Bankoutskottets utlåtande Nr 26 (Utlåtande 1929:Bu26 bu)

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 22 april 1929 kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner
eller understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst
anställda personer.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över åtskilliga till utskottet
hänvisade framställningar rörande pensioner eller understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer.

A. Vissa allmänna frågor rörande understöd åt
efterlevande efter statsanställda m. in.

l:o.

Innan utskottet ingår på prövning av föreliggande särskilda framställningar
om pensioner eller understöd, anser sig utskottet till en början böra
behandla vissa av chefen för finansdepartementet till statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 4 januari 1929 vid anmälan av frågan om
regleringen av utgifterna för budgetåret 1929/1930 under riksstatens elfte
huvudtitel inledningsvis berörda spörsmål rörande understöd åt efterlevande
efter vissa statsanställda.

Departementschefen har därvid först erinrat, att vid 1928 års riksdag iyos års rik*.
frågan om begränsning av detta slag av familjepensionering var föremål dasför
uppmärksamhet. Ett icke obetydligt antal av de till denna riksdag
inkomna framställningarna om familjepensioner avsågo änkor efter befattningshavare,
som avlidit jämförelsevis långt tillbaka i tiden. Med hänsyn
härtill ansåg sig bankoutskottet böra upptaga till prövning spörsmålet om
de rimliga gränser, som borde uppdragas för familjepensionering av ifrågavarande
slag. Utskottet anförde härom följande i utlåtande nr 32 under
punkten 1:

»Sagda spörsmål har, utskottet veterligt, icke varit föremål för närmare
prövning från riksdagens sida. Visserligen har riksdagen tidigare beviljat
pensioner åt änkor, vilkas män avlidit för ganska lång tid sedan, men då
det endast gällt nagra enstaka fall, kunna dessa icke anses vara prejudicerande
för en mera omfattande pensionering av efterlevande till befattningshavare,
vilka avlidit redan för lång tid sedan.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 samt. 18 häft. (Nr 26.)

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Departements*
thefen den 6
september
1928.

Grunden för beviljande av änkepension är mannens statstjänst. Ju längre
tid som förflutit, sedan mannen avlidit, desto mera har det samband mellan
mannens statstjänst och änkans levnadsförhållanden, som är förutsättning
för änkepensionen, upphört att existera. Det synes sålunda ur principiell
synpunkt kunna sättas i fråga, om änkepension bör beviljas, där en avsevärd
tid förflutit efter mannens död.

Till dessa mera principiella betänkligheter kommer den omständigheten,
att ett bifall till nu föreliggande framställningar skulle medföra, att riksdagen
nödgades gå in för en retroaktiv pensionering av betydande omfattning,
avseende ett stort antal efterlevande till statstjänare inom olika förvaltningsområden,
vilka avlidit under en avsevärd tidrymd tillbaka. Det
synes utskottet kunna starkt ifrågasättas, om riksdagen bör påtaga sig en
understödsverksamhet av denna omfattning, och i varje fall kan det icke
vara lämpligt, att densamma grundar sig på av olika tillfälligheter föranledda
framställningar till riksdagen. Skulle staten anses böra bereda
pensionsunderstöd åt behövande efterlevande till personer, som haft anställning
i statens tjänst, oavsett vid vilken tidpunkt anställningen eller i anledning
av densamma åtnjuten tjänstepension genom dödsfall upphört, så
måste enligt utskottets mening denna angelägenhet ordnas genom fastställandet
av generella grunder för understödet och prövningen av de särskilda
fallen överlämnas åt någon därtill lämpad statsmyndighet. Under nuvarande
förhållanden bör riksdagens verksamhet med beredande av pensionsunderstöd
av detta slag begränsas till i tiden mera näraliggande fall, vilket även är i
full överensstämmelse med de principer, som hittills kommit till uttryck i
riksdagens handläggning av frågor rörande tjänstepensioner. Eu obegränsat
retroaktiv understödsverksamhet på här ifrågavarande område skulle för
övrigt, såsom framgår av åtskilliga efterföljande punkter i detta utlåtande,
i många fall endast medföra, att redan utgående kommunala understöd
komme att avlösas av statsunderstöd.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, och i syfte att riksdagens här ifrågavarande
verksamhet må hållas inom överskådliga gränser, har utskottet
ansett sig böra inskränka sig till att tillstyrka pensionsunderstöd i sådana
fall, som ligga inom de sistförflutna tio åren och där i övrigt billighetsskäl
föreligga.»

På grund av det anförda avstyrkte utskottet bifall till vissa av Kungl.
Maj:t eller enskilda motionärer framlagda förslag om understöd. Vid utskottets
utlåtande voro fogade reservationer av fem ledamöter, vilka förklarade
sig icke kunna biträda den principiella uppfattning, som uttalats
av utskottsmajoriteten.

Den av utskottet sålunda väckta frågan föranledde ingående debatter i
båda kamrarna, vilka vid votering stannade i olika beslut. Den av riksdagen
till Kungl. Maj:t avlåtna skrivelsen i ämnet (nr 354) kom vid denna
utgång icke att innehålla något yttrande i den av utskottet berörda principfrågan.

Ifrågavarande spörsmål upptogs sedermera till statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 6 september 1928, därvid dåvarande chefen för finansdepartementet
yttrade, att spörsmålet enligt hans mening vore av den vikt,
att en förutsättningslös utredning därav borde komma till stånd.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Det syntes nämligen angeläget att erhålla fastare grunder för beviljande
av understöd åt förevarande kategorier. Bland annat vore den synpunkten
vägande, att man därigenom underlättade en mera enhetlig och likformig
tillämpning.

Undersökning rörande ordnandet av familjepensionering för icke-ordinarie
statsanställda hade visserligen verkställts av 192(i års pensionsutredning,
som jämväl angivit vissa riktlinjer för frågans lösning. Förslag till lagstiftning
på grundval härav syntes emellertid icke under den närmaste
framtiden kunna underställas statsmakternas prövning. Härtill komme, att
blivande familjepensionsrätt icke syntes komma att tillerkännas efterlevande
till den, vilken före bestämmelsernas ikraftträdande avgått ur tjänst. Vid
sådant förhållande syntes anledning ej föreligga att uppskjuta utredningen
i avvaktan på pensionsförslagens vidare behandling.

Vid den blivande utredningen borde uppmärksamhet bland annat ägnas
frågan, huruvida sökanden redan åtnjöte understöd från annat håll, exempelvis
genom vederbörande kommuns försorg. Tillika borde tagas under övervägande,
huruvida hänsyn borde tagas till sökandens ekonomiska läge vid
tiden för befattningshavarens frånfälle eller allenast till situationen vid
ansökningstillfället. Även andra omständigheter, som kunde vara av betydelse
för understödsfrågan, borde självfallet beaktas. Därjämte borde, i den
mån så vore möjligt, en approximativ uppskattning verkställas rörande de
utgifter för statsverket, som skulle bliva följden av ett godkännande av de
riktlinjer, som komme att föreslås.

I enlighet med departementschefens hemställan anbefallde Kungl. Maj:t
statskontoret att i anslutning till sålunda angivna synpunkter verkställa
utredning och inkomma med förslag i ämnet.

I skrivelse den 12 november 1928 bär statskontoret framlagt sådan utred- Statskontoren
ning och därvid anfört huvudsakligen följande: utredning.

Statskontoret vill till eu början betona, att det här gäller — icke att
avpassa en förmån, vartill vederbörande äger rätt — utan att undersöka,
huruvida och i vilken mån staten såsom arbetsgivare kan anses böra av
billighet sskäl sörja för dennes efterlämnade änka. De grunder, som vid
denna billighetsprövning hittills följts, finnas angivna i riksdagens skrivelse
den 16 april 1926 (nr 149), däri anförts bland annat: Riksdagen hade årligen
beviljat ett betydande antal understöd åt änkor och barn efter sådana befattningshavare
i statens tjänst, vilka icke kunnat förvärva familjepensionsrätt
för sina efterlevande. I dylika fall hade beträffande såväl ordinarie som
icke-ordinarie befattningshavares efterlevande såsom förutsättning för understöds
tilldelande gällt — förutom att befattningshavaren under viss, ej alltför
kort tid varit anställd i statens tjänst — att ömmande omständigheter i de
.särskilda fallen kunnat anses föreligga. I fråga om änka hade så ansetts
va,ra förhållandet, då hon .på grund av hög ålder eller sjuklighet varit oförmögen
till arbete och därjämte befunnits medellös eller i avsaknad av tillräckliga
medel för sitt uppehälle samt icke ägt anhöriga, som funnits kunna
och böra sörja för eller bidraga till hennes uppehälle.

Det kan ju icke förnekas, att dessa grunder äro ganska lösliga; de lämna
icke någon bestämd ledning för ett objektivt bedömande, huruvida omständigheterna
i det särskilda fallet kunna anses vara sådana, att pension bör
beredas; och särskilt för de myndigheter, som hava att förberedelsevis hand -

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

lägga frågor av denna art, skulle det givetvis innebära en lättnad, om
fastare grunder kunde givas. Men å andra sidan må icke förbises, att förhållandena
äro så skiftande, att fixerandet av vissa förutsättningar och
villkor otvivelaktigt kan leda till mindre tillfredsställande resultat. Man
skulle visserligen kunna tänka sig att från pensionering utesluta änkor efter
mera läsligt anställda statstjänare såsom exempelvis byggnadsarbetare vid
statens järnvägsbyggnader och fästningsbyggnader; och änkepensionering i
sådana fall har ytterst sällan förekommit. Men billigheten synes bjuda att,
där exempelvis eu sådan anställningshavare efter långvarigt arbete i statens
tjänst avlider i sjukdom, som han ådragit sig direkt genom arbetet, staten
icke undandrager sig att hjälpa hans änka, om ömmande omständigheter
föreligga. Man skulle också kunna uppställa fordran på visst bestämt antal
tjänstår för mannen såsom förutsättning för pension åt änkan; och då i regel
fordras minst 20 års tjänst för att pension skall tilldelas befattningshavaren
själv, skulle man vid första påseendet tycka, att för änkepensionen enahanda
förutsättning borde gälla; men även bär möta vid närmare eftertanke betänkligheter
mot en fixering. Även härvidlag måste nog hänsyn tagas till den
fastare eller läsligare anställning, som den avlidne mannen innehaft; var
han innehavare av en extra ordinarie befattning i ett ämbetsverk, synes en
jämförelsevis kort anställningstid böra medföra pension åt änkan — om eljest
ömmande omständigheter föreligga — exempelvis i det fall, att till följd av
pågående utredning om ändrad organisation utnämning till ordinarie befattningshavare
uppskjutits och han därigenom icke blivit i tillfälle att genom
inträde i änke- och pupillkassa sörja för sina efterlevande. Vad däremot
beträffar änkan efter en person, som i statens tjänst haft allenast en mera
löslig, kanske av arbete hos annan arbetsgivare avbruten anställning, lärer
det fii anses befogat att fordra eu jämförelsevis längre sammanlagd anställningstid
i statstjänst såsom förutsättning för pension åt änkan.

Slutligen skulle man kunna tänka sig att för bedömande av pensioneringsfrågorna
få någon fastare grund åtminstone i det avseendet att, om behållningen
i boet efter den avlidne mannen översteg visst belopp, pensionering
av hans änka icke skulle ifrågakomma. Att såsom förutsättning för pensionering
uppställa avsaknad av behållning i boet torde icke vara riktigt;
någon mindre behållning, bestående av vanliga lösören, bör givetvis i och
för sig icke utgöra hinder för pensionering av änkan. Att här sätta en viss
gräns är synnerligen vanskligt; den gränsen måste alltid i någon mån bliva
beroende av den avlidnes ställning och levnadsförhållanden. Även härvidlag
är det svårt att fixera pensioneringsgrunderna i vidare mån än att, där vad
av behållningen i dödsboet, som tillfaller iinkan, kan beräknas avkasta ett årsbelopp,
som motsvarar eller överskjuter vad som skulle vid fullständig
medellöshet ifrågakomma såsom änkepension, någon pensionering icke bör
förekomma. Men detta är icke något nytt; det har givetvis uppmärksammats
vid prövning av frågan, om behov av understöd förefunnits.

Såsom av det föregående framgår, ställer sig statskontoret synnerligen
tveksamt till frågan om lämpligheten att närmare fixera grunderna för
ifrågavarande pensioneringsverksamhet. Detta gäller särskilt de vanliga
fallen, där frågan om änkepension väckes såsom en omedelbar följd av
mannens död. I viss mån annorlunda ställer sig saken, när frågan om
änkepension skall prövas vid ett senare tillfälle och kanske först sedan lång
tid förflutit efter mannens frånfälle. Den tankegång, som kommit till uttryck
i bankoutskottets förenämnda betänkande, kan statskontoret i det
väsentliga biträda, ehuru det enligt ämbetsverkets mening kan ifrågasättas,

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

huruvida den av utskottet föreslagna tidsbegränsningen kan under alla förhållanden
upprätthållas och sålunda är lämplig såsom uttryckligt villkor
för att pensionering må ifrågakomma. Statskontoret anser, att man snarare
hör utgå från att i regel änkepensionering under nu ifrågavarande förhållanden
icke bör förekomma. I alla händelser synes i sådana fall en
undersökning böra äga rum till utrönande av den efterlämnade familjens
ställning vid mannens frånfälle, änkans levnadsförhållanden därefter och
orsakerna till hennes senare framträdande behov av understöd. Särskilt
synes det statskontoret böra vara uteslutet att, om änkan omhändertagits
av vederbörande kommun genom intagning å vård- eller ålderdomshem eller
eljest av kommunen bekommit underhåll, pension av statsmedel skulle beviljas;
en sådan åtgärd skulle ju icke innebära annat än att understödsverksamheten
i sådant fall överflyttades från kommunen på staten. Den
omständigheten däremot, att änkan kommit i åtnjutande av underhåll enligt
pensionsförsäkringslagen, synes icke böra i och för sig utesluta henne från
änkepension.

Att, såsom bankoutskottet tänkt sig, vägra pension i alla fall, där tio år
eller mer förflutit efter mannens död, synes dock knappast tillrådligt. Om
exempelvis mannen efterlämnar en 53-årig änka och hon är i stånd att
med arbete försörja sig, föreligger ju icke anledning att omedelbart bereda
pension; men när hon efter 12 å 15 år närmar sig 70 års ålder, äro krafterna
slut och behov av understöd framträder. Enligt statskontorets mening vore
det icke förenligt med billighet att då vägra henne pension, därför att hon
under längre tid än tio år efter mannens död kunnat med arbete försörja
sig. Statskontoret håller före, att även i sådant fall det är synnerligen
vanskligt att på förhand binda sig vid viss lixering av förutsättningarna
för pensionering; men, därest överhuvudtaget någon sådan fixering kan
anses lämplig, synes det vara att föredraga, att villkoret hänför sig till
änkans ålder vid mannens död, förslagsvis minst 50 år, samt längden av
mannens anställning i statstjänst, förslagsvis 20 år, varvid tillika bör gälla,
att änkepensionering icke ifrågakommer under andra förhållanden än att
mannen vid sin död var i statens tjänst eller för sådan tjänst åtnjöt pension.

Vad statskontoret anfört har ämbetsverket sammanfattat sålunda, att statskontoret
för sin del icke trodde på möjligheten av att — utan åsidosättande
av billighetskraven — bestämma några fastare grunder för ifrågavarande
understödsverksamhet, i all synnerhet vad beträffade de regelmässigt förekommande
fallen, där fråga om pensionering av änkan väcktes såsom en
omedelbar följd av mannens död; men att beträffande andra fall än nyss
nämnts kunde ifrågasättas, att såsom regel finge gälla, att änkepensionering
icke skulle förekomma annat än då mannen tjänat staten minst 20 år
ävensom vid dödsfallet kvarstått i statstjänst eller för sådan tjänst åtnjutit
pension samt änkan vid mannens död uppnått en levnadsålder av minst
50 år. Emellertid kunde undantag även från denna regel finnas påkallade
av särskilda ömmande omständigheter.

Härefter har statskontoret yttrat huvudsakligen följande:

Då statskontorets förslag icke i någon mån åsyftade en vidgad understödsverksamhet,
hade statskontoret icke gjort någon ansats till verkställande ens
av en approximativ uppskattning av statsverkets blivande utgifter för denna
understödsverksamhet. Statskontoret ville emellertid också framhålla, att,

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Utlåtanden
över statskontorets
utredning.

även om man ville ifrågasätta ändring i hittills tillämpade grunder, några
kostnadsberäkningar rörande utfallet av sådana ändringar svårligen kunde
göras, liksom överhuvudtaget någon på det faktiska änkebeståndet grundad
utredning svårligen syntes kunna verkställas.

Med anledning därav, att bankoutskottet uttalat sig för att, om ifrågavarande
understödsverksamliet utvidgades och kunde ordnas genom fastställande
av generella grunder, prövningen av de särskilda fallen borde
överlämnas åt någon därtill lämpad statsmyndighet, ville statskontoret erinra
därom, att sådan understödsverksamliet redan förekomme hos ett par statsmyndigheter,
nämligen lotsstyrelsen och generaltullstyrelsen, vilka till sitt
förfogande hade vissa medel för understöd åt vissa efterlevande.

Även om några generella grunder för den hittills av riksdagen utövade
understödsverksamheten beträffande änkor och barn icke lämpligen syntes
kunna fastställas, skulle det väl dock kunna ifrågasättas, att denna verksamhet,
som i förhållande till sin ringa vikt vållade riksdagen ett icke
obetydligt besvär, kunde överlämnas att av Kungl. Maj:t utövas inom vissa
av riksdagen bestämda gränser. Ett beslut i sådan riktning syntes visserligen
icke utgöra hinder för enskild motionär att väcka förslag i sådan
fråga; men beträffande dylikt förslag syntes då endast behöva hänvisas till
att för sådant ändamål medel ställts till Kungl. Maj:ts förfogande. Begränsningen
syntes uteslutande böra ligga däri, att för ett budgetår icke linge
beviljas nya pensioner utöver visst belopp samt att under budgetåret utgående
pensioner av detta slag icke tinge överstiga visst belopp. Under vart
av de senare åren hade riksdagen beviljat pensioner till sammanlagt belopp
av omkring 25,000 kronor, och pensionernas sammanlagda årsbelopp vid
sistförflutna budgetårs utgång hade utgjort i runt tal 210,000 kronor. En
ganska hastig avgång bland pensionärerna ägde rum, såsom naturligt vore,
då pensionärerna i allmänhet utgjordes av ålderstigna och sjukliga personer.
Om nu 1929 års riksdag också beviljade pensioner av ifrågavarande slag
till sammanlagt årsbelopp av omkring 25,000 kronor, vore det antagligt, att
pensionernas sammanlagda årsbelopp den 30 juni 1929 komme att utgöra
omkring 230,000 kronor. Vid sådana förhållanden skulle 1929 års riksdag
kunna för budgetåret 1929/1930 för ifrågavarande ändamål ställa till Kungl.
Maj:ts förfogande ett belopp av 25,000 kronor av anslaget till allmänna
indragningsstaten, med föreskrift tillika, att årsbeloppen av gällande pensioner
icke finge tillsammans överstiga 250,000 kronor. Ordnades det på
detta sätt, syntes det vara lämpligt, att inkommande ansökningar om pension
samlades för att ett par gånger om året i ett sammanhang upptagas till
avgörande samt att alla sådana frågor bereddes i ett och samma departement
av Kungl. Maj:ts kansli (finansdepartementet).

Eu och annan gång hade riksdagen beviljat änkepension att utgå av
aftårsdrivande verks medel; och då även i framtiden kunde i undantagsfall
ifrågakomma anlitande av sådant verks medel för understöd åt änka eller
barn, syntes det, som om, därest förenäinnda anordning eljest komme till
genomförande, riksdagen borde bemyndiga Kungl. Maj:t att jämväl i en
sådan fråga besluta på framställning av vederbörande affärsdrivande verk.

över statskontorets utredning hava utlåtanden avgivits av arméförvaltningen,
marinförvaltningen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen. Utlåtandena äro av
följande huvudsakliga innehåll.

Banko-utskottets utlåtande Nr 26. 7

Arméförvaltningen instämmer i alla delar i vad statskontoret anfört.
Även marinförvaltningen har förklarat sig intet hava att erinra mot de
synpunkter, som framförts av statskontoret.

Generalpoststyrelsen har meddelat, att styrelsen, som utginge från att
ärendet icke avsåge efterlevande efter i postverkets tjänst medelst kontrakt
anställda funktionärer (poststationsföreståndare, lantbrevbärare o. d.), saknade
erfarenhet i fråga om understöd åt efterlevande efter icke-ordinarie
personal i tjänstemannaställning. Inom postverket innehade nämligen —
utom i enstaka undantagsfall — den icke-ordinarie personalen endast under
en jämförelsevis kort tid dylik tjänsteställning. Generalpoststyrelsen delade
emellertid till fullo de synpunkter, som anförts av statskontoret.

Telegrafstyrelsen har hänvisat till att styrelsen i utlåtande den 9 juni
1928 angående familjepensionering för viss icke-ordinarie personal tillstyrkt
en pensionering, grundad på vederbörandes tjänsteförhållande och icke på
behovsprincipen — den senare ju medförande, att efterlevande efter exempelvis
en arbetare, som skött sin ekonomi, bleve utan understöd, under det
att anhöriga efter den, som i nämnda hänseende vanskött sig, finge dylikt
understöd. I avbidan på familjepensionsfrågans lösning syntes emellertid
knappast annat än billighetsskäl och behovsprövning kunna vara normerande,
och finge styrelsen följaktligen meddela, att vad statskontoret härutinnan
framhållit icke givit anledning till erinran.

Järnvägsstyrelsen har anfört bland annat:

I likhet med statskontoret anser styrelsen det vara synnerligen svårt att
uppställa generella regler för de fall, då understöd måste anses påkallat.
Det är ju också klart att, då fråga är om understöd av billighet shänsyn,
så många faktorer inverka på bedömandet och så många skiftande fall
måste uppkomma, att det svårligen låter sig göra att giva föreskrifter för
behandlingen.

Fråga är för övrigt om sådana regler ens äro önskvärda. Erfarenheten
visar nämligen att så snart en understödsverksamhet regelbindes — låt vara
endast med avseende å minimiförutsättningarna — erhållande av understöd
i allmänna medvetandet erhåller karaktär av en rätt, tillkommande dem,
som fylla de uppställda villkoren. Införandet av sådana regler måste därför
leda till försvårande av den diskretionära prövning, som just i fall av
här förevarande natur är en förutsättning för ett rättvist avgörande.

Fördelen med införandet av regler för understödsbeviljandet skulle givetvis
vara att ärendena därigenom kunde avlyftas från riksdagen och handläggas
av Kungl. Maj:t eller underlydande myndigheter. Det må emellertid
erinras om att riksdagen alltjämt bleve nödsakad taga befattning med
motioner om understöd. Sådana äro uppenbart också att förutse, särskilt i
sådana fall, då de uppställda villkoren ej fyllts, men även då så skett men
understöd ändock av en eller annan orsak vägrats. Härtill kommer att
för närvarande stå på dagordningen dels frågan om familjepensionering för
icke-ordinare personal, dels ock frågan om förbättrande av de s. k. folkpensionerna.
Det måste därför antagas, att behovet av understöd åt efterlevande
efter statens befattningshavare inom kort kommer att minskas för
att sedan så småningom upphöra.

Vid anmärkta förhållanden ställer sig styrelsen synnerligen tveksam till
förslaget att nu regelbinda understödsverksamheten på förevarande område.
Därest emellertid regler härför anses böra komma till stånd, synes styrelsen
de i huvudsak böra innebära följande:

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Mannen, respektive fadern, bör vid dödsfallet hava varit i statstjänst eller
åtnjutit statspension. Därest han ej avlidit på grund av olycksfall i tjänsten,
bör han kunna räkna minst 20 aktiva tjänstår i statstjänst. Änka
bör vid tiden för pensions beviljande hava uppnått minst 50 års ålder med
undantag för fall, då vederbörande på grund av sjukdom är oförmögen att
försörja sig. Medellöshet skall föreligga. Vid bedömande härav skall hänsyn
tagas, förutom till bouppteckningen efter den avlidne, till folkpension,
eventuella livräntor enligt olycksfallsförsäkringslagen, påräkneliga bidrag
från närstående och dylikt. Vidare bör änkan vara oförmögen att genom
arbete försörja sig.

Av det sagda framgår att styrelsen icke anser dödsfall på grund av
sjukdom, ådragen i tjänsten, böra föranleda gynnsammare ställning än
annat dödsfall. Orsaken är, att det, enligt vad erfarenheten visat, är så
gott som omöjligt att fastslå i vad mån tjänstgöringen medverkat till en
sjukdom.

Att, såsom statskontoret föreslagit, göra änkas möjlighet till understöd
beroende av hennes ålder vid mannens död synes styrelsen knappast befogat.
Det synes räcka med viss ålder vid pensionens beviljande. Vill man emellertid
— såsom torde vara statskontorets avsikt — kräva eu viss rimlig åldersrelation
mellan mannen och hustrun, synes det styrelsen vara lämpligare
att föreskriva som villkor för understöd att hustrun ej är mer än — exempelvis
— 15 år yngre än mannen. Ett sådant stadgande lärer ej kunna
verka obilligt, vilket däremot lätt kan i viss mån bli fallet med det av
statskontoret föreslagna.

Av statskontorets utlåtande framgår ej klart, vilka kategorier anställningshavare
statskontoret anser böra för sina efterlevande ifrågakomma till
understöd. Enligt styrelsens mening böra understöden begränsas till sådana
fall, då familjefadern dels haft en till sin natur stadigvarande anställning,
dels ock på grund av i anställningsförhållandena liggande orsaker varit
förhindrad bereda sina efterlevande försörjning. Sålunda synas byggnadsarbetare
vid statens järnvägsbyggnader på grund av sin lösa anställningsform
icke böra medtagas. Styrelsen har också i förekommande fall avstyrkt
framställningar om pension åt änkor efter dylika anställningshavare; och
har sådan förmån ej heller hittills beviljats. — Å andra sidan böra, anser
styrelsen, ej heller tjänstemännen vid statens järnvägsbyggnader inbegripas.
De åtnjuta nämligen i form av högre avlöning än motsvarande tjänstemän
vid statens järnvägar ersättning för att de ej äga medlemskap i statens
järnvägars änke- och pupillkassa och äro därför i tillfälle att exempelvis
genom försäkring skydda sina efterlevande. Även mot pensionsansökningar
från efterlevande efter sådana befattningshavare har styrelsen plägat ställa
sig avvisande; men har likväl förekommit att dylik framställning bifallits
av riksdagen.

Som slutomdöme kan styrelsen, under hänvisning till det anförda, ej
annat än giva uttryck åt den uppfattningen, att ändring i nuvarande ordning
bör vidtagas endast om synnerligen vägande skäl därför anses vara
förhanden.

Vattenfallsstyrelsen har icke något att erinra mot vad statskontoret anfört
och föreslagit.

Domänstyrelsen har anfört, att beträffande understöd av nu avsedd art
enligt styrelsens åsikt de i varje särskilt fall ömmande skälen borde bliva
utslagsgivande. Härav måste givetvis följa, att det vore synnerligen vanskligt
att utfärda bestämmelser om grunder för denna understödsverksamhet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Vidare borde bemärkas, att utfärdandet av bestämmelser i ämnet lätt k om me
att bibringa den uppfattningen, att en ovillkorlig rätt till understöd förefunnes
och därför föranleda ansökningar, som i många fall icke syntes kunna
bifallas. Vid nu angivna förhållanden syntes det domänstyrelsen icke
lämpligt, att bestämmelser i ämnet utfärdades.

För egen del har departementschefen i frågan anfört bland annat Departementsföljande:
chefen.

»Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, hurusom stora svårigheter
möta att uppställa fastare regler för utdelande av understöd åt änkor
och barn efter befattningshavare, vilka icke ägt eller kunnat förvärva familjepensionsrätt
för sina efterlevande. Att så måste vara fallet ligger ock i
sakens natur, då det här icke gäller att avpassa en förmån, vartill vederbörande
äger rätt, utan att undersöka, huruvida och i vad mån staten i egenskap
av den arbetsgivare, hos vilken den avlidne varit anställd, kan anses
böra av billighetsskäl sörja för de efterlevande. Även om den verkställda utredningen
giver ytterligare belysning åt frågan, hänvisar den allt fortfarande
till en prövning från fall till fall. Statskontoret har sålunda sammanfattat
sin ståndpunkt på det sätt, att ämbetsverket för sin del icke tror på
möjligheten av att — utan åsidosättande av billighetskraven — bestämma
några fastare grunder för ifrågavarande understödsverksamhet, i all synnerhet
vad beträffade de regelmässigt förekommande fallen, där fråga om pensionering
av änkan väcktes som en omedelbar följd av mannens död. Beträffande
andra fall kunde dock ifrågasättas, att såsom regel skulle gälla,
att änkepensionering icke skulle förekomma annat än då mannen tjänat
staten minst 20 år ävensom vid dödsfallet kvarstått i statstjänst eller för
sådan tjänst åtnjutit pension samt änkan vid mannens död uppnått en levnadsålder
av minst 50 år. Men statskontoret framhåller, att undantag även från
denna regel kunna finnas påkallade av särskilda ömmande omständigheter.

De i utredningen framförda synpunkterna hava vunnit anslutning från
de flesta av de myndigheter, som blivit hörda i ärendet, bland dem arrnéoch
marinförvaltningarna, inom vilkas verksamhetsområde flertalet pensionsfrågor
av detta slag torde falla.

Med utgångspunkt från ett av bankoutskottet gjort uttalande har statskontoret
avgivit förslag om ändrad ordning för handläggning av ärenden
angående understöd i förevarande fall. I sådant hänseende har statskontoret
ifrågasatt, att denna verksamhet, som i förhållande till sin ringa vikt vållade
riksdagen ett icke obetydligt besvär, kunde av riksdagen överlämnas
att av Kungl. Maj:t utövas inom vissa av riksdagen bestämda gränser. Ett
beslut i sådan riktning skulle visserligen icke utgöra hinder för enskild
motionär att väcka förslag i sådan fråga, men beträffande dylikt förslag
syntes då endast behöva hänvisas till att för sådant ändamål medel ställts
till Kungl. Maj:ts förfogande. Begränsningen syntes uteslutande böra ligga
däri, att för ett budgetår icke finge beviljas nya pensioner utöver ett fastställt
belopp samt att under budgetåret utgående pensioner av detta slag icke finge
överstiga en viss summa. — — —

Statskontorets förslag att fixera Kungl. Maj:ts rätt att utdela understöd
av ifrågavarande slag, å ena sidan, till högst visst belopp per år för nya
understöd och, å den andra, inom ramen för viss maximisiffra för samtliga
under samma år utelöpande pensioner synes mig vara ägnat att häva de
betänkligheter, som eljest skulle kunna hysas mot den ifrågasatta ordningen.

En förutsättning för dess genomförande torde vidare böra vara att samt -

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

liga frågor av detta slag, för vinnande av enhetlig behandling, centraliseras
till ett statsdepartement, finansdepartementet, och att, för erhållande
av full överblick och rättvis avvägning av föreliggande ansökningar, prövningen
regelmässigt sker allenast en gång om året och då lämpligen i slutet
av varje budgetår, varvid understöden icke böra få åtnjutas från tidigare
dag än det nya budgetårets ingång. Lämpligt torde ock vara, att till varje
efterföljande riksdag en förteckning över beviljade understöd, med angivande
av varje särskilt understödsbelopp, överlämnas till riksdagen, som därigenom
blir i tillfälle att, om så önskas, genom sitt bankoutskott taga närmare del
av Kungl. Maj:ts beslut i ämnet.

Därest frågan ordnas på detta sätt, och då under alla omständigheter det
hittillsvarande förfaringssättet för understöds utdelande torde böra tillämpas
för de fall, som under nu löpande budgetår kunna ifrågakomma till beviljande,
saknas uppenbarligen anledning att underställa 1929 års riksdag
spörsmålet om ett bemyndigande för Kungl. Maj:t av den innebörd, som
statskontoret ifrågasatt. Jag har så mycket hellre stannat vid denna ståndpunkt,
som frågan på åtskilliga punkter synes mig påkalla kompletterande
utredning, innan slutlig ställning till densamma kan tagas. Detta oaktat
har jag ansett mig böra nu anmäla den i ärendet förebragta utredningen
till statsrådsprotokollet för att därigenom giva riksdagen tillfälle att, om
den därtill finner skäl, uttala sig i ämnet.»

Även utskottet finner det vara förenat med stora svårigheter att uppställa
generella regler för ifrågavarande understödsverksamhet, vilken grundar sig
på en skälighetsprövning och vid vilken alltså hänsyn måste tagas till
förhållandena i varje särskilt fall. Så länge någon ordnad, på avgifter
baserad familjepensionering för icke-ordinarie anställningshavare i statens
tjänst ännu ej åvägabragts, lärer emellertid denna av billighetsskäl påkallade
understödsverksamhet böra fortgå, och man torde alltså tillsvidare
vara hänvisad att fortfarande därvid tillämpa en diskretionär prövning av
omständigheterna i de särskilda fallen. Detta hindrar likväl icke, att vissa
begränsande normer — vilka dock endast i stora drag låta sig fixeras —
kunna och böra tillämpas, liksom ock sådana normer hittills iakttagits vid
ifrågavarande verksamhet. Det bör emellertid betonas, att berörda begränsningar
böra avvägas främst ur synpunkten av de förpliktelser, vilka staten
såsom arbetsgivare kan anses skäligen böra ikläda sig, och vid prövningen
av understödsfrågorna bör alltså icke åt behovssynpunkterna såsom sådana
givas utslagsgivande verkan. Iakttages ej en dylik begränsning, överflyttas
understödsverksamheten lätt på områden, för vilka samhällets allmänna
vårdorgan äro avsedda och där alltså en hjälp från det allmännas sida bör
lämnas i annan form än genom statspension.

Även om utskottet alltså anser enhetliga grunder för statens ifrågavarande
understödsverksamhet svårligen kunna fastställas, delar utskottet
statskontorets och departementschefens uppfattning om lämpligheten av att
genomföra en anordning, varigenom prövningen av understödsärendena
uppdrages åt Kungl. Maj:t att utövas inom vissa av riksdagen angivna
gränser. Utskottet förutsätter, att härvid endast avses understöd till efter -

Bankoutskottets utlåtande Nr 26. 11

levande efter personal i arbetarställning eller med sådan personal i förevarande
hänseende närmast jämförliga anställningshavare, d. v. s. sådana
understöd, som under senare år plägat utgå till änkor med normalbelopp av
384 kronor årligen eller, i vissa särskilda fall, obetydligt högre belopp,
vanligen 444 kronor för år. I de mera sällsynta fall, där större understödsbelopp
kunna ifrågasättas, torde riksdagens medverkan alltjämt böra påkallas.

På sätt av utredningen framgår, har något förslag icke nu framlagts beträffande
det bemyndigande för Kungl. Majrt, som skulle erfordras för
genomförande av den nyss omförmälda anordningen. Vid sådant förhållande
och då departementschefen ansett ytterligare utredning i ämnet vara erforderlig
före framläggandet av sådant förslag, saknar utskottet anledning att
för närvarande ingå på behandling av frågan om de gränser, vilka det i
samband med ett dylikt bemyndigande må finnas lämpligt att uppdraga.
De synpunkter, som av statskontoret och järnvägsstyrelsen i ärendet anförts,
torde emellertid åtminstone delvis kunna tjäna till vägledning vid den
prövning, som, därest den tilltänkta anordningen genomföres, skulle komma
att verkställas av Kungl. Maj:t.

I anslutning till det anförda vill utskottet uttala sin förväntan, att efter
de ytterligare överväganden i ämnet, vilka kunna anses erforderliga, för
1930 års riksdag framlägges förslag rörande en omläggning i angiven riktning.

Berörda omläggning förutsätter, att prövningen av ifrågavarande understödsärenden
skulle centraliseras till ett enda statsdepartement, nämligen
finansdepartementet. Häremot finner utskottet intet vara att erinra. Emellertid
synes det utskottet kunna ifrågasättas, huruvida icke i samband därmed
lämpligen borde tagas ytterligare ett steg med avseende å sättet för pensionsärendenas
behandling. För närvarande handläggas frågor om framställning
till riksdagen i pensionsärenden — liksom dylika ärenden i allmänhet,
med undantag av pensionslagsfrågor beträffande allmänna civilförvaltningen
— inom de särskilda departementen. Intet av dessa departement,
med undantag möjligen beträffande försvarsdepartementet, bär emellertid
att handlägga pensionsfrågor i sådan utsträckning, att önskvärd erfarenhet
rörande detta speciella ämnesområde kan förutsättas under alla förhållanden
vara företrädd inom departementet. Denna omständighet har icke kunnat
undgå att emellanåt medföra bristande enhetlighet vid pensionsärendenas
handläggning. Visserligen verkställes den förberedande behandlingen av
dessa spörsmål i regel inom statskontoret, som närmast torde representera
sakkunskapen på området i fråga, men med den betydande omfattning, som
pensionsärendena numera tagit, kan denna statskontorets förberedande behandling
— även om den i allmänhet är av största värde för frågornas avgörande
— av naturliga skäl icke alltid ensamt erbjuda tillräckliga garantier
för önskvärd enhetlighet och samlad överblick beträffande de fall, som
för varje år skola föreläggas riksdagen. Enligt utskottets erfarenhet hava

12 Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

nu berörda omständigheter stundom medfört ojämnheter även i frågor av
principiell betydelse.

Ur nu antydda synpunkter skulle enligt utskottets mening en sådan omorganisation
vara önskvärd, att beredningen av pensionsfrågor, vilka föreläggas
riksdagen, bleve centraliserad till ett departement, varvid naturligen
finansdepartementet närmast borde ifrågakomma. Därest vid de närmare
överväganden, som förevarande spörsmål efter utskottets uppfattning förtjänar,
en sådan omläggning finnes böra vidtagas, lärer även böra tagas
under omprövning, huruvida icke i samband därmed jämväl övriga på
Kungl. Maj:ts prövning ankommande pensionsfrågor — måhända med vissa
undantag, främst beträffande sådana militära pensionsärenden, vilkas avgörande
enligt gällande bestämmelser tillkommer Kungl. Maj:t utan riksdagens
hörande — borde överflyttas till finansdepartementet. Särskilt synes kunna
ifrågasättas en överflyttning till sistnämnda departement av ärenden angående
statens pensionsanstalt, vilka ärenden nu beredas inom ecklesiastikdepartementet
men beträffande vilka det, med det omfång anstaltens verksamhet numera
erhållit, icke minst ur statsekonomisk synpunkt lärer vara av betydelse att
säkerställa en möjligast sakkunnig och jämväl på sambandet med andra
pensionsfrågor inriktad handläggning inom Kungl. Majtts kansli.

Den omläggning, som här ifrågasatts, torde förutsätta vissa ändringar av
personalorganisationen inom Kungl. Maj:ts kansli, vid vilkas genomförande
måhända någon utgiftsökning blir ofrånkomlig. Även om detta skulle bliva
fallet, torde enligt utskottets mening en dylik omläggning likväl kunna
anses påkallad. Pensionsväsendets huvudtitel är numera av den storleksordning,
och de åtgärder, vilka beträffande denna huvudtitel under senare
år vidtagits samt under den närmaste framtiden ytterligare torde bliva erforderliga,
synas även ur statsfinansiella synpunkter vara av den betydelse,
att det måste anses mindre välbetänkt att längre bibehålla en organisation,
som icke erbjuder tillfredsställande garantier för en tillräckligt enhetlig
behandling av hithörande ärenden.

Utskottet anser sig böra förorda en anhållan från riksdagens sida, att nu
senast berörda spörsmål genom Kungl. Maj:ts försorg göres till föremål för
övervägande samt att för riksdagen framläggas de förslag, som därav kunna
föranledas.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte taga under övervägande här ovan berörda
frågor samt för riksdagen framlägga de förslag, till
vilka detta övervägande må föranleda.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

B. Pensioner eller understöd att utgå från
allmänna indragningsstaten.

I. Ang. justitiedepartementet.

2:o.

I en inom första kammaren väckt motion nr 93 kar herr öhman hem- Anställt,
»att riksdagen måtte besluta att till vice häradshövdingen Casper åt”vice
Ehrenborgs änka Lilly Eorona Ehrenborg, född Larsson, så länge hennes häradshmdinnuvarande
änkestånd fortfar, lämna ett årligt understöd av 1,160 kronor». änka

Beträffande motiveringen för det framställda yrkandet får utskottet hänvisa
till motionen.

Av handlingar i ärendet inhämtas beträffande Ehrenborgs förordnanden
och avlöningsförhållanden, att han, som var född den 28 februari 1889 och
avled den 1 oktober 1928, avlade jo ris kandidatexamen den 15 december
1911 samt antogs till e. o. notarie i nämnda hovrätt den 19 januari 1912.
Första domarförordnandet meddelades för honom den 1 mars 1914, första
fiskalsförordnandet i hovrätten den 19 februari 1917 och första förordnandet
som adjungerad ledamot i hovrätten den 11 februari 1918. Av Kungl. Maj:t
förordnades han den 13 juni 1919 till vice häradshövding. Han har varit
förordnad dels att tjänstgöra som fiskal 1 år 4 månader och som adjungerad
ledamot 2 år 8 månader dels ock att förvalta häradshövdingämbete eller
tjänstgöra som biträdande domare sammanlagt 9 år 1 månad 15 dagar.

Ehrenborg innehade från april 1927 till sin död förordnande att uppehålla
befattningen som biträdande domare i Oxie och Skytts härads domsaga.
Härunder uppbar han i avlöning för år räknat vice häradshövdingarvode
5,000 kronor och hälften av biträdande domararvode 2,000 kronor
eller sammanlagt 7,000 kronor jämte dyrtidstillägg. Under de närmaste
åren därförut hade han förvaltat häradshövdingämbete i andra domsagor
och härför åtnjutit avlöningsförmåner till högre belopp än ovan angivits.

Ehrenborg efterlämnade vid sin död änkan Lilly Eorona Ehrenborg, född
Larsson den 28 november 1899 och alltså 29 år gammal. Makarnas äktenskap,
som ingicks i juni 1927, var barnlöst. Enligt vad utredningsmannen
i boet efter Ehrenborg, rådmannen Johan Bjerstedt i Landskrona, intygat,
saknar änkan förmögenhet, och av behållningen i boet skulle tillkomma
änkan endast lösbo till ett värde av 317 kronor.

Enligt utskottets uppfattning äro i nu förevarande fall omständigheterna utskottet.
icke sådana, att de kunna motivera beviljande av understöd av statsmedel.

Änkan Ehrenborg är nämligen endast 29 år gammal och, såvitt handlingarna

Ang.

årligt understöd
åt vice
häradshövdingen S.

Luterkorts
anka.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

utvisa, frisk samt torde kunna genom arbete försörja sig. På grund härav
får utskottet avstyrka bifall till den föreliggande motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion 1:93 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

3:o.

I två inom riksdagen väckta likalydande motioner, nämligen inom första
kammaren nr 148 av herr Vennerström m. fl. och i andra kammaren nr
257 av herr Johansson i Sollefteå m. fl., har hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att till vice häradshövding Salli Luterkorts änka, Elsie Thecla
Maria Luterkort, född Wickberg, samt efterlämnade barn bevilja ett understöd,
ungefärligen motsvarande den pension, som de haft rätt att åtnjuta
för den händelse Luterkort vid sitt frånfälle varit ordinarie innehavare av
häradshö vdingeämbete ».

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet hänvisa till motionen
1:148.

Vad angår Luterkorts anställning i statens tjänst framgår av tillgängliga
handlingar, att han, som var född den 18 september 1884 och avled den
14 maj 1927, efter avlagd juris utriusque kandidatexamen den 15 september
1907 tjänstgjort i Göta hovrätt såsom amanuens, arkivarie, aktuarie och
advokatfiskal omkring 6 månader, att han innehaft förordnande såsom fiskal
i nämnda hovrätt under 1 år 9 månader, att han tjänstgjort såsom adjungerad
ledamot i samma hovrätt omkring 3 månader, att han tjänstgjort
såsom t. f. revisionssekreterare under 3 månader 16 dagar samt att
han under omkring 6 månader innehaft förordnande såsom sekreterare å
justitieombudsmannens expedition. I december 1919 förordnades han till
vice häradshövding under Svea hovrätt. Enligt vad som meddelats från
nämnda hovrätts sekreterarexpedition hade Luterkort intill den 31 december
1926 förestått häradshövdingämbete tillhopa 9 år 6 månader 8 dagar samt
hållit 82 tingssammanträden.

Luterkort efterlämnade vid sin död, förutom änka Elsie Thecla Maria
Luterkort, född Wickberg den 12 januari 1899 och alltså 30 år gammal,
två minderåriga barn, Sven Göran, född den 5 mars 1925, och Vera Elisabet,
född den 23 januari 1927. Enligt intyg av läkare lider änkan Luterkort
av synnerligen svårartade ögonsjukdomar, i följd varav hennes förmåga att
genom arbete försörja sig är i hög grad nedsatt. Boet efter Luterkort försattes
i konkurs.

Den relativt korta tid, varunder vice häradshövdingen Luterkort varit
anställd i statens tjänst, gör det enligt utskottets mening i och för sig
tveksamt, huruvida pension av statsmedel till hans efterlevande änka och

Bankoutskoitets utlåtande Nr 26.

barn bör ifrågakomma. I motionerna anföres visserligen såsom stöd för en
åtgärd i sådan riktning bland annat, att änkans arbetsförmåga är i hög
grad nedsatt samt att boet efter Luterkort försatts i konkurs. Enligt vad
som kommit till utskottets kännedom har änkan emellertid anhöriga, vilka
synas vara i den ställning, att de kunna och böra draga försorg om henne.
Vid sådant förhållande har utskottet icke funnit sig övertygat, att i nu
förevarande fall föreligga sådana omständigheter, som skäligen kunna anses
böra föranleda till beviljande av statspension. Utskottet får därför avstyrka
bifall till de föreliggande motionerna.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motioner 1:148 och 11:257 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

II. Ang. utrikesdepartementet.

4:o.

I en till riksdagen avlåten, den 7 mars 1929 dagtecknad proposition nr
192 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för samma dag, i
punkten 5 1 föreslagit riksdagen medgiva, att före detta förste vaktmästaren
Lars Erik Larsons änka Ida Gustava Larson må från och med den 1 mars
1929 under sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta ett
årligt understöd av 384 kronor.

Ang.

årligt understöd
åt f. d.
förste vaktmästaren
i
utrikesdepartementet

L. E. Larsons
änka.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Lars Erik Larson, som var
född den 13 september 1850, inträdde i statens tjänst den 23 december
1882, då han antogs till extra vaktmästare i utrikesdepartementet. Han befordrades
den 20 januari 1887 till ordinarie vaktmästare och den 30 mars 1896
till förste vaktmästare i departementet. Den 31 december 1917 beviljades Larson
avsked med utgången av sistnämnda år. Enligt samma dag utfärdat nådigt brev
åtnjöt Larson från och med den 1 januari 1918 under sin återstående livstid
pension från allmänna indragningsstaten till belopp av 800 kronor; jämlikt
beslut av 1918 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 10 A, punkt 33:o) uppbar
han därjämte en tilläggspension av 200 kronor årligen. Larson avled
den 3 februari 1929, efterlämnande änka, som uppnått en ålder av 75 år
och saknar medel till sitt uppehälle. Hon har visserligen en son, född år
1888; men då denne saknar anställning och är försatt i konkurs, lärer hon
icke kunna från honom påräkna något bidrag till uppehället.

Änkan Larson är icke berättigad erhålla pension från civilstatens änkeoch
pupillkassa. När utrikesdepartementets ordinarie personal i sammanhang
med kassans ombildning med ingången av år 1908 upptogs till
delaktighet i kassan, kunde dåvarande innehavare av befattning å departementets
stat endast under särskilda villkor och mot erläggande av försäk 1

Beträffande punkten 4 av propositionen nr 192, se utlåtande nr 24, punkten 28.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

ringstekniskt beräknade retroaktivavgifter vinna delägarrätt i kassan. Även
om förste vaktmästaren Larson hade kunnat uppfylla övriga förutsättningar
för vinnande av delägarrätt, lärer han, som då uppnått en levnadsålder av
58 år, funnit sig icke kunna gälda de säkerligen ganska dryga avgifterna.

Beträffande utredningen i ärendet tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen.

Med hänsyn till vad i ärendet förekommit får utskottet tillstyrka bifall
till Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

IIT. Ang. försvarsdepartementet.

5:o.

Ang.
pension
åt änkan
Johanna
Augusta
Här delin,
född Lindblom.

I en till riksdagen avlåten, den 15 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 113 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för samma dag, i punkt 1 föreslagit
riksdagen medgiva, att föreståndaren vid generalstabens stall Gustaf
Engelbrekt Härdelins änka Johanna Augusta Härdelin, född Lindblom,
må från och med den 1 september 1928, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 468 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Härdelin, som avled den 26
augusti 1928, inträtt i krigstjänst den 3 mars 1888 vid dåvarande Livregementets
dragoner; att han den 23 februari 1894 konstituerats till sergeant
samt på egen begäran den 1 augusti 1902 erhållit avsked utan pension; att
han den 1 oktober 1896 antagits till föreståndare för generalstabens stall,
vilken befattning han beklätt utan avbrott intill sin död; att han under
hela den tid han varit anställd som stallföreståndare skött sitt arbete med
största nit, plikttrohet och omtanke; att han vid sitt frånfälle efterlämnat,
förutom änkan, född den 2 september 1875, en son, född den 23 november
1901, vilken studerar till läkare och icke kan bidraga till moderns uppehälle;
att behållningen i boet efter Härdelin utgjorde ej fullt 5,000 kronor; samt
att änkan lider av åderbråck och blodpropp i benen samt av neuros och på
grund härav är mindre arbetsduglig.

Av de i ärendet hörda myndigheterna har direktionen över arméns pensionskassa
anfört, att Härdelin, sedan han utnämnts till sergeant vid Livregementets
dragoner den 23 februari 1894, blivit delägare i arméns nya
änke- och pupillkassa efter 1893 års reglemente efter en lön av 510 kronor,

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

med en denna lön åtföljande änkepension srätt av 110 kronor. Från denna
beställning hade Härdelin, då de med anställningen såsom föreståndare för
generalstabens stall förenade göromålen så småningom tagit hela hans arbetstid
i anspråk, nödgats taga avsked den 1 augusti 1902, varigenom han
hade förlorat sin då innehavande delaktighet i arméns nya änke- och pupilikassa
samt därmed även pensionsrätten för sin hustru, med vilken han
ingått äktenskap den 23 november 1899. Då Härdelin oavbrutet varit i
tjänst dels vid Livregementets dragoner och dels vid generalstabens stall under
sammanlagt 40 år 5 månader 23 dagar och även sistnämnda tjänstgöring
måste betraktas såsom fullgjord i statens tjänst, ansåge direktionen billigt,
att Härdelins änka, som på grund av sjukdom vore mindre arbetsför och
icke av sonen kunde påräkna något bidrag till sitt uppehälle samt ej heller
kunde beredas någon pension från arméns nya änke- och pupillkassa, finge
komma i åtnjutande av understöd i form av årlig pension från allmänna
indragningsstaten. Då beställningen som föreståndare för generalstabens
stall måste anses likvärdig med en fanjunkarbeställning vid kavalleriet och
änka efter dylik befattningshavare i årliga pensionsförmåner åtnjöte 465
kronor utom dyrtidstillägg, hemställde direktionen, att pensionen måtte fastställas
till 465 kronor samt utgå från och med den 1 september 1928.

Direktionens förslag om pension till änkan Härdelin har tillstyrkts av
arméförvaltningens civila departement och statskontoret, av sistnämnda
ämbetsverk under uttalande, att pensionsbeloppet borde avjämnas till närmaste
med tolv i fullt krontal jämt delbara tal eller 468 kronor.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag och hemställer alltså,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

6:o.

Uti punkten 2 av berörda proposition nr 113 har Kungl. Maj:t föreslagit Ang.
riksdagen medgiva, att bokhållaren vid flygstyrelsen Sem Artur Natanael åt

Ti- .. bokhållaren

Johanssons anka Ester Henrietta Johansson, född Ahlqvist, och makarnas s. a. x. Jominderåriga
barn Sem Boije, Sem Bertil Ingemar, Ester Britt-Marie och hanfsons aJnka
Mary Margareta ma från och med den 1 juni 1928 å allmänna indragnings- åriga barn.
staten uppbära årliga understöd, änkan med 444 kronor, att utgå så länge
hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, samt vart och ett av barnen med
96 kronor, att utgå till och med det kalenderår, varunder barnet uppnår
18 års ålder.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 sand. 18 höft. (Nr 26.)

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att bokhållaren Johansson, som avled
den 5 maj 1928, varit anställd såsom bokhållare vid fälttelegrafkårens
flygkompanis tygverkstäder under tiden 15 november 1918—30 oktober 1925,
hos aktiebolaget aerotransport under tiden 1 november 1925—1 mars 1927
samt i flygstyrelsen från och med den 1 april 1927 intill sin död; att han
besuttit synnerligen goda kunskaper såsom kontorsman och städse nedlagt
stort intresse i utövandet av sin tjänst; att han vid sin död efterlämnat,
förutom änkan, född den 22 augusti 1891, fem barn Sem Olof Bertil, Sem
Boije, Sem Bertil Ingemar, Ester Britt-Marie och Mary Margareta, födda
respektive den 28 juni 1910, den 7 april 1913, den 28 april 1918, den 9 april
1920 och den 22 november 1922; att änkan Johanssons arbetsförmåga på
grund av deformerande ledgångsreumatism i vänster knä är i mycket hög
grad nedsatt, vilken nedsättning kan betraktas såsom sannolikt för framtiden
bestående; att sonen Sem Olof Bertil lider av hjärtneuros och blodfattigdom
och sonen Sem Bertil Ingemar av neuros och blodfattigdom med allmän
kraftnedsättning; samt att i boet efter Johansson skulderna överstego tillgångarna.

Sedan änkan Johansson hos Kungl. Maj:t anhållit dels att själv komma i
åtnjutande av pension, dels att makarnas barn måtte tillerkännas årliga understöd,
har flygstyrelsen tillstyrkt, att pension till skäligt belopp måtte tillerkännas
änkan. I avgivet utlåtande i ärendet har statskontoret anfört, att
ämbetsverket på grund av de synnerligen ömmande omständigheter, som i detta
fall förelåge, ansåge sig böra tillstyrka, att pensioner av statsmedel utverkades
åt änkan Johansson och dem av hennes barn, som ännu ej nått 18 års ålder.
Änkepensionen syntes kunna bestämmas till 444 kronor, vilket belopp
tidigare beviljats såsom pension åt änkor efter befattningshavare i ungefärligen
samma ställning med avseende å arbetets art och avlöningens storlek,
som den bokhållaren Johansson innehaft (jfr riksdagens skrivelse
354/1928 p. 38 och 47), och pensionerna till de fyra minderåriga barnen till
96 kronor för år till vart och ett av dem.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Av utredningen i ärendet framgår, att bokhållaren Johansson endast under
en jämförelsevis kort tid — åtta år — varit anställd i statens tjänst
samt att hans efterlevande änka är relativt ung. Med hänsyn härtill har
utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka, att pension av statsmedel beviljas
änkan. Däremot har utskottet i betraktande av de i ärendet åberopade
ömmande omständigheterna velat förorda, att understöd beviljas i form av
uppfostringsbidrag åt makarna Johanssons minderåriga barn. Dessa understöd
torde böra betämmas till 168 kronor årligen för vart och ett av barnen,
att utgå till och med utgången av det kalenderår, under vilket barnet
uppnår 18 års ålder.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26. 19

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, må medgiva, att vart och ett av
avlidne bokhållaren vid flygstyrelsen Sem Artur Natanael
Johanssons och hans efterlämnade änkas, Ester
Henrietta Johanssons, född Ahlqvist, minderåriga barn
Sem Boije, Sem Bertil Ingemar, Ester Britt-Marie och
Mary Margareta må från och med den 1 juni 1928 till
och med utgången av det kalenderår, under vilket barnet
uppnår 18 ars ålder, å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av 168 kronor.

7:o.

Kungl. Maj:t har uti punkten 3 av förevarande proposition föreslagit
riksdagen medgiva, att sadelmakeriförmannen vid Västerbottens regementes
intendenturverkstäder Emil Alfred Nilssons änka Hilma Augusta Nilsson,
född Johansson, må från och med den 1 juli 1928, så länge hon förblir
i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av 384 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att förmannen Nilsson, som avled
den 24 juni 1928, varit anställd under tiden 1 juli 1907—31 juli 1915 såsom
sadelmakeriarbetare vid Norrlands dragonregemente samt från och med den
1 augusti 1915 intill sin död såsom sadelmakeriförman vid Västerbottens
regementes intendenturverkstäder; att han under sitt arbete ådagalagt stor
duglighet samt varit noggrann och visat stor plikttrohet; att han vid sin
död efterlämnat, förutom änkan, född den 20 oktober 1870, en dotter, anställd
vid frälsningsarmén, samt en omyndig fosterson; att behållningen i boet
efter Nilsson uppgått allenast till 714 kronor; samt att änkan på grund av
kronisk ledåkomma är fullständigt oförmögen till arbete.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag,
hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

Ang.
pension
åt änkan
Hilma
Augusta
Nilsson, född
Johansson.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.
pension
åt änkan
Emma Kristina
Johansson,
född
Hedlund.

Motion
II: 400.

Utskottet.

8:o.

Kungl. Maj:t har i punkten 4 av förevarande proposition föreslagit riksdagen
medgiva, att kusken vid fästningsbyggnadens i Boden stall Lars August
Johanssons änka Emma Kristina Johansson, född Hedlund, må från
och med den 1 januari 1929, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 384 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att kusken Johansson, som avled
den 8 januari 1923, varit anställd från och med den 16 juni 1902 till och
med den 15 juni 1919 såsom kusk och stallförman vid fästningsbyggnadens
i Boden stall samt dessförinnan, enligt vad sökanden uppgivit, vid statens
järnvägsbyggnader under omkring 20 år; att han av 1920 års riksdag beviljades
en pension av 500 kronor om året; att hans efterlämnade änka, som
är född den 20 december 1860, lider av sjukdomar, vilka i väsentlig grad
inskränka hennes arbetsförmåga; samt att hon är fullständigt medellös.

Beträffande utredningen i övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till
propositionen.

I samband härmed har utskottet till behandling förehaft en till utskottet
hänvisad, inom andra kammaren av herr Lundström väckt motion nr 400,
vari hemställts, »att riksdagen måtte medgiva, att kusken vid fästningshyggnadens
i Boden stall Lars August Johanssons änka Emma Kristina
Johansson, född Hedlund, må från och med den 1 januari 1928, så länge
hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 384 kronor.»

I fråga om motiveringen hänvisar utskottet till motionen.

Med hänsyn till de i ärendet åberopade omständigheterna har utskottet funnit
skäl föreligga att tillstyrka en pension av statsmedel till änkan Johansson,
och torde denna pension såsom i propositionen och motionen föreslagits böra
fastställas till 384 kronor. Enligt Kungl. Majtts förslag skulle pensionen
utgå från och med den 1 januari 1929. Då detta förslag står i överensstämmelse
med av riksdagen tidigare fattade beslut i fråga om sådana
framställningar från Kungl. Maj:t om änkepension, vilka — i likhet med
den nu förevarande — icke skett såsom en omedelbar följd av mannens
frånfälle, har utskottet anslutit sig till detsamma. Utskottet har följaktligen
icke kunnat biträda det av motionären framställda yrkandet, att änkepensionen
i detta fall skulle beviljas att utgå från och med den 1 januari 1928.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

att riksdagen, med avslag å den i ämnet väckta motionen
II: 400, i vad den skiljer sig från Kungl. Maj:ts förslag,
må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

9:o.

Kungl. Maj:t föreslår i punkten 5 av förevarande proposition nr 113 riks- Ang.
dagen medgiva, att skomakeriarbetaren vid Göta artilleriregementes inten- ^”TlLbLa
denturverkstäder August Andersson Sundqvists änka Sabina Josefina Sund- Josefina Sundqvist,
född Bengtsson, må från och med den 1 december 1927, så länge
hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 384 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att arbetaren Sundqvist, som avled
den 30 november 1927, tjänat staten i omkring 50 år; att han av 1926 års
riksdag erhållit en årlig pension av 900 kronor, att utgå från och med den
1 november 1925; att han vid sin död efterlämnat, förutom änkan, född den
23 mars 1861, en son, som har hustru och två barn att försörja och vilken
en längre tid varit arbetslös och måst skuldsätta sig; att änkan Sundqvist
på grund av svaghet efter operationer i buken är för framtiden oförmögen
att genom eget arbete försörja sig; samt att hon är medellös.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag och hemställer förty,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

10:o.

I punkten 6 av förevarande proposition föreslår Kungl. Maj:t riksdagen ÄH9-medgiva, att tygarbetaren vid Stockholms tygstation Amandus Nymans änka JnUn°Aima
Anna Kristina Nyman, född Eriksdotter, må från och med den 1 januari Kristina Ny1929,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indrag- Eriksdotter.
ningsstaten uppbära en årlig pension av 384 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att tygarbetaren Nyman, som avled
den 22 december 1926, varit anställd vid Stockholms tygstation från och
med den 30 september 1901 intill sin död; att förrättad bouppteckning icke
utvisade någon behållning i dödsboet efter Nyman; att han vid sin död
efterlämnat, förutom änkan, född den 12 maj 1852, en son, vilken är underhållsskyldig
till frånskild hustru och två barn samt själv nervsjuk; samt

Ang.

pension åt
fyra änkor
efter arbetare
vid Carl
Gustafs stads
gevärsfaktori.

22 Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

att änkan Nyman på grund av hög ålder saknar möjlighet att genom arbete
försörja sig.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Kungl. Maj:ts förslag föranleder icke erinran från utskottets sida, varför
utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majrts ifrågavarande
framställning.

f ■ - f j 11

ro.

Under punkten 7 föreslår Kungl. Maj:t riksdagen medgiva, att arbetarna
vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori Johan Erik Lindbergs, Erik Gustaf
Nilssons, Anton Valfrid Johanssons och Göran Erikssons änkor Fredrika
Josefina Lindberg, född Lundquist, Anna Charlotta Nilsson, född Svensson,
Augusta Karolina Johansson, född Eriksson, och Matilda Lovisa Eriksson,
född Eriksson, må, Fredrika Josefina Lindberg från och med den 1 juli
1928, Anna Charlotta Nilsson från och med den 1 november 1928, Augusta
Karolina Johansson från och med den 1 oktober 1928 och Matilda Lovisa
Eriksson från och med den 1 november 1928, envar så länge hon förbliver
i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig
pension av 384 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att arbetaren Lindberg, som avled den 26 juni 1928, varit anställd vid
Carl Gustafs stads gevärsfaktori under 23 år; att han vid sin död efterlämnat,
förutom änkan, född den 30 juni 1868, fyra barn, vilka dock endast
i ringa mån kunna bidraga till moderns underhåll; att behållningen i boet
efter Lindberg utgjorde omkring 3,400 kronor; samt att änkan Lindberg på
grund av kronisk luftrörskatarr och allmän svaghet är oförmögen att genom
arbete försörja sig;

att arbetaren Nilsson, som för anställning vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori
åtnjöt pension, avled den 19 oktober 1928; att han vid sin död
efterlämnat, förutom änkan, född den 13 februari 1860, sex barn, vilka ej i
nämnvärd mån kunna bidraga till moderns underhåll; att behållningen i
boet efter Nilsson uppgått till omkring 4,000 kronor; samt att änkan Nilsson
på grund av reumatisk värk är oförmögen att genom arbete försörja sig;

att arbetaren Johansson, som avled den 10 september 1928, varit anställd
vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori i omkring 30 år; att han vid sin död
efterlämnat, förutom änkan, född den 8 november 1874, fyra barn, vilka ej
i nämnvärd mån kunna bidraga till moderns underhåll; att behållningen i
boet efter Johansson uppgick till omkring 4,500 kronor; samt att änkan
Johanssons arbetsförmåga på grund av avsevärd blodbrist är i hög grad
nedsatt; .. :’ b.''; .. ;

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

att arbetaren Eriksson, som för anställning vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori
åtnjöt pension, avled den 27 oktober 1928; att han vid sin död efterlämnat,
förutom änkan, född den 7 mars 1869, tre barn, vilka endast i ringa
mån kunna bidraga till moderns underhåll; att behållningen i boet efter
Eriksson är obetydlig; samt att änkan Eriksson, vilken under tiden 26
augusti—20 oktober 1927 vårdats å Eskilstuna stads sjukavdelning för sinnessjuka,
icke kan anses för framtiden återställd till hälsan.

Beträffande utredningen i Övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Under åberopande att riksdagen tidigare i åtskilliga likartade fall beviljat
understöd åt änkor efter anställningshavare vid Carl Gustafs stads
gevärsfaktori, har utskottet funnit sig höra tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag.

Utskottet får alltså hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må av
riksdagen bifallas.

12:o.

Kungl. Maj:t föreslår i punkten 8 riksdagen medgiva, att arbetaren vid
ammunitionsfabriken Tore Marcus Wallqvists änka, Hilda Ingeborg Wallqvist,
född Wänn, må från och med den 1 juni 1928, så länge hon förbliver
i sitt nuvarande änkestånd, ■ å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension av 384 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att arbetaren Wallqvist, som avled
den 2 maj 1928, innehaft anställning vid ammunitionsfabriken under
tiden 20 februari 1893—31 juli 1920; att han av 1921 års riksdag erhållit
en årlig pension av 600 kronor, att utgå från och med den 1 januari 1921;
att han vid sin död efterlämnat änka, född den 4 oktober 1851; att änkan
Wallqvist är i avsaknad av alla tillgångar; samt att hon på grund av sin
höga levnadsålder är oförmögen att själv försörja sig.

I fråga om utredningen i övrigt åberopar utskottet vad i propositionen
innehålles.

Utskottet hemställer,

i . , 1 att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må vinna

riksdagens bifall.

Utskottet.

A.ng.

pension åt
änkan Hilda
Ingeborg
Wallqvist.
född Wänn.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.

pension åt
iinkan Adelina
Fredrika
Thorsson,
född Adolfsdotter.

Ang.

pension åt
änkan
Johanna
Johansson,
född

Håkansson.

13:o.

X punkten 9 av förevarande proposition nr 113 har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att korpralen vid flottan Johan August Florentin
Thorssons änka Adelina Fredrika Thorsson, född Adolfsdotter, må från
och med den 1 januari 1929, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 384 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att korpralen Thorsson antogs till
skeppsgosse den 1 maj 1864, inskrevs vid sjömanskåren den 1 maj 1869,
erhöll avsked den 31 oktober 1922 samt avled den 12 november 1926; att
han vid sin död efterlämnat änka, född den 22 juni 1851; samt att änkan
Thorsson, som genom flottans pensionskassa icke åtnjuter annan inkomst
än ett årligt gratial av 12 kronor från under pensionskassans förvaltning
stående matrosers m. fl. gratialinrättning, saknar tillgångar och på grund av
hög levnadsålder icke kan själv bidraga till sitt uppehälle.

I övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen.

Med biträdande av vad Kungl. Maj:t föreslagit hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

14:o.

XJnder punkten 10 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen medgiva, att
daglönaren vid flottans varv i Stockholm Jöns Johanssons änka Johanna
Johansson, född Håkansson, må från och med den 1 augusti 1928, så länge
hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 384 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att daglönaren Johansson, vilken
avled den 17 juli 1924, varit anställd vid flottans varv i Stockholm från och
med den 13 november 1877 till och med den 31 december 1914, då han
erhöll avsked med pension; att han vid sin död efterlämnat, förutom änkan,
född den 3 mars 1856, två vuxna barn, en son och en dotter; att dottern,
som är gift med en vaktmästare med en månatlig avlöning av 340 kronor,
har två minderåriga barn och icke kan bidraga till moderns uppehälle; att
sonens vistelseort ej är känd av hans anhöriga; att änkan Johansson dragit
sig fram med tillhjälp av ett litet arv, som hon bekommit efter en syster;
att hon numera saknar medel till sitt uppehälle; samt att hon på grund av
ålderdomssvaghet och sjukdom är oförmögen att längre med arbete sörja för
sin utkomst.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisas till propositionen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26. 25

Kungl. Majrts förslag har icke givit utskottet anledning till erinran, varför
utskottet hemställer,

att Kungl. Maj:ts förevarande framställning må av
riksdagen bifallas.

15:o.

Uti punkten 11 har Kungl. Mai:t föreslagit riksdagen medgiva, att daglönaren
vid flottans station i Karlskrona Sven Johan Hanssons änka Anna
Fredrika Hansson, född Ström, må från och med den 1 maj 1928, så länge
hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 384 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att daglönaren Hansson, som avled
den 26 april 1928, varit anställd såsom daglönare vid beklädnadsverkstaden
vid flottans station i Karlskrona från och med den 9 april 1883 till och med
den 31 juli 1922, då han erhöll avsked med pension; att hans efterlämnade
änka, som är född den 3 januari 1861, efter mannens frånfälle varit helt beroende
av den hjälp hon erhållit från en son, som är underofficer; att denne
är gift och har minderåriga barn att försörja, varför han svårligen helt
kan underhålla sin moder; att änkan Hansson har en vuxen dotter, vilken
emellertid är sjuklig och för närvarande utan arbetsanställning och därför
icke kan bidraga till modems underhåll; samt att behållningen i boet efter
Hansson utgjorde allenast 376 kronor 84 öre.

I fråga om utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Utskottet, som icke haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag, hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

16;o.

Kungl. Maj:t har i punkten 12 av förevarande proposition nr 113 föreslagit
riksdagen medgiva,

att nedannämnda änkor efter daglönare vid flottans varv i Karlskrona,
nämligen Wilhelm Teodor Rylanders änka Anna Charlotta
Rylander, född Mårtensson, Sven August Anderssons änka Augusta
Matilda Andersson, född Niklasdotter, Conrad Arthur Wittus Anderssons
änka Annette Carolina Andersson, född Vinberg, Sven Vilhelm Pihls änka
Brita Sofia Pihl, född Karlsdotter, Axel Viktor Magnussons änka Hanna
Amanda Magnusson, född Jönsson, Sven Peter Augustinssons änka Anna
Kristina Augustinsson, född Karlsson, Bror Karl Svenssons änka Elisabet
Charlotta Svensson, född Strömberg, Gustaf Hjalmar Sandströms änka

Ang.

pension åt
änkan Anna
Fredrika
Hansson,
född Ström.

Ang.

pension åt
vissa änkor
efter daglönare
vid
flottans varv
i Karlskrona
m. m.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Botilda Maria Sandström, född Åkesdotter, och Adolf Viktor Almqvists änka
Karolina Almqvist, född Månsson, må från och med den 1 januari 1929
komma i åtnjutande av årliga pensioner å allmänna indragningsstaten till
belopp av 384 kronor för envar, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd; samt

att avlidne daglönaren vid flottans varv i Karskrona Karl Albert Karlssons
och hans änka Annie Charlotta Elisabet Karlssons minderårige son
Sven Albert må från och med den 1 januari 1929 till och med utgången
av det kalenderår, varunder han uppnår 18 års ålder, komma i åtnjutande
av understöd å allmänna indragningsstaten till belopp av 168 kronor årligen.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att daglönaren Rylander, som avled den 28 april 1927, varit anställd såsom
daglönare vid flottans varv i Karlskrona från och med den 11 oktober
1877 till och med den 31 oktober 1923, då han erhöll avsked med pension;
att han den 15 juli 1918 befordrats till förman; samt att hans efterlämnade
änka, som är född den 13 juni 1859, på grund av hjärnblödning är oförmögen
att genom arbete försörja sig;

att daglönaren Sven August Andersson, som avled den 24 juni 1921,
varit anställd såsom daglönare vid flottans varv i Karlskrona under tiderna
16 maj 1898—7 juli 1899 och 9 maj 1900—5 maj 1904 samt från och med
den 4 maj 1906 intill sin död; samt att hans efterlämnade änka, som är
född den 28 augusti 1869, på grund av höggradig struma är oförmögen att
genom arbete försörja sig;

att daglönaren Konrad Arthur Wittus Andersson, som avled den 10
augusti 1926, varit anställd såsom daglönare vid flottans varv i Karlskrona
från och med den 13 juni 1906 intill sin död; samt att hans efterlämnade
änka, som är född den 30 mars 1869, på grund av nervsvaghet (neurastenia)
är oförmögen till arbete, varmed hon kan försörja sig;

att daglönaren Pihl, som avled den 19 juli 1927, varit anställd dels såsom
daglönare vid flottans varv i Karlskrona under tiden 23 december 1876 —
10 maj 1877 samt från och med den 4 oktober 1877 till och med den 31
december 1914, då han erhöll avsked med pension, dels ock såsom biträde
åt uppbördsmannen vid arbetsgruppen B. A. under tiden 1 januari 1915 —
31 december 1922; samt att hans efterlämnade änka, som är född den 16
januari 1851, på grund av ålderdomssvaghet är oförmögen att genom arbete
försörja sig;

att daglönaren Magnusson, som avled den 5 juli 1925, dels tjänstgjort
som skeppsgosse och 2:a kl. sjöman, från vilken anställning han entledigades
den 3 juni 1882, dels ock varit anställd såsom daglönare vid flottans varv
i Karlskrona från och med den 14 maj 1907 till och med den 30 juni 1925,
då han erhöll avsked med pension; att han vid sin död efterlämnat, förutom
änkan, född den 21 september 1857, en obotligt sjuk dotter; samt att änkan
Magnusson på grund av kronisk ledgångsreumatism och allmänna ålder -

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

domstecken har i mycket hög grad nedsatt arbetsförmåga, vilken nedsättning
kan betraktas som sannolikt för framtiden bestående;

att daglönaren Augustinsson, som avled den 8 januari 1923, varit anställd
såsom daglönare vid flottans varv i Karlskrona från och med den 5 oktober
1876 till och med den 31 mars 1921, då han erhöll avsked med pension;
att han befordrats till förman den 28 maj 1918; samt att hans efterlämnade
änka, som är född den 16 juli 1862, på grund av åderförkalkning är oförmögen
till arbete;

att daglönaren Svensson, som avled den 3 juli 1927, varit anställd såsom
daglönare vid flottans varv i Karlskrona från och med den 1 oktober 1892
till och med den 31 augusti 1926, då han erhöll avsked medförtidspension;
samt att hans efterlämnade änka, som är född den 29 december 1875, på
grund av äggvita, blodbrist och nervsvaghet har i väsenlig grad nedsatt
arbetsförmåga;

att daglönaren Karlsson, som avled den 20 september 1919, varit anställd
såsom daglönare vid flottans varv i Karlskrona från och med den 30 oktober
1905 intill sin död; att han efterlämnat, förutom änkan, född den 18 april
1885, en minderårig son Sven Albert, född den 17 juni 1917; samt att änkan
Karlsson på grund av nervsvaghet har nedsatt arbetsförmåga;

att daglönaren Sandström, som avled den 21 juni 1927, varit anställd
såsom daglönare vid flottans varv i Karlskrona under tiden 22 november
1876—1 november 1877 samt från och med den 17 januari 1893 till och
med den 31 maj 1924, då han erhöll avsked med pension; samt att hans
efterlämnade änka, som är född den 27 september 1852, på grund av ålderdomssvaghet
är oförmögen till arbete;

att daglönaren Almqvist avled den 26 januari 1927; att han antogs som
lärling vid tredje hantverkskompaniet vid flottans station i Karlskrona den
1 juli 1861, karlskrevs den 1 februari 1868, överflyttades till ingenjördepartementet
den 1 januari 1873, befordrades till förman den 2 april 1907 och
erhöll avsked med pension den 31 maj 1907; samt att hans efterlämnade
änka, som är född den 5 maj 1856, lider av ett flertal sjukdomar, vilka
göra henne fullständigt oförmögen att med något arbete, även det obetydligaste,
bidraga till sin utkomst.

Vidare inhämtas av handlingarna, att samtliga ifrågavarande änkor, med
undantag av änkan Almqvist, äro bosatta i Karlskrona och icke äro därstädes
för år 1927 taxerade för inkomst, samt att änkorna Rylander och
Svensson jämte övriga stärbhusdelägare stå antecknade såsom ägare av fast
egendom, taxerad till respektive 6,500 kronor och 4,000 kronor, den förra
med intecknad skuld å 5,500 kronor, den senare utan sådan skuld.

Marinförvaltningen har avgivit utlåtande i ärendet och därvid erinrat,
att 1925 års riksdag i skrivelse nr 200, punkt 1, uttalat betänkligheter
mot att med statsmedel pensionera änkor efter befattningshavare, vilka icke
ägt möjlighet att genom statens förmedling grundlägga familjepension samt
ätt i överensstämmelse därmed pensioner medgivits endast då särskilt om -

Rankoutskotlets utlåtande Nr 26.

mande omständigheter varit för handen. Ur denna synpunkt kunde det
synas tveksamt, om änkorna Rylander och Svensson, vilka vore ägare till
fast egendom, borde beviljas pensioner. Då emellertid egendomen syntes
vara av ringa värde, ansåge sig marinförvaltningen, med hänsyn till att
änkornas avlidna män tjänat staten under mer än trettio år, böra tillstyrka,
att pensioner utverkades åt änkorna. Däremot kunde marinförvaltningen
icke förorda pension åt änkan Karlsson. Varken hennes ålder eller
nedsatta arbetsförmåga, ej heller hennes mans tjänstetid syntes kunna motivera
pension. Då det emellertid inhämtades av handlingarna, att daglönaren
Karlsson utom änkan även efterlämnat en nu 10-årig son, ansåge marinförvaltningen,
att i likhet med vad som skett i tidigare dylika fall understöd
borde utverkas till denne å 168 kronor för år till och med utgången av
det kalenderår, under vilket barnet uppnådde 18 års ålder. Vad de övriga
till pensioner föreslagna änkorna anginge, tillstyrkte marinförvaltningen,
att pensioner utverkades. De voro samtliga änkor efter arbetare, som tjänat
staten under många år, samt voro medellösa och på grund av ålder eller
sjukdom oförmögna att försörja sig genom arbete; och finge marinförvaltningen
tillstyrka belopp av 384 kronor.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

utskottet. På grund av den i ärendet förebragta utredningen och under hänvisning
till åtskilliga likartade fall, där riksdagen beviljat understöd åt efterlevande
efter daglönare vid marinen, har utskottet funnit sig böra tillstyrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag.

Utskottet får alltså hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må av
riksdagen bifallas.

17:o.

Ang. I punkten 13 av samma proposition föreslår Kungl. Maj:t riksdagen med W”vUdne

t» f?iva, att avlidne 2:a klass sjömannen vid flottan Erik Erland Serranders
kl. sjömannen och hans likaledes avlidna trolovade Sonja Emilia Vilhelmina Nilssons
ränders minderåriga dotter Rut Sonja må från och med den 1 maj 1927 till och
minderåriga med det kalenderår, varunder hon uppnår 15 års ålder, å allmänna indragdotter.
ningsstaten uppbära årligt understöd med 180 kronor, dock utan rätt att
därå åtnjuta dyrtidstillägg.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Serrander avled den 8 april 1927
av lungtuberkulos, ådragen under militärtjänstgöring; att Nilsson avled den
24 maj 1928; att deras utom äktenskapet den 20 december 1926 födda dotter
Rut Sonja är omhändertagen av sina morföräldrar, vilka hava en mycket
blygsam inkomst; att Serrander icke efterlämnade några tillgångar; samt
att, sedan hos riksförsäkringsanstalten gjorts framställning om livränta för

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Serranders minderåriga dotter, anstalten jämlikt bestämmelserna i 1909 års
militärersättningsförordning, med den ändrade lydelse nämnda förordning
erhållit genom förordningen den 4 juni 1920, funnit sig icke kunna tillerkänna
henne någon livränta i anledning av faderns död, enär ifrågavarande
barn fötts först efter uppkomsten av den sjukdom, varav Serrander avlidit.

Barnavårdsmannen i Stockholm Judit Thörnqvist har i en till Kungl.
Maj:t ställd skrift, dagtecknad den 5 november 1928, anhållit om’understöd
åt Serranders minderåriga dotter. Över denna framställning hava utlåtanden
avgivits av marinförvaltningen och statskontoret.

Marinförvaltningen har i sitt utlåtande förklarat sig förhindrad att tillstyrka,
att Serranders minderåriga dotter tillerkändes något understöd.

Statskontoret har anfört, att det torde vara avgjort, att Serranders dotter
enligt den författning (1909 års militärersättningsförordning), som i detta
fall vore tillämplig, icke ägde någon rätt till livränta. Emellertid hade
med ingången av år 1928 trätt i kraft en ny författning i ämnet, nämligen
förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring; och där hade förutsättningen för livränta
till barn utformats i överensstämmelse med vad som i sådant avseende
gällde enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete, d. v. s. barn utom äktenskap vore i avseende å rätt till livränta
likställt med barn, fött inom äktenskap.

Med hänsyn till den ändrade uppfattning, som sålunda kommit till uttryck
i den nya författningen, och då Serranders dotter numera efter båda
föräldrarnas död vore för sitt underhåll hänvisad till sina fattiga morföräldrar
samt starka billighetsskäl alltså måste anses föreligga att i detta fall
bereda något understöd av statsmedel, ville statskontoret med erinran, att,
om Rut Sonja Nilsson kunnat bekomma livränta enligt 1909 års förordning,
denna livränta skulle hava utgjort 180 kronor för år räknat och utgått från
faderns dödsfall, till dess hon uppnått 15 års ålder, ifrågasätta, huruvida
icke Kungl. Maj:t skulle finna skäl föreligga att hos riksdagen göra framställning
om medgivande därtill, att Serranders dotter Rut Sonja Nilsson
finge från och med den 1 maj 1927, intill dess hon uppnådde 15 år, å allmänna
indragningsstaten uppbära årligt understöd till belopp av 180 kronor,
dock utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

Departementschefen har med hänsyn till vad i ärendet förekommit ansett
billighetsskäl tala för att Serranders minderåriga dotter beredes något understöd
av statsmedel och i fråga om understödsbeloppets storlek anslutit sig
till vad statskontoret i sådant avseende föreslagit.

I avseende å vidare utredning hänvisar utskottet till propositionen.

Jämväl utskottet finner omständigheterna i förevarande fall vara sådana,
att understöd äv statsmedel bör utgå, och har utskottet icke funnit anledning
till erinran mot vad Kungl. Maj:t i sådant avseende föreslagit.

Utskottet.

Ang.

pension åt
änkan

Alma Olivia
Skoog, född
Johansson.

Ang.

pension åt
änkan

Hilma Sofia
Norgren, född
Carlbom.

30 Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

18:o.

Uti punkten 14 föreslår Kungl. Maj:t riksdagen medgiva, att skrädderiföreståndaren
vid förutvarande Smålands artilleriregementes intendenturverkstäder
Axel Jonas Skoogs änka Alma Olivia Skoog, född Johansson,
må från och med den 1 juli 1928, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension av 384
kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att skrädderiföreståndaren Skoog,
som avled den 25 juni 1928, varit anställd vid förutvarande Smålands artilleriregementes
intendenturverkstäder från och med den 6 juni 1900 till och
med den 31 december 1923, då han entledigades från nämnda anställning
med av riksdagen beviljad årlig pension av 800 kronor; att han vid sin död
efterlämnat, förutom änkan, som är född den 5 juni 1866, tre söner och två
döttrar; att makarnas barn befinna sig i sådana ekonomiska omständigheter,
att det för dem är fullständigt omöjligt att draga försorg om modern; samt
att boet efter Skoog utvisade en brist av 182 kronor.

Beträffande utredningen i övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till
propositionen.

Då utskottet vill ansluta sig till det föreliggande förslaget, hemställer
utskottet,

att Kungl. Majtts förevarande framställning må vinna
riksdagens bifall.

19:o.

Kungl. Maj:t har under punkten 15 av förevarande proposition nr 113
föreslagit riksdagen medgiva, att förmannen vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori
Per Alrik Norgrens änka Hilma Sofia Norgren, född Carlbom,
må från och med den 1 januari 1929, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 384 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att förmannen Norgren, som avled
den 18 december 1928, varit anställd vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori
från och med den 14 juni 1897 till och med den 31 mars 1921, då han entledigades
från nämnda anställning med av riksdagen beviljad pension; att

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

hans efterlämnade änka, som är född den 31 oktober 1875, lider av högt
blodtryck och minskad hörsel, på grund varav hennes arbetsförmåga är i
betydlig grad nedsatt; samt att behållningen i boet efter mannen torde
komma att utgöra omkring 4,000 kronor jämte en bostadslägenhet om ett
rum och kök, för vilken årskostnaderna utgöra cirka 250 kronor.

I fråga om utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Då utskottet icke haft något att erinra mot förevarande förslag, får utskottet
hemställa,

att Kungl. Maj:ts föreliggande framställning må av
riksdagen bifallas.

20:o.

Under punkten 16 av samma proposition har Kungl. Maj:t föreslagit Ans riksdagen

medgiva, att avlidne värnpliktige Karl Johan Gustaf Vilhelm "avlidne

Johanssons fader sadelmakaren Carl Johan Leonard Johansson må från värnpliktige

K J G V

och med den 1 januari 1928 under sin återstående livstid å allmänna indrag- j0hanssorus
ningsstaten uppbära ett årligt understöd av 360 kronor, dock utan rätt att fader.
därå åtnjuta dyrtidstillägg.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att värnpliktige Johansson under
fullgörande av sin värnpliktstjänstgöring vid Svea artilleriregemente den
24 februari 1920 angripits av epidemisk influensa och sedan i omedelbar
anslutning härtill av lunginflammation med varbildning i högra lungsäcken,
av vilka sjukdomar han den 12 mars nämnda år avlidit; att vederbörande
militärläkare såsom sin åsikt uttala! att Johanssons död tydligen inträffat
under sådana omständigheter, att hans militärtjänstgöring skäligen kan anses
hava varit bidragande orsak härtill; att Johansson såsom närmast anhörig
efterlämnar fader, född den 31 juli 1862, vilken är änkling; att Johansson
med sitt arbete väsentligen bidragit till försörjandet av fadern samt dennes
minderåriga dotter; att värnpliktige Johansson varit fadern behjälplig i hans
sadelmakeriarbete; samt att fadern såsom en direkt följd av sonens frånfälle
på grund av minskad arbetsförtjänst och färre arbetstillfällen råkat i
allt större ekonomiska svårigheter.

Sedan den avlidnes fader hos Kungl. Maj:t anhållit om understöd, har
riksförsäkringsanstalten i avgivet utlåtande anfört, att jämlikt bestämmelserna
i 12 § uti förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, enligt den lydelse,
nämnda författningsrum erhållit genom förordningen den 4 juni 1920, vore
rätten till ersättning i anledning av dödsfall förverkad, därest framställning
om ersättning ej gjordes inom tre år från det döden inträdde. I nu före -

32 Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

varande fall vore alltså rätten till ersättning förverkad. I anledning av
föreliggande framställning hade riksforsäkringsanstalten emellertid till prövning
upptagit frågan, huruvida fadern skulle hava varit berättigad till
ersättning enligt ovannämnda förordning, därest framställning om ersättning
gjorts inom därför föreskriven tid. Förutsättningarna för att så skulle
hava varit fallet vore, att militärtjänstgöringen skäligen kunde anses hava
bidragit till utbrottet av de sjukdomar, som orsakat sonens död, samt att
fadern varit av den avlidne sonens arbete för sitt uppehälle huvudsakligen
beroende. Vidkommande den första av dessa förutsättningar funne riksförsäkringsanstalten,
som inhämtat yttrande i ärendet från biträdande läkaren
hos anstalten, överläkaren A. Gullbring, att militärtjänstgöringen skäligen
kunde antagas hava bidragit till de sjukdomar, på grund av vilka sonen
avlidit. Vad åter anginge frågan om faderns beroende av sonens arbete,
torde, såvitt handlingarna i ärendet utvisade, det i författningen stadgade
villkoret i detta hänseende icke kunna anses uppfyllt. Under åberopande
av vad sålunda anförts hemställde riksforsäkringsanstalten, att förevarande
framställning icke måtte föranleda någon Kungl. Majrts vidare åtgärd.

I avgivet utlåtande har statskontoret anfört, att såsom framginge av
handlingarna i ärendet sökanden icke kunde författningsenligt vara berättigad
till någon som helst ersättning i anledning av sonens död under värnpliktstjänstgöring.
Emellertid torde det icke kunna förnekas, att vissa omständigheter
— sökanden hade redan haft ett gott stöd av sonen i gemensamt
arbete för utkomsten och hade givetvis haft anledning hysa förhoppning
att fortfarande och ju mer sökandens egna krafter avtoge kunna påräkna
ökat bistånd av sonen — starkt talade till förman för utverkande av
något årligt understöd åt sökanden såsom ersättning för den ekonomiska
förlust, varav han genom sonens död drabbats. Med erinran att, om förordningen
den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, medgivit ersättning i detta fall, beloppet
skulle hava jämlikt nämnda förordning och kungörelsen den 4 juni 1920
(nr 306) utgjort 270 kronor för år räknat, ville statskontoret för sin del
förorda, att framställning till riksdagen måtte avlåtas om medgivande därtill,
att sökanden finge från och med ingången av år 1928 under återstående
livstiden åtnjuta understöd å allmänna indragningsstaten till belopp av
270 kronor årligen, med iakttagande att därå icke finge utgå någon som
helst tilläggsförmån.

Arméförvaltningens civila departement, som jämväl avgivit utlåtande i
ärendet, har under erinran om riksdagens beslut i några liknande fall (riksdagens
skrivelser nr 82/1924 och nr 216/1927 p. 1 och 3) tillstyrkt, att något
understöd beviljades sökanden. I fråga om beloppet av det årliga understöd,
som enligt departementets uppfattning syntes böra tillkomma sökanden,
har departementet i olikhet med statskontoret ansett, att detsamma borde
jämlikt förordningen den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, och kungörelsen den 18 juni 1925

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

(nr 268) angående höjning av ersättning, som utginge enligt nämnda förordning,
bestämmas till 360 kronor eller samma belopp, vartill understöden
av 1924 års riksdag enligt dess skrivelse nr 82 bestämts för de efterlevande
föräldrarna till en var av de värnpliktiga, vilka år 1922 hade omkommit
vid en järnvägsolycka vid Jörlanda i Bohuslän. Å ifrågavarande understödsbelopp
borde icke utgå någon som helst tilläggsförmån, och syntes
understödet böra beräknas och utgå från och med den 1 januari 1928.

Departementschefen bar anslutit sig till det av arméförvaltningens civila
departement framlagda förslaget.

I avseende å vidare utredning i ärendet hänvisas till propositionen.

Såsom framgår av utredningen i ärendet, har riksdagen tidigare vid flera
tillfällen beviljat årliga understöd åt föräldrar till värnpliktiga, som avlidit
till följd av skada i tjänsten, da de efterlevande föräldrarna utan att
hava varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete
dock ansetts hava haft ett ekonomiskt stöd av denne. Vid sådant förhållande
och med hänsyn till vad i ärendet i övrigt förekommit finner
sig utskottet böra ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag om ett årligt understöd
till värnpliktige Johanssons fader av 360 kronor.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

21:o.

Kungl. Maj:t har slutligen under punkten 17 av propositionen nr 113
föreslagit riksdagen medgiva, att avlidne korpralen vid flottan Erik Walter
Hanssons föräldrar, portvakten Johan Henning Hansson och hans hustru
Karolina Sofia Hansson må — gemensamt och efter enderas död den efterlevande
— från och med den 1 november 1927 under sin återstående livstid
å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd av 360 kronor,
dock utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

Portvakten Johan Henning Hansson och hans hustru Karolina Sofia
Hansson hava hos Kungl. Maj:t anhållit om understöd i anledning därav,
att deras son, korpralen vid flottan Erik Walter Hansson avlidit till följd
av sjukdom, ådragen under militärtjänstgöring.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att korpralen Hansson under sin
militärtjänstgöring ådragit sig lungtuberkulos, i vilken sjukdom han avled
den 3 oktober 1927; att den avlidne efterlämnat såsom närmaste anhöriga
föräldrar, vilka äro födda, fadern den 23 maj 1875 och modern den 28 januari
1879, samt tre syskon; att fadern, som är portvakt inom egendomen Odengatan
104 i Stockholm, härför åtnjuter förmånen av fri bostad samt i kontant
lön 50 kronor i kvartalet; att han enligt egen uppgift av måleriarbeten
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 samt. 18 häft. (Nr 26.) 3

Utskottet.

Ang.

understöd åt
avlidne
korpralen E.
W. lians sons
föräldrar.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

under de sista åren före sonens död haft en arbetsinkomst av omkring 1,200
kronor för år; att föräldrarna äga ett mindre f. d. båtsmanstorp, taxerat till
1,000 kronor, vilket är uthyrt mot en årshyra av 120 kronor; att föräldrarna
enligt egen uppgift icke kunna försörja sig själva; att fadern är sjuklig
samt modern lider av reumatism och hjärtsjukdom; att korpralen Hanssons
syskon ej äro i stånd att bidraga till föräldrarnas uppehälle; samt att den
avlidne de senaste åren uppburit en avlöning av i medeltal omkring 2,300
kronor för år samt vid olika tillfällen lämnat bidrag till föräldrarnas
uppehälle.

Riksförsäkringsanstalten har i avgivet utlåtande anfört, att korpralen
Hansson avlidit den 3 oktober 1927 på grund av lungtuberkulos, vilken
sjukdom han ådragit sig under sin militärtjänstgöring. På grund av dödsfallet
hade riksförsäkringsanstalten enligt bestämmelserna i förordningen
den 18 juni 1909 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, med den ändrade lydelse nämnda förordning erhållit
genom förordningen den 4 juni 1920, utgivit begravningshjälp med 150
kronor. Jämlikt föreskrifterna i förenämnda författningar utgåves i ersättning,
om skadan medfört döden, bland annat, därest den avlidne icke efterlämnat
änka eller barn, livränta till den avlidnes föräldrar, om de varit
av hans arbete för sitt uppehälle huvudsakligen beroende. Efter verkställd
utredning hade riksförsäkringsanstalten, som funnit makarna Hansson icke
hava varit av sin nu ifrågavarande sons arbete för sitt uppehälle huvudsakligen
beroende, genom beslut den 16 december 1927 förklarat makarna icke
vara berättigade till livränta. Efter förnyad framställning i ärendet och
sedan ytterligare utredning ägt rum, hade riksförsäkringsanstalten vid förnyad
prövning av ersättningsfrågan den 5 maj 1928 funnit några nya omständigheter
icke hava framkommit, som skulle kunna föranleda ändring
i anstaltens tidigare beslut i ärendet. Jämlikt bestämmelserna i 13 § av
militärersättningsförordningen ägde ersättningssökande, som icke åtnöjdes
med beslut, varigenom ersättning vägrats, att genom stämning anhängiggöra
sin talan. Av nämnda rättsmedel hade sökandena emellertid icke begagnat
sig. Vid den 25 september 1928 verkställd förnyad prövning av ärendet
hade riksförsäkringsanstalten funnit vad sökandena anfört i sin nu föreliggande
ansökning till Kungl. Maj:t icke vara av beskaffenhet att föranleda
ändring i anstaltens tidigare beslut. Under åberopande av vad sålunda
anförts hemställde riksförsäkringsanstalten, att förevarande ansökning icke
måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

I avgivet utlåtande har marinförvaltningen anfört, att, då ersättningsfrågor
av förevarande slag reglerades av särskild författning, men riksförsäkringsanstalten
funnit ersättning icke kunna utgå enligt denna, och då
skäl icke syntes föreflnnas att bevilja understöd i annan form, marinförvaltningen
funne ansökningen icke böra föranleda någon Kungl. Maj:ts
vidare åtgärd.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Statskontoret, som jämväl avgivit utlåtande i ärendet, har därvid anfört,
att det torde vara klart, att Hanssons föräldrar enligt den författning, som
i detta fall vore tillämplig, icke ägde någon rätt till annan ersättning än
begravningshjälp. Emellertid hade med ingången av år 1928 trätt i kraft
en ny författning i ämnet, nämligen förordningen den 18 juni 1927 om
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;
och där hade förutsättningen för livränta till föräldrar utformats i överensstämmelse
med vad som i sådant avseende gällde enligt lagen den 17 juni
1916 om försäkring för olycksfall i arbete, d. v. s. föräldrarna erhölle livränta,
därest de för sitt uppehälle varit av den avlidnes arbete väsentligen
beroende. Med hänsyn till den ändrade uppfattning, som sålunda kommit
till uttryck i den nya författningen, och då Hanssons föräldrar i sitt betryckta
ekonomiska läge under de senare åren av Hanssons levnad otvivelaktigt
haft i honom ett väsentligt stöd, skulle statskontoret, under åberopande
tillika av 1928 års riksdags i anledning av propositionen nr 164, punkt 5,
fattade beslut om understöd å 360 kronor årligen åt avlidne värnpliktige
P. A. Arnqvists föräldrar, vilja ifrågasätta, huruvida icke Kungl. Maj:t
skulle finna skäl föreligga att hos riksdagen göra framställning om medgivande
därtill, att avlidne korpralen Hanssons föräldrar finge — gemensamt
och efter enderas död den efterlevande — från och med den 1 november
1927 under återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära ett
årligt understöd av 360 kronor, dock utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

Departementschefen har anslutit sig till vad statskontoret sålunda ifrågasatt.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att omständigheterna i
förevarande fall äro sådana, att något understöd bör beredas korpralen
Hanssons föräldrar, vilka synas hava varit väsentligen beroende av den
hjälp, den avlidne sonen kunnat lämna dem. Beträffande understödsbeloppet
har utskottet icke funnit anledning till erinran mot vad Kungl. Maj:t föreslagit.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.

årligt understöd
åt tre
änkor efter
anställningshavare
vid
flottans
station i
Karlskrona.

22:o.

I en inom första kammaren under nr 27 väckt motion har herr Leander
föreslagit, »det riksdagen ville medgiva, att en var av följande tre änkor,
nämligen varvsförmannen Carl Henrik Thörnbergs änka Gertrud Fredrika
Thörnberg, född Petersson, korpralen Karl K. Haglunds änka Jenny
Josefina Haglund, född Svanberg, och daglönaren Anders Johan Johanssons
änka Anna Maria Johansson, född Johansdotter, må från och med den 1
januari 1929 under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, av allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
till belopp av 384 kronor».

I avseende å de skäl, som motionären anfört till stöd för sitt förslag,
tillåter sig utskottet att hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar i förevarande ärenden inhämtas huvudsakligen
följande:

Carl Henrik Thörnberg anställdes såsom daglönare vid flottans varv i
Karlskrona den 1 maj 1851, entledigades från sin anställning den 31 maj
1905 och avled den 7 juni 1909. Han efterlämnade vid sin död änka
Gertrud Fredrika Thörnberg, född Petersson den 11 december 1858 och
sålunda nu 70 år gammal. Änkan åtnjuter folkpension och är enligt
intyg av vederbörande pastorsämbete i behov av understöd. Hon har
— enligt vad som vitsordats av vederbörande fattigvårdsmyndighet —
två söner, vilka båda äro familjeförsörjare och befinna sig i sådana ekonomiska
omständigheter, att de icke kunna bidraga till sin moders underhåll,
samt en ogift dotter, med vilken hon sammanbor, men vilkens inkomster
icke kunna anses vara tillräckliga för att hon helt skall kunna
försörja sin moder.

Carl Reinhold Haglund, född den 16 september 1853, inskrevs vid sjömanskåren
den 1 maj 1873 och kvarstod sedan i flottans tjänst till sin död
den 2 juni 1910. Hans efterlämnade änka Jenny Josefina Haglund, född
Svanberg den 13 april 1856 och sålunda nu 73 år gammal, är på grund
av hög ålder, dövhet och sjuklighet oförmögen till förvärvsarbete. Hon åtnjuter
månatligen i understöd från fattigvården 15 kronor och från enskild
kassa 5 kronor, varjämte hon uppbär folkpension med 11 kronor 70 öre i
månaden. Hon saknar anhöriga, som kunna försörja henne.

Anders Johan Johansson, som var född den 14 december 1854, anställdes
den 17 november 1880 såsom daglönare vid artilleridepartementet i Karlskrona
och tjänstgjorde därstädes till den 11 oktober 1881, då han överflyttades
till ingenjördepartementet, där han sedermera oavbrutet tjänstgjorde
till sin död den 17 januari 1914. Han efterlämnade vid sin död,
förutom änka Anna Maria Johansson, född Johansdotter den 19 april 1859
och alltså nu omkring 70 år gammal, fem barn, vilka ej i nämnvärd mån

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

kunna bidraga till moderns uppehälle. Änkan är enligt intyg av vederbörande
pastorsämbete fattig och i behov av understöd.

Såsom av motionären erinras, förelågo vid 1928 års riksdag förslag om
beviljande av understöd till de i nu förevarande motion avsedda änkorna
Thörnberg, Haglund och Johansson. Då nämnda änkors män avlidit respektive
åren 1909, 1910 och 1914, avstyrkte bankoutskottet motionerna under
hänvisning till den principiella ståndpunkt, utskottet ansett sig böra intaga
till framställningar om beredande av pension åt änkor efter befattningshavare,
vilka avlidit för en avsevärd tid sedan. Riksdagen beslöt i enlighet
med utskottets hemställan.

1928 års riksdag tillerkände emellertid understöd åt vissa andra änkor,
oaktat deras män avlidit redan för lång tid sedan. På grund härav och
jämväl i betraktande av vad statskontoret i sin under punkten 1 i det föregående
omförmälda utredning rörande riktlinjerna för beviljande av understöd
åt efterlevande efter vissa statsanställda anfört beträffande nu berörda spörsmål,
har utskottet vid behandlingen av till utskottet hänvisade ärenden rörande
änkepensioner ansett den av 1928 års bankoutskott intagna principiella ståndpunkten
icke böra under alla förhållanden upprätthållas, även om, såsom
statskontoret anfört, man i regel torde böra utgå från att änkepensionering
icke bör ifrågakomma, då mannen avlidit för en jämförelsevis lång tid
sedan. Utskottet har sålunda, utan hinder av att fråga om änkepensionering
väckts först sedan lång tid förflutit efter mannens frånfälle, funnit
sig böra ingå på en prövning av nu föreliggande framställningar med hänsyn
till övriga omständigheter i varje särskilt fall. Vid denna prövning har
utskottet, i anslutning till vad statskontoret betonat, ansett sig böra fästa
särskilt avseende vid frågan, huruvida vederbörande änka är i åtnjutande
av understöd från kommun. I de fall, där detta är förhållandet, har utskottet
ansett sig icke böra tillstyrka understöd av statsmedel. Såsom utskottet
förlidet år uttalade, skulle beviljande av sådant understöd endast
innebära ett överflyttande av understödsverksamheten från kommunen till
staten.

Vad nu angår det i föreliggande motion framställda förslaget om understöd
å allmänna indragningsstaten åt änkan Thörnberg har utskottet, enär
mannen Thörnberg avlidit; redan år 1909, hyst tvekan, huruvida sådant
understöd borde tillerkännas änkan. Med hänsyn till mannens osedvanligt
långa tjänstetid hos staten och då änkan vid mannens frånfälle uppnått
en ålder av något över 50 år, har utskottet emellertid icke ansett sig böra
motsätta sig motionärens förslag.

Vidkommande därefter förslaget om understöd åt änkan Haglund framgår
av utredningen, att hon är i åtnjutande av kommunalt understöd. På
grund härav får utskottet, i anslutning till vad utskottet ovan anfört, avstyrka
bifall till förslaget om beviljande av statsunderstöd till henne.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.

Sirligt understöd
åt sex
änkor efter
anslällningshavare
vid
flottans
station i
Karlskrona.

Vad slutligen angår förslaget om beredande av understöd åt änkan Johansson
har utskottet icke funnit anledning till erinran mot detsamma.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

a) att riksdagen, i anledning av förevarande motion
I: 27, i vad den avser understöd åt förmannen Carl
Henrik Thörnbergs änka Gertrud Fredrika Thörnberg,
född Petersson, och daglönaren Anders Johan Johanssons
änka Anna Maria Johansson, född Johansdotter, må
medgiva, att vardera av bemälda änkor må från och
med den 1 januari 1929 under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å
allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
av 384 kronor; samt

b) att förevarande motion I: 27, i vad den avser
understöd åt korpralen Carl Reinhold Haglunds änka
Jenny Josefina Haglund, född Svanberg, icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

23:o.

I en inom första kammaren väckt motion nr 28 har herr Leander hemställt,
»det riksdagen ville medgiva, att en var av följande sex änkor,
nämligen daglönaren Frans Oskar Olssons änka Matilda Olsson, född Larsdotter,
daglönaren Emanuel Anderssons änka Karolina Andersson, född
Karlsdotter, f. d. daglönaren Otto Wilhelm Mattssons änka Hildegard Amanda
Mattsson, född Nilsdotter, ritaren Fritz Persson Hammars änka Emelie
Maria Hammar, född Jakobsson, kronotimmermannen Anders Svenssons
änka Helena Svensson, född Olsdotter och korpralen Edvard Oskar Mattssons
änka Matilda Charlotta Mattsson, född Jonasson, må från och med
den 1 januari 1929 under sin återstående livstid, så länge hon förbliver
ogift, från allmänna indragningsstaten uppbära pension till belopp av 384
kronor per år.»

Beträffande motiveringen för förslaget i fråga får utskottet hänvisa till
vad motionen innehåller.

Av tillgängliga handlingar inhämtas huvudsakligen följande:

Frans Oskar Olsson, som var född den 5 december 1856, anställdes såsom
daglönare vid ingenjördepartementet av flottans varv i Karlskrona den 6
juli 1881 och tjänstgjorde därstädes till sin död den 7 januari 1901. Han
efterlämnade vid sitt frånfälle, förutom änkan Matilda Olsson, född Larsdotter
den 22 februari 1857 och alltså nu 72 år gammal, sju barn. Änkan
sammanbor med fyra av barnen, vilka fyra barn gemensamt bidraga till
kostnaderna för hushållet. Hon uppbär folkpension med 11 kronor 70 öre
i månaden samt intygas vara helt medellös.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Emanuel Andersson, som var född den 2 januari 1860, antogs till skeppsgosse
den 1 maj 1874, inskevs i sjömanskåren den 1 september 1878 samt
erhöll avsked från flottan den 23 april 1884. Han antogs den 30 mars
1893 såsom daglönare vid ingenjördepartementet av flottans varv i Karlskrona
och tjänstgjorde därstädes till den 27 april 1906. Den 28 maj 1906
antogs han såsom daglönare vid torped- och mindepartementet, varest han
sedermera tjänstgjorde till sin död den 9 augusti 1910. Änkan Karolina
Andersson, född Karlsdotter den 26 december 1859 och alltså nu 69 år gammal,
åtnjuter understöd från fattigvården med 25 kronor i månaden samt folkpension
med 30 kronor 60 öre i kvartalet. Hon synes sakna anhöriga, som
i nämnvärd mån kunna draga försorg om henne.

Otto Wilhelm. Mattsson, som var född den 11 februari 1854, var anställd
som daglönare vid ingenjördepartementet under tiden 2 mars—10 september
1889 och 7 maj 1890—30 september 1911, då han erhöll avsked med pension.
Dessförinnan hade han varit anställd vid Vendes artilleriregemente under
tiden 2 maj 1874—2 maj 1777, vid Livgardet till häst under tiden 29
augusti 1877 — 17 december 1879 samt såsom vaktkonstapel vid fångvården
under tiden 1 augusti 1882 — 2 juli 1888. Han avled den 13 december 1916,
efterlämnande änka Hildegard Amanda Mattsson, född Nilsdotter den 8
mars 1862 och alltså nu 67 år gammal, som enligt läkares intyg är på
grund av vissa sjukdomar fullständigt oförmögen till arbete. Änkan uppbär
månatligen i understöd från fattigvården 15 kronor och i folkpension 17
kronor 50 öre. Hon saknar anhöriga, som i nämnvärd mån kunna bidraga
till hennes försörjning.

Fritz Persson Hammar, som var född den 1 september 1877, antogs till
daglönare vid flottans varv i Karlskrona den 22 januari 1900, där han
befordrades till månadslönare (ritare vid ingenjördepartementets ritkontor)
den 1 oktober 1913, i vilken senare befattning han kvarstod till sin död
den 21 april 1920. Vid sitt frånfälle efterlämnade han änka Emelie Maria
Hammar, född Jakobsson den 12 april 1878, samt en son, född den 15
augusti 1911. Änkan, som alltså nu är 51 år gammal, har enligt läkarintyg
på grund av åderbråck tillika med klenhet stor svårighet att genom
arbete försörja sig och sin familj samt befinner sig, enligt vad vederbörande
pastorsämbete intygar, i behövande villkor. Enligt ett av folkskolläraren
Sven Löfdahl i Karlskrona i januari 1929 avgivet intyg har änkan Hammar
anställning i affär, vilken affär emellertid troligen komme att nedläggas
under året.

Anders Svensson, född den 29 september 1839, var anställd som daglönare
vid ingenjördepartementet från den 18 oktober 1876 till den 31 maj 1905,
då han erhöll avsked med pension. Han avled den 4 april 1926, efterlämnande
änka Helena Svensson, född Olsdotter den 3 juli 1870 och alltså
58 år gammal, vilken, enligt vad som vitsordats, är i behövande omständigheter.
Hon har en dotter, som emellertid icke är i den ställning, att hon
kan bidraga till sin moders uppehälle.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

Edvard Oskar Mattsson, född den 8 juli 1849, antogs till skeppsgosse den
1 maj 1863, inskrevs vid sjömanskåren den 1 maj 1868 och befordrades
sedermera till korpral. Hans sammanlagda tjänstetid vid flottan uppgår
till 57 år 2 månader. Mattsson avled den 3 oktober 1928, efterlämnande
änka Matilda Charlotta Mattsson, född Jonasson den 26 maj 1853. Änkan,
som alltså snart är 76 år gammal, saknar anhöriga, som i nämnvärd män
kunna bidraga till hennes uppehälle, och är, enligt vad som intygats, i behov
av understöd.

Vad först beträffar framställningen om understöd åt daglönaren Olssons
änka, framgår av utredningen, att Olsson avled redan år 1901 eller för 28
år sedan. Med hänsyn till den avsevärda tid, som sålunda förflutit sedan
mannens död, och då änkan vid denna tidpunkt endast uppnått en levnadsålder
av 44 år samt synes erhålla försörjning av sina barn, finner utskottet
sig böra avstyrka bifall till motionen i denna del.

Utskottet har icke heller kunnat biträda motionärens förslag beträffande
pension åt änkorna Andersson och Hildegard Amanda Mattsson, vilka båda
åtnjuta understöd från kommun. Beträffande sistnämnda änka vill utskottet
erinra, att framställning om pension till henne avslagits av 1928 års riksdag,
vilket motionären icke omnämnt.

Vidkommande därefter frågan om beredande av pension åt änkan Hammar
vill utskottet erinra, att denna fråga tidigare vid två olika tillfällen, nämligen
åren 1921 och 1926, i anledning av förslag av samme motionär varit
föremål för riksdagens prövning, något som motionären likaledes underlåtit
att omnämna.

Bankoutskottet vid 1921 års riksdag avstyrkte, efter att i ärendet hava
inhämtat yttranden av direktionen över flottans pensionskassa och statskontoret,
bifall till den då väckta motionen. Utskottets ståndpunkt föranleddes
dels av principiella betänkligheter, dels ock av det förhållandet, att
änkan Hammar vid mannens död endast uppnått 42 års ålder och syntes
vara frisk och arbetsför. Utskottets hemställan vann riksdagens bifall.

I utlåtande över den vid 1926 års riksdag väckta motionen anförde bankoutskottet,
att utskottet med hänsyn till 1921 års riksdags beslut ansåge det
innebära betänkligheter att tillstyrka pension åt änkan Hammar. I varje
fall syntes ett förslag i sådan riktning icke kunna framläggas på grundval
av den då föreliggande utredningen, vilken icke innefattade upplysningar
angående änkans ekonomiska förhållanden, sysselsättning och hälsotillstånd.
Därest vid en mera ingående utredning i angivna avseenden skulle påvisas
förhållanden, vilka funnes tala för beviljande av understöd åt änkan, syntes
enligt utskottets mening frågan om sådant understöd böra i vanlig ordning
göras till föremål för prövning av vederbörande myndigheter. På grund
av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid behandling av motionärens till innevarande års riksdag förnyade

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

framställning om pension åt änkan Hammar har utskottet — som av den
föreliggande utredningen icke blivit övertygat om att i detta fall för närvarande
föreligga sådana omständigheter, som böra föranleda pension —
icke funnit anledning frångå den ståndpunkt, vilken, på sätt ovan erinrats,
av 1926 års riksdag intagits beträffande sättet för ärendets vidare behandling.
Utskottet får alltså avstyrka bifall till motionärens förslag.

Vad slutligen beträffar frågan om pension åt änkorna Svensson och Matilda
Charlotta Mattsson, har utskottet icke funnit anledning till erinran mot
motionärens förslag härutinnan.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

a) att riksdagen, i anledning av förevarande motion
1:28, i vad den avser understöd åt daglönaren Anders
Svenssons änka Helena Svensson, född Olsdotter, och
korpralen Edvard Oskar Mattssons änka Matilda Charlotta
Mattsson, född Jonasson, må medgiva, att vardera
av bemälda änkor må från och med den 1 januari 1929
under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i
sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av 384 kronor; samt

b) att förevarande motion 1:28, i vad den avser understöd
åt daglönarna Frans Oskar Olssons änka Matilda
Olsson, född Larsdotter, Emanuel Anderssons änka Karolina
Andersson, född Karlsdotter, och Otto Wilhelm
Mattssons änka Hildegard Amanda Mattsson, född Nilsdotter,
samt månadslönaren Fritz Persson Hammars änka
Emelie Maria Hammar, född Jakobsson, icke må till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

24:o.

I en inom första kammaren av herr Östergren väckt motion nr 29 hemställes,
»att riksdagen ville besluta tillerkänna envar av följande änkor efter
daglönare vid flottans varv i Karlskrona, nämligen Carl Magnus Runo
Wiréens änka, Elin Wiréen, Oscar Leo Sandströms änka, Maria Lovisa
Sandström och Carl Johan Mattssons änka, Johanna Mattsson, från och
med den 1 januari 1929 ett årligt understöd av 384 kronor att utgå ur allmänna
indragningsstaten, så länge de förbliva i sitt nuvarande änkestånd.»

Beträffande motiveringen för förslaget i fråga får utskottet hänvisa till
motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas huvudsakligen följande:

Carl Magnus Runo Wiréen, född den 5 oktober 1851, antogs till skeppsgosse
den 1 maj 1865, överflyttades till matroskåren den 2 oktober 1874

Ang.

årligt understöd
åt tre
änkor efter
daglönare vid
flottans varv
i Karlskrona.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

samt erhöll den 13 februari 1882 avsked på egen begäran. Han antogs som
daglönare vid ekipagedepartementet av flottans varv i Karlskrona den 19
april 1884, utnämndes till förman den 11 maj 1907 och kvarstod i anställningen
till den 30 juni 1914, då han avgick med pension efter en väl vitsordad
tjänstetid av omkring 47 år. Han avled den 17 mars 1915, efterlämnande
änka Elin Wiréen, född Olsson den 21 mars 1854 och alltså nu
75 år gammal, som befinner sig i fattiga omständigheter.

Oscar Leo Sandström, född den 28 juni 1858, antogs som daglönare vid
ingenjördepartementet av flottans varv i Karlskrona den 1 mars 1874, erhöll
avsked den 14 oktober 1885, antogs åter den 5 januari 1887, befordrades
till förman den 1 november 1907 och avled den 19 maj 1916 efter en väl
vitsordad tjänstetid av omkring 40 år. Änkan, Maria Lovisa Sandström,
född Petersson den 14 november 1852 och alltså nu 76 år gammal, uppbär
månatligen i understöd från fattigvården 20 kronor samt i folkpension 11
kronor 80 öre.

Carl Johan Mattsson, född den 23 augusti 1851, var anställd som daglönare
vid ingenjördepartementet från den 29 mars 1876 till sin död den
11 juli 1911 eller i 35 år. Han efterlämnade, förutom änka Johanna
Mattsson, född Andersson den 18 februari 1863 och sålunda nu 66 år gammal,
åtta barn. Änkan, som sammanbor med samt försörjes av tre utav barnen,
uppbär i folkpension 18 kronor i månaden.

Utskottet vill erinra, att jämväl vid 1928 års riksdag motion förelåg om
beredande av understöd åt änkorna efter daglönarna Wiréen, Sandström och
Mattsson. Denna motion avslogs emellertid av riksdagen på hemställan av
bankoutskottet, vars ståndpunkt föranleddes av att ifrågavarande daglönare
avlidit respektive åren 1915, 1916 och 1911.

Vid den prövning, utskottet från ovan angivna utgångspunkter ägnat
den nu föreliggande framställningen, bar utskottet funnit sig böra tillstyrka
bifall till motionärens förslag, i vad det avser understöd åt änkan Wiréen.
Mannen Wiréen avled visserligen för en jämförelsevis lång tid sedan, men
änkan hade vid mannens frånfälle redan uppnått en ålder av 61 år. Däremot
bar utskottet icke kunnat tillstyrka bifall till årliga understöd åt
änkorna Sandström och Mattsson. Den förra åtnjuter, enligt vad handlingarna
utvisa, kommunalt understöd och den senare, som vid mannens
frånfälle för 18 år sedan endast uppnått en ålder av 48 år, bar numera
sin försörjning av sina barn.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

a) att riksdagen, i anledning av förevarande motion
1: 29, må medgiva, att daglönaren Carl Magnus Runo
Wiréens änka Elin Wiréen, född Olsson, må från och
med den 1 januari 1929 under sin återstående livstid,
så länge bon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
av 384 kronor; samt

b) att förevarande motion 1:29, i vad den avser understöd
åt daglönarna Oscar Leo Sandströms änka Maria
Lovisa Sandström, född Petersson, och Carl Johan Mattssons
änka Johanna Mattsson, född Andersson, icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

25:o.

I en inom första kammaren under nr 30 väckt motion har herr Östergren
hemställt, »att riksdagen ville besluta tillerkänna daglönaren vid flottans
proviantförråd nr 11 Mattis Andreasson Anderssons änka, Elin Andersson,
ett årligt understöd av 384 kronor att utgå ur allmänna indragningsstaten
från och med den 1 januari 1929, så länge hon lever i sitt nuvarande änkestånd».

Beträffande motiveringen för motionärens ifrågavarande förslag hänvisar
utskottet till vad motionen innehåller.

Av tillgängliga handlingar framgår, att daglönaren Mattis Andreasson Andersson,
som var född den 12 september 1865, varit anställd såsom daglönare
vid ingenjördepartementet av flottans varv i Karlskrona under tiden 27
april 1893—3 augusti 1895 och vid flottans proviantförråd från den 5 augusti
1895 till sin död den 27 december 1917; att hans efterlämnade änka
Elin Andersson, född Svensdotter den 25 oktober 1859 och alltså nu omkring
69 år gammal, uppbär i fattigvårdsunderstöd 15 kronor i månaden, i folkpension
28 kronor 20 öre i kvartalet samt i understöd från enskild kassa 5
kronor i månaden; samt att änkan synes sakna anhöriga, som kunna draga
försorg om henne.

Såsom av motionären erinras, innefattar den föreliggande motionen ett förnyande
av en vid 1928 år riksdag motionsvis gjord framställning om understöd
åt änkan Andersson, vilken framställning, sedan densamma avstyrkts
av bankoutskottet under hänvisning till att mannen avlidit redan år 1917,
icke föranledde någon riksdagens åtgärd.

Av utredningen i ärendet framgår, att änkan Andersson är i åtnjutande
av kommunalt understöd. Med hänsyn härtill har utskottet funnit
sig böra avstyrka bifall även till den i år väckta motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion 1:30 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Ang.

årligt understöd
åt änkan
Elin Andersson,
född
S vensdotter.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

26:o.

„ ,A"9'' I en inom andra kammaren väckt motion nr 12 har herr Törnkvist i

stad åt fem Karlskrona hemställt, »att riksdagen måtte bevilja följande änkor efter dagänkor
efter lönare vid Karlskrona varv, nämligen Hulda Maria Jaensson, Ebba Karo daglönare

vid Jm 9

flottans varv i ima Mollergren, fodd Lindstedt, Ingegärd Svensson, Sigrid Olsson och
Karlskrona. Ellen Maria Rundcrantz, samtliga i Karlskrona, ett årligt understöd åt var
och en av 384 kronor att utgå från 1 januari 1929 under deras återstående
livstid, så länge understödstagaren förbliver i sitt nuvarande änkestånd».

Beträffande de skäl, som av motionären åberopats till stöd för förslaget
i fråga, tillåter sig utskottet att hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas i förevarande ärenden huvudsakligen
följande:

Johan Viktor Jaensson, som avled den 25 juni 1928, var anställd vid
flottan under tiden 4 september 1888—13 september 1909, såsom daglönare
vid artilleridepartementet å flottans varv i Karlskrona från och med den
3 juni 1910 till och med den 31 mars 1911 samt såsom daglönare vid ingenjördepartementet
från och med den 8 juni 1915 till den 31 augusti 1926,
då han erhöll avsked med förtidspension. Hans efterlämnade änka Hulda
Maria Jaensson, född Sandell den 25 juni 1877 och alltså snart 52 år
gammal, lider enligt läkares intyg av vissa sjukdomar, varigenom hennes
arbetsförmåga är i hög grad nedsatt. Boet efter mannen utvisade en brist av
1,014 kronor 40 öre. Änkan saknar anhöriga i den ställning, att de i
nämnvärd mån kunna bidraga till hennes uppehälle.

Johan Emil Andreasson Mollergren, född 28 mars 1870, antogs som daglönare
vid ingenjördepartementet den 15 oktober 1892 och erhöll avsked
den 18 februari 1898. Han antogs ånyo vid samma departement den 6
september 1900 samt erhöll avsked med förtidspension den 31 januari 1927.
Före sin anställning som daglönare tjänade Mollergren som båtsman vid
flottan från och med den 2 oktober 1886 till och med den 30 april 1889.
Han avled den 20 februari 1928, efterlämnande änka Ebba Karolina Möllergren,
född Lindstedt den 2 augusti 1871 och alltså 57 år gammal. Änkan,
vilkens arbetsförmåga är i mycket hög grad nedsatt, intygas vara medellös
och synes sakna anhöriga, som kunna draga försorg om henne.

Jöns Petter Svensson, född 3 oktober 1855, anställdes som daglönare vid
ingenjördepartementet den 6 april 1875 och tjänstgjorde därefter till den 1
juli 1879, då han erhöll avsked. Han antogs åter den 14 september 1882
och tjänstgjorde sedermera till sin död den 2 november 1901. Han efterlämnade,
förutom änka Ingegerd Svensson, född Svensson den 18 juli 1856
och alltså nu 72 år gammal, fem barn, vilka icke i väsentlig mån kunna
bidraga till sin moders uppehälle. Änkan uppbär månatligen i fattigvårdsunderstöd
20 kronor samt i folkpension 11 kronor 70 öre.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Frans Vilhelm, Olsson, som avled den 17 juni 1909, var anställd vid
ingenjördepartementet dels under tiden 15 novemher 1876—28 februari
1877, dels under tiden 23 juli 1877—22 mars 1878, dels ock slutligen från
och med den 3 mars 1882 till sin död. Änkan Sigrid Olsson, född Stålhandske
den 22 juni 1855 och sålunda nära 74 år gammal, åtnjuter fattigvårdsunderstöd
med 25 kronor, folkpension med 11 kronor 70 öre samt
understöd från enskild kassa med 5 kronor, allt för månad räknat. Enligt
vad som intygats av vederbörande fattigvårdsmyndighet kan änkan endast
i ringa omfattning få hjälp av sina barn.

Carl Albert Rundcrantz, som avled den 20 november 1917, var anställd
vid sjömanskåren i Karskrona under tiden 17 september 1893—26 oktober
1900 samt vid artilleridepartementet därstädes från den 1 november 1900 till
sin död. Hans änka Ellen Maria Rundcrantz, född Svensson den 5 april 1870
och alltså nu 59 år gammal, lider enligt läkares intyg av vissa sjukdomar,
på grund av vilka hon är oförmögen att genom arbete förvärva sitt livsuppehälle.
Hon har en sjuklig dotter, med vilken hon sammanbor och vilken
sköter hemmet. Änkan har tidigare erhållit tillfällig hjälp från fattigvården
och tilldelades under mars månad 1929 ett kontant understöd av 40
kronor.

Vid prövning av de i nu förevarande motion gjorda framställningarna
har utskottet funnit skäl föreligga att tillstyrka desamma endast i vad de
avse årligt understöd åt änkorna Jaensson och Möllergren. Vad angår
övriga i motionen omförmälda änkor, nämligen efter daglönarna Svensson,
Olsson och Rundcrantz, framgår av utredningen, att samtliga äro i åtnjutande
av kommunalt understöd. Framhållas bör vidare, att ifrågavarande
daglönare avlidit för åtskilliga år sedan, Svensson år 1901, Olsson år 1909
och Rundcrantz år 1917. Ytterligare må erinras, att framställningar om
understöd åt änkorna Olsson och Rundcrantz förelågo jämväl vid 1928
års riksdag, men att dessa framställningar då avstyrktes av bankoutskottet
med hänsyn till den långt avlägsna tidpunkten för männens frånfälle.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

a) att riksdagen, i anledning av förevarande motion
11:12, i vad den avser understöd åt daglönarna Johan
Viktor Jaenssons änka Hulda Maria Jaensson, född Sandell,
och Johan Emil Andreasson Möllergrens änka
Ebha Karolina Möllergren, född Lindstedt, må medgiva,
att vardera av bemälda änkor må från och med den 1
januari 1929 under sin återstående livstid, så länge hon
förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av 384
kronor; samt

b) att förevarande motion 11:12, i vad den avser

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

understöd åt daglönarna Jöns Petter Svenssons änka
Ingegerd Svensson, född Svensson, Frans Vilhelm Olssons
änka Sigrid Olsson, född Stålhandske, och Carl Albert
Rundcrantz’ änka Ellen Maria Rundcrantz, född Svensson,
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

27:o.

Ang. I en inom andra kammaren av herrar Borggren och andre vice talmannen

Itöd^t^tkan Nilsson väckt motion nr 44 har hemställts, »att riksdagen måtte tillerkänna
Selma Svens- avlidne skräddarmästaren vid Skånska husarregementets intendenturverkSLarsson
81 hd er Olof Svenssons änka ett årligt understöd av 384 kronor att utgå från

den 1 januari 1929 under hennes återstående livstid.»

Beträffande motiveringen för yrkandet tillåter sig utskottet att hänvisa
till motionen.

Av motionen med däri åberopade handlingar framgår, att Olof Svensson,
som var född den 18 december 1848 och avled den 10 juni 1928, under
åren 1870—1924 utfört skrädderiarbete för Skånska husarregementet, därav
under 7 år såsom föreståndare för regementets skrädderi verkstäder; att han
av 1924 års riksdag tillerkänts en årlig pension av 800 kronor; att han vid
sin död efterlämnat, förutom änkan Selma Svensson, född Larsson den 12
september 1867 och alltså nu 61 år gammal, sex barn i svag ekonomisk
ställning; att änkan på grund av sjuklighet är oförmögen att försörja sig
genom arbete; att boet efter mannen utvisade en brist å 291 kronor 61 öre;
samt att änkan i en henne tillhörig, men skuldbelastad mindre egendom,
vilken utarrenderats, undantagit fri bostad.

utskottet. I betraktande av de omständigheter, som åberopats i motionen, vill utskottet
förorda, att ett årligt understöd av statsmedel beredes änkan Svensson,
och torde detta understöd såsom i motionen föreslagits böra bestämmas till
384 kronor samt utgå från och med den 1 januari 1929.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 44,
må medgiva, att förre skräddarmästaren vid Skånska
husarregementets intendenturverkstäder Olof Svenssons
änka Selma Svensson, född Larsson, må från och med
den 1 januari 1929 under sin återstående livstid, så
länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å allmänna
indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
av 384 kronor.

Bankoutskoltets utlåtande Nr 26.

28:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 49 har herr Andersson i
Stockholm hemställt, att riksdagen måtte bevilja skomakaren vid Svea
livgardes intendenturverkstäder Fredrik Magnus Nilssons änka Ulrika Vilhelmina
Nilsson, född Karling, »pension med belopp motsvarande vad
tidigare beviljats till änkor efter f. d. arbetare i statens tjänst».

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet hänvisa till motionen
med därvid fogade bilagor.

Av motionen jämte därvid fogade bilagor och i övrigt tillgängliga handlingar
framgår, att Fredrik Magnus Nilsson, som avled den 15 maj 1928,
under tiden 2 maj 1899—1 augusti 1927 arbetat såsom skomakare vid arméns
sadelmakeriverkstad, Göta livgardes, positionsartilleriets och Svea livgardes
skomakeriverkstäder under sammanlagt omkring 19 år; att han enligt statskontorets
beslut den 10 januari 1928 tillerkändes en förtidspension av 740 kronor,
beräknad efter en tjänstetid av 18 år; att han vid sin död efterlämnat, förutom
änka Ulrika Vilhelmina Nilsson, född Karling den 29 juli 1865 och
alltså nu 63 år gammal, tre barn, vilka icke äro i den ekonomiska ställning,
att de kunna bidraga till moderns uppehälle; samt att änkan enligt
intyg av vederbörande pastorsämbete är medellös.

Utskottet, som ansett sig böra tillstyrka beredande åt änkan Nilsson av
ett årligt understöd av 384 kronor, att utgå av allmänna indragningsstaten
från och med den 1 januari 1929, får hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 49,
må medgiva, att förre skomakaren vid Svea livgardes
intendenturverkstäder Fredrik Magnus Nilssons änka
Ulrika Vilhelmina Nilsson, född Karling, må från och
med den 1 januari 1929 under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, å
allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
av 384 kronor.

29:o.

I en inom andra kammaren under nr 82 väckt motion har herr Holmström
hemställt, »att riksdagen måtte besluta att tilldela förre eldaren vid Kungl.
Hälsinge regemente Carl Erikssons efterlämnade änka, Maria Eriksson, ett
årligt understöd från allmänna indragningsstaten å 384 kronor att utgå
fr. o. m. den 1 februari 1928 under hennes återstående livstid, så länge
hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd.»

Beträffande motiveringen hänvisar utskottet till motionen.

Ang.

årligt understöd
åt änkan
Ulrika Vilhelmina
Nilsson,
född Karling.

Utskottet.

Ang.

årligt understöd
åt änkan
Maria Eriksson,
född
Eriksson.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

Ang.

understöd åt
svinskötaren
8. Larssons
änka.

Av motionen jämte därvid fogade bilagor framgår, att Carl Eriksson,
som var född den 4 februari 1863, sedan år 1896 tjänat vid krigsmakten,
nämligen först vid militärskolan i Gävle såsom maskinist och gårdskarl
och sedan, efter Hälsinge regementes förflyttning till Gävle år 1909, såsom
eldare; att han, sedan han entledigats från nämnda befattning den 30 november
1927, av 1928 års riksdag tillerkänts en årlig pension av 996 kronor; att han
avlidit den 8 januari 1928 och vid sin död efterlämnat, förutom änka
Maria Eriksson, född Eriksson den 4 juli 1867 och alltså 61 år gammal,
fyra vuxna barn, vilka synas vara i svag ekonomisk ställning; samt att änkan
enligt läkares intyg är oförmögen till förvärvsarbete samt, enligt vad vederbörande
fattigvårdsstyrelse vitsordat, medellös.

Utskottet har ansett skäl föreligga att i här förevarande fall tillstyrka
ett årligt understöd av allmänna medel, och torde detta understöd såsom i
motionen föreslagits böra fastställas till 384 kronor. Beträffande den tidpunkt,
från vilken understödet bör utgå, vill utskottet erinra, att hittills i
liknande fall plägat tillämpas den principen, att understöd åt änka, beviljat
av riksdagen på grund av motionsvis gjord framställning, utgår från
och med ingången av det år, framställningen gjorts, oberoende av den
tidpunkt, då mannens dödsfall inträffat. I överensstämmelse härmed torde
det av utskottet nu förordade understödet böra utgå från och med den
1 januari 1929.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 82, må medgiva, att förre eldaren vid Hälsinge
regemente Carl Erikssons änka Maria Eriksson, född
Eriksson, må från och med den 1 januari 1929 under
sin återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt
nuvarande änkestånd, å allmänna indragningsstaten
uppbära ett årligt understöd av 384 kronor.

IV. Ang. socialdepartementet.

30 :o.

I en till riksdagen avlåten, den 1 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 60 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag, i punkten 7 föreslagit
riksdagen medgiva, att Amalia Kristina Jansson, född Nordström,
änka efter skötaren vid Uppsala hospital Karl Adolf Jansson, må, räknat
från och med den 1 februari 1928, under sin återstående livstid, så länge
hon förbliver änka, å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
av 384 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande.

Karl Adolf Jansson, som var född den 7 maj 1860, var anställd vid
Uppsala hospital såsom skötare under tiden från och med den 1 november
1887 till och med den 7 maj 1915. Genom styrelsens beslut den 23 september
1915 tillerkändes Jansson efter avsked från tjänsten ett årligt under-,
stöd av 785 kronor att från och med den 1 juni 1915 under hans återstående
livstid utgå av hospitalets medel. Jansson avled den 29 januari
1928.

Enligt den efter Jansson upprättade bouppteckningen uppgingo tillgångarna
i boet till 4,645 kronor 13 öre och skulderna till 1,050 kronor, vadan boet
alltså utvisade en behållning av 3,595 kronor 13 öre. Enligt ingivet läkarintyg
är änkan Jansson på grund av kronisk sjukdom oförmögen till arbete.
Förutom hustrun, född den 7 januari 1866, har Jansson efterlämnat tre
söner och en dotter. Alla sönerna äro gifta och befinna sig i tämligen
knappa ekonomiska omständigheter. Dottern, som är nervklen och bor tillsammans
med modern, har icke någon möjlighet att försörja sig.

Änkan Jansson var från och med den 1 maj 1885 till och med den 28
februari 1890 anställd såsom sköterska vid hospitalet. Under åren 1908—
1915 ägnade hon sig på det sätt åt vård av sinnessjuka, att hon och hennes
man i sin av hospitalet upplåtna bostadslägenhet hade patienter inackorderade
i familjevård.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Utskottet har på de i propositionen anförda skälen funnit sig böra biträda
Kungl. Maj:ts förslag och får alltså hemställa,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må av
riksdagen bifallas.

31:o.

I punkten 8 av förevarande proposition nr 60 har Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att Elna Larsson, född Mårtensson, änka efter
svinskötaren vid Lunds hospital Sven Larsson, må, räknat från och med
den 1 juni 1928, under sin återstående livstid, så länge hon förbliver änka,
å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd av 420 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande.

Sven Larsson, som var född den 27 januari 1852, var anställd vid Lunds
hospital och asyl dels såsom post- och stadsbud från och med den 1 september
1882 till och med den 21 februari 1902 och dels såsom svinskötare från
och med den 22 februari 1902 till och med den 31 december 1916.

Från och med den 1 januari 1917 intill sin död den 23 maj 1928 åtnjöt
Larsson enligt beslut av medicinalstyrelsen ett årligt understöd av 420
kronor. Den efter Larsson upprättade bouppteckningen utvisade en behållBihang
till riksdagens protokoll 1929. 8 samt. 18 höft. (Nr 26.) 4

Ang.

understöd åt
skötaren K.
A. Janssons
änka.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

Ang.

årligt understöd
åt polisuppsy
ningsmannen
L. J.
Forsströms
änka.

ning av 936 kronor 13 öre. Förutom hustrun efterlämnade Larsson en son
och tre döttrar, alla vuxna.

Den av Larsson innehavda befattningen såsom svinskötare medförde icke
rättighet för honom att inträda såsom delägare i civilstatens änke- och
pupillkassa. Han har därför icke haft möjlighet att genom erläggande av
avgifter till kassan bereda sin efterlevande hustru pension från kassan.

Änkan Larsson är född den 13 mars 1853. Hon har varit anställd vid
hospitalet såsom köksbiträde från och med den 1 augusti 1881 till och med
den 31 augusti 1883, då hon lämnade befattningen för att ingå äktenskap
med Sven Larsson. Efter sagda tid har hon under olika tidsperioder intill
utgången av år 1912 mot dagspenning arbetat i hospitalets tvättinrättning
och trädgård. Inalles har hon tjänstgjort vid hospitalet 26 år 9 månader.

Beträffande utredningen i övrigt tillåter sig utskottet att hänvisa till
propositionen.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot att änkan Larsson
tillerkännes något understöd av statsmedel, samt att detta understöd med
hänsyn till den långa tid, varunder änkan själv varit anställd i statens
tjänst, fastställes till något högre belopp än som i allmänhet plägat beviljas
änkor efter lägre befattningshavare vid statens sinnessjukvårdsanstalter.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

32:o.

I två likalydande motioner, nämligen inom första kammaren nr 149 av
herr Johansson, Johan Peter, och den andra inom andra kammaren nr 160
av herr Hedlund i Häste jämte två av kammarens övriga ledamöter, har
hemställts, »att riksdagen måtte bevilja änkan Tyra Ingrid Elisabet Forsström
en årlig pension å 600 kronor att utgå så länge hon lever ogift».

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen
nr 149 i första kammaren.

Av handlingar i ärendet inhämtas rörande Lars Jakob Forsströms anställningsförhållanden,
att han, som avled den 24 november 1926, tjänstgjort
vid Norrlands dragonregemente från och med den 19 augusti 1895 till och
med den 31 oktober 1902, vid Östersunds kombinerade brand- och poliskår
från och med den 25 augusti 1904 till och med den 14 november 1908, och
vid Östersunds poliskår från och med den 24 december 1908 till och med
den 15 september 1909; att han vidare varit anställd såsom polisman vid
statsbanebyggnaden Östersund—Ulriksfors under tiden 1 maj—30 september
1910; samt att han slutligen innehaft anställning såsom polisuppsyningsman
och polisman inom Bräcke municipalsamhälle från och med den 1 oktober
1910 intill sin död.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Hans avlöning såsom polisuppsyningsman i Bräcke utgick med 1,200
kronor för år, varav statens järnvägar och Bräcke municipalsamhälle bidrogo
med 300 kronor vardera och 600 kronor bestredos av anslaget å riksstaten
till avlöning av särskild polisstyrka på landet. Härtill kommo sedermera
dyrtidstillägg enligt samma grunder, som äro bestämda för befattningshavare
vid statens oreglerade verk. Från och med den 1 juli 1921 bar jämväl det
belopp, som tidigare utgått från statens järnvägar, direkt bestritts av statsmedel.

Forsström efterlämnade vid sin död, förutom änka Tyra Ingrid Elisabet
Forsström, född Backlund den 5 mars 1885 och alltså 44 år gammal, två
minderåriga barn, Sven Lars Olof och Karin Ingrid Brita, födda respektive
den 28 september 1919 och den 4 maj 1923. Änkan, som enligt läkarintyg
lider av svår sockersjuka och är vanför sedan barndomen, är på grund
därav oförmögen att genom arbete försörja sig och sina barn. Boet efter
Forsström utvisade en brist av 13,879 kronor 98 öre.

Utskottet vill erinra, att avlöningen till polismän på landet endast delvis
bestrides av statsmedel. Till avlöningen av nämnda polispersonal har staten
tidigare i regel bidragit med högst lika stort belopp, som av landsting,
kommuner eller enskilda för ändamålet ställts till förfogande. I anslutning
härtill har ock i de fall, då riksdagen funnit sig böra lämna bidrag till
kostnaden för pensionering av ifrågavarande anställningshavare, statens
bidrag beviljats under förutsättning, att lika stort belopp utginge av landsting,
kommun eller enskilda. Enligt den år 1925 antagna polislagstiftningen
bidrager staten med en tredjedel av kostnaden för pensioneringen av befattningshavare
vid polisväsendet, anställda för landstingsområde eller i polisdistrikt,
som utgöres av landsfiskalsdistrikt eller del därav.

Understöd åt efterlevande efter nämnda polispersonal har hittills icke»
utskottet veterligt, beviljats att utgå av statsmedel, om man bortser från
några enstaka fall, då riksdagen beviljat årliga understöd åt änkor efter
polismän, vilka dödats eller lidit större skada under tjänstutövning. Enligt
den nya polislagstiftningen utgår icke statsbidrag för pensionering av efterlevande
till befattningshavare vid polisväsendet.

Med hänsyn till vad nu anförts har utskottet icke velat tillstyrka, att
riksdagen under andra omständigheter än de i nyssnämnda undantagsfall
föreliggande skulle bevilja understöd av statsmedel åt efterlevande efter
polisman. I varje fall synes sådan förmån icke böra beslutas utan före"
gången utredning rörande de konsekvenser, som ett dylikt beslut skulle
kunna medföra för statsverket.

På grund av det anförda har utskottet ansett sig böra avstyrka bifall till
de föreliggande motionerna. Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motioner 1:149 och 11:160 icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.

pension åt
maskinisten
A. G. Glans’
änka.

Y. Ang. kommunikationsdepartementet.

33:o.

Kungl. Maj:t har i punkten 3 1 av en till riksdagen avlåten, den 1 februari
1929 dagtecknad proposition nr 51 föreslagit riksdagen medgiva, att maskinisten
Axel Gotthard Glans’ änka Anna Lovisa Glans, född Gillström, må
räknat från och med den 1 oktober 1928 under sin återstående livstid, så
länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, åtnjuta pension å allmänna
indragningsstaten till ett belopp av 300 kronor för år räknat.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande:

Mannen Glans, född den 5 maj 1877, hade sedan den 1 oktober 1918
varit anställd som maskinist vid värmecentralen i gamla riksdagshuset i
Stockholm och härför uppburit en årlig ersättning av 3,480 kronor jämte
dyrtidstillägg, varifrån dock gjorts avdrag för tjänstebostad. Glans hade
avlidit den 10 januari 1928. Änkan Glans, som vore född den 17 februari
1878, hade besörjt portvaktstjänsten i fastigheten samt i viss utsträckning
skött städningen därstädes; härför hade hon uppburit ett årligt arvode av
1,260 kronor, varå dyrtidstillägg ej beräknats. Med hänsyn till nödvändigheten
av att portvaktssysslan sköttes av den i fastigheten boende maskinistens
hustru hade byggnadsstyrelsen emellertid efter mannens död funnit sig nödsakad
att entlediga änkan Glans från hennes portvaktstjänst från och med ^
den 1 oktober 1928. Enligt läkarbetyg lede änkan Glans av nervsjukdom
samt vore på den grund icke fullt arbetsför.

Bouppteckningen utvisade en brist av 838 kronor 65 öre. Änkan Glans
hade tre vuxna barn, varav en dotter vore gift, en dotter hade anställning,
som gåve henne en knapphändig bärgning, och en son hade endast tillfällig
anställning.

Departementschefen har för egen del i ärendet framhållit, att den tid av
knappt tio år, varunder maskinisten Glans varit anställd i statens tjänst,
i betraktande av hittills tillämpade principer knappast syntes få anses tillräcklig
för att ensam kunna motivera understöd åt hans efterlämnade änka
även om, såsom här vore fallet, ömmande förhållanden kunde åberopas.
Emellertid syntes hänsyn böra tagas jämväl därtill, att änkan Glans själv
under mannens anställningstid haft en med städningsgöromål förenad portvaktssyssla
i statens tjänst, vilken hon dock till följd av mannens död måst
lämna. Det syntes under sådana förhållanden obilligt, att hon nu med av''
svag hälsa nedsatt arbetsförmåga lämnades helt utan ekonomiskt stöd från
statens sida.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

1 Beträlfande punkterna 1 och 2 av propositionen nr 51, se punkterna 41 och 42 i detta
utlåtande.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26. 53

Under åberopande av vad departementschefen anfört, får utskottet tillstyrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och alltså hemställa,

att riksdagen må hifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

Yl. Ang. ecklesiastikdepartementet.

34:o.

I en till riksdagen den 25 januari 1929 dagtecknad proposition nr 27 har
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, under punkten 121 föreslagit
riksdagen medgiva, att förre ämnesläraren vid institutet och förskolan
för blinda å Tomteboda Johan Wilhelm Eugén Holmertz’ änka Hilma Margareta
Susanna Holmertz, född Johansson, må från och med den 1 september
1928 under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, från allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 444 kronor, samt att nämnda makars son Per Johan Fritz Benedictus
må från och med samma dag till och med det kalenderår, varunder
han uppnår 18 års ålder, likaledes från allmänna indragningsstaten uppbära
ett årligt understöd av 144 kronor.

Av handlingarna i ärendet framgår, att Johan Wilhelm Eugén Holmertz
tjänstgjort såsom ämneslärare vid institutet och förskolan för blinda å Tomteboda
från och med den 1 juli 1897 till och med den 1 augusti 1912 samt
att han, då han sistnämnda dag vid uppnådd pensionsålder avgick från sin
befattning, på grund av sin korta tjänstgöringstid erhöll en pension av
endast 1,400 kronor för år. Då institutets ämneslärare år 1908 erhöllo rätt
till inträde i civilstatens änke- och pupillkassa, kunde Holmertz icke bliva
delägare i denna kassa, enär han då redan uppnått 60 års ålder. Han avled
den 25 augusti 1928, efterlämnande, förutom änkan, två barn Kristina Margareta
Susanna, född den 9 februari 1910, och Per Johan Fritz Benedictus,
född den 5 april 1912. Sökanden som är född den 20 juli 1883, är enligt
intyg av läkare på grund av en bensjukdom i sådan grad nedsatt till sin
arbetsförmåga, att hon ej kan genom eget arbete försörja sig själv. Enligt
handlingarna i ärendet bifogade intyg av vederbörande kyrkoherde, ordförande
i barnavårdsnämnd och ordförande i fatt i g vårdsstyrelse är änkan
Holmertz i stort behov av understöd till sitt och barnens uppehälle.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag
och hemställer alltså,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

1 Beträffande punkterna 1—It av propositionen nr 27, se utlåtande nr 24, punkterna 90—100.

Ang.

pension åt
f, ämnesläraren
J. W.
E. Holmertz
änka och
minderåriga
son.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.

understöd åt
i&ilcan efter
en deltagare i
Yegaexpeditionen.

35:o.

■ I en till riksdagen avlåten, den 8 februari 1929 dagtecknad proposition
nr 72 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen medgiva, att förre timmermannen Sven Anderssons änka Maria
Helena Andersson, född Petersdotter, må från och med den 1 augusti 1928
under sin återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
från allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd av 600
kronor.

Av utredningen i ärendet framgår bland annat följande:

»Såsom en gärd av det erkännande, varmed svenska folket hyllade förtjänsten
av ett stort och lyckligen utfört värv» anvisade 1880 års riksdag
i anledning av inom riksdagen väckta förslag om nationalbelöningar åt deltagarna
i den med ångaren Vega fullbordade kringseglingen av Asien åt
professorn A. E. Nordenskiöld och kaptenen i kungl. flottan sedermera amiralen
A. A. L. Palander af Vega ett årligt anslag av 4,000 kronor för dem
vardera att från och med år 1881 under deras återstående livstid utgå från
allmänna indragningsstaten, utan att dessa anslag finge tagas i beräkning
vid frågan om den pension, vartill de eljest kunde vara eller bliva berättigade,
varjämte riksdagen ställde till Kungl. Maj:ts förfogande på extra stat
för år 1881 ett belopp av 50,000 kronor, att av Kungl. Maj:t användas till
lämpliga belöningar åt övriga deltagare i förevarande forskningsfärd; och
hade riksdagen vid bestämmande av sistnämnda belopp, därvid det skulle
ankomma på Kungl. Maj:t att tilldela vederbörande belöningar i den form,
Kungl. Maj:t kunde pröva lämplig, antagit, att dymedelst icke någon belöning
borde komma att i värde understiga 1,000 kronor, vilket belopp syntes
vara tillräckligt för anskaffande åt män av besättningen å Vega av ett
eget hem för deras ålderdom, vilket enligt riksdagens mening vore den »säkerligen
mest kärkomna belöningen för deras ansträngningar och umbäranden.»

I Vegafärden deltog dåvarande timmermannen vid flottan Sven Andersson.
Från ovannämnda av riksdagen anslagna belopp å 50,000 kronor tillerkändes
genom Kungl. Maj:ts beslut den 7 maj 1880 Andersson en belöning av
1,000 kronor.

Hos Kungl. Maj:t har nu styrelsen för svenska sällskapet för antropologi
och geografi efter framställning av Anderssons änka Maria Helena Andersson,
född Petersdotter, anhållit om beredande av skäligen avpassad pension
åt henne.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att änkan Andersson är född den 1
januari 1851 och sedan den 22 juli 1928 änka efter timmermannen Andersson,
att hon icke år 1928 var taxerad vare sig till bevillning eller inkomstoch
förmögenhetsskatt samt att hennes ekonomiska ställning är sådan, att
hon på gamla dagar väl kan behöva något understöd.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26. 55

I ärendet har statskontoret den 23 januari 1929 avgivit utlåtande och
därvid anfört:

I anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen nr 136, punkt 12, gjorda
framställning om understöd åt två änkor efter deltagare i Vegaexpeditionen
beviljade 1925 års riksdag bland annat understöd å 500 kronor åt båtsmannen
Per Magnus Jansson Lustigs änka Stina Maria Jansson, född Andersdotter.
Ett motsvarande nyreglerat understöd utgör omkring 600 kronor.
På grund härav och då i förevarande fall synes böra beredas en förmån
svarande mot vad som beviljades förenämnda båtsmansänka, hemställer statskontoret,
det täcktes Kungl. Maj:t föreslå riksdagen medgiva, att timmermannen
Sven Anderssons änka Maria Helena Andersson, född Petersdotter,
må från och med den 1 augusti 1928 under sin återstående livstid, så länge
hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, från allmänna indragningsstaten
uppbära årligt understöd till belopp av 600 kronor.

Departementschefen har i ärendet anfört följande:

»Riksdagens avsikt med den nationalbelöning, som tillerkändes deltagarna
i Vegaexpeditionen, synes främst hava varit att bereda dem en tryggadr
ålderdom. Av handlingarna i nu föreliggande ärende framgår, att änkan
efter en av deltagarna i expeditionen befinner sig i knappa ekonomiska villkor,
vilket föranlett vederbörande att hos det allmänna för henne söka bistånd.
Då riksdagen redan tidigare behjärtat behov av understöd för änkor
till deltagarna i Vegaexpeditionen, synes det mig skäligt att jämväl i nu
förevarande fall ifrågasätta ett understöd av statsmedel. I likhet med vad
i framställningar till 1921 års riksdag om pension åt amiralen Palanders
änka samt till 1925 års riksdag om pensioner till kommendörkaptenen
Brusewitz’ änka och båtsmannen Lustigs änka från då föredragande departementschefens
sida framhölls, torde förevarande fråga icke böra bedömas
efter sedvanliga grunder för beräknande av änkepension utan snarare betraktas
ur den synpunkten, att avsikten med den av 1880 års riksdag beslutade
nationalbelöningen bör säkerställas. Mot det av statskontoret föreslagna
beloppet, 600 kronor, har jag ingen erinran att göra.»

Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i detta fall har utskottet
funnit sig böra biträda Kungl. Maj:ts förslag och hemställer alltså,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må av riksdagen
bifallas.

36:o.

I en till riksdagen avlåten, den 7 mars 1929 dagtecknad proposition nr Ang.

172 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen gistem j. E.
medgiva, att filosofie magistern John Elis Högbergs änka Dorotea Sophie ^k^och
Martha Högberg, född Schultze, och makarnas tre minderåriga barn Karl barn.
Ludvig Rolf, Karin Maria Gisela och Ernst Robert Börje må, räknat från
och med den 1 oktober 1928, åtnjuta årliga understöd från allmänna indragningsstaten,
änkan Högberg till belopp av 720 kronor att utgå under
hennes återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änke -

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

stånd, samt vart och ett av barnen till belopp av 180 kronor att utgå intill
utgången av det kalenderår, varunder barnet uppnått 18 års ålder.

Av handlingarna i ärendet framgår, att magister Högberg, som var född
den 13 februari 1885, tjänstgjort dels under 3 1/2 år såsom extra ordinarie
lärare vid kommunala mellanskolan i Katrineholm och under omkring 3
månader såsom vikarierande ämneslärare vid kommunala mellanskolan i
Gnesta, dels under omkring 3 år 3 månader såsom extra ordinarie ämneslärare
vid allmänna läroverk, nämligen under läsåret 1924/1925 vid högre
allmänna läroverket i Östersund samt under tiden den 1—27 februari 1926
vid realskolan i Enköping och från och med höstterminen 1926 till sin död
den 25 september 1928 vid förstnämnda läroverk. Under sin tjänstgöring
vid nämnda kommunala mellanskolor ägde magister Högberg att till statens
pensionsanstalt erlägga avgift för familjepensionering, och med anledning
därav åtnjuter hans änka, enligt uppgift från sagda pensionsanstalt en pension
å 78 kronor 40 öre årligen med därå jämlikt de i kungörelsen nr
267/1923 fastställda förmånligare grunder utgående dyrtidstillägg. Däremot
ägde Högberg, som vid allmänt läroverk innehade endast extraordinarie
anställning, jämlikt bestämmelserna i § 1 av reglementet för lärarnas vid
elementarläroverken nya änke- och pupillkassa (kungörelsen nr 381/1916),
respektive § 89 av reglementet för statens pensionsanstalt icke rätt att under
sin anställningstid i statens tjänst till nämnda kassa, respektive nämnda
pensionsanstalt erlägga avgifter för familjepensionering.

Högberg efterlämnade vid sin död änka, född den 18 februari 1892, och
tre omyndiga barn, födda respektive den 5 april 1918, den 20 november
1919 och den 4 mars 1921. Änkan befinner sig i svåra ekonomiska omständigheter.
Tillgångarna i boet hade vid mannens död varit 309 kronor
28 öre. På grund av i hög grad nedsatt synförmåga kan änkan icke förrätta
arbete, som kräver starkare synförmåga eller mera anstränger ögonen.
Ett av barnen lider av tuberkulos sjukdom och vistas för närvarande på
sanatorium.

Skolöverstyrelsen, som avgivit utlåtande i ärendet, har anfört, att överstyrelsen
visserligen känt sig något tveksam, huruvida understöd kunde beredas
änka efter statstjänsteman, som haft så kort anställning i statens
tjänst, som förhållandet vore i nu förevarande fall. Med hänsyn till de
ytterst behjärtansvärda omständigheter, som här förelåge, har överstyrelsen
emellertid hemställt, att understöd av statsmedel måtte beviljas änkan Högberg
och hennes tre minderåriga barn.

I avgivet utlåtande har statskontoret anfört, att starka skäl syntes vara
anförda för att fil. mag. Högbergs barn komme i åtnjutande av pension av
statsmedel. Vad anginge änkefru Högberg hade hon visserligen endast uppnått
en levnadsålder av 37 år, men då hon helt syntes vara i avsaknad av
ekonomiska tillgångar samt enligt läkarintyg hade i hög grad nedsatt syn -

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

förmåga, syntes det få anses vara med rättvisa och billighet överenstämmande,
att någon pension av statsmedel utverkades jämväl åt henne.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

I samband med nu förevarande proposition har utskottet till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta likalydande motioner, nämligen i första
kammaren nr 153 av herr Johansson, Johan Peter, och i andra kammaren
nr 153 av herrar Hedlund i Häste och Hedlund i Östersund, i vilka hemställts,
»att riksdagen måtte tilldela änkefru Dorofea Sophie Martha Högberg
samt envar av hennes minderåriga barn ett årligt understöd med 600
kronor till änkan, så länge hon lever ogift, och för varje barn 180 kronor
intill dess de uppnått 18 års ålder.»

Beträffande motiveringen hänvisar utskottet till motionen 1:153.

Utskottet vill erinra, att i de fall, då riksdagen beviljat understöd åt änkor
och barn efter befattningshavare i statens tjänst, vilka icke kunnat i statsanställnigen
förvärva familjepensionsrätt för sina efterlevande, såsom villkor
för understöds tilldelande tillämpats hland annat, att befattningshavaren
under viss, ej alltför kort tid varit anställd i statens tjänst. Såsom av utredningen
i ärendet framgår, utgör emellertid Högbergs sammanlagda anställningstid
i statstjänst endast omkring 3 år, under vilken tid han tjänstgjort
såsom extra ordinarie ämneslärare vid allmänt läroverk. Denna tid synes
utskottet vara alltför kort för att kunna motivera ett understöd av statsmedel
till Högbergs efterlevande. Trots de onekligen ömmande omständigheter,
som här åberopats, nödgas utskottet alltså ställa sig avvisande mot
de föreliggande framställningarna.

Utskottet hemställer alltså,

a) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr 172
icke må av riksdagen bifallas; samt

b) att de i ämnet väckta motionerna 1:153 och II: 153
icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

YII. Ang. jordbruksdepartementet.

37:o.

I en till riksdagen avlåten, den 15 mars 1929 dagtecknad proposition nr
202, har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, i punkten 1
föreslagit riksdagen

l:o) medgiva, att avlidne f. d. stallbetjänten vid Strömsholms hingstdepå
Per Alfred Linds änka Selma Augusta Lind, född Bodin, må komma i
åtnjutande av pension med 384 kronor om året, att utgå från och med den
1 september 1928, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd;

Motioner.

Utskottet.

Ang.

pension åt
f. d. stallbetjänten
vid
Strömsholms
hingst depå
P. A. Linds
änka.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

2:o) förklara, att pensionen må utgå i första rummet av det årliga överskott,
som kan uppstå å avkastningen av den hos pensionskassan för tjänstemännen
vid Strömsholms hingstdepå samt deras änkor och barn samlade
pensionsfond, sedan de årliga pensionsbeloppen till kassans övriga pensionärer
guldits, samt, i den mån detta överskott icke förslår för ändamålet, från
allmänna indragningsstaten.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att Per Alfred Lind, vilken
efter 54 års anställning såsom stallbetjänt vid Strömsholms hingstdepå lämnat
befattningen med utgången av oktober 1918 och därefter åtnjutit pension
till belopp av 900 kronor, vid sin död den 29 augusti 1928 efterlämnat
änka, som, född den 23 maj 1849, sålunda är 80 år gammal, samt tre barn;
att bouppteckningen visar brist i boet; att sökanden är medellös och oförmögen
att med arbete försörja sig; samt att barnens ekonomiska ställning
är sådan, att de icke kunna lämna nämnvärt bidrag till moderns underhåll.

Stuteriöverstyrelsen har i avgivet utlåtande i huvudsak anfört följande:

Enär utdelning av understöd från pensionsinrättningen för avskedade
stallbetjänter vid Strömsholms hingstdepå samt deras änkor och barn ävensom
från andra till depåförvaltningens förfogande stående understödsmedel
för år 1928 ägt rum redan innan sökandens man avled, kunde något understöd
från nämnda medel icke beredas henne förrän tidigast under 1929.

De till förfogande av förvaltningen vid Strömsholms hingstdepå stående
understödsmedlen vore följande:

a) ett genom Kungl. Maj:ts brev den 22 maj 1812 anvisat och fortfarande
utgående anslag av 337 kronor 50 öre om året, vilket belopp numera anordnades
från reservationsanslaget till uppehållande av hingstdepåernas och
stuteriets verksamhet;

b) ett belopp av högst 300 kronor om året, som enligt Kungl. Maj ds
brev den 16 oktober 1874 av till Strömsholms hingstdepå inflytande stobetäckningsavgifter,
i den mån dessa avgifter därtill försloge, avsattes för
pensionering av tjänstemän och betjänter vid depån;

c) ett belopp av 120 kronor om året, som enligt Kungl. Maj:ts brev den
6 juni 1914 utginge såsom ersättning för mistad dispositionsrätt till sex
tunnland jord i den s. k. Kvarnhagen, vilken jord förut varit anslagen till
pensionsinrättningen; samt

d) avkastningen av Halfvard Bergs år 1709 stiftade pensionsfond för avskedade
stallbetjänter samt deras änkor och barn vid Strömsholms hingstdepå,
vilken avkastning för närvarande utgjorde 99 kronor om året.

Sedan numera pensioneringen av stallbetjäningen vid statens hingstdepåer
blivit ordnad genom kungörelsen den 8 april 1925 (nr 87) med grunder för
pensionering av vissa icke-ordinarie befattningshavare vid Flyinge hingstdepå
och stuteri samt Strömsholms hingstdepå, användes ovan angivna
understödsmedel — tillhopa 856 kronor 50 öre om året — uteslutande till
understöd åt änkor och barn efter avlidna stallbetjänter.

Antalet understödstagare utgjorde för närvarande tio och understöden
uppginge alltså i medeltal till omkring 85 kronor om året. Härtill komme

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

de pensions- och dyrtidstillägg, som utbetalades av därtill avsedda statsmedel
enligt kungörelserna den 15 juni 1922 (nr 361) angående pensionstillägg åt
vissa änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst m. fl. samt
den 15 juni 1923 (nr 267) med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt
pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare i statens tjänst.
Inberäknat dessa tillägg samt ovannämnda enskilda donationsmedel utgjorde
understöden till ifrågavarande pensionerade änkor högst 230 kronor och lägst
177 kronor om året.

Stuteriöverstyrelsen ansåge, att de begränsade understödsmedel, som stode
till förfogande för nu ifrågavarande ändamål icke borde eller kunde uppdelas
på alltför många understödstagare, så framt understöden skulle vara
till någon verklig hjälp. Redan nu torde i detta avseende den gräns vara
uppnådd, som ej borde överskridas.

I sitt utlåtande den 3 november 1927 angående pension åt Kristina Bernhardina
Blomdahl, Augusta Maria Lindholm och Matilda Lovisa Vallenberg,
samtliga änkor efter befattningshavare vid Strömsholms hingstdepå, (se prop.
1928 nr 110 p. 1) erinrade stuteriöverstyrelsen, att 1927 års riksdag (prop. nr
83; R. skr. nr 216 p. 47) på Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning beviljat
pensioner om 384 kronor om året till envar av änkorna Hilda Lovisa Holm och
Sofia Albertina Bergström, vilkas avlidna män varit stallbetjänter vid Strömsholms
hingstdepå. I anledning av Kungl. Maj:ts framställning till 1928 års
riksdag om pensioner åt ovannämnda änkorna Blomdahl, Lindholm och Vallenberg
anförde emellertid riksdagen (skrivelse nr 354), att ett stort antal av nu
utgående pensioner till änkor efter statstjänare icke uppginge till högre belopp
än de, som i förevarande fall utginge från understödsmedlen vid Strömsholms
hingstdepå (för änkan Blomdahl 171 kronor, för änkan Lindholm
163 kronor samt för änkan Vallenberg 171 kronor om året, allt med inberäknande
av pensions- och dyrtidstillägg), samt att dessa låga pensioner
icke blivit av riksdagen höjda. Under sådana förhållanden hade riksdagen
ansett det betänkligt att i särskilda fall tillstyrka sådan pensionsförhöjning,
varför Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning icke blev av riksdagen
bifallen.

Beträffande nu föreliggande ansökning från änkan Lind vore, såsom ovan
framhållits, att märka, dels att hon ännu icke kommit i åtnjutande av
något understöd från Strömsholms hingstdepå och dels att sådant understöd
framdeles icke kunde komma henne till godo med mindre än att detta till
den del, som icke utgjordes av statens pensions- och dyrtidstillägg, måste
tagas från de förutvarande pensionärernas knappa underhåll.

På grund därav ansåge sig stuteriöverstyrelsen böra tillstyrka, att pension
bereddes sökanden, och därvid i första hand hemställa, att pensionsbeloppet
måtte, i likhet med vad riksdagen medgivit för änkorna Holm och Bergström,
bestämdes till 384 kronor om året, vilket belopp i och för sig ingalunda
torde kunna anses vara för högt för en medellös kvinna, som på
grund av hög ålder uppenbarligen icke kunde bidraga till sitt eget uppehälle.
Skulle emellertid med hänsyn till 1928 års riksdags ovannämnda
beslut det anses icke vara möjligt att åt änkan Lind utverka pension till
nämnda belopp, torde pensionen böra bestämmas åtminstone till sådant belopp,
att hon komme i åtnjutande av ungefär samma understöd, som övriga
pensionerade änkor erhölle från depåns understödsmedel, utan att tilldelandet
av underhåll åt henne föranledde minskning i de förutvarande pensionärernas
understöd. Beloppet borde i sådant fall bestämmas till 168 kronor om året,
å vilket belopp jämväl dyrtidstillägg torde få beräknas, så att summan av

Ang.

pension åt
stallbetjänten
vid Flyinge
hingstdepå och
stuteri P. K.

Sergqvists

änka.

60 Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

till henne utgående understöd av statsmedel komme att uppgå till omkring
230 kronor om året.

I likhet med vad förut ägt rum torde vid bifall härtill böra föreskrivas,
att pensionen i första rummet skulle utgå av det årliga överskott, som
kunde uppstå å avkastningen av den hos pensionskassan för tjänstemännen
vid Strömsholms hingstdepå samt deras änkor och barn samlade pensionsfond.
Stuteriöverstyrelsen finge emellertid därvid erinra att, så vitt kunde
bedömas, något överskott å denna avkastning icke under lång tid torde vara
att påräkna.

Statskontoret har i ärendet avgivit utlåtande och därvid anfört, att omständigheterna
i förevarande fall syntes vara sådana, som plägat föranleda
till utverkande av änkepension å 384 kronor.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

Med hänsyn till de omständigheter, som anförts i ärendet, har utskottet
icke velat motsätta sig Kungl. Majrts förslag, varför utskottet hemställer,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning.

38:o.

Uti punkten 21 av propositionen nr 202 har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
medgiva, att avlidne stallbetjänten vid Flyinge hingstdepå Per
Kristensson Bergqvists änka Else Bergqvist, född Jönsson, må, räknat från
och med den 1 februari 1929 under sin återstående livstid, så länge hon
förbliver i sitt nuvarande änkestånd, från allmänna indragningsstaten åtnjuta
en årlig pension av 240 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, bland annat, att änkan Bergqvist är
född den 24 mars 1850; att hennes man, Per Kristensson Bergqvist, som avled
den 26 januari 1929, varit anställd vid Flyinge hingstdepå i 37 år och år
1911 erhållit avsked med årligt understöd; att bouppteckningen efter stallbetjänten
Bergqvist utvisar en behållning av 5,148 kronor 87 öre, varav
4,000 kronor utgör taxeringsvärdet av en stärbhuset tillhörig fastighet
samt 966 kronor 87 öre i bank innestående penningar; att änkan Bergqvist
är på grund av ålder oförmögen att genom arbete förtjäna sitt uppehälle;
samt att makarna Bergqvist hava fyra barn, alla numera vid myndig ålder.

Stuteriöverstyrelsen har i ärendet anfört bland annat följande.

Vid Flyinge hingstdepå och stuteri funnes, i motsats till vad förhållandet
vore vid Strömsholms hingstdepå, icke några medel till depåförvaltningens
förfogande för beredande av understöd åt medellösa änkor och barn efter
avlidna stallbetjänter, utan dessa vore, ifall icke staten trädde hjälpande
emellan, hänvisade dels till den folkpension, som kunde tillkomma dem, och

Beträffande punkten 3 av propositionen nr 202, se utlåtande nr 24, punkten 6.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

dels till fattigvård från vederbörande kommun eller underhåll från försörjningspliktiga
anhöriga. Enligt uppgift från pensionsstyrelsen vore emellertid
änkan Bergqvist efter mannens frånfälle berättigad till en folkpension
av högst 140 kronor om året.

Under dessa förhållanden ansåge stuteriöverstyrelsen, att åt änkan Bergqvist
måtte beredas pension från allmänna indragningsstaten med samma
belopp, som av 1927 års riksdag tillerkänts änkorna efter stallbetjänter vid
Strömsholms hingstdepå Holm och Bergström, eller 384 kronor om året.
Skulle emellertid — med hänsyn till 1928 års riksdags beslut att avslå framställning
om pensioner åt änkorna efter stallbetjänter vid Strömsholms hingstdepå
Blomdahl, Lindholm och Wallenberg — det anses icke vara möjligt att
åt änkan Bergqvist utverka pension till nämnda belopp, torde pensionen böra
bestämmas åtminstone till sådant belopp, att hon komme i åtnjutande av
ungefär samma understöd, som tillkomme de äldsta stallbetjäntsänkorna vid
Strömsholms hingstdepå från där till förfogande stående understödsmedel.
Ifrågavarande understöd utgjorde högst 230 kronor om året, inberäknat pensions-
och dyrtidstillägg, och änkan Bergqvists pension från allmänna indragningsstaten
borde då bestämmas till 168 kronor om året.

Statskontoret har i avgivet utlåtande anfört följande.

Enligt statskontorets mening förelåge anledning att i detta fall bereda
något understöd. Vad beloppet beträffade ville statskontoret, dels med hänsyn
till vad 1928 års riksdag anfört i anledning av förenämnda i propositionen
nr 110 framlagda förslag om pension åt änkorna efter vissa befattningshavare
vid Strömsholms hingstdepå dels ock i betraktande därav, att
änkan Bergqvist icke alldeles saknade tillgångar samt jämväl syntes kunna
från sina barn påräkna något bidrag till uppehället, föreslå, att understödet
i detta fall sattes något lägre än det belopp av 384 kronor, som vanligen
plägade beviljas såsom änkepension, och lämpligen bestämdes till 240 kronor.
I övrigt funne statskontoret icke något att erinra mot stuteriöverstyrelsens
förslag.

Beträffande utredningen i övrigt tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet biträder Kungl. Maj:ts förslag och hemställer alltså,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.

understöd åt
fri! er innan
E. S. Falkenberg
och
hennes minderåriga
son
N. M. 0.
Falkenberg.

VIII. Ang. handelsdepartementet.

39:o.

I en till riksdagen avlåten, den 12 januari 1929 dagtecknad proposition
nr 17 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för samma dag, i punkten 21 föreslagit
riksdagen medgiva, att framlidne torvingenjören friherre Melcher Otto
Falkenbergs änka friherrinnan Ellen Sofia Falkenberg, född Spilhammar,
och makarnas minderårige son Nils Melcher Otto må från och med den 1
augusti 1928 å allmänna indragningsstaten åtnjuta årligt understöd änkan,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, med 900 kronor och
sonen till och med det år, varunder han uppnår 18 års ålder, med 300
kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas huvudsakligen följande.

Torvingenjören Falkenberg hade den 10 juli 1903 antagits i statens tjänst
som torvbiträde. Hanj hade blivit torvassistent den 1 maj 1904 och han
hade allt från och med år 1915 till sin inträffade död bestritt förordnande
såsom torvingenjör. Under hela sin tjänstetid hade han utmärkt sig för
största plikttrohet och visat ett synnerligt intresse för tjänsten.

Hans anställningsform hade emellertid ej varit sådan, att han och hans
efterlevande tillförsäkrats förmånen av pension, i det att ju torvstaten endast
varit uppförd å extra stat.

Som torvingenjör hade han åtnjutit ett årligt arvode av 4,000 kronor, vartill
kommit två personliga ålderstillägg, vartdera om 500 kronor, varav det
första från och med år 1920 och det andra från och med år 1925.

Falkenberg hade avlidit den 15 juli 1928 och såsom stärbhusdelägare
efterlämnat änka, som vore född år 1872, en myndig son, tre myndiga
döttrar och en omyndig son Nils Melcher Otto, född den 28 juni 1912
Boet, som utvisat en brist av 8,826 kronor 66 öre, hade den 4 oktober 1928’
förklarats avträtt till urarvakonkurs, vilken upphört den 17 oktober 1928
genom avskrivning enligt bestämmelserna i 185 § 4 mom. konkurslagen.

Änkan har uppgivit sig äga enskild egendom till ett värde av 9,200
kronor, men har hon framhållit, att avkastningen av densamma icke föresloge
att bestrida kostnaderna för hennes och den omyndige sonens uppehälle,
vartill komme, att äldste sonen på grund av nuvarande läge på
arbetsmarknaden endast tillfälligtvis kunde genom eget arbete försörja sig.

Kommerskollegium har avgivit utlåtande i ärendet och därvid erinrat,
att kollegium i skrivelse den 2 september 1921 hemställt om åtgärders vid 1

Beträffande punkten 1 av prop. nr 17, se utlåtande nr 24, punkten 114.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

tagande för torvstatens överförande å ordinarie stat och hade kollegium
därvid föreslagit, att torvingenjörerna skulle placeras i lönegraden B 13,
motsvarande nuvarande lönegraden B 21. Av statsflnansiella skäl samt
med hänsyn till ställningen inom torvhanteringen hade emellertid lönereglering
för torvstaten ansetts ej böra genomföras. Kollegium hölle dock fortfarande
före, att, om dylik lönereglering genomförts, den av kollegium föreslagna
placeringen i lönegrad varit den riktiga.

Under förutsättning att lönereglering för torvstaten blivit genomförd,
skulle änkan Falkenberg hava varit berättigad till pension till belopp av
1,160 kronor, vartill skulle hava kommit 40 procent förhöjning eller 464
kronor tills den omyndige sonen uppnått 21 års ålder.

Med hänsyn till de i nu ifrågavarande fall föreliggande ömmande omständigheter
finge kollegium tillstyrka, att framställning om pension till
ovan angivna belopp avlätes till riksdagen.

Även statskontoret har ansett goda skäl föreligga för beredande av understöd
av statsmedel åt torvingenjören Falkenbergs änka och minderårige son.
Pensionsbeloppen syntes emellertid böra fastställas till respektive 900 och
300 kronor eller samma helopp, som av 1925 års riksdag beviljades extra
lantmätaren C. G. Bergstrands änka och dotter.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen

Såsom framgår av utredningen i ärendet hade torvingenjören Falkenberg
såsom innehavare av en å extra stat uppförd befattning icke haft möjlighet
att genom inträde i någon av staten understödd kassa för familjepensionering
sörja för sina ef ter levandes uppehälle. Med hänsyn härtill och till
övriga i ärendet åberopade omständigheter synes det billigt, att änkan Falkenberg
och hennes minderåriga son beredas understöd av statsmedel. De
av statskontoret i sådant avseende föreslagna understödsbeloppen synas utskottet
vara väl avvägda.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Ivungl. Maj:ts ifrågavarande
framställning.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.

årligt understöd
åt fyrvaktaren
K.
J. F. Bergströms
änka.

40:o.

I en inom första kammaren väckt motion nr 8 har herr Leander hemställt,
»att fyrvaktaränkan Ada Ottilia Bergström, född Jönsson, må från
och med den 1 januari 1929 under sin återstående livstid, så länge hon
förbliver i sitt nuvarande änkestånd, från allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension å 384 kronor».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Pyrvaktaren Karl Josef Fridolf Bergström, som var född den 21 juli 1884,
anställdes vid lotsverket såsom lotslärling den 14 april 1903 samt antogs
efter att hava tjänstgjort vid olika lots- och fyrplatser ävensom å lotsångaren
Malmö den 9 december 1908 till fyrbiträde och den 26 januari 1912 till
fyrvaktare med placering vid Utklippans fyrplats. Han avled den 30 mars
1919, efterlämnande änka Ada Ottilia Bergström, född Jönsson den 17
december 1887 och alltså nu 41 år gammal, samt en minderårig son Karl
Olof, född den 2 juli 1918. Änkan är, enligt vad som vitsordats, medellös
och i behov av understöd. Hon lider enligt läkares intyg av organiskt
hjärtfel, på grund varav hennes arbetsförmåga är i väsentlig grad nedsatt.

Jämlikt kungörelsen den 23 december 1914 (nr 446) angående ändring av
§ 2 mom. 2 i förnyade reglementet för lotsverkets enskilda pensionskassa
den 28 september 1895 var befattningshavare, som under tiden från och
med den 14 februari 1885 till 1914 års utgång tillträtt ordinarie befattning
vid lotsverket, skyldig att, så framt han vore gift, genast eller, om han vore
ogift, framdeles så snart han ingått äktenskap bereda efterlevande änka och
minderåriga barn pension enligt kassans bestämmelser. Då fyrvaktaren
Bergström år 1912 tillträtt ordinarie befattning vid lotsverket, hade det
sålunda ålegat honom att genom inträde i nämnda kassa bereda pension
åt sina efterlevande. Av okänd anledning har han emellertid underlåtit
att göra detta, och på grund härav äro hans änka och minderåriga barn
icke i åtnjutande av pension från kassan.

Änkan Bergström har emellertid alltsedan år 1921 årligen efter därom
varje gång gjord ansökning erhållit understöd från lotsstyrelsen till belopp
av 100 kronor, varå ej utgått dyrtidstillägg. Detta understöd har utgått
från det till lotsstyrelsens förfogande ställda anslaget å 15,000 kronor till
beredande av understöd åt vissa förutvarande befattningshavare vid lotsverket
eller deras änkor och barn. För utdelning av understöd från nämnda
anslag skola tillämpas av Kungl. Maj:t i brev den 19 juni 1919 fastställda
grunder, och erfordras enligt dessa, att vederbörande skall vara medellös
och icke åtnjuta pension enligt nu gällande grunder; dock utgör åtnjuten

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

pension från lotsverkets enskilda pensionskassa icke hinder för erhållande
av understöd från nämnda anslag.

Enligt uppgift från lotsstyrelsen uppgick under år 1928 antalet understödstagande
från anslaget till 129, därav 55 änkor. De flesta av dessa
änkor eller sammanlagt 31 åtnjöto jämväl pension från lotsverkets enskilda
pensionskassa; övriga 24 änkor, vilka samtliga med undantag av änkan
Bergström voro mycket gamla, saknade dylik pension.

Såsom ovan erinrats, har riksdagen till lotsstyrelsens förfogande ställt ett
särskilt anslag å 15,000 kronor, avsett att efter lotsstyrelsens prövning av
inkomna ansökningar användas för beredande av understöd åt vissa förutvarande
befattningshavare vid lotsverket eller deras änkor och barn. Att
under sådana förhållanden riksdagen skulle, såsom i motionen ifrågasättes,
i ett särskilt fall bevilja understöd från allmänna indragningsstaten, kan
utskottet för sin del icke anse vara lämpligt. Enligt utskottets mening
torde prövningen av frågor rörande understöd till efterlevande efter befattningshavare
vid lotsverket i fortsättningen såsom hittills böra handhavas
av lotsstyrelsen. Med hänsyn härtill finner utskottet icke anledning taga
ståndpunkt till frågan om understöd till änkan Bergström, ehuruväl det vill
synas utskottet, som om det understöd, vilket hittills beviljats henne från
ovan omförmälda anslag, varit — särskilt i betraktande därav, att hon har
att sörja för ett minderårigt barn — väl ringa i förhållande till de understöd,
som under liknande omständigheter plägat beviljas av riksdagen till
änkor efter avlidna statstjänare.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion 1:8 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 saml. 18 håft. (Nr 26.)

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.

pension åt
f. forste bokhållaren
A. H.
Gottfriedz’
änka.

C. Pensioner eller understöd att utgå av aflärsdrivande
verks medel.

I. Trafikmedel.

41:o.

I en till riksdagen avlåten, den 1 februari 1929 dagtecknad proposition nr
51 har Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, i punkten 1
föreslagit riksdagen medgiva, att till förre förste bokhållaren Axel Henrik
Gottfriedz’ änka Albertina Josefina Gottfriedz, född Bergendahl, må av
trafikmedel utbetalas pension med ett årligt belopp av 552 kronor, att utgå
räknat från och med den 1 januari 1929 i enlighet med de grunder, som i
§§ 6 och 7 av gällande reglemente för statens järnvägars änke- och pupillkassa
stadgas rörande pensioner till änkor efter delägare i nämnda kassa.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande:

Mannen Gottfriedz, född den 4 juli 1847, hade den 15 maj 1884 erhållit
anställning som kamrerare vid Mellersta Hallands järnvägsbyggnad samt år
1886 blivit kamrerare, kassör och förrådsförvaltare vid Mellersta Hallands
järnväg. Då denna järnväg från och med den 1 januari 1896 övertagits av
statens järnvägar, hade han övergått i dessas tjänst såsom bokhållare, år
1908 befordrats till förste bokhållare och den 1 oktober 1914 avgått från
sin tjänst, varvid han erhållit pension från enskilda järnvägarnas pensionskassa,
i vilken han kvarstått som medlem. Gottfriedz, som vid avskedstagandet
uppburit ett årligt arvode av 3,600 kronor jämte ersättning för
bostad och bränsle med 1,100 kronor, hade avlidit den 20 mars 1928.

Änkan Gottfriedz är född den 26 juni 1871, och makarna hade ingått
äktenskap den 20 november 1898.

Bouppteckningen efter Gottfriedz utvisar en behållning av 6,450 kronor
10 öre; bland tillgångarna märkes en till 12,650 kronor taxerad bostadslägenhet
i Stockholm om 2 rum och kokvrå, varå emellertid vilar skuld
till vederbörande bostadsförening å närmare 11,000 kronor.

Änkan Gottfriedz lider enligt läkarintyg av nervsjukdom och åderförkalkning
samt är oförmögen till arbete.

Järnvägsstyrelsen har påpekat, att makarna Gottfriedz’ äktenskap ingåtts
efter det mannen fyllt 50 år, samt att Gottfriedz, som varit delägare i de
enskilda järnvägarnas pensionskassa, icke haft möjlighet att förvärva pensionsrätt
åt sin hustru vare sig i nämnda kassa eller hos statens järnvägar»
änke- och pupillkassa. Under erinran om att statsmakterna vid ett flertal

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

tidigare tillfällen beviljat pensioner till änkor efter befattningshavare vid
den s. k. Västkustbanan, i vilken Mellersta Hallands järnväg inginge, har
järnvägsstyrelsen hemställt, att änkan Gottfriedz måtte från och med den
1 januari 1929 erhålla en pension av trafikmedel till belopp av 552 kronor.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisas till propositionen.

Utskottet vill erinra, att riksdagen tidigare under omständigheter, liknande utskottet.
de nu föreliggande, beviljat pension åt änkor efter ordinarie befattningshavare
vid statens järnvägar. Även i dessa fall har det gällt änkor efter
befattningshavare, vilka övergått i statens järnvägars tjänst i samband
med statens övertagande av enskild järnväg och vilka saknat möjlighet
att bereda pensionsrätt för hustrun vare sig hos de enskilda järnvägarnas
pensionskassa eller genom inträde i statens järnvägars änke- och pupillkassa,
enär äktenskapet ingåtts efter det mannen fyllt 50 år. Vid sådant förhållande
finner sig utskottet böra tillstyrka bifall till den nu förevarande framställningen
om pension till änkan Gottfriedz. Det av Kungl. Maj:t föreslagna
pensionsbeloppet å 552 kronor har — i anslutning till vad som tidigare
tillämpats — avpassats i! viss relation till det belopp, som skulle hava
tillkommit vederbörande, därest mannen vid avskedstagandet varit delägare
i statens järnvägars änke- och pupillkassa. Utskottet har därför icke funnit
anledning till erinran mot beloppet och hemställer,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må av
riksdagen bifallas.

42:o.

I punkten 2 1 av nyssnämnda proposition nr 51 har Kungl. Maj:t vidare Ang.
föreslagit riksdagen medgiva, att förre verkstadsarbetaren Gustaf Konrad *trl^tunder''
Isidor Lindqvists änka Klara Lovisa Lindqvist, född Andersdotter, må stadlarbeta*
räknat från och med den 1 januari 1929 under sin återstående livstid, så TenG■ E- L
länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, av traflkmedel uppbära ett
årligt understöd av 384 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas bland annat följande:

Mannen Lindqvist, född den 8 december 1850, hade innehaft anställning
som kopparslagare vid statens järnvägar under tiden 29 juni 1881—30 maj
1885 samt därefter från den 19 februari 1886 till den 1 augusti 1919, då
han avgått med pension. Lindqvist hade avlidit den 15 april 1922.

Änkan Lindqvist vore född den 10 februari 1852. Behållningen i dödsboet
hade utgjort 1,984 kronor 73 öre. Änkan Lindqvist hade tre barn,
därav två söner, vilka vore gifta och hade barn samt kunde lämna blott
ringa eller ingen hjälp, och en hos modern boende dotter, vilken förtjänade
ett knappt uppehälle medelst trikåstickning. Förutom pension från allmänna

1 Beträffande punkten 3 av propositionen nr 51, se punkten 33 i detta utlåtande.

Ang.

årligt understöd
åt f.
baningenj ören
K. V. Tornborgs
änka.

Utskottet.

68 Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

folkpensioneringen å 145 kronor hade änkan Lindqvist åtnjutit ett understöd
från statsbaneföreningen Gör gott av 100 kronor om året. Enligt intyg
av vederbörande kyrkoherde levde änkan Lindqvist i sådana ekonomiska
villkor, att hon vore i stort behov av den sökta pensionen.

Beträffande utredningen i övrigt hänvisar utskottet till propositionen.

Utskottet har icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag
och hemställer alltså,

att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning må
vinna riksdagens bifall.

43:o.

I en inom första kammaren under nr 48 väckt motion har herr Julin,
Teodor, hemställt, »att riksdagen måtte besluta, att till förre baningenjören
vid statens järnvägar Karl Viktor Tornborgs änka, Sigrid Elvira Tornborg,
må från 1929 års ingång räknat utgå ett årligt understöd av statsmedel
under hennes återstående livstid av 1,200 kronor».

Beträffande motiveringen för förslaget i fråga får utskottet hänvisa till
motionen jämte därvid fogade bilagor.

Av handlingarna i ärendet framgår, att mannen Tornborg, som var född
den 25 februari 1848, tjänstgjort vid statens järnvägsbyggnader under åren
1874—1881, då han övergått i statens järnvägars tjänst; att han den 1 september
1888 befordrats till ordinarie baningenjör, från vilken befattning han
avgått med pension den 1 oktober 1914; att han den 4 april 1918 vid en
ålder av 70 år ingått äktenskap; att han avlidit den 20 april 1928, efterlämnande
änka Sigrid Elvira Tornborg, född Thomasson den 16 september
1875 och alltså 53 år gammal; samt att änkan är mindre bemedlad.

Enligt § 6 i reglementet för statens järnvägars änke- och pupillkassa måste
äktenskap, på grund varav anspråk å pension från kassan framställes, vara
ingånget före delägarens avskedstagande och innan han fyllt 50 år. Då
äktenskapet mellan makarna Tornborg ingåtts först efter det mannen erhållit
avsked från sin befattning vid statens järnvägar, äger änkan Tornborg
följaktligen icke åtnjuta pension från statens järnvägars änke- och
pupillkassa.

Av utredningen i ärendet framgår, att änkan Tornborg saknar pensionsrätt
i statens järnvägars änke- och pupillkassa på den grund, att äktenskapet
med förre baningenjören Tornborg ingåtts först sedan denne avgått
ur statens järnvägars tjänst. Det framgår vidare, att mannen Tornborg
vid äktenskapets ingående var 70 år gammal.

Motionären ifrågasätter nu, att änkan Tornborg skulle av statsmedel till -

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

erkännas visst årligt understöd. Detta förslag innebär sålunda, att staten
skulle övertaga en pensionering, som enligt reglementet för ovan omförmälda
kassa icke kan ifrågakomma. Utskottet har icke kunnat undgå att finna en
sådan åtgärd betänklig. Visserligen har riksdagen tidigare i vissa fall beviljat
pensioner till efterlevande efter vid statens järnvägar anställd ordinarie
personal, vilken saknat pensionsrätt i statens järnvägars änke- och pupillkassa.
Det har emellertid i intet av dessa fall gällt efterlevande efter befattningshavare,
vilka ingått äktenskap efter avgång ur tjänst. Med hänsyn
härtill och då ett bifall till den nu föreliggande motionen sannolikt skulle
medföra mindre önskvärda konsekvenser, har utskottet ansett sig böra avstyrka
bifall till densamma.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion I: 48 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

44:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 4 har herr Lovén hemställt,
»att riksdagen måtte besluta, att till änkan Anna Nilsson, född Sjöström,
skall ur trafikmedel utgå ett årligt understöd av fyrahundrafyrtiofyra (444: —)
kronor, så länge hon lever ogift och är i fattiga omständigheter».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Av i ärendet tillgängliga handlingar inhämtas, att Nils Petter Nilsson,
som avled den 23 september 1927, varit anställd vid statens järnvägar från
och med den 22 januari 1899 till sin död, därav såsom målare under tiden
22 januari 1899—15 maj 1900, såsom e. o. verkstadsförman under tiden
16 maj 1900—31 mars 1909 samt såsom e. o. verkstadsmästare under tiden
1 april 1909—23 september 1927; samt att hans änka Anna Nilsson, född
Sjöström den 23 augusti 1862 och alltså 66 år gammal, är medellös och
saknar anhöriga, som i nämnvärd mån kunna bidraga till hennes
uppehälle.

Utskottet, som biträder förslaget om årligt understöd åt änkan Nilsson
med i motionen ifrågasatt belopp, hemställer,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 4, må medgiva, att e. o. verkstadsmästaren Nils
Petter Nilssons änka Anna Nilsson, född Sjöström, må
från och med den 1 januari 1929 under sin återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
av trafikmedel uppbära ett årligt understöd av
444 kronor.

Ang.

årligt understöd
åt e. o.
verkstadsmästaren

N. P. Nilssons
änka.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

45:o.

Ang. I en inom andra kammaren väckt motion nr 15 har herr Höglund i

ttod^änkor Göteborg hemställt, »att riksdagen måtte bevilja envar av i Göteborg boefter
vissa vid satta änkorna Emma Charlotta Jonsson, född Andersdotter, Matilda Vilvägar^nstäil
Helmina Bengtsson, född Petterson, Emma Andersson, född Bjurström,
da personer. Betty Olsson, född Andersdotter, och Albertina Jansson, född Larsson, ett
årligt understöd av 384 kronor att utgå från och med den 1 januari 1929
under deras återstående livstid, så länge de förbliva i sitt nuvarande änkestånd».

Beträffande de skäl, som av motionären åberopats till stöd för förslaget
i fråga, tillåter sig utskottet att hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas i förevarande ärenden huvudsakligen
följande:

Verkstadsarbetaren August Jonsson, född den 6 januari 1848, var anställd
såsom filare vid statens järnvägars verkstad i Göteborg från den 21 november
1874 till den 1 mars 1918, då han avgick med pension. Han avled
den 14 mars 1922, efterlämnande änka Emma Charlotta Jonsson, född
Andersdotter den 22 september 1862 och alltså 66 år gammal, samt en dotter.
Boet efter mannen utvisade en behållning av 1,719 kronor 82 öre. Änkan
är enligt läkarintyg på grund av vissa sjukdomar oförmögen till arbete och
vårdas i hemmet av sin dotter.

Verkstadsarbetaren Jakob Leopold Bengtsson, född den 31 mars 1865,
var anställd såsom järnarbetare vid statens järnvägars verkstad i Göteborg
från den 2 oktober 1888 till sin död den 29 januari 1928. Hans änka
Matilda Vilhelmina Bengtsson, född Peterson den 19 juli 1866 och alltså
62 år gammal, är enligt läkares intyg oförmögen att genom eget arbete försörja
sig samt enligt intyg från vederbörande pastorsämbete medellös. I
boet efter mannen förefanns icke någon behållning.

Verkstadsarbetaren Anders Gustaf Andersson, född den 9 december 1857,
var anställd såsom snickare vid statens järnvägars huvudverkstad i Göteborg
från den 2 september 1884 till den 1 januari 1923. Han avled den
1 augusti 1928 och efterlämnade vid sin död änka Emma Andersson, född
Bjurström den 19 maj 1859 och alltså nära 70 år gammal. Änkan är på
grund av ålderssvaghet oförmögen att genom eget arbete försörja sig. I boet
efter mannen förefanns icke någon behållning.

Verkstadsarbetaren Per Olsson, född den 26 oktober 1845, var anställd
som timmerman vid statens järnvägars huvudverkstäder i Göteborg från
den 4 december 1875 till den 1 mars 1918, då han avgick med pension.
Han avled den 5 november 1925, efterlämnande änka Betty Olsson, född
Andersdotter den 31 augusti 1853 och alltså nu 75 år gammal. I boet efter
mannen förefanns icke någon behållning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Verkstadsarbetaren Anton Jansson, född den 25 februari 1860, var anställd
som sågare vid statens järnvägars huvudverkstad i Göteborg från den
30 september 1889 till den 1 mars 1922, då han avgick med pension. Han
avled den 18 november 1924. Hans änka Albertina Jansson, född Larsson
den 27 juni 1864 och alltså nära 65 år gammal, är enligt läkarintyg på
grund av sjukdom förhindrad att utföra tyngre eller mera ansträngande
arbete. Behållningen i boet efter mannen uppgick till 182 kronor 28 öre.

Beträffande de i motionen avsedda personerna synes av handlingarna
framgå, att de sakna anhöriga, vilka i nämnvärd mån kunna draga försorg
om deras uppehälle.

De omständigheter, som i förevarande fall åberopats, göra det enligt utskottets
mening billigt, att understöd av statsmedel beredas ifrågavarande
änkor. Understöden, vilka synas böra utgå av trafikmedel, torde på sätt i
motionen föreslagits böra bestämmas till 384 kronor årligen för envar av
änkorna samt utgå från och med ingången av år 1929.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 15,
må medgiva, att envar av verkstadsarbetarna August
Jonssons änka Emma Charlotta Jonsson, född Andersdotter,
Jakob Leopold Bengtssons änka Matilda Vilhelmina
Bengtsson, född Peterson, Anders Gustaf Anderssons
änka Emma Andersson, född Bjurström, Per Olssons
änka Betty Olsson, född Andersdotter samt Anton
Janssons änka Albertina Jansson, född Larsson, må från
och med den 1 januari 1929 under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
av trafikmedel uppbära ett årligt understöd av 384 kronor.

46:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 16 har herr Blomquist hemställt,
»att riksdagen måtte bevilja en var i Alvesta bosatta änkorna Eva
Lindgren, född Magnusson, och Anna Sofia Jonasson, född Svensson, ett
årligt understöd av trehundraåttiofyra (384) kronor, att utgå under deras
återstående livstid, så länge de förbliva i sitt nuvarande änkestånd».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas huvudsakligen följande:

E. o. vagn- och stallkarlen Sven Magnus Lindgren, född den 23 november
1849, var anställd vid statens järnvägar från den 1 november 1878 till den
1 mars 1918, då han erhöll avsked med pension. Han avled den 27 augusti
1927, efterlämnande änka Eva Lindgren, född Magnusson den 16 oktober

Utskottet.

Ang.

årliga understöd
åt två
änkor efter
e. o. vagnoch
stallkarlar
vid
statens järnvägar.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

Ang.

årligt understöd
åt verkstadsarbetaren
F. H.
Svenssons
minderåriga
barn.

1857 och alltså 71 år gammal. Änkan är medellös och saknar anhöriga,
som kunna försörja henne.

E. o. vagn- och stallkarlen Frans Gustaf Jonasson, född den 11 augusti
1858, var anställd vid statens järnvägar från den 1 april 1902 till den 1
september 1921, då han erhöll avsked med pension. Han avled den 22 juni
1926. Hans änka Anna Sofia Jonasson, född Svensson den 4 maj 1858 och
alltså omkring 71 år gammal, är medellös och saknar anhöriga, som i
nämnvärd mån kunna bidraga till hennes uppehälle.

Enligt utskottets mening synas jämväl i nu förevarande fall omständigheterna
vara sådana, att årliga understöd å 384 kronor höra beviljas av
riksdagen.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 16, må medgiva, att vardera av förra e. o. vagn- och
stallkarlarna Sven Magnus Lindgrens änka Eva Lindgren,
född Magnusson, och Frans Gustaf Jonassons änka
Anna Sofia Jonasson, född Svensson, må från och med
den 1 januari 1929 under sin återstående livstid, så
länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, av trafikmedel
uppbära ett årligt understöd av 384 kronor.

47:o.

I en inom andra kammaren av herr Höglund i Göteborg under nr 18
väckt motion hemställes, »att riksdagen måtte bevilja ett var av avlidne
filaren vid statens järnvägar Frans Herman Svenssons barn sonen Folke
och döttrarna Birgit Viola, Gerd Maria och Lisa Adele ett årligt understöd
av 100 kronor, att utgå från och med den 1 januari 1929».

Beträffande motiveringen för motionärens ifrågavarande förslag får utskottet
hänvisa till motionen.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att verkstadsarbetaren Frans Herman
Svensson, född den 12 juni 1890, varit anställd som filare vid statens
järnvägars huvudverkstad i Göteborg från den 17 februari 1919 till sin
död den 2 februari 1927; att han efterlämnat, förutom änka, Berta Kristina
Svensson, född Olsson den 28 juli 1883 och alltså 45 år gammal, fyra barn,
Folke, Britt Viola, Gerd Maria och Lisa Adele, födda respektive den 20
juli 1918, den 16 december 1919, den 12 juni 1921 och den 6 september
1923; att änkan är anställd som städerska vid statens järnvägar och härför
åtnjöt en inkomst under år 1928 av 925 kronor; samt att i boet efter mannen
icke förefanns någon behållning.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Med hänsyn till de omständigheter, som i ärendet åberopats, har utskottet
ansett sig böra tillstyrka, att, oaktat Svensson endast under jämförelsevis
kort tid, 8 år, varit anställd i statens tjänst, understöd tillerkännes hans
efterlevande i form av uppfostringsbidrag till makarnas minderåriga barn.
Ifråga om storleken av dessa understöd vill utskottet förorda ett belopp av
96 kronor till vart och ett av barnen.

Utskottet får sålunda hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 18, må medgiva, att vart och ett av avlidne verkstadsarbetaren
Frans Herman Svenssons och hans änka
Berta Kristina Svenssons, född Olsson, minderåriga
barn Folke, Britt Viola, Gerd Maria och Lisa Adéle
må från och med den 1 januari 1929 till och med utgången
av det kalenderår, under vilket barnet uppnår
18 års ålder, av trafikmedel uppbära ett årligt understöd
av 96 kronor.

48:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 36 hava herrar Fast och
Andersson i Löbbo hemställt, »att riksdagen måtte besluta tillerkänna stationskarlsänkan
Anna Maria Karlsson från Nässjö ett årligt understöd av
384 kronor, att utgå från och med den 1 januari 1929 under hennes återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd».

Beträffande motiveringen för förslaget i fråga tillåter sig utskottet hänvisa
till motionen jämte därvid fogade bilagor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Carl Johan Karlsson varit anställd
i statens järnvägars tjänst såsom e. o. bromsare under tiden 1 juli
1883—1 januari 1916, då han befordrats till e. o. stationskarl, vilken befattning
han innehaft till sin död den 18 oktober 1918; samt att hans änka
Anna Maria Karlsson, född Källström den 21 april 1867 och alltså 62 år
gammal, är medellös och saknar anhöriga, som i nämnvärd grad kunna
bidraga till hennes uppehälle.

Med hänsyn till e. o. stationskarlen Karlssons långvariga anställning i
statens järnvägars tjänst och övriga i ärendet föreliggande omständigheter
finner utskottet billigt, att understöd av statsmedel beviljas Karlssons efterlämnade
änka, och har utskottet icke funnit anledning till erinran mot vad
motionärerna i sådant avseende föreslagit.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II:
36, må medgiva, att e. o. stationskarlen Carl Johan
Karlssons änka Anna Maria Karlsson, född Källström,
må från och med den 1 januari 1929 under sin åter -

Utskottet.

Ang.

årligt understöd
åt e. o.
stationskarlen
C. J. Karlssons
änka.

Utskottet~

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

stående livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, av trafikmedel uppbära ett årligt understöd
av 384 kronor.

49:o.

Ang.

årligt understöd
åt omlastaren
A.
JohanssonRydbergs

änka.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 43 har herr Höglund i
Göteborg hemställt, »att riksdagen måtte bevilja änkan efter avlidne omlastaren
vid statens järnvägar Axel Johansson-Rydberg, Ida Karolina, född
Johansdotter Thor, ett årligt understöd av 384 kronor, att utgå så länge
hon befinner sig i sitt nuvarande änkestånd».

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet hänvisa till motionen.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Axel Johansson-Rydberg, som
avled den 21 augusti 1920, antagits vid statens järnvägar i tillfällig tjänst
såsom omlastare den 1 februari 1907 och i stadigvarande tjänst såsom omlastare
den 1 september 1919, vilken befattning han innehaft till sin död;
att han vid sitt frånfälle efterlämnat, förutom änka Ida Karolina Rydberg,
född Johansdotter Thor den 5 september 1878 och alltså nu 50 år gammal,
fyra barn, av vilka ett, sonen Gert Karl Gunnar, är fött den 4 juni 1914;
att de vuxna barnen icke äro i den ställning, att de kunna bidraga till moderns
försörjning; samt att änkan är medellös.

I motionen har såsom stöd för det framställda förslaget anförts bland
annat följande:

»Under arbete å statens järnvägar den 16 oktober 1917 ådrog sig omlastaren
vid nämnda järnvägar Axel Johansson-Rydberg sådan skada, att
den sjukdom, varav han den 21 augusti 1920 avled, enligt av järnvägsläkaren
den 25 oktober 1928 utfärdat intyg, var en följd av den ådragna
skadan. Enligt förefintlig rapport rörande olycksfallet erhöll Rydberg vid
omlastningsarbete ett så kraftigt slag i bröstet av veven till en kolkran, att
blodhostning härav uppstod, och från vilken sjukdom han aldrig återvann
full hälsa. Någon livränta eller understöd från statens järnvägar utgår
icke till änkan Rydberg. Då mera än 10 år förflutit från det olyckan
timade, är kravet på skadestånd preskriberat.»

över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört riksförsäkringsanstalten och
järnvägsstyrelsen.

Riksförsäkringsanstalten anför följande:

Vid tiden för det Axel Johansson-Rydberg den 16 oktober 1917 övergångna
olycksfallet var lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall
i arbete av den 5 juli 1901 gällande. Denna lag omfattade, bland annat,
den verksamhet, järnvägstrafik, vari uppgivna olycksfallet synes hava inträffat.

Jämlikt 4 §, 3:o, i nämnda lag skall, om olycksfallet inom två år medfört
döden, till änka, när äktenskapet slutits före olycksfallet, utgivas en
årlig livränta av 120 kronor från dödsfallet, så länge änkan lever ogift.
Krav om sådan ersättning skall enligt 13 § i lagen, vid äventyr av talans

Bankoutskottets utlåtande Nr 2(1. 75

förlust, mot arbetsgivare anhängiggöras inom två år från det döden inträdde.
Enligt kungörelse den 10 juni 1921 (nr 410) äger änka efter arbetare, som
genom olycksfall i statens tjänst ljutit döden, från och med år 1921 uppbära
tilläggsersättning, motsvarande 125 procent av livräntans belopp. Dylik
tilläggsersättning hade tidigare enligt kungörelse den 28 juni 1918 (nr 522)
utgått med 75 procent av livräntans belopp.

Johansson-Rydberg avled först den 21 augusti 1920, och krav om ersättning
i anledning av dödsfallet synes icke hava framställts inom ovan angivna
tid av två år därefter. Även om döden förorsakats av det uppgivna
olycksfallet — något som riksförsäkringsanstalten med stöd av den utredning,
som föreligger, icke med säkerhet kan bedöma — skulle den avlidnes
änka alltså icke ägt utbekomma livränta enligt ifrågavarande lag.

Järnvägsstyrelsen anför följande:

Enligt de principer efter vilka riksdagen hittills beviljat understöd till
änka efter icke pensionsberättigad tjänstehavare har såsom förutsättning
för understödets tilldelande gällt, bland annat, att änkan på grund av ålder
eller sjuklighet varit oförmögen till arbete.

Änkan Rydberg är endast omkring 50 år gammal och torde sålunda icke
på grund av sin ålder vara i avsevärd mån hindrad att genom eget arbete
bidraga till sin försörjning.

Så vitt av handlingarna i ärendet framgår, torde hon icke heller vara
arbetsoförmögen på grund av sjuklighet.

I motionen har såsom särskilt skäl för bifall till densamma framhållits, att
mannen Rydberg avlidit på grund av sjukdom, som han skulle hava ådragit
sig i samband med olycksfall i tjänsten. Då — såsom framgår av ett av riksförsäkringsanstalten
i ärendet avgivet utlåtande — det icke är möjligt med
ledning av tillgängliga handlingar avgöra, huruvida Rydbergs död förorsakats
av olycksfall i arbete, torde hänsyn icke kunna tagas till åberopade
förhållanden.

På grund av det anförda finner sig styrelsen förhindrad tillstyrka, att
änkan Rydberg tilldelas understöd för egen del.

I betraktande av Rydbergs relativt långa anställningstid vid statens järnvägar
vill styrelsen däremot icke motsätta sig, att det yngsta av Rydbergs
efterlämnade barn av riksdagen tilldelas något understöd i form av uppfostringsbidrag
intill dess det uppnått 18 års ålder. Beloppet av ett sådant
understöd synes styrelsen skäligen kunna bestämmas till 120 kronor för är.

Statskontoret har för egen del framhållit, att omständigheterna i detta
fall knappast syntes böra föranleda till annan åtgärd än, såsom järnvägsstyrelsen
ifrågasatt, till beredande av understöd åt änkan Rydbergs yngsta
barn, sonen Gert Karl Gunnar, till belopp av 120 kronor årligen intill utgången
av det kalenderår, varunder han uppnådde 18 års ålder. Understödet
syntes böra utgå från ingången av år 1929 och bestridas av trafikmedel.

Av utredningen i ärendet framgår, att Rydbergs anställning i statens
järnvägars tjänst endast uppgått till omkring 12 år, samt att hans efterlevande
änka icke på grund av sjuklighet är arbetsoförmögen. Vid sådana
förhållanden synes enligt utskottets mening understöd åt änkan icke böra
ifrågakomma. Icke heller finner utskottet vad i motionen anförts rörande

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.

årligt understöd
åt e. o.
lokreparatören
0. Svenssons
änka.

Utskottet.

orsaken till mannens död kunna — med hänsyn till vad riksförsäkringsanstalten
framhållit — läggas till grund för beviljande av dylikt understöd.
I betraktande av här föreliggande ömmande omständigheter har
emellertid utskottet icke velat motsätta sig, att, såsom järnvägsstyrelsen och
statskontoret föreslagit, änkan Rydbergs minderårige son Gert Karl Gunnar
beredes årligt understöd i form av uppfostringsbidrag till belopp av 120
kronor, att utgå av trafikmedel intill utgången av det kalenderår, varunder
han uppnår 18 års ålder.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 43, må medgiva, att avlidne omlastaren Axel Johansson-Rydbergs
och hans änka Ida Karolina Rydbergs,
född Johansdotter Thor, minderårige son Gert Karl
Gunnar må från och med den 1 januari 1929 till och
med utgången av det kalenderår, under vilket barnet
uppnår 18 års ålder, av trafikmedel uppbära ett årligt
understöd av 120 kronor.

50:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 45 har herr B or g gr en hemställt,
»att riksdagen måtte tillerkänna avlidne lokreparatören Olof Svenssons
efterlevande änka ett årligt understöd av 384 kronor att utgå från den
1 januari 1929 under hennes återstående livstid».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen jämte därvid
fogade bilagor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Olof Svensson, född den 1 december
1857, varit anställd vid statens järnvägar såsom verkstadsarbetare
under tiden 2 november 1889 — 1 oktober 1905 och därefter som e. o. lokreparatör
till den 1 april 1921, då han erhöll avsked med pension; att han
avled den 15 juli 1924, efterlämnande, förutom änka Johanna Maria Svensson,
född Möller den 3 april 1866 och alltså 63 år gammal, tre vuxna barn;
att änkan på grund av grön starr på båda ögonen lider av avsevärd nedsättning
i arbetsförmågan; att boet efter mannen utvisat en behållning av
11,102 kronor 50 öre, vari ingått en till 9,000 kronor taxerad fastighet, vilken
sedermera försålts för 12,000 kronor; samt att änkan, enligt vad som
vitsordats av fattigvårdsstyrelsens ordförande i Ängelholm, nu förfogar över
omkring 2,000 kronor och är att betrakta såsom mindre bemedlad.

Med hänsyn till de omständigheter, som nu i förevarande fall åberopats,
finner utskottet sig böra tillstyrka, att änkan Svensson tillerkännes något
understöd av statsmedel. Detta understöd torde emellertid, då änkan icke
är helt medellös, icke böra fastställas till högre belopp än 324 kronor.

Utskottet hemställer alltså,

Bankoutskottets utlåtande Nr 26. 77

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 45, må medgiva, att e. o. lokreparatören Olof Svenssons
änka Johanna Maria Svensson, född Möller, må
från och med den 1 januari 1929 under sin återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
av trafikmedel uppbära ett årligt understöd av
324 kronor.

51:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 47 har herr Andersson i
Katrineholm hemställt, »att riksdagen måtte medgiva, att änkan efter avlidne
e. o. vagn- och stallkarlen A. W. Tornberg, Alma Tornberg, Katrineholm,
må från och med innevarande års början under sin återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, få uppbära en
årlig pension av 384 kronor».

Beträffande motiveringen hänvisar utskottet till motionen.

Av tillgängliga handlingar framgår, att e. o. vagn- och stallkarlen Anders
Wilhelm Tornberg varit anställd hos statens järnvägar från den 1 februari
1876 till den 1 mars 1918, då han erhöll avsked med pension; att han
avlidit den 19 maj 1926 och efterlämnat, förutom änka Alma Antonia
Tornberg, född Lövgren den 2 september 1851 och alltså 77 år gammal,
två döttrar, vilka emellertid äro ur stånd att lämna bidrag till modems
uppehälle; samt att änkan är medellös.

Utskottet har ansett sig böra tillstyrka, att ett årligt understöd beredes
änkan Tornberg till belopp, som av motionären föreslagits. Understödet
synes böra utgå från ingången av år 1929 och bestridas av trafikmedel.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 47,
må medgiva, att e. o. vagn- och stallkarlen Anders
Wilhelm Tornbergs änka Alma Antonia Tornberg, född
Lövgren, må från och med den 1 januari 1929 under
sin återstående livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, av trafikmedel uppbära ett årligt
understöd av 384 kronor.

52:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 76 har herr Lundquist i
Rotebro hemställt, »att riksdagen måtte medgiva att till avlidne ritaren vid
statens järnvägar Carl Axel Lillieskölds efterlämnade änka Elin Lilliesköld,
Råsunda, må utgå ett årligt understöd av 600 kronor».

Ang.

årligt understöd
åt e. o.

vagn- och
stallkarlen A.
W. Tornbergs
änka.

Utskottet.

Ang.

årligt understöd
åt ritaren
C. A. LiUieskölds
änka.

TJtskottet.

78 Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Beträffande motiveringen för förslaget i fråga får utskottet hänvisa till
motionen jämte därvid fogad bilaga.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Carl Axel Lilliesköld, som var
född den 23 juni 1848, varit anställd vid statens järnvägar såsom extra
ritare under åren 1876—1878 och såsom ordinarie ritare under tiden 1
januari 1879—30 september 1915, då han erhöll avsked med pension; att
han den 30 maj 1915 vid en ålder av nära 67 år ingått äktenskap; att han
avlidit den 6 maj 1925, efterlämnande änka Elin Lilliesköld, född Bydén
den 31 januari 1867 och alltså 62 år gammal; samt att änkan enligt vad
som intygats av vederbörande pastorsämbete är i behov av hjälp.

Enligt § 6 i reglementet för statens järnvägars änke- och pupillkassa skall
äktenskap, på grund varav anspråk å pension från kassan framställes, vara
ingånget före delägarens avskedstagande och innan han fyllt 50 år. Dock
må den, som ingår äktenskap efter uppnådda 50 år och fortfarande är anställd
i ordinarie tjänst vid statens järnvägar, kunna såsom delägare förvärva
pensionsrätt för sina efterlevande, så framt han till kassan erlägger
avgifter, motsvarande fulla värdet av sådan förmån, därvid vederbörlig hänsyn
skall tagas till av honom förut till kassan inbetalda avgifter.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen ingingo makarna Lilliesköld
äktenskap, efter det mannen fyllt 50 år, men då han därvid fortfarande
var anställd i ordinarie tjänst vid statens järnvägar, hade han ägt
rätt att mot erläggande av stadgade avgifter förvärva pensionsrätt i kassan
för änkan. Han underlät emellertid att göra detta, och i följd därav äger
änkan Lilliesköld icke åtnjuta pension från nämnda kassa. Enligt vad utskottet
inhämtat, belöpte sig ifrågavarande avgifter till 1,555 kronor 85 öre.

Utskottet har under punkten 43 här ovan uttalat betänkligheter mot beviljande
av pension av statsmedel åt änka efter ordinarie befattningshavare
vid statens järnvägar, vilken ingått äktenskap efter avgång ur tjänsten, och
till följd därav saknat pensionsrätt i statens järnvägars änke- och pupillkassa.
I nu förevarande fall har visserligen äktenskapet slutits, under det
mannen fortfarande varit i tjänst men endast några månader, innan han
efter uppnådd pensionsålder erhöll avsked från sin befattning. Vid sådant
förhållande finner utskottet icke anledning att beträffande nu förevarande
framställning intaga en annan ståndpunkt än den utskottet intagit i fråga
om den ovan under punkten 43 omförmälda framställningen. Utskottet
anser sig alltså böra avstyrka bifall till den föreliggande motionen.

Utskottet hemställer förty,

att förevarande motion II: 76 icke må till någon riks dagens

åtgärd föranleda.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

53:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 77 har herr Lundquist i
Ro tebro hemställt, »att riksdagen måtte medgiva, att till avlidne ritaren
vid statens järnvägsbyggnader Hjalmar Styrbjörn Flodérus’ änka må utbetalas
ett understöd av 500 kronor om året samt till vart och ett av barnen
intill dess de uppnått en levnadsålder av 18 år ett understöd av 200 kronor
om året».

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen
med därvid fogade bilagor.

Av motionen med däri åberopade handlingar framgår, att Hjalmar Styrbjörn
Flodérus, som avled den 22 oktober 1928, varit anställd såsom ritbiträde
vid Porjus kraftverksbyggnad från och med den 1 oktober 1911 till
och med den 31 augusti 1916 och såsom ritare vid statens järnvägsbyggnader
under tiden från och med den 1 september 1916 till sin död; att han
efterlämnat, förutom änka Annie Ulrika Flodérus, född Nyberg den 28 juli
1888 och alltså 40 år gammal, fyra barn, Sigrid, Björn Gustaf Uno, Hjalmar
Tore och Hans Åke, födda respektive den 22 februari 1915, den 28 februari
1917, den 5 juli 1920 och den 3 april 1922; samt att behållningen i boet
efter mannen uppgick till 3,236 kronor 50 öre.

Utskottet vill erinra, att järnvägsstyrelsen i sitt ovanberörda utlåtande
över statskontorets den 12 november 1928 framlagda utredning rörande riktlinjer
för beviljande av understöd av statsmedel åt efterlevande efter vissa
statsanställda uttalat såsom sin uppfattning, att efterlevande till tjänstemän
vid statens järnvägsbyggnader ej syntes böra ifrågakomma till erhållande
av dylikt understöd. Nämnda tjänstemän åtnjöte nämligen i form av högre
avlöning än motsvarande tjänstemän vid statens järnvägar ersättning för
att de ej ägde medlemskap i statens järnvägars änke- och pupillkassa och
vore därför i tillfälle att exempelvis genom försäkringar skydda sina efterlevande.
Enligt utskottets mening synas goda skäl vara anförda för den
av järnvägsstyrelsen uttalade uppfattningen.

På sätt framgår av utredningen rörande den i nu föreliggande motion
gjorda framställningen om understöd åt ritaren Flodérus’ efterlevande, har
Flodérus’ statsanställning huvudsakligen och under senare delen av anställningstiden
varit förlagd till statens järnvägsbyggnader. Med hänsyn härtill
har utskottet, i anslutning till järnvägsstyrelsens ovan omförmälda uttalande,
ansett sig böra avstyrka bifall till den ifrågavarande motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion II: 77 icke må till någon riks dagens

åtgärd föranleda.

Ang.

årliga understöd
åt ritaren
Hjalmar
S. Flodérus?

änka och
minderåriga
barn.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

54:o.

Ang. I en inom andra kammaren väckt motion nr 80 har herr Bäcklund hem årligt

under- , .

stöd åt e. o. ställt, »att riksdagen matte medgiva, att förre e. o. stationskarlen vid statens
statumsicarien järnvägar i Töreboda Per Johan Källmans änka, Anna-Lisa Källman, född
niani änka. Johansson, må från och med den 1 januari 1929, så länge hon förbliver i
sitt nuvarande änkestånd, uppbära en årlig pension av 384 kronor».

Beträffande motiveringen för yrkandet anhåller utskottet att få hänvisa
till motionen.

Av motionen jämte tillgängliga handlingar inhämtas, att Per Johan Källman,
som avled den 6 april 1928, varit anställd i Svea livgarde under åren
1880—1889, vid statens järnvägars banavdelning från den 1 maj 1900 till
hösten 1902 och därefter vid trafikavdelningen, där han den 15 januari
1903 antagits till e. o. stationskarl, vilken befattning han innehaft till den
31 oktober 1921, då han avgick med pension; att hans efterlämnade änka
Anna-Lisa Källman, född Johansson den 13 augusti 1858 och alltså 70 år
gammal, endast äger en liten, ej taxerad stugebyggnad, innehållande ett rum
och kök; samt att hon på grund av sjukdom och ålderdomssvaghet är oförmögen
till arbete.

utskottet. Utskottet, som biträder förslaget om årligt understöd åt änkan Källman
med i motionen föreslaget belopp, får hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 80,
må medgiva, att förre e. o. stationskarlen Per Johan
Källmans änka Anna-Lisa Källman, född Johansson,
må från och med den 1 januari 1929 under sin återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, av trafikmedel uppbära ett årligt understöd
av 384 kronor.

55:o.

Ang. I en inom andra kammaren väckt motion nr 156 har herr Dahlén hem SfÄ

»att riksdagen måtte bevilja avlidne banarbetaren Johan Roséns änka

arbetaren Anna Matilda Rosén i Svartöstaden, Luleå, ett årligt understöd att utgå
änka under hennes återstående livstid».

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att Johan Rosén, född den 10 augusti
1859, innehaft oavbruten anställning såsom stadigvarande banarbetare vid
statens järnvägars 24:e bansektion från och med den 5 november 1904 till

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

sin död den 6 augusti 1923; samt att hans änka Anna Matilda Rosén, född
Strandberg den 18 april 1863 och alltså 66 år gammal, är medellös och
synes sakna anhöriga, som i nämnvärd grad kunna bidraga till hennes
uppehälle.

De omständigheter, som i motionen åberopats, göra det enligt utskottets
mening billigt, att staten i förevarande fall träder hjälpande emellan. Detta
synes böra ske genom beviljande åt änkan Rosén av ett understöd under
hennes återstående livstid till belopp av 384 kronor årligen. Understödet,
vilket torde höra utgå från och med den 1 januari 1929, lärer böra anvisas
av trafikmedel.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
11:156, må medgiva, att banarbetaren Johan Roséns
änka Anna Matilda Rosén, född Strandberg, må från
och med den 1 januari 1929 under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, av
trafikmedel uppbära ett årligt understöd av 384 kronor.

56:o.

I en inom andra kammaren av herr Dahlén väckt motion nr 157 har
hemställts, »att riksdagen måtte bevilja verkstadsarbetaren August Julius
Eklunds änka, Anna Helena Eklund, född Berg, i Skurholmsstaden, Luleå,
ett årligt understöd att utgå från 1 januari i år och så länge hon är i livet».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att August Julius Eklund, som
avled den 27 september 1927, varit anställd såsom verkstadsarbetare vid
statens järnvägar från och med den 1 april 1907 till den 1 januari 1925,
då han erhöll avsked med pension; samt att hans efterlämnade änka Anna
Helena Eklund, född Berg den 25 februari 1858 och sålunda 71 år gammal,
är medellös och synes sakna anhöriga, som i nämnvärd grad kunna draga
försorg om hennes uppehälle.

Då skäl synas föreligga för beviljande av understöd i förevarande fall,
vill utskottet förorda, att änkan Eklund tilldelas ett årligt understödsbelopp
av 384 kronor, att av trafikmedel utgå från och med den 1 januari
1929.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion, må
medgiva, att förre verkstadsarbetaren August Julius
Eklunds änka Anna Helena Eklund, född Berg, må
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 8 samt. 18 häft. (Nr 26.)

TJtskottet.

Ang.

årligt understöd
åt verkstadsarbetaren
A. J. Eklunds
änka.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.

årligt understöd
åt filaren
C. A. Grahns
minderårige
son.

JJt8kottet.

från och med den 1 januari 1929 under sin återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
av trafikmedel uppbära ett årligt understöd av
384 kronor.

57:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 158 har herr Dahlén hemställt,
»att riksdagen måtte bevilja filaren vid statens järnvägar Karl Aug.
Grahns änka Klara Josefina Grahn, född Renberg, i Luleå en förhöjning
av hennes utgående pension på grund av försörjningsplikten av hennes
minderårige son Per Artur, född den 23 april 1918, samt att denna förhöjning
måtte få räknas från 1 januari 1927».

I motionen erinras, att 1927 års riksdag, i anledning av en inom andra
kammaren av herr Samuelsson väckt motion nr 60, tillerkände filaren Carl
August Grahns änka Klara Josefina Grahn, född Renberg, ett årligt understöd
av 384 kronor, att utgå av trafikmedel från och med den 1 januari
1927 under hennes återstående livstid, så länge hon förbleve i sitt dåvarande
änkestånd. I motionen anföres vidare, att i det pensionsbetyg, som låg till
grund för pensionen, genom förbiseende icke upptagits änkans minderårige
son Per Artur, född den 23 april 1918.

Bland de handlingar, som — utöver de vid motionen fogade bilagorna —
ställts till bankoutskottets förfogande vid behandlingen av den år 1927
väckta motionen, ingick ett åldersbetyg för änkan Grahn, vilket även innehöll
uppgift å samtliga hennes barn, bland vilka ett, Per Artur, var minderårigt.
Utskottets beslut att tillstyrka understöd åt änkan Grahn fattades
sålunda, såsom ock framgår av det i ärendet avgivna utlåtandet nr 38,
punkt 59, med hänsyn tagen jämväl till den omständigheten, att änkan hade
att draga försorg om ett minderårigt barn. Vid sådant förhållande saknar
utskottet anledning att tillstyrka bifall till det nu väckta förslaget om förhöjning
av det utav 1927 års riksdag beviljade understödet till änkan Grahn.
Utskottet vill erinra, att tillägg till änkepension i form av uppfostringsbidrag
till minderåriga barn av riksdagen plägat efter prövning i varje
särskilt fall beviljas endast där synnerligen ömmande omständigheter förelegat.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 158 icke må till någon riks dagens

åtgärd föranleda.

Ban]$out$kottets utlåtande Nr 26.

58:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 159 har herr Dahlén hemställt,
»att riksdagen måtte bevilja änkan Johanna Maria Sundvall, född
den 19 mars 1871, ett årligt understöd att utgå under hennes återstående
livstid».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att Nils Robert Sundvall, född den
2 december 1864, innehaft anställning såsom stadigvarande banarbetare vid
statens järnvägars 24:e bansektion från år 1904 till och med den 26 januari
1921, då han avled; samt att hans änka Johanna Maria Sundvall, född
Svensdotter den 19 mars 1871 och alltså 58 år gammal, intygats vara medellös
och tidvis hava åtnjutit understöd från fattigvården.

Av handlingarna i ärendet framgår visserligen att änkan Sundvall kommit
i åtnjutande av kommunalt understöd, men uppgift saknas rörande
storleken av detta understöd. Vid sådant förhållande och då den av motionären
i övrigt förebragta utredningen icke möjliggjort för utskottet att
bedöma änkans ekonomiska ställning, har utskottet ansett sig böra avstyrka
bifall till motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion II: 159 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

59:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 165 har herr Nilsson i
Örebro hemställt, »att riksdagen måtte besluta, att till änkan Eva Lotta
Wallin må utgå ett årligt understöd av 444 kronor».

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen med därvid
fogad bilaga.

Av tillgängliga handlingar framgår, att Erik Oskar Wallin varit anställd
vid statens järnvägar såsom e. o. maskin- och pannskötare under tiden 7
maj 1906—30 juni 1921 och såsom e. o. förste reparatör från och med den
1 juli 1921 till sin död den 3 februari 1927; samt att hans änka Eva
Lotta Wallin, född Strömberg den 8 mars 1863 och alltså 66 år gammal,
är obemedlad och synes sakna anhöriga, som i nämnvärd grad kunna bidraga
till hennes försörjning.

Med hänsyn till vad i motionen framhållits har utskottet funnit sig böra
tillstyrka, att ett årligt understöd av statsmedel beviljas e. o. förste repara -

Ång.

årligt understöd
åt banarbetaren

N. R. Sundvalls
änka.

Utskottet.

Ang.

årligt understöd
åt e. o.
förste reparatören
E. O.
TFallins änka.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.

årligt understöd
åt järnvägsarbetaren

J. F. Svenssons
änka.

Utskottet.

tören Wallins efterlevande änka. Understödet torde, i enlighet med vad
som i liknande fall plägat ske, böra bestämmas till 384 kronor.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 165, må medgiva, att e. o. förste reparatören Erik
Oskar Wallins änka Eva Lotta Wallin, född Strömberg,
må från och med den 1 januari 1929 under sin återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande
änkestånd, å allmänna indragningsstaten uppbära ett
årligt understöd av 384 kronor.

60:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 166 bar herr Nilsson i
Örebro hemställt, »att riksdagen måtte besluta, att till änkan Karolina
Svensson må utgå ett årligt understöd av 300 kronor.»

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen
med därvid fogade bilagor.

Av handlingarna i ärendet framgår, att järnvägsarbetaren Johan Fredrik
Svensson varit anställd vid statens järnvägsbyggnader under åren 1882—
1893, 1898—1903 och 1910—30 april 1925, då han avgick med pension; att
han avled den 8 augusti 1928, efterlämnande änka Karolina Svensson, född
Palm den 1 oktober 1869 och alltså 59 år gammal; samt att änkan är
medellös och saknar anhöriga, som i nämnvärd grad kunna bidraga till
hennes uppehälle.

Utskottet vill erinra, att järnvägsstyrelsen i sitt under punkten 1 i det
föregående berörda utlåtande i fråga om riktlinjerna för beviljande av
understöd av statsmedel åt efterlevande efter vissa statsanställda uttalat
beträffande understöds verksamhetens omfattning, att byggnadsarbetare vid
statens järnvägsbyggnader på grund av sin lösa anställningsform icke syntes
böra medtagas. Styrelsen hade ock i förekommande fall avstyrkt framställningar
om pension åt änkor efter dylika anställningshavare; och hade sådan
förmån ej heller hittills beviljats.

Utskottet, som delar den av järnvägsstyrelsen sålunda uttalade uppfattningen,
bar funnit sig böra avstyrka bifall till den nu föreliggande motionen
om understöd åt arbetaren vid statens järnvägsbyggnader Johan Fredrik
Svenssons änka.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion II: 166 icke må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

61:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 170 har herr Hedvall hem- Ang.
ställt, att riksdagen måtte besluta att tilldela kontoristen J. A. T. Ströms å*llfa under''

0 . . stöd åt konto bada

mmderariga barn Maj Gunvor Anna, född den 6 april 1922, och Lars risten j. a.
Gunnar, född den 14 februari 1924, en årlig pension av 150 kronor vardera. T: ftr°ms

. , mmderariga

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen. barn.

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas, att Johan August Ture
Ström, född den 18 oktober 1891, antagits i statens järnvägars tjänst såsom
extra kontorist den 21 juni 1907, såsom extra ordinarie banvakt den 1 december
1915, såsom ordinarie banvakt den 1 januari 1916 och befordrats
den 1 januari 1918 till fast anställd kontorist vid statens järnvägsbyggnader,
där han tjänstgjorde till sin död den 8 oktober 1927; att han efterlämnat,
förutom änka Margareta Kristina Ström, född Olsson den 5 december
1900 och alltså 28 år gammal, två barn Maj Gunvor Anna, född den
6 april 1922, och Lars Gunnar, född den 14 februari 1924; att änkan, som
är medellös, vid läkarundersökning företett symptom å ett lindrigt hjärtfel
men i övrigt befunnits frisk samt fri från kroppsliga fel och lyten; samt
att behållningen i boet efter mannen uppgick till 1,471 kronor 70 öre.

Med hänsyn till de omständigheter, som i förevarande fall åberopats, utskottet.
anser sig utskottet böra tillstyrka motionärens förslag, att Ströms minderåriga
barn tillerkännas något understöd av statsmedel. Vad beträffar storleken
av ifrågavarande understöd har utskottet ansett desamma böra fastställas
till 120 kronor för vartdera barnet, att utgå från och med den 1
januari 1929 till och med utgången av det kalenderår, varunder barnet uppnår
18 års ålder.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
11:170, må medgiva, att vartdera av avlidne kontoristen
Johan August Ture Ströms och hans änka Margareta
Kristina Ströms, född Olsson, minderåriga barn Maj
Gunvor Anna och Lars Gunnar må från och med den
1 januari 1929 till och med utgången av det kalenderår,
under vilket barnet uppnår 18 års ålder, av trafikmedel
uppbära ett årligt understöd av 120 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ang.

årligt understöd
åt star
tionsskrivaren
C. A. Sjöcronas
änka.

Utskottet.

Ang.

årliga understöd
åt vissa
änkor efter
befattningshavare
vid
statens järnvägar
och
statens järnvägsbyggnader.

62:o.

I en inom andra kammaren av herr Lundquist i Rotebro väckt motion
nr 172 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att till änkefru Ellenor
Sjöcrona må utgå ett årligt understöd av 500 kronor».

Beträffande motiveringen för förslaget ifråga tillåter sig utskottet hänvisa
till motionen jämte därvid fogade bilagor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att Oornelius Alexander Sjöcrona,
som var född den 23 maj 1857, varit anställd vid statens järnvägar såsom
ordinarie stationsskrivare under tiden 1 juni 1883—31 maj 1914, då han på
grund av sjukdom erhöll avsked med pension; att han den 6 juni 1918 vid
en ålder av 61 år ingått äktenskap; att han avlidit den 5 oktober 1924,
efterlämnande änka Ellenor Sjöcrona, född Hermansson den 24 juli 1864
och alltså 64 år gammal; samt att änkan enligt intyg från vederbörande
pastorsämbete är sjuklig och medellös.

Änkan Sjöcrona äger icke åtnjuta pension från statens järnvägars änkeoch
pupillkassa, enär äktenskapet ingåtts efter det mannen erhållit avsked
från sin befattning vid statens järnvägar.

Då omständigheterna i nu förevarande fall i allt väsentligt överensstämma
med dem, som föreligga beträffande det under punkten 43 här ovan avsedda
fallet, får utskottet under åberopande av vad utskottet under nämnda punkt
anfört, hemställa,

att förevarande motion II: 172 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

63:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 259 har herr Hage hemställt,
»att riksdagen måtte bevilja följande änkor efter befattningshavare vid
statens järnvägar och statens järnvägsbyggnader, nämligen:

1) Nyström, Hilda Maria, Svartöstaden, Neder-Luleå, Norrbotten,

2) Jonsson, Margareta, Ljuså, Norrbotten,

3) Andersson, Sofia Vilhelmina, Bergviken, Luleå, Norrbotten,

4) Isaksson, Selma, Lakaträsk, Norrbotten,

5) Palmgren, Karolina, Boden, Norrbotten,

6) Nilsson, Emma, Bergviken, Luleå, Norrbotten,

7) Brus, Ester, Notviken, Luleå, Norrbotten,

8) Hällgren, Josefina, Skurholmen, Neder-Luleå, Norrbotten,

9) Jonsson, Märta Brita, Neder-Luleå, Norrbotten,

10) Bergström, Alma Lovisa, Luleå, Norrbotten,

11) Ceder, Ida Elisabeth (Betty), Svartöstaden, Neder-Luleå, Norrbotten,

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

12) Kruuse, Signe Gunhild Ingeborg, Stockholm,

13) Ek, Ingrid, Hököpinge församling, Malmöhus län,

14) Modin, Ingeborg Anna Johanna, Lycksele, Västerbotten och

15) Israelsson, Juvina Albertina, Östersund, Jämtland,

ett årligt understöd eller pension, att utgå från och med den 1 januari
1929 under deras återstående livstid, så länge de förbli i sitt nuvarande
änkestånd och med det belopp, som riksdagen med hänsyn till förhållandena
kan finna skäligt för respektive änkor.»

Beträffande motiveringen för motionärens förevarande förslag får utskottet
hänvisa till motionen.

Av tillgängliga handlingar i förevarande ärenden inhämtas,

att Viktor Karlsson Nyström, som avled den 6 juli 1927, varit anställd
såsom stadigvarande banarbetare vid statens järnvägars 24:e bansektion
från och med år 1906 intill sin död; att han vid sitt frånfälle efterlämnat,
förutom änka Hilda Maria Nyström, född Åberg den 24 april 1875 och
alltså 54 år gammal, en minderårig dotter, född den 3 juli 1914; samt att
änkan lever under bekymmersamma omständigheter;

att Anders Gustaf Jonsson, som avled den 24 februari 1923, varit anställd
vid statens järnvägar såsom pumpare under tiden 1 juni 1897—31 december
1907 och såsom e. o. vagn- och stallkarl från och med den 1 januari
1908 till den 1 april 1922, då han erhöll avsked med pension; att han vid
sin död efterlämnat änka Margareta Jonsson, född Jonsdotter den 7 april 1875
och alltså 54 år gammal; att änkan tillsammans med sina barn — fem söner
och två döttrar — äger en till 2,100 kronor taxerad fastighet; samt att av
barnen ett är fött den 5 juni 1913 och de vuxna sönerna sakna fast anställning; att

Samuel Christian Edvard Andersson, som avled den 23 oktober 1927,
tjänstgjort vid statens järnvägar såsom e. o. bromsare under tiden 18 augusti
1892—31 mars 1920, då han erhöll avsked med pension; att han vid sin
död efterlämnat, förutom änka Sofia Vilhelmina Andersson, född Lindström
den 31 januari 1863 och alltså 66 år gammal, elva vuxna barn, vilka samtliga
äro i små ekonomiska omständigheter och ej kunna i nämnvärd mån
bidraga till moderns uppehälle; att änkan äger en mindre fastighet, vilken
utom förmånen av bostad giver en inkomst av 300 kronor om året, varav
emellertid 75 kronor åtgå till ränta å skuld för fastigheten, samt att änkan
på grund av hjärtsjukdom är fullständigt oförmögen till arbete;

att Isak Olof Isaksson, som avled den 7 mars 1928, varit anställd vid
statens järnvägar såsom e. o. vagn- och stallkarl från den 11 augusti 1902
till den 31 mars 1923, då han erhöll avsked med pension; att han vid sin
död efterlämnat änka Selma Isaksson, född Petersson den 9 februari 1867
och alltså 62 år gammal; samt att änkan är medellös och saknar anhöriga,
som äro pliktiga att bidraga till hennes uppehälle;

att Karl Johan Palmgren, som avled den 8 maj 1921, varit anställd såsom

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

filare vid statens järnvägars verkstäder från den 25 oktober 1892 intill sin
död; att han vid sitt frånfälle efterlämnat, förutom änka Karolina Palmgren,
född Larsson den 5 maj 1862 och alltså omkring 67 år gammal, åtta
barn, därav två söner och sex döttrar, i små ekonomiska omständigheter;
samt att änkan, som är medellös, för sin försörjning alltsedan mannens död
varit beroende av en av sina söner, till yrket verkstadsarbetare;

att Benjamin Nilsson, som avled den 1 juli 1928, varit anställd vid
statens järnvägar såsom filare under tiden 10 februari 1897—12 november
1903 och såsom maskinuppsättare från den 1 augusti 1911 intill sin död;
att han vid sitt frånfälle efterlämnat, förutom änka Emma Alida Nilsson,
född Bäckman den 29 oktober 1879 och alltså 49 år gammal, tre minderåriga
barn, Elsa Hildegard, Tage Harald och Sven Assar, födda respektive
den 1 juli 1912, den 1 april 1914 och den 16 december 1919; samt att
änkan är medellös;

att Klas Axel Brus, som avled den 24 augusti 1927, varit anställd vid
statens järnvägar såsom svarvare från och med den 1 augusti 1911 intill sin
död; att han vid sitt frånfälle efterlämnat, förutom änka Ester Kristina Brus,
född Qvarfot den 23 november 1892 och alltså 36 år gammal, två minderåriga
barn Margit Elsa Birgitta, född den 23 juli 1919, och Inga Karin
Kristina, född den 14 januari 1921; samt att änkan, enligt vad som intygats
från vederbörande fattigvårdsmyndighet, är medellös, frånsett en stärbhuset
tillhörig fastighet, som dock är belånad till betydande belopp;

att Karl Anton Hällgren, som avled den 22 februari 1925, varit anställd
såsom stadigvarande banarbetare vid statens järnvägars 24:e bansektion från
och med den 8 juni 1897 intill sin död; att han vid sitt frånfälle efterlämnat,
förutom änka Josefina Hällgren, född Sundström den 14 maj 1867
och alltså omkring 62 år gammal, en son, som icke i nämnvärd mån kan
bidraga till moderns uppehälle; samt att änkan är medellös och under de
sista åren uppburit fattigvårdsunderstöd med 15 kronor i månaden;

att Per Jonsson, som avled den 7 oktober 1924, varit anställd vid statens
järnvägars maskinavdelning såsom e. vagn- och stallkarl under tiden 29
april—14 november 1901 och såsom e. o. vagn- och stallkarl från och med
den 15 oktober 1901 till den 15 juni 1920, då han erhöll avsked med pension;
att han före år 1901 under olika perioder utfört arbete för statens
järnvägars räkning ävensom vid statens järnvägsbyggnader; att han vid
sin död efterlämnat, förutom änka Marta Brita Jonsson, född Linde den 11
maj 1865 och alltså omkring 64 år gammal, nio vuxna barn, vilka synas
befinna sig i små ekonomiska omständigheter; samt att änkan är medellös
och på grund av vissa sjukdomar har sin arbetsförmåga i mycket hög grad
nedsatt;

att Erik Valfrid Bergström, som avled den 15 november 1921, anställts
vid statens järnvägars maskinavdelning såsom e. vagn- och stallkarl den
24 augusti 1891, såsom e. o. vagn- och stallkarl den 16 januari 1901 och
såsom e. o. vagnreparatör den 1 oktober 1917; att han erhöll avsked med

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

pension den 1 april 1921; att han vid sin död efterlämnat änka Anna Lovisa
Bergström, född Linder den 15 juli 1876 och alltså 52 år gammal; samt
att änkan, som enligt läkarintyg på grund av allmän kraftnedsättning ej
kan anses vara fullt arbetsför, är medellös och tidigare haft underhåll av
en sin son, anställd som snickare vid statens järnvägar;

att Johan Oskar Ceder, som avled den 17 december 1922, varit anställd
vid statens järnvägar såsom tillfällig kontorsskrivare under tiden 21 mars

1905— 31 mars 1906 och såsom e. o. kontorsskrivare från och med den 1 april
1906 intill sin död; att han vid sitt frånfälle efterlämnat, förutom änka
Ida Elisabet Ceder, född Lithner den 12 oktober 1886 och alltså 42 år gammal,
två minderåriga barn Valdis Gunvor, född den 9 maj 1914, och Kurt
Oskar, född den 28 juli 1915; samt att änkan är medellös;

att Hans Gustav Erland Kruuse, som avled den 19 mars 1928, varit
anställd dels vid statens järnvägar under tiden 1 februari 1891—31 oktober
1905 såsom e. kontorsbiträde, kontorsbiträde, stationsskrivare och förste
stationsskrivare, dels ock vid statens järnvägsbyggnader under tiden 1 maj
1909—19 mars 1928, först såsom avdelningsbokhållare och sedan såsom
kontorsskrivare; att han vid sin död efterlämnat änka, Signe Gunhild Ingeborg
Eneström Kruuse, född Möller den 30 december 1883 och alltså 45 år
gammal; att änkan enligt intyg av läkare har i hög grad nedsatt arbetsförmåga;
att behållningen i boet efter mannen uppgick till 5,964 kronor 48
öre; samt att stärbhusdelägare voro utom änkan den avlidnes föräldrar;

att Jöns Jönsson Ek, som avled den 19 januari 1925, varit anställd vid
statens järnvägar såsom verkstadsarbetare dels under tiden 25 oktober 1883
— 6 juni 1902, dels ock under tiden den 3 oktober 1910—31 mars 1920, då
han erhöll avsked med pension; att han vid sin död efterlämnat, förutom
änka Ingrid Ek, född Jönsson den 30 januari 1854 och alltså nu 75 år gammal,
fem vuxna barn, vilka icke synas i nämnvärd mån kunna bidraga till
moderns uppehälle; samt att änkan, som är medellös, åtnjuter folkpension
med 213 kronor om året;

att Johan Alfred Modin, som avled den 18 augusti 1926, varit anställd
vid statens järnvägsbyggnader såsom materialvakt under tiden 7 november
1898—31 december 1905, såsom materialskrivare under tiden 1 februari

1906— 31 oktober 1912 och såsom kontorsskrivare under tiden 1 november
1912—18 augusti 1926; att han vid sin död efterlämnat änka Ingeborg
Anna Johanna Modin, född Jenssen den 18 februari 1872 och alltså 57 år
gammal; samt att änkan är medellös och på grund av vissa sjukdomar har
sin arbetsförmåga i mycket hög grad nedsatt;

att Israel Israelsson, som avled den 2 maj 1919, varit anställd vid statens
järnvägar såsom hantlangare under tiden 27 april 1894—30 juni 1915
och såsom e. o. stallkarl från och med den 1 juli 1915 intill sin död; att
han vid sitt frånfälle efterlämnat, förutom änka Ju vina Albertina Israelsson,
född Vikström den 7 oktober 1854 och alltså 74 år gammal, fyra barn i
små ekonomiska villkor; samt att änkan är medellös.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet har vid granskning av den föreliggande motionen funnit anledning
till erinran, i vad densamma avser förslag om beredande av understöd
åt änkorna Brus, Hällgren, Ceder, Kruuse och Modin.

Vad först angår änkan Brus har utskottet icke kunnat biträda förslaget
om ärligt understöd åt henne. Änkan är nämligen endast 36 år gammal
och torde icke heller vara arbetsoförmögen. Därtill kommer, att den i
ärendet förebragta utredningen icke giver möjlighet till bedömande av
änkans ekonomiska förhållanden.

Vad beträffar änkan Hällgren framgår av handlingarna i ärendet, att hon
åtnjuter kommunalt understöd. Utskottet har på grund härav ansett sig
böra avstyrka motionärens förslag om beviljande av understöd av statsmedel
till henne.

Vidkommande därefter änkan Ceder framgår av utredningen, att hon vid
mannens frånfälle år 1922 endast uppnått en ålder av 36 år samt att hon,
såvitt handlingarna utvisa, icke lider av sjukdom. Att under sådana förhållanden
understöd skulle beredas änkan har utskottet icke ansett sig kunna
förorda. Icke heller har utskottet funnit lämpligt att i nu förevarande fall
tillstyrka understöd i form av uppfostringshidrag åt makarna Ceders två
minderåriga barn.

Vad slutligen angår förslagen om beredande av understöd åt änkorna
Kruuse och Modin vill utskottet framhålla, att, såsom framgår av utredningen
i dessa ärenden, deras män varit anställda vid statens järnvägsbyggnader,
Kruuse under större delen av den tid, han tjänat staten, och
Modin under hela sin statsanställning. Med hänsyn till den ståndpunkt,
utskottet, på sätt under punkten 53 angivits, funnit sig böra intaga till
frågan om beviljande av understöd åt efterlevande efter vid statens järnvägsbyggnader
anställda tjänstemän, får utskottet avstyrka bifall jämväl
till de här förevarande framställningarna.

I fråga om övriga i motionen omförmälda änkor synas enligt utskottets
mening billighetsskäl tala för beviljande av understöd av statsmedel. Samtliga
äro nämligen änkor efter befattningshavare, vilka under en jämförelsevis
lång tid tjänat staten, och äro antingen på grund av hög ålder eller av
styrkt sjukdom oförmögna till arbete, med vilket de kunna försörja sig. Av
handlingarna att döma synas de även vara i sådana ekonomiska omständigheter,
att behov av understöd torde få anses föreligga. Under sådana förhållanden
har utskottet funnit sig böra tillstyrka, att årliga understöd av
trafikmedel beredas ifrågavarande änkor. Understöden synas, i enlighet med
vad i åtskilliga liknande fall beviljats, böra bestämmas till 384 kronor
årligen samt utgå av trafikmedel från och med den 1 januari 1929.

Under åberopande av det anförda får utskottet hemställa,

a) att riksdagen, i anledning av förevarande motion
H: 259, i vad den avser understöd åt banarbetaren Viktor
Karlsson Nyströms änka Hilda Maria Nyström, född

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Åberg, e. o. vagn- och stallkarlen Anders Gustaf Jonssons
änka Margareta Jonsson, född Jonsdotter, e. o. bromsaren
Samuel Christian Edvard Anderssons änka Sofia
Vilhelmina Andersson, född Lindström, e. o. vagn- och
stallkarlen Isak Olof Isakssons änka Selma Isaksson,
född Petersson, filaren Karl Johan Palmgrens änka
Karolina Palmgren, född Larsson, maskinuppsättaren
Benjamin Nilssons änka Emma Alida Nilsson, född
Bäckman, e. o. vagn- och stallkarlen Per Jonssons änka
Marta Brita Jonsson, född Linde, e. o. vagnreparatören
Erik Valfrid Bergströms änka Anna Lovisa Bergström,
född Linder, verkstadsarbetaren Jöns Jönsson Eks änka
Ingrid Ek, född Jönsson, och e. o. stallkarlen Israel
Israelssons änka Juvina Albertina Israelsson, född Vikström,
må medgiva, att en var av bemälda änkor må
från och med den 1 januari 1929 under sin återstående
livstid, så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
av trafikmedel uppbära ett årligt understöd av
384 kronor; samt

b) att förevarande motion II: 259, i vad den avser
understöd åt svarvaren Klas Axel Brus änka Ester
Kristina Brus, född Qvarfot, banarbetaren Karl Anton
Hällgrens änka Josefina Hällgren, född Sundström, e. o.
kontorsskrivaren Johan Oskar Ceders änka Ida Elisabet
Ceder, född Lithner, samt kontorsskrivarna Hans Gustav
Erland Kruuses änka Signe Gunhild Ingeborg Eneström
Kruuse, född Möller, och Johan Alfred Modins änka
Ingeborg Anna Johanna Modin, född Jenssen, icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Ång.

årliga understöd
åt linjearbetaren
A.
G. Heds änka
och minderåriga
dotter.

JJtskottet.

II. Telegrafverkets medel.

64:o.

I en inom första kammaren väckt motion nr 20 hava herrar Carlsson,
Carl och Norling hemställt, »att riksdagen måtte bevilja änkan Anna Maria
Hed ett årligt understöd av 500 kronor från och med den 1 januari 1929,
att utgå till henne, så länge hon lever ogift, samt hennes minderåriga dotter
Alva Margareta, född den 7 augusti 1914, likaledes ett årligt understöd av
150 kronor från och med samma tidpunkt.»

Beträffande motiveringen för förslaget får utskottet hänvisa till motionen.

Av handlingarna i ärendet inhämtas beträffande linjearbetaren Anders
Gustaf Heds anställning i statens tjänst, att han antogs såsom tillfällig
linjearbetare vid telegrafverket den 26 augusti 1901 och såsom fast linjearbetare
därstädes den 26 juni 1902. Sistnämnda anställning innehade han
därefter till sin död den 2 juni 1928. Han efterlämnade vid sitt frånfälle,
förutom änka Anna Maria Hed, född Eriksson den 27 december 1876 och
alltså 52 år gammal, fyra barn — två söner och två döttrar. Av sönerna
är den ene chaufför, och den andre vårdas å sanatorium för lungtuberkulos.
Döttrarna äro födda respektive den 18 juli 1912 och den 7 augusti 1914;
den yngsta dottern Alva Margareta är enligt läkares utsago på grund av
vissa sjukdomar oförmögen till arbete av förvärvsnatur under hela uppväxttiden.
Enligt bouppteckning efter mannen uppgick behållningen i boet till
2,383 kronor 8 öre.

Med hänsyn till de föreliggande omständigheterna finner utskottet billighetsskäl
tala för, att änkan Hed beredes något understöd av statsmedel.
Beträffande understödets storlek har utskottet funnit anledning saknas att
förorda högre belopp än 384 kronor årligen. Vad angår motionärens förslag
om särskilt understöd till änkans minderåriga dotter Alva Margareta har
utskottet icke ansett sådant understöd böra ifrågakomma; då dottern redan
är över 14 år gammal, skulle detsamma dessutom endast komma att utgå
under några få år.

Åberopande det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motion I: 20,
må medgiva, att linjearbetaren Anders Gustaf Heds
änka Anna Maria Hed, född Eriksson, må från och
med den 1 januari 1929 under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, av
telegrafverkets medel uppbära ett årligt understöd av
384 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

65:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 42 har herr Höglund i
Göteborg hemställt, »att riksdagen måtte bevilja dels änkan Hulda Martina
Forsberg, född Sjögren, ett årligt understöd av 384 kronor, så länge hon
lever i sitt nuvarande änkestånd, dels ock hennes minderårige son Stig Karl
Vilhelm ett årligt understöd av 100 kronor.»

Beträffande motiveringen för yrkandet tillåter sig utskottet att hänvisa
till motionen.

Av tillgängliga handlingar inhämtas, att arbetaren Carl August Forsberg
varit anställd vid telegrafverkets verkstäder från den 30 maj 1913 till den
3 juni 1928, då han avled; att han vid sin död efterlämnat, förutom änka
Hulda Martina Forsberg, född Sjögren den 21 januari 1892 och alltså 37
år gammal, en minderårig son Stig Carl Vilhelm, född den 26 maj 1921;
att änkan lider av sockersjuka; samt att hon åtnjuter fattigvårdsunderstöd
med 35 kronor i månaden.

Då, såsom handlingarna i ärendet utvisa, änkan Forsberg är i åtnjutande
av kommunalt understöd, saknar utskottet anledning att i förevarande fall
tillstyrka beviljande av understöd av statsmedel.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion II: 42 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

66:o.

I en inom andra kammaren väckt motion nr 174 har herr Lithander
hemställt, »att riksdagen ville besluta, att förutvarande föreståndaren för
Vinga telegraf- och signalstation Anton Petrus Hanssons efterlämnade änka
Anna Elin Hansson, född Pettersson, måtte tillerkännas en årlig pension av
kronor 960.»

Beträffande motiveringen för yrkandet får utskottet hänvisa till motionen.

Av motionen framgår, att när föreståndaren för Vinga telegraf- och
signalstation Anton Petrus Hansson, som var född den 6 juli 1848, efter eu
tjänstetid av 53 år från och med år 1915 avgick från sin befattning, han
av riksdagen tillerkändes ett årligt understöd av 2,000 kronor. Hansson
avled den 1 november 1927, efterlämnande änka Anna Elin Hansson, född
Pettersson den 15 juni 1869 och alltså snart 60 år gammal, och fyra till
myndig ålder komna barn. Boet efter Hansson utvisade icke någon behållning.

Ang.

årliga understöd
åt arbetaren
C. A.
Forsbetgs
änka och
minderårige
son.

Utskottet.

Ang.

pension åt f.
föreståndaren
för Vinga
telegraf- och
signalstation
A. P. Hanssons
änka.

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

Såsom stöd för sitt yrkande har motionären bland annat åberopat, att
riksdagen tidigare i ett med änkan Hanssons likartat fall beviljat årligt
understöd. 1912 års riksdag hade nämligen medgivit sådant åt förre föreståndaren
vid Vinga optiska telegrafstation Carl Georg Oscar Larssons änka
Johanna Charlotta Larsson, född Löfgren. I fråga om avlöning hade Larsson
och Hansson varit ungefär jämställda. Larssons avlöning hade under
åren 1910 och 1911 utgått med 2,450 kronor samt från och med den 1
januari 1912 med 2,700 kronor, Hansson hade de senaste åren uppburit
2,500 kronor jämte fri bostad. Båda kunde åberopa sig på en avsevärd
tjänstålder, vida överstigande vad som eljest erfordrades för full pension,
och för båda gällde, att de varit utestängda från att genom inträde i telegrafverkets
pensionsinrättning vinna delägarskap i samma verks änke- och
pupillkassa.

För änkan Larsson hade det årliga understödet bestämts till 640 kronor,
eller det belopp, som enligt dåvarande bestämmelser tillkommit änka efter
assistent. Som dylik befattningshavares änka numera vore berättigad till
en årlig pension av 960 kronor, skulle detta belopp med tillämpning av
samma principer, som legat till grund för riksdagens ovan anförda beslut,
vara av förhållandena påkallat.

Över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat
utlåtande av statskontoret, som i ärendet hört telegrafstyrelsen.

Telegrafstyrelsen har, under vitsordande av motionens uppgifter, tillsi
yrkt understöd åt änkan Hansson på sätt föreslagits i densamma. Beträffande
pensionsbeloppets storlek hade styrelsen så mycket mindre att erinra
mot detsamma, som Hanssons tjänsteställning såsom föreståndare för Vinga
telegraf- och signalstation finge anses hava varit högre än telegrafassistents.

Statskontoret har såsom sin mening framhållit, att intet syntes vara att
erinra mot bifall till motionen. Pensionen syntes böra anvisas att utgå av
telegrafverkets medel.

Även utskottet är av den uppfattningen, att änkan Hansson bör tillerkännas
understöd av statsmedel. Vad beträffar storleken av detta understöd
torde emellertid det av motionären föreslagna och av myndigheterna
tillstyrkta beloppet av 960 kronor få anses vara väl högt i jämförelse med
de belopp, som plägat av riksdagen beviljas till efterlevande efter befattningshavare
i tjänsteställning, motsvarande den Hansson innehaft. Utskottet
vill erinra, att då riksdagen under de senare åren tillerkänt understöd åt
efterlevande efter befattningshavare i statens tjänst, vilka icke kunnat förvärva
familjepensionsrätt i av staten understödd kassa, dessa understöd fastställts
till lägre belopp än de pensioner, som skulle utgått med tillämpning
av de för vederbörande kassa gällande bestämmelserna. Den sålunda verkställda
reduceringen har motiverats därmed, att befattningshavaren icke haft
att erlägga några avgifter för familjepensionering. På grund härav anser

Bankoutskottets utlåtande Nr 26. 95

sig utskottet icke kunna i nu förevarande fall tillstyrka högre belopp än
720 kronor. Detta belopp motsvarar dessutom — tillsammans med nu utgående
dyrtidstillägg — ungefärligen en av riksdagen tidigare beviljad
pension av 640 kronor med därå utgående dyrtidstillägg enligt de förmånligare
grunderna.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion
II: 174, må medgiva, att förre föreståndaren för Vinga
telegraf- och signalstation Anton Petrus Hanssons änka
Anna Elin Hansson, född Pettersson, må från och med
den 1 januari 1929 under sin återstående livstid, så
länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd, av
telegrafverkets medel uppbära en årlig pension av 720
kronor.

Stockholm den 22 april 1929.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendens slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Pettersson i Olofstorp, Lindley, Lindgren„
Ström, Johansson i Friggeråker, Abrahamsson och P. A. Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Winkler, Borggren, Bäcklund, Wikström, Lovén, Svensson
i Betingetorp, Leffler och Edberg; dock att i behandlingen av punkten 65 herr Höglund i
Göteborg deltagit i stället för herr Lovén.

Reservationer:

vid punkten 1 (vissa allmänna frågor rörande understöd åt efterlevande
efter statsanställda m. m.):

av herr Bäcklund, som ansett att utskottet bort i ämnet yttra följande:

»Åven utskottet finner det vara förenat med stora svårigheter att uppställa
generella regler för ifrågavarande understödsverksamhet, vilken grundar
sig på en skälighetsprövning och vid vilken alltså hänsyn måste tagas till

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

förhållandena i varje särskilt fall. Så länge någon ordnad, på avgifter
baserad familjepensionering för icke-ordinarie anställningshavare i statens
tjänst ännu ej åvägabragts, lärer emellertid denna av billighetsskäl påkallade
understödsverksamhet böra fortgå, och man torde alltså tillsvidare
vara hänvisad att fortfarande därvid tillämpa en diskretionär prövning av
omständigheterna i de särskilda fallen. Detta hindrar likväl icke, att vissa
begränsande normer — vilka dock endast i stora drag låta sig fixeras —
kunna och böra tillämpas, liksom ock sådana normer hittills iakttagits vid
ifrågavarande verksamhet. Det bör emellertid betonas, att berörda begränsningar
böra avvägas främst ur synpunkten av de förpliktelser, vilka staten
såsom arbetsgivare kan anses skäligen böra ikläda sig, och vid prövningen
av understödsfrågorna bör alltså icke åt behovssynpunkterna enbart givas
utslagsgivande verkan.

Även om utskottet funnit, att statens ifrågavarande understödsverksamhet
bör utövas efter så vitt möjligt enhetliga grunder, synes dock
tidpunkten ännu ej vara inne att giva förord för en sådan anordning,
statskontoret ifrågasatt, nämligen att prövningen av förevarande pensionsärenden
skulle uppdragas åt Kungl. Maj:t, som i riksdagens ställe skulle
i de flesta fall fatta de avgörande besluten, varvid de på detta sätt beviljade
pensionerna skulle utgå av en särskilt för detta ändamål av riksdagen
årligen fastställd anslagssumma. Utskottet får såsom skäl för denna
ståndpunkt erinra, att innevarande års riksdag beslutat att i skrivelse till
Kungl. Maj:t ånyo betona angelägenheten av att vissa pensionsfrågor snarast
bringas till lösning. Därvid har anförts bland annat, att den omständigheten,
att frågan om tjänstepensionsrätt för icke-ordinarie befattningshavare
icke blivit löst, lagt hinder i vägen för ordnande av familjepensionering
för sådana befattningshavare.

Komma dessa pensionsfrågor, berörande icke-ordinarie befattningshavare
och deras familjemedlemmar, att inom en nära framtid lösas, torde det
vara välbetänkt att icke nu vidtaga ändringar i sättet för understödsverksamhetens
handhavande utan att avvakta, om ej lösningen av ovannämnda
pensionsfrågor kommer att efter några års tillämpning avlyfta från riksdagen
det mesta arbetet med pensionsärenden utav denna art.

Utskottet kan alltså icke nu förorda en omläggning av understödsärendenas
behandling efter de grunder, som i föredragande departementschefens redogörelse
omnämnas, nämligen en centralisering till finansdepartementet av
dessa ärendens behandling, vilket torde medföra behovet av vissa förändringar
i personalorganisationen inom Kungl. Maj:ts kansli med ty åtföljande
utgiftsökning. Med hänsyn härtill bör någon förändring i angiven
riktning icke vidtagas förr än riksdagen blivit i tillfälle att pröva, om
något behov liärutav förefinnes, efter det de omnämnda pensionsfrågorna
vunnit sin lösning.

Vad sålunda i ärendet förekommit har utskottet endast velat för riksdagen

omförmäla;»

Bankoutskottets utlåtande Nr 26. 97

vid punkten 25 (ang. årligt understöd åt änkan Elin Andersson, född
Svensdotter):

av herr Bäcklund, som ansett, att utskottets yttrande och förslag bort
äga följande lydelse:

»Såsom av motionären erinras, innefattar den föreliggande motionen ett
förnyande av en vid 1928 års riksdag motionsvis gjord framställning om
understöd åt änkan Andersson, vilken framställning, sedan densamma avstyrkts
av bankoutskottet under hänvisning till att mannen avlidit redan
år 1917, icke föranledde någon riksdagens åtgärd.

Med hänsyn till de ömmande omständigheter, som föreligga i förevarande
fall och då änkan Andersson vid mannens död redan uppnått en ålder av
58 år, har utskottet funnit sig böra biträda det i motionen framlagda förslaget.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion I: 30,
må medgiva, att daglönaren Mattis Andreasson Anderssons
änka Elin Andersson, född Svensdotter, må från
och med den 1 januari 1929 under sin återstående livstid,
så länge hon förbliver i sitt nuvarande änkestånd,
å allmänna indragningsstaten uppbära ett årligt understöd
av 384 kronors ; samt

vid punkten 65 (ang. årliga understöd åt arbetaren C. A. Forsbergs änka
och minderårige son):

av herrar Bäcklund och Höglund i Göteborg, vilka yrkat,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 42,
må medgiva, att avlidne arbetaren Carl August Forsbergs
och hans änka Hulda Martina Forsbergs, född
Sjögren, minderårige son Stig Carl Vilhelm må från
och med den 1 januari 1929 till och med utgången av
det kalenderår, varunder han uppnår 18 års ålder, av
telegrafverkets medel uppbära ett årligt understöd av
120 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1929. S sand. 18 håft. (Nr 26.)

Bankoutskottets utlåtande Nr 26.

Innehållsförteckning.

Sid.

A. Vissa allmänna frågor rörande understöd åt efterlevande efter

statsanställda m. in........... 1

B. Pensioner eller understöd, att utgå från allmänna indragningsstaten

I. Ang. justitiedepartementet ............................................................ 13

II. Ang. utrikesdepartementet ............................................................ 15

III. Ang. försvarsdepartementet ............................................................ 16

IV. Ang. socialdepartementet................................................................ 48

V. Ang. kommunikationsdepartementet................................................ 52

VI. Ang. ecklesiastikdepartementet .................................................... 53

VII. Ang. jordbruksdepartementet ........................................................ 57

VIII. Ang. handelsdepartementet ............................................................ 62

C. Pensioner eller understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel

I. Trafikmedel............................................................................................ 66

II. Telegrafverkets medel ........................................................................ 92

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1929.