Bankoutskottets utlåtande Nr 23 (Utlåtande 1937:Bu23 bu)

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

Nr 23.

Ankom till riksdagens kansli den 8 mars 1937 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning av framställningar angående pensioner och
understöd åt vissa i statens tjänst anställda eller förut
anställda personer m. m.

Bankoutskottet får härmed avgiva utlåtande över nedannämnda till utskottet
hänvisade framställningar rörande det civila pensionsväsendet samt
beträffande pensioner att utgå dels från anslaget till diverse pensioner och
understöd m. m., dels ock av af färsdrivande verks medel.

Beträffande utredningen i de ärenden, som behandlas i utlåtandet, får utskottet,
i den mån redogörelse i det följande ej lämnas, hänvisa till vederbörande
propositioner och motioner.

Civila pensionsväsendet.

l:o.

Förra lärarinnan Karin Lämmerhirt. I likalydande motionerna I: 37 av
herr Wahlmark och II: 92 av fröken Hesselgren jämte tre av kammarens
övriga ledamöter har hemställts, »att f. d. lärarinnan Karin Lämmerhirt,
född Petersson, tillerkännes tilläggspension, beräknad enligt bestämmelserna
i nådiga kungörelsen den 18 november 1921 angående tilläggspensioner
åt vissa vid statsunderstödda enskilda läroanstalter anställda lärarinnor, vilka
avgå med pension med utgången av juni 1921».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Lämmerhirt är född den 24 januari 1872 och alltså 65 år gammal;

att hon sedan höstterminen 1899 intill juni månad 1932, då hon uppnådde
stadgad pensionsålder, med vissa avbrott tjänstgjort såsom ämneslärarinna
vid olika enskilda statsunderstödda och icke statsunderstödda läroanstalter,
därav sammanlagt 20 lästerminer belöpt å tiden efter utgången av år 1906;

samt att hon efter uppnådd pensionsålder i viss omfattning tjänstgjort såsom
timlärarinna vid enskild läroanstalt.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 8 sami. Nr 23. 1

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

1 en till direktionen över lärarinnornas pensionsanstalt ställd skrift den .4
oktober 1932 anhöll Lämmerhirt — under åberopande av att hon vöre delägare
i pensionsanstalten — att bliva tillerkänd tilläggspension jämlikt kungörelsen
den 18 november 1921 angående tilläggspensioner åt vissa vid statsunderstödda
enskilda läroanstalter anställda lärarinnor, vilka avgå med pension
med utgången av juni 1921.

Enligt beslut den 24 november 1932 tillerkände direktionen över lärarinnornas
pensionsanstalt på grund av kungörelsen den 31 december 1917 angående
tilläggspensioner åt vissa lärarinnor vid de statsunderstödda enskilda
läroanstalterna Lämmerhirt en årlig tilläggspension av 218 kronor att jämte
henne tillkommande pension å 217 kronor utgå från början av juli månad
år 1932.

Över direktionens beslut anförde Lämmerhirt besvär hos Kungl. Maj:t med
yrkande att bliva tillerkänd pension enligt de i kungörelsen den 18 november
1921 givna bestämmelserna.

I utlåtande över besvären anförde direktionen över lärarinnornas pensionsanstalt,
att direktionen vid prövning av Lämmerhirts pensionsfråga funnit
kungörelsen den 18 november 1921 icke kunna tillämpas å henne, enär hennes
tjänstgöring efter år 1906 icke varit av sådan art och omfattning som
den i kungörelsen såsom huvudvillkor för tilläggspension föreskrivna tjänstgöring
under minst 10 tjänstår. I följd härav hade direktionen ansett sig
förhindrad tilldela henne den tilläggspension å 628 kronor, som eljest kunnat
utgå, och i stället bestämt hennes tilläggspension till 218 kronor i enlighet
med bestämmelserna i kungörelsen den 31 december 1917.

Statskontoret, som hördes över besvären, förklarade sig i anledning av vad
direktionen anfört visserligen anse, att det i 1921 års kungörelse införda villkoret,
att vederbörande lärarinna skulle hava tjänstgjort under en tid av
minst 10 år efter utgången av år 1906, icke innefattade någon föreskrift örn
att tjänstgöringen skulle hava varit av viss omfattning, men att med hänsyn
till tjänstgöringens art Lämmerhirt i allt fall icke uppfyllde villkoren för erhållande
av tilläggspension enligt nämnda kungörelse. Viss del av Lämmerhirts
tjänstgöring hade nämligen varit förlagd till annan än statsunderstödd
läroanstalt, varjämte hon viss kortare tid åtnjutit tjänstledighet. Enligt
statskontorets mening borde därför tilläggspensionen, på sätt som skett, beräknas
enligt bestämmelserna i 1917 års kungörelse.

Skolöverstyrelsen anslöt sig i avgivet yttrande i ärendet till den uppfattning
statskontoret i ärendet uttalat.

Efter det Lämmerhirt till stöd för besvären åberopat jämväl viss av henne
efter inträdet i pensionsåldern fullgjord tjänstgöring vid enskild statsunderstödd
läroanstalt, anförde statskontoret i förnyat utlåtande, att tjänstgöring,
fullgjord efter det vederbörande tillträtt pension, icke borde få tillgodoräknas
för erhållande av högre pension.

Enligt utslag den 31 augusti 1934 utlät sig regeringsrätten, att enär Lämmerhirt
icke efter utgången av år 1906 under minst 10 år bestritt sådan
tjänstgöring, som finge tillgodoräknas henne för erhållande av tilläggspen -

Bankoutskottets utlåtande Nr 23. 3

sion enligt kungörelsen den 18 november 1921, regeringsrätten lämnade besvären
utan bifall.

En av Lämmerhirt sedermera hos Kungl. Majit gjord ansökning att få komma
i åtnjutande av tilläggspension enligt kungörelsen den 18 november 1921
har genom beslut av Kungl. Maj:t den 8 mars 1935 icke föranlett någon Kungl.
Majits åtgärd.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att Lämmerhirt prövats icke uppfylla
stadgade villkor för erhållande av tilläggspension enligt förenämnda
kungörelse den 18 november 1921. Vid sådant förhållande och då såsom
statskontoret framhållit ett tillgodoräknande i pensionshänseende av Lämmerhirts
tjänstgöring efter det hon tillträtt pension icke lärer böra ifrågakomma,
har utskottet icke funnit skäl tillstyrka bifall till motionerna.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motioner I: 37 och II: 92 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

I. Försvarsdepartementet.

2:o.

Förre tygarbetaren Karl Johan Sigfrid Nyberg (förhöjd pension). I motion
11:337 har herr Cruse yrkat, »att riksdagen må bevilja f. d. tygarbetaren
vid Stockholms tygstation K. J. S. Nyberg fyllnadspension med så stort
belopp, att hans sammanlagda pension kommer att uppgå till samma belopp
som riksdagen före tillkomsten av pensionsreglementet för arbetare vanligen
brukade bevilja arbetare efter 15 tjänstår».

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas,
att Nyberg är född den 14 februari 1870 och alltså 66 år gammal;
att han varit anställd såsom svarvare vid Stockholms tygstation under
tidsperioderna 15 september—16 november 1905 samt 27 juli 1922—30 september
1935 eller under sammanlagt omkring 13*/2 år;

att han vid sitt avsked jämlikt bestämmelserna i tjänstepensionsreglementet
för arbetare den 30 juni 1934 (nr 443) för pension fått tillgodoräkna sig
8 3/i år av förenämnda anställningstid;

samt att han nu uppbär en pension av 480 kronor för år. I

I en till Kungl. Majit ställd, den 2 december 1935 dagtecknad skrift anhöll
försvarsverkens civila personals förbund, att Nyberg måtte komina i åtnjutande
av förhöjd pension.

Genom beslut den 30 december 1935 fann Kungl. Maj.t framställningen icke
föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

I anledning av en vid 1936 års riksdag väckt motion (II: 455) har Nybergs
pensionsfråga även varit föremål för riksdagens prövning. I berörda motion
yrkades, att riksdagen måtte bevilja Nyberg fyllnadspension med så stort belopp,
att hans pension komme att uppgå till 816 kronor per år eller det belopp,
som vanligen brukade beviljas i dylika fall.

I utlåtande nr 20, punkten 9, anförde bankoutskottet, att Nyberg vore i
åtnjutande av den pension, som författningsenligt tillkomme honom, samt
att ett bifall till motionen skulle innebära, att åt Nyberg, som vid avskedet
kunde för pension enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare tillgodoräkna
sig en tjänstetid av 8 3/i år, skulle utmätas pension såsom om han innehaft
15 tjänstår. Då ett sådant avsteg från gällande bestämmelser i nämnda
pensionsreglemente skulle medföra vittgående konsekvenser, funne utskottet
sig böra avstyrka bifall till motionen. Utskottet hemställde förty, att motionen
II: 455 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Riksdagen biföll vad utskottet sålunda hemställt.

Utskottet. Då några nya omständigheter icke förebragts, som kunna motivera ett
frångående av den ståndpunkt, utskottet år 1936 intagit till förevarande
pensionsfråga, har utskottet funnit sig icke kunna tillstyrka någon åtgärd
i den nu väckta motionens syfte. Utskottet vill ock erinra, att riksdagen
före tillkomsten av tjänstepensionsreglementet för arbetare endast i sällsynta
undantagsfall beviljat pension åt arbetare med så kort tjänstetid — 13 1f2
år — som Nyberg innehar.

Utskottet hemställer således,

att förevarande motion II: 337 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

3:o.

Förre fortifikationsarbetsförmannen Johan Axel Johansson. I motion
11:91 har herr Brädefors jämte fyra av andra kammarens övriga ledamöter
hemställt, »att riksdagen måtte besluta bevilja f. d. fortifikationsförmannen
Johan Axel Johansson i Sävast pension till skäligt belopp». I

I ärendet är upplyst,

att Johansson är född den 16 februari 1873 och alltså 64 år gammal;

att han under olika perioder åren 1902—1920 tillhopa 15 år 8 månader
26 dagar haft anställning vid fästnings- och kasernbyggnadsarbetena i Boden;

samt att han under vissa icke närmare angivna tider åren 1892—1901 och
1921—1925 haft arbete vid järnvägsbyggnader för statens räkning, därvid
han emellertid synes hava varit anställd hos enskild entreprenör.

Frågan om pension åt Johansson bar i anledning av väckta motioner
varit föremål för prövning av 1933, 1934 och 1935 års riksdagar.

I sitt vid 1933 års riksdag i ämnet avgivna utlåtande (nr 34, punkten 49)
anförde bankoutskottet:

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

Enligt de för statens ordinarie befattningshavare inom olika förvaltningsområden
gällande pensionsbestämmelserna krävdes för erhållande av statspension,
att befattningshavaren varit i statens tjänst intill uppnådd pensionsålder,
där han ej på grund av sjukdom nödgats avgå dessförinnan. I överensstämmelse
med denna för statens tjänstemannapensionering grundläggande
princip hade ej heller pension plägat beviljas icke-ordinarie anställningshavare,
som ej kvarstått i tjänst till en ålder, som kunnat anses motsvara
normal pensionsålder, eller, om han avgått dessförinnan, varit på
grund av sjukdom förhindrad att vidare sköta sitt arbete. Att Johansson,
som, enligt vad handlingarna i ärendet utvisade, redan år 1920 vid 47 års
ålder slutat sitt arbete i statens tjänst, skulle tillerkännas pension, kunde utskottet
ej tillstyrka.

Riksdagen biföll vad utskottet hemställt.

Bankoutskottet vid 1934 års riksdag framhöll i anledning av den vid denna
riksdag väckta motionen örn pension åt Johansson (uti. nr 42, p. 23), att
i ärendet icke tillkommit annan omständighet, sedan pensionsfrågan senast
behandlats av riksdagen, än att Johansson under vissa icke närmare angivna
tider åren 1921—1925 haft arbete vid järnvägsbyggnader för statens räkning
och därvid varit anställd hos enskild entreprenör. På grund härav
fann utskottet sig i likhet med i ärendet hörda myndigheter icke kunna tillstyrka
bifall till motionen.

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen, att motionen icke
skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid 1935 års riksdag anförde bankoutskottet i anledning av den samma
år väckta motionen (uti. nr 45, p. 25), att då i ärendet icke förebragts några
nya omständigheter av betydelse för frågans bedömande utskottet saknade
anledning att frångå den ståndpunkt, utskottet år 1933 och år 1934 intagit
i ärendet.

Efter hemställan av bankoutskottet fann 1935 års riksdag motionen icke
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Till stöd för den nu föreliggande motionen har åberopats, att 1936 års
riksdag på grund av en samma år väckt motion (II: 345) beviljat pension åt
förre fortifikationsarbelsförmannen Leo Vilhelm Sundström.

Utskottet får till en början erinra, att utskottet år 1936 (uti. nr 20, p. 6),
avstyrkte beviljande av pension åt förre fortifikationsarbetsförmannen Leo
Vilhelm Sundström. Vid punkten var emellertid fogad en reservation, vari
hemställdes, att Sundström skulle tillerkännas en årlig pension av 504 kronor.
Sedan första kammaren bifallit utskottets hemställan och andra kammaren
biträtt reservationen, avgjordes ärendet genom gemensam omröstning,
varvid riksdagen beslöt bevilja Sundström en årlig pension till angivna
belopp.

Av en jämförelse mellan omförmälde Sundströms och den av motionärerna
till pensions erhållande nu förcslagne förre fortifikationsarbetsförmannen Johanssons
tjänstgöringstider framgår, att Sundström hade en vederbörligen

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

styrkt anställningstid i statens tjänst av 19 1/2 år, medan Johanssons styrkta
anställningstid inskränker sig till omkring 15 år 9 månader. Då Johansson
slutat denna sin anställning, som med inemot fyra år understiger Sundströms,
för över 16 år sedan vid en ålder av allenast 47 år, finner utskottet icke skäl
tillstyrka riksdagen att frångå den ståndpunkt, riksdagen intagit vid ifrågavarande
pensionsärendes prövning åren 1933, 1934 och 1935.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion II: 91 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

4:o.

Förre förrådsvaktmästare» Johan Gottfried Johansson Lindhé (förhöjd
pension). I motion II: 146 hemställer herr Larsson i Hede jämte två av andra
kammarens övriga ledamöter, »att riksdagen måtte bevilja förutvarande
förrådsvaktmästaren, f. d. förvaltaren i intendenturkårens reserv Johan Gottfried
Johansson Lindhé en pensionsförbättring med ett belopp, lika med
skillnaden mellan de sammanlagda pensionsförmåner han nu åtnjuter och
den pension, vilken jämlikt 1935 års militära tjänstepensionsreglemente utgår
till förrådsvaktmästare vid armén».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Lindhé är född den 1 oktober 1854 och således 82 år gammal;

att han innehade anställning vid Älvsborgs regemente under tiden 10
februari 1872—5 juli 1879, vilken sistnämnda dag han efter vunnen sergeantsbefordran
erhöll avsked på egen begäran.

att han tjänstgjorde såsom förrådsbiträde vid nämnda regemente under
tiden 22 juni 1881—28 januari 1900;

att han efter avläggande av förvaltarexamen innehade förordnande såsom
vaktmästare vid arméns intendenturförråd å Karlsborg åren 1905—1919, vilket
sistnämnda år han efter uppnådd pensionsålder beviljades avsked från
denna sin befattning;

samt att han uppbär underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa och pension
från statskontoret med nedan angivna belopp.

På därom av Kungl. Maj:t i propositionen nr 48/1914 A framställt förslag
medgav riksdagen, att Lindhé finge efter uppnådd pensionsålder komma i
åtnjutande av en årlig pension till så stort belopp, att densamma jämte honom
tillkommande gratial från Vadstena krigsmanshuskassa uppginge till
360 kronor för år.

På grund av en vid 1918 års riksdag väckt motion medgav sedermera
riksdagen, att Lindhé finge, utöver den honom sålunda beviljade pensionen
av 360 kronor, från och med månaden näst efter den, under vilken han avginge
från sin tjänst, under sin återstående livstid uppbära årligen ytterligare

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

pension till sådant belopp, att hela pensionen jämte honom tillkommande
gratial från Vadstena krigsmanshuskassa uppginge till 800 kronor.^

Genom särskilda pensionsförhöjningar har Lindhés pensionsförmåner därefter
ytterligare förbättrats, så att han numera uppbär årligen 1,224 kronor,
därav 310 kronor underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa och 914 kronor
från statskontoret, jämte dyrtidstillägg å sistnämnda belopp, för närvarande
uppgående till 204 kronor, vadan hans sammanlagda årliga pensionsförmåner
alltså utgöra sammanlagt 1,428 kronor.

Utskottet vill erinra, att riksdagen hittills ställt sig avvisande till framställningar
om pensionsförhöjning åt f. d. befattningshavare, som avgått
med pension före ikraftträdandet av de nya tjänstepensionsreglementena och
äro i åtnjutande av lägre pensioner än de enligt reglementena utgående. Med
hänsyn härtill kan utskottet icke tillstyrka den föreliggande motionen, som
avser en retroaktiv tillämpning på förevarande fall av bestämmelserna i
1935 års militära tjänstepensionsregiemente.

Utskottet hemställer förty,

att förevarande motion II: 146 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

5:o.

Förre daglönaren Johan Otto Olsson. I motion I: 122 hemställer herr
Berg, Robert, satt riksdagen måtte besluta att tilldela f. d. daglönaren nr
4730 Johan Otto Olsson en årlig pension av 900:— kronor att utgå från
och med den 1 juli 1929, dock med reducering av kapitalvärdet av uppburen
avskedsersättning».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Olsson är född den 6 december 1880 och alitsa 56 år gammal,

att han innehade anställning såsom daglönare vid flottans varvs i Karlskrona
ingenjördepartement under tiderna 28 mars 1903—5 april 1913 och 2
september 1913—30 juni 1929, vilken sistnämnda dag han erhöll avsked från
nämnda anställning på grund av 1925 års försvarsorganisations genomförande; att

han i samband med avgången ur tjänst erhöll avskedsersättning i enlighet
med bestämmelserna i kungörelsen den 15 januari 1926 (nr 10) angående
förtidspension och avskedsersättning åt vissa övertaliga civila löntagare
vid armén och marinen (Olsson, som vid avskedet kunde råkna 25 7=
tjänstår och var 48 7= år gammal, uppfyllde villkoren för förtidspension
med avseende å tjänstetid inell däremot icke i truga örn levnadsålder),

att avskedsersättningen bestämdes till det högsta i sagda kungörelse angivna
beloppet eller 6,000 kronor;

1 För erhållande av förtidspension erfordras enligt ovannämnda kungörelse för den personalkategori,
Olsson tillhörde, 15 tjänstår och 50 levnadsår.

Utskott*.

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

Vtålcottet.

att han enligt utfärdat läkarintyg lider av kroniskt eksem å båda händerna
och att hans arbetsförmåga i följd härav blivit så nedsatt, att han icke är
i stånd att försörja sig genom arbete;

att han har försörjningsplikt mot en minderårig dotter;
att han är ägare av ett mindre jordbruk, taxeringsvärderat till 4,000 kronor,
jämte en del inventarier av mindre värde;

samt att han häftar i skuld för ett belopp av sammanlagt omkring 3,350
kronor.

I de enstaka undantagsfall då riksdagen tidigare medgivit pension åt anställningshavare
vid försvarsväsendet, som avskedats på grund av 1925 års
försvarsbeslut och i samband därmed tillerkänts avskedsersättning, har vederbörande
redan vid avskedstillfället lidit av sjukdom, som i och för sig
bort föranleda beviljande av sjukpension. I sådana fall då angivna förutsättning
icke förelegat har riksdagen däremot ställt sig avvisande mot beviljande
av pension. Denna restriktiva ståndpunkt har föranletts av faran för
de vittgående konsekvenser, som eljest skulle kunna uppkomma.

Av utredningen i förevarande ärende framgår, att Olsson vid avgången ur
tjänst år 1929 tillerkänts avskedsersättning med 6,000 kronor samt att den
sjukdom, varav han nu lider, icke yppats under Olssons tjänstgöring. Med
hänsyn härtill och under åberopande av det ovan anförda finner utskottet sig
icke kunna förorda, att åtgärd vidtages i motionens syfte. Utskottet har därmed
icke velat bestrida, att starka billighetsskäl tala för att Olsson, som efter
en lång anställningstid i statens tjänst vid jämförelsevis hög ålder avskedats
på grund av organisationsförändring, beredes någon pension av statsmedel,
då han nu på grund av sjukdom icke längre kan försörja sig. Denna fråga synes
emellertid enligt utskottets mening med hänsyn till dess principiella betydelse
i första hand böra upptagas till prövning av Kungl. Maj:t.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion I: 122 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

6:o.

Förre hästskötare!! Anton Emanuel Nordström. I motion II: 155 hemställer
herr Gustavson i Västerås, »att riksdagen måtte bevilja förre hästskötaren
Anton Emanuel Nordström i Strömsholm pension från och med den
1 januari 1937 med det belopp som efter vederbörlig prövning kan befinnas
skäligt».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Nordström är född den 14 maj 1880 och alltså 56 år gammal;

att han innehade anställning såsom hästskötare vid Ottenby, Björnö och
Utnäslöts remontdepåer under tiden 24 oktober 1899—30 september 1926,

Bankoutskottets utlåtande Nr 23-

vilken sistnämnda dag han erhöll avsked från sin anställning på grund av
jämlikt 1925 års försvarsorganisation beslutad indragning av Utnäslöts remontdepå; att

han i samband med avgången ur tjänst erhöll en avskedsersättning å
6,000 kronor i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 15 januari 1926
(nr 10) angående förtidspension och avskedsersättning åt vissa övertaliga
civila löntagare vid armén och marinen (Nordström, som vid avskedet kunde
räkna omkring 26 tjänstår och var 46 år gammal, uppfyllde villkoren
för förtidspension med avseende å tjänstetid men däremot icke i fråga om
levnadsålder);

att han åren 1927—1933 innehade tillfällig anställning vid ridskolan i
Strömsholm och därunder fullgjorde sammanlagt 428 V2 dagsverken;

att hans sammanlagda arbetstid i statens tjänst uppgår till nära 29 år,
varav 27 år i fast anställning;

att han enligt ett den 2 februari 1937 utfärdat läkarintyg befunnits lida av
kronisk hjärtsjukdom med begynnande insufficiens och att han på grund
härav är för framtiden oförmögen till arbete;

samt att han enligt utfärdade intyg är medellös.

Då i här förevarande fall föreligga i stort sett samma förhållanden som
beträffande det i näst föregående punkt omförmälda fallet, får utskottet under
åberopande av vad utskottet under nämnda punkt anfört hemställa,

att förevarande motion II: 155 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

II. Socialdepartementet.

7:o.

Förre extra polismannen Hans Elis Isberg. I en den 22 januari 1937 dagtecknad
proposition nr 61 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen medgiva, dels att förre extra polismannen Hans Elis Isberg
må, räknat från och med den 1 december 1935, under sin återstående
livstid från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. uppbära en
årlig pension av 312 kronor, under villkor att understöd till värde av minst
600 kronor för år utgår från trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,
dels ock att dyrtidstillägg må för Isberg beräknas å ett belopp av 912 kronor
för år.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Isberg är född den 19 augusti 1870 och således 66 år gammal;

att han under tiden 1 oktober 1913—31 december 1914 varit av länsstyrelsen
i örebro län förordnad att med polismans befogenhet och skydd biträda

UtsbotUt.

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

Uiakottet.

kronobetjäiiingen vid upprätthållande av ordning och säkerhet vid Stråssa
och närmaste trakten däromkring ävensom vid då pågående järnvägsbyggnad
mellan Storå och Stråssa;

att han under åren 1915—1931 enligt förordnanden av förenämnda länsstyrelse
innehaft anställning såsom estra polisman med huvudstation i
Stråssa;

att han under sin tjänstetid såsom biträde åt kronobe t jäning och såsom
extra polisman åtnjutit avlöning, som under åren 1926—1931 utgått med ett
belopp för år räknat av 2,520 kronor, varav 1,200 kronor bestritts av statsmedel; samt

att Isberg av trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund från och
med den 1 januari 1935 tillerkänts understöd tills vidare av 400 kronor för
år jämte förmån av fri bostad och lyse eller, därest nämnda naturaförmåner
ej skulle till honom utgå, av 600 kronor för år.

Statskontoret har i ärendet erinrat, att riksdagen under ungefärligen samma
förhållanden som i detta fall förelåge vid flera tillfällen beviljat pension
åt polisman, till vilkens avlönande bidrag utgått av statsmedel. Därvid hade
som villkor plägat uppställas, att bidrag till vederbörandes pensionering
lämnades även från annat håll.

Kungl. Maj:ts förslag ansluter sig väsentligen till vad riksdagen tidigare i
liknande fall beslutit och har icke givit utskottet anledning till erinran.

På grund härav hemställer utskottet,

att riksdagen må bifalla Kungl. Majlis ifrågavarande proposition.

8:o.

F. d. landsfogden Bengt Falk (tilläggspension). I likalydande motionerna
1:38 av herrar Sandström och Bergqvist samt 11:96 av herrar Anderson i
Norrköping och Bergquist har hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att
förre landsfogden Bengt Falk må från och med den 1 juli 1937 utöver honom
författningsenligt tillkommande pension uppbära en årlig tilläggspension
av 560 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Falk är född den 30 maj 1868 och alltså 68 år gammal;

att han under tiden 25 juli 1897—6 januari 1904 tjänstgjorde i olika befattningar
vid landsstaten i Hallands län;

att han åren 1904—1910 under tillhopa omkring 5 år 6 månader tjänstgjorde
såsom stadsfogde, stadsfiskal och kronouppbördskassör i Kristinehamn; att

han den 5 juli 1909 återinträdde i tjänst vid landsstaten och efter åtskilliga
förordnanden såsom kronofogde den 11 juli 1913 förordnades till

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

innehavare av kronofogdetjänst samt, räknat från och med den 1 januari
1918, utnämndes till landsfogde i Västernorrlands län;

att han den 16 april 1918 erhöll transport såsom landsfogde i Blekinge
län, från vilken befattning han efter uppnådd pensionsålder avgick med utgången
av juni månad 1933;

att hans sammanlagda tjänstgöringstid inom landsstaten uppgår till 30 år
4 månader 7 dagar;

samt att han åtnjuter avkortad tjänstepension med 4,200 kronor, motsvarande
3%s av helt pensionsbelopp, 4,900 kronor.

I en till Kungl. Maj:t ställd, av länsstyrelsen i Blekinge län med tillstyrkan
av bifall den 7 januari 1933 överlämnad skrift anhöll Falk att utöver honom
vid avgången från landsfogdebefattningen författningsenligt tillkommande
avkortad pension komma i åtnjutande av tilläggspension på grund
av den av honom åren 1904—1910 fullgjorda tjänstgöringen såsom stadsfogde,
stadsfiskal och kronouppbördskassör i Kristinehamn.

I över ansökningen avgivet utlåtande förklarade sig statskontoret icke
hava något att erinra mot att för Falk utverkades medgivande därtill, att
han med hänsyn till omförmälda utomstatliga tjänstgöring erhölle en tillläggspension
av statsmedel, vilken såsom vanligt i dylika fall beräknades
efter 5/a av den utomstatliga tjänstetiden. Då denna utgjorde 51/* år och
2/s därav vore 3 år 8 månader samt tjänstetiden i statstjänst uppginge till
något över 30 år 4 månader, borde pensionsförmånen i sin helhet bliva si/™
av pensionsunderlaget eller alltså 4,760 kronor. Då Falk enligt civila pensionslagen
bleve berättigad till en pension å 4,200 kronor, skulle tilläggspensionens
belopp bliva 560 kronor.

Genom beslut den 17 mars 1933 fann Kungl. Maj:t Falks ansökan icke
föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Då Falk redan tillerkänts den pension, vartill han författningsenligt är berättigad,
samt frågan om tilläggspension åt Falk varit föremål för Kungl.
Maj:ts prövning utan att föranleda till någon Kungl. Majlis åtgärd, har utskottet
icke funnit skäl föreligga att tillstyrka beviljande av ytterligare pensionsförmån
åt Falk.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motioner I: 38 och II: 96 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

9:o.

Förre karantänsmästare!! Johan Harald Herman Skantze (förlwjd pension).
I likalydande motionerna I: 39 av herr Rahmn och herr Wangson,
Otto, samt II: 89 av herrar Lundstedt och Wallerius har hemställts, »alt riksdagen
måtte bevilja sjökaptenen Harald Skantze en fyllnadspension med 600
kronor örn året».

UUkoHet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Skantze är född den 24 januari 1877 och alltså 60 år gammal;

att han var anställd såsom karantänsmästare vid karantänsanstalten på
Känsö under tiden 1 december 1919—30 juni 1933, vid vilken sistnämnda
tidpunkt karantänsanstalten verksamhet på grund av karantänsväsendets
omorganisation avvecklades;

samt att han i avlöning åtnjöt dels kontant 3,600 kronor för år, varav
arvode 2,500 kronor, personligt lönetillägg 500 kronor, ersättning för vednell
belysningsämnen 450 kronor och ersättning för båtlega och skrivmaterialier
150 kronor, dels ock förmån av fri bostad jämte trädgård, vilken
förmån uppskattades till ett årligt värde av omkring 500 kronor.

Enligt av Kungl. Majit i proposition nr 237, punkt 17, till 1933 års riksdag
framlagt förslag medgav riksdagen efter hemställan av hankoutskottet (uti.
nr 34, p. 59), att Skantze finge från och med månaden näst efter den, varunder
han avginge från sin anställning såsom karantänsmästare, under sin
återstående livstid å allmänna indragningsstaten uppbära en årlig pension
av 1,320 kronor.

I en den 7 december 1934 dagtecknad skrift anhöll Skantze hos Kungl.
Majit att komma i åtnjutande av förhöjd pension.

I över ansökningen infordrat utlåtande anförde medicinalstyrelsen, att
med hänsyn till den jämförelsevis korta tid Skantze bestritt karantänsmästarbefattningen
styrelsen icke kunde tillstyrka ökning av pensionen.

Statskontoret, som jämväl hördes över ansökningen, anförde i utlåtande
den 17 januari 1935 följande.

Statskontoret hade den 10 mars 1933 avgivit utlåtande i anledning av en
av medicinalstyrelsen gjord framställning örn pension åt viss personal, som
vid den förestående avvecklingen av karantänsanstalterna å Känsö och
Fejan bleve överflödig. Därvid hade ämbetsverket i samband med frågan
örn pension åt karantänsmästaren Skantze erinrat, bland annat, att 1932 års
riksdag avgjort en liknande pensionsfråga, i det att riksdagen med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag i propositionen nr 233, punkt 6, beviljat pension
å 1,800 kronor åt karantänsvakten vid Fejan A. E. Lundin (riksdagens skrivelse
nr 227, p. 46). Denne hade visserligen varit 65 år gammal och kunnat
räkna 38 tjänstår, och om för så stor pension uppställdes kravet på åtminstone
30 tjänstår, skulle Skantze, som hade allenast 13 tjänstår, icke böra i
pension erhålla mer än 780 kronor. Då emellertid Skantze vore 56 år gammal
och entledigades till följd av karantänsanstalten avveckling utan utsikt
att under sådana förhållanden kunna erhålla annan anställning samt alltså
kunde antagas vara för sitt uppehälle hänvisad så gott som uteslutande till
vad han erhölle^ i pension, måste berörda belopp enligt ämbetsverkets mening
anses för lågt. Därest icke karantänsanstaltens avveckling mellankomst)
hade Skantze kunnat påräkna att vid uppnådda 65 levnadsår och invänta
22 tjänstår erhålla pension, beräknad efter samma grunder, som tilllämpats
i avseende å pensionen åt förenämnda Lundin. Pensionen skulle
då hava utgjort 1,320 kronor. Vid sådant förhållande kunde det icke anses
annat än billigt, att Skantze under föreliggande förhållanden erhölle åtminstone
1,200 kronor i pension.

I proposition, nr 237, punkt 17, till 1933 års riksdag hade Kungl. Majit

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

föreslagil riksdagen, att Skantze måtte från och med månaden näst efter
den, varunder avgång från anställningen vid karantänsanstalten ägde rum,
få uppbära i årlig pension ett belopp av 1,320 kronor. Nämnda framställning
hade av riksdagen bifallits (bankoutsk. uti. nr 34, p. 59; riksdagens
skrivelse nr 271).

Då Skantze sålunda kommit i åtnjutande av ett pensionsbelopp, som med
hänsyn till omständigheterna i fallet måste anses skäligt tillmätt, funne sig
statskontoret — med instämmande i vad medicinalstyrelsen anfört — icke
kunna tillstyrka bifall till framställningen.

Genom beslut den 8 februari 1935 fann Kungl. Maj.t Skantzes ansökning
icke föranledda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Såsom av utredningen framgår har Skantze enligt beslut av 1933 års riksdag
tillerkänts en årlig pension av 1,320 kronor. Vid den förnyade prövning
av ärendet, som utskottet i anledning av den föreliggande motionen
företagit, har utskottet funnit nämnda pensionsbelopp vara med hänsyn
till den jämförelsevis korta tid Skantze bestritt karantänsmästarbefattningen
skäligt avvägt. Vid sådant förhållande och då Kungl. Majit funnit en av
Skantze gjord ansökning örn förhöjd pension icke föranleda någon Kungl.
Majits åtgärd, har utskottet icke ansett skäl föreligga att i förevarande fall
tillstyrka beviljande av någon pensionsförhöjning.

Utskottet hemställer därför,

att förevarande motioner I: 39 och II: 89 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

10:o.

Extra arbetaren Karl Robert Törnblom. I likalydande motionerna I: 121
av herr FJårdin och II: 162 av herr Jonsson i Eskilstuna har hemställts, »att
riksdagen måtte tillerkänna arbetaren Karl Robert Törnblom, Sundby,
Strängnäs, en årlig pension till det belopp, som brukar tillkomma arbetare
i statens tjänst med den anställningstid som Törnblom innehar*.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Törnblom är född den 28 december 1868 och alltså 68 år gammal;
att han innehade fast anställning vid Södermanlands regemente under
tiden 30 juli 1889—8 augusti 1914 eller sålunda under 25 år 10 dagar;

att han sedan oktober 1919 är anställd såsom extra arbetare vid Sundby
sjukhus med en daglig arbetstid av i medeltal 8 timmar;

att han i sistnämnda anställning under åren 1931—1935 åtnjutit en genomsnittlig
avlöning av omkring 1,850 kronor om året;

samt att han enligt vad i motionerna uppgives uppbär underhåll från Vadstena
krigsmanshuskassa med omkring 420 kronor för år. I

I en till statens pensionsanstalt ställd, av direktionen för Sundby sjukhus
med tillstyrkan av bifall den 10 juni 1936 till medicinalstyrelsen insänd

Utskottet,

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

skrift anhöll Törnblom om pension jämlikt bestämmelserna i kungörelsen
den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering av
viss arbetarpersonal i statens tjänst.

Med överlämnande till statens pensionsanstalt av Törnbloms pensionsansökan
tillstyrkte medicinalstyrelsen i skrivelse den 6 oktober 1936, att Törnblom
förklarades berättigad att från och med dagen näst efter den, då avgång
från anställningen ägde rum, komma i åtnjutande av pension med 540
kronor årligen jämlikt bestämmelserna i förenämnda kungörelse.

Genom beslut den 2 november 1936 förklarade sig statens pensionsanstalt
förhindrad att tilldela Törnblom pension vare sig enligt tjänstepensionsreglementet
för arbetare, enär han ej kunde anses hava utfört sådant arbete avfortlöpande
natur, som avsåges i 1 § 1 mom. nämnda reglemente, eller enligt
kungörelsen den 7 december 1934, enär han vid uppnåendet av 60 levnadsår
under en tid av allenast 9 år innehaft sådan anställning i statens tjänst, som
utgjort hans huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla.

Utehrttet. Utskottet vill erinra, att 1930 års riksdag på förslag av Kungl. Majit beviljade
pension åt förra städerskan Carolina Sofia Nilsson, född Johansdotter,
ehuru en avsevärd del av hennes anställningstid infallit efter det hon uppnått
60 års ålder (bankoutskottets uti. nr 20, p. 27). Föredragande departementschefen
framhöll vid behandlingen av detta pensionsärende bland annat,
att enligt de principer, som före ikraftträdandet av de nya pensioneringsföreskrifterna
tillämpades av Kungl. Majit och riksdagen, skulle den
omständigheten, att tjänstetiden till väsentlig del infölle efter uppnådd normal
pensionsålder, icke i och för sig hava uteslutit från möjlighet till erhållande
av pension. Det syntes departementschefen skäligt, att man vid bedömande
av frågor om pension åt anställningshavare, som avgått kort efter
de nya pensionsbestämmelsernas ikraftträdande, toge viss hänsyn till denna
tidigare praxis i syfte att utjämna övergången mellan äldre och nyare pensioneringsgrunder.

Enligt utskottets mening utgör nu förevarande pensionsärende ett sådant
övergångsfall, som avses med det av departementschefen gjorda uttalandet
Törnbloms sammanlagda anställningstid uppgår nämligen till omkring 17V2
år, och han torde enligt de principer, som tidigare tillämpats vid prövning
av pensionsfrågor, hava blivit tillerkänd pension. Med hänsyn härtill finner
utskottet sig kunna tillstyrka, att Törnblom beviljas pension, oaktat
större delen av hans tjänstgöring fullgjorts efter den ålder av 60 år, som
numera satts som gräns för tjänstårsberäkning för arbetare i statens tjänst.
Pensionsbeloppet synes, i överensstämmelse med vad som tidigare plägat beviljas
åt arbetare med här ifrågavarande tjänstetid, böra bestämmas till 504
kronor för år.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner I: 121
och II: 162, må medgiva, att extra arbetaren vid Sundby sjuk -

Bankoutskottets utlåtande Nr 23. 1®

hus, Strängnäs, Karl Robert Törnblom må från och med
månaden näst efter den, varunder han lämnar sin anställning,
under sin återstående livstid från anslaget till diverse
pensioner och understöd m. m. uppbära en årlig pension av
504 kronor.

Illo.

Förra portvakterna Per August Pettersson och Fritz Olof Olsson (förhöjda
pensioner). I särskilda motioner I: 119 och I: 120 har herr Wahlmark hemställt
dels i motionen I: 119, »att riksdagen måtte besluta, att förre yttre portvakten
av 3:e klass vid Ulleråkers sjukhus, Per August Pettersson, må tillerkännas
en pension fr. o. m. den 1 oktober 1936 av 1,476 kronor per år»,
dels ock i motionen 1: 120, »att riksdagen må besluta, att förre yttre portvakten
av l:a klass vid S:t Lars sjukhus, Fritz Olsson, må tillerkännas en
pension fr. o. m. den 1 oktober 1936 av 1,476 kronor per år».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,
beträffande Pettersson:

att han är född den 3 maj 1862 och alltså 74 år gammal;
att han innehaft anställning såsom yttre portvakt av 2:a klassen vid Ulleråkers
sjukhus i Uppsala under tiden 1 november 1899—30 september 1936
eller således under sammanlagt nära 37 år; samt

att han — förutom vissa naturaförmåner — i avlöning såsom portvakt av
2:a klassen uppburit en årlig avlöning av 990 kronor; och
beträffande Olsson:

att han är född den 22 november 1868 och alltså 68 år gammal;
att han tjänstgjort såsom skötare och portvakt vid olika statliga sinnessjukhus,
senast såsom yttre portvakt av l:a klassen vid S:t Lars sjukhus i
Lund, under tiden 1 september 1900—30 september 1936 eller således i omkring
36 år ; samt

att han — förutom vissa naturaförmåner — i avlöning såsom portvakt av
l:a klassen uppburit en årlig avlöning av 1,470 kronor.

Vidare inhämtas av handlingarna, att Kungl. Maj:t genom beslut den 30
juni 1936 förklarat, att Pettersson och Olsson finge från och med dagen näst
efter den, då avgång från tjänsten ägt rum, under återstående livstiden åtnjuta
årliga understöd, Pettersson till belopp av 720 kronor och Olsson till
belopp av 1,044 kronor, att utgå från det under elfte huvudtiteln uppförda
förslagsanslaget till understöd till vissa f. d. anställningshavare vid sinnessjukhusen.

Till grund för Kungl. Maj:ts ovannämnda beslut låg en av medicinalstyrelsen
— med föranledande av ansökan i ämnet från Pettersson och Olsson
— den 12 december 1935 gjord framställning angående beviljande av pension
åt nämnda anställningshavare. Styrelsen anförde härvid huvudsakligen
följande:

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

Före gällande pensionslags ikraftträdande hade Kungl. Maj:t, på av medicinalstyrelsen
i varje särskilt fall enligt föreskrift i Kungl. Maj.ds brev till
styrelsen den 20 februari 1931 gjord framställning, plägat bevilja dylika befattningshavare
årligt understöd.

Jämlikt föreskrift i 2 § 2 mom. b) av civila tjänstepensionsreglementet
vore, där ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnade, från reglementets tillämpning
undantagen extra ordinarie tjänsteman, vilkens avlöning icke utginge
enligt av Kungl. Majit fastställd löneplan. I fråga om annan icke ordinarie
befattning än i 28 § 1 mom. samma reglemente sägs ägde enligt 3 mom. i sistnämnda
paragraf Kungl. Majit bestämma den lönegrad, till vilken befattningen
vore att i pensionshänseende hänföra, eller ock att fastställa särskilt
pensionsunderlag för densamma. På grund av sistnämnda bestämmelse hade
medicinalstyrelsen i skrivelse den 31 augusti 1934 hemställt, att Kungl. Majit
måtte fastställa särskilda pensionsunderlag för viss personal vid statens sinnessjukhus,
som avlönades enligt av styrelsen fastställda löneplaner, och därvid
hemställt bland annat, att Kungl. Majit ville fastställa pensionsunderlag
för manliga yttre portvakter vid statens sinnessjukhus till följande belopp:
för yttre portvakt av 3:e klass 900 kronor, för yttre portvakt av 2:a klass
984 kronor samt för yttre portvakt av lia klass 1,152 kronor.

Med förmälan att Pettersson och Olsson under en tid av över 30 år tjänstgjort
i statens sinnessjukhus tjänst finge medicinalstyrelsen hemställa, att
Kungl. Majit ville förklara dem berättigade att från och med dagen näst
efter den då avgång från tjänsten ägt rum och intill dess att Kungl. Majit
fattat beslut angående pensionsunderlag för dylika befattningshavare åtnjuta
ett årligt understöd, Pettersson av förslagsvis 984 kronor och Olsson avförslagsvis
1,152 kronor för år räknat eller ock, därest beloppen av dem tillkommande
årliga understöd ansåges böra beräknas efter de grunder, som
tidigare tillämpats vid bestämmande av dylika understöd, till belopp av för
Pettersson 564 kronor och för Olsson 840 kronor.

I anledning av medicinalstyrelsens förslag hemställde statens sinnessjukhus
ekonomipersonals förbund i skrivelse till Kungl. Majit den 9 mars 1936
— under förmälan, att styrelsen vid pensionsbeloppens utmätande icke tagit
hänsyn till den förmån av fri bostad jämte värme och lyse, som tillkommit
Pettersson och Olsson, och vilken kunde uppskattas till respektive 360 kronor
och 504 kronor för år — att sagda förmån måtte tagas i betraktande vid
fastställandet av pensionsunderlag för ifrågavarande befattningshavare.

Statskontoret har i avgivet yttrande i ärendet den 20 juni 1936 anfört bland
annat följande:

I skrivelse till Kungl. Majit den 31 augusti 1934 hade medicinalstyrelsen
framlagt förslag om beredande av pensionsrätt åt de vid statens sinnessjukhus
anställda yttre portvakterna och därvid ifrågasatt civila tjänstepensionsreglementets
tillämpning å dem.

I häröver avgivet yttrande hade statskontoret anfört, att medicinalstyrelsens
framställning syntes grunda sig på det förhållandet, att de yttre portvakterna
betecknats såsom extraordinarie tjänstemän med avlöning enligt
särskild av styrelsen fastställd löneplan. Statskontoret ansåge det önskvärt,
att frågan huruvida man lämpligen borde bibehålla nuvarande anställningsformer
för sinnessjukhusens sjukvårds- och ekonomipersonal, däribland de
yttre portvakterna, bleve föremål för prövning. Någon pensionsrätt för de
yttre portvakterna enligt civila tjänstepensionsreglementet syntes enligt statskontorets
mening under alla förhållanden icke böra medgivas utan att för

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

dem fastställts en löneplan, som upprättats efter eljest tillämpade grunder
med för olika dyrorter gällande olika löneskalor. Ämbetsverket ville för sin
del hålla före, att pensionering av portvaktspersonalen icke borde förekomma
i annan ordning än genom tillämpning av bestämmelserna i kungörelsen
nr 585/1934 med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst.

Frågan, vilka av de nu gällande allmänna pensioneringsbestämmelserna
borde vara tillämpliga å den yttre portvaktspersonalen vid sinnessjukhusen,
vore ännu icke avgjord.

Vid sådant förhållande finge statskontoret för sin del förorda, att de i föreliggande
framställning omnämnda portvakterna vid avgång från sina anställningar
bereddes understöd enligt tidigare tillämpade grunder. Med hänsyn
tagen till att Pettersson och Olsson utöver kontant lön åtnjöte fri bostad
— vilken förmån utan erinran från medicinalstyrelsens sida uppskattats till
respektive 360 kronor och 504 kronor — ävensom till att viss reducering av
sammanlagda löneförmånerna torde böra ske med hänsyn till dyrortsförhållandena
hade statskontoret funnit, att Pettersson och Olsson skäligen borde
tillerkännas årliga understöd av respektive 720 kronor och 1,044 kronor.

Motionärens förslag innebär, att Pettersson och Olsson skulle komma i åtnjutande
av hel pension enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare med
för vardera 1,476 kronor för år. Utredningen i ärendet utvisar emellertid,
att reglementet icke är å dem tillämpligt. Ett bifall till motionärens förslag
skulle innebära, att pensionen för Pettersson skulle komma att överstiga hans
avlöningsförmåner (kontant lön 990 kronor + värdet av naturaförmåner 360
kronor = 1,350 kronor). Även för Olssons vidkommande skulle en pension
av 1,476 kronor bliva för hög i förhållande till vad som under likartade omständigheter
plägat beviljas av riksdagen. Beaktas bör nämligen, att Olssons
löneförmåner uppgått till 1,974 kronor (kontant lön 1,470 kronor + värdet av
naturaförmåner 504 kronor), vartill kommer, att han icke erlagt några pensionsavgifter.

Vad angår de av Kungl. Maj:t åt Pettersson och Olsson beviljade pensionsbeloppen
får utskottet framhålla, att desamma enligt tidigare tillämpade grunder
utmätts i relation till av dem uppburen lön jämte värdet av naturaförmåner,
varvid viss reduktion av pensionsbeloppen ägt rum med hänsyn till att
pensionsavgifter icke erlagts i förevarande fall. Då utskottet icke funnit anledning
till erinran mot beräkningen av de beviljade pensionsbeloppen, får
utskottet avstyrka bifall till de förevarande motionerna.

Utskottet hemställer alltså,

a) att motionen I: 119 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda; samt

b) att motionen I: 120 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. S sami. Nr 23.

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

III. Ecklesiastikdepartementet.

12:o.

Föreståndaren för tekniska skolans i Stockholm gipsgjuteri Laurentius
Åström. I en den 22 januari 1937 dagtecknad proposition nr 60 har Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att
föreståndaren för tekniska skolans i Stockholm gipsgjuteri Laurentius Åström
må från och med månaden näst efter den, varunder han lämnar sin befattning
vid skolan, under sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 744 kronor.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Åström är född den 2 september 1872 och således 64 år gammal;
att han alltsedan april månad 1894, frånsett ett kortare avbrott, tjänstgjort
vid tekniska skolans i Stockholm gipsgjuteri, till en början såsom gipsgjutare
samt från och med den 1 september 1902 såsom underlärare och från och
med den 1 oktober 1925 såsom föreståndare;

att han bestritt undervisning i högre konstindustriella skolan 6 timmar i
veckan och i aftonskolan 2 timmar i veckan, varjämte han under de sista 8
läsåren med undantag av läsåret 1934/1935 meddelat undervisning åt eleverna
i keramik vid högre konstindustriella skolan i medeltal 2 timmar i veckan;
att Åström tillika verkställt städningen av gipsgjuteriet;
att hans avlöningsförmåner från och med den 1 oktober 1925 uppgått till
— frånsett dyrtidstillägg enligt för statens befattningshavare vid oreglerade
verk gällande grunder — 1,100 kronor för år, varjämte han uppburit ersättning,
beräknad efter 3 kronor för timme, för nyssnämnda undervisning åt
eleverna i keramik ävensom särskild gottgörelse för städningen av gipsgjuteriet,
vilken gottgörelse under senare år utgjort 270 kronor för år;

samt att Åström icke innehar annan anställning än vid tekniska skolan och
icke heller åtnjuter pension på grund av sådan anställning ävensom att han
för sitt uppehälle är helt beroende av inkomsten från tekniska skolan.

Med biträdande av Kungl. Majits ifrågavarande förslag hemställer utskottet,

att Kungl. Maj:ts förevarande proposition må av riksdagen
bifallas.

Bankontskottets utlåtande Nr 23.

Affärsdrivande verks medel.

I. Trafikmedel.

13:o.

Förre lokomotivföraren Johan Ferdinand Mattsson. I en den 29 januari
1937 dagtecknad proposition nr 84 har Kungl. Majit, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för
samma dag, föreslagit riksdagen medgiva, att förre lokomotivföraren vid statens
järnvägar Johan Ferdinand Mattsson må, räknat från och med dagen
näst efter den, då han avgått ur tjänst, under återstående livstiden åtnjuta
pension, att utgå av trafikmedel, till belopp av 1,428 kronor för år.

I överensstämmelse med ett mellan svenska staten genom järnvägsstyrelsen,
å ena, samt Mellersta Södermanlands järnvägsaktiebolag, å andra sidan,
ingånget kontrakt angående förvärvande för svenska statens räkning av Mellersta
Södermanlands järnväg m. m. överflyttades från och med den 1 juli
1932 i statens järnvägars tjänst, bland andra, vid nämnda enskilda järnväg
anställde lokomotivmästaren Johan Ferdinand Mattsson, vilken hos statens
järnvägar erhöll ordinarie befattning såsom lokomotivförare.

Enligt föreskrift i.nämnda kontrakt åligger det statens järnvägar att till
Mattsson, vilken icke är delägare i pensionskassa, efter hans avgång ur tjänst
utbetala den pension, som enligt vid den enskilda järnvägen tillämpade grunder
skulle till honom hava utgått.

Mattsson, vilken är född den 22 juli 1868 och antagits i ordinarie tjänst
vid den enskilda järnvägen den 1 juni 1907, har efter uppnådd ålder av 65
år avgått ur statens järnvägars tjänst med utgången av juli månad 1933,
därvid järnvägsstyrelsen med stöd av nyss berörda kontraktsbestämmelse
förklarat Mattsson berättigad att av trafikmedel uppbära en årlig pension
till belopp av 1,216 kronor, å vilken pension dyrtidstillägg ej utgår.

Enligt ett av förutvarande trafikchefen vid Mellersta Södermanlands järnväg
den 23 oktober 1936 avgivet intyg, hade det enskilda järnvägsbolaget avsett
att bibehålla Mattsson i tjänst utöver den annars gängse pensionsåldern,
så länge hans hälsa och krafter det medgivit. Av ett av järnvägsläkaren B.
Egerström likaledes den 23 oktober 1936 utfärdat intyg framgår härjämte,
att Mattsson vid en samma dag företagen läkarundersökning befunnits vara
vid sådant hälsotillstånd, att han sannolikt fortfarande kunnat sköta sin förut
innehavda tjänst vid den enskilda järnvägen.

Järnvägsstyrelsen har framhållit, att Mattsson, som — örn Mellersta Södermanlands
järnväg icke kommit att övertagas av statsverket — kunnat räkna
med att få kvarstå i sin befattning vid järnvägen, så länge hans hälsa och

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

krafter det medgivit, på grund av övergången i statens järnvägars tjänst
blivit skyldig avgå vid 65 års ålder och därigenom fått vidkännas en avsevärd
inkomstminskning samt att beträffande Mattsson samma förhållanden
förelåge som i fråga örn vissa anställningshavare vid Hässleholm—-Markaryds
och Markaryd—Veinge järnvägar, vilka av 1934 och 1935 års riksdagar
medgivits komma i åtnjutande av pension, motsvarande den statspension enligt
pensionsbestämmelserna för ordinarie tjänstemän vid kommunikationsverken,
som skulle hava tillkommit dem, därest nämnda bestämmelser varit
å dem tillämpliga (riksdagens skr. 281/1934 och 108/1935).

I anslutning härtill har järnvägsstyrelsen hemställt, att Mattsson måtte
från och med dagen näst efter den, då han avgått ur tjänst, få åtnjuta en
årlig pension av 1,428 kronor för år, motsvarande det för lokomotivförartjänst
enligt 1920 års pensionslag för kommunikationsverken gällande statspensionsunderlaget,
1,624 kronor, reducerat med hänsyn till den för pension
beräkneliga tjänstetiden för Mattsson, 26 år 2 månader.

Uiskottet. Med hänsyn till vad i propositionen anförts till stöd för det föreliggande

förslaget, har utskottet ansett sig böra tillstyrka bifall till detsamma.

Utskottet hemställer således,

att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

14:o.

Förre banarbetaren Albin Johansson Berntsson. I motion I: 118 hemställer
herr Bäcklund, »att riksdagen må medgiva, att förre banarbetaren vid
statens järnvägar Albin Johansson Berntsson fr. o. m. den 1 juli 1937 tillerkännes
en årlig pension av 854 kronor inberäknat den livränta han kan
komma att uppbära för olycksfall i tjänsten».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Berntsson är född den 2 juli 1866 och således 70 år gammal;

att han åren 1889—1895 innehaft anställning såsom tillfällig banarbetare
vid den sedermera av staten övertagna Göteborg—Hallands järnväg under
en beräknad tjänstetid av sammanlagt 4 år 1 månad;

att han varit anställd såsom banarbetare och stadigvarande banarbetare vid
statens järnvägar under tiden 1 maj 1896—24 mars 1921, vilken sistnämnda
dag han entledigades från sin anställning enligt egen uppgift på grund av
arbetsbrist, samt att hans sammanlagda styrkta anställningstid därunder uppgått
till 13 år 9 månader;

att han jämlikt beslut av riksförsäkringsanstalten på grund av olycksfall i
arbete uppbär en årlig livränta av 320 kronor;

att han under år 1921 hos järnvägsstyrelsen anhöll om pension men att
styrelsen genom beslut den 17 december samma år förklarade sig förhindrad

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

bifalla ansökningen, enär han vid entledigandet från sin anställning vid statens
järnvägar ej uppnått sådan ålder, att, därest han varit delägare i statens
järnvägars pensionskassa för pensionering av icke-ordinarie personal, han
skulle varit berättigad till ålderspension;

att han under år 1922 hos järnvägsstyrelsen ånyo anhöll om pension eller,
alternativt, om gratifikation men att styrelsen genom beslut den 11 mars
samma år dels prövade honom icke kunna ifrågakomma till erhållande avpension,
dels ock fann sig förhindrad att tilldela honom gratifikation, då det
icke blivit i ärendet styrkt, att han vore på grund av ålderdom och sjuklighet
oförmögen att försörja sig;

afl en av honom år 1932 hos järnvägsstyrelsen gjord förnyad ansökning
om erhållande av pension eller sjukavlöning enligt styrelsens beslut den 9
december 1932 icke föranledde till någon styrelsens vidare åtgärd;

att han enligt ett den 12 januari 1937 utfärdat läkarintyg på grund av nedsatt
synförmåga är oförmögen till arbete;

samt att han är ägare av en mindre jordbruksfastighet, vars brukande
enligt intyg av vederbörande kommunalnämndsordförande icke förslår till
hans och hans familjs uppehälle.

Utskottet får erinra, att 1936 års riksdag efter förslag av Kungl. Maj:t och
på tillstyrkan av bankoutskottet (uti. nr 51, p. 28) i ett med det föreliggande
i stort sett likartat fall beviljat ett årligt pensionsbelopp av 480 kronor. Utskottet
tillstyrker förty, att samma pensionsbelopp må tillerkännas Berntsson
att utgå från och med den 1 januari 1937. I överensstämmelse med det åberopade
beslutet vid 1936 års riksdag torde pensionsbeloppet för Berntsson
ej böra undergå minskning i anledning av den honom tillerkända olycksfallslivräntan.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av motionen I: 118, må medgiva,
att förre banarbetaren Albin Johansson Berntsson må, räknat
från och med den 1 januari 1937, under sin återstående livstid
uppbära en årlig pension av 480 kronor, att utgå av trafikmedel.

15:o.

Förre expeditionsföreståndaren vid statens järnvägar Claes Edvard Eriksson
(förhöjd pension). I motion II: 16 hemställer herr Arnemark, »att riksdagen
ville besluta, att före detta expeditionsföreståndaren vid statens järnvägar
Claes Edvard Eriksson skall, räknat från och med den 1 oktober 1932,
äga åtnjuta ett årligt pensionstillägg av 828 kronor att utgå av statens järnvägars
trafikmedel».

Utskottet.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Eriksson är född den 18 september 1867 och alltså 69 år gammal;

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

att han innehadé anställning såsom ordinarie folkskollärare vid Mokärnshyttans
fasta folkskola i Nordmarks församling av Värmlands län från och
med den 31 mars 1889 till och med den 31 december 1903, vilken sistnämnda
dag han på egen begäran erhöll avsked från sagda befattning;

att han åtnjöt tjänstledighet från sin lärår befattning under tiden 1 november
1901—31 december 1903;

att han under tiden 1 november 1901—31 oktober 1908 innehade anställning
vid Karlstad—Munkfors järnväg, intill senare delen av år 1905 såsom
extra bokhållare samt därefter i egenskap av t. f. stationsinspektor vid den
järnvägen tillhöriga hamnstationen invid Karlstads yttre hamn;

att han i samband med statens järnvägars övertagande från och med den
1 november 1908 av trafikskötseln vid Karlstads hamnstation bereddes anställning
vid statens järnvägar, till en början såsom extra ordinarie tjänsteman; att

han vann befordran till ordinarie stationsskrivare den 1 juli 1913, till
förste stationsskrivare den 1 juni 1917 och till expeditionsföreståndare vid
Göteborgs centralstation den 1 juni 1930;

att han efter uppnådd pensionsålder beviljades avsked ur statens järnvägars
tjänst med utgången av september månad 1932;

samt att järnvägsstyrelsen genom beslut den 4 augusti samma år tillerkände
Eriksson ett med hänsyn till antalet tjänstår, respektive avgiftsår
från 4,200 kronor avkortat pensionsbelopp av 3,372 kronor för år. I

I en den 25 juni 1934 dagtecknad skrift anhöll Eriksson hos Kungl. Majit
— med åberopande av alt han under sin berörda anställning såsom ordinarie
folkskollärare erlagt avgifter för tjänste- och familjepension till folkskollärarnas
pensionsinrättning — att han måtte förklaras berättigad till full
pension såsom expeditionsföreståndare, oaktat han icke innehade det antal
tjänstår i statens tjänst, som föreskreves för erhållande av dylik pension, eller
ock att han genom fyllnadspension eller på annat sätt måtte återfå skälig del
av nyssnämnda pensionsavgifter.

Järnvägsstyrelsen anförde i utlåtande över ansökningen att, därest det
år 1934 fastställda civila pensionsreglementet varit å Eriksson tillämpligt,
han skulle hava ägt rätt att räkna tjänstår i pensionshänseende jämväl för
lärartiden. Även om väl reglementet icke kunde givas retroaktiv tillämpning
för nu avsedda fall, syntes det enligt styrelsens mening icke omotiverat, att
Eriksson på annat sätt bereddes en häremot svarande förmån, exempelvis
i form av ett av statsmakterna medgivet pensionstillägg. Styrelsen ville i
samband härmed dels vitsorda, att Eriksson under hela sin tjänstetid gjort
sig känd som en synnerligen nitisk och duglig tjänsteman, dels ock framhålla,
att, såvitt styrelsen kunde förutse, ett bifall till framställningen i en
eller annan form icke kunde förväntas medföra några icke önskvärda konsekvenser.
På grund av det anförda ansåge sig styrelsen böra tillstyrka, att
Kungl. Majit, därest Kungl. Majit funne sig förhindrad att utan riksdagens hö -

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

rande tillmötesgå framställningen, måtte förelägga ärendet riksdagens prövning.

Statskontoret, som jämväl hördes över ansökningen, förklarade sig icke
vilja förneka, att vissa billighetsskäl kunde anföras till stöd för ett tillmötesgående
av densamma på sätt av järnvägsstyrelsen föreslagits. Då emellertid
ett dylikt tillmötesgående skulle innebära, att bestämmelserna i civila tjänstepensionsreglementet
gåves retroaktiv tillämpning till förmån för en befattningshavare,
vilken vid tidpunkten för den nya tjänstepensionslagstiftningens
ikraftträdande redan avgått från sin tjänst med pension, ansåge sig statskontoret
med hänsyn till de svåröverskådliga konsekvenser, som ett dylikt
medgivande skulle kunna föra med sig även för andra grenar av statsförvaltningen
än statens järnvägar, icke kunna tillstyrka bifall till berörda förslag.

Kungl. Maj:t fann den 21 december 1934 Erikssons ansökning icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Ett bifall till den föreliggande motionen skulle innebära en retroaktiv tilllämpning
av bestämmelserna i civila tjänstepensionsreglementet. Med hänsyn
till de vittgående konsekvenser ett medgivande i nu angivna riktning
skulle kunna medföra, finner sig utskottet i likhet med statskontoret böra avstyrka,
att Eriksson beviljas tilläggspension utöver den till honom författningsenligt
utgående pensionsförmånen.

Utskottet hemställer förty,

att förevarande motion II: 16 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

16:o.

Förre ban- och byggnadsarbetaren Otto Eriksson. I motion 11:29 hemställer
herr Bräde fors jämte fyra av andra kammarens övriga ledamöter, »att
riksdagen måtte besluta bevilja f. d. ban- och byggnadsarbetaren vid statens
järnvägar, Otto Eriksson i Linaälv, pension i enlighet med de grunder, som
gälla för viss arbetspersonal i statens tjänst».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Eriksson är född den 26 februari 1876 och således 61 år gammal;

att hail enligt intyg av överbanmästaren i Sundsvall ävensom av en arbetskamrat
innehaft anställning dels under år 1899 såsom arbetare vid statens
järnvägar och dels åren 1900—1902 såsom arbetare vid statsbanebyggnaden
Gällivare—Riksgränsen;

att han åren 1903—1917, 1920, 1922—1927 samt 1934—1935 varit anställd
såsom ban- och byggnadsarbetare vid statens järnvägar, därvid bans sammanlagda
styrkta anställningstid uppgått till 6 år 308 dagar;

Utskottet.

" Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

att han enligt egen uppgift vintertid under sju år arbetat för domänverkets
räkning;

att han enligt uppgift är ägare av ett hemman;

att han år 1936 hos järnvägsstyrelsen anhöll om pension eller gratifikation;
•;

att distriktschefen i statens järnvägars femte distrikt i anledning av Erikssons
ansökning upplyste, att anledningen till att dennes tjänstetid varit av
så relativt obetydlig omfattning sannolikt vore, att Eriksson särskilt sommartid
måst ägna sig åt sitt jordbruk, samt att distriktschefen med hänsyn till
att Erikssons anställning i statens tjänst icke kunde anses hava utgjort hans
huvudsakliga sysselsättning avstyrkte bifall till Erikssons ansökning;

samt att järnvägsstyrelsen genom beslut den 31 juli 1936 lämnade Erikssons
ansökning utan bifall, enär av den i ärendet verkställda utredningen
framginge, att han icke uppfyllde villkoren för erhållande av vare sig pension
eller gratifikation.

Utskottet. Då av utredningen i ärendet framgår, att Erikssons styrkta anställningstid
i statens tjänst varit av tämligen ringa omfattning — allenast inemot
7 år — samt dessutom synes icke hava utgjort hans huvudsakliga sysselsättning,
anser sig utskottet icke kunna tillstyrka beviljandet av pension i
förevarande fall.

Utskottet hemställer förty,

att förevarande motion II: 29 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

17:o.

Förre banarbetaren Axel Sven Svensson. I motion II: 41 hemställer herr
Andersson i Malmö, »att riksdagen måtte tillerkänna f. d. banarbetaren Axel
Sven Svensson, Kingelstad, ett årligt understöd av 600 kr.».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Svensson är född den 9 juli 1874 och således 62 år gammal;
att han innehade anställning såsom banarbetare vid Ängelholm—Landskrona
enskilda järnväg under åren 1893—1895;

att han under arén 1916 1932 under sammanlagt 10 år 5 månader inne hade

anställning såsom säsongarbetare vid statens järnvägar;

att en av Svensson under år 1934 hos järnvägsstyrelsen gjord ansökan
örn understöd genom beslut av styrelsen den 28 september 1934 lämnats utan
bifall, enär hans tjänstetid icke uppgått till den för erhållande av gratifikation
föreskrivna minimitiden 20 år;

att han enligt utfärdade läkarintyg lider av kronisk muskelreumatism och
ischias samt njursjukdom, varför han är till arbete oförmögen;
samt att han enligt intyg av ordföranden i Ottarps fattigvårdsstyrelse är

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

ägare av en mindre fastighet om 21/2 tunnland, men att han på grund av
fastighetens obetydliga avkastning är att anse såsom mindre bemedlad.

Enligt utskottets mening har i förevarande ärende icke förebragts utredning
om tjänstgöring i den omfattning, att densamma bör föranleda beslut om
pension. På grund härav avstyrker utskottet åtgärd i anledning av motionen
och hemställer,

att förevarande motion II: 41 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

II. Telegrafverkets medel.

18:o.

Förra föreståndarinnan för telefonväxelstationen i Odensberg Ida Elisabeth
Wahlström. I motion II: 241 hemställer herr Johanson i Hallagården,
att riksdagen måtte taga under övervägande huruvida skäl föreligger att tilldela
förra telefonväxelföreståndarinnan Ida Elisabeth Wahlström ett årligt
underhåll eller i varje fall något engångsbelopp.

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas,

att Wahlström är född den 18 november 1870 och alltså 66 år gammal;

att hon under sammanlagt omkring 35 år i en följd intill april 1932 före1
stod telefonväxelstationen i Odensberg;

att nämnda stations lokal och betjänande bekostades av abonnenterna vid
stationen;

att Wahlström enligt kontrakt mellan henne och abonnenterna gottgjördes
med visst belopp för varje årligt abonnemang;

att Wahlström i egenskap av föreståndarinna för stationen uppbar ersättning
från telegrafverket med omkring 120 kronor om året, utgörande del av
influtna apparatavgifter vid stationens allmänna samtalsapparat;

att hon enligt utfärdat läkarintyg på grund av vissa sjukdomar har sin arbetsförmåga
varaktigt nedsatt;

samt att hon är medellös.

I en den 25 januari 1936 dagtecknad skrift anhöll Wahlström hos Kungl.
Majit att bliva tillerkänd en mindre årlig pension eller en gratifikation med
belopp, som kunde anses skäligt.

Telegrafstyrelsen anförde i utlåtande över ansökningen, att styrelsen med
hänsyn till Wahlströms anställningsförhållanden saknade möjlighet att bereda
henne understöd samt att styrelsen icke funne skäl tillstyrka ansökningen.

Genom beslut den 13 mars 1936 fann Kungl. Majit ansökningen icke föranleda
någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

U le kottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

UiskotM.

Av utredningen i ärendet framgår, att Wahlström i egenskap av föreståndarinna
för telefonväxelstationen i Odensberg icke uppburit annan ersättning
från statsverket än ett belopp av omkring 120 kronor för år. Hennes
arbete för telegrafverkets räkning synes alltså hava haft karaktären av bisyssla.
Vid sådant förhållande lärer det enligt utskottets uppfattning ej böra
ifrågakomma att medgiva pension av statsmedel i föreliggande fall.

Utskottet hemställer därför,

att förevarande motion II: 241 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

III. Statens vattenfallsverks medel.

19:o.

Förre diversearbetareu Teodor Andersson. I motion I: 123 hemställer
herr Sandegård, »att riksdagen måtte besluta bevilja diversearbetaren Teodor
Andersson, Hjärtum, årligt understöd till det belopp riksdagen kan finna
skäligt».

Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas,

att Andersson är född den 9 juni 1867 och alltså 69 år gammal;

samt att han varit anställd vid statens vattenfallsverk, huvudsakligen vid
Trollhätte kanal- och kraftverksbyggnader, under åren 1912—1935 i sammanlagt
20 år 5 månader 11 dagar, varav 13 år 6 månader 26 dagar före uppnådd
ålder av 60 år.

Frågan om understöd åt Andersson var år 1936 föremål för riksdagens
prövning med anledning av en då i ämnet väckt motion (II: 98).

I utlåtande nr 20, punkten 37, anförde bankoutskottet i anledning av nyssnämnda
motion följande:

»Enligt utskottets mening synas omständigheterna i förevarande fall vara
sådana, att Andersson torde böra kunna beviljas pension enligt kungörelsen
den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering av
viss arbetarpersonal i statens tjänst. Enligt denna kungörelse prövas fråga
om pension åt arbetare, som är eller varit anställd vid statens vattenfallsverk,
av vattenfallsstyrelsen. Vid sådant förhållande synes motionen icke
böra föranleda till någon riksdagens åtgärd.»

På hemställan av bankoutskottet beslöt riksdagen, att motionen 11:98 icke
skulle till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Bankoutskottets ställningstagande till den vid 1936 års riksdag föreliggande
motionen hade emellertid föranletts av en felaktig beräkning av omfattningen
av Anderssons tjänstgöring före uppnådd ålder av 60 år.

En hos vattenfallsstyrelsen sedermera gjord framställning om beviljande
av pension åt Andersson förklarade sig styrelsen förhindrad bifalla.

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

Såsom av den nu förebragta utredningen framgår, uppfyller Andersson
icke förutsättningarna för erhållande av pension enligt kungörelsen den 7
december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst. Andersson hade nämligen icke vid den tidpunkt,
då han uppnådde 60 års ålder, under sammanlagt 15 år innehaft statsanställning.
Då emellertid Andersson under tillhopa nära 20 V2 år arbetat i
statens tjänst, finner utskottet sig under hänvisning till vad som anförts under
punkten 10 härovan böra förorda, att Andersson tillerkännes en pension
av statsmedel. Denna pension synes skäligen böra bestämmas till 600 kronor
för år eller något mindre än det belopp, som skulle utgått, därest föreskrifterna
i ovanberörda kungörelse varit tillämpliga.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion I: 123,
må medgiva, att förre diversearbetaren vid Trollhätte kraftverk
Teodor Andersson må, räknat från och med den 1 januari
1937, under sin återstående livstid uppbära en årlig pension
av 600 kronor, att utgå av statens vattenfallsverks medel.

IV. Statens domäners fond.

20:o.

Skogsarbetaren Axel Björsson. I motion II: 153 hemställer herr Karlsson
i Grängesberg, »att riksdagen måtte bevilja skogsarbetaren och arrendatorn
Axel Björsson, Källtorp, Björnhyttans kronopark, en årlig pension, att utgå
av statens domäners fond, till belopp som kan anses skäligt».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Björsson är född den 6 maj 1871 och alltså 65 år gammal;

att han, som sedan år 1909 innehar lägenheten Källtorpet å kronoparken
Björnhyttan i Kopparbergs revir på arrende, därunder förrättat skogsarbete
åt staten;

att han den 6 augusti 1935 hos domänstyrelsen anhöll om pension;

att i ett inom domänstyrelsens statistikkontor den 9 januari 1936 upprättat
memorial anfördes bland annat, att Björsson, å vilken kungörelsen den 7
december 1934 (nr 585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal
i statens tjänst vore tillämplig, efter fyllda 21 år hade en sammanlagd
arbetstid i statens tjänst av 15 år 5 månader, varav likväl endast 14
år 5 månader belöpte å tiden före uppnådd ålder av 60 år, att Björsson under
åren 1930—1935 förrättat skogsarbete åt staten under i medeltal knappt 3
månader årligen; samt att Björssons arbete i statens tjänst under de senaste

Utskottet.

Ulskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

5 åren icke kunde anses hava utgjort hans huvudsakliga arbete och förvärvskälla; att

domänstyrelsen genom beslut den 22 januari 1936 förklarade sig icke
kunna bifalla Björssons ansökan om pension;

samt att en av Björsson hos domänstyrelsen den 3 augusti 1936 gjord
förnyad ansökan om pension enligt styrelsens beslut den 22 i samma månad
lämnats utan bifall.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har Björsson icke kunnat
tilldelas pension enligt kungörelsen den 7 december 1934 (nr 585) med föreskrifter
angående pensionering av viss arbetarpersonal i statens tjänst, enär
hans arbetstid i statens tjänst före fyllda 60 år icke uppgår till 15 år. Då
emellertid här onekligen föreligger ett övergångsfall av samma art som det
under punkten 10 här ovan behandlade fallet, finner utskottet sig böra förorda,
att Björsson, som kan räkna en anställningstid i statens tjänst av 15
år 5 månader, tillerkännes en pension av statsmedel. Pensionens belopp synes
i anslutning till vad som tidigare beviljats åt arbetare med ungefär samma
anställningstid som Björsson böra fastställas till 504 kronor för år.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen i anledning av förevarande motion 11:153
må medgiva, att skogsarbetaren Axel Björsson må, räknat
från och med den 1 januari 1937, under sin återstående livstid
uppbära en årlig pension av 504 kronor, att utgå av statens
domäners fond.

21:o.

Förre kronojägaren Hilding Johan Wallin. I motion II: 339 hemställa
herrar Ericsson i Sörsjön och Andersson i Ovanmyra, »att riksdagen måtte
besluta att från och med den 1 januari 1937 bevilja förre kronojägaren Hilding
Johan Wallin, Näset, Älvdalens socken, Kopparbergs län, en årlig pension
ur statens domäners fond till belopp som kan befinnas vara skäligt».

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Wallin är född den 8 juli 1869 och således 67 år gammal;

att han den 10 december 1894 antagits till extra kronojägare;

att han den 1 februari 1901 utnämnts till ordinarie kronojägare och i denna
egenskap tjänstgjort inom dåvarande Vanåns bevakningstrakt av österdalarnes
revir intill år 1916 och därefter inom Björnåns bevakningstrakt av
Älvdalens västra revir;

att han — sedan han ställts under åtal för vissa i tjänsten begångna förbrytelser
— enligt Svea hovrätts utslag den 15 maj 1923 dömdes, förutom till
800 kronors böter, till avsättning från sin tjänst på grund av omförmälda
brott;

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

att högsta domstolen genom utslag den 29 december 1923 ej fann skäl göra
ändring i hovrättens utslag, till följd varav Wallin gått förlustig rätten till
pension jämlikt bestämmelserna i 1907 års civila pensionslag;

att han alltsedan år 1924 utfört diverse skogsarbeten å kronopark, vilka
dock icke varit av den omfattning, att han kan sägas hava innehaft stadigvarande
anställning;

samt att han från och med den 1 januari 1937 åtnjuter en årlig pension
enligt lagen örn folkpensionering av 195 kronor 60 öre.

År 1933 anhöll Wallin hos Kungl. Maj:t, att pension måtte beredas honom.

Domänstyrelsen anförde i utlåtande över ansökningen bland annat följande: I

22 § av 1934 års civila tjänstepensionsreglemente hade den nya rättsprincipen
hävdats, att tjänsteman, som avginge från tjänsten utan rätt att komma
i åtnjutande av pension — således även en för brott avskedad tjänsteman —
från och med avgången ur tjänst vore tillförsäkrad uppskjuten livränta. Någon
föreskrift om retroaktiv tillämpning av denna bestämmelse hade visserligen
icke meddelats, men domänstyrelsen hade i utlåtande över en annan
av en förutvarande kronojägare hos Kungl. Maj :t gjord ansökning beträffande
av honom erlagda pensionsavgifter på i utlåtandet anförda skäl ansett sig
— därest Kungl. Majit skulle pröva skäligt att av nåd under en eller annan
form tillämpa rättsprinciper, som formellt bleve gällande först under år
1935 .— kunna och vilja tillstyrka en sådan nådehandling. Enär lika ömmande
omständigheter syntes föreligga i det nu förevarande fallet, ansåge
sig styrelsen — därest Kungl. Maj :t funne skäl att i någon form, exempelvis
såsom tillfälligt understöd bifalla den nyss omförmälda ansökningen — kunna
tillstyrka, att samma förmån komme Wallin lill del.

Statskontoret, som jämväl hördes över Wallins ansökan, förklarade sig
med hänsyn till de konsekvenser, ett bifall till Wallins ansökning skulle kunna
medföra, icke kunna tillstyrka, att understöd bereddes honom.

Genom särskilda beslut den 17 april 1936 fann Kungl. Maj:t dels ansökningen
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd, dels ock skäl bevilja Wallin
en gratifikation från Jonas och Paul Filéens fonder av 275 kronor.

Från pensionsstyrelsens försäkringstekniska byrå har utskottet under hand
inhämtat, dels att Wallin, därest civila tjänstepensionsreglementet varit gällande
vid tiden för hans avsättning, skulle efter fyllda 63 år hava kommit
i åtnjutande av uppskjuten livränta å omkring 550 kronor örn året, motsvarande
en tredjedel av den intjänta pensionen, och dels att de avgifter för
tjänstepension, vilka beräknats hava innehållits å Wallins lön, svara vid beräkning
enligt vederbörlig dödlighetstabell och under antagande örn 4 procent
årlig ränteavkastning mot en livränta till Wallin från och med den 1 januari
1937 av 144 kronor örn året.

Av den lämnade redogörelsen framgår, alt Wallin icke är berättigad till
pension eller uppskjuten livränta samt att Kungl. Majit nyligen lämnat en
av Wallin gjord ansökning örn pension utan bifall. Wallin åtnjuter emeller -

UlakoUei.

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

tid folkpension av inemot 200 kronor för år samt har ur vissa fondmedel genom
beslut av Kungl. Majit år 1936 tilldelats en gratifikation å 275 kronor.
Med hänsyn till föreliggande omständigheter anser utskottet sig icke i vidare
mån kunna tillmötesgå det i motionen framställda yrkandet, än att utskottet
— i överensstämmelse med vad i ett likartat fall ägt rum (bankoutskottets
memorial nr 83/1935) — vill förorda, att Wallin tillerkännes ett årligt understöd
av 144 kronor, motsvarande enligt verkställd beräkning det försäkringstekniska
värdet av de av honom erlagda pensionsavgifterna. Å understödet
torde icke böra åtnjutas dyrtidstillägg.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion 11:339,
må medgiva, att förre kronojägaren Hilding Johan Wallin
må från och med den 1 januari 1937 under sin återstående
livstid uppbära ett årligt understöd av 144 kronor, att utgå av
statens domäners fond, dock utan rätt att därå åtnjuta dyrtidstillägg.

Stockholm den 5 mars 1937.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Bjurström, Berling, Nilsson i Mölndal,
Swartling, von Horn, Bodin i Visby och Sundvik,

från andra kammaren: herrar Holmgren, Lovén, Paulsen, Andersson i Falkenberg,
K. A. Westman, Gustavson i Västerås, Osberg och Svedman.

Bankoutskottets utlåtande Nr 23.

Reservationer:

vid punkten 1 (ang. beräkning av tilläggspension åt förra lärarinnan Karin
Lämmerhirt):

av herr Åkerberg;

vid punkten 3 (ang. pension åt förre fortifikationsarbetsförmannen Johan
Axel Johansson):

av herrar Lovén och Paulsen, vilka ansett att utskottets yttrande och förslag
bort hava följande lydelse:

»Med hänsyn till i detta ärende föreliggande omständigheter och då 1936
års riksdag i ett med det nu förevarande i stort sett likartat fall beviljat en
pension av 504 kronor åt förre fortifikationsarbetsförmannen Leo Vilhelm
Sundström, får utskottet tillstyrka, att Johansson tillerkännes pension med
samma belopp. På grund härav hemställer utskottet,

att riksdagen, i anledning av förevarande motion II: 91,
må medgiva, att förre fortifikationsarbetsförmannen Johan
Axel Johansson må från och med den 1 januari 1937 under
sin återstående livstid från anslaget till diverse pensioner
och understöd m. m. uppbära en årlig pension av 504 kro -

nor.»