Bankoutskottets utlåtande nr 27 (Utlåtande 1952:Bu27 bu)

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

Nr 27.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning, dels ock väckta motioner
angående riktlinjerna för den ekonomiska politiken.

I en den 31 mars 1952 dagtecknad proposition, nr 186, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1952 till
och med den 30 juni 1953 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket
lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,
följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst fyratusenåttahundra
miljoner kronor.

2 §.

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt
må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av
fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret
medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst
sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 27.

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början
av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

3 §.

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld.

I skrivelse den 20 februari 1952 har utredningen om regleringen av riksbankens
sedelutgivningsrätt på längre sikt hemställt, att maximigränsen för
sedelomloppet under tiden från och med den 1 juli 1952 till och med den
30 juni 1953 måtte bestämmas till 4,8 miljarder kronor.

över skrivelsen ha, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige i riksbanken
samt fullmäktige i riksgäldskontoret.

Beträffande innehållet i utredningens skrivelse och remissyttrandena får
utskottet hänvisa till propositionen.

Departementschefen har i ärendet anfört följande:

Enligt lagen den 8 juni 1951 (nr 388) med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning gälla — i stället för vad i 1934 års riksbankslag
är i motsvarande hänseende stadgat •— särskilda föreskrifter i fråga om
riksbankens rätt att utgiva sedlar. Dessa innebära bland annat, att riksbanken
må utgiva sedlar till ett belopp av 4 400 miljoner kronor. 1951 års lag
är tidsbegränsad; giltighetstiden för densamma utgår den 30 juni 1952.

I samband med tillkomsten av 1951 års lag uttalade jag, att jag icke för
det dåvarande ville taga slutlig ståndpunkt till frågan hur sedelutgivningsrätten
borde regleras på längre sikt utan att jag hade för avsikt att taga
spörsmålet under närmare övervägande. Med stöd av bemyndigande av
Kungl. Maj:t har jag sedermera den 13 november 1951 tillkallat särskilda
utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning i ämnet.

Som framgår av vad jag tidigare anfört ha nämnda utredningsmän funnit
att uppdraget icke kunnat fullgöras inom sådan tid, att härav föranlett förslag
om definitiv lagstiftning i frågan kunde framläggas under innevarande
års riksdag. Utredningsmännen ha föreslagit att 1951 års lag måtte ersättas
med en liknande lag gällande för tiden den 1 juli 1952 — den 30 juni 1953,
varvid dock den nuvarande gränsen för sedelutgivningen borde förhöjas från
4 400 till 4 800 miljoner kronor. Vid sina beräkningar rörande sedelomloppet
ha utredningsmännen — under förutsättning att statsmakterna och
riksbanken vidtoge effektiva åtgärder för att förhindra en fortsatt pris- och
löneglidning — uppskattat sedelomloppet vid slutet av år 1952 till omkring
4 400 ä 4 500 miljoner kronor. Till nämnda belopp borde läggas en viss
reserv, förslagsvis uppgående till 300 miljoner kronor, avsedd att ge riksbanken
möjlighet att tillgodose eventuellt uppkommande behov, som sam -

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

manhängde med ändrade betalningsvanor samt med andra förändringar,
som ej kunde hänföras till en försämring av penningvärdet. De sakkunniga
ha jämväl uttalat att riksbanken, i enlighet med beslutet om sedelutgivningsrätten
och övriga direktiv, som riksdagen kunde meddela för bankens
verksamhet, i god tid borde inrikta sin politik så, att frågan om en höjning
av gränsen för sedelomloppet ej bleve aktuell under året genom sådana anspråk
på sedelutgivningen, som hade sin grund i en försämring av penningvärdet.

Hur sedelutgivningsrätten skall regleras på längre sikt bör givetvis icke
nu bli föremål för bedömning, utan detta spörsmål bör anstå till dess utredningsmännen
slutfört sitt uppdrag. I avvaktan härpå bör den provisoriska
lagstiftningen i ämnet förlängas, lämpligen under den tid utredningsmännen
förordat eller den 1 juli 1952 — den 30 juni 1953.

Av vad utredningsmännen anfört får anses framgå att behov av en viss
utvidgning av sedelutgivningsrätten föreligger. Mot det belopp å 400 miljoner
kronor, med vilket höjning ifrågasatts, har jag icke någon erinran.
Såvitt för närvarande går att bedöma torde nämnda belopp vara tillräckligt.
Jag förordar sålunda att det nuvarande maximibeloppet för sedelutgivningen
höjes från 4 400 miljoner kronor till 4 800 miljoner kronor. I anledning
av vissa uttalanden av utredningsmännen om riksbankens bundenhet
av ett i författning fastställt maximibelopp för sedelmängden och vad bankofullmäktige
i anslutning därtill anfört, vill jag endast framhålla att bestämmandet
av en viss maximigräns, nu liksom tidigare, självfallet har den
innebörden, att det blir en uppgift för riksbanken att, inom ramen för av
riksdagen meddelade direktiv, tillvarataga de möjligheter som kunna stå
riksbanken till buds för att förhindra att ett överskridande av maximibeloppet
skall behöva ifrågakomma.

Bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivning under tiden den 1
juli 1952 — den 30 juni 1953 torde böra upptagas i en ny lag vilken — med
den jämkning som föranledes av det nyss sagda — bör utformas i överensstämmelse
med 1951 års lag i ämnet.

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning.

I sammanhang med förevarande ärende har utskottet ansett sig böra
behandla två likalydande, till bankoutskottet hänvisade motioner, väckta
den ena inom första kammaren under nr 298 av herr Nordenson m. fl. och
den andra inom andra kammaren under nr 390 av herr Hjalmarson m. fl.
I dessa motioner hemställes »att riksdagen vid behandlingen av riktlinjerna
för den ekonomiska politiken i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte dels

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

uttala att en övergång till en friare ekonomi är angelägen och att de därför
nödvändiga åtgärderna böra av Kungl. Maj :t redan nu planeras samt successivt
genomföras, dels hemställa att Kungl. Maj :t, i den mån så erfordras
med hänsyn till riksdagens kompetens, måtte för riksdagen framlägga de
förslag, som krävas för denna omläggning av den ekonomiska politiken.»

Beträffande motiveringen för motionerna får utskottet hänvisa till motionen
I: 298.

Utskottet. I Kungl. Maj :ts förevarande proposition föreslås en förlängning
av den provisoriska lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivning för
tiden 1 juli 1952—30 juni 1953. Enligt lagförslaget må riksbanken utgiva
sedlar till ett belopp av högst 4 800 miljoner kronor. Det nuvarande maximibeloppet
utgör 4 400 miljoner kronor. Utskottet har icke någon erinran
mot den föreslagna utvidgningen av riksbankens sedelutgivningsrätt i avvaktan
på att en mera definitiv reglering av sedelutgivningsrätten på längre
sikt kommer till stånd som ett resultat av den nu pågående utredningen i
ämnet. Utskottet tillstyrker alltså bifall till propositionen. I anledning av
under förarbetena till lagförslaget gjorda uttalanden av såväl utredningsmännen
som fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret rörande riksbankens
bundenhet av ett i författning fastställt maximibelopp för sedelmängden
vill utskottet — med anslutning till vad departementschefen anfört
— uttala, att det är riksbankens uppgift att inom ramen för av riksdagen
meddelade direktiv tillvarataga de möjligheter som kunna stå riksbanken
till buds för att förhindra att ett överskridande av maximibeloppet
skall behöva ifrågakomma.

Utskottet har ansett sig böra i anslutning till handläggningen av den
föreliggande propositionen samt de likalydande motionerna 1: 298 och
II: 390 behandla frågan om riktlinjerna för den ekonomiska politiken, med
särskilt avseende å den fortsatta valuta- och penningpolitiken.

Det aktuella ekonomiska lägets karaktär belyses i den nyligen framlagda,
som bilaga till Kungl. Maj :ts proposition nr 233 fogade, reviderade nationalbudgeten
för år 1952. De reviderade nationalbudgetkalkylerna ge vid
handen, att en viss förskjutning i det allmänna konjunkturläget inträtt
sedan årsskiftet 1951/52, då den preliminära nationalbudgeten gjordes upp.
Redan vid den tidpunkten förelågo avmattningstendenser inom vissa delar
av näringslivet. Det dominerande draget var likväl en utpräglad vinstkonjunktur.
Avmattningstendenserna synas nu ha förstärkts. Detta får delvis
ses mot bakgrunden av att den internationella ekonomiska utvecklingen
under den hittillsvarande delen av året på viktiga områden kännetecknats
av tendenser till konjunkturavmattning. På råvarumarknaderna ha priserna
sålunda varit vikande. Råvaruindices ha visat en kontinuerlig nedgång
sedan januari i år efter att under senare delen av 1951 ha legat relativt
stabila med smärre förskjutningar i bägge riktningar. Det är dock

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

vanskligt att bedöma, i vad mån denna tendens till en vikande internationell
konjunktur är av mer varaktig natur. Man får icke bortse från att avmattningstendenserna
i den internationella ekonomien kunna vara av tillfällig
art och närmast utgöra en paus inför en ny fas av inflationistisk utveckling,
uppburen av successivt ökande upprustning.

Dämpningen av den inhemska konjunkturen utgör vidare ett resultat av
den förda ekonomiska stabiliseringspolitiken. Denna politik har som sitt
främsta syfte haft att motverka överkonjunkturen inom näringslivet. Särskilt
synes under den senaste tiden den restriktiva kreditpolitik, som förts
i enlighet med den mellan riksbanken och kreditinstituten träffade överenskommelsen,
ha spelat en roll för neddämpning av expansionstendenserna
i den interna ekonomien.

Den föreliggande nationalbudgeten ger ett siffermässigt uttryck för den
inträdda konjunkturavmattningen. Kalkylen visar på ett efterfrågeunderskott
av storleksordningen 1 miljard kronor. Såsom nationalbudgetdelegationen
framhållit, framstår detta efterfrågeunderskott närmast som ett
uttryck för den nedtoning av konjunkturen som eftersträvas för att åstadkomma
ökad stabilitet på arbetsmarknaden och förstärkt hållfasthet mot
prisstegringstendenser. Såsom av särskilt intresse vill utskottet erinra om
de överväganden, som i nationalbudgetkalkylen skett beträffande utrikeshandeln
och investeringsområdet. I fråga om utrikeshandeln ha nya uppskattningar
gjorts i fråga om både exporten och importen, framför allt
med avseende å prisantagandena. Sålunda har räknats med att bytesrelationerna
gentemot utlandet under år 1952 skola försämras med 2 procent
i förhållande till 1951. Risker anses dock föreligga för att exportpriserna
i fortsättningen skola falla snabbare än importpriserna. Med hänsyn härtill
har man i den reviderade nationalbudgeten utgått från att valutareserven
kommer att förbli praktiskt taget oförändrad under innevarande år.
Vidare förtjänar uppmärksammas, att man beträffande investeringsområdet
räknar med att kreditåtstramningen och övriga ekonomisk-politiska
ingripanden i stabiliseringssyfte samt den allmänna konjunkturavmattningen
leda till en försvagning av investeringsviljan jämfört med vad som
kunde bedömas vid årsskiftet. I den reviderade nationalbudgeten har sålunda
ökningen av investeringsvolymen under 1952 nedjusterats till 4 procent
jämfört med 5 procent i den preliminära nationalbudgeten.

En dämpning av de inflationistiskt betonade expansionstendenserna i
den svenska ekonomien har sålunda inträtt, och det ekonomiska läget
måste betecknas såsom i flera avseenden förändrat i jämförelse med föregående
år. Den av vinstkonjunkturen närda, extremt uppdrivna investeringsviljan
har mattats, sparandet har av tillgängliga uppgifter att döma
undergått en icke oväsentlig ökning, en tydlig tendens till försäljningssvårigheter
och en köparnas marknad föreligger. Vidare ha riskerna minskat
för att den internationella prisutvecklingen skall komma att förorsaka

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

en ytterligare uppdrivning av den svenska prisnivån under innevarande
år. Den inflationsdrivande vinstkonjunkturen har dämpats, och föreliggande
beräkningar tyda på att en viss stabilisering av prisläget kan emotses.
De anförda omständigheterna ge vid handen, att gynnsammare förutsättningar
nu inträtt för att uppnå en relativ stabilitet i fråga om priser
och inkomster efter det senaste årets kraftiga förskjutning i penningvärdet.
Det synes icke uteslutet, att avmattningstendenserna rent av kunna
leda till en negativ löneglidning under innevarande år och till att det i
vissa fall på grund av rådande köpmotstånd icke visar sig möjligt att taga
ut de priser som i och för sig kunde vara kostnadsmässigt motiverade. Det
är dock ännu för tidigt att avgöra, om den inträdda förändringen i läget
ger uttryck för en mera definitiv förbättring av den samhällsekonomiska
balansen. Den fortsatta utvecklingen är svårbedömbar. Utvecklingen kan
gå i en mera deciderat konjunkturdämpande riktning. Å andra sidan föreligga
fortfarande risker för en inflationistisk utveckling. Den ekonomiska
politiken måste därför innefatta en beredskap för bägge alternativen.
Skulle utvecklingen gestaltas enligt det förstnämnda alternativet, aktualiseras
frågan om en avveckling av vissa av de åtgärder som vidtagits inom
den ekonomiska politiken i stabiliseringssyfte. Vidare framstår i en dylik
situation kravet på en effektiv arbetsmarknadspolitik med särskild styrka.
Detta är emellertid fallet redan i nuvarande läge, där vissa sektorer av näringslivet
ha utsatts för sysselsättningssvårigheter, under det att andra
delar fortfarande ha högkonjunktur och brist på arbetskraft. I denna situation
är det av vikt att en överföring av arbetskraft kan ske till de näringsgrenar,
där knapphet på arbetskraft fortfarande är rådande.

Såsom nyss antytts, måste man dock alltjämt räkna med risker för en
inflationistisk utveckling genom en successiv uppdrivning av priser och
löner. Det bör emellertid framhållas, att den ekonomiska utvecklingen i
vårt land under den tid som nu med någon säkerhet kan bedömas i mera
avgörande grad än tidigare är beroende av våra egna åtgöranden. Under
det förflutna året har ju den primära kraften i den svenska pris- och
lönestegringen legat i inflytelserna utifrån. Med den delvis förändrade konjunkturbild
som nu utgestaltats ha förutsättningarna för en intern ekonomisk
stabilisering uppenbarligen i väsentlig grad förstärkts. Å andra sidan
måste den uppnådda balansförbättringen ännu bedömas vara labil.
Framtiden rymmer så betydande risker för en självständig pris- och inkomststegring
av inflationistisk natur, att det enligt utskottets mening
icke skulle vara försvarbart att, med utgångspunkt från en bedömning av
dagens läge, genomföra uppmjukningar i den hittills förda ekonomiska
politiken. Den inträdda konjunkturdämpningen kan icke anses vara så
djupgående och av så allmän räckvidd, att den skulle kunna motivera en
i avgörande hänseenden ändrad ekonomisk politik. De hittillsvarande riktlinjerna
för den ekonomiska politiken böra därför enligt utskottet alltjämt

Bankoutskoitets utlåtande nr 27.

utgöra grundvalen för stabiliseringssträvandena i vårt land. Det är av väsentlig
vikt att förhindra en ytterligare pris- och kostnadsuppdrivning. En
dylik skulle kunna framkalla betydande svårigheter för vårt land att hävda
sig i den internationella konkurrensen, varigenom vår utrikeshandel skulle
inskränkas och sålunda vår rörelsefrihet på valutaområdet ytterligare begränsas.
Utskottet har tidigare, senast i utlåtande nr 4 vid årets riksdag,
starkt understrukit vikten av att en tillräcklig valutareserv uppbygges för
att möjliggöra en önskvärd rörelsefrihet inom utrikeshandeln. Med hänsyn
härtill finner utskottet det betänkligt, att man nu i nationalbudgeten
icke anser sig böra räkna med någon ökning av valutareserven under innevarande
år. Utskottet vill ånyo starkt framhålla betydelsen av att valutareserven
uppbringas till att motsvara en mera betryggande andel av vår
årsimport än vad som för närvarande är fallet och vill därjämte uttala
önskemålet om en även ur kvalitativ synpunkt lämpligare sammansättning
av valutareserven.

Utskottet vill härefter övergå till att behandla läget på kreditmarknaden
och riktlinjerna för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Utskottet vill
i samband härmed nämna, att riksbankschefen och riksgäldsdirektören vid
föredragningar inför utskottet lämnat redogörelser för den senaste utvecklingen
inom förevarande område.

I sitt utlåtande nr 4 vid årets riksdag angående verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning redogjorde utskottet
för den vid månadsskiftet januari—februari detta år träffade överenskommelsen
mellan riksbanken och kreditinstituten angående riktlinjerna
för den fortsatta kreditpolitiken. Utskottet uttalade därvid bland annat,
att man syntes kunna räkna med att genom överenskommelsen skulle
åstadkommas en kraftig kreditåtstramande effekt. Det vore emellertid ännu
för tidigt att närmare bedöma verkningarna för näringslivet därav.
Utskottet framhöll dock, att det icke torde råda någon tvekan om att betydande
svårigheter kunde uppstå för vissa företag och sektorer inom näringslivet
till följd av kreditinskränkningen. Det låge emellertid vikt uppå
att de skärpta riktlinjerna för kreditgivningen fullföljdes konsekvent och
att icke uppkommande svårigheter toges till intäkt för krav på uppmjukningar
i kreditrestriktionerna. Utskottet uttalade även, att det vore av
väsentlig betydelse för den fortsatta utvecklingen att riksbanken bidroge
till ett positivt resultat genom att alltfort sträva efter att hålla penningmarknaden
stram.

Under den gångna delen av året har en markant omsvängning i läget på
penningmarknaden inträtt. Nettoresultatet av riksbankens transaktioner
under tiden januari—april 1952 utgjorde cn minskning av likviditeten på
marknaden med icke mindre än 501 miljoner kronor jämfört med blott 2
miljoner kronor under motsvarande tid föregående år. Under årets tre
första månader var indragningen av medel från marknaden än större eller

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

629 miijoner kronor, jämfört med 201 miljoner kronor under samma tid
året innan. Utvecklingen under april månad medförde emellertid ett likviditetstillskott
med 128 miljoner kronor, vilket dock var avsevärt lägre än
under april 1951, då likviditetsökningen uppgick till 198 miljoner kronor.

Utvecklingen inom riksgäldskontorets verksamhetsområde under årets
fyra första månader kännetecknas av samma gynnsamma inriktning som
under fjolåret, vilken närmare belystes i utskottets utlåtande nr 4 vid årets
riksdag. Budgetöverskottet och prisutjämningsavgifterna ha härvid spelat
en avgörande roll. Av statskontoret återbetalda kassaförstärkningar
samt prisutjämningsavgifter uppgå under sagda tid till ett sammanlagt
belopp av 1 302 miljoner kronor. Härav ha tillhopa 618 miljoner kronor
kunnat disponeras för statsskuldminskning samt ökning av riksgäldskontorets
checkräkning i riksbanken. Jämsides härmed har statsskulden undergått
en stark konsolidering. Den fonderade skulden har sålunda ökat med
527 miljoner kronor, under det att den tillfälliga sjunkit med icke mindre
än 829 miljoner kronor. Härjämte har en förlängning av löptiderna på den
tillfälliga statsskulden inträtt. Vad beträffar riksgäldskontorets verksamhet
under nästa budgetår tyda föreliggande beräkningar på att den statliga
sektorn kommer att — i likhet med vad fallet är under löpande budgetår
— vara självförsörjande med kapital. Under förutsättning att det nu
beräknade budgetöverskottet för budgetåret 1952/53 kan realiseras, skulle
sålunda något behov för riksgäldskontoret att företaga upplåning på marknaden
icke föreligga.

De anförda siffrorna ge uttryck för en betydande åtstramning på penningmarknaden.
Utvecklingen har även lett till vissa förskjutningar i ränteläget
och obligationskurserna. Återverkningarna på ränteläget av likviditetsåtstramningen
ha emellertid i enlighet med den fastslagna målsättningen
för räntepolitiken, vartill den gällande kreditöverenskoinmelsen ansluter
sig, begränsats till de områden av kreditmarknaden, som ej äro av
strategisk betydelse. Som bekant innebär överenskommelsen med kreditinstituten
en bindning av inteckningslåneräntorna och andra långa räntor till
vid tidpunkten för överenskommelsens träffande gällande räntesatser. Detta
har också med kreditinstitutens medverkan kunnat ske. Å andra sidan
kan man konstatera en viss ränteglidning på industrilån, växelkrediter etc.
Denna ränteglidning torde uppgå till *4—% procent och varierar med lånetypen.
Denna ränteglidning har också medvetet accepterats av riksbanken.
Av väsentlig vikt är emellertid att förhindra en sådan ränteglidning som
kan medföra risker för en uppgång i inteckningslåneräntan o. d. långa
räntor.

Kursutvecklingen på obligationsmarknaden har sedan kreditöverenskommelsens
ikraftträdande företett en successiv nedgång. Kursavmattningen
har dock hållit sig inom ramen för vad man från riksbankens sida räknat
med. Obligationsutbuden på börsen ha varit små och sporadiska. Riksban -

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

ken har icke under ifrågavarande tid företagit några obligationsköp på börsen
i kursstödjande syfte.

Enligt kreditöverenskommelsen skola affärsbankerna hålla en efter deras
storlek differentierad likviditet som i regel överstiger den nuvarande,
överenskommelsen innebär vidare, att ökad inlåning ej skall läggas till
grund för ökad utlåning utan helt skall tagas i anspråk för att uppnå den
åsyftade likviditetsförstärkningen. Härutöver har man emellertid räknat
med att det på åtskilliga håll kan bli nödvändigt att avsevärt nedbringa
utlåningsvolymen.

Det kan nu konstateras, att det icke varit möjligt för affärsbankerna att
uppnå den förutsatta likviditetsförbättringen. Likviditeten har i stället undergått
en försämring. Åtstramningen på penningmarknaden har i själva
verket varit utomordentligt kraftig under den gångna delen av året. Härtill
har i hög grad medverkat såväl effekten av det betydande budgetöverskottet
för löpande budgetår som inlevereringen av prisutjämningsavgifter
till riksgäldskontoret. Väsentliga belopp ha härigenom dragits ur marknaden.
Under januari—februari gick likviditetsutvecklingen ungefär såsom
förutsatts enligt kreditöverenskommelsen. Under mars månad inträffade
emellertid en likviditetsförsämring i affärsbankerna sammanhängande med
skatteuppbörden. Vid utgången av mars var bankernas likviditet ganska
svag. Belåning av obligationer skedde i viss omfattning från bankernas
sida. Utvecklingen under april har ej inneburit någon förbättring av läget.
Affärsbankerna ha måst sälja skattkammarväxlar till betydande belopp
till riksbanken, men de ha ändock icke kunnat ernå en tillfredsställande
kassaställning. Det ansträngda likviditetsläget under april betingades framför
allt av att betydande fyllnadsinbetalningar av skatt då ägde rum. Det
må ytterligare nämnas, att rediskontering av växlar nyligen skett hos riksbanken.

Det är tydligt att, om kreditåtstramningen ej genomförts, likviditetsläget
för affärsbankerna nu skulle varit ännu mera ansträngt. Det förtjänar
framhållas, att affärsbankernas inlåning ökade under tiden juli 1951—mars
1952 med 789 miljoner kronor, jämfört med 541 miljoner kronor under
tiden juli 1950—mars 1951. Ä andra sidan ökade utlåningen under förstnämnda
tidsperiod med allenast 438 miljoner kronor mot 1 163 miljoner
kronor under den sistnämnda perioden. Den anförda utvecklingen visar,
att åtstramningen borde ha satts in på ett ännu tidigare stadium. Det kan
emellertid ej förnekas, att vissa faktorer spelat en roll för likviditetsutvecklingen
som varit ägnad att skärpa effekten av den genom kreditöverenskommelsen
åstadkomna åtstramningen. Sålunda är det tydligt, att marknaden
nu i hög grad fått känning av indragningen av medel genom det
statliga budgetöverskottet och prisutjämningsavgifterna.

Från olika håll har framhållits angelägenheten av en effektiv kreditåtstramning.
Utvecklingen på kreditmarknaden ger enligt utskottet icke an -

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

ledning att nu ompröva åtstramningspolitiken. Det torde kunna antagas,
att den bristande likviditeten i banksystemet är av mera övergående art
och att läget lättar längre fram, särskilt i och med att exportsäsongen inträder
och valutorna därmed börja flyta in. Utskottet förutsätter, att riksbanken
följer den fortsatta utvecklingen med största uppmärksamhet. Målsättningen
bör alltjämt vara att affärsbankerna böra sträva efter att återställa
och förbättra sitt likviditetsläge i enlighet med vad som förutsatts
vid kreditöverenskommelsen. Den nu bedrivna kreditpolitiken bör därför
i sina grundprinciper fullföljas. Den berörda likviditetsutvecklingen kan
enligt utskottet icke tolkas som ett uttryck för att kraven på kreditinstituten
ställts för högt och att marknadens medelsförsörjning borde tillgodoses
på ett bättre sätt. Farhågor ha yppats för att även mycket legitima kreditbehov
skulle löpa risk att icke kunna bli tillgodosedda på grund av den
gällande kreditöverenskommelsen. Utan tvivel har den höjda pris- och lönenivån
medfört ett ökat behov av rörelsemedel inom näringslivet, och det
är därför också klart att ett ökat kreditbehov föreligger för normala, legitima
ändamål. Man bör emellertid enligt utskottet räkna med att bankerna i
första hand tillgodose de legitima kreditbehoven och att de i sådant syfte
nedbringa krediterna för ändamål som icke te sig lika nödvändiga. Penningmarknaden
bör därför alltjämt hållas stram, så att dylika krediter
successivt kunna utmönstras. Några uppmjukningar i nu gällande kreditrestriktioner
böra sålunda enligt utskottet icke ifrågakomma, utan den förda
kreditpolitiken bör fullföljas konsekvent. Härigenom bör det bli möjligt
för affärsbankerna att relativt snart återställa sin likviditet till ett rimligt
läge.

Utskottet vill i anslutning till det föregående sammanfattningsvis framhålla,
att den tidigare fastslagna målsättningen — upprätthållandet av ett
stabilt penningvärde — alltjämt bör utgöra den allmänna riktlinjen för
riksbankens penningpolitiska verksamhet. Riksbankens strävan bör sålunda
vara att hålla penningmarknaden stram. En påspädning av marknadens
likviditet bör icke ske annat än för tillfälliga situationer.

De riktlinjer, efter vilka den ekonomiska politiken bedrives, utgöra en
förening av generella metoder av finans- och penningpolitisk natur och av
speciella regleringar. Avvägningen mellan dessa åtgärder kan naturligtvis
alltid diskuteras. I de likalydande motionerna 1:298 och 11:390 har riktats
kritik mot olika slag av regleringar, vilka ingå som ett led i den hittillsvarande
ekonomiska politiken. Motionärerna äro av den uppfattningen, att
ett ökat mått av frihet inom den ram, som anges av en med generella medel
arbetande ekonomisk politik, skulle ge ett för det hela bättre resultat än
nuvarande regleringar. En övergång till en friare ekonomi framstår därför
enligt motionärerna såsom angelägen, och de anse att den redan nu bör
planeras och successivt genomföras. Utskottet vill för sin del icke bestrida,

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

att regleringarna inom det ekonomiska livet kunna ur vissa synpunkter
vara besvärande. En övergång till att i största möjliga utsträckning begagna
generella metoder i den ekonomiska politiken är därför i och för sig
önskvärd. Målet bör enligt utskottet vara att med tillämpning så långt
möjligt av generellt verkande ekonomisk-politiska medel uppnå och vidmakthålla
en samhällsekonomisk balans. Det sagda innebär å andra sidan
icke, att det i dagens läge skulle vara välbetänkt att avskaffa de regleringar,
som ingå som element i den nuvarande ekonomiska politiken. Detta
skulle kunna framkalla betydande risker för ett återuppflammande av inflationistiska
tendenser. Därmed skulle hela resultatet av den förda stabiliseringspolitiken
kunna gå till spillo. Försiktigheten bjuder därför enligt
utskottet, att man successivt och i takt med det ekonomiska lägets förbättring
vidtager de uppmjukningar av regleringarna inom samhällsekonomien,
som kunna befinnas möjliga.

Å andra sidan torde det med den konjunkturbild, som präglar det nuvarande
läget, förhålla sig så, att vissa detaljregleringar spela en mindre
självständig roll i den ekonomiska politiken än vad fallet är i en mer utpräglad
inflationskonjunktur. Sålunda synas kreditrestriktionerna och de
i investeringsbegränsande syfte vidtagna finanspolitiska åtgärderna nu ha
lett till en sådan försvagning av investeringsviljan, att den direkta investeringskontrollen
tenderar att minska i betydelse som ekonomisk-politisk faktor
när det gäller att motverka expansionstendenserna på investeringsområdet.

Vid en diskussion av frågan om riktlinjerna för den ekonomiska politiken
och om avvägningen mellan generella metoder och regleringar måste
det slutligen betonas, att hela detta spörsmål måste bedömas mot bakgrunden
av den fulla sysselsättningen med bevarat penningvärde såsom mål
för den ekonomiska politiken i vårt land. Detta problemkomplex är för
närvarande föremål för utredning. Det torde stå klart att denna målsättning
ställer krav på en aktiv ekonomisk politik från samhällets sida på
ett helt annat sätt än under tidigare skeden av den moderna ekonomiska
utvecklingen.

Med vad utskottet sålunda anfört torde de föreliggande motionerna få
anses besvarade. Utskottet är sålunda icke berett att tillstyrka bifall till
motionärernas hemställan om avlåtande av skrivelse till Kungl. Maj :t i av
motionärerna angivet syfte.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen må

1) bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition, nr 186;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
ovan anfört i fråga om riktlinjerna för den ekonomiska
politiken;

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

3) anse de likalydande motionerna 1:298 och 11:390 besvarade
genom vad utskottet ovan anfört och under 2) hemställt.

Stockholm den 15 maj 1952.

På bankoutskottets vägnar:

FRANS SEVERIN

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Sundvik, Fahlander, Werner,
Johannesson*, Nordenson, Hansson* och Mossberger*;

från andra kammaren: herrar Severin, Nilsson i Landskrona, Schmidt,
Sköldin*, Fagerholm, Gavelin*, Jönsson i Rossbol* och Gustafson i Göteborg.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Ewerlöf, Nordenson och Fagerholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort ha följande lydelse:

I Kungl. Maj :ts förevarande proposition föreslås en förnyad provisorisk
lagstiftning rörande riksbankens sedelutgivning för tiden 1 juli 1952—30
juni 1953. Enligt lagförslaget må riksbanken utgiva sedlar till ett belopp
av högst 4 800 miljoner kronor. Det nuvarande maximibeloppet utgör 4 400
miljoner kronor.

Utskottet konstaterar med beklagande, att den i propositionen nr 181
till fjolårets riksdag förebådade utredningen om riksbankens sedelutgivningsrätt
på längre sikt icke igångsattes förrän i mitten av november månad
1951. Den tid, som därefter stått till utredningsmännens förfogande, har
varit för kort för att ett av utredningen framlagt förslag om definitiv lagstiftning
i förevarande fråga skulle kunnat framläggas under vårsessionen
vid 1952 års riksdag. Ett förlängt provisorium på detta centrala område
av penningpolitiken är icke tillfredsställande och kan, såsom fullmäktige
i riksgäldskontoret framhållit, vara ägnat att framkalla ogynnsamma verkningar.
Än mer blir detta fallet om den provisoriska höjningen av sedelutgivningsrätten,
såsom i propositionen föreslås, medgives utan att försök
göres att konstruera något slags varningssignal som på ett tidigt stadium
kan fästa den allmänna uppmärksamheten på vad som håller på att ske.

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

Under sådana förhållanden ligger det särskild vikt på att statsmakterna
och riksbanken vidtaga effektiva åtgärder för penningvärdets upprätthållande
och sålunda begränsa behovet av utvidgad sedelutgivningsrätt. Förutsatt
att en sådan stabiliseringspolitik föres, vill utskottet inskränka sig
till att i anledning av den i propositionen föreslagna ytterligare höjningen
av maximibeloppet för riksbankens sedelutgivningsrätt att gälla för tiden
1 juli 1952—30 juni 1953 uttala att de principer som varit normerande för
sedeltäckningen under provisorietiden icke få prejudicera den mera definitiva
lagstiftningen på hithörande område. Utskottet har därför vid utformningen
av riktlinjerna för penningpolitiken strävat att bringa dessa i överensstämmelse
med lagstiftningen om sedelutgivningsrätten. En sådan samordning
är en förutsättning för att riksbanken skall äga möjlighet att i god
tid så påverka penningmarknaden, att de inflatoriska krafterna hållas tillbaka
och frågan om en höjning av gränsen för sedelomloppet därmed icke
behöver under nu berörda period aktualiseras genom sådana anspråk på
sedelutgivningen, som ha sin grund i en försämring av penningvärdet. Det
är utskottets förhoppning, att sedelutgivningen under det förlängda provisoriet
skall hållas inom den gräns, som bestämmes av inre monetär balans,
och därmed bereda väg för en definitiv lagstiftning, vilken kan ingå såsom
ett led i strävandena att åter göra den svenska kronan till en fritt växlingsbar
valuta.

Utskottet har ansett sig höra i anslutning till handläggningen av den föreliggande
propositionen samt de likalydande motionerna 1:298 och 11:290
behandla frågan om riktlinjerna för den ekonomiska politiken, med särskilt
avseende på den fortsatta valuta- och penningpolitiken.

Sedan årsskiftet 1951/52 ha på viktiga områden framträtt tendenser till
en konjunkturavmattning. På råvarumarknaderna ha priserna sålunda varit
vikande. Råvaruindices ha visat en kontinuerlig nedgång sedan januari
i år, efter att under senare delen av 1951 ha legat relativt stabila med
smärre förskjutningar i bägge riktningar. Det är dock vanskligt att bedöma
i vad mån denna tendens till eu vikande internationell konjunktur är av
mer varaktig natur.

Den internationella utvecklingen har påverkat den inhemska konjunkturbilden.
Denna har emellertid även fått sin prägel av en påtaglig och
delvis häftig åtstramning på kreditmarknaden. Resultatet har blivit ett
efterfrågeunderskott, som i sin tur åstadkommit bättre jämvikt på arbetsmarknaden
och hållit tillbaka de prisstegringstendenser, som i och för sig
kunnat utlösas av den sedan årsskiftet ytterligare ökade kostnadsnivån.
Ett betydande köpmotstånd har gjort sig gällande. Detta har främst framträtt
på den inhemska marknaden och återspeglas såväl i sjunkande produktion
som minskad sysselsättning inom konsumtionsvaruindustrierna.

Den svenska kapitalvaruindustrien har däremot kunnat öka sin produk -

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

tion men har numera känning av en växande konkurrens på exportmarknaderna.
Alltjämt inregistreras dock på vissa håll brist på arbetskraft.

I fråga om utrikeshandeln ha nya uppskattningar gjorts i fråga om både
exporten och importen, framför allt med avseende å prisantagandena.
Sålunda har i den reviderade nationalbudgeten räknats med att bytesrelationerna
gentemot utlandet under år 1952 skola försämras med 2 procent
i förhållande till 1951. Risker anses dock föreligga för att exportpriserna i
fortsättningen skola falla snabbare än importpriserna.

Den allmänna konjunkturbilden är följaktligen splittrad. I Sverige råder
visserligen ännu högkonjunktur, men en dämpning av de inflationistiskt
betonade expar.sionstendenserna har inträtt, och det ekonomiska läget
måste betecknas såsom i flera avseenden förändrat i jämförelse med föregående
år. De anförda omständigheterna ge vid handen att gynnsammare
förutsättningar nu inträtt för att uppnå en relativ stabilitet i fråga om
priser och inkomster efter det senaste årets kraftiga förskjutning i penningvärdet.
Den fortsatta utvecklingen är emellertid mer än vanligt svårbedömbar.
Den kan gå i en mera deciderat lconjunkturdämpande riktning.
Å andra sidan föreligga fortfarande vissa risker för en inflationistisk utveckling.
I ett dylikt läge framstår behovet av eu smidig och realistisk
samt för alla eventualiteter beredd ekonomisk politik som särskilt trängande.
Speciellt framstår kravet på en effektiv arbetsmarknadspolitik med
särskild styrka. Detta är emellertid fallet redan i nuvarande läge, där vissa
sektorer av näringslivet ha utsatts för sysselsättningssvårigheter, under
det att andra delar fortfarande ha högkonjunktur och brist på arbetskraft.
I denna situation är det av vikt att en överföring av arbetskraft kan
ske till de näringsgrenar, där knapphet på arbetskraft fortfarande är rådande.
Det varselsystem, som införts av industriens centrala organisationer
i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen, har här en viktig uppgift att
fylla. Betydelsefullt är därjämte, att bostadsförsörjningen ordnas på smidigaste
möjliga sätt för att underlätta en förflyttning av särskilt den gifta
arbetskraften från överskotts- till bristområden. Det är även angeläget,
att åtgärder för omskolning av arbetskraft i tid vidtagas. Utskottet har
med tillfredsställelse erfarit, att anstalter härför träffats inom exempelvis
textildistrikten och att härav redan föreligga positiva resultat.

Av den inom konjunkturinstitutet utförda analysen av pris- och kostnadsutvecklingen
i Sverige framgår, att den relativa sänkning av den svenska
pris- och arbetskostnadsnivån, som 1949 års devalvering medförde,
praktiskt taget gått förlorad genom fjolårets och innevarande års inflationsrörelser.
Det är följaktligen av väsentlig vikt att förhindra ytterligare
pris- och kostnadsstegringar. Dylika skulle kunna framkalla betydande svårigheter
för vårt land att hävda sig i den internationella konkurrensen, varigenom
vår utrikeshandel skulle inskränkas och vår rörelsefrihet på valutaområdet
sålunda ytterligare begränsas. Utskottet har tidigare, senast i ut -

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

låtande nr 4 vid årets riksdag, starkt understrukit vikten av att en tillräcklig
valutareserv upbygges för att möjliggöra en önskvärd rörelsefrihet inom
utrikeshandeln. Med hänsyn härtill finner utskottet det betänkligt att
man nu i nationalbudgeten icke anser sig böra räkna med någon ökning
av valutareserven under innevarande år. Utskottet vill ånyo starkt framhålla
betydelsen av att valutareserven uppbringas till att motsvara en mera
betryggande andel av vår årsimport än vad som för närvarande är fallet
och vill därvid särskilt understryka nödvändigheten av cn även ur kvalitativ
synpunkt lämpligare sammansättning av valutareserven. Vårt valutaproblem
är i nuvarande läge främst ett problem om en något så när
betryggande reserv av fritt användbara dollars och andra hårdvalutor. Detta
förhållande ger speciellt eftertryck åt vad utskottet ovan anfört om
vikten av en pris- och kostnadsutveckling inom landet som ej ytterligare
försvagar vår internationella konkurrenskraft.

Strävandena att förhindra en ytterligare stegring av den allmänna kostnadsnivån
— och i vissa fall även genomföra en sänkning av denna — kunna
förverkligas, endast om den allmänna ekonomiska politiken bringas i
samklang med företagarnas egen målsättning. En allmänt restriktiv ekonomisk
politik är det nödvändiga underlaget för större återhållsamhet även
inom näringslivet. Den ekonomiska politiken måste därför tills vidare alltjämt
vara så kärv, att det blir uppenbart att statsmakterna och de penningvårdande
instanserna icke ämna tillåta nya inflationsimpulser att slå
igenom. Å andra sidan motiverar det förändrade läget en översyn av de i
stabiliseringspolitiken ingående medlen. I första hand böra utmönstras sådana
element, vilka ha en direkt hämmande inverkan på exportförmågan
och produktionsviljan. Utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t ur denna
synpunkt ägnar särskild uppmärksamhet åt bl. a. de utjämningsavgifter,
som för närvarande utgå å skogsindustriens produkter. Vid utformningen
av företagsbeskattningen måste hänsyn tagas till att en planmässig konsolidering,
exempelvis genom tillräckliga avskrivningar, är en oundgänglig
förutsättning för nedbringandet av de fasta kostnaderna.

Den ekonomiska politikens tyngdpunkt bör i rådande läge förskjutas
från det fiskaliska till det penningpolitiska området. Med utgångspunkt
härifrån övergår utskottet nu till att behandla läget på kreditmarknaden
och riktlinjerna för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Utskottet
vill i samband därmed nämna, att riksbankschefen och riksgäldsdirektören
inför utskottet lämnat redogörelser för den senaste händelseutvecklingen
på förevarande områden. Under den gångna delen av året har en markant
omsvängning i läget på penningmarknaden inträtt. Nettoresultatet av riksbankens
transaktioner under tiden januari—april 1952 utgjorde en minskning
av likviditeten på marknaden med icke mindre än 501 miljoner kronor
jämfört med blott 2 miljoner kronor under motsvarande tid föregående
år. Under årets tre första månader var indragningen av medel från

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

marknaden än större eller 629 miljoner kronor, jämfört med 201 miljoner
kronor under samma tid året innan. Utvecklingen under april månad medförde
emellertid ett likviditetstillskott med 128 miljoner kronor, vilket dock
var avsevärt lägre än under april 1951, då likviditetsökningen uppgick till
198 miljoner kronor.

Dessa siffror ge uttryck för en mycket betydande åtstramning på kreditmarknaden.
I enlighet med de yrkanden, som vid flera tidigare tillfällen
reservationsvis framförts i bankoutskottet av hr Ewerlöf in. fl., skulle utskottet
emellertid hava föredragit en politik med en anpassning av räntan
över hela marknaden framför kvantitativa regleringar med en uppdelning
av marknaden i en ur räntesynpunkt privilegierad och en ur samma synpunkt
icke privilegierad sektor. Bortsett från de principiella synpunkter,
som kunna läggas på en sådan diskriminering, har den medfört praktiska
olägenheter, framför allt på obligationsmarknaden, vilken för närvarande i
stort sett är stängd för nya emissioner. Utskottet finner det vara av synnerlig
vikt, att försörjningen med krediter och betalningsmedel även fortsättningsvis
hålles knapp, så länge konjunkturläget och valutasituationen
gör detta nödvändigt, men erinrar om det fullt legitima behov av ökade
rörelsekrediter åtskilliga företag ha på grund av det höjda pris- och kostnadsläget.
Skäl finnas för antagandet, att det allmänna likviditetsläget längre
fram tenderar att lätta, särskilt i och med att exportsäsongen inträder
med ett rikligare valutainflöde. Utskottet förutsätter, att riksbanken kommer
att följa en sådan utveckling med största uppmärksamhet. En påspädning
av marknadslikviditeten bör icke ske annat än för tillfälliga situationer.
Vid fullgörandet av sin marknadsreglerande uppgift bör riksbanken
åtnjuta största möjliga handlingsfrihet och icke hindras exempelvis
av ett upprätthållande av den nuvarande konstlade klyvningen av kapitalmarknaden.
Upprätthållandet av ett stabilt penningvärde bör vara det
främsta målet för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

Som ovan framhållits förefaller den allmänna konjunkturbilden vara sådan
att en ekonomisk politik som i huvudsak arbetar med automatiskt
verkande, generella medel har de största utsikterna att ge ur allmän synpunkt
tillfredsställande resultat. Målet måste vara att stabilisera priserna
och att undvika störningar som kunna leda till försämrad eller försvagad
ställning i förhållande till yttervärlden och till allvarligare hinder för en
hög och jämn sysselsättning.

Utskottet bedömer utsikterna att med penningpolitiska medel nå effekt
som gynnsamma. Det fäster avgörande vikt vid målmedvetna ansträngningar
i syfte att begränsa statens löpande utgifter och att koncentrera de
statliga investeringarna på omedelbart nödvändiga och snabbt produktionsframjande
ändamål. En snarast möjligt genomförd skattesänkning bör
stimulera viljan till produktiva insatser och skapa ökat utrymme och ökad
benägenhet för ett stigande enskilt och frivilligt sparande. Speciella åtgär -

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

der i syfte att bryta ett möjligen avtagande men dock existerande »sparmotstånd»
äro synbarligen nödvändiga. Skatteingripanden som allvarligt
kunna dämpa viljan till företagssparande eller begränsa utrymmet för detsamma
äro icke förenliga med lägets krav. Det är enligt utskottets mening
väsentligt att en reell grund skapas för alla de investeringar som
måste betraktas som ofrånkomliga för att bevara och öka det svenska produktionslivets
förmåga att hävda sig i en hårdnande konkurrens till gagn
för hela folkhushållet, icke minst för de stora löntagargrupperna.

Utskottet betraktar det enbart som en fördel att en politik efter dessa
huvudlinjer begränsar statsmakternas nuvarande direkta inflytande över
medborgarnas ekonomiska handlande. Det indirekta inflytandet, som fortfarande
tämligen obeskuret finns kvar, måste anses till fyllest för att påverka
det ekonomiska klimatet.

Såsom framgår av det anförda anser utskottet att tiden nu är inne för
en avveckling av huvuddelen av de direkta kontrollerna. Dessa hava tillkommit
under förhållanden som ej äro jämförliga med nu rådande och helt
motiverats med hänvisningar till extraordinära situationer. Det är av vikt
att de ej förvandlas till instrument för en mera normal ekonomisk politik
eller för ideologiskt inriktade strävanden.

En sådan avveckling av kvarvarande regleringar och kontroller som utskottet
förutskickar måste emellertid ske successivt och taga viss tid i anspråk.
Det är dock enligt utskottets mening angeläget att riksdagen ger
till känna att den anser att avvecklingen bör komma till stånd, att den
omedelbart bör påbörjas överallt där så ske kan och att den slutföres inom
begränsad tid.

Särskilt yttrande

av herrar Hansson, Schmidt och Gustafson i Göteborg.

Den skildring och bedömning av det ekonomiska läget, som ges i bankoutskottets
majoritets utlåtande, kunna vi i många avseenden men ej i alla
ansluta oss till. Sällan synas så många svåra politiska och ekonomiska problem
i olika delar av världen varit inflätade i varandra. Kombinationerna
av de olika lösningar, som dessa problem kunna tänkas få, äro otaliga och
kunna på olika — i vissa fall diametralt motsatta — sätt påverka den ekonomiska
utvecklingen i vårt land. För att citera majoritetsutlåtandet: »Den
fortsatta utvecklingen är svårbedömbar.»

På vissa enligt vår mening väsentliga punkter i majoritetsutlåtandet vilja
vi emellertid göra några kommentarer, de må avse ett klarläggande, ett
understrykande eller ett avståndstagande.

Efter senaste tidens prisfall på råvarumarknaden har inflytandet via importen
för närvarande försvagats. Med reservation för vad som i början

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 8 samt. Nr 27.

Baiikoulskottets utlåtande nr 27.

sagts om den allmänna utvecklingen har det därför förunnats oss en paus
till självrannsakan och insättande av egna krafter till stabilisering av det
ekonomiska läget. Så har redan skett i form av den kreditåtstramning,
varom riksbanken och affärsbankerna i början av detta år träffat överenskommelse.
Tyvärr ha de kreditåtstramande åtgärderna kommit för sent;
vi hänvisa därvidlag till våra uttalanden ej blott i förutnämnda utlåtande
detta år utan även till vad vi framhöllo i bankoutskottets utlåtande nr 5
1951: »Genom att i så fall en åtstramning av penning- och kredittillgången
kommit till stånd på ett tidigare stadium skulle dess effektivitet vuxit och
därmed en dämpning av den alltför stora investeringsbenägenheten kunnat
äga rum.» Vi konstatera, att man i majoritetsutlåtandet nu accepterar denna
uppfattning. Tilläggas bör, att i det tillstånd näringslivet och arbetsmarknaden
vid den tidpunkten befunno sig, hade dessa då lättare kunnat
ta en kreditåtstramning liksom att densamma hade kunnat genomföras på
ett smidigare sätt.

Den för sent insatta och därigenom i vissa avseenden onödigt hårt verkande
kreditåtstramningen råkar nu sammanfalla med en konjunkturavmattning
om vars längd och styrka man ej vågar göra några uttalanden.
Ehuru väl någon mera väsentlig uppmjukning i kreditpolitiken ej kan motiveras
i dagens läge, är det viktigt att ett beredskapsmoment inlägges i
den ekonomiska politiken, så att en omläggning, i den mån detta erfordras,
kan ske utan försening för att därmed undgå en icke önskvärd begränsning
av den ekonomiska verksamheten i vårt land. En räntepolitik, som inte
avstår från en viss rörlighet i räntenivån och därför kan smidigare anpassa
sig till kreditvärdigheten och säkerhetens art, kan komma att visa sig vara
ett verkningsfullt medel i en sådan omläggning. Bland annat skulle den
överföring av arbetskraft som utskottsmajoriteten berör kunna underlättas.

Om, som utskottsmajoriteten framhållit, »en viss stabilisering av prisläget
kan emotses», får man enligt vårt förmenande inte förbise, att relationen
mellan priser och kostnader i Sverige och utlandet det senaste
året undergått en ogynnsam utveckling. Det svenska näringslivets konkurrensförmåga
på världsmarknaden har avtagit. Det framstår som en angelägen
uppgift att utbreda insikter om dessa förhållanden. Tanken på exportavgifter,
som framfördes i höstas, har tydligen ingen motivering i nuvarande
läge. Tvärtom framstår en snar avveckling av existerande konjunkturutjämningsavgifter
som välmotiverad.

Ovan har räntepolitikens roll i den ekonomiska politiken berörts. Det
synes oss som om majoriteten i utskottet tagit väl lätt på med räntepolitiken
sammanhängande problem. Den ränteglidning, som konstateras viså-vis
industrilån och växelkrediter, har under tryck av konjunkturförändringen
tagit sig uttryck även på aktiemarknaden, där avkastningen på förstklassiga
bank- och industriaktiers nu noterade kurser stigit till en förhållandevis
hög nivå. Den s. k. »grå marknadens» ökade betydelse och de för -

Bankoutskottets utlåtande nr 27.

skjutningar i fråga om räntevillkoren, som där uppstå, få ej heller förbises.
Beträffande dessa frågor hänvisas till tidigare uttalanden från vårt håll i
anslutning till proposition nr 221/1951 med förslag till lag om räntereglering.

Vid upprepade tillfällen ha vi framhållit den ekonomiska orättvisa, som
uppkommit genom penningvärdets fall, orättvisor som särskilt drabba
många mindre motståndskraftiga. Vi tänka närmast på åldringar, många
ensamstående kvinnor och omyndiga barn, vilka ej kunna göra sig delaktiga
i den arbetsavtalens kompensation för ett fallande penningvärde,
som tillkommer dem som tillhöra de arbetsföra årsklasserna. I regel ha dessa
ej samma möjlighet att i stället för ren penningplacering göra sådana placeringar
i sakvärden, som stå den förfarne eller store kapitalägaren till
buds. Därför vilja vi ännu en gång understryka den avgörande vikten för
landet i allmänhet och för dess näringsliv i synnerhet av att penningvärdet
bevaras.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952
520657