Bankoutskott ets Utlåtande N:o 10 (Utlåtande 1895:Bu10 bu)

Bankoutskott ets Utlåtande N:o 10.

N:o 10.

Auk. till Riksd. kansli den 19 april 1895, kl. 2 e. o».

Utlåtande, med anledning af väckta motioner om ändring i § 32
mom. 2 i bankoreglementet i syfte att utsträcka tiden för
återbetalning af af betalningslån.

I § 32 mom. 2 i nu gällande bankoreglemente är i fråga om tiden för
återbetalning af af betalningslån meddeladt följande stadgande:

»Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette månad efter utlåningsdagen
af en femtedel utaf lånebeloppet jemte upplupen ränta, vid äfventyr, om
sådant försummas, att hela obetalta delen af lånet varder till betalning förfallen».

Två motionärer, båda i Andra Kammaren, hafva föreslagit ändringar i
detta stadgande, nemligen

dels herr N. Wallmark, som i motion, n:o 93, hemstält,

»att Riksdagen måtte besluta att ändra 32 § mom. 2 i gällande reglemente
för riksbankens förvaltning så, att momentet erhåller följande ändrade lydelse:

Lånen återbetalas medelst erläggande hvar tolfte månad etc. (lika med
nuvarande lydelse);

dels ock herr S. Arnoldsson, som i motion, n:o 120, i hvilkens syfte herrar
P. Pehr son, N. Jönsson och A. Peterson förklarat sig instämma, föreslagit,

»att mom. 2 i § 32 af bankoreglementet erhåller följande lydelse:

Lånen återbetalas medelst erläggande hvar sjette månad efter utlåningsdagen
af minst en tiondedel utaf lånebeloppet jemte upplupen ränta, vid äfventyr,
om sådant försummas, att hela obetalda delen af lånet varder till betalning
förfallen.»

Bih. till Riksd. Prof. 1895. 6 Sami. 1 Afd. 8 Haft. (N:o 10).

Bankoutskottets Utlåtande N:o 10.

Detta senare förslag är hemtadt från den reservation, som vid 1893 års
riksdag åtföljde bankoutskottets utlåtande n:o 10, angående då ifrågasatt ändring
af § 32 mom. 2 i bankoreglementet.

Öfver de vid innevarande riksdag framstälda förslagen hafva bankofullmägtige
blifvit hörda, samt i utlåtande, som afgifvits den 28 sistlidne mars, anfört
följande:

<r''L

Motioner i ungefär liknande syfte hafva väckts vid riksdagarne 1890,
1891, 1892 och 1893, men icke tillvunnit sig Riksdagens bifall. För sin del
hafva fullmägtige förnyade gånger afstyrkt de ifrågasatta ändringarna.

I utlåtande till 1890 års bankoutskott redogjorde fullmägtige för styrelsernas
vid afdelningskontoren i infordrade yttranden uttalade åsigter på följande sätt:

»Styrelserna för afdelningskontoren i Göteborg och Malmö hafva afstyrkt
den ifrågasatta förändringen. Afdelningsköntoret i. Göteborg har anfört hufvudsakligen,
att genom lånetidens utsträckning från 27* till 5 år svårighet skulle
uppstå att bedöma lånesökandes och borgesmäns betalningsförmåga; att för lånesökande
den ifrågasatta förlängda afbetalningslånetiden troligen ej skulle gagna,
då sannolikt anskaffandet af borgen för så lång tid som. 5 år skulle möta svårigheter;
hvarjemte styrelsen erinrat, att densamma redan nu är oförhindrad att när
som helst förnya ett afbetalningslån till ursprungliga beloppet på 27* år, fastän
en eller flera afbetalningar återstå. Afdelningsköntoret i Malmö har erinrat: att
det vid beviljandet af borgenslån på lång tid är nödvändigt, att långifvare!! sjelf
någorlunda känner låntagarens och löftesmännens betalningsfömåga och icke helt
och hållet är hänvisad till att förlita sig på betygsgifvares utsago; att 5 års lån
nu mera och sannolikt äfven framgent med lätthet kunna erhållas i sparbank;
att afbetalningslånen vid kontoret under senare tiden varit i nedgående, samt att
det väl kunde ifrågasättas, huru vida riksbankens verksamhet med beviljande af
borgenslån lämpligen borde utsträckas till antal, belopp och tid.

»Kontorsstyrelserna i Göteborg och Malmö hafva emellertid förutsatt såsom
möjligt, att Riksdagen kunde komma att fatta beslut, som ginge i annan rigtning
än styrelserna förordat, samt för sådant fall angifvit de grunder, enligt hvilka
de nya afbetalningslånen borde utlemnas, hvilka grunder hufvudsakligen skilja
sig derutinnan, att Göteborgskontoret förordat afbetalningarnas verkställande med
7io hvar 6:te månad, men Malmö-kontoret med 7s hvar 12:te månad. Sammanstämmande
hafva kontorsstyrelserna ansett, att afbetalningslån å annan tid än 5
år icke borde utlemnas, sedan förändringen vidtagits.

Bankoutskottets Utlåtande N:o 10.

»Hvad öfriga afdelningskontor angår, har styrelsen för kontoret i Luleå
afstyrkt förslaget, för så vidt för de nya afbetalningslånen skulle få presteras
säkerhet i namn'' hvaremot, om lånen på 5 år finge beviljas endast mot realsäkerhet,
styrelsen intet hade att invända. Borgenssystemet, hvilket företrädesvis
uppehölles genom afbetalningslånen, hade, åtminstone hvad vissa trakter af kontorets
lånedistrikt anginge, redan nått en sådan utveckling, att en ytterligare uppmuntran
att i än vidsträcktare mån anlita detsamma ej kunde vara nyttig eller
tillrådlig vare sig för de lånesökande eller för riksbanken. Det lockande i billiga
betalningsvilkor ledde lätt till större skuldsättning än nödvändigheten fordrade,
och för långifvaren måste risken blifva större i samma mån som lånetiden utsträcktes.

»Styrelserna för de öfriga afdelningskontor en, nemligen i Jönköping, Kalmar,
Karlstad, Vexiö, Visby och Östersund, hafva deremot alla, ehuru mer eller
mindre kraftigt, tillstyrkt förslaget, hvarvid hänsyn hufvudsakligen tagits till
låntagarens fördel af en utsträckt afbetalningstid. Samtliga hafva de dock ansett,
att till riksbankens säkerhet nya bestämmelser i vissa afseenden beträffande lånevilkoren
böra uppställas.»

För sin del anförde fullmägtige: »Redan i 1823 års bankoreglemente

bestämdes, att den af riksbanken sedan länge bedrifna utlåningsrörelse mot reverser
med borgensförbindelse samt omsättningsrätt med afbetalning af Vs hvar
6:té månad skulle få fortfarande utöfvas med en Viss till beloppet bestämd fond
af 8 millioner rdr, och alltsedan har samma bestämmelse förblifvit gällande, ehuru
fondens belopp varit vexlande mellan kronor 9,600,000 och 12 millioner, såsom
den för närvarande utgör.

»En allt mera vidgad kännedom angående beskaffenheten af den rörelse,
som bör och kan med trygghet bedrifvas af en sedelutgifvande bank, och särskildt
af en dylik, som erhållit privilegium att utgifva sedlar, h vilka skola såsom mynt
inom landet mottagas, har under tidernas lopp endast gifvit starkare vitsord åt
visheten af den lagstiftning, som på samma gång den undvek att alldeles upphäfva
en traditionel diskonteringsrörelse, äfven ville ställa densamma utom den
egentliga bankverksamheten genom att begränsa den till beloppet af en viss fond,
som ansågs kunna af den egentliga bankrörelsen undvaras. Att en dylik särskild
utlåning så länge fått fortfarande utöfvas, lär väl enligt fullmägtiges mening
egentligen hafva berott dels på dess djupa rötter i våra vanor och kreditbruk,
dels äfven derpå, att don ansetts på ett tillfredsställande sätt motsvara åtskilliga
samhällsklassers, särskildt mindre jordbrukares och industriidkares, verkliga lånebehof
och följaktligen tills vidare icke kunde utan afsaknad indragas.

»Hvad angår det förstnämnda af dessa afseenden eller våra gamla kredit -

Bankoutskottets Utlåtande N:o 10.

bruk, har lagstiftningen redan utdömt och så långt för tillfället synts redligt sökt
undanrödja systemet af lån mot borgen såsom för egen skuld, enär dels riksbankens
reglemente förbjuder riksbanken sådan lånerörelse, med undantag endast
för kassakreditiv, i annan form eller utöfver hvad fonden för omsättnings- eller
såsom de nu mera kallas af betalningslån medgifver, dels oktrojerna för de enskilda
bankerna icke tillåta dem att mot borgen utlåna öfver 10 % af deras grundfond.
Fullmägtige våga äfven uttala den åsigt, att i bredd med detta lagstiftningsarbete
allmänna tänkesättet alltmera reser sig mot denna kreditform, såsom särskildt
egnad att undergräfva välståndet och det ekonomiska oberoendet.

»Hvad dernäst beträffar afseendet å åtskilliga samhällsklassers lånebehof,
som afbetalningslånen skulle på ett särskildt tillfredsställande sätt motsvara, är
den här ifrågavarande motionen dikterad af den åsigt, att dessa lån i deras nuvarande
form icke längre förmå tillgodose låntagarnes, åtminstone icke de mindre
jordbrukarnes, verkliga lånebehof, och åtskilliga af riksbankens smärre afdelningskontor
hafva instämt i denna mening, för hvilken de finna stöd i det förhållande,
att efterfrågan af afbetalningslån från riksbanken på senare tid visat sig aftaga,
emedan dylika lån af andra låneanstalter, särskildt sparbanker och folkbanker,
beviljas på beqvämare vilkor i afseende å utsträckning af afbetalningstiderna och
derför af låntagarne föredragas, ehuru ofta mot drygare ränta och andra kostnader.

»Om nu verkligen så förhåller sig, att andra institut finna med sin fördel
förenligt att konkurrera med riksbanken i afseende å beviljande af dylika lån
och i sådan afsigt erbjuda beqvämare vilkor, samt att i följd deraf riksbankens
för ändamålet anslagna fond icke längre af vederhäftiga lånebehöfvande tages i
anspråk, synes den slutsatsen ligga nära till hands, att den enda egentliga grunden
för dessa låns utgående från riksbanken eller ett verkligt allmänhetens behof
deraf åtminstone icke i samma grad som förr förefinnes, samt att följaktligen
denna fond kunde till obestridlig fördel för riksbanken och utan allmänhetens
afsaknad småningom minskas för att möjligen till sist alldeles upphöra.

»Om fullmägtige icke äro beredda att redan nu föreslå en minskning af
fonden, beror sådant väsentligen derpå, att, enligt deras åsigt, den anmärkta minskningen
i efterfrågan af lån från afbetalningslånefonden, hvarigenom den utlemnade
delen deraf enligt senast meddelade sammandrag af bankens ställning utgör endast
kronor 8,447,311: 15, har sin grund i den på senare tid rika tillströmningen af
ledigt penningkapital till bankerna och den i följd deraf låga räntan, som föranledt
större svårighet att finna på en gång säkra och gifvande placeringar, samt
att, när ett omslag i dessa förhållanden inträffar, afbetalningslånen från riksbanken
åter skola visa sig begärliga och efterfrågan derå motsvara fondens tillgång.
Att åter nu och på grund af dessa tillfälliga förhållanden söka att i kon -

Bankoutskottets Utlåtande N:o 10.

kurrens med enskilda institut göra dessa lån mera begärliga genom att i enlighet
med motionärens förslag medgifva längre anstånd för deras afbetalning eller slutliqvid
skulle sannolikt snart föranleda en så ökad efterfrågan af dylika lån, att
fordran på fondens förstärkande deraf blefve en följd, och erfarenheten gifver
grund för den farhågan, att en sådan fordran allt för lätt skall blifva beaktad.
Men en ytterligare utsträckning af denna särskilda lånerörelse, icke endast i afseende
å lånefondens belopp, utan äfven i afseende å tiden för lånens förfallande
till betalning, anse fullmägtige vara ett steg till utveckling af riksbankens verksamhet
i en rigtning, som icke lärer kunna tillstyrkas.

»Slutligen önska fullmägtige få erinra, att, om också smärre låneanstalter,
som bedrifva sin rörelse inom en mindre omkrets och med en jemförelsevis föga
talrik klientel, kunna så öfvervaka dennes affärsverksamhet, att de utan svårare
förluster förmå utsträcka sin utlåning mot borgen till förbindelser på ända till 5
års tid, hvilket fullmägtige icke hafva anledning att här undersöka, sådant likväl
svårligen kan blifva fallet med riksbanken, hvars kundkrets är spridd inom ett
ofta ganska vidsträckt område, och som vid bedömande af de lånesökandes vederhäftighet
är nödgad att mycket lita till de officiella intygen.

»Men om en så betygad vederhäftighet redan under loppet af 2Vä år ofta
nog undergår väsentlig förändring och icke alltid till det bättre, måste så blifva
förhållandet i ännu högre mån under en dubbelt så lång tid, och följden deraf
blifva icke obetydande riksbankens förlust på denna lånerörelse.

»På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anse sig fullmägtige ej hafva
skäl tillstyrka bifall till ifrågavarande motion.»

Bankoutskottets uttalande var af följande lydelse:

»Om hänsyn tages till riksbankens ändamål och fördel, synes det utskottet,
att ej tillräckliga skäl förefinnas till ytterligare befordrande af ifrågavarande slags
lånerörelse, som ej egentligen torde höra till en riksbanks verksamhetsområde,
och hvilken, såsom nästan uteslutande omfattande försträckningar mot namnsäkerhet,
bidrager till ökande af det i allmänhet så förderfliga borgenssystemet.
Enligt uttalande och förslag af såväl 1881 som 1S89 års bankkomitéer synes ock
den mening under senare tid hafva gjort sig gällande, att riksbankens uti ifrågavarande
slags lånerörelse bundna medel vore alltför betydliga och snarare borde
minskas; och som ett bifall till motionärens förslag efter all sannolikhet skulle
föranleda anlitande i högre grad af fonden i fråga och lätteligen inom kort framkalla
anspråk på ökande af densamma, har utskottet, på de af fullmägtige i öfrigt
anförda skäl och instämmande i de af dem uttalade åsigter, ansett sig böra hem -

6 Bankoutskottets Utlåtande N:o 10.

ställa, att herr Fredholms ifrågavarande motion ej må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.»

År 1891 afstyrktes motionen af bankoutskottet med åberopande af de
åsigter, som 1890 uttryckts ej mindre af utskottet än af fullmägtige.

På ungefär enahanda sätt behandlades den 1892 väckta motionen af fullmägtige
och derefter af utskottet.

År 1893 ansåg sig utskottet ej behöfva inhemta yttrande af fullmägtige
samt afstyrkte motionen.

Hvad beträffar de nu väckta motionerna, af ser det af herr Wallmark fram*
stälda förslaget amortering på fem år med en femtedel af lånebeloppet hvar
tolfte månad, men herr Arnoldssons återbetalning med minst en tiondedel hvar
sjette månad, hvarvid dock motionären framhåller, att den af honom ifrågasatta
låneformen särskild! skulle lämpa sig för afdelningskontoren, möjligen med undantag
för de större.

För egen del vidhålla fullmägtige den åsigt i ämnet, som de flera gånger
haft tillfälle att uttala. Enligt fullmägtiges mening skulle det icke vara rådligt
att, såsom herr Wallmark yrkat, frångå den för riksbankens utlåning gällande
princip om återbetalning af lån senast inom sex månader, hvilken äfven beträffande
afbetalningslån kan anses vara iakttagen så till vida, att en del af lånebeloppet
skall återbetalas hvarje halfår samt att vid hvarje afbetalning nytt intyg om
vederhäftighet kan fordras.

Men ej heller den af herr Arnoldsson föreslagna ändringen är enligt fullmägtiges
uppfattning att förorda. Skulle densamma visa sig leda dertill, att den
nu för ändamålet anvisade fonden, 12 millioner kronor, blefve i det närmaste
använd, kunde sådant lätt medföra anspråk på dess höjning. Af denna voro den
30 juni 1894 oanvända 3,121,400 kronor och den 31 december samma år 3,290,200.
För det närvarande, och så länge penningtillgången i bankerna är riklig, synes
således ringa fara föreligga, att fonden skall blifva helt och hållet använd, men
att vexlingar härutinnan lätt kunna inträda ligger i sakens natur och bekräftas
af erfarenheten. Denna gifver vid handen, att den 30 juni 1880 återstodo oanvända
blott 241,000 kronor. Det starka anlitandet af fonden vid den tiden
låter visserligen lätt förklara sig af de i landet då rådande tryckta förhållandena,
men äfven under mindre kritiska tider såsom den 30 juni 1886 och den 30 juni
1887 var allra största delen af samma fond använd, i det att då blott respektive
851,000 och 668,200 kronor återstodo till disposition. Man torde häraf kunna
draga den slutsatsen, att, om ock beloppet nu är mer än tillräckligt med nuvarande
lånebestämmelser, anspråken på fonden, fördelad, som denna måste blifva,
på allt flera afdelningskontor, förr eller senare kunna blifva så pass stora, att

Bankoutskottets Utlåtande N:o 10.

den nätt och jemt förslår för sitt ändamål. Vid sådant förhållande synes det
ingalunda vara lämpligt att vidtaga än ändring i lånevilkoren, som möjligen
skulle göra lånen ännu mera begärliga än nu och derigenom lätt kunde föranleda
yrkanden på fondens ökning.

Så mycket mindre synes det skäl att taga något steg i dylik rigtning, som
de ifrågavarande lånen med högst få undantag utlemnas mot säkerhet af borgen.
En utsträckning af borgenssystemet, så att dylika lån skulle af riksbanken lemfras
på ända till fem års tid, är bestämdt stridande mot de åsigter, som man på
senare tider med fullt fog sökt göra gällande.

I afseende härå tillåter sig fullmägtige särskildt erinra derom, hurusom
vid den senaste lagstiftningen för sparbanksväsendet af vederbörande komité uttryckligen
framhållits vigten af att begränsa utlåningen mot borgen, hvars verkningar
ansetts ödesdigra för näringslifvet. Sträfvandet att åstadkomma en dylik
begränsning har ock särskildt funnit uttryck i det stadgande, att borgenslånen
alltid skola från sparbankens sida vara uppsägbara till återbetalning inom tre
månader, eu föreskrift, som verkar till att gifva större rörlighet åt dessa lån,
hvilka enligt komiténs uttalande »hafva en viss benägenhet att växa fast».

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt få fullmägtige afstyrka bifall till
de ifrågavarande motionerna.

Från detta fullmägtiges yttrande har en af dem varit skiljaktig och yttrat:

»Då frågan om vilkoren för af betalningslån den 24 april 1890 förevar hos
fullmägtige i riksbanken, uttalade två af fullmägtige, herrar friherre Fock och
L. O. Larsson, en från flertalets afvikande mening och yttrade:

»Då vi ej kunna instämma i det beslut, som flertalet af herrar bankofullmägtige
fattat att afstyrka allt afseende å herr Fredholms i Andra Kammaren
väckta motion, n:o 100, om utsträckning af tiden för de s. k. afbetalningslånens
amortering, anse vi oss böra angifva skälen för vår afvikande mening.

»Fullmägtiges flertal rigta sina anmärkningar förnämligast mot afbetalningslånen
i allmänhet och det borgenssystem, hvarpå de gemenligen äro grundade.
Vi medgifva visserligen, att formen för dessa lån, hvarigenom bankens kapital
för längre tid bindas utan uppsägningsrätt från långifvarens sida, icke är fullt
bankmessig; men vid bedömandet af detta förhållande, hvad riksbanken beträffar,
bör icke förbises, att en särskild begränsad fond är anvisad för denna lånerörelse;
och vi våga påstå, att riksbankens tillgång är sådan, att den öfriga bankrörelsen
icke bör kunna lida deraf, att nämnda fond är undandragen densamma. Fullmägtige
hafva ock låtit sig angeläget vara att helt och hållet afskilja samt sär -

Banko utskottets Utlåtande N:o 10.

skildt bokföra afbetalningslånen, och detta så, att, om det befunnes lämpligt,
hela denna rörelse, utan någon rubbning i riksbankens verksamhet i öfrigt, skulle
kunna öfverflyttas till någon annan institution.

»Hvad åter beträffar det öfverklagade borgenssystemet, så vilja vi ingalunda
obetingadt uppträda till försvar för detsamma; men nog förhåller sig med
denna kreditform som med hvarje annan, att man bör väl skilja emellan bruket
och missbruket; och säkert är, att om afbetalningslånen ock framkallat lidanden,
så hafva de äfven verkat ganska mycket godt. I alla fall föredraga vi verkligen
dessa öppna borgensförbindelser vida framför åtskilliga maskerade sådana, hvilka
i form af ackommodationsvexlar eller fabricerade reverser stundom äro ytterst
svåra att igenkänna. Slutligen kunna vi ej underlåta att erinra om de jemförelsevis
föga betydande förluster, som riksbanken hittills ådragits genom afbetalningslånen.

»Men äfven om vi till viss grad erkänna befogenheten af de mot afbetalningslånen
gjorda anmärkningarna, så förefinnes dock en omständighet som gör, att
vi ej från dem kunna komma till samma slutsats som fullmägtiges flertal, nemligen
den omständigheten, att dessa lån redan finnas och att en särskild fond för
dem är anvisad. Så länge detta är fallet — fråga om fondens indragning eller
minskning föreligger ej — synes oss vara lämpligt att äfven dessa lån gifvas en
form, hvarigenom de, såvidt sådant utan ökad risk eller olägenhet för riksbanken
kan ske, blifva i möjligaste mån beqväma och ändamålsenliga för låntagarne.
Skulle derigenom ett allt för starkt anlitande af fonden uppkomma, vore det väl
rigtigare att söka hämma detta genom den naturtiga, i fullmägtiges händer
liggande åtgärden att höja räntan, än att genom bibehållande af allt för tunga
betalnings vilkor eller annat dylikt söka åstadkomma samma resultat eller till och
med ett nedgående af denna utlåning och tvinga de lånesökande att söka andra,
mera betungande låneutvägar, under det att fonden för afbetalningslån till betydlig
del ligger obegagnad.

»Den ifrågavarande lånefonden anlitas i främsta rummet af innehafvare
utaf mindre jordbruk; och dessa lån må nu upptagas för afbetalning å köpeskilling,
för anskaffning af inventarier eller för jordförbättringar, så lärer ej
kunna bestridas, att, under nu rådande jordbruksförhållanden, endast i högst få
fall de af handteringen upphemtade inkomsterna medgifva en så betydlig afbetalning
som Vö af kapitalet förutom räntan under hvartdera af de närmast
följande halfåren. Följden häraf måste blifva, att, såvida ej särskilda tillgångar
förefinnas, låntagaren nödgas under amorteringsfonden anlita nya lånevägar för
anskaffning af de till afbetalningama erforderliga beloppen, eller ock måste
borgesmännen träda emellan, och då ofta äfven de inveckla sig i mer eller mindre

Bankoutskottets Utlåtande N:o 10.

äfventyrliga låneoperationer. Att dessa olägenheter skulle i väsentlig mån förebyggas
genom amorteringstidens utsträckning till 5 år, såsom motionären föreslagit,
synes oss otvifvelaktigt. Afdelningskontorens styrelser, Indika öfver förslaget
blifvit hörda, hafva oek nästan enhälligt bekräftat den ifrågavarande olägenheten
af den hastiga amorteringen; men af dessa styrelser har eu, nemligen den
för göteborgskontoret det oaktadt ansett den föreslagna förändringen obehöflig af
det äfven från andra håll anförda skälet, att efter två eller flere verkstälda afbetalningar
lånet kan förnyas, ett förfaringssätt som ock särdeles mycket anlitas.
Vi vilja häremot erinra, att den afsedda skyndsammare amorteringen af ett dylikt
lån härigenom blifver helt och ^hållet illusorisk. Lånet kan ju på detta sätt
komma att räcka både fem år och mera; men hvad vi framför allt häremot anmärka
är, att genom detta till vägagående amorteringen i början af lånetiden blir
störst, eller Vs hvarje halfår, med deraf redan förut påpekade följder, under det
att, med afseende å dessa låns natur, förhållandet, om det läte sig göra, helst
borde vara tvärtom.

»Det har äfven mot förslaget blifvit anmärkt den större svårighet, som
skulle uppstå att erhålla löftesmän för lån med längre löpningstid. Utom det att
detta motskäl väl ej borde väga särdeles tungt för dem, som gerna se afbeta lningslåneus
inskränkning, så hålla vi före, att detta skäl i alla fall ej förtjena!’
synnerligt afseende. Åtnjuter nemligen lånesökanden förtroende inom sin ort,
så föreställa vi oss, att lättheten för honom att finna villiga och vederhäftiga
löftesmän bör ökas i mån som förbindelsen är sådan, att han har lättare att
fullgöra densamma.

»Ytterligare har man framhållit den ökade svårigheten för vederbörande
styrelser att bedöma lånesökandes och borgesmäns betalningsförmåga samt den
större risk, som banken skulle komma att löpa genom beviljandet af ännu längre
afbetalningslån än de nuvarande. Oss synes, att farhågorna härvid äro högst
betydligt öfverdrifna. Såsom stöd för vår uppfattning i detta hänseende påminna
vi om att, såsom förut blifvit anfördt, dessa lån för närvarande visserligen ej i
allmänhet amorteras på 2 V» år, utan i följd af omsättning ofta löpa betydligt
längre, hvarjemte de förnyade vederhäftighetsbevisen böra öka tryggheten. Och
hvad beträffar riksbankens förluster på dessa lån, så hafva vi redan erinrat om
huru föga betydande de jemförelsevis äro. Dessa förluster hafva dessutom
tyvärr till väsentlig del uppkommit genom förfalskningar eller andra bedrägerier;
och till skydd mot sådana lärer ej den kortare amorteringstiden mycket gagna.

»Det har äfven framhållits, att sådana lån, hvarom nu är fråga, villigt
lemnas af sparbanker och andra ponningeinstitutioner, i följd hvaraf de skulle
vara mindre behöfliga från riksbanken, ehuru det äfven upplyses, att för sådana
Bill. till liiksd. Prof. 1895. 6 Sami. 1 Afd. 8 Höft. 2

Bankoutskottets Utlåtande N:o 10.

lån med beqvarnare betalningsvilkor likväl fordras betydligt högre ränta. Vi erinra
i anledning häraf, att det väl ej är någon af riksbankens lånegrenar, som ej
förekommer äfven i andra penninganstalter, utan att riksbanken derför hittills
ansett sig böra träda tillbaka eller uppgifva täflan; och icke synes oss detta böra
blifva fallet med just denna lånegren, som företrädesvis och i särdeles stor skala
blifvit anlitad af de mindre jordbrukarne.

p Slutligen har mot bifall till motionen med synnerlig styrka anförts, att
derigenom dessa lån skulle blifva så begärliga, att den för dem anvisade fonden
snart eller åtminstone i tider af mindre riklig penningtillgång skulle visa sig
otillräcklig, och då förhöjning af densamma ^ifrågasättas. Af denna nu till 12
millioner uppgående fond ligga för närvarande omkring 3 V* millioner obegagnade.
Dessa skola följaktligen först åtgå, innan någon förhöjning bör ifrågakomma; och
om äfven så skulle inträffa, så erinra vi derom, att sedan år 1879, då fonden
för af betalningslån bestämdes till 12 millioner kronor, af de årligen uppkommande
banko vinsterna för riksbanken bibehållits ej mindre än 17 Vs millioner; och vi
‘föreställa oss, att, om behofvet så skulle kräfva, någon mindre del häraf, utan
olägenhet för riksbankens rörelse i öfrigt, skulle kunna användas för att äfven i
nu ifrågavarande rigtning öka bankens verksamhet, hvarjemte vi ytterligare erinra
om bankofullmägtiges rätt att genom höjda räntesatser hämma en allt för stark
påkänning.

»Af afdelningskontorens styrelser, hvilkas yttrande i frågan blifvit infordrade,
hafva sex tillstyrkt bifall till den föreslagna åtgärden. Vi ställa oss äfven
på samma sida, dock under följande vilkor:

att, af skäl som af flera bland kontorsstyrelserna blifvit uttalade, afbetalningarna
ske med Vio hvar sjette månad;

att räntan å dessa lån ej bör vara oföränderlig, utan kunna höjas eller
sänkas, hvilken förändring dock ej bör träda i kraft förr än vid tiden för den
afbetalning, som bör ske näst efter det ränteförändringen blifvit af fullmägtige
beslutad; samt

att, då lånen äro beviljade mot namnsäkerhet, nya vederhäftighetsbevis aflemnas
minst en gång hvarje år eller vid hvar annan afbetalning.

»Då vidare lånesökande kunna finnas, för hvilka en hastigare amortering
kan vara lämplig, anse vi det önskvärdt, ehuru vi dervid ej fästa någon hufvudsaklig
vigt, att äfven af betalningslån, lika de nuvarande eller på 2Vs års amortering,
ehuru äfven dessa med rörlig ränta, må kunna utlemnas. Då afbetalningarna
för dessa lån äfven ske hvar sjette månad, böra ej några nämnvärda svårigheter
derigenom uppkomma.»

Bankoutskottets Utlåtande N:o 10.

Jemte det jag velat nu erinra om detta yttrande, får jag för egen del

anföra,

att, då år 1879 fonden för afbetalningslån ökades till 12 millioner kronor,
riksbankens grundfond utgjorde 25 (eventuel 30) millioner kronor samt dess
reservfond 5 millioner kronor, under det att för närvarande grundfonden är 50
millioner kronor samt reservfonden, såsom förut, 5 millioner kronor;

att en förändring i vilkoren för afbetalningslånen endast under den förutsättning
kan tänkas medföra en mera betydande utsträckning af borgensväsendet,
att fonden för dessa lån ökas, hvilket nu icke är ifrågasatt; samt

att, om vilkoren för afbetalningslånen göras sådana, att större möjlighet
beredes låntagaren att, utan att derför behöfva sätta sig i ny skuld, verkställa
afbetalningarna, en sådan förändring i sin mån skall bidraga till att minska
borgensväsendets utsträckning.

På grund häraf får jag, på samma gång jag instämmer i det af fullmägtiges
flertal gjorda afstyrkande! af herr Wallmarks motion, för min del tillstyrka bifall
till den af herr S. Arnoldsson in. fl. i ämnet väckta motion.»

Vid fyra föregående riksdagar, räknadt från och med 1890, hafva förslag
af enskilda motionärer blifvit framstälda i syfte att väsentligt, eller från 21h till
5 år, utsträcka tiden för återbetalning af afbetalningslån, men förslagen hafva, i
enlighet med hvad bankofullmägtiges flertal tillstyrkt, lemnats utan understöd från
bankoutskottets sida, och de hafva ej heller af Riksdagen bifallits. Sålunda blefvo
de vid 1890 och 1891 årens riksdagar i ämnet väckta motionerna afslagna i båda
kamrarne och vid 1892 och 1893 årens riksdagar efter gemensam omröstning.

Utskottet kan icke finna, att, sedan frågan senast förelegat till pröfning,
några nya skäl tillkommit, hvilka kunna anses innefatta giltig anledning för
utskottet att frångå sin, hufvudsakligen på de af bankofullmägtiges flertal anförda
grunder, förut uttalade mening derom, att eu utsträckning af tiden för afbetalningslånens
återgäldande icke kan vara lämplig. Ihågkommas bör ock, att, enligt
hvad inom utskottet framhållits, sparbanker och andra penningförvaltande
inrättningar i ökadt omfång sysselsätta sig med utlåning af penningar med afbetalning
af en tiondedel hvar sjette eller tolfte månad, så att jordbrukares,
näringsidkares och andras behof i den vägen derigenom ganska väl tillgodoses.

Härtill vill utskottet lägga äfven det skäl, att det belopp af riksbankens
fonder, som får bindas dylik utlåning, torde böra vara bestämdt genom eu lag
och icke vara beroende af en föreskrift endast i bankoreglementet, och äfven ur

Bankoutskottets Utlåtande N:o 10.

den synpunkten kan det, under afvaktan af ett förslag från Kongl. Maj:t rörande
omorganisation af riksbanken, icke vara lämpligt att nu vidtaga någon ändring
i de för afbetalningslånen gällande föreskrifter.

Utskottet hemställer alltså:

a) att den af herr Wallmark väckta motionen ej må
Unna Riksdagens bifall, och . , :

b) att ej heller den af herr Arnoldsson väckta motion
må af Riksdagen bifallas.

{ |. / i'',:;.,; ''•/!•{ iVir- ; i ■, j{ i!».,- *•> : *" u bl-f‘. u ? u 1''-• rV i iW-VA: • ‘ un» . »Hm

Stockholm den 2 april 1895.

■;.,.j u,. ,,r- i -j-inbinriwi fettes* * ms-nt-i.rinl

På bankoutskottets vägnar:

: ; v;, • -t , : r'' ; .v ‘Ht* ;rt ‘ i * i1 i! i; * .** t

O. R THEMPTANDER.

Herr Sjö har begärt få antecknadt, att han ej deltagit i detta ärendes
behandling.

, i-.... ......... • ;r ; t f.,(i ,, ■ i S i .

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1895.