915 till fortifikationsdepartementet insänd ansökning

anhöll Skön, som av 1910 års riksdag beviljades en årlig pension av 150 kronor,
att fortifikationsdepartementet måtte utverka, att han, i likhet, med andra gamla
fästningsbyggnadsarbetare, måtte komma i åtnjutande av en till 300 kronor förhöjd
årlig pension. Till stöd för denna anhållan anförde Skön, att han på grund av en
för några år sedan i kronans arbete åsamkad kroppsskada vore mindre arbetsför,
att han därigenom och till följd av tilltagande sjuklighet vore oförmögen att med
sitt arbete nöjaktigt försörja sig och de sina samt att han vore medellös. Riktig -

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

heten av dessa uppgifter styrktes genom vederbörliga intyg, varjämte fortifikationsbefälhavaren
å Karlsborg, som i ärendet avgav yttrande, framhöll att, då Skön år
1914 opererats för ljumskbråck och dessutom lede av kronisk reumatism, det vore
synnerligen ovisst, när han kunde återfå sin arbetsförmåga eller om någon förbättring
överhuvud alls vore att förvänta, samt tillstyrkte på dessa och andra anförda skäl
förhöjning i den Skön förut beviljade pensionen. I anledning av Sköns ansökning
hemställde fortifikationsdepartemeutet, som jämväl fann göda skäl föreligga för
beviljande av förhöjd pension åt Skön, i underdånig skrivelse den 27 februari 1915,
att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för att bereda Skön för hans återstående
livstid en till 300 kronor förhöjd årlig pension att utgå från allmänna indragningsstaten
från och med den 1 januari 1915, men fann Kungl. Maj:t genom nådigt brev
den 10 april 1915 gott endast i så måtto bifalla departementets hemställan, att
Skön tillerkändes en gratifikation å 100 kronor, att utbetalas från det under fjärde
huvudtiteln uppförda anslaget till extra utgifter.

Vidkommande därpå frågan huruvida beviljande av den i motionen ifrågasatta
förhöjningen av Sköns pension skulle stå i överensstämmelse med eller innebära ett
frångående av de principer, som hittills legat till grund för pensioners meddelande,
får fortifikationsdepartementet, under hänvisning till fortifikations- och civila departementens
skrivelse till Eder den 11 juli 1914 och med förmälan att fortifikationsdepartementet
fortfarande tillämpar däri uttalade principer för underdånig framställning
om beviljande av pensioner åt f. d. fästningsbyggnadsarbetare, härmed
meddela, att departementet anser sin under nästlidet år gjorda underdåniga hemställan
om beviljande av förhöjd pension åt Skön icke hava inneburit något frångående
av nämnda principer.»

För egen del har statskontoret anfört:

»Såsom framgår av såväl motionen som nyssnämnda yttrande, har frågan
om pensionsförhöjning åt Skön nyligen varit föremål för utredning; och har statskontoret
i underdånigt utlåtande den 20 mars 1915 anfört, att anledningen därtill,
att, då frågan om pension åt Skön förelädes 1910 års riksdag, det belopp av 300
kronor, som vanligen plägade beviljas i statens tjänst utslitna arbetare, icke beträffande
Skön föreslogs, syntes hava varit den, att Skön då uppnått endast 51 år
och, ehuru hans arbetsförmåga blivit i kronans tjänst i avsevärd grad nedsatt, likväl
ännu varit i stånd att skaffa sig en icke obetydlig arbetsförtjänst; att den sedermera
tillkomna utredningen väl utvisade, att Skön sedan den 17 november 1914
på grund av sjukdom varit till arbete oförmögen men dock icke syntes utesluta
möjligheten av att han, som då nyligen uppnått 56 års ålder, ännu kunde förmå
med arbete bidraga till sitt uppehälle. Sedan statskontoret vid sådant förhållande
ifrågasatt, huruvida tiden då ännu kunde anses vara inne att hos riksdagen begära
förhöjning av Sköns pension, blev i enlighet med statskontorets därom gjorda hemställan
en gratifikation å 100 kronor tilldelad Skön enligt nådigt beslut den 10
april 1915.»

Av utredningen i ärendet framgår, att Fredriksson Skön, vilken av
1910 års riksdag beviljats en årlig pension av 150 kronor, på grund
av särskilt ömmande omständigheter och långvarig sjuklighet för lidet
Bihang Ull riksdagens protokoll 1916. 8 sand. 26 höft. (Nr 35.)

Statskontoret.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Angående
understöd åt
arbetaren
0. W. Andersson.

Armé förvaltning
ens civila
departement
och sjukvårdsstyrelse.

år av Knngl. Maj:t tillerkänts en gratifikation av 100 kronor. Då, enligt
vad i motionen framhållits, omständigheterna för den ifrågavarande
sjukliga fästningsbyggnadsarbetaren ingalunda förbättrats, synes det utskottet
lämpligt, att en höjning av hans pension medgives; och har
utskottet för sin del icke något att erinra emot vad motionären i sådant
avseende föreslagit. Beloppet torde böra anvisas att utgå från allmänna
indragningsstaten.

Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till förevarande motion,
må medgiva, att förre arbetaren vid fästningsbyggnaden
å Karlsborg Karl Fredrik Fredriksson Skön må, utöver
honom av 1910 års riksdag beviljad pension till belopp
av 150 kronor, från och med år 1916 under sin återstående
livstid uppbära årligen ytterligare etthundrafemtio
kronor å allmänna indragningsstaten.

19:o) I en inom andra kammaren av herr von Sneidern väckt
motion, nr 169, har hemställts, »att riksdagen till arbetaren Oskär Wilhelm
Andersson från Kinna, Ålvsborgs län, å allmänna indragningsstaten måtte
bevilja ett årligt understöd om 300 kronor».

Till stöd för motionen har anförts följande:

»Arbetaren Oskar Wilhelm Andersson från Rinna, Älvsborgs län, har under
fullgörande av militärtjänstgöring hösten 1911 å Fristads hed ådragit sig lungsjukdom,
som sedermera utvecklat sig till lungtuberkulos, vilket av läkare konstaterats
sommaren 1912. Genom obekantskap med gällande förordning av den 18
juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst
göring, kom Andersson att först i augusti 1914 göra framställning om ersättning
enligt denna förordning. Anderssons framställning blev genom riksförsäkringsanstaltens
beslut av den 12 mars 1915 avslagen på grund därav att ansökan ej
ingivits inom två år efter det skadan yppats. Även om tvekan kan råda från vilken
tidpunkt vid en sjukdom som tuberkulos preskriptionstiden för talans framställande
bör löpa, är givetvis möjligheten för Andersson att på den i K. F, av 18 juni 1909
angivna vägen erhålla hjälp numera utesluten.

Då emellertid Andersson är i synnerligt behov av understöd och då ej något
annat synes ha • stått honom i vägen för erhållande av statens understöd än hans
förklarliga obekantskap med gällande förordning, synes mig skäl föreligga för ett
riksdagens ingripande.»

Arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse har
på anmodan av statskontoret i avgivet yttrande anfört:

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

,>>Av. handlingarna inhämtas följande: värnpliktige nr 202 31/1909 Oskar
Wilhelm Andersson, som år 1911 fullgjorde 2:dra repetitionsövningen av sin värnpliktstjänstgöring
vid kungl. Alvsborgs regemente å Fristad, uppgiver, attjhan därunder
ådragit sig förkylning och känt symtom av lungsjukdom, utan att han dock sjukskrivits.
I slutet av år 1911 och början av år 1912 behandladesfAndersson vid
upprepade tillfallen av läkare för olika sjukdomar, bland andra lungsäcksinflammation
Vid läkarundersökning den 8 juni 1912 konstaterades lungtuberkulos. Någon
anhållan om ersättning för sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring, har icke
gjorts förrän den 15 augusti 1914, då hans ansökan därom av den 28 juli 1914
synes hava inkommit till befälhavaren för Borås rullföringsområde. Sedan ansökningen
inkommit till riksförsäkringsanstalten, meddelade denna myndighet i skrivelse
den 12 mars 1915, att någon gottgörelse jämlikt kungl. förordningen den 18 juni
1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
ej kunde tillerkännas Andersson, enär ansökan därom ej blivit gjord inom föreskriven
tid.

M 1 underdånig skrift den 6 juli 1915 anhöll därefter Andersson hos Kungl.
Majrt, att, oaktat hans ansökning om ersättning för sjukdom för sent inkommit till
n slorsakringsanstalten, han dock måtte i nåder tillerkännas den äskade gottgörelsen

llenna Anderssons ansökan remitterades av Kungl. Maj.t först till riksförsäkrmgsanstalten
och därefter till arméförvaltningen. Riksförsäkringsanstalten anför i
underdånigt utlåtande den 28 oktober 1915, dels att vad i ärendet senare förekommit
ej givit anstalten anledning frångå sitt förut fattade beslut dels ock att
dem ärendet förebragta utredningen ej garn tillräckligt stöd för antagandet, att
militärtjänstgöringen bidragit till sjukdomen. Dock ifrågasätter anstalten med avseende
å det behjärtansvärda i Anderssons ställning, huruvida ej något understöd
att utgå med ett belopp en gång för alla kunde tillerkännas Andersson
... , arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse, som i

sitt den o februari 1916 i ärendet avgivna utlåtande ansett det ej vara alldeles
uteslutet, att namnda tjänstgöring kunnat förorsaka eller åtminstone bidraga till
Anderssons sjukdom, hemställde dels på grund härav dels ock enär det av ett den
23 december 1915 utfardat, handlingarna bifogat läkarbetyg inhämtats, att Andersson
ännu agde förutsättningar till stadigvarande förbättring i sitt hälsotillstånd, hos

^nåfI''r''MaJ:t’ Ä b?av, 20®, kronor’ kostnad för en sex månaders vistelse å
sanatorium, måtte for detta ändamål anvisas.

,,.Jäl!1’ikt nädi§t br®^ den 11 februari 1916 har Kungl. Maj:t bifallit denna
armeforvaltnmgens framställning. J

Av handlingarna i detta ärende inhämtas således, dels att det ej med visshet
kan avgöras, huruvida den militära tjänstgöringen orsakat eller bidragit till
den sjukdom, varav Andersson lider, dels ock att sjukdomen ej för närvarande kan
anses obotlig.»

På anmodan av statskontoret har därjämte riksförsäkringsanstalten
i avgivet yttrande anfört följande:

»Hos riksförsäkringsanstalten har Andersson uti en den 1 februari 1915
i°“ Asknbt gjort framstäHning om utbekommande av ersättning för nämnda
sjukdom Av de till riksförsäkringsanstalten inkomna handlingarna i ärendet samt
av den utredning, riksförsäkringsanstalten lät införskaffa, inhämtades emellertid att

Riksförsäkrings
anstalten.

36 Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Andersson år 1911 fullgjort 2:dra repetitionsövningen vid Älvsborgs regemente å
Fristads hed, vilken tjänstgöring avslutats i oktober månad nämnda år. Härunder
skulle han hava ådragit sig förkylning och känt symtom till lungsjukdom,
utan att han dock blivit sjukskriven. I slutet av år 1911 och början av 1912
behandlades Andersson upprepade gånger av läkare för olika sjukdomar bland annat
för lungsäcksinflammation. Vid en av doktor H. Petersén den 8 juni 1912 verkställd
undersökning befanns Andersson lida av lungtuberkulos, i följd av vilken
sjukdom han ansågs vara till arbete oförmögen. Någon anhållan om ersättning för
sjukdom hade, så vitt kunnat utrönas, från Anderssons sida icke gjorts förrän den
15 augusti 1914. då han syntes hava inlämnat en den 28 juli 19;14 dagtecknad
ansökningshandling till befälhavaren för Borås rullföringsområde.

Som emellertid enligt 12 § i kungl. förordningen om ersättning i anledning
av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring den 18 juni 1909 framställning
om ersättning skall göras inom två år, sedan skadan yppats, vid äventyr att rätten
till ersättning skall vara förverkad, men Anderssons framställning icke blivit gjord
inom den sålunda föreskrivna tiden, förklarade riksförsäkringsanstalten i skrivelse
den 12 mars 1915, att någon ersättning enligt samma kungl. förordning icke kunde
tillerkännas Andersson.

Sedermera har emellertid Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 11 februaii
1916, med hänsyn till förekommande omständigheter, medgivit att ett belopp av
högst 200 kronor finge för beredande av vård åt Andersson å Västeråsens sanatorium
mot redovisningsskyldighet utbetalas till chefen för nämnda regemente från
fjärde huvudtitelns anslag till extra utgifter.

Vad angår Anderssons rätt till ersättning anser sig riksförsäkringsanstalten
böra framhålla, hurusom det i allmänhet är mycket svårt att i förekommande fall
vinna tillförlitlig utredning för bedömande av frågan om militärtjänstgöringen verkligen
bidragit till den lungtuberkolos, i anledning av vilken ersättning begäres, eller
ej. Då, såsom i detta fall, utredningen skall verkställas först mer än 2 7, år efter
det vederbörande slutat sin militärtjänstgöring, torde det vara nästan omöjligt att
vinna sådana upplysningar att med ledning därav förevarande fråga med säkerhet
skall kunna avgöras. Den lungsäcksinflammation, som diagnostiserades hos Andersson
omkring en månad efter militärtjänstgöringens slut, kan visserligen hava
utvecklat sig efter en förkylning under tjänstgöringen. Antagligast är dock, att
den är endast ett symtom av en lungtuberkulos, som kan hava förefunnits latent
redan före tjänstgöringens början, och den möjligheten är dessutom ingalunda utesluten,
att Andersson ådragit sig lungsäcksinflammationen efter tjänstgöringens slut.
Under sådana förhållanden och då Andersson icke varit sjukskriven under sm tjänstgöring
och då det ej heller annorledes kunnat visas, att han under densamma adragit
sig någon svårare förkylning, har riksförsäkringsanstalten ansett sig icke kunna
utgå från förutsättningen, att militärtjänstgöringen skäligen bidragit till sjukdomen.

Såsom skäl för sitt avslagsbeslut har riksförsäkringsanstalten emellertid åberopat
bestämmelserna i 12 § av kungl. förordningen den 18 juni 1909. Hade militärtjänstgöringen
bidragit till den lungsäcksinflammation, varav Andersson lidit, skulle
skadan kunna anses hava yppats redan, då lungsäcksinflammationen i novembei
1911 konstaterades; och ersättningsanspråket hade alltså redan i november 1913
varit preskriberat. Riksförsäkringsanstalten har emellertid räknat preskriptionstiden
först från och med den dag, då lungtuberkulosen kunde med säkerhet iakttagas
eller den 8 juni 1912. För så vitt anspråk på ersättning i anledning av lung -

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

tuberkulos skall vara underkastad förberörda bestämmelse om preskription — och
något annat kan väl icke göras gällande — är den dagen den senaste, från vilken
preskriptionstiden kan börja att löpa, alldenstund å ena sidan den, som drabbats av
denna sjukdom, alltid måste vara beredd att lida minskning i sin arbetsförmåga,
åtminstone så till vida, att han alltid måste iakttaga en ganska höggradig försiktighet,
och å andra sidan den sjukes tillstånd, även om sjukdomen befinner sig i
så kallat stationärt stadium, merendels allt fortfarande är underkastat förändring.

Beträffande det föreslagna understödsbeloppet lämna här befintliga handlingar
icke möjlighet till bedömande av graden av den nedsättning i arbetsförmågan,
som sjukdomen kan antagas hava medfört för Andersson.»

Statskontoret har för egen del åberopat vad arméförvaltningens statskontoret.
civila departement och sjukvårdsstyrelse samt riksförsäkringsanstalten
anfört.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att det icke med tillräcklig utskottet.
visshet kan avgöras, huruvida Anderssons militära tjänstgöring orsakat
eller bidragit till den sjukdom, varav han lider, ävensom att sjukdomen
icke för närvarande kan anses obotlig, utan att Andersson äger förutsättningar
till stadigvarande förbättring i sitt hälsotillstånd. Andersson
har också tilldelats ett understöd av 200 kronor till bekostande av sex
månaders vistelse å sanatorium. Under sådana förhållanden synes lämpligt
att avvakta, i vad mån förbättring i hans hälsotillstånd genom
sanatorievistelsen kan vinnas. Skulle någon förbättring icke åstadkommas,
lärer Kungl. Maj:t icke underlåta att på därom gjord framställning
bereda honom ytterligare medel till fortsatt sanatorievård..

Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion II : 169 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

3. Angående sjöförsvarsdepartementet.

20:o) 1 en till riksdagen den 3 mars 1916 avlåten proposition, Angående
nr 105, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att överkon- ''‘o^erkomtastapeln
vid flottans poliskår Fritz Wilhelm Möllers änka Sofie Lovisa pein vid
Möller, född Lundberg, och makarnas minderåriga dotter Agda Emma ^k&r^F^w!''
Sofia må från allmänna indragningsstaten från och med år 1916 åtnjuta Möllers anka
årliga understöd, änkan under sin återstående livstid, så länge hon i ^dgcTdotter
sitt nuvarande änkestånd förbliver, till belopp av 250 kronor samt dottern
intill uppnådd ålder av femton år till belopp av 50 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Angående
pension åt f. d.
2:a klass sjö•
mannen C. H.
Ryding svärd.

Beträffande den i ärendet förebragta utredningen får utskottet
hänvisa till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
sjöförsvarsärenden den 3 mars 1916.

Utskottet, som icke funnit något att erinra mot Kungl. Mapts
förevarande framställning, hemställer,

att riksdagen må medgiva, att överkonstapeln
vid flottans poliskår Fritz Wilhelm Möllers änka Sofie
Lovisa Möller, född Lundberg, och makarnas minderåriga
dotter Agda Emma Sofia må från allmänna indragningsstaten
från och med år 1916 åtnjuta årliga
understöd, änkan under sin återstående livstid, så länge
hon i sitt nuvarande änkestånd förbliver, till belopp
av tvåhundrafemtio kronor samt dottern intill uppnådd
ålder av femton år till belopp av femtio kronor.

21 :o) I en inom första kammaren av herr Neiglick väckt motion
nr 28 hemställes, »att riksdagen måtte besluta, att f. d. 2:a klass sjömannen
Carl Hartvig Rydingsvärd må från och med den 1 januari 1916
under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten åtnjuta
understöd med sådant belopp, att detsamma jämte det pensionsbelopp,
han äger uppbära från flottans pensionskassa, uppgår till 300 kronor
för år».

Till stöd för motionen har motionären anfört följande:

»Sedan 2:a klass sjömannen vid 4:e matroskompaniet nr 50 Carl Hartvig
Rydingsvärd den 30 september 1915 meddelats avsked ur kungl. flottans tjänst,
tillerkändes han genom pensionsbrev den 21 oktober 1915 en pension av 150 kronor
årligen under sin återstående livstid.

Rydingsvärd, som är född den 1 oktober 1891, antogs till skeppsgosse den
16 september 1907 och inskrevs vid sjömanskåren den 1 oktober 1909. Enligt vad
vid denna motion fogade handlingar — ävensom krigsrättsprotokoll och intyg som
skola tillställas vederbörande utskott — giva vid handen, ådrog sig Rydingsvärd
under gymnastikövning på sommaren 1909 utan eget förvållande en skada, varav
alstrats sjukdom, som gjort honom till krigstjänst oduglig. I det för Rydingsvärd
utfärdade pensionsbrevet förklaras, att han genom utövning av kronans tjänst
ådragit sig obotlig sjukdom.

Rydingsvärd, vars högra ben amputerats ovanför högra knäet och även i
övrigt lider av defekter och kroniska sjukdomar, är medellös och oförmögen att
genom arbete bidraga till sitt uppehälle. Hans föräldrar f. d. fanjunkaren A. J.
Rydingsvärd och dennes hustru, som hava ett stort antal barn i sitt äktenskap,
leva i mycket knappa omständigheter.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

I likartade fall har riksdagen förut beviljat förhöjt understöd åt vederbörande
pensionstagare.»

Beträffande åberopade bilagor hänvisas till motionen.

Efter anmodan av statskontoret har direktionen över flottans pensionskassa
inkommit med yttrande i ärendet och däri anfört följande:

»2:a klass sjömannen vid 4:e matroskompaniet nr 50 Carl Hartvig Rydingsvärd,
född den 1 oktober 1891, avskedades efter tilländalupen anställningstid den
30 september 1915 efter en tjänstetid av sex år, därav fyra år från tjugo års ålder,
och med vitsord att han under tjänstetiden skickat sig redligt och utmärkt väl.

Enligt beslut den 18 september 1911 fann direktionen med sannolika skäl
ådagalagt, att Rydingsvärd genom utövning av kronans tjänst någon dag i juli eller
augusti 1909 ådragit sig den sjukdom (benröta i bröstbenet och tuberkelsjukdom i
högra knäet), varav han lede.

Genom remiss den 13 oktober sistlidet år anmäldes stationsbefälhavaren i
Stockholm Rydingsvärd till pensions erhållande. Vid ansökningshandlingarna var
fogat ett av bataljonsläkaren Harald Hansson i Uddevalla den 26 nästförutgångna
september utfärdat och den 28 i samma månad av marinläkaren J. Kjellberg attesterat
läkarbetyg, enligt vil ket Rydingsvärd lede av ben- och ledgångstuberkulos å olika
ställen av kroppen, varigenom Rydingsväids förvärvsförmåga för det dåvarande
ansågs »lika med ingen».

Genom resolution den 21 oktober 1915 tilldelade direktionen Rydingsvärd
pension från och med påföljande november i l:a klassen med 150 kronor.

Jämlikt nådiga kungörelsen den 13 augusti 1909 höjes Rydingsvärds pension
med 25 kronor om året, när han uppnått 50 års ålder eller Kungl. Maj:t medgivit
honom att tidigare komma i åtnjutande av denna förmån.

Högre pension kan Rydingsvärd icke tilldelas genom flottans pensionskassa.

Vid flera tillfällen har direktionen på grund av ömmande omständigheter i
underdånighet föreslagit avskedade medlemmar av sjömanskåren till erhållande av
ärligt understöd av allmänna medel utöver pension från flottans pensionskassa.

Sålunda tillstyrkte direktionen uti underdånig skrivelse den 15 augusti 1912,
att förre l:a klass sjömannen vid l:a ekonomikompaniet nr 1 Carl Ernst Andersson
måtte beredas ett årligt understöd av allmänna medel att utgå från och med månaden
näst efter den, uti vilken Andersson erhållit avsked, eller från och med november
1911 med ett belopp av minst 300 kronor, vilket understöd dock från och med
januari 1914, då Andersson för ålder och tjänstetid erhölle pension genom flottans
pensionskassa med 105 kronor, borde minskas med sistnämnda belopp. Jämlikt
riksdagens skrivelse nr 10 den 24 maj 1913, punkt 51, medgav riksdagen uppå
nådig proposition, att Andersson måtte under sin återstående livstid från allmänna
indragningsstaten uppbära pension till belopp, som för tiden från och med november
månad 1911 till och med utgången av år 1913 skulle utgöra 300 kronor, samt därefter
195 kronor, allt för år räknat.

Uti underdåniga skrivelser den 15 november och den 15 december sistlidet
ar tillstyrkte direktionen att förre korpralen vid 3:e matroskompaniet nr 520 Arvid
Persson, utöver pension genom flottans pensionskassa i l:a klassen med 240 kronor
årligen, måtte beredas så stor förhöjning av allmänna medel, att han koinme i åtnjutande
av ett sammanlagt pensionsbelopp av 450 kronor årligen, ävensom att så

Direktionen
över flottans
pensionskassa.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

stor pensionsförhöjning av allmänna medel måtte beredas förre underofficerskorpralen
vid 3:e matroskompaniet nr 237 Ernst August Nilsson, att den tillsammans med till
Nilsson från flottans pensionskassa utgående pension, 145 kronor, uppginge till av
honom begärt belopp av 300 kronor.

Av vad ovan anförts framgår, att beviljande av pension till Rydingsvärd i
enlighet med föreliggande motion icke skulle innebära ett frångående av de principer,
som hittills legat till grund för pensions meddelande av riksdagen; och får
direktionen för sin del tillstyrka beviljande av den för Rydingsvärd begärda pensionen.
»

statskontoret. För egen del har statskontoret förklarat sig icke hava något att

erinra mot direktionens hemställan.

utskottet. Enligt vad utredningen giver vid handen, har Rydingsvärd under

utövning av sin tjänst ådragit sig svår sjukdom och torde han på
grund härav för framtiden få anses vara oförmögen att bidraga till sitt
uppehälle. Med hänsyn såväl härtill som ock till övriga i motionen
åberopade ömmande omständigheter har utskottet ansett sig böra tillstyrka
bifall till motionärens av direktionen över flottans pensionskassa
biträdda framställning.

Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till förevarande motion,
må besluta, att f. d. 2:a klass sjömannen Carl Hartvig
Rydingsvärd må från och med den 1 januari 1916
under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
åtnjuta understöd med sådant belopp, att detsamma
jämte det pensionsbelopp, han äger uppbära
från flottans pensionskassa, uppgår till trehundra
kronor för år.

Angående 22:o) I en till riksdagen avlåten, den 4 februari 1916 dagtecknad

fortifikations- proposition, nr 53, har Kungl. Maj:t, med åberopande av bilagt utdrag
arbetaren av statsrådsprotokollet över sjöförsvarsärenden för samma dag, föreslagit
.4. Håkansson, riksdagen medgiva, att fortifikationsarbetaren Änders Håkansson må från
och med månaden näst efter den, under vilken han erhåller avsked från
sin anställning vid Karlskrona fästningsbyggnad, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 300
kronor.

I fråga om den i ärendet förebragta utredningen får utskottet
hänvisa till propositionen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35. 41

Utskottet har ej funnit något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag
och hemställer förty,

att riksdagen må medgiva, att fortitikationsarbetaren
Anders Håkansson må från och med månaden
näst efter den, under vilken han erhåller avsked från
sin anställning vid Karlskrona fästningsbyggnad,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av trehundra kronor.

4. Angående civildepartementet.

23:o) I en till riksdagen den 17 nästlidna april avlåten proposition,
nr 208, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen medgiva, att f. d. provinsialläkaren Ludvig Oskar
Svenonius, som jämlikt nådigt brev den 9 juli 1915 äger att från och
med den 1 augusti samma år under sin återstående livstid från anslaget
till pensionering av civila tjänstinnehavare åtnjuta en årlig pension av

4,000 kronor, må utöver nämnda förmån uppbära en årlig tilläggspension
från allmänna indragningsstaten till belopp av femhundra
kronor att från ingången av 1917 utgå under hans återstående livstid.

Departementschefen bär till statsrådsprotokollet i ärendet anfört
följande:

»F. d. provinsialläkaren i Svegs distrikt av Jämtlands län Ludvig
Oskar Svenonius, vilken, född den 8 maj 1853, den 7 juni 1889 utnämndes
till provinsialläkare i Hede distrikt och den 2 december 1892
transporterades till Svegs distrikt, erhöll den 9 juli 1915 nådigt avsked,
med rätt för honom att under sin återstående livstid från förslagsanslaget
till pensionering av civila tjänstinnehavare åtnjuta en årlig pension av

4,000 kronor att, enligt bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension den 11 oktober 1907, utgå från och med
augusti månad 1915.

Uti en till Kungl. Maj:t ingiven skrift har nu Svenonius av anförda
orsaker anhållit att komma i åtnjutande av högre pension.

Innan jag närmare ingår på ansökningens innehåll, ber jag att
få lämna en kortfattad redogörelse för de bestämmelser i avlöningsBihang
till riksdagens protokoll 1916. 8 sand. 26 höft. (Nr 35.) 6

Angående
tilläggspension
åt
f. d. provinsialläkaren

L. O. Svenonius.

Banlcoutskottets utlåtande Nr 35.

och peusionshänseende, vilka äro av betydelse för den nu föreliggande
frågans bedömande.

Enligt en år 1890 fastställd avlöningsstat ägde provinsialläkarna
i regel uppbära eu begynnelseavlöning — inberäknat hyresersättning -—
av 3,250 kronor, därav 1,875 kronor utgjorde lön, vartill kommo två
ålderstillägg, vartdera å 500 kronor, efter respektive 10 och 15 år.

Beträffande provinsialläkarbefattningen i Sveg var med densamma
dessutom förenad en särskild avlöningsförmån, s. k. fixa tjänstgöringspenningar,
å tillhopa 1,000 kronor om året.

Genom den år 1911 beslutade löneregleringen erhöllo provinsialläkarna
eu begynnelseavlöniug av 4,000 kronor, varav 3,000 kronor
som lön. Till lönen kommo dessutom två ålderstillägg, vartdera å 500
kronor, efter 5 respektive 10 år.

Svenonius ingick icke på nya lönestaten, i vilket avseende tiden
för anmälan utgick med oktober månads utgång år 1911.

I fråga om provinsialläkares rätt till pension utgjorde denna
enligt 1884 års riksdags beslut och kungl. brev den 10 juli samma år

4,000 kronor.

Genom lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension skedde häri icke någon ändring. Enligt § 18
mom. c) av samma lag skulle nämligen pensionsunderlaget för provinsialläkare,
intill dess ny lönestat kunde bliva fastställd, utgöra det belopp,
som före lagens trädande i kraft blivit såsom pension för sådan
tjänstinnehavare bestämt. I lagen ifråga föreskrevs skyldighet för
tjänstinnehavare att erlägga visst bidrag till kostnaden för beredande
av pension, men stadgades tillika, att tjänstinnehavare, som vore underkastad
lagens bestämmelser och med vars tjänst redan före lagens trädande
i kraft varit förenad rätt till pension, vore befriad från att erlägga
pensionsavgift, om han för tjänsten åtnjöte avlöning enligt lönestat,
som fastställts före den 1 april 1900, så länge avlöniug å den lönestat
av honom åtnjötes.

Svenonius anmälde inom i 1907 års lag föreskriven tid. att denna
lags bestämmelser finge å honom tillämpas.

I enlighet med 1914 års senare riksdags i ämnet fattade beslut
har sedermera genom kungl. brev den 23 oktober 1914 fastställts sådant
tillägg till den år 1911 fastställda avlöningsstaten för provinsialläkare,
att pensionsunderlaget för sådan befattningshavare skall utgöra 3,500
kronor med förhöjning i förekommande fall av de i avlöningsstaten
upptagna ålderstilläggen.

Uti sin nu ingivna ansökning har Svenonius anfört huvudsakligen

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

följande: Att Svenonius ej ingått på 1911 års lönestat vore helt naturligt,
då lian i sådant fall skulle kommit att lida en minskning med
250 kronor i sina sammanlagda avlöningsförmåner. Någon som helst
anledning att antaga, att han genom att ingå på denna stat skulle erhålla
högre pension, hade ju ej heller vid denna tid förelegat. Helt
annorlunda ställde sig förhållandet efter tillkomsten av 1914 års riksdags
beslut angående pen sionsförhöj ning för provinsialläkare. Hade Svenonius
då haft tillfälle att ingå på nya lönestaten, hade han gärna avstått från
den något högre lönen för att i stället komma i åtnjutande av högre
pension. Att märka vore ock, att 1911 års lönereglering för de allra
flesta provinsialläkare inneburit eu verklig ökning av lönen. Endast
den omständigheten, att Svenonius såsom provinsialläkare i Svegs distrikt
uppburit förutnämnda fixa tjänstgöringspenningar om 1,000 kronor hade
medfört, att löneregleringen för nämnda distrikts vidkommande kommit
att innebära en försämring i lönehänseende.

Under åberopande härav anhåller nu Svenonius som en gärd av
billighet och rättvisa, att honom måtte från och med dagen för hans
avskedstagande beviljas det högre pensionsbeloppet å 4,500 kronor
årligen. Svenonius ifrågasätter emellertid att vid pensionens bestämmande
han skall beräknas hava övergått på nya lönestaten från och
med den 1 januari 1912 och att alltså avdrag skall ske med det överskjutande
belopp, som han under tiden från sistnämnda dag uppburit
enligt gamla lönestaten.

Medicinalstyrelsen har den 18 februari 1910 avgivit utlåtande i
ärendet och däri anfört följande:

»Den omständigheten, att sökanden, vilken såsom provinsialläkare kvarstod
å gammal stat, anmält sig ingå på nya pensionslagen, berättigar ej sökanden att
komma i åtnjutande av högre pension än 4,000 kronor. Bestämmelsen om det högre
pensionsunderlaget utgör nämligen ett tillägg till nya staten för provinsialläkare och
icke till pensionslagen.

De av sökanden i övrigt förebragta skäl för bifall till ansökningen synas
medicinalstyrelsen icke motivera ett undantag från gällande bestämmelser i ämnet.
Medicinalstyrelsen finner sig för den skull icke kunna tillstyrka vidtagande av åtgärder
för beviljande av den föreliggande ansökningen.»

Statskontoret, vars yttrande därefter inhämtats, anför i utlåtande
den 15 mars 1916 följande:

»Den år 1914 skedda pensionsförhöjningen för provinsialläkare gäller enligt
medgivandets uttryckliga lydelse endast den provinsialläkare, som åtnjuter avlöning
å den nya, från och med år 1912 gällande staten; och då Svenonius icke ingått på

Medicinal styrelsen.

Statskontoret.

Departe mentschefen.

4 i Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

nämnda stat, kan pensionsförhöjningen enligt bestämmelsens ordalag icke komma
honom tillgodo. I avseende härå tillåter sig statskontoret erinra därom, att, sedan
svenska provinsialläkarföreningen anhållit om förbättring av provinsialläkarnas pensionsförhållanden
samt medicinalstyrelsen yttrat sig i ärendet, statskontoret i underdånigt
utlåtande den 3 april 1913 framlagt ett förslag till pensionsreglering för provinsialläkarna
av innebörd, att till gällande avlöningsstat skulle göras tillägg om
särskilt pensionsunderlag samt att detta förslag framlades för riksdagen utan annan
ändring än att tillägget uttryckligen bands vid den nya från och med år 1912 gällande
staten. Emellertid synes det hava varit av såväl föreningen som medicinalstyrelsen
avsett, att pensionsförbättringen skulle komma alla provinsialläkare tillgodo;
och om statskontoret vid framläggande av sitt förslag tänkt sig, att därigenom de
provinsialläkare, som kvarstodo på äldre stat, icke skulle bliva delaktiga av pensionsförbättringen,
så hade statskontoret säkerligen funnit anledning föreligga till vidtagande
av särskild åtgärd för deras räkning, åtminstone i syfte att med hänsyn till
den pensionsförbättring, som sålunda skulle komma att följa med avlöning å den
nya staten, lämna dem förnyat tillfälle till val mellan övergång till den nya staten
eller kvarstannande å äldre stat.

Den omständigheten, att medgivandet av pensionsförbättring för provinsialläkare
å den nya staten tillkommit först efter den tidpunkt, då sökanden haft att träffa
valet mellan att kvarstå å gammal stat eller att övergå å den nya, har onekligen
försatt honom i en synnerligen ogynnsam ställning. Billigheten synes därför kräva,
att åtgärd vidtages för att bereda sökanden samma förmån i pensionsavseende, som
numera tillkommer provinsialläkare å den nya avlöningsstaten. Detta synes desto
lättare kunna ske, som några konsekvenser därav i form av liknände ansökningar
från ett större antal tjänstinnehavare i samma ställning som sökanden icke kunna
vara att befara. Av nu i tjänst varande provinsialläkare kvarstå nämligen endast
tre å gammal stat.

På grund härav och då enligt statskontorets mening pensionens belopp icke lämpligen
bör röna inverkan av den omständigheten, att sökanden genom att ända till
sin avgång kvarstå å gammal stat uppburit i någon mån högre avlöning än som
skulle tillkommit honom, om han övergått å den nya staten, får statskontoret i underdånighet
hemställa, det täckes Kungl. Maj:t i nådig proposition föreslå riksdagen
medgiva, att sökanden, som jämlikt nådigt brev den 9 juli 1915 är från och med
den 1 augusti samma år i åtnjutande av en pension å 4,000 kronor, må utöver
nämnda förmån uppbära en årlig tilläggspension från allmänna indragningsstaten till
belopp av 500 kronor att jämväl från och med ingången av augusti månad 1915
utgå under hans återstående livstid.»

Det torde vara ställt utom allt tvivel, att Svenonius, såsom kvarstående
på gammal stat, då den av riksdagen 1914 medgivna förhöjningen
av pensionsunderlaget för provinsialläkare beviljades, icke vald t
lagligen berättigad att efter avskedstagandet komma i åtnjutande av
pension i enlighet med vad sålunda stadgats — motsvarande för Svenonius
ett årligt belopp av 4,500 kronor. Medgivandet ifråga skedde
nämligen i form av ett tillägg till 1911 års avlöningsstat och kan sa -

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

lunda endast gälla provinsialläkare, som åtnjuter avlöning enligt denna
stat. Av denna anledning tilldelades Svenonius vid sitt avsked pension
enligt de äldre i ämnet gällande bestämmelser med allenast 4,000
kronor.

Emellertid linner jag i likhet med statskontoret, att Svenonius
härigenom försatts i en ställning, som bör påkalla särskild åtgärd för
förbättrande av hans pension.

Medgivandet om förhöjningen i pensionsunderlaget ägde nämligen
rum först efter tillkomsten av 1911 års avlöningsstat. Då Svenonius
på grund av särskilda bestämmelser för provinsialläkaren i Svegs distrikt
ägde uppbära högre löneförmåner enligt gamla staten än vad
han skulle erhållit vid övergång till den nya staten, hade han sålunda
ingen som helst anledning att ingå på den sistnämnda. Ej heller bereddes
honom tillfälle att övergå på den nya staten efter tillkomsten
av 1914 års bestämmelser om förhöjning av pensionsunderlaget. Hade
så skett, lärer — enligt vad Svenonius ock själv uppgivit — han säkerligen
hava ingått på den nya staten. Vid sådant förhållande anser jag
billigheten kräva, att Svenonius beredes en tilläggspension.

Emellertid vill det å andra sidan förefalla, som om Svenonius skulle
komma i eu alltför fördelaktig ställning, därest redan från ingången axaugusti
månad 1915 — från vilken tid den honom tillerkända pensionen
å 4,000 kronor utgår — skulle tillerkännas honom en tilläggspension
till ett belopp av 500 kronor. Att märka är nämligen, att
Svenonius genom att kvarstå å gammal stat ej endast kommit att uppbära
en avlöning, som med 250 kronor om året överstigit den enligt den
nya, från och med år 1912 gällande staten för ifrågavarande befattning
fastställda, utan även blivit befriad från erläggande av pensionsavgift.
Med hänsyn till dessa omständigheter finner jag mig böra föreslå, att
tilläggspensionen skall med ett årligt belopp av 500 kronor utgå först
från och med ingången av år 1917.

Slutligen ber jag att få framhålla, att, enligt vad statskontoret
uppgivit, några konsekvenser i form av framställningar från ett flertal
befattningshavare i enahanda ställning ej torde vara att befara genom
ett beslut i nu antydd riktning.»

Enligt vad i statsrådsprotokollet omförmäles, har Svenonius icke
ansett sig böra ingå på 1911 års avlöningsstat för provinsialläkare utan
kvarstod vid sitt avskedstagande å gammal stat. Härigenom har han
kommit att uppbära en avlöning, som med 250 kronor om året överstigit
den enligt nu gällande avlöningsstat för ifrågavarande befatt -

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Ang. pension
åt e. o. landskontoristen

N. H. Linderoth.

ning gällande avlöningen, varjämte lian befriats från erläggande av
pensionsavgift. Den omständigheten, att han anmält sig ingå på 1907
års pensionslag, berättigar, såsom också av medicinalstyrelsen framhålles,
honom icke att komma i åtnjutande av högre pension än 4,000 kronor.
Under sådana förhållanden synes anledning icke föreligga att tillstyrka
ett undantag från gällande bestämmelser i ämnet, och har utskottet därför
icke ansett sig böra biträda Kungl. Maj ds framställning.

Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition, nr
208, icke må av riksdagen bifallas.

24:o) I två likalydande motioner, väckta den ena i första kammaren
under nr 26 av herr Johan Nilsson och den andra i andra kammaren
under nr 46 av herr Bengtsson i Norup, har föreslagits, »att riksdagen
måtte besluta, att en årlig pension av 1,000 kronor från den all männa

indragningsstaten tilldelas e. o. landskontoristen Nils Henning
Linderoth i Kristianstad, att utgå från och med detta år till hans död».

Vid förstnämnda motion är fogad bland annat styrkt tjänsteförteckning
så lydande:

»Undertecknad, född den 11 juni 1865, avlade den 22 maj 1885 studentexamen,
blev den 21 september 1885 antagen till e. o. landskontorist i Kristianstads
län, avlade den 27 maj 1892 länsmansexamen samt har från den 1 maj 1885 till
nedanstående dag inom Kristianstads län dels varit anställd å häradsskrivarekontor,
kronofogdekontor eller landskontoret, dels ock under skilda tider bestritt brännvinskontrollörstjänst
eller tillsyningsmansbefattning vid allmänt brännvinsnederlag.

Under förutnämnda tjänstetid har jag innehaft särskilda förordnanden

såsom häradsskrivare ............................ under tillsammans 1 år 7 månader 19 dagar

» länsman........................................ » » 1 år 1 månad 24 »

» andre länsbokhållare ................ » » 14 »

» extra länsbokhållare ................ » » 2 månader 1 dag

» landskontorist ............................ » » 4 år 3 månader 7 dagar

» polisuppsyningsman.................... » » 16 »

» tillsyningsman vid allmänt brännvinsnederlag........ 9 år 2 månader 8 »

» brännerikontrollör under tillverkningsåren 1899—1905.

Kristianstad den 31 december 1915.

Henning Linderoth.»

Beträffande övriga bilagor hänvisas till motionen.

På anmodan av statskontoret har Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Kristianstads län avgivit yttrande i ärendet och därvid anfört följande:

Bankoutskottets utlåtande Nr 35. 47

»Linderoth antogs den 21 september 1885, efter samma år avlagd mogenhetsexamen,
till extra ordinarie landskontorist vid länsstyrelsen härstädes.

Han har från nämnda tid intilldess han i början av år 1914 drabbades av
det sjukdomsfall, som sedermera gjort honom oförmögen till arbete, tjänstgjort vid
landsstaten mom Kristianstads län med undantag av de tider, under vilka han innehaft
förordnanden såsom kontrollör vid brännvinstillverkningen inom länet och såsom
tillsyningsman vid allmänt brännvinsnederlag i Åhus.

Linderoth har under sin berörda tjänstgöring vid länets landsstat på tillfredsställande
sätt fullgjort honom åliggande göromål.

Sedan år 1909 har Linderoth år efter år innehaft länsstyrelsens förordnande
att vara tillsyningsman vid allmänna brännvinsnederlaget å nr 266 i Kristianstad
men har under åren 1914 och 1915 på grund av sjukdom åtnjutit tjänstledighet
från denna befattning, vilken därunder uppehållits av utav länsstyrelsen förordnad
vikarie mot ersättning av Linderoth.

Såvitt länsstyrelsen har sig bekant har Linderoth under sistnämnda två År
ej åtnjutit annan inkomst än arvodet såsom tillsyningsman vid nämnda brännvinsnederlag
i Kristianstad.

Detta nederlag är emellertid från och med innevarande års ingång utrymt,
och har någon förskottsavgift för nederlaget för år 1916 icke erlagts. Då det alltså
är sannolikt, att nederlaget ej vidare kommer till användning och då Linderoth i
i allt fall, vid det förhållande, att någon förbättring i hans hälsotillstånd icke synes
vara att förvänta, ej torde vidare kunna uppehålla eventuellt erforderligt tillsyningsmannaskap
därstädes, synes möjligheten att på detta sätt bereda honom någon inkomst
vara avskuren.

Vid sålunda anförda förhållanden får länsstyrelsen för sin del uttala önskvärdheten
av, att någon pension från det allmänna kunde beredas Linderoth för
hans nödtorftiga uppehälle under hans återstående livstid.»

För egen del liar statskontoret framhållit, att då Linderoth efter
långvarig, väl vitsordad tjänstgöring hos länsstyrelsen eller i kontrolluppdrag,
meddelade av länsstyrelsen, numera befunnits vara till följd av
sjukdom, för framtiden oförmögen att försörja sig själv och syntes sakna
medel till sitt uppehälle, starka billighetsskäl finge anses föreligga för
beredande åt honom av någon pension, mot vars föreslagna belopp icke
syntes vara något att erinra.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Linderoth efter långvarig,
väl vitsordad tjänstgöring hos länsstyrelsen i Kristianstads län eller i
kontrolluppdrag, meddelade av länsstyrelsen, numera är på grund av
sjukdom för all framtid oförmögen att försörja sig och sin familj. Då
han därjämte synes sakna medel till sitt uppehälle, torde, såsom också
statskontoret framhåller, starka billighetsskäl föreligga för beredande av
understöd åt honom från det allmännas sida, och har utskottet icke något
att erinra emot det av motionären i sådant avseende föreslagna pensionsbeloppet.

Kungl. Maj:ts
b d fållning shavande
i
Kristianstads
län.

statskontor et.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Åberopande vad sålunda anförts far utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till förevarande motioner,
må medgiva, att e. o. landskontoristen Nils Henning
Linderoth må från och med år 1916 under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av ettusen kronor.

Angående
understöd åt
änkan J. M.
Nordvall.

25:o) I en inom andra kammaren av herr Borggren väckt motion
nr 44 har motionären hemställt, »att riksdagen ville bevilja extra ordinarie
lokomotivreparatörförmannen Per Gustaf Nordvalls änka Johanna
Mathilda Nordvall ett årligt understöd av 240 kronor att från och med
den 1 januari 1916 utgå, så länge hon lever ogift, ävensom från samma
tid bevilja deras dotter Gerda Valborg Nordvall ett årligt understöd av
120 kronor att utgå intill dess hon fyllt 18 år».

Till stöd för motionen har anförts följande:

»År 1915 den 6 januari avled extra ordinarie lokomotivreparatörförmannen
vid statens järnvägar Per Gustaf Nordvall i Ängelholm. Han hade vid sitt frånfälle
varit i statens järnvägars tjänst från den 7 mars 1898, först såsom verkstadsarbetare,
sedan stallreparatör, därefter som extra ordinarie lokomotivreparatör och
slutligen som förman, vilken sistnämnda befattning han bestritt sedan den 1

^ Han efterlämnade vid sin död änkan Johanna Mathilda Nordvall samt sju
barn, av vilka den yngsta, dottern Gerda Valborg, är född den 9 november 1904.
Änkan, som är född den 24 juni 1858, är sjuklig och kan ej försörja sig själv samt

befinner sig i fattiga omständigheter. ,

Med hänsyn härtill tillåter jag mig vördsamt påkalla riksdagens medverkan
för att något understöd må komma henne samt hennes minderåriga barn till del.
.Tåg anser mig kunna göra detta så mycket hellre som befattningar av det slag
Nordvall med stor skötsamhet upprätthöll erkänts vara av den betydelse för statens
järnvägar, att de från och med detta års ingång uppförts som ordinarie statstjänster
med ty följande pensionsrätt.»

Vid motionen hava fogats avskrifter av förutom frejdebetyg föl -

jande intyg:

»Att Fru Nordvall här genom nervsvaghet och mindre stark kroppsbyggnad
ej utan hjälp kan sköta sig och sitt hem, intygas.

Ängelholm den n/1 1916. T. Thulin.

Statens Järnvägar.
8:e Maskinsektionen.
Maskiningenj ören.

På begäran intygas härmed, att avlidne extra ordinarie lokomotivreparatörsförman
Per Gustaf Nordvall varit i statens järnvägars tjänst 7/3 1898-/,

Bankoutskottets utlåtande Nr 35. 49

Såsom verkstadsarbetare 7/a 1898—ai/10 1900
» stallreparatör 1/n 1900—3l/7 1906
» e. o. lokomotivreparatör 1/s 1906—31/3 1913
» e. o. lokomotivreparatörsförman 1/i 1913—% 1915.

Hälsingborg den 8 januari 1916.

K. E. Uddenberg.»

Järnvägsstyrelsen, som av statskontoret anmodats att yttra sig i
ärendet, har i avgivet utlåtande anfört följande:

»Vad angår motionen om årliga understöd åt bemälde Nordvalls änka och
minderåriga dotter så får styrelsen, med vitsordande av riktigheten av de i motionen
lämnade uppgifterna och med bifogande av prästbetyg rörande Nordvalls efterlämnade
sju barn, anföra följande.

Nordvall var född den 15 oktober 1860 och hade alltså vid sin död uppnått
en levnadsålder av 54 år. Om han levat vid tillsättande av de från ingången av
innevarande år å ordinarie stat uppförda lokomotivreparatörstjänstema, hade han
ändock icke kunnat ifrågakomma till erhållande av ordinarie anställning, enär han
vid denna tid skulle hava rätt väsentligt överskridit den levnadsålder, 50 år, efter
vars uppnående en extra ordinarie tjänstehavare enligt praxis anses hava förlorat
all möjlighet att komma på ordinarie stat vid statens järnvägar.

Vid sin död innehade Nordvall en månadsavlöning av 165 kronor, motsvarande
1,980 kronor per år. Vid konstituerandet till ordinarie skulle en extra ordinarie
tjänstehavare med denna avlöning hava tilldelats ett årligt arvode av 1,500
kronor jämte ersättning för bostad och bränsle. En efter detta arvode, ökat med
20 procent, bestämd pension till änka och ett barn efter avliden delägare i statens
järnvägars pensionskassa utgår med ett årligt belopp av 396 kronor.

Enligt styrelsens mening skulle beviljande av årliga understöd, på sätt i
motionen föreslagits, åt Nordvalls änka och minderåriga dotter innebära ett frångående
av de principer, som hittills legat till grund för beslut i ärenden angående
understöd av statsmedel åt efterlevande efter personer, som haft anställning i extra
eller extra ordinarie tjänst vid statens trafikerade järnvägar och sålunda icke varit
berättigade att vinna delägarskap i statens järnvägars änke- och pupillkassa. Dylika
tjänstehavares änka och barn hava nämligen — för såvitt icke laglig rätt till skadestånd
funnits för dem — i regel icke ansetts kunna ifrågakomma till erhållande av
årligt understöd av statsmedel. Om undantag härifrån möjligen gjorts i några få
enstaka fall, så torde grunden därtill vara att söka i att synnerligen ömmande omständigheter
förekommit i de särskilda fallen, och torde de understöd, som därvid
kommit vederbörande till del, endast varit tillfälliga.

Med hänsyn härtill och då enligt styrelsens mening bifall till motionen helt
säkert skulle föra med sig synnerligen vittgående konsekvenser, anser styrelsen för
sin del det icke vara tillrådligt att bevilja de i motionen föreslagna understöden.»

För egen del lian statskontoret åberopat vad järnvägsstyrelsen i
sitt utlåtande anfört.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 8 samt. 26 käft. (Nr 35.) 7

Järnvägs styrelsen.

Statskontoret.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Utskottet.

Angående
pension åt
f. matrosen
S. O. Pettersson.

Såsom av utredningen framgår, bär Nordvalls anställning vid statens
järnvägar icke varit av beskaffenhet att för honom medföra någon
rätt till årligt understöd av statsmedel Järnvägsstyrelsen bar därför
ansett, att ett bifall till motionen skulle medföra synnerligen vittgående
konsekvenser. Emellertid har styrelsen anfört, att undantagsvis dylika
understöd ansetts höra lämnas till en avliden extra ordinarie tjänstemans
efterlevande, men att grunden härtill varit att söka i synnerligen
ömmande omständigheter, ävensom att understöden endast varit tillfälliga.
Då enligt utskottets mening här föreliggande omständigheter
måste betraktas såsom synnerligen ömmande, synes det vara billigt att
något understöd beviljas den avlidnes änka, och har utskottet funnit
detsamma skäligen böra bestämmas till 240 kronor.

Åberopande vad sålunda blivit anfört får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må medgiva, att e. o. lokomotivreparatörförmannen
Per Gustaf Nordvalls änka Johanna Mathilda Nordvall
må, räknat från och med år 1916, så länge hon lever
ogift, å allmänna indragningsstaten åtnjuta ett årligt
understöd av tvåhundrafyrtio kronor.

26:o) I en inom andra kammaren av herr Magnusson i Kalmar
väckt motion, nr 93, har anförts följande:

»Av bifogade intyg framgår, att sjömannen Sven Gotfrid Pettersson i Kalmar,
under arbete å kungl. postångfartyget ''Öland’, ådragit sig skada å vänstra handen
den 14 mars 1908, vilken skada för all framtid nedsätter Petterssons arbetsförmåga.

I anledning av nämnda skada har Pettersson från statsverket uppburit en
årlig ersättning sedan år 1909 av 135 kronor.

Pettersson, som innehaft anställning å postångfartyget ''Öland'' som matros
sedan den 1 december 1896 till och med den 5 maj 1915, har haft en synnerligen
svår och hälsan påfrestande tjänstgöring å ''Öland'' under dess vintertrafik i Kalmarsund
och då han nu på grund av obotlig sjukdom måst sluta denna anställning
samt är fullständigt oförmögen att med arbete försörja sig, och den ersättning som
hittills utgått till Pettersson för den ådragna skadan den 14 mars 1908 av 135
kronor årligen måste anses som otillräcklig för Pettersson och hans familjs försörjning,
får jag vördsamt hemställa,

att riksdagen må besluta, att förre matrosen å postångfartyget ''Öland'' S. G.
Pettersson må utöver den honom år 1909 tillerkända årliga olycksfallsersättning av
135 kronor från och med år 1916 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära ett ytterligare årligt understöd av 300 kronor.»

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Beträffande vid motionen fogade intyg- får utskottet hänvisa till
motionen.

Generalpoststyrelsen har på anmodan av statskontoret i avgivet
yttrande anfört:

»I samband med underdånigt förslag till utgiftsståtel’ för postverket för år
1910 meddelade generalpoststyrelsen, att matrosen å postångfartyget Öland Sven
Gotfrid Pettersson under tjänstgöring ombord på sagda fartyg genom ren olyckshändelse
ådragit sig skada, samt att den invaliditet, som Pettersson genom skadan
ådragit sig, av riksförsäkringsanstalten uppskattats till omkring 45 procent av normal
arbetsförmåga; och ifrågasatte generalpoststyrelsen, att Pettersson skulle berättigas
att av postverket erhålla ett årligt understöd av 135 kronor. I anslutningtill
denna generalpoststyrelsens framställning föreslog Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
1909 års riksdag medgiva understöd åt Pettersson med nyssnämnda
belopp, vilket förslag av riksdagen bifölls.

I detta sammanhang får generalpoststyrelsen erinra om, att samma riksdag
beviljade ett årligt understöd av postmedel till belopp av 60 kronor åt matrosen å
postångfartyget Öland Johan August Lundberg, vilken under tjänsteutövning och
utan att själv hava varit därtill vållande ådragit sig skada. Beträffande denna
skada hade riksförsäkringsanstalten meddelat, att, därest skadan skolat bedömas
enligt bestämmelserna i lagen angående skada för olycksfall i arbete den 5 juli
1901, densamma borde hava för Lundberg medfört nedsättning i arbetsförmågan
motsvarande 20 procent av normal arbetsförmåga.

Vidare anser generalpoststyrelsen sig böra bringa i åtanke hurusom 1906 års
riksdag medgivit, att understöd å postverkets pensionsstat finge utgå till numera
avlidne f. matrosen å postångfartyget Öland Anders Peter Holmstedt med 200 kronor
för år. Holmstedt hade under tjänsteutövning år 1902 ådragit sig skada av sådan
art, som av riksförsäkringsanstalten plägade uppskattas ända till 60 procents invaliditet.
Dessutom hade Holmstedt vid ett föregående tillfälle, likaledes i postverkets
tjänst, blivit så skadad å ena ögat, att han förlorat nästan all synförmåga å detsamma.

I nu omförmälda fall har sålunda såväl Pettersson som åt med honom uti
nu ifrågavarande hänseende likställda personer medgivits understöd, beräknade i
enlighet med bestämmelserna i ovannämnda lag den 5 juli 1901, ehuruväl sagda lag
icke varit tillämplig.

Enligt nådigt brev den 18 december 1908 har generalpoststyrelsen bemyndigats
att till Pettersson såsom ersättning för mistning av lön och kostpenningar i
följd av det olycksfall, som drabbat honom, utbetala ett belopp av 192 kronor
83 öre.

Före sistnämnda olycksfall hade Pettersson varit anställd som matros ombord
å postångfartyget Öland från och med seglationsperioden 1896—1897 eller under 12
seglationsperioder, vardera omfattande cirka 5 månader. Efter sagda olycksfall har
Pettersson av vederbörande befälhavare inmönstrats för ytterligare 7 seglationsperioder
under åren 1908—1915.

Den tid, varunder Pettersson anlitats i postverkets ärenden, sammanlagt 19
seglationsperioder av nyss nämnda längd, är icke så lång att densamma för erhål -

Gener alpo ststyr
elsen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Statskontoret.

Utskottet.

lande av understöd torde böra jämnställa honom med numera avlidne matrosen och
långlotsen å nämnda postångfartyg Erik Wicklund, vilken efter en 26-årig väl vitsordad
tjänstgöring jämlikt beslut av 1896 års riksdag tillerkänts ett årligt understöd
av 300 kronor.

Pettersson, har under den sista seglationsperiod, då han varit inmönstrad å
postångfartyget Öland, uppburit avlöning bestående av lön till belopp av 40 kronor
för månad samt tjänstgöringspenningar till belopp av 50 öre för varje tur från fastlandet
till Öland eller cirka 430 kronor för hela perioden förutom fri kost under
samma period, för vilken kost postverket till fartygets restauratris utbetalar ersättning
av 1 krona 50 öre per dag. Därest fartyget hålles i gång utan att restauration
finnes ombord, gäller emellertid den bestämmelse, att postverket utbetalar till
matroserna kostpenningar av 1 krona 25 öre per dag.»

För egen del har statskontoret anfört följande:

»I fråga om motionen nr 93 i andra kammaren, däri föresjagits beviljande
av förhöjt årligt understöd åt förre matrosen å postångfartyget (Hand S. G. Pettersson,
får statskontoret, under åberopande av vad generalpoststyrelsen därom anfört
i här bilagda skrivelse av den 22 mars 1916, för egen del framhålla, att Pettersson
är i åtnjutande av ersättning för den skada, som genom olycksfall i postverkets
tjänst drabbat honom; att det icke synes vara styrkt, att hans nu iråkade
fullständiga oförmåga att med arbete försörja sig är föranledd av hans tjänstgöring
å postångfartyget ; att, såvitt statskontoret har sig bekant, exempel saknas därpå,
att, då arbetsoförmågan icke visats hava i statens tjänst ådragits, pension beviljats
efter så kort tjänstetid, som av Pettersson innehaves; samt att i alla händelser det
ytterligare understöd, som må kunna beviljas, icke synes böra överstiga ett belopp
av 165 kronor, så att sammanlagda understödet begränsas till 300 kronor.»

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Pettersson av 1909 års
riksdag å postverkets stat tilldelats ett årligt understöd av 135 kronor.
Med hänsyn till de synnerligen ömmande omständigheter, som i detta
fall föreligga, anser utskottet det vara billigt, att Pettersson av allmänna
medel erhåller något ytterligare understöd, vilket likväl icke synes höra
överstiga ett belopp av 165 kronor. Härigenom skulle Pettersson komma
i åtnjutande av ett sammanlagt understöd av 300 kronor. Den ifrågavarande
förhöjningen torde böra utgå från och med år 1916 samt anvisas
å allmänna indragningsstaten.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må medgiva, att f. matrosen ä postångfartyget Oland
Sven Gotfrid Pettersson må, utöver honom av 1909
års riksdag beviljat årligt understöd till belopp av 135

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

kronor, från och med år 1916 under sin återstående
livstid uppbära årligen ytterligare etthundrasextiofem
kronor från allmänna indragningsstaten.

27:o) I en till riksdagen den 28 mars 1916 avlåten proposition,
nr 112, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att en var av
nedannämnda vid vattenfallsstyrelsens arbeten anställda eller förut anställda
personer, nämligen bergsprängarförmannen Edvin Svensson, bergsprängaren
Anders Gustaf Flod, diversearbetaren Karl Johan Sköld.
stenarbetaren Karl August Andersson samt diversearbetarna Anders
Magnus Olofsson Olsson och Albert Bäckström, må från och med månaden
näst efter den, varunder han entledigats eller varder entledigad från sin
anställning vid vattenfallsstyrelsens arbeten — dock icke i något fall för
tid före den 1 januari 1916 —, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten åtnjuta årlig pension till belopp av 300 kronor, under
villkor emellertid att, därest pensiontagare framdeles skulle erhålla anställning
mot avlöning av statsmedel, uppgående till ett för en var beräknat
årligt medelinkomstbelopp av respektive 1,200 kronor för förman
och yrkesarbetare samt 900 kronor för vanlig arbetare eller därutöver,
pensionen skall, så länge sistnämnda anställning varar,, upphöra att utgå
samt att, vid sådan avlönings uppbärande i övrigt, pensionen skall
minskas, så att densamma jämte avlöningen icke uppgår till högre belopp
än nämnda medelinkomst.

I fråga om utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden för den
28 mars 1916.

Då utskottet icke haft något att erinra mot ifrågavarande framställning,
får utskottet hemställa,

att Kungl. Majrts förevarande proposition må
vinna riksdagens bifall.

28:o) I en till riksdagen den 31 mars 1916 avlåten proposition,
nr 134, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att en var av
nedannämnda vid statens järnvägsbyggnader anställda eller förut anställda
personer, nämligen förmännen Per Olof Bengtsson, Petter Johan
Magnusson, Karl August Andersson Bodin, Gustaf Morell och Olof
Andersson, stenarbetarna Jonas Petter Nilsson och Karl Erik Jansson
samt arbetarna Sven Petter Andersson, Karl Oskar Ivarsson, Anders Johan

Angående
pensioner åt
åtskilliga arbolare
vid
vattenfallsstyrelsens

arbeten.

Angående
pension åt
åtskilliga vid
statens järnvägsbyggnader
anställda
eller förut
anställda
personer.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35■

Angående
''pension åt
järnvägsarbetaren
A.
Gummesson,

Spjut, Frans Wilhelm Lundgren, Anders Fredrik Kinneroth-Holm, Isak
Algot Isaksson, Karl Fredrik Andersson, Petter Johan Nilsson, Johan
Magnus Gustafsson och Håkan Holm, må från och med månaden näst
efter den, varunder han entledigats eller varder entledigad från sin anställning
vid statens järnvägar — dock icke i något fall för tid före
den 1 januari 1916 — under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta årlig pension till belopp av 300 kronor, under villkor
emellertid att, därest pensionstagare framdeles skulle erhålla anställning
mot avlöning av statsmedel, uppgående till ett för en var beräknat
årligt medelinkomstbelopp av respektive 1,200 kronor för förman eller
yrkesarbetare samt 900 kronor för vanlig arbetare eller därutöver, pensionen
skall, så länge sistnämnda anställning varar, upphöra att utgå
samt att, vid sådan avlönings uppbärande i övrigt, pensionen skall
minskas, så att densamma jämte avlöningen icke uppgår till högre belopp
än nämnda medelinkomst.

I fråga om utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden för den
31 mars 1916.

Då utskottet icke haft något att erinra emot ifrågavarande framställning,
får utskottet hemställa,

att Ivungl. Maj:ts förevarande proposition må
vinna riksdagens bifall.

29:o) I en inom andra kammaren av herr Edbom väckt motion,
ur 89, har hemställts, »att riksdagen må medgiva, att järnvägsarbetaren
August Gummesson må från och med månaden näst efter den, då han
entledigats eller entledigas från sin anställning vid statens järnvägar
under sin återstående livstid — å allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension av 500 kronor».

Till stöd för motionen har motionären anfört följande:

»Riksdagen har vid upprepade tillfällen beviljat pensioner till arbetare, som
under en längre tid varit anställda vid statens järnvägar. Vid 1914 års senare
riksdag beviljades med anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 94 pension åt icke
mindre än sexton dylika arbetare. Jag vågar därför hoppas, att även 1916 års
riksdag skall visa samma varma medlidande mot dessa utslitna arbetare. Järnvägsarbetaren
August Gummesson i Slotte, Ljusdals församling, Gävleborgs län, har
sedan år 1876 i slutet av mars månad, således i nära 40 år, vant anställd i statens
järnvägars tjänst. Född den 18 mars 1851 fyller lian även i år 65 år. Då jag
personligen känner mannen i fråga som en skötsam och plikttrogen arbetare, och

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

då hans kroppskrafter numera äro rätt svaga, och hans ekonomiska ställning
mindre stark, vågar jag föreslå, att riksdagen här träder hjälpande emellan.»

Vid motionen äi’0 fogade åtskilliga bilagor och tillåter sig utskottet
att beträffande dessa hänvisa till motionen.

På anmodan av statskontoret har järnvägsstyrelsen i avgivet yttrande
anfört följande:

»Med anledning av motionen om pension åt järnvägsarbetaren August
Gummesson så tillåter sig styrelsen åberopa vad styrelsen i särskilda skrivelser till
Eder av den 24 april 1914 och den 31 mars 1915 anfört ifråga om de allmänna
grunder jämte däri gjorda modifikationer, som tillämpats vid beviljande av pensioner
åt förmän och arbetare, som tillhört statens järnvägsbyggnaders personal.

Vidare får styrelsen till upplysning om de faktiska förhållanden, vilka kunna
inverka på den nu föreliggande frågans bedömande, anföra följande.

De uppgifter, som Gummesson i en vid motionen fogad tjänsteförteckning
lämnat om sin anställning vid statens järnvägsbyggnader, hava, i den mån de kunnat
kontrolleras, visat sig vara riktiga, vadan man ifråga om längden av hans tjänstetid
vid statens järnvägsbyggnader, som icke kan med stöd av officiella handlingar
exakt uppgivas, torde få utgå ifrån tjänsteförteckningens uppgifter härom. Enligt
dessa synes Gummesson hava arbetat vid statens järnvägsbyggnader under åren
1876—1887 eller omkring tolv år samt i slutet av augusti 1887 blivit antagen vid
statens järnvägars fjärde distrikts banavdelning.

Beträffande Gummessons anställning såsom arbetare vid nämnda banavdelning
torde få hänvisas till bilagda från vederbörande distriktsbefäl infordrade uppgift
därom. Av densamma, som är upprättad med ledning av tillgängliga avlöningshandlingar.
framgår, att Gummesson haft arbete vid statens järnvägar under kortare
tider av åren 1887 och 1888 samt från och med 1893 till och med 1915 varje år
under i allmänhet större delen av året. Då avlöningshandlingar för åren 1889—
1892 saknas, har det icke med visshet kunnat utrönas, huruvida Gummesson haft
arbete vid statens järnvägar jämväl under dessa år, men antaglig!; är, att så varit
förhållandet. Om man emellertid vid beräknande av Gummessons tjänstetid vid
banavdelningen tager hänsyn endast till hans anställning under åren 1893—1915,
då han haft arbete varje år under i allmänhet större delen av året, så uppgår
antalet av hans tjänsteår vid banavdelningen till 23 och hans sammanlagda tjänstetid
vid statens järnvägsbyggnader och banavdelningen till 35 år.

Med detta antal tjänsteår i statens tjänst synes Gummesson, som uppnått en
levnadsålder av 65 år, uppfylla de villkor beträffande levnads- och tjänsteår, som
enligt vad påvisas i de ovan åberopade skrivelserna den 24 april 1914 och den 31
mars 1915 pläga uppställas för beviljande av pension åt förmän och arbetare vid
statens järnvägsbyggnader och åt förutvarande dylika arbetare, som sedermera fått
anställning vid statens järnvägars banavdelning.

Om sålunda riksdagen skulle bifalla motionen om pension åt Gummesson,
vore detta endast ett fullföljande av en princip, som riksdagen godkänt genom beviljande
av årliga understöd i vissa med det förevarande likartade fall.»

Järnvägssty relsen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Statskontoret.

Utskottet.

Angående
pension åt
f. d. biträdet
A. T. Andersson.

För egen del har statskontoret i ärendet anfört:

»I sin ovanberörda skrivelse den 29 mars 1916 har järnvägsstyrelsen yttrat sig
jämväl vad angår det i motionen nr 89 i andra kammaren framlagda förslaget om
pension åt järnvägsarbetaren A. Gummesson; och får statskontoret, med åberopande
av vad styrelsen däri anfört, för egen del endast tillägga, att det föreslagna pensionsbeloppet
synes överstiga, vad hittills plägat i pension beviljas järnvägsarbetare
samt att vid beviljande av pension till sådan arbetare plägar fästas vissa villkor, i
händelse pensionstagaren skulle erhålla förnyad anställning i statens tjänst. (Se
1911 års statsverksproposition, tionde huvudtiteln sid. 142—148.)»

Av utredningen i ärendet framgår, att Gummesson ej mindre än
35 år arbetat i statens tjänst. Vid sådant förhållande synes billigheten
fordra, att Gummesson, vilken uppnått en levnadsålder av 65 år, erhåller
något understöd av staten; och lärer detta, i överensstämmelse med
vad som skett i ett flertal likartade fall, böra bestämmas till 300 kronor.
På sätt statskontoret erinrat torde det vara lämpligt att, i händelse pensionstagaren
skulle erhålla förnyad anställning i statens tjänst, vid pensionens
beviljande fästa de villkor, som i dylika fall pläga förekomma.

Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må medgiva, att järnvägsarbetaren August Gummesson
må från och med månaden näst efter den, då han
entledigats eller entledigas från sin anställning vid
statens järnvägar, under sin återstående livstid å
allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension
av trehundra kronor, dock med villkor att, därest pensionstagaren
framdeles skulle erhålla anställning mot
avlöning av statsmedel, uppgående till ett beräknat
årligt medelinkomstbelopp av niohundra kronor eller
därutöver, pensionen skall, så länge anställningen
varar, upphöra att utgå samt vid sådan avlönings
uppbärande i övrigt minskas, så att densamma jämte
avlöningen icke uppgår till högre belopp än nämnda
medelinkomst.

5. Angående finansdepartementet.

30:o) I en inom första kammaren av herr Stadener väckt motion,
nr 29, har motionären hemställt, att riksdagen behagade från och med
innevarande år bevilja f. d. biträdet vid statens stämpelförsäljnings -

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

kontor Augusta Teresia Andersson under hennes återstående livstid ett
årligt understöd av åttahundra kronor.

Till stöd för framställningen anföres följande:

»Under åren 1872—1908 har fröken Augusta Teresia Andersson, född den
18 mars 1844, nu boende i Yästerlånggatan 87, inom Storkyrkoförsamlingen, Stockholm,
haft anställning som biträde vid statens stämpelförsäljningskontor i Stockholm,
och har hennes tjänstgöring under denna långa tid av omkring 36 år synnerligen
väl vitsordats, såsom framgår bland annat därav, att henne tilldelats Kungliga
Patriotiska Sällskapets guldmedalj för långvarig och trogen tjänst. När hon år
1908 på grund av sjuklighet måste upphöra med sin tjänstgöring, ordnades enligt
statskontorets önskan förhållandena så, att — såsom framgår av ärendet nr 323/1914
i statskontorets handlingar —• den dåvarande innehavaren av stämpelförsäljningskontoret
M. Rystedt skulle av sin årliga inkomst från stämpelförsäljningskontoret
som pension till Andersson avstå 10 procent, och utgjorde det årliga belopp, som
sålunda tillföll henne, omkring 800 kronor. När kontoret upphörde, ingick bemälde
Rystedt till statskontoret med skrivelse av innehåll, som sagda ärende nr 323/1914
i statskontorets handlingar utvisar, och anhöll att av statsmedel en årlig pension
måtte henne tilldelas. Då hon emellertid icke var berättigad till dylik pension,
kunde denna anhållan icke till någon statskontorets åtgärd föranleda. I sådant fall
och särdeles vid det förhållande att Andersson är av sjukdom nedbruten, så att hon
icke ens kan vårda sig själv, synes billighet tala för att hon av statsmedel erhåller
ett nödtorftigt årligt understöd.»

Vid motionen finnas fogade bland annat här nedan intagna bilagor.

»Till Kungl. Statskontoret.

I enlighet med en på sin tid av kungl. statskontoret uttalad önskan har jag
till f. d. stämpelförsäljerskan fröken Augusta Teresia Andersson utbetalt pension,
beräknad efter tio procent å mig tillkommande provision för under nedannämnda år
försålda beläggnings- och punschstämplar.

Fröken Andersson har sålunda uppburit:

för år 1908 fr. l/s—sl/,2................................................ 813: 6 4

» » 1909........................................................................ 782: eo

» » 1910........................................................................ 823: 70

» » 1911........................................................................ 857: 28

» » 1912........................ 898: 76

» » 1913 har hon att i sin helhet få .................... 937: 8 5

för så vitt mina underdåniga besvär över kammarrättens utslag
angående provisionens beräkning gillas

eller tillsammans för dessa år ........................................................ 5,113: 8 3

Enligt av fröken Andersson meddelad uppgift, är hon född den 18 mars 1844
och har varit anställd såsom försäljningsbiträde hos mina närmaste företrädare på
stämpelpappersförsäljningskontoret, nämligen hos slottskvartermästaren G. W. LindBihang
till riksdagens protokoll 1916. 8 samt. 26 käft. (Nr 35.) 8

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Statskontoret.

blom från den 3 maj 1872 till i januari 1892 och sedermera hos kammarjunkaren
A. Printzensköld till den 4 januari 1908. Därefter biträdde hon mig å kontoret till
någon dag i februari sistnämnda år.

Om, såsom föreslaget är, stämpelväsendet överflyttas till postverket, går fröken
Andersson naturligtvis miste om den pension hon av mig uppburit. Och under
sådant förhållande torde det tillåtas mig att ödmjukligen få hemställa, huruvida
icke kungl. statskontoret skulle kunna finna någon utväg att av statsmedel bereda
bemälda fröken Andersson något årligt understöd under hennes återstående livstid.

Stockholm den 16 februari 1914.

M. Bystedt.

D:rii-N:r 323

Ink. till k. statskontoret

den 17 Febr. 1914. Den 17 augusti s. å. föredr.;

och fann K. Skit framställningen
icke kunna till någon åtgärd
föranleda.

Rätt avskrivet ur k. statskontorets handlingar 1 juli —30 sept. 1914 betygar

N. J. Welinder,

v. pastor i Storkyrkoförs.»

»Att fröken Augusta Teresia Andersson, 72 år, Vesterlånggatan 37, förut anställd
vid stämpelpappersförsäljningskontoret, på grund av sjukdom, arteriosclerosis
cum marasmo senil., icke endast är helt och hållet urståndsatt att utföra något
som helst arbete, utan även är oförmögen att taga vård om sig själv, varför
vårdarinna är anställd, intygas härmed på heder och samvete.

Stockholm den 16 januari 1916.

J. Konow.

Leg. läk.»

Statskontoret har i sitt förenämnda yttrande anfört följande:

»Beträffande motionen nr 29 i första kammaren angående understöd åt f. d.
biträdet vid stämpelförsäljningskontoret i Stockholm Augusta Teresia Andersson vill
statskontoret framhålla, att hon under lång tid biträtt den av statskontoret förordnade
stämpelförsäljningsmannen för Stockholms stad; att, medan för övriga med
stämpelförsäljning sysselsatta personer detta bestyr säkerligen utgjort en bisyssla,
hennes befattning med stämpelförsäljningen däremot lärer hava tagit hela hennes
arbetstid i anspråk och lämnat henne det enda eller åtminstone huvudsakliga medlet
till uppehälle; att hon därför drabbats ytterst tungt, då med 1915 års ingång försäljningen
av stämplar helt omlades och befattningen såsom stämpelförsäljningsman
i Stockholm indrogs, varav följde, att fröken Andersson, som av denna befattnings
senaste innehavare erhållit utfästelse att, så länge han i sådan egenskap åtnjöt inkomst
av stämpelförsäljningen i Stockholm, bekomma såsom pension ett årligt
belopp, beräknat efter försäljningsmannen tillkommande provision för försålda stämplar
av visst slag, gått i mistning av denna inkomst, som belöpt sig till omkring 800
kronor för år; att hon enligt vad statskontoret inhämtat visserligen ämiu ej saknar

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

medel till sitt uppehälle, men att hennes tillgångar, som småningom åtgå, sannolikt
icke äro tillräckliga att åt henne betrygga underhåll och sjukvård under återstående
livstiden; att, ehuru fröken Andersson icke varit i statens tjänst anställd, omständigheterna
i detta fall dock få anses innebära starka billighetsskäl för att av statsmedel
bereda henne föreslagen ersättning för det understöd, som upphört, samt att,
därest något understöd beviljas, beloppet lämpligen synes böra anvisas att utgå från
allmänna indragningsstaten.»

Av utredningen i ärendet framgår, att f. d. biträdet Andersson
under en synnerligen lång tid biträtt den av statskontoret förordnade
stämpelförsäljningsmannen för Stockholms stad, ävensom att hennes befattning
med stämpelförsäljningen synes hava tagit hela hennes tid i
anspråk. På grund av stämpelförsäljningsväsendets omläggning, varigenom
befattningen som stämpelförsäljningsman i Stockholm indragits,
har hon gått i mistning av den inkomst, som av nämnda befattnings
senaste innehavare tillförsäkrats henne, så länge han i sådan egenskap
åtnjöte inkomst av stämpelförsäljningen härstädes. Under sådana förhållanden
vill det synas överensstämmande med rättvisa och billighet,
att hon, som numera på grund av sjukdom är urståndsatt att med eget
arbete försörja sig, från det allmännas sida erhåller något understöd
under sin återstående livstid. Då hon emellertid icke helt saknar medel
till sitt uppehälle, synes ifrågavarande understöd lämpligen böra bestämmas
till 600 kronor årligen, räknat från och med innevarande år,
samt anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten.

Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må medgiva, att f. d. biträdet vid statens stämpelförsäljningskontor
i Stockholm Augusta Teresia Andersson
må från och med år 1916 under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt
understöd av sexhundra kronor.

6. Angående ecklesiastikdepartementet.

31:o) I en till riksdagen den 24 mars 1916 avlåten proposition,
nr 145, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att överläraren
vid tekniska skolan i Stockholm Carl Adolf Nordström må från och med
månaden näst efter den, varunder han entledigas från sina överlärarbefattningar
vid skolan, under sin återstående livstid uppbära å allmänna

TJtskottct.

Angående
pension åt
överläraren
C. A. Nordstrom.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Angående
pension åt
rektorn C. F.
Lindgrens
änka Maria
Charlotta
Lindgren,
född Bamstedt.

Angående
tilläggspension
åt f.
föreståndaren

indragningsstaten, utöver honom tillerkänd pension för en lärarbefattning
vid sjökrigsskolan, en årlig pension till belopp av 1,680 kronor.

Utskottet, som beträffande utredningen i ärendet hänvisar till statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden den 24 mars 1916, har icke
funnit något att erinra emot Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
och hemställer alltså,

att riksdagen må medgiva, att överläraren vid
tekniska skolan i Stockholm Carl Adolf Nordström må
från och med månaden näst efter den, varunder han
entledigas från sina överlärarbefattningar vid skolan,
under sin återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten,
utöver honom tillerkänd pension fölen
lärarbefattning vid sjökrigsskolan, en årlig pension
till belopp av ettusen sexhundraåttio kronor.

32:o) I en till riksdagen avlåten, den 18 februari dagtecknad
proposition, nr 69, har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdragav
statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att rektorn vid allmänna läroverket i Enköping
C. F. Lindgrens änka Maria Charlotta Lindgren, född Ramstedt,
må under sin återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten
en årlig pension av 600 kronor, att utgå från och med den 1 januari 1916.

I fråga om den i ärendet förebragta utredningen får utskottet
hänvisa till propositionen.

Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
hemställer utskottet,

att riksdagen må medgiva, att rektorn vid allmänna
läroverket i Enköping C. F. Lindgrens änka
Maria Charlotta Lindgren, född Ramstedt, må under
sin återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten
en årlig pension av sexhundra kronor, att utgå
från och med den 1 januari 1916.

33:o) I en till riksdagen den 17 mars 1916 avlåten proposition,
nr 121, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att förre föreståndaren
och förste läraren vid statens numera indragna läroanstalt i

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Skara för överåriga dövstumma Per Aron Borg må från och med månaden
näst efter den, i vilken han entledigas från sin anställning i riksförsäkringsanstalten,
dock ej tidigare än från och med år 1917, under
sin återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten, utöver
honom redan tillkommande pension å 1,500 kronor, en årlig tilläggspension
av 500 kronor.

Beträffande den i ärendet förebragta utredningen får utskottet hänvisa
till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 17 mars 1916.

Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
får utskottet hemställa,

att riksdagen må medgiva, att förre föreståndaren
och förste läraren vid statens numera indragna läroanstalt
i Skara för överåriga dövstumma Per Aron
Borg må från och med månaden näst efter den, i
vilken han entledigas från sin anställning i riksförsäkringsanstalten,
dock ej tidigare än från och med
år 1917, under sin återstående livstid uppbära å allmänna
indragningsstaten, utöver honom redan tillkommande
pension å 1,500 kronor, en årlig tilläggspension
av femhundra kronor.

34:o) I en till riksdagen den 25 februari 1916 avlåten proposition,
nr 110, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen medgiva, att avlidne nomadläraren Gustaf Gudmundssons
änka Maria Gudmundsson, född Eriksson, och makarnas
minderåriga barn Gustaf och Sven Erik må för tiden från och med den
1 september 1915 å allmänna indragningsstaten uppbära årliga understöd,
änkan med 300 kronor, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, samt vartdera av makarnas nyssnämnda barn med 150 kronor
till uppnådd ålder av 18 år.

Utredningen i ärendet återfinnes i nämnda statsrådsprotokoll, till
vilket utskottet får hänvisa.

Då utskottet icke haft något att erinra emot ifrågavarande framställning,
får utskottet hemställa,

vid läroanstalten
i
Skara för
överåriga
dövstumma
P. A. Borg.

Angående
understöd
åt avlidne
nomadläraren
G. Gudmundssons
änka
och barn.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Angående
pension åt
trädgårds•
läraren
K. Kihlstedt,

Angående
pension åt
seminarievaktmästaren

J. P. Nyländer.

att riksdagen må medgiva, att avlidne nomadläraren
Gustaf Gudmundssons änka Maria Gudmundsson,
född Eriksson, och makarnas minderåriga barn
Gustaf och Sven Erik må för tiden från och med den
1 september 1915 å allmänna indragningsstaten uppbära
årliga understöd, änkan med trehundra kronor,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
samt vartdera av makarnas nyssnämnda barn med
etthundrafemtio kronor till uppnådd ålder av 18 år.

35:o) I en den 18 februari 1916 till riksdagen avlåten proposition,
nr 68, har Kungl. Maj:t, med åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att läraren i
praktisk trädgårdsskötsel vid folkskoleseminariet i Uppsala Karl Kihlstedt
må från och med månaden näst efter den, i vilken han entledigas
från sin befattning, under sin återstående livstid uppbära å allmänna
indragningsstaten en årlig pension av 750 kronor.

Beträffande den i ärendet förebragta utredningen tillåter sig utskottet
hänvisa till ovanberörda statsrådsprotokoll.

Utskottet, som ej haft något att erinra mot förevarande förslag,
hemställer,

att riksdagen må medgiva, att läraren i praktisk
trädgårdsskötsel vid folkskoleseminariet i Uppsala Karl
Kihlstedt må från och med månaden näst efter den,
i vilken han entledigas från sin befattning, under sin
återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten
en årlig pension av sjuhundrafemtio kronor.

36:o) I en till riksdagen den 18 februari 1916 avlåten proposition,
nr 67, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen medgiva, att vaktmästaren vid folkskoleseminariet i
Härnösand Jonas Petter Nyländer må från och med månaden näst efter
den, i vilken han entledigas från sin befattning, under sin återstående
livstid uppbära å allmänna indragningsstaten en årlig pension av 750
kronor.

Departementschefen har till statsrådsprotokollet i ärendet anfört
följande:

Bankoutskottets utlåtande Nr 35. 63

»Med anledning av en av rektor vid folkskoleseminariet i Härnösand
hos folkskolöverstyrelsen gjord framställning bär överstyrelsen i
underdånig skrivelse den 20 december 1915 anhållit, att Kungl. Maj:t
täcktes . föreslå riksdagen medgiva, att till vaktmästaren vid nämnda
seminarium Jonas Petter Nyländer finge från och med månaden näst
efter den, under vilken avsked kunde varda honom beviljat, utgå pension
med ett belopp av 800 kronor för år räknat.

Innan jag närmare redogör för detta ärande, tordö jag böra anmärka,
att ifrågavarande befattning icke är uppförd i seminariets stat,
utan har Nyländers avlöning utgått från seminariets anslag till materiell
samt ved och ljus m. m.

Till stöd för sin framställning har rektor anfört följande:

Nyländer både, efter att åren 1863—1866 hava varit anställd i telegrafverkets
tjänst, blivfi antagen till vaktmästare vid seminariet den 1 augusti 1874
och tjänstgjort som sådan till den 1 september 1877, då han för några år övergått
till annan verksamhet. Den 21 februari 1886 hade han åter anställts som vaktmästare
vid läroanstalten, .och han hade sedan dess utan avbrott nitiskt och plikttroget
skött denna befattning. Den 5 juni 1914 hade han erhållit patriotiska sällskapets
guldmedalj av femte storleken för långvarig och trogen tjänst.

.Nyländer fyllde under ar 1916 67 år och hade då i 33 år tjänat vid seminariet.
Givetvis måste hans kraft och spänstighet vid en så framskriden ålder vara i avtagande,
och ur seminariets synpunkt borde ett ombyte av vaktmästare sägas vara
lämpligt, under erkännande av att Nyländer fortfarande utförde ett nitiskt och
gott arbete. Nyländer hade också uttryckt en önskan att få avgå från sin tjänst
med utgången av år 1916. Det syntes rättvist och billigt, att han vid sitt avskedstagande
erhölle pension efter lång och plikttrogen tjänst.

Nyländers löneförmåner hade under en följd av år varit: kontant lön 960
kronor, fri bostad och fri vedbrand. Från den 1 juli 1914 hade den kontanta lönen
utgjort 1,020 kronor.

Vid rektors skrivelse var fogat frejdbetyg, utvisande att Nyländer
är född den 5 juni 1849.

Domkapitlet i Härnösand har den 1 december 1915 avgivit yttrande
i ärendet och därvid hemställt, att den ifrågasatta pensionen måtte utgå
med 800 kronor eller i annat fall med det högsta belopp, som kunde
beviljas.

För egen del har folkskolöverstyrelsen i frågan yttrat:

Någon rätt till pension vid avskedstagandet tillkomme icke vaktmästare vid
folkskoleseminarium, men riksdagen hade tidigare, senast år 1907 beträffande vaktmästaren
vid folkskoleseminariet i Stockholm P. V. Pettersson, på framställning
beviljat sådana tjänstinnehavare pension.

I likhet med vederbörande rektor och domkapitel funne också överstyrelsen

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

det rättvist och billigt, att Nyländer vid avgång från sin befattning erhölle pension,
och ville därför tillstyrka, att framställning till riksdagen i sådant syfte måtte göras.

Vid bestämmande av pensionens belopp torde först böra beaktas ett av 1913
års riksdag gjort uttalande rörande avlöningen för vaktmästare vid folkskoleseminarium.
I skrivelsen angående regleringen av utgifterna under riksstatens
åttonde huvudtitel, punkten 167, uttalade riksdagen som sin åsikt, att sagda avlöningsförmåner
vid dubbelseminarium samt vid enkelseminarium, där utom vanliga
vaktmästargöromål eldning och dylikt ålåge vaktmästaren, icke i något fall borde
sättas högre än för förste vaktmästare i nyreglerat verk samt för övrigt icke i
något fall högre än för vaktmästare i nyreglerat verk. Då vid seminariet i Härnösand
särskild eldare vore anställd, skulle i enlighet med nämnda uttalande Nyländer
i lönehänseende närmast vara att jämföra med vaktmästare^ i nyreglerat verk.
Sådan vaktmästare uppbure å ort, där ortstillägg ej skulle utgå, lön å 700 kronor,
vilket belopp efter respektive 5 och 10 års tjänstgöring kunde höjas till 800 och
900 kronor, samt tjänstgöringspenningar å 350 kronor, tillhopa alltså högst 1,250
kronor. Åtnjöte han fri bostad med bränsle, skulle, så länge denna förmån kvarstode,
å lönen avdragas visst belopp, som exempelvis i fråga om vaktmästare vid
länsstyrelsen i Uppsala bestämts till 100 kronor, varförutom han hade att erlägga
pensionsavgift, som för högsta lönegi''aden uppginge till 27 kronor för år. Den
behållna avlöningen för vaktmästare i högsta lönegraden kunde alltså beräknas till,
förutom fri bostad och bränsle, 1,123 kronor, under det att Nyländers avlöningsenast
utgått med, förutom nämnda förmån, 1,020 kronor.

Det syntes nu överstyrelsen rimligt, att den normering av seminarievaktmästares
avlöning, som givits genom det anförda riksdagsuttalandet, finge gälla
jämväl i fråga om sådan vaktmästares pensionering och att alltså hans pension
borde stå i samma proportion till pensionen för vaktmästare i nyreglerat verk som
den, som rått med avseende på avlöningen. Då hel pension för vaktmästare i
nyreglerat verk utgjorde 900 kronor, borde alltså i det fall, varom här vore fråga,
pensionen utgå med 817 kronor eller, i lämpligen avrundat tal, 800 kronor, vilket
belopp jämväl föreslagits av rektor och domkapitlet.

På grund av nådig remiss har statskontoret den 22 januari 1916
avgivit underdånigt utlåtande i ärendet och därvid anfört följande:

Med hänsyn till Nyländers långvariga, väl vitsordade arbete i statens tjänst
ansåge statskontoret billigt, att honom bereddes någon pension, då han inom kort
vid framskriden ålder och till följd därav nedsatta krafter nödgades lämna sin befattning
vid folkskoleseminariet i Härnösand.

I fråga om det pensionsbelopp, som skäligen kunde anses böra beredas
Nyländer, tilläte sig statskontoret erinra, hurusom, sedan vederbörande rektor föreslagit
en pension av 900 kronor åt ovanbemälde vaktmästare vid folkskoleseminariet
i Stockholm P. V. Pettersson samt framställning gjorts i proposition till 1907 års
riksdag om pension åt denne, varvid beloppet i enlighet med statskontorets hemställan
föreslagits till 750 kronor, riksdagen emellertid vid jämförelse med under
liknande förhållanden tilldelade pensioner funnit det sålunda föreslagna beloppet för
högt och bestämt pensionen till 600 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35% 65

Da statskontoret, oaktat vad sålunda förekommit, ansåge sig kunna i nu
förevarande fall förorda ett pensionsbelopp av 750 kronor, skedde det under erinran,
att pensionerna för de till sådan förmån berättigade vaktmästare under senare åren
böjts till följd av beviljandet av ytterligare ett ålderstillägg samt att vid avpassande
av pension för till sådan förmån icke berättigad numera hänsyn plägade tagas till
den civila pensionslagens föreskrift att, där vederbörandes avlöning icke vore delad
i lön och tjänstgöringspenningar, pensionsunderlaget och sålunda i vanliga fall även
pensionsbeloppet skulle utgöra 2/s av hela avlöningen. Med tillämpning av denna
beräkningsgrund och med antagande av ett värde av minst 100 kronor för förmanen
av fri bostad och bränsle framginge det av statskontoret förordade beloppet
såsom skäligt. Statskontoret hemställde alltså i underdånighet, det Kungl. Maj:t
täcktes föreslå riksdagen medgiva, att Nyländer måtte under sin återstående livstid
a allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 750 kronor, att utgå
från och med månaden näst efter den, under vilken han bleve entledigad från sin
befattning.

Såsom folkskolöverstyrelsen framhållit, äro seminarievaktmästarnas
pensionsförhållanden icke reglerade.

På grund av vad i ärendet blivit upplyst angående Nyländers
ålder och tjänstgöring synes det mig billigt, att pension beredes Nyländer.
I fråga om pensionsbeloppet ansluter jag mig till den av statskontoret
i detta avseende uttalade mening, varvid jag erinrar att därest även
den tid, Nyländer varit anställd vid telegrafverket, tages i beräkning,
hans tjänstår i statens tjänst uppgå till över 35 eller det antal, som
enligt civila pensionslagen i regel fordras för rätt till hel pension.
Pensionen torde böra utgå från och med månaden näst efter den, då
Nyländer entledigas från sin befattning.»

Då utskottet icke funnit något att erinra mot Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning, får utskottet hemställa,

att riksdagen må medgiva, att vaktmästaren vid
folkskoleseminariet i Härnösand Jonas Petter Nyländer
må från och med månaden efter näst efter den, i
vilken han entledigas från sin befattning, under sin
återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten
en årlig pension av sjuhundrafemtio kronor.

37:o) I en inom andra kammaren av herr Carlson i Herrljunga
väckt motion, nr 21, hemställes, att riksdagen måtte besluta, »att förre
eldaren och gymnastikvaktmästaren vid högre allmänna läroverket i ''
Vänersborg Anders Gustaf Olsson må under sin återstående livstid från
Bihang till riksdagens protokoll 1916. 8 samt. 26 käft. (Nr 35.) 9

Utskott et.

Angående
pension åt
vaktmästa -ren A. G.
Olsson.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

och med innevarande år från allmänna indragningsstaten erhålla en
årlig pension av trehundrafemtio kronor.»

Till stöd för motionen har motionären anfört följande:

»Förre eldaren Anders Gustaf Olsson, vilken sedan år 1889 haft anställning
såsom eldare och gymnastikvaktmästare vid högre allmänna läroverket i Vänersborg,
måste under förlidet år tillföljd av ålderdom och nedsatt arbetsförmåga begära
bli entledigad från befattningen i fråga. Nuvarande rektor vid läroverket har ej
ansett sig kunna å tjänstevägen söka utverka någon pension åt Olsson, enär han
egentligen ej haft fast anställning vid läroverket, utan vant att betrakta såsom
biträdande. Under sådana förhållanden ter sig framtiden för Olsson allt annat an
ljus, utfattig som han är och därtill i hög grad oförmögen att kunna genom arbete

sig själv och sin hustru nödtorftigt försörja. . .

Det är ju möjligt, att något litet understöd från allmänna folkpensioneringen
kan, efter därom gjord ansökan, komma Olsson och hans hustru till del, men torde
detta ej bliva av någon nämnvärd betydelse. Olsson skulle under sådana forhållanden
vara nödsakad vända sig till den kommunala fattigvården för att ej behova

lida brist på det nödvändigaste. qn 8

Vid sådant förhållande, och med hänsyn till att Olsson under nära 30 års
tid varit anställd och haft sin huvudsakliga sysselsättning vid ett statens läroverk
och under denna tid skött sina åligganden med nit och plikttrohet, vill det synas
mig som om starka skäl tala för, att någon liten pension från det allmänna måtte
tillerkännas honom, för att bereda honom möjlighet till levnadsexistens under hans

återstående livstid. . o ... . , „ ... ,

Vaktmästarnas vid läroverken pensionsfråga arju ännu ej definitivt tost, men
tror jag mig veta, att en utredning av densamma blivit gjord av kungl. läroverksöverstyrelsen,
och torde väl denna utredning i sinom tid bliva av statsmakterna
godkänd och antagen att lända till efterrättelse vid förekommande fall. Men då
det är ovisst när denna fråga och med densamma den gjorda utredningen kan
komma under riksdagens prövning och beslut, måste givetvis varje enskilt tall bliva

föremål för särskild prövning och beslut. _ .

I årets statsverksproposition är å tionde huvudtiteln framställning gjord om
pension åt eldaren vid högre allmänna läroverket i Halmstad, J. Persson med ett
belopp av 500 kronor, vilken framställning är förordad av kungl. laroverksoverstyrelsen,
och är det väl att förmoda, att framställningen vinner riksdagens bifall.

Dels med hänsyn till att läroverket i Halmstad är betydligt större an läroverket
i Vänersborg och avlöningsförhållandena väl i proportion därefter, och dels
med hänsyn till, att Olsson varit att betrakta såsom biträdande eldare och vaktmästare,
synes mig lämpligt, att pensionsbeloppet för Olsson begransas till 350
kronor eller det belopp, som kungl. läroverksöverstyrelsen i berörda utredning ansett
skäligt föreslå för dylika befattningshavare.»

Beträffande de vid motionen fogade betygsavskrifterna hänvisas

till motionen. . .

På anmodan av statskontoret har läroverksöverstyrelsen i avgivet

yttrande anfört följande:

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

»Överstyrelsen tillåter sig till en början meddela, att överstyrelsen den 12
september 1911 avgivit underdånigt utlåtande över en av styrelsen för Sveriges
allmänna läroverks vaktmästarförening den 23 oktober 1909 gjord framställning om
bland annat vissa pensionsbestämmelser för vaktmästarna vid de allmänna läroverken,
vilket ärende fortfarande är beroende av Kungl. Maj:ts prövning.

Emellertid har riksdagen i åtskilliga fall på framställning av Kungl. Maj:t
och efter förslag av överstyrelsen beviljat pension åt vaktmästare vid allmänt läroverk,
och har överstyrelsen i varje särskilt fall vid beräkning av det föreslagna
pensionsbeloppet utgått från de i överstyrelsens ovannämnda underdåniga skrivelse
angivna bestämmelserna. För vaktmästare av den pensionsklass, Olsson skulle hava
tillhört, borde pensionen utgå med 700 kronor årligen, detta under förutsättning
bland annat, att kostnaderna för sådan vaktmästares pensionering bestritts, förutom
genom bidrag av statsmedel, även genom pensionsavgifter av pensionstagaren själv
och av vederbörande läroverk. För nu i tjänst varande vaktmästare av nämnda
klass beräknas, att den av statsmedel utgående delen av den pension, som skall
tillfalla dem efter uppnådda 65 levnadsår och 30 tjänsteår, skall beträffande samtliga
tjänstimiehavare utom de yngsta årsklasserna utgöra 350 kronor.

Vid de tillfällen, då riksdagen hittills tillerkänt pension åt vaktmästare vid
allmänt läroverk, har i fråga om vaktmästare vid högre allmänt läroverk pensionsbeloppet
i regel bestämts till 500 kronor, under det att vid de tillfällen, då sådan
pension tillerkänts vaktmästare vid realskola, vilka, såsom av överstyrelsens förut
nämnda underdåniga skrivelse den 12 september 1911 framgår, i regel tillhöra
samma föreslagna pensionsklass som Olsson, pensionsbeloppet bestämts till 400
kronor årligen. Då emellertid Olsson icke synes kunna tillgodoräkna sig fulla 30
tjänsteår, skulle det kunna ifrågasättas, att en eventuell pension avkortas i förhållande
till det mindre antalet tjänsteår.

Överstyrelsen vill dock meddela, att överstyrelsen i underdånigt utlåtande
den 2) nästlidne februari angående pension åt eldaren vid högre allmänna läroverket
i Lund Måns Jönsson, vilken med tillämpning av nyssnämnda beräkningsgrund skulle
hava erhållit avkortad pension, framhållit önskvärdheten av att den blygsamma pensionen
400 kronor icke måtte behöva vidkännas ytterligare avknappning.

På grund av vad sålunda blivit anfört får överstyrelsen meddela, att beviljande
av pension åt A. G. Olsson torde vara i överensstämmelse med den praxis,
som varit rådande i fråga om pensionering av vaktmästare vid rikets allmänna
läroverk.»

Uti ett av läroverksöverstyrelsen infordrat yttrande har läroverkets
rektor anfört:

»Till åtlydnad av remisskrivelse av den 23 februari 1916 får jag med återställande
av remissakten vördsamt inkomma med däri infordrade upplysningar angående
förre eldaren vid härvarande läroverk A. 6. Olsson.

Nämnda person har under den tid, jag varit rektor vid läroverket, skolat
tjänstgöra som vaktmästare vid gymnastiken (vari även ingick åliggande att städa
gymnastiklokalen), elda läroverkets lokaler, inlämpa kol och koks, verkställa renhållning
å gata och tomt samt vid förefallande tillfälle lämna skälig handräckning.

För dessa åliggandens fullgörande har han under nämnda tid enligt kolle -

Läroverks överstyrehetK -

Läroverkets

rektor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Statskontoret.

Utskottet.

giets beslut av den 19 september 1913 åtnjutit en avlöning av sextio kronor för
varje månad eller sjuhundratjugo kronor per år.

Närmast dessförinnan hade han enligt kassaräkningen för utgifter av år 1912
haft skyldighet att vara vaktmästare vid gymnastiken samt att elda i läroverkets
lokaler och därför åtnjutit 55 kronor under månaderna september - maj och 15
kronor för juni eller per år 510 kronor. Dessutom hade han haft särskild ersättning
för sådana göromål som »rensning av grönt» (63 kronor), arbete under militärövningar
(10 kronor), sågning av 3 famnar ved (12 kronor), lämpning av kol och
koks (18 kronor och 70 öre), arbete på skolgården (10 kronor). Sammanlagda avlöningen
för år 1912 hade sålunda varit sexhundratjugotre kronor och 70 öre.

Tidigare hade den egentliga eldarelönen varit mindre, och allra tidigast,
nämligen från 1883, hade den utgjort 100 kronor, enligt kollegiets protokoll av den
16 december 1882, enligt vilket på grund av gjord ansökan av skolans vaktmästare
angående biträde vid eldningen i skolan anslogs för år 1883 en summa av 100
kronor att utgå för sådant biträde’ mot villkor, att vaktmästaren skulle finnas tillgänglig
i skolan vid varje lektions början och slut samt under rasterna.

Vad beträffar den tid, under vilken bemälde A. G. Olsson varit i läroverkets
tjänst, är det omöjligt att av här förefintliga handlingar utfinna, när han började
tjänstgöra som eldare. I protokollen nämnes vid behandling av eldarens lön endast
''eldaren’, men ej, vem som vid de olika tillfällen, då ärendet förekommit, tjänstgjort
som eldare. Och i de på upplysningar rätt knapphändiga räkenskapsböckerna
från 80- och 90-talen stå poster sådana som eldarens lön’, men det nämnes ej
heller där, vem eldaren varit. I räkenskaperna för 1889 förekommer emellertid en
post under verifikationsnumret 20—25, enligt vilken till en A. Gr. Olsson utbetalts
5 kronor för vedsågning. Det kan ju vara möjligt, att A. G. Olsson vid den tiden
även tjänstgjort som eldare, men visshet i denna punkt kan vinnas endast om man
har till sitt förfogande kvittenserna från denna tid, som böra utvisa, vem som lyft
’eldarens lön’. Dessa finnas icke här utan i kung!, kammarrätten. Någon tillförlitlig
upplysning har icke heller kunnat vinnas genom förfrågan hos pensionerade
och äldre lärare vid läroverket. Så mycket torde emellertid enligt deras utsago
kunna anses som visst, att han på 1890-talets slut tjänstgjorde som eldare.

A. G. Olsson slutade sin tjänstgöring vid läroverket den 1 september 1915
under vägran att utföra honom åliggande arbete (lämpning av koks).»

Statskontoret har för egen del i sitt förenämnda yttrande förklarat
sig icke hava något att tillägga till vad läroverksöverstyrelsen anfört,

På sätt läroverksöverstyrelsen i sitt yttrande erinrat, har vid de
tillfällen, då pension av riksdagen hittills tillerkänts vaktmästare vid
realskola, vilka i regel anses tillhöra samma föreslagna pensionsklass
som Olsson, pensionsbeloppet bestämts till 400 kronor om året. Vid
det förhållande att Olsson, som uppnått en levnadsålder av 68 år, icke
synes kunna tillgodoräkna sig fulla 30 tjänstår, har utskottet ansett hans
pension lämpligen böra fastställas till det av motionären föreslagna
beloppet 350 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35. 69

Åberopande vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen, med bifall till förevai-ande motion,
må medgiva, att förre eldaren och gymnastikvaktmästaren
vid högre allmänna läroverket i Vänersborg
Anders Gustaf Olsson må under sin återstående
livstid från och med innevarande år å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av trehundrafemtio
kronor.

38:o) I en till riksdagen den 17 mars 1916 avlåten proposition, nr
122, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att eldaren vid
högre allmänna läroverket i Lund Måns Jönsson må, efter erhållet entledigande
från sin befattning, från och med år 1917 under sin återstående
livstid uppbära å allmänna indragningsstaten eu årlig pension
till belopp av 400 kronor.

Beträffande den i ärendet förebragta utredningen får utskottet
hänvisa till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 17 mars 1916.

Med tillstyrkande av bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning
får utskottet hemställa,

att riksdagen må medgiva, att eldaren vid högre
allmänna läroverket i Lund Måns Jönsson må, efter
erhållet entledigande från sin befattning, från och med
år 1917 under sin återstående livstid uppbära å allmänna
indragningsstaten en årlig pension till belopp
av fyrahundra kronor.

39:o) I en till riksdagen den 24 mars 1916 avlåten proposition,
nr 123, bär Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att trädgårdsbiträdet
vid folkskoleseminariet i Lund Anders Andersson må från och
med månaden näst efter den, i vilken han entledigas från sin befattning,
under sin återstående livstid uppbära å allmänna indragningsstaten
en årlig pension av 400 kronor.

Utskottet, som beträffande den i ärendet förebragta utredningen
tillåter sig hänvisa till propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över eklesiastikärenden för den 24 mars 1916, liar icke haft

Angående
pension åt
eldaren Måns
Jönsson.

Angående
pension åt
trädgåräsbiträdet
A.
Andersson.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Angående
pension åt
aktuarien vid
Sveriges geologiska
undersökning
G. H.
Santessons
änka, A. J.
Santesson,
född Lind•
berg.

Angående
pension åt
kronojägaren
L. F. Engelmarks
minderåriga
söner.

något att erinra mot Kung!. Maj:ts förevarande framställning och får
förty hemställa,

att riksdagen må medgiva, att trädgårdsbiträdet
vid folkskoleseminariet i Lund Anders Andersson må
från och med månaden näst efter den, i vilken han
entledigas från sin befattning, under sin återstående
livstid uppbära å allmänna indragningsstaten en årlig
pension av fyrahundra kronor.

7. Angående jordbruksdepartementet.

40:o) I en till riksdagen den 10 mars 1916 avlåten proposition,
nr 83, har Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att förre aktuarien vid Sveriges geologiska undersökning
Gustaf Henrik Santessons änka Alma Johanna Santesson, född Lindberg,
må under sin återstående livstid, så länge hon förbliver änka, å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 700 kronor, att utgå från
och med november månad år 1915.

Utskottet, som ifråga om utredningen i ärendet hänvisar till ovanberörda
statsrådsprotokoll, har ansett sig böra tillstyrka bifall till Kungl.
Maj:ts föreliggande förslag och hemställer alltså,

att riksdagen må medgiva, att förre aktuarien
vid Sveriges geologiska undersökning Gustaf Henrik
Santessons änka Alma Johanna Santesson, född Lindberg,
må under sin återstående livstid, så länge hon
förbliver änka, å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av sjuhundra kronor, att utgå från
och med november månad år 1915.

41 :o) I en till riksdagen den 24 mars 1916 aflåten proposition,
nr 124, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att avlidne
kronojägaren Lars Fredrik Engelmarks minderåriga söner Uno Vilhelm,
Bagnar Emanuel, Fritiof Alexander och Sixten Algot må från allmänna
indragsstaten uppbära årliga understöd, envar till belopp av 50 kronor,
att utgå från och med år 1916 intill uppnådda 18 års ålder, med iakt -

Jjankoutskottets utlåtande Nr 35. 71

tagande att dessa understöd jämte den från civilstatens änke- och pupillkassa
till Engelmarks efterlämnade familj utgående pensionen icke må
tillsammans överstiga 270 kronor för år.

Utskottet, som beträffande utredningen i ärendet hänvisar till statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden den 24 mars 1916, har icke funnit
något att erinra mot Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning och hemställer
alltså,

att riksdagen må medgiva att avlidne kronojägaren
Lars Fredrik Engelmarks minderåriga söner
Uno Vilhelm, Ragnar Emanuel, Fritiof Alexander och
Sixten Algot må från allmänna indragningsstaten uppbära
årliga understöd, envar till belopp av femtio
kronor, att utgå från och med år 1916 intill uppnådda
18 års ålder med iakttagande, att dessa understöd jämte
den från civilstatens änke- och pupillkassa till Engelmarks
efterlämnade familj utgående pensionen icke
må tillsammans överstiga tvåhundrasjuttio kronor
för år.

42:o) I en inom andra kammaren av herr Holm väckt motion, nr
47, har hemställts, »att riksdagen ville bevilja kronojägaränkan Selma
Stenbergs i Korpikå minderåriga barn en tilläggspension av SO kronor
per år för vartdera av dem så länge de enligt gällande reglemente för
civilstatens änke- och pupillkassa äro pensionsberättigade.»

Till stöd för motionen har motionären anfört följande:

»Enligt gällande bestämmelser utgår till änka efter en avliden kronojägare,
som innehaft ordinarie befattning i statens tjänst, en årlig pension av 180 kronor,
förutsatt att han uppnått högsta lönegraden, samt dessutom för barnen 90 kronor,
vare sig dessa äro ett eller flera. Ehuru beloppet är lågt, kan det dock, för såvida
den efterlevande änkan är frisk och arbetsför samt ej har alltför många munnar
att matta, vara tillräckligt att hålla nöden från dörren. Fall givas dock när summan
blir alldeles otillräcklig, och är det ett sådant jag här inför riksdagen vill
framdraga.

I april månad 1914 avled kronojägaren i Björkfors bevakningstrakt av Kalix
revir Viktor Stenberg efter att sedan i december år 1900 innehaft ordinarie, väl
vitsordad tjänst. Han efterlämnade vid sin död änka och icke mindre än tio minderåriga
barn. Till henne utgår nu en pension av 270 kronor. Att hon med detta
belopp skall kunna kläda och föda 11 personer är ju orimligt, det torde väl i det
närmaste kunna anses åtgå för att skaffa familjen tak över huvudet samt bränsle.
Och då änkan Stenberg själv på grund av sina många barn, av vilkas skötsel hon

Angående
pension åt
kronojägaränkan
S. Stenbergs
minderåriga
barn.

Bankoutskottets utlåtande Nr 35*

Domänsty relsen.

Statskontoret

Utskottet.

måste bliva strängt upptagen, svårligen kan medhinna att utom hemmet skaffa sig
några förtjänster, återstår för henne ingenting annat än att anlita den enskilda eller
allmänna barmhärtigheten. Hittills hava ju släktingar och vänner hjälpts åt att hålla
familjen vid liv, men då detta i längden blir för betungande för dessa, som själva leva i
små omständigheter, måste barnen komma fattigvården till last, för såvida ej staten
träder hjälpande emellan, och anser jag starka skäl tala härför. För änkans eget
vidkommande får ju beloppet anses tillräckligt, och bör ett eventuellt pensionstillägg
därför utgå till barnen under deras minderårighet.»

Beträffande de i motionen åberopade intygen hänvisas till motionen.

På begäran av statskontoret bär domänstyrelsen avgivit utlåtande
i ärendet och däri anfört följande:

»Att i det av motionären berörda fallet förhållandena äro synnerligen ömmande
kan icke betvivlas och synes vara till fullo bestyrkt. Det synes därför vara
väl motiverat, att något från det allmännas sida göres för att avvärja den nöd,
som eljest uppenbart kommer att göra sig gällande hos de efterlevande efter kronojägaren
Viktor Edvard Stenberg. Huruvida detta skall ske på sätt motionären
föreslagit och i den utsträckning, som i motionen avses, torde dock kunna ifrågasättas;
ty enligt denna skulle vart och ett av barnen erhålla en tilläggspension av
50 kronor årligen, till dess detsamma uppnått 21 års ålder eller dessförinnan trätt
i äktenskap. Det kan ifrågasättas, huruvida icke barnen vid tidigare ålder böra
avses kunna försörja sig själva, även i det fall att de icke ingått äktenskap. Kungl.
styrelsen anser, att ett gott handtag gåves åt änkan Stenbergs oförsörjda barn,
därest vart och ett av dem tillerkändes ett understödsbelopp, beräknat efter 50
kronor för år och avsett att utbetalas till dess det uppnått 17 års ålder; och får
kungl. styrelsen hemställa, att ni behagade uttala Eder för ett sådant tillstyrkande
av motionen, börande av riksdagen eventuellt medgivet understöd utgå av anslagunder
tionde huvudtiteln.»

Statskontoret har för egen del anfört, »att det såväl från principiell synpunkt
som med hänsyn till konsekvenserna framstår såsom i någon mån betänkligt
att tillmötesgå ifrågavarande förslag; att så starka billighetsskäl dock synas i detta
fall föreligga, att betänkligheterna måhända böra få vika, samt att, om, såsom
föreslagits, understöd anses böra beviljas till de minderåriga barnens underhåll och
uppfostran, sådant understöd, vilket synes böra anvisas att utgå från allmänna indragningsstaten,
dock torde böra begränsas ej mindre såsom domänstyrelsen framhållit
i fråga om tiden, under vilken det må åtnjutas, utan även med avseende å
beloppet exempelvis så, att det bestämmes till 30 kronor för varje barn eller så,
att understöden tillhopa icke må överstiga 300 kronor.»

Åven utskottet anser, att i detta fall synnerligen starka billighetsskäl
föreligga för beviljande av understöd till ifrågavarande minderåriga

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

barns underhåll och uppfostran, och har utskottet icke något att erinra
emot att understödsbeloppet beräknas efter 50 kronor för år för vart
och ett av barnen. Understödet, vilket torde böra utgå från och med
den ,7 Jai*uar'' 1916 och anvisas å allmänna indragningsstaten, synes
lämpligen böra begränsas för tiden intill uppnådda 18 års ålder.

Utskottet hemställer,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion,
må medgiva, att avlidne kronojägaren Viktor Eduard
Stenbergs och hans efterlämnade änka Selma Stenbergs
minderåriga barn Oskar Edvard, Berta Sofia
Elisabet, Fanny Charlotta, Karl Viktor, Anna Katarina,
Elis Gustaf, Agnes Arvida, Erik Wilhelm, Sven Teodor
och Selma Maria ma från allmänna indragningsstaten
uppbära årliga understöd en var till belopp av femtio
kronor att utgå från och med år 1916 intill uppnådda
18 års ålder.

Stockholm den 12 maj 1916.

På bankoutskottets vägnar:

ERNST HEDENSTIERNA.

Bihang till riksdagens protokoll 1916.

8 sand. 26 höft. (Nr 35.)

Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

Reservationer.

Vid ^unkt 6:o) angående pension åt skrivbiträdet Jenny Carolina
Häkanson

av herrar Kristensson, Wickman, Carlsson i Herrljunga och Berg i

Munkfors, som anfört följande: .

»För vår del hava vi ej kunnat instämma i utskottets hemställan,
utan ansett fröken Håkanson böra tillerkännas pension till samma belopp
1,000 kronor, som av riksdagen bestämts för åtskilliga dylika biträden.
Särskilt erinra vi om 1914 års senare riksdags beslut angående
pension åt skrivbiträdet i civildepartementet H. J. A. Åkersten.

Till stöd för vår uppfattning vilja vi till en början åberopa vad
vid 1912 års riksdag förekom i fråga om beredande av årligt understöd
åt kontorsbiträdet bos generalpoststyrelsen A. C. E. Hesselgren.

Vid 1912 års riksdag uppfördes å postverkets stat såsom ordinarie

befattningshavare kvinnliga biträden.

I proposition nr 3 till samma riksdag, angående uppförande av
kvinnliga biträden i postverkets stat samt fastställande av postverkets
stat för driftkostnader år 1913, föreslog Kung!. Maj:t bland annat beredande
av årligt understöd åt nämnda kontorsbiträde Hesselgren filt
det propositionen bifogade protokollet över civilärenden (b. 44) hade
vederbörande departementschef, i anledning av framställning frän generalpoststyrelsen
i berörda hänseende, anfört, att alla skäl syntes honom
tala för att understöd bereddes kontorsbiträdet Hesselgren. Det kunde
ifrågasättas, yttrade departementschefen vidare, huruvida icke Hesselgren
borde erhålla det högsta belopp, som skulle tillkomma skrivbiträden hos
postverket i pension, eller 1,100 kronor. Då emellertid nämnda rättighet
förutsatte, att pensionsavgift under en följd av år erlagts, både departementschefen
stannat vid det av generalpoststyrelsen föreslagna beloppet

1,000 kronor. . . , , ,

Det må i detta sammanhang även erinras, att generalpoststyrelsen

i sin nyssnämnda framställning framhöll, att därest ordinarie tjänst
kunnat beredas dylika kvinnliga biträden tidigare och innan Hesselgren
uppnått så hög ålder, att denna bort lägga binder i vägen för hennes
befordran, bon säkerligen blivit av styrelsen utnämnd till ordinarie biträde
(s. 41 och 42).

Bankoutskottets utlåtande Nr 35. 75

I den föreliggande kungl. propositionen har chefen för justitiedepartementet
erinrat, hurusom han, i sammanhang med anmälan av
frågan om fortsatt provisorisk lönereglering för justitiedepartementet, till
innevarande års statsverksproposition anfört, att därest någon av de
ordinarie befattningshavarna i statsdepartementen komme att, innan den
slutliga löneregleringen kommit till stånd, avgå från sin tjänst, Kungl.
Maj:t icke torde komma att underlåta att hos riksdagen göra den framställning
om förbättrad pension, som billigheten kunde anses fordra;
och med billighet syntes departementschefen vara mest överensstämmande,
att åt dylik befattningshavare tillerkändes den pension, som
kunde beräknas hava bort komma honom till del, därest den slutliga
löne- och pensionsregleringen trätt i tillämpning redan med 1916 års
ingång, d. v. s. vid den tidpunkt, från vilken den skulle hava kommit
att gälla, därest löneregleringsfrågan, såsom från början varit ämnat,
fått sin lösning redan vid 1915 års riksdag.

Departementschefen har nu uttalat, att vad han sålunda yttrat om
departementens nuvarande ordinarie befattningshavare ägde sin fulla
giltighet jämväl beträffande sådana befattningshavare i departementen,
som ej vore ordinarie, men vilka haft grundad förhoppning att efter
genomförandet av den väntade regleringen bliva uppförda på ordinarie
stat och såsom sådana erhålla rätt till pension. Till denna kategori
hörde enligt departementschefens mening sökanden. Hade löneregleringsfrågan,
såsom från början varit ämnat, fått sin lösning redan vid 1915
års riksdag och den nya staten trätt i tillämpning med ingången av
år 1916, hade, fortsätter departementschefen, sökanden efter all sannolikhet
nu innehaft ordinarie skrivbiträdestjänst i departementet med en
sammanlagd avlöning av 1,600 kronor samt varit berättigad att när
som helst avgå med en pension av 1,100 kronor. Departementschefen
har därför ansett det ej vara annat än i enlighet med billighet att beloppet
av den pension, som tillerkändes henne, sattes till 1,100 kronor.

Den uppfattning, departementschefen sålunda gjort gällande i fråga
om pensionsbeloppet för de ordinarie befattningshavare i statsdepartementen,
som kunna komma att avgå från sin tjänst, innan den definitiva
löneregleringen för statsdepartementen bliver genomförd, anse vi
för vår del desto mindre kunna anföras såsom skäl för bifall till framställningen
om 1,100 kronors pension åt fröken Håkansson, som riksdagen
ännu ej haft tillfälle att pröva något särskilt fall i fråga om
tilläggspension till ordinarie befattningshavare, där denna uppfattning
skulle kunna komma till användning.

Den omständigheten att riksdagen, då den biföll Kungl. Maj:ts

76 Bankoutskottets utlåtande Nr 35.

nyssnämnda förslag i fråga om fortsatt tillämpning av den provisoriska
löneregleringen, icke gjorde något särskilt uttalande i anledning av vad
till statsverkspropositionen i sammanhang med omförmälda fråga på
nyss angivet sätt inledningsvis yttrats, lärer icke få anses innebära,
att riksdagen utan vidare godtagit vad i detta yttrande gjorts gällande.

För övrigt lärer det också kunna sättas i fråga, huruvida fröken
Håkanson, även om en definitiv lönereglering för statsdepartementen
beslutats av 1915 års riksdag att träda i kraft från och med år 1916,
hade kunnat erhålla ordinarie befattning. Hon skulle nämligen redan
då hava uppnått högre levnadsålder än den, vid vilken hon, därest hon
varit ordinarie, varit berättigad till hel pension men ock skyldig att
avgå från tjänsten.»

Vid punkt 25:o) angående understöd åt änkan Johanna Mathilda
Nordvall

av herrar Redenstierna, Neiglick, Hallin och friherre Langenskiöld,
som anfört följande:

»Åven om ömmande omständigheter, som i motionen anförts, skulle
tala för bifall till densamma, hava vi likväl av principiella betänkligheter
och med hänsyn till de vittgående konsekvenser, ett inslående på
denna understödsväg skulle medföra, ansett oss böra yrka avslag å
motionen.»

STOCKHOLM, ISAAC MABCUS'' BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1916.