BankoutsJcottets Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1896:Bu11 bu)

BankoutsJcottets Utlåtande N:o 11.

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 27 april 1896, kl. 3 e. m.

Utlåtande, med anledning af väckta motioner om åtskiljande afkamrersoch
kassörstjenster na vid riksbankens mindre afdelning skontor.

I två särskilda motioner, af hvilka den ena väckts i Första Kammaren
af herr P. M. Söderberg (motion n:o 39) och den andra i Andra Kammaren
(motion n:o 120) af herr G. Elowson m. fl. har föreslagits, att kamrersoch
kassörsjensterna vid de riksbankens afdelningskontor, der nämnda befattningar
äro förenade, måtte åtskiljas samt tjensterna vid dessa kontor så
ordnas, som den föreslagna förändringen torde föranleda.

Motionerna, som äro lika lydande, hafva följande innehåll:

»Vid 1888 års riksdag väcktes inom Första Kammaren af numera
aflidne J. E. Nyström motion om åtskiljande af kamrers- och kassörstjensterna
vid riksbankens då befintliga mindre afdelningskontor. Såsom det hufvudsakliga
skälet för den påyrkade åtgärden framhölls af motionären nödvändigheten
af kontroll vid all bankverksamhet.

Bankoutskottet, som vid behandlingen af förenämnda ärende, icke fann
den ifrågasatta anordningen, åtminstone enligt dåvarande förhållanden, behöflig,
hemstälde, att motionen ej måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;
och blef detta jemväl Riksdagens beslut.

Sedan dess har emellertid riksbankens rörelse vid de smärre afdelningskontoren
i betydlig mån ökats, såsom ock framgår af de större vinstsiffror,
dessa kontor nu uppvisa. Särskildt af dessa skäl torde de omständigheter,
som år 1888 föranledde, att det föreslagna åtskiljandet af kamrers- och
kassörsbefattningarna vid riksbankskontoren ansågs obehöfligt, numera icke
kunna vidare åberopas.

Bih. till Riksd. Prot. 1896. 6 Sarnl. 1 Afd. 8 Häft. (N:is 11—13.) 1

Bankoutskottets Utlåtande N:o 11.

Härtill kommer, att senare tiders erfarenhet synes gifva vid handen,
att det för upprätthållande af behörig kontroll är af synnerlig vigt, att
arbetet så fördelas, att icke för många olikartade göromål komma på en
persons hand. I ännu högre grad lär detta befinnas gälla om en tjenst, hvars
innehafvare under expeditionstiden måste på en gång säkert och snabbt betjena
allmänheten, hvars anspråk i detta afseende, nu stegrade, naturligtvis
böra vinna tillmötesgående, äfven om åtgärder i dylikt syfte skulle vara förenade
med något ökade utgifter för vederbörande kontor. Om också det vid
afdelningskontoren hittills följda sättet att kontrollera den verksamhet, som
kamreraren, hvilken tillika är kassör, i ena eller andra egenskapen utöfvar,
får betraktas såsom jemförelsevis tillfredsställande, så måste det ju likväl
vara obestridligt, att en ännu mera effektiv kontroll skulle kunna utöfvas
genom dessa förenade, ehuru olika befattningars fördelning på två särskilda
personer.»

Öfver de väckta motionerna hafva fullmägtige i riksbanken afgifvit
yttrande, i hvilket bland annat anföres:

»För att frågan om reglering af tjenstebefattningarna vid de smärre
afdelningskontoren må kunna lättare och säkrare bedömas, torde det vara
lämpligt att tillse, huru tjenstgöringen vid dessa kontor från början
blifvit ordnad.

Vid inrättandet af ett sådant kontor ansågs det tillräckligt att anställa
två ordinarie tjensteman utom ombudsmannen. Den rörelse, som vid
ett dylikt egde rum, var nemligen icke så liflig, att sjelfva kassaexpeditionerna
i vidsträcktare omfattning upptog kassörens tid och omtanke, utan kunde
han derjemte sköta förhandlingarna med den lånesökande allmänheten och
besörja hufvudbokföringen samt upprätta listor och rapporter m. m.
Småningom gjorde sig dock å flere orter behofvet af ytterligare biträde
gällande, och då anlitandet af extra ordinarie tjensteman ej befans tillfyllestgörande,
anstäldes en tredje ordinarie tjensteman, hvilken i egenskap
af kontors- och kassaskrifvare hade att lemna biträde hufvudsakligen åt
kamrern och kassören i dennes dubbla verksamhet.

Härvid må ock erinras, hurusom kommissionsbestyren måste upptaga
framför allt kamrern-kassörens tid och föranleda denne att i större eller
mindre mån lita till kontors- och kassaskrifvaren eller extra ordinarier
för att kunna i rätt tid och utan hinder eller uppehåll i den öfriga expeditionen
utföra de uppdrag, som skriftligen lemnades kontoret.

Med tiden och i samband med de lättnader, hvilka i afseende å insändandet
af skriftliga uppdrag blifvit allmänheten beredda, hafva kommissionsgöromålen
i allmänhet väsentligen tillväxt, i afseende hvarå hosföljande
statistik för dels de närmaste 2 åren, efter det kommissionsanstalter vid de

Banlcoutshottets Utlåtande N:o 11. 3

särskilda kontoren inrättades, dels femårsperioden 1891 —1895 torde vara
tillräckligt upplysande.

För ombesörjandet af kommissionsbestyren, hvilka ansetts ligga utom
den vanliga tjenstgöringen, har lemnats ersättning, som helt naturligt ökats
i förhållande till den tilltagande mängden af uppdrag, dock så, att den beräknade
godtgörelsen för hvarje uppdrag i det hela blifvit mindre, da antalet
uppdrag i betydligare mån tillväxt.

Den sålunda till kontoren utanordnade ersättningen har mest för
kamrern-kassören och dernäst för registratorn blifvit en afsevärd del af
aflöningen, hvilken, såsom lätt inses, utan sådant bidrag skulle varit allt för
knapp för en person särskildt i en bankkamrers ställning. Klart är emellertid,
att en så beskaffad form af aflöningen icke kan betraktas såsom lämplig.
I följd af förhållandenas natur måste den vara underkastad vexling, och
om äfven ersättningen i allmänhet stigit med den ökade rörelseri, så har
dock på vissa håll, der rörelsen nedgått, saken stält sig annorlunda. För
öfrigt är ett sådant slag af inkomst uppenbarligen ovisst äfven derutinnan,
att tjenstinnehafvaren icke får vid sjukdomsfall åtnjuta hvad han kan hafva
påräknat såsom stadig inkomst. Bestämmandet af de belopp, som skola utgå
till de olika kontoren, är också förenadt med svårigheter, beroende på beräkningsgrunden,
och fördelningen af arfvodet emellan tjenstemännen vid
hvarje särskildt kontor har stundom varit föremål för meningsskiljaktigheter.
Dertill kommer, att godtgörelsen för de ifrågavarande bestyren, hvars storlek
bör rätta sig efter det besvär och den möda, som desamma medföra, verkar
till en olikhet i aflöningsförmåner, hvilken visst icke alltid motsvaras af
skilnaden i tjenstegöromålens omfattning i det hela för det ena och andra
kontoret. Det kan nemligen lätt inträffa, att vid ett kontor kommissionsgöromålen
äro mera betydande, medan vid ett annat rörelsen på platsen är
vida lifligare och tager tjenstemännens tid mera i anspråk.

Slutligen synes med fullt skäl kunna ifrågasättas, huruvida det icke
är med god ordning öfverensstämmande, att verksamheten med kommissioners
ombesörjande, hvilken i sjelfva verket nu tillhör och är oskiljaktig från riksbankens
rörelse, skall vid de smärre afdelningskontoren, så som fallet är vid
hufvudkontoret samt vid Göteborgskontoret, införlifvas med tjenstgöringen
för öfrigt och på samma sätt som denna blifva ett tjensteåliggande, för
hvilket ingen särskild ersättning lemnas.

Att ett sådant inordnande af kommissionsbestyrens handläggning i
tjenstgöringen föranleder till någon ändring i fördelningen af tjenstemännens
åligganden, är lätt insedt. En annan fördelning, än som nu eger rum, påkallas
derjemte af kassagöromålens utvidgning. Numera hafva nemligen
dessa fått vida större omfattning än förr. Rörelsen har i allmänhet ökats,

Bankoutskottets Utlåtande N:o 11.

såsom lär framgå af här bifogade tabeller, och redan i följd deraf är kassaexpeditionen
tyngre än förr. I samma mån som statens verk och inrättningar
föranledts att mer än förut anlita riksbankskontoren och röra sig med riksbankens
sedlar, blir naturligen kassörens verksamhet mera trägen. Dessutom,
och detta är ej minst vigtigt, har vexlingen af sedlar och skiljemynt
betydligt tilltagit. Visserligen är icke samma skyldighet i fråga om vexling
ålagd de smärre kontoren som hufvudkontoret och kontoren i Göteborg och
Malmö, men det ligger i sakens natur och i riksbankens intresse, att dess
kontor så mycket som möjligt skola tillmötesgå allmänheten i det ifrågavarande
hänseendet.

Klart är emellertid, att kassagöromålens ökning, hvilken har en gifven
tendens att fortgå, skall väsentligen försvåra tjenstgöringen för den person,
som har att utom kassaexpeditionen bestrida kamrerareverksamhet.

Kassagöromålen böra naturligtvis så hastigt som möjligt expedieras,
om allmänheten skall finna sig belåten, och att i det afseendet riksbanken
bör göra sitt bästa, är uppenbart. Men kamrerarens åligganden under
expeditionstiden får icke åsidosättas, allra helst som han dels har att förhandla
med allmänheten i låneväg och utgöra mellanhand mellan denna och
styrelsen, dels bör utöfva kontroll öfver tjenstgöringen. För kassaexpeditionens
vederbörliga uppehållande måste derför extra biträde anlitas, hvarigenom
åter kassörens tillsyn öfver göromålen försvagas.

Det bör också vara lätt insedt, att vid en mera utvecklad kassaexpedition
uppmärksamheten hos den, som egentligen skall handlägga densamma,
bör få vara så ostörd som möjligt af andra göromål, hvilka skola
samtidigt förrättas, och i alla händelser icke tagas i anspråk af flera
olikartade sådana, allra minst af kontrollen öfver expeditionen i dess
helhet.

Med afseende härpå synes tiden nu vara inne att, såsom i motionerna
blifvit föreslaget, från hvarandra skilja kamrers- och kassörsbefattningarna
vid de riksbankens afdelningskontor, der de hittills varit förenade. En sådan
åtgärd behöfver dock icke annat än i ett par fall leda till inrättande af nya
tjenster. Vid de kontor, der, ombudsmannen oräknad, tre tjensteman nu
finnas anstälda, bör skiljandet af de ifrågavarande befattningarna kunna
försiggå på sådant sätt, att i stället för en kamrer-kassör, en registrator
och en kontors-kassaskrifvare tjenstgöra: en kamrer, en kassör och en
registrator. Vid några kontor borde deremot förändringen kunna bestå deri,
att kamrern-kassören blifver kamrer och registratorn kassör, hvarvid göromålen
skulle fördelas något olika mot hvad nu är fallet, och vid de nya
kontor, som kunna komma att inrättas, torde, åtminstone i början, två
tjenstemän kunna sköta göromålen. Naturligtvis fordras vid såväl det

Bankoutskottets Utlåtande N:o 11.

ena som det andra slaget biträde af extra tjensteman, hvilka också skulle
hafva att inträda vid semester eller annan ledighet för de ordinarie.

Att nu i detalj uppgöra arbetsfördelningen torde så mycket mindre
vara af behofvet påkalladt, som förhållandena ställa sig så pass olika vid
de olika kontoren, .att arbetsordningarna icke lära på förhand böra
fastslås. — — — — — — — — — — — —--— —----*

Motionärernas förslag har sålunda gifvit anledning till en framställning
från fullmägtiges sida, som går ut på en ny organisation af de mindre riksbankskontoren.

Yid bedömande af denna framställning har utskottet icke kunnat undgå
taga hänsyn till det förhållande, att förslag nu äro å bane i syfte att åt
riksbanken bereda en vidsträcktare och delvis förändrad verksamhet genom
öfvertagandet af all sedelutgifning. I sådant syfte hafva tid efter annan
redan vidtagits åtskilliga förberedande åtgärder, och om också genomförandet
af dem, som återstå, kommer att något dröja, torde det likväl med fog
kunna antagas, att, inom en ej allt för aflägsen framtid, den åsyftade reformen
i vårt bankväsende lärer komma till stånd. När detta sker och för riksbankens
verksamhet delvis andra former då komma att tillämpas, kan sådant
komma att hafva inflytande äfven på afdelningskontoren och deras verksamhet,
hvilken åtminstone hos vissa af dem kan få ett helt annat omfång än
för närvarande. Med tanken härpå har utskottet ej kunnat undgå att finna
den nuvarande tidpunkten mindre lämplig för en mera genomgripande reorganisation
af dessa kontors tjenstepersonal och deraf betingade större
rubbningar i lönestaterna för kontoren.

För öfrigt får utskottet erinra, att, på sätt motionärerna äfven framhållit,
vid 1888 års riksdag förslag väcktes af enskild motionär i samma
syfte som det nu förevarande, men att detta förslag icke vann bifall. I sitt
öfver 1888 års motion afgifna yttrande anförde, efter lemnad redogörelse för
gällande kontrollstadganden, fullmägtige, att då nödig kontroll vore åstadkommen
jemväl med nuvarande organisation af kontorspersonalen, kunde
fullmägtige ej finna, att den ifrågasatta, naturligtvis med större kostnader
förenade, ändringen i afseende å tjensternas anordning vore af något verkligt
behof påkallad. På grund af de af fullmägtige sålunda lemnade upplysningarna
och då det sätt, hvarpå ifrågavarande förhållanden vore vid afdelningskontoren
ordnade, syntes innebära tillräckliga kontroller, fann 1888 års
bankoutskott hvad motionären föreslagit åtminstone ej för det dåvarande
vara behöfligt; en uppfattning, hvilken, såsom nämnts, Riksdagen äfven
gillade.

Bankoutskottets Utlåtande N:o 11.

Sedermera hafva hvarken från afdelningskontorens styrelser eller från
fullmägtige utgått något initiativ till ändring i den nuvarande organisationen
på grund af bristande kontroll, förr än vid denna riksdag i följd af enskilda
motionärers förslag fullmägtige uppgjort förslag till nya stater för ifrågavarande
afdelningskontor, hvilket förslag dock, såsom synes framgå af fullmägtiges
yttrande, snarare torde hafva tillkommit för beredande af en snabbare
expedition af göromålen och ett förändradt, aflöningssätt för vissa tjensteman
än för vinnande af en skärpt kontroll. Då emellertid utskottet funnit det
omfattande organisationsförslaget i åtskilliga afseenden så beskalfadt, att
utskottet ansett sig icke böra framlägga detsamma till Riksdagens pröfning,
och dertill kommer, såsom redan ant.ydts, att den närvarande tidpunkten näppeligen
kan vara lämplig för en mera genomgripande förändring af afdelningskontorens
tjenstepersonal och lönestater; och då vidare den af motionärerna
föreslagna ändring, om än förtjent af ganska stort afseende, synes kunna
utan olägenhet uppskjutas, eftersom, äfven med nuvarande anordning af göromålen
vid dessa kontor, kontrollen synes vara ganska tillfredsställande, föranlåtes
utskottet hemställa,

att ifrågavarande motioner ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 april 1896.

På bankoutskottets vägnar:

O. R. THEMPTANDER.

Reservation

af herr grefve Hamilton.

Herr Moberg har icke deltagit i behandlingen af detta ärende.