Bankoutskottets utlåtande Nr 32 (Utlåtande 1930:Bu32 bu)

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 28 april 1930 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst
anställda personer.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till
utskottet hänvisade framställningar rörande pensioner eller understöd åt
efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer.

A. Pensioner eller understöd att utgå från
allmänna indragningsstaten.

I. Äng. utrikesdepartementet.
l:o.

I en till riksdagen avlåten, den 21 februari 1930 dagtecknad proposition
nr 136, som innehåller förslag i tre med nummer 9—11 betecknade punkter,
har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för samma dag, under
punkten 10 1 föreslagit riksdagen medgiva, att framlidne pressombudets vid
beskickningen i Paris E. V. Sjöstedt efterlevande änka Léonie Emilie Pauline
Sjöstedt, född Bernardini, må under sin återstående livstid, så länge hon
förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 1,200 kronor, räknat från och med den 1 mars 1929.

Av till ärendet hörande handlingar inhämtas bland annat följande.

Sjöstedt, som var född den 19 februari 1866 och avled den 25 februari
1929, bade allt sedan år 1905 regelbundet anlitats av beskickningen såsom

1 Beträffande punkterna 9 och 11 av prop. nr 136, se utlåtande nr 30, punkterna 25 och 26.

Ang.

pension åt
framlidne
pressombudet
E. V. Sjöstedts
änka
L. E. P. Sjöstedt,
född
Bernardini.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 8 sami. 23 haft. (Nr 32.)

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

mellanhand vid dess förbindelser med den franska pressen och sedan år

1920 varit officiellt anställd vid beskickningen såsom pressombud.

Rörande Sjöstedts verksamhet vid beskickningen har sändebudet i Paris

framhållit, att han genom sin långvariga vistelse i Frankrike och sina därunder
knutna intima förbindelser med franska pressmän och inflytelserika
personer i allmänhet, särskilt inom det politiska området, varit i tillfälle att
göra beskickningen betydande tjänster, samt att hans insatser därvidlag,
särskilt under världskriget, varit värdefulla och till gagn för vårt land.

För sin verksamhet uppbar Sjöstedt arvode av statsmedel, som för åren
1909 och 1910 beräknades efter 6,500 kronor för år samt under åren 1911
till och med 1918 utgick med 8,650 kronor, vartill under åren 1919—1920
tillkom dyrtidstillägg med omkring 3,000 kronor för år. Från och med år

1921 höjdes arvodet till 14,000 kronor för år, därav 9,000 kronor ansågs
utgöra grundarvode och 5,000 kronor ett mot ortstillägg svarande tilläggsarvode,
varemot dyrtidstillägg ej utgick.

Enligt vad beskickningen i Paris meddelat, befinner sig änkefru Sjöstedt,
som är född i Paris den 11 juli 1861 och i sitt med Sjöstedt den 23 december
1892 ingångna äktenskap äger en son och två döttrar, i knappa
ekonomiska omständigheter. Det har utretts, att behållningen i boet utgjort
365 kronor 20 öre. Däremot hava änkan och döttrarna utbekommit livförsäkringsbelopp
med 25,000 kronor för den förra och enahanda belopp för döttrarna
gemensamt. Änkefru Sjöstedt torde, såsom hon själv i skrivelse
framhållit, bliva nödsakad att med det henne tillkommande belopp bestrida
ännu icke fastställda utgifter till täckande av läkare-, begravnings- och
andra i samband med dödsfallet uppkomna kostnader ävensom skatter m. m.
Annan förmögenhet än den, som återstår av nämnda tillgångar, sedan
ifrågavarande kostnader och skatter guldits, förefinnes icke. Fru Sjöstedt,
som uppnått en ålder av 68 år, torde ej längre själv kunna bidraga till sitt
uppehälle, och bidrag därtill från barnens sida kan, enligt vad som utrönts,
i varje fall för närvarande ej påräknas.

Under åberopande av 1922 års riksdags beslut om beviljande av pension
åt pressombudet i London H. F. Vallentins änka till belopp av 1,200 kronor
har statskontoret tillstyrkt utverkande av pension at änkan Sjöstedt
med samma belopp.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag och hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

II. Ang. försvarsdepartementet.

2:o.

I en till riksdagen avlåten, den 21 februari 1930 dagtecknad proposition
nr 125 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, under punkten
1 föreslagit riksdagen medgiva, att underlöjtnanten i Norrlands dragonregementes
reserv Carl Oscar Claes Crafoords änka Alice Ingeborg Crafoord,
född Holm, må från och med den 1 juli 1929, så länge hon förbliver i sitt
nuvarande änkestånd, utöver henne författningsenligt tillkommande livränta,
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 456 kronor.

Hos Kungl. Majit har Crafoords änka anhållit att komma i åtnjutande
av pension och såsom skäl härför anfört, att hennes make avlidit till följd
av olycksfall under flygtjänstgöring den 27 juni 1929.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att änkan Crafoord är född den 14
juli 1907; att bouppteckningen efter underlöjtnant Crafoord utvisat en behållning
av 5,967 kronor 70 öre; samt att riksförsäkringsanstalten tillerkänt
änkan Crafoord, förutom begravningshjälp med 300 kronor, en livränta av
750 kronor för år räknat, att utgå från och med den 28 juni 1929, så länge
hon lever ogift.

I ärendet hörda myndigheter — flygstyrelsen och statskontoret — hava
tillstyrkt, att änkan Crafoord må beviljas en tilläggspension å 456 kronor,
i syfte att änkans årliga ersättning för mannens genom flygolycka förorsakade
död skulle, inberäknat henne tillkommande livränta, uppgå till ungefär
1,200 kronor, eller samma tilläggspension, som under i stort sett jämförliga
förhållanden av 1928 års riksdag tillerkändes änkan efter fänriken
i flottans reserv E. Ljungström.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Kungl. Majits förslag har icke givit utskottet anledning till erinran, varför
utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits förevarande
framställning.

Äng.

pension åt
änkan

Alice Ingeborg
Crafoord,
född Holm.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Äng.
ärligt
understöd
åt löjtnanten
P. E. Engströms
änka
och minderårige
son.

Utskottet.

3:o.

I punkten 2 av samma proposition har Kungl.'' Majit föreslagit riksdagen
medgiva, att löjtnanten vid Södermanlands regemente Per Einar Engströms änka
Sigrid Margareta Elisabet Engström, född Raab, och makarnas minderårige
son Per Fredrik må, räknat från och med den 1 augusti 1929, från allmänna
indragningsstaten uppbära årliga understöd till sådana belopp, att desamma,
jämte dem tillkommande pensioner från arméns nya änke- och pupillkassa,
utgöra för änkan 1,500 kronor och för sonen 300 kronor, att utgå för änkan
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd och för sonen till och
med det kalenderår, varunder han fyller 18 år.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att änkan Engström är född den
12 januari 1892; att makarna Engströms son Per Fredrik är född den 12
juli 1923; att löjtnant Engström under övningar den 29 maj 1929 erhöll
en hudavskrapning å vänstra fotens lilltå, vilken skada sedermera infekterades
och gav upphov till ros och vårfeber med dödlig utgång; att Engström
avled den 8 juli 1929; att enligt ett av vederbörande regementsläkare den
7 oktober 1929 utfärdat intyg, som bestyrkts av regementschefen, den skada,
som ledde till Engströms död, förorsakats av den militära tjänstgöringen;
att änkan Engström åtnjuter från arméns nya änke- och pupillkassa en
änkepension av 400 kronor ävensom i pupilltillägg för den omyndige sonen
ett belopp av 100 kronor; samt att bouppteckningen utvisat en brist av
8,491 kronor 11 öre men att änkan äger enskild förmögenhet, vars avkastning
uppgår till omkring 2,500 kronor örn året.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Riksdagen har visserligen stundom beviljat änkor och barn efter genom
olyckshändelse under tjänstutövning omkommen personal tilläggspensioner
utöver dem från vederbörande änke- och pupillkassa tillkommande pensionsförmåner.
Bortsett från beslut, som föranletts av olycksfall under flygtjänstgöring,
har emellertid detta skett endast i enstaka undantagsfall. Enligt
utskottets mening bör stor försiktighet iakttagas vid beviljandet av tilläggspensioner
till efterlevande och i regel tillskott till författningsenligt utgående
pensionsförmåner beredas endast i sådana fall, där verkligt behov av
understöd kan anses vara för handen. Så synes, såvitt framgår av utredningen
i ärendet, här knappast vara förhållandet. Icke heller synas i
övrigt i nu förevarande fall föreligga tillräckliga skäl för beredande av
understöd utöver redan utgående pensionsförmåner. I avseende å den i ärendet
förebragta utredningen vill utskottet slutligen fästa uppmärksamheten därpå,
att frågan örn ersättning till löjtnant Engströms efterlevande icke varit föremål
för prövning och beslut av riksförsäkringsanstalten.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Med hänsyn till vad här anförts nödgas utskottet — som befarar, att ett
beslut i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag skulle kunna medföra konsekvenser
av icke önskvärd art — avstyrka bifall till förslaget.

Utskottet hemställer alltså,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke må
vinna riksdagens bifall.

4:o.

Under punkten 3 av förevarande proposition nr 125 har Kungl. Majit
föreslagit riksdagen medgiva, att avlidne värnpliktige Åke Lindbloms farmoder,
änkan Johanna Lindhlom må från och med den 1 juli 1929 under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt
understöd av 300 kronor, dock utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att värnpliktige Lindblom under
fullgörande av sin värnpliktstjänstgöring vid flottan ådragit sig epidemisk
hjärnhinneinflammation, i vilken sjukdom han avled den 21 juni 1929; att
han haft fast anställning vid sulfitfabriken i Vansäter och därifrån under
åtta månader år 1928 uppburit en avlöning av 1,767 kronor; att han bott
hos sin farmoder, änkan Johanna Lindblom, och under flera år varit hennes
ekonomiska stöd; att änkan Lindblom är född år 1856; att hon från Bergvik
och Ala Nya aktiebolag uppbär pension efter sin avlidne man med fem
kronor i månaden samt åtnjuter förmånen av fri bostad, vedbrand och lyse;
att hon är svag till hälsan och saknar förmåga att bereda sig någon inkomst;
att hon har en son och en dotter; att hennes son, värnpliktige Lindbloms
fader, har stor familj att försörja och icke kan bidraga till sin moders
uppehälle; samt att änkan Lindbloms dotter, som är 29 år gammal
och ogift samt bor hos sin moder, har en obetydlig inkomst av tillfälliga
hjälparbeten.

Enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, utgår, örn värnpliktig
avlider i sjukdom, som ådragits under militärtjänstgöring, till den avlidnes
fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder, eller örn båda föräldrarna
eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt, därest de för sitt uppehälle
varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende, livränta å ett årligt
belopp, motsvarande värdet av det underhåll, de av den avlidne åtnjutit,
dock högst en fjärdedel av den avlidnes arbetsförtjänst.

Under åberopande av att den avlidne värnpliktige Lindblom syntes hava
ådragit sig sin sjukdom under militärtjänstgöring samt att hans farmoder
för sitt uppehälle varit väsentligen beroende av den avlidnes arbete, har
marinförvaltningen uttalat den uppfattningen, att samma skäl, som läge

Äng.
ärligt
understöd
åt avlidne
värnpliktige
Å. Lindbloms
farmoder.

Ennkoutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

Äng.

ärligt understöd
åt flaggkorpralen

H. Fricks
änka och minderåriga
barn.

till grund för den adoptivmoder medgivna ersättningsrätten, borde föranleda
ersättning åt värnpliktige Lindbloms farmoder.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Även utskottet anser det vara billigt, att värnpliktige Lindbloms farmoder,
vilken synes hava varit väsentligen beroende av den hjälp den avlidne sonsonen
kunnat lämna henne, beredes något understöd av statsmedel. Mot
vad Kungl. Maj:t i sådant avseende föreslagit, har utskottet icke haft något
att erinra. Utskottet hemställer förty,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

5:o.

I en inom andra kammaren av herr Källman väckt motion nr 246 hemställes,
»att avlidne flaggkorpralen vid Vaxholms kustartilleriregemente
Harald Fricks änka Hildur Frick samt makarnas barn Anne-Marie Sofia
och Lars Harald må från och med den 1 februari 1929 från allmänna indragningsstaten
uppbära årliga understöd med belopp, som skulle hava
tillkommit dem, därest förordningen örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, varit i förevarande fall tilllämplig».

Till stöd för yrkandet anföres i motionen följande:

»Fredagen den 11 januari 1929 omkom flaggkorpralen vid Vaxholms
kustartilleriregemente Harald Frick genom olyckshändelse vid tjänstgöring
å Hägernäs flygstation. Efter anmälan av vederbörande kårchef
till riksförsäkringsanstalten örn olyckshändelsen meddelade anstalten genom
skrivelse den 12 februari 1929, att den icke funnit Fricks förolyckande
hava inträffat under sådana omständigheter, att ersättning kunde
utgå jämlikt förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Över riksförsäkringsanstaltens
beslut anförde Fricks änka besvär hos försäkringsrådet, som genom
utslag den 21 juni 1929 förklarade sig ej finna skäl göra ändring i
riksförsäkringsanstaltens beslut.

Harald Frick, född den 28 oktober 1898, var flaggkorpral vid Vaxholms
kustartilleriregementes 6:te kompani nied tjänstgöring vid Vaxholms
fästning. Han var vid olyckstillfället och en tid förut för utbildning till
flygare tillfälligt kommenderad till tjänstgöring vid Hägernäs flygstation,
och han hade en kort tid före förolyckandet erhållit flygcertifikat.
Fricks rätta förläggningsort, även under kommenderingen till Hägernäs,
var öde kompaniet vid K. A. I., varifrån, enligt kommenderingsordern,
hans avlöning, utrustning m. m. utgingo, och i Vaxholm hade han sitt
hem med hustru och barn. Under sin kommendering till flygskolan hade
Frick rätt att bo utom förläggningsområdet. Då kommenderingen endast
var av tillfällig natur — senaste kommenderingen i början av oktober
1928 avsåg ett år -— och tjänstgöringen även under denna tid endast
tidvis var förlagd till Hägernäs, var det uteslutet, att han och familjen

Bankoutskottets utlåtande Nr 32. 7

skulle bosätta sig i Hägernäs. Under den tid Frick varit kommenderad
till flygvapnet, Ilar han tjänstgjort dels i Ljungbyhed, dels i Fårösund och
dels på Hägernäs. Självfallet ville Frick så ofta det var möjligt besöka
sitt hem i Vaxholm och reste då med tåg till Stockholm och darilran
med håt till Vaxholm. När kylan kom och fjärdarna belädes med is,
kunde han åka skridsko till Vaxholm, varigenom han undslapp den langa,
kostbara och besvärliga resan över Stockholm. Sista gången lian före
förolyekandet var hemma, var natten mellan den 8 och 9 januari. Hen
9 på morgonen återvände han över fjärdarna till Hägernäs, och isen Yar
då stark och utan råkar eller öppet vatten. Den 11 januari hade Frick
erhållit permission från övningarnas slut klockan 16.45 för att vistas i
hemmet i Vaxholm till måndagen den 14 januari. Under sista övningstimmen
klockan 15.45 till 16.45 var idrott, vilken dagen i fråga utgjordes
av skridskoåkning. Efter vad som framgått vid hållet förhör hade han
ungefär klockan 16 begivit sig på den skridskotur till Vaxholm, under
vilken han förolyckades. Hade Frick icke kommenderats till Hägernäs,
hade förolyckandet icke inträffat. Det var hans kärlek till familjen, som
drev honom att så ofta tjänsten och de ekonomiska förhållandena det
medgåvo besöka hemmet. En flaggkorprals avlöning är icke större än
att, örn han är gift och har två barn att försörja, den största sparsamhet
måste iakttagas. Att han under sådana omständigheter av ekonomiska
skäl företog sig att denna dag, som förut skett, taga vägen över fjärdarna
i stället för den längre och kostbara vägen över Stockholm, kan
icke läggas honom till last.

Vid prövning av denna fråga måste särskild vikt tillerkännas följande
omständigheter:

att Fricks tjänstgöringsort var Vaxholm,

att han för utbildning till särskild tjänst inom vapnet var tillfälligt
kommenderad till Hägernäs flygstation,

att han såväl före som under kommenderingen ägde rätt att bo utom
förläggningsområdet, .

att han hade familj och var bosatt före och under kommenderingen i

Vaxholm, .

att kommenderingen till flygstationen innebar, att han endast tidvis

var stationerad vid Hägernäs,

att han under denna tillfälliga kommendering icke kunde avstå sin
förut förhyrda bostad i Vaxholm och förhyra ny bostad i Hägernäs.

Den omkomne efterlämnade förutom änkan Hildur Frick, född Storm
den 20 oktober 1898, två barn: Anne-Marie Sofia, född den 24 februari
1924. och Lars Harald, född den 1 december 1925. Några besparingar
förutom en livförsäkring å 1,000 kronor funnos icke i boet.

Ehuruväl bestämmelserna i militärersättningsförordningen sålunda av
riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet icke ansetts tillämpliga i
detta fall — vilket torde kunna betecknas såsom ett gränsfall — synas
mig omständigheterna i ärendet vara sådana, att understöd till de efterlevande
i annan ordning billigtvis böra av staten beredas. Skäligen torde
dessa understöd böra bestämmas till de belopp, som skulle hava utgått,
därest förordningen varit tillämplig. Därest detta anses icke kunna bifallas,
böra i varje fall den avlidnes barn erhålla understöd med belopp,
som må finnas skäliga.

De ifrågasatta understöden, vilka torde böra utgå från och med måna -

8 Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

den näst efter dödsfallet, synes böra bestridas av allmänna indragningsstaten.
»

över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört riksförsäkringsanstalten
och flygstyrelsen.

Flygstyrelsen har inhämtat chefens för 2. flygkåren yttrande i ärendet,
vilket yttrande är av följande innehåll:

Såsom framgår av ett av mig i ärendet infordrat yttrande från chefen
för flygkårens 1. kompani, under vilken flaggkorpralen Frick vid
tiden för olycksfallet närmast tjänstgjorde, hade denne beviljat Frick
permission från tiden efter övningarnas slut den 11 januari 1929 klockan
16.45. Under sista övningstimmen tiden 15.45—16.45 ingick obligatorisk
idrott i övningsprogrammet. Denna idrott utövades av Frick i form av
skridskoåkning. Efter medgivande av kompanichefen erhöll Frick tillstånd
att lägga denna idrott så, att han under den för idrott avsedda tiden
på skridsko fick bege sig till sitt hem i Vaxholm. Frick beräknades
vara anländ till målet ungefär samtidigt med övningstimmens slut.

Därest den timade olyckan inträffat före klockan 16.45, skulle Frick
alltså ofrånkomligt hava varit i tjänstgöring vid flygkåren. Därest åter
olyckan inträffat efter nämnda tidpunkt, måste Frick anses hava åtnjutit
permission och olyckan sålunda hava inträffat under Frick tilldelad
permission.

Jämlikt stadgandet i § 1 av S. F. S. nr 234/1927 (militärersättningsförordningen)
utgår ersättning till vid försvarsväsendet fast anställd för
skada uppkommen till följd av olycksfall, som ådragits under militärtjänstgöringen.
Militärtjänstgöring anses enligt samma förordnings § 2
mom. 2 hava varit för handen under tid, då den skadade för fullgörande
av tjänsteplikt nödgats uppehålla sig å viss ort eller i föreskriven ordning
varit stadd på marsch eller annan färd eller då den skadade i annat
fall än nyss nämnts varit stadd på färd till eller från militärtjänstgöringen
samt färden föranletts av och stått i omedelbart samband med
tjänstgöringen.

Innebörden av sistnämnda stadgande synes enligt den tolkning detsamma
fått i riksförsäkringsanstaltens beslut i nu förevarande ärende
vara, att ersättning icke kunnat utgå, därest olycksfallet inträffat under
permission, även örn detsamma inträffat under permittentens resa från
tjänstgöringsplatsen till hemorten.

Sannolikt har riksförsäkringsanstalten därvid utgått från att den av
Frick företagna resan icke kunde anses direkt föranledd av Fricks
tjänstgöring vid Hägernäs, då Frick därstädes hade fri bostad anvisad
åt sig (hytt ombord å logementsfartyget Göta) samt på kronans bekostnad
erhöll bespisning å samma fartyg, varigenom den av Frick företagna
resan till Vaxholm måste anses hava gällt ett tillfälligt besök därstädes.
Då ett tillerkännande av ersättning i nu förevarande fall från riksförsäkringsanstalten
skulle inneburit ett beslut av prejudicerande natur,
har riksförsäkringsanstalten, sannolikt med hänsyn till att utfärdade
bestämmelser härutinnan icke direkt gåve stöd åt en tolkning i
dylik riktning, icke ansett sig kunna bifalla den gjorda framställningen.

Emellertid synes det mig att flera skäl tala för att den väckta motionen
bifalles.

Sålunda är det enligt mitt förmenande icke till fullo konstaterat, att

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

icke olyckan inträffat under tjänstgöring (idrottstimmen). Vidare synas
bestämmelser beträffande ersättning för skada föranledd av olycksfall
under permission icke finnas utfärdade, något som i nu förevarande
fall torde hava varit orsak till riksförsäkringsanstaltens beslut i ärendet.
Slutligen tala rent mänskliga skäl för att efterlevande till en beställningshavare,
som på ett väl vitsordat sätt under en följd av år fullgjort
tjänstgöring för statens räkning och genom nedlagt arbete kunnat
räkna med att i dylik tjänst framdeles erhålla försörjningsmöjligheter
för sig och sin familj, beredas skälig ersättning för genom mannens bortgång
sålunda förlorad försörjningsmöjlighet.

Enligt vad jag tror mig veta är frågan örn flaggkorpralers pensionering
för närvarande föremål för behandling. Därest dylik förmån kommer
att tillerkännas flaggkorpraler, talar detta ytterligare för att Fricks
efterlevande i nu förevarande fall tillerkännas en förmån motsvarande
den, som skulle utgått, därest Frick varit berättigad uppbära pension.

För egen del har flygstyrelsen anfört, att, ehuru den omkomnes efterlevande
icke befunnits kunna tillerkännas ersättning enligt den i motionen
åberopade förordningen, de omständigheter, som syntes böra komma
i betraktande, vore av den art, sitt de, enligt styrelsens förmenande, skäligen
borde föranleda bifall till motionen. Skulle emellertid med hänsyn
till tidigare av riksdagen fattade beslut i liknande ärenden den efterlämnade
änkan icke kunna tillerkännas understöd, syntes dock barnen
under deras minderårighet böra komma i åtnjutande av understöd till
skäligt belopp.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt utlåtande meddelat, att, därest förordningen
den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, varit i detta fall tillämplig, livränta
skulle hava utgått från och med den 12 januari 1929 till änkan med ett
belopp av 750 kronor och till vartdera av de båda barnen med 500 kronor.
Härvid hade den avlidnes årliga arbetsförtjänst jämlikt 8 § i förordningen
beräknats till 3,000 kronor, motsvarande det maximum, vartill arbetsförtjänsten
må beräknas.

Statskontoret har för sin del anfört, att det med hänsyn till omständigheterna
i detta fall förefölle, som örn Fricks änka och barn billigtvis
borde erhålla understöd med belopp, som skulle hava tillkommit dem,
därest militärersättningsförordningen varit i förevarande fall tilllämplig.
Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit skulle detta innebära,
att änkan skulle erhålla 750 kronor från och med den 12 januari
1929, så länge hon levde ogift, samt vartdera barnet 500 kronor från samma
tidpunkt till dess det uppnått 16 års ålder; varvid givetvis inga sådana
tilläggsförmåner, som plägade tillkomma pensionärer, skulle utgå.
Befunnes emellertid do sålunda angivna beloppen vara för höga i detta
fall, där någon rätt till sådan olycksfallsersättning icke förelåge, ville
det dock synas statskontoret billigt, att Fricks efterlämnade familj icke
lämnades alldeles utan någon hjälp. En pension åt änkan till belopp av
förslagsvis 444 kronor skulle kunna ifrågasättas jämte ett uppfostrings -

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

Äng.

årligt understöd
åt indelte
furiren
J. B. Jarls
änka.

Utskottet.

bidrag av 120 kronor för vartdera barnet att åtnjutas intill utgången av
det kalenderår, under vilket det uppnådde 18 års ålder.

I likhet nied statskontoret anser utskottet omständigheterna i förevarande
fall vara sådana, att Fricks efterlämnade änka och minderåriga barn av
billighetsskäl böra tillerkännas understöd av statsmedel. Med hänsyn till
att förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, prövats icke vara i detta fall
tillämplig, synas dessa understöd böra fastställas till lägre belopp än som
skulle kunnat utgå enligt nämnda förordning. De understödsbelopp, som i
sådant avseende ifrågasatts av statskontoret, nämligen 444 kronor för änkan
och 120 kronor för vartdera barnet, synas utskottet vara väl avvägda.
Understöden, å vilka dyrtidstillägg bör beräknas enligt gällande grunder,
torde böra utgå från och med den 1 januari 1930.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 246, må medgiva, att avlidne flaggkorpralen Harald
Fricks änka Hildur Sofia Frick, född Storm, och makarnas
två minderåriga barn Ann-Marie Sofia och Lars
Harald må, räknat från och med den 1 januari 1930,
å allmänna indragningsstaten uppbära årliga understöd,
änkan med 444 kronor, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, samt vartdera av barnen med 120
kronor intill utgången av det kalenderår, varunder det
uppnått 18 års ålder.

6:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 336 har herr Andersson i
Stockholm hemställt, »att riksdagen må till Maria Lisa Jarl, änka efter
indelte furiren J. B. Jarl, bevilja ett årligt understöd av 380 kronor att
utgå från och med januari 1930».

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet hänvisa till motionen.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Johan Bernhard Jarl, som var
född den 21 juni 1879, varit i tjänst vid kungl, livregementets grenadjärer
från och med den 2 december 1896 till sin död den 5 april 1920; samt att
hans efterlämnade änka Maria Lisa Jarl, född Bergström den 10 juli 1872
och alltså nu 57 år gammal, är medellös.

Utskottet veterligt har riksdagen hittills icke medgivit understöd åt efterlevande
efter indelt eller f. d. indelt manskap, vilket manskap icke är att anse
såsom statstjänare i egentlig mening. Vid sådant förhållande och då några

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

skäl av beskaffenhet att i detta fall böra föranleda ett frångående av denna
praxis icke blivit förebragta, finner sig utskottet böra avstyrka bifall till
nu förevarande motion.

Utskottet hemställer,

att förevarande motion II: 336 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

III. Ang. socialdepartementet.

7:o.

I en till riksdagen avlåten, den 21 februari 1930 dagtecknad proposition
nr 148, som innehåller förslag i två med nummer 6 och 7 betecknade punkter,
har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, i punkten 6 föreslagit
riksdagen medgiva, att Maria Gullberg, född Danielsson, änka efter
fattigvårds- och barnavårdskonsulenten i nionde distriktet Alfred Teodor
Emanuel Gullberg, må, räknat från och med den 1 mars 1929, under sin
återstående livstid, så länge hon förbliver änka, å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 900 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande.

Gullberg, som var född den 11 december 1878, förordnades den 30 juli
1921 att tills vidare vara fattigvårdskonsulent i nionde distriktet. Jämlikt
stadgandet i 20 § 2 stycket av lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård
innehade Gullberg från och med lagens ikraftträdande den 1 januari
1926 jämväl befattningen som barnavårdskonsulent inom nämnda distrikt.
Gullberg avled den 12 februari 1929, efterlämnande änkan, som är född den
23 juni 1872. Vid sin död åtnjöt Gullberg följande löneförmåner, nämligen
lön 3,000 kronor med avdrag av 150 kronor, motsvarande avgift för
egen pensionering, tjänstgöringspenningar 1,500 kronor, ortstillägg 500
kronor och ålderstillägg 500 kronor eller tillhopa 5,350 kronor jämte dyrtidstillägg.

Då den av Gullberg innehavda befattningen är uppförd å extra stat, var
han icke delägare i civilstatens änke- och pupillkassa, varför hans änka
icke kan komma i åtnjutande av pension från nämnda kassa.

Enligt ett av borgmästaren i Luleå A. E. Fagerlin utfärdat intyg utvisade
den efter Gullberg upprättade bouppteckningen en brist i boet å 2,526
kronor 20 öre. I intyget framhöll Fagerlin vidare, att änkan, som ej ägde
några enskilda tillgångar, syntes vara i stort behov av pension.

Statskontoret har i ärendet anfört i huvudsak följande.

Visserligen hade sökandens man varit i statens tjänst anställd allenast
sedan den 30 juli 1921, då han vid 42 års ålder erhöll förordnande att tills

Äng.

pension åt
fattigvårdsoch
barnavårdskonsulenten
A.T.E.
Gullbergs
änka.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

Äng.

pension åt
lappfogden
J. 0. Holms
änka och
minderåriga
barn.

vidare vara fattigvårdskonsulent i nionde distriktet. Men med hänsyn till
de ömmande omständigheter, som i nu förevarande fall otvivelaktigt förelåge,
ville statskontoret förorda, att åt sökanden måtte utverkas något understöd.
Med avseende å beloppet finge statskontoret med erinran, att 1929 års riksdag
bifallit i propositionen nr 17 framlagt förslag örn understöd å 900
kronor åt änkan efter torvingenjören friherre M. O. Falkenberg, vilken i
löneställning m. m. syntes vara jämförlig med Gullberg, tillstyrka en liknande
förmån åt sökanden att åtnjutas från och med den 1 mars 1929
under hennes återstående livstid, så länge hon förbleve änka.

I avseende å vidare utredning i ärendet hänvisas till propositionen.

Även utskottet anser omständigheterna i nu förevarande fall vara sådana,
att pension av statsmedel bör beredas. Då utskottet icke haft något att
erinra mot vad Kungl. Majit i sådant avseende föreslagit, får utskottet
hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

8:o.

I punkten 7 av förevarande proposition nr 148 har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen medgiva, att lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt
Johan Olof Holms änka Sara Albertina Holm, född Holmgren, samt makarnas
minderåriga barn Sara Greta Birgitta, Sara Göta Margareta, Sara
Hilja Elisabet, Karl-Olov Sigvard och Erik-Olov Daniel må, räknat från
och med den 1 april 1929, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension, änkan med 900 kronor, så länge hon förbliver änka, samt varje
barn med 180 kronor intill utgången av det kalenderår, varunder det uppnått
18 års ålder.

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas bland annat följande.

Holm, som var född den 1 maj 1877, hade sedan den 1 januari 1916
innehaft förordnande som lappfogde inom Norrbottens län. Därförut hade
han sedan den 1 juli 1899 varit ordinarie folkskollärare vid statens folkskolor
i Narken, Korpilombolo socken, och i Svappavaara, Jukkasjärvi
socken, från vilken sistnämnda befattning han tog avsked den 31 december
1916. Den 30 september 1921 förordnades Holm att från och med den 1
januari 1922 intill utgången av år 1923 vara folkskolinspektör i Tornedalens
inspektionsområde. Efter att hava beviljats ledighet från berörda
förordnande till den 1 juli 1923 entledigades Holm från förordnandet med
utgången av juni 1923.

Holm, som avled den 16 mars 1929, efterlämnade änkan, född den 23
januari 1888, samt fem minderåriga barn, Sara Greta Birgitta, född den
23 maj 1915, Sara Göta Margareta, född den 3 maj 1917, Sara Hilja Elisabet,

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

född deri 1 november 1918, Karl-Olov Sigvard, född den 26 februari 1920,
och Erik-Olof Daniel, född den 22 augusti 1922.

Enligt ett efter Holm upprättat bouppteckningsinstrument uppgick behållningen
i dödsboet till 40,256 kronor 58 öre, därvid tillgångarna i boet
värderats till följande, till jämna 100-tal kronor avrundade belopp: fastigheter
25,600 kronor, svenska statens premieobligationer 2,800 kronor, lösören
1,800 kronor, säkra fordringar 19,400 kronor och livförsäkringsmedel
14,300 kronor.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har i skrivelse den 18 mars 1929 anfört
i huvudsak följande:

Lappfogdetjänsterna vore ej uppförda på ordinarie stat, och av länsstyrel
sen gjorda framställningar därom hade icke bifallits under förklaring att
denna fråga borde avgöras i samband med frågan örn lönereglering för
landsfogdar och landsfiskaler. Därom syntes emellertid enighet vara rådande
att tjänsterna vore av den art, att de alltjämt komme att behövas. Länsstyrelsens
framställningar hade gått ut på att lappfogdarna borde placeras
i lönegrad icke under B 26 i allmänna avlöningsreglementet.

Åt Holms arbete i lappväsendets tjänst måste givas ett utmärkt vitsord,
och hans insikter och förmåga hade också av statsmakterna tagits i anspråk
på mångahanda sätt, såsom i kommittéarbeten och utredningar samt förhandlingar
med Norge och Finland i lappväsendet rörande frågor. Det
torde vidare vara känt, att Holm förmåddes till att begära entledigande
från det av honom innehavda förordnandet som folkskolinspektör efter föreställningar
från högre ort, föranledda av de stora svårigheter i fråga örn
skötseln av lappväsendets angelägenheter, som skulle hava blivit en följd
av att hans arbete undandroges lappväsendet. Holm hade alltså till förmån
för det allmänna offrat den tryggade ställning för sig och sin familj som
folkskolinspektörsbefattningen innebar.

På grund av det anförda syntes det länsstyrelsen skäligt och billigt, att
en pension till Holms efterlevande icke sattes lägre, än örn han varit innehavare
av en tjänst inom civilstaten i lönegraden B 26 och där erlagt pensionsavgifter;
på den pension som sålunda kunde utverkas, förutsattes vanligt
dyrtidstillägg.

I infordrat utlåtande har statskontoret uttalat viss tvekan beträffande
beviljande av pension i förevarande fall, där behållningen i boet uppginge
till ett jämförelsevis högt belopp. Då emellertid de av länsstyrelsen framhållna
omständigheterna onekligen syntes vara beaktansvärda, ville statskontoret
icke motsätta sig, att någon pensionsförmån utverkades för lappfogden
Holms efterlämnade änka och minderåriga barn, men ansåge med
hänsyn till boets ställning, att pensionerna borde begränsas till 600 kronor
för änkan och 120 kronor för varje barn.

Sedermera har länsstyrelsen i skrivelse den 28 december 1929 beträffande
änkans ekonomiska ställning meddelat följande.

Tillgängliga kontanter i dödsboet — livförsäkringsmedel — hade förbrukats
till betalning av skulder och andra utgifter. I fråga om boets av -

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Motioner
1:285 och
II: 440.

kastning lämnade en fastighet i Luleå för närvarande i hyra 1,300 kronor
för år inklusive ersättning för värme; vissa smärre hemmansdelar avkastade
några tiotal kronor, beroende på örn tillhörande ströängar bleve utarrenderade
och betalande hyresgäst kunde erhållas till den lilla stugubyggnad
som funnes på den ena hemmansdelen; dessa fastigheter behölles av änkan
i enlighet med den avlidnes önskan för att någon av sönerna i framtiden
skulle kunna slå sig ned där som jordbrukare. Av de smärre fordringarna
hade influtit 550 kronor. En fordran å 17,000 kronor löpte med 5 procent
ränta och skulle enligt avtal amorteras med 500 kronor för år; på grund av
föreliggande särskilda förhållanden hade gäldenären under år 1929 amorterat
2,750 kronor.

Därav torde framgå, att avkastningen från dödsboet inskränkte sig till
hyresinkomsterna från fastigheten i Luleå — vilken givetvis droge utgifter
för värme, underhåll, renhållning m. m. — samt ränta och amortering på
berörda fordran; härifrån avginge ränta å ett lån hos Luleå stad på över
8,000 kronor.

Departementschefen har i fråga örn pensionens storlek anfört följande:

»Beträffande pensionens belopp tillåter jag mig erinra, att förra årets
riksdag beviljade årlig tilläggspension åt förre lappfogden A. Staaff med
ett belopp av 1,188 kronor. Vid beräknandet av sistnämnda belopp hade
Staaff i pensionsavseende jämställts med innehavare av befattning i lönegraden
B 24. Med motsvarande utgångspunkt för beräkningen i det nu
förevarande fallet skulle Holms efterlevande, därest de varit pensionsberättigade
i civilstatens änke- och pupillkassa, hava kommit i åtnjutande
av en årlig pension, som, förutom pensionsförhöjning och dyrtidstilllägg,
skulle hava utgått med 1,400 kronor till änkan och sammanlagt
1,120 kronor till barnen. Med hänsyn bland annat härtill synes mig skäligt,
att någon jämkning uppåt vidtages av de av statskontoret föreslagna
pensionsbeloppen, förslagsvis så att den årliga pensionen kommer att utgöra
för änkan 900 kronor och för varje barn 180 kronor.»

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen. I

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft två motioner,
väckta den ena inom första kammaren under nr 285 av herr Asplund jämte
fyra av kammarens övriga ledamöter och den andra inom andra kammaren
under nr 440 av herr Grapenson, i vilka hemställts, »att riksdagen ville, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 148, besluta, att f. folkskoleinspektören,
lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt Johan Olof Holms
änka Sara Albertina Holm, född Holmgren, samt makarnas minderåriga
barn Sara Greta Birgitta, Sara Göta Margareta, Sara Hilja Elisabet, KarlOlov
Sigvard och Erik-Olov Daniel må, räknat från den 1 april 1929, å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension motsvarande den, som
tillkommer efterlevande till befattningshavare i lönegraden B 24 eller, förutom
pensionsförhöjning och dyrtidstillägg, 1,400 kronor till änkan och
sammanlagt 1,120 kronor till barnen.»

Beträffande motiveringen för detta yrkande får utskottet hänvisa till
motionen nr 285 i första kammaren.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32. 15

I betraktande av de särskilda omständigheter, som i ärendet åberopats
såsom skäl för beviljande av pension åt lappfogden Holms efterlevande,
finner utskottet sig böra tillstyrka, att sådan förmån beredes. Det av
Kungl. Maj:t härutinnan framlagda förslaget förordar utskottet. Att,
såsom motionärerna ifrågasätta, pensionerna skulle fastställas till samma
belopp, som tillkomma efterlevande till ordinarie befattningshavare i lönegraden
B 24, kan utskottet för sin del icke tillstyrka. Bortsett från det förhållandet,
att boet efter Holm utvisar en jämförelsevis stor behållning, bör
vid bestämmande av pensionsförmånerna i förevarande fall, i överensstämmelse
med hittills tillämpad praxis, hänsyn tagas till att Holm icke erlagt
några avgifter för familjepensionering. Utskottet får alltså avstyrka bifall
till de i ämnet väckta motionerna, i vad de skilja sig från Kungl. Maj:ts
förslag.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande
framställning och med avslag å de i ämnet
väckta motionerna I: 285 och II: 440, i vad de skilja sig
från Kungl. Maj:ts förslag, må medgiva, att lappfogden
i Norrbottens läns norra distrikt Johan Olof Holms änka
Sara Albertina Holm, född Holmgren, samt makarnas
minderåriga barn Sara Greta Birgitta, Sara Göta Margareta,
Sara Hilja Elisabet, Karl-Olov Sigvard och ErikOlov
Daniel må, räknat från och med den 1 april 1929,
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension,
änkan med 900 kronor, så länge hon förbliver änka,
samt varje barn med 180 kronor intill utgången av det
kalenderår, varunder det uppnått 18 års ålder.

1Y. Ang. kommunikationsdepartementet.

9:o.

I en till riksdagen avlåten, den 14 mars 1930 dagtecknad proposition nr
236 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att förre arbetschefen vid statens järnvägsbyggnader
Carl Leopold Westermans änka Elin Carolina Alexandra Westerman, född
Kihlbaum, må från och med den 1 oktober 1929 under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, från allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av 900 kronor.

Utskottet.

Äng.

årligt understöd,
åt förre
arbetschefen
C. L. Westermanli
änka.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Westerman, som var född den
15 november 1862, antagits i statens järnvägsbyggnaders tjänst den 20 juli

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

1884, att han därefter — med avbrott endast för tiden den 1 juni 1888—
den 30 april 1889 — varit anställd tvid järnvägsbyggnaderna till och med
den 31 december 1926, därav från och med den 1 juli 1899 i befattning
såsom arbetschef, att han från och med den 1 januari 1927 erhållit avsked
med pension efter en sammanlagd tjänstetid av 41 år 6 månader, att han
den 5 september 1929 avlidit, efterlämnande änka, född den 29 juni 1872,
att änkan enligt ett den 8 november 1929 dagtecknat läkarintyg lider av
höggradig neurasteni och stark blodtrycksförhöjning, varjämte hennes kroppskrafter
äro nedsatta av allmänna åldersförändringar, ävensom att hon
enligt intygsgivarens mening är att anse såsom fullständigt oförmögen till
arbete.

Enligt utdrag av bouppteckning utgjorde behållningen i boet efter Westerman
15,869 kronor 89 öre, varav enligt uppgift av sökanden ett belopp av
4,017 kronor 75 öre belöpte på möbler, kläder och annat lösöre med föga
realisationsvärde, vadan den kontanta behållningen utgjorde 11,852 kronor
14 öre.

Järnvägsstyrelsen har i ärendet anfört följande:

Under senare år har styrelsen i åtskilliga ärenden av nu ifrågavarande
beskaffenhet haft anledning framhålla, att, enligt styrelsens förmenande,
pension eller understöd icke bör beviljas efterlevande till tjänstemän vid
statens järnvägsbyggnader. Styrelsen har därvid utvecklat, hurusom vid
bestämmande av avlöningen till den fast anställda personalen vid statens
järnvägsbyggnader hänsyn tagits till — förutom att avlöningen skulle utgöra
kompensation för osäkrare anställning och mera ambulatorisk verksamhet
— även det förhållandet, att sagda personal icke kan vinna delägarskap
i statens järnvägars änke- och pupillkassa, i det denna personals avlöning
satts högre än motsvarande ordinarie personals vid statens järnvägar
i syfte, bland annat, att möjliggöra för personalen att genom försäkringar
eller annorledes trygga sina efterlevandes ekonomiska ställning. Styrelsen
vidhåller alltjämt denna ståndpunkt. Likväl vill styrelsen icke bestrida,
att ett frångående av densamma i vissa undantagsfall kan vara ur skälighetssynpunkt
berättigat. Därvid tänker styrelsen exempelvis på de fall, då
vederbörande efterlevande äro på grund av sjukdom och medellöshet urståndsätta
att försörja sig själva. I dylika fall har också riksdagen brukat tillmötesgå
gjorda framställningar örn pension eller understöd.

Det nu föreliggande ärendet torde enligt styrelsens mening vara att hänföra
till sådant undantagsfall. Av sökandens hemställan framgår, vilket
även varit styrelsen bekant, att sökanden allt sedan mer än tjugu år tillbaka
på grund av sjukdom nödgats årligen under långa perioder vistas
borta från sitt hem på sjukhem och är ofullständigt oförmögen till arbete.
Dessa sjukhemsvistelser medförde givetvis mycket stora kostnader och detta
måste vara orsaken till att hennes avlidne make icke, oaktat ett mycket
tillbakadraget och sparsamt levnadssätt, lyckades att hopspara mer än det
jämförelsevis blygsamma kapital å 11,852 kronor, som enligt bouppteckningen
utgjorde den egentliga och kontanta behållningen i boet. Med nyssnämnda
belopp till sitt förfogande skulle visserligen sökanden, efter vad
styrelsen inhämtat, kunna förvärva sig en livränta, uppgående till omkring
847 kronor per år. Då sökanden emellertid enligt det ansökningen vidlagda
läkarbetyget lider av av bland annat höggradig neurasteni samt »är att

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

anse såsom fullständigt oförmögen till arbete», torde det icke bliva möjligt
för henne, som inom kort uppnår 58 års ålder och dessutom saknar anhöriga
med förmåga att bidraga till hennes uppehälle, att draga sig fram utan att
nödgas anlita hjälp från det allmännas sida.

Med stöd av det anförda och i betraktande av arbetschefen Westermans
41-åriga synnerligen plikttrogna och förtjänstfulla arbete vid statens järnvägsbyggnader
anser sig styrelsen för nu föreliggande undantagsfall böra
tillstyrka den av fru Westerman gjorda ansökningen och sålunda hemställa,
att Kungl. Majit ville föreslå riksdagen att tillerkänna änkefru Westerman
ett årligt understöd med belopp som Kungl. Majit kan finna skäligt.

Vid ärendets handläggning inom styrelsen har avvikande mening anförts
av föredragande ledamoten, byråchefen Iacobi, som anfört bland annat följande
i

Westerman har under en lång följd av år uppburit en avlöning, motsvarande
tjänstemäns i 30ie lönegraden — ban-, maskindirektör m. fl.
ökad med 10 procent av samma avlöning å A-ort. Denna avlöning uppgick
för Westerman, som var placerad i Nässjö, under de senare anställningsåren
till 12,270 kronor, alltså 1,050 kronor mera än vad exempelvis en
bandirektör med samma placeringsort skulle erhålla. A förstnämnda belopp
utgick dessutom dyrtidstillägg enligt vanliga grunder. Härtill kommer att
Westerman — i olikhet mot en ordinarie tjänsteman vid statens trafikerade
järnvägar —- icke behövde vidkännas något avdrag i avlöningen för familjepensionsavgifter,
vilka för en tjänsteman i 30:e lönegraden vid statens järnvägar
uppgå till omkring 360 kronor örn året.

Då Westerman sedan år 1899 innehaft anställning såsom arbetschef samt
enligt vad som framgår av förenämnda siffror haft en jämförelsevis god
inkomst, och därtill kommer att hans äktenskap varit barnlöst, anser jag
knappast att fog finnes för det antagandet — även med hänsyn tagen till
hustruns sjuklighet — att han skulle hava varit ur stånd att på ett tillfredsställande
sätt sörja för sin änkas uppehälle. Även örn han härtill använt
endast hälften av den del av hans avlöning, som uttryckligen angivits
vara avsedd, bland annat, för ifrågavarande ändamål, hade säkerligen änkan
kunnat erhålla en fullt tillräcklig försörjning vid hans frånfälle, dag anser
det vara principiellt oriktigt att, då tjänstemännen vid statens järnvägsbyggnader
erhållit en icke obetydlig löneförmån i berörda syfte, omsorgen
örn deras efterlevande skall kastas på det allmänna endast därför,
att vederbörande underlåtit att till därför avsett ändamål använda åtminstone
en del av den honom tilldelade löneökningen.

Statskon toret har i ärendet yttrat i

Av vad i ärendet anförts i fråga örn löneställningen för personal vid
statens järnvägsbyggnader och örn anledningen till att denna personals avlöning
satts högre än motsvarande personals vid statens järnvägar synes
visserligen böra följa, att pension eller understöd i allmänhet icke bör
ifrågakomma för efterlevande till befattningshavare vid statens järnvägsbyggnader.
Men denna principiella uppfattning torde dock icke få hindra
att, där i undantagsfall föreligga särskilt ömmande omständigheter, understöd
må kunna beviljas; och i likhet med pluraliteten inom järnvägsstyrelsen
anser statskontoret, att ett sådant undantagsfall här föreligger. Statskontoret,
som håller före, att ott pensionsbelopp av 900 kronor kan i detta
fall anses skäligt, hemställer alltså, att Kungl. Majit må föreslå riksdagen

Bihang till riksdagens protokoll nido. 8 sami. 23 hafi (Nr 32.) o

Utskottet.

18 Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

medgiva, att änkan Westerman må från och med den 1 oktober 1929 under
sin återstående livstid, så länge hon förbliver änka, från allmänna indragningsstaten
uppbära pension till belopp av 900 kronor för år räknat.

För egen del har departementschefen anfört följande:

Hittills bar pensionering med statsmedel av efterlevande till tjänstemän
vid statens järnvägsbyggnader endast i enstaka undantagsfall förekommit.
Med omnämnande av detta förhållande och i anslutning till vad från järnvägsstyrelsens
sida uttalats anförde chefen för finansdepartementet vid behandling
i årets statsverksproposition (elfte huvudtiteln, ingressen) av frågan
örn ändrad ordning för prövning av vissa understödsärenden den meningen,
att från pension i allmänhet borde uteslutas efterlevande efter dessa tjänstemän,
vilka såsom kompensation för frånvaron av familjepensionsrätt tillerkänts
högre löneförmåner än motsvarande ordinarie personal. Mot vad
härutinnan anförts framställdes vid ärendets behandling inom riksdagen
icke någon erinran.

Med hänsyn, till vad sålunda förekommit oell då den uppfattning, för
vilken reservanten inom järnvägsstyrelsen givit uttryck, icke lärer kunna
frånkännas principellt berättigande, har jag icke kunnat undgå att hysa
tvekan, huruvida pension eller därmed jämförligt understöd av statsmedel
skäligen bör beredas arbetschefen Westermans änka. I betraktande av de
särskilda omständigheter, på vilka järnvägsstyrelsen grundat sin hemställan,
nämligen mannens ovanligt långvariga och väl vitsordade arbete i statens
tjänst samt änkans sjukdom och oförmåga att genom arbete bidraga till
sitt uppehälle, har jag likväl funnit det kunna utan uppgivande av
förut angivna principiella ståndpunkt — tillstyrkas, att staten i detta fall
lämnar något ekonomiskt stöd, varav enligt utredningen i ärendet behov
torde få anses föreligga. Mot vad statskontoret i sådant hänseende föreslagit
har jag intet att erinra.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Såsom departementschefen erinrat, har pensionering med statsmedel av
efterlevande till tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader hittills förekommit
endast i enstaka undantagsfall. Anledningen till denna praxis har
varit, att nämnda tjänstemän i form av högre avlöning än motsvarande
tjänstemän vid statens trafikerade järnvägar åtnjuta ersättning för att de ej
äga medlemskap i statens järnvägars änke- och pupillkassa och därigenom
satts i tillfälle att exempelvis genom försäkringar skydda sina efterlevande.
Den praxis, som sålunda följts vid behandlingen av framställningai örn
understöd till efterlevande efter ifrågavarande anställningshavare, har ansetts
böra tillämpas även för framtiden. I samband med godkännande vid
innevarande års riksdag av allmänna grunder för beviljande av understöd
åt efterlevande till vissa statsanställda har nämligen — såsom ock av
departementschefen erinrats — förutsatts, att från dylikt understöd i allmänhet
böra vara uteslutna sådana anställningshavare, bland dem tjänstemän
vid statens järnvägsbyggnader, för vilka genom högre löneförmåner
särskild kompensation beretts för frånvaron av ordnad familjepensionering.
Enligt utskottets mening bör undantag från nu angivna regel endast
ske för sådana fall, där särskilt ömmande omständigheter föreligga.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Vid bedömande av frågan, huruvida sådana omständigheter kunna anses
vara för handen i det nu förevarande fallet, har utskottet icke kunnat underlåta
att fästa avgörande vikt vid de synpunkter, som härutinnan blivit framförda
inom järnvägsstyrelsen av dess föredragande ledamot. Då utskottet
i enlighet med den sålunda uttalade meningen finner sig höra avstyrka
bifall till nu föreliggande framställning, har detta även föranletts därav,
att utskottet — i motsats till departementschefen — är av den uppfattningen,
att beviljande av understöd i detta fall skulle innebära ett
uppgivande av ovan angivna principiella ståndpunkt och sålunda kunna
medföra vittgående konsekvenser.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke må av
riksdagen bifallas.

10:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 115 har herr Lundquist i
Rotebro hemställt, »att riksdagen måtte bevilja avdelningsingenjören Jacob
Theodor Calanders änka Margareta Calander i Sofia församling, Jönköpings
stad, ett årligt understöd av 500 kr.».

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet hänvisa till motionen.

Äng.

årligt understöd
åt förre
avdelningsingenjören
J.
T. Calanders
anita.

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas, att Calander, som var
född den 16 mars 1850, tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader såsom
nivellör vid östra och norra stambanebyggnaderna under tiden 1 april 1874
—1 oktober 1883 och under tiden 16 juli 1884—31 januari 1887 samt såsom
avdelningsingenjör vid statsbanan Krylbo—örebro och Gällivare—Riksgränsen
samt vid statsbanan genom Bohuslän under tiden 1 juni 1896—
1 april 1906 eller tillsammans 21 år 10 månader, att han av 1906 års riksdag
på förslag av Kungl. Maj:t erhållit en årlig pension av 1,800 kronor,
att han den 27 januari 1929 avlidit, efterlämnande änka Margareta Calander
född Söderquist den 5 oktober 1852 och alltså nu 77 år gammal, samt fem
barn, att änkan vid olycksfall i mars 1929 ådragit sig brott av såväl vänstra
lårbenshalsen som vänstra överarmsbenet, på grund av vilka skador hon
enligt läkares intyg är varaktigt oförmögen till inkomstbringande arbete,
ävensom att änkan är medellös.

Behållningen i boet efter Calander uppgick till 1,015 kronor 25 öre. Enligt
intyg av ordföranden i vederbörande fattigvårdsstyrelse har hennes tillgång
i giftorätt uti boet säkerligen förbrukats för lasarettsvård på grund
av hennes iråkade olycksfall.

Angående barnens ekonomiska ställning har någon utredning icke förebrå
gts.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

utskottet. Motionärens förslag avser att bereda understöd av statsmedel åt änkan
efter en vid statens järnvägsbyggnader förut anställd tjänsteman. Då denne
tjänsteman i form av högre avlöning än andra motsvarande befattningshavare
åtnjutit ersättning för frånvaron av familjepensionsrätt, har utskottet,
i överensstämmelse med den praxis för vilken under nästföregående
punkt redogjorts, ansett sig böra avstyrka bifall till motionen och sålunda
hemställa,

att förevarande motion II: 115 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

V. Äng. ecklesiastikdepartementet.
ll:o.

Äng. I en till riksdagen avlåten, den 21 februari 1930 dagtecknad proposition
understöd åt nr 137 har Kungl. Maj:t under åberopande av propositionen bilagt utdrag
änkan efter en av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, i punkten 21
Vegaexpedi- föreslagit riksdagen medgiva, att förre flaggstyrmannen Otto Wilhelm Hanssons
tionen. änka Hilda Fredrika Hansson, född Bergh, må, räknat från och med den
1 maj 1929, under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, från allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
av 600 kronor.

Av utredningen i ärendet framgår bland annat följande:

»Såsom en gärd av det erkännande, varmed svenska folket hyllade förtjänsten
av ett stort och lyckligen utfört värv» anvisade 1880 års riksdag
i anledning av inom riksdagen väckta förslag örn nationalbelöningar åt
deltagarna i den med ångaren Vega fullbordade kringseglingen av Asien
åt professorn friherre A. E. Nordenskiöld och kaptenen i kungl, flottan
sedermera amiralen A. A. L. Palander af Vega ett årligt anslag av 4,000
kronor för dem vardera att från och med år 1881 under deras understående
livstid utgå från allmänna indragningsstaten, utan att dessa anslag
finge tagas i beräkning vid frågan örn den pension, vartill de eljest kunde
vara eller bliva berättigade, varjämte riksdagen ställde till Kungl. Maj:ts
förfogande på extra stat för år 1881 ett belopp av 50,000 kronor, att av
Kungl. Maj:t användas till lämpliga belöningar åt övriga deltagare i förevarande
forskningsfärd; och hade riksdagen vid bestämmande av sistnämnda
belopp, därvid det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att tilldela vederbörande
belöningar i den form, Kungl. Majit kunde pröva lämplig, antagit,
att dymedelst icke någon belöning torde komma att i värde understiga 1,000

1 Beträffande punkterna 1 samt 3 —16 av prop. nr 137, se utlåtande nr 30, punkterna 83 — 97.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

kronor, vilket belopp syntes vara tillräckligt för anskaffande åt män av
besättningen å Vega av ett eget hem för deras ålderdom, vilket enligt riksdagens
mening vore den »säkerligen mest kärkomna belöningen för deras
ansträngningar och umbäranden».

I Vegafärden deltog dåvarande matrosen, sedermera flaggstyrmannen vid
flottan Otto Wilhelm Hansson. Från ovannämnda av riksdagen anslagna
belopp å 50,000 kronor tillerkändes genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 maj
1880 Hansson en belöning av 1,000 kronor.

Hos Kungl. Majit har nu styrelsen för svenska sällskapet för antropologi
och geografi, efter framställning av Hanssons änka Hilda Fredrika Hansson,
född Bergh, anhållit örn beredande av skäligen avpassad pension åt henne.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att änkan Hansson är född den 18
november 1852 och sedan den 27 april 1929 änka efter förre flaggunderofficeren
Hansson, att bouppteckningen efter denne utvisade en behållning
av 7,929 kronor 86 öre samt att änkan Hansson på grund av sjukdom och
ålderdomssvaghet är oförmögen att genom arbete försörja sig.

Departementschefen har i ärendet anfört följande:

»Riksdagens avsikt med den nationalbelöning, som tillerkändes deltagarna
i Vegaexpeditionen, synes främst hava varit att bereda dem en tryggad ålderdom.
Av handlingarna i nu föreliggande ärende framgår, att änkan efter
en deltagare i expeditionen, örn ock ej alldeles utblottad, dock befinner sig
i sådana villkor, att vederbörande ansett sig böra hos det allmänna för
henne söka bistånd. Riksdagen har tidigare i åtskilliga fall behjärtat framställningar
örn understöd för änkor till deltagare i Vegaexpeditionen, och
det synes mig staten värdigt att jämväl i nu förevarande fall räcka en
hjälpande hand. I likhet med vad i framställningar till 1921 års riksdag
örn pension åt amiralen Palander änka, till 1925 års riksdag om pensioner
till kommendörkaptenen Eric Cornelius Brusewitz’ änka och båtsmannen Per
Magnus Jansson Lustigs änka samt till 1929 års riksdag örn pension åt
förre timmermannen Sven Anderssons änka från då föredragande departementschefers
sida framhölls, torde förevarande fråga icke böra bedömas
efter sedvanliga grunder för beräknande av änkepension utan snarare betraktas
ur den synpunkten, att avsikten med den av 1880 års riksdag beslutade
nationalbelöningen bör säkerställas. Mot det av statskontoret föreslagna
beloppet, 600 kronor, har jag ingen erinran att göra.»

Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i detta fall har utskottet
funnit sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag och hemställer alltså,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må av
riksdagen bifallas.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Äng.

pension åt
förre museitecknaren

G. G. Liljevalis
änka.

12 :o.

I en till riksdagen avlåten, den 7 mars 1930 dagtecknad proposition
nr 185 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen medgiva, att förre tecknaren vid naturhistoriska
riksmuseet och Sveriges geologiska undersökning Georg Gideon Liljevalis
änka, Fredrika Maria Elisabet Lilievall, född Lindbom, må från
och med den 1 januari 1929 under sin återstående livstid, så länge hon
förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 708 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande:

Efter en 45-årig, synnerligen väl vitsordad och vetenskapligt betydelsefull
verksamhet i statens tjänst tillerkändes Liljevall på Kungl. Maj:ts
förslag genom beslut av 1919 års riksdag en årlig pension av 2,400 kronor,
vilken inberäknat pensionstillägg enligt kungörelsen nr 360/1922 och förhöjning
enligt kungörelsen nr 280/1925 efter den 1 juli 1925 utgått med
2,916 kronor. Som ett offentligt erkännande för sin högt kvalificerade
verksamhet hade Liljevall av Kungl. Majit tilldelats medaljen »lilis
quorum» av åttonde storleken. Liljevall avled den 8 december 1928, efterlämnande
änkan i andra giftet Fredrika Maria Elisabet Liljevall, född
Lindbom. Änkan, som är född den 9 april 1864 och alltså 66 år gammal,
är enligt intyg av kyrkoherden i Lärbro församling oförmögen att själv
försörja sig.

Såsom icke ordinarie tjänsteman kunde Liljevall ej vinna inträde i civilstatens
änke- och pupillkassa och därigenom tillförsäkra sin maka rätt
till pension. Boet efter Liljevall utvisade en behållning av 21,016 kronor
52 öre. Större delen eller 13,000 kronor vore bunden i tvenne små fastigheter
i Lärbro socken, av vilka den ena genom testamentsbestämmelse
skulle tillfalla sonen i första giftet, Sven Georg Liljevall, och den andra
vore upplåten till en fattig släkting med familj. Cirka 2,000 kronor utgjordes
av lösörets värde. Ä den återstående behållningen avginge vidare
i bouppteckningen ej upptagna skatter för 1929 och 1930 cirka 600
kronor samt erlagda ombudsarvoden, lösen och stämplar 196 kronor eller
tillsammans 800 kronor. En ytterligare reducering hade drabbat tillgångarna
därigenom, att en summa av 5,186 kronor 72 öre, i väntan på livränteköp
vid årets slut hos pensionsstyrelsen, innestått hos allmänna
sparbanken i Stockholm vid dennas betalningsinställelse och till nära
hälften gått förlorad.

Statskontoret har i avgivet utlåtande tillstyrkt, att någon pension utverkades
åt Liljevalis änka och i sådant avseende föreslagit ett belopp
av 708 kronor, ungefär motsvarande V* av Liljevalis pension.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32. 23

Med avseende å vidare utredning åberopas vad propositionen innehåller.

Då utskottet för sin del icke funnit anledning till erinran mot Kungl.
Maj :ts förslag, får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

VI. Ang. jordbruksdepartementet.

13:o.

I en till riksdagen avlåten, den 14 mars 1930 dagtecknad proposition ^

nr 226 bär Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt ut- j ^ beridaren
drag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, un- vi^inFJ^^
der punkten 1 föreslagit riksdagen medgiva, att avlidne beridaren vid och stuteri
Flvinge hingstdepå och stuteri Magnus Isaksson Weims änka Anna M.Isaksson

, „ n , -t nc%n j Weims anka.

Weim, född Persson, må, räknat fran och med den 1 april 1929, under
sin återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
från allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension av 600
kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Magnus Isaksson Weim, vilken
efter nära 40 års anställning såsom beridare vid Flyinge hingstdepå
och stuteri lämnat befattningen med utgången av maj 1926 och därefter
åtnjutit pension till belopp av 3,444 kronor för år, vid sin död den 1 mars
1929 efterlämnat änka, som, född den 27 mars 1876, sålunda är 54 år gammal,
samt fem myndiga barn; att bouppteckningen visar brist i boet, att
Weim icke varit delägare i civilstatens änke- och pupillkassa, att änkan
är medellös och på grund av sjukdom oförmögen att genom arbete försörja
sig, samt att barnens ekonomiska ställning är sådan, att de knappast
synas kunna bidraga till moderns underhåll.

Stuteriöverstyrelsen har i ärendet anfört i huvudsak följande.

Från civilstatens änke- och pupillkassa hade meddelats, att Weim hade
kunnat vinna delägarskap i nämnda kassa från och med den 1 januari
1908, vid vilken tidpunkt tjänsterna vid Flyinge hingstdepå upptogos till
delaktighet i pensionskassan. Denna rätt att vinna delägarskap hade stått
öppen för Weim, till dess han år 1920 uppnådde 60 års ålder. Om Weim
den 1 januari 1908 erhållit delaktighet i änke- och pupillkassan, skulle han
haft att i befordringsavgift erlägga ett belopp av 1,188 kronor 60 öre, vilket
belopp, om han så önskat, fått inbetalas under två år. Dessutom skulle han
eventuellt hava varit skyldig att betala en tilläggsavgift, beräknad efter
försäkringstekniska grunder med hänsyn till Weims, hans hustrus och deras
barns ålder. Befordrings- och tilläggsavgifterna skulle hava ökats för varje

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

Ang.

pension åt
/. d. stallbetjänten

vid Flyinge
hingstdepå
och stuteri
N. Svensson
Fribergs
änka.

Utskottet.

år, varunder han uppskjutit att vinna delägarskap i pensionsinrättningen.
I årlig avgift skulle hava erlagts 88 kronor 20 öre.

Att Weim med hänsyn till den dryga befordringsavgiften ansett sig icke
hava haft råd att söka inträde i änke- och pupillkassan, vore förklarligt.
Hans årslön hade åren 1895—1909 utgjort allenast 1,500 kronor samt från
och med år 1910 tills den tid utgått, under vilken han kunnat vinna inträde
i kassan, 3,300 kronor, ålderstillägg, men ej krigs- och dyrtidstillägg,
däri inbegripna. Därtill hade kommit fri hostad med planteringsland samt
fritt bränsle.

Vid många tillfällen hade Kungl. Majit hos riksdagen gjort framställning
örn beviljande av pensioner till änkor efter avlidna statstjänare, vilka i fall,
liknande det nu föreliggande, ansett sig icke kunna ingå såsom delägare i
civilstatens änke- och pupillkassa, och riksdagen hade i allmänhet bifallit
dylika framställningar. På grund därav ansåge sig stuteriöverstyrelsen
kunna tillstyrka, att proposition avlätes till riksdagen örn pension åt änkan
Weim.

I fråga örn pensionens belopp borde beaktas att, örn Weim inträtt i pensionskassan,
skulle änkepensionen nu utgått med 950 kronor örn året. Då
emellertid förutsättningen därför varit, att ovannämnda betydande avgifter
erlagts, borde den pension, som nu kunde ifrågakomma, bestämmas till ett
lägre belopp. Stuteriöverstyrelsen ansåge, att 600 kronor om året i detta
fall vore den högsta pension, som skäligen borde föreslås.

Beträffande utredningen i övrigt tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet har på de i propositionen anförda skälen funnit sig höra biträda
Kungl. Majlis förslag och får alltså hemställa,

att Kungl. Majits ifrågavarande framställning må
av riksdagen bifallas.

14 :o.

I punkten 2 av förevarande proposition nr 226 har Kungl. Majit hemställt,
att avlidne stallbetjänten vid Flyinge hingstdepå och stuteri Nils
Svensson Fribergs änka Bengta Friberg, född Olsdotter, må, räknat från
och med den 1 februari 1930, under sin återstående livstid, så länge hon
förbliver i sitt nuvarande änkestånd, från allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension av 384 kronor.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till propositionen.

Då här ifrågavarande ärende är av sådan art, att detsamma enligt
de av innevarande års riksdag godkända grunderna för handläggning
av frågor örn understöd åt efterlevande till viss personal i statstjänst
bör avgöras av Kungl. Majit utan riksdagens medverkan — därvid
ärendet synes böra underkastas prövning i samband med övriga till

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Kungl. Majit inkomna framställningar av liknande beskaffenhet — synes
den gjorda framställningen icke böra föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hemställer alltså,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke
må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

VII. Ang. handelsdepartementet.

15:o.

I en till riksdagen avlåten, den 16 januari 1930 dagtecknad proposition
nr 30 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för samma dag, under punkten
11 föreslagit riksdagen medgiva, att förre navigationsskoleföreståndaren
M. F. von Krusenstjernas änka Esther Erika von Krusenstjerna,
född Sabelström, må från och med den 1 augusti 1929 under sin återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna
indragningsstaten uppbära ett årligt understöd av 996 kronor.

Äng.

ärligt

understöd åt
förre navigationsskolaföreståndaren

M. F. von
Krusenstjernas
änka.

Av utredningen i ärendet framgår, bland annat, att von Krusenstjerna,
som var född den 17 januari 1847, förordnats till underlöjtnant vid flottan
den 8 mars 1867, erhållit fullmakt å dylik befattning den 5 februari
1869 och beviljats avsked ur krigstjänsten den 24 mars 1882; att han utnämnts
till föreståndare för navigationsskolan i Strömstad den 25 juni
1881, varefter han transporterats till föreståndare för navigationsskolan
i Stockholm den 19 augusti 1889; att han, som från sistnämnda befattning
erhållit avsked med pension med utgången av juli månad 1912, avlidit
den 31 juli 1929; att pensionen med förhöjning enligt kungörelsen nr
280/1925 utgått med belopp av i det närmaste 4,500 kronor; att boet efter
honom utvisat en behållning av 3,951 kronor 66 öre; samt att hans efterlämnade
änka icke, utöver vad som tillkommit henne ur boets kvarlåtenskap,
äger några som helst medel för sitt uppehälle och med hänsyn
till sin framskridna ålder, 72 år, icke heller har möjlighet att genom arbete
skaffa sig försörjning.

Jämlikt bestämmelserna i reglementet för civilstatens änke- och pupillkassa
den 21 december 1907, som trädde i kraft med ingången av år
1908, hade von Krusenstjerna, vilken då innehade befattningen såsom föreståndare
för navigationsskolan i Stockholm, varit berättigad att ingå
såsom delägare i nämnda kassa, därest han icke redan den 17 januari
1907 uppnått en levnadsålder av 60 år. Då han alltså icke kunnat genom

1 Beträffande punkten 2 av prop. nr 30, se utlåtande nr 30, punkten 105.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

Ang.

pension åt
förre expedit
tionsv akten P.
E. Anderssons
änka.

inträde i statsunderstödd kassa för familjepensionering sörja för underhåll
åt sin änka, saknar änkan pension från sådan kassa.

Statskontoret har — under åberopande av 1923 års riksdags beslut om
beviljande åt f. d. navigationsskoleföreståndaren Bolins änka av en pension
å 600 kronor, motsvarande med någon reduktion V* av mannens pensionsbelopp
— föreslagit en pension åt änkan von Krusenstjerna till belopp
av 996 kronor.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Såsom framgår av utredningen i ärendet hade avlidne förre navigationsskoleföreståndaren
von Krusenstjerna på grund av gällande åldersstreck
icke varit berättigad att ingå såsom delägare i civilstatens änkeoch
pupillkassa, i följd varav hans änka är i avsaknad av pensionsförmån.
Då vidare änkan uppnått en ålder av 72 år och lever under knappa
ekonomiska förhållanden, finner utskottet starka billighetsskäl tala för
att hon beredes understöd av statsmedel. I fråga örn beloppet av understödet
och tidpunkten, från vilken detsamma bör utgå, har utskottet icke
funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställer förty,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

16:o.

I en till riksdagen avlåten, den 19 mars 1930 dagtecknad proposition
nr 243 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över liandelsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att förre expeditionsvakten hos försäkringsinspektionen
P. E. Anderssons änka Maria Emilia Andersson må från
och med den 1 september 1929 under sin återstående livstid, så länge hon
förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 600 kronor.

Handlingarna i ärendet utvisa, bland annat:

att sökandens man, född den 25 oktober 1855, efter tjänstgöring under
ett flertal år såsom e. o. vaktmästare i riksgäldskontoret och såsom vaktmästare
i riksdagens statsutskott, hos riksdagens revisorer, hos riksdagens
andra kammare och hos kyrkomötet, den 2 januari 1904 förordnats
att vara vaktmästare hos försäkringsinspektionen, från vilken sistnämnda
befattning, som med 1911 års ingång uppförts å ordinarie stat, han
den 25 oktober 1925 erhållit avsked med pension;

att mannen på grund av sin ålder vid vinnandet av den ordinarie anställningen
icke ingått i civilstatens änke- och pupillkassa;

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

att mannen avlidit den 13 augusti 1929 och såsom sterbhusdelägare
efterlämnat, förutom änkan, född den 23 januari 1863, tre söner och en
dotter, samtliga myndiga;

att boet efter mannen utvisat en behållning av 3,581 kronor 11 öre;

att barnen, vilka samtliga hade försörjningsplikt gent emot egna familjer,
saknade ekonomiska förutsättningar för ett verksamt bidragande
till moderns försörjning;

att sökanden själv varit anställd som städerska hos försäkringsinspektionen
under tiden 1 oktober 1904—30 september 1926, eller alltså i 22 år,
mot ett arvode för tiden 1 januari 1918—30 september 1921 av 1,050 kronor
för år och för tiden 1 oktober 1921—30 september 1926 av 1,800 kronor
för år; samt

att hon är till arbete under sin återstående livstid oförmögen.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Såsom av utredningen framgår, föreligga i detta fall sådana omständigheter,
som pläga uppställas såsom förutsättningar för beviljande av
änkepension av statsmedel. Med hänsyn härtill och då änkan Andersson
själv under lång tid såsom städerska utfört arbete för statens räkning,
har utskottet funnit sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag örn beredande
åt henne av en årlig pension till belopp av 600 kronor.

Utskottet hemställer förty,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

B. Pensioner eller understöd att utgå av affärsdrivande
verks medel.

I. Telegrafverkets medel.

17 :o.

I en inom andra kammaren av herr Magnusson i Kalmar väckt motion
nr 3 hemställes, »att avlidne e. o. förrådsbokhållaren vid telegrafverkets
verkstad i Nynäshamn Carl Johan Johanssons efterlämnade änka Olga
Vilhelmina Johansson, född Sköld, måtte tillerkännas ett årligt understöd
av 700 kronor».

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet.

Ang.

årligt understöd
åt e. o.
förrådsbokhållaren
C. J.
Johanssons
anka.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Utskottet.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Johansson, som var född den
10 juli 1864, inträdde i telegrafverkets tjänst år 1895 samt tjänstgjord©
därstädes å befattning såsom e. o. förrådsbokhållare från år 1913 till sin
död den 27 januari 1929. Han efterlämnade vid sitt frånfälle änka Olga
Vilhelmina Johansson, född Sköld den 25 oktober 1867 och alltså nu 62
år gammal. Änkan har efter mannens död endast med stor svårighet
kunnat draga sig fram. Hon saknar anhöriga i den ställning, att de i
nämnvärd mån kunna bidraga till hennes uppehälle.

Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört telegrafstyrelsen.

Telegrafstyrelsen har anfört i huvudsak följande.

Då åtskilliga befattningshavare i med Johanssons jämförlig tjänsteställning
år 1925 bereddes ordinarie anställningsvillkor, blev Johansson
icke medtagen, enär han redan då uppnått en levnadsålder av över 60 år.
Hade sistnämnda omständighet icke ansetts lägga hinder i vägen för
ordinarie anställning, skulle Johansson blivit ordinarie förrådsbokhållare,
vilken befattning i gällande tjänstepensionslag är uppförd i 15:e lönegraden.
För sådant fall hade Johansson haft både rätt och skyldighet
att inträda såsom delägare i telegrafverkets änke- och pupillkassa, varvid
änkan Johansson kunnat påräkna ett årligt pensionsbelopp av 960
kronor jämte stadgat dyrtidstillägg, att utgå från och med den 28 januari
1929 till och med det kvartal, under vilket änkan Johansson avlidit
eller inträtt i nytt äktenskap.

Under vitsordande av Johanssons långa och samvetsgranna tjänstgöring
samt med hänvisning till, att Johansson allenast på grund av sin
höga ålder ansetts böra uteslutas från med ordinarie befattning förenad
möjlighet att genom delägarskap i telegrafverkets änke- och pupillkassa
bereda sin efterlevande hustru stadgad änkepension tillstyrker styrelsen,
att största möjliga understöd måtte beredas änkan Johansson.

Statskontoret har för egen del anfört, att de förutsättningar, som i allmänhet
plägade påfordras för beviljande av änkepension av statsmedel,
kunde anses vara för handen i detta fall. Mot det i motionen föreslagna
understödsbeloppet 700 kronor syntes enligt statskontorets mening icke
vara annat att erinra, än att detsamma syntes böra bestämmas till närmaste
i helt krontal med tolv delbara belopp eller alltså till 696 kronor.
Understödet syntes böra utgå från ingången av innevarande år och åtnjutas
så länge understödstagare!! förbleve änka samt bestridas av telegrafverkets
medel.

Utskottet har ansett skäl föreligga att i här förevarande fall tillstyrka
ett årligt understöd av statsmedel. På sätt statskontoret föreslagit torde
detta understöd höra fastställas till 696 kronor samt utgå av telegrafverkets
medel från ingången av år 1930 och åtnjutas så länge understödstagaren
förbliver änka.

Utskottet hemställer,

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 3,
må medgiva, att e. o. förrådsbokhållaren vid telegrafverkets
verkstad i Nynäshamn Carl Johan Johanssons
änka Olga Vilhelmina Johansson, född Sköld, må från
och med den 1 januari 1930 under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
av telegrafverkets medel uppbära ett årligt understöd
av 696 kronor.

II. Trafikmedel.

18:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 152 har herr Eriksson
i Stockholm hemställt, »att riksdagen måtte medgiva, att till avlidne
stationsmästaren vid statens järnvägar Gustaf Johanssons efterlämnade
änka Hilda Vilhelmina Johansson i Vendel må utgå ett årligt understöd
av 444 kronor».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Äng.

ärligt understöd
dt f''. d.
stationsmästaren

G. Johanssons
änka.

Av tillgängliga handlingar i ärendet framgår, att Johansson, som var
född den 11 januari 1839, anställdes vid statens järnvägsbyggnader såsom
arbetsförman år 1859, blev ordinarie stationskarl vid statens järnvägar
den 1 augusti 1862, befordrades till stationskarlsförman den 1 januari
1866 och till stationsmästare den 1 oktober 1869. Han pensionerades
den 1 december 1903 efter en tjänstetid av mer än 44 år och avled den 1
maj 1916.

Johanssons efterlämnade änka Hilda Vilhelmina Johansson är född
den 2 mars 1864 och alltså nu 66 år gammal. Hon är på grund av sjukdom
oförmögen till arbete. Hennes enda inkomst utgöres av en livränta
å 400 kronor. Hon saknar anhöriga, som kunna bidraga till hennes uppehälle.

Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen Ilar anfört huvudsakligen följande.

Johansson hade icke varit delägare i statens järnvägars änke- och pupillkassa.
Enligt det för kassan ursprungligen gällande reglementet hade
han visserligen varit berättigad men icke skyldig att söka vinna delägarskap
i kassan, och torde han, som icke syntes hava ägt pensionsberättigade
anhöriga förrän i och med sitt år 1893 ingångna äktenskap
med den nu efterlevande änkan, saknat anledning dessförinnan ingå i
kassan. Säkerligen hade de höga retroaktivavgifterna medverkat till, att
han ej heller senare hlivit delägare i densamma.

I anseende därtill att riksdagen tidigare i jämförliga fall beviljat un -

Utskottet.

Äng.

årligt understöd
åt f. d.

stationsmästaren
P.
E. Marelius’
änka.

30 Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

derstöd åt icke pensionsberättigade änkor efter f. d. befattningshavare
vid statens järnvägar och då det av motionären föreslagna pensionsbeloppet
jämväl stöde i överensstämmelse med av riksdagen härutinnan under
senare åren tillämpad praxis, finge järnvägsstyrelsen för sm del tillstyrka
bifall till ifrågavarande motion.

Statskontoret har till vad järnvägsstyrelsen anfört endast tillagt, att,
örn den föreslagna pensionen beviljades, den syntes böra anvisas att utgå
från ingången av år 1930, så länge änkan förbleve i nuv arande änkestånd,
samt bestridas av statens järnvägars medel.

Utskottet vill erinra, att riksdagen tidigare i vissa fall i fråga örn efterlevande
till vid statens järnvägar anställd ordinarie personal beviljat pensioner
under likartade förhållanden som de nu förevarande, d. v. s. då pensionsrätt
icke förelegat, enär äktenskapet ingåtts efter den tid, då enligt gällande
bestämmelser äktenskapet skulle hava slutits för att i vanlig ordning
medföra pensionsrätt för änkan. Med hänsyn härtill och till övriga i ärendet
åberopade omständigheter anser sig utskottet böra förorda, att änkan
Johansson, som befinner sig i knappa ekonomiska villkor, tillerkännes något
understöd av staten. Detta understöd torde såsom i motionen föreslagits
böra bestämmas till 444 kronor, att utgå av trafikmedel från och med ingången
av år 1930.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
11:152, må medgiva, att f. d. stationsmästaren Gustaf
Johanssons änka Hilda Vilhelmina Johansson må från
och med den 1 januari 1930 under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, av
trafikmedel uppbära ett årligt understöd av 444 kronor.

19:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 153 har herr Eriksson i
Stockholm hemställt, »att riksdagen måtte medgiva att till avlidne stationsmästaren
vid statens järnvägar Per Erik Marelius’ efterlämnade
änka Elin Mathilda Marelius i Motala må utgå ett årligt understöd av
444 kronor».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att Marelius, som var född den
5 juni 1847, anställdes vid statens järnvägar, efter föregående extra anställning,
såsom ordinarie stationskarl den 1 januari 1874, befordrades
till stationskarlsförman den 1 januari 1875 samt till stationsmästare den
1 oktober 1886. Han pensionerades den 1 oktober 1908 efter en sammanlagd
tjänstetid av omkring 35 år. Han avled den 4 december 1927, efter -

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

lämnande änka Elin Mathilda Marelius, född Hellman den 27 september
1870 och alltså nu 59 år gammal. Änkan saknar tillgångar och inkomst
ävensom anhöriga, som kunna draga försorg örn hennes uppehälle.

Marelius hade tillhört statens järnvägars änke- och pupillkassa men
utträtt ur densamma, då han upphört att äga understödsberättigade anförvanter.
Vid tiden för äktenskapets ingående med den nu efterlevande
änkan hade Marelius uppnått en levnadsålder av 56 år. Då Marelius
därvid underlåtit att mot erläggande av stadgade retroaktivavgifter ånyo
förvärva delägarrätt i kassan, är hans änka icke berättigad till pension
från kassan.

Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört järnvägsstyrelsen.

Järnvägsstyrelsen har påpekat, att det syntes troligt, att Marelius till
följd av de höga kostnaderna avhållit sig från att återinträda i statens
järnvägars änke- och pupillkassa vid sitt först efter uppnådda 50 år ingångna
äktenskap, samt under åberopande av att riksdagen tidigare i
liknande fall beviljat understöd åt änkor efter f. d. befattningshavare vid
statens järnvägar tillstyrkt bifall till motionen.

Jämväl statskontoret har tillstyrkt bifall till den föreliggande motionen.

Såsom framgår av utredningen, äro omständigheterna i nu förevarande
fall likartade med de under näst föregående punkt omförmälda. Med hänsyn
härtill får utskottet förorda, att jämväl änkan Marelius må tillerkännas
ett årligt understöd av 444 kronor, att utgå av trafikmedel från och med
den 1 januari 1930.

Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 153, må medgiva, att f. d. stationsmästaren Per Erik
Marelius’ änka Elin Mathilda Marelius, född Hellman,
må från och med den 1 januari 1930 under sin återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, av trafikmedel uppbära ett årligt understöd
av 444 kronor.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Äng.

ärligt understöd
åt f. d.
stationskarlen
A. G. Åhlins
änka.

Utskottet.

20:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 154 har herr Eriksson i
Stockholm hemställt, »att riksdagen måtte medgiva, att till avlidne stationskarlen
vid statens järnvägar Anders Gustaf Ahlins efterlämnade
änka Johanna Charlotta Åhlin i Vittinge må utgå ett årligt understöd
av 384 kronor».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar framgår, att Åhlin, som var född den 18
september 1852, anställdes vid statens järnvägar, efter föregående tjänstgöring
som extra stationskarl, såsom ordinarie stationskarl den 1 februari
1876 och avgick med pension den 1 oktober 1911 efter en tjänstetid av
omkring 36 år. Vid sin död den 4 mars 1918 efterlämnade han änka Johanna
Charlotta Åhlin, född Andersson den 2 december 1852 och alltså
nu 77 år gammal. Änkan befinner sig i små ekonomiska villkor och saknar
försörjningspliktiga anhöriga.

Åhlin hade varit delägare i statens järnvägars änke- och pupillkassa
och inbetalat avgifter till densamma under mer än 26 år men utträdde
ur kassan vid fyllda 50 år, enär han då icke ägde pensionsberättigade anhöriga.
Sju månader efter utträdet ur kassan ingick Åhlin äktenskap
med den nu efterlämnade änkan. Han underlät emellertid därvid att
mot erläggande av stadgade retroaktivavgifter ånyo vinna delägarskap
i berörda kassa. Till följd härav är änkan icke i åtnjutande av pension
från kassan.

Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört järnvägsstyrelsen.

Enligt järnvägsstyrelsens uppfattning syntes det vara troligt, att Åhlin
till följd av de höga kostnaderna avhållit sig från att återinträda i statens
järnvägars änke- och pupillkassa vid sitt först efter uppnådda 50
år ingångna äktenskap. Under åberopande att riksdagen tidigare i liknande
fall beviljat pensioner åt icke pensionsberättigade änkor efter f. d.
befattningshavare vid statens järnvägar har styrelsen tillstyrkt bifall till
motionen.

Även statskontoret bär tillstyrkt bifall till motionen.

Då, såsom av utredningen framgår, även i nu förevarande fall sådana
omständigheter föreligga, som enligt tillämpad praxis ansetts böra föranleda
till beviljande av understöd av statsmedel, får utskottet under åberopande
av vad utskottet anfört under punkten 18 här ovan tillstyrka bifall
till det i motionen framlagda förslaget om beredande av ett årligt understöd
av 384 kronor åt änkan Åhlin.

Utskottet hemställer alltså,

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 154, må medgiva, att f. d. stationskarlen Anders Gustaf
Åhlins änka Johanna Charlotta Åhlin, född Andersson,
må från och med den 1 januari 1930 under sin återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, av trafikmedel uppbära ett årligt understöd
av 384 kronor.

21:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 30 har herr Höglund i
Göteborg hemställt, »att riksdagen måtte bevilja änkan Selma Erika Leontine
Öberg, född Nilsson, ett årligt understöd av 380 kronor, så länge hon
lever i sitt nuvarande änkestånd».

Beträffande de skäl, som av motionären åberopats som stöd för yrkandet,
får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas huvudsakligen följande.

Johannes Johansson Öberg, som var född den 2 september 1842, antogs
vid statens järnvägar såsom ordinarie banvakt den 1 oktober 1871 samt
erhöll avsked med pension den 1 maj 1905. Han avled den 13 mars 1929,
efterlämnande änka Selma Erika Leontina Öberg, född Nilsson den 4 juli
1859 och alltså nu 70 år gammal. Behållningen i boet efter mannen uppgick
till 1,430 kronor 6 öre. Änkan saknar anhöriga i den ställning, att
de i nämnvärd mån kunna bidraga till hennes uppehälle.

Öberg hade varit delägare i statens järnvägars änke- och pupillkassa men
utträtt ur densamma, sedan han upphört att äga understödsberättigade anhöriga.
Han ingick äktenskap med den nu efterlämnade änkan den 9
december 1892 eller endast några månader efter en uppnådd ålder av 50 år.
Öberg hade mot erläggande av stadgade retroaktivavgifter kunnat förvärva
delägarskap i kassan för sin hustru men hade underlåtit att göra detta. I
följd härav är änkan Öberg icke i åtnjutande av pension från nämnda
kassa.

De skäl, som av utskottet åberopats för tillstyrkande av bifall till de
under punkterna 18—20 här ovan innefattade framställningarna, synas jämväl
gälla i fråga örn understöd till änkan Öberg. Även hon är i avsaknad av pension
från statens järnvägars änke- och pupillkassa, enär äktenskapet ingåtts
vid en ålder för mannen av över 50 år och denne därvid — säkerligen på
grund av de höga retroaktivavgifterna — underlåtit att förvärva delägarrätt
i kassan för henne. Vid sådant förhållande finner sig utskottet böra
tillstyrka, att änkan Öberg beredes ett årligt understöd, vilket synes böra
fastställas till 384 kronor.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 8 sami. 23 haft. (Nr 32.)

Äng.

årligt understöd
åt f. d.

banvakten
J. Johansson
Öbergs änka.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Äng.

ärligt understöd
åt extra
biträdande
ingenjören
P. E. Janssons
dotter.

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II:
30, må medgiva, att f. d. banvakten Johannes Johansson
Öbergs änka Selma Erika Leontina Öberg, född Nilsson,
må från och med den 1 januari 1930 under sin återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, av trafikmedel uppbära ett årligt understöd
av 384 kronor.

III. Statens vattenfallsverks medel.

22:o.

I en till riksdagen avlåten, den 31 januari 1930 dagtecknad proposition
nr 60 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att avlidne extra biträdande ingenjören vid statens
vattenfallsverk Petrus Emil Janssons efterlämnade minderåriga dotter
Birgit må från och med den 1 januari 1930 till och med utgången av det
kalenderår, under vilket hon uppnår 18 års ålder, av statens vattenfallsverks
medel uppbära ett årligt understöd av 384 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande:

Jansson, som var född den 5 september 1896, anställdes den 16 november

1918 i statens vattenfallsverks tjänst såsom extra ritare. Den 1 januari

1919 befordrades han till extra ingenjörsbiträde och övergick den 1 juli
påföljande år till befattning som extra biträdande ingenjör. Under sin anställning
erhöll Jansson till en början utearbete vid Älvkarleby kraftverks
linjebyggnader i Hedemoradistriktet. I juli 1919 insjuknade han i lungsäcksinflammation;
efter tillfrisknande i september 1919 bereddes honom
innearbete å kraftverkets huvudkontor i Stockholm. Den 1 oktober 1922
förflyttades han till Uppsaladistriktet såsom distributionsingenjör. Under
sitt arbete i distrikten hade Jansson att i stor utsträckning företaga tjänsteresor,
ofta i verkets öppna automobiler och motorcyklar, vilka resor, särskilt
vid fel å kraftverkets ledningar, ofta måste företagas under de svåraste
väderleksförhållanden. Jansson insjuknade i maj 1924 i lungtuberkulos,
som ledde till hans död den 17 december 1926. Ilan hade då åtnjutit tjänstledighet
sedan den 7 januari 1926.

Vid tiden för dödsfallet uppgick Janssons lön till 384 kronor för månad
jämte dyrtidstillägg.

Jansson efterlämnar änka, född den 20 januari 1897, och en dotter, Birgit,
född den 27 juni 1924.

Enligt i avskrift företedd arvskifteshandling utgjordes dödsboets tillgångar,
efter avdrag av boet åvilande skulder, endast av lösegendom till
ett värde av något mer än 600 kronor.

Änkan är bosatt hos åldriga föräldrar i Falun, där hon genom sömnadsarbete
söker skaffa sig någon inkomst.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32. 35

Utskottet har ansett sig böra biträda Kungl. Marits förslag och hemställer
förty,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits förevarande
proposition.

23:o.

I en till riksdagen avlåten, den 7 februari 1930 dagtecknad proposition
nr 81 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att f. d. generaldirektören och chefen för statens
vattenfallsverk Predrik Vilhelm Hansens änka Tyra Hansen, född Benckert,
må från och med den 1 november 1929 under sin återstående livstid, så
länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, av statens vattenfallsverks
medel uppbära en årlig pension av 2,400 kronor.

Generaldirektören Hansen var förordnad såsom direktör vid Trollhätte
kanal- och vattenverk under tiden 1 januari—30 juni 1905, såsom verkställande
direktör vid samma verk 1 juli 1905—31 december 1908, såsom
vattenfallsdirektör och ordförande i vattenfallsstyrelsen 1 januari 1909—30
juni 1920 samt såsom generaldirektör och chef för statens vattenfallsverk 1
juli 1920—30 juni 1928. Hansens sammanlagda tjänstetid i statens tjänst
uppgick alltså till 23''/ä år. Han åtnjöt från och med den 1 juli 1928 pension
enligt lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension för ordinarie
tjänstemän vid kommunikationsverken.

Hansen avled den 26 oktober 1929, efterlämnande — förutom två vuxna
barn — änkan Tyra Hansen, född Benckert den 29 april 1875, och en
omyndig son.

Till stöd för framställning örn pension åt Hansens änka har vattenfallsstyrelsen
anfört bland annat följande:

Före år 1927 var det icke möjligt för innehavare av de av Hansen bestridda
befattningarna att genom erläggande av avgifter till någon av staten
understödd anstalt bereda pension åt sina efterlevande. Genom Kungl.
Majits kungörelse den 30 december 1926 (nr 541), vilken trädde i kraft den
1 januari 1927, infördes sådan ändring i reglementet för civilstatens änkeoch
pupillkassa, att bland andra generaldirektör och chef för statens vattenfallsverk
skulle vara förpliktad till delaktighet i denna kassa. På grund
av § 5 i nämnda reglemente ägde ifrågavarande ändring emellertid icke
tillämpning å generaldirektören Hansen, enär han, som var född år 1862,
uppnått mera än 60 levnadsår. Däremot har han på grund av tidigare anställning
i Stockholms stads tjänst kunnat bereda sina efterlevande en mindre
pension i Stockholms stads befattningshavares pensionskassa, vilken pension
uppgår till 1,440 kronor — utan rätt till dyrtidstillägg — och som oavkortad
tillkommer änkan, sedan omyndiga barn ej längre linnas.

Med hänsyn till generaldirektören Hansens banbrytande, synnerligen för -

Ang.

pension åt
f d generaldirektören

F. V. Hansens
änka.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

tjänstfulla och långvariga arbete i statens tjänst anser vattenfallsstyrelsen
det föreligga fullgiltiga skäl för att hans efterlevande beredas en viss pension
av statsmedel. Det må här erinras, att Hansen såsom skapare av den
statliga verksamheten för produktion och distribution av vattenkraft gjort
en mycket betydelsefull insats i utvecklingen under det sista kvartseklet
inom vårt land. Under nära 25 år har han ägnat sina krafter åt denna
verksamhets uppbyggande och organiserande. Affärsmässigt sett har verksamheten
även för staten blivit alltmer vinstgivande. Hansen har även
framdrivit omdaningen av den för Vänerbäckenets utveckling betydelsefulla
Trollhätte kanal.

Erinras må ock, att 1929 års riksdag beslöt tilldela pension i ett analogt
fall, nämligen när det gällde änkan efter förste deputeraden i riksbanken
Victor Ludvig Moll. — — —

Vid bestämmandet av pension åt förste deputeraden Molls änka gjordes,
på grund av att inbetalning av avgifter ej kunnat ske, en viss minskning
av det pensionsbelopp, som skulle ha utgått till jämförlig befattningshavare,
därest inbetalning av avgifter ägt rum. Förfares på analogt sätt i nu ifrågavarande
fall, skulle, då generaldirektören Hansens tjänsteställning torde
kunna anses jämbördig med förste deputeraden Molls, pensionen till generaldirektören
Hansens änka bli lika med den åt förste deputeraden Molls änka
beviljade pensionen eller 2,400 kronor för år samt pensionen för den omyndige
sonen, beräknad i samma proportion, bliva 960 kronor för år.

Efter redogörelse för ett av statskontoret i ärendet avgivet utlåtande har
departementschefen för egen del anfört bland annat följande:

»Såsom statskontoret framhållit, föreligga i detta fall icke de förutsättningar,
som i allmänhet pläga av riksdagen uppställas såsom villkor för
pension av statsmedel åt efterlevande till befattningshavare i statens tjänst.
F. d. generaldirektören Hansens banbrytande arbete såsom skapare och organisatör
av den statliga verksamheten för produktion och distribution
av elektrisk kraft samt den betydelsefulla insats, han under sin långa
tjänstetid gjort såsom ledare av de viktiga grenar av statens affärsrörelse,
vilka handhavas av vattenfallsstyrelsen, synas mig emellertid vara av den
art, att de väl motivera ett erkännande från statens sida i form av någon
pension åt hans efterlevande, detta så mycket mer som gällande författningsbestämmelse
utgjort hinder för Hansen att genom delaktighet i familjepensionsanstalt
för statstjänstemän tillförsäkra sina familjemedlemmar pensionsrätt.
Såsom i ärendet framhållits, har ock 1929 års riksdag i ett
väsentligen jämförbart fall medgivit pension, för vars beviljande synpunkter
av nyss angiven art torde hava varit avgörande.

Vad angår storleken av pensionsförmånen för änkefru Hansen, torde densamma
lämpligen böra bestämmas till samma belopp, som beviljats i det
nyss avsedda, av 1929 års riksdag behandlade fallet, d. v. s. till 2,400 kronor
årligen. Ifrågasättas kunde måhända att vid pensionens fastställande
göra avdrag för det belopp, som på grund av Hansens delaktighet i Stockholms
stads befattningshavares pensionskassa utgår från nämnda kassa.
Med hänsyn till de synpunkter, vilka enligt vad förut anförts varit grundläggande
för mitt ställningstagande i förevarande pensionsfråga, har jag
emellertid icke funnit anledning föreslå dylikt avdrag.»

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en i anledning
av propositionen väckt motion nr 397 i andra kammaren, vari herr Olsson
i Mora jämte fyra av kammarens övriga ledamöter hemställt, »att den av
Kungl. Majit föreslagna årliga pensionen åt f. d. generaldirektören Fredrik
Vilhelm Hansens änka Tyra Hansen, född Benckert, icke må bestämmas
till högre belopp än 960 kronor».

Till stöd för yrkandet hava motionärerna, efter framhållande att omständigheterna
i förevarande fall närmast syntes motivera ett avslag å Kungl.
Majits framställning, anfört att under alla förhållanden vid pensionens
fastställande avdrag borde ske för det belopp, som till Hansens änka utgår
på grund av mannens delaktighet i Stockholms stads befattningshavares
pensionskassa.

Beträffande motiveringen i övrigt hänvisar utskottet till motionen.

I likhet med motionärerna finner utskottet med hänsyn till föreliggande
omständigheter det kunna starkt ifrågasättas, huruvida pension av statsmedel
i detta fall bör beviljas. I betraktande av vad i propositionen anförts
om generaldirektören Hansens banbrytande arbete inom det verksamhetsområde,
som handhaves av vattenfallsstyrelsen, och med hänsyn till den
betydande insats, Hansen därigenom gjort i landets ekonomiska liv, har
utskottet emellertid icke velat motsätta sig, att en pension beviljas hans
efterlevande änka närmast såsom uttryck av erkännande för mannens verksamhet.
Vid bestämmande av pensionens belopp finner dock utskottet avdrag
från det av Kungl. Majit föreslagna beloppet böra göras med belopp
motsvarande den pensionsförmån, som till Hansens efterlevande utgår från
Stockholms stads befattningshavares pensionskassa. Då dyrtidstillägg icke
utgår å pensionen från nämnda kassa, lärer emellertid det statliga pensionsbeloppet
böra avvägas så, att detsamma med därå belöpande dyrtidstillägg
jämte den från kassan utgående pensionen ungefärligen motsvarar en statspension
å 2,400 kronor jämte därå belöpande dyrtidstillägg. I enlighet härmed
förordar utskottet ett belopp av 1,200 kronor.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Majits förevarande
proposition och med avslag å den i ämnet väckta
motionen lii 397, må medgiva, att f. d. generaldirektören
och chefen för statens vattenfallsverk Fredrik Vilhelm
Hansens änka Tyra Hansen, född Benckert, må från och
med den 1 november 1929 under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, av
statens vattenfallsverks medel uppbära en årlig pension
av 1,200 kronor.

Motion II
397.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

Äng.

pension åt
e. o. kronojägaren
0. L.
Jönssons änka
och minderåriga
barn.

Utskottet.

Ang.

årligt understöd
åt
e. jägmästaren
E. E. Hedebys
änka
och minderåriga
barn.

IY. Statens domäners fond.

24 :o.

I en till riksdagen avlåten, den 14 mars 1930 dagtecknad proposition
nr 227, har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, under
punkten 41 föreslagit riksdagen medgiva, att extra ordinarie kronojägaren
Oscar Leo Jönssons änka Inez Helvina Jönsson, född Häggblom,
samt makarnas två minderåriga barn Ragnar Jönsson och Ragnhild
Jönsson må, räknat från och med den 1 januari 1930, från statens domäners
fond åtnjuta årlig pension, änkan med 384 kronor under sin återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, samt
vart och ett av barnen med 96 kronor intill utgången av det år, varunder
barnet uppnår 18 års ålder.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till propositionen.

Då här ifrågavarande ärende synes vara av beskaffenhet att böra avgöras
av Kungl. Majit utan riksdagens medverkan, får utskottet, under
hänvisning till vad utskottet ovan under punkten 14 anfört, hemställa,

att Kungl. Majits förevarande framställning icke
må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

25:o.

I en inom andra kammaren av herr Anderson i Linköping väckt motion
nr 243 hemställes, »att riksdagen ville besluta att extra jägmästaren Ernst
Richard Hedebys änka, Greta Hedeby, född Danckwardt-Lillieström, samt
makarnas fem barn må åtnjuta årligt understöd med följande belopp i änkefru
Hedeby 600 kronor under den tid hennes änkestånd varar samt vart och
ett av barnen 184 kronor till och med det år, under vilket det fyllt 18 år.»

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att Ernst Richard Hedeby, som var
född den 1 februari 1889, efter avlagd examen vid skogshögskolan den 12
april 1917 förordnades till extra jägmästare; att han därjämte under tiden
11 januari—15 juli 1918 samt 25 oktober 1918—31 januari 1921 tjänst -

1 Beträtlande punkterna 1—3 av prop. nr 227, se utlåtande nr 31, punkterna 9—11.

Bankoutskottets utlåtande Nr 32.

gjort som distriktschef i bränslekommissionen; att hans sammanlagda anställningstid
i statstjänst uppgått till 12 år 5 månader 1 dag; samt att han
under senare åren med stöd av anslag från fonden för skogsvetenskaplig
forskning utfört undersökningar rörande ekens stamform och ekonomiska
utnyttjande, örn vilka undersökningar av skogshögskolans rektor professor
Tor Jonson avgivits ett synnerligen förmånligt utlåtande, vari även framhålles,
att ifrågavarande forskningsarbete delvis måst utföras med uppoffring
av Hedebys egna tillgångar.

Det framgår vidare av handlingarna, att Hedeby avled den 11 september
1929, efterlämnande förutom änka Greta Hedeby, född Danckwardt-Lillieström
den 12 oktober 1893 och alltså nu 36 år gammal, fem minderåriga
barn, av vilka det äldsta är fött år 1919 och det yngsta år 1927; att boet
efter Hedeby avträtts till urarva konkurs, utvisande bouppteckningen en
brist av 21,046 kronor 55 öre; samt att änkan är i fullständig saknad av
tillgångar.

Ehuru utskottet finner vad i motionen anförts tala för att extra jägmästaren
Hedebys efterlevande i en eller annan form lämnas något understöd av
statsmedel, är utskottet likväl icke berett att på grundval av den i ämnet
förebragta utredningen tillstyrka en åtgärd i sådan riktning. Enligt utskottets
mening är här förevarande ärende av den art, att prövningen av
detsamma i första hand bör ankomma på vederbörande myndigheter och
Kungl. Maj:t. Därest efter närmare utredning omständigheterna finnas
böra därtill föranleda, lärer Kungl. Majit icke underlåta att till riksdagen
inkomma med framställning i ämnet.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 243 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1930.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid föreslående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Pellersson i Olovstorp, Lindley, Lindgren,
Ström i Lidköping, Andersson i Hedsta, Bjurström och Bodin;

från andra kammaren: herrar Winkler, Bäcklund, Svensson i Betingetorp, Wikström,
Lovén, Byberg, Höglund i Göteborg och Svedman.

Utskottet.