Bankoutskottets utlåtande Nr 32 (Utlåtande 1932:Bu32 bu)

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1932 kl. 4-80 e. m.

Utlåtande, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer rn. fl.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till
utskottet hänvisade framställningar rörande pensioner eller understöd åt
efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.

A. Allmänna indragningsstaten.

I. Justitiedepartementet.
l:o.

I en till riksdagen avlåten, den 15 januari 1932 dagtecknad proposition
nr 69 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen hilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, i punkten 1,
avseende justitiedepartementet, föreslagit riksdagen medgiva, att förre
vaktkonstapeln vid tvångsarbetsanstalten i Karlskrona Anders Petter Andersson
Lindqvists änka Ingrid, Maria Lindqvist, född Svensdotter, må,
räknat från och med den 1 mars 1931, så länge hon förbliver änka, å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 384 kronor; dock
med skyldighet för henne att vidkännas avdrag med beloppet av det tillfälliga
understöd å 384 kronor, som hon tilldelats jämlikt Kungl. Majits
beslut den 16 juli 1931.

Av handlingarna i ärendet framgår, att mannen Lindqvist, som var född
den 1 november 1845, inträtt i fångvårdens tjänst den 20 november 1873,
förordnats till vaktkonstapel vid dåvarande straffängelset, sedermera
tvångsarbetsanstalten i Karlskrona den 27 april 1877 samt konstituerats till
ordinarie vaktkonstapel den 19 december 1882; att han efter mer än 37 års
anställning avgått ur tjänsten med utgången av januari månad 1911 mot
åtnjutande av årlig pension av 800 kronor; att han icke varit delägare i
civilstatens änke- och pupillkassa; att Lindqvist, som avlidit i februari

Bihang lill riksdagens protokoll 1932. S sami. IS hafi. (Nr 32.)

Ang.

pension åt
vaktkonstap
pein A. P.
Anderssons
Lindqvists
änka.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

Äng.

pension åt
f. d. vaktkonstapeln

G. A. Anderssons
änka.

månad 1931, efterlämnat hustru och en dotter; att bouppteckningen efter
mannen utvisar brist i boet; att änkan, som är född den 11 december 1849
och alltså 82 år gammal, enligt intyg av pastorsämbetet i Karlskrona stadsförsamling
är medellös och i behov av allt det understöd, som kan beredas
henne; samt att änkan icke har barn eller nära anhörig, som är i stånd
att bidraga till hennes uppehälle.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

I anslutning till vad tidigare i liknande ärenden plägat medgivas tillstyrker
utskottet, att pension av statsmedel i förevarande fall beviljas.
Med biträdande av Kungl. Maj:ts härutinnan framlagda förslag hemställer
utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

2:o.

I en till riksdagen avlåten, den 11 mars 1932 dagtecknad proposition nr
231 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, i punkten 1,
avseende justitiedepartementet, föreslagit riksdagen medgiva, att f. d.
vaktkonstapeln vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö Gustaf Albert
Anderssons änka Maria Albertina Andersson, född Hallin, må från och
med den 1 december 1931 under sin återstående livstid, så länge hon förbliver
änka, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av
384 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Gustaf Albert Andersson,
som var född den 4 december 1852, anställdes såsom extra vaktkonstapel
vid centralfängelset å Långholmen den 8 juli 1874, antogs till ordinarie
vaktkonstapel vid samma fängelse från och med den 2 juli 1875 samt
transporterades i samma befattning till tvångsarbetsanstalten å Svartsjö
i oktober 1894; att han erhöll avsked med utgången av december månad
1917 med en årlig pension av 1,000 kronor; samt att han icke var
delägare i civilstatens änke- och pupillkassa.

Vidare inhämtas, att Gustaf Albert Andersson vid sin död efterlämnade,
förutom änkan, född den 30 augusti 1867, ogifta dottern Edit Maria,
född den 16 augusti 1898; att behållningen i boét efter Andersson
uppgick till omkring 6,120 kronor, därav en till 3,500 kronor taxerad
fastighet; att änkan Anderssons arbetsförmåga på grund av sjukdom
(kronisk ledgångsreumatism i armar och: händer med deformering av
fingrarnas leder) är i väsentlig grad nedsatt, samt att dottern för vård av

Bankoutskottets utlåtande Nr 32. 3

modern är nödsakad vistas i hemmet och på grund därav förhindrad att
genom förvärvsarbete bereda sig inkomst.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisas till propositionen.

Utskottet tillstyrker, att pension i förevarande fall beviljas med av
Kungl. Majit föreslaget belopp.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majlis ifrågavarande
framställning.

II. Försvarsdepartementet.

3:o.

I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1932 dagtecknad proposition
nr 145, vilken beträffande försvarsdepartementet innefattar förslag
i två med nummer 1 och 2 betecknade punkter, bar Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, i punkten 1 föreslagit riksdagen medgiva,
att vart och ett av avlidne förre underofficeren av 3ie graden vid flottan
Karl Ernst Vilhelm Anderssons och bans efterlämnade änka Agnes
Emilia Rebecka Anderssons, född Olsson, minderåriga barn Arne Vilhelm,
Olle Lennart, Anna Greta Vivian Emilia, Gertrud Gudrun och Maj
Ingrid Charlotta må från och med den 1 maj 1931 till och med utgången
av det kalenderår, varunder barnet uppnår 18 års ålder, å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt uppfostringsbidrag å 96 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande.

Andersson, som var född den 4 augusti 1884, avled den 27 april 1931
samt efterlämnade, förutom änkan, vilken är född den 8 april 1894 och
alltså 38 år gammal, de fem minderåriga barnen Arne Vilhelm, född den
15 september 1914, Olle Lennart, född den 27 december 1915, Anna Greta
Vivian Emilia, född den 11 augusti 1917, Gertrud Gudrun, född den 9 juni
1923, samt Maj Ingrid Charlotta, född den 9 maj 1928.

Beträffande Anderssons tjänstgöring har inhämtats, att han under tiden
den 1 november 1901—den 31 oktober 1907 var anställd vid Karlskrona
kustartilleriregemente samt att han den 1 december 1911 inskrevs vid
sjömanskåren och den 31 december 1918 konstituerades till underofficer
av 3:e graden vid flottan. Enär Anderssons hälsotillstånd sedermera ansågs
vara sådant, att han icke kunde föreslås till erhållande av fullmakt

Utskottet.

Äng.

uppfostringsbidrag
åt förre
underofficeren
av 3:e graden
vid flottan K.
E. V. Anderssons
minderåriga
barn.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

å underofficersbeställningeu, blev han, efter det ett av Kungl. Majit meddelat
särskilt tillstånd för honom att kvarstå i tjänsten tilländagått, jämlikt
bestämmelserna i § 167 mom. 4 av reglementet för marinen, del I, entledigad
från och med den 1 juli 1923. I anledning av en av Andersson
hos direktionen över flottans pensionskassa gjord ansökning örn pension
meddelade direktionen den 14 december 1923 det beslut, att — enär Andersson,
som i avseende å ålder och tjänstetid icke uppfyllt föreskrivna
villkor för erhållande av pension från nämnda pensionskassa, blivit avskedad
från sin tjänst vid flottan, icke på den grund, att han i följd av
sjukdom vore oförmögen till vidare tjänstgöring, utan jämlikt bestämmelserna
i § 167 mom. 4 av reglementet för marinen, del I — direktionen
funne Andersson icke berättigad till pension från kassan. Då Andersson
sålunda vid avgång ur tjänst icke ägde rätt till pension ur flottans pensionskassa
eller eljest av statsmedel, har jämlikt § 23 mom. 3 av pensionskassans
reglemente vid avgången gratialrätten för hans änka och barn
förfallit, men har till Andersson återbetalats så mycket av de erlagda
gratialavgifterna, som enligt försäkringstekniska grunder utgjorde deras
matematiska värde, eller 287 kronor 23 öre.

Med bifall till Kungl. Maj:ts proposition den 6 mars 1925 (nr 128) beviljade
riksdagen Andersson en årlig pension å 700 kronor, att utgå från
och med den 1 juli 1923 och bestridas från allmänna indragningsstaten.

I förenämnda proposition anfördes, bland annat, att Andersson lede av
kronisk lungsjukdom, som dock icke konstaterats vara obotlig; att denna
sjukdom måste anses stå i samband med i tjänsten ådragen lungsjukdom,
varav han tidvis lidit redan under åren 1914—1916; samt att hans
arbetsförmåga på grund av berörda sjuklighet torde kunna anses vara
nedsatt till hälften.

Efter avskedet från flottan hade Andersson till en början sökt bereda
sig utkomst såsom agent för olika firmor samt sedan januari 1928 intill
sin död den 27 april 1931 med undantag av två tidsperioder om tillhopa
omkring 8 månader innehaft olika anställningar såsom maskinist å handelsfartyg.
Han omkom genom drunkning i Dunkerques hamn. Enär Anderssons
död måste anses hava orsakats av olycksfall utom arbetet, fann
vederbörande försäkringsbolag (Arbetsgivarnas ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag)
Anderssons efterlevande icke berättigade till någon ersättning
från bolaget.

Bouppteckningen efter Andersson utvisade en brist i boet av 867 kronor.

Rörande änkan Anderssons förmåga att genom arbete bidraga till familjens
uppehälle anföres i ett av kyrkoherden i Rödeby församling den
15 juni 1931 utfärdat intyg följande:

Agnes Andersson, som på grund av försvagad hälsa ej vore fullt arbetsför,
vore uteslutande bunden vid sina många barns vård och hemmets
skötsel i övrigt. Härtill komme, att hennes äldsta dotter vore sjuklig.
Under sådana förhållanden vore det uppenbart, att hon ej kunde förskaf -

Bankoutskottets utlåtande Nr 32. 5

fa sig någon nämnvärd kontant inkomst. Enligt uppgift av fattigvårdsstyrelsens
ordförande åtnjöte familjen ej något kommunalt understöd.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag och hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

4:o.

Under punkten 2 av förevarande proposition föreslås, att konstruktören
vid ingenjör departementet vid flottans varv i Stockholm Viktor Ferdinand
Israelsson änka Amalia Israelsson, född Börjesson, må, räknat
från och med den 1 september 1931, under sin återstående livstid, så
länge hon förbliver änka, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av 396 kronor.

Av handlingarna i ärendet framgår, att konstruktören Israelsson, som var
född den 7 januari 1864 och avled den 11 augusti 1931, var anställd vid
ritkontoret hos ingenjördepartementet vid flottans varv i Stockholm alltsedan
den 19 juni 1890, nämligen såsom ritare under tiden intill utgången
av år 1920 och såsom konstruktör under tiden därefter, samt att han av
varvschefen vid flottans station i Stockholm den 30 april 1929 antogs att
från och med den 1 juli 1928 räknat vara konstruktör i 18:e lönegraden i den
i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) med avlöningsbestämmelser för vissa
civila och civilmilitära ieke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet
intagna löneplanen för extra ordinarie tjänstemän, med placering såsom
föreståndare för ritkontoret.

Vidare inhämtas, att Israelsson vid sin död efterlämnade, förutom änkan
Amalia Israelsson, född den 15 november 1863, de fyra barnen Thure Viktor,
Ragnar Eugen, Ragnhild Hedvig Maria och Ernst Olof, födda respektive år
1889, 1892, 1896 och 1897; att bouppteckningen efter Israelsson utvisar en
brist i boet å omkring 1,550 kronor; att Amalia Israelsson enligt företett
läkarintyg på grund av sjukdom (högt blodtryck, mag- och tarmkatarr och
nervositet) sannolikt för framtiden är oförmögen till arbete och i behov av
.ständig omvårdnad; samt att Amalia Israelsson, enär mannen icke innehaft
sådan befattning, som varit förenad med delaktighet i flottans pensionskassa,
icke är berättigad till gratial ur nämnda kassa.

Beträffande barnens förmåga att bidraga till hennes uppehälle har Amalia
Israelsson lämnat följande, vederbörligen bestyrkta upplysningar:

Äng.

pension åt
konstruktören
V. F. Israela
sons änka.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Äng.

ärligt understöd
åt
f. d. förrådsförmannen

K. A. Anderssons
änka.

Barnen kunde endast i ringa mäll bidraga till moderns försörjning. Äldste
sonen Thure Viktor vore medicine kandidat utan stadigvarande tjänst och
säker inkomst. Sonen Ragnar Eugen, vilken ägnat sig åt bankverksamhet,
hade sedan år 1923 endast periodvis haft arbete och vore sedan den 25 augusti
1931 anställd såsom kassör i enskild tjänst med en lön av 250 kronor i månaden.
De långa arbetslöshetsperioderna hade för honom medfört ekonomiska svårigheter,
vars verkningar lång tid framåt vore kännbara. Dottern Ragnhild
Hedvig Maria vore anställd såsom assistent hos Skyddsvärnet i Stockholm
med en lön av 200 kronor i månaden. Samtliga dessa tre barn, alla ogifta,
vistades i hemmet. Yngste sonen Ernst Olof, vilken vore gift, hade icke
någon anställning, men hans hustru innehade en mindre skoaffär i Göteborg.
Själv hade han tidigare ägnat sig åt jordbruk men måst upphöra därmed
på grund av ekonomiska svårigheter.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet, som ansett sig kunna tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
får hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

5:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 249 har herr Laurén hemställt,
»att riksdagen måtte bevilja änkan efter avlidne förrådsförmannen
vid Akers krutbruk Karl August Andersson, Augusta Matilda Andersson,
född Eriksson, en årlig pension från allmänna indragningsstaten
å 384 kronor, att utgå från och med den 1 innevarande januari.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för förslaget, må hänvisas
till motionen.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att förrådsförmannen vid Åkers
krutbruk Karl August Andersson den 1 april 1930 efter en tjänstetid av
17 år erhöll avsked från sin befattning samt att han därvid tillerkändes
en förtidspension å 820 kronor. Andersson avled den 27 januari 1931,
efterlämnande änka, Augusta Matilda Andersson, född Eriksson den 8
juli 1875 och alltså nu 56 år gammal, samt tre barn, två söner och en
dotter. Enligt ett den 11 april 1931 dagtecknat läkarintyg är änkans
arbetsförmåga på grund av vissa sjukdomar nedsatt till en tredjedel av
normal arbetsförmåga. Den ene av sönerna tjänstgör såsom kontorist vid
Carl Gustafs stads gevärsfaktori med en årlig lön, förutom dyrtidstillägg,
av 2,916 kronor, och den andre är anställd såsom arbetare vid Åkers krutbruk,
för vilken anställning Iian under år 1930 åtnjöt en kontant inkomst

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

av 2,165 kronor 7 öre, vartill sedermera kommit fri bostad örn ett rum och
kök. Dottern är gift med en tjänsteman vid krutbruket, vilkens lön under
år 1930 utgjorde 2,856 kronor jämte dyrtidstillägg. Bouppteckningen efter
förrådsförmannen Andersson utvisade en behållning av 612 kronor
22 öre.

Sedan styresmannen för Åkers krutbruk i skrivelse till arméförvaltningens
artilleridepartement den 24 februari 1931 anhållit örn pension åt
änkan Andersson, hemställde departementet hos Kungl. Majit, att Kungl.
Majit ville bevilja änkan ett årligt understöd till belopp av 384 kronor
att utgå från och med den 1 februari 1931.

I ärendet avgav statskontoret den 4 april 1931 utlåtande och anförde
däri att, då änkan Andersson icke vore mer än något över 55 år gammal
och, såvitt av handlingarna framginge, helt arbetsför samt då hon syntes
kunna från barnen påräkna god hjälp till uppehället, fullt tillräckliga
skäl för beviljande av änkepension av statsmedel knappast kunde
anses föreligga i detta fall.

Med anledning av vad statskontoret framhållit angående änkan Anderssons
hälsotillstånd, överlämnade styresmannen för Akers krutbruk
med skrivelse den 13 april 1931 till statskontoret ett av brukets läkare utfärdat
intyg, enligt vilket änkans arbetsförmåga vore nedsatt till en tredjedel
av normal arbetsförmåga. I samband därmed ifrågasatte styresmannen,
huruvida möjligheterna för änkan att erhålla understöd från
barnen skäligen borde anses utgöra hinder för beviljande av änkepension
i förevarande fall och erinrade därvid, att riksdagen år 1925 tillerkänt
änkan efter verkstadsarbetaren A. Stenborg en årlig pension, oaktat hennes
barn varit i avsevärt bättre ekonomiska förhållanden än änkan Anderssons.

På grund av vad sålunda förekommit anförde statskontoret i skrivelse
den 14 april 1931 till finansdepartementet, att även örn det i statskontorets
utlåtande den 4 samma månad gjorda och på styresmannens då föreliggande
utredning grundade antagandet, att änkan Andersson vore fullt
arbetsför, visat sig oriktigt, den andra av statskontoret åberopade omständigheten
kvarstode, nämligen att änkan Anderssons barn syntes vara
i den ställning, att de kunde och borde sörja för moderns underhåll på
ålderdomen. När det gällt att efter billighetsskäl avgöra, huruvida änkepension
av statsmedel borde beredas, hade hittills under liknande förhållanden
sådan förmån icke ansetts kunna beviljas.

Vad beträffade det åberopade precedensfallet hänvisade statskontoret
till propositionen nr 129/1925, punkten 4, varav framginge, att det visserligen
ansetts i någon mån tveksamt, huruvida pension av statsmedel bort
beredas änkan Stenborg, men att sådan förmån likväl tillstyrkts av särskild
anledning, som icke ägde motsvarighet i förevarande fall.

Utskottet.

Ang.

årligt understöd
åt soldaten
K. J.
Ömans änka.

8 Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

I anslutning till vad sålunda anförts förklarade sig statskontoret sakna
anledning frångå sin tidigare uttalade mening.

Genom beslut den 19 juni 1931 fann Kungl. Majit icke skäl bifalla framställningen
örn pension åt änkan Andersson.

Såsom stöd för yrkandet örn pension åt änkan Andersson frambålles i
motionen särskilt, att bennes äldste son, som bade en lön av 260 kronor i
månaden, lede av svår öronsjukdom sedan ett par år tillbaka, att henne»
andre son hade en lön av endast 160 kronor i månaden jämte bostad och
ved, att hennes dotter, vilkens man hade en inkomst av 270 kronor i månaden,
hade ett barn, som vore ett år gammalt, ävensom att det kunde
antagas, att Kungl. Majits avslag föranletts av ofullständiga uppgifter
örn änkan Anderssons hälsotillstånd.

Vad angår det av motionären gjorda antagandet, att Kungl. Majda
beslut att avslå framställningen örn pension åt änkan Andersson skulle
hava föranletts av ofullständiga uppgifter örn änkans hälsotillstånd,
framgår av utredningen i ärendet, att samtliga i detta avseende nu åberopade
omständigheter varit kända vid Kungl. Maj:ts behandling av
ärendet. Däremot hava i motionen meddelats vissa ytterligare uppgifter
rörande barnens levnadsförhållanden, vilka uppgifter icke synas hava
varit tillgängliga vid prövningen av änkan Anderssons pensionsansökan.
Vid sådant förhållande synas skäl föreligga för att ärendet göres till föremål
för ny framställning till Kungl. Majit. Att riksdagen nu skulle,
med avvikelse från den ståndpunkt, Kungl. Majit intagit, bevilja pension
åt änkan Andersson har utskottet — även örn utskottet för sin del funnit
vissa skäl tala för att något understöd i förevarande fall beredes — ansett
sig icke böra tillstyrka.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion 11:249 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

6:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 256 har herr Lundström
hemställt, »att riksdagen måtte bevilja soldatänkan Anna Henrika öman
ett årligt understöd till belopp, som kan befinnas skäligt, att utgå från
och med den 1 januari 1932».

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar framgår, att Karl Johan Öman, som var
född den 8 juli 1867 och avled den 20 augusti 1923, hade tjänstgjort såsom

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

indelt soldat vid Norrbottens regemente oell efter avsked från sin anställning
åtnjutit underhåll ur Vadstena krigsmanshuskassa; samt att hans
efterlämnade änka Anna Henrika Öman, född Nilsdotter den 27 september
1866 och alltså 65 år gammal, är oförmögen till arbete och under de senaste
åren åtnjutit understöd från fattigvården.

Utskottet veterlig! bar riksdagen hittills icke medgivit understöd åt
efterlevande efter indelt eller f. d. indelt manskap, vilket manskap icke
är att anse såsom statstjänare i egentlig mening. Vid sådant förhållande
och då några skäl av beskaffenhet att i detta fall böra föranleda ett frångående
av denna praxis icke blivit förebragta, finner sig utskottet böra
avstyrka bifall till nu förevarande motion.

Utskottet hemställer,

att förevarande motion II: 256 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

lil. Socialdepartementet.

7:o.

I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1932 dagtecknad proposition
nr 145 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, i punkten
3, avseende socialdepartementet, föreslagit riksdagen medgiva, att
vart och ett av avlidne förste amanuensen hos riksförsäkringsanstalten
Alarik Ferdinand Nordmarks och hans frånskilda hustru Margareta Maria
Vilhelmina Nordmarks, född Pettersson, minderåriga barn Ingrid
Anna Emilia, Vera Margareta och Gudrun Emilia må från och med den
1 augusti 1931 till och med utgången av det kalenderår, varunder barnet
uppnår 18 års ålder, å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt
uppfostringsbidrag å 384 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Nordmark, som var född den
14 februari 1893 och avled den 17 juli 1931, avlade filosofie kandidatexamen
vid universitetet i Uppsala den 15 december 1916 samt juris kandidatexamen
vid Stockholms högskola den 13 april 1929; att han den 12 juni
1917 antogs till extra ordinarie amanuens vid Stockholms stads statistiska
kontor, varest han under år 1917 var förordnad såsom aktuarie under 1
månad 27 dagar samt under år 1918 innehade förordnande såsom amanuens
och biträdande aktuarie under 6 månader; att han under tiden den 1
mars—den 30 september 1917 tjänstgjorde såsom extra ordinarie tjänsteman
hos socialstyrelsen; att han under år 1918 under en tid av 2 Vs måna -

Utskottet -

Äng.

uppfostringsbidrag
åt
förste amanuensen
hos riksförsäkringsanstalten
A. FNordmarks

minderåriga
barn.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Äng.

pension åt
t. f. sekreteraren
hos
riksför säkringsanstalten
C. A.
Oison Cranströms
änka
Agda Helena
Elisabeth
Oronström.

der innehade anställning å Svenska arbetsgivarföreningens statistiska
byrå; att ban den 23 april 1919 anställdes såsom extra tjänsteman bos
riksförsäkringsanstalten, varest ban förordnades till amanuens från och
med den 23 juni 1919 och till förste amanuens från och med den 1 juni
1922; att ban på grund av riksförsäkringsanstaltens särskilda förordnanden
uppehållit befattning, motsvarande nuvarande 21:a lönegraden, under
sammanlagt 3 år 2 månader 4 dagar; samt att ban vid sin död var placerad
i 18:e lönegraden 18:e löneklassen i gällande löneplän för extra ordinarie
tjänstemän med en avlöning av 5,304 kronor för år.

Vidare inhämtas, att Nordmark sedan den 2 april 1930 var skild från
sin hustru, vilken numera är omgift; att han med benne bade förenämnda
tre barn, Ingrid Anna Emilia, född den 26 januari 1923, Vera Margareta,
född den 5 maj 1924 samt Gudrun Emilia, född den 28 oktober 1926;
att biträdande överlantmätaren Valfrid Holm och dennes hustru Vera
Holm, född Nordmark, den 4 augusti 1931 förordnats att vara förmyndare
för samt hava vårdnaden örn barnen; samt att makarna Holm i en
till chefen för riksförsäkringsanstalten ställd skrift anhållit örn utverkande
av uppfostringsbidrag för myndlingarna.

I ärendet företedd bouppteckning efter Nordmark utvisar, att dödsboets
tillgångar uppgingo till 799 kronor 23 öre och skulderna i boet till 22,361
kronor 77 öre.

Enligt ett av sociala distriktsbyråernas i Stockholm centralkansli den
28 januari 1932 utfärdat intyg sakna Nordmarks omförmälda barn egna
medel samt underhåll och vård av annan.

I övrigt åberopar utskottet vad propositionen innehåller.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts här avhandlade förslag hemställer
utskottet,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må av
riksdagen bifallas.

8:o.

I en till riksdagen avlåten, den 11 mars 1932 dagteeknad proposition nr
231 bar Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, i punkten 2, avseende
socialdepartementet, föreslagit riksdagen medgiva, att tillförordnade
sekreteraren, notarien å extra stat bos riksförsäkringsanstalten Carl
Arthur Olsson Cronströms änka Agda Helenn Elisabeth Cronström, född
Arbin, må från och med den 1 februari 1931 under sin återstående livstid,
så länge bon förbliver änka, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av 600 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Cronström, som var född den
9 juli 1889, efter att hava avlagt kansliexamen inträdde i statens tjänst
den 18 maj 1912 såsom extra ordinarie tjänsteman i fångvårdsstyrelsen;
att han de följande åren till början av år 1918 tjänstgjorde dels i nämnda
verk, dels ock i kammarkollegium och läroverksöverstyrelsen, i vilka ämbetsverk
han innehade förordnande såsom arkivarie i omkring tre månader
samt såsom aktuarie, notarie och registrator sammanlagt omkring
fyra år, varjämte han vissa tider bestred amanuensbefattning; att han
från och med den 21 januari 1918 antogs till amanuens hos riksförsäkringsanstalten
samt från och med den 1 mars 1918 till och med den 31
maj 1919 uppehöll notarietjänst därstädes; att han den 1 juni 1919 blev notarie
å extra stat hos anstalten, vilken befattning han innehade till sitt
den 28 januari 1931 timade frånfälle; att han därjämte från och med den
27 oktober 1927 till och med den 18 juli 1929 enligt anstaltens särskilda beslut
innehade förordnande att uppehålla en vakant sekreterarbefattning
å ordinarie stat samt — sedan förordnande å befattningen kungjorts
till ansökning — den 19 juli 1929 av Kungl. Majit förordnades
att tills vidare uppehålla samma sekreterarbefattning, vilket förordnande
han innehade till sin död; att han jämlikt Kungl. Majits beslut den
15 februari 1929 på grund av detta förordnande åtnjöt samma förmåner,
som örn han varit innehavare av sekreterarbefattning å extra stat; samt
att han omkring två månader uppehållit byråchefsbefattning, varjämte
han före den 27 oktober 1927 uppehållit sekreterarbefattning under omkring
1 år 9 månader.

Vidare framgår av handlingarna, att Cronström efterlämnat, förutom
änkan, vilken är född den 13 oktober 1895, dottern Brita Elisabeth, född
den 5 oktober 1925; att änkan sedan den 1 juli 1930 innehaft befattning
som ordinarie småskollärarinna vid Stockholms stads folkskolor; att enligt
förrättad bouppteckning efter Cronström tillgångarna i boet uppgingo
till 15,836 kronor 76 öre, därav i lösören 1,978 kronor 50 öre, samt
skulderna till 10,635 kronor 63 öre, i vilket belopp emellertid ingick kontrakterad
hyra för tiden 1 april 1931—30 september 1932 med 5,900 kronor;
samt att på grund av mellan makarna upprättat inbördes testamente
den del av den avlidnes kvarlåtenskap, som ej utgjorde bröstarvinges
laglott, med full äganderätt skulle tillfalla änkan.

Frågan om understöd åt Cronströms efterlevande var nästförflutet år
föremål för Kungl. Majits och riksdagens prövning med föranledande av
en då föreliggande framställning av riksförsäkringsanstalten örn utverkande
av pension åt Cronströms änka och uppfostringsbidrag åt makarnas
dotter.

I berörda framställning anförde riksförsäkringsanstalten i huvudsak
följande!

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Oaktat anstalten varit i verksamhet sedan år 1902, hade anstalten®
organisationsfråga ännu icke blivit slutgiltigt löst. På grund härav hade
endast ett fåtal av anstaltens befattningshavare ordinarie anställning. Ej
mer än 41 befattningar, inberäknat 22 biträdes- och expeditionsvaktsbefattningar,
vore uppförda å ordinarie stat. Då hela antalet befattningshavare
i anstalten vid 1931 års ingång utgjorde 329, uppginge antalet orrinarie
befattningar endast till cirka 12 procent därav. Riksförsäkringsanstalten
intoge sålunda uti ifrågavarande hänseende en synnerligen
ogynnsam och i statsförvaltningen sannolikt enastående ställning. Tid
efter annan hade riksförsäkringsanstalten gjort framställning örn anstaltens
försättande på ordinarie stat i större utsträckning, vilket emellertid
ej ansetts kunna föranleda åtgärd med hänsyn till de alltjämt fortgående
utredningarna på socialförsäkringens område. Läget hade ytterligare
förvärrats genom den sedan ett flertal år tillämpade vakanssättningen
av tjänster. Det syntes emellertid icke skäligt, att anstaltens befattningshavare
eller deras efterlevande bleve lidande till följd av dröjsmålet
med lösande av anstaltens organisationsfråga.

Vad beträffade Cronström, vilkens stora nit och skicklighet i arbetet
anstalten vitsordade, skulle han under normala förhållanden givetvis
innehaft notarietjänst å ordinarie stat och sannolikt även sekreterarbefattning
å sådan stat. Då han på grund av de säregna förhållandena vid
anstalten varit förhindrad vinna delaktighet i civilstatens änke- och pupillkassa,
syntes det befogat, att hans änka och barn av statsmedel erhölle
pension.

Riksförsäkringsanstalten ville erinra örn att 1928 års riksdag enligt skrivelse
nr 354 (punkt 31) medgivit, att änkan efter tjänstförrättande sekreteraren
hos anstalten, notarien å extra stat A. E. Nordgren finge uppbära
en årlig pension å 720 kronor. I riksdagens nyssnämnda skrivelse hade
anförts, bland annat, följande: »Såsom framgår av utredningen i ärendet
innehade Nordgren icke ordinarie befattning, till följd varav han saknat
möjlighet att ingå i civilstatens änke- och pupillkassa och därigenom
grundlägga pensionsrätt för sin hustru. Anledningen till att Nordgrens
tjänst i likhet med det stora flertalet av riksförsäkringanstaltens befattningar
icke blivit uppförd å ordinarie stat, torde såsom riksförsäkringsanstalten
i avgivet utlåtande framhållit stå i samband därmed, att frågan
örn socialförsäkringens organisation ännu icke blivit slutgiltigt avgjord.
Med hänsyn härtill synas starka billighetsskäl föreligga för beredande
av någon pension av statsmedel såsom bidrag till änkan Nordgrens uppehälle.
Vid bestämmandet av storleken av denna pension torde, då mannen
Nordgren icke erlagt några pensionsavgifter, en viss reduktion böra
äga rum av det belopp, som skolat utgå, därest Nordgren varit ordinarie
notarie. Vid sådant förhållande finner riksdagen det av statskontoret
i avgivet utlåtande föreslagna pensionsbeloppet av 720 kronor skäligt.»

De skäl, som riksdagen anfört i omförmälda skrivelse angående notarien
Nordgrens änka, syntes riksförsäkringsanstalten till fullo motivera, att pension
beviljades även de efterlevande efter Cronström. Den omständigheten,
att dessa icke alldeles saknade medel till sitt uppehälle samt att änkan
tills vidare vore i stånd att utföra förvärvsarbete, syntes under föreliggande
förhållanden icke böra tillmätas betydelse.

Statskontoret, som avgav utlåtande i ärendet, anförde däri att
på grund av vad riksförsäkringsanstalten andragit och meddelat rö -

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

rande anställningsförhållandena hos anstalten oell därav föranledd
försening av befordran till ordinarie tjänst vid verket, statskontoret
ansåge, att Cronströms änka, oaktat hon endast vore 35 år gammal och
själv innehade ordinarie tjänst såsom småskollärarinna vid Stockholms
folkskolor, väl borde erhålla någon änkepension, men att beloppet borde
begränsas till 720 kronor, motsvarande vad av 1928 års riksdag beviljats
notarien A. E. Nordgrens änka, ävensom att makarna Cronströms dotter
bordo i uppfostringsbidrag undfå 300 kronor, för år räknat.

Vid anmälan av ärendet inför Kungl. Majit den 13 mars 1931 anförde
föredragande departementschefen följande:

På sätt riksförsäkringsanstalten anfört hade statsmakterna, i avbidan
på avgörande av frågan örn socialförsäkringens organisation, allenast beträffande
ett fåtal tjänster medgivit uppförande å ordinarie stat av riksförsäkringsanstaltens
befattningshavare. Därest tjänsterna hos anstalten
fått besättas med ordinarie innehavare, skulle Cronström—- enligt vad anstalten
uttalat — med säkerhet vunnit befordran till ordinarie notarie och
sannolikt även kommit att innehava sekreterarbefattning å ordinarie
stat. Med hänsyn härtill och med avseende å 1928 års riksdags av ämbetsverken
åberopade beslut angående pension åt notarien Nordgrens änka
syntes det departementschefen rimligt, att Cronströms änka — ehuru särskilt
ömmande omständigheter icke knnde anses föreligga — tillerkändes
pension ävensom att uppfostringsbidrag beviljades åt makarnas barn. Beträffande
storleken av pensionen och uppfostringsbidraget anslöte sig departementschefen
till statskontorets förslag.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl. Majit i
proposition nr 177, punkt 1, riksdagen medgiva, att Cronströms änka och
makarnas minderåriga dotter finge från och med den 1 februari 1931 å allmänna
indragningsstaten uppbära, änkan en årlig pension av 720 kronor
under återstående livstiden, så länge hon förbleve änka, och dottern ett årligt
uppfostringsbidrag å 300 kronor intill utgången av det kalenderår,
under vilket hon uppnådde 18 års ålder.

I utlåtande nr 29, punkt 5, i anledning av berörda proposition anförde
bankoutskottet följande:

Enligt utskottets mening vore omständigheterna i förevarande fall sådana,
att staten icke borde undandraga sig att lämna något understöd. I
anslutning till de principer, som hittills tillämpats vid behandlingen av
liknande framställningar, hade utskottet emellertid icke ansett sig kunna
tillstyrka, att pension bereddes Cronströms änka, vilken endast vore
35 år gammal och innehade ordinarie befattning såsom småskollärarinna
vid Stockholms stads folkskolor. Vid detta ståndpunktstagando hade utskottet
icke förbisett dc i propositionen framhållna särskilda anställningsförhållanden,
som råddö inom riksförsäkringsanstalten, men funne utskottet
dessa förhållanden kleo kunna utesluta en skälighetsprövning med
hänsyn jämväl till övriga på frågan inverkande omständigheter. Vad
därefter förslaget örn beviljande av ett uppfostringsbidrag till makarna
Cronströms minderåriga dotter beträffade, funné utskottet billigt, att sådant
bidrag skulle utgå. Med hänsyn till den ställning, utskottet intagit

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

till frågan om änkepension i detta fall, syntes berörda bidrag böra bestämmas
till 384 kronor.

Under åberopande av det anförda hemställde bankoutskottet, att riksdagen,
i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning, måtte
medgiva, att makarna Cronströms minderåriga dotter Brita Elisabeth
finge från och med den 1 februari 1931 till och med utgången av det kalenderår,
under vilket hon uppnådde 18 års ålder, å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt uppfostringsbidrag å 384 kronor.

Riksdagen beslöt i enlighet med vad utskottet sålunda hemställt.

I skrivelse den 19 januari 1932 har riksförsäkringsanstalten gjort förnyad
framställning örn pension åt Cronströms änka och i ärendet anfört

följande:

Sedan 1931 års riksdag fattat beslut i frågan örn understöd åt Cronströms
efterlevande, hade riksdagen medgivit, att docenten vid universitetet
i Lund Skölds änka och makarnas tre minderåriga barn ävensom att
docenten vid universitetet i Uppsala Söderströms änka samt dessa makars
tre minderåriga barn finge från och med den 1 oktober 1930 å allmänna
indragningsstaten uppbära, änkorna vardera en årlig pension av 600 kronor
under deras återstående livstid, samt vart och ett av barnen ett årligt
uppfostringsbidrag av 384 kronor till och med utgången av det kalenderår,
under vilket barnet uppnådde 18 års ålder.

Med hänsyn härtill syntes det anstalten rätt och billigt, att jämväl
Cronströms änka bereddes rätt att uppbära pension i den omfattning, som
av riksförsäkringsanstalten föreslagits, då samma förutsättningar för erhållande
av pension i huvudsak förelegat i samtliga nu omförmälda fall.

Statskontoret har i avgivet utlåtande över förevarande framställning
anfört följande:

Sedan bankoutskottet vid 1931 års riksdag beträffande de ganska likartada
framställningarna örn pensioner åt Cronströms samt docenterna
Skölds och Söderströms efterlämnade änkor och barn föreslagit en .enhetlig
lösning, i det att uppfostringsbidrag åt de minderåriga barnen skulle
beviljas med 384 kronor till vart och ett av barnen, men däremot änkepension
i intet fall förekomma, hade detta förslag godkänts av riksdagen
i avseende å den först behandlade framställningen örn understöd åt Cronströms
efterlämnade familj, varemot riksdagen, när de båda andra framställningarna
därefter föredragits, bifallit framställda yrkanden örn pension
å 600 kronor till vardera av änkorna Sköld och Söderström jämte de
av bankoutskottet tillstyrkta uppf Östr ingsbidr agen till barnen. Det förhållandet,
att berörda framställningar till synes utan sakligt skäl lett till
så skilda resultat, syntes enligt statskontorets mening böra föranleda
till att ånyo för riksdagen framlägga frågan örn beredande av pension
åt Cronströms änka. Den framställning, som i propositionen nr 177 förelagts
1931 års riksdag, hade avsett att bereda änkan Cronström en pension
å 720 kronor och makarna Cronströms minderåriga dotter ett årligt uppfostringsbidrag
å 300 kronor. När riksdagen bestämt sistnämnda bidrag
till 384 kronor, skulle det kunna ifrågasättas att bestämma änkepensionen
även i detta fall liksom för änkorna Sköld och Söderström till 600
kronor för år räknat.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Departementschefen Ilar — under hänvisning till vad han vid anmälan
inför Kungl. Majit år 1931 av den då föreliggande framställningen från
riksförsäkringsanstalten anförde till stöd för förslaget örn beredande av
pension åt Cronströms änka och med hänsyn till 1931 års riksdags beslut
att tillerkänna pension åt änkorna efter docenterna Sköld och Söderström,
— förordat, att förslag örn beviljande av pension åt Cronströms änka ånyo
förelädes riksdagen. Beträffande storleken av pensionen, vilken i propositionen
till 1931 års riksdag föreslagits till 720 kronor, hade departementschefen
på av statskontoret angivna skäl nu ansett sig höra tillstyrka, att
pensionsbeloppet fastställdes till 600 kronor.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, beviljade 1931 års riksdag
makarna Cronströms minderåriga dotter ett årligt uppfostringsbidrag
av 384 kronor. Vad beträffar det föreliggande förslaget att bereda pension
åt Cronströms änka, som endast är 36 år gammal och innehar ordinarie
befattning såsom småskollärarinna vid Stockholms stads folkskolor, har
utskottet funnit vad i ärendet förekommit icke utgöra tillräckliga skäl för
ett frångående av den ståndpunkt utskottet år 1931 intog i frågan. Utskottet
får alltså avstyrka, att understöd lämnas Cronströms efterlevande
i vidare mån än som ägt rum genom nästlidet års riksdags beslut.

Utskottet hemställer,

att Kungl. Majits förevarande framställning icke
må av riksdagen bifallas.

IV. Kommunikationsdepartementet.

9:o.

I en inom andra kammaren av herr Lundquist i Rotebro väckt motion
nr 129 har hemställts, »att änkan Elin Carolina Alexandra Westerman,
född Kihlbaum, må från och med den 1 juli 1932 under sin återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, från allmänna
indragningsstaten uppbära ett årligt understöd av 900 kronor».

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet, i den mån redogörelse
i det följande ej lämnas, hänvisa till motionen.

Såsom i motionen erinrats, var frågan örn årligt understöd åt förre arbetschefen
Westermans änka föremål för behandling av 1930 års riksdag i
anledning av en utav Kungl. Majit i proposition nr 236 gjord framställning.

Utskottet -

Äng.

årligt understöd
åt förre
arbetschefen
C. L. Wester•
mans änka.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Av då föreliggande handlingar i ärendet inhämtas, att Westerman, som
var född den 15 november 1862, antagits i statens järnvägsbyggnaders
tjänst den 20 juli 1884, att han därefter — med avbrott endast för tiden
den 1 juni 1888—den 30 april 1889 — varit anställd vid järnvägsbyggnaderna
till och med den 31 december 1926, därav från och med den 1 juli
1899 i befattning såsom arbetschef, att han från och med den 1 januari
1927 erhållit avsked med pension efter en sammanlagd tjänstetid av 41 år
6 månader, att han den 5 september 1929 avlidit, efterlämnande änka, född
den 29 juni 1872, att änkan enligt ett den 8 november 1929 dagtecknat läkarintyg
lede av höggradig neurasteni och stark hlodtrycksförhöjning,
varjämte hennes kroppskrafter vore nedsatta av allmänna åldersförändringar,
ävensom att hon enligt intygsgivarens mening vöre att anse såsom
fullständigt oförmögen till arbete.

Enligt utdrag av bouppteckning utgjorde behållningen i boet efter Westerman
15,869 kronor 89 öre, varav enligt uppgift av änkan ett belopp
av 4,017 kronor 75 öre belöpte på möbler, kläder och annat lösöre med
föga realisationsvärde, vadan den kontanta behållningen utgjorde 11,852
kronor 14 öre.

I avgivet utlåtande anförde järnvägsstyrelsen bland annat, att styrelsen
haft vissa principiella betänkligheter mot att understöd beviljades änka
efter en tjänsteman vid statens järnvägsbyggnader, eftersom dessa tjänstemän
åtnjöte viss förhöjning i avlöningen i jämförelse med tjänstemän av
motsvarande lönegrad vid de trafikerade statsbanorna såsom kompensation
för — jämte osäkrare anställning och mera ambulatorisk verksamhet
— även det förhållandet, att sagda byggnadspersonal icke kunde vinna
delägarskap i statens järnvägars änke- och pupillkassa. Styrelsen fann sig
dock i detta fall böra taga särskild hänsyn till det förhållandet, att fru
Westerman under en lång följd av år på grund av sjukdom måst vistas
borta från sitt hem på sjukhem, en omständighet, som säkerligen varit
orsaken till att Westerman oaktat ett mycket tillbakadraget och sparsamt
levnadssätt icke lyckats hopspara tillräckligt belopp för änkans försörjning.
På grund härav och i betraktande av änkans svåra ställning i ekonomiskt
hänseende samt arbetschefens Westermans 41-åriga synnerligen
plikttrogna och förtjänstfulla arbete i statens tjänst ansåge sig styrelsen
för detta föreliggande undantagsfall böra tillstyrka understöd för änkefru
Westerman.

Vid ärendets handläggning inom järnvägsstyrelsen anfördes avvikande
mening av föredragande byråchefen, som gjorde gällande, att sådana omständigheter
i detta fall icke förelåge, att de motiverade avsteg från den
av styrelsen förut intagna principiella ståndpunkten, enär Westermans
avlöning, vilken under de senaste åren utgjort 12,270 kronor, bort räcka
till för ett tillfredsställande ordnande av änkans försörjning.

Statskcmtoret förklarade sig i princip intaga den ståndpunkten, att pen -

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

sion eller understöd icke borde utgå till efterlevande efter tjänstemän vid
statens järnvägsbyggnader, men denna principiella uppfattning borde icke
få hindra, att understöd beviljades i undantagsfall, då särskilt ömmande
omständigheter vore för handen. Då sådant undantagsfall här förelåge,
tillstyrkte statskontoret ett årligt understöd av 900 kronor.

Kungl. Maj:t föreslog i förenämnda proposition nr 236 till 1930 års riksdag
ett årligt understöd åt änkan Westerman av 900 kronor.

I sitt utlåtande i ärendet (nr 32, punkten 9) anförde bankoutskottet följande: »Såsom

departementschefen erinrat, har pensionering med statsmedel av
efterlevande till tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader hittills förekommit
endast i enstaka undantagsfall. Anledningen till denna praxis har
varit, att nämnda tjänstemän i form av högre avlöning än motsvarande
tjänstemän vid statens trafikerade järnvägar åtnjuta ersättning för att de
ej äga medlemskap i statens järnvägars änke- och pupillkassa och därigenom
satts i tillfälle att exempelvis genom försäkringar skydda sina
efterlevande. Den praxis, som sålunda följts vid behandlingen av framställningar
örn understöd till efteidevande efter ifrågavarande anställningshavare,
har ansetts böra tillämpas även för framtiden. I samband
med godkännande vid innevarande års riksdag av allmänna grunder för
beviljande av understöd åt efterlevande till vissa statsanställda har nämligen
— såsom ock av departementschefen erinrats — förutsatts, att från
dylikt understöd i allmänhet böra vara uteslutna sådana anställningshavare,
bland dem tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader, för vilka genom
högre löneförmåner särskild kompensation beretts för frånvaron av
ordnad familjepensionering. Enligt utskottets mening bör undantag från
nu angivna regel endast ske för sådana fall, där särskilt ömmande omständigheter
föreligga. Vid bedömande av frågan, huruvida sådana omständigheter
kunna anses vara för handen i det nu förevarande fallet, har
utskottet icke kunnat underlåta att fästa avgörande vikt vid de synpunkter,
som härutinnan blivit framförda inom järnvägsstyrelsen av dess föredragande
ledamot. Då utskottet i enlighet med den sålunda uttalade meningen
finner sig böra avstyrka bifall till nu föreliggande framställning,
har detta även föranletts därav, att utskottet — i motsats till departementschefen
— är av den uppfattningen, att beviljande av understöd i
detta fall skulle innebära ett uppgivande av ovan angivna principiella
ståndpunkt och sålunda kunna medföra vittgående konsekvenser.»

Åberopande det anförda hemställde utskottet örn avslag å propositionen.
Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets hemställan.

I den nu föreliggande motionen meddelas, att änkan Westermans ekonomiska
ställning betydligt försämrats under de senaste åren, i det att
hennes tillgångar — frånsett lösöret — numera på grund av vissa utgifter
nedgått till omkring 7,000 kronor. Enligt ett till utskottet inlämnat,
den 26 januari 1932 dagtecknat läkarintyg är änkan på grund av sin sjukdom
fullständigt oförmögen att försörja sig genom eget arbete och beräknas
hennes arbetsoförmåga bliva med säkerhet för framtiden bestående.
bihang lill riksdagens protokoll 1932. S sami. 1S höft. (Nr 32.) 2

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

Äng.

pension åt
förre arkivföreståndaren

0. W. Wennerstens
änka
Emma
Johanna
Wennersten.

Vad i motionen anförts till stöd för beviljande av årligt understöd i här
förevarande fall utgör enligt utskottets mening icke tillräckliga skäl för
ett frånträdande av den ståndpunkt, som riksdagen intagit vid behandlingen
av detta ärende år 1930. Vid sådant förhållande får utskottet under
hänvisning till sitt då avgivna, här ovan återgivna utlåtande hemställa,

att förevarande motion II: 129 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

V. Ecklesiastikdepartementet.

10:o.

I en till riksdagen avlåten, den 11 mars 1932 dagtecknad proposition nr
231 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, i punkten 3,
avseende ecklesiastikdepartementet, föreslagit riksdagen medgiva, att förre
föreståndaren för arkivdepån i Visby Oskar Wilhelm Wennerstens änka
Emma Johanna Wennersten, född Stenberg, må från och med den 1 september
1931 under sin återstående livstid, så länge hon förbliver änka, å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 504 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Wennersten var född den 13
oktober 1867 och avled den 31 augusti 1931; att han från och med den 18
februari 1905 till utgången av juni månad 1927 innehade förordnande såsom
föreståndare för arkivdepån i Visby; att 1927 års riksdag med bifall
till av Kungl. Majit därom framlagt förslag beviljade Wennersten en
årlig pension av 1,404 kronor; att han vid sin död efterlämnade, förutom
änkan, född den 25'' december 1875, en dotter Margit (Greta) Hillevi Wennersten,
född den 1 februari 1907; att bouppteckningen efter Wennersten
utvisade en behållning i boet av 4,555 kronor; samt att änkan i övrigt saknar
tillgångar och av dottern icke kan påräkna något bidrag till sitt
uppehälle.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Då utskottet icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Majits förslag,
får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32. 19

VI. Handelsdepartementet.

liro.

I två likalydande motioner, väckta den ena i första kammaren under nr
185 av herrar Nordborg oell Lindley samt den andra i andra kammaren
under nr 262 av herrar Lithander och Törnkvist i Karlskrona, Ilar hemställts,
»ätt riksdagen ville åt förste fartygsinspektören Johan Herman
Erdtmans änka, Elin (Ellen) Josefina Erdtman* av statsmedel bevilja
änkepension med ett årligt belopp av 622 kronor, räknat från och nied år
1931.»

Beträffande motiveringen för yrkandet tillåter sig utskottet att hänvisa
till motionen nr 185 i första kammaren.

Av handlingarna i ärendet framgår huvudsakligen följande:

Herman Erdtman, som var född den 12 januari 1867, tjänstgjorde såsom
verkmästare vid flottans varv i Stockholm under tiden 15 maj 1899—31
december 1904 samt såsom förste fartygsinspektör i Stockholms distrikt
från och med den 1 januari 1915 till sin död den 24 mars 1930. Hans sammanlagda
anställningstid i statstjänst utgjorde i det närmaste 21 år. När
befattningen såsom förste fartygsinspektör den 1 juli 1928 uppfördes på
ordinarie stat, kunde Erdtman, som då uppnått en levnadsålder av över
60 år, icke vinna delaktighet i civilstatens änke- och pupillkassa.

Erdtman efterlämnade vid sin död änka och två barn, en son och en
dotter. Änkan är född den 17 oktober 1867. Behållningen i boet efter mannen
belöpte sig till omkring 9,500 kronor, därav något mer än 7,600 kronor
utgjordes av kontanta medel, och tillföll helt änkan. På grund av inbetalningar,
som mannen verkställt till allmänna änke- och pupillkassan
i Sverige, är änkan berättigad att från kassan åtnjuta en årlig pension å
1,374 kronor. Av barnen är sonen till yrket ingenjör; dottern är gift med
en banktjänsteman.

Erdtmans änka gjorde i en till Kungl. Majit ställd, den 11 augusti 1930
dagtecknad skrift framställning örn erhållande av pension. Denna framställning
tillstyrktes av kommerskollegium.

I utlåtande den 12 september 1930 anförde statskontoret, att då den pension,
änkan åtnjöte från allmänna änke- och pupillkassan i Sverige, endast
vore obetydligt mindre än den pension, som skulle hava tillkommit
henne, örn hennes man blivit delägare i civilstatens änke- och pupillkassa,
samt änkan icke heller vore alldeles utan tillgångar och syntes kunna påräkna
något ekonomiskt stöd hos sina två barn, tillräckliga skäl knappast
kunde anses föreligga att söka i detta fall utverka någon pension av statsmedel.

Genom beslut den 11 oktober 1930 fann. Kungl. Maj:t framställningen
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Såsom i motionerna erinrats var frågan om pension åt fartygsinspektö -

Ang.

pension åt
f. d. förste
fartygsinspektören
J. H.
Erdtmans
änka.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

Äng.

ärligt understöd
åt
f. d. postföraren
J. P.
Siikavuopios
änka.

ren Erdtmans änka föremål för prövning vid 1931 års riksdag i anledning
av en då i ämnet väckt motion.

I utlåtande nr 29, punkten 13, över sistnämnda motion anförde bankoutskottet
följande:

»Av utredningen framgår, att fartygsinspektören Erdtmans änka redan
är i åtnjutande av pension från enskild pensionskassa till belopp, som i
det närmaste motsvarar vad som skulle hava tillkommit henne, därest
mannen varit delägare i civilstatens änke- och pupillkassa, att behållningen
i boet efter mannen — omkring 9,500 kronor — i sin helhet tillfallit
änkan samt att hon lärer kunna påräkna något ekonomiskt stöd från sina
barn. Under sådana förhållanden anser utskottet i likhet med statskontoret,
att anledning i detta fall icke föreligger att bereda pension av statsmedel.
»

Åberopande det anförda hemställde utskottet, att den väckta motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen beslöt i
överensstämmelse med utskottets hemställan.

De nu föreliggande motionerna gå ut på, att änkan Erdtman skulle tillerkännas
en pension från allmänna indragningsstaten till så stort belopp,
att detsamma jämte den till henne från enskild pensionskassa utgående
pensionen uppgår till samma belopp, som skulle hava tillkommit henne
från civilstatens änke- och pupillkassa, därest mannen vunnit delaktighet
i sistnämnda kassa. Det härför erforderliga fyllnadsbeloppet har i motionerna
beräknats till 622 kronor. Med avseende å detta belopp bör framhållas,
att detsamma jämväl innefattar dyrtidstillägg, vilket dessutom
beräknats med utgångspunkt från ett något högre tal för levnadskostnadsökningen
än det nu gällande.

Då i nu föreliggande motioner icke anförts några omständigheter, vilka
icke vid ärendets tidigare prövning varit kända, synes anledning icke förefinnas
att frångå den ståndpunkt, som riksdagen vid frågans behandling
år 1931 intagit.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner 1:185 och II: 262 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

IS. Affärsdrivande verks medel.

I. Postmedel.

12 :o.

I en inom första kammaren under nr 250 väckt motion har herr Bergqvist
hemställt, »att riksdagen ville bevilja änkan efter framlidne postföraren
Johan Petter Siikavuopio Hilda Karolina Siikavuopio ett pensionsunderstöd
av 300 kronor för år eller det belopp vederbörande utskott

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

eventuellt kan finna skäligt föreslå, att utgå från oell med år 1932 så
länge lion lever ogift».

Beträffande de skäl, som av motionären anförts som stöd för yrkandet,
får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas, att Johan Petter Siikavuopio,
som var född den 15 januari 1858, varit anställd som postförare å
den 37.2 mil långa postföringslinjen Karesuando—Skihotten i Norge i det
närmaste 24 år eller under tiden 1 april 1898—28 februari 1922. På förslag
av Kungl. Maj:t tillerkändes Siikavuopio från och med den 1 januari 1923
av samma års riksdag ett årligt understöd av postmedel å 400 kronor, motsvarande
en nyreglerad pension av 792 kronor. Han avled den 23 juni
1931, efterlämnande änka, Hilda Karolina Siikavuopio, född Henrikson
den 22 juli 1870 och alltså nu 61 år gammal, samt två harn, nämligen en
son, född den 16 december 1899, och en dotter, född den 17 februari 1905.
Änkan är sjuklig och i behov av understöd. Även barnen äro sjukliga.

Då frågan örn beviljande av årligt understöd åt postföraren Siikavuopio
förelåg till behandling vid 1923 års riksdag, anförde bankoutskottet — som
tillstyrkte bifall till Kungl. Maj:ts förslag — att det arbete, som Siikavuopio
under 24 år utfört för framförande av posten den 37 mil långa
linjen genom obanade ödemarker i landets nordligaste trakter, enligt utskottets
mening måste betraktas såsom en kulturbragd i sitt slag och bure
vittne örn ett mindre vanligt nit och intresse vid fullgörandet av den med
synnerliga besvärligheter förenade tjänstgöringen.

Lika litet som pension eller därmed jämförligt understöd plägat, utan
alldeles särskilda skäl, beviljas åt postförare, har ej heller understöd hittills
ansetts böra beredas åt efterlevande till sådana personer. De skäl,
som lågo till grund för riksdagens beslut om beredande av en statspension
åt Siikavuopio, synas utskottet emellertid vara av den art,
att de, utan frångående av den ståndpunkt riksdagen sålunda intagit,
kunna motivera, att riksdagen beviljar något understöd åt hans efterlevande,
vilka efter mannens frånfälle leva under betryckta ekonomiska
förhållanden. Detta understöd synes böra fastställas till ett årligt belopp
av 240 kronor att av postmedel utgå till änkan från och med den 1 januari
1932 under hennes återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt
nuvarande änkestånd.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
1:250, må medgiva, att f. d. postföraren dollan Petter
Siikavoupios änka Hilda Karolina Siikavuopio, född
Henrikson, må från och med den 1 januari 1932 under
sin återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt
nuvarande änkestånd, av postmedel uppbära ett årligt
understöd av 240 kronor.

Utskottet.

}i a nica u t skotte tt> utlåtande Nr 32.

Äng.

u pp fostring 8-bidrag åt avlidna
telegraf
kommissarien
Bea (Beda)
Magdalena
Valgrens
dotter.

II. Telegrafverkets medel.

13:o.

I en till riksdagen avlåteu, den 11 mars 193*2 dagtecknad proposition
nr 235 Ilar Kungl. Maj:!, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att avlidna telegrafkommissarie!! Bea (Beda)
Magdalena Valgrens dotter Marya Adalberth de Gotha Valgren må från
oell med den 1 maj 1931 till och med utgången av det kalenderår, varunder
lion uppnår 18 års ålder, uppbära ett årligt uppfostringsbidrag å
600 kronor, att utgå av telegrafverkets medel.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Bea Magdalena Valgren år
1903 inträdde i telegrafverkets tjänst; att hon år 1908 erhöll sin första
ordinarie befattning samt år 1928 befordrades till telegrafkommissarie av
klass 5 (lönegrad 17); att hon avled ogift den 9 april 1931, efterlämnande
dottern Marya Adalberta de Gotha Valgren, född den 18 december 1918;
att den efter Valgren upprättade bouppteckningen utvisade ett betydande
underskott; samt att dottern på grund härav och då lion av sin fader
icke kan erhålla något som helst bidrag till sitt uppehälle står helt
utblottad.

Telegrafstyrelsen har i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt, att Valgrens
dotter måtte, utan hinder av att hon vore född utom äktenskapet,
tilldelas dea pension, vartill hon i övrigt kunde prövas vara berättigad.
Till stöd för ifrågavarande framställning bär styrelsen anfört följande:

Jämlikt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 279) angående pensionering
av efterlevande barn till kvinnliga befattningshavare i statens tjänst
vore en var kvinnlig innehavare av ordinarie befattning i statens tjänst
med avlöning enligt grunder, som fastställts år 1925 eller senare, skyldig
att genom erläggande av avgifter bereda rätt till pension åt efterlevande
barn. Dylik befattningshavares efterlevande barn ägde åtnjuta pension
enligt de bestämmelser, som i vederbörande pensionsinrättnings reglemente
stadgats för barn efter manlig innehavare av samma befattning
eller befattning i samma lönegrad vid det verk eller den stat, den kvinnliga
befattningshavaren tillhört.

De föreskrifter, som gällde i fråga örn den barn efter avliden manlig
innehavare av ordinarie befattning vid telegrafverket tillkommande pensionsrätt,
återfunnes i reglementet den 10 december 1920 (nr 906) för telegrafverkets
änke- och pupillkassa med däri sedermera vidtagna ändringar.
I 8 § 2 mom. av sagda reglemente stadgades, att de pension sberättigade
vore delägares änka, så länge hon levde ogift, samt delägares barn,
tills det uppnått 18 års ålder eller dessförinnan trädde i äktenskap, vilken
levnadsålder emellertid under i 6 mom. angiven förutsättning
höjts till 21 år.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

I infordrat utlåtande hade direktionen över telegrafverkets änke- och
pupillkassa framhållit, att jämlikt reglementet för kassan pension icke
utginge till manlig befattningshavares harn, som vore födda utom äktenskap.
I följd härav skulle alltså Valgrens dotter icke kunna i denna ordning
beredas pension. . T7. ,

Det syntes likväl telegrafstyrelsen strida mot billighetens krav, örn Valgrens
dotter skulle bliva utestängd från pensionsrätt trots det modern
för beredande av sådan rätt författningsenligt haft att erlägga avgifter
med ej mindre än 15 kronor 50 öre för månad, eller sammanlagt för tiden
från förenämnda kungörelses ikraftträdande den 1 juli 1925 till frånfället

1,074 kronor 15 öre. .

Hade Valgren i stället innehaft motsvarande befattning inom exempelvis
postverket, för vilket eljest gällde samma avlönings- och pensionsbestämmelser
som för telegrafverket, skulle dottern nu utan vidare varit
berättigad till en pension å 1,278 kronor för år, förutom dyrtidsitillägg.

Anledningen till denna olikhet i pensionsställning vore följande:

I motsats till telegrafverkets personal vore postverkets befattningshavare
skyldiga tillhöra civilstatens änke- och pupillkassa. I reglementet
för denna kassa stadgades ursprungligen, att pensionsberättigade vöre
delägares änka samt hans äkta barn, men häri hade år 1929 den ändring
vidtagits, att pensionsberättigade vore, förutom änka, delägares eget
arvsberätitigade barn.

Då gällande lag den 8 juni 1928 örn arv i 3 kap. 1 § stadgade, att barn
utom äktenskap ägde taga arv efter modern utan att sådan förklaring
erfordrades, som för dylikt barn jämlikt 2 och 3 §§ i samma kapitel töreskrivits
för arvsrätt efter fader, följde därav, att kvinnlig befattningshavares
barn utom äktenskap utan vidare bleve i pensionshänseende likställt
med manlig befattningshavares äkta barn eller sadant hans barn
utom äktenskap, för vilket förelåge stadgad förklaring. För alla dessa
barn inträdde pensionsrätt jämlikt civilstatens änke- och pupillkassas
regler.

Det syntes styrelsen i hög grad stötande för rättskänslan, att samma
belopp av pensionsavgifter, erlagda för samma ändamål jämlikt samma
författning av befattningshavare i samma avlönings- och pensionsstallning,
i det ena fallet medförde men i det andra icke medförde pensionsrätt
för efterlevande i samma skyldskapsställning gent emot befattningsha Styrelsen

ville vidare framhålla, att den pensionsfond, till vilken
Valgren haft att erlägga avgifter, kommit till användning för sitt stadgade
ändamål allenast i ett försvinnande litet antal full för näi varande
7 med en månatlig utgiftssumma av 520 kronor i månaden — under det
fondens behållning vid ingången av år 1932 uppgått till 2,130,961 kronor
22 öre.

Statskontoret har i avgivet utlåtande i ärendet anfört följande:

Såsom telegrafstyrelsen framhållit förelåge ingen rätt till pension i det
fall, varom styrelsens framställning handlade. Styrelsen ville göra gällande,
att, örn den avlidna kvinnliga telegraf kommissarien Valgren i stallet
tillhört postverket eller annat verk, vars personal i avseende å familjepensioneringerx
tillhörde civilstatens änke- och pupillkassa, pensionsrätt
skulle hava tillkommit Valgrens utom äktenskap födda dotter. Emellertid
framginge av stadgandet i 2 § 1 mom. av kungörelsen angående pen -

Motioner
I: 360 och
II: 541.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

sionering av efterlevande barn till kvinnliga befattningshavare i statens
tjänst, att pensionsrätten för nämnda barn vore reglerad enligt de bestämmelser,
»som i vederbörande pensionsinrättnings reglemente finnas
stadgade för barn efter manlig innehavare av samma befattning eller befattning
i samma lönegrad vid det verk eller den stat, den kvinnliga befattningshavaren
tillhört». Vid sådant förhållande och då enligt lagell
örn arv uppställts särskilda förutsättningar för att barn utom äktenskap
skulle hava rätt till arv efter fader och dessa förutsättningar icke visats
vara för handen i detta fall, skulle väl icke heller enligt reglementet för
civilstatens änke- och pupillkassa någon rätt till pension i nu förevarande
fall. förelegat. Frågan huruvida barn efter manlig innehavare av
befattningen i detta fall varit pensionsberättigat måste nämligen besvaras
nekande, till dess visats, att barnet vore trolovningsbarn eller att förklaring
avgivits örn att barnet skulle äga samma arvsrätt som barn av
äktenskaplig börd.

Med hänsyn härtill hyste statskontoret visserligen någon tvekan, örn
icke vittgående konsekvenser av den av telegrafstyrelsen föreslagna åtgärden
skulle kunna vara att befara; men då här syntes föreligga behjärtansvärda
omständigheter, ville statskontoret icke motsätta sig, att framställning
gjordes till riksdagen i enlighet med telegrafstyrelsens hemställan.

Depui lemontschefen har anfört, att han med hänsyn till föreliggande
synnerligen ömmande omständigheter icke ville motsätta sig, att understöd
av statsmedel bereddes Valgrens dotter. Fetta syntes departementschefen
emellertid böra ske icke, på sätt telegrafstyrelsen ifrågasatt, medelst
dispens från de i kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 279) givna bestämmelserna
angående pensionering av efterlevande barn till kvinnliga befattningshavare
i statens tjänst utan i den form, att uppfostringsbidrag till
skäligt belopp, förslagsvis 600 kronor för år, beviljades åt barnet, att gäldas
av telegrafverkets medel.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa lill propositionen.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft två i anledning
av förevarande proposition väckta likalydande motioner, nämligen
inom första kammaren nr 360 av fröken nesselgren samt inom andra
kammaren nr 541 av fru Nordgren och herr Lindbergh i vilka motioner
hemställts, »att riksdagen måtte medgiva, att avlidna telegrafkommissalien
Valgrens dotter Marya Adalbert! de Gotha Valgren må från och med
den 1 maj 1931 till och med utgången av det kalenderår, varunder hon
uppnår 21 års ålder, uppbära ett årligt uppfostringsbidrag å 1,000 kronor,
att utgå av telegrafverkets medel.»

I motionen nr 360 i första kammaren har motionären — efter att hava
lämnat en redogörelse för telegrafstyrelsens och statskontorets förenämnda
yttranden i ärendet — gjort gällande, att statskontorets tolkning
av bestämmelserna i kungörelsen den 18 juli 1925 (nr 279), jämförd
med § 7 i reglementet för civilstatens änke- och pupillkassa, vore oriktig

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

samt framhållit, att även örn ifrågavarande bestämmelser skulle vara
att tolka på det sätt statskontoret ansåge, förutsättningarna för arvsrätt
och därmed pensionsrätt enligt sagda reglemente i förevarande fall likväl
vore uppfyllda, enär Valgrens dotter vore trolovningsbarn.

Till styrkando härav har av motionären ingivits ett av vederbörande
barnavårdsman utfärdat intyg, vari vitsordats att Marya Adalberta de
Gotha Valgren, som vore född utom äktenskapet den 8 december 1918
och dotter till numera avlidna telegrafkommissarien Bea Magdalena
Valgren, i ett den 2 januari 1919 dagtecknat erkännande av faderskapet,
underskrivet av Sven Adalbert Fredricsson, angivits såsom trolovningsbarn.

Motionären bär vidare anfört följande:

»Det tolide sålunda vara otvivelaktigt, att telegrafkommissar ien Valgrens
dotter, örn modern innehaft motsvarande befattning inom verk,
vars befattningshavare äro skyldiga att tillhöra civilstatens änke- och
pupillkassa, utan vidare skulle hava varit berättigad till den pension, för
vars tryggande modem fått vidkännas betydande utgifter. Det synes
mig därför obilligt och i hög grad stötande för rättskänslan, örn dottern
nu utestänges från pensionrätt.

Vad här anförts synes utgöra starka skäl för ett bifall till telegrafstyrelsens
hemställan örn dispens från de i kungörelsen den 18 juni 1925
givna bestämmelserna örn pensionering av efterlevande barn till kvinnliga
befattningshavare. Gentemot ett beslut i sådan riktning har emellertid
statskontoret gjort gällande, att ett dylikt medgivande skulle kunna
medföra vittgående konsekvenser. Örn man tillmäter denna invändning
avgörande betydelse, kan man uppenbarligen avvärja faran för dylika
konsekvenser genom att i stället för en allmän dispens medgiva understöd
av telegrafverkets medel med visst belopp. Det är denna utväg,
som av departementschefen i propositionen förordats. Det synes mig
emellertid, i betraktande av att Valgrens dotter vid en dispens skulle erhålla
en årlig pension av nära 1,300 kronor förutom dyrtidstillägg, innebära
en alltför sträng beskärning av pensionsbeloppet, att, såsom i propositionen
föreslagits, fastställa undei*stödet endast till 600 kronor årligen.
För min del får jag därför föreslå, att beloppet bestämmes till 1,000
kronor årligen.

Vidare synas skäl föreligga för sådan ändring i Kungl. Maj :ts förslag,
att understödet får utgå intill dess barnet uppnått 21 års ålder, vilket
skulle hava varit fallet, örn pensionsrätt förelegat enligt gällande
författning.»

Beträffande motiveringen i övrigt för yrkandet får utskottet hänvisa
till motionen nr 360 i första kammaren.

I likhet med departementschefen och de i ärendet hörda myndigheterna
har utskottet ansett, att något understöd av statsmedel bör beredas
Valgi-ens dotter. Med hänsyn till föreliggande omständigheter har utskottet,
i anledning av vad motionärerna till stöd för sitt yrkande anfört,
funnit sig kunna tillstyrka ett något högre under stödsbelopp än

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Äng.

pension ät
förre stationstnästaren
J. E.
Lundqvists
anka.

det av Kungl. Majit föreslagna. Utskottet vill i sådant avseende föreslå,
att uppfostringsb idraget fastställes till 804 kronor för år.

I fråga om tiden för understödets utgående finner utskottet däremot
icke tillräckliga skäl föreligga för avvikelse från Kungl. Maj :t>s förslag.

Utskottet hemställer således,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
proposition samt de i ämnet väckta motionerna
1:360 och 11:541, må medgiva, att avlidna
telegrafkommissarien Bea (Beda) Magdalena Valgrens
dotter Marya Adalbert de Gotha Valgren må
från och med den 1 maj 1931 till och med utgången
av det kalenderår, varunder hon uppnår 18
års ålder, uppbära ett årligt uppfostringsbidrag å
804 kronor, att utgå av telegrafverkets medel.

lil. Trafikmedel.

14 :o.

I en till riksdagen avlåten, den 15 januari 1932 dagtecknad proposition
nr 69 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, i punkten 2,
avseende kommunikationsdepartementet, föreslagit riksdagen medgiva, att
förre stationsmästaren vid statens järnvägar Jöns Esbjörn Lundqvists
änka, Linda Charlotta Lundqvist, född Vesterberg, må, räknat från och
med den 1 januari 1931, under sin återstående livstid, så länge hon förbliver
änka, av trafikmedel uppbära en årlig pension av 444 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande:

Jöns Esbjörn Lundqvist, som var född den 3 november 1848 och avled
den 8 februari 1926, hade varit anställd vid statens järnvägar under en tid
av 39 år, därav såsom ordinarie stationskarl från och med den 1 mars 1875
till den 1 november 1886 samt såsom stationsmästare från och med sistsagda
dag intill sin avgång den 1 december 1913. Han hade varit delägare
i statens järnvägars änke- och pupillkassa, men då han år 1904 ingått
äktenskap, hade han uppnått en levnadsålder av 55 år, på grund
varav delägarrätt i kassan för erhållande av pension åt hans hustru vid
sagda tid icke kunnat vinnas utan erläggande av avsevärda tilläggsavgifter.

Lundqvists efterlämnade änka, som är född den 2 juli 1873 och alltså 58
år gammal, är barnlös. Enligt intyg, vars riktighet bestyrkts av komministern
inom den församling, där änkan är kyrkoskriven, har hon, som
enligt läkarintyg lider av allmän klenhet på grund av genomgången lung -

Bankoutskottets utlåtande Nr 33- 27

set ju. m., endast haft tillfälligt lättare sömnadsarbete och icke åtnjutit
annat understöd än från »Föreningen Gör godt» vid jultiden 1930,

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet vill erinra, att riksdagen tidigare i vissa fall beviljat pension
åt änka efter vid statens järnvägar anställd ordinarie befattningshavare
under likartade förhållanden som de nu förevarande, d. v. s. då med hänsyn
till mannens ålder vid äktenskapets ingående detta icke medfört pensionsrätt
för änkan. På grund härav och då änkan Lundqvist befinner sig
i knappa ekonomiska villkor, har utskottet icke något att erinra mot att
änkan beredes en årlig pension av statsmedel. Det av Kungl. Maj:t föreslagna
beloppet vill utskottet tillstyrka.

Utskottet hemställer förty,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

15:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 83 har herr Höglund i Göteborg
hemställt, »att riksdagen från och med den 1 januari 1932 må bevilja
änkan Emma Maria Boman ett årligt pensionstillägg av 384 kronor».

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Johan Daniel Eliasson Boman,
som var anställd såsom banvakt vid västkustbanan, den 27 december 1900
blivit överkörd och dödad av ett bantåg i närheten av Kungsbacka station.
Änkan Boman anhängiggjorde vid domstol talan mot järnvägsstyrelsen
med yrkande örn skadestånd i anledning av mannens död, men yrkandet
blev ej bifallet, till synes närmast av den anledningen, att upplysning
saknades angående de närmare omständigheterna vid olycksfallet,
särskilt i vad mån vållande till Bomans död läge järnvägens förvaltning
eller betjäning till last. Änkan, som är född den 24 juli 1865 och alltså
nu 66 år gammal, åtnjuter pension från enskilda järnvägarnas pensionskassa
jämte pensionstillägg därå från statens järnvägar till ett sammanlagt
belopp av, förutom dyrtidstillägg, 205 kronor 20 öre. Enligt läkares
intyg är änkans arbetsförmåga på grund av ålderdomssvaghet och reumatisk
värk varaktigt nedsatt. Det intygas vidare, att hon är medellös
och i behov av understöd. I äktenskapet hade makarna Boman sju
barn, vilka vid mannens frånfälle voro i åldern 1 till 16 år.

T cn till Kungl. Hajd ställd, den 16 september 1931 dagteckuad skrift anhöll
Bomans änka örn viss förhöjning av sin ovanberörda pension.

Utskottet.

Aniy.

årligt understöd
åt banvakten
J. D.
liliasson Bomans
änka.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

Statskontoret anförde i utlåtande över denna framställning, att då sökandens
pensionsförmån väsentligen understege det belopp av 384 kronor,
som i regel plägade lägst beviljas obemedlad änka efter arbetare i statens
tjänst, samt omständigheterna i detta fall syntes vara ömmande, något
understöd borde beredas sökanden. Då med hänsyn till avgränsningen
av Kungl. Maj:ts befogenhet i avseende å änkepensioner ingen förevarande
spörsmål syntes böra föreläggas riksdagen, hemställde statskontoret,
att Kungl. Maj:t måtte ej mindre bevilja sökanden en gratifikation
av trafikmedel för år 1931 å förslagsvis 200 kronor, än även föreslå riksdagen
medgiva, att sökanden finge från och med ingången av år 1932 under
sin återstående livstid, så länge hon förbleve änka, av trafikmedel
uppbära ett årligt understöd till sådant belopp, att detsamma jämte henne
tillkommande pension och pensionstillägg uppginge till 384 kronor.

J är nv äg sstyrelsen förklarade sig i avgivet utlåtande med hänsyn till
omständigheterna i samband med det olycksfall, vid vilket mannen Boman
förolyckats, icke hava något att erinra mot bifall till framställningen
i enlighet med statskontorets förslag.

Sedan Kungl. Majit genom beslut den 27 november 1931 bemyndigat
järnvägsstyrelsen att till änkan Boman utbetala ett tillfälligt understöd
av 200 kronor, fann Kungl. Maj:t genom beslut den 11 december 1931 ansökningen
örn pensionsförhöjning icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd.

I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna anser utskottet förhållandena
i förevarande fall vara sådana, att någon förhöjning av de till
änkan Boman nu utgående pensionsförmånerna bör beviljas av riksdagen.
Utskottet fäster härvid i främsta rummet avseende, dels vid de omständigheter,
under vilka mannen avlidit, dels ock därvid, att änkan — som genom
eget arbete lyckats bereda uppfostran åt en stor barnskara — numera
synes vara på grund av ålder och sjukdom urståndsatt att skaffa sig försörjning.
Den tillstyrkta förhöjningen torde, såsom statskontoret föreslagit,
böra bestämmas till sådant belopp, att detsamma jämte änkan tillkommande
pension och pensionstillägg uppgår till 384 kronor eller samma
belopp, som i regel plägar tillerkännas obemedlad änka efter arbetare i
statens tjänst, samt utgå av trafikmedel såsom årligt understöd åt änkan
från och med den 1 januari 1932 under hennes återstående livstid, så
länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd. Ä sammanlagda understödsbeloppet
torde dyrtidstillägg tillkomma enligt de grunder, som gälla
för nyreglerade familjepensionsbelopp.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 83, må medgiva, att banvakten Johan Daniel Eliasson
Bomans änka Emma Maria Boman må från och

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

med den 1 januari 1932 under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, av
trafikmedel uppbära ett årligt understöd till sådant
belopp, att detsamma jämte henne förut tillkommande
pension oell pensionstillägg uppgår till 384 kronor.

16: o.

Äng.

pension åt
stationsinspekt
or en
K. A. Fahlén s
änka.

Av handlingarna i ärendet framgår huvudsakligen följande:

Karl August Fahlén var anställd såsom stationsinspektor vid Åkers
styckebruks station å Norra Södermanlands järnväg, vilken järnväg från
och med den 1 juli 1931 övertogs av staten, under åren 1895—1925. Sistnämnda
år erhöll Fahlén avsked med pension. Han avled den 13 september
1931, efterlämnande änka Karolina Fahlén, född Johansson den 31 maj
1857 och alltså snart 75 år gammal, samt fyra harn. Av barnen äro två
döttrar, vilka äro gifta och hava vardera fem barn i uppväxtåren, samt
två söner, av vilka enligt uppgift i motionen den ene för närvarande saknar
anställning och den andre endast har en mindre inkomst. Bouppteckningen
efter Fahlén utvisade en behållning av 2,558 kronor 25 öre.

Fahléns änka anhöll i en till järnvägsstyrelsen ställd, den 6 november
1931 dagtecknad skrift att få komma i åtnjutande av pension från statens
järnvägar. I denna skrift anförde änkan bland annat att, därest Norra
Södermanlands järnväg icke övertagits av staten utan fortfarande ägts
av det enskilda järnvägsaktiebolaget, detta säkerligen i likhet med vad i
vissa föregående fall ägt rum skulle hava berett henne en änkepension.
Sedan distriktschefen vid statens järnvägars I:a distrikt avgivit yttrande
över ansökningen, fann järnvägsstyrelsen genom beslut den 30 december
1931 framställningen icke kunna bifallas.

Över nu förevarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
yttrande från statskontoret, som i frågan hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har anfört följande:

Orsaken till att styrelsen funnit sig förhindrad vidtaga några åtgärder
för beredande av pension åt änkan Fahlén är främst att söka
däri, att varken statens järnvägar eller statsverket över huvud torde
kunna anses ens moraliskt förpliktade att träda hjälpande emellan i ett
fall som det förevarande, då det gäller änkan efter en befattningshavare,
som aldrig varit anställd i statens tjänst.

I en inom andra kammaren av herr Laurén väckt motion nr 250 hemställes,
»att riksdagen behagade bevilja änkan Karoilna Fahlén, född Johansson,
en årlig pension av sexhundra kronor, att utgå från 1932 års början».

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet hänvisa till motionen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

Det torde dessutom vara synnerligen ovisst, om det enskilda järnvägsbolaget,
därest banan alltjämt varit i dess ägo, beviljat änkan Fahlén något
Understöd. Enligt införskaffad utredning har sådant understöd lämnats
blott i tre fall, och förre trafikchefen vid banan har vidare upplyst, att
bolaget med hänsyn till sin dåliga ekonomi säkerligen skulle ansett sig
förhindrat bevilja något understöd i förevarande fall.

Anmärkas må ock, att ett bifall till motionen skulle kunna medföra konsekvenser
för andra fall i en omfattning, som ej låter sig för närvarande
överblicka.

Under angivna förhållanden anser sig styrelsen förhindrad tillstyrka
statspension åt änkan Fahlén.

För den händelse motionen emellertid skulle vinna riksdagens beaktande,
anser sig styrelsen böra fästa uppmärksamheten på att det föreslagna
pensionsbeloppet i varje fall måste anses för högt. Enligt styrelsens mening
bör nämligen ett eventuellt understöd under inga förhållanden sättas
till högre belopp än det högsta, som riksdagen, respektive Kungl.
Majit, pläga bevilja till änkor, som enligt gällande praxis kunna ifrågakomma
till statligt understöd, eller 384 kronor örn året.

För egen del har statskontoret anfört:

Järnvägsstyrelsen anser, att pension av statsmedel icke bör i detta fall
beviljas. Då styrelsen befarar vittgående konsekvenser av ett bifall till
motionen, må framhållas att, när fråga är örn familjepension efter befattningshavare
vid en av staten övertagen enskild järnväg, pension bör
beviljas allenast under förutsättning att den avlidne antingen varit i
tjänst, efter det järnvägen övertogs av staten, eller uppburit pension av
statsmedel; och då äro kanske icke konsekvenserna så avskräckande. Örn
pension beviljas, bör beloppet väsentligen begränsas enligt styrelsens mening;
och jämväl statskontoret anser det i motionen föreslagna beloppet
väl högt, men föreställer sig dock, att begränsningen bör stanna vid 444
kronor.

Utskottet finner för sin del tveksamt, huruvida pension eller därmed
jämförligt understöd i detta fall bör ifrågakomma. För ståndpunktstagande
härutinnan synes det utskottet vara erforderligt att erhålla dels
närmare utredning angående föreliggande understödsbehov, med hänsyn
särskilt till det bistånd Faliléns änka kan påräkna från sina barn, dels
ock en belysning av frågan örn de konsekvenser, till vilka ett beslut örn
pension i detta fall kan väntas leda med avseende å pensionering genom
statens försorg av efterlevande till befattningshavare, vilka varit anställda
vid av staten övertagna enskilda järnvägar. Då emellertid, såvitt av
föreliggande utredning kan bedömas, ett eventuellt understöd åt änkan
Fahlén under alla förhållanden icke synes kunna bestämmas till högre
belopp än 444 kronor årligen, samt Fahlén icke varit ordinarie statstjänsteman,
lärer det enligt av 1930 års riksdag antagna grunder för beviljande
av familjeunderstöd i vissa fall få anses ankomma på Kungl.
Majit att ensam meddela beslut i ärendet. Vid sådant förhållande har
utskottet, utan att för egen del taga ståndpunkt i frågan, ansett sig böra
avstyrka åtgärd från riksdagens sida i ämnet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32. 31

Utskottet hemställer förty,

att förevarande motion II: 250 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

IV. Statens domäners fond.

liro.

I en till riksdagen avlåten, den 15 januari 1932 dagtecknad proposition
nr 69 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen hilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, i punkten 3
föreslagit riksdagen medgiva, att ett vart av avlidne extra jägmästaren
Ernst Richard Hedebys och hans efterlämnade änka Greta Hedebys barn,
Beck Stig Axel, Claes Per Åke, Erik Ulf Rickard, Britta Margareta och
Gunilla Maria Augusta, må, räknat från och med den 1 oktober 1929, till
och med utgången av det kalenderår, under vilket barnet uppnår 18 års
ålder, från statens domäners fond uppbära ett årligt uppfostringsbidrag
av 240 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande:

Hedeby, som var född den 1 februari 1889, förordnades, efter att hava
avlagt avgångsexamen från skogshögskolan den 31 mars 1917, den 12
april samma år till extra jägmästare. Hans effektiva tjänstgöring inom
domänverket från sistnämnda dag till dödsdagen den 11 september 1929
omfattade sammanlagt 6 år 3 månader 19 dagar. Därjämte tjänstgjorde
han under tiden 11 januari—15 juli 1918 samt 25 oktober 1918—31 januari
1921 hos bränslekommissionen såsom distriktschef i Mjölby distrikt, varigenom
hans sammanlagda effektiva statstjänst uppginge till 9 år 1 månad.
Med inberäknande av jämväl den tid, under vilken arbete ej kunde beredas
honom, utgjorde anställningstiden 12 år 5 månader. Dessutom hade Hedeby
under de senare åren av sin levnad med stöd av anslag från fonden för
skogsvetenskaplig forskning utfört vissa undersökningar av ekens stamform
och ekonomiska utnyttjande. Rektorn vid skogshögskolan, professorn T.
Jonson, som på uppdrag av fondens styrelse haft att följa denna undersökning,
hade i avgivet intyg lämnat Hedebys forskningsarbete ett synnerligen
gott vitsord, samt däri meddelat, att enligt professor Jonsons mening de ur
fonden beviljade anslagen icke synts hava täckt kostnaderna ens för själva
materialinsamlingen och sålunda än mindre för bearbetningen, varför åtminstone
den senare måst utföras med uppoffring av Hedebys egna tillgångar.

Enligt bevis från pastorsämbetet i Mjölby efterlämnade Hedeby såsom
sterbhusdelägare änka, född den 12 oktober 1893 och alltså 38 år gammal,
ävensom följande 5 minderåriga barn: Reelt Stig Axel, född den 5 oktober
1919, Claes Per Åke, född (Ion 17 februari 1921, Erik Ulf Rickard, född
den 22 oktober 1923, Britta Margareta, född den 26 juli 1925, och Gunilla
Maria Augusta, född den 26 februari 1927.

Sedan boet efter Hedeby avträtts till urarvakonkurs, uppginge enligt
bouppteckningen boets tillgångar till 14,371 kronor 23 öre. Skulderna

Äng.

appfostringsbidrag
åt
extra jägmästaren

F. R. Hedebys
minderåriga
barn.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

vöre däremot upptagna till 35,417 kronor 78 öre, på grund varav bristen
i boet utgjorde 21,046 kronor 55 öre.

Änkan Hedeby vore, sedan dödsboet avträtts i konkurs, i fullständig saknad
av tillgångar samt efter mannens död för sig och sina barns uppehälle i
huvudsak hänvisad till främmande hjälp.

I detta sammanhang må erinras, att fråga örn pension åt Hedebys efterlevande
varit föremål för prövning vid 1930 års riksdag i anledning av en
inom andra kammaren i ämnet väckt motion.

I utlåtande nr 32, punkt 25, anförde bankoutskottet, att utskottet visserligen
funnit vad i motionen anförts tala för att understöd av statsmedel
i en eller annan form lämnades Hedebys efterlevande, men att utskottet,
som icke vore berett att på grundval av den förebragta utredningen
tillstyrka en åtgärd i sådan riktning, funnit ärendet vara av
den art, att prövningen av detsamma i första hand borde ankomma på
vederbörande myndigheter och Kungl. Maj:t. Utskottet förmenade, att
Kungl. Majit — därest efter närmare utredning omständigheterna funnes
böra därtill föranleda — icke skulle underlåta att till riksdagen inkomma
med framställning i ämnet.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Även örn med hänsyn till Hedebys jämförelsevis korta anställningstid
i statens tjänst vissa betänkligheter kunna hysas mot att understöd av
statsmedel berndes hans efterlevande, har utskottet i betraktande av här
föreliggande, i hög grad ömmande omständigheter icke velat motsätta sig
en åtgärd i sådant syfte. Detta understöd torde, såsom Kungl. Majit föreslagit,
böra lämnas i form av uppfostringsbidrag för de minderåriga barnen.
Det föreslagna understödsbeloppet av 240 kronor till varje barn synes
väl avvägt.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits förevarande
framställning.

Stockholm den 25 april 1932.

C. E. SVENSSON.

Närvarande: se anteckning'' å utlåtandet nr 30.

321889 Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1932.