Bankoutskottets utlåtande AV 45 (Utlåtande 1917:Bu45 bu)

Bankoutskottets utlåtande AV 45.

Nr 45.

Ankom till riksdagens kansli den 19 maj 1917 kl. 11 e. m.

Utlåtande, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontor et förslag
till omorganisation av räkenskaps- och kassakontoret
därstädes jämte lönereglering för befattningshavare i riksgäldskontoret
m. m.

I en till 1916 års bankoutskott avlåten, den 2 december 1915 dagtecknad
skrivelse hemställde fullmäktige i riksgäldskontoret, att utskottet
ville föreslå riksdagen att besluta viss höjning av det särskilda arvodet till
förste deputeraden i riksgäldskontoret, och i samband härmed viss förändrad
lydelse av §§ 9 och 32 i reglementet, vilka paragrafer innehölle föreskrifter
om, bland annat, förste och andre deputeradena och deras göromål
samt angående fullmäktiges arvoden.

Såsom skäl för berörda förslag anförde fullmäktige i främsta rummet, att
den fortgående utvecklingen av riksgäldskontorets verksamhet med hänsyn
till göromålens såväl omfång som beskaffenhet ställde alltjämt ökade krav
på fullmäktige och deputerade. Även tillsynen över det sätt, varå tjänstemännen
fullgjorde sina åligganden, jämte övervakandet av kassarörelsen fordrade
förste deputeradens närvaro i kontoret under hela expeditionstiden m. m.

Vid fullmäktiges förenämnda skrivelse var fogad en av dåvarande fullmäktigen
Gr. F. Östberg avgiven reservation, däri denne på anförda grunder
förklarat sig icke kunna biträda fullmäktiges förslag.

Med anledning av fullmäktiges berörda framställning avlät utskottet den
14 mars 1916 till fullmäktige en skrivelse, däri utskottet anförde huvudsakligen
följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 käft. (Nr 45).

Fullmäktige
vid 1916 år it
riksdag.

Bankoutskotteis utlåtande Nr 45.

Banko utskottets

skrivelse
år 1916.

Utskottets anhållan
om utredning.

Enligt vad fullmäktige tidigare meddelat utskottet, hade från och med
1914 års ingång åtskilliga förändringar vidtagits i uppställningen av riksgäldskontorets
huvudbok. Vidare hade i riksgäldskontoret upprättats ett
för riksbokslutet avsett särskilt omslut av de i huvudboken ingående budgetmedlen
och övriga statsmedel; men vore detta redovisningssätt att anse
endast såsom ett övergångsstadium, som komme att upphöra i och med
det att eu fullständig omläggning av huvudbokens uppställning kunnat
verkställas. Ett förslag till sådan omläggning hade ock i slutet av år 1915
utarbetats inom riksgäldskontoret; och både avsikten varit att tillämpa detta
redan vid uppläggandet av 19 lö års huvudbok. Fullmäktige hade emellertid
vid övervägande av denna fråga kommit till den uppfattningen, att densamma
icke borde avgöras för sig, utan att i samband därmed borde till
prövning upptagas frågan om ändring av riksgäldskontorets bokföring i
dess helhet. Fullmäktige hade jämväl i sådant syfte redan gjort framställning
hos den s. k. bokföringskommittén med begäran om förslag i ämnet
från kommittén. På grund härav hade utskottet ansett sannolikt, att en
omläggning av riksgäldskontorets bokföring komme att genomföras inom en
nära framtid; och torde, enligt utskottets mening, i samband därmed riksgäldskontorets
kassarörelse möjligen komma att i huvudsak överflyttas till
riksbanken. Det hade jämväl synts utskottet antagligt, att arbetet inom
kontoret med inlösen av kuponger efter denna överflyttning komme att utföras
av riksbanken.

Beträffande riksgäldskontorets transaktioner med utlandet framhöll
utskottet, att en icke obetydlig del av dessa redan för närvarande förmedlades
av riksbanken; och det hade därför synts utskottet vara skäl
att undersöka, huruvida icke till fördel för såväl riksgäldskontoret som
riksbanken det förra verkets samtliga utländska affärer skulle kunna överflyttas
på det senare.

Utskottet anförde slutligen, att i herr Östbergs förenämnda reservation
berörts även åtskilliga andra omständigheter, vilka synts utskottet vara
av beskaffenhet att vid en dylik undersökning jämväl böra tagas under
omprövning, och att därvid torde böra tillses, huruvida icke även andra
områden av riksgäldskontorets verksamhet lämpligen skulle kunna begränsas
genom vissa göromåls överflyttning till riksbanken ellar andra verk.

Slutligen anhöll utskottet, att fullmäktige ville verkställa utredning,
huruvida och i vad mån en omläggning av arbetet inom riksgäldskontoret
lämpligen borde äga rum, samt därefter till utskottet inkomma med yttrande
och förslag i ämnet; och uttalade utskottet därvid, att ifrågavarande

BankoutsJcoltets utlåtande Nr 45.

utredning borde av fullmäktige verkställas efter samråd med kungl. statskontoret
och fullmäktige i riksbanken.

Sedermera hemställde utskottet hos riksdagen om visst tilläggsarvode Ang. tilläggaåt
förste deputeraden och beslöts i anledning härav, att ett belopp av 3,000
kronor skulle utgå, intill dess riksdagen fattat beslut angående en eventuell år 1916
omläggning av arbetet inom riksgäldskontor^, dock längst för tiden till
den ] juni 1917.

Med skrivelse den 1 sistlidna februari, vilken finnes bilagd detta ut- Fullmäktiges
låtande, hava fullmäktige nu överlämnat förslag till omorganisation av *7™jruarT
riksgäldskontor och i samband därmed hemställt om lönereglering för 1917.
riksgäldskontorets tjänstemän och vaktbetjäning m. m.

I berörda skrivelse hava fullmäktige till en början meddelat, att fullmäktige
med anledning av utskottets förenämnda anhållan anmodat statskontoret
och fullmäktige i riksbanken att utse vardera en representant att
deltaga uti ifrågavarande utredning; och hade härtill blivit utsedda av
statskontoret statskommissarien Ii. Beckman samt av fullmäktige i riksbanken
fullmäktigen V. Moll.

Vidare meddelas, att i anledning av fullmäktiges förut omförmälda Omläggning av

framställning rörande ändring av riksgäldskontorets bokföring i dess helhet rxks9aidskonto
° . * ° ° • •• re™ ^°Hforxn9‘

bokiönngskommitten, efter det Kuagl. Maj:t förklarat hinder icke möta för

kommittén att verkställa det begärda arbetet, uppdragit åt sin sekreterare, statskommissarien
Chr. L. Tenow att upprätta formulär för riksgäldskontorets
medelsförvaltning.

Sedan statskommissarien Tenow fullgjort sitt uppdrag, hade bokföringskommittén
med skrivelse den 7 november 1916 överlämnat av
Tenow uppgjort förslag i ämnet, ävensom för egen del uttalat, att förslaget
befunnits vara ändamålsenligt och överensstämmande med statsbokföringsreformens
principer. Enligt kommitténs mening syntes den förändring
av riksgäldskontorets ställning till statsverket, som blivit en följd
av 1911 års budgetsreform, påkalla, att det bokföringssystem, som under
de senare åren genomförts för ett flertal verk, jämväl tillämpades för
riksgäldskontoret. Förslaget förutsatte, att riksgäldskontorets kassarörelse,
visserligen i förändrat skick, skulle bibehållas i kontoret.

Då fullmäktige ej funnit något att erinra mot kommitténs förslag
och tillika ansett, att detsamma borde kunna genomföras oberoende av
omorganisationsfrågan, hade fullmäktige beslutit, att omläggningen av kontorets
bokföring skulle äga rum från och med ingången av år 1917.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Ang. riksgäldskontorets

kassarörelse
m. m.

Nuvarande
verksamhetsområde
bör
bibehållas.

I sin förenämnda skrivelse hava fullmäktige vidare (sid. 4—7) redogjort
för de skäl, som enligt fullmäktiges mening talade för att riksgäldskontorets
kassarörelse, om än något omlagd, ävensom obligations- och kuponginlösen
borde bibehållas därstädes och i sammanhang härmed icke heller
någon förändring ske i avseende å riksgäldskontorets utländska transaktioner.

Fullmäktige liava därefter (sid. 7 —10) berört frågan, huruvida icke
andra områden av riksgäldskontorets verksamhet lämpligen skulle kunna
begränsas genom vissa göromåls överflyttning till riksbanken eller andra verk.

Härvid mötte först arbetet med statsskuldboken och vad därmed ägde
sammanhang. Även häremot reste sig sådana betänkligheter, att fullmäktige
ansåge sig böra avstyrka statsskuldbokens överflyttande till riksbanken.
T detta hänseende hänvisades till en av kamrer A. Roswall utarbetad,
vid detta utlåtande såsom bilaga fogad berättelse över en av honom på
uppdrag av fullmäktige företagen utrikes studieresa.

Likaledes vore det enligt fullmäktiges mening, särskilt så länge det
enligt grundlagen tillhörde riksgäldskontoret att ombesörja rikets gäld,
olämpligt att, såsom blivit ifrågasatt, riksgäldskontorets kamerala avdelning
överflyttades till riksbanken.

Fullmäktige hava därefter (sid. 10—15) behandlat frågan om kontorets
befattning med de utgifter, som vore avsedda att täckas genom upplåning;
och hava fullmäktige på anförda skäl avstyrkt överflyttning till statskontoret
av såväl bestyret med låneanslagens utbetalande som förvaltningen av allmänna
järnvägslånefonden m. fl. fonder.

Slutligen hava fullmäktige uttalat den mening, att av vad fullmäktige
anfört syntes utan vidare framgå, att fullmäktige funne riksgäldskontoret
böra bibehålla sitt nuvarande verksamhetsområde oavkortat och sålunda avstyrkte
varje nu berört förslag, som ginge ut på att från riksgäldskontoret
avskilja och till andra verk överföra större eller mindre delar därav. Minst
under förhandenvarande förhållanden, då utomordentligt stegrade krav
ställdes och under den närmaste framtiden uppenbarligen komme att ställas
på statens låneverksamhet, kunde fullmäktige påtaga sig ansvaret att tillstyrka
sönderbrytandet och än mindre nedbrytandet av en redan befintlig
organisation, mot vars sätt att fungera dock, fullmäktige veterligt, inga
mera vägande anmärkningar framställts.

Fullmäktige hava alltså, på grund härav och då förbemälda representanter
för statskontoret och fullmäktige i riksbanken ej uttalat någon därifrån
avvikande mening, utgått därifrån, att riksgäldskontorets nuvarande
verksamhetsområde skulle förbliva oförändrat. Med denna utgångspunkt

Bankoutskotlcts utlåtande Nr 45.

hava fullmäktige därefter i sin nu förevarande skrivelse framlagt förslag till
en genomgripande omorganisation av riksgäldskontorets räkenskaps- och
kassakontor.

Till en början lämnas en redogörelse (sid. 18—21) för den alltjämt ökning av
fortgående ökningen av riksgäldskontorets arbetsbörda, vilken ökning drabbåde
såväl fullmäktige och särskilt deras deputerade som ock tjänstemännen, hörda m. m.

I fråga om kansliet hade redan ytterligare arbetskraft måst anlitas,
men en avsevärt större arbetsökning hade drabbat räkenskaps- och kassakontoret.
Till belysande härav anföras åtskilliga siffror, bland annat, rörande
ökningen av obligationsskulden och av inskrivningarna i statsskuldboken
ävensom av omsättningen i riksgäldskontorets kassa. Denna stora
arbetsökning hade medfört anställandet av extra biträden såväl manliga
som kvinnliga, och utgjorde antalet dylika biträden nu sju manliga och
elva kvinnliga. De ordinarie tjänsterna i räkenskaps- och kassakontoret
vore tio, därav två kvinnliga.

Arbetsfördelningen kunde icke anses motsvara berättigade anspråk på
ett väl organiserat förvaltningsmaskineri; och syntes det därför nödigt att
genomföra såväl en rationell arbetsfördelning som en genomgripande omläggning''
av — förutom räkenskapssystemet, vilket ju redan skett — jämväl
kupongredovisningssättet, statsskuldbokväsendet m. m.

En sådan omorganisation av kontoret kunde emellertid icke ske utan
en ökning av den ordinarie personalen.

Det av fullmäktige framlagda förslaget till omorganisation (sid. 21—

34) av räkenskaps- och kassakontoret innebär i korthet följande:

Kontoret borde enligt fullmäktiges mening uppdelas i tre från varandra skilda Förslag till

byråer, nämligen kärn er albyrån, riksdagens ekonomiska förr ältning skyra och revisions- omorganisation
t o av räkenskaps bVrnn-

och kassa

Kameralbyrån, till vilken huvuddelen av kontorets arbete komme att förläggas, kontoret.
skulle i sin tur bestå av tre underavdelningar, nämligen räkenskapsavdelningen med
den för riksgäldskontoret i dess helhet gemensamma kassan, obligations- och kupongavdelningen
samt statsskuldboksavdelningen.

Chefskapet över kameralbyråns samtliga avdelningar skulle utövas av innehavaren
av den nuvarande kamrerarbefattningen, för vilken befattning fullmäktige föresloge
titeln riksgäldskommissarie.

Vad angår den erforderliga personalen å dessa avdelningar skulle den fördelas
på följande sätt.

Å räkenskapsavdelningen skulle det närmaste chefskapet utövas av riksgäldskommissarien,
och skulle här dessutom finnas anställda en andra gradens tjänsteman
(kassör), en första gradens tjänsteman (kammarskrivare), en dito (kassakontrollant) och
ett kvinnligt bokföringsbiträde förutom erforderligt antal extra biträden. Av de or -

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

dinarie tjänsterna voro endast bokföringsbiträdets ny, och skulle denna befattningshavare
motsvara ett nuvarande extra kvinnligt biträde.

Å obligations- och 1cupong avdelning en skulle den ordinarie personalen bestå av
en tredje gradens tjänsteman (föreståndare, benämnd kamrerare), en första gradens
tjänsteman (kammarskrivare) och två kvinnliga assistenter. Dessutom skulle erfordras
ett antal extra biträden, såväl manliga som kvinnliga. De fyra ordinarie befattningarna
funnes redan uppförda å riksgäldskontorets stat, vadan någon ny ordinarie
tjänst icke komme att erfordras för denna avdelning. Föreståndaren för denna avdelning
skulle benämnas kamrerare.

Beträffande statsskuldbolcsavdelningen skulle den ordinarie personalen å denna
avdelning bestå av en tredje gradens tjänsteman (föreståndare, benämnd kamrerare),
en andra gradens tjänsteman (kontrollant, benämnd revisor) och en kvinnlig assistent.
Dessutom skulle å avdelningen erfordras ett antal extra biträden. De ordinarie tjänsterna
å denna avdelning vore samtliga nya.

Riksdagens ekonomiska förr ältning sbyrå skulle inom sig koncentrera de göromål,
som tillkomme riksgäldskontoret med avseende å vården av riksdagens ekonomiska
angelägenheter och hittills varit fördelade på ett flertal tjänstemän i riksgäldskontoret.
Personalen å denna byrå borde enligt fullmäktiges mening bestå av en
föreståndare på extra stat och en andra gradens tjänsteman (revisor).

Föreståndaren skulle handlägga flertalet av de ärenden, som nu tillkomme den
s. k. vice värden i riksdagshuset. Till byråföreståndare borde enligt fullmäktiges
mening, intill dess göromålen kunde anses kräva en för ändamålet särskilt anställd
befattningshavare, förordnas en bland riksgäldskontorets tjänstemän. Med erinran att
vicevärdsbefattningen hittills varit förenad med nuvarande kamrerartjänsten, hava fullmäktige
ansett lämpligt, att riksgäldskommissarien tillsvidare bleve förordnad att jämväl
vara föreståndare å ifrågavarande byrå med rätt att av anslaget till riksdags- och
revisionskostnader uppbära ett arvode av 1,200 kronor för år.

Den för denna byrå föreslagna revisorsbefattningen, som icke förut funnes uppförd
å riksgäldskontorets stat, måste enligt fullmäktiges mening anses oumbärlig.

För biträde vid arbetet med riksdagstryck och allt kommittétryck, som överlämnades
till riksgäldskontoret, tjänstgjorde för närvarande en på extra stat anställd
vaktmästare; någon ändring härutinnan föresloge fullmäktige icke, utom i fråga om
det anslag, varifrån berörda arvode borde utgå.

För närvarande vore av den vid riksdagshuset anställda personalen endast övervaktmästare-
och övermaskinistbefattningarna uppförda å ordinarie stat. Enligt fullmäktiges
mening borde jämväl övriga tjänstinnehavare, vilkas befattningar vore av
obestridligt permanent natur, komma i åtnjutande av den mera tryggade ställning,
en ordinarie befattning medförde. Härvid avsåges i främsta rummet förste eldaren
och två portvakter.

Inom revisionsbyrån slutligen borde, enligt fullmäktiges mening, revisionsarbetet
inom riksgäldskontoret sammanföras; och skulle denna byrå hava till uteslutande
föremål för sin verksamhet att verkställa granskning och kontroll av den förvaltning,
som tillkomme kameralbyrån och riksdagens ekonomiska förvaltningsbyrå.

Den ordinarie personalen å denna byrå borde enligt fullmäktiges mening utgö -

Banko u t sko 11 ds utlutande Nr d5.

ras av en föreståndare (''förste revisor) och en andra gradens tjänsteman {revisor). Därjämte
skulle å byrån erfordras åtminstone ett extra biträde.

Såsom föreståndare skulle placeras den förste revisor, som revisionsarbetet nu
huvudsakligen ålåge, och såsom andre ordinarie tjänsteman å denna byrå nuvarande
revisorn och bokhållaren.

I detta sammanhang hava fullmäktige ansett sig böra upptaga frågan Lönereglering
om en lönereglering för riksgäldskontorets tjänstemän och va ktbefjaning. f6r^0let^
Denna fråga hade under derå år särskilt efter den ar 1914 beslutade löno= tjänsteman och
regleringen för riksbankens befattningshavare stått på dagordningen. Enligt vakthetJänin9
fullmäktiges mening kunde frågans lösning icke längre undanskjutas. Nu
gällande stat hade fastställts vid 1908 års riksdag och därefter icke undergått
någon förändring.

Staten hade följande lydelse:

1		Tjänst-	Miss-
	Lön	görings-	räknings-	Summa
	Kr.	pen- ningar Kr.	pen- ningar Kr.	Kr.
1 sekreterare och ombuds-man ..............................	5,000	2,800		7,800
1 kamrer ........................	5,000	2,500	—	7,500
1 tredje gradens tjänsteman, förste revisor..................	3,500	1,500		5,000
1 d:0 d:o ........................	3,500	1,500	—	5,000
1 andra gradens tjänsteman, kassör...........................	3,000	1,500	1,000	5,500
1 d:o registrator och kanslist	3,000	1,500	—	4,500
1 d:o revisor och bokhållare	3,000	1,500	—	4.500
1 första gradens tjänsteman, kammarskrivare ............	iyoo	1,000		2,800
2 d:o d:o .......................	3,600	2,000	—	5,600
1 kvinnligt biträde ............	1,050	550	—	1,600
1 d:o ..............................	1,050	550	—	1,600
1 förste vaktmästare ........	1,200	600	—	1,800
1 vaktmästare ..................	800	600	_	1,400
2 d:o ..............................	1,600	1,200	—	2,800
Summa	37,100	19,300	1,000	57,400

Ålderstillägg

\ Efter 5 år kan lönen höjas med
> 500 kr.

} Efter 5 år kan lönen höjas med
500 kr. och efter 10 år med
ytterligare 500 kr.

(Efter 5 år kan lönen höjas med
500 kr. och efter 10 år med
ytterligare 500 kr.

} Efter 3 år kan lönen höjas med
500 kr. och efter 6 år med
ytterligare 500 kr.
f Efter 5 år kan lönen höjas med
: 200 kr. och efter 10 år med

( ytterligare 200 kr.

/ Efter 5 år kan lönen höjas med
1 200 kr.

j Efter 5 år kan lönen höjas med
< 200 kr. och efter 10 år med !

I ytterligare 200 kr.

Nu gällande
avlöningsstat
för riksgäldskon
törst.

Anm. 1. För kvinnlig biträdesbefattning utgör pensionsunderlaget 1,300 kronor (= lön och två
ålderstillägg, med avdrag av 150 kronor).

Anm. 2. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad — varmed äro förenade förmånerna
av nödigt bränsle samt elektriskt ljus med en strömförbrukning av högst 100 kilowatt
om året — skall å hans lön avdragas 400 kronor.

Anm. 3. Den av riksgäldskontorets tjänstemän, som erhåller uppdrag att vara vice värd i riksdagens
hus, äger att härför åtnjuta ett arvode av högst *1,200 kronor.

Bankoulskottets utlåtande Nr 45.

Fullmäktige kava vidare under erinran om den för tjänstinneliavare
vid riksbanken gällande avlöningsstaten anfört, att av eu jämförelse mellan
de båda verkens stater framginge, att avlöningarna i riksgäldskontoret vore
avsevärt lägre än de, som utginge för motsvarande tjänster i riksbanken.
Efter att bava anfört exempel bära frambålles att, om förhållandena jämfördes
under åren 1909—1914 d. v. s. under tiden mellan de senaste löneregleringarna
för riksgäldskontoret och riksbanken, skillnaden i avlöningsförmåner
för de båda verkens tjänstemän då var betydligt mindre. Men
från och med år 1915 både riksgäldskontorets tjänstemän i avlöningshänseende
kommit i en avsevärt ofördelaktigare ställning i förhållande till riksbankens
än under de närmast föregående åren. Detsamma gällde även
kontorets vaktmästare.

* Såsom fullmäktige förut i sin skrivelse påvisat, hade göromålen i riksgäldskontoret,
särskilt under de senaste åren, ökats till den grad, att fullmäktige funnit
sig böra framlägga ovanberörda förslag till omorganisation av riksgäldskontorets räkenskaps-
och kassakontor. Arbetsökningen å kansliet hade jämväl varit betydlig, ehuru
fullmäktige ej funne någon ny ordinarie befattning därstädes nu erforderlig.

Fullmäktige vore förvissade därom, att, även efter inrättandet av de nya ordinarie
tjänster, fullmäktige funnit för riksgäldskontorets verksamhet oundgängligen
nödvändiga, den arbetsbörda, som komme att vila å kontorets tjänstemän, skulle fullt
taga deras arbetskrafter i anspråk samt i varje fall ej bliva mindre än den, som nu
åvilade riksbankens tjänstemän. Då därtill komme, att enligt fullmäktiges mening
arbetet i riksgäldskontoret med avseende å sin art och beskaffenhet vore lika krävande
som det arbete, riksbankens tjänstemän hade att utföra, syntes det fullmäktige överensstämma
med rättvisa och billighet, att avlöningarna för riksgäldskontorets tjänstemän
tillmättes lika med dem, som utginge för motsvarande tjänster i riksbanken.

Såsom ytterligare stöd för kravet på överensstämmelse mellan riksgäldskontorets
och riksbankens lönestater erinrade fullmäktige om ett uttalande av vederbörande utskott
vid 1908 års riksdag vid behandling av frågan om senaste lönereglering för riksgäldskontoret.
Sedan fullmäktige till utskottet inkommit med ett förslag till sådan reglering,
beslöt utskottet att av vissa skäl återremittera detta förslag och uttalade därvid, att
enligt utskottets mening riksgäldskontorets stat borde i jämförliga punkter avpassas
efter den gällande avlöningsstaten för riksbanken.

Avlöningen för riksgäldskontorets kamrerare hade sedan år 1908 med 300 kronor
understigit sekreterarens. Med hänsyn till den alltmera krävande beskaffenheten av de
göromål, som ålåge kamreraren, samt därtill att arbetsmängdens ökning särskilt drabbat
räkenskaps- och kassakontoret samt dess föreståndare, ansåge fullmäktige, att någon
skillnad mellan ifrågavarande två tjänstemäns avlöningar ej längre borde bibehållas,
utan funne skäligt, att båda — betecknade den förre såsom riksgäldskommi''Sarte
och den andra såsom rikxgäldssekreterare, tillika ombudsman — erhölle den avlöning,
som tillkomme tjänstemän av fjärde graden i riksbanken (bankosekreterare och bankokommissarie),
d. v. s. 8,100 kronor, därav 5,400 kronor lön och 2,700 kronor tjänstgöringspenningar,
jämte rätt till ett ålderstillägg å 600 kronor.

Ilankouskotteta utlutande Nr 45.

Föreståndaren för den föreslagna revisionsbyrån borde enligt fullmäktiges mening
erhålla en något högre tjänsteställning än föreståndarna för obligations- och kupongsamt
statsskuldboksavdelningarna. Sistnämnda två avdelningar skulle nämligen, som
ovan erinrats, utgöra underavdelningar av kameralbyrån, under det att revisionsbyrån
skulle komma att intaga en självständig ställning vid sidan av kameralbyrån. Föreståndaren
för revisionsbyrån borde enligt fullmäktiges åsikt erhålla avlöningsförmåner,*
liggande mellan de för tredje och fjärde gradens tjänstemän i riksbanken bestämda,
och föresloge fullmäktige i detta avseende en avlöning av 6,800 kronor, därav 4,500
kronor lön och 2,800 kronor tjänstgöringspenningar, jämte rätt till två ålderstillägg
ä 500 kronor.

Enligt förslaget skulle vidare finnas två tjänstemän av tredje graden, nämligen
föreståndarna för obligations- och kupong- samt statsskuldboksavdelningarna, fem
tjänstemän av andra graden i stället för nuvarande tre, nämligen en kassör, en revisor
å statsskuldboksavdelningen, en revisor å revisionsbyrån, en revisor å riksdagens ekonomiska
förvaltningsbyrå och en registrator och kanslist, samt tre tjänstemän av
första graden — kammarskrivare — eller samma antal som nu.

Enligt fullmäktiges mening skulle utöver de å stat uppförda två kvinnliga bitr
ädesbefältning ar ytterligare två ordinarie sådana befattningar tillkomma. Antalet
kvinnliga biträden å ordinarie stat skulle sålunda bli fyra. Av dessa skulle ett biträde
placeras på räkenskapsavdelningen, ett på statsskuldboksavdelningen samt två på
obligations- och kupongavdelningen. Med hänsyn till arten av det arbete, som skulle
utföras av dessa biträden, syntes tre av dem böra jämställas med riksbankens kvinnliga
biträden av andra graden och sålunda uppbära en avlöning av 2,000 kronor jämte
två ålderstillägg, vartdera å 200 kronor, samt den fjärde — med placering å obligations-
och kupongavdelningen — likställas med riksbankens kvinnliga biträden av
första graden. Avlöningen för sistnämnda biträde skulle då bliva densamma som för de
i riksgäldskontorets nuvarande stat uppförda kvinnliga biträdesbefattningarna.

Beträffande vaktmästarnas avlöning kunde, framhålla fullmäktige vidare, på grund
av väsentligen olika tjänstgöringsförhållanden full överensstämmelse mellan riksgäldskontoret
och riksbanken svårligen åvägabringas. Någon motsvarighet till riksgäldskontorets
förste vaktmästare funnes ej i riksbanken, där övervaktmästaren och den
vaktmästare, som tillika vore vice brandmästare, hade en ställning, mera jämförlig
med övervaktmästaren i riksdagens hus.

De nuvarande löneförmånerna för såväl förste vaktmästaren som vaktmästarna
i riksgäldskontoret ansåge fullmäktige vara väl knappt tillmätta. En förhöjning med
200 kronor syntes vara av förhållandena väl motiverad. Därjämte syntes förste vaktmästaren,
som nu ägde rätt till endast ett ålderstillägg å 200 kronor, böra erhålla
två sådana, vartdera å 200 kronor. Förste vaktmästaren skulle sålunda erhålla en
begynnelseavlöning å 2,000 kronor och en slutavlöning å 2,400 kronor samt vaktmästarna
respektive 1,600 och 2,000 kronor. Den nuvarande bestämmelsen angående
ett avdrag å 400 kronor, i händelse vaktmästare åtnjöte fri bostad m. m., syntes böra
kvarstå oförändrad. Skillnaden i kontant avlöning mellan riksgäldskontorets och riksbankens
vaktmästare, vilka senare åtnjöte en begynnelseavlöning av 1,650 kronor och
en slutavlöning av 1,950 kronor, vore, såsom syntes, obetydlig. Den något högre
slutavlöningen för riksgäldskontorets vaktmästare ävensom den obestridliga förmånen
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 sand. 32 käft. (Nr 45.) 2

Bankoutskottets ullåetand Nr 45.

för dessa att, i händelse de åtnjöte fri bostad — vilket vore fallet med tre av dem
— behöva vidkännas ett avdrag å den kontanta lönen av endast 400 kronor — en
förmån, som riksbankens vaktmästare icke åtnjöte — syntes fullmäktige väl motiverad
av de olika tjänstgöringsförhållandena för vaktmästarna i de båda verken. På grund
av dessa vore nämligen riksgäldskontorets vaktmästare avsevärt mera bundna än riksbankens
och kunde sålunda ej hava samma tillfällen till extra förtjänst.

Pensionsunderlagen för befattningshavarna vid riksgäld skontoret ansåge fullmäktige
böra bliva desamma som för motsvarande befattningshavare i riksbanken. Beträffande
de tjänster, till vilka någon motsvarighet icke funnes i riksbanken, nämligen
förste revisorn (föreståndaren för den föreslagna revisionsbyrån) och förste vaktmästaren,
föresloge fullmäktige såsom lämpligt pensionsunderlag respektive 5,200 och
1,400 kronor.

Banlcoutslcottels utlåtande Nr 45.

I anslutning härtill hava fullmäktige framlagt följande förslag till avlöningsstat: -

	Lön	Tjänst- görings-	Summa
	Kr.	pen- ningar Kr.	Kr.
1 riksgäldssekreterare, tillika
ombudsman ..................	5,400	2,700	8,100
1 liksgäldskommissarie ......	5,400	2,700	8,100
1 förste revisor..................	4,500	2,300	6,800
1 tjänsteman i tredje graden,
kamrerare .....................	4,300	2.100	6,400
1 tjänsteman i tredje graden,
kamrerare .....................	4,300	2,100	6,400
1 tjänsteman i andra graden,
kassör ...........................	3,200	1,600	4,800
Missräkningspengar till denne	—	1,000
1 tjänsteman i andra graden,
registrator och kanslist ...	3,200	l.GOO	4,800
1 tjänsteman i andra graden,
revisor...........................	3,200	1,600	4,300
1 tjänsteman i andra graden,
revisor...........................	3,200	1,600	4,800
1 tjänsteman i andra graden,
revisor...........................	3,200	1,G00	4,800
1 tjänsteman i första graden.
kammarskrivare...............	2,100	1,100	3,200
1 tjänsteman i första graden,
kammarskrivare...............	2,100	1,100	3,200
1 tjänsteman i första graden,
kammarskrivare ............	2,100	1,100	3,200
1 kvinnligt biträde av andra
graden...........................	1,250	750	2,000
1 kvinnligt biträde av andra
graden...........................	1,250	< 50	2.000
1 kvinnligt biträde av andra
graden...........................	1,250	750	2,000
1 kvinnligt biträde av första
graden...........................	1,050	550	1,600
1 förste vaktmästare .........	1,400	600	2,000
1 vaktmästare ..................	1,000	600	1,600
1 vaktmästare ..................	1,000	600	1,600
1 vaktmästare .................	1,000	600	1,600
Summa	55,400	28 400	84,800

Älderstillägg till lön
Kr.

Pen sions under lag Kr.

| (100 kr. efter 5 år.

/ 500 kr. efter 5 år, 500 kr. efter
1 ytterligare 5 fir.

500 kr. efter 5 år, 500 kr. efter
j ytterligare 5 år.

500 kr. efter 5 år, 500 kr. efter
ytterligare 5 år.

5,600 |

} 5,200
5,000

500 kr. efter 5 år, 500 kr. efter
ytterligare 5 år.

200 kr. efter 5 år, 200 kr. efter
ytterligare 5 år.

j 200 kr. efter 5 år, 200 kr. efter
( ytterligare 5:''år.

( 200 kr. efter 5 år, 200 kr. efter
1 ytterligare 5 år.

200 kr. efter 5 år, 200 kr. efter
ytterligare 5 år.

4,000

2,800

1,500

| 1,300
} 1,400

| 1,200

Anm. 1. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad — varmed äro förenade förmånerna
av nödigt bränsle samt elektriskt ljus med en strömförbrukning av högst 100
kw. om året — skall å hans lön avdragas -100 kronor.

Anm. 2. Vaktmästare åtnjuter, utom övriga löneförmåner, uniformsbeklädnad.

Anm. it. Den av riksgäldskontorets tjänstemän, som förordnas till föreståndare för riksdagens
ekonomiska förvaltningsbyrå, äger att därför åtnjuta ett arvode av 1,200 kronor om året.

Förslag till
avlöningsstat
för riksgälds

kontoret.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Lönereglering
för tjänstinnehavare
vid riksdagens
hus.

Vidare hava fullmäktige till behandling upptagit frågan om lönereglering
för tjänstinnehavare vid riksdagens hus.

Nu gällande stat är af följande lydelse:

Gällande stat.

Lön

Kr.

Tjänst-

görings-

pen-

ningar

Kr.

Summa

Kr.

Ålderstillägg

lr övervaktmästare ............

1 övermaskinist ...............

1,400

1,000

wto

o o

\ Efter 5 år kan lönen höjas
/ med 200 kr.

Summa

2,800

2,000

4,800

Övervaktmästaren åtnjuter fri bostad med nödigt bränsle samt elektriskt ljus med en
strömförbrukning av högst 200 kw. om året, ävensom uniformsbeklädnad.

Övermaskinisten åtnjuter fri bostad med nödigt bränsle samt elektriskt ljus med en
strömförbrukning av högst 100 kw. om året.

Av de i staten för övermaskinisten upptagna tjänstgöringspenningarna utgöra 300 kronor
ersättning för tillsyn å de elektriska anläggningarna i riksdagshuset samt för upprättande
av statistik över förbrukningen av elektricitet.

Denna stat fastställdes i fråga om övermaskinisten av 1908 års riksdag
och beträffande övervaktmästaren av 1913 års riksdag.

Vid sådant förhållande ansåge fullmäktige en ej alltför knappt tillmätt förhöjning
i avlöningen för dessa tjänstinnehavare vid riksdagens hus vara väl befogad.
Fullmäktige föresloge i detta avseende, att begynnelseavlöningen för båda måtte höjas
med 200 kronor från nuvarande 2,400 till 2,600 kronor, därav 1,600 kronor skulle
utgöra lön och 1,000 kronor tjänstgöringspenningar, samt att de måtte berättigas uppbära,
i stället för ett ålderstillägg å 200 kronor, två sådana tillägg, vartdera å 300
kronor, efter respektive 5 och 10 år. Deras slutavlöning skulle då komma att utgöra
3,200 kronor i stället för nuvarande 2,600 kronor. Såsom pensionsunderlag
ansåge fullmäktige lämpligen kunna bestämmas ett belopp av 1,800 kronor.

Vid riksdagens hus vore vidare ahställda, förutom andra, en förste
eldare och två portvakter, den förre med ett arvode av 1,620 kronor och
de senare med arvoden av 1,500 kronor för år. Samtliga åtnjuta fri bostad
i riksdagshuset jämte värme och ljus intill viss förbrukning.

Anm. 1.
Anm. 2.
Anm. 3.

Bailcoutakottets utlåtande Nr 45.

Även dessa tjänster bordo enligt fullmäktiges mening uppföras å ordinarie
stat. Deras avlöningsförmåner syntes under nuvarande förhållanden
väl knappt tillmätta.

Såsom skälig avlöning för förste eldaren föresloge fullmäktige 1,700 kronor,
därav 1,200 kronor lön och 500 kronor tjänstgöringspenningar, jämte rätt till två
ålderstillägg å 150 kronor. Slutavlöningen skulle då bliva 2,000 kronor. Förmånen
av fri bostad, värme och ljus borde bliva oförändrad.

Avlöningsförmånerna för de båda portvakterna borde enligt fullmäktiges mening
bestämmas till för en var 1,600 kronor, därav 1,100 kronor lön och 500 kronor tjänstgöringspenningar,
jämte rätt till två ålderstillägg å 150 kronor. Slutavlöningen skulle
sålunda bliva 1,900 kronor. Förmånen av fri bostad m. m. skulle beräknas såsom
för närvarande.

Såsom lämpliga pensionsunderlag föresloge fullmäktige för förste eldaren 1,300
kronor och för portvakterna 1,200 kronor.

För övervaktmästaren och övermaskinisten, vilka för närvarande hade rätt till
semester under högst 15 dagar varje år, föresloge fullmäktige en utsträckt semesterrätt
till tre veckor årligen. För förste eldaren och portvakterna borde rörande ledighet
gälla samma bestämmelser som för vaktmästarna vid riksgäldskontoret.

I anslutning härtill hava fullmäktige framlagt följande förslag till av -

löningsstat:

	Lön	Tjänst- görings-	Summa
	Kr.	pen- ningar Kr.	Kr.
1 övervaktmästare .	1,600	1,000	2,600
1 övermaskinist ...............	1,600	1,000	2,600
1 förste eldare..................	1,200	500	1,700
1 portvakt........................	1,100	500	1,600
1 eko ..............................	1,100	500	1,600
Summa	6,600	3,500	10,100

Ålderstillägg till lön
Kr.

300 kr. efter 5 år, 300 kr. efter
ytterligare 5 år.

150 kr. efter 5 år, 150 kr. efter
ytterligare 5 år.

Pen sions underlag Kr.

| 1,800
1,300
\ 1,200

Förslag till
avlöningsstat
för tjänstinnehavare
vidriksdagens
hus.

Anm. 1. Övervaktmästaren åtnjuter fri bostad med nödigt bränsle samt elektriskt ljus med en
strömförbrukning av högst 200 kw. om året ävensom uniformsbeklädnad.

Anm. 2. Övermaskinisten och förste eldaren åtnjuta fri bostad med nödigt bränsle samt elektriskt
ljus med en strömförbrukning av högst 100 kw. om året.

Anm. 3. Av de i staten för övermaskinisten upptagna tjänstgöringspenningarna utgöra 300 kronor
ersättning för tillsyn å de elektriska anläggningarna i riksdagshuset samt för upprättande
av statistik över förbrukningen av elektricitet.

Anm. 4. Portvakterna åtnjuta fri bostad med nödigt bränsle samt elektriskt ljus med en strömförbrukning
av högst 150 kw. om året ävensom uniformsbeklädnad.

Då fullmäktige ansett förslaget till lönereglering böra underställas löne- Löneregienngsregleringskommitténs
prövning, hade fullmäktige hos Kungl. Maj:t anhållit kommitténs
om uppdrag åt nämnda kommitté att avgiva yttrande över förslaget. ^hämtas*”

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Lönereglerings kommittén.

Sedan Kungl. Maj:t meddelat kommittén sådant uppdrag och kommittén,
i vars behandling av frågan fullmäktigen greve Lagerbjelke deltagit,
såsom särskild av Kungl. Maj:t förordnad ledamot, avslutat sitt arbete,
hade fullmäktige från kommittén mottagit en den 19 nästlidna april
dagtecknad skrivelse, innefattande kommitténs yttrande över det föreliggande
förslaget; och hava fullmäktige med skrivelse den 20 samma månad
till utskottet överlämnat berörda skrivelse.

Löneregleringskommittén har i ärendet anfört bland annat följande:

»Det föreliggande löneregleringsförslaget för befattningshavare i rilcsgäldskontoret
är sammanknutet med förslag om vissa organisativa ändringar i avseende å arbetsfördelningen
inom detta verk, företrädesvis dess räkenskaps- och kassakontor.
Kommittén, som endast torde hava att yttra sig i själva löneregleringsfrågan, utgår
vid bedömande av densamma från den förutsättningen, att de av herrar fullmäktige
framlagda organisationsförslagen komma att i det väsentliga vinna riksdagens bifall.

På sätt herrar fullmäktige i sin skrivelse erinrat, äro de för närvarande fastställda
avlöningsförmånerna för riksgäldskontorets tjänstemän beräknade efter en
lägre skala än de, som nu gälla för motsvarande befattningshavare vid riksbanken.
Herrar fullmäktiges förslag avser att bringa avlöningsstaterna för nämnda två verk i
närmare överensstämmelse med varandra; och äro i anslutning härtill i herrar fullmäktiges
statförslag för riksgäldskontoret avlöningarna för dess befattningshavare i
flertalet fall avpassade efter de i staten för riksbanken upptagna, för motsvarande
befattningshavare därstädes gällande lönetyper.

I fråga om kravet på överensstämmelse mellan avlöningsstaterna för riksdagens
ifrågavarande båda verk, riksbanken och riksgäldskontoret, har kommittén intet att
erinra. Riksgäldskontorets arbeten hava såväl i avseende å omfattning som med hänsyn
till sin vikt och betydelse särskilt under de senare åren i hög grad utvidgats;
och redan denna omständighet synes böra betinga ett jämställande av dess tjänstemän
i avlöningsliänseende med motsvarande befattningshavare vid riksbanken. Även efter
ett realiserande av det föreliggande omorganisationsförslaget torde de göromål, som
skulle komma att vila på riksgäldskontorets tjänstemän, i lika hög grad som nu taga
deras arbetskrafter fullt ut i anspråk; och under alla förhållanden torde man vara
berättigad antaga, att de arbeten, som komma att hädanefter läggas på ifrågavarande
tjänstemän, skola vara lika krävande och ansvarsfulla som de, vilka åligga riksbankens
motsvarande tjänstemän.

Det synes kommittén ock vara så mycket mindre fog för ett bibehållande av
den nuvarande skillnaden mellan berörda avlöningstyper, som, enligt vad det ovan
berörda uttalandet av vederbörande utskott (statsutskottet) vid 1908 års riksdag giver
vid handen, detta utskott redan då uttalade sig till förmån för en i jämförliga punkter
avpassad likställighet i förevarande avseende emellan riksgäldskontoret och riksbanken.

Vid jämställande i avlöningshänseende av ifrågavarande verk förutsätter kommittén,
att i främsta rummet arbetets art och beskaffenhet bör vara den normgivande
faktorn vid fastställande av olika lönegrader i riksgäldskontoret i samma mån som
vid riksbanken.

Bankoulslcoltets utlåtande Nr do.

I detta sammanhang vill kommittén emellertid till uppmärksammande framföra
spörsmålet, huruvida den dagliga tjänstgöringstiden för tjänstemän i riksgäldskontoret
må böra bringas i överensstämmelse med vad i detta avseende är stadgat för flertalet
centrala ämbetsverk.

Den av herrar fullmäktige framlagda avlöningsstaten för tjänstinnehavare vid
riksgäldskontoret ävensom vad i samband därmed i övrigt föreslagits har i det stora
hela icke givit anledning till några väsentliga erinringar från kommitténs sida.

Endast i vissa punkter anser sig kommittén böra närmare uttala sig, särskilt då
kommittén i ett och annat fall kommit till en från herrar fullmäktiges förslag avvikande
mening.

Vad då först angår den tjänst, vars innehavare under benämning förste revisor
skulle vara föreståndare för den ifrågasatta revisionsbyrån, är någon motsvarighet därtill
icke tillfinnandes i riksbanken. Herrar fullmäktige hava nämligen för denna befattning
föreslagit i avlöningshänseende en mellanställning mellan tredje och fjärde
lönegraderna.

Oaktat dylika mellangrader icke äro okända inom den centrala statsförvaltningen,
är emellertid inrättandet av nya sådana grader en fråga, som, då den framkommit,
visat sig väcka vissa betänkligheter inom riksdagen.

Beträffande nu förevarande befattning må dock erinras därom, att, medan föreståndarna
för de under den ifrågasatta kameralbyrån sorterande obligations- och kupongsamt
statsskuldboksavdelningarna föreslagits att vara tjänstemän av tredje lönegraden,
revisionsbyrån skulle komma att intaga en självständig ställning vid sidan av kameralbyrån,
en omständighet, som enligt herrar fullmäktiges mening borde motivera för
revisionsbyråns chef högre avlöningsförmåner än tredje lönegradens. Herrar fullmäktige
hava vidare erinrat om den ställning, revisionskommissarierna i kammarrätten i förevarande
avseende intaga.

Om kommittén ock i denna fråga måst hysa vissa betänkligheter, har kommittén
likväl, med hänsyn till den ställning ifrågavarande tjänsteman skulle erhålla
i den föreslagna organisationen, ansett sig icke böra motsätta sig herrar fullmäktiges
förslag. Den ifrågavarande tjänstemannens begynnelseavlöning skulle utgöra 6,800
kronor eller lika med vad för revisionskommissarie är fastställt. Härtill skulle komma
två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor, medan revisionskommissarie endast äger rätt
till ett ålderstillägg å 600 kronor. Skulle ifrågavarande tjänsteman i likhet med
revisionskommissarie erhålla rätt till endast ett ålderstillägg å 600 kronor, komme
emellertid hans slutavlöning att uppgå till 7,400 kronor eller samma belopp som slutavlöningen
för tredje gradens tjänstemän. Detta måste givetvis betraktas såsom
otillfredsställande.

Då kommittén sålunda finner sig böra förorda den av herrar fullmäktige föreslagna
avlöningstypen för revisionsbyråns föreståndare, vill kommittén erinra om en
annan inom statsförvaltningen fastslagen avlöningstyp, med vilken denna är nära
jämförbar. Yrkesinspektör, stationerad i Stockholm, åtnjuter en begynnelseavlöning
av 6,600 kronor, därav 4,200 kronor lön, 2,000 kronor tjänstgöringspenningar och
400 kronor ortstillägg; härtill kunna komma två ålderstillägg, vartdera å 500 kronor,
vadan slutavlöningen uppgår till 7,600 kronor. Högsta pensionsunderlaget för yrkesinspektör
är 5,200 kronor eller samma belopp, som föreslagits såsom pensionsunderlag

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

för ifrågavarande förste revisorstjänst i riksgäldskontoret. Vid nämnda förhållande
torde något hinder icke böra möta för ett godtagande av detta belopp såsom pensionsunderlag
för nu ifrågavarande befattningshavare.

Å herrar fullmäktiges statförslag äro upptagna tre kvinnliga biträdesbefattningar
av andra graden med en sammanlagd avlöning för en var av 2,000 kronor jämte rätt
till två ålderstillägg ä 200 kronor och en kvinnlig biträdesbefattning av första graden
med en sammanlagd avlöning av 1,600 kronor jämte rätt till likaledes två ålders
tillägg å 200 kronor.

Av de tre föreslagna andragradsbiträdena skulle ett placeras å den ifrågasatta
räkenskapsavdelningen. Hon skulle i egenskap avjriksgäldskommissariens bokföringsbiträde
hava i huvudsak att föra inkomst- och utgiftsböckerna samt liggarna för specialkonti,
att uppsätta koncept till de för statskontorets riksbokslutsbyrå avsedda månadsrapporterna
samt att föra de specialräkningar, som ej kunde medhinnas av riksgäldskommissarien.

Det andra av dessa biträden skulle tjänstgöra å den föreslagna statsskuldboksavdelningen;
hon skulle hava att verkställa inskrivningar i statsskuldboken (huvudexemplaret)
efter de av revisorn upprättade koncepten, utskriva certifikat, ansvara för
alla register m. m., föra den s. k. löpande certifikaträkningen samt i övrigt biträda
vid granskningar och kollationeringar.

Det tredje av de föreslagna andragradsbiträdena skulle tjänstgöra såsom assistent
å obligations- och kupongavdelningen och hava till huvudsaklig uppgift att föra räkenskap
över de i säkerhetsvalven förvarade obligationsupplagorna, såväl de osålda som
de s. k. återköpta obligationerna, att föra räkningarna »obligationsskuld» och »bokskuld»,
att föra nummerförteckningar över uppköpta obligationer, att bokföra alla
anmälningar rörande förkomna obligationer och kuponger, samla utlottningslistor samt
att föra viss statistik m. m.

Det föreslagna förstagradsbiträdet skulle likaledes vara placerat å obligationsoch
kupongavdelningen och hava att biträda avdelningens föreståndare vid uppräkning
och kontrollering av i kassan inlösta, omakulerade obligationer och kuponger, vid
deras annullering och sortering, lämna biträde i förvaringsvalvet för inlösta obligationer
och kuponger o. s. v.

De inom statsförvaltningen vedertagna avlöningstyperna för kvinnliga biträden
äro tre, nämligen biträden av första graden med avlöning av 1,200 kronor, av andra
graden med avlöning av 1,600 kronor och av tredje graden med avlöning av 2,000
kronor, till vilka belopp för alla tre graderna kunna komma två ålderstillägg, vartdera
å 200 kronor. Enär de av herrar fullmäktige föreslagna kvinnliga biträdena av
andra graden och av första graden skulle motsvara respektive tredje och andra gradens
biträden inom statsförvaltningen, synes det kommittén lämpligt, att för undvikande
av eventuellt missförstånd de kvinnliga biträdena i riksgäldskontoret böra
benämnas biträden av högre och av lägre grad.

Herrar fullmäktige hava föreslagit tre dylika befattningar av högre grad. Kommittén
vill härmed erinra, hurusom vid inrättande av motsvarande befattningar inom
den centrala statsförvaltningen riksdagen ansett det vara angeläget att framgå med
största varsamhet. Faran för konsekvenser i form av ökade anspråk på dylika befattningar
från ämbetsverkens sida har gjort, att riksdagen för statsförvaltningens vid -

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

kommande ansett sig, endast då särskilda skäl — synnerligen kvalificerat eller ansvarsfullt
arbete — föreligga, kunna bevilja uppförande å stat av en eller annan sådan
biträdesbefattning.

Kommittén håller för sin del före, att endast för två av de av herrar fullmäktige
föreslagna biträdena göromål äro avsedda av en sådan art, att de betinga befattningarnas
jämställande med tredje gradens biträden inom statsförvaltningen, nämligen
de ifrågasatta biträdena å räkenskapsavdelningen samt å obligations- och kupongavdelningen.
Dessa böra enligt kommitténs mening placeras i den högre graden,
medan de två återstående böra vara av den lägre graden.

I fråga om förste vaktmästarbefattningen i riksgäldskontoret, till vilken befattning
någon direkt motsvarighet icke finnes vid riksbanken, har föreslagits en höjning
av avlöningen från 1,800 kronor med ett ålderstillägg å 200 kronor till 2,000 kronor med
två ålderstillägg å 200 kronor. Beträffande höjningen av begynnelseavlöningen har
kommittén icke ansett sig böra göra någon erinran, varemot kommittén funnit sig ej
kunna tillstyrka förslaget om ytterligare ett ålderstillägg åt ifrågavarande befattningshavare.
Enligt kommitténs mening bör alltså förste vaktmästaren i riksgäldskontoret
fortfarande åtnjuta rätt till endast ett ålderstillägg å 200 kronor, vadan hans slutavlöning
skulle komma att uppgå till 2,200 kronor. Det av fullmäktige för förste
vaktmästaren föreslagna pensionsunderlag, 1,400 kronor, är samma belopp, som nu
utgör högsta pensionsunderlag för befattningshavaren i fråga.

Beträffande avlöningsförmånerna för riksgäldskontorets övriga vaktmästare innebär
förslaget en avvikelse från vad i detta avseende gäller för motsvarande befattningshavare
i riksbanken. De sistnämnda åtnjuta en avlöning av 1,650 kronor jämte rätt
till två ålderstillägg å 150 kronor, vadan slutavlöningen uppgår till 1,950 kronor,
under det att riksgäldskontorets vaktmästare enligt förslaget skulle erhålla en avlöning
av 1,600 kronor jämte rätt till tva ålderstillägg å 200 kronor, vadan deras slutavlöning
skulle uppgå till 2,000 kronor.

Skillnaden kan synas oväsentlig, men, enär för andra befattningshavare i riksgäldskontoret
riksbankens avlöningstyper tjänat till förebild, ser kommittén ingen anledning,
varför man i fråga om vaktmästarna skulle frångå denna princip. Enligt
kommitténs mening böra följaktligen riksgäldskontorets vaktmästare i avlöningshänseende
jämställas med vaktmästarna vid riksbankens huvudkontor.

I fråga om den föreslagna avlöningsstaten för tjänstinnehavare vid riksdagens
hus vill kommittén till en början yttra sig beträffande den där upptagna övervaktmästarbefattningen.
Förslaget innebär en höjning av ''begynnelseavlöningen för denna
tjänst från 2,400 kronor till 2,600 kronor, varjämte i stället för ett ålderstillägg å
200 kronor föreslagits två ålderstillägg, vartdera å 300 kronor.

Herrar fullmäktige hava gjort en jämförelse mellan omförmälda övervaktmästare
och övervaktmästaren vid riksbanken, vilkens avlöningsförmåner — frånsett
olika fördelning mellan lön och tjänstgöringspenningar — äro enahanda med dem,
som övervaktmästaren vid riksdagshuset för närvarande åtnjuter. I betraktande av
den betydande skillnaden i storlek mellan riksdagens och riksbankens fastigheter och
den därav följande olikheten i omfattningen av till fastigheterna hörande anläggningar
av olika slag, hava herrar fullmäktige funnit uppenbart, att vid jämförelse med motsvarande
befattningshavare vid riksbanken såväl avsevärt större ansvar som tyngre
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 käft. (Nr 45.) 3

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

arbetsbörda måste vila å såväl övervaktmästaren som övermaskinisten i riksdagshuset, vadan
en ej alltför knappt tillmätt förhöjning i avlöningen för dem syntes vara väl befogad.

Enligt vad kommittén inhämtat, har övervaktmästaren i riksdagshuset, sedan
senaste lönereglering för honom ägde rum, fått sig ålagt dels ansvaret för all städning
av riksdagens lokaler dels ock förmanskapet över portvakter och all betjäning vid
riksdag, kyrkomöte, statsrevision, kommittéer och beredningar i riksdagshuset. Arbetet
hade därjämte ökats på grund av längre riksdagar, större förbrukning av papper och
skrivmaterialier, växande antal kommittéer och kommissioner, ofta återkommande
lokaländringar och alltmer omfattande reparationer; den föreslagna påbyggnaden skulle
komma att medföra stor ökning i hans arbete såväl under som efter dess utförande.
Det nuvarande antalet lokaler, för vilka övervaktmästaren hade att svara, uppginge
till omkring 220.

Med hänsyn till den ökade arbetsmängden, som kommit att vila på övervaktmästaren,
finner kommittén en förhöjning av hans avlöningsförmåner befogad; och
har kommittén mot den föreslagna höjningen av begynnelseavlöningen från 2,400
kronor till 2,600 kronor intet att erinra. Vad däremot beträffar de ifrågasatta ålderstilläggen,
synas dessa väl högt beräknade, och anser kommittén det vara tillfyllest,
därest övervaktmästaren bleve berättigad till, utöver det i nu gällande stat upptagna
ålderstillägget å 200 kronor, ytterligare ett ålderstillägg å samma belopp. Hans slutavlöning
skulle därigenom komma att uppgå till 3,000 kronor.

I nu gällande stat äro de kontanta avlöningsförmånerna lika för övervaktmästaren
och övermaskinisten i riksdagshuset. Likheten är bibehållen i herrar fullmäktiges
statsförslag.

Kommittén anser de kontanta avlöningsförmånerna för övermaskinisten böra
bliva de, som kommittén ansett skäliga för övervaktmästaren.

Mot herrar fullmäktiges förslag, att i avlöningsstaten för tjänsteinnehavare vid
riksdagens hus uppföras en förste eldare- och två portvaktstjänster, har kommittén
för sin del intet att erinra.

För dessa befattningshavare innebär förslaget en begynnelseavlöning för förste
eldaren av 1,700 kronor och för en var av de båda portvakterna 1,600 kronor. Härtill
skulle för en var av samtliga tre befattningshavare komma två ålderstillägg till
lönen å 150 kronor, varjämte de skulle åtnjuta fri bostad jämte bränsle och ljus
intill viss förbrukning.

I betraktande av de avlöningar, vilka äro fastställda för vaktmästare i riksbanken,
och de avlöningsförmåner, som av kommittén förordats för riksgäldskontorets
vaktmästare, måste kommittén finna de för nu ifrågavarande befattningshavare föreslagna
avlöningsförmånerna väl högt beräknade; det må nämligen erinras därom, att
dessa befattningshavare enligt förslaget skulle erhålla utöver kontant avlöning den
väsentliga förmånen av fri bostad jämte nödigt bränsle samt elektriskt ljus intill viss
förbrukning.

Med hänsyn härtill anser kommittén den kontanta avlöningen böra reduceras;
och vill kommittén föreslå, att densamma sättes för förste eldaren till 1,5< *0 kronor,
därav 1,000 kronor lön och 500 kronor tjänstgöringspenningar, samt för en var av
de båda portvakterna till 1,400 kronor, därav 950 kronor lön och 450 kronor tjänstgöringspenningar,
vartill för samtliga skulle komma de föreslagna ålderstilläggen.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Pension sunderlagen torde kunna för såväl förste eldaren som portvakterna bestämmas till
1,200 kronor.

På sätt förut erinrats, uppbär förste eldaren nu ett arvode av 1,620 kronor.
Enligt vad kommittén inhämtat, bar denne befattningshavare varit i riksdagens tjänst
anställd så lång tid, att han, därest honom medgives rätt att för åtnjutande av löneförhöjning
tillgodoräkna sig denna tid, skulle omedelbart vid den nya statens ikraftträdande
komma i åtnjutande av en sammanlagd avlöning av 1,800 kronor.

Vad de båda portvakterna beträffar, åtnjuter en var av dem för närvarande ett
arvode av 1,500 kronor. Den ene av dessa har, enligt vad kommittén inhämtat,
varit i riksdagens tjänst så lång tid, att han — vid befattningens uppförande å stat
och med eventuell rätt för honom att för löneförhöjning få tillgodoräkna sig föregående
tjänstgöring — skulle enligt den föreslagna staten i avlöning erhålla tillhopa 1,700 kronor.

Den andre av de båda portvakterna däremot, som endast en kortare tid varit
i riksdagens tjänst, skulle vid befattningens uppförande å stat endast komma i åtnjutande
av den för befattningen där uppförda begynnelseavlöningen, vadan han sålunda
skulle komma i sämre ekonomisk ställning än han för närvarande intager. I
billighetens intresse anser kommittén emellertid bemyndigande böra givas herrar fullmäktige
att, så länge sistnämnde befattningshavare enligt stat tillkommande avlöningsförmåner
understiga vad till honom nu utgår, till honom utbetala erforderligt skillnadsbelopp.

I händelse av bifall till de erinringar, kommittén framställt i anledning av
herrar fullmäktiges förslag, skulle avlöningsstaterna för tjänsteinnehavare vid riksgäldskon
toret och vid riksdagens hus te sig på följande sätt:

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Lönereglerings
kommitténs
förslag till
avloningsstater.

Avlöningsstat för tjänstinnehavare vid riksgäldskontor et.

		Tjänst-			Pen-
	Lön	görings- pen-	Summa	Ålderstillägg till lön	sions- under-
		ningar			lag
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
1 riksgäldssekreterare, tillika om				1	)
budsman.................................	5,400	2,700	8,100	> 600 kr. efter 5 år.	J- 5,600
1 riksgäldskommissarie ...............	5,400	2,700	8,100	/
1 förste revisor...........................	4,500	2,300	6,800	f 500 kr. efter 5 år, 500 \ kr. efter ytterligare 5 år.	\ 5,200
1 tjänsteman i tredje graden, kam-
rerare ....................................	4,300	2,100	6,400	500 kr. efter 5 år, 500 kr.	■ 5,000
1 tjänsteman i tredje graden, kam	efter ytterligare 5 är.
rerare ....................................	4,300	2,100	6,400
1 tjänsteman i andra graden, kassör	3,200	1,600	4,800
Missräkningspenningar till denne...	—	1,000
1 tjänsteman i andra graden, re-gistrator och kanslist...............	3,200	1,600	4,800	500 kr. efter 5 år, 500 kr.	4,000
1 tjänsteman i andra graden, revisor	3,200	1,600	4.800	efter ytterligare o ar.
1 tjänsteman i andra graden, revisor	3.200	1,600	4,800
1 tjänsteman i andra graden, revisor 1 tjänsteman i första graden, kam-	3,200	1,600	4,800
marskrivare ...........................	2,100	1,100	3,200
1 tjänsteman i första graden, kam-		500 kr. efter 5 år, 500 kr.	• 2,800
marskrivare ........................... 1 tjänsteman i första graden, kam-	2,100	1,100	3,200	efter ytterligare 5 år.

marskrivare .........................	2,100	1,100	3,200
1 kvinnligt biträde av högre grad...	1,250	750	2,000	l 200 kr. efter 5 år, 200 kr.	\| 1,500
1 kvinnligt biträde av högre grad...	1,250	750	2,000	/ efter ytterligare 5 år.
1 kvinnligt biträde av lägre grad...	1,050	550	1,600	l 200 kr. efter 5 år, 200 kr.	\| 1,300
1 kvinnligt biträde av lägre grad...	1,050	550	1,600	1 efter ytterligare 5 år.
1 förste vaktmästare ..................	1,400	600	2,000	} 200 kr. efter 5 år.	} 1,400
1 vaktmästare ........................... 1 vaktmästare ...........................	1,100 1,100	550 550	1,650 1,650	[ 150 kr. efter 5 år, 150 kr.	\| 1,200
1 vaktmästare ...........................	1,100	550	lj650	f efter ytterligare 5 år.
Summa	55,500	28,050	84,550

Anm. 2. Vaktmästare åtnjuter, utom övriga löneförmåner, uniformsbeklädnad.

Anm. 3. Den av riksgäldskontorets tjänstemän, som förordnas till föreståndare för riksdagens ekonomiska
förvaltningsbyrå, äger att därför åtnjuta ett arvode av 1,200 kronor om året.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.
Avlöningsstat för tjänstinnehavare vid riksdagens hus.

	Lön Kr.	Tjänst-görings-pen-n in gar Kr.	Summa Kr.
1 övervaktmästare ............	1,600	1,000	2,600
1 övermaskinist ..............	1,600	1,000	2,600
1 förste eldare..................	1,000	500	1,500
1 portvakt........................	950	150	1,400
1 eko ........................	950	450	1,400
Summa	6,100	3,400	9,500

Älderstillägg till lön
Kr.

1 200 kr. efter 5 år, 200 kr. efter
/ ytterligare 5 år.

I 150 kr. efter 5 år, 150 kr. efter
| ytterligare 5 år.

Pen sions under lag Kr.

} 1,800

| 1,200

Anm. 1. Övervaktmästaren åtnjuter fri bostad med nödigt bränsle samt elektriskt ljus med en
strömförbrukning av högst 200 kw. om året ävensom uniformsbeklädnad.

Anm. 3. Overmaskinisten och förste eldaren åtnjuta fri bostad med nödigt bränsle samt elektriskt
ljus med en strömförbrukning av högst 100 kw. om året.

Anm. 3. Av de i staten för overmaskinisten upptagna tjänstgöringspenningarna utgöra 300 kronor
ersättning för tillsyn å de elektriska anläggningarna i riksdagshuset samt för upprättande
av statistik över förbrukningen av elektricitet.

Anm. 4. Portvakterna åtnjuta fri bostad med nödigt bränsle samt elektriskt ljus med en strömförbrukning
av högst 150 kw. om året ävensom uniformsbeklädnad.

Avlöningsstaten för tjänstinnehavare vid riksgäldskontoret skulle sålunda med

de av kommittén vidtagna jämkningarna sluta på ett belopp av......... kronor 84,550.

Då den nu gällande statens slutsumma är.......................................... » 57,400

skulle ökningen sålunda utgöra ........................................................... kronor 27,150,

Avlöningsstaten för tjänstinnehavare vid riksdagens hus skulle enligt kommitténs
förslag sluta på ett belopp av...................................................... kronor 9,500.

Då nuvarande statens slutsumma är ................................................... » 4,800

skulle ökningen sålunda utgöra

kronor 4,700.

Härvid har hänsyn icke tagits till eventuella älderstillägg.

Beaktas bör emellertid, å andra sidan, att, vid åtskilliga extra befattningshavares
eventuella överflyttning å ordinarie stat, deras nuvarande arvoden från vederbörande
anslag ej vidare komma att utgå.»

Såsom förut omförmälts, anhöll förlidet års bankoutskott, att fullmäktige
ville utreda, huruvida och i vad mån en omläggning av arbetet inom
riksgäldskontoret lämpligen borde äga rum samt därefter inkomma med
yttrande och förslag i ämnet. En sådan utredning har ock numera, enligt
vad av ovanstående framgår, blivit av fullmäktige verkställd; och hava fullmäktige
för sin del funnit, att riksgäldskontoret bör bibehålla sitt nuvarande
verksamhetsområde oavkortat och alltså avstyrkt hittills framkomna förslag
i syfte att från riksgäldskontoret avskilja och till andra verk överföra större
eller mindre delar därav.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

I detta avseende hava fullmäktige till en början erinrat, att bokföringen
inom riksgäldskontoret från och med ingången av år 1917 blivit omlagd
i enlighet med ett inom bokföringskommittén utarbetat, med statsbokföringsreformens
principer överenstämmande förslag. Härigenom hade bland annat
riksgäldskontorets kassa i den gamla bemärkelsen försvunnit och kassarörelsen
i stället lagts omedelbart på riksgäldskontorets och statsverkets giroräkningar
i riksbanken. Endast en mindre handkassa funnes i riksgäldskontoret,
att betrakta såsom ett kassören lämnat förskott till bestridande
av smärre utgifter. Bokföringen vore numera i sin helhet grundad på
kassabokföring, vilken skulle icke blott giva en bild av riksgäldskontorets
hela rörelse utan även utgöra grundvalen för den riksgäldskontoret åliggande
budgetsredovisningen. Kassarörelsen stode numera i ännu högre grad
än tillförne i organiskt samband med kontorets verksamhet i dess helhet.
Fullmäktige förmenade, att kassarörelsens frånskiljande skulle äventyraden
överensstämmelse med statskontorets bokföring, som åsyftats med det nya
systemet. Budgetsredovisningen skulle, om kassarörelsen överflyttades till
riksbanken, fullgöras av banken, som alltså finge övertaga en ny verksamhetsgren.
Varken besparing av arbete och kostnader eller åsyftad enhetlighet
i förvaltningsformerna skulle vinnas genom överflyttningen; snarare
komme den att medföra splittring och ökat arbete. Fullmäktige ansåge därför,
att kassarörelsen borde, ehuru som nämnt något omlagd, bibehållas i
riksgäldskontoret.

Beträffande härefter inlösen av obligationer och kuponger syntes denna
verksamhet visserligen icke stå i sådant organiskt samband med kassarörelsen,
att den icke skulle kunna därifrån avskiljas. Genom en överflyttning
till riksbanken av denna inlösen vunnes dock icke någon verklig
fördel av vare sig ekonomisk eller annan art. Var inlösen än ägde rum,
måste alltid en efterbehandling av obligationerna och kupongerna äga rum,
vilket arbete vore mycket omständligt och behövde såväl avsevärt utrymme
som särskilt stor personal. Detta arbete måste enligt fullmäktiges mening
utföras i riksgäldskontoret och betingade således lika stor personal som nu.
Den redovisning mellan de båda verken, som bleve nödvändig, skulle snarare
medföra omgång än förenkling.

Även vissa olägenheter syntes vara att befara genom den ifrågasatta
överflyttningen. Särskilt frambålles, att då fullmäktige alltmera strävat att
vid utgivande av inhemska lån söka erhålla teckningar av allmänheten direkt
i riksgäldskontoret, denna strävan underlättades av den beröring med

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

allmänheten, som en fortsatt kassarörelse och kuponginlösen i riksgäldskontoret
medförde.

Fullmäktige avstyrkte alltså jämväl den ifrågasatta överflyttningen av
obligations- och kuponginlösen.

Vad vidare anginge riksgäldskontorets transaktioner med utlandet, erinrades,
att samtliga riksgäldskontorets likvider i utlandet, utgörande huvudsakligen
tillhandahållande av förskott åt såsom inlösningsställen för de
svenska statslånen tjänstgörande banker, verkställdes genom riksbanken,
som även plägade förvalta riksgäldskontoret tillhöriga utländska värdepapper,
inkassera räntor och kapitalbelopp ävensom verkställa utbyte av förfallande
värdepapper mot nya sådana. Aven hade indragning av valuta för statslån,
upptagna i utlandet, plägat ske genom riksbanken. Förskotten till de utländska
bankerna däremot bokfördes och redovisades uteslutande i riksgäldskontoret.

En utvidgning av riksbankens befattning med de utländska affärerna
kunde knappast ske annat än genom överflyttande till riksbanken av korrespondensen
rörande dessa affärer. Avräkningen med de utländska inlösningsställena
måste emellertid i sådant fall också överflyttas, men denna
kunde icke skiljas från redovisningen av annuitetsanslagen för statslånen.
Det kunde icke vara ändamålsenligt att verkställa en del av bokföringen i
riksbanken och en annan bokföring, grundande sig på nämnda korrespondens,
i riksgäldskontoret. För övrigt måste anordningen förutsätta överflyttandet
av icke blott obligations- och kuponginlösen utan även av hela
redovisningen av inlösta kuponger och obligationer. Då kuponginlösningens
övertagande redan blivit avstyrkt, måste fullmäktige redan av denna anledning
avstyrka, att riksgäldskontorets utländska korrespondens överflyttades
till riksbanken.

Aven beträffande andra områden av riksgäldskontorets verksamhet hade
överflyttningar till riksbanken ifrågasatts. Ett av dessa vore arbetet med
statsskuldboken och vad därmed ägde sammanhang. Enligt fullmäktiges mening
skulle någon mera avsevärd besparing därigenom icke kunna ernås.
Inskrivningssättet hade numera undergått stora förändringar, så att deposition
nu ägde rum i betydligt mindre omfattning än förr. Utvecklingen syntes
ock gå i riktning mot systemet av en ren bokfordran. Detta gjorde, att
statsskuldboken komme att alltmera bliva en verkligt integrerande del av
själva upplåningen. Enligt sakens natur borde då statsskuldboken handhavas
av den myndighet, som verkställde upplåningen och förvaltade statsskulden.
Så vore ock fallet i ett flertal utländska förvaltningar. Även om

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

statsskuldboken överflyttades till riksbanken, måste bestämmanderätten rörande
densamma i viss mån bibehållas bos fullmäktige i riksgäldskontoret. En
sådan anordning måste anses olämplig. Aven i avseende på handhavandet
av statsskuldbokväsendet vore en direkt beröring med allmänheten av stort
värde. Fullmäktige avstyrkte alltså statsskuldbokens överflyttande till riksbanken.

Vidkommande härefter den ifrågasatta överflyttningen till riksbanken
av riksgäldskontorets kamerala avdelning, skulle en sådan anordning, enligt
fullmäktiges mening, hava till följd en olycklig dualism och, om jämväl
övriga i samband därmed ifrågaställda indragningar genomfördes, innebära
en sådan förändring av riksgäldskontorets verksamhet, att den komme i
strid med regeringsformens föreskrift, att riksgäldskontoret skall »ombesörja»
rikets gäld.

Slutligen hava fullmäktige yttrat sig rörande frågan om kontorets befattning
med de utgifter, som vore avsedda att täckas genom upplåning. Denna
befattning skulle då inskränkas till ombesörjande av nödig upplåning och
tillhandahållande åt statsverket av de upplånade medlen. Däremot skulle
från riksgäldskontoret avskiljas handhavandet av järnvägslånefouden, bibanefonden
och allmänna byggnadslånefonden. Förvaltningen av dessa fonder
skulle övertagas av statskontoret. I avseende härå hava fullmäktige erinrat,
att denna fråga varit föremål för behandling i sammanhang med beslutet
om förändrad uppställning av riksstaten. Statskontoret hade i avgivet utlåtande
förklarat sig anse, att den överskådlighet, som skulle vinnas genom
lånebudgetens införande i riksstaten, icke i avsevärd mån komme att rubbas
genom bibehållandet åt riksgäldskontoret av det direkta utbetalandet av de å
riksstaten uppförda anslag, vartill medel anskaffats genom upplåning. Icke
heller vore det för tillgodoseendet av denna överskådlighet nödvändigt att
till statskontoret överflytta förvaltningen av järnvägslånefonden och allmänna
byggnadslånefonden. Fullmäktige hade också avgivit yttrande i ärendet och
därvid mot den tilltänkta överflyttningen framhållit ungefär samma synpunkter
som statskontoret.

Någon förändrig blev icke heller beslutad. Fullmäktige hade nu åter
fått anledning att yttra sig i denna fråga och syntes icke något hava inträffat,
som kunde föranleda fullmäktige att ändra ståndpunkt. Även om
enhetligheten i statens finansförvaltning kunde främjas genom en överflyttning,
skulle eu sådan i allt fall nu medföra vissa olägenheter utan motsvarande
fördelar. Hänsyn borde även tagas till statskontorets nuvarande
arbetsbörda, vilken komme att ökas och medföra en ökning av personalen

Bankoutskoltets utlåtande Nr 45.

med därav föranledda ytterligare kostnader och svårt vore att bedöma huruvida
denna skulle motsvaras av en minskning i riksgäldskontorets omkostnader.
Fullmäktige ansåge sig alltså böra avstyrka överflyttning till statskontoret
av såväl bestyret med låneanslagens utbetalande som förvaltningen
av ifrågavarande fonder.

Fullmäktige hava utgått från den förutsättningen, att riksgäldskontoret
fortfarande skall behålla sin nuvarande konstitutionella ställning och
att det nuvarande verksamhetsområdet skall bliva oförändrat.

De skäl, sora fullmäktige anfört till stöd härför, har utskottet funnit
vara så vägande, att jämväl utskottet kommit till den uppfattningen, att
åtminstone icke för närvarande några åtgärder böra vidtagas, vilka äro ägnade
att mera avsevärt rubba ifrågavarande institution och dess nuvarande
verksamhet.

Såsom fullmäktige framhålla, har emellertid riksgäldskontorets arbetsbörda
under senare tid högst väsentligt ökats. I anledning härav och då
med hänsyn till nu inträdda förändrade förhållanden kontorets organisation
ansetts otidsenlig, hava fullmäktige funnit en genomgripande omorganisation
av räkenskaps- och kassakontoret vara nödvändig i syfte att åstadkomma
en mera rationell arbetsfördelning och en grundlig omläggning av statsskuldboksväsendet
och kupongredovisningssättet m. m. Givet vore emellertid,
att en omorganisation av kontoret, på sätt fullmäktige föreslagit, med
hänsyn till den alltjämt växande arbetsbördan icke kunde genomföras utan
en ökning av den ordinarie personalen.

Såsom närmare framgår av utskottets bär ovan (sid. 5 — 7) lämnade
redogörelse, innebär det ifrågavarande förslaget i korthet följande.

Riksgäldskontor skulle uppdelas i tre från varandra skilda byråer,
nämligen kameralbyrån, revisionsbyrån och riksdagens ekonomiska förvaltningsbyrå.

Kameralbyrån, till vilken huvuddelen av kontorets arbetsbörda komme
att förläggas, skulle bestå av tre underavdelningar, och skulle chefskapet
över samtliga dessa avdelningar utövas av innehavaren av den nuvarande
kamrerarebefattningen, hädanefter benämnd riksgäldskommissarie.

Inom revisionsbyrån skulle allt revisionsarbete inom riksgäldskontor
sammanföras med därtill hörande gransknings- och kontrollarbete. Den
ordinarie personalen skulle utgöras av en föreståndare (förste revisor) och

Bihang till riksdagens protokoll 1917. S samt. 32 käft. (Nr 45.) 4

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

en andra gradens tjänsteman (revisor). Dessutom erfordrades åtminstone
ett extra biträde.

Beträffande härefter riksdagens ekonomiska förvaltning sbyrå, skulle denna
byrå handhava de göromål, som tillkomma riksgäldskontoret med avseende
å vården av riksdagens ekonomiska angelägenheter och hittills varit fördelade
på ett flertal tjänstemän i riksgäldskontoret. Personalen å denna
byrå borde enligt fullmäktiges mening bestå av en föreståndare på extra
stat och en andra gradens tjänsteman (revisor).

Föreståndaren skulle handlägga flertalet av de ärenden, som nu tillkomme
den s. k. vice värden i riksdagshuset. Till byråföreståndare borde
enligt fullmäktiges mening, intill dess göromålen kunde anses kräva en för
ändamålet särskilt anställd befattningshavare, förordnas en bland riksgäldskontorets
tjänstemän. Då vicevärdsbefattningen hittills varit förenad med
nuvarande kamrerartjänsten, hava fullmäktige ansett lämpligt, att riksgäldskommissarien
tillsvidare bleve förordnad att jämväl vara föreståndare å ifrågavarande
byrå med rätt att av anslaget till riksdags- och revisionskostnader
uppbära ett arvode av 1,200 kronor för år.

Vid granskning av det sålunda framlagda förslaget till omorganisation
har utskottet funnit detsamma i det hela välgrundat, varför utskottet ansett
sig böra i huvudsak biträda förslaget. Endast beträffande den byrå, som
skulle benämnas riksdagens ekonomiska förvaltningsbyrå, har utskottet icke
för närvarande velat tillstyrka upprättandet av en sådan.

Med avseende å vården av riksdagens inre administrativa och ekonomiska
angelägenheter förhåller det sig nämligen så, att medan riksdagen
är samlad ett flertal myndigheter inom riksdagen äger bestämmanderätt
rörande olika förvaltningsangelägenheter. Sålunda besluta i vissa fall riksdagens
talmän, talmanskonferensen, kanslideputerade, kanslitillsättarna och
andra kammarens ekonomideputerade. Dessutom är vården av samtliga
dessa angelägenheter i främsta rummet anförtrodd åt fullmäktige samt i
andra rummet åt den s. k. vice värden, varjämte slutligen övervaktmästaren
äger bestämmanderätt i avseende å vissa detaljfrågor. Emellertid saknas
närmare bestämmelser rörande den befogenhet, som tillkommer en var
av nu nämnda myndigheter och personer, och om tilläventyrs sådana föreskrifter
förekomma eller viss praxis utbildat sig, lärer man förvisso
kunna påstå, att gränserna för deras verksamhetsområden äro synnerligen
svävande. Innan något förslag till förändrad organisation, såsom

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

nu blivit ifrågasatt, kan genomföras, har det därför synts utskottet vara
nödvändigt, att utredning verkställes, huruvida och i vad mån nuvarande
anordningar i avseende å här berörda angelägenheter må kunna förändras
i syfte att större enhetlighet och planmässighet härutinnan vinnes.

Enligt fullmäktiges förslag skulle den nuvarande kamreraren, A. Roswall
tills vidare förordnas att vara föreståndare för byrån. Ehuru det
enligt utskottets mening knappast torde vara principiellt riktigt, att eu
tjänstinnehavare, vilken uppbär en så hög avlöning som den, vilken tillkommer
en fjärdegradstjänsteman, därutöver erhåller ett extra arvode, har
utskottet likväl ansett, att den nuvarande kamreraren, vilken under eu
följd av år haft ifrågavarande uppdrag sig anförtrott, bör tillsvidare bibehållas
vid denna befattning och således fortfarande uppbära det därmed
förenade arvodet. Då emellertid med hänsyn till göromålens omfattning
fullmäktige ansett den föreslagna revisorsbefattningen, som icke funnes
uppförd å riksgäldskontorets stat, vara oumbärlig, torde det vara nödvändigt,
att i avvaktan å resultatet av ovannämnda utredning fullmäktige bemyndigas
att såsom biträde åt vicevärden tills vidare förordna en tjänsteman
med avlöningsförmåner, icke överstigande vad enligt nu gällande stat tillkommer
en befattningshavare i andra graden. För ändamålet erforderliga
medel synas lämpligen böra bestridas av anslaget till avlöningar m. fl. förvaltningskostnader
för riksgäldskontoret.

Beträffande härefter det av fullmäktige framlagda förslaget till lönereglering
avser detta att bringa avlöningsstaterna för riksbanken och riksgäldskontoret
i närmare överensstämmelse med varandra. Förslaget har icke
heller givit anledning till några väsentliga erinringar från lönereglerings-»
kommitténs sida.

Även utskottet har vid den granskning utskottet ägnat förslaget funnit
detsamma i det hela väl avvägt.

Kommittén har endast i fråga om nedannämnda befattningshavare
kommit till en från fullmäktiges förslag avvikande mening. Sålunda har
kommittén föreslagit viss ändring beträffande de kvinnliga biträdena. I
statförslaget hava fullmäktige nämligen upptagit tre kvinnliga biträdesbefattningar
av andra graden och eu sådan av första graden. Vid jämförelse
med de inom statsförvaltningen vedertagna avlöningstyperna för kvinnliga
biträden har kommittén ansett lämpligt, att dessa biträden inom riksgäldskontoret
borde benämnas biträden av högre och av lägre grad; och har

‘28

Bankoutskottets utlåtande Kr do.

kommittén vidare funnit, att endast för två av de av fullmäktige föreslagna
biträdena göromålen vore av sådan art, att de betingade befattningarnas
jämställande med den högsta gradens biträden inom statsförvaltningen.
Dessa biträden, vilka vore de å räkenskapsavdelningen samt å
obligations- och kupongavdelningen anställda, borde enligt kommitténs
mening placeras i den högre graden, de återstående däremot i deri
lägre.

Kommittén har vidare beträffande förste vaktmästarebefattningen i
riksgäldskontoret ansett, att denne borde komma i åtnjutande av endast ött
ålderstillägg å 200 kronor, varemot fullmäktiges förslag innebär även ett
andra ålderstillägg. Enligt kommitténs förslag skulle alltså förste vaktmästarens
slutavlöning komma att uppgå till 2,200 kronor.

Slutligen har kommittén i fråga om vaktmästarna i riksgäldskontoret
ifrågasatt en slutavlöning av 1,950 kronor mot av fullmäktige föreslagna

2,000 kronor.

I nu berörda avseenden har utskottet på de av kommittén anförda skäl
anslutit sig till kommitténs förslag.

Genom ett bifall till den föreslagna löneregleringen kommer ett flertal
av de nuvarande extra ordinarie biträdena att befordras till ordinarie tjänstemän;
och anser sig utskottet i detta sammanhang böra erinra, att en viss
försiktighet torde böra iakttagas för framtiden vid anställandet av ytterligare
extra biträden i riksgäldskontoret.

Då, såsom förut nämnts, utskottet funnit sig icke böra för närvarande
tillstyrka upprättandet av den ekonomiska förvaltningsbyrån, lärer i följd
härav den för nämnda byrå avsedda andra-gradstjänsten böra utgå ur avlöningsstaten.

Beträffande härefter avlöningsstaten för tjänstinnehavare vid riksdagens
hus, har kommittén föreslagit sådan ändring, att övervaktmästarens
och maskinistens slutavlöning skulle uppgå till 3,000 kronor mot av fullmäktige
föreslagna 3,200 kronor. Härutinnan har utskottet funnit sig
böra följa fullmäktiges mening.

I samma stat hava jämväl upptagits en förste eldare och två portvaktstjänster,
och synes däremot icke något vara att erinra. Aven beträffande
avlöningsförmånerna för dessa befattningshavare har kommittén föreslagit
viss reducering av den kontanta avlöningen, men har utskottet jämväl i
detta avseende anslutit sig till fullmäktiges förslag.

Yad angår den ökade kostnad, som den föreslagna nya staten för riksgälds -

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

kontoret skulle komma att medföra, har denna av fullmäktige beräknats till
27,400 kronor, varav 20,000 kronor belöpa på de föreslagna nya tjänsterna
och återstoden på löneregleringen. Härifrån bör dock avdragas kostnaden för
eu andra-gradstjänst 4,800 kronor, varjämte de av kommittén föreslagna,
av utskottet förordade förändringarna medföra en ytterligare minskning å
250 kronor. Ökningen i fråga om kostnaderna för tjänsteinnehavarna vid
riksdagens hus utgör 5,300 kronor.

Vidkommande härefter de av riksdagen fastställda villkor för åtnju- villkorn för
tande av de i staterna för tiänstinnehavare vid riksgäldskontoret och riks- åtnjutande av

i i i i.. • <*.. o .. i ... -i ... föreslagna av dagens

hus upptagna avlonmgsiormaner ävensom bestämmelser, som i ov- löningsforrigt
meddelats med avseende å tillämpningen av samma stater, borde dessa maner.
förbliva i huvudsak oförändrade. En del mindre jämkningar och tillägg
bleve dock enligt fullmäktiges mening erforderliga.

I § 67 mom. l:o) andra stycket av reglementet för riksgäldskontoret borde beträffande
fullmakt för föreståndaren för revisionsbyrån (förste revisorn) stadgas detsamma
som för sekreteraren och kamreraren (riksgäldskommissarien).

I bestämmelserna angående semester ifrågasatte fullmäktige den jämkningen,
att tjänstemännen av tredje graden, såsom fallet vore vid riksbankens huvudkontor
erhölle rätt till 1l/. månads semester årligen. Samma förmån borde då givetvis
tillkomma även föreståndaren för revisionsbyrån. Beträffande övervaktmästaren och
övermaskinisten föresloge fullmäktige, såsom ovan erinrats, rätt till tre veckors ledighet
årligen.

I bestämmelserna angående pensionsavgifter erfordrades enligt fullmäktiges mening
den ändring, att avgifterna skulle beräknas, icke såsom nu å lönen, utan å
pensionsunderlaget, varjämte i föreskrifterna angående åtnjutande av pension borde
göras de jämkningar, som föranleddes av införande av särskilda pensionsunderlag.

I likhet med vad som gällde i riksbanken, ansåge fullmäktige kvinnligt biträde
av första graden, som vid befordran till andra graden intjänat båda ålderstilläggen,
böra äga att omedelbart komma i åtnjutande av ett ålderstillägg i sistnämnda
grad.

I bestämmelserna i övrigt för åtnjutande av ålderstillägg ansåge fullmäktige
böra göras det tillägg, att tredje gradens tjänsteman, därest han befordrades till förste
revisor, skulle äga att, för åtnjutande av ålderstillägg såsom sådan, tillgodoräkna sig
sin tjänstgöring i tredje graden.

I avseende härå har lönereglering skommittén yttrat följande: Ltmeregierings »I

anledning av vad herrar fullmäktige anfört i fråga om villkor för åtnjutande kommittén.
av avlöningsförmåner enligt de föreslagna nya staterna vill kommittén uttala följande.

För kommittén hade det synts önskvärt, att, då nu, såsom förslaget avser, en
överensstämmelse skulle bringas till stånd mellan riksgäldskontorets och riksbankens

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

avlöningsstater, denna överensstämmelse utsträckts att jämväl omfatta ordningen för
avlöningsvillkorens uppställande och gruppering.

I enlighet med vad kommittén i sitt betänkande angående ny avlöningsstat för
Sveriges riksbank (delen XLII) förordat, blevo nämligen avlöningsvillkor för befattningshavare
vid riksbanken utbrutna ur reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning
och tillsammans med andra föreskrifter av samma natur anknutna till vederbörande
avlöningsstat, varjämte vissa tilläggsbestämmelser fastställdes angående särskilda
förmåner och ersättningar m. m.

En liknande anordning i vad angår tjänstinnehavare vid riksgäldskontoret och
riksdagens hus hade, som sagts, synts kommittén önskvärd, men har detta mött svårigheter,
enär i nu gällande reglemente för riksgäldskontoret bestämmelser i ämnet
äro sammanförda ej endast för befattningshavare vid riksgäldskontoret och riksdagens
hus utan även för befattningshavare vid riksdagens bibliotek, för vilka sistnämnda
någon lönereglering nu icke avses.

Med hänsyn härtill har kommittén ej ansett sig böra i detta avseende ifrågasätta
någon annan anordning än herrar fullmäktige föreslagit. Herrar fullmäktige
hava dessutom i sin skrivelse sagt sig ämna längre fram under riksdagen avgiva förslag
till erforderliga ändringar i reglementet.

Då de nya staterna komma att föranleda vissa formella ändringar i nu gällande
avlöningsvillkor, vilka ändringar givetvis komma att av herrar fullmäktige uppmärksammas
i det i utsikt ställda förslaget till ändringar i reglementet, vill kommittén,
som i avseende å vad herrar fullmäktige i sin skrivelse (sid. 46 i det kommittén
tillställda avtrycket) rörande avlöningsvillkoren anfört icke har något att erinra, nu
endast beröra ifrågavarande bestämmelser i vissa sakliga hänseenden.

Den i reglementets § 67 mom. 3:o) förekommande bestämmelsen i fråga om
förening av tjänster torde även böra gälla befattningshavare vid riksdagens hus.

I samma § mom. 5:o) föreskrives nu, att, där förhöjning i lönen efter viss tids
tjänstgöring är enligt stat medgiven, förhöjning ej må, ändå att den föreskrivna tiden
är tilländalupen, beviljas, förrän tjänstinnehavaren under minst fyra femtedelar av
samma tid med gott vitsord bestritt sin egen eller på grund av förordnande annan statens
tjänst eller fullgjort annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom
till last den tid han åtnjutit semester. I likhet med vad för närvarande gäller, bland
andra, befattningshavare vid riksbanken, torde här böra beaktas, att ej heller den tid
må föras vederbörande tjänstinnehavare till last, varunder han åtnjutit ledighet för
fullgörande av värnplikt.

I samma § och samma moment heter det vidare härefter: »och må, då förhöjning
i lönen beviljas, den förhöjda lönen åtnjutas från och med månaden näst efter
den, under vilken de för förhöjningen stadgade villkoren blivit uppfyllda». I likhet
ej endast med vad fallet är för riksbanken utan även med vad i allmänhet vid fastställande
av avlöningsvillkor för statsförvaltningens verk och inrättningar blivit vedertaget,
bör för tjänstinnehavare vid riksgäldskontoret och riksdagens hus denna bestämmelse
ändras därhän, att vid löneförhöjning (genom ålderstillägg) den högre
avlöningen ej får tillträdas förr än vid början av kalenderåret näst efter det, varunder
den stadgade tjänsteåldern blivit uppnådd.

I avseende å vad i samma moment, tredje stycket, stadgas i fråga om till -

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

godoräknande för avlöningsförhöjning av föregående tjänstgöring inom verket torde, i
nära överensstämmelse med vad fallet är beträffande riksbanken, böra föreskrivas, att
löntagare, som övergår från den förutvarande till den nya staten, bör tillgodoräknas
ej mindre den tid, som före den nya statens trädande i kraft förflutit från hans tillträde
till befattningen eller motsvarande ordinarie tjänst inom verket, än även i
förekommande fall den tid, varunder han omedelbart före tillträdet bestritt sådant
förordnande, som, enligt de å den förutvarande staten tillämpliga bestämmelser, kunnat
få tillgodoräknas för erhållande av ålderstillägg.

Bestämmelsen i samma § mom. 7:o) (åberopad i mom. 6:o) angående eventuell
rätt för tjänstinnehavare att under ledighet för sjukdom viss tid behålla jämväl tjänstgöringspenningar
torde böra upphävas i vad angår tjänstinnehavare vid riksgäldskontoret
och riksdagens hus. En dylik bestämmelse förekommer ej i nu gällande avlöningsvillkor
för riksbanken (se mom. 4:o) i dessa).

I enahanda syfte bör, i vad angår kvinnliga biträden, § 81 mom. 5:o) undergå
ändring.

I fråga om de kvinnliga biträdena torde ock böra stadgas, att, därest sådant
biträde, som vid den tidpunkt, då staten träder i kraft, är anställt vid riksgäldskontoret
och befordras till ordinarie biträde från samma tidpunkt, omedelbart dessförinnan
mot fast arvode utfört arbete av motsvarande eller jämförlig beskaffenhet
därstädes, biträdet skall äga att för åtnjutande av löneförhöjning räkna sig tillgodo
den tid, biträdet utfört sådant arbete i riksgäld skontoret.

Enahanda bestämmelser torde böra meddelas att gälla i fråga om de till uppförande
på ordinarie stat föreslagna förste eldare- och portvaktstjänsterna vid riksdagens
hus.

Bland avlöningsvillkoren för ordinarie tjänstinnehavare i riksbanken är även
intagen bestämmelse därom, att kvinnlig tjänstinnehavare, som fyllt 55 år och uppnått
30 tjänstår, är, därest hon efter ådagalagt välförhållande anhåller om avsked,
berättigad att åtnjuta pension till belopp motsvarande tre fjärdedelar av det för
hennes tjänst gällande pensionsunderlaget.

För kommittén har framhållits önskvärdheten av en dylik bestämmelse jämväl
beträffande kvinnliga biträden i riksgäldskontoret, vilket kommittén ansett sig böra
här allenast omnämna.»

Beträffande villkoren för åtnjutande av avlöningsförmåner enligt de
nya staterna hava fullmäktige alltså ansett, att nu gällande bestämmelser
borde bliva i huvudsak oförändrade, dock med en del mindre jämkningar
och tillägg. Kommittén har emellertid härutinnan föreslagit ytterligare jämkningar
och erinringar huvudsakligen i syfte, att de för riksbanken gällande
motsvarande bestämmelserna nu skulle komma att tillämpas även för
riksgäld sk ontoret.

Häremot har utskottet för sin del icke funnit något att erinra, utan
ansett sig böra tillstyrka vad kommittén föreslagit, varjämte utskottet hemställt
om vissa mindre tillägg, vilka icke torde tarva någon särskild motivering:

Tiden för de
nya staternas
tillämpning.
Fullmäktige.

32 Bankoutskottets utlåtande AV 45.

Såsom kommittén framhållit, vore det visserligen önskvärt, att ifrågavarande
avlöningsvillkor tillika med föreskrifter av samma natur, såsom
fallet var vid fastställande av den nya avlöningsstaten för riksbanken, anknötes
till vederbörande avlöningsstater, samt att särskilda tilläggsbestämmelser
fastställdes angående särskilda förmåner och ersättningar in. m.
Emellertid hava härvidlag mött svårigheter, enär bestämmelserna i gällande
reglemente äro sammanförda icke endast för befattningshavare i
riksgäldskontoret och riksdagens hus utan även. för sådana i riksdagens
bibliotek. Med den ifrågasatta anordningen synes därför böra anstå, till
dess löneregleringen blir genomförd för sistnämnda befattningshavare.

I detta sammanhang bar kommittén ansett, att, i överensstämmelse
med vad vid 1914 års senare riksdag skedde beträffande riksbanken, i
sammanhang med fastställande av nya avlöningsstater för tjänstinnehavare
vid riksgäldskontoret och riksdagens bus syntes böra förklaras, att den,
som från och med eller efter den tid, då de nya staterna träda i kraft,
tillträder ordinarie befattning vid riksgäldskontoret och riksdagens bus, skall
vara pliktig att underkasta sig de för åtnjutande av avlöningsförmånerna
fastställda villkor och bestämmelser, samt att de förutvarande innehavare
av ordinarie befattningar vid riksgäldskontoret och riksdagens bus, vilka
icke inom en viss bestämd tid anmäla, att de vilja övergå till den nya
staten samt underkasta sig de för avlöningens åtnjutande stadgade villkor
och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda
bibehållna vid dem enligt dittills gällande stat med tillhörande bestämmelser
tillkommande avlönings- och pensionsförmåner.

Även detta förslag bar utskottet funnit sig böra biträda, och har utskottet
ansett sådan anmälan böra ske inom en månad, sedan den nya staten trätt i kraft. I

I fråga om tiden för de nya staternas ikraftträdande hava fullmäktige
erinrat, att de stater, som fastställdes av 1908 års riksdag för tjänstinnehavare
vid riksgäldskontoret, riksdagens bibliotek och riksdagens bus,
tillämpades från och med juli månad samma år Med hänsyn till den rådande
dyrtiden och angelägenheten att till följd därav de föreslagna avlöningsförbättringama
snarast möjligt måtte komma nu ifrågavarande tjänstinnehavare
till del, hava fullmäktige ansett, att de nya staterna helst
borde träda i kraft redan från och med månaden näst efter den, då
riksdagen fattat sitt beslut i ämnet, men hava fullmäktige dock funnit sig
böra stanna vid att hemställa om deras tillämpande från och med juli
månad 1917.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Löneregleringskommittén har för sin
följande:

del med avseende härå anfört Lönereglerings

kommittén.

»Kommittén tillåter sig erinra, hurusom, då fråga om ny avlöningsstat för riksbanken
förelåg vid 1914 års senare riksdag, bankoutskottet förklarade sig icke hava
något att erinra mot bankofullmäktiges förslag om tillämpning av den då framlagda
nya staten från och med månaden näst efter den, varunder riksdagen fattat beslut i
ärendet. Riksdagen beslöt emellertid, efter gemensam votering, att den nya staten
skulle tillämpas från och med år 1915.

Vad herrar riksgäldsfullinäktige nu till stöd för sin hemställan uti ifrågavarande
hänseende anfört har icke givit kommittén anledning att därutinnan föreslå någon
avvikelse från den ståndpunkt, riksdagen, på sätt dess sist omförmälda beslut giver
vid handen, intagit beträffande riksbanken och som jämväl överensstämmer med vad
i regel iakttagits vid godkännande av nya stater inom den centrala statsförvaltningen.

Vid iakttagande härav även i nu förevarande fall skulle de tilltänkta nya staterna
för tjänstinnehavare vid riksgäldskontoret och riksdagens hus komma att tillämpas
först från och med år 1918.»

Av bifogat utdrag av det hos kommittén förda protokoll framgår, att
den särskilt förordnade ledamoten greve Lagerbjelke uttalat en från kommitténs
flertal avvikande mening.

Med anledning av kommitténs berörda yttrande hava fullmäktige i
riksgäldskontoret ånyo yttrat sig och därvid anfört följande:

»Såsom torde framgå av fullmäktiges här ovan intagna yttrande rörande denna Fullmäktige.
fråga, hava fullmäktige icke förutsatt annat än att de nya avlöningsstaterna skulle
träda i kraft från och med månaden näst efter den, då riksdagen fattat beslut i ämnet,
eller ock den 1 juli detta år. Fullmäktige hava sålunda saknat anledning att i
detta sammanhang särskilt framhålla angelägenheten att ur synpunkten av arbetets
behöriga gång inom verket den nya organisationen bleve ofördröjligen genomförd.

Då emellertid löneregleringskommittén icke ansett sig kunna tillstyrka de nya staternas
ikraftträdande tidigare än från och med år 1918, få fullmäktige nu i detta avseende
anföra följande.

I sin ifrågavarande skrivelse av den 1 februari detta år hava fullmäktige —
under framhållande att efter den stora ökning av riksgäldskontorets arbetsbörda, som
särskilt under de senaste åren ägt rum, arbetsfördelningen å räkenskaps- och kassakontoret
icke kunde anses motsvara berättigade anspråk på ett väl organiserat förval
tningsm askin eri — förklarat sig finna nödvändigt att genomföra såväl en rationell
arbetsfördelning som en genomgripande omläggning av arbetet å nämnda kontor, vilken
omorganisation enligt fullmäktiges mening icke kunde genomföras utan en ökning av
den fåtaliga ordinarie personalen.

Enligt fullmäktiges uppfattning är det ur synpunkten av arbetets behöriga gång
inom riksgäldskontoret synnerligen angeläget, att den omorganisation, som fullmäktige
till avhjälpande av de föreliggande olägenheterna föreslagit, kan komma till stånd
redan under innevarande år. Det nuvarande tillståndet kan nära nog betraktas såsom
ett nödläge, som snarast möjligt bör ändras. I detta avseende torde det vara tillräckligt
att erinra därom, att av de ordinarie befattningshavarne å räkenskaps- och
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 käft. (Nr 45). 5

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Utskottet.

Omgruppering
av anslagen
under riksstatens
elfte
huvudtitel.

kassakontoret — sammanlagt tio stycken — tre äro fullt sysselsatta med skötandet
av statsskuldboken och vad därmed har sammanhang, varjämte en numera så gott
som uteslutande sysslar med göromål, som enligt omorganisationsförslaget skulle utföras
av riksdagens ekonomiska förvaltningsbyrå. Icke mindre än fyra ordinarie tjänstemän
å räkenskaps- och kassakontoret hava sålunde måst tagas ifrån andra uppgifter,
som enligt förutvarande arbetsfördelning ålegat dem, för att i stället ägna sig åt arbete,
som — åtminstone vad beträffar statsskuldboken —- är i stort sett nytt för riksgäldskontoret.

Fullmäktige hava ansett — och hålla fortfarande före — att omorganisationen
av räkenskaps- och kassakontoret och löneregleringen för verket i dess helhet böra
träda i kraft samtidigt. Några som helst svårigheter vare sig ur budgetteknisk eller
annan synpunkt torde ej vara förenade med de nya lönestaternas tillämpande redan
från den av fullmäktige föreslagna tidpunkten.

Yad angår befattningshavame vid riksdagens hus torde, i betraktande av den
jämförelsevis obetydliga avlöningsstaten för dessa, anledning saknas att uppskjuta
dennas ikraftträdande till en senare tidpunkt.

Med åberopande av vad fullmäktige sålunda anfört få fullmäktige vidhålla sin i
omorganisationsförslaget gjorda hemställan i nu förevarande hänseende.»

Lika med kommittén finner utskottet, att i överensstämmelse med 1914
års senare riksdags beslut beträffande avlöningsstaten för riksbanken ifrågavarande
nya avlöningsstater böra träda i kraft först från och med nästkommande
års början.

Med hänsyn till den väsentligt ökade arbetsbördan i riksgäldskontoret har
utskottet dock ansett sig böra föreslå, att fullmäktige bemyndigas att tills
vidare under innevarande år förordna det antal tjänstemän, som må anses erforderligt
för arbetets behöriga gång, mot en avlöning, icke överstigande vad
som enligt nu gällande stat skulle utgå till motsvarande befattningshavare.

De härför nödiga medlen torde höra anvisas att utgå av anslaget till
avlöningar m. fl. förvaltningskostnader för riksgäldskontoret.

Fullmäktige hava vidare ansett sig böra upptaga eu fråga, som visserligen
icke ägde direkt samband med de föreliggande omorganisations- och
löneregleringsförslagen men dock syntes lämpligen kunna lösas samtidigt.

I detta avseende hava fullmäktige anfört följande:

»Det har länge framstått såsom ett önskemål, att en omgruppering kommer till
stånd av anslagen under riksstatens elfte huvudtitel (riksdags- och revisionskostnader
m. m.). Den nuvarande grupperingen medför i flera avseenden olägenheter. Gränsen
mellan anslagen nr 1 (riksdags- och revisionskostnader) samt nr 2 (kostnader för riksdagens
hus) är synnerligen svävande och svår att efter hållbara grunder fastställa.
Enligt fullmäktiges mening vore det därför lämpligt att sammanslå dessa båda anslag
till ett gemensamt, benämnt »riksdags- och revisionskostnader samt kostnader för riks -

BanlcoutskoUets utlåtande Nr 45.

dagens hus, förslagsanslag». Därefter borde såsom nr 2 följa ett anslag, benämnt
»avlöningar och pensioner m. m. vid riksgäldskontoret och riksdagsförvaltningen, förslagsanslag».
Från detta anslag skulle utgå avlöningar, upptagna i staterna för tjänstinnehavare
vid riksgäldskontoret, riksdagens bibliotek och riksdagens hus, pensioner,
som utbetalas från riksgäldskontoret (med undantag för pensioner till justitie- och
militieombudsman och tjänstinnehavare vid deras expeditioner), arvoden till fullmäktige
i riksgäldskontoret ävensom arvoden till extra personal vid såväl riksgäldskontoret
som riksdagens bibliotek och riksdagens hus. Genom uppförande av ifrågavarande
anslag skulle undvikas vissa olägenheter, som nu förefinnas vid uppgörandet av de
månatliga avlönings-, arvodes och pensionslistorna samt vid bokföringen. Dessa olägenheter
framträda särskilt starkt beträffande pensionsstaten, då de där upptagna pensionsbeloppen
utgå från tre av huvudtitelns anslag, allt efter pensionstagarens förutvarande
anställning.

Anslaget nr 3 borde kvarstå och liksom nu betecknas såsom »kostnader för
riksdagens bibliotek, reservationsanslag».

Från anslaget nr 4 skulle komma att bestridas riksgäldskontorets direkta låneomkostnader
ävensom kontorets övriga expenser; och skulle detsamma lämpligen kunna
benämnas »Omkostnader för statsskulden, förslagsanslag».

Anslagen nr 5 och 6 skulle kvarstå oförändrade.

Efter den nu ifrågasatta omgrupperingen och med hänsyn tagen till de föreslagna
nya ordinarie tjänsterna och de förbättrade löneförmånerna för tjänstinnehavare
vid riksgäldskontoret och riksdagens hus skulle riksstatens elfte huvudtitel för år 1918
erhålla följande utseende:

Verkliga utgifter.

XI. Riksdags- och revisionskostnader med mera.

1. Riksdags- och revisionskostnader samt kostnader för riksdagens hus, förslags-anslag ...................................................	Kronor
1,373,000 172,000 7,000 90.000 37.000 40.000
2. Avlöningar och pensioner med mera vid riksgälds- och riksdagsförvaltningen, förslagsanslag ................................................
3. Kostnader för riksdagens bibliotek, reservationsanslag................................
4. Omkostnader för statsskulden, förslagsanslag....................... .........
5. Avlöningar, resekostnader och expenser för justitieombudsmannen och hans expedition, förslagsanslag........................................... ........
6. Avlöningar, resekostnader och expenser för militieombudsmannen och hans expedition, förslagsanslag..............................................
Summa 1,719,000

Mot en sådan omgruppering av anslagen har utskottet icke funnit
något väsentligt att erinra.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Förhöjning av
förste deputeradena
särskilda
arvode
m. m.

Under punkt 4 ingå emellertid omkostnader, som ej direkt hänföra
sig till statsskulden, såsom städning, underhåll av riksgäldskontorets inventarier,
belysning m. m.; och har utskottet därför ansett rubriken böra
ändras till »Kontorsexpenser, inlösningsprovisioner och andra omkostnader
för statsskulden».

Därest de föreslagna förändringarna i avlönings- och arvodesstaterna
m. m. vinna riksdagens bifall, kommer utskottet att beträffande anslagsbeloppen
framdeles avgiva förslag i samband med blivande förändringar i
reglementet för riksgäldskontoret.

Med avseende å förste deputeradens ställning erinra fullmäktige, hurusom
fullmäktige redan i skrivelse den 2 december 1915 framhållit, att
den fortgående utvecklingen av riksgäldskontorets verksamhet ställde, med
hänsyn såväl till göromålens omfång som beskaffenhet, alltjämt ökade krav
på fullmäktige och på deputerade. Det hade på denna grund alltmera framstått
såsom behövligt, att förste deputeraden helt ägnade sin tid och sina krafter
åt riksgäldskontoret, men att detta ej rimligtvis kunde fordras av honom
med dåvarande, låga avlöningsförmåner. På grund härav föreslogo full=
mäktige, att det åt förste deputeraden anvisade särskilda arvodet måtte höjas
från 5,000 kronor till 12,000 kronor.

Fullmäktige erinra vidare, att 1916 års riksdag i anledning av denna
framställning medgivit, att förste deputeraden finge, intill dess riksdagen
beslutat i anledning av eventuellt förslag angående omläggning av arbetet
inom riksgäldskontoret, dock längst före tiden till den 1 juni 1917, uppbära
ett tilläggsarvode av 3,000 kronor årligen.

I nu förevarande skrivelse vidhålla fullmäktige sin tidigare uttalade
uppfattning att genom en höjning av förste deputeradens särskilda arvode
tillfälle borde beredas honom att helt ägna sig åt riksgäldskontorets
skötsel. Det särskilda arvodet borde därför höjas till 12,000 kronor,
dock att, om någon reduktion av detta belopp skulle förekomma, detsamma
icke borde bestämmas lägre än till 10,000 kronor. Fullmäktige
hava vidare ansett, att, då för närvarande ingen föreskrift finnes om rätt
för förste deputeraden att vid annat laga förfall än semester — t. ex.
sjukdom — behålla arvodet eller någon del därav, detta arvode — i likhet
med vad som gäller för justitieombudsmannen och militieombudsmannen
— borde uppdelas i lön och tjänstgöringspenningar, och atttjänstgöringspenningarna
borde anses utgöra 3,000 kronor.

Bankoutakottets utlåtande Nr 45.

Vid behandlingen av frågan om förste deputeradens särskilda arvode
har utskottet ansett det vara lämpligt att till prövning upptaga även
frågan om fullmäktiges arvoden i allmänhet. Dessa utgå för närvarande
med 3,200 kronor till ordföranden och 1,600 kronor till var och en av
de övriga fullmäktige, varjämte utom Stockholm bosatt fullmäktig äger
åtnjuta reseersättning enligt samma grunder som ledamot av riksdagen för
en resa årligen till och från hemorten. Deputerade uppbära dessutom särskilda
arvoden, utgående med 5,000 kronor till förste deputeraden och 3,000
kronor till andre deputeraden, varförutom förste deputeraden för tiden
till den 1 juni 1917 åtnjuter ett tilläggsarvode av 3,000 kronor för år
räknat.

De till fullmäktige utgående arvodena hava synts utskottet icke utgöra
skälig ersättning för det maktpåliggande uppdrag, som är dem anförtrott.
I varje fall äro de betydligt lägre än de arvoden, som utgå till
innehavare av andra liknande uppdrag; och har utskottet därför funnit
sig böra föreslå, att ifrågavarande arvoden bestämmas till 3,000 kronor
årligen. Då utskottet därjämte ansett det vara oegentligt, att utom Stockholm
bosatt fullmäktig åtnjuter reseersättning endast för en resa fram och
åter årligen, har sådan ersättning — beräknad enligt de grunder, som äro
eller varda bestämda för ledamot av riksdagen — funnits böra utgå för
varje resa, som han efter kallelse till sammanträde företager från sin hemort
till sammanträdesorten och åter. Dessutom har utskottet ansett, att
följande särskilda arvoden böra utgå, nämligen 1,000 kronor till ordföranden,
9,000 kronor till förste deputeraden och 2,000 kronor till andre deputeraden.

Fullmäktiges förslag att förste deputeradens arvode skulle uppdelas i
lön- och tjänstgöringspenningar har utskottet funnit sig icke böra tillstyrka.
Den ifrågavarande befattningen måste nämligen enligt utskottets mening
anses uteslutande såsom ett förtroendeuppdrag och icke såsom ett
ämbete i vanlig mening, där en dylik uppdelning alltid plägar förekomma.
Utskottet vill för övrigt i detta avseende erinra, att avlöningen till riksbankens
deputerade, vilka likaledes bekläda förtroendeposter, utgår såsom
arvode utan någon sådan uppdelning som den nu föreslagna. Skulle
emellertid en sådan ändring anses böra genomföras, torde den i varje fall
böra ske samtidigt för fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret.

I fråga om suppleant, som inkallas till tjänstgöring, synes denne böra
äga rätt att uppbära dagarvode och reseersättning i enlighet med de grunder,
som äro eller varda bestämda för ledamot av riksdagen.

Utskottet.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Fullmäktige hava föreslagit, att det särskilda arvodet till förste deputeraden
måtte utgå från och med månaden näst efter den, då riksdagen
fattat beslut i ämnet. Utskottet har emellertid i enlighet med löneregleringskommitténs
förslag beträffande de nya avlöningsstaterna ansett dessa
böra träda i kraft från och med år 1918. Vid sådant förhållande torde
för likformighetens skull de ändringar, som nu föreslagits beträffande fullmäktige
och deras suppleanter, även böra tillämpas från samma tid.

Då emellertid, såsom redan anförts, det av 1916 års riksdag för
förste deputeraden bestämda tilläggsarvodet upphör med maj månads utgång
innevarande år, har utskottet ansett skäligt, att nu gällande föreskrifter
om ersättning till förste deputeraden må äga tillämpning till utgången
av innevarande år.

Utskottet hemställer, att riksdagen må:

A. medgiva sådan förändrad organisation av riksgäldskontorets
räkenskaps- och kassakontor, att detta
må uppdelas i en kameralbyrå och en revisionsbyrå, allt
i överensstämmelse med vad fullmäktige härutinnan
föreslagit;

B. uppdraga åt fullmäktige i riksgäld skontoret att
låta utreda, huruvida och i vad mån nuvarande anordningar
i avseende å handhavandet av riksdagens inre
administrativa och ekonomiska angelägenheter må
kunna förändras, i syfte att större enhetlighet och planmässighet
härutinnan vinnes;

C. godkänna följande avlöningsstater för tjänstinnehavare
vid riksgäld skontoret och riksdagens hus:

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Avlöningsstat för tjänstinnehavare vid riksgäldslcontoret. * 1

1 riksgäldssekreterare, tillika ombudsman.
................................

1 riksgäldskommissarie ...............

1 förste revisor...........................

1 tjänsteman i tredje graden, kamrerare
....................................

1 tjänsteman i tredje graden, kam

rerare ....................................

1 tjänsteman i andra graden, kassör
Missräkningspenningar till denne...
1 tjänsteman i andra graden, registrator
och kanslist ...............

1 tjänsteman i andra graden, revisor
1 tjänsteman i andra graden, revisor
1 tjänsteman i första graden, kammarskrivare
...........................

1 tjänsteman i första graden, kammarskrivare
...........................

1 kvinnligt biträde av högre grad...
1 kvinnligt biträde av högre grad...
1 kvinnligt biträde av lägre grad...
1 kvinnligt biträde av lägre grad...

1 förste vaktmästare ..................

1 vaktmästare ...........................

Summa

	Tjänst-			Pen-
Lön	gorings- pen-	Summa	Alderstillägg till lön	sions- under-
	ningar			lag
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.
5,400	2,700	8,100	1 600 kr. efter 5 år.	\| 5,600
5,400	2,700	8.100	(
4,500	2,300	6,800	(500 kr. efter 5 år, 500 \ kr. efter ytterligare 5 år.	\| 5,200
4,300 4,300	2,100 2,100	6,400	500 kr. efter 5 år, 500 kr. efter ytterligare 5 år.	\| 5,000
6,400	j
3,200	1,600	4,800
—	—	1,000
3,200 3,200	1,600 1,600	4,800 4,800	500 kr. efter 5 år, 600 kr. efter ytterligare 5 år.	4,000
3,200	1,600	4,800
2,100	1,100	3,200	1 500 kr. efter 5 år, 500 kr.	’ 2,800
2,100	1,100	3,200	efter ytterligare 5 år.
2,100	1,100	3,200
1,250	750	2,000	> 200 kr. efter 5 år, 200 kr.	\
1,250	750	2,000	efter ytterligare 5 år.	/ 1,500
1,050	550	1,600	> 200 kr. efter 5 år, 200 kr.	} 1,300 1,400
1,050	550	1,600	efter ytterligare 5 år.
1,400	600	2,000	200 kr. efter 5 år.
1,100 1,100	550 550	1,650 1,650	i 150 kr. efter 5 år, 150 kr.	i 1,200
1,100	550	L650	efter ytterligare 5 år.
52,300\| 26,450	79,750

Anm. 1. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad — varmed äro förenade förmånerna
av nödigt bränsle samt elektriskt ljus med en strömförbrukning av högst 100 kw. om året —
skall å hans lön avdragas 400 kronor.

Anm. 2. Vaktmästare åtnjuter, utom övriga löneförmåner, uniformsbeklädnad.

Anm. 3. Den av nksgäldskontorets tjänstemän, som erhaller uppdrag att vara vice värd i riksdagens
hus, äger att härför åtnjuta ett arvode av högst 1,200 kronor.

Bankoutskottets utlåtande Nr i5.

Avlönings stat för tjänstinnehavare vid riksdagens hus.

	Lön Kr.	Tjänst- görings- pen- ningar Kr.	Summa Kr.	Ålderstillägg till lön Kr.	Peu- sions- under- lag Kr.
1 övervaktmästare ...... .....	1,600	1,000	2,600	1 300 kr. efter 5 år, 300 kr. efter	\| 1,800
	1,600 1,200	1,000	2,600	/ ytterligare 5 år.
	500	1,700 1,600	\| 150 kr. efter 5 år, 150 kr. efter [ ytterligare 5 år.	1,300
	1,100 1,100	500	} 1,200
1 d:o .............................	500	1,600
Summa	6,600	3,500	10,100

Anm. 1. Övervaktmästaren åtnjuter fri bostad med nödigt bränsle samt elektriskt ljus med en strömförbrukning
av högst 200 kw. om året ävensom uniformsbekliidnad.

Anm. 2. Övermaskinisten och förste eldaren åtnjuta fri bostad med nödigt bränsle samt elektriskt ljus
med en strömförbrukning av högst 100 kw. om året.

Anm. 3. Av de i staten för övermaskinisten upptagna tjänstgöringspenningarna utgöra 300 kronor
ersättning för tillsyn å de elektriska anläggningarna i riksdagshuset samt för upprättande av
statistik över förbrukningen av elekiricitet.

Anm. 4. Portvakterna åtnjuta fri bostad med nödigt bränsle samt elektriskt ljus med en strömförbrukniDg
av högst 160 kw. om året ävensom uniformsbeklädnad.

D. för åtnjutande av de i staterna för riksgäldskontoret
och riksdagens hus upptagna avlöningsförmåner
fastställa följande villkor och bestämmelser:

l:o) Tjänstinnehavare skall, i den mån ej undantag
anses böra stadgas eller för särskilda fall efter prövning
medgivas, vara å tjänsterummet tillstädes minst
sex timmar varje söckendag.

Tjänstinnehavare skall vara underkastad den vidsträcktare
tjänstgöringsskyldighet eller den jämkning i
åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad
organisation av detta verk eller eljest kan varda stadgad;
och böra de fullmakter och konstitutorial, som
för tjänstinnebavare utfärdas, innefatta förbehåll om vederbörandes
skyldighet att åtaga sig de nya eller förändrade
göromål, vilka kunna dem åläggas.

Fullmakt eller konstitutorial å annan tjänstemannabeställning
i riksgäldskontoret än riksgäldssekreterarens,
riksgäldskommissariens och förste revisorns skall avse
icke viss tjänst, utan tjänst i allmänhet inom tjänstegraden,
med förbehållen rätt för fullmäktige att anställa

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

innehavaren å den plats inom graden, där det av behovet
fordras eller han finnes företrädesvis passande.

2:o) Tjänsteman skall vara skyldig att, om han
förordnas till högre befattning, densamma bestrida mot
åtnjutande av de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar
och missräkningspenningar eller däremot svarande
belopp, dock med avstående av egna tjänstgöringspenningar
och missräkningspenningar.

3:o) Med ordinarie befattningar i riksgäldskontoret
eller vid riksdagens hus må icke förenas annan tjänst
å rikets, riksdagens eller kommuns stat.

Med ordinarie befattning må ej heller förenas vare
sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelsen
för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj
försett eller blivit såsom aktiebolag registrerat, eller befattning
såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller
annan tjänstebefattning av vad slag som helst, såframt
ej fullmäktige uppå därom gjord framställning och efter
prövning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning
ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen
i riksgäldskontoret eller riksdagens bibliotek, finna uppdraget
eller befattningen kunna få tills vidare mottagas
och bibehållas.

4: o) Semester må årligen, när sådant kan ske utan
hinder för göromålens jämna och oavbrutna gång, åtnjutas
av riksgäldssekreteraren, riksgäldskommissarien,
förste revisorn och tjänstemännen inom tredje tjänstegraden
i riksgäldskontoret under en och en halv månad
samt av övriga tjänstemän i samma verk under en månad.

5.-o) Där förhöjning i lönen efter viss tids tjänstgöring
är enligt stat medgiven, må, ändå att den föreskrivna
tiden är tilländalupen, förhöjning ej beviljas,
förrän tjänsteinnehavaren under minst fyra femtedelar av
samma tid med gott vitsord bestritt sin egen eller på
grund av förordnande annan statens tjänst eller fullgjort
annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras
honom till last den tid han åtnjutit semester eller ledighet
för fullgörande av värnplikt.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 käft. (Nr 45).

Bankoutskotlets utlåtande Nr 45.

Då löneförhöjning genom ålderstillägg beviljas, må
den förhöjda lönen åtnjutas från början av kalenderåret
näst efter det, varunder den stadgade tjänsteåldern blivit
uppnådd.

Tjänsteman i tredje tjänstegraden inom riksgäldskontoret,
som befordrats till förste revisor, äger att för
erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid,
han tjänstgjort inom nämnda grad.

Med avseende å tiden för erhållande av i de nja
avlöningsstaterna vid riksgäldskontoret och riksdagens
bus för de särskilda tjänsterna stadgade lönetillägg skall
vidare iakttagas, att löntagare, som övergår från den
förutvarande till den nya staten, bör tillgodoräknas ej
mindre den tid, som före den nya statens trädande i
kraft förflutit från hans tillträde till befattningen eller
motsvarande ordinarie tjänst inom riksgäldskontoret eller
vid riksdagens bus, än även i förekommande fall den
tid, varunder han omedelbart före tillträdet bestritt sådant
förordnande, som, enligt de å den förutvarande
staten tillämpliga bestämmelser, kunnat få tillgodoräknas
för erhållande av ålderstillägg.

Yad beträffar de å den nya avlöningsstaten vid
riksdagens bus uppförda förste eldare- och portvaktstjänsterna
skall iakttagas, att de personer, som befordras
till innehavare av nämnda tjänster, äga att för erhållande
av ålderstillägg tillgodoräkna sig den tid, varunder de
omedelbart före den nya statens trädande i kraft mot
fast arvode inom riksdagshuset utfört arbete av motsvarande
eller jämförlig beskaffenhet som det, vilket de
såsom ordinarie tjänstinnehavare hava att fullgöra.

(ko) Tjänstgöringspenningar ävensom i förekommande
fall missräkningspenningar få uppbäras endast
för den tid, tjänstinnebavaren verkligen tjänstgjort eller
åtnjutit semester, men skola eljest utgå till den, som
uppehållit tjänsten.

För den tid, varunder tjänstinnebavare åtnjuter
semester och i följd därav är berättigad att uppbära
de för tjänsten anslagna tjänstgöringspenningar och

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

missräkningspenningar, äga fullmäktige att anvisa erforderliga
medel för att den, som på förordnande bestrider
tjänsten, må komma i åtnjutande av ersättning
till belopp, motsvarande ifrågavarande tjänstgöringspenningar
och missräkningspenningar.

7:o) Bliver tjänstinnehavare av sjukdom hindrad
att förrätta sin tjänst, äger han att under tjänstledigheten
uppbära hela lönen.

8:o) Erhåller tjänstinnehavare efter egen ansökan
tjänstledighet för svag hälsas vårdande, för enskilda
angelägenheter, för tjänstgöring hos riksdagen eller
dess revisorer eller för andra särskilda uppdrag, eller
fordras vikariat för tjänstinnehavare på den grund, att
han i behörig ordning avstänges från tjänstgöring eller
eljest är lagligen förhindrad att sköta sin tjänst, kunna
fullmäktige besluta, att den tjänstledige skall utöver
tjänstgöringspenningar och missräkningspenningar till
sin vikarie avstå så mycket av lönen, som fullmäktige
pröva för tjänstens uppehållande nödigt.

9:o) Fullmäktige må kunna, på därom gjord framställning
och efter prövning av förekommande omständigheter,
medgiva vaktmästare ledighet under högst
femton dagar varje år, med rätt för honom att under
tiden uppbära alla med tjänsten förenade avlöningsförmåner.
I detta fall liksom ock då vaktmästare erhållit
tjänstledighet för sjukdom eller annat laga förfall, eller
då vaktmästartjänst är ledig, äga fullmäktige, därest i
anledning härav extra ordiuarie vaktmästare förordnas
för uppehållande av vaktmästartjänst, att tilldela denne
arvode med sådant belopp, att han såsom gottgörelse
för tjänstens uppehållande kommer i åtnjutande av
sammanlagt fyra kronor om dagen.

Ledighet må därjämte av fullmäktige beviljas övervaktmästaren
och övermaskinisten i riksdagshuset under
högst tre veckor årligen samt förste eldaren och de två
portvakterna i samma hus under högst femton dagar
årligen; ägande dessa befattningshavare att under ledigheten
tillgodonjuta sina avlöningsförmåner oavkortade.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Därest vikarie för ifrågavarande tjänstinnehavare erfordras
för tjänstens uppehållande under sådan ledighet
eller av annan anledning, bestämmes avlöningen till
vikarien på sätt fullmäktige pröva skäligt.

10:o) Fullmäktige äga dels att utöver stat för biträde
vid nattbevakningen i riksgäldskontoret låta utbetala
de arvoden, fullmäktige finna skäliga, dels ock
att anvisa nödiga medel för tillhandahållande åt vaktmästare
av lämplig uniformsbeklädnad vid tjänstgöring.

11 :o) Tjänstinnehavare skall såsom bidrag till kostnaden
för beredande av pension erlägga pensionsavgift
till årligt belopp av nedan angivna procent å det för
hans tjänst gällande pensionsunderlaget. Avgiftsprocenten
utgör en tiondedels procent för varje helt
hundratal kronor av pensionsunderlaget, dock icke i
något fall mindre än tre procent. Avgiften erlägges
för varje månad, för vilken lön åtnjutes, ävensom för
månad, under vilken, på grund av tjänstledighet eller
i följd av ådömd mistning av tjänsten för viss tid,
lönen i dess helhet eller delvis ej uppbäres.

Rätt att återbekomma erlagda pensionsavgifter medgives
allenast vid övergång till annan statstjänst, därest med
inträdet i denna tjänst är förenad skyldighet att för beredande
av pension erlägga retroaktiv avgift, dock ej till
högre belopp än det, vartill retroaktivavgiften uppgår.

E. beträffande pensioneringen av tjänstinnehavare
vid riksgäldskontoret och riksdagens hus godkänna följande
bestämmelser:

1 :o) Tjänstinnehavare skall, då han uppnått sextiofem
levnadsår och tillbragt trettiofem år i allmän tjänst,
vara förpliktad att avgå från sin tjänst med pension till
samma belopp som det för tjänsten gällande pensionsunderlaget,
fullmäktige likväl obetaget att låta med avskedet
anstå, därest och så länge den pensionsberättigade
prövas kunna i tjänsten på ett tillfredsställande
ätt fullgöra sina åligganden och kan finnas villig att
i tjänsten kvarstå.

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

2:o) Den tjänsteman eller vaktmästare, som efter
ådagalagt välförhållande anhåller om avsked, är, såvida han
fyllt sextio år och varit i allmän tjänst trettiofem år, berättigad
att såsom pension för livstiden åtnjuta tre fjärdedelar
av det för hans tjänst gällande pensionsunderlaget.

3:o) Före uppnådda sextio levnadsår och trettiofem
tjänstår kan avskedssökande endast i händelse av bevislig
oförmögenhet till vidare tjänstgöring erhålla pension.
Pensionsbeloppet bestämmes då efter tjänståren allena
på det sätt, att å tre fjärdedelar av pensionsunderlaget
avdrages eu trettiofemtedel för varje bristande tjänstår.
Överstiga däremot tjänståren trettiofem och åldersåren
sextio, ökas det ovan bestämda pensionsbeloppet med
eu trettiofemtedel för varje överskjutande tjänstår eller
oek med en sextiondedel för varje överstigande åldersår,
därest detta sistnämnda beräkningssätt skulle för avskedssökanden
utfalla förmånligare.

Då sådant för göromålens säkra och skyndsamma
gång finnes erforderligt, kunna fullmäktige på pensionsstat
förflytta tjänstinnehavare, som av sjukdom eller
minskad arbetsförmåga är förhindrad att vidare på ett
tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden, oaktat han
sig ej om avsked anmält. I sådant fall äga fullmäktige
att efter omständigheterna tillägga tjänstinnehavaren såsom
pension antingen ett belopp, motsvarande hela det
för hans tjänst gällande pensionsunderlaget, evad de
föreskrivna levnads- och tjänståren äro uppnådda eller icke,
eller ock en del av pensionsunderlaget, dock ej mindre
än vad med tillämpning av bestämmelserna i mom. 2:o)
här ovan samt näst föregående stycke belöper.

F. beträffande de i staten för tjänstinnehavare
i riksgäldskontoret upptagna kvinnliga biträdesbefattningarna
föreskriva följande villkor och bestämmelser:

l:o) Kvinnligi biträde skall vara underkastat den
vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller den jämkning
i åligganden, som kan varda stadgad; och böra de konstitutorial,
som för dessa biträden utfärdas, innefatta för -

4ti

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

behåll om vederbörandes skyldighet att åtaga sig de
nya eller förändrade göromål, vilka kunna dem åläggas.

2:o) Därest kvinnligt biträde förordna» att bestrida
ordinarie tjänstemannabefattning i riksgäldskontor, är
biträdet skyldigt att mottaga sådant förordnande mot
åtnjutande av de för samma tjänst anslagna tjänstgöringspenningar,
dock med avstående av egna tjänstgöringspenningar.

3ro) Kvinnligt biträde äger att, såvitt sådant utan
hinder för göromålens jämna och oavbrutna gång kan
ske, årligen åtnjuta semester under en månad.

4:o) Kvinnligt biträdes arbetstid å tjänsterummet
skall vara lika med den, som i gällande tjänstgöringsordning
är bestämd för riksgäldskontor» tjänstemän.

5:o) Bliver kvinnligt biträde av sjukdom hindrat
att uppehålla sin befattning, äger hon under tjänstledigheten
uppbära hela lönen. Beviljas kvinnligt biträde
tjänstledighet för svag hälsas vårdande eller eljest av annan
orsak än sjukdom, kunna fullmäktige besluta, att
hon skall utöver tjänstgöringspenningarna till sin vikarie,
avstå så mycket av lönen, som erfordras för befattningens
uppehållande eller eljest prövas skäligt.

6:o) Därest kvinnligt biträde, som vid den tidpunkt,
då den nya avlöningsstaten träder i kraft, är
anställt i riksgäld skontoret och befordras till ordinarie
biträde från samma tidpunkt, omedelbart dessförinnan
mot fast arvode utfört arbete av motsvarande eller jämförlig
beskaffenhet därstädes, skall biträdet äga att för
åtnjutande av löneförhöjning räkna sig till godo den tid,
biträdet utfört sådant arbete i riksgäldskontor!''.

Då kvinnligt biträde med avlöning efter lägre grad,
som redan intjänat andra ålderstillägget, befordras till
biträdesbefattning, för vilken avlöning utgår efter högre
grad, äger nämnda biträde att omedelbart komma i åtnjutande
av ett ålderstillägg i sistnämnda grad.

7:o) I händelse kvinnligt biträde ingår äktenskap,
skall hon icke vara skyldig att av sådan anledning avgå
från sin befattning, därest icke fullmäktige med hänsyn

Bankoutskottetfi utlåtande Nr 4~>.

till befattningens behöriga upprätthållande finna det
nödigt.

8:o) Kvinnligt biträde är skyldigt att såsom bidrag
till kostnaden för sin pensionering erlägga pensionsavgift,
som beräknas enligt de grunder, som äro stadgade för
manliga tjänstinnehavare vid riksgäldskontor^

9:o) Kvinnligt biträde skall, då bon uppnått fiO
levnadsår och varit 30 år i allmän tjänst, vara förpliktat
att avgå från sin befattning med pension till
samma belopp som det för tjänsten gällande pensionsunderlag,
fullmäktige likväl obetaget att låta med avskedet
anstå, därest och så länge biträdet prövas kunna
i tjänsten på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina åligganden.

Kvinnligt biträde, som fyllt 55 år och uppnått 30
tjänstår, är, därest hon efter ådagalagt välförhållande
anhåller om avsked, berättigat att åtnjuta pension till belopp,
motsvarande tre fjärdedelar av det för hennes tjänst
gällande pensionsunderlaget.

Före uppnådda 55 levnadsår och 30 tjänstår kan
kvinnligt biträde erhålla pension endast i det fall, att
hon på grund av sjukdom eller minskad arbetsförmåga
är förhindrad att på ett tillfredställande sätt fullgöra sina
åligganden. Pensionsbeloppet bestämmes då efter tjänståren
allena medelst avdrag å det i andra stycket av detta
moment omförmälda pensionsbeloppet av en trettiondedel
för varje bristande tjänstår.

10:o) Befattning såsom kvinnligt biträde skall av
fullmäktige tillsättas medelst konstitutorial efter befattningens
ledigförklarande genom kungörelse.

11 ro) Börande tillsättningen i övrigt, kompetensfordringar,
ordningen för meddelande av tjänstledighet
och avsked samt för disciplinär bestraffning skola gälla
de närmare stadganden, som må varda av riksdagen
bestämda.

12:o) I övrigt skola de bestämmelser, som i detta
reglemente äro meddelade beträffande riksgäldskontorets
tjänstemän, i tillämpliga delar och i den mån de icke

Bankoutskottets utlåtande Nr 43.

stå i strid mot vad här ovan stadgats, lända till efterrättelse
i fråga om de kvinnliga biträdena.

G. besluta, att de nya avlöningsstaterna skola tilllämpas
från och med den 1 januari 1918;

H. förklara,

att den, som från och med eller efter den tid, då
de nya staterna tråda i kraft, tillträder ordinarie befattning
vid riksgäldskontor och riksdagens bus, skall
vara pliktig att underkasta sig de för åtnjutande av
avlöningsförmånerna fastställda villkor och bestämmelser,
samt

att de förutvarande innehavare av ordinarie befattningar
vid riksgäldskontor och riksdagens bus, vilka
icke inom eu månad efter det de nya avlöningsstaterna
trätt i kraft anmäla, att de vilja övergå till den nya staten
samt underkasta sig de för avlöningens åtnjutande stadgade
villkor och bestämmelser, och som icke laglige
kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem
enligt dittills gällande stat med tillhörande bestämmelser
tillkommande avlönings- och pensionsförmåner;

I. bemyndiga fullmäktige att, i avbidan på den under
mom. B. bär ovan omförmälda utredningens slutförande,
tills vidare förordna en tjänsteman i andra graden mot
eu avlöning, icke överstigande vad enligt gällande stat
tillkommer en motsvarande befattningshavare;

K. bemyndiga fullmäktige att likaledes tills vidare
under innevarande år förordna det antal tjänstemän,
som må anses erforderligt för arbetets behöriga gång,
mot en avlöning, icke överstigande vad som enligt nu gällande
stat skulle utgå till motsvarande befattningshavare;

L. besluta,

1 :o) att arvode till fullmäktig i riksgäldskontor
skall utgå med 3,000 kronor om året samt att därutöver
ordföranden skall åtnjuta 1,000 kronor, förste deputeraden
9,000 kronor och andra deputeraden 2,000
kronor, allt för år räknat;

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

2: o) att utom Stockholm bosatt fullmäktig skall
liga uppbära reseersättning för varje resa, som ban efter
kallelse till sammanträde företager från sin hemort till
sammanträdesorten och åter, enligt de grunder, som äro
eller varda bestämda för ledamot av riksdagen;

3:o) att suppleant, som inkallas till tjänstgöring,
skall äga uppbära dagarvode och reseersättning enligt
de grunder, som äro eller bliva bestämda för ledamot
av riksdagen;

4:o) att bär ovan under l:o—3:o) omförmälda bestämmelser
skola tillämpas från och med den 1 januari
1918, och

5:o) att nu gällande föreskrifter rörande ersättning
till förste deputeraden skola äga tillämpning intill utgången
av innevarande år; samt

M. godkänna den här ovan förordade förändrade
grupperingen av anslagen under riksstatens elfte huvudtitel
att för framtiden iakttagas vid uppgörandet av
riksstaten. I

I händelse av bifall till här ovan föreslagna avlöningsstater för riksgäldskontoret
och riksdagens bus m. m. erfordras åtskilliga ändringar i nu
gällande reglementen för riksgäldskontoret. Härom kommer utskottet att
framdeles avgiva särskilt utlåtande, vilket utskottet härmed skolat för riksdagen anmäla.

Stockholm den 19 maj 1917.

På bankoutskottets vägnar:

ERNST HE DEN STJERN A.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 käft. (Nr 45.)

Bankoutskottets utlåtade Nr 45.

Reservationer:

vid punkterna A. och C.:

av friherre Adelswärd, som anfört följande:

>1 motsats till utskottets flertal är jag av den meningen, att en omorganisation
eller reglering av riksgäldsfullmäktiges verksamhet icke borde gå
i den riktning riksgäldsfullmäktige själva föreslagit och vilket förslag bankoutskottet
hos riksdagen i huvudsak förordar, utan snarare i den riktning,
som angives i en av f. riksgäldsf ullmäktige n G. F. Östberg till riksgäldsfullmäktiges
skrivelse till bankoutskottet av den 2 december 1915 fogad
reservation, vilken härmed återgives såsom bilaga A.

Innan jag går att angiva skälen för denna min ståndpunkt, vill jag
förutskicka, att jag ingalunda önskar eller avser eu ändring i riksgäldsfullmäktiges
konstitutionella ställning såsom riksdagens representant och befullmäktigade
ombud med huvuduppgift att förvalta rikets gäld och upptaga
statslån för de av riksdagen beslutade utgifter, som skola bestridas med
lånemedel. Jag anser däremot, att denna för Sverige egendomliga anordning
bör orubbad bibehållas. Inga skäl förefinnas, allra minst i dessa tider,
att göra någon ändring i den sekelgamla institution, som är ett uttryck för
Sveriges riksdags rätt att ensam besluta om rikets gäld, även om denna institution
är enastående och i alla andra länder ersättes av på annat sätt organiserade
myndigheter. De ökade krav, som nya tiders finansiella förhållanden
kunna ställa på riksgäldsfullmäktige vid fullgörandet av deras uppgift
att upptaga statslån, kunna säkerligen fyllas utan några rubbningar i riksgäldsfullmäktiges
konstitutionella ställning.

Min avvikande mening syftar fastmer på att riksgäldsfullmäktiges ursprungliga
ställning icke måtte ändras därhän, att riksgäldsfullmäktige fa
karaktären av ett vanligt statsämbetsverk.

Vidare vill jag framhålla, att min ståndpunkt icke påverkas av frågan
om kostnaderna för den nya organisationen. Skillnaden i kostnad, om den
ena eller andra vägen för omreglering väljes, blir i alla händelser obetydlig;
dock synes det uppenbart, att någon besparing icke göres genom den organisation,
som bankoutskottet nu i överensstämmelse med riksgäldsfullmäktiges
förslag tillstyrker.

Slutligen vill jag förutskicka, att jag i stort sett icke bär någon an -

Bankoutskottets utlåtande Nr 4r>.

märkning'' att gorå mot den föreslagna organisationen, därest riksgäldsfullmiiktiges
verksamhetsområde skall bliva det, som nu föreslås.

Men frågan gäller just, om en organisation bör fastställas av riksgäldsfullmäktiges
nuvarande verksamhet, till och med i vissa avseenden utvidgad,
eller om riksgiildsfullmäktiges verksamhetsområde bör omorganiseras och begränsas
till vad det ursprungligen varit och avsetts att vara.

Bankoutskottets skrivelse under 1916 års riksdag till riksgäldsfullmäktige
avsåg att erhålla en utredning i denna fråga. Den utredning, som nu
föreligger, synes mig emellertid i detta hänseende allt för ofullständig. Utredningen
synes snarare utgå ifrån fullmäktiges nuvarande verksamhetsområde
såsom givet och någon ingående undersökning om huru det skulle
ställa sig med en organisation, som tillämpade de i den Ostbergska reservationen
angivna riktlinjerna, synes icke hava blivit gjord. Dessa riktlinjer
hava icke i sammanhang undersökts och bemötas egentligen endast lösryckta
ur sitt sammanhang i motiveringen till fullmäktiges förslag till organisation
av de olika avdelningarna eller byråerna i det blivande ämbetsverket, byggd
på riksgäldsfullmäktiges nuvarande verksamhet oförändrad. De utom riksgäldsfullmäktiges
krets stående sakkunniga, som deltagit i utredningen,
synas knappast heller hava ansett sig böra ingå på själva huvudfrågan, utan
hava företrädesvis yttrat sig om kostnads- och utrymmesfrågan vid en eventuell
reform i avseende på verksamhetsområdet.

Hela denna utredning synes giva en ytterligare bekräftelse på det
sedan gammalt erkända och för övrigt helt naturliga förhållandet, att ett
ämbetsverk eller en institution icke kan reformera sig själv.

Såsom jag redan sagt, synes mig i detta fall kostnads- och utrymmesfrågan
av underordnad betydelse. Jag anser icke ens behövligt att nu ingå
på en utförlig utredning om huru dessa frågor enligt mitt förmenande otvivelaktigt
skulle kunna finna en gynnsammare lösning genom en begränsning
av fullmäktiges verksamhetsområde än genom den utvidgning av detsamma,
som man nu vill fastslå.

Huvudsaken är för mig, att riksgäldsfullmäktigeinstitutionen bibehålies''
vid sin ursprungliga karaktär att vara en riksdagens stadigvarande representation
och befullmäktigade ombud för handhavandet och förvaltandet av
rikets gäld och upptagandet av statslån. Jag anser, att det vore att draga
ned riksgäldsfullmäktige från denna betydelsefulla ställning till att bliva
ingenting annat än ett ämbetsverk under vanliga byråkratiska former med
insren annan skillnad från andra statens ämbetsverk än att de förnämsta
funktionärerna väljas av riksdagen.

BankoutsJcoitets utlåtande Nr 45.

På grund av förhållanden, som icke numera äro till finnandes, kommo
riksgäldsfullmäktige så småningom att handhava ärenden, som rörde statsverkets
förvaltning, och bankärenden, som icke stå i ovillkorligt samband
med statsskuldens förvaltning. Eedan då den senaste budgetreformen genomfördes,
observerades detta förhållande och de flesta av de ärenden, som rörde
statsverkets förvaltning, överflyttades dit de hörde, nämligen till statskontoret.
Ett fåtal blevo kvar av föga bärande skäl, som nu än mindre hava
någon giltighet. Intet vägande skäl kvarstår därför längre för att icke
överföra även dessa till statskontoret. Detsamma gäller om den bankverksamhet,
som fortfarande såsom eu kvarleva från äldre förhållanden fortfarande
bedrives i riksgäldskontoret. Det finnes, så vitt jag kan se, ingen anledning
till att Sveriges riksdag skall bedriva bankverksamhet på två ställen,
såväl i riksbanken som i riksgäldskontoret. Såväl statskontoret som riksbanken
äro med sin nuvarande organisation för sina ändamål fullt tidsenliga
institutioner, dit alla ärenden inom statsförvaltningen, som på grund av sin
natur närmast höra dit, också böra förläggas. Eiksbanken bör på alla
områden fylla sin uppgift som bankir för statens finansiella verksamhet.
Detta är en princip, som av riksdagen vid flera tillfällen blivit godkänd
och fastslagen. Den bör gälla även beträffande riksgäldskontoret. Ett undantag
från regeln föranleder blott rubbning i den reda, överskådlighet och
planmässighet i statsförvaltningens alla olika delar, som är önskvärd.

I sin skrivelse till bankoutskottet tala riksgäldsfullmäktige om den
dualism, som skulle bliva en följd, om de delar av riksgäldskontorets arbete,
som hava en rent bankmässig karaktär, överflyttades till riksbanken. Jag
kan icke finna detta påstående berättigat, utan är övertygad om, att det
nödvändiga samarbete, som i väsentliga delar redan existerar mellan riksgäldskontoret
och riksbanken, skall kunna ordnas, utan att någon störande
dualism uppstår och så att något dubbelarbete icke därav föranledes, alldeles
såsom äger rum i förhållandet mellan ett stort enskilt affärsföretag
och dess bank. Det är mera befogat att anmärka mot den tredelning, som
nu äger rum, då riksgäldskontoret faktiskt behandlar ärenden, som tillkomma
icke allenast riksgäldsfullmäktige utan även sådana, som ostridigt
tillhöra statskontorets och riksbankens verksamhetsområden.

Vid bedömandet av frågor rörande organisationen av statsförvaltningen
ligger det ofta nära till hands att göra en jämförelse med liknande förhållanden
inom enskild verksamhet och dess förvaltning. Jag skall tillåta
mig göra en sådan jämförelse för att min tankegång måhända därigenom
skall bliva lättare att uppfatta.

Bankoutskottets utlåtande AV 45

Ett stort affärsföretag upptager tid efter annan obligationslån och vänder
sig för detta ändamål till den bank, hos vilken det har sina affärer.
Affärsföretagets styrelse avslutar avtal med banken om lånet och erhåller
pengarna, som å överenskomna tider utbetalas och av styrelsen utanordna^
för de utgifter, till vilka de av huvudmännen blivit bestämda. Av banken
utföres allt med lånet sammanhängande arbete, på bestämda tider utbetalas
till banken de medel, som erfordras för annuiteter och räntor och
förmedlas av banken till vederbörande långivare. Det torde icke förekomma,
att affärsföretaget självt tar befattning med de rent bankmässiga göromål,
som föranledas av upplåningen, utan detta verkställes av banken, som även
kvitterar räntekuponger, som på en gång överlämnas till affärsföretaget,
vilket självt bokför och redovisar lånet i sina räkenskaper.

Jag tror, att en jämförelse mellan riksgäldsfullmäktige resp. riksgäldskontoret
och en styrelse i ett affärsföretag, sådan som jag nu givit exempel
på, är berättigad, och det förefaller mig, som om riksgäldsfullmäktige
och dess kontor borde organiseras i stort sett i överensstämmelse med ett
sålunda begränsat verksamhetsområde. Riksgäldskontoret kommer därigenom
att bibehållas vid sin urspungliga uppgift och ställning till riksdagen och inom
statsförvaltningen. Reda, överskådlighet och planmässighet erhölles även i
den gren av statsförvaltningen, som har avseende på statslånen och förvaltningen
av rikets gäld, och staten sluppe ett nytt byråkratiskt ämbetsverk.

Det är emellertid icke min avsikt att i denna reservation föreslå detaljerna
till den av mig avsedda organisationen, men jag har ansett saken vara
av den betydelse, att jag icke velat underlåta att giva min mening till känna.

Lika litet vill jag i detalj ingå på frågan om ordnandet av en annan
riksgäldsfullmäktiges uppgift, nämligen att utöva vicevärdskapet för riksdagshuset.
Jag tror emellertid, att den meningen är ganska allmän, att
denna uppgift icke fylles eller kan fyllas vare sig genom nuvarande anordningar
eller genom den föreslagna organisationen på ett fullt tillfredsställande
sätt. I detta hänseende är om någonsin dualism rådande. Rent
principiellt synes mig för övrigt riksgäldsfullmäktiges ställning och uppgift i
övrigt föga förenlig med den jämförelsevis underordnade uppgiften att
sköta ett vicevärdskap. Beträffande vården av själva byggnaden lärer denna
komma att överlämnas till överintendentsämbetet, vilket ämbetsverks allmänna
uppgift gör det synnerligen naturligt, att åt detsamma uppdrages
vården av riksdagsbyggnaden. Vården av inredning och möblering av byggnaden
kan likaledes säkerligen icke lämnas i bättre händer än till detta
ämbetsverk, likaså dispositionen av utrymmen inom riksdagshuset, då det
icke tages i anspråk för riksdagens sammanträden.

Bankoutskottets utlåtande ■Nr do.

Vad beträffar andra anordningar i avseende på byggnadens användning,
då riksdagen är samlad, handhavas dessa som bekant icke av riksgäldsfullmäktige,
åtminstone icke ensamt av dem, utan av ombud, tillsatta av
riksdagen, vilket i sin mån bidragit till att anordningarna för riksdagsmännens
behov icke kunna sägas hava blivit i allo tillfredsställande. Detta
kan utan tvivel ordnas på bättre sätt än nu och har herr Östberg i sin
reservation antytt utvägar även i detta hänseende.

Den praktiska konsekvensen av en anslutning till min mening skulle
bli en förnyad utredning. Jag tror icke det skulle ligga någon fara i det
dröjsmål, som av en sådan föranledes. Den borde emellertid knappast
verkställas av riksgäldsfullmäktige själva, utan av sakkunniga eller en kommitté,
sammansatt av personer, som icke vore bundna av förutfattade
meningar, från vilka den mest objektivt anlagda person icke kan fullt frigöra
sig, sedan han av vanans makt blivit förtrogen med vissa former
och visst arbetssätt.

Jag anser mig icke heller lämpligen kunna föreslå eu skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning genom Kung! Maj:ts försorg,
enär denna väg synes mig oformlig, då det gäller en angelägenhet, som
är uteslutande riksdagens. Däremot torde riksdagen kunna uppdraga åt
bankoutskottet att på sätt det finner lämpligt anordna en förnyad utredning
i det syfte jag genom vad jag ovan anfört antytt. Kostnaderna för
en sådan utredning torde lämpligen kunna bestridas av anslaget för riksdags-
och revisionskostnader.

På grund av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa,

att riksdagen ville besluta att med avslag å bankoutskottets
hemställan rörande omorganisation och därmed
sammanhängande lönereglering för riksgäldskontoret
återremittera ärendet till bankoutskottet med uppdrag
åt detta att föranstalta om ny och allsidigare utredning
till nästa års riksdag.»

vid punkten L. l.o):

av herr Hallin; samt

av herr Neiglick, som ansett, att, på sätt fullmäktige föreslagit, av
förste deputeradens avlöning ett belopp av 3,000 kronor skola anses utgöra
tjänstgöringspengar.

Bmkouisholtets utlåtande Nr 45.

Bilaga A.

»År 1907 väcktes inom fullmäktige i riksgäldskontor ett förslag av enahanda
innebörd som det nu föreliggande. Jag kunde då icke biträda detsamma, och då jag
fortfarande anser, att tillräckliga skäl icke kunna anföras för den föreslagna förändringen,
måste jag även nu intaga samma ståndpunkt till frågan.

Förslaget innebär, att förste deputeraden erhåller ett ökat arvode emot skyldighet
att huvudsakligen ägna sin tid, sina krafter och sitt intresse åt handhavandet av
riksgäldskontorets angelägenheter samt i regel vara i kontoret tillstädes under hela
den tid, expeditionen är öppen. Såsom skäl för detta förslag har i första rummet
anförts, att den fortgående utvecklingen av riksgäldskontorets verksamhet ställer med
hänsyn till göromålens såväl omfång som beskaffenhet alltjämt ökade krav på fullmäktige
och deputerade. Vidare har anförts, att tillsynen över det sätt, varpå tjänstemännen
fullgöra sina åligganden, samt övervakandet av kassarörelsen kräver förste
deputeradens närvaro i riksgäldskontoret under hela expeditionstiden, att han endast
därigenom kan förvärva fullständig personlig kännedom om riksgäldskontorets verksamhet
och tjänstemännens sätt att fullgöra sitt arbete samt att allmänheten har rätt
att fordra, att någon av deputerade är att anträffa inom riksgäldskontoret.

Gent emot den uppfattningen, att göromålens omfattning och beskaffenhet ställer
alltjämt ökade krav på fullmäktige och deputerade, vill jag framhålla, att de göromål,
fullmäktige hava att handlägga, icke ökats under senare tider, utan tvärtom sedan
längre tid tillbaka successive i betydlig män inskränkts. Den, som tager kännedom
om riksgäldskontorets verksamhet under den gångna tiden, finner, att kontoret under
tidigare perioder haft en vida mer omfattande verksamhet än för närvarande, och han
skall finna, att även den del av riksgäldskontorets verksamhet, som angår upptagandet
av lån och förvaltningen av desamma, krävt vida mer tid, arbete och omtanke från
fullmäktiges sida, än för närvarande är fallet, utan att därvid behov av en fullmäktige
ständiga närvaro i kontoret gjort sig gällande.

Jag har gjort en kortfattad översikt av riksgäldskontorets verksamhet sedan dess
inrättande år 1789, vilken torde biläggas detta yttrande. Därav framgår, att riksgäldskontoret
under olika tider haft sig anförtrodda många betydande verksamhetsområden,
varifrån det nu är,befriat. Till dessa höra följande:

•1) Utgivande i betydlig omfattning av kreditsedlar med därtill hörande förvaltning
och redovisning,

2) Depositionsrörelse,

3) Upp- och avskrivningsrörelse,

4) Förvaltning av general-assistansen,

5) Utredningen av Göta kanals, Göteborgs och Malmö diskontverk,

6) Överinseende över nummerlotteriet,

7) Utlåningsrörelse i stor skala till städer, samfälligheter och enskilda personer,

8) Tillhandahållande av kreditiv för åtskilliga ändamål,

9) Bestridande av hela den extraordinarie statsregleringen,

Bankoutskottete utlåtande Nr 45.

10) Uppbörd av allmänna bevillningen med granskning och kontroll över redovisningen
därav ävensom av en del andra statsinkomster,

11) Stämpling av spelkort och tidningar.

Allt detta har nu upphört med undantag därav att riksgäldskontoret behållit
förvaltningen av järnvägslånen samt äldre byggnadslån, tomtregleringslån och lån för
en kanalanläggning. Vid budgetsreformens genomförande år 1911 var föreslaget, att
även dessa lån skulle överflyttas till statskontoret i överensstämmelse med den av
statsrådet och chefen för finansdepartementet uttalade principen, att riksgäldskontor
finansiella uppgift inskränkes till förvaltningen av rikets gäld samt till att tillhandahålla
statsverket upplånade medel. Av praktiska skäl beslöts i enlighet med fullmäktiges
och statskontorets hemställan att icke vid det tillfället överflytta de ifrågavarande fondema
till statskontoret, men en sådan åtgärd kan när som helst utan någon egentlig olägenhet
ske, varigenom ytterligare förenkling i riksgäldskontor verksamhet skulle ernås.

Av vad jag anfört är det uppenbart, att fullmäktiges arbete ej ökats i avseende
å ärendenas beskaffenhet, utan att tvärtom utvecklingen gått ut på att allt mera inskränka
området för deras verksamhet, så att den i stort sett numera är inskränkt
till tre områden, statsskuldförvaltningen, förvaltningen av järnvägslånefonden och allmänna
byggnadslånefonden samt riksdagsförvaltningsärenden.

Men även själva statsskuldförvaltningen är numera i fråga om det arbete, som
tillhör fullmäktiges egen handläggning, mycket enklare och mera lättskött än förr.
Den mängd arbete, som skall inom riksgäldskontoret utföras, ökas naturligtvis med
varje nytt statslån, men denna ökning gäller nästan helt och hållet sådant arbete,
som tillkommer och bör tillkomma tjänstemännen, och betungar endast i mycket ringa
grad fullmäktige och deras deputerade.

Vid upptagande av utländska lån ifrågakommer numera icke, att fullmäktige
själva sätta sig i direkt förbindelse med utländska banker eller bankirer, såsom i äldre
tider var nödvändigt, utan lånen hava under senare tider förmedlats genom svenska
bankinstitut, riksbanken och enskilda bankinrättningar. Så lärer även framdeles komma
att ske vid upptagande av lån i utlandet, då våra stora banker numera intaga en
långt mera betydande ställning än förr var fallet, och ett sådant förfaringssätt torde
betingas av förhållandena på den stora internationella penningmarknaden. Indragning
av medel från utlandet göres numera icke av deputerade direkt, utan sker genom riksbankens
försorg. Förräntning av lånevaluta, till dess den erfordras för utbetalningar,
och av andra tillfälligt tillgängliga medel förmedlas likaledes av riksbanken, som till
och med förvarar det av riksgäldskontoret inköpta guldet. Utbetalning av annuiteter
i utlandet ombesörjes numera också av riksbanken, under det att det förr tillkom
deputerade att själva anskaffa utländska valutor. Under detta och nästlidna år hava.
såsom bekant, obligationer till betydliga belopp försålts inom landet, Detta har skett
dels genom förmedling av svenska banker, dels genom försäljning i riksgäldskontorets
kassa. Då i bägge fallen försäljningen skett till fasta kurser, som fastställts av fullmäktige
in pleno, har prövning i särskilda fall icke vara erforderlig. Antagligt är,
att vid framdeles förekommande upplåning inom landet samma förfaringssätt kommer
att iakttagas. Min uppfattning är på grund härav den, att deputerades uppgift numera
är mindre krävande än den förr varit, i motsats emot den mening, som ligger
till grund för det ifrågavarande förslaget.

Banlcoutskoltets utlåtande Nr 45.

Deposition av obligationer i riksgäldskontoret mot certifikat i förening med inskrivning
i statsskuldboken har på sista tiden skett i stor omfattning, sedan allmänheten
lärt sig uppskatta fördelarna därav. Emellertid synes mig utfärdandet av certifikat
och övervakandet av inskrivning i statsskuldboken icke vara ett arbete av den
art, att det kräver omedelbar handläggning av fullmäktige. Då riksbanken mottager
värdehandlingar under öppen deposition, utfärdas insättningsbevis av en kommissarie,
som förestår ifrågavarande avdelning, samt en revisor och en kamrer, men de underskrivas
ej av någon bland bankofullmäktige. Ett liknande förfaringssätt kan ock
användas av riksgäldskontoret vid mottagande av obligationer emot certifikat och utgivande
av bevis om inskrivning i statsskuldboken.

Fullmäktiges framställning synes innebära en önskan, att på någon av fullmäktige
skulle överflyttas göromål, som hittills ålegat tjänstemännen. Jag kan icke se
någon fördel därav, men väl olägenhet. Om göromålen ökats, kunna ökade arbetskrafter
erhållas genom anställande av flera tjänstemän. Så gick man till väga under
äldre tider. Riksgäldskontoret hade en tid icke mindre än åtta kommissarier, varav
tre för generalassistanskontoret, och på liknande sätt kan behovet även nu tillfredsställas.
Då fullmäktige under riksgäldskontorets 125-åriga tillvaro varit befriade från
sådan tjänstgöring, som nu är ifrågasatt för en av dem, utan att behov därav hittills
gjort sig gällande och utan att önskan därom någonsin veterligt framställts, vare sig
från fullmäktige eller statsrevisorer eller statsutskott, måste det förefalla mig egendomligt,
att detta krav framkommer nu, då det enligt min åsikt mindre än förr kan
hava fog för sig.

Den föreslagna arvodesförhöjningen må vara av underordnad betydelse för en så
betydande förvaltning som riksgäldskontorets, men det är enligt min mening icke tillrådligt
att vidtaga en åtgärd, varigenom fullmäktigskap i riksgäldskontoret skulle förvandlas
från att vara ett förtroendeuppdrag av mera tillfällig karaktär till ett högt
avlönat ämbete. Fullmäktige i riksgäldskontoret hava såsom sådana aldrig varit eller
ansetts såsom ämbetsmän och böra, enligt min mening, ej heller bliva det.

Jag vet väl, att man kan hänvisa därpå, att deputerade i riksbanken hava en
sådan ställning, att de måste ägna hela sin tid åt riksbankens tjänst och uppbära en
därefter avvägd avlöning. Förhållandena äro dock helt olika inom de båda verken.
Det är för riksbanken absolut nödvändigt, att dess chefer ägna sig odelat åt bankens
ledning. Frågan gäller där endast, om det är lämpligt, att de väljas av riksdagen
på sätt nu sker. Därom hava meningarna varit delade och komma väl även fortfarande
att vara det. Däremot föreligger intet tvång att för riksgäldskontoret gå samma
väg, och jag vill härvid framhålla, att det beträffa ide fullmäktige i riksgäldskontoret
i långt högre grad än beträffande fullmäktige i riksbanken finnes fara för, att vid
valen politiska grunder göra sig gällande med större kraft än rent finansiella synpunkter.
Detta vore icke lyckligt för statsskuldförvaltningen och det lärer även ur
politisk synpunkt vara önsvärt, att man icke skapar högt avlönade ämbeten, som tillsättas
av representationen.

Då frågan om höjning av fullmäktiges arvoden förekom vid 1877 års riksdag,
yttrade statsutskottet, att fullmäktiges arvode syntes ej egentligen vara att betrakta
såsom ersättning för uppdragets fullgörande, utan fast hellre huvudsakligen avse att
sätta den, som mottager uppdraget, i tillfälle att utan uppoffring åt detsamma ägna
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 saml. 32 käft. {Nr 45). 8

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

den tid, som erfordras, och avstyrkte det väckta förslaget. Det torde vara riktigast
att även framgent betrakta fullmäktigskapet såsom ett förtroendeuppdrag.

Det har framhållits såsom viktigt, att förste deputeraden har ständig tillsyn över
tjänstemännens arbete. Enligt min mening kan och bör sådan tillsyn ske genom de
främsta tjänstemännen på de olika avdelningarna, sekreteraren för kansliet och kamreraren
för kameralavdelningen. Den senare har åtminstone under senare tid haft
chefställning på denna avdelning, men sedan tjänstemännens antal nu ökats avsevärt,
skulle jag anse lämpligt, att till betecknande av detta förmanskap för honom återupptaga
(len gamla titeln kommissarie, som brukades i äldre tider, då kontoret hade
mycket stor personal.

Då såsom skäl för förslaget anförts allmänhetens krav att ständigt kunna träffa
någon av deputerade i riksgäldskontoret, vill jag genmäla, att det enligt min erfarenhet
mycket sällan inträffar, att utomstående besöka deputerade i kontorets angelägenheter,
och jag tror, att ej heller i framtiden allmänheten kommer att få anledning
att oftare önska samtal med deputerade, vilka för övrigt med nutidens förbindelsemedel
lätt kunna anordnas, utan att fördenskull någon av deputerade behöver .ständigt
vara tillstädes i riksgäldskontoret.

Jag har emellertid även ett annat viktigt skäl, varför jag icke kan tillstyrka
förslaget.

Enligt min uppfattning är en omorganisation av statsskuldförvaltningen önskvärd,
men i en helt annan riktning, än nu är ifrågasatt, och jag tror, att en sådan omorganisation,
som jag tänkt mig, också kommer att genomföras under den närmaste
framtiden. Att under sådana förhållanden göra en förändring i avseende å förste
deputeradens uppgift och avlöning, synes mig mindre välbetänkt.

I första rummet anser jag starka skäl tala för en överflyttning till riksbanken
av riksgäldskontorets kamerala avdelning, och min mening därom har under övervägande
av dessa frågor alltmer stadgat sig. Såsom jag ovan anfört, har riksbanken
redan åtagit sig ombesörjandet av en stor mängd uppdrag, som egentligen tillhöra
riksgäldskontoret. Sålunda verkställer riksbanken indragning av lånemedel, förräntning
av valutor och utbetalning av annuitetslikvider i utlandet. Det vore en naturlig
utveckling och skulle innebära en förenkling, om riksbanken övertoge från riksgäldskontoret
hela denna del av statsskuldförvaltningen och följaktligen finge direkt från
statskontoret uppbära de medel, som äro avsedda för annuiteterna.

Sedan kontrakt om ett utländskt lån blivit avslutat, skulle det då tillkomma
riksbanken att indraga valutan, överlämna till statskontoret de indragna medlen i mån
av behov och till belopp, som i fastställd stat äro bestämda, eller efter Kungl. Maj:ts
beslut, samt ombesörja förräntning av den del av lånet, som ej vore omedelbart behövlig.
Å andra sidan skulle riksbanken få det åliggandet att utbetala annuiteten å
lånen med rätt att omedelbart från statskontoret lyfta de i riksstaten för detta ändamål
anslagna belopp, varmed följde skyldighet att föra avräkningar med de banker
och bankirer, som verkställa inlösen av obligationer och kuponger. I sammanhang
härmed skulle till riksbanken överföras arbetet med att mottaga, granska och bokföra
inlösta obligationer och kuponger. Detta arbete utgör en avdelning för sig, men måste
skötas på samma ställe, där räkningarna föras med de utländska bankinstituten.

Bankoutslmltels utlåtande Nr 45.

Vid försäljning av statsobligationer inom landet skulle riksbanken åtaga sig
emissionen, såsom i själva verket delvis skett redan vid det i år utgivna lånet, då
riksbanken jämte riksgäldskontoret undertecknade inbjudningen till teckning å detsamma.
Inlösen av kuponger till de inhemska statslånen skulle ske genom riksbankens
försorg liksom i fråga om de utländska lånen.

Mottagandet av statsobligationer emot certifikat, som just nu tagit stor omfattning,
och förande av statsskuldboken lämpar sig särskilt att övertagas av riksbankens
kontor för öppna deposita, vilket just är inrättat för skötsel av sådana angelägenheter.

Jag vill icke ingå på vidare detaljer härav, men erinrar blott, att i England
statsskulden förvaltas av den engelska banken, ehuru den ingalunda är statsbank i
samma mening som Sveriges riksbank.

Tanken på riksbankens övertagande av statsskuldförvaltningen är icke ny. Redan
för många år sedan hörde jag inom riksdagen uttalas den meningen, att det vore
lämpligast att sammanslå riksbanken och riksgäldskontoret såsom båda varande riksdagens
verk. Samma åsikt yttrades även under en debatt i andra kammaren sistlidne
april månad.

Om statsskuldförvaltningen, vad den kamerala sidan angår, skulle överflyttas till
riksbanken, torde vara lämpligt, att järnvägslånefonden och allmänna byggnadslånefonden
överflyttas till statskontoret. Detta har, såsom ovan nämnts, redan föreslagits
från sakkunnigt håll såsom i och för sig det riktigaste, ehuru förslaget, då det framkom,
avböjdes av vissa praktiska hänsyn, som dock ej äro av synnerligen vikt.

Riksgäldskontoret är en för Sverige egendomlig institution. I andra länder anser
man det såsom en given sak, att såväl negocieringen av statslån som statsskuldförvaltningen
tillkommer regeringen. Anledningen till riksgäl dskon torets upprättande år
1789 synes hava varit snarare konung Gustav III:s önskan att få ständernas hjälp i
en svår situation än någon önskan från ständernas sida att taga finanserna i sin hand.
Alltsedan dess har omsorgen om statsskulden odelat vilat på riksdagens fullmäktige.

Tidsförhållandena synas mig bjuda, att man nu till övervägande upptager den
frågan, huruvida riksgäldskontoret i sin nuvarande organisation fortfarande är den mest
kompetenta institution, som kan erhållas, för att förhandla och besluta angående statens
upplåning. Det finnes skäl till tveksamhet därom. Redan för femtio år sedan
gjordes starka uttalanden, att sättet för statslåns upptagande borde förändras.

Statsrevisorerna yttrade år 1865, att Riksens Ständer möjligen kunde finna skäl
att taga i övervägande frågan om ett annat behandlingssätt av statens låneangelägenheter
jämte vad därmed står i sammanhang, och 1866 års revisorer framställde ett
bestämt förslag i följande uttalande, varemot dock de sex av bondeståndet valda
revisorerna reserverade sig: »För uppnegocierandet av statslån synes det Revisorerna
otvivelaktigt, att Riksgäldskontoret ej heller är den lämpligaste myndigheten, dess
styrelse ma sammansättas huru som helst. Svårligen lärer man kunna påräkna, att
bland Riksgäldsf ull mäktige få se en majoritet av fullt erfarna större financierer, och
själva den kollegiala formen är otjänlig i fråga om beslut, som ofta måste fattas med
stor hastighet och iakttagande av fullkomlig tystnad. — I andra länder är det Regeringen,
som med representationens bemyndigande kontrahera!'' om statslån, och även
hos oss har visat sig behövligheten av Kongl. Maj:ts garanti å de lån, Riksens Ständer
beslutat, för att hos främmande långivare ingiva nödigt förtroende. Det synes Revi -

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

sorerna därför vara vida ändamålsenligare, att för framtiden uppgörandet och kontralierandet
av möjligen blivande lån uppdrages åt Regeringen, så att Riksgäldskontoret
med dem icke får annan befattning än att, såsom ovan är sagt, ombesörja lånebeloppens
indragning, förvaltning och amortering.»

Vid 1915 års riksdag ifrågasatte en talare, huruvida icke riksgäldskontoret numera
åtminstone till en del spelat ut sin roll och uttalade den tanken, att riksgäldskontoret
kunde framdeles bliva en byrå i finansministeriet.

Det bör enligt min mening icke ifrågakomma att helt överflytta bestämmanderätten
i fråga om statslåns upptagande från riksdagens fullmäktige till Kung! Maj:t
och därmed helt bryta med en sekelgammal hävd, men det synes mig å andra sidan
icke med fog kunna bestridas, att Kungl. Maj:t för närvarande har alltför litet inflytande
vid dessa viktiga frågors avgörande, då i regel Kungl. Maj:ts befattning
med låneärendena inskränker sig därtill, att någon av statsrådets ledamöter efter
Kungl. Maj:ts förordnande, sedan alla förberedande underhandlingar äro avslutade,
avger sitt yttrande, huruvida det föreliggande förslaget till låneavtal bör antagas eller
förkastas.

För ett säkert bedömande av tidpunkten för upplåning, sättet för underhandling
därom och lånets belopp, kräves noggrann kännedom såväl om den finansiella
ställningen inom landet och i utlandet, som ock om statsverkets behov och landets
politiska situation. Det är givet, att riksdagen vid val av fullmäktige bör söka vinna
personer med sakkännedom i dessa frågor och förmåga att säkert bedöma dem. Utan
att på något sätt underkänna förutvarande och nuvarande fullmäktiges insikter och
erfarenhet, håller jag dock före, att staten hade större garantier för ett allsidigt och
moget bedömande av ifrågakommande låneärenden, om dessa avgjordes av en korporation,
som inrymde personer, vilka genom sin ställning och sin verksamhet vore alldeles
särskilt kompetenta att bedöma sådana frågor ur olika synpunkter.

Jag skulle vilja föreslå, att beslut om upplåning för statens räkning anförtroddes
åt en korporation, vari skulle ingå statsrådet och chefen för finansdepartementet,
generaldirektören för statskontoret, en av fullmäktige i riksbanken jämte av riksdagen
särskilt valde riksgäldsfullmäktige. Det har med ett visst klander anmärkts, att
statens finansförvaltning är delad mellan tre fristående myndigheter, Kungl. Maj:t,
riksgäldskontoret och riksbanken. Genom att åvägabringa samarbete mellan dem i
ärenden rörande statsskulden, hade man på ett betydelsefullt område utjämnat den
överklagade splittringen. Genom en sådan anordning, som här angivits, skulle såväl
Kungl. Maj:ts som riksdagens skäliga anspråk på inflytande i låneärendena på ett tillfredsställande
sätt bliva tillgodosedda.

Riksgäldskontoret har utom ovan omförmälda åligganden åtskilliga uppdrag, som
gälla riksdagens inre förvaltning. Dessa äro dels tillsättande av övervaktmästare,
maskinister, portvakter och övrig betjäning samt tjänstemän och vaktmästare i biblioteket,
dels vård och inseende över riksdagshuset med däri befintliga möbler, dels renhållning
och städning, ordnande av restaurationsrörelsen, upphandling av papper och
andra förbrukningsartiklar, dels uppgörelser med tryckerier och bokbindare samt vård
av riksdagstrycket, dels utbetalning av samtliga riksdagskostnader, kostnader för riksdagens
hus, för biblioteket samt för justitieombudsmans- och militieombudsmansexpeditionerna.
Ehuru dessa bestyr äro mycket främmande för statsskuldförvaltningen,

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

kunna de naturligtvis fortfarande utan olägenhet skötas av fullmäktige i riksgäldskontoret,
men det vore enligt min tanke lämpligare och för övrigt mera överensstämmande
med vad i andra länder är vanligt, om dylika förvaltningsärenden, som
nära angå riksdagens arbete, stode under ledning av kamrarnas presidentskap, isynnerhet
om till fullmäktige i riksgäldskontoret väljas personer, som icke tillhöra riksdagen
och därför icke kunna hava stort intresse för riksdagens förvaltningsangelägenheter.

I utländska parlament är vanligt, att vardera kammaren bland sina ledamöter
utser ett antal sekreterare och två skattmästare, vilka tillsammans med presidenten
och vice-presidenten bilda kammarens byrå. Under uppsikt av kammarens byrå har
en direktör ledningen av allt, som tillhör förvaltningsärenden. Direktören samt övrig
personal tillhörande kansliet, räkenskapskontoret, arkivet och biblioteket, tillsättes av
byrån eller ock av presidenten ensam. I tyska riksdagen är en del av personalen
fast anställd med pensionsrätt. Byrån har där fem avdelningar, arkivet, räkenskapskontoret,
kassan, kansliet och vaktmästareafdelningen, vartill kommer biblioteket, som
står direkt under presidenten. I Belgien tillsättes direktören på sex år. Norska stortinget
utser efter förslag av presidenten och vice-presidenten en kontorschef, som tilllika
är arkivarie, med biträde. Tillsynen över parlamenten tillhöriga byggnader och
inventarier synes vanligen tillkomma direktören under skattmästarnes uppsikt. För
kamrarnas utgifter uppgöres årligen budget, som framlägges till kammarens godkännande
eller fastställes av dess byrå.

En organisation av riksdagens förvaltningsangelägenheter på något liknande sätt
skulle medföra den fördelen, att kamrarnas talmän och deras mest betydande förtroendemän
erhölle större myndighet beträffande anordningarna för riksdagens arbete
och i fråga om riksdagskostnadema, för vilka nu icke finnes någon budget uppgjord.

De förändringar, jag ifrågasatt, innebära indragning av riksgäldskontoret i dess
nuvarande organisation. Att en så genomgripande förändring av statsskuldförvaltningen
skall väcka åtskilliga betänkligheter, är givet, liksom att många svårigheter
skola uppstå vid rubbningen av så gammal institution, men då jag tror, att en förändring
i den av mig angivna riktningen förr eller senare skall visa sig vara den
riktiga, har jag, sedan fråga väckts om förändring av riksgäldskontorets styrelse, icke
velat underlåta att framställa dessa tankar».

Reservationen var åtföljd av en bilaga, så lydande:

■»Om den svenska statsskuldförvaltningen och Riksgäldskontorets verksamhet i
äldre och nyare tider.

Vid Karl XII:s död var svenska staten försänkt i en för den tiden oerhörd
skuld, varav utelöpande mynttecken och myntsedlar utgjorde en betydlig del. I avsikt
att avbörda denna skuld inrättade ständerna år 1719 ett s. k. Riksens Ständers
kontor, vilket fick sig anvisat åtskilliga statsinkomster, såsom den s. k. lön- och
betalningsavgiften, motsvarande den allmänna bevillningen i senare tider, den s. k.
licenten, en förhöjning på tullavgifterna, köpeskillingar för kronogods och kronans hus
i städerna, krigstroféer, subsidier, som Kongl. Maj:t kunde vilja avstå m. m.

Riksens Ständers kontor hade blott att befatta sig med den gamla gäldens betalande.
Dess styrelse utgjordes av tre personer.

Dessa verk hade statsskuldförvaltningen om hand till 1766 och lyckades under
tiden avbetala största delen av den gamla skulden. Då nämnda år yppade sig, att

Bankoutskottets utlåtande- Nr do.

oegentlighet^ ägt rum i kontorets verksamhet, indrogs detsamma, och förvaltningen
av den gamla skulden uppdrogs i stället åt eu avdelning i statskontoret, vilken
erhållit benämningen det gamla riJcsgäldskontoret.

Liksom Riksens Ständers kontor hade det nu upprättade riksgäldskontor endast
den gamla skulden om hand. Vid sidan därav upptog Kongl. Maj:t nya lån, och
dessa skulle skötas av statskontoret utan sammanblandning med riksgäldskontorets
handhavande av den gamla skulden. Då statsbehoven voro stora, gjordes det ena
utländska lånet efter det andra, och oredan i finanserna blev allt större.

För att bringa ordning i affärerna beslöt konungen att flytta förvaltningen av
statsskulden från statskontoret till en fristående institution, liilcsgäldsdirelctionen, som
från år 1778 fick hand om statsskulden i dess helhet. Denna direktion bestod av
fyra ledamöter, kanslipresidenten, ett kammarråd, en statskommissarie och statssekreteraren
för finansärenden.

Riksgäldsdirektionens ställning var ganska bekymmersam, då omsättningar av
lån och upptagande av nya ständigt måste företagas. Sålunda avslötos under tiden
1766—1788 ej mindre än 24 utländska lån, upptagna i Genua, Amsterdam, Antwerpen
och Hamburg. Så kom Gustav III:s krig med Ryssland 1788 och därmed nya stora
krav på medel. Den riksdag, som sammanträdde i börian af 1789, fick efter genomdrivandet
av förenings- och säkerhetsakten till huvudsaklig uppgift att skaffa pengar
för kriget och att ordna finansförvaltningen.

Kongl. Maj: t begärde då, att Ständerna måtte bevilja till krigskostnader 7 milj.
riksdaler och åtaga sig garanti såväl för den redan uppkomna gälden, omkr. 14 milj.
riksdaler, som för de lån, som komme att upptagas till dessa krigskostnaders gäldande.

Hemliga utskottet förklarade, att den av Kongl. Maj:t uppgivna skulden måste
anses vara rikets skuld och tillstyrkte därför såväl det begärda anslaget till krigskostnader
som Ständernas garanti för lånen. I fråga om förvaltningen av statsskulden
yttrade hemliga utskottet:

»Kongl. Maj:t har med vanlig Kongl. Nåd och Mildhet täckts gå Utskottet till
mötes, då Kongl. Maj:t, uppå vissa med Utskottet utstakade och i Nåder antagna
grunder, villkor och förbehåll, därtill samtyckt, att all Rikets utgivna gäld, både den
som redan gjord är och den som till kostnaderna för sistlidna och detta års fälttåg
bliver nödig, flyttas ifrån Kongl. Maj:ts omedelbara försorg och överlämnas till Riksens
Ständers förvaltning, under ett Riksens Ständers eget verk, som, hägnat och skyddat
av Kongl. Maj:t borde bestå av Riksens Ständers tillförordnade fullmäktige».

Utskottet hemställde vidare, att riksgäldskontoret skulle äga att uppbära både till
riksgäldsfonden förut anslagna medel och den nya bevillning och krigshjelp, Riksens
Ständer sig åtogo. Fullmäktige borde ock äga att utgiva sedlar, löpande med ränta.

Vid behandlingen av detta ärende inom stånden gjordes inga gensagor emot
den äskade krigshjälpen, men uttalades stora betänkligheter emot den begärda garantien
för de äidre skulderna, då lånen voro upptagna av Kongl. Maj:t utan ständernas
garanti, och då man ansåg omöjligt att åtaga sig så stora bevillningar, som vore nödvändiga
för skuldernas betalande. Varningar hördes även mot utgifvandet af riksgäldssedlar.

Däremot ägnades under överläggningarna föga uppmärksamhet åt förslaget, att

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

statsskuldens förvaltning skulle öfverflyttas till ständernas fullmäktige. Den ende, som
uttalade sig därom, var lagman Håkansson i borgarståndet. Han yttrade, att då Riksens
Ständer åtaga sig betalningsansvar, följer, att då de måste mottaga de fonder,
som äro eller bliva anslagna till gäldens betalande, men för att kunna fullgöra detta,
måste ständerna hava ett kontor, som är Riksens Ständer allena ansvar skyldigt.

Det är anmärkningsvärt, att överflyttningen av en så viktig del av den finansiella
statsförvaltningen som handhavandet av statsskulden från Kongl. Maj:t till Riksdagen
synes hava genomförts utan några meningsskiljaktigheter. Det kan synas så
mycket underligare, som konungens makt just vid samma tillfälle betydligt utvidgades.
Förklaringen torde kunna sökas däri, att åtgärden innebar en återgång till förhållanden,
som varit gällande under den tid då Riksens Ständers kontor hade hand om den
gamla gälden från Carl XII:s tid, dels däri, att konungens och ständernas intressen
under dåvarande omständigheter sammanföllo.

Det var otvivelaktigt en stor lättnad för konungen och hans finansiella rådgivare
att få kasta ifrån sig de bekymmer, som det ständigt pågående anskaffandet av
nya lån måste medföra. Antagligen låg det sanning i de ord, som förekomma i det
första reglementet för riksgäldskontoret, att »Riksens Ständer med Kongl. Maj:ts nådigste
bifall för gott funnit att, till lättnad av Kongl. Maj:ts flera både viktiga och
angelägna omsorger, ställa denna gäld och förenämnda kostnader, varför Riket kommer
att häfta, under Riksens Ständers tillförordnade fullmäktiges samt ombuds styrsel och
förvaltning».

A andra sidan torde det för ständerna synts angeläget att, då de åtagit sig garanti
för gälden, också få genom egna fullmäktige uppbära de för gäldens betalande
anvisade medel, så att de ej genom Kungl. Maj:ts åtgärder kunde användas för andra
ändamål.

Det nu upprättade riksgäldskontorets styrelse bestod av tre fullmäktige från
ridderskapet och adeln samt två fullmäktige från vart och ett av de övriga stånden,
varjämte ett konungens ombud hade att närvara vid sammanträdena.

Riksgäldskontorets huvudsakliga uppgift under den första perioden av dess verksamhet
var givetvis att sköta de gamla lånen och att upplåna pengar jör de trängande
statsbehoven. Det var därvid nödvändigt att likasom förut vända sig till bankirer
i utlandet, och underhandlingar om erhållande av lån bedrevos ständigt antingen
av fullmäktige själva eller av Kungl. Maj:t med en mängd firmor i utlandet. Under
tiden 1789 — 1799 upptogos ej mindre än 21 olika lån, vilkas förvaltning givetvis var
mycket bekymmersam, då såväl indragning av medel som anskaffande av växlar för
likvider i utlandet på den tiden voro förenade med stora svårigheter.

Inom riksdagen uttalades ofta under denna tid önskvärdheten av att upptaga
lån inom landet.

År 1810 beslöts sålunda, att inrikes lån skulle upptagas mot reverser på 5 års
tid mot 5 % ränta ävensom permanenta annuitetslån och lån på bestämd tid. Detta
ledde dock till föga resultat. Även bör nämnas, att Kungl. Maj:t även under denna
period någon gång upptog lån för egen räkning.

Då emellertid lån ej kunde erhållas till erforderligt belopp, började fullmäktige
redan år 1789 utgiva kreditsedlar, vilka till en början förskrevos emot 3 % ränta, men
snart utställdes utan ränta. På grund av Kungl. Maj:ts alltjämt stegrade behov öka -

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

des sedelmassan undan för undan. År 1799 uppgingo kreditsedlarna till den stora
summan av 16 millioner riksdaler och agiot å desamma hade stigit till 50 %. Efter
det att inlösen av sedlarna till 2/8-delar av nominella värdet genom riksbankens försorg
börjats år 1803, nedgick beloppet, men var ännu vid 1814 års slut 81/2 millioner
riksdaler. Omkring 1820 ansåg man, att dessa sedlar såsom faktiskt gångbart mynt
till bestämd kurs varken borde ökas eller minskas. Småningom upphörde utgivandet
av dylika och inlösen av de utelöpande sedlarna skedde fortfarande genom riksbanken.

Samtidigt med sedelutgivningen började riksgäldskontoret mottaga depositioner
emot reverser, löpande med 3 % ränta. Vidare beslöts vid 1792 års riksdag öppnande
av diskonter in q srörelse med riksgäldssedlar. Detta skulle ske genom att inrätta en
riksgäldsdiskont, vari skulle intagas enskilda personer. Av kapitalet skulle riksgäldskontoret
tillskjuta 4/5-delar och aktieägarna y5-del. 1 styrelsen skulle sitta 4 fullmäktige
och 2 av aktieägarna. Diskontens inlåning skedde till en början mot reverser,
men sedermera mottogs penningar även på upp- och avskrivning. Diskontverket upplöstes
år 1806. _ .

Riksgäldskontoret hade således i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet
verklig bankrörelse likasom riksbanken. Hemliga utskottet yttrade också den 22 maj
1800 att »nästan hela rikets penningrörelse har från banken blivit flyttad till riksgäldskontoret
med den märkliga skillnad, att bankens sedlar icke på långt när varit
utelöpande till en sådan summa som kreditsedlarna».

Under sina bekymmer för anskaffande av växlar grepo fullmäktige till den utvägen
att utgiva egna växlar i utbyte emot affärsväxlar, s. k. växelbyte, och år 1799
företogo sig fullmäktige till och med att med Kungl. Maj:ts samtycke uppköpa varor
emot riksgäldssedlar för att sedan sälja dessa emot utländska växlar. Man började
med att uppköpa stångjärn på Fastingsmarknad, fortsatte med inköp av manufakturjärn
och stål och slutade med att inköpa en last kaffebönor i Göteborg för att säljas
till Italien. (Kaffe var då förbjudet att användas inom riket.) Dessa handelsaffärer
medförde stor förlust, vårföre statsrevisorerna klandrade åtgärden, och hemliga utskottet
förbjöd handel med varor och förklarade växelbyte ej böra ifrågakomma, om det ej
vore alldeles nödvändigt.

En betydlig ökning i sina göromål erhöll riksgäldskontoret, då det år 1792 måste
övertaga geni ralassistanskontorets rörelse. Denna bestod av utlåning mot pant av
guld, silver och lösören, således fullständig pantlånerörelse, och även i någon mån
utlämnande av manufakturlån. Kontoret organiserades 1803 såsom én avdelning av
riksgäldskontoret med tre kommissarier under fullmäktiges inseende. Vid flera tillfällen
var fråga om kontorets indragning, men först 1832 övertogs assistansen av
enskild entreprenör.

De medel, riksgäldskontoret hade att röra sig med, frånsett lånemedlen, voro
desamma, som förut varit anvisade riksgäldsdirektionen.

Den allmänna villervallan i affärerna under Sveriges krig 1808—1809 samtidigt
med krigen på kontinenten föranledde fullmäktige att inställa alla utländska
likvider år 1808, varefter 1812 vidtogs den åtgärden, att avskriva 2/8 av de flesta utländska
lånen.

Avslutningen av denna period av riksgäldskontorets historia skedde genom den

Bankoutskott,ds utlåtande Nr 45.

på gruvd av kronprinsen Carl Johans mellankomst möjliggjorda betalningen av rikets
utländska skuld, som då uppgick till något över 4 millioner riksdaler specie.

Att riksgäldskontorets verksamhet vid denna tid hade en betydande omfattning,
framgår därav, att kontoret år 1810 organiserades med fem kommissarier, vilka utgjorde
en understyrelse med befogenhet att verkställa bestämda utbetalningar utan
fullmäktiges hörande. Vid sidan därav stod generalassistanskontoret med sina tre
kommissarier och en talrik tjänstepersonal.

Under Carl XIV Johans regering och ända till mitten av 1850-talet var statsskulden
obetydlig. De utelöpande kreditsedlarna inlöstes småningom av riksbanken.
Den återstående skulden för 1808 års krigskostnader hade likaledes betalats av riksbanken,
vars förskott småningom amorterades med riksgäldskontorets medel genom
årliga annuiteter till år 1873. Riksgäldskontorets räntebärande skuld inskränkte sig i
övrigt under ifrågavarande period till belopp av en eller annan million, stundom några
hundra tusen riksdaler, vilka skulder, upptagna för utlåning eller ersättning av uttagningar
å kreditiven, sedermera täcktes av inflytande statsinkomster.

Riksgäldskontorets verksamhet för det ändamål, vilket från början varit kontoret
anvisat såsom dess egentliga uppgift, var sålunda under hela denna långa period ganska
obetydlig. Däremot fick kontoret mycket annat att bestyra.

Från äldre tid kvarstod skötseln av generalassistansen vilken krävde betydligtarbete
såväl av fullmäktige som av en talrik tjänstepersonal; vilket såsom nämnts fortsatte
till år 1832. Vidare fick riksgäldskontoret det besvärliga uppdraget att utreda
Göta kanals, Göteborgs och Malmö diskontverks affärer. Denna utredning pågick
under 30 års tid 1818—1848. Diskonterna hade åren 1818—29 att bevaka fordringar
i ej mindre än 500 konkurser. Sedan ett nummerlotteri inrättats år 1772 efter av
Kungl. Maj.t utfärdad instruktion, enligt vilken inkomsten skulle tillfalla staten, blevo
lotteriets tillgångar år 1810 överlämnade till riksgäldskontoret, som i stället hade att
tillhandahålla lotteriet nödiga medel, till dess 1840—41 års riksdag beslöt dess indragning.

Från år 1823 fick kontoret en väsentlig ökad befattning med statsutgifterna.
Vid den tiden började riksdagen att i stor omfattning utlämna lån Ull en mängd olika
ändamål, såsom till städer efter inträffade eldsvådor, till kanaler, till vattenavledningsföretag,
till strömrensningar, till väg- och broanläggning, till hamnars förbättring, till
fabrikers inrättande m. m. Alla dessa lån skulle handhavas av riksgäldskontoret, som
hade att, i den mån tillgängliga medel ej försloge, upplåna pengar emot 5 procents
ränta för medel mot uppsägning och 3 procents ränta för medel att betalas vid anfordran.
På samma sätt hade kontoret att gå tillväga för bestridande av utgifter för
de många av riksdagen anvisade kreditiven, det s. k. lilla kreditivet från 1812, det
s. k. stora kreditivet från 1835, spannmålskreditivet från 1818, konvojkommissariatets
kreditiv 1818—1828, ullkreditivet 1832—1864, kreditivet för arméns ackordsamorteringsfond
1835—1859, kolerakreditivet 1835—1836 m. fl.

År 1830 beslöto riksens ständer, att riksgäldskontoret skulle upptaga ett 4-procents-lån
i silver å 2 millioner riksdaler specie till utlåning åt fastighetsägare till s/5-delar av fastighetsvärdet; rörelsen började 1835, men erhöll ingen omfattning. Sedermera
beslöts, att rikgäldskontoret skulle förmedla lån åt hypoteksföreningarna, men
saken förföll, emedan dessa hjälpte sig själva.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 käft. [Nr 45.)

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Ungefär samtidigt började riksdagen på riksgäldskontoret anvisa anslag för tillfälliga
ändamål och från början på 1840-talet fick kontoret åliggandet att utbetala
anslagen för hela den extra-ordinarie statsregleringen.

De medel, som krävdes för alla dessa utbetalningar, erhöllos till en del från
Kung]. Maj:t, men huvudsakligen genom kontorets egna inkomster. De förnämsta av
dess voro allmänna bevillning en och banko vinsten; bland övriga märkas avgifter för
spelkorts■ och tidningsstämplingen, för vilken ett särskilt kontor var inrättat i riksgäldskontorets
hus. Kontoret hade också att emottaga överskott å statsregleringen
samt besparingar å anslagen emot skyldighet att ersätta uppkomna brister.

År 1823 beslöt riksdagen, att årliga behållningen av tullmedlen skulle avlämnas
från tullverket till riksgäldskontoret, men Kungl.Maj:t förklarade sig icke medgiva
detta, »såsom en i dess administrativa myndighet ingripande och för övrigt till onödig
omgång ledande åtgärd». Betecknande för uppfattningen inom riksdagen är, att statsutskottet
år 1840 ansåg önskvärt, att alla statsinkomster inginge till riksgäldskontoret,
men att tillsvidare riksgäldskontoret skulle mottaga flertalet av bevillningama, nämligen
tull, saluaccis, postmedel och brännvinsbränningsavgiften, varefter till statskontoretskulle
levereras det beräknade beloppet.

Uppbörden av bevillingen från länsstyrelserna föranledde givetvis betydligt
arbete med granskning av restantieförslag och redogörelser för uppbörden, varvid
kommissarierna enligt riksdagens erinran ålades särskild kontroll över att gåvo-,
testamente- och arvsbevillingen riktigt inflöte till riksgäldskontoret.

Slutligen må nämnas, att kontoret från 1835 fick hand om JRiksens Ständers
hus och från 1840 uppdrag att upphandla papper, vårda inventarier m. m. för riksdagens
räkning, varvid bestämdes, att eu av kommissarierna skulle bo i riksdagens
hus och ha tillsyn därå.

Året 1855 börjar med järnvägslånen en ny period i riksgäldskontorets historia,
varunder dess lånerörelse alltjämt ökas, under det att verksamheten i övrigt inskränkes.

Vid 1854 års slut uppgick statens räntebärande skuld endast till 3,974,676 rdr
banko, varav till riksbanken 2,640,000 rdr och 996,625 rdr mot obligationer, utställda
på grund av nyss företagna krigsrustningen.

Under nämnda år beslöto ständerna upplägga ett inhemskt lån för järnvägsanläggningar
mot fonderade statsobligationer, löpande med högst 4% ränta, ouppsägbara
från innehavarens sida men med rätt till sex månaders uppsägning från riksgäldskontorets
sida, Detta lån misslyckades fullständigt, men sedermera följde en
lång rad statslån, till största delen upptagna i utlandet. Åren 1855—1875 voro
säkerligen de besvärligaste i riksgäldskontorets historia, då kontoret vid sidan av sitt
åliggande att uppbära allmänna bevillningen och bestrida utgifterna å den extraordinarie
statsregleringen samt andra äldre åligganden, fick det svåra uppdraget att
anskaffa medel för de i stor skala pågående järnvägsbyggnaderna.

Nya lån upptogos i utlandet åren 1858, 1860, 1864, 1866, 1868 och 1875 och
inom Sverige 1858 (för näringarnas understöd) 1861, 1870, 1872. Den fonderade
skulden växte successivt och uppgick vid 1875 års slut till 136 millioner kronor.
Tillfälliga lån upptogos då och då; de utgjorde vid samma tid 4 millioner.

Konjunkturerna för låns upptagande i utlandet vore ganska ogynnsamma. Fullmäktige
ansågo sig nödsakade att själva eller genom ombud i utlandet underhandla

Bankoutskottets utlåtande AV 45.

med utländska bankirer. För ändamålet företogo vissa av fullmäktige vid olika tillfällen
resor till utlandet. Sålunda gjorde presidenten F. Åkerman år 1857 en resa
till Tyskland och 1865 till Tyskland, Paris och London, riksarkivarien J. J. Nord
ström 1864 likaledes till Tyskland, Paris och London, majoren M. C. Wolffelt 1866
till Tyskland, greve Henning Hamilton 1866 till Paris, Prassel och Tyskland.

Indragningen av i utlandet upplånade medel skedde genom försäljning av växlar,
tidtals nästan varje vecka, åt de bankirer, som lämnat lånen. För betalning av
annuiteter å lånen anskaffades valutor genom inköp av växlar hos svenska affärsmän.
Då sådana köp och försäljningar av växlar ständigt måste förekomma och fordrade
omedelbar handläggning, beslöt 1856—57 års riksdag att tvenne av fullmäktige skulle
såsom deputerade ombesörja dessa utländska likvider. Något annat uppdrag tillkom
icke de deputerade såsom sådana.

Kontorets inkomster voro nu desamma som under föregående tid, utom att
kontoret från år 1860 hade att mottaga vinsten å statens järnvägars trafik.

Beträffande riksgäldskontorets verksamhet i övrigt under denna tid fortsattes
utlåningen efter beslut i varje fall av riksdagen.

Antalet utlämnade lån utgjorde vid 1854 års slut 144 till ett sammanlagt
belopp av något över 2 millioner rdr banko. Utlåningen ökades under närmaste
tiden, så att t. ex. lånens antal vid 1867 års slut enligt statsrevisorernas berättelse
stigit till 254, under det att samtidigt lånesumman ökats, till väsentlig del på grund
av lån till enskilda järnvägar, till närmare 20,800,000 rdr riksmynt, Vid i875 års
slut hade lånens antal nedgått till 07, men lånesumman ökats till över 24 millioner
kronor riksmynt.

Jämte denna utlåning hade riksgäldskontoret att förränta de medel, som, stundom
till avsevärda belopp, funnos tillfälligt disponibla, vilket skedde dels genom övertagande
av obligationer från hypoteksföreningar, dels genom direkt utlåning på kort tid.

År 1874 inträdde en betydlig inskränkning i riksgäldskontorets verksamhet. Sedan
från och med 1869 en del av den extra statsregleringen överflyttats från riksgäldskontoret
till statskontoret, blev denna från och med år 1874 i sin helhet överflyttad
till nämnda ämbetsverk. Samtidigt upphörde riksgäldskontorets befattning med
allmänna bevillningen och en del andra mindre inkomsttitlar. Även befriades kontoret
från lånen till sjösänkningar och vattenavtappningar. Riksbankens vinst skulle
dock fortfarande ingå till riksgäldskontoret och den bestämmelsen bibehölls, att brister
i förslagsanslagen skulle ersättas av riksgäldskontoret, som å andra sidan ägde att
mottaga överskott å statsverkets inkomster. Även dessa stadganden upphävdes år 1877.
Sedermera har riksgäldskontoret fått från statskontoret uppbära vad som erfordrats
till riksdagskostnader, annuiteter och räntor.

Sedan genom dessa åtgärder riksgäldskontorets göromål i betydlig grad minskats,
indrogos två av de tre kommissarie befattningarna år 1875 och det följande året blev
även den återstående indragen.

Efter år 1877 har riksgäldskontoret icke fått något nytt verksamhetsområde av
betydenhet sig anvisat. Det må endast erinras, att kontoret under längre tid haft att
förvalta åtskilliga utlåningsfonder, såsom järnvägshypoteksfonden 1879 —1893, odlingslånefonden
från 1886- vartill senare kommit torvindustrilånefonden, rederilånefonden,
fonden för lån till Svenska ostasiatiska kompaniet, egnahemslånefonden, fiskerilåne -

Bankoutskottets utlåtande Nr do.

fonden, Norrländska nyodlingsfonden, jordförmedlingsfonden och Trollhättans egnahemslånefond.
Vidare har kontoret fått skyldigheten att i deposition mot certifikat mottaga
och förvara enskilda personer tillhöriga obligationer av svenska statslån. På grund
av den år 1911 beslutade budgetsreformen överflyttades emellertid år 1912 de ovannämnda
fondema till statskontoret varefter den under en tidigare period så omfattande
utlåningsrörelsen inskränkts till järnvägslånen samt ett antal från äldre tid kvarstående
byggnadslån. Samtidigt upphörde riksgäldskontorets befatttning med köpeskillingarna
från mindre kronolägenheter.

Riksgäldskontorets verksamhet har under senare tider blivit alltmera begränsad
till det område, som från början var avsett att utgöra dess huvuduppgift, nämligen
upptagande av statslån för av riksdagen beslutade utgifter samt förvaltningen av dessa
lån jämte vad därmed står i sammanhang. Härtill har dock efter 1867 kommit eu
mängd åligganden beträffande riksdagens ekonomi och för riksdagen anställd personal.

Upplåningen har skett i alltjämt växande skala. Sedan de äldre lånen konverterats
genom 1880 års lån å omkring 120 millioner kronor, har kontoret upplagt
nya lån åren 1886, 1887, 1S88, 1890, 1894, 1899, 1900, 1904, 19«»6, 1907, 1908,
1911, 1913,1914, varav endast 1887 och 1914 års lån kunna anses såsom inhemska.

Det är givet, att arbetet med statsskuldens förvaltning ökats i mycket betydande
grad genom de nya lånen, särskilt som obligationerna äro ställda på låga valörer,
men å andra sidan hava förändringar inträtt i fråga om förfarandet vid låneavtalens
avslutande, lånemedlens indragning m. m., vilka frigjort kontoret från
förvaltningsåtgärder, som kontoret tidigare måst självt ombesörja, och därigenom i
väsentlig grad minskat det arbete, som tillkommit fullmäktige själva, särskilt deras
deputerade,

Under det att, beträffande de utländska lånen, fullmäktige i äldre tider måste
vid låneunderhandlingar sätta sig i direkt förbindelse med utländska bankirer, ha åtminstone
under de sista tjugufem åren de svenska statslånen förmedlats genom svenska
bankinstitut.

Även indragning av dylika lånemedel och den i sammanhang därmed stående
förräntningen i utlandet av lånemedel har numera blivit ordnad på ett annat sätt än
förr. Indragning av medel skedde tidigare genom försäljning av växlar på långivarne
eller överlåtande av tillgodohavanden till olika bankinrättningar inom landet efter
kurser, varom överenskommelse träffades. Angående lånemedels tillfälliga förräntning
i utlandet gjordes stundom avtal i sammanhang med lånekontraktet, men eljest träffade
fullmäktige efter infordrande av anbud uppgörelser med olika banker och bankirer
i Tyskland. Denna del av statsskuldförvaltningen skötes numera av riksbanken.
Såväl indragningen av lånemedel som placeringen av lånemedel i utlandet, till dess
de behöva överflyttas till Sverige, sker genom riksbankens försorg, försåvitt icke överenskommelse
om viss placering skett vid lånets avslutande. På sista tiden har förräntning
i utlandet skett dels genom utlåning på kort förfallotid, dels genom inköp
av statskammarväxlar, dels genom uppköp av utländska affär sväxlar.

Likaledes har riksbanken åtagit sig att ombesörja alla kontorets utländska likvider,
under det att anskaffande av valutor för annuiteterna å dessa lån tidigare skedde
genom inköp av växlar och sedan 1870-talet genom uppgörelser med dels riksbanken,
dels enskilda bankinrättningar. För de under 1914 och 1915 upptagna inhemska lå -

Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

nen ha riksbanken och övriga i lånekonsortiet deltagande bankerna åtagit sig det
mesta arbetet. Även vid sista emissionen, som icke övertagits i fast rakning, hava
de åtagit sig uppbörden av de tecknade beloppen, uppgörande av avrilkningar med
tecknarna och redovisning.

På grund av anvisningen i riksgäldskontorets reglemente att hålla dessa behållningar
allmänna rörelsen tillhanda och göra dem räntebärande, har kontoret sedan
gammalt utlånat tillfälligt tillgängliga medel till enskilda banker och även enskilda
personer. Denna utlåningsrörelse har emellertid nu helt och hållet upphört. Anmärkningar
däremot hava gjorts av statsrevisorerna vid åtskilliga tillfällen. Redan 1849
års revisorer klagade över, att riksgäldskontoret motverkade riksbankens åtgärder i
avseende å utlåningen. Samma anmärkning gjordes av 1860 års revisorer, som begärde,
att dessa medel skulle insättas i riksbanken. Detta yrkande upprepades av
statsrevisorerna åren 1874 och 1878. Sedermera hava framställningar i liknande syfte
gjorts från riksbankens sida och dylik utlåning har på grund därav icke på många
år förekommit, varigenom en förenkling i kontorets förvaltning vunnits.»

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Bilaga med tilläggsbilagor 1, 2 och 3.

Till riksdagens bankoutskott.

I skrivelse av den 14 mars 1916 har bankoutskottet anhållit, att
fullmäktige ville verkställa utredning, huruvida och i vad mån en omläggning
av arbetet inom riksgäldskontoret lämpligen borde äga rum,
samt därefter till utskottet inkomma med yttrande och förslag i ämnet;
och har utskottet därvid uttalat, att ifrågavarande utredning borde av
fullmäktige verkställas efter samråd med kungl. statskontoret och fullmäktige
i riksbanken.

Sedan med anledning därav fullmäktige anmodat statskontoret
och fullmäktige i riksbanken att utse vardera en representant att deltaga
i ifrågavarande utredning, hava utsetts av statskontoret t. f.
statskommissarie!! K. Beckman och av fullmäktige i riksbanken bankofullmäktigen
V. Moll; och hava dessa i första hand samarbetat med
en inom riksgäldsfullmäktige utsedd delegation.

Bankoutskottets anhållan om nu ifrågavarande utredning har
ursprungligen föranletts av fullmäktiges skrivelse till utskottet av den
2 december 1915, däri fullmäktige av anförda skäl förklarat sig anse
viss förändring erforderlig beträffande förste deputeradens ställning i
riksgäldskontoret och i sammanhang därmed hemställt om höjning av
det särskilda arvodet till denne. Vid denna fullmäktiges skrivelse fanns
fogad en av dåvarande riksgäldsfullmäktigen G. F. Östberg avgiven
reservation. I

I sin ovanberörda skrivelse har utskottet såsom skäl för sin begäran
om ifrågavarande utredning i huvudsak anfört följande.

Bankoutskottets

skrivelse av
den 14 mars
1916.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Omläggni ng
av riksgäldskontor
et $ bokföring.

visningssätt att anse endast såsom ett övergångsstadium, som komme
att upphöra i och med det att en fullständig omläggning av huvudbokens
uppställning kunnat verkställas. Ett förslag till sådan omläggning hade
ock i slutet av år 1915 utarbetats inom riksgäldskontoret; och hade
avsikten varit att tillämpa detta redan vid uppläggandet av 1916 års
huvudbok. Fullmäktige hade emellertid vid övervägande av denna
fråga kommit till den uppfattningen, att densamma icke borde avgöras
för sig, utan att i samband därmed borde till prövning upptagas frågan
om ändring av riksgäldskontorets bokföring i dess helhet. Fullmäktige
hade jämväl i sådant syfte redan gjort framställning hos den s. k.
bokföringskommittén med begäran om förslag i ämnet från kommittén.
På grund härav hade utskottet ansett sannolikt, att en omläggning av
riksgäldskontorets bokföring komme att genomföras inom en nära framtid;
och torde, enligt utskottets mening, i samband därmed riksgäldskontorets
kassarörelse möjligen komma att i huvudsak överflyttas till
riksbanken. Det hade jämväl synts utskottet antagligt, att arbetet
inom kontoret med inlösen av kuponger efter denna överflyttning komme
att utföras av riksbanken.

Beträffande riksgäldskontorets transaktioner med utlandet framhöll
utskottet, att en icke obetydlig del av dessa redan för närvarande förmedlades
av riksbanken; och det hade därför sjnts utskottet vara skäl
att undersöka, huruvida icke till fördel för såväl riksgäldskontoret som
riksbanken det förra verkets samtliga utländska affärer skulle kunna
överflyttas på det senare.

Utskottet anförde slutligen, att i herr Östbergs förenämnda reservation
berörts även åtskilliga andra omständigheter, vilka synts utskottet
vara av beskaffenhet att vid en dylik undersökning jämväl böra tagas
under omprövning, och att därvid torde böra tillses, huruvida icke
även andra områden av riksgäldskontorets verksamhet lämpligen skulle
kunna begränsas genom vissa göromåls överflyttning till riksbanken
eller andra verk.

Med anledning av fullmäktiges ovan omförmälda framställning
till bokföringskommittén har kommittén, sedan Kungl. Maj:t i januari
1916 förklarat hinder icke möta för kommittén att verkställa det
begärda arbetet, uppdragit åt sin sekreterare, statskommissarien Chr.
L. Tenow att upprätta förslag till bokföringsformulär för riksgäldskontorets
medelsförvaltning.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Sedan statskommissarien Tenow fullgjort det honom meddelade
uppdraget, hava kommitterade, med uttalande att de efter granskning
av det uppgjorda förshiget funnit detsamma vara ändamålsenligt och
med statsbokföringsreformens allmänna principer överensstämmande,
till fullmäktige överlämnat en här bilagd skrivelse i ämnet av den 7
november 1916, åtföljd av utav Tenow uppgjorda räkenskapsformulär
ävensom en till dem hörande, här jämväl bilagd promemoria. (Bil. 1 och 2.)

I sin skrivelse hava kommitterade bland annat framhållit, att
den förändring av riksgäldskontorets ställning till statsverket, som
blivit en följd av den år 1911 beslutade budgetreformen, syntes påkalla,
att det bokföringssystem, som under de senare åren blivit genomfört
för ett flertal statsmedelsförvaltande ämbetsverk och myndigheter
och vilket skulle successivt genomföras för övriga ämbetsverk och
myndigheter, jämväl tillämpades för riksgäldskontoret; och redogöra
kommitterade vidare för de allmänna principer, som ligga till grund
för statsbokföringsreformen.

I ovan omförmälda promemoria lämnas först en allmän översikt
över det hittillsvarande bokföringssystemet i riksgäldskontoret och det
sätt, varpå dess kassarörelse varit ordnad; och framlägges därefter ett
detaljerat förslag till räkenskapsväsendets omläggning.

Enligt detta förslag skulle, bland annat, riksgäldskontorets kassa
i den gamla bemärkelsen försvinna och kassarörelsen i stället läggas
omedelbart å giroräkningarna — riksgäldskontorets och statsverkets —
med noggrant särskiljande av de medel, som tillhörde den ena eller
den andra. I riksgäldskontoret skulle då komma att finnas endast en
mindre handkassa, att betrakta såsom ett kassören lämnat förskott till
bestridande av smärre utgifter, vilka icke lämpligen kunde var för sig
av riksgäldskontoret anvisas å giroräkningarna. Storleken av detta
förskott, som borde bestämmas av fullmäktige, vore givetvis beroende
på storleken av det belopp, utöver vilket betalningar enligt fullmäktiges
bestämmande skulle verkställas medelst check. — Kassören skulle,
såsom förut, hava att på grund av fullmäktiges anordningar verkställa
riksgäldskontoret åliggande utbetalningar, ehuru med å giroräkningarna
dragna checkar, samt att emottaga och såsom inbetalningar bokföra
de belopp, som inreverserades genom insättning därstädes.

Kommitterade hava sålunda icke förutsatt annat, än att riksgäldskontorets
kassarörelse, om än i förändrat skick, skulle i riksgäldskontoret
bibehållas; och hava kommitterade ej heller ifrågasatt, att inlösen
av kuponger skulle från kontoret borttagas.

Mot det av kommitterade avgivna förslaget till omläggning av

Riksgäldskontorets

kassarör el ie.

4 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

riksgäldskontorets bokföring hava fullmäktige för sin del ur principiella
synpunkter icke haft något att erinra; och hava fullmäktige, som icke
ansett förslaget stå i det samband med omorganisationsfrågan, att det
icke kunde, oberoende av denna, genomföras, beslutat, att omläggningen
skall äga rum från och med ingången av innevarande år. Härvid hava,
efter samråd med den av statskontoret utsedde delegeraden, kommitterades
formulär till primärräkenskaperna — utgifts- och inkomstjournaler
samt utgifts- och inkomstböcker — utan vidare tagits till efterrättelse,
varemot befunnits, att någon ändring bör äga rum beträffande
vissa konti i förslaget till riksgäldskontorets huvudbok i syfte att bringa
denna i möjligast nära överensstämmelse med rikshuvudboken; och
kommer detta att verkställas under årets lopp. Ett par detaljer i förslaget,
bland annat upphörandet av likvidations- och amortissementsfonden,
vilken efter omläggningen utan olägenhet torde kunna försvinna,
kräva emellertid, för att kunna genomföras, riksdagens godkännande;
och komma fullmäktige i fråga om de ändringar i riksgäldskontorets
reglemente, som för ändamålet erfordras, att längre fram under riksdagen
till utskottet inkomma med förslag.

Fullmäktige vilja här framhålla, att fullmäktige visserligen ansett
önskligt att uppskjuta räkenskapsomläggningens genomförande, till dess
omorganisationsfrågan blivit av riksdagen slutligen avgjord, men att
fullmäktige funnit mycket vägande skäl tala mot ett sådant uppskov.
I detta avseende vilja fullmäktige främst nämna det trängande behovet
av ett förenklat bokföringssätt samt vikten av att erhålla en snabb
och exakt budgetredovisning, vilket under förutvarande förhållanden
svårligen kunde åstadkommas. Härtill kommer, vad redan här ovan
berörts, kravet på möjligast nära överensstämmelse mellan uppställningen
av riksgäldskontorets huvudbok och rikshuvudboken, i vilket
avseende redan 1915 års statsrevisorer uttalat sina önskningar. Slutligen
har från statskontorets sida framförts önskvärdheten av omläggningens
genomförande från den tidpunkt, som nu skett.

Såsom ovan nämnts, utgå kommitterade från att riksgäldskontoret
skall komma att behålla sin kassarörelse, ehuru med viss omläggning
av densamma, innebärande en överflyttning av den huvudsakliga rörelsen
till förenämnda giroräkningar. I detta sammanhang anse sig fullmäktige
böra omförmäla, att den av kommitterade som en följd därav
föreslagna utsträckta användningen av checkar redan under senare
delen av år 1916 kommit i bruk, samt att den från och med 1917 års
ingång till kassören såsom förskott lämnade handkassan bestämts skola

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45. 5

iippgå till under vissa tider av året högst 25,000 kronor, eljest till
högst 10,000 kronor.

Enligt de bokföringsprinciper, som med innevarande år börjat
tillämpas i riksgäld skontoret, är bokföringen icke såsom förut endast
delvis utan i sin helhet baserad på kassabokföring. Denna skall icke
blott giva en bild av riksgäldskontorets hela rörelse utan även utgöra
grundvalen för den riksgäldskontoret åliggande budgetredovisningen.
I ännu högre grad än förut står numera kassarörelsen i organiskt
samband med riksgäldskontorets verksamhet i dess helhet. Kassarörelsens
frånskiljande skulle äventyra den överensstämmelse med statskontorets
bokföring, som med det nya systemet åsyftats. Ej heller skulle
den kamerala avdelningen i riksgäldskontoret kunna undgå en, snart
sagt, fullständig desorganisation. Såväl arbetsordningen som arbetsfördelningen
å avdelningen stå nämligen i intimt sammanhang med kassarörelsen.
Härtill kommer, att ett införlivande av ett huvudsakligen förvaltande
verks kassarörelse med ett annat, för affärsverksamhet speciellt
inrättat verk icke lärer kunna äga rum under annan förutsättning, än
att allt fortfarande särskild bokföring och särskild redovisning av det
förvaltande verkets medel äger rum. Den riksgäldskontoret åliggande
budgetredovisningen, vars tillfredsställande ordnande utgör ett av
huvudsyftena med räkenskapsreformen, skulle, efter en överföring av
riksgäldskontorets kassarörelse till riksbanken, fullgöras av banken.
Riksbanken skulle i och med ditflyttandet av riksgäldskontorets
budgetredovisning nödgas övertaga eu verksamhetsgren, som nu icke
tillkommer densamma och för vilken den saknar organ. Det synes
fullmäktige, som om varken den besparing av arbete och kostnader eller
ännu mindre den enhetlighet i förvaltningsformerna, som av utskottet
torde hava åsyftats med den berörda överflyttningen, i något hänseende
skulle komma att vinnas. Fullmäktige befara tvärtom, att, om en sådan
överflyttning under nuvarande förhållanden överhuvud låter sig verkställas,
den i varje fall komme att medföra splittring och ökat arbete.

På grund av vad sålunda anförts anse fullmäktige, att riksgäldskontorets
kassarörelse, om än på visst sätt omlagd, bör därstädes
bibehållas; och hava fullmäktige i det följande utgått ifrån att så
kommer att ske.

Inlösen av obligationer och kuponger torde icke stå i sådant organiskt
samband med kassarörelsen, att denna verksamhet icke skulle
kunna därifrån avskiljas. Skall en överflyttning till riksbanken av
denna inlösen komma i fråga, synes dock, enligt fullmäktiges mening,

Inlösen av
obligationer
och kuponger.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

RiksgäldsJcontorets

transaktioner
med utlandet.

någon verklig fördel, antingen av ekonomisk eller annan art, böra vara
därmed förenad, men kunna fullmäktige icke finna detta vara fallet.

Uppmärksamheten bör här fästas å det förhållandet, att inlösta
obligationer och kuponger måste — vare sig inlösen ägt rum i riksgäldskontoret
eller annorstädes — underkastas en efterbehandling,
bestående i sortering, kontrollgranskning, bokföring med mera, vilket
arbete är mycket omständligt och kräver såväl avsevärt utrymme som
särskild personal.

Även om inlösen ägde rum i riksbanken, måste av skäl, som torde
framgå av vad fullmäktige här ovan anfört och av vad bankofullmäktigen
Y. Moll i sitt vid denna skrivelse fogade yttrande framhåller, riksgäldskontoret
ombesörja nämnda efterarbete och för detta ändamål nödgas
hålla i det närmaste lika stor personal som nu. Den redovisning mellan
de båda verken av inlösta obligationer och kuponger, som bleve nödvändig,
skulle därtill enligt fullmäktiges uppfattning snarare medföra
omgång än förenkling. Därjämte bör i detta sammanhang beaktas,
att, då fullmäktige förutsätta, att kassarörelsen bibehålies i riksgäldskontoret,
därav följer, att en kassör fortfarande kräves därstädes. Dennes
arbetskraft skulle emellertid icke komma att i tillbörlig utsträckning
utnyttjas, om kassarörelsen bleve inskränkt genom frånskiljande av
arbetet med inlösen av obligationer och kuponger.

Några fördelar ur annan än besparingssynpunkt torde ej heller
kunna anses uppkomma genom en överflyttning av obligations- och
kuponginlösen. Tvärtom kan man antaga, att avsevärda olägenheter
för riksgäldskontoret skulle vara därmed förenade. I detta avseende
vilja fullmäktige särskilt framhålla, att, då fullmäktige alltmera strävat
att vid utgivande av inhemska lån söka få till stånd teckningar av
allmänheten direkt i riksgäldskontoret, denna strävan underlättas av
den kontakt med allmänheten, som en fortsatt kassarörelse och kuponginlösen
i riksgäldskontoret medför.

På grund av vad nu anförts anse sig fullmäktige böra avstyrka
en överflyttning till riksbanken ej blott av, såsom förut nämnts, kassarörelsen
i dess helhet utan även av obligations- och kuponginlösen;
och vilja fullmäktige till stöd för denna sin uppfattning ytterligare
hänvisa till vad bankofullmäktigen Y. Moll i sitt förenämnda yttrande
anfört.

Vad därefter beträffar riksgäldskontorets transaktioner med utlandet
liar utskottet framhållit, att en icke obetydlig del av dessa redan för
närvarande förmedlades genom riksbanken, och att det därför syntes

Bilagor till Banlcoutskottets utlåtande Nr 45. 7

utskottet vara skal att undersöka, huruvida icke riksgäldskontorets
samtliga utländska affärer lämpligen skulle kunna överflyttas på riksbanken.

Vidkommande den omfattning, vari riksbanken för närvarande förmedlar
riksgäldskontorets utrikes affärer, vilja fullmäktige erinra därom,
att samtliga riksgäldskontorets likvider i utlandet, vilka så gott som
uteslutande utgöras av tillhandahållande av förskott åt såsom inlösningsställen
för de svenska statslånen tjänstgörande banker, verkställas genom
riksbanken efter skriftligt uppdrag från riksgäldskontoret i varje särskilt
fall. Vidare plägar riksbanken för riksgäldskontorets räkning förvalta
riksgäldskontoret tillhöriga utländska värdepapper, inkassera därå förfallande
räntor och kapitalbelopp samt, då så ifrågakommer, verkställa
utbyte av förfallande värdepapper mot nya sådana. Indragning av
valuta för i utlandet upptagna statslån har ock på senare tider plägat
ske genom riksbanken. Däremot bokföras och redovisas förskotten till
de utländska bankerna uteslutande i riksgäldskontoret.

En utvidgning av riksbankens befattning med de utländska
affärerna skulle näppeligen kunna ske annorledes än genom överflyttande
till riksbanken av korrespondensen rörande dessa affärer. En oundgänglig
följd härav bleve emellertid överflyttandet av avräkningen med
de utländska inlösningsställena, för vilken korrespondensen ligger till
grund. Denna avräkning kan åter icke skiljas från redovisningen av
annuitetsanslagen för statslånen. Att verkställa en del av bokföringen
i riksbanken och en annan på samma korrespondens sig grundande
bokföring i riksgäldskontoret kan uppenbarligen icke förordas såsom
ändamålsenligt. Den ifrågasatta anordningen torde i övrigt förutsätta
överflyttandet av icke blott obligations- och kuponginlösningen utan
även av hela redovisningen av inlösta obligationer och kuponger och vad
därmed sammanhänger. Då, såsom ovan uttalats, fullmäktige anse sig
höra avstyrka riksbankens övertagande av kuponginlösningen, måste
fullmäktige redan på denna grund och oavsett övriga skäl avstyrka
jämväl en utvidgning av riksbankens nuvarande befattning med riksgäldskontorets
utrikes affärer genom överflyttande till riksbanken av
riksgäldskontorets utländska korrespondens. I

I sin skrivelse angående ifrågavarande utredning har utskottet
vidare uttalat, att det vid densamma jämväl torde böra tillses, huruvida
icke även andra områden av riksgäldskontorets verksamhet lämpligen

Riksgäldskontorets

verksamhetsområden
i
övrigt.

Statsskuld■
boken.

8 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

skalle kunna begränsas genom vissa göromål överflyttning till riksbanken
eller andra verk.

Ett av de områden, beträffande vilket en överflyttning till riksbanken
ifrågasatts, är arbetet med statsskuldboken och vad därmed äger
sammanhang. I sin förut omtalade reservation har herr Östberg förklarat
sig anse denna riksgäldskontorets verksamhetsgren särskilt lämpa
sig att övertagas av riksbankens kontor för öppna deposita, vilket
just vore inrättat för sådana angelägenheter.

Ifrågavarande verksamhetsgren har på en mycket kort tid haft
en förhållandevis storartad utveckling, såsom fullmäktige haft tillfälle
att för utskottet framhålla senast i sin till innevarande riksdag avgivna
berättelse. Då antalet inskrivna poster den 16 december 1914 utgjorde
endast 124 med ett belopp av 6,917,625 kronor, hava intill denna dag
verkställts sammanlagt 3,106 inskrivningar. Sedan en del uttag av
inskrivna obligationer ägt rum, kvarstå inskrivningar å tillsammans
92,218,819 kronor 33 öre. Denna riksgäldskontorets verksamhetsgren
är ''sålunda redan nu mycket omfattande och kräver ett betydande
arbete. Antalet inskrivningar ökas snabbt; och allt talar för, att denna
tillväxt konnner att fortfara.

Rörande statsskuldboken synes detsamma gälla som beträffande
arbetet med inlösen av obligationer och kuponger, nämligen att en överflyttning
till riksbanken icke gärna kan komma i fråga, såvida därigenom
icke skulle kunna ernås en mera avsevärd besparing. Så kan emellertid
med all säkerhet icke bliva fallet. Även om den avdelning av riksbanken
— avdelningen för öppna deposita — på vilken ifrågavarande
arbete skulle komma att läggas, till en början skulle kunna åtaga sig
detta ökade arbete med endast någon mindre tillökning av personalen, så
kan med visshet förutses, att, i betraktande av statsskuldbokens snabba
tillväxt, den dag icke kan vara långt avlägsen, då en avsevärd ökning
av riksbankens arbetskrafter för ifrågavarande ändamål skulle visa sig
oundgängligen nödvändig. En överflyttning skulle sålunda endast kunna
medföra °en rent tillfällig besparing, vilken icke kan anses stå i rimligt
förhållande till de olägenheter och svårigheter, som därmed skulle följa.

I inskrivningssättet hava under de sista åren allt. emellanåt viktiga
förändringar genomförts. Rörande dessa vilja fullmäktige här
endast erinra därom, att den ursprungliga formen vid inskrivning varit
ren deposition, men att denna form numera kompletterats med annan,
där deposition icke äger rum. Det synes ock antagligt, att statsskuldboksväsendets
utveckling kommer att ytterligare gå i riktning mot

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

systemet: ren bokfordran. Om så sker, bliver givetvis statsskuldboken i
ännu högre grad, än redan nu kan sägas vara fallet, en verkligt integrerande
del av själva upplåningen. Det synes då ligga i sakens natur,
att statsskuldboken bör handhavas av den myndighet, som verkställer
upplåningen och förvaltar statsskulden. Statsskuldboksväsendet är jämväl
i de länder, där en självständig statsskuldförvaltning finnes, förenat
med denna och utgör i regel en av förvaltningarnas mest väsentliga
verksamhetsgrenar. I detta hänseende få fullmäktige hänvisa till en
av kamreraren A. Roswall utarbetad, här bilagd berättelse rörande
en av honom efter fullmäktiges uppdrag företagen utrikes studieresa.

(Bil. 3.)

Det är självfallet, att, därest statsskuldboken skulle överflyttas
till riksbanken, riksgäldsfullmäktige även därefter måste i viss mån behålla
bestämmanderätten rörande densamma. De tjänstemän i riksbanken,
åt vilka arbetet med statsskuldboken skulle överlämnas, komme
då att lyda under två myndigheter — något som ej kan vara lämpligt
och torde vara ägnat att menligt inverka på statsskuldboksväsendets
utveckling. För övrigt torde man ej kunna vänta sig eller ens begära,
att fullmäktige i riksbanken, vilka redan nu hava ett vidsträckt arbetsområde
av till största delen helt annan art än riksgäldskontorets, skola
kunna ägna samma tid och intresse åt statsskuldboksväsendet som fullmäktige
i riksgäldskontoret, vilka betrakta omvårdnaden därom som
ett av de viktigaste föremålen för sin verksamhet.

Vad fullmäktige här ovan i sammanhang med frågan om riksgäldskontorets
kassarörelse anfört rörande betydelsen av kontakt med
allmänheten, torde i ej mindre mån gälla i fråga om riksgäldskontorets
handhavande av statsskuldboksväsendet. De i statsskuldboken inskrivna
fordringsägarna bilda en riksgäldskontorets klientel, vilken, enligt vad
erfarenheten redan givit vid handen, vid varje ny låneemission på den
inhemska marknaden bliver av allt större värde.

På grund av vad sålunda blivit anförf få fullmäktige avstyrka
jämväl överflyttande till riksbanken av statsskuldboken. I

I sin meranämnda reservation har herr Östberg förklarat sig anse Diverse för.
skäl tala för en överflyttning till riksbanken av riksgäldskontorets kamerala valtnin9*-avdelning och hänvisar till att riksbanken åtagit sig ombesörjandet av ^rmedia» av
en stor mängd uppdrag, som egentligen tillhörde riksgäldskontoret, riksbanken.
såsom indragning av lånemedel, förräntning av valutor och utbetalning
av annuitetslikvider. Det vore, enligt herr Östbergs mening, en naturlig
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 höft. (Bil. till nr 45.) 2

Riksgäldskontorets

befattning
med vissa
statsutgifter.

10 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

utveckling och skulle innebära en förenkling, om riksbanken från riksgäldskontoret
övertoge hela denna del av statsskuldförvaltningen.

Häremot få fullmäktige anföra följande.

Att fullmäktige anlita landets centralbank (och i vissa fall även
enskilda bankinstitut) för rent bankmässiga uppdrag, måste enligt fullmäktiges
mening anses lämpligt och betingat av utvecklingen men
innebär givetvis icke, att riksgäldskontoret såsom organ för statsskuldens
förvaltning, för redovisning av lånemedel och anslag m. m. är överflödigt,
och att dessa funktioner utan svårighet skulle kunna övertagas
av riksbanken.

En överflyttning därav skulle tvärtom, enligt fullmäktiges mening,
för riksbanken medföra enahanda och än större svårigheter än de,
som av fullmäktige och bankofullmäktigen Moll framhållits skola bliva
en följd av riksbankens övertagande av vissa angivna delar av riksgäldskontorets
verksamhet. Denna överflyttning, vilken, efter fullmäktiges
uppfattning, skulle hava till följd en olycklig dualism, torde därjämte,
särskilt om övriga av herr Östberg ifrågasatta indragningar
tillika genomfördes, innebära en sådan rediiktion av riksgäldskontorets
verksamhet, att densamma komme i strid med bestämmelsen i 66 § i
regeringsformen, att riksgäldskontoret skall »ombesörja> rikets gäld.
Så länge denna grundlagsparagraf kvarstår oförändrad och ombesörjandet
av rikets gäld sålunda tillkommer riksgäldskontoret, måste riksdagen
givetvis tillse, att detta dess organ är utrustat på ett sätt, som
gör detsamma fullt lämpat för dess alltmera krävande uppgift.

Ett annat område av riksgäldskontorets verksamhet, beträffande
vilket eu förändring ifrågasatts, är riksgäldskontorets befattning med
de utgifter, som äro avsedda att täckas genom upplåning. Denna befattning
skulle då inskränkas till ombesörjande av nödig upplåning
och tillhandahållande av de upplånade medlen åt statsverket. Därigenom
skulle från riksgäldskontoret komma att avskiljas handhavandet
av den lånerörelse, som avser understöd åt enskilda järnvägar (allmänna
järnvägslånefonden och fonden för bibanor i västra delarna av riket)
samt byggnadslån åt kyrkor och skolor, kanal- och slussanläggningar
etc. (allmänna byggnadslånefonden). Denna lånerörelse skulle i stället
övertagas av den myndighet, som förvaltade statens övriga utlåningsfonder,
nämligen statskontoret. Vidare skulle utbetalningen av å låne -

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

medel anvisade anslag till statens egna verk och fonder ske genom
statskontoret och icke, såsom nu i stor utsträckning sker, från riksgäJdskontoret.

Denna fråga har va,rit föremål för behandling under åren 1910
och 1911 i sammanhang med dä verkställd utredning av frågan angående
förändrad uppställning av riksstaten; och vilja fullmäktige här
erinra om vad därvid förekommit.

Sedan, för uppgörande av förslag till förändrad uppställning av
riksstaten, år 1910 av chefen för finansdepartementet tillkallats fyra
sakkunniga personer, gjorde dessa kommitterade i sitt samma år avgivna
betänkande bland annat hemställan om den förändring i riksstaten,
att lånebudgeten där skulle införas, och föreslogo såsom en
konsekvens därav den förändring i riksgäldskontorets befattning med
utgifter att täckas av lånemedel, som här ovan angivits. Efter att
hava lämnat en kortfattad historik över de reformer, som tid efter
annan vidtagits i syfte att överföra delar av statsförvaltningen från
riksgäldsverket till statsverket för att inom det senare allt mera fullständigt
samla statens hela finansförvaltning, framhöllo kommitterade,
att statsverket numera utgjorde den egentliga kärnan av nämnda förvaltning,
men att riksgäldskontoret dock förbehållits en viktig del
därav, i det att på riksgäldskontoret anvisades direkt sådana anslag,
som vore avsedda att täckas genom upplåning. Utom sin egentliga
uppgift att tillhandahålla statsverket upplånade medel och med de av
statsverket för ändamålet mottagna medlen förränta och amortera statsskulden
hade riksgäldskontoret sålunda jämväl den funktionen att av
lånemedel direkt verkställa vissa statsutgifter och även att direkt mottaga
vissa statsinkomster. Kommitterade höllo före, att den tudelning,
som sålunda alltjämt bestode i vår finansförvaltning, medförde olägenheter
och borde avlägsnas. För detta ändamål bleve det nödvändigt
att i riksstaten upptaga såväl de utgifter, som vore avsedda att täckas
genom upplåning, som ock de inkomstei'', som bereddes genom upplåning.
I detta sammanhang föreslogo kommitterade tillika, att ifrågavarande utgifter
icke vidare skulle anvisas till utgående från riksgäldskontoret och
att sålunda riksgäldskontorets befattning med dessa utgifter skulle inskränkas
till att sörja för den nödiga upplåningen och att hålla statsverket
medlen tillhanda. Kommitterade föreslogo vidare, att, såsom en följd av
lånebudgetens inryckande i riksstaten, till statskontorets förvaltning skulle
överlämnas de lån, som av riksgäldskontoret från vissa av riksdagen
anvisade anslag utlämnats till andra låntagare än statens verk och fonder
d. v. s. järnvägs- och byggnadslån m. m., samt att statskontoret även

12 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

skulle övertaga framdeles ifrågakommande utlåning för dithörande ändamål.
De praktiska betänkligheter, som möjligen skulle kunna göras
gällande mot en sådan åtgärd, borde enligt kommitterades mening
näppeligen tillmätas den vikt, att man för deras skull borde uppgiva
den eftersträvansvärda enhetlighet i vårt budgetväsen, som endast kunde
ernås därigenom att alla statens utgifter bleve upptagna i riksstaten.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka bereddes tillfälle att yttra
sig över kommitterades ifrågavarande förslag, anförde i ett den 24
november 1910 avgivet utlåtande, bland annat, att den gällande ordningen,
vid vilken anslag, som skulle bestridas av upplånta medel,
utbetalades av riksgäldskontoret direkt till de verk, som hade att använda
samma anslag, medförde den beaktansvärda fördelen, att fullmäktige
finge omedelbar känning av vederbörandes behov av att disponera
ifrågavarande medel och i följd därav kunde tillnärmelsevis
beräkna de belopp, som å skilda tider måste hållas för ändamålet tillgängliga.
För fullmäktige vore detta av stort värde vid bedömande
av tidpunkten för upptagande av lån liksom ock med avseende å placeringen
av redan upplånta medel. Detta intresse torde icke kunna i
samma grad tillgodoses, därest, såsom föreslagits, utbetalningen av ifrågavarande
anslag skulle verkställas av statskontoret. Man syntes knappast
kunna begära, att sistnämnda ämbetsverk, som hade att bestrida utbetalningar
jämväl å alla andra statsanslag, skulle åt låneanslagen
ägna den särskilda uppmärksamhet, som erfordrades för att kunna i
förväg beräkna och på skilda terminer fördela behovet av upplånta
medel. Givet vore i allt fall, att sådana beräkningar lättare kunde
komma till stånd under dittillsvarande förhållanden, då låneanslagen,
skilda från den övriga mängden av anslag, vore sammanförda hos det
verk, som hade att anskaffa medel till deras bestridande. I anledning
härav vore det enligt fullmäktiges mening önskvärt, om de utgifter,
som skulle bestridas med upplånta medel, fortfarande komme att anvisas
till utbetalning från riksgäldskontoret. Bibehållandet av denna anordning
syntes fullmäktige icke kunna utgöra något hinder för vinnande
av det viktiga mål, kommitterade med sitt förslag åsyftade, nämligen
att få riksstaten till en fullständig plan för rikets finanser och rikshuvudboken
till en lika fullständig redovisning för det sätt, på vilket
denna finansplan genomförts. Vidkommande kommitterades förslag om
överflyttning till statskontoret av riksgäldskontorets befattning med
lånen till enskilda järnvägar, byggnads- och tomtregleringslån m. m.,
påvisade fullmäktige, att det syfte kommitterade med förslaget ville
vinna, nämligen upptagandet i riksstaten av statens inkomster av ifråga -

Bilugor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

varande lånerörelse, kunde på ett från budgetväsendets synpunkt tillfredsställande
sätt vinnas utan överflyttning till statskontoret av denna
lånerörelse. Någon reell fördel med avseende å lånens förvaltning syntes
fullmäktige ej heller vara att vinna genom en sådan överflyttning.
Med hänsyn däremot till de ändamål, för vilka ifrågavarande låneunderstöd
beviljats, och de omständigheter, som särskilt med avseende
å sådana lån vore att taga i betraktande vid behandlingen av fall, då
låntagaren icke vore i stånd att fullgöra sin betalningsskyldighet, uttalade
fullmäktige slutligen såsom sin mening, att det vore mer överensstämmande
med riksdagens önskan, att dess fullmäktige handhade
förvaltningen av dessa lån, och i följd därav berörda förvaltning mera
omedelbart korame under kontroll av riksdagen samt dess revisorer
och vederbörande utskott.

I ett över kommitterades ifrågavarande förslag avgivet utlåtande
förklarade statskontoret, att själva utbetalningen av anslagen till statens
affärsdrivande verk icke nödvändigtvis behövde verkställas genom statskontoret
utan torde kunna, ehuru anslagen i full överensstämmelse
med kommitterades förslag uppfördes i riksstaten, anordnas direkt från
riksgäldskontoret, i den mån de vore avsedda att täckas genom lån.
I fråga om den föreslagna överflyttningen från riksgäldskontoret till
statskontoret av förvaltningen av lånen till andra låntagare än statens
verk och fonder, erkände statskontoret, att det icke torde kunna förnekas,
att denna administrativa förändring skulle konsekvent befordra
den enhetlighet i statens finansförvaltning, som kommitterade åsyftat.
Mot denna överflyttning av lånen till enskilda järnvägsanläggningar,
byggnadslånen till kyrkor och skolor ävensom tomtregleringslånen till
städer, som härjats av eld, samt lånen till kanal- och slussanläggningar
reste sig emellertid praktiska svårigheter, som statskontoret måste tillmäta
större betydelse än vad kommitterade gjort. Statskontorets arbetsbörda
vore nämligen särskilt å den byrå, som närmast skulle övertaga
riksgäldskontorets befattning med ifrågavarande utlåningsrörelse, redan
förut så tung, att densamma i och för sig och oavsett eventuell förökning
därav påkallade en förstärkning av ämbetsverkets arbetskrafter;
och statskontoret kunde därför icke påtaga sig ansvaret för denna nya,
för dess verksamhet hittills främmande lånerörelse utan en väsentlig
ökning av sin personal, eventuellt en omreglering av ämbetsverket.
Såsom en sammanfattning av sitt utlåtande i nu ifrågavarande delar
yttrade statskontoret till sist, att ämbetsverket alltså funnit, att den
överskådlighet, som skulle vinnas genom lånebudgetens införande i
riksstaten, på sätt kommitterade föreslagit, icke i avsevärd mån bleve

14 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

rubbad genom bibehållandet åt riksgäldskontoret av det direkta utbetalandet
av alla för de affärsdrivande verkens kapitalökning avsedda,
å riksstaten uppförda anslag, vartill medel anskaffats genom upplåning.
Icke heller vore det för tillgodoseende av denna överskådlighet nödvändigt
att till statskontoret överflytta förvaltningen av järnvägslånefonden
och allmänna byggnadslånefonden.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 30 december 1910
angående kommitterades ifrågavarande förslag till förändrad uppställning
av riksstaten anslöt sig dåvarande chefen för finansdepartementet
till fullmäktiges i riksgäldskontoret och statskontorets mening
i fråga om den föreslagna inskränkningen i riksgäldskontorets verksamhet.

De grunder, dåvarande chefen för finansdepartementet sålunda
förordat, hava jämväl blivit tillämpade vid uppställningen av följande
riksstater.

I sin reservation har herr Östberg förklarat sig anse lämpligt,
att, därest statsskuldförvaltningen, vad den kamerala sidan anginge,
komme att överflyttas till riksbanken, järnvägslånefonden och allmänna
byggnadslånefonden överflyttades till statskontoret. Herr Östberg erinrade,
att detta jämväl varit föreslaget vid budgetreformens genomförande
år 1911, men att det av praktiska skäl beslutats att icke vid
tillfället verkställa överflyttningen. Dessa praktiska hänsyn funne herr
Östberg icke vara av synnerlig vikt och ansåge, att överflyttningen
när som helst kunde vidtagas utan någon egentlig olägenhet.

Då fullmäktige nu åter fått anledning att yttra sig i dessa frågor,
vilja fullmäktige såsom sin mening uttala, att intet inträffat, som kan
föranleda fullmäktige att ändra sin förut intagna ståndpunkt. Även
om, rent principiellt sett, enhetligheten i statens finansförvaltning kunde
främjas genom eu överflyttning, skulle en sådan under nuvarande förhållanden
enligt fullmäktiges mening medföra vissa olägenheter utan
motsvarande fördelar. Fullmäktige anse sålunda, att stalla skäl allt
fortfarande tala för bibehållandet hos riksgäldskontoret av de arbetsområden,
varom fråga är. — Enligt vad statskontorets representant i
nu förevarande utredning meddelat, föreligga alltjämt samma förhållanden,
som av statskontoret åberopades i dess yttrande över de sakkunnigas
förslag, nämligen att den byrå i statskontoret, som närmast
skulle övertaga riksgäldskontorets befattning med den ifrågavarande
utlåningsrörelsen, redan har en sådan arbetsbörda, att den ökning
därav, som övertagandet av denna rörelse skulle medföra, komme att
nödvändiggöra en ökning av statskontorets personal. I vad mån kost -

Bilagor till Bankoutslcottets utlåtande Nr 45.

naden härför skulle motsvaras av en minskning i riksgäldskontor»
omkostnader, anse sig fullmäktige icke här kunna bedöma men vilja
dock uttala den meningen, att, med all sannolikhet, eu överflyttning
skulle såsom resultat medföra en kostnadsökning.

På grund av vad sålunda blivit anfört få fullmäktige avstyrka
överflyttning till statskontoret av såväl bestyret med låneanslagens
utbetalande som förvaltningen av nu ifrågavarande fonder.

I sin skrivelse med begäran om denna utredning har utskottet,
efter att hava omnämnt vissa områden av riksgäldskontorets verksamhet,
som syntes utskottet kunna komma i fråga att överflyttas till
riksbanken, nämligen kassarörelsen, kuponginlösen och transaktionerna
med utlandet, framhållit, att i herr Östbergs reservation även åtskilliga
andra omständigheter berörts, vilka syntes utskottet vara av beskaffenhet
att jämväl böra tagas under omprövning.

Herr Östberg har framhållit, att de göromål, fullmäktige hade
att handlägga, icke ökats under senare tider utan tvärtom sedan
längre tid tillbaka successive i betydlig mån inskränkts. Något nytt
verksamhetsområde av betydenhet hade på senare tider ej tillkommit.

Gent emot detta få fullmäktige anföra, att fullmäktige givetvis
ej vilja bestrida att från riksgäldskontoret utbrutits åtskilliga av de
verksamhetsgrenar, som tidigare tillhört detsamma, samt att förändringar
inträtt i fråga om förfarandet vid låneavtalens avslutande, lånemedlens
indragning m. m., vilka frigjort kontoret ofrån förvaltningsåtgärder,
som kontoret tidigare självt ombesörjt. Å andra sidan har
emellertid upplåningen, vars sammanlagda belopp nu överskridit en
miljard kronor, alljämt i hög grad stegrats. Därjämte har tillkommit en
mycket betydande ny verksamhetsgren, vilken snabbt utvecklat sig och
kräver allt mer omtanke och arbete, nämligen statssknldboksväsendet;
och tillåta sig fullmäktige att i detta avseende hänvisa till vad såväl
fullmäktige som förste deputeraden i riksbanken annorstädes anföra.
Enligt fullmäktiges uppfattning kan den förenkling av och minskning
i arbetet, som i ovanberörda avseenden uppkommit i riksgäldskontoret,
ingalunda uppväga den ökning i arbete, som på grund av upplåningens
stegrade omfattning och statsskuldboksväsendets utveckling under de
senare åren inträtt och alltjämt äger rum.

Herr Östberg har, såsom fullmäktige redan omförmält, uttalat
sig för överflyttning dels till riksbanken av riksgäldskontorets hela

Riksdagens
inre förvaltning.

16 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

kamerala avdelning och av statsskuldboksväsendet dels till statskontoret
av förvaltningen av järnvägs- och byggnadslånefonderna; och hava
fullmäktige i dessa frågor här ovan yttrat sig.

Vidare har herr Östberg uttalat, att tidsförhållandena syntes
honom bjuda, att man nu till övervägande upptoge den frågan, huruvida
riksgäld skontoret i dess nuvarande organisation fortfarande vore
den mest kompetenta institution, som kunde erhållas, för att förhandla
och besluta angående statens upplåning. Efter att i fortsättningen av
sin reservation hava uttalat den uppfattningen, att så ej vore fallet,
framlade herr Östberg ett förslag angående inrättande av en på visst
sätt sammansatt korporation, som skulle handhava statens upplåning.

Då det icke torde vara utskottets mening, att fullmäktige i förevarande
utredning skola ingå på denna fråga, lämnas densamma här
å sido; viljande fullmäktige emellertid framhålla, att ett förslag i förevarande
syfte uppenbart ej kan genomföras utan ändring av regeringsformen.

Herr Östberg har slutligen i sin reservation berört riksgäldskonlorets
befattning med riksdagens inre förvaltning. Bland åligganden,
som i detta avseende tillkomma riksgäldskontoret, har herr Östberg
omförmält: dels tillsättande av övervaktmästare, maskinister, portvakter
och övrig betjäning samt tjänstemän och vaktmästare i biblioteket
dels ombesörjande av renhållning och städning, ordnande av restaurationsrörelsen,
upphandling av papper och andi''a förbrukningsartiklar,
dels uppgörelser med tryckerier och bokbindare samt vård av riksdagstrycket,
dels ock utbetalning av samtliga riksdagskostnader, kostnader
för riksdagens hus, för biblioteket samt för justitieombudsmans- och
militieombudsmansexpeditionerna. Ehuru dessa bestyr vore mycket
främmande för statsskuldförvaltningen, finner herr Östberg, att de fortfarande
utan olägenhet skulle kunna skötas av fullmäktige i riksgäldskontoret,
men anser det lämpligare och för övrigt mera överensstämmande
med vad i andra länder vore vanligt, att dylika förvaltningsangelägenheter,
som nära anginge riksdagens arbete, stode under ledning
av kamrarnas presidentskap, i synnerhet om till fullmäktige i
riksgäldskontoret valdes personer, som icke tillhörde riksdagen och
därför icke kunde hava stort intresse för riksdagens förvaltningsangelägenheter.
Herr Östberg lämnar härefter en kortfattad redogörelse
för, hur denna fråga vore ordnad inom utländska parlament, och anför
i detta avseende, att det vanliga vore, att vardera kammaren bland
sina ledamöter utsåge ett antal sekreterare och två skattmästare, vilka

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr It).

tillsammans med presidenten och vicepresidenten bildade kammarens
byrå. Under uppsikt av kammarens byrå hade eu direktör ledningen
av allt, som tillhörde förvaltningsärenden. Direktören samt övrig personal,
tillhörande kansliet, räkenskapskontoret, arkivet och biblioteket,
tillsattes av byrån eller ock av presidenten ensam. Tillsynen över
parlamenten tillhörande byggnader och inventarier tillkomme direktören
under skattmästarnes uppsikt. För kamrarnas utgifter uppgjordes årligen
budget, som framlades till kammarens godkännande eller fastställdes
av dess byrå. Herr Östberg framhåller såsom sin mening, att
en organisation av riksdagens förvaltningsangelägenheter på liknande
sätt skulle medföra den fördelen, att kamrarnas talmän och deras mest
betydande förtroendemän erhölle större myndighet beträffande anordningarna
för riksdagens arbete och i fråga om riksdagskostnaderna,
för vilka nu icke funnes någon budget uppgjord.

Utan att underkänna de av herr Östberg anförda skälen för upprättande
av en riksdagens byrå i och för handhavande av den befattning
med riksdagens ekonomi in. m., som nu enligt särskilda bestämmelser
eller utbildad praxis tillkommer riksgäldskontoret, kunna fullmäktige
dock ej biträda detta förslag. Det är uppenbart, att upprättandet
av en fristående riksdagens byrå med särskilda tjänstemän
måste medföra avsevärda kostnader, vilka enligt fullmäktiges uppfattning
ej komme att uppvägas av motsvarande fördelar. Någon allmän
önskan inom riksdagen angående den av herr Östberg påyrkade
förändringen torde icke förefinnas. Mot det sätt, varpå riksgäldskontoret
skött de på detsamma vilande göromål av nu ifrågavarande art,
hava icke, såvitt fullmäktige hava sig bekant, några befogade anmärkningar
blivit framställda. Härmed vilja fullmäktige ingalunda
hava sagt, att icke förbättringar skulle kunna införas beträffande det
sätt, varpå hithörande ärenden handläggas inom riksgäldskontoret.
Tvärtom finna fullmäktige åtskilliga förändringar önskvärda; och komma
fullmäktige att längre fram i denna utredning avgiva förslag till ändra.d
organisation av detta område för riksgäldskontorets verksamhet. Detta
förslag kommer att gå ut på inrättandet inom riksgäldskontoret av en
riksdagens ekonomiska förvaltning sbyrå, till vilken alla riksdagen rörande
ärenden, som nu handläggas av olika tjänstemän inom riksgäldskontoret,
skulle sammanföras. Det är fullmäktiges uppfattning, att genom upprättande
av en sådan byrå, med om möjligt särskild lokal inom riksgäldskontoret,
en tillfredsställande lösning av den föreliggande frågan
skall kunna åvägabringas för en relativt ringa kostnad — en kostnad, som
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 höft. (Bil. till nr -15.) 3

Ökningen i
riksgäldskontoret8
arbetsbörda.

18 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

i varje fall kommer att avsevärt understiga kostnaden för upprättande
av en självständig riksdagens byrå, på sätt herr Östberg ifrågasatt.

Av vad ovan blivit anfört torde utan vidare framgå, att fullmäktige
finna riksgäldskontoret böra bibehålla sitt nuvarande verksamhetsområde
oavkortat och sålunda avstyrka varje nu berört förslag, som
går ut på att från riksgäldskontoret avskilja och till andra verk överföra
större eller mindre delar därav. Minst under förhanden varande
förhållanden, då utomordentligt stegrade krav ställas och under den
närmaste framtiden uppenbarligen komma att ställas på statens låneverksamhet,
kunna fullmäktige påtaga sig ansvaret att tillstyrka sönderbrytandet
och än mindre nedbrytandet av en redan befintlig organisation,
mot vars sätt att fungera dock, fullmäktige veterligt, inga mera
vägande anmärkningar framställts.

På grund av vad sålunda anförts och då de utsedda representanterna
för statskontoret och fullmäktige i riksbanken ej uttalat någon
härifrån avvikande mening, hava fullmäktige bär nedan, vid avgivande
av förslag till omorganisation av riksgäldskontoret, utgått därifrån*
att riksgäldskontorets nuvarande verksamhetsområde skall förbliva
oförändrat.

Den stora ökning i riksgäldskontorets arbetsbörda, som fullmäktige
framhålla i sin förberörda skrivelse till bankoutskottet av den 2
december 1915, har sedan dess fortgått; och tyda alla tecken därpå,
att detta fortfarande skall bliva fallet.

Denna ökning av arbetsbördan drabbar såväl fullmäktige, och
särskilt deras deputerade, som tjänstemännen.

Beträffande riksgäldskontorets kansli har det ökade arbetet därstädes
föranlett anställande av en kvinnlig korrespondent och — åtminstone
tillsvidare — en juridiskt bildad amanuens.

En avsevärt större arbetsökning bär dock drabbat räkenskapsoch
kassakontoret. Detta torde jämväl ligga i sakens natur, då inlösen,
granskning och bokföring av obligationer och kuponger sker
därstädes och tillika den vida övervägande delen av arbetet med
statsskuldboken vilar å nämnda avdelning.

Till belysande i någon män av den ökning i arbete, som stats -

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

skuldens snabba tillväxt och andra omständigheter medfört för nu
ifrågavarande avdelning, få fullmäktige åberopa följande siffror. Riksgäldskontorets
obligationsskuld utgjorde vid slutet av år 1900 387.!*
miljoner kronor samt vid 1916 års slut 930.2 miljoner kronor. Denna
skuld fördelade sig år 1900 på 8 obligationslån, år 1916 på 17 skilda
lån. Enbart 1914 års inhemska län är större än de ursprungligen emitterade
beloppen av 1888, 1890, 1894, 1899 och 1900 års lån sammanlagda.
Obligationsskulden i enbart svenskt mynt utgjorde vid slutet
av år 1900 omkring 49 miljoner kronor, vid slutet av år 1916 omkring
359 miljoner kronor. Anslagen till räntor och amortering av statsskulden
utgjorde år 1900 omkring 13.7 miljoner kronor och beräknas
i 1918 års riksstat till 54.3 miljoner kronor. År 1900 uppgick antalet
förfallande kuponger till 530,500 stycken. År 1915 hade antalet stigit
till omkring 2,250,000 stycken. Efter den stora upplåning inom landet,
som ytterligare ägt rum, har antalet förfallande kuponger i betydlig
grad ökats. Härvid är dock att märka, att en del av upplåningen ägt
rum mot certifikat å fordran i statsskuldboken. Riksgäldskontorets
fordran å lån till järnvägsanläggningar utgjorde år 1900 49.!* miljoner
kronor, år 1916 73.» miljoner kronor. Antalet utelöpande järnvägslån
utgjorde respektive 45 och 67 stycken.

Omsättningen i riksgäldskontorets kassa, som år 1900 utgjorde

135,220,000 kronor, hade år 1916 stigit till 853,600,000 kronor. Inlösen
i kassan av obligationer och kuponger utgjorde år 1900 kronor 2,164,000,
eller i medeltal per dag 7,200 kronor. Under år 1916 utgjorde det
inlösta beloppet 28,659,400 kronor eller per dag 94,500 kronor, därvid
dock bör beaktas, att, till följd av rådande valutaförhållanden, ett osedvanligt
stort antal kuponger insänts från utlandet för inlösen härstädes.
Riksdags- och revisionskostnaderna hava sedan år 1900 mer än fördubblats.
Beträffande statsskuldboksväsendets ökning hava fullmäktige flera
gånger och senast här ovan i denna utredning anfört belysande siffror.

Den stora arbetsökningen har givetvis medfört, att arbetskrafterna
å räkenskaps- och kassakontoret måst i stor utsträckning förstärkas
genom anställande av extra biträden, såväl manliga som kvinnliga.
Under de senaste fyrtio åren eller allt sedan den stora omläggningen
av riksgäldskontorets verksamhet på 1870-talet hava de ordinarie
arbetskrafterna å avdelningen ökats endast genom inrättande av två
kammarskrivaretjänster, den ena år 1901 och den andra år 1912. År
1915 tillkommo två ordinarie kvinnliga biträdesbefattningar. I huru
stor omfattning avdelningen är beroende av extra arbetskraft framgår
därav, att antalet extra biträden för närvarande utgör aderton, därav

20 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

sju manliga och elva kvinnliga. De ordinarie tjänsterna äro tio, därav
två kvinnliga. År 1913 utgjorde antalet extra biträden endast fem.

I avvaktan på och med hänsyn till det förslag till omläggning
av riksgäldskontorets bokföring, som fullmäktige, enligt vad ovan meddelats,
börjat tillämpa från och med ingången av innevarande år, samt
den genomgripande omorganisation av räkenskaps- och kassakontoret,
som allt mer framträtt såsom en nödvändighet, har arbetet å kontoret
måst delvis omläggas, i samband varmed genomgripande lokala förändringar
genomförts eller beslutats.

Arbetsfördelningen å räkenskaps- och kassakontoret kan under
nuvarande förhållanden icke anses motsvara berättigade anspråk pa ett
väl organiserat förvaltningsmaskineri. Kamreraren, som i egenskap av
föreståndare för kontoret ständigt bör följa och överblicka arbetet
å detsamma, har genom ett allt mer överhandtagande detaljarbete av
ofta underordnad natur tvingats att åsidosätta mer väsentliga uppgifter.
En oproportionerligt stor del av hans tid har tagits i anspråk för den
invecklade och mycket obekväma bokföringen, vars även rent mekaniska
del i stor utsträckning måst utföras av kamreraren personligen. Härutinnan
har emellertid, sedan bokföringssystemet blivit ändrat, en förbättring
inträtt, även om avsevärda olägenheter kvarstå.

Den förste revisor, vilkens huvuduppgift varit och är att dag efter
dag granskande följa förandet av såväl kassa- och huvudbok som journal
och bankböcker, måste i betänklig grad åsidosätta dessa mycket betydelsefulla
åligganden för rena expeditionsärenden av mycket underordnad
art. _

Även vad beträffar övriga ordinarie tjänster å avdelningen har en
förändring, innebärande en rationell uppdelning av arbetet efter dess
beskaffenhet, allt mer visat sig nödvändig.

För att räkenskaps- och kassakontoret skall kunna bära det
växande ansvaret och möta ytterligare arbetsökning, är det enligt
fullmäktiges mening nödvändigt att genomföra såväl en rationell
arbetsfördelning som en genomgripande omläggning av — förutom räkenskapssystemet,
vilket redan skett — jämväl kupongredovisningssättet,
statsskuldboks väsen det m. m. Eu sådan omorganisation av kontoret
kan, enligt fullmäktiges mening, icke utföras utan en ökningr av den
ordinarie personalen. Såsom ovan nämnts, hava förutom två kvinnliga
biträdesbefattningar — under de senaste fyrtio åren å avdelningen
inrättats endast två nya tjänster, båda tillhörande den lägsta
tjänstegraden. Den ordinarie personalens fåtalighet — särskilt beträffande
de högre tjänstegraderna — har medfört, att på de tre

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

ordinarie tjänstemännen av lägsta tjänstegraden till en del vila uppgifter,
som uppenbarligen borde vara anförtrodda åt tjänstemän av
högre grad. Så har exempelvis under största delen av år 1916 det
närmaste ansvaret för den hastigt växande statsskuldboken vilat på en
kammarskrivare. Det viktiga kontroll- och expeditionsarbetet å statsskuldboksavdelningen
har till väsentlig del utförts av kvinnliga biträden.
Till jämförelse kan erinras, att föreståndaren för riksbankens avdelning
för öppna deposita, vilken avdelning i viss mån är jämförlig med
statsskuldboksavdelningen, är tjänsteman av fjärde graden (bankokommissarie),
varjämte den biträdande personalen å samma avdelning utgöres
av en kamrerare, två bokhållare och en kontorsskrivare (respektive
tredje, andra och första gradens tjänstemän).

Det bör redan här anmärkas, att kostnaden för ökningen av den
ordinarie personalen i ej ringa grad kommer att motsvaras av minskning
i arvoden till extra ordinarie tjänstemän.

Fullmäktige övergå nu till att framlägga sitt förslag till omorganisation
av räkenskaps- och kassakontoret.

Kontoret bör enligt fullmäktiges mening uppdelas i tre från varandra
skilda byråer, nämligen:

A) kameralbyrån;

B) riksdagens ekonomiska förvaltningsbyrå; och

C) revisionsbyrån.

Kameralbyrån, till vilken huvuddelen av kontorets arbete komme
att förläggas, skulle i sin tur bestå av tre underavdelningar, nämligen
räkenskapsavdelningen med kassan, obligations- och kupongavdelningen
samt statsskuldboksavdelningen.

Behovet och lämpligheten av att sammanföra de riksgäldskontoret
åliggande göromål av ekonomisk art för riksdagen till en riksdagens
ekonomiska förvaltningsbyrå hava fullmäktige redan å annat ställe i
denna utredning framhållit, varför fullmäktige i detta sammanhang icke
anse sig behöva närmare ingå på denna fråga.

Yad beträffar revisionen inom riksgäldskontoret är det givetvis
önskvärt, att den organiseras på ett sätt, som medför största möjliga
effektivitet. Ett villkor härför är enligt fullmäktiges mening, att de
tjänstemän, åt vilka revisionsarbetet anförtros, erhålla en självständig
ställning inom verket och uteslutande syssla med kameral
granskning och kontroll av den förvaltning, som tillkommer riksgälds -

Vörslag titt
omorganisation
av räkenskaps-
och
knssakmtaret.

22 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

kontoret. För att vinna detta ändamål vilja fullmäktige föreslå upprättandet
av en riksgäldskontorets revisionsbyrå vid sidan av kameralbyrån
och riksdagens ekonomiska förvaltningsbyrå. Denna revisionsbyrå
skulle då ej komma att lyda under föreståndaren för kameralbyrån
utan erhålla en fullt självständig ställning inom verket med en chef,
som sorterade direkt under fullmäktige. Härigenom skulle enligt fullmäktiges
mening revisionsarbetet kunna ordnas på det mest effektiva sätt.

Till den närmare organisationen av denna revisionsbyrå skola
fullmäktige återkomma längre fram i denna utredning.

På grund av det begränsade lokalutrymme, som står riksgäldskontor
till buds, kunna de föreslagna olika byråerna och avdelningarna
icke lokalt bliva fullt åtskilda. Detta lärer ej heller vara nödvändigt,
så mycket mindre som personalen å kameralbyrån och dess
avdelningar samt riksdagens ekonomiska förvaltningsbyrå bör vara skyldig
att vid behov, och då förhållandena det medgiva, utföra även annat
arbete å de båda byråerna än det, som speciellt tillhör den byrå eller
avdelning, varest vederbörande tjänstinnehavare är placerad. Personalen
å revisionsbyrån däremot bör, såsom redan blivit nämnt, enligt
fullmäktiges mening icke tagas i anspråk för arbete å annan byrå.

Fullmäktige övergå nu till att närmare redogöra för den tillämnade
organisationen av de tre ifrågavarande byråerna.

A. Kameralbyrån.

Såsom ovan blivit nämnt, skall kameralbyrån, enligt fullmäktiges
förslag, bestå av följande tre underavdelningar:

l:o) räkenskapsavdelningen med den för riksgäldskontoret i dess
helhet gemensamma kassan;

2:o) obligations- och kupongavdelningen; och

3:o) statsskuldboksavdelningen.

För att arbetet å byrån skall kunna på ett tillfredsställande sätt
ordnas, är det enligt fullmäktiges mening nödvändigt att särskilja
nämnda tre arbetsområden och organisera dem såsom självständiga
avdelningar med var sin föreståndare, närmast lydande under den för
byrån gemensamme chefen, den nuvarande kamreraren.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

I detta sammanhang vilja fullmäktige föreslå, att för denne
tjänsteman återupptages den gamla benämningen riksgäldskommissarie,
vilken mer än benämningen kamrerare torde motsvara hans åligganden
och vara ägnad att markera hans förmanskap för kameralbyråns
tjänstemän.

Itiksgäldskommissariens arbete såsom föreståndare för kameralbyrån
och närmast dess räkenskapsavdelning skulle efter omorganisationens
genomförande huvudsakligen komma att omfatta följande
göromål.

Han skulle genom skriftliga bokföringsorder i detalj dirigera
primärbokföringen i hela dess omfattning såväl beträffande inkomster
och utgifter som omföringar. Därigenom kunde han erhålla erforderlig
överblick över riksgäldskontorets rörelse utan att själv — såsom
hittills varit fallet — behöva utföra det egentliga bokföringsarbetet.
Detta kunde med stöd av nämnda bokföringsorder verkställas dels,
såsom hittills, av kassören dels av ett kvinnligt bokföringsbiträde.

Det skulle vidare åligga riksgäldskommissarien att, på grundval
av primärräkenskaperna, upprätta såväl generalbokslut som alla erforderliga
månads-, halvårs- och årsuppgifter ävensom tabellariska sammanställningar
och översikter av statistisk natur och att i övrigt utföra
samma göromål, som för närvarande åligga kamreraren, nämligen:

vård och redovisning av riksgäldskontorets värdehandlingar,
checkar m. in.,

förande av bok över lånerätten,

övervakande av in- och utbetalningars verkställande i behörig tid,
avgivande före varje riksdags början av för fullmäktiges årsberättelse
rörande riksgäldskontorets verksamhet erforderliga räkenskapsutdrag
och övriga uppgifter,

upprättande av förslag till budget för såväl statsskulds- som
riksdagsförvaltningen,

upprättande av för fullmäktige erforderliga beräkningar och utredningar
rörande upplåningen,

vidtagande av vissa verkställighetsåtgärder i anledning av fullmäktiges
beslut angående upptagande av nya lån,

avgivande av förslag och yttranden i vissa personal- och avlöningsfrågor.

Då riksgäldskontorets bokföring efter dess omläggning företrädesvis
avser budgetredovisning, föras numera vissa specialräkningar, som
hittills ingått i själva huvudboken, fristående från denna. De viktigaste
av dessa räkningar skulle föras av riksgäldskommissarien, nämligen:

24 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

1 ;o) rörande statslånen (fonderade, tillfälliga och övertagna lån);
2;o) rörande lämnade förskott till statslånens amortering och förräntning;
samt

B:o) rörande inlösta och preskriberade obligationer och kuponger.

särskilt för varje lån. ..

Riksgäldskommissariens tid lärer icke medgiva förandet av Övriga
erforderliga specialräkningar, utan torde detta kunna överlåtas på bokföringsbiträdet.

I. Räkenskapsavdelningen.

Den ordinarie personalen å denna avdelning skulle, förutom av
riksgäldskommissarien, bestå av:

1) en andra gradens tjänsteman (kassör),

2) en första gradens tjänsteman (kammarskrivare^,

3) en första gradens tjänsteman (kassakontrollant),

4) ett kvinnligt bokföringsbiträde.

Därjämte komme att å avdelningen erfordras ett antal extra

De åligganden, som skulle komma att utföras av kassakontrollanten,
hava handhafts av förste revisorn å kupongavdelningen jämte ett
manligt extra biträde. Då, såsom här nedan närmare angives i redogörelsen
för obligations- och kupongavdelningen, förste revisorns tid
alltmera tagits i anspråk av andra göromål, hava emellertid fullmäktige,
i sammanhang med bokföringsreformen, från och med innevarande
år i huvudsak befriat förste revisorn från hans ifrågavarande åligganden.
Kassakontrollantens åligganden skulle efter omorganisationen
fullgöras av en av de tre i staten uppförda tjänstemännen av första
graden (kammarskrivare).

Av de ordinarie tjänsterna å räkenskapsavdelningen är sålunda
endast bokföring sbitr ad ds ny. Det arbete, som skulle åligga detta biträde,
utföres för närvarande av ett extra kvinnligt biträde. Då behovet
av denna tjänst måste anses permanent, bör densamma enligt
fullmäktiges mening uppföras såsom ordinarie å riksgäldskontorets stat
och i avseende å avlöningsförmåner bliva likställd med riksbankens
kvinnliga biträdesbefattningar av andra graden.

Kassörens åligganden skulle, liksom för närvarande, utgöras av
ombesörjande av in- och utbetalningar samt inlösen av obligationer
och kuponger. Kassörens befattning med underskrivande av checkar å
riksgäldskontorets giroräkning har upphört och överflyttats å kamrera -

Bilagur till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

ren (riksgäldskommissarien). Med hänsyn till bestämmelsen i § 37 i
riksgäldskontorets reglemente underskrivas checkar, som avse statsverkets
giroräkning, fortfarande av kassören. Fullmäktige torde emellertid
längre fram under riksdagen inkomma med förslag till ändring
av nämnda §, avseende ändrat förfarande vid undertecknande av dessa
checkar.

Kammarskrivaren skulle övertaga största delen av det arbete, som
enligt tjänstgöringsordningen åligger revisorn och bokhållaren (lånebokhållaren)
samt i övrigt biträda riksgäldskommissarien med räkenskapsavdelningen
tillhörande arbete. — Revisorns och bokhållarens
arbete skulle förläggas uteslutande till revisionsbyrån.

Kassakontrollantens huvudsakliga åligganden bleve att utöva den
löpande kontrollen över in- och utbetalningar i kassan, biträda med
kassabokföringen samt att utskriva och kontrasignera checkar m. m.
Han vore gemensamt med kassören ansvarig för den kontanta kassan.

Det kvinnliga bokföringsbiträdet hade i huvudsak att föra inkomstoch
utgiftsböckerna samt liggarna för specialkonti, att upprätta de
för riksbokslutsbyrån avsedda månadsrapporterna samt att föra de specialräkningar,
som ej kunde medhinnas av riksgäldskommissarien. II.

II. Obligations- och kupongavdelningen.

Den ordinarie personalen å avdelningen skulle bestå av:

l:o) en tredje gradens tjänsteman (föreståndare),

2:o) en första gradens tjänsteman (kammarskrivare),

3:o) två kvinnliga assistenter.

Dessutom erfordrades ett antal extra biträden, såväl manliga som
kvinnliga.

Alla fyra ifrågavarande tjänstinnehavare finnas redan uppförda
i riksgäldskontorets stat, vadan någon ny ordinarie tjänst icke erfordrades
för denna avdelning. Fullmäktige komma emellertid här nedan att
föreslå ett av de kvinnliga biträdenas uppflyttande i högre lönegrad med
förmåner motsvarande riksbankens kvinnliga biträden av andra graden.

Föreståndare för kupongarbetet är för närvarande den förste
revisor, vilken tjänstgjort såsom kassakontrollant och i tjästgöringsordningen
benämnes kassabokhållare.

Därest nuvarande kamreraren komme att benämnas riksgäldskommissarie,
synes det fullmäktige lämpligt, att de två tredje gradens
tjänstemän, vilka skulle bliva föreståndare för resp. obligations- och
kupongavdelningen samt statsskuldboksavdelningen, benämndes kamBihang
till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 käft. (Bil. till nr 45.) 4

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr åo.

rerare. Genom denna förändring bragtes tjänstemannabenämningarna i
närmare överensstämmelse med riksbankens, där samtliga tredje gradens
tjänstemän, med endast ett undantag (statistikern), benämnas kamrerare.
En sådan överensstämmelse synes lämplig, då tjänstemännens i riksgäldskontoret
indelning i grader m. m. överensstämmer med riksbankens.

Föreståndaren för obligations- och kupongavdelningen skulle
åligga att, såsom hittills, ansvara för alla av honom emottagna inlösta
obligationer och kuponger, dagligen granska, kontrollräkna och
annullera av kassören inlösta obligationer och kuponger samt i övrigt
fullgöra samma åligganden, som enligt tjänstgöringsordningen tillkomma
kassabokhållaren, med undantag dock för kassakontrollen.

Beträffande de skäl, vilka föranlett fullmäktige att till en särskild
kassakontrollant överflytta den kassakontroll, som förut ålegat
förste revisorn (kassabokhållaren), torde följande här böra anföras.

De i tjänstgöringsordningen omförmälda kassakontrollgöromålen
kräva, enligt fullmäktiges mening, för sitt behöriga utförande ej en så
kvalificerad arbetskraft som en tjänsteman av tredje graden utan synas
kunna överlämnas till en lägre befattningshavare. Härtill kommer, att
ifrågavarande förste revisor på grund av sin tjänstgöring måste tillbringa
en ej obetydlig del av expeditionstiden utom kassalokalen, samt
att hans tid vid upptagandet av nya lån, som under senare tider allt
oftare komma i fråga, strängt tages i anspråk, varför det för honom
blivit allt svårare att på ett tillfredsställande sätt utföra ifrågavarande
göromål. På grund härav hava fullmäktige funnit det nödvändigt att
befria förste revisorn från dessa göromål och uppdraga dem åt en
särskild tjänsteman.

Den utsträckta användning av checkar, som under de senare åren
alltmera förekommit, har i och med räkenskapsomläggningen blivit fastslagen.
Arbetet med utskrivandet av checkarna har i sammanhang
med kassakontrollgöromålen Överflyttats från förste revisorn till kassakontrollanten,
vilken senare jämväl kontrasignera!’ checkarna å riksgäldskontorets
räkning i riksbanken.

A obligations- och kupongavdelningen skulle vidare tjänstgöra en
av de tre å stat uppförda kammarskrivarna samt såsom assistenter de
två ordinarie kvinnliga biträdena.

III. Statsskuldboksavdelningen.

Den ordinarie personalen å denna avdelning skulle bestå av:

l:o) en tredje gradens tjänsteman (föreståndare),

2:o) en andra gradens tjänsteman (kontrollant),

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

''11

•i:o) en kvinnlig assistent.

Därjämte erfordrades å avdelningen ett antal extra biträden.

De ordinarie tjänsterna å denna avdelning äro samtliga nya.
Vidkommande det oavvisliga behovet av dessa tjänster i och för ett
tillfredsställande ordnande av det allt mer krävande arbete, som statsskuldboken
medför, torde tillräckligt förut vara anfört.

Föreståndaren för avdelningen torde, såsom förut nämnts, lämpligen
böra benämnas kamrerare. Såsom benämning för kontrollanten
vilja fullmäktige föreslå revisor. — Den kvinnliga assistenten, vars arbete
vore av rätt kvalificerad natur, borde erhålla ställning och avlöning,
motsvarande riksbankens kvinnliga biträden av andra graden.

Personalens å avdelningen huvudsakliga åligganden skulle bliva
följande.

Föreståndaren (kamreraren) hade att uppsätta eller svara för
uppsättandet av skrivelser i statsskuldboksärenden. Juridiska spörsmål
skulle dock hänskjutas till ombudsmannen för besvarande. Föreståndaren
hade vidare att mottaga, diarieföra och granska inkommande
anmälningar angående inskrivning jämte tillhörande värdehandlingar
samt ansvarade för vården av de sistnämnda, intill dess de blivit i
säkerhetsvalvet inlagda. Det ålåge vidare föreståndaren att mottaga,
diarieföra och i övrigt vederbörligen behandla alla ansökningar om
utfående av inskrivna eller deponerade obligationer ävensom att svara
för, att alla skuldboksräntor bleve i behörig tid och med användande
av utav obligationsägarna angivet betalningssätt utbetalade till vederbörande.
Även ålåge honom ansvaret för att deponent behörigen underrättas
om utlottning av honom tillhöriga obligationer. Föreståndaren
hade vidare att upprätta månadsöversikter över statsskuldboksrörelsen
och utarbeta erforderlig statistik. Han ansvarade därjämte för, att alla
de kontrollföreskrifter, som fullmäktige lämnat eller kunde komma att
lämna, behörigen tillämpades, samt att i övrigt alla av fullmäktige
meddelade bestämmelser noggrant iakttoges.

Kontrollanten (revisorn) ansvarade jämte föreståndaren för inkomna
värdehandlingar, till dess de blivit i säkerhetsvalvet inlagda. Han uträknade
räntebelopp, som halvårsvis skulle utbetalas, och ansvarade i
första hand för dessa belopps riktighet. Han hade att för detta ändamål
upprätta en räntebok, som dagligen kollationerades med en av föreståndaren
förd kapitalbok rörande alla inskrivningar. Han uppsatte
vidare, med ledning av anmälningshandlingarna, ett koncept till statsskuldboken,
vilket koncept granskades av föreståndaren. Revisorn
ordnade och registrerade alla inkomna handlingar och förvarade dem,

28 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

samlade i akter. Han biträdde föreståndaren med uppsättande av brev
och ansvarade för dessas behöriga expedierande. Därjämte hade han
att i övrigt lämna föreståndaren det biträde, som kunde påfordras.

Den kvinnliga assistenten verkställde inskrivningar i statsskuldboken
(huvudexemplaret) efter de av revisorn upprättade koncepten, utskreve
certifikaten, ansvarade för alla register in. m. samt biträdde i övrigt
vid granskningar och kollationeringar.

Av flera skäl, främst ökad säkerhet för allmänheten, hava fullmäktige
funnit nödigt föreskriva statsskuldbokens upprättande i två
exemplar, avsedda att förvaras å skilda platser.

Ett extra biträde å avdelningen borde dagligen verkställa införingar
i duplettexemplaret av statsskuldboken. Kollationeringen av
dessa införingar borde med vissa regelbundna mellantider verkställas
genom revisorn.

B. Riksdagens ekonomiska förvaltningsbyrå.

Utöver vad fullmäktige å annat ställe i denna utredning redan
yttrat rörande ordnande av vården av riksdagens ekonomiska angelägenheter,
vilja fullmäktige här anföra följande.

De särskilda byråer, vilka, enligt vad herr Östberg i sin reservation
påvisat, finnas vid vissa utländska parlament, utgöra en mer eller
mindre fast sammanknytning av mycket olikartade förvaltningsorgan.
Dessa riksdagsbyråers inre organisation är i olika länder givetvis rätt
växlande. Man torde emellertid kunna säga, att kärnan i dessa byråorganisationer,
utgöres av det ekonomiska förvaltningsmaskineriet, kring
vilket gruppera sig övriga specialförvaltningar såsom relativt fristående
avdelningar med särskild ledning och särskilda lokaler.

I Sverige utgör riksgäldskontoret den permanenta kärna, kring
vilken de olika riksdagsorgan ens gemensamma förvaltningsintressen företrädesvis
samla sig. Frågor rörande fastigheten, dess inventarier, förbrukningsartiklar,
vissa personalfrågor och en mängd andra angelägenheter,
företrädesvis av ekonomisk art, handläggas av fullmäktige i
riksgäldskontoret med vice värden, riksdagshusets och delvis riksgäldskontorets
personal såsom expeditionsorgan.

Någon principiell skillnad mellan de utländska riksdagsbyråerna
och motsvarande svenska anordning torde icke förefinnas oaktat de

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

störa och vittgående olikheterna i förvaltningens organisation. Att
här närmare ingå på dessa olikheter anse fullmäktige icke vara erforderligt.

fullmäktige övergå nu till att mera ingående redogöra för, huru
riksdagens ekonomiska förvaltning hos oss är ordnad och hur densamma
enligt fullmäktiges mening lämpligen bör omorganiseras.

För närvarande är följande personal, vars arbete erfordras året
runt, permanent anställd för riksdagsförvaltningen: en vice värd, en
övervaktmästare, en övermaskinist, en vaktmästare för biträde av vården
av riksdagstrycket, fyra eldare, två portvakter, en nattvakt, en hisskonduktör
jämte erforderlig städerskepersonal. Av denna personal äro
endast övervaktmästaren och övermaskinisten uppförda å ordinarie stat.

Maskinavdelningen är direkt underordnad riksgäldskontoret; och
övermaskinisten avgiver till vice värden rapporter i belysnings-, uppvärmnings-
och ventilationsfrågor ävensom i frågor angående honom
underlydande personal. Övervaktmästaren avgiver till vice värden
rapporter i ordnings-, renhållnings-, vakt-, lokal- och personalfrågor
med mera.

I övrigt är det löpande förvaltningsarbetet uppdelat på vissa
riksgäldskontorets tjänstemän å såväl kansliet som räkenskaps- och
kassakontoret. Befattningen som vice värd har hittills innehafts av
riksgäldskontorets kamrerare.

Arbetet med nämnda förvaltning är av den natur, att detsamma
under normala förhållanden fördelar sig ganska ojämnt på olika delar
av året, men kräver dock ovillkorligen befintligheten av ett permanent
förvaltningsorgan. Den omständigheten, att detta organ är riksgäldskontoret
och ej en riksdagens byrå, inrättad uteslutande för nu
ifrågavarande arbete, medför den fördelen, att den arbetskraft, som
under de tider av året, då riksdagen ej är församlad, icke fullt tages
i anspråk för dess förvaltning, då med fördel kan disponeras för
statsskuldförvaltningens behov. Det är påtagligt, att därigenom en
besparing vinnes i såväl utgifterna för personal som även för lokal
m. m.

Såsom nämnts, äro de göromål, som tillkomma riksgäldskontoret
med avseende å riksdagens förvaltning, fördelade på ett flertal tjänstemän
i riksgäldskontoret. De olägenheter, som äro förenade därmed,
skulle försvinna genom arbetets sammanförande på några få händer
och dess förläggande till en självständig byrå inom riksgäldskontoret
med särskild föreståndare och, om möjligt, särskild lokal.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Personalen å ifrågavarande byrå borde, enligt fullmäktiges mening,
bestå av:

l:o) eu föreståndare på extra stat;

2:o) en andra gradens tjänsteman (revisor).

Föreståndaren för byrån skulle handlägga flertalet av de ärenden,
som nu tillkomma den s. k. vice värden. Denna benämning, som kan
anses föga lämplig, skulle försvinna. Till byråföreståndare borde, intill
dess göromålen kunde anses kräva en för ändamålet särskilt anställd
befattningshavare, förordnas en bland riksgäldskontorets tjänstemän.
Såsom nämnt, har vicevärdsbefattningen allt sedan dess inrättande
varit förenad med kamrerstjänsten; och anse fullmäktige lämpligt, att
den nuvarande kamreraren (riksgäldskommissarien) förordnades att
tillsvidare jämväl vara föreståndare å nu ifrågavarande byrå med
rätt att av anslaget till riksdags- och revisionskostnader uppbära ett
arvode av 1,200 kronor för år. Det nuvarande arvodet till vice
värden å samma belopp skulle därmed upphöra. Föreståndaretjänsten
borde, såsom fallet nu är med vicevärdsbefattningen, uppföras på
extra stat.

A byrån borde dessutom, såsom nämnts, anställas en tjänsteman
av andra graden (revisorj med åliggande att handhava expeditionen av
riksdagsärenden, verkställa visst formellt granskningsarbete m. m., vilka
göromål nu äro splittrade å olika ordinarie tjänstemän. Den nu föreslagna
tjänsten, som icke förut finnes uppförd i riksgäldskontorets
stat, måste enligt fullmäktiges mening anses oumbärlig.

Fullmäktige vilja här lämna en närmare redogörelse för de åligganden,
som skulle tillkomma tjänstemännen å nu ifrågavarande byrå.

B gråföreståndaren skulle biträda fullmäktige (ävensom överintendentsämbetet,
i den mån ansvaret för vårdnaden om riksdagshuset
komme att av ämbetet övertagas) i alla frågor, som rörde huset eller
därmed hade sammanhang. Han bure närmast under fullmäktige (och
eventuellt överintendentsämbetet) ansvaret för riksdagshuset samt svarade
för arbetets behöriga gång å riksdagens ekonomiska förvaltningsbyrå.
Han skulle utöva uppsikten över samt vårda och komplettera
riksdagens inventarier och förråd samt redovisa för uppköpta materialier
och förbrukningsartiklar. Anbud å arbeten av olika slag och inkommande
räkningar skulle av honom granskas. Han skulle uppgöra förslag
till stat för riksdagsförvaltningen och till fullmäktige avgiva förslag
till antagande av viss för riksdagen erforderlig personal, vilken
av fullmäktige antoges för tjänstgöring, intill dess riksdagen själv
fattat beslut därom.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Revisorn skulle utföra i huvudsak följande göromål:

Han skulle diarieföra och granska inkommande rekvisitioner, räkmngar
och redovisningar rörande riksdag, kyrkomöte och statsrevision,
riksgäldskontor, riksdagens bibliotek samt justitie- och militieombudsmansexpeditionerna.
Han skulle vidare granska kassörens förskottsredovisningar
och pappersredovisningar från tryckerier in. m. Därjämte
skulle han biträda byråforeståndaren med förande av förteckningar över
riksdagens och nksgäldskontorets inventarier, med redovisning av förrådet
av tryck- och skrivpapper, skrivmaterialier m. in., ävensom med
annat till riksdagsförvaltningen hörande arbete.

A de tider av året, då arbetet för riksdagsförvaltningen ej helt
toge revisorns arbetskraft i anspråk, skulle han vara skyldig att, efter
riksgaldskommissariens anvisning, biträda med arbetet å riksgäldskontorets
kameralbyrå. Vid de tillfällen däremot, då så kunde erfordras
tor arbetet a riksdagens forvaltmngsbyrå, finge, i den mån sådant läte
sig gorå, biträde anlitas av såväl ordinarie som extra personal å kameralbyran.

.... Enligt föreskrift, meddelad i samband med fastställande av nu
gällande stat för riksgäldskontor, åligger det riksgäldskontor
registrator att handhava bestyret med vård, utdelning och redovisning
av riksdagstrycket och allt kommittétryck, som till riksgäldskontoret
oveilamnas. Till biträde vid detta arbete har registratorn sedan den

1 december 1915 den förut omnämnde, på extra stat anställde vaktmästaren.

Någon överflyttning till riksdagens ekonomiska förvaltningsbyrå
av dessa göromål vilja fullmäktige icke ifrågasätta, utan torde den
nuvarande anordningen fortfarande böra äga bestånd.

Frågor, som röra lokaler för tryckets förvarande, inredning i
dessa lokaler, reparationer och nyanskaffning av inredning, inventarier
m. in., uppköp av förbrukningsartiklar, anlitande av extra arbetskraft
ior uppställning och omflyttning av tryck in. m. tillhöra förvaltnmgsbyrån.

Den ovannämnde vaktmästaren torde fortfarande, liksom för närvarande,
kunna vara uppförd å extra stat. Hans arvode, som nu utgår
dels av anslaget till riksdags- och revisionskostnader dels av anslaget
tili avlöningar m. fl. förvaltningskostnader för riksgäldskontoret, synes
hora helt utgå av förstnämnda anslag.

Såsom nämnts, äro av den vid riksdagshuset anställda personalen
endast overvaktmastare- och övermaskinistbefattningarna uppförda å
ordinarie stat. Det synes emellertid fullmäktige vara förenat med rätt -

32 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

visa och billighet, att jämväl övriga tjänstinnehavare, vilkas befattningar
äro av obestridligt permanent natur, komma i åtnjutande av
den mera tryggade ställning, en ordinarie befattning medför. De
befattningshavare, som i detta hänseende främst böra komma i åtanke,
äro förste eldaren och de båda portvakterna. Fullmäktige vilja därför
föreslå att dessa befattningar uppföras å ordinarie stat. Till frågan
om deras löneförmåner m. m. skola fullmäktige längre fram i denna
utredning återkomma.

C. Revisionsbyrån.

Såsom redan blivit nämnt, bör enligt fullmäktiges mening revisionsarbetet
inom riksgäldskontoret sammanföras till denna byrå; och
skulle denna hava till uteslutande föremål för sin verksamhet att verkställa
granskning och kontroll av den förvaltning, som tillkomme
kameralbyrån och riksdagens ekonomiska förvaltmngsbyrå.

Den ordinarie personalen å byrån borde utgöras av:

l:o) en föreståndare (förste revisor).

2:o) en andra gradens tjänsteman (revisor).

Därjämte torde å byrån erfordras åtminstone ett extra biträde.

Såsom föreståndare skulle placeras den förste revisor, som revisionsarbetet
nu huvudsakligen åligger. Denne tjänsteman tillhör tredje tjanstegraden
i likhet med den förste revisor, som förestår obligationsoch
kupongavdelningen, och den föreslagne föreståndaren för statsskuldboksavdelningen.
Då dessa två avdelningar skulle utgöra underavdelningar
av kameralbyrån, under det att revisionsbyrån skulle komma
att intaga en självständig ställning vid sidan av kameralbyrån, anse
emellertid fullmäktige, att detta förhållande borde utmarkas därigenom,
att föreståndaren för revisionsbyrån erhölle en något högre tjänsteställning
än föreståndarna för nämnda avdelningar, med avlomngsiormåner
liggande mellan tredje och fjärde tjänstegradernas bådana
mellangrader finnas flerstädes i statsförvaltningen, bland annat i kammarrätten,
å vars stat äro uppförda två revisionskommissarier med ställning
mellan kammarrättsråd och närmast lägre tjänstegrad.

Därest föreståndarna för obligations- och kupong- samt statsskuldboksavdelningarna
komma att benämnas kamrerare, torde benämningen
förste revisor lämpligen kunna bibehållas for föreståndaren

för revisionsbyrån. . , , r

Till avlöningsförmånerna för förste revisorn skola iullmaktige

längre fram i denna utredning återkomma.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45. 33

Såsom andre ordinarie tjänsteman å revisionsbyrån skulle, såsom
förut blivit omförmält, placeras nuvarande revisorn och bokhållaren,
vars tjänstebenämning i samband därmed lämpligen borde förändras till
endast revisor.

Enär nu ifrågavarande byrå bleve ny, anse sig fullmäktige böra
mera utförligt redogöra för de åligganden, som skulle tillkomma tjänstemännen
å byrån.

Förste revisorns huvuduppgift skulle vara att utöva såväl den
sakliga som den formella granskningen av alla å kameralbyrån och
riksdagens ekonomiska förvaltningsbyrå vidtagna räkenskaps- och kassaåtgärder;
och skulle denna granskning bestå i huvudsakligen följande:

att dag för dag granska bokföringsanordningarnas överensstämmelse
med reglementets föreskrifter, fullmäktiges protokoll eller andra
förefintliga handlingar, varå åtgärden grundar sig;

att dag för dag följa de s. k. inkomst- och utgiftsjournalerna,
inkomst- och utgiftsböckerna, kassakontrollantens anteckningar samt de
s. k. bankoböckernna;

att granska liggaren över specialkonti samt själva bokslutet;
att vitsorda de för riksbokslutsbyrån avsedda månadsrapporternas
överensstämmelse med räkenskaperna;

att granska de av riksgäldskommissarien eller bokföringsbiträdet
förda specialräkningarna samt liggaren över riksgäldskontorets lånerätt
och räkningarna rörande lån från järnvägs- och byggnadslånefonderna;

att granska de av föreståndaren för kupongavdelningen upprättade
månadsredovisningarna rörande i kassan inlösta obligationer och kuponger
samt vitsorda överensstämmelsen mellan redovisningarnas slutsummor
och slutsummorna i kassörens obligations- och kupongspecial;

att granska annuitetsböckerna samt sammandragen över under
året inlösta obligationer och kuponger;

att föra kontrollprotokoll vid utlottningar samt granska alla
av revisorn å byrån upprättade utlottningslistor och restlistor ävensom
anteckningarna rörande utlottningarna i respektive obligationsböcker,
samt

att granska alla i riksgäldskontoret uppgjorda inventeringsinstrument.

Föreståndaren för revisionsbyrån borde dessutom, så långt möjligt
vore, granska alla viktigare av riksgäldskommissarien gjorda uträkningar,
förslag, för publicering avsedda uppgifter m. m.

För att det skulle bliva byråföreståndaren möjligt att tillfredsställande
fullgöra nämnda, delvis mycket betydelsefulla granskningsBihang
till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 höft. [Bil. till nr 45.) 5

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Lönereglering
för riksgäldskontorets

tjänstemän
och vaktbetjäning.

arbete hava enligt förslaget en del av de göromål, som nu åligga förste
revisorn, såsom befattningen med alla rekvisitioner och räkningar m. m.,
överflyttats till revisorn å riksdagens ekonomiska förvaltningsbyrå.

Revisorn skulle biträda föreståndaren med honom åliggande granskningsarbete
samt på eget ansvar handhava följande åligganden, av vilka
en del nu tillkomma här ifrågavarande förste revisor:

granskning av specialbokföringen rörande lån från järnvägs- och
byggnadslånefonderna, av staten övertagna obligations- och andra lån
samt statsskuldens annuitetsböcker;

granskning av riksdagens ekonomiska förvaltningsbyrås förrådsredovisning,
av införingarna i avräkningsböckerna för utlottningslånen
och specialböckerna för övertagna lån;

granskning av inventarieböckerna för riksdagens hus och riksgäldskontoret
samt alla avlöningslistor; samt

upprättande av utlottningslistor med ledning av byråföreståndarens
kontrollprotokoll. I

I detta sammanhang anse sig fullmäktige böra upptaga frågan
angående en lönereglering för riksgäldskontorets tjänslemän och vaktbetjäning.
Denna fråga har under flera år, och särskilt efter det senaste
lönereglering för riksbankens tjänstemän år 1914 beslutades, stått på
dagordningen, ehuru någon framställning från fullmäktige av skilda
anledningar hittills icke blivit gjord. Fullmäktige finna emellertid nu
frågans lösning icke längre kunna undanskjutas.

Vid 1908 års riksdag fastställdes, efter framställning från fullmäktige,
ny avlöningsstat för riksgäldskontoret. Denna stat, som därefter
icke undergått någon förändring, är av följande lydelse:

Bilagor till BanlcoutsJcottets utlåtande Nr 45. 35

Avlöningsstat för tjiinstinnchavare vid riksglildskontoret.

		Tjänst-	Missräk-		--------------------------- \|
	Lön	görings- pennin-	nings- pennin-	Summa	Ålderstillägg
		gar	gar
	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	''
1 sekreterare och ombudsman . .	5,000	2,800	_	7,800	! Efter 5 år kan lönen liöjas
1 kamrer ...................................	5,000	2,500	—	7,500	j med 500 kr.
1 tredje gradens tjänsteman, förste					) Efter 5 år kan lönen höjas
revisor ........................	3,500	1,500		5,000
1 d:o d:o ....................................		> med 500 kr. och efter 10
3,500	1,500	—	5,000	J år med ytterligare 500 kr.
t andra gradens tjänsteman, kassör	3,000	1,500	1,000	5,500
1 d:o registrator och kanslist.........	3,000	1,500	—	4,500	1 med 500 kr. och efter 10
1 d:o revisor och bokhållare ....... 1 första gradens tjänsteman, kärn-	3,000	1,500		4,500	J år med ytterligare 500 kr. j Efter 3 år kan lönen höjas
marskrivare................	1,800	1,000		2,800
2 d:o d:o ....................................		> med SOU kr. och efter 6
3,600	2,000	—	5,600	) år med ytterligare 500kr.
1 kvinnligt biträde.......................	1,050	550	_	1,600	.Efter 5 år kan lönen höjas
1 d:o .....................	1,050	550	—	1,600	1 med 200 kr. och efter 10 j år med ytterligare 200 kr.
1 förste vaktmästare....................	1,200	600	_	1,800	/Efter 5 år kan lönen höjas
				1 med 200 kr.
1 vaktmästare..................	800	600	_	1,400	i Efter 5 år kan lönen höjas
2 d:o......................	1,600	1,200	—	2,800	\| med 200 kr. och efter 10 ] år med ytterligare 200 kr.
Summa	37,100	19,300	1,000	57,400

Anm. 1. För kvmnlig biträdesbefattning utgör pensionsunderlaget 1,300 kronor (= lön och två ålderstillagg,
med avdrag av 150 kronor).

Anm. 2. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri hostad — varmed äro förenade förmånerna av

nödigt, bränsle samt elektriskt ljus med en strömförbrukning av högst 100 kilowatt om året _

skall å hans lön avdragas 400 kronor.

Anm. 3. Den av riksgäldskontorets tjänstemän, som erhåller uppdrag att vara vice värd i riksdagens hus,
äger att härför åtnjuta ett arvode av högst 1,200 kronor.

Vid 1914 års senare riksdag godkändes följande stat för riksbankens
huvudkontor att tillämpas från och med år 1915.

Xu gällande
avlöningastat
pir riksgäld*-kontoret.

Nu gällande
avlöningsstat
för riksbankens
huvudkontor.

36 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Avlöningsstat för tjänstinnehavare vid riksbanken.

-		Tjänst-			Pen-
		görings-			sions-
	Lön	pennin-	Summa	Ålderstillägg till lön	under-
		gar			lag
	Kr.	Kr.	Kr.		Kr.
Huvudkontoret.
1 tjänsteman i fjärde tjänstegraden	5,400	2,700	8,100	\| 600 kr. efter 5 år.	} 5,600
7 tjänstemän » » »	37,800	18,900	56,700
1 tjänsteman » tredje »	4,300	2,100	6,400	j 500 kr. efter 5 år, 500 kr.	\ 5,000
9 tjänstemän» » »	38,700	18,900	57,600	/ efter ytterligare 5 är.
1 tjänsteman » andra »	3,200	1,600	4,800	j 500 kr. efter 5 år, 500 kr.	14,000
32 tjänstemän » » »	102,400	51,200	153,600	/ efter ytterligare 5 år.
Missräkningspenningar å 1,000 kro-
nor åt en var av nio tjänstemän i andra tjänstegraden, vilka för-
ordnas att utföra kassörsgöromål	—	—	9,000	—	—
1 tjänsteman i första tjänstegraden	2,100	1,100	3,200	j 500 kr. efter 5 år, 500 kr.	} 2,800
58 tjänstemän » > » Missräkningspenningar å 600 kronor åt vardera av två första gradens tjänstemän, vilka förordnas att förestå bronsmyntkassan resp.	121,800	63,800	185,600	/ efter ytterligare 5 år.
i

biträda vid silverväxlingen ......	—	—	1,200	—	- I
1 kvinnligt biträde av andra graden	1,250	750	2,000	\ 200 kr. efter 5 år, 200 kr.	11,500
3 kvinnliga biträden av » »	3,750	2,250	6,000	/ efter ytterligare 5 år.
1 kvinnligt biträde av första »	1,050	550	1,600	\ 200 kr. efter 5 år, 200 kr.	j. 1,300
3 kvinnliga biträden av » » 1 vetenskapligt biträde för vården	3,150	1,650	4,800	/ efter ytterligare 5 år.

av riksbankens mynt- och medalj-			500

1 övervaktmästare, tillika brand-
mästare, jämte fri bostad med bränsle ävensom elektrisk ström-
förbrukning av högst 200 kilowatt	1,500	900	2,400	200 kr. efter 5 år.	1,600
1 vaktmästare, tillika vice brand-mästare, jämte fri bostad med bränsle ävensom elektrisk ström-


förbrukning av högst 200 kilowatt	1,100	700	1,800	f 150 kr. efter 5 år, 150 kr. j efter ytterligare 5 år.	11,300

	1,100 22,000		1,650 33,000	1 150 kr. efter 5 år, 150 kr.	11,200
20 » ..........................	11,000	J efter ytterligare 5 år.
1 maskinist, jämte fri bostad med
bränsle ävensom elektrisk ström-förbrukning av högst 200 kilowatl	1,500	900	2,400	200 kr. efter 5 år.	1,600
Anm. Av maskinistens tjänstgörings-
penningar utgöra 300 kronor arvode för tillsyn av körporten
1 biträdande maskinist, arvode ...	—	—	2,000	—	—

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

‘57

Av en jämförelse mellan dessa båda stater framgår, att lönerna i
riksgäldskontoret genomgående äro avsevärt lägre än de, som utgå för
motsvarande tjänster i riksbanken. Skillnaden utgör för riksgäldskontorets
sekreterare och kamrerare i förhållande till den 4:de tjänstegraden
i riksbanken beträffande begynnelselön respektive 300 och 600
kronor och beträffande slutlön respektive 400 och 700 kronor, för
tjänstemän av 3:dje graden ej mindre än 1,400 kronor, för 2:dra graden
300 kronor och för lista graden 400 kronor. Då för de tre lägre
tjänstegraderna ålderstilläggen äro desamma i riksgäldskontoret och riksbanken,
blir skillnaden densamma beträffande begynnelse- och slutlön.

Jämföras förhållandena under åren 1909 —1914 d. v. s. under
tiden mellan de senaste löneregleringarna för riksgäldskontoret och
riksbanken, finner man, att skillnaden i avlöningsförmåner för de båda
verkens tjänstemän då var betydligt mindre. Riksgäldskontorets sekreterare
hade då samma begynnelse- och slutlön, respektive 7,800 och
8,300 kronor, som tillkom 4:de tjänstegraden i riksbanken, och riksgäldskontorets
kamrerare 300 kronor mindre. Beträffande 3:dje graden
utgjorde skillnaden 1,000 kronor, under det att avlöningarna för första
och andra gradens tjänstemän i de båda verken under nämnda tid voro
desamma. Från och med år 1915 hava sålunda riksgäldskontorets
tjänstemän i avlöningshänseende kommit i en avsevärt ofördelaktigare
ställning i förhållande till riksbankens än under de närmast föregående
åren. Detsamma gäller även riksgäldskontorets vaktmästare.

Såsom fullmäktige här ovan i denna utredning påvisat, hava
göromålen i riksgäldskontoret, särskilt under de senaste åren, ökats
till den grad, att fullmäktige funnit sig böra framlägga föreliggande
förslag till omorganisation av riksgäldskontorets räkenskaps- och kassakontor.
Arbetsökningen å kansliet har jämväl varit betydlig, ehuru fullmäktige
ej finna någon ny ordinarie befattning därstädes nu erforderlig.
Fullmäktige äro förvissade därom, att, även efter inrättandet av de nya
ordinarie tjänster, fullmäktige funnit för riksgäldskontorets verksamhet
oundgängligen nödvändiga, den arbetsbörda, som kommer att vila å
kontorets tjänstemän, skall fullt taga deras arbetskrafter i anspråk
samt i varje fall ej bliva mindre än den, som nu åvilar riksbankens
tjänstemän. Då härtill kommer, att arbetet i riksgäldskontoret med
avseende å sin art och beskaffenhet torde vara lika krävande som det
arbete, riksbankens tjänstemän hava att utföra, synes det fullmäktige
överensstämma med rättvisa och billighet, att avlöningarna för riksgäldskontorets
tjänstemän tillmätas lika med dem, som utgå för motsvarande
tjänster i riksbanken.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Tjänstemännens
avlöning

De under senaste åren oerhört stegrade levnadskostnaderna utgöra,
enligt fullmäktiges mening, ett kraftigt talande skäl för, att en sådan
reglering av lönerna inom riksgäldskontoret med det snaraste bliver
genomförd.

I detta sammanhang vilja fullmäktige såsom ytterligare stöd för
kravet på överensstämmelse mellan riksgäldskontorets och riksbankens
lönestater erinra om ett uttalande av 1908 års bankoutskott vid dess
behandling av frågan om senaste lönereglering för riksgäldskontoret.
Sedan fullmäktige till utskottet inkommit med ett förslag till sådan
reglering, beslöt utskottet att av vissa skäl återremittera detta förslag
och uttalade därvid, att enligt utskottets mening riksgäldskontorets
stat borde i jämförliga punkter avpassas efter den gällande avlöningsstaten
för riksbanken.

Avlöningen för riksgäldskontorets kamrerare har sedan 1908 med
300 kronor understigit sekreterarens. Med hänsyn till den alltmera
krävande beskaffenheten, av de göromål, som åligga kamreraren, samt
därtill att arbetsbördans ökning särskilt drabbat räkenskaps- och kassakontoret
samt dess föreståndare, anse fullmäktige, att någon skillnad
mellan ifrågavarande två tjänstemäns löner ej längre bör bibehållas,
utan finna skäligt, att båda erhålla den avlöning, som tillkommer
tjänstemän av fjärde graden i riksbanken (bankosekreterare och bankokommissarie).

Det kan anmärkas, att sekreteraren i riksgäldskontoret, vars benämning
fullmäktige anse lämpligen kunna förändras till riksgäldssekreterare,
tidigare åtnjutit samma kontanta avlöning, som förut i allmänhet varit
bestämd för byråchef vid statens ämbetsverk. Vid senaste lönereglering
för riksgäldskontoret var även föreslaget, att sekreteraren skulle erhålla
den förbättring i avlöningen, som vid 1907 års riksdag tillerkänts
byråchefer i statskontoret och arméförvaltningen d. v. s. en begynnelseavlöning
av 8,100 kronor. Med hänsyn till den önskvärda överensstämmelsen
mellan löneförhållandena i riksgäldskontoret och riksbanken
ansågs dock, att sekreteraren ej borde tillmätas högre avlöning än den,
som då tillkom tjänsteman av 4:de graden i riksbanken.

Såsom redan blivit framhållet, bör, enligt fullmäktiges mening,
föreståndaren för den föreslagna revisionsbyrån erhålla en något högre
tjänsteställning än föreståndarna för obligations- och kupong- samt
statsskuldboksavdelningarna och bekomma avlöningsförmåner, liggande
mellan de för tredje och fjärde gradens tjänstemän bestämda. I överensstämmelse
härmed vilja fullmäktige föreslå, att löneförmånerna för nu

Bilagor till Bankoutskottets utlutande Nr 45. 39

ifrågavarande tjänsteman bestämmas till 6,800 kronor jämte två åldersti
lägg, vartdera å 500 kronor, att åtnjutas efter resp. 5 och 10 år.

Av begynnelseavlöningen torde lämpligen 4,500 kronor betraktas såsom
lön och 2,300 kronor såsom tjänstgöringspenningar.

Tjänstemännen av tredje graden i riksgäldskontoret skulle enligt
omorganisationsförslaget bliva två, nämligen föreståndarna för obligations-
och kupong- samt statsskuldboksavdelningarna. Den löneförbättring,
som skulle tilldelas dessa tjänstemän, är visserligen avsevärd
— 1,400 kronor; men med hänsyn till omfattningen och vikten av
e åligganden, som skulle tillkomma dessa befattningars innehavare
anse fullmäktige densamma fullt befogad.

Enligt förslaget skulle antalet befattningar inom andra tjänstegraden
bliva fyra, nämligen en kassör, en revisor å statsskuldboksavdelmngen,
en revisor å revisionsbyrån och en revisor å riksdagens
ekonomiska förvaltningsbyrå, vartill komme å kansliet registratorn och
kanslisten. Den avlöningsförbättring, 300 kronor, som skulle tillkomma
tjanstinnehavare 1 denna grad, är relativt obetydlig. Kassörens missräkmngspenningar
torde böra bibehållas vid oförändrat belopp, 1 000
kronor.

. Antalet befattningshavare i första tjänstegraden — kammarskrivare
— skulle efter omorganisationen bliva detsamma som nu eller
tre. Deras avlöningsförbättring skulle uppgå till 400 kronor.

... .Sedan år 1915 äro å riksgäldskontorets stat uppförda två kvinnliga a Honing tui
biträdesbefattnmgar med en avlöning av 1,600 kronor jämte två ålders- rikssäldskontillägg,
vartdera å 200 kronor efter 5 och 10 år. Enligt fullmäktiges liga biträden.
förslag skulle ytterligare två ordinarie sådana befattningar tillkomma.

Antalet kvinnliga biträden å ordinarie stat skulle sålunda bliva fyra.

Av dessa skulle, såsom vid redogörelsen för de olika byråernas och
avdelningarnas organisation blivit omnämnt, ett biträde placeras på
rakenskapsavdelmngen, ett på statsskuldboksavdelningen samt tvä på
obligations- och kupongavdelningen. Med hänsyn till arten av det arbete,
som skall utföras av dessa biträden, torde, såsom ock framhållits, tre av
dem böra jämställas med riksbankens kvinnliga biträden av andra
?7ade»,0ch sålunda uppbära en avlöning av 2,000 kronor jämte två
ålderstillagg, vartdera å 200 kronor, samt det fjärde — med placering
a obligations- och kupongavdelningen — likställas med riksbankens
kvinnliga biträden av första graden. Avlöningen för sistnämnda biträde
skulle da bliva densamma som för de i riksgäldskontorets nuvarande
stat uppförda kvinnliga biträdesbefattningarna.

Vaktmästare
nes avlöning.

Pensionsunderlag.

40 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45,

Beträffande vaktmästarnas avlöning kan på grund av väsentligen
olika tjänstgöringsförhållanden full överensstämmelse mellan riksgäldskontoret
och riksbanken svårligen åvägabringas. Någon motsvarighet
till riksgäldskontorets förste vaktmästare finnes ej i riksbanken, där
övervaktmästaren och den vaktmästare, som tillika är vice brandmästare,
hava en ställning, mera jämförlig med övervaktmästaren i
riksdagens hus.

De nuvarande löneförmånerna för såväl förste vaktmästaren som
vaktmästarne i riksgäldskontoret anse fullmäktige vara väl knappt
tillmätta. En förhöjning med 200 kronor torde vara av förhållandena
väl motiverad. Därjämte synes förste vaktmästaren, som nu äger rätt
till endast ett ålderstillägg å 200 kronor, böra erhålla två sådana,
vartdera å 200 kronor, att åtnjutas efter resp. 5 och 10 år. Förste
vaktmästaren skulle sålunda erhålla en begynnelseavlöning å 2,000
kronor och en slutavlöning å 2,400 kronor samt vaktmästarna resp.
1,600 och 2,000 kronor. Den nuvarande bestämmelsen angående ett
avdrag å 400 kronor, i händelse vaktmästare åtnjuter fri bostad m. m.,
synes böra kvarstå oförändrad. Skillnaden i kontant avlöning mellan
riksgäldskontorets och riksbankens vaktmästare, vilka senare åtnjuta
en begynnelseavlöning av 1,650 kronor och en slutavlöning av 1,950
kronor, är, såsom synes, obetydlig. Den något högre slutlönen för
riksgäldskontorets vaktmästare ävensom den obestridliga förmånen för
dessa att, i händelse de åtnjuta fri bostad — vilket är fallet med tre
av dem — behöva vidkännas ett avdrag å den kontanta lönen av
endast 400 kronor — en förmån, som riksbankens vaktmästare icke
åtnjuta — synes fullmäktige väl motiverad av de olika tjänstgöringsförhållandena
för vaktmästarna i de båda verken. På grund av dessa
äro nämligen riksgäldskontorets vaktmästare avsevärt mera bundna
än riksbankens och kunna sålunda ej hava samma tillfällen till extra
förtjänst.

Pensionsunderlagen för befattningshavarna vid riksgäldskontoret
torde böra bliva desamma som för motsvarande befattningshavare i
riksbanken. Beträffande de tjänster, till vilka någon motsvarighet icke
finnes i riksbanken, nämligen förste revisorn och förste vaktmästaren,
vilja fullmäktige såsom lämpligt pensionsunderlag föreslå resp. 5,200
kronor och 1,400 kronor.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Avlöningsstaten för riksgäldskontor skulle, med de föreslagna
nya tjänsterna och de höjda avlöningarna, sluta på ett belopp
av .................................................................

Då den nu gällande statens slutsumma är ..................

utgör ökningen sålunda................................................

Av denna ökning belöper på den föreslagna
löneregleringen jämte uppflyttande av en första revisor
och ett kvinnligt biträde i högre tjänsteställning
Återstoden belöper på de föreslagna nya tjänsterna
med följande belopp:

en tjänst i tredje graden............ kronor 6,400: —

två tjänster i andra graden > 9,600: —

två kvinnliga biträdesbefattnin gar

av andra graden............... » 4,000: —

Den verkliga ökningen i kostnader för genomförande av den nya
staten är emellertid i själva verket avsevärt lägre, än här ovan anförda
siffror angiva. De arvodesbelopp, som utgå från det i reglementets
§ 32 avd. 4 mom. d) omförmälda förslagsanslaget till arvoden åt extra
ordinarie tjänstemän och vaktmästare samt till belöning för extra
arbeten, komma nämligen givetvis att betydligt minskas därigenom att
en del av den extra personalen efter de nya tjänsternas uppförande å
stat skulle övergå till eller ersättas med ordinarie.

Berörda anslag, som från och med år 1916 finnes uppfört med
ett belopp av 12,000 kronor för år, har visat sig otillräckligt och
under nämnda år måst överskridas med icke mindre än 11,637 kronor
21 öre eller nära nog hela sitt belopp. Vid detta förhållande lärer
någon nedsättning av anslagets belopp icke gärna kunna komma i fråga
även efter de nya ordinarie tjänsternas inrättande.

Den nya avlöningsstaten skulle erhålla följande utseende:

kronor 84,800: —
_>_57,400: —

kronor 27,400: —
kronor 7,400: —

_»__20,000: —

kronor 27,400:—.

Jämförelse
mellan den nu
gällande och
den föreslagna
avlöningsstaten.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 käft. (Bil. till nr 45.) 6

Förslag till
avlöningsstat
för riksgäldskontor
et.

Bilagor till BankoutsJcottels utlåtande Nr do.

Avlöningsstat för tjänstinnehavare vid riksgäldskontoret.

		Tjänst-
	Lön	görings-
		pennin-
		gar
	Kr.	Kr.
1 riksgäldssekreterare, tillika om-
budsman .................................	5,400	2,700
1 riksgäldskommissarie..................	5,400	2,700
1 förste revisor ...........................	4,500	2,300
1 tjänsteman i tredje graden, kam-
rerare......................................	4,300	2,100
1 tjänsteman i tredje graden, kam-
rerare......................................	4,300	2,100
1 tjänsteman i andra graden, kassör	3,200	1,600
Missräkningspengar till denne ......	—	—
1 tjänsteman i andra graden, regi-
strator och kanslist ................	3,200	1,600 j
1 tjänsteman i andra graden, revisor	3,200	1,600 \|
1 tjänsteman i andra graden, revisor	3,200	1,600
1 tjänsteman i andra graden, revisor	3,200	1,600
1 tjänsteman i första graden, kam-
marskrivare.............................	2,100	1,100
1 tjänsteman i första graden, kam-
marskrivare..............................	2,100	1,100
1 1 tjänsteman i första graden, kam-
marskrivare..............................	2,100	1,100
\| 1 kvinnligt biträde av andra graden	1,250	750
1 kvinnligt biträde av andra graden	1,250	750
1 kvinnligt biträde av andra graden	1,250	750
1 kvinnligt biträde av första graden	1,050	550
1 förste vaktmästare.....................	1,400	600
1 vaktmästare..............................	1,000	600
1 vaktmästare............................	1,000	''600
1 vaktmästare..............................	1,000	600

Summa

Kr.

8,100

6,800

6,400

4,800

1,000

4,800

3,200

2,000

1,600

2,000

1,600

Kr.

Pen sions under lag Kr.

| 600 kr. efter 5 år.

\ 500 kr. efter 5 år, 500 kr.
/ efter ytterligare 5 år.

500 kr. efter 5 år, 500 kr.
efter ytterligare 5 år.

( 500 kr. efter 5 år, 500 kr.
efter ytterligare 5 år.

j 5,600

500 kr. efter 5 år, 500 kr.
efter ytterligare 5 år.

200 kr. efter 5 år, 200 kr.
efter ytterligare 5 år.

( 200 kr. efter 5 år, 200 kr.
^ efter ytterligare 5 år,
f 200 kr. efter 5 år, 200 kr.
\ efter ytterligare 5 år.

200 kr. efter 5 år, 200 kr.
efter ytterligare 5 år.

5,200

5,000

4,000

2,800

! 1,5

Summa! 55,400j 28,400j 84,800|

,500

1,300

1,400

1,200

Anm. 1. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad — varmed äro förenade förmånerna av
nödigt bränsle samt elektriskt ljus med en strömförbrukning av högst 100 kw. om året —■ skall
å hans lön avdragas 400 kronor.

Anm. 2. Vaktmästare åtnjuter, utom övriga löneförmåner, uniformsbeklädnad.

Anm. 3. Den av riksgäldskontorets tjänstemän, som förordnas till föreståndare för riksdagens ekonomiska
förvaltningsbyrå, äger att därför åtnjuta ett arvode av 1,200 kronor om året.

Bilagor till Ban/coutskottets utlåtande Nr 45.

Nu gällande stat för tjänstinnehavare vid riksdagens hus, är av
följande lydelse:

Lönereglering
förtjänstinnehavare
vid
riksdagens
hus m. m.

Avlöniugsstat för tjänstlnnehavare vid riksdagens hus.

	Lön Kr.	Tjänst- görings- penningar Ivr.	Summa Kr.	Ålderstillägg
1,400 1,400	1,000 1,000	2,400 2,400	l Eller 5 år kan lönen j höjas med 200 kr.

Summa
2,800	2,000	4,800

Anm. 1. Övervaktmästaren åtnjuter fri bostad med nödigt bränsle samt elektriskt ljus med en strömförbrukning
av högst 200 kw. om året, ävensom uniformsbeklädnad.

Anm. 2. Övermaskinisten åtnjuter fri bostad med nödigt bränsle samt elektriskt ljus med en strömförbrukning
av högst 100 kw. om året.

Anm. 3. Av de i staten för övermaskinisten upptagna tjänstgöringspenningarna utgöra 300 kronor ersättning
för tillsyn å de elektriska anläggningarna i riksdagshuset samt för upprättande av statistik
över förbrukningen av elektricitet.

Denna stat fastställdes beträffande övermaskinisten av 1908 års
riksdag och beträffande övervaktmästaren av 1912 års riksdag.

Avlöningsförmånerna för dessa båda tjänstinnehavare, vilka i det
allra närmaste överensstämma med de förmåner, motsvarande tjänstinnehavare
i riksbanken åtnjuta, måste numera, enligt fullmäktiges
mening, anses allt för knappt tillmätta med hänsyn till omfånget och
arten av dem åliggande göromål. I betraktande av den betydande
skillnaden i storlek mellan riksdagens och riksbankens fastigheter och
den därav följande olikheten i omfattning av till fastigheterna hörande
anläggningar av olika slag, synes det fullmäktige uppenbart, att såväl
avsevärt större ansvar som tyngre arbetsbörda måste vila å övervaktmästaren
och övermaskinisten i riksdagshuset. Vid sådant förhållande
torde en ej alltför knappt tillmätt förhöjning i avlöningen för dessa
tjänstinnehavare vid riksdagens hus vara väl befogad. Fullmäktige
vilja | i detta avseende föreslå, att begynnelseavlöningen för båda höjes
med 200 kronor från nuvarande 2,400 kronor till 2,600 kronor, därav
1,600 kronor skulle utgöra lön och 1,000 kronor tjänstgöringspenningar,
samt att de måtte berättigas uppbära, i stället för ett ålderstillägg å
200 kronor, två sådana tillägg, vartdera å 300 kronor efter respektive
5 och 10 år. Deras slutavlöning skulle då komma att utgöra 3,200

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

kronor i stället för nuvarande 2,600 kronor. Såsom pensionsunderlag
kunde lämpligen bestämmas ett belopp av 1,800 kronor.

Såsom fullmäktige redan framhållit, böra enligt fullmäktiges mening
i staten för riksdagens hus uppföras jämväl en förste eldare- och
två portvaktstjänster. Förste eldaren uppbär nu ett arvode av 1,620
kronor för år samt vardera av portvakterna 1,500 kronor. Samtliga
åtnjuta fri bostad i riksdagshuset jämte värme och ljus intill viss förbrukning.
— Jämväl dessa förmåner synas fullmäktige under nuvarande
förhållanden väl knappt tilltagna. Såsom skälig avlöning för förste
eldaren vilja fullmäktige föreslå: lön 1,200 kronor, tjänstgöringspenningar
500 kronor jämte två ålderstillägg, vartdera å 150 kronor, att
åtnjutas efter 5 och 10 år. Begynnelseavlöningen skulle då bliva 1,700
kronor och slutavlöningen 2,000 kronor. Förmånen av fri bostad,
värme och ljus bör bliva oförändrad. Avlöningsförmånerna för de båda
portvakterna böra enligt fullmäktiges mening bestämmas till: lön 1,100
kronor och tjänstgöringspenningar 500 kronor jämte två ålderstillägg,
vartdera å 150 kronor, efter 5 och 10 år. Begynnelseavlöningen skulle
då bliva 1,600 kronor och slutavlöningen 1,900 kronor jämte förmån
av fri bostad m. m. såsom för närvarande. Såsom lämpliga pensionsunderlag
skulle fullmäktige vilja föreslå för förste eldaren 1,300 kronor
och för portvakterna 1,200 kronor.

Jämlikt bestämmelse i riksgäldskontorets reglemente åtnjuta
övervaktmästaren och övermaskinisten, i likhet med vaktmästarna, en
semesterledighet av högst 15 dagar varje år. Dessa båda befattningshavare
torde för framtiden böra erhålla rätt till ledighet under tre
veckor årligen. För förste eldaren och portvakterna böra rörande
ledighet gälla samma bestämmelser som för vaktmästarna.

Avlöningsstaten för riksdagens hus skulle, med de föreslagna nya
tjänsterna och de höjda avlöningarna, sluta på ett

belopp av.......................................................................... kronor 10,100: —

Då den nuvarande statens slutsumma är ......... » 4,800: —

utgör ökningen sålunda..................................................... kronor 5,300: —.

Av denna ökning belöper 400 kronor på regleringen av de nuvarande
tjänstinnehavarnas avlöningar och återstoden på uppförandet i
staten av de tre föreslagna befattningarna.

Kostnaderna för riksdagens hus komma genom sistnämnda åtgärd
att ökas endast helt obetydligt eller med skillnaden mellan förste eldarens
och portvakternas nuvarande arvoden och de för dem föreslagna
avlöningarna.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45. 45

Den nya staten för riksdagens hus skulle erhålla följande lydelse:

Avlöningsstat för tjiinstinneharare vid riksdagens hus.

En
En
En
En

i En

Anm.

övervaktmästare
övermaskinist ...

förste el dåre......

portvakt............

d:o ............

Lön Kr.	Tjänst- görings- pennin- gar Kr.	Summa Kr.	Ålderstillägg till lön Kr.	Pen- sions- under- lag Kr.
1,600	1,000	2,600	1300 kr. efter 5 år, 300 kr.
1,600	1,000	2,600	j efter ytterligare 5 år.	J 1,800
1,200	500	1,700	)
1,100	500	1,600	1150 kr. efter 5 år, 150 kr.	1
1,100	500	1,600	j efter ytterligare 5 år.	11,200
6,600	3,500	10,100

Anm. 4.

Summa

Övervaktmästaren åtnjuter fri bostad med nödigt bränsle samt elektriskt ljus med en strömförbrukning
av högst 200 kw. om aret ävensom uniformsbeklädnad.

Övermaskinisten och förste eldaren åtnjuta fri bostad med nödigt bränsle samt elektriskt ljus med
en stromförbrukning av högst 100 kw. om året.

A.v d®. 1 s.taten idr övermaskinisten upptagna tjänstgöringspenningarna utgöra 300 kronor ersättning
för tillsyn å de elektriska anläggningarna i riksdagshuset samt för upprättande av statistik
over förbrukningen av elektricitet.

Portvakterna åtnjuta fri bostad med nödigt bränsle samt elektriskt ljus med en strömförbrukning
av högst 150 kw. om året ävensom uniformsbeklädnad.

Uti gällande avlöningsstat för tjänstinnehavare vid riksdagens
bibliotek anse sig fullmäktige för närvarande icke böra föreslå någon
förändring, då frågan angående dessas avlöning nära sammanhänger
med den ännu icke avgjorda frågan angående bibliotekets utvidgning
till ett centralt förvaltningsbibliotek. — Vad beträffar vaktmästaren
vid riksdagens bibliotek torde för övrigt en lönereglering för denne
utan olägenhet kunna anstå, då han — utom kontanta löneförmåner
till samma belopp och bostad på samma villkor som vaktmästarna i
riksgäldskontoret — under den tid riksdagen pågår uppbär ett extra
arvode av 2 kronor 50 öre om dagen eller sålunda sammanlagt minst
300 kronor för år.

Förslag till
avlöningsstat
vid riksdagens
hus.

Avlöningsstaten
för tjänstinnehavare
vid
riksdagens
bibliotek.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Villkoren för De av riksdagen fastställda villkor för åtnjutande av de i staterna

åtnjutande av f~r tjänstinnehavare vid riksgäldskontoret och riksdagens hus upptagna
enligt de före- avlöningsförmåner och bestämmelser, som i övrigt meddelats med avsiagna
nya seende ^ tillämpningen av samma stater, synas fullmäktige böra förstatema.
bUva . huvudsak oförändrade. En del mindre jämkningar och tillägg
bliva dock erforderliga. — I reglementets § 67 mom. l:o) andra stycket
bör beträffande fullmakt för föreståndaren för revisionsbyrån (förste
revisorn) stadgas detsamma som för sekreteraren och kamreraren (riksgäld
skommissarien). I bestämmelserna angående semester vilja fullmäktige
ifrågasätta den jämkningen, att tjänstemännen av tredje graden,
såsomlfallet är vid riksbankens huvudkontor, erhålla rätt till 1 Va månads
semester årligen. Samma förmån bör då givetvis tillkomma även föreståndaren
för revisionsbyrån. Beträffande övervaktmästaren och övermaskinisten
hava fullmäktige ovan föreslagit rätt till tre veckors ledighet
årligen. I bestämmelserna angående pensionsavgifter erfordras den
ändring, att avgifterna skola beräknas, icke såsom nu, å lönen utan å
pensionsunderlaget, varjämte i föreskrifterna angående åtnjutande av
pension böra göras de jämkningar, som föranledas av införande av
särskilda pensionsunderlag. I likhet med vad som gäller i riksbanken,
synes kvinnligt biträde av första graden, som vid befordran till andra
graden intjänat båda ålderstilläggen, böra äga att omedelbart komma
i åtnjutande av ett ålderstillägg i sistnämnda grad. I bestämmelserna i
övrigt för åtnjutande av ålderstillägg synes böra göras det tillägg, att
tredje gradens tjänsteman, därest han befordras till förste revisor, skall
äga att, för åtnjutande av ålderstillägg såsom sådan tillgodoräkna sig
sin tjänstgöring i tredje graden.

Förslag till de ändringar i reglementet, som bliva erforderliga
med anledning av vad nu sagts, komma fullmäktige att längre fram
under riksdagen avgiva.

Tiden för de Vidkommande tiden för de nya staternas ikraftträdande få fullmäk nyträdanedreT

tige erinra, att de stater, som fastställdes av 1908 års riksdag för tjänstkraft.
innehavare i riksgäldskontoret, riksdagens bibliotek och riksdagens hus,
tillämpades från och med juli månad samma år. Ehuru fullmäktige, med
hänsyn till den rådande dyrtiden och angelägenheten att till följd därav
de föreslagna löneförbättringarna snarast möjligt måtte komma nu
ifrågavarande tjänstinnehavare till del, ansett, att de nya staterna
helst borde träda i kraft redan från och med månaden näst efter
den, då riksdagen fattat sitt beslut i ämnet, hava fullmäktige dock

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

funnit sig böra stanna vid att hemställa om deras tillämpande från
och med juli månad detta år.

Till fullmäktiges kännedom har kommit, att riksbankstjänste- Dyrtidstillägg
männens förening till utskottet inkommit med en framställning, gående
ut på att riksbankens hela tjänstepersonal och jämväl sådan förut- personalen vid
varande, som från banken uppbär pension, måtte tills vidare få åtnjuta
ett mot den efter krigsutbrottet inträdda minskningen i penningvärdet '' ^ ™ ,h
i möjligaste mån svarande dyrtidstillägg, räknat retroaktivt från och
med början av år 1916.

Tillika finnes i årets statsverksproposition omförmält, att löneregleringskommittén
erhållit uppdrag att, efter verkställd utredning,
avgiva förslag i fråga om, bland annat, krigstidshjälp under år 1917
åt befattningshavare i statens tjänst.

Fullmäktige vilja hemställa, att, därest härav föranledes någon
utskottets hemställan till riksdagen om dyrtidstillägg eller krigstidshjälp,
denna hemställan må omfatta jämväl tjänstinnehavare vid riksgäldskontoret,
riksdagens bibliotek och riksdagens hus.

Då föreliggande förslag till lönereglering enligt fullmäktiges mening Yttrande av
bör underställas löneregleringskommitténs prövning, hava fullmäktige i ^”‘Zom
skrivelse av den 18 januari d. å. hos Kungl. Maj:t anhållit om uppdrag mitten.

åt nämnda kommitté att avgiva yttrande över förslaget; och har
Kungl. Maj:t lämnat kommittén sådant uppdrag. Med anledning härav
komma fullmäktige att till kommittén överlämna en avskrift av denna
skrivelse med anhållan, att kommittén snarast möjligt ville avgiva
yttrande i löneregleringsfrågan.

Fullmäktige anse sig här böra upptaga en fråga, som visserligen Omgruppering
icke äger direkt samband med de föreliggande omorganisations- och l''v andaj’cn
löneregleringsförslagen men dock synes lämpligen kunna lösas samtidigt, statens elite
Det har länge framstått såsom ett önskemål, att en omgruppe- huv>dl!lelring
kommer till stånd av anslagen under riksstatens elfte huvudtitel
(riksdags- och revisionskostnader m. in.). Den nuvarande grupperingen
medför i flera avseenden olägenheter. Gränsen mellan anslagen nr 1
(riksdags- och revisionskostnader) samt nr 2 (kostnader för riksdagens
hus) är synnerligen svävande och svår att efter hållbara grunder fastställa.
Enligt fullmäktiges mening vore det därför lämpligt att sam -

48 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

manslå dessa båda anslag till ett gemensamt, benämnt »riksdags- och
revisionskostnader samt kostnader för riksdagens hus, förslagsanslag».
Därefter borde såsom nr 2 följa ett anslag, benämnt »avlöningar och
pensioner m. m. vid riksgäldskontoret och riksdagsförvaltningen, förslagsanslag».
Från detta anslag skulle utgå avlöningar, upptagna i
staterna för tjänstinnehavare vid riksgäldskontoret, riksdagens bibliotek
och riksdagens hus, pensioner, som utbetalas från riksgäldskontoret (med
undantag för pensioner till justitie- och militieombudsman och tjänstinnehavare
vid deras expeditioner), arvoden till fullmäktige i riksgäldskontoret
ävensom arvoden till extra personal vid såväl riksgäldskontoret
som riksdagens bibliotek och riksdagens hus. Genom uppförande
av ifrågavarande anslag skulle undvikas vissa olägenheter, som nu förefinnas
vid uppgörandet av de månatliga avlönings-, arvodes- och pensionslistorna
samt vid bokföringen. Dessa olägenheter framträda särskilt
starkt beträffande pensionsstaten, då de där upptagna pensionsbeloppen
utgå från tre av huvudtitelns anslag, allt efter pensions tagarens

förutvarande anställning.

Anslaget nr 3 borde kvarstå och liksom nu betecknas såsom »kostnader
för riksdagens bibliotek, reservationsanslag».

Från anslaget nr 4 skulle komma att bestridas riksgäldskontorets
direkta låneomkostnader ävensom kontorets övriga expenser; och skulle
detsamma lämpligen kunna benämnas »Omkostnader för statsskulden,
förslagsanslag».

Anslagen nr 5 och 6 skulle kvarstå oförändrade.

Efter °den nu ifrågasatta omgrupperingen och med hänsyn tagen
till de föreslagna nya ordinarie tjänsterna och de förbättrade löneförmånerna
för tjänstinnehavare vid riksgäldskontoret och riksdagens
hus skulle riksstatens elfte huvudtitel för år 1918 erhålla följande
utseende:

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande, Nr 45.

Verkliga utgifter.

XI. Riksdags- och revlslonskostnnder mod mera.

	Kronor
1. Riksdags- och revisionskostnader samt kostnader för riksdagens hus, förslags-
anslag.........................................................	1 373 non
2. Avlöningar och pensioner med mera vid riksgälds- och riksdagsförvaltningen,	I
förslagsanslag .............................................................	179 000
3. Kostnader för riksdagens bibliotek, reservationsanslag.......................................	7,000
4. Omkostnader för statsskulden, förslagsanslag .....................	90,000
5. Avlöningar, resekostnader och expenser för justitieombudsmannen och hans
expedition, förslagsanslag........................................	37,000
6. Avlöningar, resekostnader och expenser för militieombudsmannen och hans
expedition, förslagsanslag......................................	40,000
Summa	1,719,000

Denna omgruppering nödvändiggör en genomgående omarbetning
av reglementets § 32 avdelning 1—4; och komma fullmäktige att
senare under riksdagen till utskottet inkomma med förslag till förändrad
lydelse av dessa avdelningar.

Såsom fullmäktige i början av denna skrivelse omförmält, har
utskottets anhållan om nu ifrågavarande utredning ursprungligen föranletts
av fullmäktiges skrivelse av den 2 december 1915, däri fullmäktige
förklarat sig anse viss förändring erforderlig beträffande förste
deputeradens ställning i riksgäldskontor et och i sammanhang därmed
hemställt om höjning av det särskilda arvodet till denne.

I berörda skrivelse anförde fullmäktige, bland annat, att det
jämförelsevis obetydliga arvodet till fullmäktiges förste deputerad medfört,
att denna befattning dittills betraktats och handhafts endast såsom
en bisyssla. Fullmäktige påvisade, att sedan den tid, då riksgäldskontoret
erhöll sin nuvarande organisation, dess verksamhet i olika
riktningar antagit en i hög grad ökad omfattning; och lämnade fullmäktige
i detta hänseende åtskilliga belysande uppgifter och siffror.
Denna ständigt fortgående utveckling ställde med hänsyn till såväl
göromålens omfång som beskaffenhet alltjämt ökade krav på fullmäktige
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 saml. 32 käft. (Bil. till nr 45.) 7

Förändring
av förste
deputeradens
ställning m. m.

50 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

och på deputerade. För att dessa växande krav på ett tillfredsställande
sätt skulle kunna fyllas, hade det alltmera framstått såsom behövligt,
att förste deputeraden helt ägnade sin tid, sina krafter och sitt intresse
åt riksgäldskontorets angelägenheter. Fullmäktige framhöllo, att detta
länge framstått såsom önskvärt och numera måste anses oundgängligen
nödigt; och hänvisade fullmäktige därvid särskilt till det alltmera
ökade omfånget av riksgäldskontorets upplåning och arbetet därmed.
Enligt fullmäktiges mening kunde det ej rimligen fordras, att förste
deputeraden med nuvarande avlöningsförmåner skulle ägna den tid
och det arbete, som ifrågasatts och ansetts nödigt, åt riksgäldskontoret.
En nödvändig förutsättning härför måste anses vara, att en avsevärd
förhöjning av det åt förste deputeraden anvisade särskilda arvodet
korume till stånd; och föreslogo fullmäktige arvodets förhöjning till

12.000 kronor.

Fullmäktige vilja här erinra, att riksdagen i anledning av nämnda
framställning medgav, att förste deputeraden finge från och med maj
månad 1916, intill dess riksdagen beslutat i anledning av eventuellt
förslag rörande omläggning av arbetet inom riksgäldskontoret, dock
längst för tiden till den 1 juni 1917, uppbära ett tilläggsarvode av

3.000 kronor för år räknat.

I fortsättningen av sin skrivelse uttalade sig fullmäktige för
andre deputeradens bibehållande även efter en förändring i förste
deputeradens ställning, ehuru givetvis andre deputeradens ställning
komme att i åtskilligt bliva en annan än för närvarande. Göromålens
fördelning borde då icke, såsom nu enligt föreskrift i reglementet
sker, bestämmas av deputerade själva utan fastställas av fullmäktige.
Såsom skäl för andre deputeradens bibehållande anförde
fullmäktige, att det måste anses önskvärt, att, på sätt i jämförliga
institutioner i regeln vore förhållandet, även i riksgäldskontoret den
för dess verksamhet i första hand ansvarige vid sin sida hade en annan
av fullmäktige, med vilken han dagligen kunde samråda; och hänvisade
fullmäktige till, att det vore på så sätt ordnat i riksbanken. I och
för vikariering vid semester och annan ledighet för förste deputeraden
vore det ock av vikt att hava tillgång till en person, som på grund
av sin tjänstgöring såsom andre deputerad förvärvat detaljerad kännedom
om riksgäldskontorets angelägenheter och den dagliga förvaltningen
därstädes. På så sätt tryggades den nödiga kontinuiteten i
riksgäldskontorets ledning. — Förutom det arbete, som, enligt vad av
ovanstående framginge, skulle åligga andre deputeraden, kunde det

Bilagor till Bankout&kottets utlåtande Nr 45.

jämväl ifrågasättas att åt honom lämna uppdrag att särskilt övervaka
och i första hand taga befattning med vissa slag av ärenden, vilka
ansåges kunna undantagas från förste deputeradens omedelbara handläggning.

De skäl, som fullmäktige i sin nu åberopade skrivelse anfört för
en förändring av förste deputeradens ställning föreligga enligt fullmäktiges
mening alltjämnt i lika hög och delvis i än högre grad. Så
har det med hänsyn till statens starkt växande upplåning och de förhållanden,
varunder denna äger rum, alltmera visat sig nödvändigt,
att förste deputeraden ingående och med uppmärksamhet ständigt följer
de allmänna ekonomiska och finansiella förhållandena såväl inom som
utom landet. Det torde jämväl ligga i öppen dag, att då statens
skuldbörda numera överskridit ett sådant belopp som en miljard kronor,
det arbete, som vid förvaltningen av denna skuldbörda åligger förste
deputeraden, måste vara i hög grad krävande, ansvarsfullt och jämväl
tidsödande.

Oaktat de ökade krav, som sålunda måste ställas på förste deputeraden.
anse sig fullmäktige dock böra vidhålla, vad fullmäktige uttalade
i sin berörda skrivelse, att det ej bör vara förste deputeraden förmenat
att innehava riksdagsmannauppdrag samt kommunala förtroendeuppdrag
ävensom att, i den mån sådant ej kommer i strid med hans befattning
i riksgäldskontoret, vara styrelseledamot i bolag, dock ej i
bankinrättningar.

På grund av vad ovan anförts anse sig fullmäktige böra vidhålla
sin hemställan om förhöjning av det till förste deputeraden utgående
särskilda arvodet till 12,000 kronor. Skulle någon reduktion av detta
belopp ifrågakomma, anse fullmäktige dock, att ifrågavarande arvode
under inga omständigheter bör bestämmas lägre än till 10,000 kronor.

Vad beträffar andre deputeraden finna fullmäktige alltjämt de ovan
åberopade skälen tala för hans bibehållande. Någon förhöjning i det
till andre deputeraden utgående arvodet vilja fullmäktige ej heller nu
ifrågasätta.

Enligt § 9 stycket 3 i gällande reglemente för riksgäldskontoret
äga deputerade att vardera under en och en halv månad årligen åtnjuta
ledighet utan avdrag å arvodet. Till den bland fullmäktige,
som av dem utses att under sådan ledighet bestrida deputerads befattning,
utgår av de till riksgäldskontoret anslagna medel särskild ersättning
med belopp, motsvarande den ledige deputeradens arvode för
ifrågavarande tid.

52 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

För det fall att deputerad av annat laga förfall än semester —
t. ex. sjukdom — skulle vara förhindrad att utöva sin befattning, finnes
ingen föreskrift om rätt att behålla arvodet eller någon del därav, till
följd varav skyldighet ansetts föreligga att i sådant fall avstå hela
arvodet. Fullmäktige anse emellertid skäligt, att en ändring i detta
förhållande vidtages beträffande förste deputeraden. Detta synes lämpligen
kunna ske på det sätt att, såsom vid 1916 års riksdag blivit
bestämt beträffande justitieombudsmannen och militieombudsmannen,
förste deputeradens särskilda arvode uppdelas i lön och tjänstgöringspenningar;
och torde tjänstgöringspenningarna, liksom för dessa befattningshavare,
böra anses utgöra 3,000 kronor. — I likhet med vad som gäller
för justitieombudsmannen och militieombudsmannen torde jämväl böra
bestämmas, att förste deputeraden må äga uppbära den del av arvodet,
som icke utgör tjänstgöringspenningar, oavkortad även för den tid,
varunder han är av sjukdom hindrad att utöva befattningen. För
sådan tid, varunder förste deputeraden av annan anledning än semester
eller sjukdom icke bestrider befattningen, må han enligt fullmäktiges
bestämmande kunna förpliktas att av samma arvodesdel avstå vad i varje
särskilt fall prövas skäligt. — Förste deputeraden bör jämväl, därest
han förut innehar tjänst å rikets stat, vara skyldig att frånträda den
därmed förenade avlöning, så länge han uppbär arvode såsom förste
deputerad.

Såsom fullmäktige i sin ifrågavarande skrivelse till utskottet
framhöllo, måste den föreslagna förändringen av förste deputeradens
ställning föranleda vissa ändringar i riksgäldskontorets reglemente.
Jämväl de nu ifrågasatta bestämmelserna angående uppdelande av förste
deputeradens arvode i lön och tjänstgöringspenningar föranleda ändringar
i och tillägg till reglementet. De erforderliga förändringarna skulle i
huvudsak bliva följande.

Den nuvarande bestämmelsen i § 9 stycket 1 angående fördelningen
av arbetet mellan de båda deputerade bör ersättas med en
föreskrift av innehåll, att fördelningen mellan deputerade av dem gemensamt
tillhörande göromål skall av fullmäktige bestämmas. I sammanhang
härmed bör enligt fullmäktiges mening den i nämnda stycke
förekommande uppräkningen av de göromål, som åligga deputerade,
fullständigas, så att den kommer att omfatta även andra åligganden,
som, ehuru de ej särskilt upptagits i reglementet, dock ansetts böra
tillkomma deputerade, nämligen: att föredraga ärenden inför fullmäktige,
att tillse utförandet av fullmäktiges beslut, att utöva tillsynen

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

över göromålen inom riksgäldskontor et samt att i allmänhet handhava
den löpande förvaltningen.

De bestämmelser, som nu återfinnas i § 32 avdelning 4 moment a)
måste jämväl underkastas omarbetning. I stället för nuvarande belopp,

5,000 kronor, bör införas det belopp, varmed förste deputeradens arvode
i stället kan komma att utgå. Därjämte böra införas de föreslagna
nya bestämmelserna angående förste deputeradens arvode, dess uppdelning
i lön och tjänstgöringspenningar m. m.

Förslag till förändrad lydelse av reglementets § 9 komma fullmäktige
att senare under riksdagen avgiva i samband med förslag till
ny lydelse av de fyra första avdelningarna av § 32 och andra av denna
framställning föranledda ändringar i reglementet.

Med sammanfattande av vad fullmäktige i denna utredning anfört
få fullmäktige hemställa, att utskottet behagade föreslå riksdagen

l:o) att de å sid. 42 och 45 i denna skrivelse
intagna förslag till nya avlöningsstater för tjänstinnehavare
vid riksgäldskontoret och riksdagens hus, med
däri uppförda tjänster samt avlönings- och övriga
förmåner, fastställas att tillämpas från och med den
1 juli innevarande år;

2:o) att lönetillägg eller krigstidshjälp, som kan
komma att beviljas tjänstinnehavare i riksbanken eller
befattningshavare i statens tjänst i allmänhet, må
enligt samma grunder utgå jämväl till befattningshavare
vid riksgäldskontoret, riksdagens bibliotek och
riksdagens hus;

3:o) att den föreslagna förändrade grupperingen
av anslagen under riksstatens elfte huvudtitel godkännes
att för framtiden vid riksstatens uppgörande
iakttagas; samt

4:o) att det särskilda arvodet till förste deputeraden
i riksgäldskontoret må med det belopp, vartill
det kan komma att fastställas, utgå från och med

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

månaden näst efter den, då riksdagen fattat sitt beslut
i ämnet, samt att i sammanhang därmed bestämmelser
för åtnjutandet av detta arvode må bliva antagna i
enlighet med vad fullmäktige här ovan hemställt.

De av t. f. statskommissarien K. Beckman och bankofullmäktigen
. Moll angivna särskilda yttranden finnas bifogade denna skrivelse.

Stockholm den 1 februari 1917.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret tillsatt en delegation för
verkställande av den av riksdagens bankoutskott begärda utredning,
huruvida och i vad mån en omläggning av arbetet inom riksgäldskontoret
lämpligen borde äga rum, och jag av kungl. statskontoret
blivit utsedd till dess representant i denna delegation, har jag deltagit
i delegationens arbeten i vad de berört förhållandet mellan riksgäldskontoret
och kungl. statskontoret. Härvid har jag, liksom riksbankens
representant, på grund av formuleringen av bankoutskottets anhållan
utgått från, att riksgäldskontoret skall behålla sin nuvarande konstitutionella
ställning. Under denna förutsättning har jag funnit den nu
föreslagna omorganisationen endast i två punkter beröra kungl. statskontorets
verksamhet, nämligen dels i fråga om bokföringen dels i
fråga om bibehållande hos riksgäldskontoret eller överflyttande till
kungl. statskontoret av de statens utlåningsfonder, som nu förvaltas
av riksgäldskontoret (allmänna järn vägslånefonden, fonden för bibanor
inom vissa delar av riket och allmänna byggnadslånefonden). Och får
jag i dessa hänseenden till alla delar instämma i vad riksgäldsfullmäktige
yttra i sitt nu till bankoutskottet avgivna utlåtande.

Stockholm den 8 februari 1917.

K. Beckman.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Utsedd av fullmäktige i riksbanken att deltaga i en av fullmäktige
i riksgäldskontoret tillsatt delegation för verkställande av utredning,
huruvida och i vad mån en omläggning av arbetet inom riksgäldskontoret
lämpligen bör äga rum, har jag deltagit i delegationens
överläggningar endast i den mån desamma rört förhållandet mellan
riksgäldskontoret och riksbanken. Härom får jag avgiva följande
yttrande.

Av bankoutskottets skrivelse av den 14 mars 1916 till fullmäktige
i riksgäldskontoret rörande detta ärende framgår, att utskottet tänkt
sig möjligheten av,

att riksgäldskontorets kassarörelse, inklusive kuponginlösningen,
i samband med en inom en nära framtid sannolikt förestående omläggning
av riksgäldskontorets bokföring skulle komma att i huvudsak
överflyttas till riksbanken;

att riksgäldskontorets samtliga utländska affärer skulle till fördel
för båda verken kunna överflyttas till riksbanken, samt

att även andra områden av riksgäldskontorets verksamhet lämpligen
skulle kunna begränsas genom vissa göromåls överflyttning till
riksbanken eller andra verk.

Yad angår riksgäldskontorets kassarörelse går redan nu och sedan
längre tid tillbaka den vida övervägande delen så väl av inbetalningar
som av utbetalningar genom kontorets giroräkning i riksbanken. Särskilt
hava på den senaste tiden checkar på giroräkningen kommit till
ökad användning vid kuponginlösningen. Varken de inbetalningar av
mindre belopp, huvudsakligen räntor och amorteringar på de av riksgäldskontoret
förvaltade lånefonderna, vilka ske kontant, icke heller
de kontanta utbetalningarna för smärre kupongbelopp, för räkningar,
avlöningar, arvoden m. m. äro av någon betydelse för frågan om kassarörelsens
överflyttning till riksbanken. Även om dessa kontanta likvider
av småbelopp ersattes med inbetalningar till och checkar på giroräkningen,
skulle härigenom icke uppstå någon minskning i arbete för
riksgäldskontorets kassör och hans biträden. Snarare skulle arbetet

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr io. 57

ökas, då det tar längre tid att skriva ut en check på ett litet belopp
än att betala ut samma belopp kontant, vartill kommer, att den allmänhet,
som till inlösen i riksgäldskontoret presenterar kuponger till
belopp av några tiotal eller hundratal kronor, icke skulle vara belåten
med att nödgas besöka såväl riksgäldskontoret som riksbanken för att
få ut sina kupongräntor.

Någon utvidgning av riksbankens nuvarande bestyr med inbetalningar
och utbetalningar för riksgäldskontorets räkning torde därför
icke kunna med fördel ske, så vida icke riksgäldskontorets kassarörelse
skulle anses böra fullständigt överflyttas till riksbanken. Men med den
störa omfattning kuponginlösningen i riksgäldskontoret numera antagit,
skulle en överflyttning till riksbanken av riksgäldskontorets kassarörelsé
i dess helhet icke kunna äga rum utan att i riksbanken inrättades en
särskild kassa för ändamålet. Huruvida överflyttningen av kassarörelsen
skulle medföra någon avsevärd besparing av arbetskrafter torde vara
tvivelaktigt.

Riksbankens nuvarande befattning med riksgäldskontorets utländska
affärer — verkställande av annuitetslikvider, indragning av lånemedel,
placering och förräntning av utländska tillgodohavanden, inköp av
obligationer för amortering in. m. — är en given följd av den sedan
länge tillämpade regeln, att riksgäldskontoret för samtliga transaktioner
med utlandet, där en mellanhand anses vara önskvärd eller av behovet
påkallad, anlitar riksbanken. Riksgäldskontorets befattning med utrikes
affärerna inskränker sig för närvarande till korrespondens rörande
annuitetslikvider, kupongredovisningar, förkomna kuponger och obligationer,
begäran om förbud mot inlösen av vissa obligationer m. m.
dylikt. Överflyttning till riksbanken av denna korrespondens skulle
visserligen, vad beträffar större delen av densamma, icke möta några
hinder, men några fördelar vare sig i form av besparad arbetskraft
eller på annat sätt vore icke därav att vänta. En överflyttning till
riksbanken av korrespondensen rörande kupongredovisningen och förkomna
kuponger och obligationer skulle, därest riksbanken icke samtidigt
övertoge även hela arbetet med kupongernas ordnande, bokföring
och förvaring, föranleda onödig omgång och därav följande ökat arbete.
Denna del av korrespondensen sammanhänger nämligen på det närmaste
med ordnandet och bokföringen av kupongerna. Men till utförande
av det mycket dryga arbetet med kupongernas ordnande och bokföring
saknar riksbanken arbetskrafter, vartill kommer, att erforderliga lokalutrymmen
svårligen skulle för detta ändamål kunna beredal i riksbanken,
som är i total avsaknad av reservlokaler.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 höft. (Bil. till nr 45.) 8

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Det område av riksgäldskontorets verksamhet, som skulle ligga
närmast tillhands att överflytta på riksbanken, är bestyret med statsskuldboken,
vars överflyttning till riksbankens avdelning för öppna
deposita skulle kunna ske utan någon avsevärd ökning av arbetskrafterna
på depositaavdelningen. Härigenom skulle utan tvivel en besparing
av arbetskrafter kunna äga rum, Men depositaavdelningen är
stadd i stadig utveckling, och den tidpunkt är icke avlägsen, då arbetskrafterna
på avdelningen i varje fall behöva ökas. Att endast för
vinnande av en tillfällig besparing av arbetskrafter överflytta statsskuldbokens
skötsel till riksbanken, torde så mycket mindre böra ske,
som vägande skäl tala för statsskuldbokens bibehållande i riksgäldskontoret.

Den svenska statsskuldboken har under den senaste tiden varit
stadd i snabb utveckling, framkallad dels av placeringar inom landet
av stora belopp svenska statens obligationer, dels av från fullmäktiges
sida vidtagna åtgärder i syfte att befrämja statsskuldbokens växande
och mångsidiga användning till fromma för såväl allmänheten som statsskuldförvaltningen.
Statsskuldbokens skötsel och utveckling utgör för
närvarande för riksgäldsfullmäktige en huvuduppgift. Härtill kommer,
att statsskuldboken öppnar en väg för kontakt mellan riksgäldskontoret
och allmänheten, en kontakt, som man i riksgäldskontoret länge eftersträvat,
och vars betydelse för statsskuldförvaltningen icke får underskattas.

Av övriga riksgäldskontorets verksamhetsgrenar torde det icke
finnas någon, som med avsevärd fördel för det allmänna eller för något
av de båda verken skulle kunna delvis eller i sin helhet överföras till
riksbanken.

Vid avgivandet av detta yttrande har jag utgått från den förutsättningen,
att riksgäldskontoret fortfarande skall behålla sin nuvarande
konstitutionella ställning.

Stockholm den 20 januari 1917.

Victor Moll.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Tilläggsbilaga 1.

Till herrar fullmäktige i riksgäldskontor et

med förslag till förändrad bokföring
för riksgäldskontoret m. m.

I en till undertecknade komxnitterade ställd skrivelse av den 21
december 1915 haven I — med erinran att riksdagens revisorer för
nämnda år i sin berättelse angående riksgäldskontoret uttalat önskvärdheten
av att en revidering verkställdes beträffande uppställningen
av riksgäldskontorets huvudbok, så att anslagsredovisningen bringades
till överensstämmelse med riksliuvudbokens redovisning — förmält Eder
hava vid övervägande av föreliggande fråga kommit till den uppfattningen,
att densamma bäst bör kunna lösas genom vår medverkan,
vadan I anhållit, att vi ville uppgöra förslag till de åtgärder i förenämnda
syfte, som av förhållandena kunna vara påkallade.

Efter det Kungl. Maj:t, uppå därom av oss gjord underdånig
framställning, genom nådigt beslut den 14 januari innevarande år förklarat
hinder icke möta för oss att verkställa det av Eder begärda
arbetet, hava vi uppdragit åt vår sekreterare, statskommissarien Chr.
L. Tenow, att efter tagen kännedom såväl om gällande reglementariska,
bestämmelser beträffande riksgäldskontorets medelsförvaltning som i
fråga om den nuvarande bokföringen inom riksgäldskontoret upprätta
förslag till bokföringsformulär för samma förvaltning.

De förändringar i avseende å riksstatens uppställning, som från
och med år 1912 genomfördes i och genom den s. k. budgetreformen,
medförde, att riksgäldskontoret hädanefter skulle redovisa viss del av
statsinkomsterna och en viss del av riksstatsutgifterna. Vid 1912 års
riksdag blev också riksgäldskontorets reglemente av nämnda anledning
i väsentliga delar omarbetat och av dess båda avsnitt: »Riksgäldskontorets
befattning med riksstatsinkomsterna»; och »Riksgäldskontorets
befattning med riksstatsutgifterna» inhämtas, huru därvid i stort sett
skall förfaras.

60 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Beträffande riksgäldskontorets huvudbok och medelsredovisning
är i § 40 av reglementet stadgat, att över riksgälskontorets samtliga
tillgångar och skulder samt inkomster och utgifter uppgöres och avslutas
för varje år en fullständig huvudbok, vilken skall inom den 1
april året näst efter det, vilket densamma omfattar, vara avslutad
samt före den 1 därpå följande juni behörigen granskad.

Enligt samma § bör riksgäldskontorets huvudbok vid lämpliga
tider hållas statskontoret till hända, på det att riksgäldskontorets räkenskaper
må kunna i nödiga delar intagas i rikshuvudboken. Tillika
skall det åligga vederbörande tjänsteman hos riksgäldskontoret att till
statskontorets riksbokslutsbyrå för varje månad inom utgången av den
därpå följande avlämna uppgifter dels om under månaden verkställda
uppdebiteringar å riksstatens inkomsttitlar samt verkställda utbetalningar
å riksstatens utgiftsanslag ävensom motsvarande insättningar
och uttag ä statsverkets giroräkning i riksbanken, dels ock om sammanlagda
kassatillgången vid månadens början och slut.

Den förändring av riksgäldsverkets ställning till statsverket, som
sålunda blivit en följd av budgetreformen, synes påkalla, att det bokföringssystem,
som under de senare åren blivit genomfört för ett flertal
slatsmedelsförvaltande ämbetsverk och myndigheter och vilket skall
successivt genomföras för övriga ämbetsverk och myndigheter, jämväl
bör tillämpas för riksgäldskontoret.

På annat sätt synes ej heller den av statsrevisorerna påyrkade
överensstämmelsen mellan riksgäldsverkets och statsverkets räkenskaper
kunna vinnas, och vilken överensstämmelse är erforderlig för ett enhetligt,
ur kontrollsynpunkt tillfredsställande och budgetmässigt sammanförande
av de båda verkens medelsredogörelser i rikshuvudboken.

Kommitterade hava alltså ansett, att den bokföring, vartill förslag
skulle Eder föreläggas, borde uppbyggas enligt de allmänna principer,
som underligga statsbokföringsreformen; och få kommitterade
med anledning därav till en början lämna en kortfattad redogörelse
för dessa principer.

De administrativa ämbetsverken och myndigheterna hava uppdelats
i sådana, som själva äro huvudförvaltningar, och sådana, som i
budgethänseende äro inordnade under vissa huvudförvaltningar. Så
äro, exempelvis, kammarkollegium, lantmäteristyrelsen med flera i fråga
om medelsförvaltning och kassa inorganiserade under statskontoret,
vilket senare ämbetsverk i förhållande till dem spelar rollen av
central huvudförvaltning så till vida, att de medel, som för dem äro
uppförda i riksstaten, av dem erhållas efter rekvisition från statskon -

Bilagor till Bankoutshottets utlåtande Nr 45.

toret, som har att redovisa medlen gent emot budgeten, ehuru de särskilda
underordnade ämbetsverken och myndigheterna naturligen hava
att avgiva självständiga specialredovisningar för de sålunda mottagna
medlen. På i huvudsak enahanda sätt äro exempelvis ett antal myndigheter
i medelshänseende underordnade arméförvaltningen och marinförvaltningen.

Själva utgöra statskontoret, armé- och marinförvaltningarna samt
ett antal andra ämbetsverk och myndigheter centrala huvudförvaltningar,
men bland dessa hava det stora flertalet icke några ämbetsverk,
som i budgethänseende äro dem underordnade.

De centrala huvudförvaltningarna — överståthållareämbetet, fångvårdsstyrelsen,
utrikesdepartementet, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
lotsstyrelsen, medicinalsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
statskontoret, mynt- och justeringsverket, generaltullstyrelsen,
statistiska centralbyrån, överintendentsämbetet, patent- och registreringsverket,
nationalmuseum, karolinska medico-kirurgiska institutet,
veterinärhögskolan, institutet för blinda, stuteriöverstyrelsen ävensom
Kungl. Maj:ts befallningshavande i länen — utgöra tillsammans »statsverket»
i motsats till »de affärsdrivande verken». Till statsverket
torde numera efter budgetreformen kunna i viss mån räknas jämväl
riksgäldskontoret.

De till statsverket hörande huvudförvaltningarna och de dem i
kassahänseende underlydande ämbetsverken och myndigheterna äro upptagna
i riksstaten efter bruttoprincipen, under det att de affärsdrivande
verken endast avlämna sitt netto till budgeten.

Nämnda huvudförvaltningar handhava självständigt var och en
sin del av statens budget.

De krav i avseende å redovisningsväsendets organisation, vilka
av statsbokföringsreformens målsmän uppställts och av Kungl. Maj:t
gillats, äro följande:

1) L pipställning en. av statsförvaltningens olika räkenskaper bör vara
i möjligaste mån enhetlig. För såväl tjänstemän som statsrevisorer och
andra, vilka haft att syssla med statsförvaltningen, har det ofta visat
sig vara i hög grad olägligt och tidsödande, att den ena räkenskapen
varit uppställd efter ett system och den andra efter ett helt annat.
Efter genomförandet av ifrågavarande reform skall däremot den, som
vunnit kännedom om uppställningen av en räkenskap, därmed också
hava vunnit kännedom om uppställningen av samtliga till statsverket
hörande räkenskaper och är icke längre nödgad att för utförande av
granskningar, undersökningar och statistiska sammanställningar föröda

62 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 55.

tid med att, såsom tillförene i stor utsträckning varit erforderligt, sätta
sig in i alltjämt nya räkenskapssystem.

Av enahanda skäl har ock vid statsbokföringsreformen eftersträvats 2)

den största möjliga enkelhet, översiktlighet och reda, egenskaper,
som icke alltid utmärkt den hittills brukliga statsbokföringen, men
vilka måste betraktas såsom i hög grad önskvärda.

3) Primärräkenskaperna böra alla vara inrättade med hänsyn till
den centrala bokföringens krav.

Det är av obestridlig vikt, att man kan i den centrala bokföringen
snabbt avläsa förvaltningens resultat. Då emellertid, såsom inom statsverket,
dess förvaltning är och måste vara fördelad på ett stort antal
olika ämbetsverk och myndigheter, kan den centrala bokföringen icke
uppvisa resultatet för hela statsförvaltningen med någon grad av
snabbhet, därest icke räkenskapsmaterialet redan i förvaltningens periferi
tillrättalägges så, att varje post kan få behålla den plats densamma
erhållit, till dess den ingått i den centrala bokföringen. Det centrala
organet bör få materialet från de olika förvaltningarna sig så förelagt,
att dess bokföringsarbete endast behöver bliva ett likformigt sammandragsarbete.

Förr har det — som redan framhållits — varit så, att de olika
ämbetsverken och myndigheterna haft sina räkenskaper uppställda efter
från varandra ofta mycket avvikande principer. Då deras resultat skolat
sammanställas i rikshuvudboken hava samtliga måst underkastas ett
tidsödande, osäkert och så gott som okontrollerbart omslutsarbete. Då
därtill kommit att de periferiska räkenskaperna endast avgivits årsvis
och till följd av den lokala bokföringsorganisationens brister icke blivit
slutförda förr än flera månader in på det nya året, har följden för
den centrala bokföringen i sin ordning blivit, att de tidsödande omsluten
av samma redan i sig själv försenade räkenskaper blivit så fördröjda,
att statsförvaltningens resultat icke kunnat genom rikshuvudboken
bliva känt förr än nio månader efter utgången av förvaltningsåret.
Och det har funnits år, då rikshuvudboken icke förelegat i slutgiltigt
skick förr än in på den tionde månaden. Dessa betydande
olägenheter avhjälpas fullständigt genom det enhetliga system, som
ligger till grund för statsbokföringsreformen, och som innebär, att
varje post redan i primärräkenskapen skall erhålla sin slutgiltiga plats,
samt att riksbokslutet endast behöver innebära ett sammandrag av
poster ur enhetligt uppställda räkenskaper.

Men statsbokföringsreformen har icke blott syftat till att så snart

Bilagor till Banlcoutskottets utlåtande Nr 45. 63

som möjligt efter förvaltningsårets slut framlägga resultatet för året.
På denna reform har jämväl uppställts det kravet, att

4) under hela urets lopp skall månad för månad vinnas en ständig
översikt av samtliga inkomsttitlars och utgifts anslags ställning.

För att ernå detta måste

5) den centrala bokföringen grundas på månatliga kassarapporter
från samtliga medelsförvaltande ämbetsverk och myndigheter, och den
primära bokföringen hos dessa ordnas med månatliga avslutningar sålunda,
att de specificerade uppgifter, som skola inflyta i kassarapporterna,
direkt och utan omgång därur framgå.

Allt eftersom de månatliga kassarapporterna inkomma till det
centrala bokföringsorganet, varda rapporternas poster införda i en liggare.
Denna liggare uppväxer månad efter månad och bildar en rikshuvudbok,
så att på densamma kan efter årets slut grundas en budgetredovisning.
För varje riksstatens såväl inkomsttitel som utgiftsanslag
bör i denna huvudbok eller liggare återfinnas ett särskilt konto, och
av dessa konti skall man under hela årets lopp månad för månad vinna
den ständiga översikt av samtliga inkomsttitlars och utgiftsanslags
ställning, varom nyss talats.

Om nu själva bokföringsorganisationen hos primärförvaltningarna
bleve sådan, att de månatliga kassarapporterna kunde avlämnas till
den centrala bokföringen så gott som omedelbart efter varje månads
utgång, skulle förvaltningens gång kunna snabbt avläsas i denna centrala
bokföring. Betydelsen härav för den högsta finansledningen kan
näppeligen överskattas.

Redan den fullständiga enhetligheten i räkenskapernas uppställning
måste bidraga till möjligheten att åstadkomma snabba rapporter. Men
hela räkenskapsorganisationen, vars huvudlinjer torde under fortgången
av denna skiss framträda, är, såsom erfarenheten redan givit vid handen,
sådan, att kassarapporterna kunna av primärförvaltningarna angivas
så gott som omedelbart efter varje månadsskifte.

Med statsbokföringsreformen har jämväl åsyftats, att

6) rikshuvudbokföringen skall innefatta kassakontroll. För att vinna
kassakontroll har såsom ett led i statsbokföringsreformen öppnats en
statsverkets gemensamma giroräkning i riksbanken, till vilken samtliga
huvudförvaltningar skola, allt efter som statsbokföringsreformen framskrider,
anslutas. De till statsverket hörande huvudförvaltningarna
skola alltså erhålla en gemensam kassaorganisation i denna giroräkning.
Hela denna räkenskapsorganisation är också till såväl utgifter
som inkomster koncentrerad omkring giroräkningen. Riksstatsin -

04 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

komster. som till huvudförvaltningarna inflyta, skola direkt insättas å
statsverkets giroräkning för förvaltningarnas egen räkning. Detta
innebär, att varje inkomst, som hänför sig till en riksstatstitel, när
den å statsverkets giroräkning insättes, skall hos det ämbetsverk, som
har denna del av budgeten åt sig upplåten, tillföras riksstatstiteln och
samtidigt hos verket avföras såsom insättning å statsverkets giroräkning.
I bokföringen redovisar verket alltså denna riksstatsinkomst i
sin egen räkenskap, och vid sammanställningen för riksbokslutet av
samtliga ämbetsverks och myndigheters redovisningar framgår, hur
mycket som hos de olika ämbetsverken å den titeln tillflutit statsverket.
I kassan avspeglas samma förhållande genom den samtidiga
insättningen å giroräkningen. Och å andra sidan: då ämbetsverket
beslutar en utgift från ett av de riksstatsanslag, i vilkas förvaltningverket
har del och från vilka det alltså får bestrida utgifter, har ämbetsverket
att draga en check å giroräkningen samt därmed likvidera
utgiften. I verkets bokföring framträder detta förhållande sålunda, att
den dragna checkens belopp upptages å inkomstsidan som en uttagning
från giroräkningen, samtidigt därmed att beloppet å utgiftssidan avföres
å vederbörlig utgiftstitel. Till den centrala kontrollen och budgetbokföringen
avlämnar ämbetsverket eller myndigheten dels varje dag,
då en dragning eller insättning skett å giroräkningen, specifik uppgift
därom, dels och månatligen i och genom kassarapporten en uppgift om
dragningarna och insättningarna för varje dag under månaden. Genom
kombineringen med statsverkets giroräkning och därigenom att inkomster
och utgifter för de särskilda förvaltningarna passera denna
räkning, kommer rikshuvudbokföringen att efter det nya systemet verka
som en kassakontroll.

Kassakontrollen betingar också, att

7) bokföringen måste hänföras till de verkligen inbetalda och utbetalda
beloppen. Detta innebär, att de särskilda beloppen icke få bokföras
vid annan tid än då de till kassan inflyta eller därifrån utbetalas.
Förr har det inom statsbokföringen ofta varit vanligt, att bokföringen
icke grundat sig på kassaposter, d. v. s. på in- och utbetalningar, utan
på beslut om debitering respektive anordning. När inkomsten var till
siffran fixerad eller utgiften bestämd och .utanordnad, plägade vederbörligt
belopp bokföras såsom inkomst respektive utgift, utan hänsyn
till tiden för dess sedermera följande in- eller utbetalning. Från en
sådan bokföring kunde man emellertid icke omedelbart kontrollera
kassabeståndet, och ville man taga kännedom om kassans ställning,
måste särskilda anteckningar tillgripas, som icke direkt framgingo av

Bilagor till Banko v i a ko 11 Hk Målande Nr 45. 65

bokförings. Man har därför vid statsbokföringsreformen övergått till
bokföring per kassa.

- Man„ h;ir d.iirvid ingalunda förbisett, att det vid varje årsskifte
kan inträffa, att inkomster, som tillhöra det gångna året och som därlor
hora påverka dess kapitalbokslut, ännu icke hunnit till kassan inbetalas,
eller att utgifter, som tillhöra det gångna året, ännu icke
uunmt från kassan utbetalas. Det blir därför nödvändigt, att vid årsskiftet
verkställa em utredning i detta hänseende och vidtaga vissa bokönngsåtgärder
på grund av nämnda utredning. Dessa äro emellertid
av synnerligen enkel natur. Om exempelvis ett belopp, som skulle inflyta,
är av beskaffenhet att tillhöra det gångna året, uppdebiteras det
vid årsskiftet å vederbörlig inkomsttitel och omföres till en utgiftstitel,
som benämnes »inkomstrester». Beloppet överbalanseras sålunda
till nästa år och, så att säga, omdöpes till »inkomstrest». Då därefter
beloppet under det nya året verkligen inflyter till kassan, är det icke
längre, såsom i december, en inkomst å någon av de vanliga inkomsttitlarna,
utan en inbetald »inkomstrest från föregående år». Beloppet
är numera enbart en kassapost och påverkar endast kassan.

samma sätt är det med förefintliga utgiftsrester. Belopp, som
bort betalas under eller som avse det förflutna året, avföras från den
utgiftstitel, de tillhöra, och omföras till en inkomsttitel, benämnd »utgiftsrester».
Här överbalanseras de till följande år. Då de därefter
utbetalas från kassan, äro de icke längre utgifter från någon av de
vanliga utgiftstitlarna, utan äro »utgiftsrester».

Genom dessa bokföringsåtgärder utplånas vid årsskiftet på ett
f,®. .ocdl naturligt sätt den enda reella skillnaden mellan anordningsbokfönngen
och kassabokföringen.

Till statsbokföringsreformens grundprinciper hör också, att

8) alla beslut om utbetalningar skola omedelbart verkställas och härigenom
försvinner jämväl under årets lopp i det allra närmaste all skillnad
mellan anordnade belopp och utbetalda belopp. Förr kunde denna skillnad
ofta vara ganska betydande. Men i vår tid, då man har att tillgå bankväsendets
och kommunikationernas moderna hjälpmedel, kan nästan undantagslöst
varje utbetalningsbeslut omedelbart sättas i verket genom utsändande
av beloppet i check, postanvisning eller postremissväxel.

Den enkelhet, översiktlighet och reda, som man, enligt vad nyss
erinrats, eftersträvar vid den pågående statsbokföringsreformen framtvmgar
med nödvändighet, att man

9) Jrån bokföringen avskiljer alla moment, som icke med nödvändighet
tillhöra en systematisk bokföring. Förr var det vanligt, att man i bok Bihang

till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 käft. (Bil. till nr 45.) 9

(50 Bilagor till Bankouiskottets utlåtande Nr 45.

föringen inmängde statistiska uppgifter av allehanda slag. Man sökte
i stor utsträckning i och genom bokföringen besvara de mest olikartade
frågor anlägga skiftande synpunkter på det föreliggande materialet.
Föliden härav blev allt för ofta den, att bokföringen blev invecklad
och svårförståelig. I stället för att enkelt och lättfattligt besvara vad
som var dess huvuduppgift att besvara, kom den med massor av detaljer
beträffande sidoordnade förhållanden, vilka under invecklade former
bortskymde huvuduppgifterna.

Med detta system måste brytas.

Statsbokföringens huvuduppgift är att redovisa budgeten, sådan
den blivit av riksdagen detaljerad, statskapitalet och den omhanderhavda
kassan.

De till statsverket hörande huvudförvaltningarna måste darior i
sina till den centrala statsbokföringen ingående räkenskaper inskränka
sig till att redovisa den del av budgeten och statskapitalet, som blivit
dem till förvaltning upplåten, samt kassan.

Detta är vad man kan kalla redo visning sbokför ing.

Men för många av dessa huvudförvaltningar är det också nyttigt
och nödigt, att de hava hos sig anordnad ett annat slag av bokföring,
där de verkställa och framlägga statistik och räntabilitetskalkyler.

De uppgifter, som föreligga en sådan vad man lämpligen torde
kunna kalla statistisk eller räntabilitetsbokföring, behöva emellertid icke
och böra icke heller lösas genom användande av en systematisk bokföring.
Den statistiska eller räntabilitetsbokföringen verkställes lämpligast
och smidigast genom fria sammanställningar. Detta så mycket
hellre som de ledande under en tidsperiod kunna önska vissa spörsmål
besvarade, vissa delar av förvaltningen belysta, vilka under en annan
tidsperiod kunna fullständigt sakna aktualitet. Denna bokföring är
alltså underkastad betydande växlingar.

Däremot är redovisningen av de utav riksdagen fastställda staterna
(riksstaten och dess specialstater) och av statskapitalet alltjämt bunden
vid vissa bestämda former, som endast växla inom en given ram.

Nu antydda tudelning av bokföringen i en redovismngsbokfäring
och där en sådan är erforderlig, eu statistisk eller räntabititetsbokfäring
torde även lämpligen kunna läggas till grund vid fördelningen av de
uppgifter, som föreligga den kamerala revisionen, och de, som tillkomma
d^tekniska revisionen, i det att den förra har att inrikta sm verksamhet
på redovisningsbokföringen och den senare på räntabilitetsbok föringen.

... „ , u

De nyheter, som ifrågavarande omläggning innebar, maste emeller -

tillägor till Bankoutskottels utlåtande Nr dB.

tid medföra betydande förändringar i såväl arbetssättet som arbetsfördelningen
hos samtliga förvaltningar. 1 riksbokslutsbyrån måste
upprättas en särskild avdelning för den centrala, oavbrutet fungerande
kontrollen över dragningar och insättningar ä giroräkningen. Hos de
särskilda förvaltningarna måste icke blott ordnas en bokföring per
kassa, utan också införas ett enhetligt checksystem, direkt anslutet till
bokföringen av utbetalningarna, allt efter som dessa förlöpt, samt ett
dagligt rapportsystem anordnas beträffande dragna checker (d. v. s.
uttagningar från giroräkningen) och för respektive förvaltningar skeende
insättningar därå. Dessa rapporter måste regelbundet utväxlas mellan
förvaltningarna, riksbanken och riksbokslutsbyrån, samt en automatisk
kontrollbokföring å denna byrå organiseras.

Men den äldre bokföringen hos förvaltningarna var i allmänhet
icke blott grundad på anordningsbeslut i stället för, som nu borde
ske, på kassaposterna, utan var tillika uteslutande en år sredogörelse.

Någon ändring i det förhållandet, att ämbetsverken och myndigheterna
alltjämt skulle avgiva årsräkenskaper, kunde visserligen sä
mycket mindre ifrågasättas, som dessa ämbetsverk och myndigheter
var och en för sig hava att avgiva redovisning för icke blott den del
av den årliga statsbudgeten, som är åt dem till förvaltning upplåten,
utan även för andra, utanför budgeten stående förhållanden, avseende
såväl statens som enskildas, kommuners och korporationers ekonomi,
vilka förhållanden hänföra sig till kalenderår, vadan en för år avslutad
räkenskap är oundgänglig. Men den centrala bokföringens krav i avseende
å en fortlöpande kontroll å kassaförändringarna samt en ständig
översikt över anslagsbelastningen och de inflytande statsinkomsterna
betinga jämväl, såsom redan erinrats, månatliga avslutningar av räkenskaperna.
Detta föranleder i sin ordning flerstädes ganska ingående
förändringar i de för räkenskaperna fastställda formulären och i arbetets
organisation. Då de månatliga kassarapporterna måste, för att underlätta
den centrala bokföringen och möjliggöra dess snabba utförande,
vara fullkomligt enhetligt uppställda, följer härav att också räkenskaperna
hos de olika ämbetsverken och myndigheterna skola uppställas
efter enhetliga linjer, och dessa räkenskaper böra i sin ordning, omedelbart
och på ett ur kontrollsynpunkt betryggande sätt, vid varje månadsavslutning
giva vid handen de poster, som skola inflyta i kassarapporterna,
.

Reformen är redan genomförd beträffande störa delar av~statsförvaltningen.
Länen, statskontoret, överintendentsämbetet, patent- och
registreringsverket, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, karolinska insti -

68 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

tutet, medicinalstyrelsen och hospitalsförvaltningarna, fångvårdsstyrelsen
och straffanstalterna hava fått det nya systemet infört, var och en för
sin del av statsförvaltningen. Förslag beträffande detaljerna, vilka
naturligen kunna växla inom olika förvaltningsområden, under det att
de angivna huvudgrunderna allestädes äro desamma, föreligga till Kungl.
Maj:ts slutliga prövning och äro av statskontoret tillstyrkta för statistiska
centralbyråns samt marinförvaltningens med underlydande förvaltningars
kassarörelse och räkenskaper.

Sedan statskommissarien Tenow numera fullgjort det honom meddelade
uppdraget, få kommitterade, efter granskning av det uppgjorda
förslaget, vilket kommitterade funnit vara ändamålsenligt och med
statsbokföringsreformens allmänna principer överensstämmande, överlämna
ej mindre de uppgjorda räkenskapsformulären än även en därtill
hörande promemoria.

Vid arbetets utförande har statskommissarien Tenow haft att tillgå
biträde av revisorn i riksgäldskontoret Eskil Risling.

Stockholm den 7 november 1916.

L. ÄKERHIELM.

HANS WACHTME1STER. K. LANGENSKIÖLD.

Chr. L. Tenow.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 4-5.

T il läggs b Haga 2.

P. M.

angående nya räkenskapsformulär för riksgäldskontor.

iör närvarande verkställes det vida övervägande antalet utbetal- uimun
ningar kontant från en i riksgäldskontoret befintlig kassa, och då »vertiM.
checker å giroräkning användas, behandlas dessa såsom kontanta, medel Nuvarande
i nämnda kassa. bokfönngs Till

följd härav stöder sig också den nuvarande bokföringen i gaidsriksgäldskontoret
pa kassaräkning och memorial. Alla inbetalningar *contoretinflyta
i kassan och debiteras kassaräkningen, även om vid större
likvider inbetalningen omedelbart insättes ä riksgäldskontorets giroräkning,
i vilket fall de inbetalda beloppen i samband med insättningen
avföras i kassaräkningen. Riksgäldskontorets kassa bestrider
likaså alla utbetalningar och skafiär sig medel härtill antingen i form
av kassaförstärkning från giroräkningen eller genom uttag å giroräkning
av det för en bestämd utgift behövliga beloppet.

En stor del av såväl in- som utbetalningarna hänföra sig till
riksstaten och skola av denna anledning regleras av statsverkets giroräkning.
Hittills har denna reglering mellan riksgäldskontoret och
statsverket åstadkommits sålunda, att för riksstaten i riksgäldskontorets
kassa gjorda inbetalningar insatts månadsvis å statsverkets giroräkning
enligt för varje särskild gång upprättad likvid. För riksstatsutgifternas
bestridande har riksgäldskontorets kassa plägat lyfta i förskott å statsverkets
giroräkning den summa, som beräknats ungefärligen åtgå för
närmaste tid framåt.

Enligt nuvarande uppställning redovisar huvudboken icke blott
inkomster och utgifter, utan innefattar jämväl utförliga specialredogörelser
över olika slags medel. I)et oaktat kan av huvudboken icke

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

omedelbart avläsas rörelsens inverkan å budgeten, utan måste ett både
omfattande och besvärligt omslut i statskontorets riksbokslutsbyrå verkställas
för medlens budgetsenliga redovisning i rikshuvudboken.

Riksgäld.- Enligt föreliggande förslag till räkenskapsväsendets omläggning

kontoret.- ^ar rjksgäldskontorets kassa i den gamla bemärkelsen upphä,vts, och
nytt system, kassarörelsen i stället lagts omedelbart å giroräkningarna riksgäldskontorets
och statsverkets — med noggrant särskiljande av de medel,
som tillhöra den ena eller andra.

1 riksgäldskontor kommer endast att finnas en mindre handkassa,
ett kassören lämnat förskott till bestridande av smärre utgifter,
vilka icke lämpligen kunna var för sig av riksgäldskontoret anvisas å
giroräkningarna. I mån av behov redovisar kassören från förskottet
verkställda utbetalningar, och utanordna^ med ledning härav förskottsfyllnad.
Den gräns, inom vilken sådana smärre utgifter ligga, kan
enligt herrar fullmäktiges beprövande göras vidare eller snävare, helt
och hållet beroende på storleken av de utgifter, som böra betalas
med check.

BokJoriiigens Kassören fortfar, som hittills, att på grund av herrar fullmäktiges

ordnande. anordningar verkställa de riksgäldskontoret åliggande utbetalningarna,
ehuru med å giroräkningarna dragna checker, samt att emottaga och
såsom inbetalningar bokföra de belopp, som inreverseras genom insättning
ä giroräkningarna. Honom bör det alltså åligga att, Died stöd
av levereringsreversal och anordningar, föra inkomst- och utgifts journalerna.
där medlen redovisas kronologiskt i den mån de förekomma.
Journalernas poster fördelas därefter på titlar i de så kallade inkomstoch
utgiftsböckerna. Detta arbete kan utföras omedelbart av kassörens
bokfö ringsbiträde.

Vid varje månadsskifte summeras nämnda inkomst- och utgiftsböcker,
och månadssummorna för varje titel införas i en årsliggare (specialkonti).
Denna årsliggare utgör en del av huvudboken, som sålunda
uppväxer månad för månad, och i densamma kan ställningen för
varje olika del av riksgäldskontorets förvaltning vid varje tid av året
avläsas.

Slutligen sammanfattas nämnda specialkonti till en årsredovisning:
gener alkonti.

Inkomst- och utgiftsböckernas månadsresultat sammanföras i kassarapporterna,
som i själva verket utgöra månatliga bokslut. Dessa

tillägor till Hankoulnkottets utlåtande AV tf).

kassarapporter avlämnas omedelbart efter varje månads utgång till
riksbokslutsbyrån, ocli härigenom förmedlas riksgäldsverkets upptagande
i rikshuvudboken.

Efter årsliggarens specialkonti upprättas för varje år tabeller,
utvisande dels förhållandet mellan riksstatens inkomsttitlars influtna
och beräknade belopp, dels utgiftstitlarnas belastning i förhållande till
utgiftsanslagens i riksstaten upptagna belopp.

I förslaget har den förenklingen av nuvarande huvudboken genomförts,
att vissa grupper av medel sammanförts till gemensamt konto.
Så hava de olika statslånens konti samlats under kontot för »Fonderad
statsskuld»; inlösningskonti för obligationer och räntekuponger, för
närvarande ett för varje statslån, hava sammanförts under kontot för
»Fonden för annuitetslikvider»; konti för olika förskottstagare återfinnas
gemensamt under kontot för »Förskott»; uppköpta statsobligationer,
nu redovisade efter statslån på skilda konti, äro sammanförda
under kontot för »Diverse medel, uppköpta svenska statsobligationer»;
slutligen äro övriga riksgäldskontorets förräntade medel, i stället för
att uppdelas efter art, sammanförda till kontot för »Diverse medel för
förräntning». Härigenom har uppnåtts, att i själva huvudboken 100
konti (1914) ersatts av 5 enligt förslaget.

Helt visst har nuvarande noggranna specificering i räkenskaperna
stort intresse ur statistisk synpunkt, men genom densamma har bokföringen
blivit tung och oöverskådlig. De detaljredovisningar, som icke
kunna, undvaras, hava i föreliggande förslag i stället förlagts till biböcker
vid sidan av medelsredovisningen, en för varje grupp av medel. Biböckerna
föras likasom journalerna kronologiskt med ledning av samma
verifikationer som medelsräkenskaperna och bliva, om arbetet utföres
av annan person än räkenskapsföraren, en ganska värdefull kontroll å
olika räkenskapsgrenar.

Utom förutnämnda medelsgrupper äro till särskilda biböcker förlagda
järnvägs- och byggnadslånens redovisning. Dessa lån kunna ej
betraktas såsom en riksgäldskontorets fordran, eftersom inbetalningar,
som avse dem, såväl i fråga om kapital som ränta direkt ingå å statsverkets
giroräkning i egenskap av riksstatsinkomster. Beloppen av
utestående järnvägs- och byggnadslån framgå till alla delar av ett
sammandrag över nämnda biböcker med angivande av, förutom in- och
utgående balanser, dels nya låneutbetalningar jämte låntagarne påförda
räntor, dels verkställda inbetalningar, och kommer detta sammandrag
att helt motsvara kontot »Lån till järnvägsanläggningar» resp. »Byggnadslån»
i nuvarande huvudboken. Skillnaden blir, att detta samman -

Tekniska föi
iin drif) gar.

Ang. biI»ocker
till
räkeDskapftrrm.

ttedo visningen
av
utestående
i omvägs- oel
byggnadslån

Ändringsförslagets

syftemål.

Riksdagens
godkännande
av en punkt
i förslaget.

72 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

drag vidfogas årsliggaren utan att med sina siffror påverka kapitalkontot
i stället för att ingå i detsamma. Då emellertid utestående
järnvägslån och byggnadslån måste ingå i rikshuvudboken såsom en
statsverkets fordran, blir det erforderligt att en särskild på berörda
sammandrag grundad redovisning för dessa båda fonder upprättas,
vilken tillsammans med riksgäldskontorets huvudbok tillhandahålles
riksbokslutsbyrån. Formulär till sådan redovisning finnes intaget i
föreliggande förslag.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att ifrågavarande båda
fonder intaga en särställning bland de produktiva fonderna därutinnan,
att järnvägslånefonden och byggnadslänefonden avlämna sina bruttointäkter
till statsverket, under det att övriga produktiva fonder avlämna
sitt netto. Detta betingar en i viss mån olika behandling av dessa
olika grupper av produktiva fonder.

Likasom förenkling av räkenskaperna å ena sidan varit målet
för de föreslagna förändringarna, har bokföringens budgetmässiga uppställning
å andra sidan varit det bestämmande. Inkomster så väl som
utgifter inpassas från början på sina platser i budgeten, varigenom ock
de olika titlarnas ställning vid vilken tidpunkt som helst utan besvär
kan avläsas i räkenskaperna.

I en punkt förutsätter förslaget riksdagens godkännande. Det
nu gällande reglementet för riksgäldskontoret föreskriver, att anslag
till förräntning och amortering av statsskulden skola inbetalas till
likvidations- och amortissementsf''onden, att därifrån i mån av behov utbetalas.
Likaså föreskrives i reglementet, att nämnda fond skall av riksgäldskontoret
förräntas.

Föreliggande förslag är i denna punkt grundat på den förutsättningen,
att samtliga anslag ändras från att vara bestämda anslag
till förslagsanslag, vilkas överskott eller brister, liksom övriga förslagsanslags,
regleras av statsverkets kassafond. Vinsten härav blir, att
likvidations- och amortissementsfonden saklöst kan försvinna, och i och
med detsamma undvikes en omföring av dessa slags medel. Den tillgång,
som för närvarande finnes å likvidations- och amortissementsfonden,
kan överföras till fonden för statsskuldens amortering.

Av förestående jämförelse torde framgå, att väsentliga fördelar
skulle vinnas genom räkenskapernas omläggning på sätt nu föreslagits
icke minst därigenom, att bokföringen utan svårighet kan fördelas på

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

flera Moder, vilket med nuvarande bokföringssystem lärer hava visat,
sig så gott som ogörligt.

Efter denna allmänna översikt torde till belysning av det nya
bokföringssystemets anpassning på riksgäldskontor ytterligare böra
framhållas följande:

Riksgäldskontorets verksamhet omfattar tvä helt skilda områden.

Det åligger riksgäldskontor:

l:o) att såsom medelsförvaltande verk uppbära vissa riksstatsinkomster
och bestrida vissa riksstatsutgifter ävensom att förvalta statens
utlåningsfonder, > Järnvägslånefonden», »Allmänna byggnadslånefonden»
och »Fonden för bibanor inom vissa delar av riket»;

2:o) att genom upplåning tillhandahålla statsverket erforderligt
rörelsekapital.

Riksgäldskontorets m ed ds red o visit ing inne fa 11 ar härigenom på samma
gäng en riksstatsredovisning, en fondredovisning och en speciell redovisning
över verkställd upplåning samt upplånta medels förräntning
och återbetalning.

Riksstatsredovisningen fördelar sig på inkomsttitlarna: »A. II. 9 Diverse
inkomster», B. III. 9 och 10 överskott å järnvägslånefonden och
allmänna byggnadslånefonden». »D. I anspråk tagna kapitaltillgångar»
och »E. Lånemedel» samt på utgiftsanslagen »XI Riksdags- och revisionskostnader»,
»XII Räntor å statsskulden m. m.», »XIII och XIV Utgifter
för kapitalökning» i den mån de bestridas av lånemedel samt »XV
Avbetalning å statsskulden». (Nomenklaturen hänför sig till 1914 års
riksstat.)

Upplånta medel redovisas å kontot för »Fonderad statssuld». Förräntningen
och återbetalningen av upplånta medel redovisas å kontot
för »Fonden för annuitetslikvider» samt »Fonden för statsskuldens amortering».

Medel, som riksgäldskontoret disponerar, innestå i riksbanken
dels å statsverkets giroräkning och dels å riksgäldskontorets giroräkning.
Statsverkets giroräkning emottager inflytande riksstatsinkomster
och bestrider riksstatsutgifter. Riksgäldskontorets giroräkning emottager
upplånta medel ävensom medel, som tillkomma de av riksgäldskontoret
förvaltade såväl stats- som egna fonder samt sådana medel,
som av statskontoret överlämnas till riksgäldskontorets förvaltning, och
från riksgäldskontorets giroräkning bestridas:

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 9 saml. 32 käft. (Bil. till nr 45.) 10

Arten Jk*
riksgäldskontoret»

medelsförvaltning -

Eiksgäidffkontoreta

andel av
budgetredovisningen
.

liiksgäldskontoret»

egna medel

Giroräkningarna.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Budgets

medlens

redovisning.

l:o) utgifter anvisade att utgå av lånemedel;

2:o) utgifter för uppköp av svenska statsobligationer ävensom
andra värdepapper och valutor i och för medelsförräntningen m. m.; samt

3:o) kassaförstärkningar till statsverket genom insättning å statsverkets
giroräkning för statskontorets räkniug.

Yad angår inkomster resp. utgifter enligt riksstaten, gäller, enligt
föreliggande förslag, att, i mån som inkomsterna inflyta, bokföras de
å riksstatens vederbörliga inkomsttitel såsom inkomst och samtidigt
såsom utgift frän riksgäldskontoret till statsverkets giroräkning, under
det att utgifter avföras å vederbörlig riksstatstitel, samtidigt som riksgäldskontoret
tillför sig motsvarande belopp från statsverkets giroräkning.
De anslag, som finnas ä riksstaten uppförda till riksgäldskontorets
disposition för att därmed bestrida utgifter för amortering
och ränta å statsskulden (XII och XVI i 1917 års riksstat) uttagas från
statsverkets giroräkning å förfallodagarna och bokföras såsom utgift å
riksstatstiteln samt insättas på riksgäldskontorets giroräkning och bokföras
såsom inkomst å kontot för »Fonden för annuitetslikvider».

Riksgäldskontorets redovisning av utgifter anvisade att utgå av
lånemedel tillgår enligt förslaget sålunda:

Sedan ett anslag eller del av ett anslag, som anvisats att utgå
av lånemedel, rekvirerats, utbetalar riksgäldskontoret det rekvirerade
beloppet från sin egen giroräkning (dit vid upplåning inflytande medel
ingått) och avför utgiften å vederbörlig utgiftstitel. Jämte denna redovisning
av utgiftsanslaget åligger det riksgäldskontoret att redovisa
riksstatens inkomsttitel »E. Lånemedel», som är lånemedelsanslagens
komplement å riksstatens inkomstsida. Denna inkomstredovisning sker
omföringsvis, i det att riksgäldskontoret i samband med förutnämnda
anslagsutbetalning avför utgiften från ett konto kallat »Disponerad
upplåning» och uppdebiterar beloppet å inkomsttiteln »E. Lånemedel».
— I fråga om anslag till järnvägslånefonden och bibanefonden sker
anslagsutbetalningen ej kontant utan omföringsvis, eftersom riksgäldskontoret
självt förvaltar nämnda fonder och innehar för samma fonders
räkning upplånta medel. I detta fall sker omföringen från kontot för
»Disponerad upplåning» till titeln »E. Lånemedel» samtidigt med
omföringen av anvisat anslag från vederbörande utgiftstitel till resp.
fonder.

Avser medelsrekvisition ett tidigare års anslag, som alltså vid
årsskiftet omförts från riksstatens utgiftsanslag till titeln »Utgiftsrester»
och samtidigt därmed från titeln »Inkomstrester» till inkomsttiteln
»E. Lånemedel», avföres utgiften från titeln »Utgiftsrester» i och med

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande, Nr 45.

att rekvirerade beloppet ställes till förfogande från riksgäldskontor»
giroräkning, och samtidigt omföres utbetalningen från kontot för »Disponerad
upplåning» till »Inkomstrester».

Härav framgår, att kontot för »Disponerad upplåning» redovisar
riksgäldskontor ds utgifter såsom medelsupplånande verk till statsverket
representerat av riksstatens inkomsttitel nE. Lånemedel» eller inkomsttiteln
»Inkomstrester».

Beträffande redovisningen av statsskulden iakttages följande:

Vid upplåning uppdebiteras inbetalningarna å kontot för »Fonderad
statsskuld» och insättas å riksgäldskontorets giroräkning. Förekommer
kapitalrabatt, uppdebiteras denna likaså å »Fonderad statsskuld»
omföringsvis. Å kontot »Fonderad statsskuld» finnes vid årets
början en ingående balans, utvisande vid årsskiftet befintlig statsskuld.
Denna ökas under året med den nya upplåningen.

Å andra sidan avföres från »Fonderad statsskuld» under året
verkställda amorteringar såväl genom utlottning som makulering av
uppköpta obligationer. Vid årets slut utbalanseras skillnaden såsom
återstående fonderad statsskuld.

Jämsides med denna kassaredovisning föres en specifikation upptagande
dels å riksgäldskontorets lager liggande obligationer, dels sålda
och utelöpande obligationer av varje särskilt statslån, dels ock de i
statsskuldboken inskrivna belopp, vilka icke motsvaras av utelöpande
obligationer (»bokskulder»). Vid upplåning mot obligationer minskas
lagret i specifikationen och växer antalet utelöpande obligationer; vid
amortering minskas de utelöpande. I senare fallet växer ej lagret,
eftersom obligationerna makuleras.

I räkenskaperna förekomma två konti »Diverse medel: uppköpta
svenska statsobligationer» och »Diverse medel för förräntning». Det
förra redovisar, såsom namnet anger, återköpta statsobligationer avsedda
för kommande amorteringar men förskottsvis uppköpta vid gynnsamma
konjunkturer. Medlen för inköpen uttagas från riksgäldskontorets
giroräkning samt. ersättas riksgäldskontoret i mån av anslagsbevillning
för lånens amortering. I de fall att uppköpta statsobligationer
tillhöra sådana lån, för vilkas amortering medel avsättas,
har riksgäldskontoret redan de avsatta medlen under sin förvaltning å
»Fonden för statsskuldens amortering», varför vid amortering av dessa

Statsskulds redovis ningen.

Konti för
diverse
medel.

Bilagar till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Förskotts
redovisningen
.

lån amorteringsbeloppet omföres från »Fonden för statsskuldens amortering»
till »Diverse medel: uppköpta statsobligationer».

Kontot för »Diverse medel för förräntning» redovisar olika slag
av medelsförräntning såsom »enskild bankräkning», »inköpta obligationer,
svenska och utländska" utom svenska statsobligationer, »utländska
affärsväxlar» o. dyl. T allmänhet är det fråga om tillfällig
förräntning av upplånta ej genast behövliga medel och fondmedel.
Inköp av dessa valutor bestridas från riksgäldskontorets giroräkning,
dit också inflytande belopp vid valutornas försäljning ingå.

Över dessa två slag av »Diverse medel» föres en särskild specifikation
med särskild redovisning för olika slags förräntningsobjekt.

För riksgäldskontorets räkning bestridas rånte- och kapitalavbetalningar
för statslånen av banker inom och utom landet. Till dessa
lämnas av riksgäldskontoret förskott att redovisas i mån av medlens
förbrukning. Då rånte- och avbetalningsanslagen av riksgäldskontoret
lyftats å statsverkets giroräkning å vederbörlig förfallodag samt insatts
å riksgäldskontorets giroräkning under titeln »Fonden för annuitetslikvider»
skola förskottsutbetalningar av detta slag verkställas från
riksgäldskontorets giroräkning.

Vid årsskiftet oredovisade förskott balanseras i räkenskaperna.

Över förskotten föres en särskild bibok, som angiver förskottstagarne.

I övrigt hänvisas till formulärförslaget med därtill hörande exempel
på verifikationshandlingar, å vilka lämnats närmare anvisning för olika
förekommande fall.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI.AKTIEBOLAG, 1917.

Bilagor till Banhoutnkottets utlåtande Nr 45.

i i

Tilläggs bilaga 3.

Berättelse över en till Danmark, Tyskland och Holland
på uppdrag av fullmäktige i riksgäldskontor et företagen
resa för studium av statsskulds- och riksdagsförvaltningarna,
avgiven i november 1916 av Anders
Roswall, kamrerare i riksgäldskontor et.

Till herrar fullmäktige i riksgäldskontoret.

Vid sammanträde den 25 maj 1916 beslutade herrar fullmäktige dels
uppdraga åt kamreraren i riksgäldskontoret att uppgöra förslag till erforderlig
omorganisation av riksgäldskontorets kassa- och räkenskapsavdelning
dels,, i sammanhang därmed, att kamreraren skulle äga att företaga en
studieresa till Danmark, Tyskland och Holland enligt följande plan.

1) Studium av statsskuldförvaltande institutioners organisation och
arbetssätt, speciellt av förfaringssättet vid inlösen av förfallna statsobligationer
och statskuponger samt deras bokföring och behandling jämte i
samband därmed stående förhållanden.

2) Studium av statsskuldboksväsendet, avseende inskrivningsmetoder
och inskrivningsvillkor,. sättet för räntornas utbetalning, depositionernas
klassificering och förvaring m. in.

3) Studium rörande tekniken vid statslånens upptagande, speciellt
genom vilka statsorgan eller andra myndigheter statslånen av olika typer
emitterades, de enskilda bankernas medverkan härvid o. s. v.

4) Studium av. resp. riksdagsbyråers organisation och arbetssätt, förvaltningen
av för riksdagen brukade fastigheter och inventarier m. m., uppköp
och redovisning av för riksdagen erforderliga förnödenheter o. s. v.

Jag . får härmed till en början vördsamt avgiva följande korta sammanfattning
av studieresans yttre förlopp.

Onsdagen den 7 juni avreste jag till Köpenhamn, varest jag efter att
ha uppvaktat statsgasldsdirektören och chefen för finansministeriets andra
departement P. O. Andersen, under ledning av kontorchef C. Holmdal
och fuldmasgtigen F. Rothe under den 8, 9 och 10 juni tog del av StatsBUtäng
till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 käft. (Bil. till nr 45.) 1 ]

Bilagor till B anka utskottets utlåtande Nr 45.

gaeldskontorets och Kontorets for udenlandske Betalinger arbetssätt och
organisation; härvid ägnades särskild uppmärksamhet åt statsskuldboken
och obligations- och kupongkontrollen. Aven Finanshovedkassan besöktes.
Under samma dagar studerades även lligsdagsbureauets organisation och
arbetssätt under ledning av byråns chef, herr F. Kret/.

Pingstdagen den 11 juni avreste jag via Malmö—Trelleborg —Sassnitz
till Berlin, dit jag anlände annandag pingst på aftonen.

Efter besök å svenska legationen, inköp av viss litteratur och förberedande
studier anmälde jag mig den 15 hos Geheime Oberfinanzrat Muller,
Mitglied der Hauptverwaltung der Staatsschulden, vilken erhållit i uppdrag
att vägleda mina studier vid de olika avdelningarna av Hauptverwaltung
der Staats- lind Reichsscliuldenverwaltung. Tiden fr. o. in. den 15 till den
*22 juni ägnades helt och hållet åt studiet av sistnämnda förvaltnings olika
avdelningar: das Reichs- lind Staatsschuldbuchbureau, die Kontrolle der
Staatspapiere samt die Staatsschuldentilgungskasse.

Torsdagen, den 22 juni, då jag avslutat mitt arbete i nämnda förvaltningar,
nödgades jag i anledning av familjeangelägenheter återvända
till Sverige; den 29 återreste jag emellertid efter att några dagar ha deltagit
i arbetet i riksgäldskontoret, till Berlin. Den 1 och 3 juli ägnades åt
besök i das Reichstagsbureau och riksdagshuset, varest direktor B. Jungheim
personligen samt tjänstemän å arkivavdelningen lämnade mig upplysningar
och vägledning.

Den 4—6 juli uppehöll jag mig i Karlsruhe, varest jag, efter uppvaktning
i vederbörligt departement, hänvisades till Geheime Oberfinanzrat
Zimmermann och t. f. Direktorn för Staatsschuldenverwaltung, Amortisationsund
Eisenbahnschuldentilgungskasse, dr. G. Kaiser, under vars ledning jag
så ingående som tiden medgav studerade nämnda förvaltning.

På morgonen den 7 juli avreste jag från Karlsruhe till Haag.

Vid uppvaktning hos svenske ministern i Haag, herr av Klerckei,
erfor jag, att den institution, som jag hade att i första hand studera, nämligen
* Het Directie van de Grootboeken der a tion al c Schuld3 var förlagd
till Amsterdam; och hade jag därstädes att hänvända mig till de agent
van het ministerie van financiel!, direktor Kulenkamp Lemmers. 1 Haag
var för tillfället ingenting utom riksdagsförvaltningen och riksdagslokalerna
att studera. Återstoden av dagen användes till besök å första kammarens
byrå, varest dock chefen, ! de grifficr », icke var att träffa; vidare
besöktes andra kammarens bibliotek, vars bibliotekarie, J. A. Jungman, utgivare
av den holländska riksdagskalendern, välvilligt lämnade en del upplysningar
och trvckta meddelanden angående riksdagsförvaltningen och
dess arbetssätt. Därefter besågos de bada kamrarnas skilda lokaler.

Bilarior till Bankoutukottets utlåtande Nr 45. 79

Måndag morgon den 10 juli avreste jag till Amsterdam, varest jag
under direktör Lemmers synnerligen instruktiva ledning under 3 dagar
studerade statsskuldboksbyråns olika avdelningar. Då jag bär erhöll kännedom
om, att. inlösta obligationer och kuponger behandlades å Algemeene
Rekenkamer i Haag, varest även dublettexemplaret av statsskuldboken förvarades,
återvände jag den 13 juli till Haag; de två följande dagarna ägnades
åt Algemeene Rekenkamer. Måndag morgon den 17 juli avreste
jag via Hamburg och Warnemtinde — Gjedser till Köpenhamn, varest det blivande.
riksdagshusets lokaler i Kristianborgs slotts ena flygel ävensom de
för riksdagens byra tillämnade lokalerna besågos under ledning av riksdagsbyråns
chef och den vid bygget tjänstgörande arkitekten. Därefter
besöktes ännu en gång statsgaddskontoret för erhållande av kompletterande
upplysningar och viss litteratur. Resan avslutades i Stockholm den
19 juli.

Från . samtliga . de förvaltningar och byråer, som jag besökt, medför
jag ett likt material författningar, arbets- och tjänstgöringsordningar,
formulär och blanketter samt avskrifter av handlingar av intresse ävensom
en del litteratur, .prospekt och anteckningar rörande respektive länders
statsskuld. Aven insamlades de uppgifter ocli den litteratur, som därutöver
kunde erhållas till belysning av frågan angående det sätt, varpå de
respektive länderna bestritt sina krisutgifter.

Tillmötesgåendet har överallt varit utomordentligt stort och i Köpenhamn
utövade såväl en av finansdepartementets tjänstemän å departementets
vägnar som riksdagsbyråns chef å byråns vägnar en avsevärd gästfrihet.
beheime Oberfinanzrat Muller i Berlin och Ober Steuer Inspektor
Dr. Kaiser i Karlsruhe, direktor Kulenkamp Lemmers i Amsterdam, finanssekreteraren
i Algemeene Rekenkamer i Haag samt cheferna för riksdagsbyråerna
i Köpenhamn och Berlin ägnade mitt arbete mycket intresse
och avsevärd tid och underlättade på alla sätt, främst genom att ställa
sakkunniga tjänstemän till mitt ständiga förfogande, i hög grad utförandet
av mitt uppdrag.

Efter denna korta redogörelse får jag vördsamt meddela en del uppS“ter
r°C^ iaktogolser dels rörande de av mig besökta främmande statsskuldsförvaltningarna,
vilka kunna vara av intresse i avseende på föreliggande
förslag till viss omorganisation å den svenska statsskuldsförvaltmngens
områden, dels rörande de riksdagsförvaltningar, som besöktes.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Tysklands statsskuldsförvaltning.

Den tyska statsskulden sönderfaller i två huvudkategorier:

1) förbundsstaternas särskilda statsskuld och

2) den för hela tyska riket och skyddsområdena med undantag i vissa
hänseenden för Bayern och Wurtemberg gemensamma statsskulden.

Förbundsstaternas skuld förvaltas i respektive stater av särskilda institutioner,
benämnda »statsskuldsförvaltningar».

Sådana finnas i Preussen, Baden, Bayern, Sachsen och Wörtern berg.
Dessutom finnas statsskuldboksbyraer i fria hanscstäderna Bremen, Ham
burg och Ltibeck, i Sachsen-Weimar samt i storhertigdömet Hessen (jämte
st åt sskul dskassa)

Tyska rikets, inclusive skyddsområdenas, skuld förvaltas sedan ar
1868 av den preussiska »Hauptverwaltung der Staatsschulden» i Berlin,
som av det tyska riket därför erhaller särskild gottgörelse. Den gemen
samma titeln för båda dessa förvaltningar är »Die Hauptverwaltung der
Staats- und Reichsschuldenverwaltung».

>Die Hauptverwaltung der Staats- und Reichsschuldenverwaltung»

i Berlin.

Uppgift och »Die Hauptverwaltung der Staatsschulden» är. enligt lag av den 24

befogenhet, februari 1850, en från den allmänna finansförvaltningen avsöndrad, fristående
förvaltning, som självständigt ansvarar för statsskuldens behöriga
förräntning och amortering, för de till dess kassor utanordnade rånteoch
amorteringsanslagens m. fi. medels behöriga användning, utfärdar och
emitterar statsskuldsförbindelser av alla slag, räntekuponger, Reichskassenscheine,
Darlehnkassenscheine o. s. v., inregistrerar statsgarantier m. m.

Statsskuldsförvaltningen lyder i övrigt, vad beträffar preussiska statsskuldsärenden,
under Preussens finansminister och, beträffande riksskuldsärenden,
under rikskansleren. Stats- och rikslån upptagas av finansministern,
respektive rikskansleren, efter bemyndigande av preussiska lånt -

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

dagen, respektive tyska riksdagen. Statsskuldförvaltningarna ansvara för
beslutens verkställande på föreskrivet sätt och hava att övervaka, att medgivna
krediter (lånerätten) icke överskridas. De för de olika rikslånen
gällande grunderna fastställdes tidigare genom för varje lån särskilt beslutad
lag; nu äro vissa gemensamma grunder reglerade genom en »Staatsschuldenordnung»
av den 10 mars 1900, kompletterad genom lagen den 4
augusti 1914.

Statsskuldskommissionerna.

Den gemensamma stats- och riksskuldsförvaltningen är ställd under
tillsyn av två kommissioner. Dessa utöva eu permanent kontroll över alla
de angelägenheter, som förvaltningarna ha sig uppdragna å eget ansvar.
Dessa kommissioner äro:

1) Statsskuldskommissionen, som kontrollerar den preussiska statsskuldsförvaltningen;
den består av 3 ledamöter av den preussiska lantdagens
första och tre av dess andra kammare samt chefspresidenten för den preussiska
Ober-Reehnungskammer; och

2) Biksskuldskommissionen, som utövar kontrollen över förvaltningen
av tyska rikets skuld och består av sex medlemmar av förbundsrådet och
sex medlemmar av riksdagen samt tillsvidare chefspresidenten för den
preussiska Ober-Rechnungskammer.

Kommissionerna erhålla månads- och årsredogörelser från förvaltningarna,
verkställa revisioner och inventeringar m. m. samt överlämna årligen
till lantdagen och riksdagen berättelser över respektive förvaltningars verksamhet
under det gångna året.

Åt riksskuldskommissionen har även uppdragits bl. a.:

1) kontrollen över Hinterbliebenen - Versicherungsfonds;

2) fonden för tyskt kunskapareväsen i utlandet;

3) rikskrigsskatten;

4) det extra ordinarie guld- och silverbeståndet i riket;

5) de s. k. Darlehnkassenscheine; samt

6) riksbankssedlarna.

Statsskuldsförvaltningens organisation.

Den preussiska statsskulden och tyska rikets skuld förvaltas fullständigt
skilda. Dock äro såväl lokaler som direktion och tjänstepersonal för
båda gemensamma.

Direktion.

Personal.

Lokaler.

Underavdel ningar.

Tjänstgörvfigstid

m. m.

Förvalt ningskost nader.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Den gemensamma statsskuldförvaltningens direktion utses av kejsaren
i egenskap av Preussens konung och utgöres av en direktor (president) och
sex avlönade ledamöter samt en oavlönad.

Tjänstepersonalen utgöres (enligt 1916 års stat) av 303 ordinarie
personer. Dessutom tjänstgöra för närvarande i förvaltningen över 1,100
personer (extra ordinarie personal). Förvaltningens hela personal utgör
närmare 1,500 personer. Den ordinarie personalen vid samtliga avdelningar
är uteslutande manlig; som extra biträden arbeta å de olika avdelningarna
mellan 1,000 och 1,100 kvinnor, gifta och ogifta.

Huvudlokalen utgöres av ett par mycket vidlyftiga byggnadskomplex
vid Oranienstrasse. Förvaltningens kassaavdelning är jämte obligationsoch
kupongkontrollen inrymd i en särskild byggnad vid Taubenstrasse.
Här förvaras även dublettexemplaret av statsskuldböckerna. Fn del av
förvaltningens personal arbetar i förhyrda lokaler å andra platser i staden.

Stats- och riksskuldsförvaltningen består av tre huvudavdelningar:

1) Statsskuldsannuitetskassan (Staatsschulden-Tilgungskasse);

2) värdepapperskontrollen; samt

3) stats- och riksskuldboksbyrån.

Mest omfattande är den sistnämnda skuldboksbyrån såväl i avseende
å lokaler som å personal. Den upptagerD huvudparten av de omfattande
byggnadskomplexen vid Oranienstrasse. A denna avdelning arbetade vid
tiden för mitt besök över 850 personer. Därnäst i ordningen kommer
obligations- och kupongkontrollen, sysselsättande, enligt uppgift, över 400
personer, samt sist inlösningskassorna, vid vilka över ett hundratal personer
arbeta.

Tjänstgöringstiden är i allmänhet 6 timmar, mellan 9 f. in.—3 e. in.
De kvinnliga biträdenas dagarvode utgår med 4 mark pr dag. Övertidsarbete
förekommer i stor utsträckning, särskilt å statsskuldboksavdelningen,
där kvinnliga biträden regelbundet arbeta 2 timmar extra mot en ersättning
av 80 pfennige i timmen.

Vid mitt besök i förvaltningarna pågingo flerstädes utvidgningsarbeten;
och den extra personalens antal var i ständig tillväxt.

Kostnaderna för förvaltningen av riks- och statsskulden beräknas i
staten för år 1916 till ett totalbelopp av M. 1,956,860 (förutom värdet
av avlöningsförmåner in natura, såsom tjänstevåningar m. in.).

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45. 83

Därav utgöra:

ordinarie avlöningar in. m........................ M. 1,095,840: —

hyrestillskott .................................................. » 267,020: _

extra biträdens avlöningar in. m............... » 183,100: —

tryckningskostnader, expenser o. s. v....... » 410,900: _

Till dessa kostnader bidraga tyska riket och skyddsområdena under
ar 1916 med M. 703,480.

Förvaltningskostnaderna för år 1916 enligt staten hava, jämförda med
samma kostnader enligt 1915 års stat, ökats med 83,490 Mark. De i staten
beräknade kostnaderna för 1916 års förvaltning väntas i verkligheten
komina att betydligt överskridas.

Statsskuldskassan. (Die Staatsschulden Tilgungskasse.

Kassans huvuduppgift är att emottaga och ansvara för alla de medel,
som anvisas densainina för stats- och riksskuldens amortering och förräntning;
att verkställa behöriga utbetalningar för samma ändamål; samt
att föra räkenskap över sin rörelse.

Kassan erhåller sina medel på följande sätt:

1) dels. genom direkt insättning, respektive överföring av de i den
preussiska riksstaten under titel »egna inkomster för statsskuldförvaltningen»
upptagna beloppen samt av vissa belopp enligt tyska rikets stat.
Dessa kassans egna inkomster utgöra enligt 1916 års stater:

a) bidrag till förvaltningskostnaderna från tyska riket och skydds områdena

................................................................. M. 703,480: —

b) avgifter för förvandling av statsskuldboksford ran

till fordran mot obligationer (»Löschung») » 63,000:

c) diverse.................................................................... » 9qq.

Summa M. 767,380: —

2) dels å giro- eller avräkningsväg från följande kassor:

a) från General-Staatskasse (die Seehandlung), för utgifter för

Preussens statsskuld;

b) från Reichshauptkasse, för utgifter för tyska rikets stats skuld;

och

c) från Kolonialhauptkasse, för utgifter för skyddsområdenas

statsskuld.

Huvuduppgift.

Medelanskaffning.

Giro• och
postcheclckonto.

Checkväsen det.

Checkers

utskrivning.

Obligationsoch
kupongkassor.

Bilagor till Bankouiskottets utlåtande Nr 45.

I syfte att förenkla kassarörelsen har Staatstilgungskasse öppnat såväl
girokonton hos riksbanken som postcheckkonton, till vilka konton nyss
nämnda kassor överföra erforderliga medel. Behållningen å dessa räkningar
anses höra till kontantbestandet.

Den kontanta kassarörelsen är i allmänhet inskränkt. Checkväsendet
vinner allt större användning. Utbetalningar från Tilgungskasse behöva
dock icke ovillkorligen ske genom checker; en enskild person, som icke
äger giro- eller postcheckkonto, erhåller obligations- och kuponglikvider i
kassan kontant. Checker, avsedda att inlösas kontant i riksbanken, utställas
endast undantagsvis, nämligen om kassabeståndet hos Tilgungskasse
för tillfället ej medgiver kontant utbetalning. 1 de flesta fall avser emellertid
checkning överföring från kassans giro- eller postcheckräkning till
bankers eller enskilda personers giro- eller postcheckräkningar; det blir
nämligen alltmer vanligt att såväl institutioner som privatpersoner förskaffa
sig sådana räkningar; där de förekomma, användas alltid checker.

Särskilt under nuvarande förhållanden strävar man i Lyskland att i
möjligaste mån verkställa likvider medelst överföringschecker.

Checkerna utskrivas i Staatstilgungskasse av huvudkassören och undertecknas,
förutom av denne, av »rendanten» (avdelningens arbetschef, närmast
motsvarande kamrerare!! i riksgäldskontoret) samt eu överbokhallare,
vilkas namteckningar på förhand delgivits riksbanken.

Checkblanketterna förvaras under nämnda tjänstemäns gemensamma
lås.

De närmare detaljerna rörande checkförfarandet och övriga utbetalningsmetoder
vid Tilgungskasse framgå av den omfattande arbetsordningen
(»Geschäftsanweisung») för Staatstilgungskasse.

För kuponginlösen finnas fem kassor, varav vid mitt besök dock endast
en var öppen. För inlösen av obligationer och skattkammarväxlar
togos vid mitt besök två kassor i anspråk. Kuponger inlösas även av
Reichsbankhauptkasse i Berlin, alla med kassa försedda riksbanksanstalter
i riket samt en hel del kassor i förbundsstaterna. Skattkammarväxlar,
som inlösas av kassor utom Berlin, maste före likviderandet insändas till
Tilgungskasse för granskning. Enligt för Staatstilgungskasse gällande
föreskrifter äger obligationskassören halla en kontant kassa av högst

60,000 M.; samtliga kassörernas kassor få icke överstiga 200,000 M. tillsammans.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

tjänstepersonalen i Staatsschuldentilgungskasse ut^öres av
rendant (chef),
överbokhållare,
huvudkassör,

2 kassörer,

ett stort antal bokhållare, skriv- och räknebiträden samt vaktpersonal
inalles uppgående vid tidpunkten för mitt besök till ett antal av omkring
hundra personer.

Statsskuldskassans kuponginlösen och värdekontroll.

Rörande tillvägagångssättet vid inlösen av räntekuponger och rörande
dessas vidare behandling torde följande vara värt att särskilt beakta.

Da kuponger i ej alltför ringa antal lämnas till inlösen, skall å eu
nota, motsvarande de i riksgäldskontorets kassa numera brukliga, angivas
kupongernas antal, belopp för varje valör samt totalsumman. Kupongerna
behöva därvid ej ordnas i nummerföljd eller ens skiljas i olika lån
e ei iöriallotider, blott efter valörer. Ägaren undertecknar notan med sitt
namn. Kupongerna granskas i avseende å äkthet, förfallotid, inlösbarhet
och överensstämmelse med notan av kassören eller en biträdande »Zähler»;
den som verkställer granskningen, åsätter notan sin signatur.

Preskriberade eller annars oinlösbara kuponger stämplas med ordet
»wertlos».

A arje kupongpost införes i en särskild kupongjournal. Den kassatjänsteman,
som uppräknat och granskat kupongerna, makulerar dem
omedelbart genom att avskära det övre vänstra hörnet till kupongernas
halva kortsida. Denna makulering sker medelst handkraft. 500 kuponger
kunna samtidigt annulleras. °

Dagligen sorteras genom kassans försorg de inlösta kupongerna efter
lan och valörer (rikskupongerna även efter förfallotider) samt ordnas i
hundrabuntar. Varje sådan bunt förses med det biträdes signatur, som
ordnat densamma. . Efter kassatidens utgång avlämnas dagligen kupongerna
jämte en specifikation å antal och valörer till en tjänsteman från »räntekontrollen».
Denne granskar kupongerna, vilket sker i kassan, varefter de
ytterligare annulleras genom avskärande av nedre vänstra hörnet (även
detta sker i kassan). Kupongernas utseende är därefter följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 höft. (Bil. till nr 45.) 12

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Ej inlösbara kuponger återlämnas omedelbart till kassören; specifikation
och journal ändras i överensstämmelse därmed. I journalen (kupongspecialen)
kvitteras det godkända kupongbeloppet.

De till varje specifikation hörande kupongerna omhändertagas av tva
tjänstemän, som förvara dem under gemensamt lås. De under loppet av
en månad inlösta kupongerna sammanföras därefter i en redovisning, van
de preussiska kupongerna fördelas endast efter lån och valörer, men däremot
rikskupongerna efter lån, förfallotider och — inom varje förfallotid
— valörer. Något förtecknande av kupongernas nummer förekommer icke.
Kupongerna inläggas i paket eller linnepåsar, som förseglas med vederbörande
tjänstemans privatsigill eller plomb, varefter de åter inlasas under
två andra tjänstemäns lås.

De uppgjorda listorna överlämnas till en revisor, som bär att kontrollera,
att det angivna antalet kuponger verkligen finnes. Detta tillgår
så, att ett större eller mindre antal paket eller pasar öppnas och av revisorn
helt eller delvis genomräknas och granskas. En fullständig omgranskning
av samtliga kuponger företages icke.

. Därefter förses de öppnade paketen med revisorns sigill och inläggas,

kuponger, jämte Övriga paket,under revisorns, en bokhållares och en kammarskriv ares
(»Sekretär») nyckel, i särskilda järnskåp, varest de förvaras, tills de skola
förstöras

Förstöringen av rikskupongerna m. m. skall enligt föreskrift äga rum
efter förloppet av det fjärde kalenderåret men sker av praktiska skäl i
verkligheten redan efter det tredje årets förlopp eller ännu tidigare.

De preussiska kupongerna däremot brännas, sa snart lantdagen beviljat
decharge för det räkenskapsår, varunder de inlösts.

Förstöringen äger rum i närvaro av eu av direktionsmedlemmarna,
vilken det åligger att omedelbart före bränningen genom stickprov här och
där i kupongpaketen verkställa en sista kontroll.

Behandlingen av annorledes än i Staatstilgungskasse inlösta kuponger
är i huvudsak överensstämmande med behandlingen av de i kassan inlösta.

Bilagor till Bankoulskottets utlåtande Nr 45.

Ingen bokföring av kupongernas nummer (motsvarande riksgäldskontorets
införing i de s. k. avräkningsböckerna) förekommer; icke ens bokföring
efter kupongernas förfallotider (riksgäldskontorets s. k. annuitetsböcker)
äger rum annat än undantagsvis i fråga om vissa mestadels övertagna
lån. Dock föres i fråga om rikslånen viss anteckning av för de
olika förfallotiderna utbetalda räntebelopp, men angående antalet å varje
förfallotid och serie inlösta kuponger föres ingen räkenskap.

Det tyska statsskuldboksväsendet.

Statsskuldboken kan sägas utgöra det centrala i den tyska statsskuldsförvaltningens
maskineri. Skuldboksapparaten är den kvantitativt mest
omfattande och är därjämte i hög grad komplicerad; den är sedan år 1910
stadd i en kontinuerlig utveckling, och har under kriget antagit dimensioner.
som utan överdrift kunna betecknas som enorma.

Vid ett besök i statsskuldboksbyrån i Berlin faller detta omedelbart
i ögonen. Lokalerna äro nästan till trängsel fyllda med intensivt arbetande
män och kvinnor, de senare i övervägande antal. De mot Oranienstrasse
vettande vidsträckta förvaltningsbyggnaderna äro sedan kriget tillbyggda
med en hel övervåning, varjämte enligt uppgift tre nya hus i 4
å 5 våningar likaledes under kriget måst uppföras å förut ej disponerade
delar av komplexets områden. Alltjämt pågå utvidgningsarbeten och
lokaler ha måst förhyras å olika platser i staden. Det oaktat bereder
lokalfrågan fortfarande svårigheter, då med varje nytt krigslån kraven växa.

För att ge en föreställning om storleken av denna rörelse torde böra
anföras, att inskrivningarnas antal i början av april 1916 inalles utgjorde
616,192 st. och de inskrivna beloppens totalsumma 9,711,764,250 Mark
eller mer än tio gånger hela den svenska statsskulden vid 1916 års början.
Sedan dess hava tillkommit två krigslån, vadan beloppet kan antagas nu
hava betydligt ökats. Vid 1900 års början utgjorde antalet inskrivningar
allenast 28,561 och inskrivna belopp 1,636,606,000 Mark. Dessa siffror
avse endast tyska rikets och konungariket Preussens statsskuldböcker men
givetvis icke de betydande belopp, som finnas inskrivna i de övriga förbundsstaternas
och de fria hansestädernas statsskuldböcker. Statsskuldbokens
alltjämt växande anlitande och dess utomordentliga utveckling bevisar
det stora förtroende, som denna låneform ej minst under nu rådande
förhållanden åtnjuter i Tyskland. Att förtroendet för statsskuldboken icke
är mindre i Holland torde jag sedermera bliva i tillfälle att ådagalägga.

Rörelsen*

stoi-lelc.

Tekniken.

Statens
intresse av
statsskuldboken.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Statsskuldbokstekniken har givetvis samtidigt med den kvantitativa
tillväxten av statsskuldboken undergått en betydlig utveckling avseende
åstadkommande av tids- och arbetsbesparing samt framför allt kontroll.
Det säger sig självt, att med den språngartade evolution, som de senaste
åren medfört inom statsskuldboksvåsendet, vikten i första hand måst
läggas på att erhålla ett säkert arbetande maskineri. Men det har varit
lika nödvändigt att erhålla ett snabbt arbetande sådant. Den största
hänsyn har också måst tagas till att den statsskuldboken anlitande allmänbetens
rätt och intressen samtidigt bliva fullt skyddade. Statsskuldbokens
återverkningar sträcka sig över många områden; och åtskilliga civilrättsliga
bestämmelser och institut av ingripande betydelse ha föranletts
av skuldboken. Det är under sådana omständigheter ganska naturligt, att
statsskuldboksväsendet i Tyskland, trots den uppmärksamhet som oavlåtligt
ägnas åt dess organisation, ter sig ganska invecklat.

Att statsskuldboken ur den långivande allmänhetens synpunkt är
en synnerligen förmånlig inrättning torde vara ganska uppenbart; men ej
mindre ur statens synpunkt har densamma sin stora betydelse, såtillvida
att obligationsmarknaden genom densamma lättas och dess absorbtionsförmåga
ifråga om nya låneemissioner ökas; statsskuldboken anses också
utöva ett gynnsamt inflytande på kursernas såväl fasthet som höjd.

Det kan här icke bliva fråga om att i detalj redogöra för statsskuldboksväsendets
utveckling: här kunna endast grundlinjerna uppdragas och
endast sådana detaljer meddelas, som ur det svenska skuldboksväsendets
synpunkt kunna vara av intresse.

Som ovan nämnts, förvaltas såväl den preussiska statsskuldboken som
tyska rikets statsskuldbok av Staatsschuldenverwaltung i Berlin — en
preussisk institution. Den preussiska statsskuldboken står öppen för förvärvande
av andel i konungariket Preussens lån (utom skattkammarlånen
och smärre äldre lån), riksskuldboken för förvärvande av fordringar hos
tyska riket (likaledes med undantag för skattkammarlånen). Av det stora
antalet teckningar å de fyra hittills upptagna krigslånen har en avsevärd
procent kommit statsskuldboken tillgodo.

Tyska rikets skuldbok grundades enligt en lag av den 31 maj 1891
men erhöll genom en lag av den 6 maj 1910 sin moderna gestaltning.
Även den preussiska statsskuldboken omreglerades sistnämnda år genom
en preussisk lag av den 27 maj. Genom denna reglering bragtes de båda
skuldbokssystemen i alla väsentliga hänseenden i full överensstämmelse

1 i dag o v till lianlcoutskottets utlåtande Nr 45. ISO

med varandra. De båda skuldböckerna förvaltas sålunda, som ovan nämnts
visserligen strängt skilda men av gemensam personal och enligt i huvudsak
samma principer. Då bär nedan talas om > statsskuld böckerna, avses
därmed saval konungariket Preussens som tyska rikets statsskuldböcker,
sanda icke annorlunda särskilt angives.

Såväl det tyska riket som de förbundsstat-^- och fria hansestäder, som
äga statsskuldbok, ha tillämpat det engelska systemet med en del modifikationer
och utbyggnader. För detta system, sådant det tillämpas i
tyskland, torde följande utgöra det mest karaktäristiska:

1) eu inskriven långivares fordran hos staten grundar sig uteslutande på
inskrivningen i statsskuldboken, sålunda icke på innehavandet av något skurs
certifikat eller fordnngsbevis. Har en person skaffat- sig en inskrivning genom
att till statsskuldsförvaltningen inlämna förut köpta obligationer eller —
vilket efter år 1910 kan ske — genom att göra eu kontant inbetalning till
förvaltningen, erhaller han visserligen ett meddelande (Benachrichticjung),
vari konstateras kapitalets storlek, gjorda inskränkningar i dispositionsrätten,
halvarsräntebeloppet, ränteutbetalningssättet o. s. v. Genom tryck i
annan färg tillkännagives emellertid uttryckligen och på ett. synnerligen
iögonenfallande sätt, att handlingen i fråga icke gäller såsom bevis u den insknvnes
fordran i statsskuldboken; det är blott och bart ett meddelande till
fordringsägaren, självfallet även avseende att bereda denne tillfälle utöva
kontroll a införingens riktighet. Detta meddelande kan den inskrivne,
sedan han tagit del därav, saklöst förstöra. Varje gång sedermera någon
förändring sker a den inskrivnes konto, notificeras icke blott fordringsägaren
utan ^även varje annan person, vilkens rätt av förändringen kan
beröras; om sålunda en del av fordran blivit överförd till en annan persons
konto, notificeras båda kontoägarne samt. om räntan skolat utbetalas till
tredje person, även denne. Anmäler fordringsägaren, att räntan skall utbetalas
till annan person än en förut uppgiven, erhålla såväl fordran «ssom
^en förutvarande och den blivande ränteemottagaren härom
s nttfigt meddelande; likaså notificeras förändring i avseende å nyttjanderätt
till kapitalet, o. s. v. Genom detta notificeringssystem står förvaltning!)
ien^ beständig kontakt med sin klientel och erhåller en permanent
kontroll a saväl behörigheten som den formella riktigheten av verkställda
dispositioner. Härigenom underlättas även identifieringen av resp fordringsägare.
Notificeringssystemet medför ett visst arbete, som dock i
hög^ grad underlättas genom en riklig mängd väl genomtänkta formulär,
vara endast ett minimum behöver skrivas; arbetet härmed verkställes å

Eui/elskt
si/steril.

Ingå

forriringsbevis

uM, allas.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.
en kansliavdelning i regel av kvinnliga bitraden under manlig ledning

1 Sverige, varest det franska systemet tillämpas, utställes ett certifikat,
som gäller söm fordringsbevis och bör av den inskrivne bevaras. Dock
fordras icke för utfående av obligationer hos oss ovillkorligen certifikatets
återställande; i fall, då det förkommit, utfås obligationerna mot iakttagande
av vissa formaliteter. Även i vanliga fall, då certifikatet företes, maste
’ emellertid innehavaren styrka sin identitet.

Konto- 2) Den inskrivne erhåller i tyska statsskuldboken ett verkligt konto,

princip. Jnom gamma räntesats (3 tf, 3Va%, 4 tf, 4 Va * och 5 tf) kan en och
samma person innehava endast ett konto. Å andra sidan lar ett och samma
konto innehavas av endast en person, en firma, institution, kassa o. s. v. Gemensamma
konton för flera personer medgivas icke, ej ens för man och hustru
Man har i stället att begagna sig av det här nedan beskrivna »andraperson»-institutet
(se punkt 5). Statsskuldboksfordringarna noteras på börsen
och eu fordringsägare kan, när han sa ''finner lämpligt, försälja sin fordran,
hel eller delvis, till annan person. Han anmäler i föreskriven ordning
försäljningen hos statsskuldsförvaltningen. Sedan hans identitet och därmed
även hans äganderätt till fordran blivit konstaterad, avskrives det försalda
beloppet från hans konto; och den nye ägaren erhaller efter behag an
tingen beloppet i obligationer eller, om han så önskar, ett konto i statsskuldboken.
Äger köparen redan förut ett konto inom resp. räntesats,
gottskrives detta med beloppet i fråga. Sadana affärer aro synnerligen
vanliga. 1 Sverige kunna certifikaten, med iakttagande av vissa former,
överlåtas i och för belåning, pantsättning och liknande åtgärder, som avse
viss inskränkning uti men icke upphävande av äganderätten, lin och
samma person kan hos oss hava huru många »konton» som helst. Varje
ny inskrivning fordrar nytt upplägg och nytt certifikat. Detta leder till
en viss omständlighet och tungroddhet i arbetet, Byter hos oss ett
certifikat ägare, måste den förre ägarens upplägg i skuldboken helt strykas
och ett nytt uppläggas för den nye ägarens namn (även om denne förut
har ett flertal upplägg i statsskuldboken) samt ett nytt certifikat utfärdas
för den nye ägaren. Eu svensk bokfordran kan aldrig säljas delvis.

Destruktion 3) Statsobligationer, som inlämnas för förvandling till statsskuldboks a”£era''

fordran, förstöras jämte tillhörande kuponger, så snart de undergått vederbörlig
granskning. Under räkenskapsåret 1913 förstördes endast av tyska
rikets lån obligationer till ett belopp av M. 91,112,400.*) (I Sverige antingen
förvaras de inlämnade obligationerna jämte kupongark för »deponentens»
räkning — certifikat av äldre typ — eller ock införlivas de med de

*) Jmfr punkt 12.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande AV 15. U!

osfilda obligationerna (certifikat av ny typ). Värdepapperens förstörande
är självfallet ur säkerhetssjmpunkt den mest betryggande åtgärd, som kan
vidtagas; eu omfattande redovisning och tidsödande inventeringar undvikas
därigenom, och även ur utrymmessynpunkt har åtgärden stor praktisk
betydelse. Ett sådant förfaringssätt är emellertid oförenligt med depositalsystemet
och torde hos oss endast under vissa förutsättningar kunna
komma till användning nämligen i fråga om inskrivna obligationer tillhörande
inhemska lån (3,t; V-lånet eller åtminstone 5 %-länen).

4) Innehavare av statsskuldboksfordran kan — vare sig denna grundats
genom kontant inbetalning eller genom inlämning av förut innehavda
obligationer — när som helst få sin bokfordran helt eller delvis förvandlad
till en fordran mot obligationer (»Löschung >), dock mot erläggande
av en viss avgift (75 pfe för varje begynnande 1,000 Mark kapital, docklägst
2 Mark). Fordringsägaren behöver därvid icke förete eller återställa
något certifikat eller fordringsbevis, endast bestyrka sin identitet. Därvid
erhållas självfallet icke samma obligationer, som eventuellt inlämnats —
dessa hava, som ovan nämnts, förstörts — kanske icke ens obligationer
av fullt samma utseende. För detta ändamål tillhandahållas obligationer
av vissa standardtyper, i allmänhet en typ för varje procentsats; 5-procentsräntesatsen
erfordrar dock dera sådana typer, skiljaktiga i avseende å
konverteringsvillkor o. s. v. Dessa standardobligationer tryckas i män av
behov i det med statsskuldförvaltningen lokalt förenade »Reichsdruckerei».
År 1913 utlämnades på grund av förändring av bokskuld till obligationsskuld
dylika obligationer till ett nom. belopp av M. 22,490,700 (detta belopp
. avser dock endast rikslånen, icke Preussens lån). I Sverige kan en
inskriven fordran i dess helhet förvandlas i fordran mot obligationer, vilket
i så fall sker avgiftsfritt men mot återställande av det av riksgäldskontoret
utställda certidkatet kvitterat. I de fall, då certidkatet utgör
bevis över verkställd deposition av obligationer, utlämnas vid anfordran
självfallet samma obligationer, som deponerats; utgör certidkatet blott ett
bevis på fordran inom ett visst lån, utlämnas vid anfordran endast motsvarande
obligationer av respektive lån. I händelse av en mycket stegrad framtida
utveckling av statsskuldboksväsendet i Sverige torde — under vissa förutsättningar
— destruktionsförfarandet möjligen kunna behöva tagas i anspråk
i avseende å obligationer, som inlämnats mot certidkat av allmänna
fordringsbevis’ natur (»certidkat av ny typ») och främst då i fråga om
obligationer av 5 %-typen. Någon förstöring av obligationer, inlämnade
mot certidkat av depositionsbevis natur (»gammal typ») kan naturligtvis
icke äga rum. Till förekommande av mindre starkt motiverade obli -

Utla(j av
inskriven
fordran.

Zweilc Persou institutel.

92 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

gationsuttagningar skulle även i Sverige en uttagningsavgift helt visst icke
vara ur vägen.

5) Innehavare av bokfordran kan å sitt konto i statsskuldboken införa
namnet på en s. k. »andra person», som därigenom erhåller laglig
befogenhet att efter fordringsägarens död inträda i dennes rättigheter gent
emot statsskuldförvaltningen; denne »andre person» äger sålunda, utan
att hava erhållit formell fullmakt av de arvsberättigade, att förordna om
sättet för räntornas utbetalande, om den inskrivna fordrans överförande
på arvingarna, under vissa omständigheter även på sig själv eller på en
tredje person, t. ex. en testamentstagare; även äger han uppsäga inskrivningen
och uttaga motsvarande obligationer. Andre-person-institutet har
tillkommit i syfte att vid dödsfall underlätta och förenkla proceduren vid
en inskrivnings överföring till eller uppdelning mellan respektive arvtagare.
Statsskuldförvaltningen befrias från mycket besvär, särskilt ett synnerligen
betungande prövningsarbete i avseende å arvshandlingar; de arvsberättigade
åter undvika en rätt omständlig och även kostsam procedur
för ådagaläggande av sin arvsrätt o. s. v. Särskilt under kriget och den
därav förorsakade ökade dödligheten bland bokfordringsägare har gagnet
av »andra-person »-institutet varit iögonenfallande. Under nuvarande förhållanden
torde detsamma för statsskuldsförvaltningen vara helt enkelt
oumbärligt. Institutet har sålunda ett uteslutande praktiskt syfte och anlitas
i mycket stor utsträckning icke blott av privatpersoner utan även
av förmögenhetsförvaltande institutioner, banker o. s. v. Som andre person
kunna inskrivas såväl fysiska personer (t. o. m. minderåriga, dock
med angivande av födelsedata) som juridiska personer, firmor, banker,
myndigheter o. s. v. Flere personer kunna samtidigt införas som »andre
personer». Något principiellt hinder för att själva statsskuldsförvaltningens
direktion införes såsom »zweite Person» med rätt att för all framtid förfoga
över ett inskrivet kapital för visst av ägaren angivet syfte synes icke
möta, ehuru intet sådant fall förekommit. Alltså skulle andra-personinstitutet
kunna anses täcka även de s. k. perpetuella inskrivningar, som
i ett fåtal fall förekommit i riksgäldskontoret, i vilka fall riksgäld sfullmäktige
fått sig uppdraget och även åtagit sig att för all framtid disponera
avkastningen av ett inskrivet kapital för visst bestämt ändamål. I
den tyska skuldbokslagen finnes icke — i motsats mot i den holländska —
någon föreskrift, varigenom en »andra persons» befogenhet begränsas till
viss tid. (I den holländska statsskuldbokslagen av år 1913 kan en »andra
person» först 30 dagar efter fordringsägarens dödsfall träda i utövning
av den honom medgivna rätten och hans befogenhet som andra person

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45. 91!

upphör efter ett ar.) Enligt den gällande skuld bokslagstiftningen kan
inskrivning av eu andra person när som helst upphävas förutom av fordringsägaren
själv eller hans befälImäktigade ombud eller laglige företrädare
av bl. a. en konkursförvaltning; efter fordringsägarens död kan »andra
personen» själv eller de arvingar, på vilka den avlidnes fordran övergått,
eller en överlevande make eller maka i händelse av fortsatt egendomsgemenskap
o. s. v. upphäva »andra-persons- -förordnandet. Upphävningsrätten
synes vara ganska noggrant reglerad i lagstiftningen. Nu är emellertid
en »andra person» endast den avlidnes befullmiiktigade ombud; av
en av statsskuldsförvaltningens direktionsmedlemmar framhölls emellertid
önskvärdheten av, att den »andra personens» ställning även såsom de arvsberättigades
befullmäktiga de ombud bleve i lag fastslagen. På särskilt
framställt spörsmål, huruvida icke institutet i fråga innebure fara för missbruk,
meddelades, att sa icke var förhållandet; den andra personen måste
ju anses icke blott ha ägt den avlidnes förtroende utan även hava varit
underkunnig om hans vilja i avseende å dispositionen av skuldboksfordran
efter hans död. En andra person äger desssutom givetvis icke befogenhet
göra dispositioner, som strida mot gällande lag. Missbrukar en »andra
person» sitt förtroendeuppdrag, kan han givetvis ställas till ansvar därför,
men statsskuldsförvaltningen står utanför. Institutets anlitande i alltjämt
växande utsträckning tyder på, att det åtnjuter mycket st ,rt förtroende;
det är infört även i de tyska förbundsstaternas skuldbokslagstiftning;
utom Tyskland är det tillämpat även i Holland. Under lämplig garanti
mot missbruk torde institutet vara förtjänt av att införas även i den
svenska statsskuldsboken. Erfarenheten har redan nu visat, att frågor
rörande disposition av avlidnas skuldbaksräntor och kapitalfordringar
kunna förorsaka den svenska riksgäldsförvaltningen visst bryderi och under
alla omständigheter betydande a bete, som genom en väl avvägd
andra-person-instirution skulle i väsentlig mån kunna reduceras; genom en
andra persons trädande i funktion vid en fordringsägares död helt enkelt
bortfaller för statsskuldförvaltningen all befattning med själva arvsproceduren.

6) Inskrivningen i statsskuldboken är kostnadsfri, likaså verkställas Ko,ltna<i för
alla ändringar eller kompletteringar av ett konto, alla överföringar från
ett konto till ett annat o. s. v. fullständigt kostnadsfritt. Endast då en *• vinskrivning
uppsäges och obligationer uttagas, erlägges en relativt obetydligavgift,
nämligen i. Sachsen, 60 Pfennige, i Tyska riket, Preussen, Bayern
o. s. v. 75 Pfennige för vart påbörjat kapitalbelopp å 1,()00 Mark, dock
lägst 2 Mark. Ur budgetsynpunkt äro dessa »Löschungsg btlhren» utan
betydelse de beräknas i 1916 års stater för tyska riket till högst

Bihang till riksdagens protokoll 1917. S samt. 32 käft. (Bil. till nr 45.) 13

Häntebetal ninrjssätt.

94 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

26,000 Mark och för Preussen till 37,000 Mark; deras egentliga betydelse
ligger däri, att de motverka mindre nödvändiga uttag av obliga tioner.

För ägare av bokfordran kunna tillkomma vissa avgifter för officiellt
eller notariellt bestyrkande av identiteten (i regel Mark 1: 50

i fråga om belopp under 3,000 Mark, högst Mark 3 vid belopp därutöver)
jämte under vissa omständigheter även andra avgifter av liknande
beskaffenhet. Bestämmelserna rörande bestyrkandet av identiteten äro
mycket noggranna och detaljerade — förklarligt nog då fordringsägarnes
antal för närvarande torde närma sig millionen men statsskulds förvaltningen

äger dock befogenhet medgiva formella lättnader, da
den så prövar lämpligt. 1 förbundsstaternas lagar angående statsskuldboken
gälla i allt väsentligt i dessa hänseenden samma bestämmelser. I
Holland erläggas, som annorstädes närmare angives, vissa avgifter för uppläggande
av räkning i statsskuldboken för införing av obligationer, för
överföringar, för upphävande av inskrivning o. s. v. I Danmark erlägges
vid uttagning av obligationer ett belopp av 1 kr. för vart inskrivningsbevis
med tillägg av 1 kr. för varje obligationsbelopp av 5,000 kr., som
utlämnas. Förnyelse av förkoinmet inskrivningsbevis kan erhållas mot en
avgift av 2 kr. I Sverige erläggas inga som helst avgifter varken för inskrivning
i statsskuldboken, förändringar i inskrivningen eller för uttagandet
av obligationer; ej heller vid förnyandet av förkomna certifikat utgår
någon avgift.

7) Beträffande utbetalningen av halvårsräntorna kan som regel anses
gälla, att densamma i såväl tyska riket som förbundsstaterna sker utan
kostnad för ränteemottagaren; endast i vissa fall bestridas kostnaderna av
denne. Utbetalningsvägarna äro i allmänhet följande:

a) medelst »Post-tJberweisungen» och post-checker, portofritt för mottagaren,
då beloppet icke överstiger 1,500 Mark (synnerligen allmänt betalningssätt); b)

genom överföring från Tilgungskasses postcheckkonto till ränteemottagarens,
då sådant tinnes — en likaledes högst vanlig betalningsväg,
därtill under alla omständigheter utan portokostnad för emottagaren;

c) genom vanliga postanvisningar eller brev med angivet värde, då sa
uttryckligen begäres. Denna betalningsform är mindre anlitad och medför
portokostnad för emottagaren;

d) genom överföring från kassans girokonto i riksbanken till emottagarens,
om sådant tinnes — en ävenledes mycket allmän och portofri betal ningsforiu;

e) genom kontant likvid i Staatstilgungskasse, riksbanksliuvudkassan i

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr tö.

Berlin, alla regeringskassor och riksbankskassor i landsorten, vissa tullkassor,
»Kreiskassen», och andra förbundsstaternas kassor.

(De särskilda förbundsstaternas halvårsräntor utbetalas kontant, dessutom
även i vissa staters statsskuldsförvaltningar och skuldboksbyråer.)

I Holland avdragas kostnaderna för räntelikviderna vid utbetalningar
på annat sätt än kontant i statsskuldboksbyråns kassa. I Danmark sker
ränteutbetalningen kostnadsfritt kontant i Finanshovedkasse eller efter
därom gjord framställning medelst översändande av check å belopp, ej
understigande 50 kr. I Sverige är utbetalningen av räntor å inskrivna
belopp kostnadsfri för emottagare:!, vare sig densamma sker genom postanvisning
(den vanligaste formen), insättning å bankräkning, check eller
kontant i riksgäldskontorets kassa.

Såsom särskilt karaktäristiskt för den tyska statsskuldboken kan ytterligare
anföras.

8) Någon utlottning av inskrivna belopp äger icke rum. Då fordran
mot skuldförbindelser, tillhörande 3 %, 31/, % och viss emission av 4 %
preussiska konsoliderade lånet, förvandlas till bokskuld, synas de för dessa
lån eventuellt gällande bestämmelserna rörande ouppsägbarhet under viss
tid suspenderas. Om t. ex. eu obligation av preussiska 4 % konsol, lånet,
inkonvertibel till år 1918, förvandlas till bokfordran år 1915, så bortfaller.
beträffande den nya bokfordran, garantien av 4 % ränta till år
1918. Konvertering av en sådan bokfordran kan dock icke äga rum annat
än på grund av en av statsmakterna gemensamt stiftad lag. Omständigheterna
för närvarande utesluta naturligtvis varje anledning till en
tidigare än år 1918 företagen konvertering; fordringsägaren kan alltså
utan tvekan efterskänka sin rätt i detta avseende. Om senare emissioner
av preussiska konsoliderade 4 % lånet inskrivas i statsskuldboken, gälla
emellertid för den därigenom grundade bokfordran samma konverteringsbestämmelser
som för resp. inlämnade obligationer. Hava sålunda fyraprocentsobligationer,
ouppsägbara intill år 1925, eller fyraprocentsobligationer,
ouppsägbara intill år 1935, förvandlats i bokskulder, så gälla för
bokskulderna samma konverteringsbestämmelser som för själva obligationerna,
d. v. s. bokskulderna kunna icke konverteras förr än år 1925, resp.
1935. Detsamma gäller i tillämpliga delar beträffande tyska rikets 4 %
lån. Man kan nämligen ej på ett gemensamt 4 % skuldbokskonto sammanföra
fordringar, när som helst konvertibla, med fordringar, inkonvertibla
intill år 1925, och med fordringar, inkonvertibla ända till år 1935.
De måste hållas strängt skilda. Detta medför, att ett särskilt skuldbokssystem
för var och en av nämnda kategorier av 4-procents-lånen måst
inrättas.

Bolcfordringars
konvertering
in. m.

Betalnings terminer.

Preskription.

Olgftade kapital
och
räntor.

Lägre teckningskurs
för
bokfordringar.

96 Bilagor till Bankoutskotlets utlåtande Nr 45.

Beträffande 5 % lånen, de s. k. krigslånen, gäller, att de fyra första
äro ouppsägbara intill första oktober 1924. På den grund kan för dem
alla användas ett gemensamt skuldbokssystem; bokfordringar å flere av
dessa lån kunna sammanföras å ett gemensamt konto.

9) Terminerna för ränteutbetalningar äro endast fyra: 1 januari — 1 juli
och 1 april —1 oktober. Fordringsinnebavare äger själv välja den för honom
lämpligaste terminen; han äger även få en del av räntan utbetald
januari—juli, en annan del april—oktober, om han så önskar. (I Sverige
bibehållas resp. låns räntebetalningsterminer även för de inskrivna fordringarna.
För närvarande äro räntebetalningsterminerna ej färre än 24.)

10) Rätt att utfå ränta upphör, om ränta icke lyftats inom fjärde kalenderåret
efter utgången av det år, under vilken densamma förfallit.
(Burgerliches Gesetzbuch § 801). (I Sverige är preskriptionstiden för kuponger
10—15 år frän förfallotiden. Samma preskriptionstid torde få anses
vara gällande även för skuldboksräntor, som icke lyftas.) Förfallna räntor,
som icke lyftas, kunna icke genom statsskuldsförvaltningen utan vidare
läggas till det i statsskuldboken införda kapitalet.

11) Om under 10 år efter en fordringsägares död ingen hans rättsinnehavare
legitimerat sig eller om under 10 års tid ingen ränta lyftats
å inskrivet belopp samt i vissa andra fall, äger statsskuldsförvaltningen a
ämbetets vägnar upphäva inskrivningen och å fordringsägarens bekostnad
nedsätta de densamma motsvarande skuldförbindelserna å annat håll.

12) Vid utbjudandet av lån bestämmes numera alltid en något billigare
kurs för tecknare, som omedelbart låta inskriva sin fordran i statsskuldboken
och för vilkens räkning inga obligationer behöva förfärdigas.
Det fjärde krigslånet utbjöds exempelvis till 98,50 för 100, då obligationer
begärdes, men till 98: 30, då fordran infördes i statsskuldboken (dock
med »spärr» för uttag eller överföring av kapitalet inom närmaste året).
Huru denna anordning verkat, framgår av följande siffror från de senaste
räkenskapsåren:

År 1912 tecknades 18,608,800 Mark såsom direkt statsskuldboksfordran.
Å 4 %-rikslånet av år 1913 å 50,000,000 Mark, ouppsägbart intill
år 1925, tecknades nästan hälften eller 24,844,400 Mark direkt för
statsskuldboken. Å samma låns senare emission, likaledes å 50,000,000
Mark, tecknades på samma sätt 15,584,400 Mark och å andra under
samma år utbjudna krediter 29,414,400 Mark eller sammanlagt under
nämnda räkenskapsår nära 70 miljoner Mark, för vilket belopp inga obligationer
behövde utfärdas.

Av teckningen å första krigslånet år 1914, utgörande inalles
3,120,973,800 Mark, tecknades för direkt införing i statsskuldboken om -

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande AV 45.

kring 1,199,000,000 Mark. Motsvarande siffror utgöra för andra krigslånet
8,285,000,000 Mark, varav för statsskuldboken 1,675,000.000 Mark.
För tredje krigslånet 12,160,000,000 Mark, varav i statsskuldboken
2,175,000,000 Mark.

13) . I tyska riket och Preussen erhålla alla banker vid inskrivning
av kapital för egen eller annans räkning samt sparkassorna vid inskrivning
för egen räkning gottgörelse av staten med Vin % å det inskrivna
beloppet.

14) Gift kvinna äger rätt att, med vissa inskränkningar (Art, 97 des
Einföhrungsgesetzes zum Biirgerl. Gesetzbuch) utan sin makes medgivande
göra anmälningar, till statsskuldboken. Förvaltningen önskar vara
befriad från den med vissa vidlyftigheter förknippade skyldigheten att i
varje särskilt fall pröva, huruvida ett medgivande från makens sida varit
erforderligt eller icke enligt gällande föreskrifter. Samma bestämmelser
gälla för Badens, Wtirttembergs m. fl. statsskuldböcker. Den holländska
statsskuldbokslagen ger icke gift kvinna rätt att utöva uppdrag som
»andre person» men väl rätt att själv förordna »andre person».

Statsskuldböckernas systematisering, antal m. m.

Dublettexemplarets förvaring o. s. v.

varje procentsats finnes såväl i avseende å de preussiska lånen
som å rikslånen ett särskilt system av statsskuldböcker, alltså ett för 3 %
lånen, ett för de från början 31/2-procentiga lånen, ett för de från 4 till
3/2 % konverterade lånen, ett för 4 % konsoliderade lån, ett för 4 % lånet,
ouppsägbart intill 1925, ett för 4 * lånet, ouppsägbart intill 1935, ett för
41/2 % lanet, ett för 5-procentskrigslånen och möjligen ännu flere. Inom
varf och ett. av dessa system äro fordringsägarne uppdelade i ej mindre
än 7 kategorier. Dessa kategorier utgöra:

1) fysiska personer (inom krigslånen förekommer här en indelning
även efter kön);

2) handelsfirmor;

3) registrerade föreningar (Genossenschaften);

4) » understödskassor*);

5) juridiska personer;

6) förmögenheter utan juridisk personlighet (vissa stiftelser, familjefideikommiss,
för vissa ändamål avsedda enskilda fonder, förvaltade
av offentlig myndighet eller under kontroll av sådan);

*) Denna avdelning lär år 1912 ha upphört.

Staisskuhlböclcernas
an
tal m. m.

»Akter».

Bilagor till Bankoutskoitets utlåtande Nr 45.

7) förmögenheter, utgörande kvarlåtenskap, förvaltade på grund av
rättsligt eller notariellt förordnande.

Det lär kunna sättas i fråga, om man icke i sistnämnda uppdelning
har överskridit gränsen för det ändamålsenliga. I många fall syntes villrådighet
vara för handen, huruvida en fordringsägare, som icke utgjorde
eu fysisk person, skulle hänföras till den ena eller den andra av ovanstående
grupper. T Baden och övriga förbundsstater nöjer man sig med 4
kategorier fordringsägare inom varje procentsats, en anordning, som givetvis
bör vara att föredraga; man sammanslår nämligen grupperna 3, 4
och 5 till en, likaså sammanslås grupperna 6 och 7.

För närvarande torde antalet statsskuldböcker i förvaltningen i Berlin
— oavsett dublettexemplaret — uppgå till betydligt över 4000 stycken.
Varje statsskuldbok innefattar 200 uppslag samt 21 reservblad, alla folierade
och genomdragna med band, vilkas ändar förseglats med förvaltningens
sigill. Böckerna äro bundna i mycket tjocka ^pappband, överklädda
med mollskinn och skodda med mässingsskenor. A övre delen av
vardera pärmen sitta två blanka mässingsknappar, avsedda att underlätta
upplyftandet av boken. Böckerna få därigenom ett visst dekorativt yttre.
Statsskuldböckerna förvaras i en hel serie skåp av järnplåt, fördelade på
de olika arbetsbyråerna. Varje skåp låses av två tjänstemän. Dublettexemplaret,
som består av lösa blad, inlagda i pappkartonger, förvaras
tillsvidare i Staatsschuldentilgungskasse — likaledes under två tjänstemäns
gemensamma lås — i en lokal av ungefär riksdagens matsals storlek, fullständigt
inredd med bekväma järnskåp. De utgångna kontonas blad förvaras
även därstädes, ehuru skilda från de ännu löpande. Dublettexemplaret
kompletteras dagligen efter de koncept, som förut finnas uppgjorda,
ett för varje konto, och som ordagrant överensstämma med statsskuldboken.
Detta koncept förvaras tillsammans med de handlingar, som^avse
kontot i fråga, och bilda tillsammans med dessa en s. k. akt. Alltså finnes
i verkligheten även ett tredje exemplar av statsskuldboken. Dessa
»akter» förvaras å särskilda platser i förvaltningen. Avdelningen för avskriftens
förvaring och komplettering kräver omkring 15 å 20 personers
fulla, dagliga arbete.

Badens riksgäldsförhållanden.

Tyska rikets och Preussens efter så stora matt anlagda riksgäldsväsen
och speciellt deras efter världskrigets oerhörda krav anpassade statsskuldboksorganisationer
kunna givetvis icke, huru intressant och lärorikt deras
studium än månde vara, utan vidare tjäna som förebild vid de begrän -

Bilagor till Bankoutskoltets utlåtande Nr 45. 99

sade svenska riksgäldsförhållandenas ordnande. För att söka lära känna,
hur och i vilken mån de berlinska organisationsformerna kunnat anpassas
a förhållanden, som äro med vårt eget lands mera jämförliga, besöktes
storhertigdömet Badens statsskuldsinstitutioner.

Badens statsskuld utgjorde vid 1914 års slut 626 miljoner Mark. Likheter med
(Häri är givetvis icke inräknad Badens andel i den tyska riksskulden). SverigeDen
svenska statsskulden utgjorde vid samma tidpunkt 695 miljoner kronor.
De badensiska statslånen äro, liksom i övervägande grad de svenska,
uteslutande upptagna för produktiva ändamål, särskilt för anläggande av
statsjärnvägar. I motsats mot Sverige hade emellertid Baden efter år
f 914 ^kunnat minska sin statsskuld, da pa grund av kriget inga nya järnva
gslån upptagits men de stadgade amorteringarna å äldre lån fortgått.

Statsskulden amorteras och förräntas huvudsakligen genom järuvä- Amortering
garnas avkastning. Från och med år 1911 ha dock av staten tillskjutits orh ^änt
sammanlagt. 7 miljoner Mark i anledning av ökade omkostnader för järnvägarne.

Den nuvarande amorteringsprocenten är ganska hög, nämligen 2 %.

Kurserna å de badensiska lånen äro i genomsnitt bättre än å grannstaternas
(Bayerns, Wtirttembergs, m. fl.) lån, vilket förhållande tillskriven
den höga amorteringsprocenten men snarare torde stå i samband med
Badens goda finansväsen i allmänhet.

Statsbanorna äro uteslutande byggda genom lånemedel. Deras an- Statsskuldens
läggningskapital utgjorde vid 1915 års slut omkring 920 miljoner Mark, användnin«■
varav amorterats omkring 300 miljoner. Senare hava av lånemedel anvisats
för en vattenkraftsanläggning omkring 28 miljoner Mark, varav 4
miljoner redan tagits i anspråk.

Av samtliga lanen^ är ett 3-procentigt, sju äro konverterade från 4%
till 3V2 %, fem äro från böijan löpande med 3V2 % ränta; fem lån löpa
med 4 % ränta (de senare årens lån).

Nya lån beslutas, efter förslag av finansministern, av lantdagen. Lånen Upptagandet
upptagas genom statsskuldförvaltningen och förmedlas av ett konsortium, av nva
vilket betraktas som konstant och består av Deutsche Bank och Direction
der Disconto-Gesellschaft i Berlin samt ett par enskilda bankinstitut i
Baden. Konsortiet övertager lanen till en bestämd kurs; utbetalningarna
till statsskuldförvaltningen av lånebeloppen äga rum efter behov; icke
lyftade medel förräntas av konsortiet med 2l/2 % ränta. Teckningsställen
för lan äro samtliga banker, som mottaga anmälningar och inbetalningar

100

Lånetyper.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

för statsskuldboksbyrån, nämligen distrikttinanskassor (tull-, skatte-, domänkassor
m. fl.). I själva statsskuldsförvaltningen emottages egendomligt nog
icke teckning å nya lån, men däremot inbetalningar. Riksbanksanstalterna
i Baden taga ej heller befattning med teckning å storhertigdömets lån.

De badensiska lånen äro liksom de svenska av blandade typer; ett
lån är av premieobligationstypen, tio lån (upptagna 1859—1900) amorteras
medelst obligatorisk utlottning, tre lån (upptagna 1901—1904) genom
utlottning eller uppköp, fem lån (upptagna 1907 — 1914) äro av ren statsräntetyp.
Av de svenska statslånen amorteras två genom utlottning, tre
genom utlottning eller uppköp (eller uppsägning); tretton äro rena statsiäntelån.
På grund av denna överensstämmelse mellan de svenska och badensiska
statslåneförhållandena var det av särskilt intresse att taga kännedom
om, på vad sätt lösningen av statsskuldboksproblemet ägt ruin. Det måste
förefalla som en synnerligen invecklad uppgift att anpassa det Berlinska inskrivningssystemet
på lån, bland vilka mera än hälften äro av ren utlottningstyp.
(De två äldsta lanen äro dock uteslutna från statsskuldboken.)
Helt visst lämpar sig nämnda inskrivningssystem mindre för lån av sådan
typ, om ej av andra skäl så på den grund att den, som förvandlar en
fordran mot utlottningsbara obligationer i en icke utlottnirigsbar befordran
enligt Berlinersysstemet, alltså i en fordran av statsräntetyp, därigenom
måste avstå från den kanske relativt stora kursvinst, som möjligen redan
efter kort tid skulle kunna uppstå genom obligationens utlottning och
inlösen till parikurs. Den förmån, som kan ligga i den inskrivna fordrans
permanens, torde, — även om den är en fullt reel förman, dock knappast
kunna vinna allmännare uppskattning bland innehavare av utlottningsbara
obligationer. Flertalet torde känna sig mera tilltalade av att
ha en större eller mindre kapitalvinst i utsikt. Erfarenheten i Baden har
ådagalagt, att omvandlingen av utlottningsobligationer i permanenta skuldboksräntor
går jämförelsevis trögt. Problemet, som därjämte rent tekniskt
är rätt invecklat, torde em< llertid för svenska förhådanden ha mindre
betydelse. Dels äro ju de svenska utlottningslanen allenast två och därtill
de äldsta; dels komma de så småningom att försvinna, om ock deras
amorteringsperioder äro ganska långa (det ena är slutbetalt ar 1930,^ det
andra först år 1961), och själva lånetypen synes ingalunda hava någon
framtid för sig. Vid införandet av obligationer, tillhörande denna lånetyp,
i den svenska statsskuldboken användes det franska systemet med
deposition av obligationerna och utfärdande av certifikat över inskrivningen.
Tvivelsutan är detta system vid utlottning slån ändamålsenligare än det

LOI

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

tysk-engelska systemet, men bör kunna göras ännu ändamålsenligare genom
vissa förenklingar i avseende å certilikal förfarandet.

Innan jag närmare ingår på statsskuldbokssystemet i Baden och dess
tillämpning å lan av övriga typer, torde några ord om den badensiska
statsskuldförvaltningens organisation böra förutskickas.

Riksgäldsverket i Karlsruhe.

Den badensiska statsskuldförvaltningen eller, som den fullständigt heter:
die badensische grossherzogthuml. Staatsschuldenvenvaltung, Amortisationsund
Eisenbahnschulden-Tilgungskasse», lyder under finansministeriet men utgör,
liksom sitt mönster i Berlin, en från den allmänna finansförvaltningen avsöndrad,
relativt fristående förvaltning med självständigt ansvar inför
lantdagen för statsskuldens behöriga förräntning och amortering. Förvaltningen
granskas av en lantdagskommission. Överledningen över förvaltningen
utövas av en direktor. Statsskuld sförvaltningen består av tre avdelningar: Statsskuldboksbyrå,

Eisenbahnschuldentilgungskasse och

V ärdepapperskontrollbyrå.

Av dessa är statsskuldboksbyrån den mest omfattande.

Då det badensiska riksgäldsverket icke röner direkt inflytande av
krigslåneverksamheten utan endast förvaltar den storhertigliga statsskulden,
företer verket i jämförelse med förvaltningen i Berlin en bild av påfallande
ro. Förvaltningen är idylliskt belägen i finansministeriets byggnader invid
den vackra Schlossplatz; rummen motsvara till arealen ungefär riksgäldskontorets
samtliga lokaler, äro ljusa och rymliga med en enkel men
smakfull inredning i ljus ek och spegelglas. Skuldboks- och kassaavdelningen
bildar en gemensam större sal med kassor såväl för bokskuldsärenden
som för obligations- och kuponginlösen. De ordinarie tjänstemännen
äro nio; å kupong- och obligationsavdelningen arbeta även ett
antal kvinnliga biträden. De under året förfallande kupongernas antal
utgör omkring D/2 miljon. Ehuru den badensiska statsskulden icke är
stor, är dock dess förvaltning ganska arbetsam, på den grund att ej mindre
än elva, premielånet inberäknat, av de nitton lånen äro av utlottningstypen.

Det badensiska statsskuldsverket förvaltar även ett par fonder, nämligen
en änkekassa å omkring 20 miljoner Mark, vidare statskassans samtliga
överskott, die »Amortisationskasse», för närvarande omkring 15 miljoner
Mark; tillsvidare förvaltas på grund av den svävande frågan angåBihang
till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 käft. (Bil. till nr 45.) 14

Förvalt ningen.

Lokal och
personal.

Förvaltning
av fonder.

Skuldboken.s
yttre.

Olika kategorier
av
ikuldboken.

102 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

ende äganderätten till vissa domäner, vara staten gör anspråk, ännu en
fond å omkring 20 miljoner Mark, »die Grundstucksvermögensmasse des
Staates»; fonderna placeras bl. a. i lån till sammanslutningar på lanthushållningens
område, bostadsföreningar o. s. v. vilka i sin ordning placera
medlen i smärre lån.

Badens statsskuldbok.

Statsskuldboken infördes i Baden genom en lag av den 8 juni 1912,
omfattande 29 paragrafer; finansministeriet har utfärdat en förordning
av den 10 december samma år rörande tillämpningen av denna lag, omfattande
19 paragrafer och stadfästande formulär för statsskuldboken.

I stort sett grundar sig Badens skuldbokssystem på det Berlinska;
en del särdrag framträda dock vid dess anpassning efter de badensiska
lånetyperna. Dessa särdrag äro av särskilt intresse på grund av den ovan
påpekade relativa överensstämmelsen mellan Sveriges och Badens statsskuldsförhål
1 anden.

Följande egendomligheter torde förtjäna särskilt omnämnas.

1) . Statsskuldbokens huvudexemplar utgöres ej av bokband utan av
i stående kartonger ordnade lösa häften, vart och ett innefattande ett inskrivningskonto.
Varje häfte innehåller fyra blad; dess första uppslag
innehåller namn och adress å den inskrivne, å »zweite Person» och å
fullmaktsinnehavare, det andra uppslaget utgör kontot för kapital och
räntebelopp.

Såsom nedan närmare angives, förekommer ett statsskuldbokssystem
för varje låneprocent. Inom var och en av dessa procentkategorier uppdelas
inskrivningarna i 4 olika grupper nämligen:

a) fysiska personer,

b) handelsfirmor,

c) registrerade föreningar och understödskassor (med säte inom tyska
riket) ävensom enskilda juridiska personer,

d) stiftelser, anstalter, familjefideikommiss, som förvaltas av offentlig
myndighet eller stå under sådans kontroll eller vilkas förvaltare hava rättsligt
bemyndigande (dödsbon o. s. v.).

Inom var och en av dessa avdelningar ordnas inskrivningshäftena i
nummerföljd. Upphör en statsskuldboksfordran, borttages motsvarande
häfte ur kartongen och förflyttas till annan plats, där det tillsvidare
förvaras.

2) . I överensstämmelse med lånens räntefot finnas 3 kategorier statsskuldböcker: -

Bilagor till Bankoutskottcts utlåtande Nr Ut. Joll

en för o-procents lån,
en för 372''procents lån och
eu för 4-proeents lån.

Av dessa är det egentligen de två senare kategorierna, som i nämnvärd
man tagits i anspråk. Av 3-procents-lånet — utlottningslån — återstod
nämligen vid slutet av år 1914 en skuld å allenast 11,61 7,800 Mark.
Premielånet av år 1867 är givetvis uteslutet från statsskuldboken. De två
äldsta 379-procents-lanen (av aren 1859—1864) äro ävenledes uteslutna
från statsskuldboken, enär de slutamorteras redan år 1917. Av de övriga
3/2 procentslånen äro sju stycken utlottningslån och två utlottnings- eller
uppsägningslån; för vart och ett av dessa lån gäller, att det skall vara
slutbetalt mom bestämd tid (resp. år 1925, 1928, 1929, 1931, 1945, 1949,
f 965,° 1960 och 1962.) Ett av 372-procents-lånen är statsräntelån ’ (1907
ars lan). Samtliga dessa ol/2 procents lån kunna vid inskrivning sammanföras
pa ett gemensamt konto. Av 4 procents lånen skall ett vara slutamoiterat
genom utlottning eller uppköp år 1959, de övriga 4-procentslanen
°(de fyra senare) äro samtliga statsräntelån och ouppsägbara till
jesp- åi. 1918, 1921, 1930 och 1935. Även dessa fem lån kunna vid
inskrivning sammanföras pa samma konto inom 4-procentskatcgoricn, dock
med särskilt angivande för varje inskrivning av tiden för konverteringsrättens
inträdande. ö

Om en person alltså är innehavare av obligationer av flere 30,-pro- Förstöring
centslån, som kunna inskrivas, inlämnar han obligationerna till statsskulds- Munhåla
förvaltningen, som efter vederbörlig granskning förstör dem, även sådana, obbQatloners®rr7
tillhöra rena utlottningslån. Obligationsägaren avsäger sig därvid
skriftligen sin rätt. att få obligationen utlottad eller på annat sätt inom
viss bestämd tid inlöst och erhåller däremot en skuldboksfordran, som
praktiskt taget är permanent. För den nya fordran gäller nämligen att
ingen amortenngsperiod finnes bestämd, men fordran skall återbetalas 6 ''
manader efter, uppsägning. Varken i fråga om 4-procentslånen och i ännu
mindre grad i fråga om 31/2-procentslånen lär en sådan uppsägning inom
en nära .framtid vara att förvänta. Numren å de till inskrivning inlämnade
obligationerna av utlottning slänen annoteras noggrant, innan obligationerna
förstöras. Då vid utlottning enligt fastställd plan lotten faller
a en sådan pa förhand annullerad obligation, göres därom vid numret endast
en anteckning. Fordringar mot obligationer av samtliga utlottnings.
av 3 /yprocentsräntetypen sammanföras å 372*procentskontot utan vidareej
heller bokfordran, härrörande av inlämnade obligationer av 37,,-proeents
statsräntelånet av år 1907, behöver särskilt markeras, dä rätten till upp -

104

Uppsägning
av inskrivning.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

sägning av detta lån redan inträtt (från år 1915). De inskrivna fordringarna
å utlottningslånen å 3Va % och å sistnämnda statsräntelån av år 1907
bliva alltså fullkomligt jämnställda i avseende å uppsägningsrätten från
statens sida. Vad däremot beträffar 4 °!0 lånen måste de olika lånetyperna
särskilt markeras å en och samma persons konto. Om sålunda
obligationer å t. ex. 10,000 Mark av 1908—1909 års 4 % statsräntelån förvandlas
i bokfordran, förses inskrivningen i skuldboken med en stämpel:
»unkiindbar bis 1 Januar 1918». Inlämnar samme person 4 % obligationer
av år 1913 å 5,000 Mark, inskrives även detta belopp å samme
persons 4 % konto, men inskrivningen förses med stämpel: »unkiindbar
bis 1 Januar 1930 >. Inskrivning av obligationer av 1914 års lån
stämplas »unkiindbar bis 1 Januar 1935» o. s. v. Aid en överföring
av en fordran från en persons 4 % konto till en annan persons 4 % konto,
måste noga angivas i överföringshandlingarna, huruvida överföringen avser
den ena eller andra kategorien av de å kontot inskrivna fordringarna d. v. s.
den till 1918 eller den till 1930 eller till 1935 ouppsägbara delen av
fordran.

3) Då en inskrivning uppsäges och fordringsägaren önskar utfå
obligationer, kunna endast i vissa fall obligationer erhållas av samma lån
och samma typ som de till inskrivning inlämnade (och sedermera förstörda).
Man förfar nämligen så, att då en 3 V2 procentsinskrivning upphör,
utlämnas obligationer av det senast utgivna 3 V2 % lanet, alltså av 1907 års
lån. Enligt lagens föreskrift (§ 8) skola nämligen utlämnas obligationer,
i fråga om vilka bestämmelserna rörande tiden för konverteringsrättens
inträdande överensstämma med bestämmelserna för inskrivningen; och äger
förvaltningen rätt utfärda sådana obligationer. Då en 4-procentsinskrivåning
upphör, utlämnas emellertid för närvarande obligationer av det senaste
4-procentslånet av år 1914, med konverteringsrätt först 1935. I
fråga om 3^/,-procents-lånen medför detta förfarande ingen real förändring
i fråga om själva statsskulden, ty såväl inskrivna fordringar å utlottningslånen
av denna räntefot som av 1907 års statsräntelån äro, som anförts,
underkastade samma villkor i avseende å konvertering eller återbetalning.
I fråga om 4-procentslånen synes emellertid en viss realförändring kunna
inträda i avseende å konverteringsrätten; om exempelvis en person inskrivit
obligationer av 1908 —1909 års lan, inkonvertibelt till ar 1918, och
uppsäger inskrivningen, äger han för närvarande utfå sin fordran i obligationer
av 1914 års \.% lan, inkonvertibelt ända till ar 1935. Genom upp
sägningen av inskrivningen bar fordringsägaren alltså framskjutit tidpunkten
för konverteringsrättens inträdande från ar 1918 till ar 1935. Denna en -

i or,

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

skilda »konvertering uppåt kan erhålla ett praktiskt inflytande å landets
framtida statsskuldräntor. Man anser dock att den stadgade avgiften, 7ö
Pfe per 1,000 Mark. för uttagning av nya obligationer skall motverka
spekulation i sådan »konvertering uppåt». Denna sammanblandning och
transformering av fordringar av olika lånetyper medför även eu rätt omständlig
bokföring. Man har emellertid, för att förenkla denna, uppdelat
statsskulden, liksom i allmänhet inom Tyskland, i två bokföringsgruppcr
Buchschuld» och »Briefschuld». Alltefter som eu skuld mot en -t % obligation
förvandlas i 4% bokskuld, avföres beloppet å »Briefschuld»'' och påföres
kontot »Buchschuld» och vice versa. De för vissa speciella lån gällande
särskilda konverteringsgränserna bliva härigenom rörliga och skulle,
om dylika »Hinaufkonvertierungen» bleve mera allmänna, flyta samman
kring en skuldmassa med räntefoten orubblig under längsta tidsperioden.

4) Utlottas eu icke inskriven obligation eller uppsäger staten med
begagnande av stadgad rätt en bokskuld till återbetalning inom viss tid,
är fordringsägaren berättigad erhålla resp. belopp förvandlade i bokfordran
eventuellt med högre räntefot. Detta kan ske redan omedelbart, d. v. s.
före uppsägningstidens (6 månader) utgång, varvid den nya fordrans kapitalvärde
beräknas efter den av statsskuldförvaltningen fastställda kursnoteringen.
Den högre räntan räknas då redan från den tidpunkt, då denna
»konvertering uppåt» äger rum. Vill ej fordringsägaren låta fordran på
nämnda sätt kvarsta i statsskuldboken, erhåller han kontant likvid, dock
törst efter uppsägningstidens förlopp.

5) . Grundande av bokfordran genom kontant inbetalning kan i Baden,
liksom i^ tyska riket, Preussen och annorstädes, äga rum, såväl då ett bestämt
lån utbjudes som även då staten begagnar sin lånerätt genom att
underhand mottaga inskrivningar i statsskuldboken. Det ankommer på
finansministeriet att efter omständigheterna bestämma, huruvida och i vilken
utsträckning den öppna krediten bör tagas i anspråk genom sådan underhands-teckning
utan direkt samband med något särskilt lån. Denna teckning
inskränkes alltså självfallet, då finansläget gör skuldökning för tillfället
överflödig eller mindre önsklig eller då kurserna äro ofördelaktiga
eller då kontantinbetalningarna utöva ett deprimerande inflytande på i
marknaden varande obligationers omsättning o. s. v. Statsskuldsförvaltningen
åtager sig emellertid att emottaga kontanta medel i och för inköp
av obligationer, tillhörande förut utgivna lån, och att för inbetalarens
räkning förvandla denna obligationsskuid i bokskuld. Detta förmedlande
av inköp sker utan kostnad för den inbetalande.

Utlottade
obligationer
kunna, förvandlas
i
bokfordran.

Den öppna
lerediten.

Förvaltningen
fastställer
köpkurserna.

Ränteför fallotider.

Inskrivna

belopp.

106 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

6) Då grundande av bokskuld genom kontant inbetalning under
hand medgives (d. v. s. då den öppna krediten på nämnda sätt utnyttjas),
kan bokfordran grundas till vilken som helst räntefot, för vilken statsskuldbok
tinnes upplagd, alltså vad Baden beträffar till såväl 3 som 31/,
och 4 procent. Härvid sker inbetalningen av kapitalet i de olika fallen
givetvis efter olika kurser. Normgivande äro härvid kurserna å de senare
årens statsräntelån (utlottningslånens kurser kunna därvid knappast komma
i betraktande), dock icke utan vidare som i tyska riket och Preussen,
varest de allmänna börsnoteringarna ligga till grund även för kurserna
för ifrågavarande direkta inskrivningar. 1 ett mindre land såsom Baden
med ojämnare och svagare omsättning av statspapper kan börsnoteringen
ej läggas till direkt grund för inskrivningskurserna, enär en konstgjord
baisse lätt skulle tillfälligtvis kunna åstadkommas genom ett större utbud
och i samband därmed större kontanta köp av statsskuldboksfordringar
verkställas till en för staten ofördelaktig kurs. För att skydda statskassan
för dylika kupper offentliggör statsskuldsförvaltningen själv, efter
mönster från Wurtemberg, tid efter annan de kurser, till vilka inskrivningar
å resp. räntesats emottagas. Vid fastställandet av dessa kurser
tages givetvis behörig hänsyn till marknadens kurslägen, särskilt beträffande
statsräntelånen.

Terminerna för räntornas betalning äro två: januari—juli och april
— oktober.

Kupongerna till Badens obligationslån förfalla liksom de svenska
lånens kuponger på mycket olika tider under året (Vi, lJ2, lU, 7n Vs och
motsvarande månader under senare halvåret!: därför måste en avräkning
i avseende å räntan i de flesta fall ske, då obligationen inlämnas för grundande
av bokfordran med ränteförfallotider endera 1 januari—1 juli eller
1 april—1 oktober. Avräkningen vållar något besvär, men utbetalningen
av räntorna å de inskrivna beloppen underlättas i hög grad. Då inskrivning
upphör och obligationer med andra förfallotider än de sistnämnda
utlämnas, måste ny avräkning i avseende å räntan äga rum. Aven räntorna
bokföras under titlarna »räntor å bokskuld» och »räntor å obligationsskuld»
(Briefschuld). Nämnda avräkningar avse endast reglerandet
af förhållandet mellan räntebeloppen å »Buchschuld» och å »Briefschuld»:
någon realförändring i avseende å årsräntans belopp varken kan eller får
äga rum genom förvandling av en obligationsfordran i bokfordran eller
tvärtom. *)

Den 1 juli 1916 voro i Badens statsskuldbok inskrivna följande belopp:

*) Se dock sid. 28—2S.

107

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

i 3-procents-skuldboken (rent utlottningslån), å endast
2 konton, sammanlagt..................................... ^ja|

i 3 y2-procentsboken av såväl lån med bestämd amorteringstid
som av statsräntetyp .............. ,

i 4-procentsboken av statsräntelån och å statens öppna

•Ki edil.........................

därav å den senare genom direkt inbetalning M. 8,916,300

eller sammanlagt inskrivningar å............................. ’ »

motsvarande omkring 13l/2% av ]ieja statsskulden.

10,200

6,092,900

39,334,200

45,937,300

Statsskuldbokens förvaring.

Huvudexemplaret av statsskuldboken förvaras inom statsskuldförvaltningens
lokal i brand- och bombfritt kassavalv, dock ej underjordiskt, innantoi
pansardörr, i vars inre finnas ämnen, som utveckla kvävande gaser.
Duplettexemplaret förvaras i ett liknande förvaringsrum inom samma
hus i dess från nämnda valv mest avlägsna del. Duplettexemplaret kompletteras
av förvaltningens egen personal, varvid ett koncept, som på förhand
upprättas för varje konto-innehavare, kommer till användning. Konceptets
formulär är fullt överensstämmande med skuldbokens.

108

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Statsskuld bokskontoret.

Hollands och Danmarks riksgäldsförvaltningar.

1 planen för studieresan ingick att taga del av arbetet vid statskuldinstitutioner
icke blott i ett av de krigförande länderna utan även, för
erhållande av ett mera allsidigt material, i neutrala länder. Därför besöktes
även Danmark och Holland. För studiebesöket vid Danmarks statsgseldskontor
är å annat ställe redogjort. Från besöket i Holland torde
nedanstående vara värt att antecknas.

Hollands riksgäldsinstitutioner.

Den holländska statsskulden förvaltas av finansministeriet genom
två organ, nämligen dels en särskild institution »Directie van de Drootboeken
der National Schuld» (direktionen för statssku dboken), som
har sitt säte i Amsterdam, dels genom Algemeene rekenkamer i Haag.
Direktionen för den förstnämnda institutionen äger i stort sett samma
befogenhet och verksamhetsområde som de tyska statsskuldsförvaltmngarnas
direktioner. Finansministeriets ombud (de agent van het Mimsterie
van Financien) i Amsterdam är statsskuldbokskontorets direktör.

Kontoret består av följande avdelningar: _ _

1) Afdeeling Verificatie med fem ordinarie tjänstemän (3 venfikatorer,
2 commies), varest skuldbokshandlingar granskas, registreras m. m.

2) Afdeeling In- en overschrijving, avdelningen för in- och överloringar
i statsskuldboken med 7 ordinarie tjänstemän (en överbokhallare, (»
bokhållare). Denna avdelning utlämnar även kuponger till innehavare av
»inscriptions mixtes» och utför andra med skuldboken B sammanhängande

förrättning Contröle en rentebewijzen med 2 ordinarie tjänstemän

och en del extra arbetskrafter, som handhar kontrollen av de för ränteutbetalningarna
uppgjorda betalningslistorna, granskar inlösta kuponger,

silverbons m. m. , .

samt 4) Afdeeling Rentebetaling med 5 ordinarie tjänsteman, utgo -

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45. |(i;i

rande kassa för utbetalning kontant, genom överföringar, anvisningar
o. s. v. av räntor a statsskuldbokfordringar in. m.

kontorets ordinarie personal uppgår alltså, vaktpersonalen oberäknad.
till 19 personer.

Statsskuldbokskontorets avdelningar äro i regel öppna mellan kl. Tjänstetid
rf-’ d°Ck tÖr mskrivmng> överföringar i statsskuldboken, obligations\axling

mellan kl. 9—1. Under sommarmånaderna stängas kontoren lördagar
kl. 1 e. m. s

Under 20 dagar före ränteförfallotid verkställes ej uttagning eller
växling av obligationer, ej heller mottagas inskrivningar och överföringar
J den kategori av statsskuldboken, för vilken räntelikviden skall äga rum.
d /, % boken är sålunda tillsluten för allmänheten under 20 dagar i vardera
av månaderna maj och november, 3 % boken lika länge&under februari
och augusti, 2i/2 % boken under samma tid i juni och december.

Äldre, förfallna räntor utbetalas icke under den 1 — 14 av månaderna januari,
mars, juni, juli, september och december d. v. s. de månader, varunder
årets skuldboksräntor likvideras.

Räntor å statslånen utbetalas, förutom av statsskuldbokskontoret, inlösen av
även mot kuponger av Nederländska banken i Amsterdam. Banken redo- knpongervisar
och överlämnar till skuldbokskontoret alla inlösta kuponger. Sedan
statsskuldbokskontoret vederbörligen granskat, annullerat och på föreskrivet
sätt bokfört desamma, försändas de i förseglade paket till Algemeene
rekenkamer i Haag, varest försändelserna obrutna förvaras. Efter fem år,
enligt föreskrift, men i verkligheten redan tidigare bliva de förstörda genom
bränning, sedan direktionen därom fattat beslut. Alla förstörda obligationer
och kuponger annoteras i en Hörbränningsbok».

Over alla inlösta kuponger upprättas i skuldbokskontoret för varje Bokföring av
manad en stat, utvisande utbetalda kapital- och ränt ^belopp inom varje kuponger,
lån, förfallotid och utlottning. På grundvalen av dessa uppgifter avföras
— ungefär såsom i riksgäldskontor — ränteutbetalningarna i annuitetsböcker
med konto för varje förfallotid, varvid ränta å bokskuld hålles
skild från räntor å skuld mot utelöpande obligationer.

Inlösta kuponger bokföras icke till sina nummer; riksgäldskontor s Skuidbokss.
k. avräkningsböker sakna alltså motsvarighet även i det holländska kontorets spri
ksgälds verket. • * ri9ff *pi>-

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 käft. (Bil. till nr 45.) 15

I 10 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Obligations- (jver ana utgivna obligationer föras »stamböeker», upptagande varje

.m^rskfif- obpgatiolls nummer, men indelade icke efter speciella lån utan efter procentsatser.
Obligationerna undertecknas av finansministern och direktören
tryckta namn) men förses med en handskriven underskrift av en av statssku
1 dbokskontorets tjänsteman. Dennes namn antecknas i stamboken.
De obligationers nummer, som inlämnas för inskrivning i skuldboken
och sedan förstöras, strykas i nämnda stambok. För övrigt göres i starnboken
anteckning om registrering i Algemeene rekenkamer.

Skuldbokskontoret tager även befattning med andra statsskuld an gelägenheter
än sådana, som röra »het Grootboek». Sålunda förvaltas även
den del av statsskulden, som icke är inskriven skuld (obligationsskulden);
vidare emottagas, granskas och redovisas alla genom nederländska banken
inlösta kuponger, de s. k. silverbons (av direktionen utgivna sedlar
å 272 och 1 tl.). Direktionen verkställer vidare besluten om nya Iåns
upptagande, ombesörjer teckning, obligationernas tryckning och distribuering,
o. s. v. Statsskuldbokskontoret motsvarar sålunda i stort sett det
svenska riksgäldskontoret. I sin rapport rörande statsskulden ultimo december
1915 meddelar direktören några uppgifter rörande kontorets befattning
med emitterandet av det första 5-procentiga neutralitetslånet å
275,000,000 floriner (beslutat den 23 december 1914), vilka äro belysande
för omfattningen av de arbeten, som kunna vara förenade med ett
större inhemskt låns upptagande. Teckningsställena voro 410 stycken.
Från alla dessa emottog kontoret varje dag, så länge teckningstiden varade,
uppgifter rörande verkställda teckningar. Teckningsmaterialet måste
omedelbart registreras och bearbetas, inbetalningarna antecknas o. s. v.
19,760 teckningslistor inkommo å ett belopp av 410.000,000 floriner. För
det utbjudna beloppet, 275,000,000 floriner, utfärdades inalles 500,000
obligationer (jämte lika många kupongark) i valörerna 1,000, 500, 200
och 100 floriner; men då valörfördelningen icke fullt motsvarade tecknarnas
önskningar, måste ytterligare 28 000 obligationer tryckas. Inalles
måste 443,400 stycken obligationer distribueras till de ovannämnda 410
teckningsställena. Teckningar, avseende införande ijätatsskuldboken, emottogos
icke å detta lan, lika litet som a det i mars ar 1916 upptagna 4 ,2
% lånet å 125,000,000 floriner. Båda dessa lån voro nämligen utlottningslån.
Statssk uld b okslagen medgiver för övrigt i sin nuvarande avfattning
inskrivning endast av 272» ^ och ^V2"Procents''obligationer.

Algemeene I Algemeene Rekenkamer i Haag inlösas utlottade eller uppsagda obli rekerkamer.

aationer. ävenså emottagas, förvaras och, som ovan nämnts, förstöras annorstädes
inlösta kuponger ävensom de obligationer, som av statsskuldbokskontoret

tillägor till Jiankoutxkottets utlåtande AV tö. til

emottagits vid inskrivning i statsskuldboken. Rekenkamer bearbetar deträkenskapsmaterial,
som skuldbokskontoret på bestämda tider översänder, ocli införlivar
detsamma i riksräkenskapen. I en delvis under markens nivå belägen,
brandsäker, mycket omsorgsfullt skyddad lokal förvaras dublettexemplaret
av stat.-skuldboken, vars komplettering ombesörjes av tre eller fyra härmed^
uteslutande sysselsatta tjänstemän. Hit insändas dagligen från kontoret
i Amsterdam koncept (enligt förebilden i Tyskland) till statsskuldbokens
komplettering, vilka koncept skola med omgående återsändas. T Rekenkamer
registreras och stämplas alla de i Haarlem tryckta, i statsskuldbokskontoret
i Amsterdam granskade, bokförda och av én tjänsteman därstädes
med handskrift undertecknade nya obligationer, som utgivas enligt
föreskrift i § 23 av det Kungl. beslutet rörande statsskuldbokslagens till
lämpning och äro avsedda att utlämnas vid uppsägning av bokfordran
(motsvarande de i Tyska riket och Preussen för samma syfte utgivna
förut omnämnda standard obligationerna). Efter verkställd registrering i
Rckenkamer återsändas obligationerna till Amsterdam-kontoret; detta har
aR t.i11 ansministcrn (i Haag) och till Rekenkamer dagli.en insända
uppgift å alla utlämnade och indragna obligationer. Obligationerna av de
tva senaste lanen ha icke försetts med handskrivna namn; alla de tre förekommande
namnen — finansministerns, skuldboksdirektörens och den ansvarige
tjänstemannens — äro tryckta. Endast skattkammarväxlarna
måste förses med handskrivna namn.

Hollands statsskuldbok.

^Iolland erhöll sin ända intill senaste tider gällande statsskuldbokslagstiftning
redan i början av förra århundradet. Dess skuldbokslagar
äro daterade den 27 januari 1809 samt den 14 januari 1815. Statsskuldbokväsendet
är alltså i Holland över flundra år gammalt och torde kunna
sägas i detta land ha haft sin vagga. År 1913 omdanades emellertid
statsskuldboken helt och hållet genom en omfattande lag av den 7 april
och tva kungl. beslut av den 5 augusti och 28 oktober angående lagens
tillämpning. Skuldbokslagen är särdeles detaljerad och innehåller
icke mindre än 90 paragrafer; de kungl. besluten innehålla sammanlagt
74 paragrafer. Den nya lagen föranleddes företrädesvis av behovet att
kunna förvandla bokskuld i obligationsskuld, vilket enligt den äldre lagstiftningen
ej kunde ske. I många andra avseenden var den gamla lagen
föråldrad; så t. ex. måste fordringsägare själv lyfta sina räntor i räntekontoret,
o. s. v. Statsskuldboken var på väg att mista sin popularitet
och behövde moderniseras.

/ lublettexeinplaret
av
statsskuldboken.

Stculdbotcen«
ålder.

112

Tyska förebilder.

fransk förebud.

Skuldbokens

indeJninr/.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Skuldbokslagen av år 1913 är i allt väsentligt byggd på den tyska
skuldbokslagstiftningen. Sålunda är en skuldboksfordran grundad uteslutande
å inskrivningen i statsskuldboken, icke på något av staten utställt
certifikat eller liknande fordringsbevis; inskrivning kan vinnas såväl genom
inlämnande av obligationer som genom kontant inbetalning (det senare
dock endast då nytt lån upptages; någon »öppen kredit» äger icke
den holländske finansministern). Då de båda sista lånen äro uteslutna från
statsskuldboken, kan för närvarande inskrivning äga rum endast mot inlämnande
av obligationer, tillhörande förut upptagna lån; vidare är
andra-person -institutet infört, systematiseringen av statsskuldboken är
ungefär densamma som i Tyskland o. s. v. 1 detaljer förekomma emellertid
åtskilliga ganska avsevärda avvikelser från den tyska förebilden.

I vissa hänseenden stöder sig skuldbokslagen även på franska förebilder,
t. ex. i fråga om medgivandet av inskrivningar av kapitalbelopp,
till vilka den inskrivne behåller kupongarken och själv inkasserar räntorna.
Den holländska statsskuldboken, litt. B, är en modifierad form av
den franska »inscription mixte >, vilken typ även återfinnes i Sveriges statsskuldbok
men hos oss i mycket ringa utsträckning tagits i anspråk. För
skuldboksfordringar av nämnda kategori utlämnar direktionen särskilda
kupongark, vardera omfattande tio kuponger (ingen talong). Efter fem
års förlopp erhåller fordringsägaren, sedan han styrkt sin identitet, ett
nytt sådant kupongark, dock ej med samma nummer som det föregående,
utan i fortsatt nummerföljd, och av den serie han önskar. Kupongerna
inlösas i Nederländska banken.

Den holländska statsskuldboken är uppdelad i två huvudavdelningar.

1) Grootboek A för inskrivningar, å vilka skuldbokskontoret utbetalar
räntorna å förfallotiderna på något av de i lagen medgivna
sätten;

2) Grootboek B, för inskrivningar,, å vilka ränta utbetalas endast
mot företeende av å innehavaren ställda kuponger.

Skuldboken A uppdelas i nya och gamla skuldboken; den förra är
inrättad efter den nya skuldbokslagens av år 1913 föreskrifter; den senare
utgör den vid nämnda lags trädande i kraft redan befintliga.

Inom såväl skuldboken A som B finnas särskilda system för var och
en av procentsatserna 2ll2, 3 och 3l/2. Inskrivning av obligationer med
andra räntesatser är icke medgiven. De senast upptagna 5 och 4x/2 % lånen
äro utlottningslån och såsom sådana mindre lämpade för statsskuldboken.

Inom skuldboken A föras, förutom konton mellan fordringsägarne
och staten, för varje räntetyp tre räkningar, nämligen:

/Utägor till Bankoutskottets utlåtande Nr 15. 113

. för a innehavaren lydande, av staten utgivna obligationer, ut färdade

på grund av särskild lag rörande upptagandet av visst b stående
lån;

b) för lika beskaffade obligationer, utgivna på grund av statsskuldbokslagens
bestämmelser (obligationer av standardtyp);

c) för »amortiserad » skuld. *

Räkningarna a) och b) torde närmast motsvara det tyska systemets
räkning »Briefschuld >; de påföras alla nyutgivna obligationer men gottskrivas
alla i bokskuld förvandlade (och därefter förintade) obligationer.
Till räkningen c) (»Geamortiseerde Schuld») överföras bland annat de i
amorteringssyfte uppköpta inskrivningar (i statsskuldboken) eller innehavareobligationer.

Statsskuldböckerna äro indelade efter registerprincipen, så att den
första serien innehåller alla inskrivningar, vilkas ägares namn begynna cipm
på bokstaven A i kronologisk följd, andra serien alla med namn på B
o. s. v. Inom var och en serie börjar kontonas nummerföljd med 1. Systemet
synes medföra den olägenheten, att antalet erforderliga skuldböcker
härigenom blir onödigt stort.

Den
års slut

holländska »geconsolideerde» statsskulden utgiorde vid 1915 ln*krivning ^

ärna a om löpande

med 21/2 % ränta........................... 580,344,000 fl.

8 » 3 % » 500,987,900 »

8 * 3^ % » 49,959,450 »

8 51 5 % » (1914 års neutralitetslån)
.................................................. 275,000,000 »

Summa 1,406,291,350 fl.

Härtill kommer det under år 1916 upptagna 41/» % neutralitetslånet
å 125,000,000 fl.

Skulden mot skattkammaranvisningar och promesser samt silverbons
utgjorde vid 1915 års slut 154,564,784 fl.

I statsskuldboken voro vid samma tidpunkt inskrivna följande belopp;

med 272 % ränta............................................ 576,788,750 fl.

‘Al/ o/

O / O ■V

322,626,350
22,293,750 *

Summa 921,708,850 fl.

114 Bilagor till Bankoutskotteis utlåtande Nr 45.

Av hela 2l/2, 3 och Sl/2 procentsskulden är sålunda ej mindre än
81 % inskriven i statsskuldboken. Härvid är att märka, att omkring
Administra- 162,700,000 floriner äro inskrivna genom de s. k. »Administratiekantoren»,
hekontoren. enskipia kontor (Rothschild, Osy, FeensDa m. fl.), som på den tid, då
staten ej själv utställde obligationer, övertogo störa delar av statsskulden
genom inskrivning i statsskuldboken och sedan i sin ordning verkställde
upplåning genom utfärdande av »certifikat», försedda med kuponger och
talong. Dessa kontor existera ännu, men torde numera snart vara överflödiga.
Deras certifikat förvandlas alltmera i vanliga .statsskuldboksinskrivningar,
i det de överföras från respektive Admistratiekantors konto
i statsskuldboken till konton för de särskilda innehavarne.

in tö år» Under år 1915 inlämnades obligationer för inskrivning å sammanlagt

bokskuld. 17 043^50 under det att obligationer uttogos (på grund av inskrivningars
upphävande) å allenast 936,150 floriner, allt i statsskuldboken Lätt. A.
I boken Lätt. B förekom under nämnda år varken någon ny inskrivning
eller någon uppsägning av inskrivning.

Från ett konto till ett annat överflyttades under är 1915:

i statsskuldboken Lätt. A .......................... 71,993,650 fl.

i > »B ........................ 1,238,350 »

Sistnämnda siffror antyda, i vilken betydande omfattning statsskuldboksfordringar
under året försålts; i dessa belopp torde emellertid även
pantsättningar eller tillfällig överlåtelse av bokfordran pa tredje person
vara inbegripna. Statsskuldboksfordringar äro noterade å börsen; köp och
försäljningar förmedlas i mvcket stor utsträckning av mäklare och fondhandlare.
Av nämnda överförda belopp utgjorde endast 6,669,000 floriner
överföringar från Administratiekantorens konto till enskilda certifikatinnehavares.

Under år 1915 verkställdes icke någon inskrivning genom kontant
inbetalning ej heller under år 1914. Sådan kan nämligen endast äga
rum i samband med upptagande av särskilt lån, för vilket statsskuldboken
står öppen. Sådant lån har icke under året emitterats.

Ateism köp av I amorteringssyfte har staten själv under ar 1915 uppköpt statsskuldinsknvninqar
befordringar för ej mindre än i runt tal 8,514,000 floriner. (Inköpen
‘ringssyfte, ske i den öppna marknaden; å börsen noteras skuldboksinskrivningar till
belopp av 1,000 floriner.)

Detta belopp har använts för inköp av:

21/, procentsinskrivningar till en kurs av

6iy4— 6615/lö % .......................................... 2,313,400 fl.

115

Bilagor

3 procentsinskrivningar till en kurs av

6 7 27/32 77 % .............................................. 5,396,600 »

31/2 procentsinskrivningar till en kurs av

8()iVin — «5y8% .................................... 804,000 »

Av nämnda amorteringsbelopp falla omkring 2,160,000 floriner på år
1914 och återstoden pa ar 1915. (Uppköpen lör 1914 års amortering kunde
icke fullbordas under år 1914 på grund av börsens stängning vid krigsutbrottet.
) °

Lägsta börskursen var:

å 21/2 procentsinskrivningar
»3 »

3 3 V2

» 3‘/2 procentsobligationer till visst lån

1914

(före krigsutbrottet) -

653/8

1915

6878

År 1915 hade statsskuldboksdirektionen att utbetala räntor å samman
lagt 24,868,000 floriner för i statsskuldboken A inskrivna belopp.

Av dessa räntor utbetalades genom anvisningar (å lägst
100 11.) å Nederländska banken

genom överföring från statens giroräkning i Nederländska
banken till enskildas giroräkningar i samma bank

genom kontant utbetalning i statsskuldbokskontorets kassa
(räntor å högst 100 Hd;

varjämte inlevererades till statskassan beloppet för under
året preskriberade räntor

(Preskriptionstiden för förfallna räntor är endast 4 dr,
tiden räknat.)

11.479.000 fl.

12.986.000 »

114,600 »

17,800 »
från förfallo -

Räntebetalning genom överföring på giroväg åtnjuter en hastigt växande
popularitet. Redan första året skuldbokslagen var gällande (år 1914)
Intalades räntor på överföringsväg till ett belopp av 5,3 miljoner floriner.
År 1915 hade beloppet, som framgår av ovanstående uppgift, ökats till
nära 13 miljoner floriner. Detta betalningssätt är mest använt vid likvider
till personer, bosatta utom Amsterdam.

Räntebelopp intill 100 floriner kunna betalas med postväxel. För
högre belopp kunna erhållas anvisnigar å Nederländska banken, vilka mot
en liten provision inlösas av varje bankir eller fondmäklare. Såsom
framgar av förestående siffror, är även denna betalningsform i hög grad
anlitad. &

RtinUrrna»
utbetalning.

Överföringen*
popularitet.

Kvittens pa
förhand.

.Specifikation
av inskrivningarna.

Autlra persons institute! -

116

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

Innan utbetalning i någon form av ränta sker, skall den, som är berättigad
att uppbära räntan, på förhand insända en kvittens (» saldobiljet»)
på vilken han ifyllt namn, adress, inskrivet kapital, lialvårsräntebeloppet,
kontots nummer i statsskuldboken o. s. v. Kostnaderna för räntebetalningen
bestridas av emottagaren; giroöverföringar äro däremot kostnadsfria.

Förenämnda i den holländska statsskuldboken inskrivna belopp,
921,708,850 floriner, fördelade sig vid 1915 års slut på följande olika in -

skrivningsgrupper:

Statsinstitutioner............................................

Provinser, menigbeter, vattenföretag
(waterschappen)

Välgörenhetsanstalter
Kyrkliga anslutningar och kassor, kloster
in. in.....................................................

Undervisningsanstalter

Diverse stiftelser och anstalter

Administratiekantoren

Minderåriga och under förmynderskap

ställda...........................................;..............

Under administration ställda kapital med
bestämmelser om nyttjanderätt m. m.
Alla övriga kapital (enskilda personeras.v!)

237,129,100 11.

23,244,300 *
100,504,250 »

28,130,200 »
8,539,950 »
60,772,750 »
162,695,200 »

36,857,400 »

117,980,350 »
145,855,650 »

Summa 921,708,850 fl.

Teckningarna fördelade sig vid 1915 års slut lokalt på följande sätt:

Inom Holland tecknade 836,900,000 fl.

Inom kolonierna tecknade 29,917,500 »

Utom holländska riket tecknade 54.891,350 »

Summa 921,708,850 fl.

Som i annat sammanhang omnämnts har även Holland infört samma
fullmaktsinstitut som den tyska statsskuldbokslagen till förenkling av
proceduren med inskrivningars överföring vid dödsfall. Fn statsskuldbokens
fordringsägare kan alltså under lifstiden utse en eller flere personer
att efter sin död förfoga över inskrivet kapital och räntan dära. Den
sålunda förordnade behöver allenast förete dödsattest för den insknyne och
nödiga identitetshandlingar och är sedan berättigad överföra inskrivningen
på arvingarna. Den såsom »andre person» förordnade är, enligt skuld -

117

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr In.

bokslagens 18 §, ansvarig och skyldig att göra räkenskap inför den avlidnes
arvtagare eller andra rättsinnehavare. Bestämmelserna i Burgerlijk
Wetboek, artikl. 10(14 och 1008, mom. 1, finna även tillämpning i detta
hänseende.

Andre-personsförordnandet är rent personligt och kan när som helst
upphävas, under den inskrivnes livstid av honom själv, efter hans död
av hans arvingar eller rättsinnehavare (vare sig alla gemensamt eller var
och en. för sin del), av den efterlevande maken eller makan under förututsättning
av fortsatt egendomsgemenskap, av konkursförvaltning o. s. v.

För att bereda de härtill behöriga tillfälle att efter dödsfallet utöva denna
sin rätt är det föreskrivet, att den som »andre-person» inskrivne ej äger
utöva sin befogenhet, förrän 30 dagar förflutit efter dödsfallet. Andrepersonsuppdraget
upphör att gälla ett år efter dödsfallet.

Gifta kvinnor äga icke åtaga sig ifrågavarande uppdrag men ha däremot
befogenhet att utse andre person. Även i ett par andra hänseenden
gälla inskränkningar i rätten att utöva andre-personsuppdrag.

följande avgifter uttagas vid handläggande av statsskuldboksärenden: Avgifter.
för införing eller strykning av anteckning å en räkning 0,75 fl.,
för överföring av skuldboksfordran från ett konto till ett annat eller
för inskrivning av obligationer 0,io fl. för varje 1,000 fl. eller del därav:

för upphävande av inskrivning och uttag av obligationer 0,20 fl. för
varje 1,000 fl., dock minst 0,20 fl. för varje obligation;

för växling av obligationer i andra valörer 0,20 fl. för varje (utlämnad)
obligation;

för varje kupongark (om 10 kupongerl till inskrivningar i skuldboken
B 0,15 fl.:

för en avskrift eller ett utdrag ur ett konto i statsskuldboken 0,io fl.
för varje post och 0,10 fl. för varje anteckning, dock minst 0,50 fl.

Dessutom tages avgifter för blanketter, 21/2— 5 cents per styck, vid köp av
100 stycken, 2—4 cents per styck, och ränteemottagare får i form av avdrag
å räntebeloppet vidkännas portokostnaderna för beloppens försändning.

Den holländska fonderade statsskulden är till större delen upptagen suastkuiför
produktiva ändamål, dock icke uteslutande. Att 1914 och 1916 års dens atmänälån
å sammanlagt 400 miljoner floriner upptagits till neutralitetskostna- ning''
dernas bestridande, är redan nämnt; men även tidigare upplåning har
skett för löpande utgifter, exempelvis 1911 års 31/2% lån å. omkring^1/,
piiljoner floriner, som upptogs till täckande av brister i vissa statsbudgeter
under år 1895—1909.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 saml. 32 käft. (Bil. till nr 45.) 16

118 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Danmarks statsskuldsförhållanden.

Upptagandet av statslån äger i Danmark rum på initiativ av regeringen,
som genom finansministern avlåter proposition till riksdagen; det
kungliga förslaget behandlas av riksdagen i samma ordning som övriga
regeringspropositioner. I förslaget uppdragas gränserna för lånebeloppet,
maximiräntefoten och den ungefärliga kapitalrabatten samt angivas lånets
övriga huvudvillkor. I regel godkänner riksdagen de kungliga förslagen
rörande lån utan ändringar. Riksdagsbeslutet promulgeras sedermera i form
av en »finanslov».

Före världskrigets utbrott upptogos statslånen företrädesvis för produktiva
ändamål, men upplåning verkställdes även för täckande av löpande
utgifter, brister i statsregleringarne o. s. v. Efter krigsutbrottet har upplåningen
i övervägande grad avsett försvars- och neutralitetskostnader.

Den danska stats>kulden var före kriget företrädesvis placerad i utlandet
(England, Frankrike o. s. v.); upplåningen i utlandet förmedlades
av utländska banker och bankirhus.

Efter världskrisens utbrott hava lånen måst upptagas inom landet.
Vid emitterandet i november 1914 av det första krigslånet å 60 miljoner
kronor medverkade vissa statsprivilegierade finansinstitutioner, Nationalbanken
i Köpenhamn, de största assurancekompanierna i landet, det store
Nordiske Telegrafselskab m. fl. Ett i juli 1915 upptaget lån å 60 miljoner
kronor mot »statsgaeldsbeviser» med 10 års löpetid övertogs mot provision
fast av de stora huvudbankerna, nämligen Privatbanken i Köpenhamn,
den danske Landmandsbank, Nationalbanken samt Fåne- och
Diskontobanken.

Under kristiden har även tillfällig upplåning mot skuldförbindelser
av olika slag ägt rum, bland annat mot * statsbeviser» med 1 års löpetid,
gällande som sedlar vid inbetalningar till staten.

Obligationer och vissa andra statsskuldförbindelser äro försedda med
finansministerns namn (tryckt) samt statsgäldsdirektörens (handskrivet);.en
tjänsteman vitsordar genom handskrivet namn, att vederbörlig registrering
av handlingen ägt rum.

Statsskuldsförvaltningen.

Förvaltningen av statsskulden är i sina huvuddrag ordnad på följande
sätt.

Under finansministeriets andra departement och närmast under departementschefen
och statsgäldsdirektören sortera två samordnade byråer,
som förvalta var sin del av statsskulden. Dessa äro:

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 15. 11''J

1) kontoret för udenlandske betalinger, som ansvarar för de i utlandet
upptagna statslånen och förvaltar vissa fonder, samt

2) statsgieldskontoret, som verkställer besluten rörande nya lån och
speciellt handhar förvaltningen av den inländska skulden samt ansvarar
för statsskuldboken.

Obligationer och kuponger inlösas, förutom av vissa banker, av finanshovedkassen.
Dessa tre avdelningar hava sina lokaler i samma hus.

De bada kontorens räkenskaper och deposita äro underkastade revision
av »kontrolrevisionen under 2:det departement».

förvaltningens och redovisningens sönderdelning på två byråer innebär
tvivelsutan en föga ändamålsenlig splittring. De båda kontoren arbeta
för övrigt delvis efter olika metoder.

Personalen vid utländska kontoret utgöres av kontorschef och 7 ordinarie
tjänstemän och vid statsgäldskontoret av kontorschef, 6 tjänsteman
och 2 kvinnliga ordinarie assistenter.

Kontoren äro öppna vardagar mellan 12 — 5.

Kontoret för udenlandske betalinger ombesörjer räntelikviderna för
de utländska lånen samt bokför och redovisar i utlandet inlösta obligationer
och räntekuponger på i huvudsak samma sätt som riksgäldskontor.
En egendomlighet för likviden av räntorna å Danmarks lån i utlandet
är, att de utländska låneövertagarna hava inlösningsmonopol på hela
det halvårsvis förfallande räntebeloppet; kuponger, som inlösas i tmanshovedkassen
i Köpenhamn gottskrivas alltså det utländska bankhuset och
detsamma tillgodoräknar sig även inlösningsprovisionen därå.

Preskriptionstiden för kuponger är i regel 20 år.

Inlösta kuponger förstördes tidigare efter fem års förlopp men brännas
nu på grund av bristande utrymme efter betydligt kortare tid. Detsamma
gäller inlösta utlottade obligationer; dessas förstöring äger rum i
närvaro av notarius publicus.

Staisskuldboksväsendet i Danmark står, jämfört med Tysklands och
Hollands, på en mera primitiv ståndpunkt, men är tydligen statt i utveckling.
Även i Danmark synes nämigen den inhemska lånepolitiken
medföra som oundgänglig följd reformering och utveckling av statsskuldbokssystemet.

I stort sett följer den danska statsskuldboken samma huvudlinjer,
som den svenska hittills följt. Inskrivningarna äro av två slag:

1) »almindelig indskrivning», varvid de inlämnade obligationerna ingå
i statens behållning: då kapitalet önskas åter, utlämnas andra obligationer
av samma lån;

2) deposito-indskrivning, varvid de inlämnade obligationerna mottagas

120 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 15.

och förvaras såsom den inskrivnes egendom samt vid anfordran återlämnas.

Till almindelig - inskrivning mottagas ej obligationer, tillhörande
utlottningslån.

En annan egendomlighet för Danmark är. att även obligationer, utfärdade
av Kongeriget Danmarks Hypotekbank, mottagas till depositoinskrivning
(enligt lag av den 6 april 1906).

Bestämmelserna rörande in.-krivning i statsskuldboken äro ganska
kortfattade och finnas sammanförda i finansministeriets kungörelse av den
12 december 1901.

Liksom hos oss utfärdas vid inskrivning bevis, som dock måste vara
försedda med underskrift av finansministern och statsgäldsdirektören. Påskrift
å beviset rörande utlottning av obligationer verkställes dock, enligt
förordningen, av statsgäldsdirektören ensam. Bevisen kunna icke överlåtas.
Skall överlåtelse av kapitalet ske. måste nytt bevis utfärdas. Däremot kan
ett inskrivningsbevis på vissa villkor pantsättas.

Räntan å inskriven fordran betalas medelst check på Nationalbanken,
då beloppet utgör minst 50 kronor (i så fall portofritt för emoitagaren),
men utbetalas även kontant. Beviset måste företes i statsgäldskontoret för
att förses med påstämpling rörande räntebetalningssättet. (Detta erfordras
icke i Sverige; i Tyskland och Holland utfärdas, som förut omtalats ingå
inskrivningsbevis).

Bortkommer ett inskrivningsbevis, kan ägaren utfå ett nytt mot erläggande
av 2 kronor och avgivande av förklaring, att det bortkomna beviset
är dött och värdelöst.

Inskrivningen är avgiftsfri, men då kapitalet uttages, erlägges eu avgift
av 1 krona för varje depositionsbevis med tillägg av 1 krona för
varje belopp av 5,000 kronor uttaget kapital. En ägare av statsfordran
kan alltså uttaga en del av sin fordran mot erläggande av avgift å denna
del och utfår därvid ett nytt inskrivningsbevis å återstående beloppet.

Uttages obligationer å bevis rörande »alrnindelig'' inskrivning, erlägges
en avgift av 1 krona för varje obligation, som uttages.

Huvudexemplaret av statsskuldboken förvaras i statsgäldskontoret. Därstädes
förvaras ock de ganska fåtaliga deponerade obligationerna. Ett utdrag
av statsskuldboken är deponerat i Köpenhamns handelsbank, varest
det efter hand genom statsgäldskontorets försorg kompletteras.

Bilagor till Banlcoutskottels utlåtande Nr //>.

121

Riksdagens ekonomiförvaltning i Tyska riket, Holland och

Danmark.

I planen för studieresan ingick, såsom redan meddelats, studium av de
organisationers byggnad och arbetssätt, som handhava riksdagens ekonomi-
och fastighetsförvaltning.

Tyvärr^ medgav den begränsade tiden samt det mödosamma studiet
av det omfångsrika maskineriet för statsskuldens förvaltning endast mera
flyktiga besök vid de s. k. riksdagsbyråerna i Danmark, Tyska riket och
vid motsvarande förvaltningsorgan i Holland. Det planerade besöket vid
den preussiska lantdagsförvaltningen måste tyvärr helt och hållet uppgivas.
Någon mera uttömmande redogörelse för de ekonomiska förvaltningssystemen
vid respektive parlament är jag därför icke i tillfälle förebringa.
Jag nödgas inskränka mig till att vördsamt meddela endast några
strödda uppgifter och iakttagelser, som för herrar fullmäktige såsom handhavare
av den svenska riksdagens ekonomiförvaltning möjligen kunna vara
av intresse.

Den tyska riksdagens förvaltningsorganisation.

Den högsta ledningen av förvaltningen utövas av riksdagspresidenten
och de två vice presidenterna. Presidenten antager och entledigar riksdagens
tjänstemän och betjänte och äger besluta i avseende å utgifter för riksdagen
inom den fastställda staten.

Bland ledamöterna av riksdagen utses för varje riksdag genom val
åtta »Schriftftihrer» (sekreterare), som ha att ombesörja upprättandet och
tryckningen av protokoll över förhandlingarna m. m. samt att biträda presidenten
vid handläggandet av riksdagens yttre angelägenheter.

Bland ledamöterna utnämner presidenten två »Quästorer» för kassaoch
räkenskapsväsendet.

Presidenten, sekreterarne och quästorerna bilda »Vorstand des Reichstages».

Presidenten, som väljes av riksdagen för hela legislaturperioden (fem
år), utövar även mellan riksdagarna chefsskapet för riksdagsförvaltningen.
Först i och med riksdagsperiodens utgång eller efter en upplösning av
riksdagen upphör denna hans funktion. I sådana fall är det vanligt, att

122 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

presidenten uppdrager åt riksdagsdirektorn att utöva högsta chefsskapet
över förvaltningen med viss inskränkning. Bland annat må, under ett
sådant interregnum, icke pensioneringar eller anställande av personal å
stat förekomma. Direktorn har att avlägga räkenskap för förvaltningen
inför nästföljande riksdags president.

Även quästorerna funktionera, liksom presidenten, under hela legislåturperioden.
Mellan legislaturperioderna övertager direktorn även dessas funktion
så till vida, att han är bemyndigad utfärda vissa kassaanordningar.

De egentliga och permanenta förvaltningsorganen utgöras av följande:

1) direktorn för riksdagen,

2) riksdagens byrå,

3) stenografbyrån,

4) biblioteket,

5) maskinförvaltningen och

6) husförvaltningen.

Direktorn som är riksdagens främste tjänsteman, leder under presidentens
överinseende förvaltningen i dess helhet och ansvarar för dess
behöriga gång. Han äger tillika viss skyldighet biträda presidenten med
förberedande åtgärder för underlättande av förhandlingarnas ledande. Direktorn
åtnjuter en avlöning av 10,000 mark samt tjänstevaning i eu
omedelbart intill riksdagshuset belägen offentlig byggnad.

Riksdagens byrå i egentlig mening.

Förvaltningsorganet i egentlig mening utgöres av riksdagens byrå.
Dennas verksamhet sammanfaller i stort med de svenska riksdagskansliernas
arbete (dock att stenograferna vid tyska riksdagen ha sin säskilda
avdelning) samt med en del av riksgäldskontorets befattning med riksdagens
löpande angelägenheter. Byrån består av följande fem underavdelningar: a)

arkiv-(registratur- ''avdelning,

b) räkenskapsavdelning,

c) kassa,

d) kansli,

e) vaktbetjäntavdelningen.

Arkivavdelningen är lokalt mycket omfattande och fyller den för riksdagsarbetet
mycket betydelsefulla uppgiften att till löpande akter ordna
och sammanställa de olika riksdagsärendena, saväl lag- som förvaltningsärenden.
Varje sådan akt innefattar i kronologisk följd allt vad i ett
visst ärende i riksdagen förekommit. Dessa akter äro sinsemellan särdeles

Bilagor till Bankoutskottetx utlåtande Nr 15. 123

omsorgstulit ordnade och val registrerade. Arkivet utgör också eu mycket
anlitad institution, i hög grad ägnad att underlätta riksdagsarbetet.
1 den svenska riksdagen saknas annan motsvarighet härtill än de visserligen
överskådliga men givetvis alltför knapphändiga och otillräckliga registerverken
av dohan Johansson i Noraskog och doktor Hagman.

RäkensJcapsavdelningen ansvarar för redovisning och bokföring av anslagen
. till riksdagskostnaderna, för utgifternas vederbörliga granskning och
bokföring, för upprättandet av statförslag, expeditionsarbetet m. m.

%assan handhar in- och utbetalningarna för riksdagens räkning.

kansliet utföres, huvudsakligen genom kvinnlig personal, allt erforderligt
maskinskrivningsarbete. Personalen är i regel kunnig i stenografi.

Räkenskapsavdelningen, kassan och kansliet utföra alltså en stor del
av det arbete, som nu åligger riksgäldskontoret, företrädesvis dess kameralbyra.

Vaktbetjäntavdelningen ombesörjer alla budskickningar samt uppassningen
vid plenarsammanträdena o. s. v.

Härjämte finnes inom riksdagshuset ett >hustryckeri», vari mera brådskande
trycksaker av ringa omfattning (föredragningslistor, formulär, adresser,
kallelser o. s. v.) samt även motioner utföras. Det egentliga riksdagstrycket
utföres genom privata tryckerier.

A den egentliga riksdagsbyrån tjänstgöra permanent, förutom direktorn,
fyra räkenskapsråd och sju andra biträdande tjänstemän, vilka handhava
expeditionen.

Stenografbyrån,

vars permanenta personal utgöres av inalles tolv tjänstemän, ombesörjer
de stenografiska protokollen. Byrån har sin egen föreståndare, ett Geheime
Kechnungsrat.

Maskinavdelningen

förestås av en ingenjör med en övermaskinist samt underordnad personal
såsom biträde.

Husförvaltningen

handhaves närmast av en husinspektor, som vid sin sida har en andre
husinspektor samt vaktinästarpersonal.

Biblioteket

har sin särskilda chef och en relativt fristående förvaltning.

124

Bilagor till Bankoutskoliets utlåtande Nr 45.

Riksda gsrestaur anten

sorterar närmast under direktorn och den ekonomiska förvaltningsbyrån.
Direktorn upprättar kontrakt med vederbörande restauratör; för närvarande
innehaves restaurationsrättigheten av »Hotelbetrieb Actien Gesellschaft»
i Berlin.

Enligt kontraktet är innehavaren pliktig att under riksdagarna till
fastställda pris tillhandahålla noggrant specificerade rätter och drycker
(även alkoholhaltiga).

Mellan riksdagarna är han skyldig hålla servering, samt, enligt direktorns
föranstaltande, även vid kongresser, festliga tillställningar i riksdagshuset
o. s. v., men han är då ej bunden av prislistorna.^

Restauratören åtnjuter avsevärda förmåner, förutom erforderliga lokaler,
fri värme, ljus, gas och vatten tillhandahalles honom fritt en hel
del inventarier, däribland kopparkärl och viss bordsservis (dock ej glas,
porslin och duktyger).

Städning och renhållning av restaurationslokalerna i huvudvåningen
(med undantag för ett bufférum) oinbesörjes av riksdagsförvaltningen; övriga
restaurationslokalers rengöring bekostas av restauratören.

Denne anställer och avlönar själv personal. Do; k erhålla uppassande
(som äro av manligt kön) viss ersättning av riksdagsförvaltningen (2 mark
per dag, då plenum eller utskottssammanträden hållas, samt 1 mark per dag
under hela den övriga riksdagsperioden, även under jul-, påsk- och pingstferierna).
Hotellaktiebolaget uppbär årligen av riksdagen ett bidrag av

6,000 mark till restaurantens drift, under förutsättning att riksdagspresidenten
förklarat sig nöjd med densamma under riksdagen. Restauratören
äger rättighet att utskänka spritdrycker. Kontraktet upprättas varje gång
för två år.

Särskilda böcker för anmärkningar och klagomål skola finnas utlagda
i restaurantlokalerna och skola företes för direktorn.

Serveringslokalerna äro två, belägna i själva huvudvåningen; de äro
rymliga men dekorativt överlastade.

Ur den för normala förhållanden gällande prislistan a maträtter torde
några utdrag böra meddelas.

Prislistan, som nominellt gällde även för senaste riksdag, ehuru den
i vissa stycken måst suspenderas, upptager bland annat följande:
soppor, ett tiotal, till pris mellan 25 och 50 pfe,
fiskrätter, 15 olika å 1,25 — 1,50 m.,
kötträtter, på beställning: 18 stycken å 0,60—1,25 m.,
entrecötes för två personer 3,00 m.,
chateaubriand » » 3,00 in.

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45. 125

Dessutom upptager prislistan diverse rätter, färdiga till omedelbar
servering.

Till ett pris av 1,25 m. skall följande diner serveras:

soppa,

grönsaksrätt eller fiskrätt,

stek med kompott,

ost och smör.

För riksdagens betjänte skall middag, bestående av soppa och köttratt
med potatis eller grönsaker, serveras till ett pris av 0,5o m.

Vinlistan är mycket omfångsrik.

Köket är beläget i jordvåningen under restaurantlokalerna. Alla spisar
och ugnar äro inrättade för gas.

Åhöraretribunen.

över allmänhetens tillträde till åhörareläktarna bestämmer presidenten.

Sedan^ de platser avräknats, som sta till förfogande för hovet, diplomatiska
kåren, förbundsrådet, medlemmar av riksdagen och preussiska
lantdagen, presidenterna o. s. v., återstå för allmänheten allenast 40 platser.
Anmälan för erhållande av tillträde till tribunen göres dagen före
plenum å riksdagens byrå. Platserna äro onumrerade. Blir under ett
pågående plenum en plats ledig å tribunen, kan platsen omedelbart
ställas till annan persons förfogande.

För presstribunen utlämnar riksdagsbyrån å viss person ställda inträdeskort,
gällande för numrerad plats och för hela riksdagen. På framställning
av tidningsredaktion utställes även å viss person lydande suppleantkort.
Aven några onumrerade referentplatser finnas.

Med dispositionen av biljetter till övriga åhörareplatser tager byrån
ingen befattning.

Med ledamotskapet förenade ekonomiska förmåner.

„ , Riksdagsman åtnjuter ett ärligt arvode av 3,000 m. som utbetalas
a följande tider:

med 200 m. den 1 december,

» 300 » » 1 januari,

» 400 » > 1 februari,

* 500 » » 1 mars,

» 600 » » 1 april och

* R?00 ;> vid riksdagens slut (eller ajournering), såvida icke
riksdagsman varit frånvarande, i vilket fall visst avdrag göres.

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 saml. 32 höft. (Bil. till nr 45.) 17

126

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Nyvald riksdagsman, som inträder i riksdagen under päåengde säsong,
erhåller 20 m. om dagen intill nästföljande likviddag, dock sammanlagt
ej utöver det belopp, som då skulle utbetalts. Riksdagsman, vars mandat
upphör eller nedlägges under riksdagen, erhåller likaledes 20 m. per dag
från senaste likviddag, dock tillsammans ej utöver vad han skulle erhållit
vid nästkommande betalningsdag. Detsamma gäller, om riksdagen upplöses.

Riksdagsman åtnjuter fria resor å de tyska järnvägarna under hela
riksdagssäsongen samt åtta dagar före och åtta dagar efter densamma.

Fribiljett, gällande för hela riksdags-(» legislatur Dperioden, utfärdas
genom departementet för det inre. Efter dennas slut eller i händelse av
mandatets upphörande tidigare skall biljetten återlämnas till riksdagens
byrå. Biljetten berättigar till fri resa å alla tyska stam- och bibanor
men ej å s. k. »Kleinbahnen» och spårvägar. Resan får företagas i vilken
vagnsklass och å vilket ordinarie tåg som helst, men för sovvagn måste
stadgad avgift bekostas av den resande. Resgods till 50 kg. får medföras fritt.

Speciella anordningar till ledamöternas bekvämlighet.

I riksdagshusets jordvåning finnes en sanitetsavdelning, bestående av
bad- och duschrum, gymnastiksal med mekaniska anordningar, ett avklädningsrum
samt ett större sjukrum med sjukvårds- och förbandsartiklar.

Badavdelningen innehåller tre duschrum, med sittdusch och vanlig
dusch (varm och kall) samt ett badrum med två marmorinfattade badkar.
Badbetjäningen avlönas av riksdagsförvaltningen, ävenså massören, som
skall vara sjukvårdskunnig, samt biträdet vid den mekaniska gymnastiken.
Till sanitetsavdelningen hör ett mindre friserrum. Frisören har lokal, ljus
och värme fritt men uppbär ingen avlöning av riksdagsförvaltningen.

I riksdagshusets övervåning finnas ett hundratal smärre enfönstriga
arbets- och vilorum för enskilda riksdagsmän, kart och ett av dessa rum
får disponeras av tre å fyra ledamöter, vilkas visitkort finnas uppsatta å
dörrarna. Inredningen är mycket enkel: en vilsofla, ett skrivbord med
stol, ett bord med skåp för skrivmaterialier, ett skåp i fyra avdelningar,
var och en med särskilt lås. Därtill kommer i varje rum såväl telefon
som en över vilsoffan placerad makrofon, genom vilken respektive talares
namn utropas från plenisalen, så att detsamma kan förnimmas över allt
i dessa arbetsrum.

I mellanvåningen finnas å en lättillgänglig plats två mindre rum
för ombyte av kläder.

I samma våning finnes postlokal (rörpostsystemet har inom huset en
mycket stor användning). Ovanför postlokalen är en telefon central belägen,

127

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr to.

varest en telefonist efter namnanrop förmedlar förbindelse direkt mellan
225 telefoner inom huset samt även på vanligt sätt mellan dessa och telefonabonnenter
utanför riksdagshuset.

Bostadslokaler.

1 själva riksdagshuset har blott förste husinspektorn sin bostad. Andre
husinspektorn, övervaktmästaren (der Botenmeister), övermaskinisten, en
eldare samt portvakterna ha bostad i en närbelägen, staten tillhörig byggnad.
Riksdagspresidenten har i samma byggnadskomplex represen tationsvaning
och boställsvaning; i samma hus har även riksdagsdirektör!! sin
bostad.

Diverse.

Riksdagshuset uppfördes åren 1884—1894 och kostade över 28 miljoner
mark (mark- och planeringskostnader oberäknade). Husets möblering
och konstnärliga utsmyckning kostade omkring 8,200,000 mark.

Uppvärmningen av riksdagshuset äger rum dels med ånga, dels med
varmt vatten. Korridorerna, trapphusen och hallarna uppvärmas genom
ånga, biblioteket, arbetsrummen, eu av restaurationslokalerna, riksdagens
byrås lokaler, bostäder och klosetter genom varmt vatten. Ett blandat
uppvärmningssysteril varm luft (ånga) och (i fönsternischerna) varmt

vatten användes för sessionssalarna, läsesalarna och den s. k. långsalen i
restauranten. För den stora plenisalen finnas alldeles särskilda, från
Övriga, uppvärmningsanläggningar skilda anordningar (DampfwarmwasserLuftheizung).

Rummen uppvärmas till + 20 ° C, hallarna till + 10 ° C.

Belysningen med elektriskt ljus astadkommes genom egen belvsninersan
läggning.

Beträffande luftväxlingen torde böra nämnas, att luftmängden ombytes
i plenisalen fem gånger i timmen; i övriga sessionssalar, läsesalar o. s.
v. t va gånger, i klosetter och garderober två å tre gånger, i övriga rum
ungefär en gång i timmen.

Riksdagsmännen, till antalet 397 stycken, äro i plenisalen ordnade
efter partier.

Tidningsreferenterna erhålla avgiftsfritt det löpande riksdagstrycket,
mot det att redaktionerna skänka två exemplar av respektive tidningar
till riksdagens läsesalar.

Personer, som önska träffa riksdagsmän, få dröja i en förhall ( Wartehalle)
till dess det blivit konstaterat, huruvida vederbörande riksdagsman
befinner sig i huset. \ id denna undersökning spelar telefoncentralen och

128

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

vissa i samband med denna slående anordningar en betydelsefull roll. Därefter
ledsagas den besökande till den i huvudvåningen belägna »Wandelhalle»,
varest han har att invänta riksdagsmannen. Utan sällskap med
riksdags- eller förbundsrådsledamöter äger ingen utanförstående rätt uppehålla
sig i huset, med undantag dock för vissa kända företrädare för de
stora politiska tidningarna, som utan hinder kunna närsomhelst träda i
förbindelse med ledamöterna.

Den danska riksdagens förvaltningsbyrå.

Den danska riksdagens förvaltningsbyrå är byggd efter ungefär samma
schema som den tyska. Även i Danmark återfinner man alltså som högsta
chefer kamrarnes form send.

Själva förvaltningen består av följande organ:

en byråchef,

den egentliga förvaltningsbyrån (jämte kassa),

stenograf k åren,

korrekturavdelningen,

arkivet med särskild föreståndare,

biblioteket, likaledes med särskild chef,

maskinpersonalen,

telefoncen trålen,

restauranten,

vaktbetjänterna.

Byråchefen är förman jämväl för stenograf- och korrekturläsarekåren
samt vaktbetjäningen.

»Byrån >, varmed menas den ekonomiska förvaltningsbyrån, består,
förutom av chefen, av en expeditionssekreterare, två assistenter och en
kassör — samtliga anställda på ordinarie stat och självskrivna till erhållande
av pension. Riksdagsbyråns tjänstemän hava ingen annan statstjänstgöring
sig ålagd. Under riksdagstiden hålles byrån dagligen öppen
vissa timmar; mellan riksdagarna är byrån öppen allenast två timmar
under två dagar i veckan.

Byråns tjänstepersonal tillsättes eller entledigas efter förslag av formaenden;
direktören genom beslut av riksdagen, landstingssekreteraren
genom beslut av landstinget, övriga funktionärer av formaen den tillsammans
eller av ettdera tingets formand.

Byråchefens lön är lägst 6,000 kronor, ökas vart fjärde år med 400
kronor och uppgår efter tolv år till 7,200 kronor.

129

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

Expeditionssekreterarens högsta lön är 5,000 kronor; de nuvarande
båda assistenterna åtnjuta respektive 2,000 och 2,400 kronor i lön; den
ene assistenten åtnjuter dessutom ett arvode av 1,000 kronor för biträde
vid redigeringen av Folketingstidende rn. m.; riksdagskassören uppbär en
årslön av 4 000 kronor.

Dessa tjänstemän handhava den egentliga byråexpeditionen.

Vad den egentliga riksdagsbyrån angår, kan man icke undgå det intrycket
att, om också detta ämbetsverk ej är synnerligen omfattande,
så är det dock väl vidlyftigt i förhållande till det danska riksdagsmaskineriets
relativt ringa omfång. I det under byggnad varande nya
riksdagshuset (Kristianborgs slott) äro ej mindre än fem rum anvisade för
den egentliga riksdagsexpeditionen och kassan, vartill komma två arkivrum,
sammanlagt sju rum. Som en jämförelse kan anföras, att riksgäldskontorets
kameralavdelning för sitt arbete med förvaltningen av
både statsskuld och riksdagens angelägenheter disponerar allenast 6 ruin
(tre större och tre mindre), förutom valv. Medlemsantalet i den svenska
riksdagen är dock betydligt högre än i den danska.

Arkivarien, som förestar arkivet, varest riksdagsärender^ kronologiskt
sammanställas till särskilda akter efter det tyska, ovan beskrivna mönstret,
uppnär en slutlön av 4,200 kronor och den kvinnliga underarkivarien
av 2,400 kronor.

Övriga riksdagsfunktionärer äro:

folh tingssekretter med en slutlön av 6,000 kronor;

protokolssekretaer med en lön av 4,500 kronor;

landstingsassistent med 3,500 kronors lön.

Permanent anställda stenografer uppbära en begynnelselön av 1,600
kronor, som vart fjärde år ökas med 300 kronor'' till 3,500 kronor.
Stenografassistenter åtnjuta dagarvode.

Korrekturläsare uppbära 1,400 kronor och högst 2,400 kronor per år

Telefonisterna å telefoncentralen uppbära varje 1,500 kronor per år.

Portvakten och uppsyningsinannen uppbär eu kontant avlöning av
2,080 kronor samt fri bostad, ljus, värme och uniform.

Eldarne uppbära respektive 1,900 och 1,800 kronor samt uniform,
nattvakten 2,020 kronor; de fast anställda städerskorna uppbära 60 kronor
i månaden.

Telefoncentralen inom riksdagshuset förmedlar under riksdagssäsongen
vardagar från kl. 9 f. m. till kl. 8 e. in. direkta samtal mellan alla telefoninnehavare
inom riksdagens lokaler, varvid endast namnanrop behöva
förekomma. Mellan riksdagarna fungerar telefoncentralen på detta sätt
endast fyra timmar om dagen. Övriga tider är riksdagshusets telefoncentral
stängd; då förmedlas samtal till och från riksdagshuset på vanligt

130 Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

sätt genom anlitande av den allmänna telefonstationen och uppgivande
av nummer.

Riksdagslokalerna.

Efter det Kristiansborgs slott nedbrann, bar riksdagen provisoriskt
varit inrymd i ett äldre byggnadskomplex vid Bredgade. Den ena flygeln
av Kristiansborgs slott, som är under uppförande och närmar sig sin
fullbordan, kommer att inrymma lokaler för riksdagen.

Rörande de blivande, ännu ej inredda riksdagslokalerna är jag i tillfälle
meddela endast några strödda notiser.

Övre källarvåningen kommer att till stor del upptagas av tryckerilokaler,
avsedda att disponeras av enskild tryckerifirma för riksdagens behov,
dock mellan riksdagarna även för annan tryckning. Genom eqvator
står denna lokal i förbindelse med upplagsmagasiner i taketagen.

I samma våning anordnas även bad- och duschrum, rak- och friserlokal.

I bottenvåningen erhålla referenterna fyra arbetsrum samt telefonrum
och ett klubbrum.

Till vänster i huvudentrén anordnas sju smärre avklädningsrum samt
små samtalsrum för mottagande av besök; å central plats i närheten av
stora hallen anordnas låsta dokumentfack, ett för varje medlem, dock ej
dyrkfria, och endast av trä. Anordningen är avsedd för förvaring av handlingar,
dock ej värdehandlingar; för ledamöterna är det bekvämt att hava
sina papper förvarade i en ständigt tillgänglig och centralt belägen plats
i stället för i bordslådor å spridda ställen inom lokalen.

Ovanför bad- och friserlokalerna är restauranten belägen; dess lokaler
komma att utgöras av eu förhall (utan dagljus), två större och tre mindre
serveringslokaler samt ett buftérum.

I huvudvåningen äro riksdagsbyrdns lokaler belägna, upptagande sammanlagt
sju rum, därav ett för chefen, ett större och ett mindre för
expeditionen, ett för kassan, en vaktmästarelokal samt tva arkivrum.
För allmänheten leder en särskild trappa till byråns expedition. Byråns
kassa ligger i omedelbar närhet till övre hallen och synnerligen lättillgänglig
för riksdagsmännen.

Då enligt den nya grundlagen även kvinnor kunna väljas till ledamöter
av riksdagen, komma särskilda lokaler att avses speciellt för deras
bekvämlighet.

Som arbets- eller vilorum för enskilda ledamöter komma åtta små,
rätt låga rum i en entresolevåning att inredas.

För utskotts- och partisammanträden bliva tjugutvå rum, större och
mindre, disponibla. För att dels åstadkomma besparing av riksdagstryck

131

Bilagor iill Bankoutskoilets utlåtande Nr 45.

dels bereda er) lättare tillgång till sådant, komina stora, gemensamma
hallar eller korridorer i övre våningen att förses med hyllor, varest placera8
_e*t större antal årgångar av riksdagshandlingarna. I utskotts- och
partirummen uppställas däremot endast de senaste årgångarna.

1 översta våningen anordnas en särskild lokal för riksdagsfunktionärer
som tillfälligtvis äro fria.

Hollands riksdagsförvaltning.

Vid den holländska förvaltningen saknas för båda kamrarne gemensamt
ekonomiskt och administrativt förvaltningsorgan; vardera kammaren
omhänderhar, med vissa undantag, sina egna angelägenheter. Detta låter
sig göra på grund av det relativt ringa antalet riksdagsledamöter (50 ledamöter
i första, 100 i andra kammaren). Endast för de stenografiska angelägenheterna
finnes eu gemensam byrå, vars överledning utgöres av sex
riksdagsledamöter, utsedda med hälften från vardera kammaren.

I övrigt är det företrädesvis andra kammaren, som äger en mer
utvecklad förvaltningsorganisation. Denna utgöres av 7>het°''griffie» —
den egentliga förvaltningsbyrån —, takygrafiska hyrån samt kammarens
bibliotek.

Den för bada kamrarna gemensamma stenografiska byrån står under
ovan omtalade sexmannakommittés överledning och består i övrigt av en
direktör, en direktörsassistent och tolv stenografer. Direktörens avlöning
utgar med 3,800 (förmer (5,700 kronor), direktörsassistentens med 3,400
floriner (5,100 kronor) och var och en av stenografernas med 1,500 å
3,000 (förmer (2,250 å 4,500 kronor). Stenograferna tura om var femte
minut vid stenograf bordet; utskrifterna av stenogrammen äga omedelbart
rum och föreläggas genast ledamöterna till justering. Följande dags eftermiddag
skola referaten vara publicerade i tryck.

Andi a kammarens byra, »het griffie*, står under ledning av en »griffier»,
assisterad av tva tjänstemän. Denna byrå ombesörjer förhandlingarnas
tryckning och expedition, har uppsikt över kammarens arkiv, ansvarar
för den inre förvaltningen, handhar kammarens räkenskaper, verkställer
uppköp av samt mottager och utlämnar vissa förbrukningsartiklar
och förnödenheter, verkställer erforderliga expeditioner, m. m.

Byråns funktionärer äro följande:

föreståndaren med en lön av 3,000 å 3,800 floriner (4,500 å 5,700
kronor);

en tjänsteman med en lön av 1,800 å 2,300 floriner (2.700 å 3 450
kronor);

132

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

en tjänsteman med en lön av 1,200 ä 1,700 floriner (1,800 a 2,550
kronor);

en tjänsteman med en lön av 600 ä 1,100 floriner (900 a 1,650
kronor);

en övervaktmästare med en lön av 1,300 floriner (1,950 kronor);

tio vaktmästare med avlöning av 750 ä 1,100 floriner vardera (1,125
a 1,650 kronor);

samt ett antal extra betjänte.

Under byråns chefskap sorterar även andra kammarens bibliotek, som
förestås av en bibliotekarie (utgivare av den holländska riksdagshandboken)
samt en assistent. Bibliotekariens lön är 3,000 å 3,800 floriner (4,500 a
5,700 kronor).

Den taktjgrafiska byrån är eu specialitet för andra kammaren. Den
har till uppgift, att snabbt åstadkomma kortfattade referat av förhandlingarna.
Delsa referat sändas redan under förhandlingarnas gång till
statstryckeriet, varest de korrigeras av en av byråns »redaktörer ». Referatet
publiceras redan samma afton i en officiel publikation, benämnd
»Kort verslag der vergaderingen», (Kort redogörelse för sammankomsterna).

Byrån utför alltså tidningsreferenternas värv. Den står under ledning
av tre ledamöter av kammaren; funktionärerna utgöras av en chef, biträdd
av en assistent, samt fyra redaktörer. Chefens avlöning är 3,500 floriner,
redaktörernas 2,500 å 3,000 floriner, assistentens 2,700 å 3,200 floriner.

För riksdagens räkning uppköpas i allmänhet inga förråd; men avtal
träffas med leverantörer av utensilier och förbrukningsartiklar rörande
vissa pris. Dessa artiklar levereras endast i den mån de erfordras.

De lokala anordningarna äro — om ock i många hänseenden intressanta
— dock föga jämförliga med de svenska förhållandena.

Den svenska riksdagsförvaltningen.

Liksom i Danmark och Tyskland finnes även vid andra länders parlament
särskilda byråer, utgörande en mer eller mindre fast sammanknytning
av mycket olikartade förvaltningsorgan. Riksdagsbyråernas inre organisation
är doi k i olika länder givetvis rätt varierande. I allmänhet kan man
emellertid säga, att kärnan i dessa byråorganisationer utgöres av det ekonomiska
förvaltningsmaskineriet; kring detta gruppera sig övriga specialförvaltningar
som relativt fristående avdelningar med särskilda lokaler
och särskild ledning. Deras gemensamma intressen av administrativ och
ekonomisk art sammanknyta sig i en riksdagens ekonomiska förvaltningsbyra.

133

Bilagor till Banlcoutskottets utlåtande Nr 41

I Sverige, där ingen organisation bär namnet, riksdagens byrå», utgör
riksgäldskontor deri permanenta kärna, kring vilken de olika riksdagsorgan^
gemensamma förvaltningsintressen företrädesvis samla sig. Biblioteket
har sin särskilde chef och sitt strängt fackliga område; detsamma
gäller tryckeriexpeditionen och restauran ten; genom kamrarnes kanslier
utöva riksdagens talmän direkt chefskapet över riksdagens tjänstemän,
stenografer och betjänte, under det att spörsmålen rörande fastigheten,
inventarierna, förbrukningsartiklarna, ekonomien, vissa personalfrågor och
en mängd andra angelägenheter permanent handhavas av riksgäldsfullmäktige
med vice värden, riksdagshusets och delvis riksgäldskontorets personal
som expeditionsorgan. Någon principiell skillnad mellan de permanenta
utländska riksdagsbyraerna och motsvarande svenska anordning förefinnes
på det hela taget icke.

I det ena fallet är det eu delegation, i det andra eu direktör, som
utövar chefskapet för riksdagsförvaltningen.

I det ena fallet star direktören saväl under som mellan riksdagarna
under riksdagspresidentens direkta chefskap (Tyska riket, Danmark);^ det
andra fallet utöva riksgäldsfullmäktige under riksdagarna vid sidan av
talmännen, men mellan riksdagarna mera självständigt detta chefskap.

I det ena fallet är en viss kår av funktionärer anställd uteslutande
för parlamentets förvaltningsärenden, utan annat åliggande; i det andra
fallet. verkställas dessa ärenden i avsevärd utsträckning av en personal,
som, i den man den ej tages i anspråk för riksdagsförvaltningen, fullgör
annat arbete i riksdagens tjänst.

1 det ena fallet äro vidare de ekonomiska förvaltningsbyråerna i allmänhet
lokalt fullt fristående, i det de disponera särskilda lokaler (chefsoch
expeditionsrum samt kassalokaler); i det senare fallet delar riksdagsförvaltningen
lokal och kassa med ett annat riksdagens förvaltningsorgan
riksgäldskontor.

\ id den egentliga riksdagsbyrån vid tyska riksdagen äro uteslutande
för riksdagsförvaltningen fast anställda — förutom direktören — tretton
tjänstemän samt två husinspektörer (riksdagssekreterare, quästorer, stenograf-,
biblioteks- och maskinpersonalen oberäknad); vid ekonomiavdelningen av
riksdagens byrå i Danmark äro fast anställda fem tjänstemän (byråchef
expeditionssekretär, kassör och två assistenter), förutom betjänte.

I Sverige äro endast de funktionärer, vilkas arbete året om erfordras
permanent anställda särskilt för riksdagsförvaltningen.

För den ekonomiska förvaltningen är alltså särskilt anställd endast
den s. k. vice värden med ett arvode å extra stat av 1,200 kronor.
För husförvaltningen m. m. äro särskilt anställda:

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 8 samt. 32 hå/t. (Bill. till nr 45.) 18

134

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

eu övervaktmästare (å ordinarie stat),
en övermaskinist (» » » ),

en vaktmästare för vården av riksdagstrycket (å extra stat),
fyra eldare (å d:o),
två portvakter (å d:o),
en nattvakt (å d:o),
en hisskonduktör (å d:o)
och ''viss städerskepersonal (å d:o).

Maskinavdelningen är direkt underordnad riksgäldskontoret; och övermaskinisten
avger dagligen till vice värden rapporter i förekommande
belysnings-, uppvärmnings-, ventilations- och personalfrågor m. m. övervaktmästaren
avger dagligen till vice värden rapporter i ordnings-, renhållnings-,
vakt- och lokalfrågor, personalfrågor m. in.

I övrigt är det löpande förvaltningsarbetet uppdelat på vissa riksgäldskontorets
tjänstemän å såväl kansli- som kameralavdelningen, dock
företrädesvis å den senare.

Arbetet med nämnda förvaltning är av den natur, att detsamma vid
förmala förhållanden fördelar sig ganska ojämnt på olika delar av året.
A andra sidan kräver detsamma ovillkorligen förefintligheten av ett permanent
förvaltningsorgan.

Från de utländska riksdagsbyråerna saknas det ej exempel på, att
byråerna under en viss del av året arbeta med övertalig^ personal. Riksdagens
byrå. i Köpenhamn är mellan riksdagarna (alltså i regel mer än
fyra månader om året) öppen endast två timmar under två dagar i veckan,
varvid ej hela personalen behöver inställa sig. Någon annan tjänstgöring
i riksdagens eller Kungl. Maj:ts tjänst har personalen sig icke ålagd under
den »sessionsfria» mellantiden. Genom att i Sverige riksdagsförvaltningen
är uppdragen åt riksgäldskontoret kan den arbetskraft, som under avsevärd
del av året ej fullt tages i anspråk för nämnda förvaltning, i stället
med stor fördel disponeras för statsskuldsförvaltningens behov. Den besparing,
som genom ovan anförda anordning vinnes såväl i avseende å
personal som lokal och expenser, torde vara i ögonen fallande.

Det sätt, varpå riksdagsförvaltningen i Sverige är ordnad, torde i
stort sett kunna sägas vara ändamålsenligt. Efter vissa reformer i avseende
å de skilda organen (t. ex. sammanslagning av stenografkårema,
konsolidering av kamrarnes kanslier o. s. v.) samt efter en mera genomförd
arbetsfördelning inom det ekonomiska förvaltningsmaskineriet — d. v.^s.
inom riksgäldskontoret — torde den svenska formen för »riksdagsbyrå»
kunna anses vara god.

135

Bilagor till Bankoutskoitets utlåtande Nr 45.

I det särskilda förslag till omorganisation av riksgäldskontorets kameralavdelning,
som jag i enlighet med herrar fullmäktiges uppdrag redan
avgivit, har jag vördsamt föreslagit vissa förändringar, avseende större
koncentration och en rationellare fördelning av arbetet med den ekonomiska
riksdagsförvaltningen å nämnda avdelning.

Stockholm i november 1916.

Anders Roswall.

136

Bilagor till Bankoutskottets utlåtande Nr 45.

INNEHÅLL AV TILLÄGGS BILAGORNA.

TiUäggsbilaga 1 med förslag till ändrad bokföring för riksgäldskontoret m. m.......... 59

TilläggsUlaga 2 angående nya räkenskapsformulär för riksgäldskontoret ..................... 69

TiUäggsbilaga 3, reseberättelse av kamrerare A. Roswall:

Studieresans ändamål och yttre förlopp........................................................................ 77

Tysklands statsskuldsförvaltning.................................................................................... 80

Die Hauptverwaltung der Staats- und Reichsschuldenvenvaltung i Berlin......... 80

Statsskuldskommissionen....................................................................................... 81

Statsskuldsförvaltningens organisation.................................................................. 81

Statsskuldskassan................................................................................................... 83

Statsskuldskassans kuponginlösen och värdekontroll............................................. 85

Det tyska statsskuldboksväsendet ........................................................................ 87

Statsskuldbokens systematisering m. m................................................................ 97

Badens riksgäldsförhållanden.......................................................................................... 98

Riksgäldsverkct i Karlsruhe ................................................................................. 101

Badens statsskuldbok............................................................................................. 102

Statsskuldbokens förvaring.................................................................................... 107

Hollands och Danmarks riksgäldsförvaltningar ............................................................ 108

Hollands riksgäldsinstitutioner.............................................................................. 108

Hollands statsskuldbok.......................................................................................... 111

Danmarks statsskuldsförhållanden ........................................................................ 118

Danmarks statsskuldsförvaltning........................................................................... 118

Riksdagens ekonomiförvaltning i Tyska riket, Holland och Danmark ........................ 121

Den tyska riksdagens förvaltningsorganisation ................................................... 121

Den danska riksdagens förvaltningsbyrå ............................................................ 128

Hollands riksdagsförvaltning................................................................................. 131

Den svenska riksdagsförvaltningen................................................................................. 132

Stockholm 1917, Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B.