Bankoutskottets utlåtande Nr 27 (Utlåtande 1931:Bu27 bu)

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 13 april 1931 kl. 2 e. m.

Utlåtande, angående vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet
hänvisade framställningar rörande elfte huvudtiteln.

A. Civila pensionsväsendet.

l:o.

I en till riksdagen avlåten, den 23 januari 1931 dagtecknad proposition
nr 54, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att lärarinnan vid förskolan för blinda å Tomteboda Ellen
Emilia Linde må för erhållande av pension tillgodoräkna sig den tid, hon
före sitt inträde i statens tjänst den 1 januari 1922 tjänstgjort såsom lärarinna
vid folkskola och vid den med drottning Sofias stiftelse förenade
vårdanstalten i Vänersborg.

Äng.

tjänst årsber
åkning för
pension åt
lärarinnan
Ellen Emilia
Linde.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att Ellen Linde, som
är född den 16 mars 1876, tjänstgjort som vikarierande lärarinna vid folkskola
från och med den 21 september 1903 till och med vårterminen 1904
och som ordinarie folkskollärarinna från och med höstterminen 1904 till
och med höstterminen 1908; att hon läsåret 1908—1909 genomgått provårskurs
vid institutet och förskolan för blinda å Tomteboda; att hon tjänstgjort
som extra ordinarie lärarinna vid folkskola från och med höstterminen
1909 till och med vårterminen 1911; att hon tjänstgjort som första lärarinna
vid den med drottning Sofias stiftelse förenade vårdanstalten i Vänersborg
från och med den 1 juli 1911 till och med den 31 oktober 1922 samt i
egenskap av första lärarinna vid vårdanstalten i Lund för blinda med
komplicerat lyte från och med den 1 november 1922 till och med den 31
juli 1923, såsom vikarierande lärarinna vid förskolan för blinda å Tomte-''
boda från och med den 1 augusti 1923 till och med den 14 augusti 1925
samt såsom ordinarie lärarinna vid nämnda förskola alltsedan den 15 au Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 8 sami. 18 höft. (Nr 27.)

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

UUkottet.

Ang.

pension åt
förra småskollärarinnan

Signe Eriksson.

gusti 1925; att hon åtnjutit ledighet från sin befattning såsom ordinarie
folkskollärarinna under höstterminen 1908 för genomgående av provårskurs
vid institutet å Tomteboda och under tiden från och med den 1 augusti
1923 till och med den 31 juli 1925 från sin lärarinnebefattning vid vårdanstalten
i Lund för fullgörande av tjänstgöring vid förskolan å Tomteboda;
samt att hon för sin tjänstgöring erhållit mycket goda vitsord.

Statskontoret har i ärendet framhållit, att Ellen Linde kunde för pension
räkna tjänstår allenast från ingången av år 1922, då hon började åtnjuta
avlöning av statsmedel. Vid uppnående av avgångsåldern, 55 år, den 16
mars 1931 komme hon alltså att innehava allenast något över nio tjänstår
och följaktligen icke vara berättigad till någon som helst pension. Emellertid
holle statskontoret före, att fullgoda skäl förelåge att genom framställning
till riksdagen utverka medgivande, att Ellen Linde finge utan
hinder av föreskriften i 7 § av pensionslagen erhålla rätt till pension och
därvid äga tillgodoräkna sig såsom tjänstår även den tid, varunder hon
före sitt inträde i statens tjänst den 1 januari 1922 tjänstgjort såsom
lärarinna vid folkskola och vid den med drottning Sofias stiftelse förenade
vårdanstalten i Vänersborg. I händelse av bifall härtill syntes Ellen
Linde, som innehade samtliga ålderstillägg till lönen vid sin tjänst, så
att hennes pensionsunderlag utgjorde 2,700 kronor, kunna vid avgången
komma i åtnjutande av hel pension, motsvarande nämnda pensionsunderlag.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

I likhet med departementschefen anser utskottet skäligt, att Ellen Linde,
som genom statens övertagande av en enskild vårdanstalt gått miste om
sin på avgiftsplikt grundade pensionsrätt, för erhållande av pension tillgodoräknas
den tid, hon innehaft anställning såsom lärarinna vid folkskola
och vid berörda enskilda vårdanstalt. Utskottet förordar därför bifall
till det föreliggande förslaget och hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition.

2:o.

I en till riksdagen avlåten, den 13 mars 1931 dagtecknad proposition nr
178 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att förra småskollärarinnan Signe Eriksson må från och med den
1 januari 1931 under sin återstående livstid från statens pensionsanstalt
uppbära en årlig pension av 600 kronor, att utgå enligt de beträffande pension
åt småskollärare i övrigt gällande bestämmelserna i anstaltens reglemente.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 3

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Signe Eriksson, som är född
den 5 januari 1891, innehade anställning såsom ordinarie småskollärarinna
vid Skönneruds fasta småskola i Järnskogs skoldistrikt under tiden
från och med den 1 januari 1912 till och med den 30 juni 1924, då hon på
egen begäran avgick från sin befattning; att hon under tiden för nämnda
anställning var tjänstledig på grund av sjukdom den 20 maj—den 7 juli
och den 3 november—den 18 december 1920 samt från och med den 1 januari
1921 till avskedstagandet; att hon i september 1929 till skolrådet i Järnskogs
församling ingav framställning örn erhållande av genast börjande
tjänstepension, vid vilken framställning fogades läkarintyg, som utvisade,
att sökanden vid tidpunkten för avskedstagandet på grund av sjukdom
(lungtuberkulos) varit oförmögen att sköta sin befattning samt att
hon fortfarande och för framtiden av samma sjukdom vore urståndsatt
att tjänstgöra såsom lärarinna; att nämnda framställning av skolrådet
med tillstyrkan överlämnades till statens pensionsanstalt, som enligt
beslut den 7 mars 1930 icke fann sådana omständigheter föreligga, som
enligt anstaltens reglemente kunde berättiga till begärd pension.

Statens pensionsanstalt har i avgivet utlåtande över en av Eriksson hos
Kungl. Majit gjord framställning örn pension anfört följande:

Då pensionsanstalten den 7 mars 1930 förehade till prövning frågan örn
sökandens rätt till pension, inhämtades, att sökanden under femårsperioden
närmast före avgången från tjänsten den 1 juli 1924 själv uppehållit
densamma under något mer än ett läsår och för övrigt varit tjänstledig
på grund av sjukdom. Tillämpning av föreskrifterna i § 18 mom.
1 c), § 19 och § 24 mom. 1 b) av pensionsanstaltens reglemente den 31 december
1919 hade på grund därav varit utesluten. Ej heller eljest hade
förelegat någon omständighet, som enligt reglementet kunde berättiga
henne till genast börjande förtidspension. Hade sökanden däremot med
fortsatt sjukledighet kvarstått i sin tjänst även under höstterminen 1924,
skulle med stöd av nyss åberopade stadganden kunnat tilldelas henne
“/* av hel pension, 1,237 kronor 50 öre, eller 928 kronor 12 öre från 1925
års ingång.

Sökandens begäran örn avsked från tjänsten syntes hava förestavats
av den uppfattningen, att det ej vore rätt av henne att längre kvarstå
vid tjänsten, då hon väl förstode, att hennes krafter ej skulle tillåta henne
att återtaga tjänstgöringen. Örn den rätt till förtidspension, som under
viss betingelse tillkomme henne, hade hon uppenbarligen varit okunnig.
I ett ungefärligen liknande ärende hade Kungl. Majit efter riksdagens medgivande
(Kungl. Majits prop. nr 132:1929; R. skr. nr 215:1929, punkt 3)
förklarat förra småskollärarinnan Ester Desideria Mellander berättigad till
en förtidspension av 928 kronor 12 öre från statens pensionsanstalt.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och till sökandens ömmande levnadsvillkor
har pensionsanstalten hemställt, att Eriksson måtte från och med
den 1 januari 1931 under sin återstående livstid från anstalten få åtnjuta
en årlig pension av 928 kronor 12 öre.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Motion 1:245.

JJtskottet.

Statskontoret har i ärendet erinrat, att riksdagen i ett flertal fall medgivit,
att pension finge utgå till befattningshavare, som erhållit avsked
före den tidpunkt, då rätt att avgå med pension för dem inträtt. I samtliga de
av statskontoret avsedda fallen hade vederbörande dock på grund av sinnessjukdom
eller höggradig neurasteni icke varit i stånd att bedöma följderna av ett
avskedstagande. Beträffande sökanden vore förhållandena annorlunda. Att hon
begärt avsked några månader före den tidpunkt, då för henne inträdde
rätt att efter avsked erhålla pension, syntes hava berott på okunnighet
örn för henne gällande pensionsbestämmelser. Det syntes därför kunna
ifrågasättas, huruvida pension över huvud taget borde beredas sökanden.
Vid det förhållandet att hon tagit avsked endast något över fyra månader,
innan hon kunnat erhålla avsked med pension, och då hon syntes
sakna medel för sitt uppehälle, ville statskontoret dock ej motsätta sig,
att något årligt understöd utverkades åt henne. Med erinran örn att i de
flesta av da av statskontoret åberopade fallen pensionerna reducerats
i jämförelse med vad som författningsenligt skulle tillkommit vederbörande,
ansåge sig statskontoret icke böra tillstyrka högre pensionsbelopp än
600 kronor.

Departementschefen bär biträtt statskontorets förslag.

Beträffande utredningen i övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren i anledning av propositionen väckt motion nr 245, vari herr
Bergman jämte två av kammarens övriga ledamöter hemställt, »att riksdagen
måtte medgiva, att förra småskollärarinnan Signe Eriksson må från
och med den 1 januari 1931 under sin återstående livstid från statens pensionsanstalt
uppbära en årlig pension av 928 kronor 12 öre att utgå enligt
de beträffande pension åt småskolelärare i övrigt gällande bestämmelser i
anstaltens reglemente».

Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisar utskottet till motionen.

På sätt departementschefen uttalat, synes det med hänsyn till i ärendet
upplysta omständigheter knappast billigt, att Signe Eriksson på grund av
sitt avskedstagande skall gå i mistning av hela den pension, hon varit berättigad
erhålla, därest hon förblivit i tjänst den korta tid, som återstått
till dess hon i anledning av sin sjukdom blivit skyldig att avgå. Utskottet
vill därför tillstyrka, att åt Eriksson beviljas någon pension från statens
pensionsanstalt. De särskilda förhållanden, vilka i detta fall föreligga, hava
synts utskottet motivera, att reduktionen av det belopp, som under nyss
angiven förutsättning författningsenligt skulle hava utgått, icke göres så
stor, som Kungl. Majit föreslagit. Utskottet har — med tillmötesgående
i viss mån av motionärernas framställning — ansett sig böra förorda en
reduktion av endast omkring 10 procent eller till i avrundat tal 840 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande proposition
samt omförmälda motion I: 245, må medgiva, att förra
småskollärarinnan Signe Eriksson må från och med
den 1 januari 1931 under sin återstående livstid från
statens pensionsanstalt uppbära en årlig pension av 840
kronor, att utgå enligt de beträffande pension åt småskollärare
i övrigt gällande bestämmelserna i anstaltens
reglemente.

3:o.

I två motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 46 av
herr Johansson, Johan Bernhard, jämte tre av kammarens övriga ledamöter
och den andra i andra kammaren under nr 42 av herr Andersson i
Falkenberg jämte två av kammarens övriga ledamöter, har hemställts,
att riksdagen måtte besluta »att till folkskolläraren Erik Henning Holmberg
i Varberg, som vid sin avgång från folkskollärarbefattning från
statens anstalt för pensionering av folkskollärare m. fl. tilldelats en pension
av 1,159 kronor 9 öre, bevilja en tilläggspension av 999 kronor 45
öre eller till så stort belopp att slutsumman uppgår till 28/33 av hel tjänstepension».

Beträffande de skäl, som till stöd för förslaget åberopats, får utskottet
hänvisa till de särskilda motionerna med därvid fogade bilagor.

Av tillgängliga handlingar framgår, att Holmberg, som är född den 12
maj 1870, efter avlagd folkskollärarexamen innehaft anställning dels såsom
vikarierande folkskollärare höstterminen 1891 och såsom extra ordinarie
folkskollärare år 1892, dels ock såsom ordinarie folkskollärare i Tvååkers
skoldistrikt den 1 januari 1893—den 30 juni 1906 samt i Varbergs
skoldistrikt den 1 juli 1906—den 1 mars 1921. Under sistnämnda anställningstid
åtnjöt emellertid Holmberg tjänstledighet för enskilda angelägenheter
läsåren 1917/1918—1920/1921 med undantag allenast för vissa kortare
tjänstgöringsperioder, tillsammans under nämnda fyra läsår utgörande
omkring 2^2 vecka. Den 1 mars 1921 avgick Holmberg från sin ordinarie
lärarbefattning för att tillträda enskild tjänst. Den 1 september
1925 återgick han till lärartjänstgöring i befattning såsom extra ordinarie
folkskollärare i Varbergs skoldistrikt, vilken befattning han, efter den 12
maj 1930 uppnådd pensionsålder, lämnade med utgången av vårterminen
1930.

I november 1929 gjorde Holmberg hos Kungl. Majit framställning örn
rätt att vid blivande avgång från sin extra ordinarie folkskollärarbefattning
komma i åtnjutande av pension, beräknad efter det för ordinarie
folkskollärare gällande pensionsunderlaget.

Äng.

tilläggspension
dt förre
folkskolläraren
E. H.
Holmberg.

Utskottet.

6 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Över ifrågavarande ansökning, som tillstyrktes av vederbörande folkskolinspektör,
yttrade sig skolöverstyrelsen. Överstyrelsen tillstyrkte
därvid i första hand bifall till ansökningen. Skulle emellertid hinder
möta för beviljande av full pension såsom för ordinarie folkskollärare,
ville överstyrelsen hemställa, att vid bestämmandet av pensionens storlek
hänsyn dock måtte tagas till Holmbergs tjänstetid i ordinarie befattning
på sådant sätt, att honom tillerkändes ett pensionsbelopp, motsvarande avkortad
pension, beräknad å det den 1 mars 1921 för honom gällande högre
pensionsunderlaget. Skolöverstyrelsen utgick med ledning av då föreliggande
handlingar från antagandet, att Holmberg vid avgång från den
ordinarie folkskollärartjänsten år 1921 kunnat för pension räkna 28 tjänstår,
samt tillstyrkte i anslutning härtill beviljande av ett pensionsbelopp,
motsvarande 28/33 av hel tjänstepension för ordinarie lärare.

I ärendet avgavs vidare utlåtande av statens pensionsanstalt, som anförde,
att ett bifall till ansökningen även i den modifierade form, som av
skolöverstyrelsen alternativt föreslagits, skulle innebära en avvikelse från
föreskrifterna i § 24 mom. 1 a) i reglementet för statens pensionsanstalt,
vilka finge anses äga principiell innebörd. En dylik avvikelse skulle ju
emellertid kunna undantagsvis förordas, där starka billighetsskäl kunde
anföras till stöd därför. Hen åberopade omständigheten, att Holmberg
tidigare under lång tid varit ordinarie folkskollärare, syntes i och för
sig icke kunna betraktas som ett dylikt skäl, eftersom han frivilligt lämnat
denna tjänst för att ägna sig åt annan verksamhet. Och då i övrigt
icke syntes föreligga någon omständighet, som skulle tala för ett bifall
till ansökningen, funne pensionsanstalten sig för sin del förhindrad tillstyrka
framställningen.

Sedan statskontoret i avgivet utlåtande instämt i vad pensionsanstalten
yttrat, fann Kungl. Maj:t genom beslut den 28 mars 1930 ansökningen
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Efter ansökan företog pensionsanstalten sedermera prövning av frågan
örn Holmbergs pensionsrätt och tillerkände honom genom beslut den 17
oktober 1930 avkortad pension till belopp av 1,159 kronor 9 öre, räknat
från och med den 1 juli 1930. Härvid tillgodoräknades Holmberg författningsenligt
30 tjänstår eller hela den tid, varunder han innehaft befattning
såsom vikarierande, extra ordinarie och ordinarie folkskollärare, med
undantag av den period, läsåren 1917/1918—1920/1921, då han åtnjutit
tjänstledighet för enskilda angelägenheter. I enlighet härmed bestämdes
pensionen till s%3 av hel pension. Till grund för pensionsbeloppets fastställande
lades författningsenligt det för extra ordinarie folkskollärare
gällande pensionsunderlaget av 1,275 kronor.

Såsom av utredningen framgår, har Holmberg vid avgången från sin
tjänst författningsenligt tillerkänts avkortad pension motsvarande 80/,3

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

av det för honom under åren närmast före avgången gällande, för extra
ordinarie folkskollärare fastställda pensionsunderlaget.

Motionärernas förslag synes avse, att Holmberg skulle — i anslutning
till vad skolöverstyrelsen i omförmälda utlåtande alternativt föreslagit —
tillerkännas pension, grundad på det för honom vid avgången från ordinarie
befattning år 1921 gällande pensionsunderlaget och beräknad i förhållande
till det antal tjänstår, som han vid tiden för avgång från den
ordinarie tjänsten kunde räkna.

Ett bifall till detta förslag skulle, såsom statens pensionsanstalt framhållit,
innebära en principiell avvikelse från de i reglementet för pensionsanstalten
innefattade reglerna. Det skulle därjämte strida mot de grunder,
som tillämpas för pensionering av befattningshavare i statstjänst,
enligt vilka grunder pensionsförmånen bestämmes i förhållande till pensionsunderlag,
som för tjänstinnehavare gällt under tiden närmast före
avgången ur tjänst. Vid sådant förhållande och då till stöd för ett undantag
från stadgade regler i detta fall icke synas kunna åberopas särskilda
hillighetsskäl, finner sig utskottet icke kunna tillstyrka någon åtgärd
i motionernas syfte.

Med åberopande av det anförda och under erinran, att ärendet nyligen
varit föremål för prövning av Kungl. Majit utan att föranleda framställning
till riksdagen, får utskottet hemställa,

att förevarande motioner I: 46 och II: 42 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

4:o.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under
nr 124 av herr Norman jämte två’ av kammarens övriga ledamöter och
den andra inom andra kammaren under nr 280 av herrar Olovsson i
Västerås och Larsson i Stockholm, har hemställts, »att riksdagen måtte
besluta tillerkänna slöjdläraren Fritz Vilhelm Ljung en fyllnadspension av
600 kronor årligen att utgå av statsmedel fr. o. m. budgetåret 1931/1932.»

I motionerna har till stöd för yrkandet anförts bland annat följande:

»Enligt reglementet för statens pensionsanstalt (§ 24 mom. 1 a) utgår full
pension endast örn pensionären vid avgången räknar minst 33 tjänsteår, i
annat fall avkortas pensionen i proportion till tjänsteårens antal. Som
tjänsteår räknas för folkskollärare m. fl. endast läsår, under vilka vederbörande
haft minst 20 undervisningstimmar i veckan (§ 45).

Slöjdläraren Fritz Vilhelm Ljung, född den 7 april 1867, började sin
bana som slöjdlärare år 1893 vid folkskolan i Sala. Fr. o. /n. 1897
tjänstgjorde han dessutom vid samskolan i Sala och omhänderliade därmed
hela slöjdundervisningen i staden, som emellertid endast omfattade sammanlagt
14 undervisningstimmar per vecka. Fr. o. m. 1905 utökades
slöjdundervisningen i folkskolan och därmed herr Ljungs tjänstgöring där -

Ang.

tilläggspension
åt slöjdläraren

F. V. Ljung.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

städes till 16 timmar, och samtidigt anförtroddes han även slöjdundervisningen
i Norrby folkskola utanför Sala, 4 timmar. Antalet undervisningstimmar
per vecka uppgick nu inalles till 26 och uppnådde lagens
minimum, örn man endast förutom folkskolan i Sala medräknar en av de
bägge övriga skolorna. Trots detta har pensionsanstalten av formella skäl
funnit sig nödsakad icke tillgodoräkna herr Ljung tjänsteår förrän fr. o. m.
den 1 juli 1907, då han överflyttade till Västerås och där genast fick
minst 36 timmars tjänstgöring. Herr Ljung får sålunda endast 23 tjänsteår
sig tillgodo, och pensionens belopp blir 23 ,3 av full pension, 1,875 kronor,
eller 1,306 kronor 81 öre.»

Beträffande motiveringen i övrigt hänvisas till motionen nr 124 i första
kammaren.

över ifrågavarande motioner har statskontoret på anhållan av utskottet
anbefallts avgiva utlåtande. Nämnda ämbetsverk har i ärendet hört statens
pensionsanstalt, som anfört följande:

Pensionsanstalten förehade prövning av Ljungs pensionsrätt den 16 januari
1931 och fann sig därvid kunna tillgodoräkna honom tjänstår för pension
först från och med den 1 juli 1907, då han anställdes å sin nuvarande
tjänst i Västerås. Vid tillämnad avgång från tjänsten den 7 april 1931
då Ljung fyller 64 levnadsår (pensionsåldern är 60 år, men medgivande
kan lämnas att kvarstå i tjänst intill 65 år), skulle han sålunda kunna
räkna endast 23 fulla tjänstår; och med hänsyn härtill fann pensionsanstalten
honom berättigad till pension med -3/:l:j av pensionsunderlaget
1,875 kronor, således 1,306 kronor 81 öre. Denna pension ökas med pensionsförhöjning
I (Förf. 280/1925) till 1,536 kronor.

Skulle det medgivas Ljung att ytterligare kvarstå i tjänst till den 1 juli
1931, då han kan räkna jämna 24 tjänstår, bleve grundpension och förhöjd
pension respektive 1,363 kronor 63 öre och 1,620 kronor.

I båda fallen tillkommer dyrtidstillägg, utgörande enligt nu gällande
grunder 252 kronor för år i båda fallen, varigenom totalpensionerna bliva
respektive 1,788 kronor och 1,872 kronor.

För jämförelses skull må nämnas, att hel grundpension 1,875 kronor med
pensionsförhöjning I uppgår till 2,112 kronor, vartill kommer dyrtidstillägg
med för närvarande 288 kronor, således sammanlagt 2,400 kronor.

Tjänstår för Ljungs tjänstgöring före den 1 juli 1907 vid Sala samskola
samt vid folkskolorna i Sala och Norrby har pensionsanstalten ansett sig
förhindrad tillgodoräkna honom med hänsyn till stadgandena i § 22 mom.
la) i pensionsanstaltens reglemente den 31 december 1919 (nr 878), jämfört
med §§ 1 och 10 i reglementet för småskollärares m. fl. ålderdomsunderstödsanstalt
den 22 juni 1892 enligt lydelsen i nådiga kungörelsen den 24
oktober 1913 (nr 328). Dessa stadganden innebära bland annat att tjänstgöringen,
för att kunna tillgodoräknas, skall hava omfattat minst 20 undervisningstimmar
i veckan och hava fullgjorts vid skolor, tillhörande den
allmänna folkundervisningen. Av understödsanstaltens reglemente synes
framgå, att tjänstgöringen ej heller fått fullgöras samtidigt inom olika
skoldistrikt med reducerat antal undervisningstimmar inom varje utan
skolat med fullt antal timmar hava fullgjorts i ett distrikt i sänder.

Den tjänstgöring, Ljung fullgjort vid Sala samskola 1897—30 juni 1907,
(4 6 timmar i veckan), har enligt det ovanstående icke kunnat tillgodo räknas.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 9

Hans tjänstgöring vid den allmänna folkundervisningen före den 1 juli
1907 är följande:

Biträdande slöjdlärare vid folkskola i Sala

1893—1898 ................................................................... 8 timmar i veckan

Ordinarie slöjdlärare vid folkskola i Sala

1901—1904 ............................................................... 8 timmar i veckan

Ordinarie slöjdlärare vid folkskola i Sala

1905—30 juni 1907........................................................ 16 timmar i veckan

Slöjdlärare vid folkskola i Norrby

1905—30 juni 1907........................................................ 4 timmar i veckan.

Således har Ljung endast under tiden 1905 — 30 juni 1907 haft full tjänst
vid skolor, tillhörande den allmänna folkundervisningen, men denna tjänstgöring
har varit delad på två skoldistrikt med respektive 16 och 4 timmars
undervisning och har således lika litet som tjänstgöringen före år 1905
kunnat tillgodoräknas.

Billighetsskäl synas kunna anföras för, att Ljung Hnge en pensionsfyllnad
till sådant belopp, att hans sammanlagda pensionsförmåner uppginge till
ungefärligen den summa, som skolat utgå vid tjänstårsberäkning från
1905 års ingång, således för 26 fulla år. Sådan tjänstårsberäkning skulle
medföra en pension av 2B/33 av 1.875 kronor, alltså 1,477 kronor 27 öre,
ökad med pensionsförhöjning I till 1,764 kronor, vartill komme dyrtidstillägg,
som enligt nuvarande beräkningsgrunder skulle uppgå till 252
kronor. Summa pensionsförmåner bleve sålunda i detta fall 2,016 kronor.

För egen del har statskontoret anfört att, såsom statens pensionsanstalt
framhållit, vissa billighetsskäl förelåge för beviljande av en tilläggspension
i detta fall. Örn tilläggsförmånen inskränktes på sätt pensionsanstalten
förordat, syntes intet vara att erinra mot vidtagande av en sådan åtgärd.

Enligt vad som bragts till utskottets kännedom, har Ljung numera beviljats
anstånd med avsked till den 1 juli 1931.

Av utredningen framgår, att Ljung författningsenligt kan räkna tjänstår
för pension endast från och med den 1 juli 1907. Emellertid har han redan
från och med ingången av år 1905 haft tjänstgöring med en omfattning
av sammanlagt minst 20 veckotimmar vid skolor, tillhörande den allmänna
folkundervisningen, och även dessförinnan har han under en följd av år
fullgjort slöjdundervisning vid folkskolor. Under sådana förhållanden synes
det utskottet vara billigt, att någon tilläggspension beredes honom utöver
den pension, vartill han författningsenligt är berättigad. I anslutning till
vad statens pensionsanstalt ifrågasatt torde denna tilläggspension böra så
avvägas, att sammanlagda pensionsförmånen ungefär motsvarar vad som
skolat utgå, därest Ljung ägt räkna tjänstår för pension från 1905 års ingång.
Utskottet vill förorda, att tilläggspensionen — vilken lärer böra anvisas
från statens pensionsanstalt — bestämmes till belopp, motsvarande 3/33
av hel pension eller till 170 kronor 45 öre. Sammanlagda pensionsförmånen
torde böra regleras enligt föreskrifterna i kungörelsen den 18 juni 1925

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Äng.

pensionsförbättring
åt
vissa befattningshavare
vid
flottans varv
i Karlskrona
och Stockholm.

(nr 280) med bestämmelser örn ny pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare
i statens tjänst m. fl. pensionärer, i vad dessa föreskrifter avse
lärarpersonal vid folkskolor.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner
I: 124 och II: 280, må medgiva, att slöjdläraren Fritz
Vilhelm Ljung må från och med månaden näst efter
den, vari han avgår från sin tjänst, under sin återstående
livstid från statens pensionsanstalt uppbära, utöver
honom författningsenligt tillkommande pension, en tilläggspension
av 170 kronor 45 öre, med rätt att å sammanlagda
pensionsförmånen åtnjuta förhöjning enligt
bestämmelserna i kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280).

B. Militära pensions väsende t.

5:o.

I en till riksdagen avlåten, den 13 mars 1931 dagtecknad proposition nr
185, avseende militära pensionsväsendet, har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva,

att envar av verkmästaren av lia klass vid flottans varv i Stockholm
Ernst Leonard Andersson, verkmästaren av 2:a klass vid samma varv
Karl Johan Sjöblom och verkmästaren av 2:a klass vid flottans varv i
Karlskrona Adolf Verner Kjellberg må från och med månaden näst efter
den, varunder han efter uppnådda 30 tjänstår avgår ur tjänst med pension
från flottans pensionskassa, under sin återstående livstid uppbära årlig pensionsförbättring
med 1,155 kronor 60 öre, att utgå från anslag, som är eller
må varda beviljat till pensionsförbättring för viss personal vid marinen,
och i samma ordning som fyllnadspension; samt

att extra ordinarie kontorsskrivaren av l:a klass, kontorsföreståndaren vid
ingenjördepartementet vid flottans varv i Karlskrona Johan Adolf Teodor
Langwagen må från och med månaden näst efter den, varunder han avgår
ur tjänst med pension från flottans pensionskassa, under sin återstående
livstid uppbära årlig pensionsförbättring med 1,155 kronor 60 öre, att utgå
från anslag, som är eller må varda beviljat till pensionsförbättring för viss
personal vid marinen, och i samma ordning som fyllnadspension.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

beträffande Andersson, att han, som är född den 18 september 1869,
antogs till mästare vid månadslönarstaten vid flottans varv i Stock -

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

holin från och med den 15 januari 1902 och befordrades till verkmästare
därstädes den 30 november 1907; att han från och med den 1 juli 1928
är extra ordinarie tjänsteman vid försvarsväsendet med placering såsom
verkmästare av lia klass vid nyssnämnda varv och med lön enligt
18:e lönegraden i den i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) med avlöningsbestämmelser
för vissa civila och civilmilitära icke-ordinarie
befattningshavare vid försvarsväsendet intagna löneplanen för extra
ordinarie tjänstemän; samt att han sedan den 1 februari 1902 är delägare
i flottans pensionskassa;

beträffande Sjöblom, att han, som är född den 10 april 1873, anställdes
såsom daglönare vid flottans varv i Stockholm den 7 januari 1902 och
befordrades till förman därstädes den 1 maj 1911; att han antogs att vara
mästare vid månadslönarstaten vid samma varv från och med den 1
januari 1912 och befordrades till verkmästare därstädes den 1 januari
1920; att han från och med den 1 juli 1928 är extra ordinarie
tjänsteman vid försvarsväsendet med placering såsom verkmästare av
2:a klass vid nyssnämnda varv och med lön enligt 16:e lönegraden i ovannämnda
löneplan; samt att han från och med den 1 januari 1912 är delägare
i flottans pensionskassa;

beträffande Kjellberg, att han, som är född den 10 maj 1875, varit anställd
såsom daglönare vid flottans varv i Karlskrona under tiden den
7 juni 1898—22 april 1902 och den 4 maj 1903—5 maj 1906 samt från och
med den 5 maj 1909 till den 1 december 1918, då han befordrades till förman;
att han antogs att vara verkmästare vid månadslönarstaten vid
flottans varv i Karlskrona från och med den 1 januari 1925; att han från
och med den 1 juli 1928 är extra ordinarie tjänsteman vid försvarsväsendet
med placering såsom verkmästare av 2:a klass vid nämnda varv och
med lön enligt 16:e lönegraden i förenämnda löneplan; samt att han från
och med den 1 januari 1925 är delägare i flottans pensionskassa; samt

beträffande Langwagen, att han, som är född den 23 juni 1875, under
tiden den 15 januari 1894—20 oktober 1896 varit anställd såsom daglönare
vid flottans varv i Karlskrona; att han den 9 maj 1900 anställdes såsom
kontorist (daglönare) å ingenjördepartementets vid nämnda varv chefskontor;
att han den 1 oktober 1904 antogs att vara verkmästare vid månadslönarstaten
vid samma varv; att han från sistnämnda tidpunkt
tjänstgjort såsom kontorsföreståndare vid ingenjördepartementet; att han
från och med den 1 juli 1928 är extra ordinarie tjänsteman vid försvarsväsendet
med placering vid ingenjördepartementet såsom kontorsskrivare
av l:a klass och med lön enligt 15:e lönegraden i förut omförmälda
löneplan; att han såsom kontorsföreståndare åtnjuter arvode utöver lönen
med 1,050 kronor för år; samt att han från och med den 1 oktober
1904 är delägare i flottans pensionskassa.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

Ang.

pensionsförbättring
åt
verkmästaren
K. G. Löf.

Direktionen över flottans pensionskassa har i ärendet erinrat, att Kungl.
Majit i skrivelse till direktionen den 22 mars 1929 beträffande befattningshavare,
som jämlikt §> 2 mom. 2 i gällande reglemente för flottans pensionskassa
antagits till delägare i kassan före den 1 juli 1928, förklarat
den omständigheten, att i avseende å befattningshavarens anställning kungörelsen
den 22 juni 1928 (nr 215) med avlöningsbestämmelser för vissa
civila och civilmilitära icke-ordmarie befattningshavare vid försvarsväsendet
vunnit tillämpning, icke innebära hinder för befattningshavarnas bibehållande
i nämnda pensionskassa. På grund härav erlade ifrågavarande
beställningshavare alltjämt pensionsavgift till kassan med för verkmästare
vid månadslönarstaten föreskrivna belopp. Direktionen har vidare anfört,
att därest i förevarande fall pensionsförbättring beviljades med samma belopp,
som åtnjötes av befattningshavare i motsvarande militära tjänstegrad
eller flaggunderofficer, dylik förmån skulle till envar av ovannämnda personer
utgå med 1,155 kronor 60 öre.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet tillstyrker, att pensionsförbättring beviljas ifrågavarande befattningshavare
enligt de grunder, som tidigare tillämpats i fråga örn verkmästare
å månadslönarstat vid flottans varv.

På grund härav får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits förevarande
proposition.

6:o.

I en inom andra kammaren av herr Holmgren väckt motion nr 39 hemställes,
»att riksdagen ville besluta, att verkmästaren K. G. Löf må anses
berättigad att tilldelas pensionsförbättring från den 1 oktober 1927».

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen
med därvid fogade bilagor.

Såsom i motionen erinrats, var frågan örn pensionsförbättring åt verkmästaren
Löf föremål för behandling av 1928 års riksdag i anledning av en
utav Kungl. Majit i proposition nr 72 gjord framställning.

Av då föreliggande handlingar i ärendet inhämtas huvudsakligen, att
Löf, som är född den 25 september 1871, varit anställd såsom daglönare
vid flottans varv i Stockholm under tiden 8 april 1895—30 september 1924,
därav såsom förman från och med år 1910; att han befordrats till mästare
den 1 oktober 1924 och till verkmästare den 1 oktober 1925; samt att han
entledigats den 30 september 1927.

I avgivet yttrande meddelade direktionen över flottans pensionskassa,
att Löf vore delägare i kassan och berättigad att från och med måna -

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

deri näst efter den, varunder han erhållit avsked, komma i åtnjutande
av pension från kassan samt fyllnadspension, pensionstillägg och
pensionsförhöjning av statsmedel med respektive 729 kronor 60 öre, 364
kronor 80 öre, 180 kronor och 765 kronor 60 öre eller tillhopa 2,040 kronor.
Direktionen framhöll vidare, att därest Löf, i överensstämmelse med vad
i ett flertal fall förut ägt rum, beviljades pensionsförbättring med samma
belopp, som åtnjötes av befattningshavare i motsvarande militära tjänstegrad
eller flaggunderofficer, dylik förmån skulle till honom utgå med
1,155 kronor 60 öre för år. Med iakttagande av att enligt kungörelsen den
15 juni 1922 (nr 360) pensionstillägg icke utginge till f. d. befattningshavare,
som åtnjöte pensionsförbättring, skulle de årliga pensionsförmånerna,
bestående av pension från pensionskassan samt fyllnadspension, pensionsförbättring
och pensionsförhöjning av statsmedel, i sådant fall komma
att uppgå till sammanlagt (729: 60 -+- 364: 80 -f- 1,155: 60 + 294: —) =
2,544 kronor.

Marinförvaltningen hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
medgiva, att Löf finge från och med månaden näst efter den, varunder avgång
från tjänsten ägt rum, under sin återstående livstid uppbära pensionsförbättring
med 1,155 kronor 60 öre, att utgå från anslag, som vore eller
kunde varda beviljat, till pensionsförbättring för viss personal vid marinen,
och i samma ordning som fyllnadspension.

I avgivet utlåtande anförde statskontoret beträffande frågan örn pensionsförbättring
åt Löf följande:

Statskontoret får framhålla, att ifrågavarande pensionsförbättring —
såsom också vid åtskilliga tillfällen framhållits av arméns och marinens
avlöningssakkunniga, vilkas förslag ursprungligen låg till grund för
ordnandet av. denna pensionsförbättring — är byggd på grunder, som i
det väsentliga ansluta sig till gällande lag örn civila tjänstinnehavares
rätt till pension. Därför har det ansetts vara nödvändigt att vid bedömande
av frågor örn beredande av dylik pensionsförbättring taga viss
hänsyn till en del i den civila pensionslagen givna begränsningar av
pensionsrätten, som sakna motsvarighet i pensioneringsgrunderna för
personalen vid försvarsväsendet. I sådant avseende må framhållas, att
vid utverkande av pensionsförbättring i fall, där vederbörande på grund
av skada i tjänsten eller till följd av sjukdom nödgats lämna tjänsten
före uppnådd avgångsålder, beloppet avpassats enligt de i civila pensionslagen
givna stadgandena örn invalid- respektive sjukpension. I nu
förevarande fall är visserligen icke fråga örn någon sådan förtidspension:
men enligt vad handlingarna utvisa har Löf innehaft sin verk mästarbeställning

allenast sedan den 1 oktober 1925, medan han under
närmaste året därförut varit mästare, till vilken beställning han den 1
oktober 1924 befordrats från förmansbeställning å daglönarstat; och enligt
den civila pensionslagen skall, där icke vederbörande under minst
fem år innehaft den tjänst, från vilken avgång äger rum. hel pensions
belopp utgöra Vs av summan av de högsta pensionsunderlag, som under
vart och ett av de sista fem åren varit för vederbörande gällande. Vid
denna bestämmelses tillämpning i nu förevarande fall uppstår visser -

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

ligen någon tvekan rörande pensionsunderlagen för de två första åren
av femårsperioden. Men om för vartdera av de två sista åren före avgången
(l(i» 1925—3% 1927) må anses gälla ett pensionsunderlag av 2,250
kronor (pension, fyllnadspension och pensionsiörbättring för verkmästare)
och lör året V10 1924—3% 1925 ett pensionsunderlag av 1,910 kronor
(motsvarande förmåner för mästare), så torde anledning föreiinnas att
för vartdera av de två första åren, ‘/io 1922—3% 1924, upptaga ett belopp
av 1,080 kronor = högsta pension för daglönarförman + pensionstillägg,
eller med andra ord pensionsförmånerna med undantag av pensionsförhöjning
och dyrtidstillägg. Med sådan beräkningsgrund blir medeltalet
1,714 kronor, varav 1,094 kronor 40 öre äro pension och fyllnadspension
samt 619 kronor 60 öre utgöra pensionsiörbättring. Lägges härtill
pensionsförhöjning I med 254 kronor, uppnås ändå icke det belopp av
tillhopa 2,040 kronor, som enligt vad direktionen över flottans pensionskassa
framhållit redan författningsenligt tillkommer Löf i pension, fyllnadspension,
pensionstillägg och pensionslörhöjning. Vid sådant förhållande
skulle anledning givetvis saknas att vidtaga åtgärd i syfte att
bereda Löf pensionsförbättring. Emellertid skulle en med Löf i pensionshänseende
likställd underofficer, som vid uppnådd åldersgräns avgår
efter att liksom Löf hava endast under två år innehaft den beställning,
från vilken avgång äger rum, bekomma pensionsförbättring enligt
kungörelsen den 15 juni 1922 till belopp av 1.155 kronor 60 öre; och därför
vill statskontoret för sin del icke påyrka tillämpning i detta fall av berörda
bestämmelse i den civila pensionslagen. Statskontoret finner sig alltså
kunna instämma i marinförvaltningens hemställan.

Kungl. Maj:t föreslog i förenämnda proposition nr 72 till 1928 års riksdag
pensionsförbättring åt Löf med ett belopp av 1,155 kronor 60 öre.

I sitt utlåtande i ärendet (nr 30, punkten 5) yttrade bankoutskottet, att
då Löf vid avgång ur tjänst innehaft befattning såsom verkmästare unter
allenast två år, utskottet icke funnit tillräckliga skäl föreligga för
beredande av pensionsförbättring åt honom. Utskottet hänvisade i detta
avseende till vad statskontoret anfört rörande de grunder, som enligt
den civila pensionslagen tillämpas för det fall, att vederbörande icke
under minst fem år innehaft den tjänst, från vilken avgång äger rum.

I enlighet med utskottets hemställan lämnade riksdagen Kungl. Maj:ts
förevarande framställning utan bifall.

Då i den föreliggande motionen icke anförts några omständigheter, vilka
icke vid ärendets tidigare prövning varit kända, synes anledning icke
förefinnas att frångå den enligt utskottets mening välgrundade ståndpunkt,
som riksdagen vid frågans behandling år 1928 intagit. Det må i
detta sammanhang framhållas, att Löf, som tre år före avgången ur tjänst
befordrats till beställning å månadslönarstat från anställning såsom daglönarförman,
skulle — därest avgången ur tjänst ägt rum från sistnämnda
anställning — ägt uppbära pension av 1,080 kronor årligen, medan

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

hans pensionsförmån genom de under sista anställningsåren erhållna befordringarna
författningsenligt uppbringats till 2,040 kronor för år.
Utskottet hemställer,

att förevarande motion II: 39 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

7:o.

I en inom andra kammaren av herr Holmström väckt motion nr 282
har hemställts, »att riksdagen må besluta, att fanjunkaren i Kungl. Hälsinge
regementes reserv, Alarik Wickberg, efter sin avgång som Tullföringsbiträde
vid Gävle rullföringsområde, nr 60, må åtnjuta pension fr. o. m.
den 1 oktober 1931 i likhet med fanjunkare, som avgått från aktiv stat
efter 1919 års ingång.»

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet, i den mån redogörelse
i det följande ej lämnas, hänvisa till motionen.

Enligt 1919 års lagtima riksdags beslut örn pensionsförbättring för viss
personal vid armén skulle sådan förmån endast tillkomma den, som vid
avgång efter uppnådd åldersgräns vore berättigad till såväl pension som
fyllnadspension samt därjämte vid avgången åtnjöte tillfällig löneförbättring
enligt av riksdagen år 1918 eller senare godkända grunder; och skulle
den, som avgått från tjänsten under år 1918 eller vid slutet av detta år,
äga åtnjuta pensionsförbättring med hälften av det belopp, som enligt de
av riksdagen antagna grunderna för pensionsförbättringen eljest skolat tillkomma
honom. I enlighet med sistnämnda grunder skulle hel pensions*
förbättring för fanjunkare, som vid början av det år då avgången ägde
rum uppnått minst 12 tjänstår, utgöra 1,250 kronor för år räknat.

Fanjunkaren Wickberg, som är född den 29 juli 1866 och kom i krigstjänst
den 5 november 1884 ävensom utnämndes till underofficer den 26
juni 1890 samt till fanjunkare den 31 december 1905, avgick ur tjänst med
pension såsom fanjunkare den 2 februari 1917. Han hade haft rätt att
med begagnande av s. k. respitår kvarstå i tjänst intill den 29 juli 1919,
då han uppnådde 53 års ålder. Då avgången ägde rum före juli månad
1918, blev han helt utesluten från rätten till pensionsförbättring. Hade
han med begagnande av rätten till respitår kvarstått i tjänst efter ingången
av senare halvåret 1918, hade han blivit berättigad till halv pensionsförbättring;
hade avgången skett först efter ingången av år 1919, hade han
erhållit rätt till hel pensionsförbättring.

I en vid 1924 års riksdag av samme motionär väckt motion (11:263)
framställdes förslag i fråga örn pensionsförbättring — förutom åt två andra
f. d. fanjunkare vid Hälsinge regemente, örn vilka nu icke är fråga —
åt Wickberg. Förslaget gick ut på, att Rickberg skulle berättigas erhålla

Äng.

beräkningen
av den
fanjunkaren
A. Wickberg
tillkommande
pensionen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

hel pensionsförbättring utan hinder därav att han avgått ur tjänst före
ingången av år 1919. Till stöd för förslaget anfördes, bland annat, att
Wickberg, som vid pensionsålderns inträde haft sig bekant att frågan om
den militära pensioneringen läge under utredning och sålunda haft att räkna
med möjligheten att ett eventuellt riksdagsbeslut under den tid, han hade
rätt att kvarstå i tjänst, skulle kunna för framtiden förskaffa honom bättre
pensionsförmåner än örn han genast avginge, härom rådfrågat sig med
vederbörande regementschef, vilken för ändamålet gjort förfrågan hos arméns
pensionskassa. I anledning av det besked, som på denna förfrågan erhållits,
hade Wickberg avstått från rättigheten att begagna sig av respitåren.

Vid motionen fogades avskrift av en till dåvarande chefen för Hälsinge
regemente ställd, av byråchefen i arméns pensionskassa undertecknad skrivelse
den 15 juni 1916, vari med anledning av gjord förfrågan meddelats,
att 1913 års krigsbefäls förslag till ny militär pensionslag — enligt vilket
förslag då stadgade pensionsunderlag skulle betydligt förhöjas — ännu icke
varit föremål för Kungl. Maj:ts behandling och troligen bomme att behandlas
först i samband med ifrågasatt omorganisation av arméns pensionskassa
samt dess änke- och pupillkassa, vilken omorganisation i sin ordning
icke syntes komma att äga rum, förrän resultatet av anbefalld utredning
rörande centralisering av statsunderstödda pensionsanstalter förelåge, ävensom
att, enligt vad en av ledamöterna i kommittén för sistnämnda utredning
uppgivit, densamma icke kunde föreligga förrän örn flera år.

I anledning av det i örn förmälda motion framställda förslaget anförde
bankoutskottet i utlåtande nr 39, punkten 1, såvitt avsåg Wickberg, bland
annat följande:

Då Wickberg erhållit avsked ur tjänsten något mer än två år före riksdagens
beslut örn pensionsförbättring, syntes han principiellt vara att likställa
med sådana militära eller civila befattningshavare, vilka efter uppnådd
pensionsålder nödgats taga avsked kort före genomförandet av en
pensionsreglering, vilken för senare avgående befattningshavare medfört
förmånligare pensionsvillkor. Dylika pensionsregleringar hade dittills i
allmänhet icke ansetts kunna föranleda till motsvarande förbättringar i
pensionsförmånerna för äldre pensionärer. Att i enstaka fall medgiva en
sådan pensionsförbättring för befattningshavare, som avgått före pensionsregleringens
genomförande — vare sig avgången ägt rum på grund av
gällande föreskrifter örn skyldighet att vid uppnådd åldersgräns avgå ur
tjänst eller, såsom i förevarande fall, på befattningshavarens egen begäran
och utan begagnande av rätt till respittid — skulle därför uppenbarligen
vara ägnat att medföra konsekvenser av stor räckvidd. Av en utredning,
som verkställts i samband med ett i samma utlåtande under punkt 2 omförmält
ärende, framginge, att enbart antalet befattningshavare vid armén,
vilka i likhet med Wickberg utan utnyttjande av respittid avgått vid
uppnådd pensionsålder, torde uppgå till minst ett hundratal. Enligt vad
inom utskottet uppgivits, vore anledningen till att ifrågavarande befattningshavare
i så stor utsträckning tagit avsked utan att begagna sig av rätt till
respittid närmast att söka i den omständigheten, att de under rådande hög -

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

konjunktur haft utsikt till lönande anställningar i enskild verksamhet och
därav föranletts att avgå omedelbart efter uppnådd pensionsålder.

Med hänsyn till vad sålunda anförts syntes ett medgivande av pensionsförhöjning
utav den art, varom i ärendet vore fråga, av principiella skäl
icke kunna förordas med mindre alldeles särskilda skäl därför kunde åberopas.
Några sådana skäl hade enligt utskottets förmenande i förevarande
fall icke anförts. Innehållet i den av motionären åberopade skrivelsen den
15 juni 1916 från byråchefen i arméns pensionskassa syntes nämligen vara
utan betydelse för frågans bedömande, enär den till 1919 års lagtima riksdag
avlåtna framställningen örn pensionsförbättring icke sammanhängde
med det i berörda skrivelse avsedda förslaget till ny militär pensionslag
utan föranletts av 1918 års lagtima riksdags beslut örn tillfällig löneförbättring
för arméns personal och närmast grundats på ett av arméns och
marinens avlöningssakkunniga i betänkande den 14 februari 1919 avgivet
förslag.

I enlighet med utskottets hemställan blev motionen av riksdagen avslagen.

I den nu föreliggande motionen har motionären anfört bland annat, att
Wickberg efter avgång från fanjunkarbeställningen haft tjänst å rullföringsexpeditionen
vid Gävle rullföringsområde, nr 60, vilken tjänst han den
1 oktober 1931 måste lämna. Wickberg, som under sin tjänstgöring vid
rullföringsexpeditionen haft en jämförelsevis låg avlöning, komme då att
få en avsevärt lägre pension än sina jämnåriga och lägre än underofficerare,
vilka efter avgången från aktiv stat icke i fortsättningen varit i statens
tjänst.

Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört arméförvaltningens civila
departement.

Civila departementet har till en början meddelat, att — enligt vad som
upplysts från regementsexpeditionen vid Hälsinge regemente — Wickberg
innehaft förordnande såsom Tullföringsbiträde vid Gävle rullföringsområde,
nr 60 från och med den 1 november 1919 i löpande följd samt att han
innehar förordnande å nämnda befattning till och med den 30 september
1931.

Departementet har vidare införskaffat en av byråchefen i arméns pen- ''
sionskassa upprättad promemoria angående storleken av Wlekbergs pensionsförmåner.
Denna promemoria är av följande innehåll:

F. d. fanjunkaren vid Kungl. Hälsinge regemente Hans Hjalmar Alarik
Wickberg erhöll avsked den 2 februari 1917 med rätt att från och med
den 1 mars 1917 åtnjuta pensionsförmåner med sammanlagt 1,000 kronor.

Då Wickberg i egenskap av Tullföringsbiträde uppbar ett årligt arvode
av 2,130 kronor, kunde han ej sedermera jämlikt kungl, kungörelsen den
15 juni 1922 angående pensionstillägg till vissa f. d. befattningshavare i
statens tjänst med flera pensionärer (S. F. S. Nr 360 år 1922) tillerkännas
något pensionstillägg.

Jämlikt kungl, kungörelsen den 18 juni 1925 med bestämmelser om ny
pension för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst med
Bihang till riksdagens protokoll 1931. S sami 18 höft. (Nr 27■) 2

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

flera pensionärer (S. F. S. Nr 280 år 1925) förklarades Wickberg berättigad
att från och med den 1 juli 1925 åtnjuta ny pension allenast med 1,884
kronor för år, då han som ovan nämnts ej varit berättigad tili pensionstillägg.

Därest Wickberg avgår från sin befattning som Tullföringsbiträde och då
ej uppbär annan avlöning eller pension från statsmedel, bliver han berättigad
åtnjuta pensionsförmåner med sammanlagt 1,992 kronor för år.

Hade Wickberg kvarstått i tjänst till den 29 juli 1919, vartill han enligt
gällande författningar varit berättigad, skulle hans pensionsförmåner nu
hava uppgått till 2,544 kronor för år.

För egen del har arméförvaltningens civila departement, efter erinran
örn bankoutskottets förberörda utlåtande i frågan vid 1924 års riksdag, anfört
följande:

De av utskottet sålunda anförda skäl emot ett bifall till motionen synas
enligt departementets åsikt alltjämt äga tillämplighet och några nya omständigheter,
som skulle kunna tala för bifall, synas icke hava blivit anförda.
I motionen framhålles visserligen, att Wickberg efter sitt avskedstagande
under lång tid innehaft befattning såsom biträde å rullföringsexpeditionen
vid Gävle rullföringsområde, nr 60. Befattningarna såsom rullföringsbiträden
äro emellertid att hänföra till sådana nied arvoden avlönade
befattningar, vilka äro avsedda att uppehållas av pensionerad personal.
Någon ökad pensionsförmån, utöver den som tillagts vederbörande vid avgång
från beställning på stat, har vid sådant förhållande ansetts icke böra
utgå till följd av anställning i befattning såsom Tullföringsbiträde. Endast
i sådana fall, då dylik befattning innehafts av icke pensionerad militär, har
pension av billighetsskäl plägat tilldelas vederbörande (jämför riksdagens
skrivelse nr 306/1924 punkt 13 c, sid. 8). Därjämte har i visst fall, då en
beställningshavare avgått från beställning på aktiv stat kort före inträdet
i pensionsåldern och därigenom kommit i åtnjutande av väsentligt lägre
pension än eljest skulle blivit fallet, den omständigheten, att han sedermera
tjänstgjort inom rullföringsväsendet, ansetts kunna kompensera den bristande
tjänsteåldern och på sådan grund viss tilläggspension tillerkänts
vederbörande (jämför propositionen nr 73/1928 och riksdagens skrivelse nr
352/1928, punkt 22).

Intetdera av dessa fall föreligger emellertid beträffande Wickberg. Härtill
kommer att denne, vilken erhållit avsked den 2 februari 1917, först den 1
•november 1919 tillträtt befattningen såsom Tullföringsbiträde. Det förefaller
sålunda icke uteslutet, att sökandens avgång från beställning på stat
föranletts av sådan i bankoutskottets ovan åberopade utlåtande, nr 39/1924,
anförd omständighet, som att vederbörande haft utsikt till någon lönande
anställning i enskild verksamhet.

Under åberopande härav har departementet såsom sin mening anfört, att
ett bifall till motionen syntes kunna medföra vittgående konsekvenser, bland
annat krav på tilläggspension för andra rullföringsbiträden ävensom för
rullföringsbefälhavare, vilka avgått från beställning på stat före ikraftträdande
av den år 1919 beslutade pensionsförbättringen.

Statskontoret har instämt i vad arméförvaltningens civila departement
i sitt utlåtande anfört.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Med hänsyn till vad den i ärendet verkställda utredningen utvisat har ot »kottet.
utskottet ansett sig icke kunna frånträda sin år 1924 uttalade uppfattning
i ämnet. På grund härav och under framhållande, att Wickberg efter avgång
från anställningen såsom Tullföringsbiträde författningsenligt kommer
i åtnjutande av pensionsförmåner å 1,992 kronor för år jämte dyrtidstillägg
därå, får utskottet avstyrka bifall till motionen och alltså hemställa,

att förevarande motion II: 282 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

8:o.

Äng.

I en till riksdagen avlåten, den 6 februari 1931 dagtecknad proposition viss ersättning

nr 71 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag L• E Ljungor.

av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, i punkten 1.
föreslagit riksdagen medgiva, att till Lage Enok Ljungor må — utan hinder
därav att framställning örn ersättning icke blivit gjord inom den
tid, som föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring — från
och med den 1 januari 1931 från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda
förordning kan anses berättigad.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Ljungar fullgjorde värnpliktstjänstgöring
vid Svea livgarde under tiden 2 april—12 juli 1924; att han
den 14 april 1924 insjuknade i senskideinflammation och den 23 i samma
månad intogs på regementets sjukavdelning för blodpropp i högra armen;
att han vårdades därstädes till den 16 juni, då han utskrevs i kvarter,
vari han kvarstannade till den 1 därpå följande juli, vilken dag han
friskskrevs och utskrevs; att han under åren 1925 och 1926 fullgjort repetitionsövningarna
i liandräckningstjänst; att vederbörande militärläkare
såsom sin åsikt uttalat, att Ljungars sjukdom uppkommit under militärtjänstgöringen
samt att intet motsade antagandet, att militärtjänsten
varit orsak till sjukdomens uppkomst och utveckling; att enligt ett till
riksförsäringsanstalten ingivet läkarintyg tecken förefinnas till måttlig
venås stas i Ljungars högra arm, tydligtvis en följd av den 1924 genomgångna
blodproppen; samt att nedsättningen i hans arbetsförmåga i anledning
härav kan uppskattas till 15 å 20 procent.

Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande meddelat, att därest''

Ljungar inom föreskriven tid gjort framställning örn ersättning i anledning
av sjukdomen, anstalten skulle hava tillerkänt honom ersättning
jämlikt 1909 års militärersättningsförordning.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

Ang.

viss ersättning
till V.
Henriksson.

Utskottet vill erinra, att riksdagen tidigare i åtskilliga fall meddelat
dispens från de i 1909 års militärersättningsförordning stadgade preskriptionsbestämmelserna.
Efter den år 1920 vidtagna utsträckningen av preskriptionstiden
från 2 till 3 år har dylik dispens till en början i regel förekommit
endast i sådana den äldre preskriptionsbestämmelsen underkastade
fall, i vilka ersättningsanspråket likväl gjorts gällande inom den tid,
som sedermera stadgats, eller 3 år. Emellertid hava, framför allt under
de senaste åren, i vissa fall särskilda omständigheter ansetts höra föranleda
till dispens, oaktat även sistnämnda tidsgräns överskridits. Så haT
varit fallet, då förhållandena synts giva vid handen, att särskild undersökning
enligt 11 § i herörda förordning hort äga rum men av vederbörande
militärhefäl underlåtits. I det fall, varom nu är fråga, synes anledning
hava förelegat till dylik undersökning. Med hänsyn härtill och
på grund av vad i övrigt i ärendet åberopats har utskottet ansett sig
böra biträda Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet hemställer sålunda,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

9:o.

Under punkten 2 av förevarande proposition har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att till Valfrid Henriksson må — utan hinder
därav att framställning örn ersättning icke blivit gjord inom den tid, som
föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring —- från och
med den 1 januari 1931 från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda
förordning kan anses berättigad.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Henriksson under fullgörande
av sin värnpliktstjänstgöring vid Värmlands regemente den 11 juli 1921
insjuknade i lungsäcksinflammation, varför han, efter att några dagar
hava vårdats å regementets sjukhus, intogs på Karlstads lasarett, där
han kvarlåg till den 8 september samma år; att han, sedan han därefter
varit hemförlovad under ett års tid, vid återkomsten till regementet den
12 september 1922 blev förklarad oduglig till krigstjänst på grund av kro
nisk sjukdom i lungsäcken; att han enligt egen uppgift under tidsperioderna
7 oktober—15 november 1927 och 28 februari—14 april 1928 vårdats
å länslasarettet i Torsby för varbildning i lungsäcken; samt att vederbörande
regementsläkare såsom sin uppfattning uttalat, att den sjukdom
(varig lungsäcksinflammation), vari Henriksson insjuknat år 1921, skäligen
kunde anses hava orsakats av militärtjänstgöringen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande meddelat, att därest
Henriksson inom föreskriven tid gjort framställning örn ersättning i anledning
av sjukdomen, anstalten skulle hava tillerkänt honom ersättning
jämlikt 1909 års militärersättningsförördning.

I fråga örn utredningen i övrigt hänvisar utskottet till statsrådsprotokollet.

Av skäl, som under nästföregående punkt angivits i fråga örn där behandlat
ärende, har utskottet ansett sig böra tillstyrka bifall till Kungl.
Maj:ts föreliggande förslag.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majlis förevarande
framställning.

10:o.

Kungl. Maj :t föreslår i punkten 3 av samma proposition riksdagen medgiva,
att till Axel Gunnar Persson må — utan hinder därav att framställning
örn ersättning icke blivit gjord inom den tid, som föreskrives i 12 §
av förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring — från och med den 1 januari
1931 från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas den
ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda förordning kan anses
berättigad.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Persson under fullgörande av
sin värnpliktstjänstgöring vid förutvarande Västmanlands regemente den
26 mars 1916 insjuknade i knölros och lungsäcksinflammation, varför han
intogs å regementets sjukhus, där han vårdades till den 5 maj samma år,
då han förklarades oduglig till krigstjänst samt hemförlovades till följd
av kronisk sjukdom i vänstra lungsäcken; att han efter hemförlovningen
innehaft olika arhetsanställningar, tills han den 1 juni 1928, efter att
under hösten 1927 hava besvärats av andnöd och hjärtklappning, intogs
å örebro läns landstings tuberkulossjukstuga i Kopparberg; att han vårdades
därstädes för dubbelsidig lungtuberkulos till den 18 maj 1929, dä''
han utskrevs såsom förbättrad; att han sedan den 10 oktober 1929 ånyo
vårdas å ifrågavarande sjukstuga; samt att vederbörande sanatorieläkare
såsom sin åsikt uttalat, att det icke vore uteslutet, att Persson under
militärtjänstgöringen ådragit sig förkylning, som givit fart åt förefintlig
lungtuberkulos, yttrande sig i en lungsäcksinflammation, ävensom att
tuberkulosen, efter att sedermera hava kommit i vila, sakta och omärkligt
fortskridit för att år 1927 tydligt giva sig till känna.

Utskottet.

Ang.

viss ersättning
till A. G.
Persson.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

Ang.

viss ersättning
till E. A.
Linden.

Utskottet.

Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande meddelat, att därest
Persson inom föreskriven tid gjort framställning örn ersättning i anledning
av sjukdomen, anstalten skulle hava tillerkänt honom ersättning
jämlikt 1909 års militärersättningsförordning.

I fråga örn utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Under hänvisning till vad utskottet yttrat under punkten 8 i det föregående
får utskottet, som icke haft anledning till erinran mot Kungl.
Maj:ts förslag, hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

lim.

1 punkten 4 av förevarande proposition har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att till Ernst Albin Linden må — utan hinder därav
att framställning örn ersättning icke blivit gjord inom den tid, som föreskrives
i 12 § av förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring — från och med den 1
januari 1931 från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond utbetalas
den ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda förordning
kan anses berättigad.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Linden innehade anställning
såsom volontär vid förutvarande Kronprinsens husarregemente under tiden
14 november 1919—31 oktober 1923; att han under militärtjänstgöringen
torde hava ådragit sig sömnsjuka; att hans nuvarande sjukdom,
paralysis agitans, såsom följdsjukdom härav förelegat redan är 1925;
att han vid upprepade tillfällen åren 1925—1930 för ifrågavarande sjukdom
vårdats å medicinska kliniken i Lund; samt att hans tillstånd i allmänhet
något förbättrats under vistelsen å sjukhuset, men att han icke
blivit arbetsför.

Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande i ärendet meddelat, att
därest Linden inom föreskriven tid gjort framställning örn ersättning i
anledning av sjukdomen, riksförsäkringsanstalten skulle hava tillerkänt
honom ersättning jämlikt 1909 års militärersättningsförordning.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till åberopade
statsrådsprotokollet.

Under hänvisning till vad utskottet yttrat under punkten 8 i det föregående
får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

12 :o.

I punkten 5 av ifrågavarande proposition nr 71 kar Kungl. Majit före- Äng.
slagit riksdagen medgiva, att till Jolm Albert Nilsson må — utan hinder
därav att framställning örn ersättning icke blivit gjord inom den tid, Nilsson.
som föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring — från och
med den 1 januari 1931 från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond
utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda
förordning kan anses berättigad.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Nilsson under fullgörande av
sin värnpliktstjänstgöring vid flottan i augusti 1917 insjuknade i lungsjukdom
samt, efter att en tid hava vårdats å flottans sjukhus i Karlskrona,
blev förklarad oduglig till krigstjänst och hemförlovad; att han
därefter icke kunnat utföra något egentligt arbete; att han för sin sjukdom
vid olika tillfällen vårdats å Varbergs lasarett, Sahlgrenska sjukhuset
i Göteborg samt Apelvikens kustsanatorium; att han för lungtuberkulos
och bukhinnetuberkulos är intagen å Fagereds sanatorium; samt att
vederbörande marinläkare och san ator ieläkare uttalat den uppfattningen,
att militärtjänstgöringen kunde anses hava bidragit till utbrottet av Nilssons
ifrågavarande sjukdom.

Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande i ärendet meddelat,
att därest Nilsson inom föreskriven tid gjort framställning örn ersättning
i anledning av sjukdomen, anstalten skulle hava tillerkänt honom ersättning
jämlikt 1909 års militärersättningsförordning.

I fråga örn utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Åberopande vad utskottet anfört under punkten 8 i det föregående hem- vtskottet.
ställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits förevarande
framställning.

13:o.

I en till riksdagen avlåten, den 20 februari 1931 dagtecknad proposition Äng.
nr 112 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag "“ag. f"9
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, i punkten Cedervall.

1 föreslagit riksdagen medgiva, att till Simon Fredrik Cedervall må —
utan hinder därav att framställning örn ersättning icke blivit gjord inom
den tid, som föreskrives i 12 § av förordningen dén 18 juni 1909 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring —

. Utskottet.

t ‘ Asvias
ersättning
till B. E.

Pettersson.

24 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

irån och med den 1 januari 1931 från beväringsmanskapets invalid- och
pensionsfond utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för
nämnda förordning kan anses berättigad.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Cedervall under tiden 2 november
1918—13 maj 1919 fullgjorde värnpliktstjänstgöring vid dåvarande
Jönköpings regemente; att han därunder insjuknade i knölros och för
denna sjukdom vårdades å regementets sjukhus under tidsperioderna 13
mars—16 april och 26 april—10 maj, vilken sistnämnda dag han utskrevs
symptomfri; att han hösten 1919 för bukvattusot vårdades å Jönköpings
lasarett, varifrån han utskrevs objektivt återställd; att han under fullgörande
av repetitionsövning den 20 september 1920 intogs å Jönköpings
regementes sjukhus under diagnos buktuberkulos; att han den 29 i samma
månad frikallades från fortsatt tjänstgöring och hemförlovades; att
han vid undersökning i början av år 1925 befunnits lida av lungtuberkulos;
samt att vederbörande militärläkare såsom sin åsikt uttalat, att det
syntes ostridigt, att Cedervall under sin militärtjänstgöring insjuknat i
knölros, vilken sjukdom finge betraktas såsom en del av den tuberkulösa»
symptomkomplex, vars övriga yttringar — buk- och lungtuberkulos —
medfört hans frikallelse från fortsatt värnpliktstjänstgöring.

RiksförsakringsanstaLten har i avgivet utlåtande i ärendet meddelat,
att därest Cedervall inom föreskriven tid gjort framställning örn ersättning
i anledning av sjukdomen, anstalten skulle hava tillerkänt honom
ersättning jämlikt 1909 års militärersättningsförordning.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till åberopade
statsrådsprotokollet.

Av skäl, som under punkten 8 i det föregående angivits i fråga örn
där behandlat ärende, har utskottet ansett sig böra tillstyrka bifall till
Kungl. Maj:ts föreliggande förslag.

Utskottet hemställer förty,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj :ts förevarande
framställning.

14:q.

Under punkten 2 av samma proposition nr 112 har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att till Bernhard Evert Pettersson må — utan
hinder därav att framställning örn ersättning icke blivit gjord inom den
tid, som föreskrives i 12 § av förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring — från
och med den 1 januari 1931 från beväringsmanskapets invalid- och pen -

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

sionsfond utbetalas den ersättning, vartill han enligt grunderna för nämnda
förordning kan anses berättigad.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Pettersson, vilken såsom värnpliktig
fullgjorde första tjänstgöring under tiden 27 juni—10 oktober 1920
vid dåvarande Västmanlands regemente, var sjukskriven för sömnsjuka
från och med den 21 juli till och med den 8 augusti samma år; att han
åren 1921 och 1922 utan att någon gång hava varit sjukskriven fullgjorde
honom åliggande repetitionsövningar; att han under vissa tidsperioder år
1928 vårdats å centrallasarettet i Västerås för sviter efter sömnsjuka;
samt att, enligt ett av överläkaren vid nämnda lasarett A. Bjure den
11 juli 1929 utfärdat intyg, det först år 1928 kunnat med säkerhet konstateras,
att de sjukdomssymptom, varav sökanden lider, äro beroende på
sviter efter den år 1920 genomgångna sömnsjukan.

Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande i ärendet meddelat,
att därest Pettersson inom föreskriven tid gjort framställning örn ersättning
i anledning av sjukdomen, anstalten .skulle hava tillerkänt honom
ersättning jämlikt 1909 års militärersättningsförordning.

I fråga örn utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Under hänvisning till vad utskottet yttrat under punkten 8 i det före- utskottet.
gående får utskottet, som icke haft anledning till erinran mot Kungl.

Maj:ts förslag, hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

15:o.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren un- Äng.
der nr 48 av herrar Wagnsson och Anderson, Erik — med instämmande Vl8^8jtt^n!r
i motionens syfte av två kammarledamöter — och den andra inom andra Winell.
kammaren under nr 76 av herr Werner jämte tre av kammarens övriga
ledamöter, har hemställts »att riksdagen måtte bevilja John Emil Winell
ett skadestånd å 800 kronor per år fr. o. m. den 7 oktober 1928».

Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet hänvisa
till motionen nr 48 i första kammaren med därvid fogade bilagor.

Av tillgängliga handlingar i förevarande ärende inhämtas huvudsakligen
följande.

Winell, som är född den 19 januari 1907, fullgjorde värnpliktstjänstgöring
vid fälttelegrafkåren år 1928. Före inryckningen till militärtjänsten
hade han haft anställning såsom tillfällig stationskarl vid Nässjö—
Oskarshamns järnväg. Under militärtjänstgöringen drabbades han i bör -

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

jan av juni månad 1928 av halsfluss med hög feber samt överfördes till
garnisonssjukhuset i Stockholm, där han sedermera våi-dades för akut
inflammation i mandlarna på vänstra sidan jämte akut inflammation i
halsens lymfkörtlar samt kronisk, uppflammande inflammation i vänstra
mellanörat ävensom akut inflammation i högra mellanörat.

Sedan Winell den 6 oktober 1928 upphört att åtnjuta underhåll och vård
genom militär myndighets försorg, gjorde han hos riksförsäkringsanstalten
framställning örn erhållande av ersättning för av sjukdomen förorsakad
nedsättning av hörselförmågan.

Eiksförsäkringsanstalten, som fann Winells öronskada vara ådragen
under sådana omständigheter, att ersättning jämlikt bestämmelserna i
förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, kunde tillerkännas honom, fattade
efter närmare utredning i ärendet beslut den 17 december 1928 örn beviljande
åt Winell av livränta för tiden den 7 oktober 1928—den 6 juli 1929 ’
till belopp av 294 kronor för år räknat, därvid sjukdomen ansetts medföra
nedsättning av Winells arbetsförmåga med 25 procent.

Efter det Winell till riksförsäkringsanstalten insänt nytt läkarintyg,
fann anstalten genom beslut den 12 januari 1929 med hänsyn till i intyget
lämnade uppgifter skäligt att dels, med ändring av beslutet den 17 december
1928, tillerkänna Winell livränta med 470 kronor 40 öre för år räknat
för tiden till och med den 6 juli 1929, dels ock bevilja Winell ytterligare
livränta med likaledes 470 kronor 40 öre för år för tiden den 7 juli—den
6 december 1929, därvid Winells arbetsförmåga under angivna tider beräknats
vara nedsatt med 40 procent. För tiden den 13—15 november
1928, varunder Winell varit intagen å sjukhus, tillerkände riksförsäkringsanstalten
honom sedermera i stället för livränta sjukpenning med 1
krona 75 öre om dagen. Genom beslut den 24 april 1929 tillerkände anstalten
honom vidare för tiden den 13—15 november 1928 tillägg å sjukpenningen
med 25 öre örn dagen samt för tiden 15—18 mars 1929 i stället
för livränta sjukpenning med 3 kronor 50 öre om dagen.

Över riksförsäkringsanstaltens ifrågavarande beslut den 17 december
1928 och den 24 april 1929 anförde Winell besvär hos försäkringsrådet,
som emellertid enligt utslag den 19 juli 1929 fann besvären icke föranleda
någon rådets åtgärd.

För prövning av frågan örn ersättning åt Winell för tid efter den 6 december
1929 införskaffade riksförsäkringsanstalten sedermera förnyad utredning
angående hans hälsotillstånd samt uppgift angående hans arbetsförhållanden.
I sistnämnda hänseende förebragtes utredning därom, att
Winell sedan juni månad 1929 haft arbete i en brädgård mot en avlöning
av 65 öre per arbetstimme eller samma ersättning, som utgått till övriga
arbetare därstädes. Genom beslut den 23 januari 1930 tillerkände anstalten
därefter Winell livränta för tiden den 7 december 1929—den 6 decem -

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

ber 1930 med 392 kronor för år, varvid nedsättningen i arbetsförmågan
beräknats utgöra 33 V5 procent.

Jämväl över detta beslut anförde Winell besvär hos försäkringsrådet,

Enligt utslag den 31 oktober 1930 fann rådet ej skäl göra ändring i överklagade
beslutet.

Sedermera har riksförsäkringsanstalten efter förnyad medicinsk utredning
genom beslut den 10 januari 1931 tillerkänt Winell livränta för
tiden den 7 december 1930—den 6 december 1932 med belopp av 392 kronor
för år, därvid nedsättningen av arbetsförmågan beräknats till 331/s procent.

Såsom av utredningen i ärendet framgår, har Winell i anledning av utskottet.
den öronskada, som drabbat honom under värnpliktstjänstgöringen, efter
prövning av vederbörande myndigheter tillerkänts livränta enligt 1927
års militärersättningsförordning med belopp, vartill han enligt förordningen
funnits berättigad. Att riksdagen skulle, såsom motionärerna
ifrågasatt, i särskild ordning medgiva ytterligare understöd skulle i sak
innebära, att riksdagen i ett visst. fall inginge i prövning av frågan,
huruvida den av myndigheterna till grund för ersättningens fastställande
beräknade invaliditetsgraden kunde anses riktigt avvägd. En dylik åtgärd
har utskottet ansett sig icke kunna förorda. Utskottet avstyrker
alltså bifall till motionerna och hemställer,

att förevarande motioner 1:48 och II: 76 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

16: o.

I en till riksdagen avlåten, den 13 mars 1931 dagtecknad proposition Angur
179, avseende militära pensionsväsendet, har Kungl. Maj:t, under daglönarna
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över A.E.P.wufinansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att arbetarna ^Danielsson.
vid flottans varv i Karlskrona Anton Emanuel Petersson Wilson och Folke
Alfred Leonard Danielsson må vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande
av pension utan hinder av att de ej uppnått därtill berättigande
levnadsålder.

Av handlingarna i ärendet framgår,

att Wilson är född den 29 mars 1880; att han från och med den 12
februari 1900 varit anställd såsom daglönare vid flottan, därav från och
med den 1 januari 1919 såsom förman; samt att han, som den 10 oktober
1927 drabbats av hjärnblödning, är för all framtid oförmögen till arbete;

att Danielsson är född den 20 juli 1883; att han under tiden den 23 juli

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

Äng.

pension åt
förra kanslibiträdet
Anna
Charlotta
Lindegren.

1900 17 november 1905 samt från och med den 20 november 1905 innehaft
anställning såsom daglönare vid flottan; samt att han på grund av
försvagat hälsotillstånd (höggradig neuros) är för framtiden oduglig till
arbete i sin tjänst.

I övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag, som ansluter sig till vad riksdagen tidigare i
liknande fall medgivit, har icke givit utskottet anledning till erinran,
varför utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition.

C. Allmänna indhragningsstaten.

I. Justitiedepartementet.

liro.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under
nr 45 av herr Sandström och den andra inom andra kammaren under
nr 82 av herr Lundström, har anförts och hemställts följande:

»Fröken Anna Charlotta Lindegren i Boden, född den 1 september 1868,
har från maj 1892 till mars 1926 haft anställning som kanslibiträde i Västmanlands
östra, Västmanlands västra och Luleå domsagor. Från mars
1926 har hon till följd av sjukdom, åderförkalkning, varit urståndsatt
att arbeta för sitt uppehälle, och sedan hennes siste principal, häradshövdingen
Nils Johansson, den 1 april 1930 avgått som domhavande i
Luleå domsaga, har hon icke längre uppburit understöd från honom.
Hon är nu i saknad av medel för sitt uppehälle och på grund av sjukdom
fortfarande oförmögen att arbeta för sin utkomst.

På grund härav får jag, med åberopande av innehållet uti närlagda
handlingar i bestyrkt avskrift, hemställa, att riksdagen ville bevilja
Anna Charlotta Lindegren en årlig pension av sexhundra kronor att utgå
från och med den 1 januari 1931.»

Vid motionerna fogade handlingar bestyrka av motionärerna lämnade
uppgifter. Handlingarna utvisa därjämte att, enligt Lindegrens egen
uppgift, hennes inkomst av lön och kommissionärsarvode under åren 1921
—1925 uppgått till i medeltal 3,948 kronor för år samt att, likaledes enligt
Lindegrens uppgift, hon efter avgången ur tjänst fått såsom andel i lön
och kommissionärsarvoden intill utgången av mars månad 1930 uppbära
vissa belopp, för vartdera av åren 1928 och 1929 utgörande 1,725 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Över ifrågavarande motioner har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet anfört följande:

En liknande fråga var föremål för behandling vid 1925 års riksdag i
anledning av motionen nr 225/11 örn årligt understöd åt renskriverskan
å Norra Roslags domsagas kansli Helga Södergren; och i utlåtande i ärendet
framhöll statskontoret, att de i domsagorna anställda skrivbiträdena
antoges och avlönades av vederbörande domsagas innehavare och icke
vore att hänföra till befattningshavare i statens tjänst samt att med hänsyn
härtill det enligt statskontorets mening måste anses såväl ur principiell
synpunkt som med avseende å konsekvenserna betänkligt att av
statsmedel bereda sådan renskriverska pension eller understöd. I enlighet
med bankoutskottets hemställan fann riksdagen nämnda motion icke
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid åtskilliga tillfällen, senast vid 1925 års riksdag i anledning av
motionen nr 2/1, har riksdagen behandlat frågan örn beredande åt hos
rikets häradshövdingar anställda, icke rättshildade biträden av förbättrade
anställnings- och avlöningsförhållanden ävensom rätt till pension.
Riksdagen, som redan 1920 (skrivelsen nr 457) anhållit, att Kungl. Majit
måtte låta verkställa utredning rörande omläggning av häradshövdingarnas
löneförhållanden — en fråga som omfattade jämväl nämnda biträdens
ställning — beslöt att motionen icke skulle föranleda någon åtgärd.

Berörda fråga rörande omläggning av häradshövdingarnas avlöningsförhållanden
och vad därmed sammanhänger har emellertid ännu icke
vunnit sin lösning, och olöst är därför också spörsmålet örn de icke rättshildade
biträdenas å domsagokanslierna ställning. Ju längre det dröjer,
innan en ordnad pensionering för dessa biträden kommer till stånd, desto
svårare framträda olägenheterna av det nuvarande tillståndet och allt
större fog få framställningar, såsom den nu förevarande, örn statens ingripande
i fall, där särskilt ömmande omständigheter föreligga.

I detta sammanhang må erinras, att vid 1927 års riksdag fattades
beslut örn vidtagande — i avbidan på en lösning av frågan örn förändrat
avlöningssystem för häradshövdingar — av en provisorisk anordning
till förbättrande av do icke rättsbildade domsagobiträdenas avlöningsförhållanden
m. m. samt för beredande av viss pension åt dem. Beträffande
pensionsförmån åt ifrågavarande biträden har, i anslutning till
riksdagens berörda beslut, genom kungörelse den 20 maj 1927 (nr 179) stadgats
bland annat, att det åligger vederbörande häradshövding att ombesörja
biträdes pensionsförsäkring med anlitande av den i 34 § lagen örn
allmän pensionsförsäkring omförmälda, på frivilliga avgifter grundade
försäkringen. För biträde, vars dagliga arbetstid i allmänhet uppgår till
sju timmar, skall inbetalning ske med ett belopp för år räknat av 100
kronor; för biträde med kortare arbetstid må försäkringsavgiften i förhållande
därtill reduceras. Av inbetalt belopp må högst en tredjedel avdragas
å biträdes lön. Nämnda föreskrifter i fråga örn pensionsförsäkring
hava trätt i tillämpning från och med den 1 januari 1928 och hava således
icke avseende å det i nu förevarande motioner åsyftade biträdet, som avgått
ur tjänst redan i början av år 1926.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

Äng.

pension åt
kanslivaktmästaren
vid
beskickningen
i Serlin
K. Oreulach.

Såsom av utredningen framgår, antagas och avlönas de i domsagorna
anställda skrivbiträdena av vederbörande häradshövding. De äro alltså
icke att hänföra till befattningshavare i statens tjänst. Att bereda dylika
biträden pension av statsmedel synes vid sådant förhållande, såsom utskottet
tidigare vid behandling av ett liknande ärende framhållit, av principiella
skäl icke höra ifrågakomma. På grund härav nödgas utskottet,
oaktat i detta fall ömmande omständigheter synas föreligga, avstyrka
bifall till motionärernas förslag och alltså hemställa,

att förevarande motioner 1:45 och 11:82 icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

II. Utrikesdepartementet.

18: o.

I en till riksdagen avlåten, den 23 januari 1931 dagtecknad proposition
nr 50 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, i punkten 1,
avseende utrikesdepartementet, föreslagit riksdagen medgiva, att kanslivaktmästaren
vid svenska beskickningen i Berlin Karl Greulach må från
och med månaden näst efter den, då han kan komma att entledigas från
sin ifrågavarande anställning, under sin återstående livstid uppbära pension
å allmänna indragningsstaten med ett belopp av 1,500 kronor för år
räknat, dock att därutöver icke må utgå pensionstillägg, pensionsförhöjning
eller dyrtidstillägg.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Greulach, som är född den 1
november 1857 och är tysk medborgare, haft anställning vid beskickningen
i Berlin sedan den 1 oktober 1905 och sålunda innehar en anställningstid
av över 25 år; att han för närvarande åtnjuter en avlöning av 2,400
kronor för år jämte fri bostad örn tre rum och kök i beskickningshuset;
att han är gift och har två vuxna, självförsörjande barn; att hans under
anställningstiden sparade medel gått förlorade under inflationstiden; samt
att han under sin anställningstid skött sig till full belåtenhet men att, då
på sista tiden hans krafter och minne något försvagats, vederbörande beskickningschef
ansett lämpligt, att Greulach under år 1931 ersattes med en
yngre kraft.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Kungl. Majits förslag har icke givit utskottet anledning till erinran,
varför utskottet hemställer,

att Kungl. Majits ifrågavarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

19:o.

I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition
nr 153 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, i punkten
1, avseende utrikesdepartementet, föreslagit riksdagen medgiva, att
generalkonsuln å extra stat i Calcutta Carl August Ehrenfrid Silfverhjelm
må från och med dagen näst efter den, då han efter uppnådd levnadsålder
av 60 år avgår från sin befattning, under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 5,400 kro -

Ang.

pension åt
generalkonsuln
å extra
stat i Calcutta
C. A.
E. Silfwerhjelm.

lior.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Silfwerhjelm, som är född den
29 januari 1872, såsom köpman bosatte sig i Alexandria år 1903; att han
åren 1904 och 1905 åtnjöt statens handelsstipendium; att han den 23 februari
1906 av ministern för utrikes ärendena förordnades att vara vicekonsul
vid dåvarande generalkonsulatet i Alexandria, vilket generalkonsulat
den 27 mars 1908 flyttades till Kairo, därvid emellertid vicekonsulsbefattningen
förblev placerad i Alexandria såsom en självständig post; att
Kungl. Majit den 19 januari 1912 upphöjde vicekonsulatet i Alexandria till
konsulat samt utnämnde och förordnade Silfwerhjelm att vara konsul därstädes;
att Kungl. Majit den 26 mars 1918 förlänade Silfwerhjelm generalkonsuls
namn; att Silfwerhjelm den 20 februari 1920 av Kungl. Majit förordnades
att tills vidare vara chef för utrikesdepartementets avdelning
för handläggning av ärenden, stående i samband med Sveriges övertagande
av vissa krigförande makters intressen i andra länder (den s. k. avdelning
B); att Kungl. Majit den 3 mars 1922 förordnade Silfwerhjelm att tills
vidare upprätthålla den å extra stat (lönegraden A 2) uppförda generalkonsulsbefattningen
i Calcutta; att de av Silfwerhjelm innehavda befattningarna
såsom vicekonsul och konsul i Alexandria varit oavlönade; att
Silfwerhjelm under år 1922 å generalkonsulsbefattningen uppburit lön
efter 14,526 kronor för år; att lönen under tiden därefter, med tillämpning
av bestämmelserna i 33 § av gällande avlöningsreglemente för icke-ordinarie
befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, varit bestämd till 14,400 kronor;
samt att Silfwerhjelm utöver lönen uppburit ortstillägg med 19,400 kronor

Utskottet.

Ang.

pension ät
konsuln E. A.
Enhörning.

32 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

ävensom extra ortstillägg med belopp, som årligen fastställts av Kungl.
Majit.

Departementschefen har i ärendet anfört bland annat följande:

»Såsom av den lämnade redogörelsen framgår har Silfwerhjelm — bortsett
från en tid av två år, då han i särskilt uppdrag tjänstgjorde inom
utrikesdepartementet — alltsedan år 1906 varit verksam inom det svenska
konsulatväsendet, dock såsom lönad tjänsteman — generalkonsul å extra
stat — allenast under de nio senaste åren. Nämnda verksamhet såsom
generalkonsul har han utövat i ett land, vars utomordentligt påfrestande
klimatförhållanden väsentligt försämrat hans hälsa och arbetsförmåga.
Under sådana omständigheter tala starka billighetsskäl för, att Silfwerhjelm
efter uppnådda sextio år beredes pension av statsmedel.»

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Med hänsyn till de i propositionen anförda särskilda omständigheterna
har utskottet ansett sig böra tillstyrka, att Silfwerhjelm vid uppnådda
60 år beviljas pension med av Kungl. Majit föreslaget belopp.

• Utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majlis förevarande
framställning.

20:o.

I en till riksdagen avlåten, den 13 mars 1931 dagtecknad proposition
nr 181 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, i punkten
1, avseende utrikesdepartementet, föreslagit riksdagen medgiva, att
vicekonsuln i Liverpool, konsuln Emil Augustin Enhörning må från och
med månaden näst efter den, varunder han avgår från befattningen såsom
vicekonsul, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 4,152 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Enhörning, som är född den
10 september 1864, år 1887 erhöll anställning såsom biträde vid vicekonsulatet
i Liverpool; att han påföljande år erhöll anställning såsom biträde
vid generalkonsulatet i Helsingfors; att han antogs till e. o. kontorist
å konsulsstaten den 13 juni 1893; att han därefter under år 1893 tjänstgjorde
vid beskickningen i London och generalkonsulatet i Helsingfors; att
han innehade konsulsstipendium under tiden april 1894—april 1897 samt
under åren 1894 och 1895 företog stipendieresor i Centralamerika; att han

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Tunder tiden maj—december 1895 tjänstgjorde vid generalkonsulatet i New
York; att han under år 1896 och januari 1897 var förordnad såsom olönad
vicekonsul i Shanghai; att han därefter tjänstgjorde vid generalkonsulatet
i New York till juni 1897, då han förordnades till olönad vicekonsul i Blyth;
•sitt han år 1906 blev olönad vicekonsul i Liverpool och i samband därmed
förlänades konsuls namn, heder och värdighet; att han under en månad år
1902 var tillförordnad konsul i Leith och under tiden december 1905—april
1906 tillförordnad generalkonsul i Helsingfors; att — sedan enligt beslut
av 1903 års riksdag de konsulatavgifter, som svenska eller norska, lastande
eller lossande fartyg haft att erlägga i hamn, varest fanns svensk-norsk
.konsul eller vicekonsul, upphört — Enhörning, vilken av sådana avgifter
beräknats under åren 1898—1900 hava haft en inkomst av i medeltal 11,679
kronor, för de sålunda mistade avgifterna tilldelades en personlig gottgörelse
av 5,000 kronor, vilket belopp sedermera utgått oförändrat av ett
för varje budgetår under tredje huvudtiteln för dylikt ändamål uppfört
anslag; att han därjämte åtnjutit kontorskostnadsersättning, som jämlikt
Kungl. Majlis särskilda beslut utgått under skilda tider med olika belopp
samt från och med år 1920 utgjort 6,000 kronor för år.

Föredragande departementschefen har anfört, att med hänsyn till den
synnerligen långa tid, varunder Enhörning ägnat sina krafter åt det
svenska konsulatväsendet, och då Enhörning, ehuru icke i egentlig mening
avlönad tjänsteman, likväl tjänstgjort under omständigheter, som
kommit honom att intaga en ställning, i mycket påminnande örn sådan
tjänstemans, departementschefen ansåge skäligt, att Enhörning nömme i
-åtnjutande av pension av statsmedel vid avgången från vicekonsulsbefattningen.
Departementschefen har erinrat, att 1920 års riksdag beviljat
pension år konsuln H. O. Gyllenram, vilken tjänstgjort under villkor, likartade
med Enhörnings, samt att — såsom framhållits vid behandlingen
av frågan örn pension åt Gyllenram — denne och Enhörning i avseende
å tjänstgöringsförhållandena intagit en särställning inom vår konsulära
representation, och att med hänsyn härtill ett beviljande av pension i
dessa fall ej behövde bliva av prejudicerande verkan.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts här avhandlade förslag hemställer
utskottet,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
av riksdagen bifallas.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 8 sami■ IS hafi. (Nr 27■)

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

21:o.

Arty. I en inom andra kammaren av kerr Lithander jämte två av kammarens;

, övriga ledamöter väckt motion nr 43 har hemställts, »att riksdagen ville

understöd .

åt ingenjören besluta, att till ingenjören Harald Hall måtte utgå ett ärligt understöd av
H linu. i;600 kronor».

I motionen har antorts bland annat följande:

»Svenske undersåten, Harald Hall, Riga, överingenjör under en följd av
år vid Petrograds Metallfabrik, inträdde på anmodan av vårt lands dåvarande
minister i Petersburg, generallöjtnant Edw. Brändström, den 1
juni 1917 i tjänst vid Kungl. Maj:ts beskickning, avd. B, i egenskap av
direktör för det s. k. petrograddistriktet. Detta omfattade, förutom Finland
och de förra östersjöprovinserna, hela norra Ryssland. Hans uppgift
var att i detta synnerligen vidsträcka område tillvarataga Tysklands.
Bulgariens och Turkiets intressen, att säkerställa egendom tillhörande dessa
länders undersåtar, att skydda därstädes internerade civil- och krigsfångar
mot övergrepp från de lokala myndigheternas sida, att genom ett
stort antal underkommissioner utdela till fångarna de understöd, som genom
kungl, utrikesdepartementet erhöllos från förenämnda länders regeringar,
samt att i övrigt på allt sätt komma dem till hjälp i deras svåra
läge. Av den Stora tyska kommissionen anmodades han i juni 1918 att
resa österut för att bistå några tyska kommissioner, som råkat i svårigheter
med de ryska myndigheterna. I Omsk hölls han en tid fången av
tjeckerna. I augusti flydde han från Omsk och lyckades efter en månads
strapatsrik resa på 2,000 kilometer genom Centralasiens ödemarker nå
Ta sch keti t i Turkestan i slutet av september. Läget var där då ytterligt
nervöst, varför han anmodades att övertaga skyddet av de tyska krigsfångarna
i hela Turkestan. Oroligheter och omstörtningar följde nu tätt
på varandra, och under en motrevolution i januari 1919 tillfångatogs Hall
jämte andra utländska representanter och dömdes till döden. Han blev
emellertid räddad i sista minuten. Under våren lyckades han då föra alla
i Turkestan vistande svenskar till Retrograd och sända dem över gränsen.
Själv blev han emellertid kvarhållen och sedermera i juni månad jämte
andra utländska representanter fängslad. Under vintern blev han frigiven,
men hölls under bevakning. Trots detta utövade han i hemlighet
mycken hjälpverksamhet bland där nödställda tyska fångar. I april 1920
erhöll han tillstånd att lämna Ryssland och återvände till Sverige.

Förenämnda i minister Brändströms närslutna tjänstgöringsbetyg lämnade
korta redogörelse för herr Halls treåriga verksamhet i den ytterst
maktpåliggande uppgiften att i det dåtida Ryssland lämna skydd och bistånd
åt de talrika tyska krigsfångarna i landet bildar endast konturerna
till densamma, och angivna data äro i själva verket endast rubriker för de
olika skedena av hans verksamhet i departementets tjänst. Örn dessa
vere närmare kända, skulle de blotta interiörer, som, förutom omständigheter
och händelser som här ej behöva beröras, säkerligen skulle visa,
huru samvetsgrant och osjälviskt han utfört sin krävande uppgift samt
huru hans psykiska och fysiska krafter pressats till det yttersta. Den
första revolutionen inträffade i mars 1917, och i november samma år
följde så bolsjevikrevolutionen. Oreda, oordning och kaos rådde både
inom de centrala och lokala förvaltningarna i landet. Vårt lands diploma -

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

tiska oell konsulära representanter lämnade Ryssland i slutet av 1918,
och därefter saknade Hall varje skydd och var uteslutande hänvisad till
egen rådighet. Under dåvarande förhållanden fäste de ryska myndigheterna
ej något avseende vid representanterna från utlandet. Särskilt
var detta fallet i de mera avlägsna delarna av landet. Allt berodde på
tillfälligheter. Det ligger i öppen dag, att Halls handlingskraft och sinnesstyrka
härunder sattes på hårda prov.

Lika uppenbart är att Halls arbete var i alla avseenden påfrestande
och ägnat att mer eller mindre bryta ner även en eljest stark människa.
Härutinnan bedja vi få hänvisa till minister Brändströms tjänstgöringsbetyg
av den 1 juli 1920 och minister Reuterswärds skrivelse av den 17
december 1929 samt särskilt till fil. kand. Josef Brennings intyg och korta
redogörelse för händelserna i Taschkent i slutet av januari 1919, vilka
sistnämnda komma att tillhandahållas vederbörande utskott. Dessa upplevelser
hava nämligen mera än andra bidragit att undergräva Halls
hälsa. I övrigt fä vi åberopa de läkarintyg, som på sin tid ingåvos tilllika
med en till riksförsäkringsanstalten gjord framställning örn ersättning
av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av
krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig.

Då Hall, som nu är 57 år gammal, fått sitt nervsystem upprivet, sin
hälsa undergrävd och synförmågan i hög grad nedsatt — han är så gott
som blind, säger minister Reuterswärd i nyssnämnda skrivelse — så kan
han självfallet ej påräkna att hädanefter få sysselsättning i sitt gamla
yrke, vadan han härutinnan helt förlorat sin arbetsförmåga. Han har
nu börjat ett slags agenturverksamhet i Riga. Med hans i alla avseenden
nedsatta krafter och obekantskap med handelsverksamket och med hänsyn
till svårigheten att i framskriden ålder byta verksamhet och hans
oförmåga att resa och röra sig i det fria kan denna hans nya sysselsättning
ej beräknas bliva ens någorlunda effektiv. Man har alltså goda grunder
påstå, att han praktiskt taget förlorat sin arbetsförmåga.»

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen
med därvid fogade bilagor.

På anhållan av utskottet har statskontoret anbefallts att över ifrågavarande
motion avgiva utlåtande. I anledning härav har statskontoret
med eget utlåtande den 4 mars 1931 överlämnat dels en inom utrikesdepartementet
upprättad promemoria, dels ock i ärendet inhämtat yttrande
av riksförsäkringsanstalten.

Riksförsäkringsanstalten har i berörda yttrande anfört följande:

I skrivelse till riksförsäkringsanstalten den 5 september 1929 har Hall
gjort framställning om ersättning jämlikt förordningen den 1 juni 1923
angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som
förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig, för
skador, som han under krigsåren skulle hava ådragit sig i svensk statstjänst
i Ryssland. Genom beslut den 3 januari 1930 meddelade riksförsäkringsanstalten
att, då förenämnda förordning endast avsåge ersättning
för kroppsskada, ådragen genom visst olycksfall och då, så vitt handlingarna
i ärendet utvisade, omförmälda skador icke förorsakats av sådant
olycksfall, anstalten funnit ersättning jämlikt berörda förordning i förevarande
fall icke kunna utgå. Häröver anförde Hall besvär hos försäk

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

ringsrådet, som emellertid genom utslag den 14 februari 1930 ej fann
skäl göra ändring i överklagade beslutet.

Med anledning av förevarande motion vill riksförsäkringsanstalten först
framhålla, att handlingarna i ärendet icke giva tillräckligt stöd för bedömande
av frågan, huruvida och i vad mån de sjukdomar, av vilka Hall
numera lider, stå i samband med de upplevelser lian haft under sin verksamhet
i svensk statstjänst i Ryssland.

Därest emellertid riksdagen skulle finna skäligt, att Hall beredes någon
ersättning, håller anstalten före, att sådan ersättning lämpligen bör utgå
jämlikt grunderna för ovan omförmälda förordning. Anstalten har därför
till prövning upptagit frågan, i vilken grad Halls arbetsförmåga numera är
nedsatt. Anstalten har därvid funnit ifrågavarande skador, såsom desamma
beskrivits i förefintliga läkarintyg, enligt de grunder för beräknande
av invaliditet, som av anstalten tillämpas vid utgivande av ersättning
enligt ovan omförmälda förordning, böra anses hava för Hall
mediört en för framtiden bestående nedsättning i arbetsförmågan, motsvarande
femtio (50) procent. För den händelse meranämnda förordning
ägt tillämpning i förevarande fall, skulle anstalten jämlikt 2 § av förordningen
sålunda hava tillerkänt Hall livränta å ett årligt belopp av
800 kronor.

Vid riksförsäkringsanstaltens yttrande hava fogats vissa handlingar,
som ansetts vara av betydelse för frågans bedömande men vilka här icke
torde behöva återgivas.

Statskontorets utlåtande är av följande innehåll:

Av den utredning, som i detta ärende föreligger, synes det framgå, att
ingenjören Hall, vilken sedan många år tillbaka varit anställd såsom överingenjör
vid Petrograds metallfabrik, av Sveriges minister i Petrograd
övertalats att från ingången av juni månad 1917 inträda i tjänst vid
beskickningen såsom föreståndare för Petrograd-distriktet av beskickningens
avd. B., vilken ägde att enligt svenska statens åtagande tillvarataga
Tysklands m. fl. främmande länders intressen i Ryssland, säkerställa
egendom, tillhörig dessa länders undersåtar, utdela understöd till
krigsfångar m. m.; att Hall till följd av detta uppdrag och på direkt an
modan av Sveriges minister i Petrograd i mitten av år 1918, då de tyska
myndigheterna sjäva skulle övertaga den verksamhet, som dittills utförts
av beskickningens avd. B., begivit sig ut på en resa inom östra delarna
av det stora distriktet för att slutföra och likvidera avdelningens
arbete; att han därunder till följd av då inträffade revolutionära händelser
och inbördes krig blivit, vid flera tillfällen utsatt för livsfara och un
der långa tider hållits i fängelse; samt att han till följd av sina utståndna
lidanden blivit invalid och ej kunde med arbete försörja sig och sin
familj, sedan den genom omvälvningen i Ryssland förlorat all sin egendom.

Enligt statskontorets mening äro omständigheterna i detta fall sådana,
att svenska staten bör tillse, att Hall, som genom fullgörande av uppdrag
i statens tjänst icke blott blivit så gott som arbetsoduglig utan även förlorat
vad som skulle tjänat honom till uppehälle på ålderdomen, icke
lider nöd.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

I anslutning till det anförda Ilar statskontoret förklarat sig finna det i
motionen framställda yrkandet vara befogat.

Av den utredning i ärendet, som för utskottet varit tillgänglig, synes
framgå att Hall till följd av de påfrestningar, för vilka lian vid fullgörandet
av ett krävande statligt uppdrag i utlandet varit utsatt, ådragit sig
sjukdomar, som i avsevärd grad nedsatt bans arbetsförmåga samt minskat
möjligheterna för honom att skaffa sig försörjning, sedan hans egendom på
grund av omvälvningarna i Ryssland gått förlorad. Ehuru det icke kunnat
påvisas, att nämnda sjukdomar förorsakats av visst olycksfall, och ersättning
i anledning av desamma således icke kunnat utgå enligt förordningen
den 1 juni 1923 angående ersättning av statsmedel för skada till följd av
olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års
världskrig, synas omständigheterna i förevarande fall vara sådana, att
ett understöd av statsmedel likväl kan anses motiverat. I likhet med riksförsäkringsanstalten
håller utskottet före, att detta understöd bör avvägas
enligt grunderna för nyssnämnda förordning och alltså — med hänsyn till
vad anstalten upplyst angående graden av nedsättning i Halls arbetsförmåga
— fastställas till 800 kronor årligen. Därest berörda förordning
varit tillämplig, skulle ersättning med nämnda belopp hava utgått från
och med den 1 juli 1923, då förordningen trädde i kraft. Med hänsyn till
de alldeles särskilda förhållanden, som i detta fall otvivelaktigt föreligga,
har utskottet ansett sig böra förorda, att det tillstyrkta understödsbeloppet
får åtnjutas från nämnda tidpunkt.

Understödet torde böra beviljas från allmänna indragningsstaten, varvid
särskild föreskrift bör meddelas därom, att dyrtidstillägg å understödsbeloppet
icke må utgå.

Med stöd av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
11:43, må medgiva, att ingenjören Harald Hall må,
räknat från och med den 1 juli 1923, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
ett årligt understöd av 800 kronor; dock utan
rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

lil. Försvarsdepartementet.

22 :o.

I en till riksdagen avlåten, den 23 januari 1931 dagteeknad proposition
nr 50, vilken beträffande försvarsdepartementet innefattar förslag i nitton
med nummer 2—20 betecknade punkter, har Kungl. Majit, under åbe -

OtskoMet.

Äng.
■pension
it torkmästaren
H. Alson
Hemberg.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Uitkottet.

löpande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, i punkten 2 föreslagit riksdagen medgiva, att
verkmästaren och föreståndaren vid arméns intendenturförråds verkstadsavdelning
i Stockholm Hans Andersson Hemberg må från och med månaden
näst efter den, varunder han avgår från sin befattning vid intenden
turförrådet, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 3,000 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Hemberg, som är född den
10 juli 1858 och sålunda över 72 år gammal, alltsedan den 16 september
1893 varit anställd såsom verkmästare och föreståndare vid arméns intendenturförråds
i Stockholm sadelmakeriverkstad; att han under de senare
åren vid intendenturförrådet uppburit en avlöning, som — med inräknande
av dyrtidstillägg och värdet av honom tillförsäkrad förmån av fri bostad—
uppgått till i medeltal omkring 8,100 kronor för år; att han på ett
utomordentligt förtjänstfullt sätt fullgjort sina åligganden; samt att han
torde komma att lämna sin anställning med utgången av september månad
1931, då han kan räkna en anställningstid av drygt 38 år.

Arméförvaltningens intendentsdepartement har i avgivet yttrande i
ärendet, bland annat, framhållit, att vid bedömande av frågan örn storleken
av understöd i förevarande fall särskilt avseende borde fästas vid de synnerligen
stora personliga insatser, Hemberg under sin långa tjänstetid —
över 38 år — gjort till statens gagn. Sålunda hade Hemberg, enligt vad
chefen för arméns intendenturförråd i Stockholm uppgivit, genom sin tekniska
skicklighet, genom utnyttjande av arbetsmaterialet till det yttersta
och genom av honom i förbilligande syfte framförda förslag till modelländringar
bidragit till att avsevärda penningsummor sparats åt statsverket.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

I fråga örn storleken av Hembergs pension anser utskottet i likhet med
föredragande departementschefen och de i ärendet hörda myndigheterna,
att uttryck bör givas åt erkännande av det gagn kronan haft av det särskilt
förtjänstfulla arbete, Hemberg utfört under sin anställningstid i
statens tjänst. På grund härav biträder utskottet förslaget örn en årlig
pension av 3,000 kronor och hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 39

23:o.

I punkten 3 av förevarande proposition kar Kungl. Majit föreslagit
riksdagen medgiva, att snickaren vid arméns intendenturförråds förrådsavdelning
i Stockholm Carl Gustaf Svensson oell magasinsarbetaren vid intendenturförrådet
Carl Anders Albert Johansson må från och med månaden
näst efter den, varunder de entledigas från sina anställningar, under återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära årliga pensioner,
den förre med så stort belopp, att detsamma, tillika med vad av honom
åtn jutes från Vadstena krigsmanshuskassa, uppgår till sammanlagt 1,260
kronor, samt den senare med ett belopp av 840 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

beträffande Svensson, att han, som är född den 9 augusti 1860 och alltså
uppnått en ålder av över 70 år, varit anställd vid arméns intendenturförråd
i Stockholm sedan den 26 november 1900 eller sålunda omkring
30 år; att han dessförinnan varit stamanställd vid Svea livgarde
under en tid av 20 år; att han alltsedan år 1921 eller under omkring
10 år handhaft skötseln av uppbörden utav förrådsavdelningens å
Fredrikshov belägna materialie- och läderförråd; att hans avlöning under
de senare åren uppgått till i medeltal omkring 2,650 kronor för år, exklusive
dyrtidstillägg; att han sedan flera år tillbaka uppbär underhåll
från Vadstena krigsmanshuskassa; samt att han städse fullgjort sina
åligganden på ett plikttroget och mycket förtjänstfullt sätt ävensom alltid
fört en hedrande vandel; samt

beträffande Johansson, att han, som är född den 3 oktober 1860 och alltså
över 70 år gammal, varit anställd vid arméns intendenturförråd i Stockholm
sedan den 25 augusti 1908 eller sålunda under en tid av omkring 22
år; att han dessförinnan haft fast anställning vid Svea livgarde i 6 år;
att han under de senare åren uppburit avlöning med omkring 2,400 kronor
för år, exklusive dyrtidstillägg; samt att han städse varit synnerligen
plikttrogen i sitt arbete och alltid fört en hedrande vandel.

I övrigt får utskottet beträffande utredningen i ärendet hänvisa till
propositionen.

Under åberopande av utredningen i ärendet hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits förevarande
framställning.

24 :o.

Kungl. Majit har i punkten 4 av förevarande proposition föreslagit riksdagen
medgiva, att skogvaktaren å Järvafältet Emil Hjalmar Budolf
Karlsson må från och med månaden näst efter den, varunder han cntledi -

Ang.

pensioner åt
snickaren
C. O. Svensson
och magasinsorbetarenC.
A.
A. Johansson.

Ang.
pension
åt skogvaktaren
å Järvafältet
E. B.
R. Karlsson.

Äng.

pension åt
maskinisten
B. T. Ödmark.

40 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

gas från ifrågavarande anställning, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 1,224 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Karlsson, som är född den 20
december 1876, alltsedan den 2 juni 1906 varit anställd såsom skogvaktare
å Järvafältet; att han alitsa vid förestående avsked från ifrågavarande
anställning den 1 juli 1931 kommer att kunna åberopa en anställningstid
i statens tjänst av omkring 25 år; att hans avlöning såsom skogvaktare å
Järvafältet under de senaste fem budgetåren uppgått till i medeltal omkring
2,800 kronor för år jämte fri bostad; att han lider av förlamning i
vänster ben, på grund varav han är oförmögen att fullgöra sin tjänst som
skogvaktare; att förlamningen enligt läkarintyg med största sannolikhet
uppkommit som följd av hans arbete; samt att Karlsson med nit och intresse
och till full belåtenhet skött de åligganden, som tillkommit honom
i egenskap av skogvaktare å Järvafältet.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts här avhandlade förslag hemställer
utskottet,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må.
av riksdagen bifallas.

25:o.

Kungl. Majit föreslår i punkten 5 av samma proposition riksdagen medgiva,
att maskinisten vid ammunitionsfabrikens avdelning å Karlsborg
Erik Teodor Ödmark må från och med månaden näst efter den, varunder
han avgår från sin anställning vid fabriken, under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 1,224 kronor.

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas, att Ödmark, som är född
den 15 september 1864, varit anställd såsom maskinist vid Karlsborgs fästningsbyggnad
under tiden 17 september 1895—19 februari 1898 och vid
ammunitionsfabrikens avdelning å Karlsborg dels från och med den 21
februari 1898 till den 6 december 1917, dels ock sedan den 1 maj 1923; att
hans tjänstetid i statens tjänst den 30 juni 1931, då han beräknas avgå.
skulle utgöra sammanlagt mer än 30 år; samt att hans löneförmåner vid
ammunitionsfabriken från och med den 1 oktober 1930 fastställts till 3,972
kronor för år efter att närmast dessförinnan hava utgjort 3,750 kronor för
år, dyrtidstillägg icke inräknat.

I fråga örn utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Det av Kungl. Majit föreslagna pensionsbeloppet ansluter sig till vad
riksdagen tidigare i jämförliga fall beviljat och har ej givit utskottet anledning
till erinran. Utskottet hemställer därför,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majlis ifrågavarande
framställning.

26 :o.

Kungl. Majit bar i punkten 6 föreslagit riksdagen medgiva, att skrädderiarbetaren
vid Svea ingenjörkårs kustingenjörkompanis intendenturverkstäder
Karl Leonard Enström må från och med månaden näst efter
den, varunder han avgår från sin anställning vid kåren, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 1,152 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Enström, som är född den
14 september 1859, år 1879 för en tid av fyra år antagits till pontonier
vid Pontonierbataljonen; att han under tiden från och med den 1 mars
1883 till och med den 3 april 1888 arbetat såsom skräddare hos skräddarmästaren
vid nämnda bataljon; att han under en tid av omkringtvå
månader år 1898 utfört skrädderiarbete vid Norrlands trängbataljon;
att han från och med år 1900 till och med år 1914 dels arbetat å Svea
livgardes skrädderiverkstad, dels ock såsom entreprenör tillverkat uniformer
för nämnda regementes räkning; att han alltsedan april månad
år 1908 varit anställd för skrädderiarbetes utförande vid Svea ingenjörkårs
kustingenjörkompanis intendenturverkstäder, från vilken anställning
han på grund av ålderdomssvaghet anhållit örn avsked; att Enström — som
alltså under en tid av omkring 39 år utfört arbete för statens räkning —
under de senare åren vid kåren uppburit en avlöning, som — frånsett dyrtidstillägg
— uppgått till omkring 2,875 kronor för år; samt att han utfört
sitt arbete på ett förtjänstfullt sätt och städse ådagalagt ett gott uppförande.

I övrigt åberopar utskottet vad propositionen innehåller.

Med biträdande av Kungl. Majits här avhandlade förslag hemställer
utskottet,

att Kungl. Majits ifrågavarande framställning må
av riksdagen bifallas.

Utskottet.

Ang.

pension åt
skrädderiarbetaren

K. L. Enström.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

27:o.

Äng.
pension
åt förre
maskinisten
C. E. Larsson.

Äng.

pension åt
skrädderiarbetaren

O. Antonsson
Lindquist.

Under punkten 7 föreslås, att riksdagen må medgiva, att förre maskinisten
vid förutvarande Västgöta regemente Carl Erik Larsson må från
oell med den 1 juli 1929 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 1,116 kronor; dock med skyldighet
för Larsson att till statsverket återbetala ett belopp av 1,000 kronor,
som genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 april 1930 tillerkänts honom.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att Larsson, som är
född den 3 februari 1889, efter omkring 2 år 9 månaders anställning såsom
maskinarbetare vid ammunitionsfabrikens avdelning å Karlsborg
varit anställd vid flottans sjömanskår under tiden 15 januari 1907—
31 december 1918 och vidare i underofficersbeställning vid flottan till
den 12 februari 1919; att han i omedelbar anslutning härtill innehaft anställning
såsom maskinist vid ammunitionsfabriken till den 1 april 1922
och i oavbruten följd därefter vid Västgöta regementes kasernetablissemang
till den 1 januari 1928, då hans anställningstid i statens tjänst uppgått
till nära 25 år; att han vid regementets avvecklingsorganisation och
vidare vid byggnadsstyrelsens övertagande av kasernetablissemanget erhållit
tillfällig anställning med fortsatt uppdrag att vara maskinist vid
etablissemanget för att sedermera vinna i utsikt ställd fast maskinistanställning
i medicinalstyrelsens tjänst; att med hänsyn härtill framställning
örn beredande av avskedsersättning åt Larsson icke gjorts i samband
med hans entledigande från nämnda regemente; att sjukdom (lungtuberkulos)
mellankommit, som, enligt företedda läkarintyg, alltsedan juni 1929
gjort honom fullständigt oförmögen till arbete och, då arbetsoförmågan,
sannolikt komme att bestå, utestängt honom från vidare maskinistanställning;
att Larsson är medellös; att han har hustru och ett minderårigt
barn att försörja; samt att Kungl. Maj:t genom beslut den 11 april 1930
tillerkänt Larsson en gratifikation av 1,000 kronor.

I avseende å vidare utredning åberopar utskottet, vad propositionen innehåller.

Då Kungl. Maj:ts förslag under denna punkt ej givit utskottet anledning
till invändning, får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

28 :o.

I punkten 8 av ifrågavarande proposition har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att skrädderiarbetaren vid Kronobergs regementes
detachements i Karlskrona intendenturverkstäder Otto Antonsson Lind -

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

quist må från och med månaden näst efter den, varunder avgång från
tjänsten äger rum, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 996 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Lindquist, som är född den 3
januari 1864, varit anställd såsom verkstadsarbetare vid flottans bekläd,
nadsverkstad under tidsperioderna 17 maj—30 juli 1893 och 15 september
1893—30 juni 1895 samt vid Karlskrona kustartilleriregemente under
liden 3 januari 1902—31 juli 1915 och vid Karlskrona grenadjärregemente
under tiden 1 augusti 1915—31 december 1927; att han alltsedan
den 1 januari 1928 innehaft anställning såsom skrädderiarbetare vid
Kronobergs regementes detachements i Karlskrona intendenturverkstäder.
vilken anställning han fortfarande innehar; att han alltså tjänat staten
under en tid av omkring 31 år; att hans arbetsförmåga, enligt vad
läkarintyg utvisar, är på grund av sjukdom nedsatt med mer än hälften
av den normala; att han städse fullgjort sitt arbete på ett i alla avseenden
förtjänstfullt sätt och alltid iakttagit ett oklanderligt uppförande; samt
att han under de senare åren av statsverket uppburit en avlöning, som i
medeltal uppgått till omkring 2,400 kronor för år.

I fråga örn utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Under åberopande av utredningen i ärendet hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

29 :o.

Kungl. Majit har i punkten 9 av förevarande proposition föreslagit riksdagen
medgiva, att arbetaren vid fastighetsförvaltningen i Karlsborg
Gustaf Adolf Grahn må från och med månaden näst efter den, varunder
avgång från tjänsten ägt rum, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 900 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Grahn, som är född den 6 september
1865, varit anställd dels vid förutvarande fästningsbyggnaden och
nuvarande fastighetsförvaltningen i Karlsborg under tillhopa 29 år 8 månader,
dels ock såsom bergsprängare vid statens vattenfallsverks byggnadsarbeten
i Trollhättan under tillhopa 4 år 11 månader eller sammanlagt
34 år 7 månader; att han vid företagen läkarundersökning befunnits,
på grund av dels reumatiska besvär, dels ock genom ålder nedsatta
kroppskrafter, oförmögen att vidare fullgöra det med hans anställning
vid fastighetsförvaltningen förenade arbete samt för framtiden oförmögen
att med arbete försörja sig; att han ej äger andra tillgångar än

Äng.

pension åt
arbetaren
O. A. Grahn

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

bostadsförmån i egen stuga å ofri grund; att han har att försörja hustru,
vilken är helt beroende av hans ekonomiska förhållanden; samt att hana
avlöningsförmåner under de sistförflutna fem åren, frånsett dyrtidstilllägg,
i medeltal utgjort 2,110 kronor.

Platshefälhavaren å Karlsborg har meddelat, att Grahn vidare arbetat
hos entreprenör vid arbeten å Södra Vabergsfortet i Karlsborg under 2 år
samt att Grahn uppgivit men ej kunnat styrka, att han under åren 1875—
1876 varit anställd vid fästningsbyggnadens i Karlsborg tegelbruk och år
1889 vid jordschackt i den s. k. »Våta graven» å Karlsborg.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts här avhandlade förslag hemställer
utskottet,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
av riksdagen bifallas.

30: o.

Äng.
pention
åt skomakeriarbetaren J.

jE. Forsgren.

Kungl. Majit föreslår i punkten 10 av samma proposition riksdagen,
medgiva, att skomakeriarbetaren vid Västerbottens regementes intendenturverkstäder
Johan Reinhold Forsgren må från och med månaden näst
efter den, varunder han entledigats från sin anställning vid regementet,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension av 864 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Forsgren, som är född den 12
januari 1861, varit anställd såsom skomakare vid Västerbottens regementes
intendenturverkstäder under tiden 1 juni 1907—30 juni 1930 eller omkring
23 år; att han sistnämnda dag måst sluta sin anställning vid regementet på
grund av sjukdom och hög ålder; att han enligt utfärdat läkarbetyg är av
nämnda anledning oförmögen till varje slag av arbete; att han under sin
anställning vid regementet på ett mycket förtjänstfullt sätt utfört de arbeten,
som blivit honom förelagda och ådagalagt stor duglighet och berömvärd
ordentlighet; att han, som är medellös, under de senare åren vid regementet
uppburit en avlöning, som —frånsett dyrtidstillägg — uppgått till
i medeltal omkring 2,000 kronor för år; samt att han under tiden 10 mar»
—30 juni 1930 författningsenligt åtnjutit sjukavlöning.

I fråga örn utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag har ej givit utskottet anledning till erinran, varför
utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majrts ifrågavarande
framställning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

31 :o.

Uti punkten 11 av propositionen nr 50 har Kungl. Majit föreslagit riks- Äng.
dagen medgiva, att iorestånderskan för Dalregementets marketenterirö- aTicetenterirelse
Stina Nordqvist må från och med månaden näst efter den, varunder
avgång från tjänsten äger rum, under sin återstående livstid å allmänna <ä™or''^piae
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 852 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Stina Nordqvist, som är född
den 23 oktober 1864, sedan den 26 mars 1909 eller drygt 21 år innehaft anställning
såsom förestånderska för Dalregementets marketenteri; att hon,
enligt vad ett för henne utfärdat läkarintyg utvisar, lider av smärtor i ryggen
efter genomgången njurinflammation ävensom av reumatism och anemi,
på grund varav hon är mindre arbetsför; att nedsättningen av hennes
arbetsförmåga är att anse såsom varaktig; att hon under hela sin tjänste
tid ådagalagt plikttrohet, skicklighet och intresse; att hennes kontanta
avlöning under de senaste åren vid regementet uppgått till 2,100 kronor
för år, vartill kommit fri bostad, bränsle, lyse, tvätt och portion, vilka
förmåner vid regementet uppskattats till ett värde av 950 kronor för år;
samt att hon icke äger annan tillgång än ett i sparbank innestående kapital
å omkring 3,000 kronor.

I övrigt åberopar utskottet vad propositionen innehåller.

Utskottet, som ej velat motsätta sig bifall till Kungl. Majits förslag,
hemställer,

att Kungl. Majlis förevarande framställning må av
riksdagen bifallas.

32 :o.

Kungl. Majit har i punkten 12 föreslagit riksdagen medgiva, att arbe- Äng.
tarén vid ammunitionsfabriken Frans Gottfrid Skoog må från och med 2jernön åt
månaden näst efter den, varunder han entledigas från sin anställning vid f. o. Skoog.
fabriken, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 828 kronor.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Skoog, som är född den 16 oktober
1871, varit anställd vid ammunitionsfabriken sedan den 27 februari
1906; att han under sin tjänstetid visat ovanlig skicklighet i sitt arbete
och städse ådagalagt ett hedrande uppförande; att hans arbetsförmåga på
grund av höggradig åderförkalkning, stark blodtrycksförhöjning och hörselnedsättning
är i väsentlig grad nedsatt; samt att hans arbetsinkomst
vid fabriken under åren 1926—1929 i medeltal utgjort 3,845 kronor för år.

Sedan styresmannen för ammunitionsfabriken i skrivelse till arméförvaltningens
artilleridepartement hemställt om utverkande av pension åt

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

Skoog, gjorde departementet hos Kungl. Maj :t i skrivelse den 27 januari
1930 framställning örn en årlig pension i förevarande fall av 888 kronor.

Statskontoret förklarade sig i utlåtande den 8 februari 1930 icke hava
annat att erinra mot artilleridepartementets förslag än att, då Skoog räknade
24 år i statens tjänst och såvitt av utredningen i ärendet franninge
icke innehaft förmans ställning, pensionsbeloppet syntes höra begränsas
till 828 kronor.

Föredragande departementschefen har biträtt statskontorets förslag.

Till bankoutskottet har, efter ovan omförmälda propositions avlåtande
till riksdagen, från finansdepartementet överlämnats en till departementet
inkommen framställning örn utverkande av högre pension åt Skoog
jämte över nämnda framställning avgivna utlåtanden.

Av sistherörda handlingar framgår, dels att vederbörande arbetsofficer
intygat, att Skoog genom sin skicklighet, noggrannhet och omsorg örn sitt
arbete i viss mån intagit en särställning bland ammunitionsfahrikens arbetare
ävensom att hans arbete varit av stor ekonomisk betydelse för fabriken,
dels ock att styresmannen för ammunitionsfabriken ansett, att
Skoog — vilken tidvis såsom förman förestått fabrikens verktygsavdelning
och fortfarande kvarstode i tjänst — måtte tillerkännas pension såsom
förman.

Arméförvaltningens artilleridepartement har på grund av vad i ärendet
förekommit i skrivelse den 19 januari 1931 hemställt, att pensionen för
Skoog, vars arbete borde värderas lika med förmans, måtte bestämmas till
1,128 kronor för år.

Statskontoret, som den 2 februari 1931 avgivit utlåtande över den nu
föreliggande framställningen, har anfört, bland annat, att Skoog genom
kvarstående i tjänsten komme att vid tiden för avgången räkna 25 tjänstår.
Med hänsyn härtill ävensom till vad som nu anförts örn Skoogs förtjänster
funne sig statskontoret — som icke kunde tillstyrka, att pensionsbeloppet
för Skoog avpassades såsom vore han förman — kunna förorda
ett pensionsbelopp å 1,032 kronor.

Med hänsyn till vad numera i detta ärende blivit upplyst har utskottet
funnit sig böra tillstyrka, att pension beredes Skoog med det av statskontoret
i dess sistherörda utlåtande den 2 februari 1931 angivna beloppet,
1,032 kronor för år.

Utskottet hemställer således,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgiva, att arbetaren vid.
ammunitionsfabriken Frans Gottfrid Skoog må från
och med månaden näst efter den, varunder han entledi -

Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 47

gas från sin anställning vid fabriken, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 1,032 kronor.

33 :o.

Under punkten 13 föreslås, att riksdagen må medgiva, att arbetaren vid
Marma skjutfält linton Eriksson må från och med månaden näst efter
den, varunder avgång från tjänsten äger rum, under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 756 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Eriksson, som är född den 17
januari 1865, under tidsperioderna juni 1881—april 1912 och oktober 1916
—december 1929 eller under en tid av sammanlagt omkring 44 år arbetat för
kronans räkning å Marma skjutfält med undantag för vissa perioder, då
han på grund av minskad arbetstillgång varit permitterad; att han därunder
utfört sina åligganden till full belåtenhet och ådagalagt ett hedrande
uppförande; att av honom åtnjutna avlöningsförmåner under femårsperioderna
1920—1924 och 1925—1929 uppgått till i medeltal per år
1,914 respektive 1,299 kronor; samt att han icke innehar andra beskattningsbara
tillgångar än till 5,000 kronor taxerade fastigheter.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisas till propositionen.

Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag, får
hemställa,

att Kungl. Majlis ifrågavarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

34:o.

I punkten 14 har Kungl. Majit föreslagit riksdagen medgiva, att skrädderiarbetaren
vid Jämtlands fältjägarregementes intendenturverkstäder
Erik Larsson må från och med månaden näst efter den, varunder han avgår
från sin anställning vid regementet, under sin återstående livstid å
allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 624 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Larsson, som är född den 26
november 1857 och sålunda över 73 år gammal, varit anställd såsom skräddare
vid Jämtlands fältjägarregementes intendenturverkstäder från den
17 mars 1913 eller omkring 18 år; att han på grund av hög ålder är oförmögen
till arbete; att han, som icke besitter någon förmögenhet, är helt
beroende av sin arbetsinkomst; samt att han under de senaste åren vid

Äng.

pension åt
arbetaren
A. Eriksson.

Äng.

pension ät
skrädderiarbetaren

E. Larsson -

Ang.
pension
åt kokerskan
Anna Persdotter
Bahl.

Äng.

pension åt
kokerskan
Amanda Sofia
Lager.

48 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

regementet uppburit en avlöning, som i medeltal uppgått till omkring
2,600 kronor för år.

I fråga örn utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet, som ej velat motsätta sig bifall till Kungl. Maj:ts förslag,
hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

35 :o.

I punkten 15 av ifrågavarande proposition har Kungl. Majit föreslagit
l iksdagen medgiva, att kokerskan vid Göta livgarde Anna Persdotter Bahl
må från och med månaden näst efter den, varunder avgång från tjänsten
äger rum, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 720 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Anna Dahl, som är född
den 26 februari 1878, varit anställd såsom kokerska vid Göta livgarde
sedan den 1 maj 1914; att hon sålunda vid ingången av januari månad
1931, då det avsetts att hon skulle lämna tjänsten, räknar en anställningstid
av 16 år 8 månader; att hennes avlöning i egenskap av kokerska vid
regementet uppgått till 1,050 kronor för år jämte dyrtidstillägg härå, vartill
kommit, naturaförmåner till ett värde av sammanlagt 721 kronor
för år; att hon under sin tjänstgöring städse på ett synnerligen förtjänstfullt,
kunnigt och plikttroget sätt fullgjort sina åligganden till
regementets bästa; att hon, som till följd av olycksfall i tjänsten år 1914
förlorat fingrarna å högra handen med undantag av tummen och halva
pekfingrets grundfalang, lider av ett flertal olika sjukdomar; samt att
någon ersättning för förenämnda till följd av olycksfall i tjänsten ådragna
kroppsskada icke författningsenligt kunnat utgivas.

I övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen.

Under åberopande av utredningen i ärendet hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majlis förevarande
framställning.

36:o.

Kungl. Majit har i punkten 16 av förevarande proposition föreslagit
riksdagen medgiva, att kokerskan vid Livregementets grenadjärer Amanda
Sofia Lager må från och med månaden näst efter den, då avgång från
tjänsten ägt rum, under sin återstående livstid å allmänna indragnings -

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

staten uppbära en årlig pension av 660 kronor; dock med skyldighet för
henne att för tid, varunder hon uppburit understöd jämlikt Kungl. Maj:ts
beslut den 24 oktober 1930, återbetala beloppet av sagda understöd.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Amanda Lager, som är född
<len 15 maj 1867, varit anställd vid Livregementets grenadjärer såsom kokerska
från den 1 januari 1913 till hösten 1930 eller omkring 17 Vs år; att
hennes avlöning i egenskap av kokerska vid regementet uppgått till 930
kronor för år jämte dyrtidstillägg härå samt fri portion och bostad örn 1
rum och kök med bränsle och lyse; att hon under hela sin tjänstgöring vid
regementet på ett fullt tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden;
att hon på grund av sjukdom är varaktigt oförmögen till att vederbörligen
upprätthålla befattningen såsom kokerska vid regementet; samt att
Kungl. Majit genom brev den 24 oktober 1930 medgivit, att till Amanda
Sofia Lager finge från och med månaden näst efter den, varunder hon
avginge från sin ifrågavarande anställning, från lantförsvarets anslag
till extra utgifter utbetalas understöd med 50 kronor vid varje månads
utgång, intill dess frågan örn beredande av pension åt henne blivit slutligt
prövad, med skyldighet för henne att, i den mån pension kunde bliva
henne tillerkänd jämväl för tid, varunder hon uppburit det medgivna
understödet, till nämnda anslag återbetala därifrån för sådan tid uppburna
understödsmedel.

I fråga örn utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Kungl. Majlis förslag har ej givit utskottet anledning till erinran, varför
utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majlis förevarande
framställning.

37:o.

Kungl. Majit föreslår i punkten 17 av samma proposition riksdagen
medgiva, att förre skomakeriarbetaren vid Upplands regementes intendenturverkstäder
Johan Oskar Vilhelm Lindgren må från och med månaden
näst efter den, varunder han avgått från sin anställning vid regementet,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension av 696 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Lindgren, som är född den
15 november 1882 och sålunda omkring 48 år gammal, varit anställd
såsom skomakeriarbetare vid Upplands regementes intendenturverkstäder
från och med den 12 november 1912 till och med den 12 september 1929, då
han efter en anställningstid av drygt 16 år på grund av sjukdom erhöll
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 8 sami. 18 höft. (Nr

Äng.
pension
åt förre
skomakeriarbetaren

J. O. V.
Lindgren.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Äng.

pension åt
förra arbeterskan
Agnes
Sofia Bos.

avsked; att han under tiden 17 mars—12 september 1929 varit av sjukdom
förhindrad att utföra sitt arbete vid regementet; att hans arbetsförmåga
enligt läkarintyg är i mycket hög grad och varaktigt nedsatt till följd
dels därav, att vänstra benet är amputerat ovanför knäskålen, dels av neuros
och blodtrycksförhöjning m. m.; att han icke äger andra tillgångar än
hälften av en till 4,000 kronor taxerad lägenhet; att han under de senare
åren vid regementet uppburit en avlöning, som — frånsett dyrtidstillägg
— uppgått till i medeltal omkring 1,470 kronor för år; samt att han på
ett fullt tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden vid regementet.

I övrigt åberopar utskottet vad propositionen innehåller.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts här avhandlade förslag hemställer
utskottet,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
av riksdagen bifallas.

38: o.

Under punkten 18 föreslås, att riksdagen må medgiva, att förra arbeterskan
vid arméns tvättanstalt i Stockholm Agnes Sofia Ros må från och
med månaden näst efter den, varunder hon avgått från sin tjänst, under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av 660 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Agnes Ros, som är född den
15 maj 1874, varit anställd vid Svea ingenjörkårs tvättinrättning under
tiden från och med den 1 september 1907 till och med den 14 oktober 1927
och vid arméns tvättanstalt i Stockholm från och med den 15 oktober
1927 till och med den 25 maj 1930 eller tillhopa inemot 23 år; att hon
på grund av sjukdom är oförmögen till tyngre arbete; att hon i medeltal
för år uppburit i avlöning 1,750 kronor; samt att hon visat synnerligen
gott uppförande ävensom samvetsgrant och plikttroget utfört det arbete,
som blivit henne förelagt.

I avseende å vidare utredning åberopar utskottet vad propositionen innehåller.

Då Kungl. Maj:ts förslag under denna punkt ej givit utskottet anledning
till invändning, får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

39 :o.

Kungl. Majit har i punkten 19 föreslagit riksdagen medgiva, att sticker -skan vid Vendes artilleriregemente, änkan Kerstin Persson, född Jeppson,
må från och med månaden näst efter den, varunder avgång från tjänsten
äger rum, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 384 kronor.

Äng.

pension it
stickerskan
Kerstin Persson,
fadd
Jeppson.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Kerstin Persson, som är född
den 19 januari 1860 och sålunda över 70 år gammal, alltsedan den 1 september
1909 eller omkring 21 år ombesörjt lagning av strumpor för Vendes
artilleriregementes räkning, vilket arbete utförts utom regementets
verkstäder samt mot ackordsbetalning; att hon enligt läkarhetyg lider av
allmän åderförkalkning med ålderdomsavtyning och på grund därav anses
vara oförmögen att försörja sig; att hon på ett plikttroget och tillfredsställande
sätt fullgjort sitt arbete; samt att hon under de senare åren
såsom betalning för sitt arbete från regementet uppburit 672 kronor för år
jämte därå belöpande dyrtidstillägg.

I övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen.

Med biträdande av vad Kungl. Maj:t föreslagit hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

40:o.

I punkten 20 av ifrågavarande proposition nr 50 har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen medgiva, att överkonstapeln på övergångsstat vid flottans
poliskår Ernst Alfred Sjödahl må från och med dagen efter den, då
han avgår från sin anställning, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 1,800 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Sjödahl, som är född den 24
september 1871, efter att under tiden 7 januari 1892—7 oktober 1897
varit stamanställd vid Svea livgarde, den 1 februari 1898 förordnades
till konstapel vid flottans poliskår vid Karlskrona station och den 1 januari
1900 vid Stockholms station; att han sedan den 13 maj 1914 varit
förordnad såsom polisöverkonstapel men numera överförts å övergångsstat;
samt att han, som enligt läkarintyg lider av kronisk luftrörskatarr
och bronkial astma, på grund varav hans verksamhetsförmåga för framtiden
anses bliva i hög grad inskränkt och förhindra hans återinträde i
tjänstgöring, alltsedan den 26 maj 1927 varit sjukledig; att Sjödahl, enär
han underlåtit att begagna sig av den möjlighet, som jämlikt bestämmelse
i gällande reglemente för flottans pensionskassa stått honom till buds att

Äng. ",j
pension
ät polisöverkonstapeln

E. A. Sjödahl.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Äng.
tillagt 8-pension åt
friherre G. D.
Leuhusen.

förvärva delägarskap i kassan, icke kan från denna tillerkännas någon
pension; samt att, om sådant delägarskap blivit honom efter ansökan beviljat,
hans sammanlagda pensionsförmåner, inberäknat såväl pensionsförhöjning
som oavkortad pensionsförbättring, skulle hava uppgått till
2,268 kronor.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Under åberopande av utredningen i ärendet hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

41:o.

I en till riksdagen avlåten, den 23 januari 1931 dagtecknad proposition
nr 51, vilken beträffande försvarsdepartementet innefattar förslag i tre
med nummer 1—3 betecknade punkter, har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, i punkten 1 föreslagit riksdagen medgiva, att förre domänofficeren
i östra arméfördelningens stab, översten i armén friherre Gustaf
Daniel Leuhusen må, utöver honom på grund av hans förutvarande militära
anställning tillkommande pensionsförmåner, från och med den 1 januari
1930 åtnjuta en årlig tilläggspension från allmänna indragningsstaten till
belopp av 504 kronor.

Av handlingarna i ärendet framgår, att friherre Leuhusen, som uppnått
en ålder av 72 år, sedan december månad 1908 intill utgången av år 1929
eller något mera än 21 år tjänstgjort såsom domänofficer för skötseln av
Järvafältet, i vilken egenskap han uppburit ett arvode, som under de
senaste åren utgått med 3,480 kronor örn året jämte dyrtidstillägg.

Såväl arméförvaltningens fortifikations- och civila departement som statskontoret
hava tillstyrkt, att friherre Leuhusen må, utöver honom från arméns
pensionskassa i egenskap av ryttmästare tillkommande pensionsförmåner, tillerkännas
årlig pension från allmänna indragningsstaten till belopp, som av
förenämnda departement beräknats till 780 kronor men av statskontoret
efter reducering med hänsyn till tjänstgöringstiden föreslagits till 540 kronor
(21/30x780).

Med tillstyrkande av bifall till förslaget örn beredande av tilläggspension
åt friherre Leuhusen har departementschefen i avseende å pensionens storlek
anslutit sig till statskontorets förslag allenast med den jämkning att, i
överensstämmelse med vad som i liknande fall plägat tillämpas, beloppet något
reducerats med anledning av att friherre Leuhusen icke i egenskap av domänofficer
haft att erlägga avgifter för sin pensionering.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet, som anser tilläggspension i förevarande fall böra beviljas, finner
ej anledning till erinran mot vad Kungl. Maj:t i sådant hänseende föreslagit.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

42:o.

Uti punkten 2 av samma proposition föreslår Kungl. Maj:t riksdagen
medgiva, att musikkonstapeln av 2:a graden över stat Erik Wilhelm Pettersson
må från och med den tidpunkt, då han berättigats till pension,
under sin återstående livstid jämte honom tillkommande pension åtnjuta
en årlig tilläggspension från allmänna indragningsstaten till belopp av 420
kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att Pettersson, som
är född den 28 augusti 1865, antogs till hornblåsare vid flottan den 5
maj 1880 och sålunda den 5 maj 1930 tjänat kronan i 50 år; att han utnämndes
till underofficer av 2:a graden över stat den 5 mars 1908; att
Kungl. Majit genom brev den 6 juni 1919 under vissa förutsättningar
medgivit honom rätt att kvarstå i tjänst vid flottan tillsvidare till 65
års ålder eller, där så vederbörande stationsbefälhavare prövade lämpligt,
under längre tid; att han, som åtnjutit avlöning såsom korpral vid
flottan, enligt gällande bestämmelser är berättigad att från och med
månaden näst efter den, uti vilken avsked meddelats honom, årligen åtnjuta
i pension sammanlagt 1,380 kronor; att han under sin tjänstetid på
ett plikttroget och samvetsgrant sätt utfört sina åligganden; att han i
över 22 år innehaft underofficers av 2:a graden tjänsteställning samt under
denna tid på ett berömvärt sätt tjänstgjort såsom musikinstruktör.

I fråga örn vidare utredning i ärendet hänvisar utskottet till propositionen.

Med hänsyn till vad i propositionen upplysts angående Petterssons tjänstgöring
och arbetsuppgifter har utskottet icke velat motsätta sig bifall till
Kungl. Majits förevarande förslag. Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

43 :o.

I punkten 3 av ifrågavarande proposition nr 51 har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen medgiva, att förre rektorn vid skeppsgosseskolan i Karlskrona
Karl Johan Rikard Segrell må från och med månaden näst efter den, under
vilken avgång från tjänsten ägt rum, under sin återstående livstid uppbära,
utöver honom författningsenligt tillkommande pension, en årlig tilläggspension
från allmänna indragningsstaten till belopp av 260 kronor.

Utskottet.

Äng.

tilli g g 8-‘pension dt
musikkonstapeln
av 2:a
graden E. W.
Pettersson.

Utskottet.

Ang.

tilläggspension
ål förre
rektorn vid
skeppsgosseskolan
i Karlskrona
K. J. R.
Segrell.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

Av handlingarna i ärendet framgår, bland annat, att Segrell, som är född
den 14 augusti 1865, innehaft befattning såsom vice komminister från och
med den 7 oktober 1896 till och med 30 april 1897 och som vice pastor
under tiden 1 maj 1897 — 29 augusti 1900 samt att han, sedan han åren
1900—1901 genomgått provårskurs, tjänstgjort som pastorsadjunkt den 14
juni—31 augusti 1901, som vikarierande läroverksadjunkt läsåren 1901—
1902 och 1902—1903, som pastorsadjunkt tre veckor under julferierna läsåret
1902 —1903, som extra lärare vid högre allmänt läroverk läsåren 1903
—1905, som regementspastor under tiden 21 december 1904—13 december
1907 samt som rektor vid skeppsgosseskolan i Karlskrona sedan den 2 juni
1905. Av handlingarna i ärendet inhämtas vidare, att Segrell genom beslut av
statskontoret den 20 juni 1930 beviljats avkortad pension till belopp av 3,650
kronor årligen, motsvarande 28/33 av gällande pensionsunderlag 4,300 kronor,
därvid såsom tjänstår för pension tillgodoräknats allenast tiden från
och med höstterminen 1901, då han börjat sin anställning såsom lärare vid
statsläroverk; samt att Segrell erhållit anstånd med avsked till den 1 september
1930, i följd varav han kan räkna ytterligare ett tjänstår och på grund
härav erhålla en tilläggspension å 130 kronor för år räknat.

Hos Kungl. Maj:t har Segrell anhållit att för pension få tillgodoräkna
sig tjänstgöring som präst i svenska statskyrkan.

I avgivet yttrande har statskontoret erinrat, att i åtskilliga fall utomstatlig
anställning av riksdagen räknats tillgodo i pensionshänseende, varvid
förutsättningen för sådant tillgodoräknande varit, att den utomstatliga verksamheten
ägt betydelse för vederbörandes senare anställning i statstjänst.
Den utomstatliga anställningstiden hade plägat allenast till 2/., tillgodoräknas
i pensionshänseende. Med hänsyn härtill och då Segrells prästerliga
anställning finge anses hava varit av betydelse för hans verksamhet såsom
lärare i statens tjänst, hade statskontoret funnit skäl föreligga att utverka
riksdagens medgivande till en tilläggspension åt Segrell till årligt belopp
av 260 kronor, motsvarande vad som ytterligare skulle hava tillkommit
honom, därest 2/3 av den prästerliga tjänstgöringstiden likställts med statlig
anställningstid.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisas till propositionen.

Enär, såsom föredragande departementschefen i ärendet uttalat, Segrells
tjänstgöring i prästerlig befattning torde få anses hava varit av betydelse
för hans senare verksamhet såsom lärare och rektor vid skeppsgosseskola,
har utskottet — i anslutning till vad riksdagen tidigare i jämförliga fall
medgivit —- ansett sig böra tillstyrka, att sagda tjänstgöring i föreslagen
omfattning tillgodoräknas honom för erhållande av statspension. Mot vad
Kungl. Majit i ärendet föreslagit har utskottet icke haft annat att erinra
än att — med hänsyn till lydelsen av § 2 mom. 2 i kungörelsen den 18

Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 55

juni 1925 (nr 280) med bestämmelser om ny pension för vissa pensionerade
f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer föreskrift torde
böra meddelas därom, att å sammanlagda pensionsförmånen må utgå förhöjning
enligt stadgandena i nämnda kungörelse.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgiva, att förre rektorn
vid skeppsgosseskolan i Karlskrona Karl Johan Rikard
Segrell må från och med månaden näst efter den, under
vilken avgång från tjänsten ägt rum, under sin återstående
livstid uppbära, utöver honom författningsenligt
tillkommande pension, en årlig tilläggspension å allmänna
indragningsstaten till belopp av 260 kronor,
med rätt att å sammanlagda pensionsförmånen åtnjuta
förhöjning enligt bestämmelserna i kungörelsen den 18
juni 1925 (nr 280).

44: o.

I en till riksdagen avlåten, den 13 februari 1931 dagtecknad proposition
nr 92 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att den arbetaren Karl Johan Johansson jämlikt
Göta hovrätts dom den 28 juni 1929 tillerkända årliga livränta av 50
kronor i månaden till dess Johansson fyllt sextio år och av 30 kronor i
månaden för tiden därefter må från och med budgetåret 1931/1932 bestridas
från anslaget till allmänna indragningsstaten, med iakttagande av
att å livräntebeloppet icke må åtnjutas någon sådan tilläggsförmån, som
enligt gällande bestämmelser tillkommer pensionstagare.

Av åberopade statsrådsprotokollet framgår bland annat följande:

Arbetaren Karl Johan Johansson i Gålstad, Malmslätt, och hans minderåriga
dotter Gunhild Maria påkördes den 13 februari 1926 på vägen
mellan Malmslätt och Linköping av en fälttelegrafkårens flygkompani
å Malmslätt tillhörig personautomobil, förd av värnpliktige H. Maresch.
Johansson och hans dotter ådrogo sig därvid åtskilliga skador.

Sedan Johansson för egen del och såsom förmyndare för sin dotter anhängiggjort
talan mot kronan samt därvid yrkat, att det måtte åläggas
kronan såsom ägare av automobilen att till Johansson och hans dotter
utgiva ersättning för de lidna skadorna, förpliktades kronan genom Göta
hovrätts dom den 30 mars 1928 att till Johansson för honom och hans
dotter tillfogad sveda och värk, för lasarettsvård, läkarvård, läkarintyg

Äng.

bestridande
från anslaget
till allmänna
indragningsstaten
av en
arbetaren K.
J. Johansson
tillerkänd
livränta.

Ang.

pension åt
förre

skrädderiföreståndaren

G. A. Brunnberg.

56 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

xn. m. ävensom för förlorad arbetsförtjänst för tiden från och med den 13
februari 1926 till och med den 12 juni 1927 utgiva ersättning med sammanlagt
3,351 kronor 60 öre, jämte ränta enligt angivna grunder.

Då parterna i målet förklarade sig icke ämna fullfölja talan mot hovrättens
dom, utbetalade arméförvaltningens intendentsdepartement den
17 april 1928 det utdömda beloppet, 3,351 kronor 60 öre, jämte ränta, 216
kronor 64 öre, eller tillhopa 3,568 kronor 24 öre. Härefter väcktes av intendentsdepartementet
å kronans vägnar talan mot Maresch med yrkande
om åläggande för honom att till kronan utgiva nyssnämnda belopp,
3,568 kronor 24 öre, jämte ränta. Enär det icke visats, att vållande till
olyckan läge Maresch till last, samt, ehuru av omständigheterna ej främninge,
att Maresch vore fri fran vållande, rätt jämlikt 3 § i lagen den 30
juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik i allt
fall icke kunde anses tillkomma kronan i förhållande till Maresch, vilken
under tjänstgöring såsom värnpliktig kommenderats att föra bilen,
förklarade Kungl. Maj:t genom dom den 27 juni 1930 kronans mot Maresch
förda talan icke kunna bifallas.

Efter det Göta hovrätts omförmälda dom av den 30 mars 1928 vunnit
laga kraft, yrkade Johansson efter stämning å kronan, att, som han,
vilken vöre. kroppsarbetare till yrket, till följd av den honom åsamkade
skadan blivit urståndsatt att för framtiden förrätta arbete inom sitt yrke,
kronan matte aläggas att under Johanssons livstid till honom utgiva
skadestånd med angivet årligt belopp, varjämte Johansson fordrade ersättning
för anskaffande av läkarintyg med 35 kronor. Enligt Göta hovrätts
dom den 28 juni 1929, vilken vunnit laga kraft, förpliktades kronan
att till Johansson utgiva, för tiden från och med den 13 juni 1927 till
den 1 juli samma år 30 kronor samt månatligen från och med sistnämnda
dag, till dess Johansson fyllt sextio år, 50 kronor, och därefter intill
hans död 30 kronor, att erläggas i förskott för kalendermånad och till
redan förfallen del genast. Härjämte förpliktades kronan att gottgöra
Johansson kostnaderna för läkarintyg med 35 kronor.

I fråga örn utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Utskottet, som ansett sig böra biträda vad Kungl. Maj:t föreslagit,
får hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition må.
vinna riksdagens bifall.

45 :o.

I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition
nr 153, vilken beträffande försvarsdepartementet innefattar fem med
nummer 2—6 betecknade punkter, har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, i punkten 2 föreslagit riksdagen medgiva, att förre
skrädderiföreståndaren vid Upplands regemente Gustaf Alfred Brunnberg
må, räknat från och med den 1 februari 1930, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 1,092
kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Brunnberg, som är född den
6 juni 1871, under tiden den 1 juli 1894—24 augusti 1897 var anställd
vid Upplands infanteriregementes privata skrädderiverkstad; att han den
11 februari 1911 — efter att dessförinnan hava under ett flertal år i sitt
hem utfört skrädderiarbete för nyssnämnda regementes räkning — tillträdde
anställningen såsom skrädderiföreståndare, vilken anställning han
innehade till och med den 10 januari 1930; att han, enligt för honom
utfärdat läkarintyg, lider av höggradig neurasteni (depression) och på
grund därav sannolikt för all framtid är oförmögen till arbete såsom
skrädderiföreståndare; att han på ett synnerligen tillfredsställande och
berömvärt sätt fullgjort sina tjänståligganden; att hans avlöning under
de senare åren vid regementet uppgått till omkring 3,600 kronor för år;
att han är ägare till en mindre till 8,000 kronor taxerad fastighet, vilken
enligt den 28 januari 1930 utfärdat gravationsbevis icke besväras av fordringsinteckningar;
samt att han i övrigt är i avsaknad av medel för sitt
livsuppehälle.

I fråga örn utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag har ej givit utskottet anledning till erinran, varför
utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

46:o.

I punkten 3 av förevarande proposition har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att föreståndaren för Svea ingenjörkårs skrädderiverkstad
Emil Fredrik Friström må från och med månaden näst efter
den, varunder han lämnar sin anställning vid kåren, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 792
kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Friström, som är född den 14
augusti 1865, under tiden den 13 maj 1884—13 maj 1888 var anställd såsom
gardist vid Svea livgarde; att han under tiden augusti 1891—mars 1906 innehade
anställning såsom skrädderiarbetare vid nyssnämnda regemente;
att han under tiden april 1906—september 1907 var anställd såsom skrädderiföreståndare
vid Svea trängkårs intendenturverkstäder; att han alltsedan
den 1 oktober 1907 varit anställd såsom föreståndare vid Svea
ingenjörkårs skrädderiverkstad, från vilken anställning han emellertid numera
begärt entledigande; att han alltså tjänat kronan omkring 43 år; att
han under de senaste tio åren vid sistnämnda kår uppburit en avlöning,
som i medeltal uppgått till omkring 1,275 kronor för år; att han utfört
sitt arbete på ett förtjänstfullt sätt och städse ådagalagt ett gott uppförande;
att hans arbetsförmåga numera på grund av sjukdom är väsent -

Ang.

pension åt
skrädderiföreståndaren

E. F. Friström.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Äng.

pension åt
tillsyningsmannen
P. E.
Eriksson.

ligt nedsatt; samt att 1930 års vederbörande taxeringsnämnd uppskattat
hans inkomst av arbete till ett belopp av 3,130 kronor.

I övrigt får utskottet beträffande utredningen i ärendet hänvisa till
propositionen.

Under åberopande av utredningen i ärendet hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Marits förevarande
framställning.

47 :o.

Kungl. Majit har i punkten 4 av förevarande proposition föreslagit
riksdagen medgiva, att tillsyningsmannen över Sannaheds övningsfält
Per Erik Eriksson må från och med månaden näst efter den, varunder
han lämnar sin anställning, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 540 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Eriksson, som är född den
26 november 1854, innehade anställning vid Livregementets grenadjärer
under åren 1895—1912, varav såsom förman vid regementets skomakerioch
sadelmakeri verkstad under åren 1899—1912; att han år 1913 antogs såsom
tillsyningsman dels över Sannaheds övningsfält och dels över arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelses förråd å Sannahed; att han år 1914 blev
tillsyningsman dels över landstormsförrådet å Sannahed och dels, jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 31 december 1913, över förutvarande Svea
trängkårs fordonsförråd; att han numera lämnat samtliga tillsyningsmannabefattningar
utom befattningen såsom tillsyningsman över Sannaheds
övningsfält; att hans avlöningsförmåner, oavsett dyrtidstillägg, under
åren 1925—1929 uppgått till för år tillhopa 900 kronor; att allenast
å arvodet såsom tillsyningsman å Sannahed, 300 kronor, utgått dyrtidstillägg
(enligt för befattningshavare vid nyreglerade verk gällande grunder);
att han icke under den tid, han varit tillsyningsman, sysslat med
privat skomakeri- eller sadelmakeriarbete; att han under sin tjänstgöring
städse på ett plikttroget och samvetsgrant sätt skött sina åligganden;
samt att han enligt utfärdat läkarintyg lider av ålderdomssvaghet,
i anledning varav hans arbetsförmåga är nedsatt till 1U eller mindre av
den för fullt arbetsför person normala arbetsförmågan.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts här avhandlade förslag hemställer
utskottet,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
av riksdagen bifallas.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

48: o.

Kungl. Majit föreslår i punkten 5 av samma proposition riksdagen medgiva,
att hästskötaren vid Herrevadsklosters remontdepå Nils Johan
Bengtsson må från oell med månaden näst efter den, varunder lian lämnar
sin anställning vid remontdepån, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 696 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Bengtsson, vilken är född den
28 juni 1866, varit anställd såsom hästskötare vid Herrevadsklosters remontdepå
alltsedan den 1 september 1902; att det är avsett, att han den
28 juni 1931 skall avgå från sin befattning efter en anställningstid av
omkring 29 år; att enligt företett läkarintyg hans arbetsförmåga är på
grund av ålderdomssvaghet i hög grad nedsatt; samt att han städse fullgjort
sina tjänståligganden på ett ordentligt och samvetsgrant sätt.

I fråga örn utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag har ej givit utskottet anledning till erinran, varför
utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

49:o.

I punkten 6 av ifrågavarande proposition nr 153 har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen medgiva, att förra arbeterskan vid Jönköpings—Kalmar
regementes bageri Signe Nancy Adéle Bonell må, räknat från och med
den 1 maj 1930, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 564 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Nancy Bonell, som är född
den 5 juni 1884 och ogift, från juli månad 1916 till april månad 1930
eller icke fullt 14 år varit anställd vid Jönköpings—Kalmar (tidigare
Kalmar) regementes bageri; att hon enligt intyg av vederbörande regementsläkare
under sitt arbete i bageriet under de senaste tio åren kommit
att ådraga sig högst elakartade blodåderbråck å båda benen, förbundna
med kroniskt bensår samt upprepade blodproppsbildningar och
starka vattensvullnader; att hon under tiden den 20 november 1929—5
april 1930 varit intagen å regementets sjukhus; att hon efter utskrivningen
från sjukhuset är att betrakta såsom höggradig invalid för ali
framtid samt sålunda icke kunnat återtagas i arbete; att hennes löneförmåner
under tiden intill utgången av år 1925 utgjort 150 kronor
för månad samt därefter 160 kronor för månad; samt att regementschefen
hos riksförsäkringsanstalten hemställt om beredande av ersättning från
anstalten åt Nancy Bonell, men att anstalten, enär Nancy Bonells sjuk -

Ang.

pension åt
hästskötaren
N. J. Bengtsson.

Ang.

pension åt
förra

b a ger {arbet er -skan Signe
Nancy Adéle
Bonell.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

dom icke syntes kava förorsakats av något henne övergånget olycksfall i
arbete och icke heller vore att anse såsom sådan yrkessjukdom, som omförmäldes
i lagen den 14 juni 1929 örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
funnit någon ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen eller sistnämnda
lag icke kunna tillerkännas henne.

I övrigt åberopar utskottet vad propositionen innehåller.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
av riksdagen bifallas.

50:o.

Ån9• I en till riksdagen avlåten, den 13 mars 1931 dagtecknad proposition nr

åt ^konstruk- 181, vilken beträffande försvarsdepartementet innefattar förslag i tre med
tbT<MiiU U nummer 2—4 betecknade punkter, har Kungl. Majit, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för
samma dag, i punkten 2 föreslagit riksdagen medgiva, att konstruktören
vid flottans varv i Karlskrona Carl Ulrik Möller må från och med dagen
näst efter den, då han avgår från sin tjänst, under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 2,400 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Möller är född den 29 maj 1865;
att han avlagt avgångsexamen vid Chalmers tekniska institut; att han —
efter att under åtskilliga år hava praktiserat vid varv i Sverige och i
utlandet, därav under omkring 8 år å större skeppsvarv i Glasgow — den
1 juli 1902 anställdes vid flottans varv i Karlskrona och den 17 september
samma år enligt kontrakt antogs såsom ritare vid varvets ingenjördepartement
med en årslön av 3,600 kronor; att han från och med den 1 juli
1928 såsom extra ordinarie tjänsteman med placering till tjänstgöring såsom
konstruktör åtnjutit avlöning å 5,790 kronor för år enligt 18 lönegraden,
21 löneklassen, i 1928 års löneplan för vissa civila och civilmilitära
extra ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet, varjämte han
uppburit ett personligt lönetillägg, så att hans årliga löneförmåner uppgått
till 5,892 kronor jämte dyrtidstillägg och motsvarat vad han före
ikraftträdandet av 1928 års avlöningsbestämmelser för nämnda befattningshavare
uppburit i löneförmån sedan år 1923; samt att han icke kunnat
bliva delägare i flottans pensionskassa och följaktligen ej är berättigad
till någon pension ur kassan.

Direktionen över flottans pensionskassa har i utlåtande den 29 januari
1930 tillstyrkt, att pension från allmänna indragningsstaten måtte beviljas
Möller efter avgång från tjänsten. Körande pensionens storlek har direktionen
anfört huvudsakligen följande:

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Direktionen ville framhålla, att enligt riksdagens skrivelse den 14 juni
1921, nr 323, punkt 10, riksdagen beviljat ritaren vid flottans varvs i Karlskrona
ingenjördepartement J. O. Allard en årlig pension av 1,700 kronor.
Allard hade åtnjutit en avlöning av 2,700 kronor för år. Den honom tillerkända
pensionen utgjorde sålunda cirka 63 procent av nämnda avlöningsbelopp.
Möller vore, som förut framhållits, placerad i 18 lönegraden, 21
löneklassen, i löneplanen för estra ordinarie tjänstemän. Nämnda löneklass
upptoge för ortsgrupp D, till vilken Karlskrona vore hänförd, ett
avlöningsbelopp av 5,790 kronor. Då Möller enligt direktionens uppfattning
borde likställas med icke-ordinarie befattningshavare vid den civila
statsförvaltningen i 18 lönegraden, för vilken 1926 års pensionsutredning
föreslagit ett tjänstepensionsunderlag av 3,444 kronor, syntes det direktionen
skäligt, att den för Möller utgående pensionen, sedan han uppnått
en tjänstetid av 30 år, fastställdes till sistnämnda belopp, eller cirka 60
procent av Möllers avlöningsförmåner. Det av pensionsutredningen föreslagna
villkoret för åtnjutande av nämnda pensionsförmån, att vederbörande
skulle hava erlagt pensionsavgift, syntes i viss mån kunna kompenseras
av det förhållande, att Möller uppbure ett personligt lönetillägg.

Därest det med hänsyn till tjänstens krav skulle befinnas erforderligt,
att Möller avginge från sin innehavande befattning, innan han innehade
30 tjänstår, syntes en mot den kortare tjänstetiden svarande avkortning
av angivna tjänstepensionsunderlag böra äga rum.

Marinförvaltningen, som tillstyrkt pension åt Möller, har beträffande
pensionens storlek anfört huvudsakligen:

Vad anginge pensionens belopp, syntes höra beaktas pensionsförhållandena
för jämförlig icke-ordinarie personal inom andra grenar av statsverksamheten.
Pensionering av icke-ordinarie personal vore ej anordnad
vid allmänna civilförvaltningen men väl vid kommunikationsverken. Med
tillämpning av 1917 års reglemente för statens järnvägars pensionskassa
för pensionering av icke-ordinarie personal syntes Möller såsom placerad i
21 löneklassen hava bort efter ett pensionsunderlag av 3,440 kronor åtnjuta
efter 27 års tjänst statspension med 1,548 kronor. Örn detta belopp lades
till grund vid beräknande av Möllers pension, skulle denna jämte pensionstillägg
och pensionslorhöjning uppgå till sammanlagt 1,920 kronor. Därest
hänsyn toges även till avgiftspension, skulle pensionsförmånen sammanlagt
utgöra 2,322 kronor, eller jämte pensionstillägg och pensionsförhöjning
2,697 kronor. Örn från detta belopp gjordes avdrag med V10 nied hänsyn
till att pensionsavgifter icke erlagts, skulle pensionen utgöra efter
avrundning 2,424 kronor.

Emellertid hade 1926 års pensionsutredning år 1927 avgivit betänkande
med förslag till ny civil pensionslag, innefattande jämväl pensionsbestämmelser
för icke-ordinarie personal inom allmänna civilförvaltningen.
Där angivna grunder hade de senaste åren stundom tillämpats
vid beräkning av pension åt personal, vilken pensionerats genom särskilda
medgivanden av riksdagen. Enligt nämnda förslag utgjorde pensionsunderlaget
för icke-ordinarie befattningshavare i 18 lönegraden 3,444 kronor.
För Möller skulle pensionen, beräknad efter antalet t.jänstår vid uppnåendet
av 65 års ålder, utgöra utan avrundning 3,185 kronor 70 öre. Iakttoges
avdrag med Vio för icke erlagda pensionsavgifter, skulle pensionen
i överensstämmelse härmed bliva, efter avrundning för delbarhet med tolv,
2,868 kronor, vartill marinförvaltningen ansåge Möllers pension höra be -

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Motioner
1:242 och
II: 407.

Utskottet.

stämmas, så mycket mer som exempelvis flaggunderofficer redan vid 55
års ålder komme i åtnjutande av sammanlagda pensionsförmåner till belopp
av 2,544 kronor.

Marinförvaltningen har hemställt, att Möller måtte från och med dagen
efter den, då han efter uppnådda 65 levnadsår avginge från sin tjänst,
under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 2,868 kronor.

Statskontoret har anslutit sig till det av marinförvaltningen framställda
förslaget.

Föredragande departementschefen har vid jämförelse med det belopp,
2,544 kronor, som — inberäknat av riksdagen genom särskilda beslut beviljad
pensionsförbättring — plägat i pension tillgodokomma verkmästare
vid marinen, samt med hänsynstagande därtill, att Möller icke såsom dessa
haft att erlägga pensionsavgifter, kommit till den uppfattningen, att en
pension å 2,400 kronor i förevarande fall kunde anses skälig.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft två i anledning
av Kungl. Maj:ts förevarande framställning väckta likalydande motioner,
nämligen inom första kammaren nr 242 av herr Leander och inom andra
kammaren nr 407 av herr Holmgren, i vilka motioner hemställts, »att riksdagen
ville besluta, att konstruktören vid flottans varv i Karlskrona Carl
Ulrik Möller må från och med dagen näst efter den, då han avgår från sin
tjänst, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 3,712 kronor».

I motionerna har framhållits, att i betraktande av Möllers lön och i jämförelse
med de pensioner, som riksdagen i liknande fall beviljat, den av
Kungl. Maj:t föreslagna pensionen av 2,400 kronor syntes väl lågt beräknad,
då han därigenom skulle få en pension understigande den, som beviljats
hans underlydande.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen nr
407 i andra kammaren.

Utskottet tillstyrker, att pension beviljas Möller i anledning av hans
anställning vid flottans varv. I betraktande av vad utredningen visat
beträffande Möllers tjänsteställning och arbetsuppgifter samt hans löneförhållanden
före genomförandet av nu gällande avlöningsbestämmelser
för vissa civila icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet har
utskottet ansett pensionen skäligen böra fastställas till något högre belopp
än vad departementschefen — efter jämförelse med pensionsförmånerna
för verkmästare vid marinen — ansett sig böra tillstyrka. Med tillmötesgående
i viss mån av motionärernas framställning har utskottet funnit
sig böra förorda ett belopp av 2,808 kronor för år.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maurts förevarande
framställning samt omförmälda motioner 1:242
och 11:407, må medgiva, att konstruktören vid flottans
varv i Karlskrona Carl Ulrik Möller må från och med
dagen näst efter den, då han avgår från sin tjänst,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 2,808 kronor.

51:o.

I punkten 3 av förevararande proposition har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att förrådsförmannen vid ammunitionsfabrikens avdelning
å Marieberg Johan August Johansson må från och med månaden näst
efter den, varunder han avgår från sin anställning vid fabriken, under sin
återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 1,152 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Johansson, som är född den 18
juni 1871, tjänstgjort vid ammunitionsfabriken sedan den 28 augusti 1903
med avbrott dock för tiden den 3 januari 1921—den 15 april 1922, under
vilken tid han på grund av en fabriken övergången eldsvåda varit skild
från sin anställning därstädes; att hans arbetsinkomst vid fabriken under
år 1930 utgjorde 4,647 kronor, inberäknat dyrtidstillägg; att han med nit
och ordningssinne fullgjort sitt arbete och städse iakttagit ett hedrande
uppförande; samt att hans arbetsförmåga på grund av olika ålderskrämpor
är väsentligt nedsatt.

Arméförvaltningens artilleridepartement har i fråga örn storleken av
ifrågasatt pension funnit sig böra föreslå ett belopp av 1,152 kronor.

Statskontoret har i avgivet utlåtande i ärendet anfört, att det föreslagna
pensionsbeloppet, 1,152 kronor, motsvarade vad som under de senare åren
i allmänhet plägat i pension beviljas en arbetsledande förman bland yrkesutbildade
arbetare under förutsättning att vederbörande kunnat räkna inemot
30 år i statstjänst. Oaktat beloppet alltså vore ganska högt i detta
fall, där tjänstårens antal vore 26, hade statskontoret dock icke velat påyrka
sänkning.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisas till propositionen.

Utskottet, som ansett sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag, hemställer,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna
riksdagens bifall.

Äng.

pension åt
för räds förmannen
vid
ammunitionsfabriken
J. A.
Johansson.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

52:o.

Äng.

pension åt
arbeterskan
Tyra Wilhelmina
Gullander.

Kungl. Maj:t har i punkten 4 av förevarande proposition nr 181 föreslagit
riksdagen medgiva, att arbeterskan vid ammunitionsfabrikens avdelning å
Marieberg Tyra Wilhelmina Gullander, född Jansson, må — med avstående
av henne tillerkänd avskedsersättning — från och med månaden näst efter
den, varunder hon avgår från sin anställning vid fabriken, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av
504 kronor.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Tyra Gullander, som är född
den 16 december 1887 och gift med arbetaren vid flottans varv i Stockholm
Knut Fredrik Gullander, enligt läkarintyg lider av kronisk deformerande
inflammation i vänster knäled jämte sjukliga förändringar
i knäskålarna, avsevärd fettsot samt en måttlig lungutvidgning utan
komplikationer ävensom företett en avsevärd neuros, på grund varav
hennes förmåga att genom kroppsarbete »under mera ogynnsamma förhållanden»
försörja sig är väsentligt nedsatt; att arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
i inhämtat yttrande uttalat, att Tyra Gullander måste anses
vara definitivt arhetsoförmögen; att Tyra Gullander varit anställd vid
ammunitionsfabriken sedan den 23 augusti 1904 samt under sin anställning
visat god arbetsskicklighet och ådagalagt ett hedrande uppförande;
att hennes medelinkomst vid fabriken under åren 1927—1930 uppgått till
något mindre än 2,000 kronor, inberäknat dyrtidstillägg; att hennes man
uppbär en avlöning av 60 å 70 kronor per vecka; samt att makarna icke
äga något kapital.

Genom beslut den 20 juni 1930 medgav Kungl. Maj:t, att avskedsersättning
enligt de grunder, som angivas i kungörelsen den 15 januari 1926
(nr 10) angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa övertaliga
civila löntagare vid armén och marinen, finge beredas viss vid ammunitionsfabrikens
avdelning å Marieberg anställd personal, däribland arbeterskan
Tyra Wilhelmina Gullander. I enlighet härmed förklarades Tyra Gullander
berättigad att åtnjuta avskedsersättning till belopp av 4,200 kronor. Avskedsersättningen
har emellertid icke till någon del utbetalts till Tyra
Gullander, vilken ännu icke lämnat sin anställning.

I en till Kungl. Maj:t överlämnad skrift har försvarsverkens civila personals
förbund gjort framställning örn beredande av pension — i stället
för avskedsersättning — åt Tyra Gullander. Till stöd för denna framställning
har förbundet anfört, att Tyra Gullanders arbetsförmåga på grund av
sjukdom vore i så väsentlig mån nedsatt, att hon syntes sakna möjlighet
att genom eget arbete försörja sig.

Arméförvaltningens artilleri- och civila departement hava i fråga örn
storleken av den ifrågasatta pensionen till Tyra Gullander — under åberopande
av Kungl. Maj:ts till 1930 års riksdag framlagda förslag i liknande
ärende (Kungl. Maj:ts prop. nr 57, punkt 4, angående pension åt arbeterskan

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

vid ammunitionsfabriken Maria Kastman, född Kers) samt riksdagens beslut
med anledning härav (R. skr. nr 369, punkt 25) — funnit sig böra föreslå
ett belopp av 504 kronor för år.

Statskontoret har i avgivet utlåtande anfört, att enär Tyra Gullander icke
uppnått 50 levnadsår, hon jämlikt föreskrifterna i kungörelsen den 15 januari
1926 (nr 10) icke kunnat erhålla förtidspension utan endast avskedsersättning.
Då hon emellertid vore definitivt arbetsoförmögen, syntes åt
henne böra utverkas pension i likhet med vad som plägade ske beträffande
i statens tjänst anställda arbetare, vilka efter lång anställningstid på grund
av arbetsoförmåga nödgades lämna sina anställningar. I anledning härav
och då statskontoret icke hade något att erinra mot det av arméförvaltningens
artilleri- och civila departement ifrågasatta pensionsbeloppet, 504
kronor årligen, tillstyrkte statskontoret, att åt Tyra Gullander utverkades
pension från allmänna indragningsstaten med berörda belopp, dock under
villkor att hon avsade sig rätten till avskedsersättning.

Departementschefen har beträffande pensionsbeloppets storlek biträtt
myndigheternas förslag.

Vidkommande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet har ansett sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag och får alltså
hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna
riksdagens bifall.

53:o.

I två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren under
nr 126 av herr Norman och den andra inom andra kammaren under
nr 281 av herr Olovson i Västerås, har hemställts, »att riksdagen må
medgiva, att värnpliktige nr 66 53/1916 Stig Åke Olof Brate tillerkännes
ersättning enligt grunderna i förordningen den 18 juni 1909 jämte tillläggsbestämmelser
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, oberoende av att ansökningen ej inkommit i
föreskriven tid».

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen
nr 126 i första kammaren.

Av tillgängliga handlingar framgår, att Brate, som är född den 8 maj
1896, fullgjorde värnpliktstjänstgöring 1916—1917 vid intendenturkompaniet
i Sollefteå. Före inryckning till militärtjänsten var han till yrket
jordbruksarbetare. Under värnpliktstjänstgöringen blev han enligt egen
uppgift vid deltagande i en övning utsatt för ett olycksfall, föranlett av
att en av honom omhänderhavd häst föll i sken och snavade samt drog
Brate med sig i fallet. Under vissa tider av värnpliktstjänstgöringen

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 8 sami. 18 haft. (Nr 27.) 5

Utskottet.

Ang.

visst understöd
åt 8. Å
O. Brate.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

var Brate sjukskriven, bland annat för värk i högra knäleden. Efter hemförlovning
vårdades han under tiden 6 augusti—8 september 1917 på Norbergs
lasarett, varvid sjukdomen antogs vara knäledstuberkulos. I maj
1918 inryckte Brate till 90 dagars repetitionsövning vid Västmanlands
regemente. Vid inryckningen synes han hava företett läkarintyg, enligt
vilket han på grund av ett sjukt knä borde skonas från ansträngande
tjänstgöring. Under repetitionsövningen fullgjorde Brate handräckningstjänst,
därvid han bland annat vid ett tillfälle fick deltaga i tyngre matvarutransporter.
Efter repetitionsövningens fullgörande har Brate under
skilda tider för sjukdom undergått behandling å olika lasarett och sanatorirer
såväl i Sverige som i utlandet. Sålunda vårdades han under tiden 10
december 1924—30 april 1927 samt vintern 1927—1928 vid sjukvårdsanstalten
i Leysin i Schweiz. Efter sistnämnda tid synes han hava varit arbetsför.

Såsom i motionerna omnämnts, var frågan örn ersättning åt Brate år
1929 föremål för riksdagens prövning i anledning av en då motionsvis
gjord framställning.

I sitt år 1929 i ärendet avgivna utlåtande (nr 24, punkten 14) omnämnde
bankoutskottet, att Brate år 1926 hos riksdagens militieombudsman anhållit
örn ersättning i anledning av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöringen.
Under åberopande av de preskriptionsbestämmelser, som stadgades
i förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, hade militieombudsmannen
meddelat, att den av Brate gjorda framställningen icke kunde föranleda
någon åtgärd från vederbörande myndighets sida.

Härefter hade Brate den 2 september 1927 gjort framställning i ämnet
hos Kungl. Majit. I ett''den 16 december 1927 avgivet utlåtande över denna
framställning hade riksf försäkring sanstalten anfört bland annat följande:

Riksförsäkringsanstalten delade den mening, varåt militieombudsmannen
givit uttryck. På grund av ansökningar av liknande art som nu
förevarande hade emellertid Kungl. Majit tidigare i vissa fall föreslagit
riksdagen medgiva, att ersättning — utan hinder därav, att framställning
därom icke gjorts inom föreskriven tid — finge utgivas jämlikt
grunderna för 1909 års militärersättningsförordning. Riksdagen hade
också i flera fall medgivit sådan ersättnings utgivande. På grund härav
hade riksförsäkringsanstalten till prövning förehaft frågan, huruvida
Brates militärtjänstgöring skäligen kunde antagas hava bidragit till den
knäåkomma, i anledning varav han ansökt örn ersättning, och örn Brate
sålunda, under förutsättning att han inom föreskriven tid gjort framställning
därom, skulle hava varit berättigad till ersättning jämlikt bestämmelserna
i nämnda förordning. Därvid hade riksförsäkringsanstalten
emellertid funnit, att ifrågavarande militärtjänstgöring, så vitt i
ärendet förefintliga handlingar utvisade, icke skäligen kunde antagas
hava bidragit till uppkomsten eller utvecklingen av den sjukdom, varav
sökanden lede. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde riksförsäkringsanstalten,
att förevarande ansökan icke måtte föranleda någon
Kungl. Majtts vidare åtgärd.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet omnämnde vidare, att Brates förenämnda ansökning icke föranlett
något Kungl. Maj:ts beslut, enär Brate den 20 januari 1928 återkallat
framställningen.

För egen del framhöll bankoutskottet i förberörda utlåtande att, enligt
vad riksförsäkringsanstalten upplyst, utredningen i ärendet utvisat, att
militärtjänstgöringen icke skäligen kunde antagas hava bidragit till uppkomsten
eller utvecklingen av den sjukdom, varav Brate lede. Under
sådana förhållanden hade utskottet funnit sig icke kunna tillstyrka bifall
till de i ämnet väckta motionerna.

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen, att nämnda
motioner icke skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedermera gjorde Brate i en den 15 mars 1930 dagtecknad skrift hos
Kungl. Majit ny framställning örn ersättning enligt de i förenämnda
förordning den 18 juni 1909 innefattade grunderna.

Sedan framställningen remitterats till riksförsäkringsanstalten för avgivande
av utlåtande, företog anstalten ytterligare utredning angående
sambandet mellan sökandens militärtjänstgöring samt hans knäåkomma.
Därvid lät anstalten bland annat verkställa läkarundersökning av sökanden
å Serafimerlasarettet i Stockholm. I anledning av denna undersökning
avgavs av legitimerade läkaren Gunnar Wiberg ett den 7 maj 1930
dagtecknat utlåtande av följande lydelse:

»En kort rekapitulation över patientens sjukhistoria ger vid handen
följande:

Under slutet av sin värnpliktstjänstgöring 1916—1917 råkade han i maj
1917 ut för en olyckshändelse, vilken ej synes ha medfört någon omedelbar
skada. Några dagar senare intogs han emellertid å regementets sjukstuga
och vårdades under tiden 12—18 maj för en ''tendovaginit’ (lokalisationen
av denna ej angiven). Efter utryckningen från exercisen sökte patienten
den 24 maj läkare, vilken till augusti samma år (1917) vårdade
honom för värk i båda knäna, men då förbättring ej inträdde remitterades
patienten till Norbergs lasarett, varest diagnosen tuberkulos i höger
knä sattes. Något annat prov än en vanlig klinisk undersökning föregick
ej denna diagnos.

I maj 1918 inryckte patienten för fullgörande av ett repetitionsmöte
och hans knä var då ej fullt funktionsdugligt (vilket även styrktes med
läkarintyg). Han uppger nu att försämring otvivelaktigt inträdde under
det arbete han sattes att utföra, särskilt markerar han ett tillfälle, då
han transporterade tunga bördor i en trappa. Efter slutat möte intogs
han å Serafimerlasarettet för undersökning och diagnosen härstädes var
då (1918) Arthritis rheumatica chronica gen. dx. Under november 1918
vistades han åter en kortare tid å Norbergs lasarett på grund av sin
åkomma.

1919 opererades han å Sala lasarett för vänstersidig njurtuberkulos
och till 1922 synes tillståndet i knät ha växlat så att han tidvis kunnat
sköta bankarbete, dock med avbrott för sjukhusvistelse bland annat å
Barkåkra sanatorium maj—oktober 1921 (därstädes uppfattades åkommans
natur på samma sätt som å Norbergs lasarett). 1922 sökte han

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

utländska läkare för sitt knä och behandlades väsentligen hos doktorerna
Rollier och Giangne ända till 1927, då tillståndet i knät var relativt drägligt.
(Doktor Rollier’s diagnos löd på inflammation i knäleden. Det av
doktor Giangne avgivna intyget anger tuberkulos i knät.)

Sedan 1927 har tillståndet i knät varit ungefär oförändrat och han har
skött sitt bankarbete utan avbrott. Tidtals har han haft värk i höger
knä samt av och till gångömhet, mestadels på insidan av knät. Han tycker
att högra benet har känts svagt. Någon temperatur har han däremot
ej haft. Status den 5 april 1930: Muskulaturen å höger ben är betydligt
slappare och mindre voluminös än motsvarande ställe å vänster ben. Även
fotskelettet å höger fot förefaller något atrofiskt jämfört med vänster
fot. Omkretsen av vänster lår är 47 cm., höger lår å samma höjd 41 cm.
Motsvarande mått å vänster och höger vad äro 37 och 33 cm. Såväl den
aktiva som passiva rörligheten i höger knä inskränker sig till en böjförmåga
av cirka 5°. Patienten markerar ingen tryckömhet någonstans över
ledspringan. Ledkapseln är överallt något förtjockad. Ingen utgjutning
i leden. Sänkningsreaktionen 19 mm. Den 7 april 1930 gjordes provexcision
av ledkapseln å höger knä varvid mikroskopiska undersökningen ej
utvisade någon tuberkulos i det provexciderade (prof. Henschen). Röntgenutlåtande
den 4 april 1930 (doktor Hagberg): Höger knäled: Broskdistansen
i det närmaste upphävd. Ledytorna äro ojämna och taggiga.
Ledkapseln är lätt förtjockad och något utspänd. Allmän kalkatrofi.
Ingen pågående benprocess iakttagbar. Röntgenundersökningen har alltså
visat en deformerande och destruerande arthrit i höger knäled. Bilden
liknar den vid en utläkt tuberkulos.

Med ledning av den ovan gjorda sammanfattningen får man anse att
det första traumat sannolikt ej haft någon betydelse för knäsjukdomens
uppkomst och vidare utveckling. Däremot kan man anse det sannolikt att
tillståndet i patientens högra knä försämrades under fullgörandet av repetitionsmötet
1918. Med största sannolikhet föreligger ej tuberkulos.»

Vidare avgåvos utlåtanden av riksförsäkringsanstaltens biträdande läkare,
professorn A. Troell, samt av anstaltens överläkare, professorn ,1.
Akerman. Professorn Åkermans utlåtande, dagtecknat den 31 maj 1930,
var av följande lydelse:

»Trots förnyad inläggning på kliniken och verkställd undersökning är
åkommans natur icke klargjord, men vare sig knäledsaffektionen beror
på lokal tuberkulos, vilket förefaller sannolikast (njurtuberkulosen kliniskt
och patolog, anatomiskt säkerställd), eller en annan orsak (reumatisk
åkomma) till knäförändringen anses föreligga, synas mig de under militärtjänstgöringarna
inträdda förändringarna så oväsentliga att militärtjänsten
icke skäligen kan anses vållande. Ingen ändring.»

I utlåtande den 27 juni 1930 anförde riksförsäkringsanstalten därefter,
att anstalten vid förnyad prövning av ersättningsfrågan funnit, att sökandens
militärtjänstgöring icke skäligen kunde antagas hava bidragit
till uppkomsten eller utvecklingen av den knäsjukdom, varav han lede.
Sökanden kunde sålunda icke anses i anledning av sjukdomen vara berättigad
till ersättning jämlikt grunderna för förordningen den 18 juni
1909 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde riksförsäkringsanstalten,
att förevarande ansökan icke måtte föranleda någon Kungl.
Marits vidare åtgärd.

Skiljaktig mening uttalades av en av anstaltens ledamöter, byråchefen
von Schulzenheim, vilken anförde följande:

»Visserligen kan väl den omständigheten att Brate konstaterats hava
vid olika tillfällen 1919 lidit av tuberkulos i testis och njuren häntyda
på, att även den knäåkomma, varom nu är fråga och som framträtt redan
1917, är att härleda från tuberkulos. Den senast föreliggande röntgenbilden
har befunnits likna den vid en utläkt tuberkulos. Tuberkulos kan
dock för närvarande ej påvisas, men har i allt fall konstaterats en deformerande
och destruerande arthrit i höger knäled.

Vare sig emellertid denna åkomma bör tolkas såsom tuberkulos eller
icke, anser jag det icke kunna förbises, att det olycksfall, för vilket Brate
under militärtjänstgöring våren 1917 varit utsatt, kan hava väsentligen
bidragit till utvecklingen av sagda åkomma. Under militärtjänstgöringen
1918 har i allt fall under i handlingarna angivna särskilda omständigheter
den tidigare konstaterade åkomman i knäet på angivet sätt försämrats.

På grund av vad sålunda, såvitt kunnat utrönas, förekommit, anser jag
för min del skäl föreligga för tillmötesgående på så sätt av Brates ifrågavarande
hos Kungl. Maj:t gjorda framställning, att han må få komma i
åtnjutande från och med 1931 av en årlig livränta enligt grunderna i förordningen
den 18 juni 1909 örn ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring jämte tilläggsbestämmelser efter en
invaliditetsgrad, som må beräknas något lägre än till vad som motsvarar
hans verkliga invaliditet i anledning av åkomman i fråga eller skäligen
till 20 procent.»

Genom beslut den 1 augusti 1930 fann Kungl. Maj:t ansökningen icke
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I anslutning till de nu väckta motionerna har till utskottet av motionärerna
överlämnats, bland annat, ett av läkaren vid förberörda anstalt
i Leysin, doktor A. Rollier utfärdat, den 22 december 1930 dagtecknat
intyg av innehåll, att Brate under förut angivna tider behandlats vid anstalten
för en tuberkulos knäledsinflammation.

Över de nu föreliggande motionerna har utskottet i vederbörlig ordning
inhämtat utlåtande av statskontoret, som på utskottets anhållan i ärendet
hört riksförsäkringsanstalten, arméförvaltningens civila departement
och sjukvårdstyrelse samt medicinalstyrelsen.

Riksförsäkringsanstalten har såsom yttrande åberopat vad anstalten
i sina förut återgivna utlåtanden den 16 december 1927 och den 7 juni
1930 uttalat i ämnet.

Avvikande mening har vid ärendets föredragning uttalats av byråchefen
von Schulzenheim, vilken för sin del hänvisat till det av honom till
riksförsäkringsanstaltens protokoll den 27 juni 1930 avgivna, likaledes i
det föregående återgivna yttrandet.

70 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Armé^ör vältning ens civila departement och sjukvårdsstyrelse hava anfört
följande:

Ärendet Jaar tidigare inom riksförsäkringsanstalten varit föremål för
en synnerligen ingående utredning, innefattande bland annat undersökning
av Brate å sjukhus, senast år 1930 av riksförsäkringsanstaltens biträdande
läkare Professor A. Troell, vilken tillika är sjukvårdsstyrelsens
vetenskapliga råd beträffande sjukdomar av den kategori, till vilken
Brates åkomma hör. Professor Troell bar även redan tidigare, nämligen
år 1918, haft tillfälle observera Brate å sjukhus. Riksförsäkringsanstalten
bar på grundval av sålunda verkställd utredning och efter hörande av
jämväl dess överläkare, professor J. Åkerman, med vidhållande av tidigare
intagen ståndpunkt i ärendet, avstyrkt beviljande av ersättning åt
Brate under motivering, att anstalten icke funnit skäl föreligga för antagandet,
att militärtjänsten bidragit till sjukdomens uppkomst eller utveckling.

Enär vederbörande militärmyndigheter redan under tiden för ärendets
handläggning i riksförsäkringsanstalten så långt sig göra låtit varit
börda i detsamma, och ytterligare utredning från militärmyndigheters
sida sålunda icke torde kunna åstadkommas, har från sjukvårdsstyrelsens
sida någon utredning utöver den av riksförsäkringsanstalten verkställda,
vilken synes synnerligen fullständig, icke varit möjlig i annan mån, än
att samråd ägt rum mellan sjukvårdsstyrelsen och dess vetenskapliga
råd, professor Troell, vilkens utlåtande i frågan på grundval av för sjukvårdsstyrelsen
denna dag kända samtliga omständigheter i ärendet inhämtats.
Professor Troell har därvid i avgivet yttrande såsom sin åsikt
uttalat, att den ifrågavarande åkommans uppkomst och utveckling knappast
med skäl kan ställas i samband med militärtjänsten. Civila departementet
och sjukvårdsstyrelsen finna denna åsikt synnerligen väl grundad;
det ligger emellertid i sakens natur, att det givetvis icke med fullständig
säkerhet kan anses uteslutet, att olycksfallet under militärtjänsten
i någon mån kan hava bidragit till sjukdomens utveckling.

Det i utlåtandet åberopade, av professorn Troell avgivna yttrandet, är
av följande lydelse:

»Med hänsyn till vad senare framkommit (Rolliers intyg den 22 december
1930 etc.) torde tbc-diagnos få anses sannolik; åkommans uppkomst
och utveckling kan alltså knappast med skäl ställas i samband med militärtjänsten.
»

Medicinalstyrelsen har i frågan hört medlemmen av sitt vetenskapliga
råd, professorn G. Söderlund, vilken anfört följande:

»Av handlingarna synes framgå såsom säkert, att Brate under värnpliktstjänstgöring
1917 utsatts för ett tämligen allvarligt olycksfall. Möjligen
har detta olycksfall helt eller i väsentlig mån framkallat Brates
sjukdom i högra knät. Av handlingarna framgår vidare såsom åtminstone
så gott som säkert, att knäledsåkomman försämrats under militärtjänstgöringen
1918, och möjligen — kanske sannolikt — på grund av
påfrestningar på knät under denna tjänstgöring.

Jag kan under sådana förhållanden ej annat än ansluta mig till det
av byråchefen von Schulzenheim enligt transumt av riksförsäkringsanstaltens
protokoll den 27 juni 1930 gjorda uttalandet, som lyder sålunda:

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

T___På grund av vad sålunda, såvitt kunnat utrönas, förekommit,

anser jag för min del skäl föreligga för tillmötesgående på så sätt av
Brates ifrågavarande hos Kungl. Majit gjorda framställning, att han må
få komma i åtnjutande från och med 1931 av en årlig livränta enligt
grunderna i förordningen den 18 juni 1909 örn ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring jämte tilläggsbestämmelser
efter en invaliditetsgrad, som må beräknas något lägre än till vad som
motsvarar hans verkliga invaliditet i anledning av åkomman i fråga eller
skäligen till 20 procent’.»

För egen del har medicinalstyrelsen uttalat sig på följande sätt:

Som någon säker diagnos på den sjukdom, värnpliktige Brate genomgått,
icke torde kunna ställas med ledning av de upplysningar, tillgängliga
handlingar innehålla, är bedömandet av frågan, huruvida Brates sjukdom
kan ställas i samband med den olyckshändelse eller den överansträngning,
han varit utsatt för under militärtjänstgöring, väsentligt försvårat.
Med denna reservation vill dock styrelsen som sin åsikt uttala,
att det icke synes kunna uteslutas, att nämnda olycksfall varit av betydelse
för uppkomsten av Brates sjukdom och att militärtjänsten genom
den omnämnda överansträngningen haft ett ogynnsamt inflytande på
sagda sjukdom.

Statskontorets utlåtande i ärendet är av följande innehåll:

Sedan riksdagen år 1929 behandlade frågan örn olycksfallsersättning åt
Brate, har förnyad utredning ägt rum rörande sambandet mellan Brates
militärtjänstgöring och hans knäåkomma. Olika meningar synas emellertid
råda örn vad utredningen kan anses hava ådagalagt, i det att ej
mindre riksförsäkringsanstalten funnit Brates militärtjänstgöring icke
skäligen kunna antagas hava bidragit till uppkomsten eller utvecklingen
av den knäsjukdom, varav han lider, än även arméförvaltningens
civila departement och sjukvårdsstyrelse anslutit sig till en liknande
uppfattning, medan däremot medicinalstyrelsen och medlemmen
av styrelsens vetenskapliga råd professorn G. Söderlund synas omfatta
den av en reservant i riksförsäkringsanstalten uttalade mening, att det
icke synes kunna anses uteslutet, att det olycksfall, för vilket Brate under
militärtjänstgöringen varit utsatt, varit av betydelse för uppkomsten av
Brates sjukdom och att militärtjänsten genom därunder inträffad överansträngning
haft ett ogynnsamt inflytande på sjukdomen.

Medicinalstyrelsen har framhållit svårigheten att med ledning av de
upplysningar, som handlingarna innehålla, bedöma frågan, huruvida Brates
sjukdom kan ställas i samband med berörda olycksfall eller överansträngning
under militärtjänstgöringen. För statskontoret ställer sig ett
sådant bedömande än vanskligare; men för sin del kan statskontoret icke
finna annat än att övervägande skäl tala för det antagandet, att militärtjänsten
örn icke direkt föranlett uppkomsten av Brates sjukdom så dock
haft ett ogynnsamt inflytande på densamma.

Enligt statskontorets mening saknas alltså icke fog för det i förevarande
motioner framställda yrkandet örn beviljande av olycksfallsersättning
åt Brate, varvid såsom från vissa håll föreslagits ersättningen skäligen
må beräknas efter en invaliditetsgrad av allenast 20 procent.

Utskottet.

Äng.

pension åt
förra förrådsbiträde
t H.
E. Olsson.

72 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Enligt vad utskottet inhämtat, har Brate under åren 1928—1930 haft anställningar
såsom banktjänsteman i Stockholm samt innehar för närvarande
dylik anställning mot en avlöning av 275 kronor i månaden.

Såsom den lämnade redogörelsen utvisar, har riksförsäkringsanstalten,
med ledning av för anstalten tillgänglig medicinsk utredning i ärendet,
funnit Brates militärtjänstgöring icke skäligen kunna antagas hava bidragit
till uppkomsten och utvecklingen av den sjukdom, varav han
diabbats. Biato har på grund härav ansetts icke kunna i anledning av
sjukdomen tillerkännas ersättning enligt grunderna för förordningen den
18 juni 1909 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring. Av den ytterligare utredning, som på utskottets
föranstaltande verkställts, framgår emellertid, att delade meningar råda
bland de medicinska sakkunniga beträffande den inverkan, som militärtjänstgöringen
haft på Brates sjukdom. Från vissa håll har sålunda
framhållits, att det icke kan anses uteslutet att det olycksfall, för vilket
Brate under militärtjänstgöringen blivit utsatt, varit av betydelse för
uppkomsten av hans sjukdom samt att militärtjänsten även haft ett
ogynnsamt inflytande på sjukdomens utveckling. Med hänsyn till dessa
förhållanden och då Brate för återvinnande eller förbättrande av sin
hälsa fått vidkännas betydande utgifter, har utskottet funnit billighetsskäl
tala för att något understöd från statens sida beviljas honom. Detta
understöd, vilket synts böra från och med den 1 januari 1931 utgå från
allmänna indragningsstaten, har utskottet ansett böra bestämmas till det
belopp, som vid en invaliditetsgrad av 20 procent skulle med tillämpning
av 1909 års militärersättningsförordning hava utgått i årlig livränta
eller 180 kronor. Då tilläggsförmån icke utgår å dylik livränta, torde
föreskrift böra meddelas därom, att å det nu ifrågasatta understödet icke
må åtnjutas dyrtidstillägg.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner
1:126 och 11:281, må medgiva, att Stig Åke Olof
Brate må från och med den 1 januari 1931 å allmänna
indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
av 180 kronor; dock utan rätt att därå åtnjuta
dyrtidstillägg.

54:o.

I en inom andra kammaren under nr 2 väckt motion har herr Åndersson
i Stockholm hemställt, »att riksdagen måtto bevilja Hilding Emanuel
Olsson en ärlig pension med 900 kronor att med avräkning av det belopp
haia uppburit i avskedsersättning utgå från och med månaden näst efter
den, då han slutade sin anställning».

Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 73

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar framgår, att Olsson är född den 9 fehruari
1886, samt att han — efter omkring två års fast anställning vid flottan,
vilken anställning upphörde den 26 april 1907 — varit anställd vid
flottans varv i Stockholm dels såsom förrådsbiträde under tiden 30 april
1907—31 december 1924, dels ock såsom städare under tiden 5 fehruari
1925—30 september 1928. Sistnämnda dag lämnade han efter uppsägning
sin anställning på grund av driftens omläggning till följd av den
nya försvarsorganisationens genomförande. Vid avgången erhöll han,
enligt marinförvaltningens beslut den 23 augusti 1928, avskedsersättning
jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10)
angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa övertaliga civila
löntagare vid armén och marinen med ett belopp av 6,000 kronor.

Vid prövning av frågan örn avskedsersättning åt Olsson förelåg bland
annat ett av vederbörande tjänsteläkare den 14 augusti 1928 utfärdat intyg
av innehåll, att Olsson vid en samma dag på grund av hans förestående
avgång från varvet verkställd undersökning icke företett påvisbart
sjukdomstecken eller lyte, som gjorde honom arhetsoduglig.

I motionen har nu gjorts gällande bland annat, att Olsson vore sjuk
samt därför syntes sakna möjlighet att erhålla anställning, genom
vilken han kunde skaffa sig försörjning, ävensom att han i anledning
därav borde beredas årlig pension under villkor att återbetalning av
avskedsersättningsbeloppet ägde rum. Till stöd för sin framställning
har motionären åberopat, bland annat, ett till bankoutskottet ingivet, den
9 januari 1931 dagtecknat läkarintyg av innehåll att Olsson vid undersökning
samma dag befunnits »lida av påvisbara sjukdomstecken, tydande
på fallandesjuka (epilepsia) samt inskränkning i vänstra axelns och
armens rörlighet på grand av operation för habituell luxation i vänstra
axelleden (år 1914/1915)» ävensom att Olsson på grund därav vore mindre
arbetsdräng för framtiden.

Av ett av motionären till utskottet i avskrift ingivet avskedspuss framgår,
att Olsson år 1907 entledigats från fast anställning vid flottan på
grund av fallandesot.

Då den i ärendet förebragta utredningen synts utskottet icke innefatta
tillräckliga skäl för beviljande åt Olsson av pension i stället för avskedsersättning,
har utskottet ansett sig böra avstyrka åtgärd i anledning av
den föreliggande motionen.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion II: 2 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet■

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Äng.

ärligt understöd
åt forre
arbetaren E.
M. Sundkvist.

55 :o.

I en moni andra kammaren av herr Hage väckt motion nr 81 har hemställts,
»att riksdagen måtte från och med den 1 januari 1931 tillerkänna
f. d. järnvägs- och fortifikationsarbetaren Erik Magnus Sundkvist, Svartbjörnsbyn,
Över-Luleå, Norrbottens län, ett årligt understöd eller pension
att utgå med så högt belopp som med hänsyn till Sundkvists anställningstid
m. m. kan anses befogat.»

Beträffande motiveringen hänvisas till motionen.

Frågan örn pension åt Sundkvist var, såsom i motionen erinrats, föremål
för prövning av 1930 års riksdag i anledning av en av samme motionär
då gjord framställning.

I sitt utlåtande i ärendet (nr 30, punkten 80) lämnade bankoutskottet
beträffande den i ärendet föreliggande utredningen följande redogörelse:

Av handlingarna framginge, att Sundkvist, som vore född den 21 oktober
1854, varit anställd såsom arbetare vid fästningsbyggnaden i Boden under
vissa perioder av åren 1902—1916, sammanlagt omkring 7 år 9 månader,
samt såsom tillfällig banarbetare vid statens järnvägars 25:e bansektion
under sammanlagt omkring 9 månader av år 1913. Enligt intyg, som icke
närmare klarlade karaktären av arbetsanställningen, skulle Sundkvist vidare
under åren 1891—1897 samt 1899—1901 hava arbetat vid järnvägsföretag
i Norrland. Den uppgivna anställningstiden vid samtliga nu omförmälda
arbeten omfattade sammanlagt omkring 18 1/t år. Efter den 8 april 1916
hade Sundkvist, såvitt av utredningen framginge, icke varit i statens tjänst.

Vederbörande kommunalnämndsordförande hade intygat, att Sundkvist,
såvitt känt vore, ej ägde några tillgångar och att han av intygsgivaren
ansåges medellös. Enligt läkarintyg vore Sundkvist på grund av vissa sjukdomar
fullständigt oförmögen att genom arbete bidraga till sitt uppehälle.

En av Sundkvist gjord framställning örn pension hade under år 1925 varit
föremål för prövning av järnvägsstyrelsen. Då varken de vid Sundkvists
ansökan fogade handlingarna utvisat eller genom av styrelsen verkställd
utredning kunnat utrönas, att Sundkvist under så lång tid, som erfordrades
för erhållande av pension, innehaft anställning vid statens järnvägar eller
liknande statens arbetsföretag, hade styrelsen emellertid funnit den gjorda
framställningen icke kunna till någon styrelsens åtgärd föranleda.

För egen del anförde bankoutskottet, att det icke syntes vara vederbörligen
styrkt, att Sundkvist under så lång tid, som borde fordras för pension, varit
anställd i statens tjänst samt att den uppgivna anställningen läge så långt
tillbaka i tiden som år 1916. Utskottet avstyrkte bifall till motionärens
framställning, som även avslogs av riksdagen.

Över den nu föreliggande motionen har utskottet i vederbörlig ordning
inhämtat utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört järnvägsstyrelsen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Järnvägsstyrelsen har förklarat sig finna det alltjämt icke vara behörigen
styrkt, att Sundkvist varit anställd i statens tjänst under så lång tid, som
erfordras för pension, varför styrelsen avstyrkt bifall till motionen.

Enligt vad som framgår av en vid järnvägsstyrelsens yttrande fogad,
inom styrelsen upprättad promemoria har Sundkvists styrkta anställningstid
vid statliga arbeten beräknats till 7 år 1 månad, fallande inom tiden
6 augusti 1902—8 april 1916. Härutöver har av Sundkvist åberopats en
icke vederbörligen styrkt tjänstetid av 15 år 9 månader, varav 10 år under
tid före år 1901 samt återstoden därefter, senast 1 månad under år 1917.

Statskontoret har anfört, att det syntes ämbetsverket, som örn den i ärendet
förebragta utredningen knappast kunde anses innefatta tillräcklig anledning
att bevilja pension åt Sundkvist.

Då ej heller av den nu förebragta, förnyade utredningen i ärendet framgått,
att Sundkvist varit anställd i statens tjänst under så lång tid, som
bör fordras för pension, nödgas utskottet fortfarande avstyrka beviljande
av dylik förmån åt honom, så mycket mera som Sundkvist, såvitt handlingarna
utvisa, under de senaste fjorton åren icke arbetat för statens räkning.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motion II: 81 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

56:o.

I en inom andra kammaren av herr Selberg väckt motion nr 182 har
hemställts, att riksdagen måtte tillerkänna förmannen Oskar Sundkvist
samt arbetarna Oskar Vikström, Per Anton Vikström, Nils Johan Englund
och Felix Eriksson årligt understöd eller pension under deras återstående
livstid till belopp, som riksdagen kan finna för gott att bestämma.

Beträffande motiveringen för denna hemställan hänvisar utskottet till
motionen.

Frågan örn pension åt de i förevarande motion avsedda personerna har
år 1930 varit föremål för prövning av Kungl. Maj:t.

Av då föreliggande handlingar i ärendet inhämtas, bland annat,

beträffande Sundkvist, att han, som är född den 28 oktober 1858, med
vissa uppehåll varit anställd vid fästnings- och kasernbyggnadsarbetena
i Boden från och med den 21 januari 1902 till och med den 26 september
1927; att han varit i statens tjänst i något över 17 år; att hans avlöningsförmåner
under do senare åren av anställningstiden uppgått till
i medeltal omkring 1,500 kronor för år, inklusive dyrtidstillägg; att han
enligt läkarintyg på grund av sjukdom är fullständigt oförmögen till
arbete; samt att han icke äger annan förmögenhet än en bostadslägenhet,
taxerad till 1,800 kronor;

Utskottet.

Äng.

pension åt en
förman och
fyra arbetare
vid fästningsoch
kasernbyggnadsarbetena
i
Boden.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

beträffande Oskar Vikström, att han, som är född den 19 januari 1862,
varit med vissa uppehåll anställd vid lastnings- och kasernbyggnadsarbetena
i Boden sedan den 12 juli 1901; att hans anställningstid i statens
tjänst beräknades uppgå till något över 17 år; att hans avlöningsförmåner
under de senare åren av anställningstiden utgjort i medeltal omkring
1,750 kronor för år, inklusive dyrtidstillägg; att han enligt läkarintyg
på grund av sjukdom har väsentligt nedsatt arbetsförmåga; samt
att han icke äger annan förmögenhet än en bostadslägenhet, taxerad till
1,000 kronor;

beträffande Englund, att han, som är född den 21 december 1863, varit
anställd dels vid vissa statens järnvägars arbeten under tiden 6 augusti
—10 november 1913, dels ock vid fästnings- och kasernbyggnadsarbetena
i Boden med vissa uppehåll från och med den 2 september 1901 till och
med den 30 november 1922 ävensom under tiden 1 juli—30 september
1927; att han varit anställd i statens tjänst i sammanlagt icke fullt 16
år; att hans avlöningsförmåner under de senare åren av anställningstiden
uppgått till omkring 2,700 kronor för år, inklusive dyrtidstillägg; att
han enligt läkarintyg på grund av sjukdom är fullständigt oförmögen
till det arbete, varav han haft sitt livsuppehälle; samt att han icke äger
annan förmögenhet än en till 1,300 kronor taxerad bostadslägenhet, varå
vilar en skuld av 600 kronor; ävensom

beträffande Eriksson, att han, som är född den 7 juli 1865, varit anställd
dels vid vissa statens järnvägars arbeten i omkring 5*''» år under
åren 1891—1899, dels ock vid fästnings- och kasernbyggnadsarbetena i Boden
från och med den 1 augusti 1905 till och med den 26 oktober 1928; att
han varit anställd i statens tjänst i sammanlagt närmare 19 år; att hans
avlöningsförmåner under de senare åren av anställningstiden uppgått till
omkring 2,100 kronor för år, inklusive dyrtidstillägg; att han enligt läkarintyg
på grund av sjukdom har i mycket hög grad nedsatt arbetsförmåga;
samt att han enligt senaste taxeringslängd varit taxerad för en
inkomst av 1,880 kronor, därav inkomst av kapital 1,080 kronor.

Vidare inhämtas av handlingarna, att samtliga ifrågavarande personers
arbete i statens tjänst blivit väl vitsordat.

Uti skrivelse till arméförvaltningens fortifikationsdepartement den 29
juli 1929 gjorde fortifikationsbefälhavaren i Boden framställning örn pension
åt, bland andra, ifrågavarande förman och arbetare.

Med överlämnande av handlingarna i ärendet hemställde arméförvaltningens
fortifikationsdepartement i skrivelse till Kungl. Majit den 4 december
1929, bland annat, örn utverkande av pensioner åt en var av Sundkvist
och Eriksson med 768 kronor samt åt Oskar Vikström med 720
kronor.

I fråga örn pension åt Englund anförde departementet, att departementet
funnit tveksamt, huruvida pension borde tillerkännas Englund,

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

som sedan år 1922 under en tid av endast 3 månader utfört arbete i statens
tjänst, och vilkens sammanlagda anställningstid i kronans tjänst
icke uppginge till fullt 16 år. Då emellertid denna hans tjänstgöring
varit väl vitsordad och ömmande omständigheter förelåge, hade departementet
ansett sig, ehuru med tveksamhet, böra föl Englund föreslå
en viss årlig pension. Såsom i förevarande fall lämpligt pensionsbelopp
hade departementet velat ifrågasätta 672 kronor.

I avgivet utlåtande i ärendet den 4 januari 1930 anförde statskontoret,
att det syntes statskontoret synnerligen tveksamt, huruvida tillräckliga
skäl kunde anses föreligga för beredande av pensioner åt Sundkvist,
Oskar Vikström, Englund och Eriksson. Även med den för vederbörande
gynnsamma tjänstårsberåkning, som av arméförvaltningens fortifikationsdepartement
tillämpats, vore deras tjänstetid i statstjänst jämförelsevis
kortvarig, varierande mellan 15 och 18 år. Endast i sällsynta
fall, då alldeles särskilda omständigheter ansetts böra föranleda undantag,
hade pensionering av grovarbetare ägt rum vid lägre antal tjänstår
än 20; och i regel hade, i överensstämmelse med vad som gällde enligt
kungörelsen den 8 november 1918 angående pensionering av förmän
och arbetare vid statens järnvägsbyggnader m. m., även vid bedömande
av pensionsfrågor som berodde av riksdagens särskilda beslut, uppställts
fordran på en tjänstetid av 25 år. Skulle emellertid någon pension
finnas böra beredas i nu ifrågavarande fall, syntes dock beloppet böra
begränsas till allenast omkring 600 kronor.

Genom beslut den 21 mars 1930 fann Kungl. Maj:t arméförvaltningens
fortifikationsdepartements framställning örn pension åt ifrågavarande
personer icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Såsom stöd för det i den nu föreliggande motionen gjorda yrkandet
har motionären åberopat dels fortifikationsbefälhavarens i Boden ovannämnda
framställning i ämnet, dels ock vissa till bankoutskottet ingivna
kompletterande handlingar.

Beträffande Oskar Vikström hava sålunda överlämnats två intyg, i
vilka intygsgivarna — i uppgiven egenskap av förutvarande förmän vid
de i intygen avsedda arbetena — vitsordat att Vikström varit anställd
vid vissa statens järnvägars arbeten under maj—oktober månader av
åren 1892 och 1893. Vidare har ingivits ett av fortifikationsbefälhavaren
i Boden den 16 januari 1931 utfärdat intyg, enligt vilket Vikström
fortfarande har anställning vid fästnings- och kasernbyggnadsarbetena
därstädes.

I fråga örn Englund har ingivits ett år 1927 dagtecknat intyg, vari intygsgivaren,
som uppgivit sig hava varit arbetsledare vid i intyget av,
sett företag, anfört att Englund varit anställd vid vissa statens järn -

Utskott et.

Äng.

höjning av
vissa av riksdagen
tidigare
beviljade pensioner.

78 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

vägars arbeten i omkring 5 Va år eller från våren 1886 i en följd till
hösten 1891.

Av ett till bankoutskottet ingivet prästbetyg, dagtecknat den 24 januari
1931, inhämtas, att Per Anton Vikström, avlidit den 8 januari 1931. Till
följd härav påkallar ifrågavarande motion i denna del icke någon riksdagens
åtgärd; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

Vad angår övriga i motionen avsedda personer, synes av i ärendet numera
föreliggande utredning framgå, att dessa personer — vilka alla
uppnått hög ålder samt hava väsentligt nedsatt arbetsförmåga — kunna
räkna en tjänstetid vid statliga arbeten av omkring 18 år eller däröver.
Under sådana förhållanden har utskottet, örn ock med någon tvekan,
funnit sig böra tillstyrka, att någon pension från statens sida beviljas
dem under deras återstående livstid. Pensionen har synts utskottet
böra för envar av dem bestämmas till 420 kronor, att utgå å allmänna
indragningsstaten. Pensionsförmånen torde få åtnjutas från och med
ingången av år 1931, i fråga örn Oskar Vikström dock tidigast från och
med månaden näst efter den, vari han avgår från sin anställning.

Med åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 182, må medgiva, att envar av förmannen vid
fästnings- och kasernbyggnadsarbetena i Boden Oskar
Sundkvist samt arbetarna därstädes Oskar Vikström,
Nils Johan Englund och Felix Eriksson må, Sundkvist,
Englund och Eriksson från och med den 1
januari 1931 samt Vikström från och med månaden
näst efter den, vari hans anställning upphör, under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension av 420 kronor.

57:o.

I en inom andra kammaren av herr Andersson i Stockholm väckt motion
nr 276 har hemställts, g

»att riksdagen måtte besluta tilldela Maria Kastman en årlig pension av
792 kronor och att det sålunda förhöjda beloppet skall utgå från den dag
hon tilldelats pension,

att riksdagen må höja Anna Gillers år 1930 beviljade pension med
belopp som på grund av ovan berörda omständigheter finnes påkallat,

att riksdagen må höja den till Leijon beviljade pensionen, så att den kom- •
mer att överensstämma med av fabriksledningen gjorda utfästelser.»

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Beträffande motiveringen för yrkandet hänvisar utskottet, i den mån
redogörelse i det följande ej lämnas, till motionen.

Frågorna örn pension åt de i motionen avsedda personerna behandlades
vid 1930 års riksdag i anledning av framställningar av Kungl. Maj:t.

Beträffande Maria Kastman gjordes dylik framställning i proposition
nr 57, punkten 4. Av utredningen i ärendet framgick huvudsakligen, att
Kastman, som vore född den 15 juni 1885, hade varit anställd vid ammunitionsfabrikens
avdelning å Marieberg sedan den 3 mars 1902, vilken anställning
hon vid tiden för framställningen fortfarande innehade; att hon
sålunda tjänat kronan i omkring 28 år; att hennes avlöning vid fabriken
under de senare åren uppgått till i medeltal omkring 1,730 kronor för år,
inklusive dyrtidstillägg; att hennes arbetsförmåga på grund av struma vore
och syntes komma att förbliva väsentligt nedsatt; samt att hon vore gift
med instrumentmakaren Karl Edvard Kastman, född den 10 december 1886,
vilken år 1928 varit för inkomst- och förmögenhetsskatt taxerad till ett
belopp av 3,310 kronor.

Arméförvaltningens artilleridepartement, som funnit billigt, att arbeterskan
Kastman på grund av sin långvariga tjänstetid vid ammunitionsfabriken
tillerkändes pension, ansåg sig med hänsyn till hennes mans inkomst böra
föreslå ett belopp av 500 kronor för år räknat.

Statskontoret anförde i utlåtande den 2 april 1929, att arbeterskan Kastman
visserligen uppnått en levnadsålder av allenast 43 år, men enligt läkarintyg
vore och förbleve hennes arbetsförmåga till följd av sjukdom väsentligen
nedsatt. Vid sådant förhållande syntes hon icke länge kunna bibehållas
vid sin arbetsanställning. Då hon med goda vitsord arbetat vid fabriken
under lång tid, borde någon pension henne beredas. Mot vad arméförvaltningens
artilleridepartement i sådant hänseende föreslagit ville statskontoret
icke göra annan erinran än att den föreslagna pensionen borde jämkas till
504 kronor.

Departementschefen biträdde statskontorets förslag.

I utlåtande nr 30, punkten 30, tillstyrkte bankoutskottet bifall till Kungl.
Maj:ts framställning. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

I motionen har nu framhållits, att bestämmandet av pensionens storlek
icke hade bort påverkas av uppgiften om mannen Kastmans arbetsinkomst
utan att pensionen bort fastställas till belopp, motsvarande vad övriga arbeterskor
med ungefär samma anställningstid plägat erhålla. Motionären har

i sådant hänseende föreslagit ett belopp av 792 kronor.

Med avseende å Anna Giller gjordes framställning i proposition nr 74,
punkten 8, avseende ett stort antal anställningshavare vid ammunitionsfabriken.
Av utredningen framgick beträffande Giller, att hon, som vore
född den 2 mars 1877, varit anställd vid ammunitionsfabriken sedan den
4 april 1911 och sålunda tjänat kronan i omkring 19 år, varav de senaste

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

15 åren såsom förestånderska för besiktningsa vdelningen; samt att hennes
arbetsinkomst under de senare åren uppgått till i medeltal omkring 2,660
kronor för år, inklusive dyrtidstillägg. Beträffande samtliga de i punkten
avsedda anställningshavarna upplystes, att de på grund av sjukdom eller
hög ålder hade nedsatt arbetsförmåga.

Arméförvaltningens artilleridepartement föreslog för Giller ett pensionsbelopp
av 792 kronor. Statskontoret hemställde örn pensionens fastställande
till 720 kronor, vilket förslag biträddes av departementschefen.

I utlåtande nr 30, punkten 41, anförde bankoutskottet beträffande Giller,
att styresmannen för ammunitionsfabriken i en till utskottet överlämnad
skrivelse upplyst, att Giller varit anställd vid fabriken, utöver vad av
styresmannen tidigare meddelats och i propositionen angivits, under tiden
3 januari 1893—30 april 1901, varför hennes sammanlagda anställningstid
uppginge till omkring 27 år. Med hänsyn till den sålunda angivna anställningstiden
fann utskottet pensionsbeloppet för Giller böra bestämmas
till 792 kronor. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

I motionen har nu gjorts gällande, att i de till riksdagen lämnade uppgifterna
felaktigt uppgivits, att Giller endast under 15 år varit förestånderska,
under det. att verkliga förhållandet vore, att hon varit anställd vid
fabriken 19 år som förestånderska, i anledning varav hon bort erhålla ett
högre pensionsbelopp än 792 kronor.

Jämväl i fråga örn förmannen vid ammunitionsfabriken F. G. Leijon
gjordes framställning i propositionen nr 74, punkten 8. Av utredningen
framgick, att Leijon, som vore född den 29 mars 1867, varit anställd vid
fabriken sedan den 9 november 1905 och sålunda tjänat kronan i omkring
24 år samt att hans arbetsinkomst under de senare åren uppgått till i
medeltal omkring 4,790 kronor för år, inklusive dyrtidstillägg.

Arméförvaltningens artilleridepartement föreslog för Leijon ett pensionsbelopp
av 1,116 kronor, medan statskontoret förordade pensionens bestämmande
till 1,092 kronor. Statskontorets förslag biträddes av departementschefen.

På hemställan av bankoutskottet i utlåtandet nr 30, punkten 41, bestämde
riksdagen pensionsbeloppet för Leijon i överensstämmelse med Kungl.
Maj:ts förslag till 1,092 kronor.

I motionen göres gällande, att Leijon från fabriksledningens sida förespeglats
ett pensionsbelopp av 1,596 kronor samt att det på grund härav
vore motiverat, att frågan örn pensionens storlek bleve föremål för ny
prövning.

Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av statskontoret. Statskontoret har i ärendet hört arméförvaltningens
artilleridepartement, som inhämtat yttrande av styresmannen för
ammunitionsfabriken.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Styresmannen för ammunitions fabriken har beträffande Giller bekräftat,
att hon tjänstgjort såsom förestånderska under en tid av 19 år.

I fråga om Leijon har styresmannen anfört, att vad motionären till stöd
för ett högre pensionsbelopp för Leijon åberopat syntes vara utan betydelse
för frågans avgörande. På grund av arbetsförhållanden hade Leijon mäst
uppsägas från sin tjänst. Med hänsyn till hans långa tjänstetid hade styresmannen
föreslagit utverkande av pension åt honom, men styresmannen hade
givetvis icke haft någon befogenhet att bestämma pensionens belopp. Någon
anledning att utmäta pension åt Leijon efter andra grunder än åt övriga
arbetare i förmans ställning hade icke förelegat.

Armé förvaltningens artilleridepartement har beträffande Kastman anfört,
att vad i motionen uttalats icke syntes böra föranleda ändring i det fattade
beslutet örn pensionsbeloppet.

I fråga örn Giller har departementet anfört, att då, enligt vad styresmannen
uppgivit, hennes tjänstetid vid ammunitionsfabriken utgjort 27 år,
därav 19 år såsom förestånderska, departementet ansåge att hennes pension
borde sättas till 876 kronor för år, att utgå retroaktivt från hennes entledigande.

Vidkommande Leijon har artilleridepartementet med hänsyn till vad
styresmannen i denna del yttrat funnit motionärens förslag ej böra föranleda
ändring i det för Leijon fastställda pensionsbeloppet.

För egen del har statskontoret beträffande f. d. arbeterskan Kastman
framhållit, att hon — oaktat hon vid avskedet endast uppnått en ålder av
43 år — erhållit pension av statsmedel, samt att någon omständighet, som
varit för riksdagen okänd vid beviljande av denna pension, icke blivit
anförd till stöd för det framställda förslaget örn höjning av pensionen.

Med avseende å förestånderskan Giller hade Kungl. Maj:t grundat sitt
förslag på att hon tjänat kronan omkring 19 år, varav de senaste 15 åren
såsom förestånderska. Bankoutskottet, som inhämtat, att Gillers sammanlagda
anställningstid uppgått till omkring 27 år, hade föreslagit pension
till henne med 792 kronor och riksdagen hade beslutit i enlighet härmed.
Vid fattandet av nämnda beslut hade det alltså varit riksdagen bekant, att
Giller varit anställd i statens tjänst omkring 27 år, därav under en längre
följd av år såsom förestånderska. Det syntes därför icke vara tillräcklig
anledning att bereda Giller ytterligare pension.

Förmannen Leijon hade vid sitt avsked uppnått 63 levnadsår, och enligt
det vid arméförvaltningens artilleridepartements utlåtande fogade yttrandet
av styresmannen för ammunitionsfabriken hade Leijon på grund av arbetsförhållandena
vid fabriken mäst uppsägas från sin tjänst. Den omständigheten,
att före avskedet pension till visst högre belopp för honom ifrågasatts,
borde enligt statskontorets mening icke medföra en höjning av den
pension, som ansetts skäligen böra tillerkännas honom.

Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 8 sami. 18 höft. (Nr 27.) ti

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

Ang.

tilläggspension
åt f.
förmannen
A. F. Eriksson.

Då de av 1930 års riksdag beviljade pensionerna till förra arbeterskoma Kastman
och Giller efter utskottets uppfattning blivit bestämda till belopp,
vilka med hänsyn såväl till de i dessa fall föreliggande faktiska omständigheterna
som ock till av riksdagen tidigare i liknande fall tillämpade grunder
måste anses väl avvägda, saknar utskottet anledning att förorda någon
ändring i storleken av de beviljade förmånerna till dessa anställningshavare.
Vad särskilt angår Kastman må framhållas, att vid avpassandet av det
för henne bestämda, i och för sig tämligen låga pensionsbeloppet enligt utskottets
mening tagits skälig hänsyn till den omständigheten, att hon vid
unga år lämnat sin anställning utan att, såvitt handlingarna utvisa, vara
oförmögen till arbete. Utskottet delar alltså icke motionärens uppfattning,
att pensionsbeloppets fastställande rönt avgörande inverkan av uppgiften
örn mannens ekonomiska förhållanden.

Vidkommande pensionen åt förre förmannen Leijon finner utskottet
visserligen i likhet med statskontoret den omständigheten, att före avskedet
pension till visst högre belopp för honom ifrågasatts, icke utgöra
anledning till ändring i den av riksdagen fastställda pensionsförmånen.
Då emellertid under punkten 51 i det föregående i ett där avsett liknande
fall tillstyrkts ett pensionsbelopp av 1,152 kronor årligen, har utskottet
ansett sig böra i anledning av den föreliggande motionen förorda,
att pensionsbeloppet för Leijon höjes till samma belopp.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

I) att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 276, i vad den avser förhöjd pension åt förre
förmannen vid ammunitionsfabriken Frans Gustaf
Leijon, må medgiva, att Leijon må från och med den
1 januari 1931 under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära, i stället för honom
av 1930 års riksdag beviljad pension av 1,092
kronor för år, en pension till belopp av 1,152 kronor
årligen; samt

II) att omförmälda motion 11:276, i vad den avser
förhöjd pension åt arbeterskoma vid ammunitionsfabriken
Maria Kastman och Anna Giller, icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

58 :o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 284 har herr Bäcklund
hemställt, »att riksdagen må från och med den 1 januari 1931 bevilja förre
förmannen vid ammunitionsfabriken i Karlsborg, Anders Fredrik Eriksson
en årlig tilläggspension av 500 kronor.»

Beträffande motiveringen till denna hemställan hänvisar utskottet till
motionen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Av tillgängliga handlingar i ärendet framgår, att Eriksson, som är född
den 4 augusti 1874, varit anställd såsom förman vid ammunitionsfabrikens
avdelning å Karlsborg från och med den 3 februari 1904 till och med
den 30 maj 1930, vilken sistnämnda dag han på grund av driftsinskränk-''
ningar vid ammunitionsfabriken i anledning av 1925 års försvarsbeslut lämnat
sin anställning därstädes; att han tjänat staten under en tid av omkring
26 år 4 månader; att hans avlöning vid avskedet uppgick till 3,528 kronor
för år, exklusive dyrtidstillägg, motsvarande avlöning enligt 11 lönegraden
14 löneklassen (C-ort) enligt i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) intagen
löneplan för e.o. tjänstemän; samt att han, på förslag av arbetsoffieeren vid ifrågavarande
fabriks avdelning å Karlsborg, genom beslut av statskontoret förklarats
berättigad att från och med dagen näst efter den, då avgång från
tjänsten ägde rum, åtnjuta förtidspension till belopp av 1,000 kronor årligen
enligt i kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10) angående förtidspension
och avskedsersättning åt vissa övertaliga civila löntagare vid armén
och marinen angivna grunder (hänförlig till de befattningshavare, som
finnas upptagna under grupp II i § 3 av ifrågavarande kungörelse).

Uti skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 juli 1930 gjorde försvarsverkens
arbetsledarförening — under framhållande bland annat att, då Erikssons
anställning varit fullt jämförbar med exempelvis mästares vid flottan, pensionen
bort utgå som för sådan — framställning örn att Eriksson måtte
tillerkännas en förtidspension av 1,910 kronor för år.

I ett till arméförvaltningens artilleridepartement i anledning av förevarande
framställning avgivet yttrande framhöll arbetsoffieeren vid ammunitions
fabrikens avdelning å Karlsborg bland annat, att den förtidspension,
som författningsenligt kunde tillerkännas Eriksson, syntes vara för liten i
förhållande till av honom åtnjutna löneförmåner. Såsom skäligt belopp
ifrågasatte arbetsoffieeren 1,400 å 1,500 kronor årligen.

Arméförvaltningens artilleri- och civila departement anförde i avgivet
utlåtande i ärendet den 5 augusti 1930 följande:

Den av försvarsverkens arbetsledarförening hävdade meningen, att Erikssons
anställning vore fullt ut jämförbar med exempelvis mästares vid
flottan, är icke hållbar, då mästare vid flottans varv, enligt vad som framgår
av den vid nämnda kungörelse den 22 juni 1928 (nr 215) fogade
tjänsteförteckning A, åtnjuter avlöning enligt 14 lönegraden av i kungörelsen
intagen löneplan för e. o. tjänstemän. Erikssons anställning torde
med hänsyn till den åtnjutna avlöningen snarare vara att närmast jämställa
med arbetsförman av andra eller första klass vid flottans varv, vilka förmän
åtnjuta avlöning enligt tionde, respektive tolfte lönegraden, och vilka i
förekommande fall, enligt vad från statskontoret under hand inhämtats,
lära hava tillerkänts förtidspension med belopp enligt grupp II a) i § 4 av
kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10).

Med stöd av vad sålunda anförts få departementen avstyrka bifall till
förevarande framställning.

Bankoutskoltets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

Ang

pension åt
f. arbetaren
vid ammunition
8 f ab rike ns
avdelning å
Karlsborg F.

R. Wahlström.

Statskontoret, som jämväl anbefallts yttra sig i ärendet, anförde i utlåtande
den 19 augusti 1930 följande:

I de till stöd för ifrågavarande beslut örn förtidspension åt Eriksson prövade
handlingarna har icke ifrågasatts annat än att Eriksson vore hänförlig
till de befattningshavare, som finnas upptagna under grupp II i § 3 av
kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10) angående förtidspension och
avskedsersättning åt vissa övertaliga civila löntagare vid armén och marinen.
Därest Eriksson icke velat åtnöjas med statskontorets berörda beslut,
hade han bort däröver anföra besvär, och statskontoret föreställer sig, att
Kungl. Maj:t icke i den ordning, frågan örn ökade pensionsförmåner åt
Eriksson nu blivit väckt, vill ingå i prövning av riktigheten av statskontorets
beslut. På grund härav och då för övrigt i förevarande framställning
icke anförts någon omständighet, som enligt statskontorets mening
kan anses utgöra tillräcklig anledning att av riksdagen utverka högre förtidspension
åt Eriksson, hemställer statskontoret, att ifrågavarande framställning
icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Genom beslut den 20 september 1930 fann Kungl. Maj.t ovanberörda
framställning icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Av utredningen framgår, att Eriksson — som vid 55 års ålder entledigats
från sin anställning vid ammunitionsfabriken på grund av driftsinskränkningar
i anledning av den nya försvarsorganisationens genomförande —
vid avgången författningsenligt tillerkänts förtidspension med ett belopp av
1,000 kronor årligen. Till nämnda belopp kommer enligt 1925 års föreskrifter
angående ny pension s. k. pensionsförhöjning I, varigenom pensionsförmånen,
frånsett dyrtidstillägg, uppbringas till ett belopp av 1,176 kronor årligen.

Då till stöd för en höjning av den författningsenliga förtidspensionen icke
åberopats några skäl, som ej med samma berättigande skulle kunna anföras
av ett stort antal anställningshavare i liknande ställning, har utskottet i
överensstämmelse med den uppfattning, som armé förvaltningens vederbörande
departement och statskontoret uttalat i ärendet, ansett sig böra avstyrka
bifall till motionärens förslag.

Utskottet hemställer förty,

att förevarande motion II: 284 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

59 :o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 285 har herr Bäcklund
hemställt, »att riksdagen må medgiva, att förre arbetaren vid ammunitionsfabriken
å Karlsborg Frans Rudolf Wahlström må från och med
den 1 januari 1931 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 600 kronor».

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Av tillgängliga handlingar i ärendet framgår, att Wahlström, som är
född den 29 november 1875, varit anställd dels vid ammunitionsfabrikens
avdelning å Karlsborg under tiden 1 oktober 1903—26 augusti 1904
samt 1 september 1906—16 december 1917 eller i omkring 12 år 4 månader,
dels ock hos fastighetsförvaltningen å Karlsborg såsom grindvaktare
under åren 1920—1927 eller i 8 år, varvid det — mot ett årligt arvode
av 75 kronor — ålegat Wahlström att under fyra sommarmånader,
då kreatur betat å kronans mark, hålla grinden vid Överbacken i Karlsborg
stängd; att han enligt läkarbetyg lider av kronisk hjärtsjukdom
och höggradig nervositet, varav hans arbetsförmåga är i mycket hög
grad nedsatt; att han på grund av sjukdom lämnade sin anställning vid
ammunitionsfabriken och att, enligt vad arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse-
i avgivet yttrande över en av Wahlström gjord framställning
örn understöd uttalat, det icke är uteslutet, att den under krigstiden utsträckta
arbetstiden vid nämnda fabrik medverkat till Wahlströms
sjukdomar; att vederbörande kommunalnämndsordförande intygat, att
Wahlström icke äger fast egendom eller annan förmögenhet; samt att
han saknar anhöriga i stånd att bidraga till hans uppehälle.

Sedan Wahlström i en till arméförvaltningens artilleridepartement ingiven
skrift den 25 april 1928 gjort framställning örn erhållande av
något understöd, hemställde nämnda departement och ämbetsverkets
sjukvårdsstyrelse i skrivelse till Kungl. Majit, att pension måtte utverkas
för sökanden.

I avgivet utlåtande i ärendet den 2 februari 1929 tillstyrkte statskontoret,
att pension måtte beredas Wahlström med 600 kronor för år.

Genom beslut den 20 juni 1929 tilldelade Kungl. Majit Wahlström i
anledning av den gjorda framställningen en gratifikation för en gång
av 600 kronor.

Uti en vid 1930 års riksdag väckt motion (lii 114) hemställdes, att riksdagen
måtte bevilja Wahlström viss årlig pension.

I utlåtande (nr 30, punkt 63) över ifrågavarande motion anförde bankoutskottet
följande!

»Enligt utskottets mening är Wahlströms tjänstetid vid ammunitionsfabrikens
avdelning å Karlsborg alltför kort för att därå skulle —- med
hänsyn även till tillämpad praxis — kunna grundas någon rätt till pension.
I ärendet har visserligen gjorts gällande, att Wahlström måst
sluta sin anställning på grund av ohälsa, som han skulle hava ådragit
sig till följd av den under krigsåren utsträckta arbetstiden vid ammunitionsfabriken.
Härutinnan har arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
allenast uttalat, att det icke vore uteslutet, att den utsträckta arbetstiden
medverkat till Wahlströms sjukdomar. Den på denna punkt sålunda
föreliggande utredningen, vilken varit tillgänglig vid Kungl.
Majits nyligen verkställda prövning av ärendet, har synts utskottet icke
innebära tillräckligt stöd för förslag örn sjukpension åt Wahlström. Av
motionären hava till utskottet ingivits vissa intyg, som tydligare än vad

Utskottet.

86 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

vid den föregående utredningen skett ådagalägga Wahlströms oförmåga
till arbete på grund av sjukdom samt hans behov av understöd. Dessa
handlingar beröra emellertid icke den enligt utskottets mening för ärendets
bedömande viktigaste frågan, nämligen örn sambandet mellan Wahlströms
Sjukdomar samt bans arbete vid ammunitionsfabriken. Under
sådana förhållanden har utskottet ansett sig icke kunna på grundval av
föreliggande utredning tillstyrka bifall till motionen i fråga. Därest
emellertid en förnyad utredning i ärendet skulle giva ökat stöd för
sannolikheten av att Wahlström ådragit sig sjukdom under arbetet i statens
tjänst, skulle emellertid frågan uppenbarligen komma i ändrat läge.»

Riksdagen fann den ifrågavarande motionen icke till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift, dagtecknad den 24 juli 1930, bar
Wahlström härefter ånyo anhållit att komma i åtnjutande av pension.

I över nämnda ansökning avgivet utlåtande den 18 augusti 1930 bar
arméförvaltningens artilleridepartement — sedan ämbetsverkets sjukvårdsstyrelse,
som delgivits ärendet, förklarat sig intet hava att tillägga
utöver styrelsens tidigare gjorda, i bankoutskottets förenämnda utlåtande
återgivna uttalande — anfört, att departementet icke ansåge sig under
förhandenvarande omständigheter kunna tillstyrka bifall till förevarande
framställning.

Medicinalstyrelsen, som jämväl anbefallts avgiva utlåtande i ärendet,
bar i yttrande den 27 oktober 1930, efter börande av medlemmen av styrelsens
vetenskapliga råd, docenten O. Lindbom, anfört, att även örn det
icke kunde uteslutas att den förlängda tjänstgöringstiden kunde hava
medverkat till uppkomsten av Wahlströms sjukdom, det dock av tillgängliga
handlingar icke kunde anses nöjaktigt styrkt, att ett direkt
orsakssammanhang förefunnits emellan Wahlströms arbete vid ammunitionsfabriken
och bans sjukdom.

Genom beslut den 7 november 1930 bar Kungl. Maj:t funnit Wahlströms
ifrågavarande ansökning icke föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

Såsom av utredningen framgår, bar Wahlström baft anställning vid
ammunitionsfabriken endast under en tid av något mer än 12 år. Emellertid
har han på grund av sjukdom nödgats före uppnådd pensionsålder
frånträda denna anställning. Ehuru ett direkt orsakssammanhang
icke kunnat påvisas mellan Wahlströms arbete vid fabriken och den
sjukdom, som föranlett avgången, synes dock sannolikheten av att —
såsom i ärendet uppgivits — den under krigsåren starkt utsträckta arbetstiden
vid ammunitionsfabriken medverkat till sjukdomens uppkomst
och utveckling hava vunnit ökat stöd genom den utredning, som verkställts
efter det riksdagen år 1930 hade frågan till behandling. I detta
avseende må framhållas, att läkaren vid ammunitionsfabriken i ett den

Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 87

24 juli 1930 dagtecknat intyg uttalat bland annat, att Wahlströms sjukdomssymptom,
vilka börjat år 1915 och föranlett viss minskning av arbetsförmågan
från slutet av samma år samt höggradig nedsättning av arbetsförmågan
från augusti 1917, med stor sannolikhet kunna anses förorsakade
av den utsträckta arbetstiden under krigstiden. Vid nu angivna
förhållanden har utskottet ansett sig kunna av hillighetsskäl tillstyrka,
att en mindre årlig pension beviljas Wahlström under hans återstående
livstid. Pensionen har synts utskottet böra bestämmas till 420
kronor, att från och med den 1 januari 1931 utgå från allmänna indragningsstaten.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 285, må medgiva, att förre arbetaren vid ammunitionsfabrikens
avdelning å Karlsborg Frans Rudolf
Wahlström må från och med den 1 januari 1931 under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
åtnjuta en årlig pension av 420 kronor.

1Y. Socialdepartementet.

60:o.

I en till riksdagen avlåten, den 13 februari 1931 dagtecknad proposition
nr 82 har Kungl. Maj:!, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, i punkten 1, avseende
socialdepartementet, föreslagit riksdagen medgiva, att f. d. yrkesinspektörsassistenten
i sjunde distriktet Carl Fredrik Rommel må från och
med dagen näst efter den, då avgång från tjänsten ägt rum, under sin
återstående livstid uppbära, utöver honom författningsenligt tillkommande
pension, en tilläggspension å allmänna indragningsstaten till belopp av
1,008 kronor för år.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Rommel, som är född den 29 juli
1865, den 30 december 1912 förordnades att från och med den 1 januari 1913
tills vidare vara yrkesinspektörsassistent samt den 21 december 1917 utnämndes
till ordinarie yrkesinspektörsassistent från och med den 1 januari
1918; att han under tiden före den 1 januari 1913 på förordnande uppehöll
yrkesinspektörsbefattning under sammanlagt 1 år 10 månader; att
han under tiden från och med den 2 januari 1902 till och med den 31 december
1912, med undantag för juli månad 1902 samt förenämnda tid av 1
år 10 månader, tjänstgjorde såsom biträde å yrkesinspektörens i Göteborgs
distrikt expedition; att statskontoret genom beslut den 19 juni 1930,
vilket beslut efter besvär fastställts av kammarrätten, förklarat honom

Äng.

tilläggspension
åt f. d.
yrkesinspektörsassislenten
C. F.
Rommel.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

Äng.

pension åt
landshövdingen
8. H.
Kramzelius.

berättigad till avkortad pension till belopp av 3,192 kronor årligen; samt
att vid bestämmandet av nämnda pensionsbelopp, som efter föreskriven
avrundning motsvarar 19/25 av det för Rommel gällande pensionsunderlaget,
4,200 kronor (lönegrad B 21), såsom tjänstår tillgodoräknats honom,
förutom tiden från och med år 1913, allenast den tid av 1 år 10 månader,
varunder han före år 1913 på förordnande uppehållit yrkesinspektörsbefattning.

Hos Kungl. Maj:t bär Rommel anhållit att få komma i åtnjutande av
tilläggspension på grund av tjänstgöring såsom biträde hos yrkesinspektör
före tillträdandet av förordnande såsom yrkesinspektörsassistent.

I avgivet utlåtande har socialstyrelsen anfört, bland annat, att nämnda
tjänstgöring måste anses i avseende å art och omfattning vara jämförbar
med den yrkesinspektörsassistent enligt gällande instruktion för yrkesinspektionens
befattningshavare åliggande expeditionstjänsten.

Statskontoret har funnit tilläggspension i förevarande fall böra beviljas
till belopp, motsvarande skillnaden mellan den Rommel tillerkända avkortade
pensionen, 3,192 kronor, och vad hel pension skulle hava utgjort,
4,200 kronor, eller alltså — såsom även socialstyrelsen föreslagit — 1,008
kronor.

I fråga örn utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Med hänsyn till vad som upplysts angående arten av Rommels ifrågavarande
tjänstgöring har utskottet icke velat motsätta sig bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande förslag. Utskottet får alltså hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

61 :o.

I en till riksdagen avlåten, den 13 mars 1931 dagteeknad proposition nr
184, avseende socialdepartementet, har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att landshövdingen i
Kopparbergs län Svante Herman Kvarnzelius må från och med dagen
näst efter den, då han efter uppnådd levnadsålder av 67 år avgår från
sin befattning, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 6,000 kronor.

I en till Kungl. Majit ställd skrift har landshövdingen Kvarnzelius
gjort framställning i syfte att i fråga örn rätt till pension få tillgodoräkna
sig tid, varunder han före tillträdandet av sin befattning såsom landshövding
innehaft förordnande såsom statens förlikningsman för medling
i arbetstvister.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Landshövding Kvarnzelius, som är född den 13 november 1864 och således
den 13 november innevarande år uppnår stadgad pensionsålder, utnämndes
till landshövding den 28 augusti 1922. Före sistnämnda tidpunkt
hade han alltsedan den 1 januari 1907 oavbrutet innehaft förordnande såsom
statens förlikningsman för medling i arbetstvister.

I anledning av en utav landshövding Kvarnzelius tidigare hos statskontoret
gjord ansökning örn pension har nämnda ämbetsverk genom beslut
den 26 februari 1931 funnit Kvarnzelius — enär han vid uppnående
av pensionsåldern icke kunde räkna fulla tio år i statstjänst —- icke
äga rätt till pension enligt civila pensionslagen. I skrivelse härom anförde
statskontoret huvudsakligen följande:

Det skulle visserligen kunna förefalla, som örn förlikningsmansförordnande
vore att hänföra till anställning, jämförlig med befattning i statstjänst,
och att alltså, enligt 3 § e) i kungörelsen den 29 juni 1921 (nr
456) med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement och
andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i fråga örn rätt till
pension, tiden för sådant förordnande skulle kunna räknas såsom tjänstår
för pension. Med hänsyn till vad som rörande förlikningsmännens
ställning anförts i Kungl. Maj:ts framställning till 1906 års riksdag örn
anslag för medling i arbetstvister (prop. nr 85) måste dock enligt statskontorets
mening förlikningsmansförordnandet anses innefatta ett uppdrag,
visserligen i statens tjänst men ej av beskaffenhet att konstituera befattning
i statstjänst i den bemärkelse, som i nämnda lag enligt dess grunder
avsåges. Statskontoret ansåge sig därför icke kunna räkna Kvarnzelius
tillgodo denna tid såsom tjänstår för pension.

Över nu föreliggande, av landshövding Kvarnzelius hos Kungl. Maj-.t
gjorda framställning har statskontoret den 5 mars 1931 avgivit infordrat
utlåtande och därvid anfört följande:

Att, såsom sökanden begärde, utverka riksdagens medgivande därtill,
att tiden, under vilken han innehaft förordnande såsom förlikningsman,
finge tillgodoräknas honom såsom tjänstår för pension, kunde statskontoret
för sin del icke förorda med hänsyn till de svåröverskådliga konsekvenser,
som ett sådant medgivande skulle kunna medföra. Däremot ville
statskontoret med hänsyn till sökandens omfattande verksamhet för statens
räkning föreslå, att pension från allmänna indragningsstaten till
skäli ''t belopp bereddes sökanden, när han inom kort lämnade landshövdingtjänsten.

Jämte framhållande att sökanden, vid bifall till ansökningen, skulle för
24 tjänstår erhålla en avkortad pension, motsvarande 24/35 av det för honom
gällande pensionsunderlaget av 9,996 kronor eller alltså 6,864 kronor, ville
statskontoret för sin del såsom lämpligt och skäligt belopp i detta fall
förorda 6,000 kronor.

Föredragande departementschefen har, under framhållande av det värdefulla
oell gagnerika arbete, som landshövding Kvarnzelius under en lång
följd av år nedlagt på olika områden i det allmännas tjänst, funnit det
vara naturligt, att Kvarnzelius, vilken innehar med pensionsrätt förenad
befattning, kommer i åtnjutande av pension, ehuru antalet tjänstår i

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Motioner
1:244 och
II: 410.

Utskottet.

hans egenskap av landshövding ej uppgår till vad som enligt civila
pensionslagen erfordras för att pensionsrätt skall inträda. I fråga om
pensionsbeloppet har departementschefen biträtt statskontorets förslag.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft två i anledning
av förevarande proposition väckta likalydande motioner, nämligen
inom första kammaren nr 244 av herr Ernfors jämte två av kammarens
övriga ledamöter samt inom andra kammaren nr 410 av herr Pettersson
i Hällbacken jämte två av kammarens övriga ledamöter, i vilka motioner
hemställts, »att riksdagen vid bifall i övrigt till vad som föreslagits i
Kungl. Maj:ts proposition nr 184 måtte bestämma den årliga pensionen
till landshövding Kvarnzelius till ett belopp av 7,000 kronor».

I motionerna har anförts, att i betraktande av vad departementschefen
framhållit örn det värdefulla och gagnerika arbete, som Kvarnzelius under
en lång följd av år nedlagt på olika områden i det allmännas tjänst — ett
uttalande som motionärerna ville livligt understryka — det av Kungl.
Majit föreslagna pensionsbeloppet förefölle vara för lågt.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen
nr 244 i första kammaren.

I likhet med departementschefen finner utskottet det vara naturligt,
att landshövdingen Kvarnzelius tillerkännes pension, ehuru antalet
tjänstår i hans egenskap av landshövding icke uppgår till fullt 10 år.
I fråga örn pensionens storlek har utskottet, i anslutning till motionärernas
uppfattning, ansett det värdefulla och gagnerika arbete, som Kvarnzelius
under en lång följd av år utfört i det allmännas tjänst, motivera
någon höjning av det utav Kungl. Majit föreslagna beloppet. Vad motionärerna
i sådant hänseende föreslagit har ej givit utskottet anledning
till annan erinran än att beloppet synts böra jämkas till närmaste i helt
krontal med tolv jämnt delbara tal och alltså bestämmas till 6,996 kronor.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Marits förevarande
proposition samt omförmälda motioner
I: 244 och lii 410, må medgiva, att landshövdingen i
Kopparbergs län Svante Herman Kvarnzelius må
från och med dagen näst efter den, då han efter uppnådd
levnadsålder av 67 år avgår från sin befattning,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 6,996
kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Y. Kommunikationsdepartementet.

. 62 :o.

I en till riksdagen avlåten, den 23 januari 1931 dagtecknad proposition
nr 50 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, i punkten 21,
avseende kommunikationsdepartementet, föreslagit riksdagen medgiva,
att förre arbetsförmannen vid Väddö kanal Carl Erik Wallerström må
från och med månaden näst efter den, varunder han entledigats från sin
tjänst, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 552 kronor.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Wallerström, som är född den
25 juni 1861, enligt egen, av färj vakten vid Väddö kanal jämte annan
person styrkt uppgift varit anställd vid arbeten vid nämnda kanal sedan år
1898, varav de senaste 18 åren såsom arbetsförman; att ban enligt av
nuvarande kanalinspektoren lämnad uppgift från och med år 1904 intill
den 31 mars 1930 haft fast anställning vid kanalens underhållsarbeten;
att hans löneförmåner under de senaste åtta åren uppgått till i medeltal
1,100 kronor per år; att ban vid sin anställning såsom byggmästare, kanalreparatör
och förman i arbetet ådagalagt nit, skicklighet och plikttrohet;
samt att han, som nu är medellös, på grund av hjärta vaghet är
för framtiden oförmögen till arbete.

I övrigt åberopar utskottet vad propositionen innehåller.

Med biträdande av Kungl. Majits bär avhandlade förslag hemställer
utskottet,

att Kungl. Majits ifrågavarande framställning må
av riksdagen bifallas.

63io.

I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition
nr 153 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, i punkten
7, avseende kommunikationsdepartementet, föreslagit riksdagen medgiva,
att förre maskinisten vid statens järnvägsbyggnader Carl Gustaf
Gustafsson må från och med dagen näst efter den, då han lämnat sin
anställning vid statens järnvägsbyggnader, under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 996 kronor.

Äng.

pension åt
förre
arbetsförmannen
C. E.
Wallerström.

Ang.

pension åt
förre maskinisten
C. G.
Gustafsson.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Av utredningen i ärendet framgår, att Gustafsson, som är född den
19 januari 1859, varit anställd vid statens järnvägsbyggnader sedan den
7 maj 1910 eller nära 20 år och där tjänstgjort som maskinist å grävmaskin;
att lian avgått från sin anställning den 1 december 1930, enär
han på grund av sin höga ålder, åderförkalkning och hjärtfel fått sin
arbetsförmåga avsevärt nedsatt; samt att han icke äger uppbära pension
från den år 1918 inrättade pensionskassan för extra ordinarie personal,
verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar samt fast
anställd personal vid statens järnvägsbyggnader, då han icke varit fast
anställd maskinist vid statens järnvägsbyggnader.

Järnvägsstyrelsen har i ärendet anfört, bland annat, följande:

Beträffande storleken av pensionen funne styrelsen det rimligt att, då
Gustafsson under sin tjänstetid icke erlagt några pensionsavgifter,
pensionen bestämdes till det belopp, som enligt förenämnda pensionskassas
reglemente motsvarade den del av pension för fast anställd maskinist,
som benämndes statspension. Örn Gustafsson varit fast anställd
maskinist vid statens järnvägsbyggnader, hade pensionsunderlaget för
honom tillkommande pension uppgått till 2,160 kronor, därav 1,440 kronor
i statspension. Av pensionsunderlaget för statspension skulle Gustafsson,
som varit i tjänst i 20 år, uppbära 50 procent eller 720 kronor. Enligt
kungörelserna den 15 juni 1922 (nr 360) och den 18 juni 1925 (nr 280)
tillkomma å detta pensionsbelopp pensionstillägg och pensionsförhöjning å
respektive 180 och 167 kronor, varigenom pensionen med vederbörlig avrundning
skulle komma att uppgå till 1,056 kronor, till vilket belopp styrelsen
hemställde att pensionen för Gustafsson måtte bestämmas.

Statskontoret, som avgivit utlåtande i ärendet, har därvid anfört, bland
annat, att statskontoret — som inhämtat, att Gustafssonsi avlöning såsom
maskinist å grävmaskin utgjort i medeltal under de senare åren omkring
3,400 kronor — visserligen funne det föreslagna beloppet, 1,056 kronor, ganska
högt i betraktande av Gustafssons jämförelsevis korta tjänstetid men
att ämbetsverket dock ej ville göra någon erinran i detta hänseende.

Föredragande departementschefen har funnit det av järnvägsstyrelsen
föreslagna pensionsbeloppet något högt med hänsyn därtill, att Gustafsson
i lönehänseende icke varit fullt jämställd med fast anställd maskinist,
och i jämförelse med vad riksdagen plägat bevilja likställda anställningshavare
vid försvarsväsendet. Departementschefen har förordat, att
pensionen bestämmes till 996 kronor.

I övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet, som funnit det av Kungl. Majit föreslagna pensionsbeloppet
väl avvägt, hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

64:o.

I en inom första kammaren av herr Leander väckt motion nr 16 har
hemställts, »att riksdagen måtte besluta lämna förre sjökaptenen Adolf
Magnus von Essen under hans återstående livstid ett årligt understöd av
1,200 kronor, att från allmänna indraguingsstaten utgå från ingången av
innevarande år».

Till stöd för förslaget har i motionen anförts bland annat följande:

»von Essen, som är född den 30 augusti 1852 och sålunda i år blir 79 år
gammal, var i omkring 16 års tid befälhavare å ångfartyg, vilka ombesörjde
posttrafik mellan Sverige och Tyskland. Enär fartygen i fråga
tillhörde enskilda rederier, har denna hans anställning, som han dessutom
lämnade vid 45 års ålder, icke ansetts vara av beskaffenhet att i
och för sig föranleda pension eller understöd åt honom vare sig av postmedel
eller allmänna medel. Generalpoststyrelsen, vilken, som av ovannämnda
motion vid 1929 års riksdag framgick, den 17 augusti 1928 överlämnade
en ansökning av von Essen till Kungl. Majit, framhöll i sin
skrivelse detta, men anförde även att von Essen nedlagt ett uppoffrande,
energiskt och målmedvetet arbete för förbättrandet av Sveriges förbindelser
med utlandet, och att han verksamt deltagit i strävandena för tillkomsten
av kommunikationsleden Trälleberg—Sassnitz. Det syntes därför,
enligt Generalpoststyrelsens uppfattning, vara skäligt att, då han nu
vid hög ålder befunne sig i knappa omständigheter, något understöd av
allmänna medel bereddes honom. Den kommunikationsled, för vars tillkomst
von Essen verkat, kunde icke sägas enbart eller ens huvudsakligen
tjäna ett postalt intresse, utan torde hava sin största betydelse ur allmän
kommunikations- eller kommersiell synpunkt. På grund härav syntes
ett eventuellt understöd åt von Essen icke lämpligen böra utgå av postmedel.
Generalpoststyrelsen hade på grund av det anförda funnit sig
böra överlämna von Essens ansökning, jämte tillhörande bilagor, till
Kungl. Majit, för den åtgärd Kungl. Majit kunde finna ärendet böra föranleda,
samt under förmälan, att Generalpoststyrelsen för sin del intet''
hade att erinra emot, att understöd till skäligt belopp tilldelades von
Essen.

Statskontoret anförde även, i av Kungl. Majit infordrat underdånigt
utlåtande av den 10 september 1928, att von Essens ifrågavarande tjänstgöring
icke inneburit någon anställning i statens tjänst och givetvis icke
kunde giva anledning till utverkande av något understöd av statsmedel.
Emellertid syntes von Essen i sammanhang med sin berörda verksamhet
hava blivit i tillfälle att göra det allmänna stora tjänster vid ordnandet
av den direkta trafiken mellan Sverige och Tyskland, och det vore med
hänsyn därtill som det nu, då von Essen vid framskriden ålder befunne
sig i nödställd belägenhet, ifrågasattes att genom understöd av statsmedel
bereda honom en lättnad i bekymren och därigenom från det allmännas
sida visa erkänsla för hans berörda förtjänster. Med framhållande, att
föreliggande spörsmål helt och hållet undandroge sig bedömande efter
vanligen tillämpade grunder för pensionering av statsmedel, ville Statskontoret
vidare anföra, att ämbetsverket med hänsyn till i detta fall föreliggande
särskilda omständigheter icke ville motsätta sig, att genom fram -

Ang.

årligt understöd
åt förre
sjökaptenen
A. M. von
Essen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

TJtskottet.

Äng.

pension åt
timmermannen
K. A.
Andersson.

ställning till riksdagen ett årligt understöd å förslagsvis 1,200 kronor utverkades,
att utgå från allmänna indragningsstaten.

von Essen har sedermera — sedan hans framställning till Kungl. Majit
icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd — gjort en förnyad hemställan
till Generalpoststyrelsen i skrivelse av den 22 juli 1930. Generalpoststyrelsen,
som funnit sig icke för sin del kunna vidtaga någon åtgärd med
anledning av von Essens framställning, har likväl till svar å densamma
av den 29 augusti 1930 förklarat sig, därest styrelsen bleve anmodad att
avgiva förnyat yttrande i saken, komma att intaga samma välvilliga ställning
till frågan som tidigare.»

Beträffande motiveringen i övrigt hänvisas till motionen.

Såsom i motionen omnämnts, har frågan örn pension åt von Essen i anledning
av en motionsvis gjord framställning varit föremål för behandling
av 1929 års riksdag. I sitt då avgivna utlåtande i ärendet (nr 24,
punkten 81) anförde bankoutskottet, att utskottet vid den prövning, utskottet
med ledning av tillgängliga handlingar ägnat frågan, icke funnit
tillräckliga skäl föreligga att tillstyrka pension eller därmed jämförligt
understöd av statsmedel åt von Essen, som icke varit i statens tjänst
anställd.

Vid nu verkställd förnyad prövning av ärendet har utskottet icke funnit
anledning frångå sin sålunda år 1929 uttalade uppfattning.

Utskottet avstyrker alltså bifall till motionärens förslag och hemställer,

att förevarande motion 1:16 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

65 :o.

I en inom andra kammaren av herrar Olsson i Mellerud och Hansson i
Trollhättan väckt motion nr 174 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att bevilja timmermannen Karl August Andersson, Jorund nr 5,
Trollhättan, pension till det belopp, som kan anses skäligt.»

Beträffande motiveringen för förslaget tillåter sig utskottet hänvisa till
motionen med därvid fogade bilagor.

Av handlingar i ärendet framgår, att Andersson, som är född den 17
oktober 1860 och alltså 70 år gammal, varit anställd vid vattenfallsstyrelsens
byggnadsarbeten i Trollhättan (Trollhätte kanal- och vattenverk samt Trollhätte
kraftverksbyggnader) från och med den 13 april 1908 med vissa kortare
avbrott till och med den 18 september 1928, då han avgått från anställningen
på grund av arbetenas upphörande, ävensom att sammanlagda anställningstiden
uppgått till 19 år 1 månad.

över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört vattenfallsstyrelsen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Vattenfallsstyrelsen har anfört följande:

Då Andersson under hela den uppgivna anställningstiden i statens tjänst
varit anställd vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning, är Kungl.
Maj:ts kungörelse den 8 november 1918 angående pensionering av förmän
och arbetare vid statens järnvägsbyggnader och statens vattenfallsverks
byggnadsavdelning (nr 859) närmast tillämplig i förevarande fall. Enligt
bestämmelserna i denna kungörelse kan arbetare, som under minst 25 år
varit anställd vid vissa statens arbetsföretag och som uppnått en levnadsålder
av minst 55 år, tilldelas pension.

Andersson, som är född den 17 oktober 1860, har således uppnått en ålder
av 70 år. Vidare är det vederbörligen styrkt, att han under något mera
än 19 år vid statens vattenfallsverk innehaft sådan anställning, som berättigar
till pension jämlikt ovannämnda kungörelse. I den för erhållande
av pension enligt samma kungörelse stipulerade minimitjänstetiden fattas
det för Andersson närmare 6 år, under det att han uppfyller åldersvillkoret.
Det torde vara uppenbart, att Andersson på grund av sin höga ålder knappast
torde kunna vidare erhålla inkomstbringande sysselsättning i någon nämnvärd
omfattning. Vid statens vattenfallsverk kan han åtminstone icke
vidare användas.

Under erinran att riksdagen i flera fall beviljat understöd under liknande
omständigheter, som nu föreligga, får vattenfallsstyrelsen tillstyrka, att
Andersson beviljas pension under sin återstående livstid. Med hänsyn till
vad tidigare i liknande fall tillämpats synes pensionen böra utgå från och
med den 1 januari 1931 med 768 kronor per år från allmänna indragningsstaten.

Statskontoret har anslutit sig till vad vattenfallsstyrelsen anfört.

I likhet med de hörda myndigheterna finner utskottet billigt, att Andersson
tillerkännes pension av statsmedel i anledning av sin anställning i
vattenfallsverkets tjänst. Mot det från de hörda myndigheternas sida ifrågasatta
beloppet av 768 kronor har utskottet ansett sig icke böra framställa
erinran. Pensionen lärer böra utgå från och med ingången av år 1931
samt anvisas å allmänna indragningsstaten.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 174, må medgiva, att f. d. timmermannen vid statens
vattenfallsverks byggnadsavdelning Karl August Andersson
må från och med den 1 januari 1931 under sin
återstående livstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension av 768 kronor.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Äng.
pension
dt e. o. kanslibiträdet
Mina
Augusta Charlotta
Byström.

VI. Finansdepartementet.

66:o.

I en till riksdagen avlåten, den 23 januari 1931 dagtecknad proposition
nr 50 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, i punkten 22
föreslagit riksdagen medgiva, att extra ordinarie kanslibiträdet i statskontoret
Alma Augusta Charlotta Byström, född Lindahl, må från och
med dagen efter den, då avgång från befattningen efter den 16 juni 1931
kommer att äga rum, under återstående livstiden från allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 996 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas följande:

Fru Byström är 66 år gammal. Statskontoret har för avsikt att entlediga
henne med utgången av juni månad 1931. Hon kan då räkna 21 tjänstår i
statens tjänst. Hon blev den 16 juni 1910 anställd såsom extra biträde å
stämpelexpeditionen i statskontoret samt överflyttades med 1914 års ingång
till räntekammaren, där hon vid den nya löneregleringens genomförande
förordnades att vara extra ordinarie kanslibiträde. Såsom sådan är
hon hänförd till 6:e lönegraden i nu gällande löneplan för icke ordinarie
befattningshavare. Tjänstledighet har av henne åtnjutits för sjukdom under
1 år 2 månader 25 dagar, därav 2 månader till följd av olycksfall i
tjänsten. Hon är gift men är för uppehället uteslutande hänvisad till inkomsten
av eget arbete.

I likhet med statskontoret, som gjort framställning örn pension åt Byström,
har departementschefen ansett, att hon bör komma i åtnjutande av
pension av statsmedel, då hon på grund av ohälsa nödgas lämna sin anställning.
Pensionens belopp har synts departementschefen böra — såsom
exempelvis skett i ett av statskontoret åberopat fall, nämligen i fråga örn
pension åt extra ordinarie kanslibiträdet hos statskontoret Anna Scherdin
— bestämmas i anslutning till de grunder, som kommit till uttryck i det
av särskilda sakkunniga den 29 mars 1927 avgivna förslaget till ny civil
pensionslag m. m., varvid departementschefen ansett pensionen med
hänsyn till att fru Byström icke haft att erlägga avgifter för sin pensionering
böra minskas med omkring en tiondel. I enlighet härmed har
departementschefen ansett pensionsbeloppet böra fastställas till 996
kronor.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet, som biträder Kungl. Maj:ts förslag, hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

67:o.

I en till riksdagen avlåten, den 23 januari 1931 dagteeknad proposition
nr 52 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen
medgiva, att expeditionschefen i finansdepartementet friherre Karl
Skogman må från och med dagen näst efter den, då efter avsked från
kanslirådsbefattningen förordnandet för honom å expeditionschefsämbetet
upphör, under sin återstående livstid åtnjuta, utöver honom författningsenligt
tillkommande pension, en tilläggspension från allmänna indragningsstaten
till belopp av 564 kronor årligen.

Friherre Skogman, som är född den 11 juni 1864, antogs till extra ordinarie
tjänsteman i kommerskollegium den 10 juli 1894, till extra ordinarie
notarie i Svea hovrätt den 1 oktober 1894 och till amanuens i finansdepartementet
den 7 augusti 1899. Sedan han den 8 februari 1907 utnämnts
till kanslisekreterare i sagda departement, erhöll friherre Skogman den 25
september 1914 fullmakt såsom kansliråd och byråchef därstädes, vilken
fullmakt, i samband med handelsdepartementets inrättande, från och med
den 1 juli 1920 överflyttades till sistnämnda departement.

Den 7 december 1917 förordnades friherre Skogman att från och med
den 1 januari 1918 vara expeditionschef i finansdepartementet, vilket förordnande
fortfarande gäller. Dessförinnan hade han under åren 1914—
1917 innehaft förordnanden å expeditionschefstjänsten i finansdepartementet
sammanlagt 2 år 2 månader 22 dagar.

Från mitten av maj 1896 till utgången av juni 1899 var friherre Skogman
enligt avlämnad tjänsteförteckning icke sysselsatt med arbete för
statens räkning.

I ärendet har statskontoret anfört i huvudsak följande:

Av de lämnade uppgifterna rörande friherre Skogmans tjänstgöring i
statstjänst syntes framgå, att han vid uppnåendet den 11 juni 1931 av pensionsåldern
komme att innehava 33 för pension beräkneliga tjänstår, till
följd varav och då pensionsunderlaget för honom utgjorde 6,996 kronor
pensionen syntes böra bestämmas till 33/.Jb av nämnda belopp eller alltså
till 6,600 kronor.

Med hänsyn till den långa tid, varunder friherre Skogman bestritt expeditionschefsämbete,
och med stöd av 1925 års riksdags beslut i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 25, punkt 1, om beviljande under liknande
förhållanden av en tilläggspension åt expeditionschefen i kommunikationsdepartementet
W. F. Schalén, ansåge statskontoret riktigt, att en liknande
tilläggsförmån utverkades i detta fall.

Tilläggspensionen för Schalén utgjorde 600 kronor, motsvarande */a av
skillnaden mellan kansliråds pensionsunderlag, 6,996 kronor, och pensionsunderlaget,
7,896 kronor, för överdirektör av högre grad, med vilken expeditionschef
vore i avseende å avlöning jämställd. Med tillämpning av samma
beräkning och med iakttagande av att friherre Skogman bleve berättigad

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 8 sami 18 haft. (Nr 27)

Ang.

tilläggspension
åt expeditionschefen

friherre
K. Skogman.

Banko utskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

a''}9-

pension åt
verkmästaren
vid mynt- och
justeringsverkct
N.
Hemborg.

till allenast avkortad pension, motsvarande SS/3R av pensionsunderlaget, syntes
tilläggspensionen i detta fall böra utgöra 564 kronor för att tillsammans
med den författningsenligt utgående pensionen, 6,600 kronor, (= 7,164 kronor)
motsvara 3S/35 av den sammanlagda pension av 7,596 kronor, som tilldelats
Schalén.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

I likhet med departementschefen finnér utskottet skäligt, att friherre Skogman
med hänsyn till den långa tid, under vilken han bestritt expeditionschefsämbete,
tillerkännes en tilläggspension utöver den pension, som tillkommer
honom såsom kansliråd. Mot vad Kungl. Maj:t i sådant hänseende
föreslagit har utskottet — under framhållande att 1925 års riksdag tillerkänt
expeditionschefen i kommunikationsdepartementet W. F. Schalén tilläggspension
enligt samma grunder — icke funnit anledning till invändning.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra att — på sätt vid behandling av
frågan örn tilläggspension åt expeditionschefen Schalén anfördes — spörsmålet
örn expeditionschefsbefattningarnas tillsättande med fullmakt varit föremål
för övervägande såväl i sammanhang med statsdepartementens omorganisation
år 1917 som ock vid den senaste löneregleringen för departementen år
1921 samt att 1921 års riksdag därvid uttalat den meningen, att övervägande
skäl kunde anföras för beredande av fullmakt åt ifrågavarande befattningshavare
men att, då riksdagen så sent som år 1917 fattat beslut i denna
sak, en något längre tids erfarenhet syntes böra avvaktas, innan ändring
vidtoges härutinnan.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition.

68:o.

I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition
nr 153 Ilar Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, i punkten
8 föreslagit riksdagen medgiva, att verkmästaren vid mynt- och justeringsverket
Nils Hemborg må från och med månaden näst efter den, under
vilken han erhåller entledigande från sin befattning, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 2,544 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Hemborg, som är född den
14 juli 1851, antogs i mynt- och justeringsverkets tjänst den 26 januari
1876, där han tjänstgjorde som myntarbetare till den 19 maj 1879; att
han, som ånyo anställdes vid verket den 7 december 1889, tjänstgjort såsom
förman från hosten 1907 till den 22 september 1925, då han befordrades
till verkmästare; att han sålunda kan räkna en tjänstetid i statens
tjänst av något mer än 44 år; att han under sin tjänstgöring vid ver -

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

ket städse med största nit och plikttrohet samt med framstående skicklighet
fullgjort sina åligganden; att han nu på grund av sin höga ålder
uttalat önskan att få avgå från sin befattning; samt att hans avlöningsförmåner
under de senaste åren utgjort kontant lön å 4,200 kronor
samt fri bostad och bränsle, vartill kommit stadgat dyrtidstillägg.

I övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen.

Ehuru utskottet icke kunnat undgå att finna ur principiell synpunkt
anmärkningsvärt, att Hemborg vid så hög ålder som 74 år befordrats
till verkmästare, har utskottet ej velat motsätta sig, att han i denna
egenskap erhåller pension med belopp, som kan anses skäligt. Det av
Kungl. Maj:t föreslagna beloppet motsvarar den pensionsförmån, som
— inberäknat av riksdagen efter prövning i varje särskilt fall beviljad
pensionsförbättring — tillkommer verkmästare vid flottan med delaktighet
i flottans pensionskassa. Då dylik verkmästare emellertid, i
olikhet med vad fallet varit beträffande Hemborg, har att erlägga avgifter
för egen pensionering, synes det föreslagna pensionsbeloppet för
Hemborg böra underkastas någon reduktion, förslagsvis till 2,244 kronor
årligen.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgiva, att verkmästaren
vid mynt- och justeringsverket Nils Hemborg må
från och med månaden näst efter den, under vilken
han erhåller entledigande från sin befattning, under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 2,244 kronor årligen.

YII. Ecklesiastikdepartementet.

69:o.

I en till riksdagen avlåten, den 23 januari 1931 dagtecknad proposition
nr 50, vilken beträffande ecklesiastikdepartementet innefattar förslag i
två med nummer 23 och 24 betecknade punkter, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, i punkten 23 föreslagit riksdagen medgiva,
att förste vaktmästaren vid högre allmänna läroverket i Linköping Carl
Johan Claeson må från och med månaden näst efter den, under vilken
han avgår från sin befattning, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 1,584 kronor.

Av handlingarna i ärendet framgår, bland annat, att Claeson, som är
född den G december 1855 och alltså uppnått en ålder av 75 år, varit an -

Utskottet.

Äng.

pension åt
förste vaktmästaren

C. J. Claeson.

100

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

Äng.

pension åt
städerskan
Karolina
Matilda Andersson.

ställd vid högre allmänna läroverket i Linköping sedan vårterminen 1881
eller omkring 50 år och därvid bestritt sin befattning på ett över allt beröm
stående sätt. Hans löneförmåner hava under de senaste åren varit
2,100 kronor för år jämte dyrtidstillägg därå efter samma grunder, som
gälla för de allmänna läroverkens lärare, samt ett personligt lönetillägg
å 500 kronor för år utan dyrtidstillägg. Dessutom har han åtnjutit förmånen
av fri hostad med vedbrand och lyse till ett beräknat värde av
1,000 kronor.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisas till propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag står i överensstämmelse med vad riksdagen tidigare
i åtskilliga liknande fall beslutit och har icke givit utskottet anledning
till erinran. På grund härav hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

70 :o.

Uti punkten 24 av förevarande proposition nr 50 har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen medgiva, att städerskan vid högre allmänna läroverket
i Linköping Karolina Matilda Andersson må från och med månaden
näst efter den, under vilken hon avgår från sin befattning, under sin
återstående livstid från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av 660 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Karolina Andersson, som är
född den 6 augusti 1857 och alltså uppnått en ålder av 73 år, tjänstgjort
såsom städerska vid högre allmänna läroverket i Linköping från
och med den 1 januari 1882 eller omkring 49 år och därvid alljämt med
stort nit och omsorg, skicklighet, intresse och ordentlighet skött sina sysslor
samt alltid varit mån örn läroverkets bästa. Hennes löneförmåner vid
läroverket hava under en lång följd av år utgjort i kontant lön 720 kronor,
som år 1930 höjts till 780 kronor, samt fri bostad, vedbrand och lyse,
vilka naturaförmåner av rektorsämbetet uppskattats till ett belopp av 300
kronor. Å lönen utgår icke dyrtidstillägg. Av handlingarna framgår
vidare, att hennes syssla vid läroverket varit så omfattande, att hon ej
kunnat hava någon syssla vid sidan därav, utan uteslutande varit hänvisad
till nyssnämnda inkomst, ävensom att hennes enda tillgång utgöres
av en besparing på 1,600 kronor.

I fråga örn vidare utredning hänvisas till propositionen.

Utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag och hemställer alltså,

att Kungl. Majlis förevarande framställning må av
riksdagen bifallas.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

71:o.

101

I en till riksdagen avlåten, den 23 januari 1931 dagtecknad proposition Äng.
nr 51, vilken beträffande ecklesiastikdepartementet innefattar förslag i tre ll^l^firre
med nummer 4—6 betecknade punkter, har Kungl. Maj:t, under åberopande lektorn a. A.
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för s'' öörans8onsamma
dag, i punkten 4 föreslagit riksdagen medgiva, att förre lektorn vid
högre latinläroverket å Norrmalm i Stockholm Gustaf (Gösta) Anders Sören
Göransson må från och med månaden näst efter den, under vilken avgång
från tjänsten ägt rum, under sin återstående livstid uppbära, utöver honom
författningsenligt tillkommande pension, en tilläggspension å allmänna indragningsstaten
till belopp av 840 kronor för år, med rätt att å sammanlagda
pensionsförmånen åtnjuta förhöjning enligt bestämmelserna i kungörelsen
den 18 juni 1925 (nr 280).

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Göransson, som är född den 11
augusti 1865, utnämndes till adjunkt vid högre latinläroverket å Norrmalm
den 9 mars 1904 och till lektor vid samma läroverk den 31 december
1920, att han den 3 juli 1930 erhöll avsked från sistnämnda befattning
från och med den 12 augusti samma år, samt att statskontoret genom beslut
den 5 juni 1930 beviljat Göransson avkortad pension till ett belopp
av 3,630 kronor örn året, därvid jämlikt bestämmelserna i lagen den 11
oktober 1907 (nr 85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension
tillgodoräknats honom de 26 år, under vilka han tjänstgjort i statens
tjänst. Göransson har emellertid utöver förutnämnda tjänster bestritt
tjänstgöring även vid statsunderstödd enskild läroanstalt, nämligen såsom
ämneslärare vid Beskowska skolan i Stockholm under läsåren 1894—

1904 eller under 10 läsår, därvid han haft en undervisningsskyldighet av
26—30 timmar i veckan samt åtnjutit tjänstledighet under en tid av endast
8 dagar.

Skolöverstyrelsen har i avgivet utlåtande, efter erinran om vissa av riksdagen
tidigare fattade beslut rörande tilläggspensioner, grundade på tillgodoräknande
i viss utsträckning av tjänstgöringstid vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter, föreslagit, att Göransson måtte beviljas tilläggspension
av statsmedel med tillgodoräknande av 2/3 av den till 10 läsår uppgående
tjänstetid, under vilken han vid Beskowska skolan i Stockholm tjänstgjort
såsom ämneslärare med full tjänstgöring, eller 6 hela läsår.

I övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag står i överensstämmelse med vad riksdagen tidigare utskottet.
i liknande fall beslutit och har icke givit utskottet anledning till erinran.

På grund härav hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

102

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

72:o.

Äng. Kungl. Majit har under punkten 5 av förevarande proposition nr 51 före Jior?9åtPförra

riksdagen medgiva, att förra lektorn vid folkskoleseminariet i Skara

lektorn Blida Elida Sanomon må, räknat från och med den 1 januari 1931, under sin
Sanomon. återstående livstid uppbära — utöver henne eljest tillkommande pension av
statsmedel — en tilläggspension å allmänna indragningsstaten till belopp
av 120 kronor för år med rätt att å ett sammanlagt belopp av 3,000 kronor
åtnjuta förhöjning enligt bestämmelserna i kungörelsen den 18 juni 1925
(nr 280).

Av handlingarna i ärendet framgår, bland annat, att Elida Sanomon,
som är född den 3 september 1868, varit anställd vid Skara folkskoleseminarium
som vikarierande adjunkt från och med början av höstterminen
1905 till och med den 31 januari 1906, som ordinarie adjunkt från
och med den 1 februari 1906 till och med den 31 december 1918 och som
ordinarie lektor från och med den 1 januari 1919 till och med den 30
juni 1929, från vilken dag hon enligt Kungl. Maj:ts beslut den 27 juni
1929 beviljats avsked från innehavande befattning; att statskontoret,
sedan Kungl. Majit genom beslut den 5 april 1928 medgivit henne rätt att
få kvarstå vid sin tjänst tills vidare intill utgången av juni månad 1929,
den 26 juni 1929 förklarat henne berättigad att från och med månaden
näst efter den, vari avgång från tjänsten komme att äga ram, under återstående
livstiden åtnjuta avkortad pension till belopp av 2,880 kronor
årligen, beräknad med hänsyn till en tjänstetid av 24 år; samt att,
därest tjänstetiden uppgått till 30 år, pensionen skulle hava utgått med ett
belopp av 3,600 kronor.

Före sagda tjänstgöring vid folkskoleseminariet i Skara har Elida Sanomon
enligt handlingarna i ärendet bifogad, bestyrkt tjänsteförteckning tjänstgjort
vid, bland andra, följande under ifrågavarande tidsperioder statsunderstödda
läroanstalter, nämligen från och med vårterminen 1892 till och med
vårterminen 1893 med full tjänstgöring vid nya elementarskolan för flickor
i Karlstad samt under läsåret 1894-1895 med full tjänstgöring vid Karlshamns
läroverk för flickor.

I ärendet är upplyst, att Sanomon från statsunderstödd enskild pensionsinrättning
icke åtnjuter pension till högre belopp än 91 kronor 40 öre.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

utskottet. Kungl. Majits förslag innebär, att Elida Sanomon skulle i pensionshänseende
få tillgodoräkna sig två tredjedelar av den tid, tillhopa två och
ett halvt år, hon före sin statsanställning haft full tjänstgöring vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter. Då detta förslag står i överensstämmelse
med de principer, som i likartade fall förut tillämpats, har utskottet
funnit sig böra tillstyrka detsamma.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 103

Utskottet hemställer förty,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

73:o.

Under punkt 6 av förevarande proposition nr 51 har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen medgiva, att förre förste expeditionsvakten hos länsstyrelsen
i Gotlands län C. J. Lindström må, räknat från och med den 1 oktober
1930, under sin återstående livstid uppbära, utöver den honom författningsenligt
tillkommande pensionen, en tilläggspension å allmänna indragningsstaten
till belopp av 408 kronor för år räknat.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Lindström genom beslut av
statskontoret den 4 september 1930 förklarats berättigad att från och med
dagen näst efter den, då avgång från hans anställning såsom förste expeditionsvakt
hos länsstyrelsen i Gotlands län bomme att äga rum, under återstående
livstiden åtnjuta avkortad pension till belopp av 1,104 kronor årligen,
motsvarande 21/36 av pensionsunderlaget för förste expeditionsvakt (7:e
lönegraden), 1,824 kronor, samt att Lindström erhållit avsked från och med
den 1 oktober 1930.

Emellertid har Lindström före tillträdandet av sin tjänst hos länsstyrelsen
innehaft anställning under tiden 1 april 1901—31 maj 1909 såsom vaktmästare
vid Visby högre allmänna läroverk, vilken syssla ansetts icke kunna
betraktas såsom anställning i statstjänst i den civila pensionslagens mening.

Länsstyrelsen i Gotlands län, skolöverstyrelsen samt statskontoret hava
tillstyrkt bifall till en av Lindström gjord ansökning örn beredande åt honom
av tilläggspension på grund av hans anställning vid högre allmänt läroverk
till belopp av 408 kronor årligen, beräknat för en anställningstid av
åtta år, så att sammanlagda pensionsbeloppet för honom komme att uppgå
till 1,512 kronor, motsvarande 29/36 av förenämnda pensionsunderlag, 1,824
kronor.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Även utskottet finner billigt, att Lindström, som under något mer än 8
år innehaft anställning såsom vaktmästare vid högre allmänt läroverk, på
grund av denna tjänstgöring tillerkännes viss tilläggspension. Mot vad
härutinnan föreslagits av Kungl. Majit har utskottet, då anställningen vid
läroverk måste anses i förevarande avseende likställd med statstjänst, icke
funnit anledning till erinran.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa.

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits ifrågavarande
framställning.

Äng.

tilläggspension
åt pirre
l:e expeditionsvakten
O.
J. Lindström.

Utskottet.

104

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

74: o.

Äng.

tilläggspension
åt f. d.
lektorn J. B.
Sundler.

Utskottet.

I en till riksdagen avlåten, den 13 februari 1931 dagtecknad proposition;
nr 82, vilken beträffande ecklesiastikdepartementet innefattar förslag i
tre med nummer 2—4 betecknade punkter, har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, i punkten 2 föreslagit riksdagen medgiva, att
f. d. lektorn vid folkskoleseminariet i Skara John Brynolf Sundler må,
räknat från och med den 1 augusti 1930, under sin återstående livstid
uppbära, utöver honom författningsenligt tillkommande pension, en tilläggspension
å allmänna indragningsstaten till belopp av 560 kronor för
år, med rätt att å sammanlagda pensionsförmånerna åtnjuta förhöjning
enligt bestämmelserna i kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280).

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Sundler, som är född den 8 juli
1865, utnämndes till adjunkt vid Uppsala högre allmänna läroverk den 27
mars 1901; att han utnämndes till adjunkt vid Skara högre allmänna
läroverk den 15 december 1905 samt till lektor vid folkskoleseminariet i
Skara den 18 juli 1921; att han den 11 juli 1930 erhöll avsked från sistnämnda
befattning; att statskontoret genom beslut den 19 juni 1930 förklarat
honom berättigad till avkortad pension till belopp av 3,910 kronor
årligen; att, enär han vid sin avgång haft att åberopa en tjänstetid av
något över 28 år 1 månad i statens tjänst, hans pension bestämts till 28/3*
av det för honom gällande pensionsunderlaget 4,600 kronor; att Sundler
före tillträdandet av sin statstjänst varit anställd vid en statsunderstödd
enskild läroanstalt, nämligen såsom ämneslärare vid Beskowska skolan
i Stockholm under läsåren 1895—1896 och 1897—1902 eller sammanlagt
sex år.

Skolöverstyrelsen har i avgivet utlåtande anfört, bland annat, att därest
Sundler erhölle rätt att — i likhet med vad i flera tidigare fall ägt rum —■
för tilläggspension tillgodoräkna 2/3 av sin tjänstgöringstid vid statsunderstödd
enskild läroanstalt, han skulle hava att i pensionshänseende tillgodoräkna
sig i Tunt tal 28 + 2/3 x 6 år eller 32 tjänstår. Enär pensionsunderlaget
för Sundler utgjorde 4,600 kronor, skulle alltså hans pension
jämte tilläggspension uppgå till 32/33 x 4,60 0 kronor eller, i avrundat tal,
4,470 kronor. Då Sundler redan tillerkänts en pension av 3,910 kronor,,
skulle sålunda tilläggspensionen utgöra 560 kronor.

I avseende å vidare utredning hänvisar utskottet till propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag ansluter sig till vad riksdagen tidigare i åtskilliga
liknande fall medgivit. Vid sådant förhållande och då utskottet
icke funnit anledning till erinran mot förslaget, får utskottet hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

105

75 :o.

Uti punkten 3 av nämnda proposition nr 82 har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen medgiva, att folkskolinspektören Nils Johan Jonsson
må från och med månaden näst efter den, under vilken avgång från
tjänsten äger rum, under sin återstående livstid, utöver honom författningsenligt
tillkommande pension, å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig tilläggspension å 510 kronor, med rätt att å sammanlagda
pensionsförmånerna åtnjuta förhöjning enligt bestämmelserna i kungörelsen
den 18 juni 1925 (nr 280).

Av handlingarna i ärendet framgår, att Jonsson, som är född den 21
februari 1866, efter avlagd folkskollärarexamen tjänstgjort såsom extra
ordinarie folkskollärare under tiden den 15 januari 1889—30 juni 1900,
såsom ordinarie folkskollärare intill utgången av år 1904 samt såsom ordinarie
lärare vid och föreståndare för högre folkskola under åren 1905
—1908; att han från och med den 1 september 1894 jämsides med nämnda
tjänstgöring varit Överlärare vid folkskolor; att han uppehållit förordnande
såsom statens folkskolinspektör under åren 1909—1914; att han
konstituerats såsom folkskolinspektör från och med den 1 januari 1915;
att han genom beslut av statskontoret den 29 januari 1931 förklarats
berättigad till avkortad pension till belopp av 3,790 kronor; att Jonsson
såsom tjänstår för pension därvid tillgodoräknats allenast 22 år eller tiden
från och med ingången av år 1909, efter vilken tidpunkt han på förordnande
uppehållit eller såsom ordinarie innehaft befattning såsom
folkskolinspektör; samt att, då för hel pension erfordrats 25 tjänstår,
hans pension alltså bestämts till 22/25 av det för honom jämlikt kungörelsen
den 19 juiri 1919 (nr 520) angående avlöningsförmåner åt folkskolinspektörer
m. m. gällande pensionsunderlaget av 4,300 kronor.

Efter erinran, att 1930 års riksdag, med bifall till ett av Kungl. Majit
uti proposition nr 137 (punkt 15) framlagt förslag, beviljat f. d. folkskolinspektören
E. E. Svänsson tilläggspension, grundad på tillgodoräknande
av tidigare tjänstgöring såsom folkskollärare, har skolöverstyrelsen i
nu förevarande ärende anfört i huvudsak följande:

Folkskolinspektören Jonsson hade haft hela sin föregående verksamhet
förlagd till folkundervisningens område. Från den 1 juli 1900 hade han
tjänstgjort såsom ordinarie lärare först vid folkskola, sedan vid högre folkskola
och under hela denna tid som Överlärare vid folkskola. Att denna Jonssons
verksamhet varit av direkt allmännyttig beskaffenhet, liksom att den varit
till särskilt gagn för hans arbete såsom folkskolinspektör, syntes vara otvivelaktigt.
Vid folkskola och högre folkskola hade Jonsson mer än 20 år
fullgjort tjänstgöring av beskaffenhet att skola tillgodoräknas vid utmätande
av pension från statens pensionsanstalt. Även om i enlighet med tidigare
tillämpade grunder endast 2/s av denna tjänstgöring ansåges höra tagas i
betraktande för tilläggspension åt Jonsson, skulle antalet sådana år uppgå

Äng.

tilläggspension
åt folkskolinspektör
en N. J.
Jonsson.

106

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Vt shott et.

Äng.
tilläggspension
åt
specialläraren
vid tekniska
högskolan C.
A. E. Kjellin.

till närmare 14 eller nära 11 år mer än som skulle erfordras för att Jonsson
skulle erhålla hel pension såsom folkskolinspektör.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Då den av Jonsson före tillträdet till folkskolinspektörsbefattningen
bestridda lär artjänst gör ingen vid folkskolor torde få anses hava varit
av väsentlig betydelse för hans lämplighet såsom folkskolinspektör, har
utskottet —• i anslutning jämväl till tidigare praxis i likartade fall —
ansett skäl föreligga för medgivande åt honom av tilläggspension, grundad
på tillgodoräknande i föreslagen omfattning av nämnda tjänstgöring
utom statens tjänst.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

76:o.

I punkten 4 av samma proposition nr 82 har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att specialläraren i frihandsteckning vid tekniska
högskolan Carl Axel Eugéne Kjellin må från och med månaden näst
efter den, varunder han avgår från sin tjänst vid högskolan, under sin
återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
å 1,152 kronor utöver honom förut tillerkänd pension å 1,848 kronor.

Tekniska högskolans lärarkollegium har hos Kungl. Majit anhållit, atfc
Kjellin måtte beredas pensionsförmån i anledning av sin anställning vid
högskolan, samt därvid anfört, bland annat, följande:

Konstnären Carl Axel Eugéne Kjellin, född den 10 januari 1862, har
sedan höstterminen 1899 haft anställning vid högskolan med undantag
av läroåret 1900—1901 och tidsperioden höstterminen 1912—vårterminen
1919 i följande befattningar:

assistent i frihandsteckning läroåret 1899—1900 och under tiden från och

med höstterminen 1901 till och med vårterminen 1912,
speciallärare i frihandsteckning från och med höstterminen 1919, vilken

befattning han fortfarande innehar.

Kjellin bär även varit teckningslärare vid Beskowska skolan i Stockholm
under åren 1900—1930 samt under åren 1898—1927 Överlärare vid
tekniska skolan i Stockholm, Efter gjord framställning från styrelsen
för sistnämnda skola har 1927 års riksdag tillerkänt Kjellin en årlig pension
aV 1,848 kronor för denna tjänstgöring.

Tekniska högskolans speciallärarbefattningar tillsättas för femårsperioder,
och utgår med innevarande budgetår en dylik femårsperiod.
Kjellin har anmält, att han ej önskar komma i åtanke för ett nytt speeiallärareförordnande.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

107

1 avgivet utlåtande har statskontoret anfört bland annat följande:

Då skäl syntes föreligga att bereda Kjellin någon pension i
anledning av hans långa och väl vitsordade verksamhet såsom
speciallärare vid tekniska högskolan, ville statskontoret, som, därest
Kjellin icke varit berättigad att enligt 1927 års riksdags beslut åtnjuta
pension å 1,848 kronor, skulle hava föreslagit ett pensionsbelopp av 1,632
kronor (2*/25 X 2/» X 3,000 = 1,920; 1,920 — 15 % X 1,920), förorda, att åt
Kjellin utverkades en tilläggspension till sådant belopp, att pensionsförmånen
i dess helhet uppginge till 3,000 kronor, eller alltså till ett belopp
av 1,152 kronor. Enligt grunderna för stadgandena i 16 § civila pensionslagen
skulle nämligen vid förening av två pensioner sammanlagda beloppet
motsvara den större pensionen med tillägg av en tredjedel av den
mindre, dock att reduktionen icke skulle sträckas längre än att vad som
återstode uppginge till 3,000 kronor.

Vidkommande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet har ansett sig böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och får alltså hemställa,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

i <:o.

I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition
nr 153, vilken beträffande ecklesiastikdepartementet innefattar förslag i
två med nummer 9 och 10 betecknade punkter, har Kungl. Maj:t, under
åbropande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, i punkten 9 föreslagit riksdagen medgiva,
att maskinisten vid högre realläroverket i Göteborg Frans Linus Lindqvist
må från och med månaden näst efter den, varunder han avgår från
sin befattning, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 1,584 kronor.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Lindqvist, som är född den 1
augusti 1858, tjänstgjort såsom maskinist vid högre realläroverket i Göteborg
alltsedan augusti månad 1900 eller således i mer än 30 år; att han därunder
visat sig synnerligen kunnig i sitt yrke och på ett fullt tillfredsställande
sätt skött sin tjänst; samt att hans avlöningsförmåner vid läroverket
utgjort dels kontant lön, uppgående till 1,700 kronor örn året under åren
1922—1927 och 1,800 kronor örn året från och med år 1928 med i båda fallen
därå utgående dyrtidstillägg efter samma grunder som för statens
tjänstemän, dels ock fri bostad, lyse och värme, vilka förmåner av vederbörande
taxeringsnämnd värderats till 500 kronor för år.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisas till propositionen.

Äng.

pension dt
maskinisten
F. L. Lindqvist.

108

Äng.

pension dt
städerskan
lfanny Maria
Andersson.

Äng.

pension åt
öreståndaren
och förste
läraren vid
vävskolan i
Borås A. T.
Krebs.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot vad Kungl. Majit
föreslagit och får sålunda hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits förevarande
framställning.

78:o.

I punkten 10 av samma proposition nr 153 har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen medgiva, att städerskan vid naturhistoriska riksmuseets etnografiska
avdelning Nanny Maria Andersson, född Welander, må från
och med månaden näst efter den, varunder hon lämnar sin anställning,
under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension av 384 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Maria Andersson, som är född
den 6 september 1863 och blev änka den 29 maj 1906, sedan hösten 1905 varit
anställd såsom ensam städerska vid naturhistoriska riksmuseets etnografiska
avdelning; att hon vidare, bland annat, tjänstgjort såsom vakt
vid visning, under de sista två åren 2 dagar och tidigare 4 dagar
i veckan (i båda fallen 2 timmar för dag); att hennes avlöningsförmåner
utgjort efter löneregleringen för riksmuseet år 1926 68 kronor
för månad och dessförinnan 50 kronor för månad jämte dyrtidstillägg;
att hon alltid utfört sina göromål synnerligen samvetsgrant och
ordentligt; att hon icke haft annat förvärvsarbete än anställningen vid
etnografiska avdelningen; att hon enligt läkarintyg lider av kronisk
njärtsjukdom ävensom reumatism i muskler och leder och för framtiden
är oförmögen till arbete; samt att hon fullständigt är i avsaknad av
egna medel och icke åtnjuter någon pension.

I fråga örn vidare utredning i ärendet hänvisar utskottet till propositionen.

Med biträdande av Kungl. Majits ifrågavarande förslag hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majits förevarande
framställning.

79io.

I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition
nr 158, avseende ecklesiastikdepartementet, har Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen hilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva,
dels att föreståndaren och förste läraren vid vävskolan i Borås, ingen -

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

loa

Doren Arthur Theodor Krebs må från och med månaden näst efter den,
varunder han efter erhållet entledigande avgår från sin anställning vid
vävskolan, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 1,992 kronor, under villkor att pension till
minst lika stort belopp årligen utgår från Älvsborgs läns landsting;

dels ock att å ifrågavarande pension av statsmedel må — under villkor
att sådan förmån herodes jämväl å den pension, som utgår från Älvsborgs
läns landsting — åtnjutas dyrtidstillägg enligt de grunder, som
äro eller kunna varda fastställda för pensionerade f. d. befattningshavare
i statens tjänst, med iakttagande likväl, att dyrtidstillägget skall beräknas
å det sammanlagda pensionsbeloppet men av statsmedel bestridas
allenast till vad som av det sålunda beräknade dyrtidstillägget belöper å
den från allmänna indragningsstaten utgående delen av pensionsbeloppet.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Krebs, som är född den 2 augusti
1862, förordnades till lärare vid vävskolan år 1882; att han med
ingången av år 1898 tillträdde sin nuvarande befattning som föreståndare
och förste lärare vid vävskolan; att han i sistnämnda egenskap åtnjutit
lön med 2,500 kronor för vart och ett av åren 1898—1900, med 3,000 kronor
för vart och ett av åren 1901—1914, med 3,250 kronor för vartdera av åren
1915 och 1916 samt med 3,500 kronor för vart och ett av åren 1917—1931;
att han därjämte från och med år 1910 uppburit personligt lönetillägg
med 1,000 kronor för vart och ett av åren 1910—1914, med 1,500 kronor
för vart och ett av åren 1915—1918 samt med 2,500 kronor för år från
och med år 1919; att grundlönen utbetalas av de till upprätthållande av
vävskolans verksamhet anvisade medel, vilka medel bestridas med 2/3 genom
statsbidrag och med 1U genom bidrag, beviljade av Älvsborgs läns
landsting; att det personliga lönetillägget bestrides till halva beloppet av
statsmedel och till halva beloppet av medel, anvisade av nämnda landsting;
att dyrtidstillägg utgår å Krebs’ löneförmåner enligt samma grunder,
som gälla vid statens oreglerade verk, och att kostnaden härför bestrides
till hälften av statsmedel och till hälften av bidrag från omförmälda
landsting.

Efter omnämnande, att framställning örn åtgärder för pension åt
Krebs gjorts av styrelsen för vävskolan i Borås samt att utlåtanden i
ärendet avgivits av skolöverstyrelsen samt statskontoret, har föredragande
departementschefen anfört följande:

»Med hänsyn till det gagneliga arbete i yrkesundervisningens tjänst,
som av Krebs utförts under hans mångåriga verksamhet vid vävskolan i
Borås, finner jag skäligt, att staten bidrager även till hans pensionering.
Mot det belopp, som förordats av skolöverstyrelsen och statskontoret i
huvudsaklig överensstämmelse med styrelsens för vävskolan förslag, har
jag intet att erinra. Statspensionen jämte dyrtidstillägg därå synes böra
utgå endast under förutsättning att — i likhet med vad hittills gällt beträffande
Krebs’ löneförmåner — bidrag tillskjutes från Älvsborgs läns
landsting.»

Motion 1:123.

Utskottet.

110 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en till utskottet
hänvisad, före propositionens avlåtande väckt motion, nr 123 i
första kammaren, vari herrar Björnsson och Nylander hemställt, »att
riksdagen måtte medgiva, att föreståndaren för vävskolan i Borås
Arthur Krebs må från och med månaden näst efter den, varunder han
efter erhållet entledigande avgår från sin befattning, under sin återstående
livstid från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 2,000 kronor, med rätt för Krebs att därå åtnjuta dyrtidstillägg enligt
vanliga grunder, dock under villkor, att Krebs av Älvsborgs läns
landsting tilllerkännes pension med lika stort belopp».

Med avseende å motiveringen för yrkandet hänvisas till propositionen»

De i ärendet åberopade omständigheterna göra det enligt utskottets
mening påkallat, att staten — i anslutning till vad tidigare i likartade
fall ägt rum — bidrager till pensionering av Krebs, vilken under en tid
av omkring 48 år tjänstgjort vid ifrågavarande läroanstalt och i väsentlig
omfattning uppburit avlöning av statsmedel. Mot vad Kungl. Majit
i sådant hänseende föreslagit, vilket jämväl lärer tillgodose syftet med
motionen, har utskottet icke haft något att erinra.

Utskottet hemställer,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Majits förevarande
proposition och i anledning av omförmälda
motion 1:123, må medgiva,

I) att föreståndaren och förste läraren vid vävskolan
i Borås, ingenjören Arthur Theodor Krebs må
från och med månaden näst efter den, varunder han
efter erhållet entledigande avgår från sin anställning
vid vävskolan, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av
1,992 kronor, under villkor att pension till minst lika
stort belopp årligen utgår från Älvsborgs läns landsting;
samt

II) att å ifrågavarande pension av statsmedel

må — under villkor att sådan förmån beredes jämväl
å den pension, som utgår från Älvsborgs läns landsting
— åtnjutas dyrtidstillägg enligt de grunder, som
äro eller kunna varda fastställda för pensionerade
f. d. befattningshavare i statens tjänst, med iakttagan -

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

lil

de likväl, att dyrtidstillägget skall beräknas å det
sammanlagda pensionsbeloppet men av statsmedel bestridas
allenast till vad som av det sålunda beräknade
dyrtidstillägget belöper å den från allmänna indragningsstaten
utgående delen av pensionsbeloppet.

80: o.

I en till riksdagen avlåten, den 6 mars 1931 dagtecknad proposition nr
180, avseende ecklesiastikdepartementet, har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för
samma dag, i punkten 1 föreslagit riksdagen medgiva,

dels att ämneslärarinnan vid högre lärarinneseminariet i Stockholm och
den därmed förenade statens normalskola för flickor Ånna Sofia Sondén
må från och med månaden näst efter den, under vilken hon avgår från sin
ämneslärarinnebefattning, under sin återstående livstid uppbära — utöver
henne författningsenligt tillkommande pension — en årlig tilläggspension å
allmänna indragningsstaten till belopp av 310 kronor,

dels ock att pensionsförhöjning enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr
280) och dyrtidstillägg för Anna Sofia Sondén må beräknas å ett sammanlagt
pensionsbelopp av 2,900 kronor.

Äng.

tilläggspension
åt ämneslärarinnan

Anna Sofia
Sondén.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Anna Sofia Sondén, som är född
den 13 april 1871, alltsedan vårterminen 1905 tjänstgjort vid högre lärarinneseminariet
i Stockholm och den därmed förenade statens normalskola
för flickor; att hon erhållit avsked från och med den 14 april 1931 samt
beviljats avkortad pension till ett belopp av 2,520 kronor årligen, motsvarande
2%0 av det för henne gällande pensionsunderlaget, 2,900 kronor; att hon
före inträdet i statstjänst varit anställd vid statsunderstödda enskilda läroanstalter
såsom ämneslärarinna med full tjänstgöring, nämligen under läsåren
1894—1903 vid Anna och Karin Malms högre flickskola i Norrköping
och under läsåret 1903—1904 vid Norrköpings östra läroverk för flickor;
samt att hon för studieresa åtnjutit tjänstledighet läsåret 1897—1898.

Skolöverstyrelsen har i ärendet anfört bland annat följande:

Riksdagen hade i vissa tidigare fall beviljat tilläggspension på grund av
tjänstgöring vid statsunderstödda enskilda läroanstalter Så hade år 1930
beviljats tilläggspension till biträdande föreståndarinnan vid högre lärarinneseminariet
i Stockholm Gerda von Sydow och ämneslärarinnan vid samma
seminarium och den därmed förenade normalskolan för flickor Sigrid Een.
Sondéns tjänstgöring vid ifrågavarande enskilda läroanstalter måste anses
hava varit av direkt allmännyttig beskaffenhet och till stort gagn för
hennes följande arbete vid högre lärarinneseminariet och statens normalskola
för flickor.

112

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Tilläggspensionen syntes böra beräknas i överensstämmelse med det sätt,
varpå nyssnämnda av 1930 års riksdag beviljade tilläggspensioner till biträdande
föreståndarinnan von Sydow och ämneslärarinnan Een blivit beräknade.
Under sådan förutsättning skulle Sondén kunna tillgodoräknas intill
2/s av den — därest läsåret 1897—1898, då hon åtnjöt tjänstledighet, frånräknades
— till 6 år och något mer än 5 månader uppgående tid, under
vilken hon tjänstgjort vid statsunderstödda enskilda läroanstalter, eller 4
hela år.

Vid bifall härtill skulle Sondéns sammanlagda för statspension beräkneliga
tjänstetid uppgå till 30 år och hennes årliga pension sålunda utgöra
2,900 kronor. Tilläggspensionen syntes alltså, enär den henne författningsenligt
tillkommande pensionen uppginge till ett belopp av 2,520 kronor,
böra utgöra 380 kronor. Då Sondén emellertid från svenska lärarinnornas
pensionsförening åtnjöte en till 70 kronor uppgående årlig pension,
grundad på statsbidrag och för dessas erhållande erlagda avgifter, syntes,
i överensstämmelse med 1930 års riksdags omförmälda beslut rörande biträdande
föreståndarinnan von Sydow, nyssnämnda belopp av 380 kronor
böra minskas med motsvarande belopp eller till 310 kronor. Pensionsförhöjning
enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) ävensom dyrtidstillägg
syntes emellertid böra beräknas på ett sammanlagt belopp av 2,900
kronor.

Statskontoret har i avgivet utlåtande beträffande tilläggspensionens storlek
anfört följande:

Skolöverstyrelsen hade i förevarande ärende liksom i tidigare liknande
fall hävdat den uppfattningen, att vid beräkning av tilläggspensionens storlek
hänsyn endast skulle tagas till den del av vederbörande från enskild
pensionsinrättning tillkommande pension, för vilken statsbidrag utgått.
Såsom skolöverstyrelsen erinrat, hade av 1930 års riksdag åt biträdande
föreståndarinnan von Sydow beviljad pension beräknats på nyss angivet
sätt. I fråga örn den av samma års riksdag beviljade tilläggspensionen
till ämneslärarinnan Sigrid Een hade dock avdrag gjorts för hela den
pension, hon åtnjöte från enskild statsunderstödd pensionsinrättning, således
jämväl för den del av ifrågavarande pension, som grundade sig på frivilliga
avgifter. Med hänsyn härtill hade statskontoret i utlåtande den 23
december 1930 föreslagit, att tilläggspension måtte utgå till f. d. första lärarinnan
Lilly Emilia Högdahl (jfr nästföljande punkt) med 326 kronor,
vilket belopp beräknats efter samma grunder, som tillämpats i fråga om
ämneslärarinnan Een.

Statskontoret ville emellertid ej förneka, att goda skäl talade för skolöverstyrelsens
uppfattning, att avdrag ej borde göras för pension, grundad på
frivilliga avgifter; och statskontoret ville därför ej motsätta sig, att tilläggspension
till Sondén beräknades på sätt skolöverstyrelsen föreslagit.
Därest så skedde, syntes dock tilläggspension till f. d. första lärarinnan
Högdahl jämväl böra utgå med av skolöverstyrelsen i fråga örn henne föreslaget
belopp.

Departementschefen har i fråga örn beräkningen av tilläggspensionen anfört,
att — på sätt skolöverstyrelsen föreslagit och i enlighet med det beräkningssätt,
som tillämpats i fråga örn den förut omförmälda tilläggspensionen
åt Gerda von Sydow — avdrag syntes böra ske med den del av Sondéns

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

113

pension från svenska lärarinnornas pensionsförening, som utgår på grund
av statsbidrag och för statsbidrags utbekommande erlagda avgifter. Däremot
har departementschefen funnit tillräckliga skäl icke föreligga att göra
avdrag jämväl för den del av sistnämnda pension, vilken hänför sig till de,
såvitt utredningen giver vid handen, helt frivilliga avgifter, som Sondén därutöver
inbetalt till sagda förening. Departementschefen har framhållit, att i
fråga örn den av statskontoret åberopade tilläggspensionen åt ämneslärarinnan
Een utredning icke synes hava förebragts, i vad mån den från den enskilda
pensionsinrättningen åtnjutna pensionen grundade sig på frivilliga avgifter.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

I anslutning till av riksdagen tidigare i liknande fall fattade beslut vill
utskottet tillstyrka, att tilläggspension beviljas Sondén i anledning av hennes
tjänstgöring vid statsunderstödda enskilda läroanstalter.

I fråga örn tilläggspensionens storlek tillåter sig utskottet till en början
erinra örn följande. I proposition nr 116 till 1929 års riksdag framlade
Kungl. Majit förslag rörande tilläggspensioner för åtskilliga lärarinnor, vilka
före inträde i statstjänst haft anställning vid enskilda läroanstalter. I denna
proposition omnämndes i fråga örn grunderna för tilläggspensions beräknande,
att statskontoret ansett det böra tillses, att sådan pension utginge
med högst så stort belopp, att detsamma jämte redan beviljad statspension
och pension från lärarinnornas pensionsanstalt, pensionsinrättningen för
lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom eller svenska
lärarinnornas pensionsförening uppginge till det pensionsunderlag, som för
vederbörande gällde vid avsked från statstjänst. Till denna uppfattning,
som avvek från vad skolöverstyrelsen i ämnet gjort gällande, anslöt sig
föredragande departementschefen. Ifrågavarande proposition lämnades visserligen
— av skäl, som i detta sammanhang äro utan betydelse — av riksdagen
ulan bifall, men påföljande år framlades förslag rörande tilläggspension
åt två av de i propositionen avsedda befattningshavarna, nämligen
f. d. ämneslärarinnorna vid högre lärarinneseminariet Sigrid Een och vid
samskolan i Ängelholm Karin Åhman. Enligt Kungl. Maj:ts förslag, vilket
bifölls av riksdagen, blevo därvid tilläggspensionerna, i överensstämmelse
med vad i 1929 års proposition uttalats, beräknade på sådant sätt, att —
enär sammanlagda pensionsförmånen eljest skulle hava överstigit vederbörandes
pensionsunderlag — avdrag gjordes för vederbörande tillkommande
pensioner från nämnda pensionsinriittningar.

I den nu föreliggande propositionen har påvisats, att en av 1930 års riksdag
i enlighet med proposition nr 158 åt biträdande föreståndarinnan vid högre
lärarinneseminariet i Stockholm Gerda von Sydow beviljad tilläggspension, i
olikhet med vad som skett i nyss angivna två fall, beräknats med avdrag allenast
för den del av pensionsförmåner från enskilda pensionsinrättningar,
som utginge på grund av statsbidrag och för dessas utbekommande erlagda
avgifter. Med anledning härav får utskottet framhålla, att i propositionen
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 3 sami. 18 haft. (Nr 27.) 8

TJtskottet.

114

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

om tilläggspension åt von Sydow icke upplysts, att hon från förenämnda
pensionsinrättningar ägde åtnjuta andra pensioner än sådana från svenska
lärarinnornas pensionsförening samt lärarinnornas pensionsanstalt å tillhopa
1,000 kronor, för vilka vid tilläggspensionens avvägande avdrag gjordes i
den mån så erfordrades för att sammanlagda pensionsförmånen icke skulle
överstiga pensionsunderlagets belopp. På grund härav lärer riksdagens beslut
i fråga örn tilläggspension åt von Sydow näppeligen med fog kunna
åberopas till stöd för annat förfaringssätt än det, som i enlighet med gjorda
principuttalanden tillämpats i fråga örn lärarinnorna Een och Åhman.

Med erinran örn vad sålunda förekommit vill utskottet för sin del i sakfrågan
framhålla att, när det gäller att efter prövning i varje särskilt fall
av billighetsskäl medgiva förhöjning av ifrågavarande författningsenligt
utgående statspensioner, man enligt utskottets uppfattning icke kan bortse
från de pensionsbelopp, som från enskilda statsunderstödda pensionsinrättningar
tillkomma vederbörande, vare sig dessa pensionsbelopp i sin helhet
motsvaras av statsbidrag eller ej. Ett annat förfaringssätt skulle, såsom
tidigare erinrats, kunna medföra att en lärarinna, som under en del av sin
verksamhet haft enskild anställning, komme i bättre ställning än en lärarinna»
vilken hela tiden varit i statens tjänst. Framhållas må ock, att grunderna
för pensioner från berörda enskilda pensionsinrättningar fastställts
under en tid, då principen örn tillgodoräknande för statspension av utomstatlig
tjänstgöring ännu icke vunnit insteg och då vederbörande alltså
saknade anledning att för statsanställningen vänta högre pension än som
svarar mot antalet tjänstår i denna anställning.

I enlighet med den uppfattning, som här uttalats, anser utskottet avdrag
i förevarande fall böra göras med hela det pensionsbelopp, som tillkommer
Sondén från svenska lärarinnornas pensionsförening. Enligt vad handlingarna
i ärendet utvisa, utgör nämnda belopp 215 kronor, i följd varav
tilläggspensionen torde böra fastställas till (380 — 215) 165 kronor.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgiva,

I) att ämneslärarinnan vid högre lärarinneseminariet
i Stockholm och den därmed förenade statens
normalskola för flickor Anna Soiia Sondén må från
och med månaden näst efter den, under vilken hon
avgår från sin ämneslärarinnebefattning, under sin
återstående livstid uppbära — utöver henne författningsenligt
tillkommande pension — en årlig tilläggspension
å allmänna indragningsstaten till belopp
av 165 kronor; samt

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

115

II) att pensionsförhöjning enligt kungörelsen den 18
juni 1925 (nr 280) och dyrtidstillägg för Anna Sofia
Sondén må beräknas å ett sammanlagt pensionsbelopp
av 2,900 kronor.

81:o.

I punkten 2 av förevarande proposition nr 180 har Kungl. Majit föreslagit
riksdagen medgiva,

dels att f. d. första lärarinnan vid samrealskolan i Åmål Lilly Emilia
Högdahl må, räknat från och med den 1 september 1930, under sin återstående
livstid uppbära — utöver henne författningsenligt tillkommande
pension — en årlig tilläggspension å allmänna indragningsstaten till belopp
av 365 kronor,

dels ock att pensionsförhöjning enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr
280) och dyrtidstillägg för Lilly Emilia Högdahl må, likaledes räknat från
och med den 1 september 1930, beräknas å ett sammanlagt pensionsbelopp
av 2,700 kronor.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Lilly Emilia Högdahl, som är
född den 6 augusti 1870, med utgången av augusti 1930 efter 25 års statstjänst
avgick från sin befattning som första lärarinna vid samrealskolan
i Åmål; att hon genom beslut av statskontoret den 28 augusti 1930 beviljats
avkortad pension till ett belopp av 2,250 kronor örn året, motsvarande
2S/30 av pensionsunderlaget, 2,700 kronor; att hon före sin statstjänst varit
anställd vid statsunderstödd enskild läroanstalt, nämligen såsom ämneslärarinna
vid Åmåls elementarskola för flickor under läsåren 1890—1905
eller således under 15 läsår; samt att hon därunder haft en undervisningsskyldighet
av 26—31 timmar i veckan och icke åtnjutit någon tjänstledighet.

Skolöverstyrelsen har i avgivet utlåtande — med framhållande att Högdahl
tjänstgöring vid Åmåls elementarskola för flickor måste anses hava
varit av direkt allmännyttig beskaffenhet och till stort gagn för hennes
följande arbete i statstjänst — beträffande storleken av tilläggspension i
förevarande fall anfört i huvudsak följande:

Vid beräknandet av ifrågavarande tilläggspension syntes kunna tillgodoräknas
Högdahl intill */., av den till 15 läsår uppgående tjänstetiden vid
Åmåls elementarskola för flickor eller 10 läsår. Enär emellertid den Högdahl
författningsenligt tillkommande pensionen beräknats för en tjänstetid
av 25 år och hel pension skulle hava utgått vid en tjänsteålder av 30 år,

5 x o 700

syntes tilläggspensionen böra beräknas för 5 tjänstår och utgöra-~--

öU

kronor eller 450 kronor. Då Högdahl, enligt vad upplyst blivit, från svenska

Äng.

tilläggspension
it f. d.
första
lärarinnan
Lilly Emilia
Högdahl.

116

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

lärarinnornas pensionsförening åtnjöte en pension av 85 kronor, vilken pension
vore grundad på statsbidrag och för dessas erhållande erlagda avgifter,
syntes tilläggspensionen böra minskas till 365 kronor. Pensionsförhöjning
enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) och dyrtidstillägg syntes böra
beräknas på ett sammanlagt pensionsbelopp av 2,700 kronor.

Statskontoret har — under erinran, att vid beviljande av tilläggspension
åt lärarinna, vilken tjänstgjort i statsunderstödd privatskola, tilläggspensionen
ansetts böra utgå med högst så stort belopp, att detsamma jämte
redan beviljad statspension och pension från lärarinnornas pensionsanstalt,
pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig
ungdom eller svenska lärarinnornas pensionsförening motsvarade det pensionsunderlag,
som för vederbörande gällde vid avskedet från statstjänst —
anfört,- att Högdahl icke åtnjöte någon pension från lärarinnornas pensionsanstalt
eller från pensionsinrättningen för lärarinnor vid Sveriges högre
skolor för kvinnlig ungdom, varemot hon uppbure en garanterad årlig pension
av 124 kronor från svenska lärarinnornas pensionsförening. På grund
härav och då det för henne vid avskedet gällande pensionsunderlaget utgjorde
2,700 kronor samt hon förklarats berättigad uppbära pension till
belopp av 2,250 kronor, syntes tilläggspensionen böra utgå med endast
326 kronor.

Departementschefen har, under hänvisning till vad han anfört i fråga
örn tilläggspension åt ämneslärarinnan Anna Sofia Sondén samt under erinran
örn innehållet i statskontorets utlåtande i nämnda ärende (se föregående
punkt) tillstyrkt, att tilläggspensionen åt Högdahl måtte beräknas i
enlighet med skolöverstyrelsens förslag.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisas till propositionen.

Utskottet, som tillstyrker att tilläggspension beviljas Högdahl, anser i
överensstämmelse med vad under nästföregående punkt anförts, att storleken
av nämnda förmån bör bestämmas i enlighet med vad statskontoret i
sitt i ärendet avgivna utlåtande föreslagit eller till 326 kronor.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgiva,

I) att f. d. första lärarinnan vid samrealskolan
i Åmål Lilly Emilia Högdahl må, räknat från och
med den 1 september 1930, under sin återstående livstid
uppbära — utöver henne författningsenligt tillkommande
pension — en årlig tilläggspension å allmänna
indragningsstaten till belopp av 326 kronor;
samt

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

117

II) att pensionsförhöjning enligt kungörelsen den
18 juni 1925 (nr 280) och dyrtidstillägg för Lilly
Emilia Högdahl må, likaledes räknat från och med
den 1 september 1930, beräknas å ett sammanlagt
pensionsbelopp av 2,700 kronor.

82:o.

I en till riksdagen avlåten, den 13 mars 1931 dagtecknad proposition
nr 181, vilken beträffande ecklesiastikdepartementet innefattar förslag i
två med nummer 5 och 6 betecknade punkter, bar Kungl. Majit, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, i punkten 5 föreslagit riksdagen medgiva,
att förre Överlärare!! vid tekniska skolan i Stockholm Karl Filip Måns -

ing pension

åt
förre överläraren
vid
tekniska sko
lan i Stoekhobn
K. F.
Månsson.

sou må, från och med den 1 oktober 1930 räknat, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 672

kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Månsson, som är född den 5
mars 1864, var anställd vid tekniska skolan i Stockholm från och med
den 1 november 1915 till och med den 30 september 1930, då han avgick
på grund av sjukdom; att han tjänstgjort såsom Överlärare i målning
vid tekniska afton- och söndagsskolan samt såsom lärare i dekorationsmålning
vid målardagskolan med en sammanlagd tjänstgöringstid av 15
timmar i veckan; att hans avlöningsförmåner, frånsett dyrtidstillägg,
från och med år 1920 uppgått till 2,172 kronor örn året; samt att han icke
innehar eller innehaft annan anställning än sin befattning vid tekniska
skolan.

Skolöverstyrelsen har anfört att, enär Månsson vid avgången från sin
befattning kunde räkna sig tillgodo en anställningstid av 14 år, överstyrelsen
funne beloppet av den pension, som borde tillkomma honom,
böra uppgå till 14/»o X X 2,172 = 675 kronor 73 öre eller, avjämnat till
närmast lägre med tolv jämnt delbara krontal, 672 kronor.

Statskontoret har i avgivet utlåtande i ärendet anfört bland annat följande: Vid

beräkning av pensionsbeloppet åt Månsson borde det observeras,
att befattningshavare vid tekniska skolan uppbure dyrtidstillägg enligt
samma grunder, som gällde för tjänsteman vid oreglerade verk, under
det att samtliga de pensioner, som beviljades av riksdagen, behandlades
enligt de föreskrifter, som gällde för reglerade pensioner. Såsom utgångspunkt
vid beräkningen av nu ifrågavarande pension syntes böra tagas ett
belopp, utgörande två tredjedelar av vederbörandes avlöning med reducering
därav med hänsyn till tjänstårens antal, samt härtill —• såsom
kompensation för skillnaden mellan högre och lägre dyrtidstillägg —
läggas pensionsförhöjning I enligt föreskrifterna i kungörelsen den

Utskottet.

Äng.

pension it
överlärarinnan
vid tekniska
skolan
i Stockholm
Louisa Annie
Margarethe
Frykholm.

Utskottet.

118 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

18 juni 1925 (nr 280). Då vederbörande ej erlagt pensionsavgifter, borde
den sålunda erhållna summan något reduceras, förslagsvis med 15 procent.
Det pensionsbelopp, som i enlighet därmed skulle utgå, utgjorde emellertid
ungefärligen det av skolöverstyrelsen föreslagna pensionsbeloppet, 672
kronor, på^ grund varav statskontoret icke bade något att erinra mot utverkande
åt Månsson av pension med nyssnämnda belopp.

I fråga örn utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Med hänsyn till tidigare beslut i liknande fall har utskottet icke velat
motsätta sig bifall till Kungl. Maj:ts här avhandlade förslag.

Utskottet hemställer således,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
av riksdagen bifallas.

83:o.

I punkten 6 av samma proposition nr 181 har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att överlärarinnan vid tekniska skolan i Stockholm
Louise Annie Margarethe Frykholm må från och med månaden näst efter
den, varunder hon efter uppnådda sextio levnadsår avgår från sin befattning
vid skolan, under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 1,332 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Annie Frykholm, som är född
den 3 januari 1872, sedan höstterminen 1911 varit anställd vid tekniska
skolan i Stockholm; att hennes tjänstgöring omfattar sammanlagt 23
timmar i veckan; att hennes avlöningsförmåner från och med år 1925 utgjort
3,023 kronor örn året jämte dyrtidstillägg; att hon hos styrelsen
för tekniska skolan anmält sig önska avgå från sina befattningar vid
skolan från och med ingången av år 1932; samt att hon icke innehar eller
innehaft annan anställning än vid tekniska skolan.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet, som tillstyrker att pension ber edes överlärarinnan Frykholm,
har icke funnit anledning till erinran mot pensionsbeloppets storlek,
varför utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

119

84:o.

I en inom andra kammaren av kerr Pehrsson i Göteborg jämte två Äng.
av kammarens övriga ledamöter väckt motion nr 80 kar hemställts, »att -^/^(orn
riksdagen ville besluta, att f. d. lektorn vid högre allmänna läroverket a. a. Jonsson.
i Halmstad, fil. d:r Axel August Jonsson, måtte få tillgodoräkna sig den
tid (höstterminen 1930) han tjänstgjort efter uppnådd pensionsålder och
från och med den 1 januari innevarande år åtnjuta pension som lektor
i högsta lönegraden med den reduktion, som betingas därav, att han ej
innehar tillräckligt många tjänsteår».

I motionen har anförts bland annat följande:

»Lektor Jonsson, som är född den 19 juli 1865, började sin lärarverksamhet
vid lägre allmänna läroverket i Varberg, där han tjänstgjorde
höstterminen 1898 som extralärare, förordnades sedan till vikarie för
lektor (sedermera Överdirektör) E. Carlson vid Göteborgs högre realläroverk
och tjänstgjorde här som vikarierande lektor från och med vårterminen
1899 till och med vårterminnen 1910 med undantag av höstterminen
1902, då lektor Carlson själv upprätthöll sin tjänst. Den 31 dec.

1907 utnämndes J. till ordinarie adjunkt vid nämnda läroverk och hade
som sådan sin tjänstgöring dels som vikarierande lektor, dels som adjunkt
med övervägande tjänstgöring på gymnasialstadiet med de undantag
som nedan säges (till och med höstterminen 1930). Den 11 oktober
1929 utnämndes J. till ordinarie lektor vid högre allmänna läroverket
i Halmstad men fortfor att tjänstgöra vid högre realläroverket
såsom vikarierande lektor hela läsåret 1929/1930. Även höstterminen
1930 efter att den 20 juli samma år erhållit nådigt avsked tjänstgjorde
han som vikarierande lektor vid högre realläroverket.

Under tjugusex (26) terminer har J. således tjänstgjort som vikarierande
lektor vid sagda läroverk, varav en termin såsom pensionerad,
under trettioen (31) terminer som adjunkt med tjänstgöring övervägande
på gymnasialstadiet samt under sex (6) med övervägande tjänstgöring
på realskolestadiet, summa 63 terminer; härtill kommer ea termins
tjänstgöring vid lägre allmänna läroverket i Varberg. Under sin
tjänstgöring vid högre realläroverket har J. handlett provårskandidater
i modersmålet, historia och geografi, och hans tjänstgöring har i
samtliga för honom utfärdade tjänstgöringsbetyg vitsordats med högsta
betyg i alla avseenden (bil. 1—6).

Vid sidan av sin verksamhet som läroverkslärare har J. även ägnat
arbete och intresse åt folkbildningsverksamheten (bil. 7). Sedan 1904
har han varit föreståndare för Göteborgs arbetareinstitut, sedan 1906
medlem av Lundby arbetareinstituts styrelse, sedan 1907 av styrelsen
för V. Sveriges folkbildningsförbund och dess föreläsningsutskott, därjämte
har han verkat som föreläsare. Såsom föreståndare för Göteborgs
arbetareinstitut bär J. uppburit ett lågt arvode.

Efter det J. den 11 oktober 1929 blivit utnämnd till lektor vid högre
allmänna läroverket i Halmstad, anhöll han hos kungl, skolöverstyrelsen
att från den 1 november samma år få åtnjuta lön som lektor i
tredje (högsta) lönegraden, men jämlikt kungl, kungörelsen nr 373 av

120

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

°^en ii-gde J. att endast ''tillgodoräkna sig den tid utöver tre

^’r’ vilken han som ordinarie adjunkt inom de närmaste nio (9)

arén före befordringen.varit förordnad som vikarierande lektor eller fullgjort
Rektors tjänstgöring, d. v. s. haft sin tjänstgöring till övervägande
delen torlagd till gymnasiet, inklusive realskolans sjätte klass. De närmaste
mo åren löre sin utnämning till lektor hade J. bestritt lektorstjanstgoring
dels under tiden den 1 november 1920 till och med vårterminen
1927, dels höstterminen 1929 till och med den 31 oktober eller tillhopa
sju (7) år’. Med avdrag av tre (3) år ägde J. således för uppfattning
i hogsta lönegraden tillgodoräkna sig fyra (4) år. Då för varje
löneförhöjning erfordras en tjänstetid av fem år, hade J. vid tillträdet
av lektorsbefattningen ej uppfyllt villkoren för att kunna uppflyttas
i tredje lönegraden som lektor.

Sedan J:s ansökan hos Kungl Majit att Idiva uppflyttad i tredje lönegraden
som lektor lämnats utan bifall, erhöll J. vid avgången från sin
lektorstjänst (den 20 juli 1930) pension som lektor i andra lönegraden
avk°rtning, som föranleddes därav, att J. ej innehade lagstadgade
33 utan endast 31 tjänsteår. Pensionen blev således 3,480 kronor,
d. v. s. ej ens full adjunktspension.

Sedan J. blev lektor i Halmstad, fortsatte han emellertid sin tjänstgöring
vid högre realläroverket i Göteborg dels under återstoden av höstterminen
1929 två månader (1 november—31 december), dels under hela
vårterminen och höstterminen 1930 (sistnämnda termin efter det J. inträtt
i pensionsåldern. Se ovan!). Vid avskedstagandet hade han således
behövt endast tre månaders ytterligare tjänstgöring som lektor för
att vara berättigad till uppflyttning i högsta lönegraden, d. v. s. av de
erforderliga fem aren hade han fullgjort fyra (4) år och nio (9) månader.
Då J. emellertid tjänstgjorde som lektor även höstterminen 1930 (bil. 6),
har han på så sätt fyllt alla villkor för den högp''e pensionen, med den
inskränkning att tre månader av lektorstjänstgöringen fallit efter pensionsålderns
inträde.»

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen
med därvid fogade bilagor.

över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsens utlåtande är av följande lydelse:

överstyrelsen tillåter sig till en början framhålla, att det belopp, till
vilket Jonssons författningsenligt bestämda pension uppgår, icke är i
motionen riktigt angivet. I motionen angives detsamma till 3,480 kronor,
men i själva verket utgör det enligt statskontorets beslut den 19
juni 1930 3,840 kronor.

^överstyrelsen vill vidare påpeka, att innebörden av vad i motionen
föreslås icke är fullt klar. Genom beslut av överstyrelsen den 31 december
1929 blev Jonsson från och med den 1 november 1929, då han
tillträdde sin lektorstjänst, uppflyttad i andra lönegraden såsom lektor.
Utöver den tjänstetid, som tillräknades honom för denna uppflyttning,
ägde han då att för ytterligare uppflyttning i högre lönegrad tillgodoräkna
sig fyra år. Som för sådan uppflyttning erfordras en tjänstetid
av fem år, skulle Jonsson för att erhålla den ifrågavarande uppflyttningen
behöva tjänstgöra ytterligare ett år. För uppflyttning i

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

121

högre lönegrad får emellertid icke tillgodoräknas tid, som vederbörande
tjänstgör efter pensionsålderns uppnående. Nu uppnådde Jonsson
pensionsåldern den 19 juli 1930; och till denna tid hade från den 1 november
1929 förflutit endast 8 månader 19 dagar. Jonsson bann således
icke före pensionsålderns uppnående intjäna den tjänstetid, som
skulle havn erfordrats för hans uppfattning i högsta lönegraden.
Emellertid inträffade det säregna förhållandet, att Jonsson efter avskedstagande
på grund av brist på kompetenta icke-ordinarie lärare
blev förordnad att under höstterminen 1930 såsom vikarie uppehålla en
lektorstjänst vid högre realläroverket i Göteborg, vars ordinarie innehavare
var tjänstledig på grund av sjukdom. Nu hemställes i motionen,
att även denna tjänstgöring måtte få tillgodoräknas Jonsson som
örn han vid denna tid hade varit icke pensionerad utan innehavare av
ordinarie tjänst. Givet är, att örn denna tid så får tillgodoräknas, blir
den lucka fylld, som vid tiden för avskedstagandet förelåg i förutsättningarna
för Jonssons uppf lyftning i tredje lönegraden såsom lektor och
hans därav följande åtnjutande av det för lektor i denna lönegrad stadgade
pensionsunderlaget. Ett medgivande i detta avseende skulle visserligen
gå vid sidan av gällande lönetursbestämmelser men synes dock
överstyrelsen skäligt med hänsyn till den långa tid, under vilken Jonsson,
medan han var adjunkt, faktiskt utfört sådant arbete, som eljest
åligger lektor.

Nu synas emellertid motionärerna anse, att örn Jonsson finge betraktas,
såsom örn han före sin avgång hade hunnit bliva uppflyttad i högsta
lönegraden såsom lektor, så skulle därav följa, att hel pension för
honom skulle bliva lika med lektors högsta pensionsunderlag. Men
detta är icke riktigt. På Jonsson är nämligen tillämplig den bestämmelsen
i § 4 av den civila pensionslagen, att för tjänstinnehavare, som
under kortare tid än fem år innehaft den tjänst, från vilken avgång
äger rum, beloppet av hel pension skall utgöra en femtedel av sammanlagda
beloppen av de högsta pensionsunderlag, vilket under vart och ett
av de senast förflutna fem åren varit för tjänstinnehavaren gällande.
Nu har Jonsson under fyra av de feni år, som förflutit närmast före
hans avskedstagande, varit adjunkt i högsta lönegraden och under det
sista av sagda fem år varit lektor i andra lönegraden. I överensstäim
melse härmed har till grund för bestämmande av hans pension lagts det

j . . . ... . . „ ... 4 X 4000 + 4.400

förhållandet, att hel pension tor honom skulle utgöra----------_■-----------

kronor eller 4,080 kronor. Skulle han nu i pensionsavseende betraktas, såsom
om han under sitt sista tjänstår varit lektor i högsta lönegraden, skulle
detta icke medföra någon längre gående förändring, än att hel pension för

honom skulle utgöra - ^ ]m)nor ener 4,120 kronor. För att

man skulle nå fram till det mål i fråga örn bans pensionsberäkning, som
motionen synes avse, skulle alltså erfordras, att Jonsson skulle betraktas,
som örn han hade varit lektor i högsta lönegraden icke blott under
det sista av sina tjänstår före avskedstagandet utan under de fem sista
av dessa år. Nu har han emellertid, såsom av motionen också framgår, i
själva verket varit adjunkt under fyra av dessa år. överstyrelsen kan
icke underlåta att i detta sammanhang meddela, att Jonsson, alltsedan
han år 1906 vunnit lektorskompetens, sökt lektorstjänst allenast åren
1909, 1911 och 1915, alla gångerna vid allmänna läroverk i Göteborg,

122

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Utskottet.

samt år 1929. Med kännedom örn de befordringsförhållanden, som rått
på detta område, torde man kunna anse det höjt över varje tvivel, att
Jonsson långt före 1929 skulle hava erhållit befordran till lektorstjänst,
såvida han icke intill det sista begränsat sina ansökningar till Göteborg.
Det måste således sägas, att det väsentligen berott på honom själv,
att han icke tidigare vunnit sådan befordran. Men då han själv föredragit
att vara adjunkt i Göteborg framför att vara lektor på annan ort,
kan överstyrelsen icke finna påkallat att i pensionsavseende behandla honom,
som örn han varit lektor. Örn man skulle så göra i detta fall, torde
man böra för framtiden bereda alla lektorskompetenta adjunkter pension
som lektor. Men en sådan ordning kan överstyrelsen för sin del
icke tillstyrka.

På grund av vad sålunda anförts har överstyrelsen tillstyrkt, att till
Jonsson må från och med den 1 januari 1931 utgå pension, som örn
han under det sista av sina tjänstår före avskedstagandet varit lektor i
högsta lönegraden.

Statskontoret har för egen del anfört, att ämbetsverket kunde helt
instämma i skolöverstyrelsens utlåtande, såväl i vad det avsåge grunderna
för beräkningen av den Jonsson tillagda pensionen som ock i vad
det innefattade tillstyrkande i viss mån av det i motionen framlagda
förslaget.

Motionärernas förslag synes närmast gå ut på, att Jonsson skulle tillerkännas
pension såsom örn han vid avgång ur tjänsten varit lektor i
högsta lönegraden. Ett bifall till detta, av de hörda myndigheterna biträdda
förslag — vilket i sak innebure, att Jonsson för uppflyttning i
lönegrad finge tillgodoräknas viss tjänstgöring efter uppnådd pensionsålder
— skulle, såsom av utredningen närmare framgår, medföra att
Jonssons pension skulle beräknas till 31/a3 av ett till 4,120 kronor förhöjt
pensionsunderlag och alltså utgöra 3,870 kronor, under det att pensionen
författningsenligt bestämts till 31 las av ett pensionsunderlag å 4,080 kronor
eller, efter avrundning, till 3,840 kronor. För förslagets genomförande
skulle alltså erfordras beviljande av en tilläggspension å 30 kronor
årligen.

Att för ernående av en dylik pensionsförhöjning skulle medgivas ett
med hänsyn till konsekvenserna svårberäkneligt avsteg från gällande
lönetursbestämmelser har utskottet ansett sig icke - kunna tillstyrka, så
mycket mindre som, enligt vad av skolöverstyrelsens utlåtande framgår,
särskilda billighetsskäl för ett dylikt medgivande näppeligen i detta fall
kunna anföras.

På grund av det anförda avstyrker utskottet åtgärd i anledning av
motionen och hemställer alltså,

att förevarande motion 11:80 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 123

85 :o.

I en inom andra kammaren av herr Hallén väckt motion nr 83 har
hemställts, »att riksdagen ville besluta tilldela f. d. småskollärarinnan Karolina
Pettersson ett årligt understöd å 1,000 kronor».

Beträffande motiveringen hänvisas till motionen med därvid fogade bilagor.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Karolina Pettersson, som är född
den 7 april 1851 och alltså 80 år gammal, efter år 1868 avlagd småskollärarinneexamen
haft anställningar såsom lärarinna vid småskola åren 1869
—1883, att hon vidare undervisat i kvinnlig slöjd dels vid praktiska skolan
i Kristinehamn vid sidan av småskollärarinnetjänsten samt efter avsked
från densamma intill år 1887, dels i egen slöjdskola åren 1887—1893, dels
ock vid praktiska skolan i Karlskoga åren 1893 1908 samt att hon åren

1888—1905 verkat i Värmlands läns hushållningssällskaps tjänst såsom
lärarinna i kvinnlig slöjd vid kurser för lärarinnor m. fl. vid folkskolor.
Av hushållningssällskapet har hon i anledning av omförmälda verksamhet
erhållit viss gratifikation, varemot hushållningssällskapet åren 1923 och
1930 avslagit av Pettersson gjorda framställningar örn pension.

•

Då de i ärendet åberopade omständigheterna icke synas kunna motivera
pension eller därmed jämförligt understöd av statsmedel åt Karolina Pettersson,
vilken icke varit i statens tjänst anställd, får utskottet avstyrka bifall
till motionen och alltså hemställa,

att förevarande motion II: 83 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

86 :o.

I en inom andra kammaren av herr Pehrsson i Göteborg väckt motion
nr 175 har hemställts, »att riksdagen ville besluta att bevilja f. d. adjunkten
vid västra realskolan i Göteborg Carl Herman Johansson en tilläggspension
av 720 kronor att utgå fr. o. m. månaden näst efter den, under
vilken Johansson avgått från sin adjunktstjänst, samt medgiva, att å sammanlagda
beloppet av Johanssons pension och tilläggspension må utgå
förhöjning enligt bestämmelserna i kungl, kungörelsen den 18 juni 1925
nr 280.»

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen
med därvid fogade bilagor.

Äng.

årligt understöd
åt f. d.
småskollärarinnan
Karolina
Pettersson.

Utskottet.

Ang.

tilläggspension
dt f. d.
läroverksadjunkten

C. H. Johansson.

Över ifrågavarande motion, som avser tilläggspension åt Johansson,
grundad på tillgodoräknande av prästerlig tjänst, har utskottet i veder -

Utskottet.

Äng.

pension åt
hovslagaren
K. V. Johansson
Stéen.

124 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

börlig ordning inhämtat utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört
skolöverstyfelsen.

Skolöverstyrelsen har upplyst, att överstyrelsen den 12 februari 1981 avgivit
utlåtande med anledning av en i samma syfte av Johansson hos
Kungl. Majit gjord framställning och därvid tillstyrkt samma åtgärd,
som motionen åsyftar, allenast med den olikhet, att överstyrelsen funnit
det sammanlagda pensionsbeloppet böra motsvara en tjänstetid av 32 år
och tilläggspensionen fördenskull begränsas till 600 kronor.

Statskontoret meddelar, att ämbetsverket i utlåtande till Kungl. Majit
den 27 februari 1931 förklarat sig icke finna något att erinra mot vad
skolöverstyrelsen sålunda föreslagit.

Nyssnämnda av Johansson hos Kungl. Majit gjorda framställning är,
enligt vad utskottet inhämtat, ännu beroende på Kungl. Majits prövning.

Enär, såsom av utredningen framgår, en av Johansson gjord framställning
örn tilläggspension, grundad på tillgodoräknande av prästerlig
tjänst, för närvarande är föremål för Kungl. Majits prövning, synes
riksdagen icke nu böra taga ställning till det av motionären väckta
spörsmålet.

Utskottet hemställer fördenskull,

att förevarande motion lii 175 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

VIII. Jordbruksdepartementet.

87 io.

I en till riksdagen avlåten, den 23 januari 1931 dagtecknad proposition
nr 50, vilken beträffande jordbruksdepartementet innefattar förslag i två
med nummer 25 och 26 betecknade punkter, har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, i punkten 25 föreslagit riksdagen medgiva, att
hovslagaren vid veterinärinrättningens i Skara hovbeslagssmedja Klas
Valfrid Johansson Stéen'' må från och med månaden näst efter den, varunder
han lämnar sin anställning, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 900 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att Stéen, som är
född den 12 oktober 1875, varit anställd såsom förste hovslagare vid veterinärinrättningen
i Skara sedan den 28 oktober 1905 eller omkring 25 år;

Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 125

att han enligt läkarintyg lider av kronisk ledgångsreumatism i båda axellederna
med väsentligt inskränkt rörelseförmåga; att han på grund därav
är och kommer att förbliva fullständigt oförmögen att tjänstgöra såsom
hovslagare och smed; att hans avlöningsförmåner under de senaste 7 åren
i medeltal utgjort 2,541 kronor; samt att han är ägare av en till 7,500 kronor
taxerad fastighet, å vilken han häftar i skuld med 2,500 kronor.

I avseende å vidare utredning hänvisar utskottet till propositionen.

Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag,
får hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

88 :o.

Kungl. Majit har i punkten 26 av förevarande proposition nr 50 föreslagit
riksdagen medgiva, att kusken vid lantbruks- och mejeriinstitutet
vid Alnarp Per Persson må från och med månaden näst efter den, varunder
han frånträder sin anställning därstädes, dock tidigast från och med
den 1 juli 1931, under sin återstående livstid från allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 900 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Persson, som är född den 11 juli
1865 och således uppnått en ålder av 65 år, alltsedan den 1 november 1888
varit anställd som kusk vid lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp;
att han sålunda innehar en anställningstid därstädes av över 42 år; att
hans årliga kontanta avlöningsförmåner under en lång följd av år uppgått
till i runt tal 1,530 kronor, dyrtidstillägg inheräknat, jämte fri bostad
med bränsle ävensom mjölk till ett uppskattat värde av sammanlagt 500
kronor eller tillhopa 2,030 kronor; att han städse med nit och plikttrohet
skött sin tjänst samt fört en i allo hedrande vandel; samt att han har stor
familj — hustru och sex harn — på grund varav han icke kunnat samla
tillräckliga medel för att trygga sin ålderdom.

Lantbruksstyrelsen laar föreslagit, att Perssons pension måtte bestämmas
till 900 kronor för år. Vid beräkning av detta belopp hade lantbruksstyrelsen
utgått från ett pensionsunderlag, utgörande två tredjedelar av de
sammanlagda avlöningsförmånerna, 2,030 kronor, och därefter, med hänsyn
till att Persson icke erlagt avgifter för sin pensionering, minskat det på
så sätt erhållna beloppet med en tredjedel.

Statskontoret har beträffande det föreslagna beloppet, 900 kronor, framhållit,
att det motsvarade vad som i pension efter lika lång tjänstetid, som
Persson innehade, tillkomme vid hingstdepå eller stuteri anställd stallbetjänt
enligt kungörelsen den 8 april 1925 (nr 87) med grunder för pen -

Ang.

pension åt
kusken
P. Persson.

126

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Äng.

pension åt
assistent en vid
statens skogsforsöksanstalts
entomologiska
avdelning
P.
Spessivtseff.

sionering av vissa icke ordinarie befattningshavare vid Flyinge hingstdepå
och stuteri samt Strömsholms hingstdepå. Då Perssons anställningsoch
avlöningsförhållanden nära överensstämde med sådan stallbetjänts,
syntes det icke var något att erinra mot lantbruksstyrelsens förslag.

I övrigt får utskottet beträffande utredningen i ärendet hänvisa till propositionen.

Under åberopande av utredningen i ärendet hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

89:o.

I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition
nr 153, vilken beträffande jordbruksdepartementet innefattar förslag i
tre med nummer 11—13 betecknade punkter, har Kungl. Majit, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, i punkten 11 föreslagit riksdagen medgiva, att
assistenten vid statens skogsförsöksanstalts entomologiska avdelning Paul
Spessivtseff må från och med den dag efter den 31 december 1931, med
vilken han lämnar sin anställning, under sin återstående livstid å allmänna
indragningsstaten uppbära en årlig pension av 2,400 kronor.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Spessivtseff, som är född den
21 augusti 1866, under år 1920, vid vilken tid Spessivtseff var utländsk undersåte,
biträdde vid statens skogsförsöksanstalt med vissa undersökningar;
att han, sedan genom 1920 års riksdags beslut en assistentbefattning
inrättats vid anstaltens entomologiska laboratorium och denna ledigförklarats
utan att någon sökande anmält sig, den 23 november 1920 erhöll
styrelsens förordnande att tills vidare under år 1921 uppehålla befattningen
såsom assistent vid laboratoriet; att detta förordnande sedermera förnyades
för vart och ett av åren 1922, 1923 och 1924, varefter Spessivtseff,
som under år 1923 blev svensk medborgare, den 30 april 1924 efter tjänstens
ledigförklarande utsågs till assistent för tiden till och med 1926 års utgång;
att Spessivtseff därefter, i likhet med övriga assistenter vid försöksanstalten,
förordnats för en tid av tre år i sänder; att det nu gällande
förordnandet, vilket meddelats den 28 november 1929, sålunda avser tiden
från och med den 1 januari 1930; att han under tiden den 1 januari 1921—30
juni 1926 uppbar ett arvode av 4,400 kronor för år, varjämte från och med år
1922 utgick tillfällig löneförbättring med 900 kronor för år och för tiden
den 1 januari—30 juni 1926 ett ålderstillägg efter 400 kronor för år; att
efter lönereglering den 1 juli 1926 arvodet utgjort 6,300 kronor för år jämte

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

127

ålderstillägg; samt att Spessivtseff uttalat önskan att på grund av nedsatta
krafter avgå från befattningen den 31 december 1931.

Styrelsen för sko g shö g skolan och statens skogsförsöksanstalt har till
stöd för framställning örn pension åt Spessivtseff anfört, bland annat,
att det av uttalanden av framstående svenska och utländska vetenskapsmän
framginge, att Spessivtseff gjort sig känd såsom en forskare av betydande
rang samt att hans vetenskapliga arbeten, företrädesvis rörande
de svenska barkborrarna men även behandlande andra insektarter, vore
kända såsom de bästa inom den europeiska litteraturen på detta område.
Under åberopande av vad i ärendet anförts rörande Spessivtseffs förtjänster
örn den svenska skogsentomologien och med vitsordande av det
samvetsgranna och värdefulla arbete, han under mer än tio år nedlagt
vid statens skogsförsöksanstalt, har styrelsen föreslagit, att det pensionsbelopp,
som kunde komma att tillerkännas Spessivtseff, icke sattes lägre
än 2,400 kronor.

Statskontoret har yttrat:

Den omständigheten, att Spessivtseff under jämförelsevis kort tid varit
anställd i svenska statens tjänst, vore visserligen ägnad att ingiva någon
tvekan beträffande förslaget att bereda honom pension av statsmedel.
Då han till följd av framskriden ålder och nedsatta krafter funne sig
böra med utgången av år 1931 lämna sin befattning hos skogsförsöksanstalten,
där han alltifrån ingången av år 1921 varit assistent å entomologiska
avdelningen och, enligt vad handlingarna utvisade, utfört ett
synnerligen framstående vetenskapligt arbete, ville statskontoret emellertid
icke motsätta sig, att sådan förmån utverkades åt honom.

Beträffande pensionsbeloppet ville statskontoret framhålla att, även
örn man i detta fall liksom eljest, då det gällde tjänstepension till vetenskapsman
i statstjänst, räknade med allenast 25 tjänstår såsom förutsättning
för erhållande av hel pension, pensionsbeloppet skulle i detta fall
enligt civila pensionslagens regler för beräkning av avkortad pension
bliva allenast (“25 X 2 ja X 6,300 =) 1,848 kronor. Därvid hade ändock
icke något avdrag gjorts med anledning av att avgifter för egen pensionering
icke erlagts. Emellertid syntes för beredande av en något högre
pension i detta fall föreligga ungefär samma skäl, som föranlett beredande
av tilläggspensioner åt professorerna J. E. Lehmann och C. E.
Överton (Kungl. Majlis prop. nr 125:1927, punkt 3, och nr 137:1930,
punkt 5). Anställningen i utlandet och den därunder förvärvade erfarenheten
måste nämligen i detta liksom i de åberopade fallen anses hava
varit av sådan betydelse för vederbörandes verksamhet i svenska statens
tjänst, att hänsyn därtill skäligen borde tagas även vid avpassande av
pensionsbeloppet. Statskontoret ansåge sig därför böra lämna det föreslagna
beloppet, 2,400 kronor, utan erinran och hemställde örn vidtagande
av åtgärd i enlighet med det föreliggande förslaget.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

128

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

Under åberopande av vad i ärendet förekommit får utskottet, som icke
velat motsätta sig bifall till Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag, hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

90:o.

ensiot dt Under punkten 12 av ifrågavarande proposition föreslås, att riksdagen
befallnings- medgiva, att befallningsmannen vid utgården Kungsängen under Ul p-son^undé^

^una egendom Axel Emil Pettersson Sundén må från och med månaden
en. eff.er den> varunder han lämnar sin anställning, under sin återstående
livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 1,980
kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Sundén, som är född den 17
juli 1868, sedan den 1 november 1892 eller sålunda mer än 38 år med goda
vitsord tjänstgjort såsom befallningsman vid Ultuna egendom och lantbruksskola;
att han på grund av sjukdom och allmän kraftnedsättning för
framtiden är urståndsatt att sköta sin tjänst; samt att hans årliga avlöningsförmåner
under en följd av år utgjort dels kontant 2,000 kronor och
dels naturaförmåner till ett värde av omkring 1,400 kronor eller tillhopa
3,400 kronor.

I övrigt åberopar utskottet vad propositionen innehåller.

Med biträdande av Kungl. Maj:ts här avhandlade förslag hemställer
utskottet,

att Kungl. Maj :ts ifrågavarande framställning må
av riksdagen bifallas.

91:o.

enslin dt 1 punkten 13 av förevarande proposition nr 153 har Kungl. Majrt föreförre
domän- slagit riksdagen medgiva, att förre domänintendenten i Södermanlands
intendenten län Ernst August Lindblad må, räknat från och med den 1 januari 1931,
blad™ under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en
årlig pension av 2,448 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Lindblad, som är född den 28
augusti 1857, oavbrutet skött domänintendentsbefattningen i Södermanlands
län från och med ingången av år 1903 till och med den 31 december
1930, då han avgått från befattningen; samt att med denna varit förenad
ett årligt arvode, som från och med år 1919 utgått med 3,600 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 27. 129

I avseende å vidare utredning åberopar utskottet vad propositionen innehåller.

Kungl. Maj:ts förslag har utskottet ansett sig böra biträda, varför utskottet
hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maurts förevarande
framställning.

92:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 1 har herr Herou hemställt,
»att riksdagen måtte bevilja smeden Per Eklund, Grönsinka, ett årligt
understöd till det belopp som kan befinnas skäligt, att utgå, så länge han
lever, från den 1 januari 1931».

Beträffande motiveringen hänvisas till motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att Eklund, som är född den 20
juli 1855, varit anställd såsom klensmed vid Grönsinka bruk, tills detta år
1897 inköptes av kronan; att han därefter utfört förekommande smidesarbeten
samt, i mån av tid, snickeriarbeten för Grönsinka kronoparks räkning;
att han för sitt arbete huvudsakligen ersatts med dagspenning, varjämte
han bibehållits i sina förmåner från brukstiden av fri bostad och
potatisland samt fri vedbrand på rot; att hans arbetsförmåga enligt läkarintyg
är i mycket hög grad nedsatt; samt att vederbörande kommunalnämndsordförande
intygat, att Eklund, som ej äger fastighet eller kapital, »till
följd av ålderdom blir urståndsatt att med arbete försörja sig».

över ifrågavarande motion har statskontoret på anhållan av utskottet
anbefallts yttra sig. Statskontoret har i ärendet inhämtat utlåtande av
domänstyrelsen, som anfört följande:

Utöver vad remisshandlingama innehålla har domänstyrelsen genom
vederbörande jägmästare inhämtat,

att Eklund den 1 april 1878 anställdes såsom klensmed vid Grönsinka
bruk,

att han åtföljde bruket, när detsamma den 29 oktober 1897 inköptes av
kronan,

att han alltsedan dess huvudsakligen arbetat åt reviret och endast undantagsvis
kunnat åtaga sig smärre reparationsarbeten åt revirets arrendatorer,

att hans avlöning utgått med en dagspenning av 4 kronor per 8-timmarsdag,

att hans medelförtjänst från reviret under de sista fem åren utgjort 810
kronor för år, motsvarande ersättning för ett genomsnittligt årligt dagantal
av 200,

att han åtnjuter s. k. avgiftspension med 12 kronor 80 öre för år, *

att någon understödspension på grund av arbetsförtjänstens storlek icke
kunnat ifrågakomma samt

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 8 sami. 18 höft. (Sr il.)

Ang.

understöd åt
smeden
P. Eklund.

130

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

XJtskottet.

att Eklund städse ådagalagt skicklighet, redbarhet och god vilja samt i
övrigt fört en hedrande vandel.

För egen del får domänstyrelsen fästa uppmärksamheten på, att Eklund
icke på något sätt kan betraktas såsom statstjänsteman. Hans nära förbindelse
under mer än trettio år med domänverket, som synes hava varit
hans huvudsakliga arbetsgivare, kunde dock möjligen berättiga till ett årligt
mindre understöd av statsmedel, då han nu uppnått 75 levnadsår och enligt
akten bifogat läkarintyg icke längre kan utföra något arbete att räkna med.

Domänstyrelsen, som i viss mån ansluter sig till denna tankegång, finner
sig dock icke kunna medverka härtill i vidare mån än att Eklund till döddagar
får bibehållas vid sina alltifrån brukstiden åtnjutna förmåner av fri
bostad och potatisland samt fri vedbrand på rot. Att behovet av kontanta
medel, givetvis inom rätt så snäva gränser, därjämte måste tillgodoses, lärer
vara ofrånkomligt; men styrelsen vågar ifrågasätta, huruvida detta tillgodoseende
icke kan ske med tillhjälp av den allmänna pensionsförsäkringen,
vars reglerande bestämmelser väl numera — sedan Eklunds arbetsförtjänst
upphört — icke kunna lägga hinder i vägen för en månatlig understödspension.

Därest emellertid ett årligt understöd i den mening motionären tänkt sig
kommer att tilldelas Eklund och därvid hänsyn till längden av hans tjänstetid
bliva i viss mån utslagsgivande, anser styrelsen sig böra erinra örn, att
statsmakterna vid upprepade tillfällen medgivit, att både skogsstatstjänstemän
och andra till domänverket anslutna personer, vilka icke varit att anse
såsom statstjänstemän, må, i den händelse de tidigare varit anställda i enskild
tjänst men vid den enskilda egendomens försäljning till kronan åtföljt
densamma, efter avskedstagandet erhålla enahanda pensionsförmåner som
dem, till vilka de skulle varit berättigade, därest egendomen i fråga under
hela deras tjänstetid där varit i statsverkets ägo. Styrelsen får i detta avseende
särskilt hänvisa till Kungl. Maj:ts proposition nr 227 till 1930 års
riksdag, punkt 3, samt riksdagens skrivelse med anledning därav nr 370/1930,
punkt 9.

Statskontoret har för egen del uttalat, att då av domänstyrelsens utredning
framginge, att Eklund, som icke kunde betraktas såsom befattningshavare
i statens tjänst, enligt styrelsens medgivande under återstående livstiden
finge bibehållas vid sina hittills åtnjutna förmåner av fri bostad
och potatisland samt fri vedbrand på rot samt Eklund därjämte kunde påräkna
någon understödspension från allmänna pensionsförsäkringen, det
syntes utan särskilt ingripande bliva på tillfredsställande sätt sörjt för uppehälle
åt Eklund på ålderdomen.

Den av domänstyrelsen lämnade utredningen utvisar, att smeden Eklund
icke varit i statens tjänst anställd. Då emellertid domänverket under en
lång följd av år synes hava varit hans huvudsakliga arbetsgivare, torde det
få anses billigt, att något understöd på ålderdomen skänkes honom från
statens sida. Av domänstyrelsens utlåtande framgår, att dylikt understöd
kommer att av domänverket beredas på sådant sätt, att Eklund under sin
återstående livstid får bibehålla sina hittills åtnjutna förmåner av fri bostad

Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

131

och vedbrand m. m. Vid sådant förhållande och då han därjämte för framtiden
lärer kunna påräkna pensionstillägg enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring,
synes någon åtgärd i anledning av motionen icke vara påkallad.
På grund härav får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 1 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 april 1931.

På bankoutskottets vägnar:

O. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendens slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Johansson i Östersund, Lindgren,
Johansson i Friggeråker, Stendahl, Berling, Norman och Bengtsson;

från andra kammaren: herrar Winkler, Bäcklund, Svensson i Betingetorp, Lovén, Ryberg,
Carlsson i Solberga, Höglund i Göteborg och Johansson i Edsbyn; dock att i behandlingen
av punkterna 2—7 herr Andersson i Falkenberg deltagit i stället för herr Höglund i Göteborg.

Reservationer:

vid punkten 3 (ang. tilläggspension åt förre folkskolläraren E. H.
Holmberg):

av herrar Johansson i Östersund, Norman, Bengtsson, Winkler och
Andersson i Falkenberg, vilka ansett, att utskottets yttrande och förslag
bort hava följande lydelse:

»Då Holmberg, enligt vad utredningen i ärendet utvisar, under mer
än 28 år varit ordinarie folkskollärare och haft att erlägga pensionsavgifter
enligt det för honom i sådan egenskap gällande pensionsålder -laget av 2,250 kronor, synes det icke vara billigt, att pensionen till honom,
såsom författningsenligt skett, avväges med hänsyn allenast till
det pensionsunderlag av 1,275 kronor, som under hans senaste anställningsperiod
varit för honom gällande i hans dåvarande egenskap av
extra ordinarie folkskollärare. På grund härav och då de föreliggande
förhållandena synas vara sådana, att några betänkliga konsekvenser av
en pensionsförhöjning i detta fall knappast kunna vara att befara, har
utskottet ansett sig böra tillstyrka, att en tilläggspension beviljas
Holmberg utöver den författningsenligt utgående pensionen. Då Holmberg,
på sätt utredningen giver vid handen, i pensionshänseende kan
räkna 30 tjänstår, därav 25 före avgången från ordinarie tjänst — här -

132 Bankoutskottets utlåtande Nr 27.

vid Ilar i anslutning till pensionsreglementets föreskrift frånräknats den
period, under vilken Holmberg åtnjutit tjänstledighet för enskilda angelägenheter
— samt 5 efter återinträdet i extra ordinarie anställning, har
tilläggspensionen synts böra — i viss anslutning till vad skolöverstyrelsen
alternativt föreslagit — beräknas till sådant belopp, att sammanlagda
pensionsförmånen kommer att motsvara 25/a3 av hel pension för ordinarie
lärare med tillägg av 5/s3 av hel pension för extra ordinarie lärare eller
tillhopa 1,897 kronor 72 öre. Då den Holmberg författningsenligt tillerkända
pensionen utgör 1,159 kronor 9 öre, skulle tilläggspensionen i överensstämmelse
med vad sålunda förordats utgöra 738 kronor 63 öre för år.
Sammanlagda pensionsförmånen torde böra regleras enligt föreskrifterna
i kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280) med bestämmelser om ny pension
för vissa pensionerade f. d. befattningshavare i statens tjänst m. fl. pensionärer,
i vad dessa föreskrifter avse lärarpersonal vid folkskolor.

Tilläggspensionen torde böra anvisas från statens pensionsanstalt och
utgå från och med ingången av innevarande år.

Åberopande vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner
1:46 och II: 42, må medgiva, att förre folkskolläraren
Erik Henning Holmberg må från och med den 1
januari 1931 under sin återstående livstid från statens
pensionsanstalt uppbära, utöver honom författningsenligt
tillkommande pension, en årlig tilläggspension
av 738 kronor 63 öre, med rätt att å sammanlagda
pensionsförmånen åtnjuta förhöjning enligt
bestämmelserna i kungörelsen den 18 juni 1925
(nr 280)»;

vid punkten 25 (ang. pension åt maskinisten E. F. Ödmark):

av herr Bäcklund; samt

vid punkten 58 (ang. tilläggspension åt f. förmannen A. F. Eriksson):

av herr Bäcklund, som yrkat,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
11:284, må medgiva, att förre förmannen vid ammunitionsfabrikens
avdelning å Karlsborg Anders Fredrik
Eriksson må från och med den 1 januari 1931 uppbära,
utöver honom författningsenligt tillerkänd förtidspension,
en tilläggspension från allmänna indragningsstaten
till belopp av 500 kronor.

311137. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.