Bankoutskottets Utlåtande N;o 10 (Utlåtande 1893:Bu10 bu)

Bankoutskottets Utlåtande N;o 10.

N:o 10.

Ant. till Riksd. kansli den 11 april 1893, kl. 2 e. ni.

Utlåtande, i anledning af motion angående utsträckning af tiden
för återbetalning af s. k. afbetalning slån och om ändrad
lydelse af § 32 i reglementet för riksbanken.

Till utskottet har hänvisats en af herr K. Fredholm i Saleby m. fl.
inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 75), innefattande hemställan, att
afbetalningslån måtte kunna få från riksbanken utlemnas till återbetalning
inom vare sig 2 V* eller 5 års tid, och att räntan å dylika lån ej under
lånetiden skulle vara oföränderlig, utan kunna höjas eller sänkas, med iakttagande
att förändringen trädde i kraft vid tiden från den afbetalning, som
skedde näst efter det förändringen blifvit af fullmägtige beslutad; varande i
berörda syften föreslaget, att, med bibehållande i bankoreglementets § 32
af nuvarande första och två sista moment, som innehålla vissa formella föreskrifter
angående ifrågavarande lånerörelse, densamma i öfrigt skulle i nedannämnda
moment komma att upptaga följande, delvis ändrade eller nya bestämmelser,
nemligen i:

Mom. 2. Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette månad efter
utlåningen af en tiondedel utaf lånebeloppet jemte upplupen ränta, vid äfventyr,
om sådant försummas, att hela obetalda delen af lånet varder till betalning
förfallet.

Lån kan äfven erhållas under enahanda vilkor medelst erläggandet hvar
sjette månad efter utlåningsdagen af en femtedel af lånebeloppet jemte upplupen
ränta.

Bih. till Riksd. Prof. 1800. 6 Samt, 1 Afd, 8 Käft. (A.o 10).

Bankoutskottets Utlåtande N:o 10.

Mom. 3. Räntan å dessa lån är ej oföränderlig under inbetalningstiden,
utan kan böjas eller sänkas, hvilken förändring ej träder i kraft förr än
vid tiden för den afbetalning, som bör ske näst efter det ränteförändringen
blifvit af fullmägtige beslutad.

Mom. 4. Lån utlemnas ej å mindre belopp än 300 kronor.

Mom. 5. För lån utgifna mot borgen, åligger det låntagaren att vid
hvarannan afbetalningstid, om så fordras, förete intyg om egen och löftesmäns
fortfarande vederhäftighet eller ock ställa ny säkerhet, som godkännes,
vid påföljd att eljest hela återstående lånebeloppet anses förfallet.

I afseende å den i sistnämnda moment införda bestämmelse angående
skyldighet för låntagare att vid hvarannan afbetalningstermin förete vederhäftighetsbevis
har utskottet till en början ansett sig böra erinra, att detta,
i motsats till hvad i motionen antydes, innefattar ett nytt stadgande, enär
motsvarande bestämmelse i nu gällande reglemente föreskrifver, att, om så
fordras, dylikt bevis skall vid hvarje afbetalning företes, om ock, enligt de
särskilda underrättelser om dessa lån, som meddelas allmänheten, fullmägtige
förklarat, att sådant bevis i regel erfordras endast vid andra och fjerde afbetalningarna.

Om utsträckning af tiden för återbetalning af ifrågavarande slags lån
hafva vid hvarje af de tre sista lagtima riksdagarne gjorts framställningar,
hvilka af Riksdagen afslagits, sistlidet år dock först efter gemensam votering.
Fullmägtige i riksbanken afgåfvo under år 1890, efter inkemtände
af yttrande från afdelningskontorens styrelser, ett längre, motiveradt afstyrkande
utlåtande i ämnet och hafva under åren 1891 och 1892, med åberopande
af detsamma, förklarat sig ej hafva anledning frångå sin förut uttalade
mening, att en förändring af nu gällande bestämmelser angående afbetalningslån,
i hvad rörer utsträckning af tiden, hvarinom de skola vara
återbetalda, lika litet vore lämplig som af behofvet påkallad.

Vid dessa förhållanden har utskottet ej funnit nödigt att äfven innevarande
år från fullmägtige inhemta ytterligare utlåtande, men dock med
afseende å frågan om räntans rörlighet ansett sig böra, äfven oberoende af
hvad Riksdagen må komma att besluta i anledning af berörda motion, anhålla
om fullmägtiges utlåtande i denna de!, som utskottet anser sig kunna
och böra lämpligen behandla i sammanhang med frågan om ändringar i
bankoreglementet och sålunda oberoende af blifvande beslut angående utsträckning
af lånetiden.

I sjelfva hufvudsaken har ej heller utskottet funnit sådana skäl

Bankoutskottets Utlåtande X:o 10.

vara förebragta, som kunna föranleda till frånträdande af de utaf detsamma
under tre år i följd uttalade åsigter i ämnet.

Ett bland de förnämsta skälen, som emot motionärens förslag anförts,
och hvilket utskottet ansett sig böra å nyo framhålla, är den utsträckning
af borgenssystemet, som ett bifall till förslaget skulle medföra. Det vill
nemligen synas utskottet uppenbart, att, då visst maximibelopp för hvarje
låntagare är bestämdt samt i ytterst få fall realsäkerhet för dylika försträckningar
hädanefter som hittills torde komma att ställas, antalet af de
personer, som af mer eller mindre tvingande omständigheter föranledes till
att teckna borgen, måste ökas, i samma mån fonden, på sätt med utsträckning
af lånetiden torde afses, blifver mera anlitad; och utskottet kan för
sin del ej förorda, att riksbanken på något sätt bidrager till att i högre
mån, än hvartill den redan gifver anledning, öka denna kreditform, som, på
sätt fullmägtige erinrat, är särskildt egnad att undergräfva välståndet och
det ekonomiska oberoendet.

Eu lånerörelse sådan som den nu ifrågavarande torde, strängt taget,
ej tillhöra en riksbanks verksamhet och ej heller från dess synpunkt sedt
böra uppmuntras; ännu mindre bör riksbanken genom särskilda åtgärder
söka att skaffa sig kunder i denna lånegren och på sådant sätt uppträda i
täflan med andra penninganstalter, för hvilka nämnda låneform mer lämpar
sig, jemväl af den anledning, att de vida lättare kunna ingå i pröfning af
låntagares ställning och betalningsförmåga.

Derjemte anser utskottet, att förslaget, som äfven går i bestämd rigtning
mot de åsigter, som i de af sakkunniga personer bildade bankkomitéerna
uttalats, skulle kunna medföra sådan utsträckning af denna lånerörelse,
att i tider af ekonomiska rubbningar det lätteligen kan visa sig blifva af
verklig olägenhet för riksbanken att hafva ett betydligt kapital ovilkorligen
bundet så lång tid som motionen afser; och de förluster, som riksbanken
härvid kan komma att göra, blifva lätteligen större, i samma mån riksbanken
af den långa tid, på hvilken försträckningarna lenmats, är förhindrad
att vidtaga åtgärder, hvilka ställningen till äfventvrs påkallar och eljest
kunde ifrågakomma.

Att svårighet möter för en mindre jordbrukare, fabriksidkare eller handtverkare
att kunna på så kort tid som 21/2 år återbetala ett för drifvande
af hans rörelse upplånadt kapital, vill utskottet visserligen ej förneka, men
riksbanken såsom sådan bör, på sätt utskottet antydt, ej i berörda afseenden
hafva uppgift att lemna förlagskapital, och utskottet är fortfarande af den

Bankoutskottets Utlåtande N:o 10.

mening, att, åtminstone i allmänhet, fullt tillräckliga tillfällen till erhållande
från annat håll af sådant förefinnas.

Utskottet, som för öfrigt ej ansett sig behöfva återupprepa hvad i saken
under de senaste åren yttrats af så väl utskottet som fullmägtige, utan
blott åberopar detsamma, får följaktligen, med vidhållande af sina åsigter i
ämnet, hos Riksdagen hemställa,

att ifrågavarande motion ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 april 1893.

På utskottets vägnar:

Gr. S. ÅKERH1ELM.

Reservation

af herrar Oumcelius, Göransson och Holmgren:

I den nu af bankoutskottet behandlade delen af herr Fredholms
motion föreslå vi sådan ändring i § 32 mom. 2 af bankoreglementet, att
orden »en femtedel» utbytes mot orden »minst en tiondedel» och således,

att mom. 2 i § 32 erhåller följande lydelse:

fNuvarande lydelse.)

Mom. 2. Lånen återbetalas medelst
erläggande hvar sjette månad
efter utlåningsdagen af en femtedel
utaf lånebeloppet jemte upplupen ränta,
vid äfventyr, om sådant försummas,
att hela obetalta delen af lånet varder
till betalning förfallen.

(Ändrad lydelse.)

Mom. 2. Lånen återbetalas medelst
erläggande hvar sjette månad
efter utlåningsdagen af minst en tiondedel
utaf lånebeloppet jemte (o. s. v.
lika med nuvarande lydelse).

Stockholm, Victor Pettersons Bota., 1893.