Bankoutskottets Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1897:Bu14 bu)

Bankoutskottets Utlåtande N:o 14.

N:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 14 maj 1897, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i fråga om ändringar i banköreglemepitet och
tillämpningsstadgarna till aflöningsslaten.

Sedan bankoutskottet numera genomgått det för riksbanken gällande
reglemente samt dervid till pröfning företagit jemväl de af här nedan
omförmälda motionärer väckta förslag, åsyftande ändringar i sagda reglemente,
får utskottet härmed till Riksdagen afgifva yttrande och förslag i
följande till bankoreglementet hörande frågor.

Efter tagen del af en från fullmägtige aflåten skrifvelse med förslag
till ändringar i bankoreglementet med anledning af den nya lagen, för
Sveriges riksbank, i hvilken lag i § 40 är bestämdt, att vissa delar af
lagen genast ega tillämpning, hvaremot enligt § 39 andra först skola träda
i kraft den 1 januari 1899, har utskottet funnit, att på det bankoreglementet
må bringas till nödig öfverensstämmelse med såväl de nya grundlagsstadganden,
som vidtagits i sammanhang med den nya lagen, som ock
med de genast tillämpliga delarne af samma lag, nedannämnda §§ i gällande
bankoreglemente höra erhålla ändrad lydelse.

Utskottet hemställer derför,

l:o

att nedannämnda paragrafer i bankoreglementet
måtte erhålla följande delvis eller helt och hållet
ändrade lydelse, nemligen:

Bill. till Riksd. Prat. 1897. ti Sami. 1 Afd. 13 Iluft. (N:o It.)

Bankoutskottets Utlåtande N:o 14.

§ i Riksbanken

förblifver under Riksdagens garanti
samt förvaltas af dertill förordnade fullmägtige efter
af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad lag
samt de särskilda föreskrifter, som äro meddelade i
detta reglemente.

§ 35.

Mom. 2. Såväl fullmägtige — —----

(oförändradt) — — — hufvud- och afdelningskontor.

(§ 35 i lagen.) öfverträder fullmägtig detta förbud, göres an mälan

derom hos Riksdagens justitieombudsman, som
anställer åtal i enlighet med den för fullmägtige gällande
ansvarighetslag.

öfverträdes förbudet af ledamot i afdelningskontors
styrelse, anmäles förhållandet hos fullmägtige,
som i fråga om åtals anställande ega förfara på sätt,
den särskilda ansvarighetslagen för dessa styrelseledamöter
bestämmer.

Bryter tjensteman mot berörda förbud, anmäles
sådant hos fullmägtige eller vederbörande styrelse,
hvilka ega att antingen för alltid eller för viss tid af
minst sex månader skilja den felaktige från befattningen
och densamma åtföljande förmåner.

§ 40.

Mom. 1. Riksbanken förvaltas enligt § 72 regeringsformen
och § 71 riksdagsordningen af sju fullmägtige.

Ordföranden, som ej må utöfva annan befattning
inom riksbankens styrelse, åtnjuter af riksbankens medel
ett årligt arvode till belopp, lika med det en hvar
af öfriga fullmägtige i denna sin egenskap eger uppbära
enligt af Riksdagen faststäld aflöningsstat.

Mom. 2. För fullmägtige skola jemlikt § 72
regeringsformen och § 73 riksdagsordningen finnas

Bankoutskottets Utlåtande N:o 14.

fyra, suppleanter, en förordnad af Konungen och tre
valde af Riksdagen.

Moln. 3. På sätt § 71 riksdagsordningen föreskrifter
välja fullmägtige sjelfva bland sig en vice
ordförande att föra ordet, när hinder för ordföranden
inträffar.

Mom. 4. Är styrelsen ej så fulltalig, som för
besluts fattande erfordras, enligt hvad här nedan föreskrifves,
inkallas suppleant, utsedd af Riksdagen.

Den af Konungen förordnade suppleanten inkallas,
när förfall för ordföranden anmälts.

(§ 29 i lagen.) Mom. 5. Ledamot af statsrådet eller fullmägtig

i riksgäldskontoret må ej vara fullmägtig i riksbanken.
(§‘ so i lagen.) Mom. 6. Fullmägtig i riksbanken må ej den

vara, som icke är svensk medborgare, ej den, som står
under förmynderskap, ej den, som till borgenärer all
sin egendom afträdt och icke, på sätt lag förmår,
gitter visa, att han från deras kraf befriad är; ej den,
som är förlustig medborgerligt förtroende eller genom
utslag, hvilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd
till förlust af medborgerligt förtroende; eller den, som
är stäld under framtiden för brott, hvilket medför
nämnda påföljd; ej den, som är förklarad ovärdig att
inför rätta föra andras talan eller att i rikets tjenst
vidare nyttjas.

Fullmägtig må ej vara ledamot af styrelse i annan
bank än sparbank eller postsparbanken;

och skall, när fullmägtig på grund af bestämmelserna
i mom. 5 eller 6 ej får utöfva befattning
såsom sådan, han genast frånträda densamma samt suppleant
då inkallas att i stället såsom fullmägtig inträda.

§ 41.

Mom. 1. Vid förvaltningen af riksbanken hafva
fullmägtige att ställa sig till efterrättelse ej mindre
rikets grundlagar, än äfven de i afseende på riksbanken
särskildt utfärdade lagar, ordningar, stadgar och reglementen.

Banlcoutskottets Utlåtande N:o 14.

(§ 37 i lagen.) Moln. 2. Riksbankens fullmägtige och revisorer,

ledamöterna af afdelningskontorens styrelser, alla vid
riksbanken anstälde tjensteman samt de personer, som
vid granskningen af riksbankens styrelse och förvaltning
biträda Riksdagens revisorer, skola doldt och förtegadt
hålla hvad som rörer enskilda personers förhållanden
till riksbanken eller hvad i öfrig! vid förvaltningen
kan förefalla af sådan beskaffenhet, att det
enligt lag och reglementet för riksbanken hemligt
hållas bör.

§ 44.

(§ 36'' i lagen.) Till sådana ärenden hos riksbanken, hvilka böra

hemliga hållas, räknas, utom diskonterings-, låne- och
kreditivärenden samt andra ärenden, som röra kunders
förhållanden till riksbanken, fullmägtiges öfverläggningar
och beslut angående dels köp och försäljning
af vexlar, dragna å firma eller person i utlandet, samt
öfvertagande af annan utländsk valuta, dels köp och
försäljning samt öfvertagande genom annat aftal af
svenska obligationer och utländska statspapper; åtgärder
till vidmagthållande af metalliska kassan samt
frågor om sättet för tillverkning af banksedlar.

Öfverläggningar och beslut i sådana frågor skola
upptagas i särskilt protokoll, hvars innehåll ej må
yppas, förr än Riksdagens bankoutskott, dess revisorer
eller fullmägtige i riksbanken anse sådant kunna ske
utan skada för riksbanken.

§ 45.

(§ 3d i lagen.) Fullmägtige kunna ej i och för sin befattning

med riksbanken emottaga föreskrifter af någon annan
än Riksdagen och dess bankoutskott i de fall, nämnda
utskott eger att sådana å Riksdagens vägnar meddela;
och äro fullmägtige för sina åtgärder i denna egenskap
Riksdagen eller dess bankoutskott och revisorer allena
redo skyldige.

(§ 31 i lagen.)

(§ 32 i lagen.)

Bankoutskollets Utlåtande N:o 14.

% 46.

Har Konungen på framställning af fullinägtige i
riksbanken eller, der Konungen eljest så pröfvat nödigt,
förordnat ombud att med fullmägtige i något särskilt
ärende förhandla, må fullmägtige med Konungens ombud
öfverlägga, men är det fullmägtige förbjudet att
i ombudets närvaro fatta beslut.

§ 56.

Efter hvarje års slut skola fullmägtige till Riksdagens
bankoutskott afgifva berättelse angående riksbankens
tillstånd, rörelse och förvaltning. Denna berättelse
skall till trycket befordras och hållas för allmänheten
tillgänglig.

Härförutom hafva fullmägtige att till Riksdagens
revisorer öfver statsverket, riksbanken och riksgäldskontoret
afgifva berättelse i omförmälda hänseende.

Jemte dessa berättelser — — — (oförändradt)

— — — anmärkta förhållanden påkallade.

§ 58.

Åt de af Riksdagen valde fullmägtige är uppdraget: enligt

regeringsformens § 50 — — — (oförändradt)
— — — sin behörighet.

Enligt Kongl. Förordningen angående en postsparbank
för riket ega fullmägtige att inom sig utse en
fullmägtig att vara ledamot i — — — (oförändradt)

— — — innefattas.

§ 60.

Vid förvaltningen af afdelningskontoret har styrelsen
att ställa sig till efterrättelse icke allenast de
för riksbanken utfärdade lagar, ordningar, stadgar och
reglementen, utan äfven de föreskrifter, som äro eller
varda af fullmägtige eller deras deputerade meddelade.

Bankoutslcotteis Utlåtande N:o 14.

Sedan utskottet sålunda gifvit förslag till de förändringar i bankoreglementet,
som vid innevarande års riksdag böra beslutas såsom stående
i samband med dels de af årets riksdag beslutade ändringar i
grundlagarne och dels den antagna lagen för Sveriges riksbank, får utskottet
med anledning af fullmägtiges ofvanberörda framställning fästa
uppmärksamheten derå, att, då den för ordföranden af Konungen förordnade
suppleanten skall, oafsedt om fullmägtige för öfrigt äro beslutmessiga,
inträda, när ordföranden anmält förfall, det enligt nu gällande stadganden
skulle tillkomma ordföranden att sjelf aflöna suppleanten. Härigenom
skulle ordföranden, när helst han kunde behöfva ledighet, ovilkorligen
afstå någon del af sin aflöning. Men då sådant icke kan anses
med billighet öfverensstämmande, föranlåtes utskottet — i enlighet med
af fullmägtige gjord framställning — hemställa om ett tillägg till § 42
i bankoreglementet, hvarigenom åt ifrågavarande suppleant skulle beredas
ersättning af bankens medel för de tillfällen, då han kan behöfva tjenstgöra
för ordföranden, dock endast för en begränsad tid, som utskottet,
lika med fullmägtige anser lämpligen kunna blifva lika med den nu åt
riksbankens deputerade beviljade semestertiden. ''

Utskottet hemställer alltså,

2:o

att till § 42 i bankoreglementet måtte fogas ett
nytt moment så lydande:

Mom. 7. Då vid förfall för ordföranden den af
Konungen förordnade suppleanten tjenstgjort, utgår till
denne ersättning af bankens medel, beräknad i förhållande
till det för ordföranden bestämda arfvodet, dock
ej för längre tid än sammanlagdt halfannan månad
hvarje år; häri ej inberäknad den tid, ordföranden kan
hafva varit frånvarande med anledning af tillfälligt
uppdrag i riksbankens tjenst.

Sedan numera på grund af beslut, som af 1896 års riksdag fattats,
nya afdelningskontor af riksbanken trädt i verksamhet dels den 1 sist -

BanJcoutskottets Utlåtande N:o 14.

lidne april i Linköping för Östergötlands län jemte den del af Kalmar
läns norra landstingsområde, som består af Norra och Södra Tjusts, Sevede
och Tunaläns härad, och dels den 1 innevarande maj i Mariestad
för Skaraborgs län med undantag af Vartofta och Frökinds härad, erfordras
ändring i § 25 af gällande bankoreglemente, der bestämmelser meddelas
om de särskilda riksbankskontorens distrikt. Med afseende härpå samt ej
mindre på nyssnämnda Riksdags beslut att af Kalmar läns norra landstingsområde
förlägga Aspelands härad, som förut jemte öfriga delen af
samma område tillhört hufvudkontorets distrikt, till Kalmarkontorets, än
äfven på innevarande års Riksdags beslut att under år 1898 skall inrättas

ett riksbankskontor i Gefle, får utskottet hemställa,

3:o

att Riksdagen må besluta, dels att § 25, mom. 1
i bankoreglementet skall erhålla följande lydelse:

§ 25. Mom. 1. Riksbankens utlåningsrörelse

drifves genom Imfvudlcontoret i Stockholm för Stockholms
stad och län, Upsala, Södermanlands, Vestmanlands
och Gefleborgs län; genom afdelning skontoret i
Göteborg för Hallands, Göteborgs och Bohus äfvensom
för Elfsborgs län med undantag af Redvägs härad;
genom afdelning skontor et i Malmö för Kristianstads och
Malmöhus län; genom afdelningskontoret i Falun för
Kopparbergs län; genom afdelningskontoret i Hernösand
för Vesternorrlands län; genom afdelningskontoret i Jönköping
för Jönköpings län jemte ofvannämda härad af
Elfsborgs län samt Vartofta och Frökinds härad af
Skaraborgs län; genom afdelningskontoret i Kalmar för
Kalmar läns södra landstingsområde eller Norra och
Södra Möre samt Stranda och Handbörds härad jemte
Öland äfvensom för Aspelands härad af Kalmar läns
norra landstingsområde; genom afdelningskontoret i Karlstad
för Vermlands län; genom afdelningskontoret i Linköping
för Östergötlands län samt för Norra och Södra
Tjusts, Sevede och Tunaläns härad af Kalmar läns
norra landstingsområde; genom afdelningskontoret i Luleå
för Norrbottens län; genom afdelningskontoret i Mariestad
för Skaraborgs län med undantag af Vartofta och

Bankoutskottets Utlåtande N:o 14.

Frökinds kärad; genom eif (teln ing slam törel i Umeå för
Vesterbottens län genom afdelningskontoret i Vexiö för
Kronobergs och Blekinge län; genom afdelningskontor et
i Visby för Gotlands län; genom afdelning skontor et i
Örebro för Örebro län samt genom afdelning skönhet i
Östersund för Jemtlands län, under iakttagande i afseende
å kontoren Kalmar, Karlstad, Hernösand, Falun,
Örebro, Umeå, Linköping och Mariestad af de vilkor
och bestämmelser beträffande lånerörelsen, hvilka fullmägtige,
enligt vid dessa kontors inrättande lemnats
särskildt bemyndigande af 1887, 1889, 1890, 1891,
189?, 1895 och 1896 årens riksdagar, ega föreskrifva;

dels ock att till § 25 mom. 1 må fogas en not af
följande innehåll:

Förestående distriktsindelning kommer i och med
öppnandet af det utaf 1897 års riksdag beslutade afdelningskontoret
i Gefle att undergå den förändring,
som af stadgandena i slutet af detta reglemente för O

anledes.

I § 27 i bankoreglementet är föreskrifvet, att »till af betalningslån
må användas högst 12 millioner kronor» och i § 32 mom. 2 att »lånen
återbetalas medelst erläggande hvar sjette månad efter utlåningsdagen af
en femtedel utaf lånebeloppet jemte upplupen ränta, vid äfventyr, om
sådant försummas, att hela obetalda delen af lånet varder till betalning
förfallen».

Nu hafva i en inom Andra Kammaren väckt motion (n:r 92) herrar
P O. Lundell, Sv. Arnoldsson m. fl. föreslagit,

att mom. 2 § 32 i bankoreglementet erhåller följande lydelse:

Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette månad efter utlåningsdagen
af minst en tiondedel utaf lånebeloppet jemte upplupen ränta,
vid äfventyr, om sådant försummas, att hela den obetalda delen af lånet
varder till betalning förfallen; samt

att i bankoreglementet införes bestämmelse derom att i stället för
12 millioner kronor ett belopp af 15 millioner kronor afsättes såsom fond
för afbetalningslån.

Bankoutskottets Utlåtande N:o 14.

Till stöd för hvad sålunda föreslagits är i motionen anfördt följande:

»Alldenstund under innevarande års riksdag en ny lagstiftning rörande
riksbankens styrelse och verksamhet antagligen kommer att behandlas,
och enär en mycket utbredd önskan förefinnes, att dervid tages i grundlig
ompröfning frågan om utsträckning af den tid, under hvilken från riksbanken
utlemnade s. k. af betalningslån skola inbetalas, så finna vi oss
föranlåtna att vid innevarande års riksdag väcka motion i ämnet.

»Under behandling af samma fråga vid föregående riksdagar äro enligt
vårt förmenande fullgiltiga skäl anförda för lagändringar i den af oss angifna
rigtningen, och vilja vi i detta hänseende bland annat hänvisa till
den vid bankofullmägtiges utlåtande i ämnet, 1895 n:o 10, af S. G. von
Friesen angifna reservation samt till diskussionen i Andra Kammaren samma
år (se Andra Kammarens protokoll 1895 n:o 34 sid. 53). Dertill vilja
vi för vår del endast lägga följande skäl.

»De framställningar, som från så många håll framkomma om inrättande
af nya afdelningskontor, grunda sig i allmänhet derpå, att räntefoten
vanligen hålles lägre å de ställen, der dylika kontor finnas inrättade.
Dermed är dock icke mycket vunnet, om låneformerna vid riksbankens
kontor ej göras sådana, att de äro för allmänheten lämpliga.

»Sker icke detta, komma de lånesökande att ändock få betala högre
ränta till de förutvarande lånoanstalterna, hvilkas beqvämare låneformer
de ej kunna undvara, och afdelningskontoren blifva till föga gagn för
sina orter samt lemna dålig afkastning å dem anförtrodda medel.

»Riksbankens fonder äro nu så stora, att de i långt högre grad än
förr äro tillräckliga för att banken, vid sidan af sin egentliga rörelse som
bank för handel och industri, skall kunna på ett för den lånesökande allmänheten
fördelaktigt sätt bedrifva äfven den lilla rörelsen med afbetalningslån
till ett begränsadt belopp. Och att afkastningen af de för detta
ändamål afsätta medlen ej är betydelselös för riksbanken framgår deraf,
att enligt för 1894 afgifna berättelser ränteinkomsten å afbetalninglån vid
de afdelningskontor, der sådana mera förekommit, uppgått till en betydande
del af nettoinkomsten (vid Göteborgs betydande kontor 26 procent
af densamma, i Falun och Örebro 31 å 32 procent, i Yexiö, Jönköping
och Luleå omkring 40 procent, och vid kontoret i Kalmar till mer än
hela nettovinsten). Riksbankens afbetalningslån med sin moderata ränta
skulle ock vara. ganska fördelaktiga för en hel del folk, om de stäldes
till inbetalning under eu lämpligt lång tid. De kunde då med fördel
användas af jordegare till hjelp vid inköp af landtbruksmaskiner och bättre

Bill. till Riksd. Prut. 1897. ti Samt. 1 Afd. 13 Höft. 2

Bankoutskottets Utlåtande N:o 14.

redskap eller af bättre kreatur, till bidrag vid nybyggnader och jordförbättringar
in. m., synnerligen då de lånesökande kunde af egna medel
utgöra en del af kostnaderna. Likaledes kunde dessa lån gagna arrendator!''
vid öfvertagande af arrenden, prester vid uppsättning af boställsinventarier,
nybörjande handtverkare vid uppsättning eller öfvertagande
af verkstäder, tjensteman vid bosättning, och i många dylika fall. Men
det torde sällan eller aldrig ifrågakomma, att de för sådana nyttiga ändamål
upptagna lånen äro möjliga att utan ny skuldsättning inbetala på
så kort tid som 2 ’/2 år. Äfven för återbetalning på 5 år erfordras i
de flesta fall, att den lånesökande iakttager både sparsamhet och omtanke
samt sjelf eger något kapital. Deremot finnes säkerligen icke i ett fall
af tio möjlighet för den, som behöft upptaga ett dylikt lån, att ens med
bästa vilja afbörda sig detsamma på 2 7a år — och med att fordra omöjligheter
gagnar man ingen. Följden blir att lånen måste betalas med ny
skuld, antingen så, att låneafbetalningen ersättes med lånevexlar på kortare
tider och lånen förnyas, när ett par afbetalningar skett, eller ock
att flere personer gå i bolag om lånen och vexelvis upptaga nya lån, som
fördelas och användas till afbetalningar, ofta med påföljd, att vederbörande
intressenter sjelfva ej kunna reda, huru stort hvarderas lånfångna belopp
är. Dessa och flere andra af bestämmelserna om den korta betalningstiden
framtvungna sätt att förlänga densamma långt ifrån befordra sparsamhet
eller uppfordra till ansträngning att betala, utan verka ofta motsatsen
och föranleda utsträckta borgensförbindelser, invecklade affärer och
obestånd, som ej behöft inträffa, om låntagaren lemnats så lång betalningstid,
att en möjlighet funnits för honom att infria lånet i laga ordning.
För riksbanken som lånegifvare kan det icke medföra några fördelar att
befordra ett dylikt trassel, ty det blir under sådana förhållanden visst
icke regel, att de mest ordentlige, sträfsamme och förtänksamme bland
de lånesökande vända sig till riksbanken för erhållande af ett afbetalningslån.
Äfven om de i andra låneanstalter få underkasta sig högre
räntesatser, vända de sig vanligen hellre dit. Och i följd häraf har det
gagn, man af ett afdelningskontors inrättande på en ort väntat sig, ofta
blifvit långt mindre än det bort och kunnat blifva, om mera hänsyn
tagits till allmänhetens behof.

»Äfven torde, med den stora utsträckning i antalet afdelningskontor,
som dels skett, dels är under närmaste tiden att förvänta, det nu bestämda
beloppet 12 millioner kronor vara allt för litet och skäligen böra
höjas till 15 millioner kronor.»

Bankoutskottets Utlåtande N:o 14.

Vidare hafva i en likaledes inom Andra Kammaren väckt motion
(n:o 110) herrar P. Andreasson och E. Nilsson i Kattleberg föreslagit,

»att mom. 2 § 32 af bankoreglementet erhåller följande lydelse:

Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette månad efter utlåningsdagen
af minst en femtedel eller en tiondedel utaf lånebeloppet
jemte upplupen ränta, vid äfventyr, om sådant försummas, att hela obetalda
delen af lånet varder till betalning förfallen.»

Detta förslag, som skiljer sig från det, som i fråga om § 32 mom.
2 framstälts i den af herr Lundell in. fl. väckta motioner, endast till
ordalagen men ej till syftning och innehåll i öfrig!, har på följande sätt
motiverats:

»Under flera föregående riksdagar hafva inkommit motioner om utsträckning
af tiden, under hvilken de af riksbanken utlemnade afbetalningslån
skola inbetalas, utan att kunna vinna Riksdagens bifall, men
enligt vår öfvertygelse är denna utsträckning såväl för låntagaren som
riksbanken fördelaktig synnerligast som det hvarje år inrättas afdelningskontor
inom någon stad i något län och dessa afdelningskontor äro afsedda
såväl för handel och industri som för jordbruket.

»Vi drista påstå, att dessa afbetalningslån inrättats med särskild!
hänsyn till den mindre jordbrukaren samt att förlusten på denna lånerörelse
varit jemförelsevis mindre än på annan riksbankens verksamhet.

»Är nu detta en sanning, så förstå vi ej tillfullo detta ihärdiga motstånd
till den vid hvarje riksdag uttalade önskan att få tiden lämpligare
afpassad för dem, som dessa lån närmast beröra. Vi anse, att afbetalningslån
kunde lemnas på både 273 år samt på 5 år.

»Det hyflande grundlagsförslaget att göra riksbanken till ensam sedelutgifvande
bank bör ej motverka utan snarare tala för vår åsigt, ty eu
och annan enskild banks mindre afdelningskontor i en och annan småstad
torde komma att indragas, hvadan det blir så mycket önskligare,
att riksbanken kan gå den mindre jordbrukarens billiga önskan till mötes.»

Öfver de båda motionerna hafva fullmägtige i riksbanken den 11
innevarande maj afgifvit följande utlåtande:

»I fråga om dessa motioner, hvilkas besvarande fullmägtige uppskjutit
för inhemtande af det nyligen af Riksdagen meddelade beslutet
om lag för Sveriges riksbank och deraf följande bestämmelser, få fullmägtige,
hvad till en början frågan om höjandet af af betalnings] ånefonden
beträffar, anföra, att, som Riksdagen numera för sin del beslutat,
att i afbetalningslån må utgifvas ett belopp, motsvarande 25 procent af

Bankoutskottets Utlåtande N:o 14.

riksbankens grundfond, som för närvarande utgör 50 millioner kronor,
ändring i det nu bestämda beloppet för tiden intill 1899 års början sä
mycket mindre torde vara nödig, som fonden för afbetalningslån för det
närvarande är anlitad till icke fullt 3/s af beloppet.

Vidkommande deremot frågan om utsträckning af tiden för återbetalning
af berörda slags lån, få fullmägtige, med erinran att dylika förslag
vid 1890, 1891 samt 1892, 1898, 1895 och 1896 årens riksdagar
varit föremål för behandling utan att vinna Riksdagens godkännande,
förklara, att fullmägtige ej finna sig hafva anledning frångå sina i särskilda
yttranden till utskottet flere gånger uttalade åsigter i afseende å
behofvet af en sådan utsträckning af återbetalningstiden för dessa lån,
som af motionärerna ifrågasatts, hvadan fullmägtige, med åberopande af
dessa sina utlåtanden och särskildt det år 1895 afgifna, afstyrka bifall
till motionerna i fråga.»

Vid fullmägtiges utlåtande har fogats utdrag af fullmägtiges protokoll
den 11 dennes, utvisande, att fullmägtiges uttalande affattats i
öfverensstämmelse med den mening, som omfattats af fullmägtiges ordförande
och vice ordförande samt herrar fullmägtige Arnberg, Liljevalch,
Jonsson och Almström, hvaremot herr von Friesen varit skiljaktig i fråga
om fullmägtiges yttrande beträffande förslaget om utsträckning af tiden
för återbetalning af afbetalningslån samt åberopat en reservation, som af
herr von Friesen afgifvits till det yttrande i liknande fråga, hvilket fullmägtige
till 1895 års riksdags bankoutskott aflåtit och hvilken reservations
lydelse kan inhemtas af utskottets utlåtande vid nämnda riksdag, n:o 10.

Hvad angår det af herr Lundell m. fl. väckta förslaget, att afbetalningslånefonden
måtte höjas från 12 till 15 millioner kronor, torde utskottet
endast behöfva erinra derom, att innevarande års Riksdag vid
behandlingen af Kongl. Maj:ts proposition den 9 januari 1897 (n:o 10)
med förslag till lag för Sveriges riksbank redan beslutit, att de från
riksbanken utlemnade afbetalningslånen icke må stiga till högre sammanräknadt
belopp än tjugofem procent af riksbankens grundfond, till följd
hvaraf och då grundfonden enligt lagen skall utgöra 50 millioner kronor,
eller samma belopp, som är bestämdt enligt § 4 i lagen för rikets
ständers bank af den 1 mars 1830, högsta medgifna beloppet för afbetalningslån,
sedan den af 1897 års riksdag beslutade lagen för Sveriges
riksbank trädt i kraft, är 12 7, millioner kronor.

Med afseende härpå finner utskottet skäl icke vara för handen att
förorda bifall till herr Lundells m. fl. motion i denna del.

Bankoutskotlcts Utlåtande N:o 14.

Beträffande åter det i båda de här ofvan intagna motionerna gjorda
yrkandet om sådan ändring i § 32 mom. 2 i bankoreglementet, att tiden
för återbetalning af afbetalningslån skulle kunna utsträckas från 2 1/i till
5 år så, att det skulle stå låntagare fritt, att hvar sjette månad erlägga
jemte ränta en femtedel eller en tiondedel af lånebeloppet, beröra motionärernas
förslag i denna del ett ämne, som Riksdagen, oafsedt stadgandena
i lagen för Sveriges riksbank, kan genom föreskrifter i riksbankens
nuvarande eller blifvande reglemente ordna efter sitt godtfinnande.

Förslag i syfte att bereda längre amorteringstid för afbetalningslånen
hafva flere gånger under de senare åren förelagts Riksdagen och af bankoutskottet
behandlats, nemligen:

vid 1890 års riksdag (utskottets utlåtande n:o 16)

Vid

1891

1892

1893
1895

» 1896
alla dessa

12)

10)

15).

tillfällen har bankoutskottet afstyrkt förslagen om
lånetidens utsträckning, och förslagen hafva icke heller rönt framgång hos
Riksdagen.

Då Riksdagen förut stält sig afvisande gent emot förslag om utsträckning
af tiden för återbetalning af afbetalningslån, får utskottet, som
ej funnit några nya skäl nu vara åberopade, som för närvarande kunna
föranleda utskottet att frångå sin vid föregående riksdagar uttalade mening
i denna fråga, hemställa,

4:o.

a) att det af herr Lundell in. fl. väckta förslaget
om höjning af fonden för afbetalningslån icke må af
Riksdagen bifallas; och

b) att förslagen om ändring i § 32 inom. 2 i
bankoreglementet i fråga om utsträckning af tiden för
återbetalning af afbetalningslån ej heller må af Riksdagen
bifallas.

Bankoutskottets Utlåtande N:ö 14.

Med anledning af Riksdagens beslut om inrättande under år 1898
af ett nytt afdelningskontor af riksbanken, böra de i slutet af nu gällande
bankoreglemente intagna bestämmelserna om de under innevarande år i
Linköping och Mariestad öppnade riksbankskontoren utbytas mot nya
stadganden, i hvilket afseende utskottet hemställer,

5:o.

att i slutet af bankoreglementet måtte fa införas
följande stadganden:

Vid 1897 års riksdag har tillika beslutits:

a) att under loppet af år 1898 skall inrättas i
Gefle för Gefleborgs län ett afdelningskontor af riksbanken
under de vilkor och bestämmelser med afseende
å kontorets rörelse och förvaltning, som bankofullmägtige
ega föreskrifva;

b) att det må ankomma på fullmägtige att till
bedrifvande af kontorets lånerörelse anvisa de belopp,
fullmägtige må finna lämpliga; och

c) att fullmägtige tills vidare och intill dess Riksdagen
annorlunda besluter, må ej mindre bestämma,
af huru stort antal ledamöter styrelsen för afdelningskontoret
i Gefle skall utgöras, än äfven utse dessa
ledamöter, förordna om styrelsens verksamhet och sättet
för dennas utöfvande samt bestämma arfvoden för
styrelsen, äfvensom besluta om tjenstemännens antagande,
göromål och aflöning samt i öfrigt vidtaga alla
erforderliga åtgärder för kontorets öppnande.

Hos utskottet hafva bankofullmägtige i skrifvelse den 11 innevarande
maj anmält, att, sedan Riksdagen fattat beslut om åtskiljande af
kamrers- och kassörstjensterna vid de mindre riksbankskontoren i orterna
och i sammanhang härmed faststält nya stater för dessa kontor, att tilllämpas
från och med den 1 januari 1898, bemyndigande erfordrades för
fullmägtige, på sätt i deras till utskottet förut afgifna utlåtande antydts,
att, med iakttagande af nuvarande tjensteinnehafvares rätt, besätta tjensterna
vare sig genom uppflyttande af vederbörande tjensteman vid hvarje
kontor eller efter ansökning i vanlig ordning.

Bankoutskottets Utlåtande N:o 14.

Då häremot ej är något att erinra får, i enlighet med fullmägtiges
förslag, utskottet hemställa,

6:o

att Riksdagen må medgifva att till de nu gällande,
i 6 punkter affattade tillämpningsstadgandena
till riksbankens aflöningsstat, må under rubrik öfvergångsstadgande
fogas en ny punkt 7:o af följande innehåll: I

afseende å de tjensteförflyttningar eller tjenstetillsättningar,
som kunna föranledas af Riksdagens beslut
angående åtskiljande af kamrers- och kassörstjensterna
vid de s. k. mindre afdelningskontoren och
tillämpningen från och med den 1 Januari 1898 af
nya aflöningsstater för desamma, ega fullmägtige att —
der saken kan ordnas genom tjensteförflyttningar inom
vederbörande kontor — efter omständigheterna besluta
utan hinder af de i bankoreglementet eljest för tillsättande
af tjensteman meddelade föreskrifter om utfärdande
af anslag och kungörelse samt bestämmande
af viss ansökningstid.

Stockholm den 14 maj 1897.

På bankoutskottets vägnar:

G. H. SPENS.

Bankoutskottets Utlåtande N:o 14.

Reservationer:

vid ''punkten 2:o:

af herrar Hansson, Holmgren och Jansson, som inom utskottet yrkat,
att något tillägg till § 42 i bankoreglementet icke skulle af utskottet
tillstyrkas;

af herr J. Johansson, som inom utskottet yrkat, att utskottet skulle
hafva beträffande § 63 mom. 1 i bankoreglementet gjort följande uttalande
och förslag:

»Granskningen af riksbankskontorens i orterna räkenskaper och förvaltning
verkställes på grund af stadgandet i § 63 i bankoreglementet
genom fyra personer, af hvilka Riksdagens kammare utse hvardera två
jemte lika antal suppleanter för dem. Någon annan föreskrift om dessa
val än den i bankoreglementet meddelade finnes icke.

Inom utskottet har uppmärksamheten blifvit fäst derå, att det nuvarande
sättet för val af ifrågavarande revisorer i vissa fall kan anses
vara mindre lämpligt och att det medför flera olägenheter, hvilka ökas, i
den mån afdelningskontorens antal växer. Inom kamrarne äro för det
stora flertalet af ledamöterna förhållandena vid afdelningskontoren mindre
kända, och svårigheten att bedöma personers lämplighet till befattning
såsom revisor kan lätteligen förorsaka, att mången riksdagsman undandrager
sig deltaga uti dylika val, hvilka ock, enligt hvad erfarenheten
synes gifva vid handen, i allmänhet ej följts med någon särskild uppmärksamhet
och icke utan skäl torde hafva ansetts ganska besvärliga och
tidsödande för kamrarne. Så t. ex. finner man af kamrarnes protokoll
den 6 sistlidne februari, då val förrättades af statsrevisorer och af revisorer
vid 13 riksbankskontor, att antalet afgifna röster, som vid valet af
statsrevisorer var i Första Kammaren högst 84 och i Andra Kammaren
högst 199, sjönk vid eu del af de derpå följande valen af revisorer vid
riksbankskontoren ned till 56—30 röster i Första och 75—29 i Andra
Kammaren. Svårigheten att erhålla personalkännedom och den omständigheten
att valen förrättas samtidigt inom hvardera kammaren, hafva till
och med föranledt, att afliden person någon gång ifrågakommit att väljas
till revisor, eller att dertill utsetts person, som af särskilda skäl och omständigheter
ej bort till erhållande af dylikt uppdrag ifrågakomma, hvarjemte
inträffat, att båda kamrarne med sitt val fallit på samma person,

Bankoutskottets Utlåtande N:o 14.

eller ock att den ena utsett till suppleant den, som af den andra blifvit
vald till ordinarie revisor.

Med afseende härpå och då den tid icke är aflägsen, da riksbankskontorens
i orterna antal kommer att uppgå till 23, synes det utskottet
böra tagas i öfvervägande, huruledes en annan, för Riksdagens ledamöter
mindre besvärlig och tidsödande form för val af revisorer vid riksbankens
afdelningskontor skulle kunna åstadkommas.

1891 års riksdag afslog ett då genom enskild motionär framstäldt
förslag att öfverlemna bestyret med val af revisorer vid riksbankskontoren
åt bankoutskottet, hvilket förslag var af det årets bankoutskott tillstyrkt;
och då detta sätt att lösa frågan så nyligen pröfvats af Riksdagen, men
icke vunnit afseende, torde utskottet, som visserligen anser, att åtskilliga
fördelar på denna väg skulle vinnas i och för revisorsplatsernas besättande
med lämpliga personer, icke böra återupptaga detta förslag.

Deremot synes det utskottet, att Riksdagen skulle kunna vara benägen
att ordna denna valfråga så, att revisorerna komine att väljas af en
nämnd, bestående, liksom den nämnd, hvilken har att utse bankofullmägtige
och fullmägtige i riksgäldskontoret, af 48 valmän, af hvilka
hvardera kammaren inom sig utser 24. Att i en dylik nämnd sa manga
af bankoutskottets ledamöter skulle komma att få plats, att den personalkännedom
och den erfarenhet i bankens förhållanden, som star detta
utskott till buds, kan komma nämnden till godo, torde väl tagas för
gifvet.

Om, i enlighet med utskottets nu uttalade uppfattning, § 63 mom.
1 i bankoreglementet skulle komma att ändras, torde det emellertid äfven
böra ifrågasättas att göra någon ändring i bestämmelserna angående den
tid, då revision vid afdelningskontoren höra taga sin början. Härutinnan
är i § 1 i instruktionen för Riksdagens revisorer vid riksbankens afdelningskontor
i orterna nu föreskrifvet, att revisorerna sammanträda årligen,
hvad angår kontoret i Visby första lielgfria dag i juni manad,
men hvad beträffar de öfriga kontoren första helgfria dag i mars manad.

Det synes utskottet att, på det val af revisorer ej må behöfva ske
så tidigt som nu, d. v. s. i början af februari månad, dagen för revisorernas
sammanträde borde något framflyttas, så att den granskning af
riksbankens styrelse och förvaltning, som det åligger bankoutskottet att
verkställa, kunde hafva något längre fortskridit, då revisorsvalen ske, än
som nu är möjligt; och torde det i sådant afseende vara lämpligt föreskrifva,
att revisorerna skola sammanträda första helgfria dag i april

Bill. till Rilcsd. Prat. 1897. G Sand. 1 Afd. 13 Höft. 3

Bankoutskottexs Utlåtande N:o 14.

månad, hvarvid den nu för Visbykontoret gällande undantagsställningen
utan olägenhet torde kunna bortfalla. Med nuvarande kommunikationsmedel
torde nemligen förbindelsen mellan Gotland och fastlandet vid
april månads början ej annat än i högst sällsynta undantagsfall vara afbruten,
hvadan, äfven om i afseende å detta kontor, liksom förhållandet
kan vara i fråga om de öfriga kontoren, det skulle finnas lämpligt till
revisor utse en person, boende utom lånedistriktet, hinder för dennes inställelse
i behörig tid ej i allmänhet torde möta.

Under åberopande af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa:

a) att Riksdagen må besluta, att § 63 mom. 1 i
nu gällande bankoreglemente skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Hvarje afdelningskontors räkenskaper och förvaltning
granskas årligen genom fyra personer, hvilka
jemte ett lika antal suppleanter väljas af en nämnd
bestående af fyratioåtta valmän, utsedda i enahanda
ordning och på lika sätt, som i punkten 3 § 71 i
riksdagsordningen bestämts i fråga om den nämnd,
som skall välja fullmägtige i riksbanken och i riksgäldskontoret;
samt

b) att Riksdagen, vid bifall till i hvad mom a)
här ofvan föreslagits, må besluta, att första stycket i
§ 1 af instruktionen för riksdagens revisorer vid riksbankens
afdelningskontor i orterna skall lyda sålunda:

Revisorerne, valde och förordnade vid hvarje lagtima
riksdag, sammanträda årligen första helgfria dag
i april månad.

Herr Fälle har begärt fa antecknadt, att han ej deltagit i den slutliga
behandlingen af de i detta utlåtande behandlade ärenden.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1897.