Bankoutskottets utlåtande Nr 33 (Utlåtande 1940:Bu33 bu)

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

Nr 33.

Ankom till riksdagens kansli den 21 maj 1940 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

I en den 15 mars 1940 dagtecknad proposition nr 241, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att riksbanken må
för tiden från och med den 1 juni 1940 till och med den 30 juni 1941 vara
fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar
med guld efter deras lydelse, med rätt dock för riksbanken att, om förhållandena
därtill giva anledning, före utgången av nämnda tid återupptaga
inlösningen av bankens sedlar.

I särskilda skrivelser till Kungl. Majit den 7 mars 1940 hava fullmäktige
i riksbanken hemställt, dels att riksbanken måtte för tiden från och med
den 1 juni 1940 till och med den 31 maj 1941 befrias från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, dels att lagen
den 15 december 1939 (nr 850) angående rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla
förlängd giltighet, dels ock att fullmäktige i riksgäldskontoret ville
göra framställning örn förlängning av gällande bemyndigande att till riksbankens
förfogande ställa skattkammarväxlar. I samband härmed hava
fullmäktige i särskild skrivelse behandlat frågan om valuta- och penningpolitiken
i hela dess vidd. Skrivelsen är av följande innehåll:

Det penningpolitiska program, som fastställdes av statsmakterna år 1932
och underkastades vissa modifikationer åren 1933 och 1937, uppställer en
viss stabilitet i prisnivån såsom det i första hand eftersträvansvärda målet.
I ett läge, då en mera avsevärd prisstegring hotar att inträffa, borde sålunda
riksbankens politik såväl som den ekonomiska politiken överhuvud inriktas
på att hålla prisstegringen tillbaka och att i varje fall förhindra en inflationistisk
prisutveckling. Beträffande förhållandet mellan jordbrukspolitiken
och penningpolitiken framhöll bankoutskottet vid 1937 års riksdag (utlåtande
nr 67), att en sådan höjning av levnadskostnaderna, som berodde på
ett genom jordbrukspolitiken åstadkommet förbättrat prisläge för jordbrukets
produkter, ej i och för sig borde föranleda penningpolitiska åtgärder i
syfte att nedpressa prisnivån i övrigt. Motsvarande påpekande borde gälla

Bihang till riksdagens protokoll IDAG. 8 sami. Nr 33—36.

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

jämväl beträffande andra statsmakternas åtgärder, vilka vore avsedda att
verka prisstegrande för vissa bestämda varor. Beträffande frågan örn den
svenska kronans yttre värde gav utskottet vid samma tillfälle i anslutning till
föredragande departementschefen uttryck åt sin uppskattning av fördelarna
av en stabb pundkurs, men framhöll samtidigt, att vid en inflationsartad utveckling
på världsmarknaden den situationen kunde uppstå, att upprätthållandet
av den dåvarande pundkursen måste eftergivas med hänsyn till prisutvecklingen
på den inhemska marknaden.

I samband med behandlingen vid 1938 års riksdag av frågan om fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar
med guld uttalade såväl föredragande departementschefen som bankoutskottet,
att en väsentlig förändring av det ekonomiska läget borde föranleda, att
valutafrågan omedelbart upptoges till omprövning av statsmakterna. I proposition
till 1939 års lagtima riksdag angående samma fråga anförde departementschefen
bland annat, att om krig eller krigsfara skulle inträda vissa
modifikationer i^ den svenska valutapolitiken otvivelaktigt skulle bliva erforderliga.
Ett sådant läge har nu inträffat. En omprövning av det penningpolitiska
programmet är därför enligt fullmäktiges mening erforderlig.

Under förra världskriget kunde Sverige draga väsentliga ekonomiska fördelar
av sin ställning såsom neutral stat. Nu befinner sig vårt land däremot i
det läget, att kriget utsätter hela dess ekonomiska liv för en påfrestning, som
visserligen icke är lika stor som örn Sverige vore krigförande part, men dock
är av en sådan omfattning, att något dylikt tidigare ej kunnat tänkas under
fredsförhållanden.

Det pågående kriget mellan Finland och Ryssland har hittills medfört och
kan i framtiden komma att ytterligare medföra betydande ekonomiska konsekvenser
för vart land. Vår produktion, såväl av industriens som i viss mån
även av jordbrukets produkter, måste inriktas icke endast med tanke på våra
egna utan — om det rysk-finska kriget fortsätter — även med tanke på
Finlands behov. Man måste räkna med dels att för en stor del av de för
Finland insamlade medlen varor komma att inköpas från andra länder, dels
ock att råvaror, som vi likviderat med utländsk valuta, efter bearbetning
komma att säljas till Finland mot likvid i svenska kronor. Dessa transaktioner
medföra sålunda en tidigare icke beräknad minskning av våra valutareserver.

De oerhört ökade utgifterna för stärkandet av landets försvarsberedskap
och för hjälpen till Finland äro två av de grundläggande förändringar, som
efter krigsutbrottet inträtt i vårt lands ekonomiska struktur. Från bland
annat dessa förändringar måste man utgå, då det gäller att bedöma, vilken
ekonomisk politik som bör föras. Man måste göra klart för sig, att därvid
betydande påfrestningar för samtliga svenska medborgare äro oundvikliga.

Det tidigare angivna huvudmålet för penningpolitiken, innebärande att
största möjliga stabilitet i prisnivån bör eftersträvas, bör enligt fullmäktiges
åsikt kvarstå orubbat. I nuvarande läge bör emellertid dessutom uppställas
det kravet på penningpolitiken, att den utformas med tanke på nödvändigheten
att skydda landets valutareserver. Ett dylikt skydd innebär, dels att
tillströmningen av valutor bör i största möjliga utsträckning stimuleras, dels
att såväl den existerande valutareserven som de valutor, vilka i framtiden
ställas till landets förfogande, reserveras för de ur hela folkhushållets synpunkt
viktigaste behoven.

De penningpolitiska mål, som här angivits, nämligen eftersträvande av
största möjliga stabilitet i prisnivån och skyddande av valutareserven, torde
sammanfalla med den allmänna ekonomiska politikens målsättning. De medel
av penningpolitisk natur, som stå till förfogande, äro emellertid icke till -

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

räckliga för uppnående av angivna mål. Härför krävas åtgärder med betydligt
mera omfattande verkningar. En allmän prisstegring kan sålunda enligt
fullmäktiges uppfattning ej förhindras endast genom penningpolitiska
medel.

I det följande vilja fullmäktige uttala sig dels om de penningpolitiska
medel, som kunna ifrågakomma, dels om de medel av mera allmän natur,
vilka statsmakterna enligt fullmäktiges mening i nu rådande läge böra överväga
för att underlätta eller möjliggöra uppnåendet av de mål för penningpolitiken,
som ovan angivits.

Vad först beträffar frågan örn den svenska kronans yttre värde är det tydligt,
att densamma — oavsett den förändring, som inträffade hösten 1939 genom
att kronan lösgjordes från pundet och anknöts till dollarn — befinner
sig i ett helt annat läge än på våren 1937, då statsmakterna sist hade anledning
att taga ställning till densamma. En sänkning av växelkurserna, som
sannolikt hade genomförts, örn prisstegringen då hade blivit av längre varaktighet,
kunde motiveras icke blott därigenom att en dylik sänkning skulle
vara ägnad att motverka en spridning av den internationella prisstegringen
till den svenska marknaden, utan även därigenom att den kunde anses som
ett korrektiv till den »undervärdering» av den svenska valutan, som kom till
uttryck i ett växande överskott på den löpande betalningsbalansen med utlandet
och en omfattande inströmning av främmande valutor till riksbanken.
Nu ha emellertid endast relativt obetydliga prisstegringar förekommit i
Förenta staterna, medan en stark utströmning av valutor från Sverige ägt
rum. I ett dylikt läge torde en växelkurssänkning hava en betydligt minskad
inverkan på importvarornas prisutveckling, emedan uppgången av importpriserna
sedan krigsutbrottet endast till en del framkallats av prisstegringar
på världsmarknaden. I den mån prisstegringar framträtt i England och
Frankrike ha de i viss utsträckning hindrats att sprida sig till Sverige genom
den sänkning av kurserna för pundet och de därtill anslutna valutorna, som
ägde rum den 28 augusti 1939. Prisstegringen på svenska importvaror har i
stor utsträckning orsakats av vidgade marginaler mellan eif- och fobpriser,
och dessa kunna icke nämnvärt nedbringas genom en sänkning av växelkurserna.
Även om en växelkurssänkning skulle te sig som önskvärd med
hänsyn till dess i någon mån prissänkande inverkan på importvarorna, måste
den — i varje fall såsom en isolerad åtgärd — ur valutasynpunkt i nuvarande
läge avvisas, dels pa grund av att den skulle verka stimulerande på
även den icke nödvändiga importen och därigenom öka efterfrågan på utländska
valutor, dels emedan den skulle öka svårigheterna för den svenska
exporten och därigenom minska tillflödet av valutor.

Bland de penningpolitiska åtgärder, som böra ifrågakomma för att motverka
såväl en allmän prisstegring som en valutautströmning, hänvisas ofta
tdl en räntestegring och en åtstramning av penningmarknaden Dessa medel
aro ernehertid enligt fullmäktiges åsikt i det rådande läget icke ensamma
tillräckliga for att prisutvecklingen skall därmed kunna behärskas. Om man
skulle söka hejda en allmän prisstegringstendens enbart med dessa medel
skulle sannolikt åtstramningen på penningmarknaden få drivas så långt att
den privata investeringsverksamheten tvingades till en starkare inskränkvad
som vore erforderlig för att de statliga investeringsbehoven skulle
erila la tillräckligt utrymme i form av tillgängliga kapital-, råmaterial- och
arbetskraftstillgangar, samtidigt som den statliga upplåning, som är oundgängligen
nödvändig, linge ske till en alltför hög räntesats.

Effekten av räntepolitiken såsom penningpolitiskt vapen begränsas i stor
utsträckning under förhållanden, då oundvikliga höjningar av importvarornas
priser tendera att framkalla en allmän prisstegring inom landet, då de

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

statliga kapitalbehoven i huvudsak äro av den natur, att de måste tillfredsställas
oavsett hur landets försörjningsläge påverkas därav, samt då en pågående
utströmning av kapital ur landet väsentligen är betingad av utrikespolitiska
faktorer. Det bör även påpekas, att en räntestegring innebär en
ökning av produktionskostnaderna. En dylik ökning kan lätt i ett läge, då
flera andra prisstegrande faktorer, exempelvis stigande importpriser, varuknapphet
och ökade statsutgifter, göra sig gällande, medföra prisstegringar
av väsentligt större omfattning än vad kostnadsökningen i och för sig motiverar,
samtidigt som räntestegringens prissänkande verkan sannolikt blir obetydlig.
Å andra sidan bör enligt fullmäktiges mening i nuvarande läge en
alltför utpräglad lätthet på penningmarknaden förhindras.

Riksbanken har — förutom rätten att betala ränta på insatta medel — sedan
1937 vissa andra möjligheter att påverka penningmarknaden i restriktiv riktning.
Dessa böra, även om de för närvarande icke behöva tagas i bruk,
enligt fullmäktiges mening bibehållas. Sålunda anse fullmäktige att rätten
för Konungen att föreskriva en skärpning av kraven på bankaktiebolagens
kassareserver samt bemyndigandet för riksgäldskontoret att ställa skattkammarväxlar
m. m. till riksbankens förfogande böra förlängas.

Då fullmäktige, såsom ovan framhållits, äro av den åsikten, att de penningpolitiska
medlen i nuvarande situation icke äro tillfyllest för att hindra
en allmän prisstegring och för att effektivt motverka en valutautströmning,
anse sig fullmäktige böra påvisa de övriga åtgärder på det ekonomiska området,
som enligt fullmäktiges mening skulle bidraga till att uppnå de angivna
målen.

För prisutvecklingen har lönepolitiken en synnerligen stor betydelse. Den
princip med lönereglering efter index, som i slutet av år 1939 infördes på
arbetsmarknaden, var av betydelse såtillvida som därigenom lugn och en
viss stadga åstadkoms på denna marknad. Det prispolitiska kravet på begränsning
av kompensationen för ökade levnadskostnader, så som dessa
komma till uttryck i indextalen, måste emellertid i fortsättningen beaktas.
En modifiering av den index, som ligger till grund för lönerna, för att nämnda
krav därigenom skulle kunna bliva bättre tillgodosett, synes fullmäktige
vara en angelägenhet av största vikt under nuvarande förhållanden. Härvid
är det av särskild betydelse att de skärpningar i beskattningen, som genomföras,
i varje fall då det gäller de statliga skatterna, icke få inverka stegrande
på indexen och därigenom leda till en löneökning. Den för lönerna normgivande
indexen bör följaktligen icke påverkas vare sig av den indirekta eller
direkta statliga beskattningen. Enligt fullmäktiges mening synes icke heller
full kompensation för den fördyring, som importvarorna på grund av prisstegringar
utomlands och höjda fraktkostnader undergå, böra erhållas. En
dylik fördyring är nämligen delvis av den art, att den bör bäras av samtliga
medlemmar av folkliushållet. Fullmäktige hemställa därför, att frågan angående
indexreglering av lönerna genom statsmakternas försorg snarast upptages
till en mera ingående och allsidig omprövning.

För att lönestegringar skola kunna undgås — en sak vars betydelse ur
penningpolitisk synpunkt icke kan nog kraftigt understrykas — är det avvikt
att priserna på för folkförsörjningen nödvändiga varor, främst jordbruksprodukter,
icke tillåtas stiga mera än som är oundgängligen nödvändigt.
Dessa priser äro nämligen av utslagsgivande betydelse för de indextal, på
vilka lönerna beräknas.

Vad beträffar valutasituationen är enligt fullmäktiges åsikt den valutareglering,
som numera är i kraft, ingalunda tillräcklig. De utomordentligt stora
kostnader, vårt försvar numera kräver, måste betalas antingen genom att förefintliga
reserver förbrukas eller med det löpande dagliga arbetets resultat.

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

Landets under förkrigstiden uppsparade utländska valutatillgångar förslå
icke till att täcka den import, som synes bli nödvändig utöver vad den löpande
exporten kan inbringa. Lån i utlandet stå endast i otillräcklig omfattning
till buds för att dryga ut de existerande valutatillgångarna. En sträng
hushållning med valutatillgångarna är fördenskull nödvändig. Detta kan
ske endast genom att begränsa den allmänna förbrukningen av importvaror
så långt detta är möjligt utan skada för landets försörjningsläge och försvarskraft.

En dylik begränsning — som måste anses erforderlig för frigörande av den
köpkraft, som kräves för att de statliga behoven skola kunna tillgodoses —
kan åstadkommas på olika sätt. Åtgärder i detta syfte äro exempelvis importförbud,
tullar, kraftigt höjda konsumtionsskatter på vissa därtill lämpliga
varor eller en allmän omsättningsskatt, ransonering av vissa importerade
varor eller varor, som för sin framställning kräva en stor import av råvaror
eller bränsle, ävensom frivillig konsumtionsbegränsning efter av myndigheterna
gjorda anvisningar så som skett beträffande förbrukningen av elektrisk
ström och dylikt. En skärpt direkt beskattning har samma verkan,
samtidigt som den leder till en minskning av den statliga upplåningen. I en
dylik skärpning bör ingå en effektiv indragning till staten ay krigsvinster.

En allmän konsumtionsbegränsning kan även komma till stånd genom att
besparing av en viss del av uppkommande löneökningar göres obligatorisk.

I den mån det inhemska arbetets resultat ej förslå både till de extra statsutgifterna
och till att upprätthålla vår nuvarande levnadsstandard, är det
nödvändigt att minska de vanliga statsutgifterna och inskränka förbrukningen.
Den yttersta sparsamhet är sålunda ofrånkomlig i fråga om sådana statliga
och kommunala utgifter, som ej äro oundgängligen nödvändiga. En omprövning
av redan beslutade men ej verkställda beslut om kapitalutgifter
bör även göras. Icke blott den enskildes standard måste nedsättas, utan
detta gäller i samma grad stat och kommuner-.

Minskning av konsumtionen kan delvis undgås, därest å ena sidan exporten
kan ökas i sådan omfattning, att utländska betalningsmedel för importbehovets
täckning kunna erhållas, och å andra sidan produktionen inom landet
kan drivas upp. Det är av ett utomordentligt intresse för hela svenska folket,
framför allt för de breda lagren, att intet underlåtes, som kan öka export
och produktion. Då de utbildade arbetarnas antal är begränsat och det knappt
är möjligt att under nuvarande förhållanden avsevärt utöka beståndet av
realkapitalet — byggnader och maskiner — torde en tillfällig ökning av arbetstiden
i vissa fall vara ofrånkomlig för att bättre kunna utnyttja de nuvarande
tillgångarna.

Redan nuvarande möjligheter till dispens från arbetstidslagen torde lämna
utrymme för en av säregna förhållanden betingad ökning av arbetstiden. Om
dessa möjligheter ej skulle vara tillfyllest kan man tänka sig, att Konungen
erhåller rätt att medgiva ytterligare dispens. Därigenom kan man måhända
i det längsta undvika att tillgripa tjänsteplikten. I de krigförande länderna
har en arbetstidsökning måst tillgripas. Den förefaller här i Sverige vara
mera tillrådlig och ur arbetarnas synpunkt sett mera önskvärd än en mera
allmän nedsättning av förbrukningens storlek.

För att genomföra de här antydda åtgärderna — eller andra åtgärder som
kunna medverka till skyddet mot en inflation med dess förstörande och demoraliserande
verkningar — kräves hela folkets förståendefulla medverkan.
Hittills är förhållandevis alltför litet gjort för alt bibringa allmänheten en
riktig uppfattning av det ekonomiska lägets allvar. Det synes icke finnas
något tvivel om att svenska folket i detta nu är villigt att underkasta sig

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

alla de offer, som det inser vara oundgängliga för bevarandet av landets frihei
och oberoende och upprätthållandet av dess framtida utvecklingsmöjligheter.
Om från statsmakternas sida lämnas den upplysning, som här åsyftas,
angående det nära sammanhanget mellan försvarskraft och folkhushållning
och angående syftet med de olika åtgärder, som nu måste vidtagas, skola
säkerligen alla medborgare betrakta som sin plikt att söka medverka till en
lösning av dessa betydelsefulla spörsmål.

Till stöd för sin förut nämnda framställning om fortsatt befrielse för
riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld
efter deras lydelse ha bankofullmäktige framhållit, att det icke funnes någon
anledning att ifrågasätta, att riksbanken under det kommande året skulle
kunna återupptaga inlösningen av utelöpande sedlar med guld. En grundlig
omprövning av ifrågavarande stadganden syntes med hänsyn till de nu rådande,
oroliga förhållandena böra anstå.

Föredragande departementschefen har anfört följande:

Samtidigt med att fullmäktige i riksbanken gjort framställning om fortsatt
befrielse från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld ha
de upptagit riktlinjerna för penningpolitiken till behandling och därvid funnit
sig föranlåtna att gå in på en rad väsentliga frågor av allmänekonomisk
och finanspolitisk natur. Jag kan helt ansluta mig till uppfattningen att en
sådan utvidgning av problemet är nödvändig om man vill se de penningpolitiska
frågorna i deras riktiga sammanhang. Prisutvecklingen behärskas i dagens
situation av risken för varuknapphet och sannolikheten av ökningar av
penninginkomsterna under inflytande främst av fortsatta statliga försvarsutgifter
av betydande omfattning. Penningpolitiken knytes sålunda nära samman
med försörjningspolitiken och finanspolitiken. Den får utformas med
hänsyn därtill och bedömas med utgångspunkt från den allmänna inverkan
på samhällsekonomien man väntar av dess genomförande.

Det grundläggande kravet på samhällsekonomien är under rådande förhållanden
— även ur rent penningpolitisk synpunkt — att landets produktivkrafter
utnyttjas så fullständigt och ekonomiskt som förhållandena tillåta.
Härför kräves otvivelaktigt inom vissa områden en ökad arbetsinsats, inom
andra en omflyttning av produktiva resurser från en användning till annan.
Arbetsmarknadsproblemen äro för närvarande föremål för utredningar som
böra fullföljas i nära kontakt med planläggningen av råvarutillgångarnas
disposition; effekten av produktionsökande åtgärder blir med nödvändighet
i sista hand begränsad av materielförsörjningen.

Då det får anses uteslutet att genom utökningar i produktionen återställa
den till följd av kriget rubbade balansen på marknaden har uppmärksamheten
helt naturligt också riktat in sig på frågan om de medel varöver man förfogar
för att åstadkomma en minskning av varuefterfrågan. Jämsides med
en för detta ändamål skärpt beskattning bör ställas en frivillig eller tvångsvis
genomförd upplåning av nya sparmedel samt en direkt kvantitativ reglering
av varuförbrukningen.

Nödvändigheten av besparingar gäller givetvis staten lika väl som de enskilda
och konsumtionen lika väl som anläggningsverksamheten. Det behöver
knappast understrykas, att anspråken på sparsamhet komma att under den
närmaste framtiden stegras. Även om det inte är möjligt att nu ange, hur
mycket medborgare i olika ekonomisk ställning rimligen böra räkna med
att få avstå av sin privata konsumtion, kunna vissa utgångspunkter för ett
bedömande anses givna. Det torde vara praktiskt taget omöjligt att uppnå

Bankoutskottets utlåtande Nr 33-

den nödvändiga överflyttningen av köpkraft från enskilda till staten utan
att i stor utsträckning begränsa konsumtionen även för de mindre och medelstora
inkomsttagarna. Man har tidigare ofta utgått ifrån att uppoffringarna
från dessa inkomsttagares sida icke kunna komma till stånd på frivillighetens
väg utan måste framtvingas genom beskattning medan man
vid de större inkomsterna kan räkna med villigheten att lämna lån. Vore
denna uppfattning riktig, måste det betyda en oproportionerlig ökning av
skattetrycket i de lägre inkomstskikten, jämsides med en ökning av de anspråk,
som de mera välbärgade i sin egenskap av långivare skulle komma
att i framtiden ställa på resultatet av den nationella produktionen. En utveckling
av denna art vore ur flera synpunkter olycklig, och alla ansträngningar
böra därför inriktas på att låta de mindre inkomsttagarnas bidrag
utgå inte bara såsom skatter utan också i form av lån.

För omfattningen av den konsumtionsbegränsning och nedskärning av investeringsverksamheten
som kommer till stånd är även ränteutvecklingen av
betydelse. I anslutning till ett uttalande av bankofullmäktige vill jag dock
stryka under att man icke kan tänka sig att enbart räntevägen få fram den
här önskade anpassningen av det ekonomiska livet efter de nya förhållandena.
I själva verket torde räntan få tillmätas en mindre framträdande roll
i en ekonomisk utveckling av den art det för närvarande gäller att bemästra.

I likhet med bankofullmäktige anser jag det riktigt att hålla fast vid strävan
efter största möjliga stabilitet i penningvärdet. Jag utgår då från att
detta program även under nu rådande förhållanden bättre svarar mot medborgarnas
allmänna intresse än någon annan riktlinje som synes erbjuda sig
för vår penningpolitik. Programmet innebär icke någon stel bindning vid en
viss prisnivå. I nuvarande läge motiverar det icke försök att motväga im
portprisstegringarna genom en nedpressning av andra priser men väl däremot
ansträngningar av här angiven inriktning och innebörd för att förhindra
en allmän prisstegring utöver vad det försämrade försörjningsläget får
anses motivera.

Strävan att reglera penningvärdet förutsätter en samordning mellan statliga
åtgärder och enskildas eller organisationers frivilliga insatser, som går
utöver det under fredstider vanliga, och örn vars resultat man endast kan
uttrycka förhoppningar eller förväntningar. De svårigheter som möta äro
betydande men måste övervinnas, örn medel till det yttre försvaret skola
uppbringas och folkförsörjningen tryggas, om produktionen skall hållas
fullt i gång och bördorna fördelas rimligt mellan medborgarna, samtidigt
med att penningvärdet i nyss angiven utsträckning bevaras.

Såsom bankofullmäktige anfört i sin framställning om fortsatt befrielse
från guldinlösningsskyldigheten för tiden den 1 juni 1940—31 maj 1941,
finnes i rådande penningpolitiska läge ingen möjlighet att återupptaga inlösningen
av utelöpande sedlar med guld. Jag delar även fullmäktiges uppfattning,
att det icke nu är en lämplig tidpunkt att göra en allmän översyn
över de bestämmelser, som reglera vårt penningväsens anknytning till guldet,
ehuru givetvis de förhållanden, som sedan en längre tid tillbaka varit rådande
i vårt land, i väsentliga avseenden rubbat förutsättningarna för de
legala bestämmelserna i ämnet.

Jag finner mig sålunda kunna tillstyrka bifall till fullmäktiges framställning.
Lämpligen bör dock tiden för den fortsatta befrielsen från sedelinlösningsskyldigheten,
i likhet med vad som föreslagits beträffade vissa
fullmaktslagar på det ekonomiska området, utsträckas till och med den 30
juni 1941.

Bankoutskottets utlåtande Nr 33-

Utskottet.

Sedan bankofullmäktige avläto sin ovan intagna skrivelse rörande valutapolitiken
och därmed sammanhängande samhällsekonomiska spörsmål, har
Sveriges ekonomiska läge i hög grad förändrats. Intensifieringen av stormaktskriget
har för vårt lands vidkommande medfört icke blott avsevärt
ökade krav på försvarsberedskapen utan även en avspärrning av viktiga
handelsförbindelser med utlandet. Alltjämt synes dock bevarandet av största
möjliga stabilitet i prisnivån böra, i enlighet med vad fullmäktige uttalat,
utgöra det främsta målet för valutapolitiken, eftersom en dylik stabilitet är
en viktig förutsättning för ett sunt näringsliv. Även det andra av fullmäktige
uppställda målet, skyddandet av valutareserven, är en angelägenhet av
stor betydelse, även örn densamma på grund av handelsavspärrningen tills
vidare kommit i bakgrunden.

Såsom chefen för finansdepartementet framhållit, bör emellertid den åsyftade
stabiliteten i prisnivån icke få medföra en stel bindning vid en viss allmän
prisnivå. Detta skulle nämligen betyda, att en fördyring av importvaror,
som framkallas av höjda frakter och försäkringsavgifter eller av knapphet
på dessa varor, finge kompenseras genom en nedpressning av prisnivån för
de inom landet producerade varorna. En dylik prissänkning skulle i sin tur
kräva en allmän lönesänkning och på det hela taget förutsätta en deflationspolitik,
som torde vara svår att realisera och som för övrigt icke kan betraktas
såsom önskvärd.

Den eftersträvade prisstabiliteten bör i stället innebära, att prisnivån för
sådana varor, i vilka väsentligen ingå svenska produktionsfaktorer, hålles
i stort sett konstant. Förutsättningen härför är på sätt i det följande närmare
beröres, att en någorlunda fast prisnivå gäller för dessa produktionsfaktorer.
En fördyrad tillförsel av importvaror bör däremot få medföra en
motsvarande prisstegring å dessa här i landet. I anslutning härtill böra priserna
å svenska varor, som framställas av utländska råvaror, få höjas, i den
mån råvarukostnaderna stigit. Prisstegring av ifrågavarande slag är närmast
resultatet av en försämrad försörjning med utländska produkter och är tydligen
av en helt annan art än den som vanligen betecknas såsom inflation.
Vid oförändrad inkomstnivå medför prisstegringen å importvarorna en sänkning
av levnadsstandarden och utgör en börda, vilken samtliga medborgare
hava att påtaga sig på grund av tidsläget. Vad nu sagts gäller även sådana
prisstegringar, som föranledas av nya eller höjda skatter.

I nära anslutning till vad fullmäktige och departementschefen anfört anser
sig utskottet här nedan böra i korthet behandla de viktigaste penningpolitiska
förutsättningarna för bevarandet av prisstabilitet i ovan angiven
mening.

Till en början måste fastslås, att en stegring av ersättningen till svenska
produktionsfaktorer bör så vitt möjligt begränsas. Förhöjd ersättning bör
i huvudsak endast få förekomma i sådana fall, där ett bibehållande av en
relativt låg ersättning för visst arbete skulle minska förutsättningarna för
landets förseende med erforderliga varor. Önskemålet att undvika en mera
väsentlig stegring av ersättningen åt produktionsfaktorerna gäller icke blott

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

löner och företagarvinster utan även ersättningen för disposition av kapital.
Med avseende å lönerna synes vad fullmäktige anfört rörande behovet av en
omprövning av frågan om lönesättningen efter levnadskostnadsindex vara
förtjänt av beaktande. Såsom fullmäktige framhållit, är det vidare av vikt,
att priserna på för folkförsörjningen nödvändiga jordbruksprodukter icke
tillåtas stiga mer än som är oundgängligen nödvändigt. I detta sammanhang
må erinras, att handelsavspärrningen för jordbrukets del medfört
minskade produktions- och avsättningsmöjligheter, vilket föranlett ökade
stödåtgärder från statens sida. överhuvud taget synes genom den priskontroll,
som staten i samverkan med industrien och handeln utövar genom
den s. k. priskontrollnämnden, ävensom genom andra åtgärder böra såvitt
möjligt förhindras, att priserna stiga mer än som svarar mot produktionskostnadernas
höjning. Prisövervakningen torde i första hand böra inriktas
på standardiserade varor av särskild betydelse och även utbyggas med
ransonering, där så erfordras för att ernå en rättvis fördelning av en knapp
tillgång. Av praktiska skäl lärer emellertid priskontrollen icke kunna förhindra,
att priserna på åtskilliga för folkhushållningen mindre viktiga varor
stiga mer än som motsvarar kostnadsstegringen. 1 dylika fall bör staten genom
beskattning indraga större delen av den härvid uppkomna vinstökningen.

Av en viss betydelse för prisbildningen äro även de av statliga, kommunala
eller andra offentliga organ bestämda taxorna för begagnande av kommunikationsmedel
samt för förbrukning av gas och elektricitet m. m. I den
mån genom fördyringen av utländska råvaror en mera betydande kostnadsstegring
ägt rum, torde det vara ofrånkomligt, att detta får återspeglas i
förhöjda taxor, överhuvud taget synes det emellertid angeläget, att största
möjliga återhållsamhet iakttages med avseende å prishöjningar på ifrågavarande
områden.

Vidkommande härefter frågan örn ersättningen till produktionsfaktorn kapital
torde, såsom departementschefen anfört, räntan få tillmätas en mindre
framträdande roll i en ekonomisk utveckling av den art det för närvarande
gäller att bemästra. Kreditinskränkning torde otvivelaktigt i nuvarande läge
utgöra ett mera verksamt medel för att ernå en nedskärning av de enskilda
investeringarna, vilka för övrigt starkt hållas tillbaka på grund av den genom
avspärrningen inträdda minskningen i råvarutillgångarna. En avsevärd
nedgång i investeringarna har redan kommit till stånd därigenom att den enskilda
byggnadsverksamheten, som vanligen tager i anspråk större delen av
landets kapitalbildning, praktiskt taget blivit nedlagd. Med hänsyn härtill
torde en hög räntenivå icke vara erforderlig för en begränsning av den enskilda
investeringen. Icke heller torde omfattningen av det enskilda sparandet
i någon större utsträckning påverkas av en höjning av den nuvarande
räntenivån. Under sådana omständigheter torde de valutavårdande myndigheterna
siga stora möjligheter, i varje fall större än under normala förhållanden,
att utan menlig inverkan på investering och sparande begränsa den stegring
av räntenivån utöver förkrigsläget, som otvivelaktigt i viss mån varit

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

ofrånkomlig. Det bör tilläggas, att en höjning av räntenivån, i den mån den
icke verkar återhållande på den enskilda investeringen, närmast medför en
tendens till höjning av prisnivån, enär räntan såsom kostnadsfaktor inarbetas
i priserna. Det torde i nuvarande läge — särskilt med hänsyn till önskvärdheten
att icke ytterligare öka svårigheterna för näringslivet och fördyra
den statliga upplåningen — få anses vara en av de valutavårdande myndigheternas
förnämsta uppgifter att tillse, att räntorna inom landet hållas på den
lägsta nivå, som förhållandena på penning- och kapitalmarknaderna samt
hänsynen till de penningpolitiska målen medgiva.

I detta sammanhang må även framhållas betydelsen av att kreditinrättningarna
särskilt med tanke på de svårigheter, som näringslivet för närvarande
har att kämpa med, i möjligaste mån söka begränsa marginalen mellan
in- och utlåningsräntorna. Bland annat torde detta kunna ske genom
att kostnaderna för verksamheten nedbringas medelst rationaliserings- och
besparingsåtgärder. Indragning av avdelningskontor på mindre orter, där
mer än en bank har dylika kontor, torde sålunda i åtskilliga fall kunna ske
utan större olägenhet. Det torde kunna förväntas, att bankerna själva taga
hithörande spörsmål under övervägande och vidtaga de åtgärder, som kunna
befinnas erforderliga och lämpliga. Emellertid synes det enligt utskottets
mening vara av vikt, att utlåningsräntorna fortlöpande övervakas. En dylik
övervakning skulle vara ägnad att komplettera och stödja priskontrollnämndens
översyn över den allmänna prisutvecklingen inom landet. Det
ankommer givetvis på riksbanken att i samverkan med bank- och fondinspektionen
följa utvecklingen av utlåningsräntorna och, i den mån så finnes
erforderligt, ingripa mot tendenser till utvidgning av marginalen mellan
in- och utlåningsräntorna.

Bland övriga positiva åtgärder till förhindrande av en prisstegring märkes
främst en ökning av varutillgången. Såsom departementschefen framhållit,
är det av största vikt, att landets produktiva krafter utnyttjas så fullständigt
och ekonomiskt som förhållandena medgiva. I detta avseende måste,
på sätt i propositionen antytts, ökade insatser utkrävas av arbetskraften
inom produktionen samt olika produktionsökande åtgärder vidtagas. Man
lärer emellertid få utgå från, att den minskade tillgången på utländska råvaror
kommer att avsevärt begränsa möjligheterna för en utökning av den
svenska produktionen.

Under alla omständigheter bör i betraktande av de genom försvarsberedskapen
starkt stegrade statsutgifterna så vitt möjligt undvikas, att allmänna
köpkraften i landet ökas genom direkt stegring av löner eller ansvällning av
andra inkomster. En stark köpkraftsökning torde nämligen knappast kunna
undgå att medföra prisstegring eller varubrist. Till förhindrande av en
dylik utveckling är det, såsom i propositionen berörts, nödvändigt att i stor
utsträckning överflytta köpkraft från enskilda till staten. Ökningen av
statsutgifterna bör med andra ord uppvägas av en minskning av den privata
varuefterfrågan för såväl konsumtion som anläggningsverksamhet. I
enlighet med vad departementschefen uttalat bör i sådant syfte anlitas

Bankoutskottets utlåtande Nr 33.

skärpt beskattning, frivillig eller tvångsvis genomförd upplåning av nya
sparmedel samt en direkt kvantitativ reglering av varuförbrukningen. Genom
det nu utbjudna försvarslånet söker staten uppsamla företrädesvis
sådana sparmedel, som erhållas genom konsumtionsinskränkning, och det
måste — icke minst ur penningpolitik synpunkt — anses vara av synnerlig
vikt, att medborgarna i största möjliga utsträckning öka sitt sparande för att
deltaga i lånet. Med hänsyn till det statliga lånebehovets storlek är det emellertid
nödvändigt, att även redan uppsamlade sparmedel ställas till förfogande.

Lika viktigt som att de enskilda begränsa sin konsumtion är, att staten
och andra offentliga organ inskränka sina ordinarie utgifter. Alla möjligheter
till besparingar härutinnan böra därför tillvaratagas, och gäller
detta även redan beslutade utgifter.

Vad slutligen angår den i propositionen gjorda hemställan om fortsatt befrielse
för riksbanken från sedelinlösningsskyldigheten, har densamma ej
givit utskottet anledning till erinran.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Stockholm den 21 maj 1940.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Holmström, Sandén*, Friggeråker, von
Horn, Nilsson i Mölndal, Ohlin och Sundvik;

från andra kammaren: herrar Paulsen, Andersson i Falkenberg, K. A. Westman*,
Gustavson i Västerås, Osberg, Svedman, Andersson i Munkaljungby och Andersson i
Lindome.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.