Bankontskottets utlåtande nr 47 år lätik (Utlåtande 1964:Bu47 - höst bu)

Bankontskottets utlåtande nr 47 år lätik

Nr 47

Utlåtande i anledning av dels framställning från fullmäktige i
riksbanken angående Tumba pappersbruk, in. m., dels i
ämnet väckt motion.

I skrivelse till bankoutskottet den 5 november 1964 har fullmäktige i
riksbanken hemställt, att utskottet måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna fullmäktiges beslut att icke fullfölja den av 1963 års riksdag
beslutade utbyggnaden av Tumba pappersbruk;

2) godkänna att driften vid pappersbruket tills vidare fortsätter enligt
i skrivelsen angivna riktlinjer; samt

3) besluta att riksdagens sedeltryckeri skall förläggas till Tumba samt
bemyndiga fullmäktige att utarbeta erforderliga förslag härför.

Mot fullmäktiges beslut beträffande punkten 2) har reservation anförts
av herr Kollberg.

Fullmäktiges skrivelse jämte protokollsutdrag utvisande reservationen
har såsom bilaga 1 fogats till detta utlåtande.

Till utskottet har hänvisats den i anledning av fullmäktiges framställning
väckta motionen nr 1099 i andra kammaren av herr Hagberg m. fl., vari
hemställts,

att riksdagen i anledning av riksbanksfullmäktiges skrivelse skall avvisa
förslaget om att på grund av lönetvisten med arbetarna upphäva beslutet om
Tumbabrukets utbyggnad, att utbyggnadsbeslutets verkställande skall uppskjutas
och att hela problemet skall göras till föremål för eu allsidig utredning,

att riksbanksfullmäktige skall få i uppdrag att utreda de ekonomiska
betingelserna för pappersbruket i Tumba vid sedeltryckeriets och eventuellt
myntverkets utflyttning till Tumbabrukets område, samt

att i avvaktan därpå riksdagen skall svara för Tumbabruket som tidigare
utan att arrendera sitt eget företag.

Beträffande motiveringen för denna hemställan hänvisas till motionen.

Med anledning av de i början av år 1964 offentliggjorda planerna på att
nedlägga driften vid Tumba pappersbruk har i skrivelser till utskottet i
mars 1964 dels Grafiska sällskapet, dels Konstnärernas riksorganisation
framhållit betydelsen för den svenska konstnärskåren av den vid pappersbruket
bedrivna produktionen av vissa papperssorter.

Vid behandlingen av fullmäktiges framställning har utskottet tagit del
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1964. 8 sand. AV 47

Bankoutskottets utlåtande nr 47 år 1964

av dels de båda i framställningen åberopade utredningarna rörande pappersbrukets
ekonomiska situation, dels inom riksbanksfullmäktige och riksbankens
industristyrelse under år 1964 t. o. in. den 5 november förda protokoll,
såvitt dessa avser frågor rörande pappersbruket och riksbankens sedeltryckeri,
dels ock en inom riksbanken utarbetad PM med överslagsberäkningar
rörande möjliga investerings- och driftskostnadsbesparingar vid en
förläggning av sedeltryckeriet till Tumba jämfört med annan möjlig förläggning.
Sistnämnda PM har såsom bilaga 2 fogats till detta utlåtande.

Utskottet. På hemställan av fullmäktige i riksbanken godkände 1963 års
riksdag riktlinjer för en utbyggnad av riksbankens pappersbruk i Tumba,
avsedd att möjliggöra en omfattande utökning av brukets tillverkningsprogram
(BoU:s uti. 1963:15). Riksdagen beslöt därvid, att pappersbruket
skulle organiseras som ett av riksbanken ägt aktiebolag, och bemyndigade
riksbanken att teckna aktier i detta bolag för 25 miljoner kronor. Vidare
bemyndigades riksbanksfullmäktige att förhandla och träffa preliminärt
avtal med de anställda och bolaget om reglering av anställnings- och pensionsförmåner
etc. i samband med förändringen av pappersbrukets organisation.
På det nybildade bolaget, Aktiebolaget Tumba bruk, överläts sedermera
riksbankens pappersbruk per den 1 november 1963.

I skrivelse till utskottet har riksbanksfullmäktige nu anmält, att enligt
deras mening hinder för fullföljande av de sålunda av riksdagen antagna
planerna för utbyggnaden framkommit. Fullmäktige redogör i skrivelsen
för det händelseförlopp och de överväganden som föregått deras ställningstagande.
Detta är, enligt vad fullmäktige uppger, att tillskriva det förhållandet,
att de förhandlingar som i samband med ändringen av pappersbrukets
driftsform ägt rum med arbetarpartens organisation icke kunnat slutföras
till ett resultat som varit acceptabelt för bolaget och riksbanken och samtidigt
förenligt med riksdagens beslut rörande reglering av anställnings- och
pensionsförmåner för brukets anställda, så som bolagsstyrelsen och fullmäktige
ansett sig böra tolka detta beslut. Medan bolaget med avseende på
pappersbrukets tjänstemän kunnat träffa uppgörelser enligt vilka bolaget
icke iklätt sig förpliktelser utöver dem ett motsvarande enskilt företag skulle
få vidkännas, har arbetarparten krävt att även nyanställda arbetare skulle
komma i åtnjutande av förmåner som utgått enligt de förut gällande statliga
villkoren men som saknar motsvarighet på den privata marknaden.

I det läge som sålunda uppstått har fullmäktige på arrende från bolaget
återtagit den hittillsvarande driften vid bruket, vilken därefter bedrivits
med anställningsförhållandena för brukets arbetare reglerade enligt avtal
i tidigare former med riksbanken som arbetsgivare, under det att bolagets
verkställande direktör och tjänstemän kvarstått enligt tidigare träffade avtal
med bolaget, för vilkas fullgörande riksbanken fortlöpande gottgör bolaget.

Vid sin bedömning av det uppkomna läget bär fullmäktige funnit sig allt -

Bankontskottets utlåtande nr 17 år 1964 ''4

jämt komma till samma slutsats som legat till grund för utbyggnadsbeslutet,
nämligen att en nedläggning av bruket är det enda realistiska alternativet
till eu sådan utbyggnad som medför att bruket får en ekonomiskt livsduglig
storlek. Fullmäktige har dock velat ytterligare pröva frågan om brukets
framtid och därför föranstaltat om två utredningar av brukets ekonomiska
situation, utförda av utomstående sakkunskap. Resultatet av dessa utredningar,
vilket redovisas i fullmäktiges skrivelse, leder enligt fullmäktiges
bedömning till slutsatsen att ett långsiktigt fortsättande av brukets drift i
nuvarande form och med nuvarande förutsättningar i övrigt icke kan tillstyrkas.
Den årliga förlusten på driften kommer nämligen enligt fullmäktiges
på utredningarna grundade uppfattning att på längre sikt vara av storleksordningen
1 miljon kronor.

Fullmäktige anser emellertid att en fortsättning av den nuvarande driften
kan ifrågakomma på kortare sikt. Förutsättningen skulle då vara, att brukets
kapitalutrustning, bortsett från sådana bestående tillgångar som tomtmarken,
betraktas såsom redan värdemässigt förlorad och under en avvecklingsperiod
blir föremål för ett nedslitningsutnyttjande, varvid inga investeringar
utom ofrånkomliga underhållsåtgärder etc. förekommer. Den årliga
ekonomiska förlusten under en sådan period anses kunna begränsas till ett
par hundra tusen kronor och får vägas mot de fördelar som en fortsättning
av driften under de närmaste åren skulle medföra. I detta avseende hänvisar
fullmäktige dels till personalens legitima intressen, dels till de nackdelar
som en övergång till annan pappersleverantör skulle medföra för sedeltryckeriet
i samband med den omläggning till rotationstryckförfarande vid sedelframställningen
som nyligen genomförts och i samband med ett planerat
utbyte av flera nuvarande sedeltyper mot nya.

Ett kortsiktigt bibehållande av pappersbrukets drift kan dock enligt fullmäktiges
uppfattning försvåras av en för tidig personalavgång. Därest sysselsättningsmöjligheter
på platsen kan ställas i utsikt även efter en nedläggning
av pappersbruket skulle därför, anser fullmäktige, brukets arbetsvillkor
under awecklingsperioden förbättras. Mot denna bakgrund upptar fullmäktige
till behandling frågan om att förflytta riksbankens sedeltryckeri
till Tumba från dess nuvarande lokaler vid Norr Mälarstrand i Stockholm.

I denna fråga, som redan tidigare varit under diskussion, hänvisar fullmäktige
till att tryckeriets lokaler och tomtutrymme på längre sikt framstår
som otillräckliga. Det till samma kvarter förlagda myntverket kan komma
att omlokaliseras, varvid hela kvarterets utnyttjande torde få omprövas. Då
tryckeriet senast i början av 1970-talet behöver ytterligare lokal utrymmen,
ter sig en förflyttning till Tumba som ett beaktansvärt alternativ till andra
tänkbara lösningar.

Fullmäktige anger ett flertal fördelar med eu sådan förflyttning. Riksbanken
disponerar redan i Tumba lämplig tomtmark för tryckeriet. Genom
lokalisering av tryckeriet till Tumba skidlc orten få ersättning för den in -

Bankoutskottets utlåtande nr i7 år 196b

dustri som förloras om pappersbruket nedlägges. Brukets bostadsbestånd
kan på ett gynnsamt sätt tillvaratagas. Eu del av brukets anläggningar kan
utnyttjas av sedeltryckeriet. Detta kan vidare övertaga personal som friställes
^id brukets nedläggning. Slutligen kan sammanförandet av de båda industrierna
ge bättre förutsättningar för slututnyttjandet av pappersbrukets
anläggningar.

Fullmäktige antyder dessutom — under hänvisning till vissa under det
senaste året uppnådda förbättringar i rörelsens ekonomiska utfall — att ett
värde kan ligga i att möjligheter under en tid hålls öppna för andra utvägar,
som kan tänkas yppa sig.

En förflyttning av sedeltryckeriet till Tumba skulle kräva uppförandet
av nya lokaler, för vilka riksbanken dock redan förfogar över tomtmark
samt vissa ledningar etc. Även för egnahemsbebyggelse kan tomtmark erbjudas.

Fullmäktige erinrar om att lokaliseringsutredningen rörande statlig verksamhet
i sitt slutbetänkande (SOU 1963: 69) föreslagit att sedeltryckeriet
skall flyttas till en landsortsstad, i första hand Sala. En sådan förflyttning
motsätter sig fullmäktige under hänvisning främst till den avgång av för
rörelsen oundgänglig specialutbildad personal som den med säkerhet skulle
medföra. Även den begränsade förflyttningen till Tumba skulle därvidlag
kunna medföra svårigheter; fullmäktige räknar dock med att närheten till
Stockholm skall göra det möjligt att i huvudsak få behålla denna personal.

Då fullmäktige icke ansett sig utan riksdagens bemyndigande böra närmare
utreda frågan om den föreslagna förflyttningen, hemställer fullmäktige
om ett principbeslut att sedeltryckeriet skall förläggas till Tumba och
säger sig vara beredda att därefter omedelbart börja projektera det nya
sedeltryckeriet.

Fullmäktige, som anser vissa fördelar vara förknippade med pappersbrukets
nuvarande organisation såsom ett aktiebolag, anhåller att ingen ändring
av organisationen nu skall ske. Frågan om en reduktion av aktiekapitalet
avses senare föreläggas riksdagen.

Utskottet vill först beröra frågan om upphävandet av 1963 års utbyggnadsbeslut.
1 motionen II: 1099 har därvidlag anförts viss kritik mot den
argumentation som fullmäktige lagt till grund för sin hemställan om att
riksdagen skall godkänna deras beslut att icke fullfölja utbyggnaden. Utskottet
anser sig icke ha anledning att gå närmare in på vad som förevarit
utan nöjer sig med att konstatera att riksbankens ledning, som från början
framlagt förslaget om en utbyggnad av pappersbruket, nu sett sig föranlåten
att begära att denna utbyggnad inställes. Under sådana omständigheter vill
utskottet tillstyrka bifall till fullmäktiges framställning på denna punkt.

Frågan om betingelserna för den fortsatta driften vid pappersbruket bör
enligt utskottets mening bedömas i sammanhang med det förslag till utflyttning
av sedeltryckeriet som nu har väckts. Även om sådana utredningar

Bankoutskottets utlåtande nr 47 år 1964

och kalkyler icke föreligger som får anses erforderliga för ett slutgiltigt ställningstagande
rörande sedeltryckeriets lokalisering, står det enligt utskottets
mening klart att betydande fördelar skulle stå att vinna därest sedeltryckeriet
förlädes till Tumba i direkt anslutning till pappersbruket. Dessa
fördelar synes vara av den arten att ett bibehållande av pappersbrukets
drift på längre sikt är tänkbart. Under sådana omständigheter torde driften
icke böra utformas som ett slututnyttjande av brukets kapitalutrustning
utan åtgärder böra vidtagas för att vidmakthålla denna. De särskilda fördelar
för sedelproduktionen under de närmaste åren vilka fullmäktige i sin
framställning anger såsom resultat av att riksbanken förfogar över eu egen
papperstillverkning, talar enligt utskottets mening också för att man icke
binder sig för att nedlägga driften. Utfallet av den fortsatta driften bör enligt
utskottets uppfattning ge vägledning för om rörelsen framgent bör bibehållas.
När utskottet förordar att driften fortsätter enligt här antydda riktlinjer,
förutsätter utskottet att fullmäktige fortlöpande noggrant följer det
ekonomiska utfallet därav.

I fråga om sedeltryckeriets förläggning vill utskottet beröra vissa andra
förslag som på senare tid diskuterats. Den av lokaliseringsutredningen rörande
statlig verksamhet förordade förflyttningen från Stockholms-regionen
skulle såsom fullmäktige uppvisat kunna medföra betydande olägenheter,
som det synes angeläget att undvika. Den mera begränsade förflyttningen
bort från det centrala Stockholm till en plats i Stockholms-regionen, där
riksbanken redan bedriver rörelse och disponerar bl. a. tomtmark och ett
för sedeltryckeriet användbart bergrum, synes kunna representera eu lämplig
avvägning mellan olika intressen. Utskottet förordar därför, att fullmäktige
får i uppdrag att verkställa utredning rörande förflyttning av riksbankens
sedeltryckeri till Tumba.

Frågan om en sammanföring av postverkets frimärkstryckeri och riksbankens
sedeltryckeri har — med anledning av ett uttalande av 1957 års
riksdag — behandlats av postutredningen 1956 i dess betänkande (SOU
1962:52). På grundval av utredningens slutsatser har chefen för kommunikationsdepartementet
i propositionen nr 141 till årets riksdag anfört, att
frågan om eu sammanföring av tryckerierna icke nu är aktuell. Departementschefens
ståndpunkt har biträtts av riksdagen. Utskottet vill dock framhålla
att detta ställningstagande bör kunna upptagas till förnyad prövning
från här aktualiserade synpunkter. Under utredningsarbetet rörande eu förflyttning
av sedeltryckeriet bör detta beaktas.

Den i motionen antydda möjligheten att til! Tumba förflytta även myntverket
har behandlats av 1955 års myntutredning i dess betänkande år 1959.
Myntutredningen ansåg alt eu sammanslagning av de båda institutionerna
»för närvarande» icke lämpligen borde genomföras. Tanken på eu förnyad
prövning av frågan har väckts av förfatlningsutredningen, som i motiven till
sitt förslag till regeringsform (SOU 196.1: 17) ansett att efter ett upphävan -

Bankoutskottets utlåtande nr 47 dr 7964

de av § 79 mom. 2 regeringsformen en utredning om mynträttens överförande
till riksbanken vore motiverad. Utskottet anser att även frågan om
en bibehållen lokal samordning mellan sedeltryckeriet och myntverket bör
beaktas vid den utredning rörande sedeltryckeriets förflyttning som utskottet
föreslår.

Ett fullföljande av de handlingslinjer som utskottet ovan förordat aktualiserar
frågan om Aktiebolaget Tumba bruks framtida ställning, ett ämne
som också berörts i motionen II: 1099. Enligt utskottets mening bör fullmäktige
få i uppdrag att härvidlag inkomma med förslag till utskottet.

Åberopande vad här anförts hemställer utskottet,

att riksdagen måtte

A. i anledning av fullmäktiges i riksbanken föreliggande
framställning

1) med avslag å motionen II: 1099, såvitt nu är i fråga,
godkänna fullmäktiges beslut att icke fullfölja den av 1963
års riksdag beslutade utbyggnaden av Tumba pappersbruk,

2) godkänna att driften vid pappersbruket fortsätter enligt
av utskottet ovan angivna riktlinjer,

3) uppdraga åt fullmäktige att utreda frågan om Aktiebolaget
Tumba bruks framtida ställning,

4) bemyndiga fullmäktige att i enlighet med vad utskottet
ovan anfört verkställa utredning rörande förflyttning av
riksbankens sedeltryckeri till Tumba;

B. anse motionen II: 1099, såvitt densamma icke behandlats
under punkten A. 1) ovan, besvarad genom vad utskottet
i övrigt anfört.

Stockholm den 1 december 1964

På bankoutskottets vägnar:

C. G. REGNÉLL

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ståhle, Schmidt, Gustaf Henry Hansson,
Åke Larsson, Palm, Nils Theodor Larsson, Augustsson och Åkerlund;

från andra kammaren: herrar Regnéll, Sköldin, Persson i Skänninge,
Berglund, fru Renström-Ingenäs, herrar Hansson i önnarp, Hagnell och
Jonsson.

Bankon t skot tets utlåtande nr tf är

SVERIGES RIKSBANK

Bilaga 1

Till Riksdagens Bankoutskott

Genom beslut av 1963 års riksdag (B:o U 15) bemyndigades bankofullmäktige
att genom ett för ändamålet bildat aktiebolag och i enlighet med av
fullmäktige för riksdagen framlagda förslag företaga en utbyggnad av det
av riksbanken ägda Tumba pappersbruk. Sedan sedermera enligt fullmäktiges
mening hinder för fullföljande av de ursprungliga och av riksdagen
antagna planerna för utbyggnaden framkommit, nödgas fullmäktige ånyo
återkomma till riksdagen i ärendet.

För bakgrunden till och det närmare innehållet av de av fullmäktige för
riksdagen framlagda och av denna antagna förslagen i frågan får fullmäktige
hänvisa till sin skrivelse till riksdagens bankoutskott den 14 februari
1963 och övriga i samband därmed för utskottet redovisade utredningar och
handlingar. I detta sammanhang önskar fullmäktige endast erinra om
följande.

De 1963 framlagda förslagen gick tillbaka på en lång rad av utredningar
och överväganden rörande pappersbrukets ställning, redovisade i den förutnämnda
skrivelsen och föranledda av de, på grund av den allmänna kostnadsutvecklingen
och utvecklingen av övriga tekniskt ekonomiska förutsättningar
för ett litet pappersbruks drift, med tiden alltmera uppenbara svårigheterna
att uppnå ett ekonomiskt tillfredsställande resultat av verksamheten
vid bruket. Sedan jämväl 1961 års statsrevisorer upptagit frågan om
brukets framtida ställning, beslöt fullmäktige den 25 januari 1962 att tillkalla
en särskild utredningsman för genomgång och granskning av förutsättningarna
för brukets verksamhet. Resultaten av nämnda utredningsuppdrag,
efterhand enligt beslut av fullmäktige utvidgat och kompletterat med
uppdrag även till andra instanser om speciella utredningar på olika punkter,
låg till grund för fullmäktiges i förutnämnda skrivelse framlagda slutliga
förslag.

På grundval av det sålunda förebragta utredningsmaterialet och sin egen
granskning av detta kom fullmäktige fram till slutsatsen, att de enda realistiska
framtidsalternativen i sammanhanget var antingen att nedlägga driften
vid bruket eller att företaga en utbyggnad av detta till en ekonomiskt
livsduglig storlek. På grund av olika i framställningen till riksdagen redovisade
skäl — i sista hand förestavade dels av hänsyn till de anställda vid
bruket och riksbankens ansvar för dessa samt av riksbankens intresse av
att om möjligt bibehålla sedelpapperstillverkningen i egen hand men dels
även av sådana överväganden, som att vissa betydande kostnader, bl. a. pensionskostnader,
skulle kvarstå respektive avsevärda kapitalförluster uppkomma
för riksbanken vid en nedläggning av driften — stannade fullmäktige
vid det senare alternativet. De genomförda tekniska och ekonomiska
utredningarna hade synts fullmäktige övertygande visa, att en utbyggnad
av pappersbruket, för att motsvara nutida anspråk på teknisk rationalitet
och ha rimliga utsikter att på sikt kunna erbjuda eu lösning på brukets problem,
kapacitetsmässigt och med avseende på erforderliga nyinvesteringar

Bankontskottets utlåtande nr 17 år 1 !1<H

med nödvändighet finge bli ganska betydande. För att i görligaste mån undvika
intressekollision med och intrång för övrig svensk pappersindustri fann
fulmäktige liksom dessförinnan utredningsmannen det vidare önskvärt att ge
den ifrågasatta utbyggnaden en sådan produktionsinriktning, att denna helst
avsåge förut inom landet icke tillverkade papperskvaliteter. Det konkreta utbyggnadsförslag,
som på grundvalen av dessa överväganden sålunda framlades
för riksdagen, avsåg brukets komplettering med ytterligare en pappersmaskin
för en årsproduktion av ca 10 000 ton kvalitetspapper samt med tillhörande
hjälputrustning och byggnader, i allt motsvarande en nyinvestering
vid bruket av omkring 50 milj. kr. Den tilltänkta nya produktionen avsåg
en helt kommersiell väsentligen exportinriktad tillverkning av visaa industriella
specialpapper, som förut icke tillverkades inom landet. Trots den
i jämförelse med den hittillsvarande produktionskapaciteten vid bruket mycket
betydande kapacitetsökningen skulle, enligt vad utredningaima givit vid
handen, den ökning av stabspersonal och övriga anställda vid bruket, som
bleve erforderlig, stanna vid mycket måttliga tal och därmed göra uppnåeIigt,
vad som ur en synpunkt kunde sägas vara syftet med utbyggnaden,
nämligen att ge ett bredare underlag för att bära de redan med den nuvarande
driften vid bruket förenade fasta kostnaderna.

Den avsedda nya produktionens omfattning och karaktär, som nämnt eu
rent kommersiell, exportavhängig'' papperstillverkning bedriven i konkurrens
med andra tillverkare, gjorde frågan om brukets organisation och därmed
sammanhängande driftsbetingelser väsentlig. Den av fullmäktige anlitade
utredningsmannen hade därom bl. a. anfört följande, som jämväl återgavs
i fullmäktiges egen framställning till riksdagen.

1 mina undersökningar har jag i detta avseende även kommit till den uppfattningen
att det ur företagsekonomisk synpunkt vore eu obetingad fördel om verksamheten
vid bruket snarast möjligt kunde givas formen av ett aktiebolag. Den
nuvarande förvaltningsformen är i hög grad tungrodd och till hinder för den
smidighet varmed ett företag, som i den utsträckning pappersbruket redan nu
arbetar och som till den ojämförligt största delen har att avsätta sin produktion
på den allmänna in- och utländska marknaden, bör kunna handla för att vara
ett effektivt arbetande och konkurrenskraftigt företag. Ej minst betydelsefullt
är det att bruket skulle i aktiebolagsform få ökade möjligheter att rekrytera och
behålla kvalificerad teknisk och administrativ personal, och därigenom även
bidraga till att på längre sikt åt samtliga i företaget arbetande säkra trygghet
och arbctsstimulans.

De mera väsentliga frågor av administrativ och finansiell natur som uppkomma
vid ombildning till aktiebolag torde vara följande.

Som huvudlinje för allmänna anställningsvillkor, löneavtal, pensionsförhållanden
och eventuella övriga förmåner förutsattes samma normer som de vilka allmänt
gälla inom pappersindustrin. Det bör ankomma på bolagsstyrelsen och
verkställande direktören att närmare förhandla och göra upp om löner och
anställningsvillkor.

Om nämnda huvudlinjer sålunda förutsättas i fråga om nyanställningar och
i fall av individuella löneförändringar som föranledas av ändrade arbetsuppgifter,
får man utgå ifrån att särskilda övergångsnormer få gälla för de nu anställda
såväl tjänstemän som arbetsledare och arbetare, så att någon försämring av desammas
samlade ekonomiska förmåner, såsom beträffande de statliga pensionsgrunderna,
semesterförmåner o. dyl. ej sker. Förhandlingar härom bör kunna följa
samma linjer som vid övergång till aktiebolagsform gjorts beträffande t. ex. Statens
Reproduktionsanstalt, Karlskronavarvel och Statens Skogsindustrier.

Bankoutskottets utlåtande nr tf dr 1 Uti ''i

Dä bruket efter övergång till bolagsform icke rimligen ur konkurrenssynpunkt
bör belastas med högre utgifter för pensioner, semesterförmåner el. dyl., föranledda
av de statliga bestämmelserna för bolagsbildningen i relation till motsvarande
villkor inom pappersindustrin i övrigt, förutsattes att Itiksbanken eller
Statsverket kompenserar bolaget för dessa särskilda utgifter. Av samma anledning
bör bolaget ej heller belastas med pensionskostnader för vid övergångstillfället
redan pensionerad personal. En skriftlig avräkning rörande de personer som
beröras av dessa särskilda förmåner med angivande av kostnadsbelopp bör lämpligen
upprättas.

För egen del uttalade fullmäktige i denna fråga, att fullmäktige delade
»utredningsmannens mening, att i samband med ett sådant beslut (om brukets
utbyggnad) bruket organisatoriskt bör ombildas till ett aktiebolag, varigenom
det såväl med avseende på skattebelastning och annat som möjligheter
till smidig och affärsmässig förvaltning och drift likställes med andra
industriföretag.» Vad speciellt gällde den i samband med en bolagsbildning
aktualiserade frågan om regleringen av de anställdas löne- och övriga anställningsförmåner,
utgick fullmäktige ifrån att denna fråga i sedvanlig ordning
skulle få göras till föremål för förhandlingar med arbetstagarpartens
organisationer. Fullmäktige räknade därvid, liksom utredningsmannen, med
att beträffande förmånerna för den personal, som var anställd redan före
förändringen av brukets organisatoriska status, särskilda problem skulle
uppkomma, dvs. i realiteten att för denna personal sådana tidigare utgående
förmåner, som ginge utöver vad motsvarande enskilda företag normalt finge
vidkännas, icke skulle kunna reduceras utan fortsatt få bäras av antingen
riksbanken eller bolaget. Fullmäktiges ståndpunkt i denna fråga liksom fullmäktiges
mening rörande fördelningen mellan riksbanken och bolaget av
de »merprestationer», det här kunde bli fråga om, framgick med erforderlig
tydlighet av följande uttalande i fullmäktiges framställning till riksdagen:

Liksom vid andra tillfällen då statlig verksamhet överförts i aktiebolagsform
skulle vid bifall till fullmäktiges framställning vissa frågor avseende reglering
av riksbankens förpliktelser mot de anställda vid pappersbruket respektive mot
pensionerade tidigare anställda och dessas anhöriga i fråga om anställningsförmåner,
pensioner etc. komma att aktualiseras. Enligt fullmäktiges mening bör
vid den slutliga regleringen av dessa frågor den synpunkten vara vägledande,
att bolaget med avseende på här avsedda förpliktelser skall placeras i samma
ställning som ett jämförbart enskilt företag. Förpliktelser, som i dag åvilar riksbanken
och som går utöver vad ett sådant enskilt företag skulle få vidkännas,
bör i princip stanna pa riksbanken. Eftersom slutlig reglering av dessa frågor
ej torde vara möjlig förrän efter förhandlingar med de anställda, får fullmäktige
i denna punkt hemställa om bemyndigande att med utgångspunkt från nyss angivna
princip genomföra erforderliga förhandlingar och preliminärt träffa behövliga
överenskommelser med de anställda och med aktiebolaget. Dessa preliminära
överenskommelser torde därefter få underställas riksdagen för godkännande.

De uttalanden och förslag avseende regleringen av de anställdas löne- och
anställningsförmåner i samband med den föreslagna utbyggnaden av pappersbruket,
som gjordes av fullmäktige i samband med att hela frågan om
utbyggnaden förelädes riksdagen och som av riksdagen lämnades utan erinran,
har här återgivits med viss utförlighet, eftersom de har avgörande
betydelse för bedömningen av de efterföljande förhandlingarna med de an2*
Bihani) till riksdagens protokoll I It Cdi. 8 sand. Nr tf

Bankoutskottets utlåtande nr 47 år 1964

ställdas organisationer och därmed för utvecklingen av hela utbyggnadsfrågan.
Det enligt riksdagsbeslutet till aktiebolag ombildade pappersbrukets
styrelse ansåg sig, liksom fullmäktige, på grundval av det sålunda tillkomna
riksdagsbeslutet väl ha erhållit riksdagens bemyndigande att förhandla och
träfta uppgörelse med de anställdas organisationer om löne- och anställningsförmåner
för den före bolagsbildningen anställda personalen, som i
omvandlad eller oomvandlad form kunde fä motsvara högst värdet av tidigare
utgående förmåner, där dessa översteg den privata pappersindustrins
motsvarande villkor. Fullmäktige och styrelsen kunde däremot icke anse sig
ha riksdagens bemyndigande att för därefter anställd personal träffa uppgörelser
om anställningsförmåner, som innebar motsvarande eller över
huvud taget någon väsentlig avvikelse från den enskilda pappersindustrins
villkor. En annan tolkning av innebörden av ovan återgivna, av fullmäktige
föreslagna och av riksdagen godtagna principer för fördelningen mellan bolaget
och riksbanken av kostnaden för gent emot personalen gjorda åtaganden
— enligt vilka alltså kostnader, som gick utöver vad ett enskilt företag skulle
få vidkännas, skulle belasta banken — skulle ha inneburit ett knäsättande
av en så anmärkningsvärd ordning, att den rimligen inte skulle ha kunnat
ens övervägas. Den skulle ha inneburit, att en part, bolagsstyrelsen, i princip
och icke endast som en begränsad och överblickbar övergångsordning för
tidigare anställd personal skulle ha kunnat träffa uppgörelser om förmåner,
för vilkas kostnader en anan part, riksbanken, sedan haft att svara. En
sådan ordning skulle heller icke ha tett sig rimligare ens om man förutsatt,
att bolagsstyrelsen icke skulle ha kommit att ikläda sig sådana förpliktelser
utan att i förväg ha inhämtat bankofullmäktiges godkännande — även med
en sådan utformning skulle anordningen i vart fall ha kunnat sägas innebära
det orimliga, att det allmänna hade tillskapat ett industriföretag, som
placeras i den unika positionen, att det för all framtid kunnat undgå att
själv bära en större eller mindre del av sina löne- och övriga personalkostnader,
som i stället skulle ha fått betalas av i detta fall riksbanken.

När förhandlingar inleddes med de olika personalgruppernas organisationer,
kunde uppgörelser snabbt träffas med tjänstemän och arbetsledare, i
stort sett innebärande beträffande lönerna en anpassning till medianlönenivån
inom den enskilda pappersindustrin och beträffade pensionerna, att
tidigare anställda tjänstemän och arbetsledare lämnades viss tids valfrihet
att själva avgöra, om de ville övergå till pensionsrätt enligt den enskilda
industrins s. k. ITP-system eller kvarstå i tidigare pensionsrätt enligt statliga
regler. Bolagets styrelse ansåg sig med denna uppgörelse icke ha iklätt
sig förpliktelser, som »går utöver vad ett . . . enskilt företag skulle få ''vidkännas»,
och avsåg icke att med åberopande av förut angivna regler enligt riksdagsbeslutet
göra anspråk på att riksbanken skulle bära någon del av kostnaderna.
— Då avtalet därmed icke engagerade riksbanken, ansåg sig fullmäktige
icke ha anledning underställa riksdagen avtalet för godkännande,
så som eljest enligt 1963 års riksdagsbeslut skulle ha skett.

Tyvärr kunde de samtidigt inledda förhandlingarna med den återstående
gruppen av anställda, företrädd av Civilförvaltningens personalförbund, icke
slutföras till ett resultat, som var acceptabelt för bolaget och riksbanken
och samtidigt förenligt med riksdagens beslut, så som såväl bolagsstyrelsen
som fullmäktige ansåg sig böra tolka detta. Bolaget önskade vid förhandlingarna,
liksom skett för tjänstemän och arbetsledare, genomföra en anpassning
till pappersindustriens avtal beträffande kontantlönerna, vilket enligt
bolagets framlagda förhandlingsbud för såväl tidigare anställda som ny -

Bankoutskottets utlåtande nr h 1 år 196b

anställda arbetare med avgivna förslag till yrkesgruppering och av produktionen
beroende premieackord skulle ha givit samma lönenivå som tidigare
eller högre vid högre produktion. Bolaget begärde samtidigt arbetarpartens
medgivande till kontinuerlig drift, vilket för driftpersonalen skulle ha medfört
både en med 3 timmar förkortad genomsnittlig veckoarbetstid och vissa
lönetillägg, som skulle ha motsvarat en årsinkomstökning per arbetare av
mellan 2 200 och 2 600 kr. I fråga om pensionsvillkor, sjuklön och läkarvård
var bolaget berett till medgivanden, innebärande att samtliga tidigare anställda
skulle realiter bibehållas vid förut utgående förmåner, medan nyanställda
erbjöds komma i åtnjutande av samma villkor som den privata
marknadens, alltså pension enligt ATP och sjukförmåner enligt den då avvaktade
blivande uppgörelsen mellan LO och SAF. Innan förhandlingarna
avbröts, lämnade arbetarparten medgivande till kontinuerlig drift endast
för den tänkta nyutbyggda sektionen av pappersbruket — senare pressuppgifter
om att motsvarande medgivande skulle ha lämnats jämväl för driften
av den nuvarande anläggningen motsvaras icke av förhandlingsdata som
meddelades bolagets förhandlare. Beträffande pensionsvillkoren krävde arbetarpartens
organisation primärt samma pensionsålder för såväl tidigare
anställda som nyanställda, alltså som f. n. 60 år, men lät mot slutet av förhandlingarna
förstå, att ITP-pensionsvillkor (65 års pensionsålder för manliga
och 60 år för kvinnliga samt villkor i övrigt motsvarande tjänstemännens)
skulle kunna accepteras för nyanställda. I fråga om sjuklön och läkarvård
krävde arbetstagarparten oförändrat nuvarande statliga villkor för nyanställda
lika väl som för tidigare anställda. — Kostnadsmässigt kan skiljaktigheterna
mellan de angivna förhandlingsståndpunkterna icke preciseras
närmare än inom vissa gränsvärden, eftersom kostnadsskillnaderna blir
beroende av sådana faktorer som personalens köns- och åldersfördelning,
med ålder och kön varierande sjukfrekvens etc. Men av bolaget utförda beräkningar,
utgående från att en uppgörelse kunnat nås på ITP-pensioner
för de nyanställda och med sjuklöner och läkarvårdskostnader kalkylerade
på basis av Tumba bruks aktuella statistik, har givit vid handen, att den
totala kostnadsskillnaden mellan parternas bud skulle utgöra mellan 10 och
15 % av kontantlönekostnaden. Räknat på nuvarande kontantlöner skulle
denna skillnad ha motsvarat belopp av mellan 1 600 och 2 400 kr. per anställd
och år, vilka alltså vid ett tillmötesgående av arhetstagarpartens krav
skulle ha utgjort de belopp, som bolaget enligt riksdagsbeslutet skulle ha
behövt gottskrivas av riksbanken.

När förhandlingarna i detta läge och efter strejkvarsel från arbetstagarpartens
sida avbröts, fann sig bolagets styrelse utifrån sin tidigare angivna
tolkning av innebörden i här förevarande avseende av riksdagens beslut om
pappersbrukets utbyggnad, nödsakad att förklara, att den icke kunde taga
på sitt ansvar att fullfölja den avsedda utbyggnaden. Fullmäktige prövade
för sin del frågan och intog samma ståndpunkt. Det igångsatta projekteringsarbetet
för utbyggnaden liksom övriga förberedelser härför avbröts.
För att undvika en i detta läge för alla parter meningslös konflikt beslöt fullmäktige
samtidigt vidare att på arrende från bolaget tills vidare återtaga den
hittillsvarande driften av bruket. Denna har därefter fortgått ostört, anordnad
så att riksbanken ånyo träffat avtal i tidigare former med Civilförvaltningens
personalförbund, vad avser arbetarpersonalen vid bruket, medan
tjänstemän och arbetsledare liksom bolagets verkställande direktör kvarstått
i tidigare träffade avtal med bolaget och av detta med gottgörelse från riksbanken
för de faktiska kostnaderna stiillts till förfogande för driften.

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 1964

Redan samtidigt med sitt nyssnämnda ställningstagande till frågan om
brukets utbyggnad förklarade bolagets styrelse, att den för sin del fann, att
en inhiberad utbyggnad av bruket också på sikt måste innebära, att även
den hittillsvarande driften där måste nedläggas. Styrelsen förutsatte därvid
emellertid, att med ett för situationen adekvat handhavande av verksamheten,
återhållsamhet med nya investeringar och övriga för framtiden bindande
och kostsamma engagemang, eu avveckling av driften icke skulle
behöva ske alltför brådstörtat utan först efter en väl tilltagen övergångstid,
under vilken tillfredsställande arrangemang skulle kunna träffas för att tillgodose
såväl den berörda personalens legitima intressen som riksbankens
intressen med avseende på sedelpappersförsörjningens ordnande. Bolagsstyrelsens
ställningstagande i frågan om brukets framtid var helt i överensstämmelse
med den uppfattning, som fullmäktige deklarerat redan när frågan om
brukets utbyggnad förelädes riksdagen, då fullmäktige som nämnt uttalade,
att de enda realistiska framtidsalternativen för bruket svntes vara antingen
brukets nedläggning eller dess utbyggnad till en ekonomiskt livsduglig storlek.
Fullmäktige hade ånyo bekräftat denna sin uppfattning, innan avtalsförhandlingarna
slutförts. De ytterligare överväganden och undersökningar
i frågan, som därefter såväl genom bolagets som riksbankens försorg föranstaltats,
kan icke sägas ha givit fullmäktige anledning till någon annan
bedömning. Fullmäktige vill emellertid i det följande redovisa resultaten
härav.

Dels med hänsyn allmänt till önskvärdheten att få till stånd eu ny omprövning
av frågan om Tumbas framtid, som aktualiserades i och med att
utgången av förhandlingarna med arbetarpersonalens organisation gjorde
vägen med en utbyggnad av bruket oframkomlig, dels med hänsyn till att
fullmäktiges och bolagsstyrelsens bedömning av brukets ekonomiska situation
och rationaliseringsmöjligheter vid nuvarande omfattning av driften
ifrågasatts i diskussionen, har det synts angeläget att ytterligare anlita
utomstående opartisk sakkunskap för en genomgång och granskning av brukets
läge i nyssnämnda avseenden. Så har skett genom att två särskilda
utredningsuppdrag lämnats. Dels har uppdragits åt professorn i företagsekonomi
vid Handelshögskolan i Stockholm T. Paulsson Frenckner att med
utgångspunkt från brukets faktiska bokföring, till vilken utredningsmannen
lämnats fri tillgång, upprätta en lönsamhetskalkyl och analys av räntabilitetssituationen
för bruket vid bibehållen drift i nuvarande omfattning. Dels
har på motsvarande sätt åt den inom pappersindustriområdet inom hela
Norden verksamma, kända finska ingenjörs- och konsultfirman Ingenjörshyrå
Jakko Pöyry & Co, Helsingfors, uppdragits att med utgångspunkt från
eu genomgång och granskning av Tumba bruks nuvarande tekniska och
andra driftsbetingelser jämte övriga för frågeställningen relevanta förhållanden
utreda och avgiva ett utlåtande över brukets möjligheter till eu sådan
ytterligare rationalisering, som skulle erfordras för att uppnå en ekonomiskt
lönsam drift, räknat på nuvarande omfattning av denna. De båda
meddelade utredningsuppdragen har genomförts oberoende av men kan
ändå sägas komplettera varandra. Professor Paulsson Frenckners utredning
har utan beaktande av eventuellt förefintliga möjligheter till ytterligare rationalisering
av driften men ur olika synpunkter och med anläggande av olika
tidsaspekter på frågan — t. ex. innebärande å ena sidan en mera kortsiktigt
och med ett minimum av nya investeringar bedriven fortsatt drift under en
»nedslitningsperiod» respektive å andra sidan en långsiktigare bedriven fort -

Bankoutskottets utlåtande nr M år JDtii

satt drift med den normala nyinvesteringsverksamhet, som erfordras för ett
fullt vidmakthållande av företagets standard och produktionsförmåga —-sökt belysa räntabilitetsläget och -utsikterna, sådana dessa tedde sig utifrån
vid utredningstidpunkten givna omständigheter och betingelser för driften,
alltså bl. a. med då rådande prisläge för producerat civilpapper men med ett
till 15 kr. per kg fixerat pris på till riksbanken levererat sedelpapper. Det åt
Ingenjörsbyrå Jakko Pöyry & (io meddelade uppdraget däremot har avsett
den specifika uppgiften att söka utröna och bedöma de eventuella möjligheterna
att med ytterligare rationaliseringsåtgärder avgörande påverka och
förbättra räntabilitetsläget. — Då båda utredningarna innehåller uppgifter
av intern företagsekonomisk natur, återges i det följande endast deras uppläggning
och konklusioner, medan utredningarna in extenso torde få ställas
till bankoutskottets förfogande.

I professor Paulsson Frenckners utredning presenteras tre olika kalkyler,
nämligen en betalningskalkyl, eu självkostnadskalkyl och en alternativ kostnadskalkyl.
De båda förstnämnda skiljer sig med avseende på den sikt för
vilken kalkylen utföres. Kalkylerna kan sägas avse, den förra lönsamheten
på kort sikt med utnyttjande i stort sett av nuvarande anläggningar så länge
dessa utan egentliga nyinvesteringar kan utnyttjas, den senare lönsamheten
på lång sikt med erforderlig förnyelse av de utnyttjade anläggningarna. Den
tredje kalkylen, alternativkostnadskalkylen, avser att belysa lönsamheten
vid bibehållen nuvarande drift av pappersbruket jämfört med utfallet av en
eventuellt möjlig alternativ användning av i bruket bundna resurser, rörelsekapital,
tomtmark in. in.

Den renodlade betalningskalkylen kan närmast sägas belysa, vilka direkta
utbetalningar riksbanken får förväntas bli åsamkad för fortsatt drift i nuvarande
omfattning vid Tumba, sedan den först erlagt ett som »normalt»
och »acceptabelt» betraktat pris av 15 kr. per kg för det till riksbanken levererade
sedelpapperet,1 och sedan brukets utgifter för pensioner från handbrukstiden
såsom icke hänförliga till den nuvarande driften frånräknats.
Kalkylen bortser i stort sett från vad som händer med det kapital, som anläggningarna
representerar, dvs. den siktar icke till ett långsiktigt vidmakthållande
av brukets kapitalutrustning och belastas följaktligen icke med
sådana normala avskrivningar, som långsiktigt erfordras härför, ej heller
med räntekostnader för i rörelsen engagerat kapital. Kalkylen belastas endast
med kostnader för sådana ofrånkomliga reparationer, underhållsåtgärder,
renoveringar och nyanläggningar, som betraktas som nödvändiga för att
över huvud taget även pa kort sikt sett hålla verksamheten vid bruket i gång.
Betalningskalkylen skulle sålunda kunna sägas ge ett uttryck för vad eu
bibehållen nuvarande drift vid pappersbruket skulle kosta riksbanken i direkta
utbetalningar, sedan sedelpapperet betalats med ett normalt pris och
pensionskostnaderna från handbrukstiden bestritts på annat sätt, allt utan
beaktande av att samtidigt sannolikt eller eventuellt en viss kapitalförtäring
äger rum. Betalningskalkylen kan tillmätas giltighet bara på kort sikt. Utsträckes
prognosen för längre tid, brister den därför att större förnyelsekostnader
för nedsliten kapitalutrustning måste till och då rimligen öven ränte -

1 Antagandet om sedelpapperspriset är behäftat med viss ofrånkomlig osäkerhet, detta eftersom
det knappast kan sägas, att någon öppen marknadsprisbildning existerar för sedelpapper
och kvalitetsskillnader dessutom försvårar jämförelser. Det antagna priset, 15 kr. bar grundats
på inhämtade uppgifter om vad andra centralbanker f. n. får erlägga för köpt sedelpapper och
inkluderar hänsynstagande till de extrakostnader för kontroll etc. det skulle medföra för riksbanken
att försörja sig med sedelpapper utifrån.

Bankoutskottets utlåtande nr M år 196i

kostnader för investerat kapital. Samtidigt kan det vara berättigat att för en
bedömning, som avser enbart en kortsiktig fortsatt drift, helt bortse såväl
från räntekostnader som från den eventuella »kapitalförtäringen», eftersom
sådan kapitalutrustning, som över huvud taget kan gå till spillo, i praktiken
närmast allting utom tomtmarken, även vid en omedelbar driftsnedläggelse
kunde visa sig redan sakna realiserbart värde.

Professor Paulsson Frenckners på detta sätt utförda kortsiktiga betalningskalkyl
utmynnar i ett betalningsunderskott, som för de närmaste åren
anges till omkring 200 000 kr. per år. Utredningsmannen betonar, att detta
beräknade belopp är starkt beroende av uppskattningen av storleken av förutnämnda,
även i kortsiktsperspektivet erforderliga kostnader för det nödvändiga
vidmakthållandet av anläggningarna. De belopp (200 000 kr. för i bokföringen
upptagna »fabriksreparationer» samt 300 000 kr. för i bokföringen
»balanserade nyanläggningar, större renoveringar in. m.»), varmed kalkylen
belastats för dessa kostnader, är högre än motsvarande faktiska kostnader
för de senaste åren men långt under utgifterna därför under 1950-talets
senare del. Utredningsmannen sammanfattar själv resultatet av den genomförda
betalningskalkylen på förande sätt:

. . . den hittills utförda betalningskalkylen för fortsatt drift bär syftat till att
belysa förhållandena just nu för Tumba bruk med bortseende från handbrukspensionerna.
Beräkningarna har intresse blott så länge bruket kan arbeta utan
investeringar i ny pappersmaskin eller fabriksbyggnader. De utgör sålunda ett
slags nedslitningskalkyl. Dock har antagits att byggnads- och maskinkapitalet i
bruket kräver en viss mindre förnyelse, samt fortlöpande renovering och reparation
för att kapacitet, kvalitet och sortiment skall kunna upprätthållas.

Trots att betalningskalkylen för fortsatt drift torde gälla endast för de närmaste
åren och torde vara relativt optimistiskt beräknad, ger den klart uttryck
för att bruket vid ett sedelpapperspris av 15 kr. per kg måste räkna med ett
löpande betalningsunderskott av ett par hundra tusen kronor per år. Om bruket
emellertid under en sådan nedslitningsperiod får avsättningssvårigheter och därigenom
lägre intäkter, kan underskottet stiga ytterligare. Tar man även hänsyn
till förväntningar om produktpriser, löner, reparationsbehov in. m. synes det
uppenbart, att sannolikheten för ett större betalningsunderskott klart överväger
sannolikheten för lägre underskott. Särskilt den höga lönekostnadsandelen visar
kalkylens känslighet för fortgående löneökning. Redan en löneökning med 5 %
skulle betyda drygt hundra tusen kronor i ytterligare underskott.

Skulle nuvarande anläggningspark kunna bibehållas och betalningskalkylen
utsträckas över mer än de allra närmaste åren, skulle betalningsunderskottet sålunda
sannolikt snabbt öka.

Den i professor Paulsson Frenckners utredning presenterade självkostnadskalkylen.
som alltså närmast kan sägas avse att belysa räntabilitetsutsikterna
på längre sikt, utgår från den nyssnämnda betalningskalkylens beräknade
betalningsunderskott och innebär i princip, att kalkylen därtill belastas
med kostnader för vid eu långsiktigare drift av pappersbruket erforderliga
fulla avskrivningar och räntor för i rörelsen engagerat kapital. Vad avskrivningsantagandena
beträffar, kan nämnas att utredningsmannen, som omnämner
inom pappersindustrin gängse förekommande avskrivningssatser,
3 % på byggnader, 5 % på maskiner och 10 % på inventarier, ändock med
hänvisning till Tumbas speciella förhållanden nöjer sig med att i sin kalkyl
räkna med lägre avskrivningssatser, nämligen 2 % på byggnader och 3 %
på maskiner och övriga tillgångar. Utgående från återanskaffningsvärden

Bankoutskottets utlåtande nr bl år 196b

(= bolagets brandförsäkringsvärden) på 12 milj. kr. för byggnaderna och
8,5 milj. kr. för maskiner och inventarier, kommer kalkylen sålunda fram
till ett sammanlagt årligt avskrivningsbelopp på 500 000 kr., som utredningsmannen
dock anger kan behöva något uppjusteras. Räntekostnaderna beräknas
motsvara 5 % på halva återanskaffningsvärdet för maskiner samt på
mellan en fjärdedel och en tredjedel av nuanskaffningsvärdet på byggnaderna.
På samma sätt räknas med 5 % på ett i lager och andra tillgångar
bundet rörelsekapital, som dock anses kunna reduceras till 1,5—2,0 milj. kr.
att jämföras med det enligt senaste bokslut faktiskt engagerade rörelsekapitalet
2,5 milj. kr. Sammanlagt beräknas räntebelastningen utifrån dessa
grunder uppgå till 5 % på 9—10 milj. kr. eller 450 000—500 000 kr. per år.

_ Utredningsmannen sammanfattar resultatet av självkostnadskalkylen på

följande sätt:

Sammanfattningsvis skulle avskrivningar och ränta med här förda resonemang
kunna beräknas uppgå till ett belopp av omkring 1 milj. kr. per år.

Enligt den kortsiktiga betalningskalkylen ovan skulle Tumba bruk förväntas
ge ett löpande betalningsunderskott på ett par hundra tusen kronor per år vid
bibehållen drift under de närmaste åren. I kalkylen upptogs utbetalningar för
större renoveringar och komplettering av anläggningar med 300 000 kr. Lat oss
ersätta dessa med här beräknade på längre sikt erforderliga avskriv ningskostnader
och ett krav på 5 % ränta på de pengar som i framtiden skulle i genomsnitt
bindas i bruket vid bibehållen drift. Då kan underskottet beräknas till omkring
0,9 milj. kr. per år (—200 000 + 300 000 — 1 000 000). Ändå torde flera
kostnadsposter i denna kalkyl ha beräknats snarare i underkant än i överkant.
I gengäld kan det dock tänkas att utbyte av anläggningarna skulle kunna leda
till viss effektivitetshöjning och därmed lägre driftskostnader än i dag. Siffrornas
osäkerhet motiverar ej en närmare prognos av det långsiktiga underskottet än till
bortemot eller omkring 1 milj. kr. per År.

Vad slutligen gäller professor Paulsson Frenckners tredje kalkyl, alternativkostnadskaikylen,
avsedd att belysa vad en eventuell alternativ användning
av i bruket bundna resurser skulle ge, är det i detta sammanhang tillräckligt
att nämna, att utredningsmannen uppskattar, att den av själva driften
och bruket upptagna tomtmarken (30 har) jämte byggnader, råvaror
in. m. skulle kunna ge upphov till ett värde i alternativ användning av
storleksordningen 3—10 milj. kr. »Per år räknat skulle detta innebära ett
alternativvärde av t. ex. 5 % på nämnda belopp, dvs. 150 000 500 000 kr.»

Utredningsmannen anför därefter följande:

De av handlingsalternativet »bibehållen drift» utestängda handlingsalternativen
för tomtmark, råvaror in. in. synes emellertid ej möjliga att utnyttja för bruket eller
banken utan reduktion, förflyttning eller nedläggning av driften och därmed uppkommande
uppoffringar. De senare (t. ex. pensioner) skulle troligen eliminera eller
kraftigt reducera berörda alternativvärden.

En justering av betalningskalkylen för »bibehållen drift» med en bedömning
med hänsyn till bästa aktuella handlingsalternativ synes sålunda fortfarande leda
till ett underskott på kort sikt till minst ett par hundra tusen kr. En alternativkalkyl
synes ej heller inverka på det långsiktiga underskottet på bortemot eller omkring
1 milj. kr. per år.

Resultatet av hela professor Paulsson Frenckners utredning sammanfattas
sedan på följande sätt:

Bibehållen drift för Tumba bruk kan vid ett beräknat sedelpapperspris av 15 kr.

Kankoutskottets utlåtande nr kl år 196k

vantas leda till ett årligt betalningsunderskott redan för de allra närmaste åren
på ungefär 200 000 kr. som sedan sannolikt stiger. Om bruket under en sådan ncdslitningsperiod
får avsättningssvårigheter och därigenom lägre intäkter, kan underskottet
stiga mycket starkt. Om driften skall bibehållas pa sä läng sikt, att åtminstone
flertalet av brukets anläggningar skulle successivt förnyas, kan ett underskott
på i genomsnitt bortemot eller omkring 1 milj. kr. per år beräknas, om en
räntekostnad på 5 % skall krävas för det kapital som satsas i bruket. Både det
kortsiktiga och det långsiktiga underskottet ökar givetvis med stigande lönenivå.
Enligt det givna uppdraget har beräkningarna begränsats till antagandet att nuvarande
rörelse pa kortare eller längre sikt bibehålies till omfattning, inriktning och
verksamhetssätt.

Ingenjörsbyrå Jakko Pöyry & Co utgår i sitt utlåtande över möjligheterna
till ytterligare rationalisering av driften vid Tumba från en utförlig, av byrån
upprättad redovisning av nuvarande driftsbetingelser och -data, drifttid,
produktion och personalförhållanden samt från likaledes av byrån upprättade
egna driftskalkyler. Brukets nuvarande organisation och personalens
fördelning på olika funktioner redovisas och bedömes. Fullmäktige får i
dessa delar hänvisa till det in extenso till Bankoutskottet överlämnade utlåtandet.
Fullmäktige begränsar sig här till en redovisning av utlåtandets
konklusioner.

Byrån har på grundval av framdragna data sökt bedöma dels möjligheterna
till rationalisering av driften med bibehållen produktionsvolym och
kvalitetsinriktning, dels möjligheterna att förbättra det ekonomiska resultatet
genom en ökning av produktionen såväl vid bibehållen intermittent
drift som vid övergång till kontinuerlig drift. Vad gäller den först angivna
frågeställningen, anför byrån:

Vid bedömandet av möjligheterna till rationalisering av fabriksdriften
kan följande konstateranden göras. i

1. Fabrikens organisationsschema och arbetsfördelningsplan synes vara ändanålsenliga
med klart definierade arbetsuppgifter och ansvarsområden. Inköpsverksamheten
synes dock vara splittrad på många olika avdelningar, men inverkar
mappast inom denna specifika art av drift på resultatet.

2. Vad fabriksanläggningarna beträffar kan man konstatera att den tillbudsitående
maskinparken tekniskt sett synes vara ändamålsenlig och i gott skick, en
ndikation på att undei''hållet av maskinparken är väl skött. Såväl lumpberedningens,
holländeriets, pappersmaskinsalens och efterbehandlingens maskinpark är
till stor del ny eller moderniserad under de senaste åren. Processystemen är enkla,
vilket säkerligen bör möjliggöra snabba kvalitetsbvten utan nämnvärda fiberförluster
vid tömning av kar etc.

3. Beträffande fiberförlusterna kan dock konstateras att de äro överraskande
höga. För en bruttoproduktion av 1 002 ton papper har man använt 1 252 ton
fiberråvara vilket utgör 250 ton/år i fiberförluster.

Om man beräknar 30 cfc fiberförluster för lumpfiberråvaran, vilket totalt är 477
ton, erhålles en total lumpfiberförlust på 143 ton. Differensen i fiberförluster är
sålunda 107 ton och bör kunna tillskrivas cellulosafraktionen. Förlusten av cellulosafiber
är därigenom 13,7 9fc.

4. Beträffande lönekostnadernas andel av totala produktionskostnaderna svnes
de vara synnerligen höga, eller närmare 45 9fc. Enligt vår uppfattning är dock
vakansförteckningen i sin nuvarande form helt berättigad. En rationalisering eller
mekanisering av arbetsförloppen kan icke i högre grad verkställas vare sig i

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 19(>i

lumphuset eller i massaberedningen. Detta på grund av att produktionen dels är
så liten och dels på grund av de tillverkade kvaliteternas mångfald.

Vad beträffar en eventuell rationalisering i pappersalen kan man konstatera
att man säkerligen icke kan komma ifrån de hantverksmässiga arbetsfaserna med
nuvarande kvalitetsregister samt högt ställda krav pa kvalitet och kontroll.

5. Pappersmaskinens driftsverkningsgrad är 90,3 r/c och kan knappast höjas.

En ökning av produktionen vid bibehållen interniittent drift upp till 1 000
ton civilpapper vid en samtidig produktion av 75 ton sedelpapper antages
vid existerande maskinkapacitet teoretiskt vara möjlig, och den anges i
byråns utlåtande ge en viss förbättring av driftsresultatet men icke en tillräcklig
sådan för att täcka erforderliga avskrivningar och räntor.

En motsvarande ökning av produktionen, åvägabragt genom övergång til!
kontinuerlig drift, visas främst genom lönekostnadspostens ökning, ge ett
sämre resultat, t.o.m. ett sämre resultat än nuvarande med mindre produktion.

Byrån sammanfattar sin bedömning på följande sätt:

Inom ramen för detta uppdrag har man strävat till att belysa nagra av de kostnadsfaktorer,
som inverkar på produktionskostnaderna i Tumba för att därigenom
erhålla en klarare uppfattning av kostnadssammansättningen och möjligheterna
att genom rationalisering eller produktionsökning förbättra det ekonomiska resultatet.
Enligt vårt förmenande förefinnes icke möjligheter att med bibehållet kvalitetsregister
rationalisera driften i Tumba, så att intäkterna skulle ge täckning över
för räntor och avskrivningar till deras fulla belopp om man beaktar ett medelpris
för sedelpapperet på 15 000 kr./ton och 4 200 kr./ton för civilpapperet.

Dels kan man icke tänka sig en utvecklad mekanisering eller rationalisering av
driften på grund av att den icke kan ställa sig ekonomiskt bärande för denna
fabriksenhet med så liten och mångskiftande produktion. Dels kan man icke
tänka sig en rationalisering i högre grad av en drift, som huvudsakligen baserar
sig på personligt tekniskt kunnande och yrkestraditioner.

Någon ekonomisk fördel står ej att finna i en övergång till 21 skiftesvecka eller
kontinuerlig drift. Orsaken härtill står närmast att finna i lönekostnadernas höga
andel av de totala produktionskostnaderna. Underskottet är vid intermittent drift
85 095 kr./år och vid kontinuerlig drift 100 000 kr./år före avdrag av räntor, amorteringar,
investerings- samt större reparationskostnader.

Det bör anmärkas att ovan angivna tal för det beräknade underskottet
skiljer sig såväl från bokslutssiffror som från t. ex. professor Paulsson
Frenckners kalkyler, eftersom de utförts oberoende av dessa och utgått från
andra metoder och delvis andra antagna utgångsdata.

Fullmäktige anser sig för egen del i detta sammanhang icke ha någon
anledning att närmare kommentera vare sig professor Paulsson Frenckners
eller ingenjörsbyrån Pöyrys utredningar. Fullmäktige kan inskränka sig till
att konstatera, att båda pekar i samma riktning som fullmäktiges egen tidigare
bedömning av det ekonomiska läget och räntabilitets- och rationaliseringsmöjligheterna
för det nuvarande pappersbruket. Även om det är riktigt
och bör anmälas i delta sammanhang, att driftsutfallet för innevarande år
tack vare vissa verkningsfullt genomförda åtgärder synes komma att ge eu
förbättring jämfört med tidigare, är det fullmäktiges allmänna bedömning,
att de konklusioner vartill de båda anförda utredningarna kommit, icke överbetonat
de ekonomiska vanskligheter. som Tumba bruk i nuvarande form
och storlek har att räkna med.

Bankoutskottets utlåtande nr 17 år 196A

Nar fullmäktige i det nya läge, som avtalsförhandlingarnas utgång skapat,
gar att pröva den återigen öppna frågan om Tumbas framtid, står det lika
klart som tidigare, att fullmäktige för sin del icke kan tillstyrka ett långsiktigt
fortsättande av brukets drift i nuvarande form och under nuvarande
förutsättningar i övrigt. En långsiktig förlust på driften av storleksordningen
eu miljon kr. om året måste, även om den egna sedelpapperstillverkningen
medför obestridliga och, som nedan skall visas, i synnerhet för de närmaste
aren mycket beaktansvärda fördelar för riksbanken, betraktas som orimlig
och oacceptabel. En sådan förlust skulle, utslagen på det lilla antalet anställda
vid bruket, motsvara ett årligt »tillskott» per anställd av storleksordningen
8 000 kr. per år, och sysselsättningsläget nu och säkerligen även för
framtiden i Stockholms-regionen kan näppeligen motivera någon sådan kostnad.
Att förvänta att utvecklingen av sig själv i framtiden skall medföra
några i positiv riktning ändrade förutsättningar för driften, som kan göra
dagens bild av läget ljusare, vore säkerligen också alltför djärvt. Allt —
teknisk utveckling, löneutveckling, integrationssträvanden och koncentrationstendenser
inom övrig pappersindustri av betydelse för den framtida
konkurrensen i branschen — talar snarare för eu motsatt utveckling.

Samtidigt som man kan konstatera, att den sannolika förlusten på ett
långsiktigt fortsättande av nuvarande verksamhet vid Tumba måste antagas
bli av en sådan storleksordning, att den synes utesluta varje beslut om i vart
tall en oförändrad dylik fortsatt drift, torde det i och för sig vara riktigt, att
på kort sikt och vid en för kortsiktsperspektivet adekvat politik i fråga om
nyinvesteringar in. in. ett fortsättande av den nuvarande driften under eu
avvecklingsperiod för bruket kan genomföras utan större direkta merutgifter
härför än som kan försvaras mot bakgrunden av de fördelar av annat
slag, som därmed står att vinna. Dessa fördelar består, som redan antytts,
förutom i ökade möjligheter att tillgodose personalens legitima intressen i
sammanhanget, däri att det framför allt för en period, som kan sägas avse
i vart fall de allra närmaste åren, skulle mer än eljest vara olägligt och icke
riskfritt för riksbanken att lägga om sin sedelpappersförsörjning och utsätta
sig för möjligheten av störningar i denna. Fullmäktige vill först utveckla
sina synpunkter på läget i detta avseende.

Riksbanken förbereder f. n. eu övergång till nya sedeltyper, som innebär
att inom de närmaste åren samtliga nuvarande sedeltyper utom de kvantitativt
betydelselösa 1 000- och 10 000-kronorsvalörerna skall ersättas med
nya sedlar av modernare format och nytt typografiskt utförande, det senare
liksom anspråken på den s. k. vattenmärkningen av papperet delvis bl. a.
anpassade till det nya rotationstryckförfarande, som riksbankens sedeltryckeri
nyligen infört. Det har ofta betonats av de härför ansvariga inom riksbanken
och torde vara obestridligt, att det varit av stort värde för banken —
som jämte en enda centralbank till i världen är ensam om att tillämpa rotationstryekförfarandet
för sin sedelframställning — att den själv förfogat
över en egen papperstillverkning, som möjliggjort ett nära, smidigt och helt
hinderfritt samarbete mellan de för sedeltrycket respektive papperstillverkningen
ansvariga personerna, övergången till den nya tryckmetoden i tryckeriet
och till de häremot svarande rullpappersleveranserna i pappersbruket
har icke desto mindre mött problem. »Inkörningstiden» har icke varit alldeles
kort, ej heller kan den ännu betraktas som helt avslutad. Det kan på
goda grunder befaras, att ett byte av pappersleverantör nu eller inom kort
skulle innebära, att åtskilligt av detta inkörnings- och inslipningsarbete
finge göras om på nytt med trassel och förseningar som sannolik följd, vilket

Bankoutskottets utlåtande nr ''i7 år 196-4

uu skulle vara särskilt olägligt med tanke på det nya sedelprogrammet. Riksbanken
kan icke gärna acceptera nya förseningar i detta program, eftersom
förrådet av sedlar av de gamla typerna av ekonomiseringsskäl — och för att
undvika en alltför långt utdragen period, under vilken sedlar av både de
gamla och de nya typerna parallellt är i omlopp — naturligen tagits ned för
att vara i görligaste mån slutförbrukat vid den tidpunkt, då tillräckliga förråd
av de nya sedeltyperna beräknats vara tillverkade för att möjliggöra
dessas introduktion. Då därtill tidsprogrammet för de nya sedlarna redan
är ansträngt, bl. a. på grund av kapacitetsbrist i gravyrstadiet i förberedelserna,
understrykes angelägenheten av att nya störningar så vitt möjligt undvikes.
En nv pappersleverantör kunde sökas antingen inom landet eller i
utlandet. Av inhemska kvalitetspapperstillverkare, som kunde komma i
fråga, torde ingen ha erfarenhet av sedelpapperstillverkning, knappast
någon heller ha erforderlig specialutrustning härför, varför en rätt lång förberedelsetid
sannolikt bleve ofrånkomlig. Av utländska etablerade sedelpapperstillverkare
torde bara en enda förut ha erfarenhet av rullpappersproduktion
för rotationstryck. Vare sig denna tillverkares rullpapper skulle vara
bättre eller sämre än den redan fastställda och införda papperstyp, riksbankens
sedeltryckeri utnyttjar och ej gärna ntan vidare kan ändra, kan det
fastslås, att det icke är identiskt med det svenska, varmed följer tillverkningsproblem,
som icke kan avklaras utan tidsutdräkt. Att vara beroende
av en enda möjlig utländsk papperstillverkare skulle vidare icke vara tilltalande
— att undgå ett sådant beroende återigen skulle troligen åsamka
riksbanken ansträngningar för att förmå andra tillverkare att nyupptaga
och »lära sig» en sådan tillverkning med åtföljande ännu större tidsförlustei,
inkörningsproblem och sannolikt extra kostnader. Det direkta och oundgängligen
erforderliga fortlöpande samarbetet mellan sedeltryckeriet och
den nye papperstillverkaren skulle vara i jämförelse med nu avsevärt försvårat
redan om denne vore svensk men som sannolikt lokaliserad till annan
ort än Stockholm. Vore den nye pappersleverantören utländsk, skulle svårigheterna
med detta samarbete bli ännu mera påtagliga. Reklamationer och
returer, som åtminstone i ett inledningsskede skulle vara ofrånkomliga, bleve
besvärligare att reglera etc.

Om kostnaden för riksbanken för att under den speciella period som nu
anses behålla sedelpapperstillverkningen i egen hand och undgå de risker,
som ovan berörts, kan begränsas till ett par hundra tusen kronor per år, kan
det enligt fullmäktiges mening icke gärna bli tal om att något annat beslut
kan fattas. Fullmäktige tror för sin del också, att för denna period och under
förutsättningar i övrigt, som förut antytts, det direkta löpande underskottet,
betalningsunderskottet, kan begränsas till denna storleksordning. Det innebär
ett slags nedslitningsutnyttjande av brukets nuvarande anläggningar,
och det innebär även alt brukets kapitalutrustning utom sådana tillgångar,
som har permanent värde, t. ex. tomtmarken, betraktas som redan värdemässigt
förlorade, varför förräntningsanspråk av den anledningen blir inaktuella.
Även om fullmäktige menat, och fortfarande menar, att en adekvat
utbyggnad av bruket bort kunna rädda dessa värden, är det angivna betraktelsesättet
i dag, med utbyggnaden omintetgjord, enligt fullmäktiges mening
realistiskt.

Svårigheten med etL endast kortsiktigt bibehållande av pappersbrukets drift
ligger självfallet däri att ett företag, som av anställda och kunder väntas
komma att nedläggas, kan få problem med att för den tid som är i fråga
få behålla sin personal och sina tidigare avnämare. Vad särskilt gäller frå -

21)

Bankoutskottets utlåtande nr M år 1961

gan om personalen kan under fullsysselsättningsförhållanden och på en ort
med Stockholms-regionens rika sysselsättningsmöjligheter dessa svårigheter
eventuellt bli accentuerade. En arbetsgivare i riksbankens position står här
i ett särskilt dilemma: samtidigt som den allmänt kan vänta krav på sig att
bereda personalen en lång och välvarslad avvecklingstid och en sådan i hög
grad kan motsvara vissa anställdas intresse, kan riksbanken lika litet som
någon annan arbetsgivare skydda sig mot att andra anställda försvinner i
törväg. De problem, som det här är fråga om, stod redan för ögonen, när
fullmäktige tidigare tog ställning till förslaget om en utbyggnad av pappersbruket,
och var en av de omständigheter som i någon mån påverkade ställningstagandet,
eftersom även i det läget riksbanken inte gärna som något
piaktiskt alternativ kunde tänka sig att genomföra en alltför brysk och
snabb avveckling av bruket. När frågan om Tumbas framtid nu genom inträffade
omständigheter på nytt påkallar ett ställningstagande, framstår det
alltjämt som ett intresse, att någon form av kontinuitet i verksamheten där
kunde tänkas och att några sysselsättningsmöjligheter på platsen kunde
ställas i utsikt för personal, som eljest alltför starkt kunde frestas att förtidsaweckla
sig själv. Detta intresse kan ses i samband med — även om det
icke kan vara och icke för fullmäktige är något ensamt avgörande motiv för
- aktualiserandet av den fråga, som fullmäktige nu vill upptaga, nämligen
frågan om en eventuell förflyttning av riksbankens sedeltryckeri till Tumba.

Frågan om en förflyttning av riksbankens sedeltryckeri från dess nuvarande
lokaler på Norr Mälarstrand i Stockholm har flera gånger tidigare
varit föremål för överväganden och diskussion, bl. a. efter uttalanden från
riksdagen. De f. n. för tryckeriet disponibla lokalerna liksom det för nuvarande
transportbehov och -teknik erforderliga tomtutrymmet kring dessa
framstod redan för flera år sedan som otillräckliga, och särskilda åtgärder
måste då vidtagas för att möjliggöra tryckeriets fortsatta drift där. Sedeltryckeriet
disponerar tillsammans med myntverket kvarteret Kungl. Myntet
vid Norr Mälarstrand, som genom en stadsplaneförändring kommer att bli
föremål för ett visst intrång, som både minskar kvarterets areal och försämrar
infartsmöjligheterna till tomten. Frågan om myntverkets framtida
lokalisering är f. n. föremål för en utredning. Tidigare sonderingar från
riksbankens sida om möjligheterna att få disponera en större del av kvarterets
tomtareal för en tillbyggnad till sedeltryckeriets nuvarande byggnad
har mött motstånd, eftersom det ansetts tveksamt om en så centralt belägen
och värdefull tomtmark för framtiden borde disponeras för nuvarande ändamål.
Skulle pågående utredning leda till myntverkets förflyttning, vilket
förefaller sannolikt, aktualiseras förmodligen ånyo frågan om hela kvarterets
framtida utnyttjande, eftersom sedeltryckeriets byggnad, som bara disponerar
ett hörn av kvarteret, kan förväntas ligga i vägen för en rationell
ny disposition av kvartersmarken. Oavsett vartill sådana överväganden kan
leda, kan det konstateras, att inom icke alltför lång tid sedeltryckeriets egna
utrymmesbehov, såväl inom- som utomhus, måste komma att på nytt resa
frågan, om tryckeriet kan ligga kvar på nuvarande plats. Kvarstår tidigare
betänksamhet mot att avdela mera mark för tryckeriets behov på nuvarande
tomt, en betänksamhet som fullmäktige i och för sig kan förstå, måste tryckeriet
förflyttas. Genom att för några år sedan vissa i tryckeribyggnaden då
ännu befintliga bostadsutrymmen utrymdes och iordningställdes för tryckeriets
beho\, vanns en viss tidsfrist tör ytterligare åtgärder men så vitt nu kan
bedömas endast en begränsad tidsfrist. Med nuvarande utveckling kan det

Bankoutskottets utlåtande nr 47 dr 7,%''4

bedömas, att tryckeriet senast i början av 70-talet måste ha beretts ytterligare
ökade lokalutrymmen.

Redan tidigare har inom riksbanken och dess industristyrelse tanken på
en förflyttning av sedeltryckeriet till Tumba tagits upp till övervägande.
Trots att tanken ur flera synpunkter varit lockande, främst ur synpunkten
av närmare anknytning till pappersbruket, minskade transporter etc., är det
naturligt, att den fått falla, så länge nuvarande tryckerilokaler fått disponeras
och varit eller kunnat göras åtminstone någorlunda tillräckliga för sitt
ändamål. Därtill har tryckeriets kvarliggande i Stockholm ur säkerhets- och
bevakningssynpunkter bedömts innebära en fördel.

I och med att myntverkets förflyttning synes vara på väg att bli en sannolik
möjlighet, kan som nämnts frågan komma i ett annat läge. På samma
sätt kan det nya läge, vari frågan om Tumba pappersbruks framtid kommit,
enligt fullmäktiges mening, förtjäna att tagas med i övervägandena rörande
sedeltryckeriets framtida placering.

Skälen för att nu överväga en placering av sedeltryckeriet i Tumba kan
kort sammanfattas på följande sätt. Riksbanken förfogar i Tumba över mark
för ändamålet, en mark som så snart sedeltryckeriets förflyttning ut ur den
centrala stenstaden överväges måste betraktas som en lämpligt belägen
sådan. Vid en nedläggning av pappersbruket skulle sedeltryckeriets placering
till Tumba ge orten och kommunen en ersättning för den nuvarande
industriella, lokalt sysselsättningsskapande verksamhet, som därmed förlorades.
Det stora och åtminstone delvis goda bostadsbestånd, som pappersbruket
nu förfogar över och som vid en avveckling av detta kan befaras
åsamka riksbanken samma värdeförluster som övriga anläggningar eller
avsevärda fastighetsförvaltningsbekymmer för att undgå dem, skulle kunna
fortsatt utnyttjas och rent av erbjuda ett stöd för möjligheterna att genomföra
en omlokalisering av sedeltryckeriet utan besvärande personalförluster
för detta. Åtminstone vissa av pappersbrukets befintliga anläggningar i
övrigt skulle kunna direkt utnyttjas för sedeltryckeriets behov. Vissa möjligheter
till att övertaga och sysselsätta från pappersbruket avvecklad personal
borde kunna uppkomma — både beträffande sådana kategorier av
personal, som vid en avveckling av pappersbruksdriften bleve svårplacerad
på andra håll och därför finge befaras åsamka riksbanken extrakostnader
för förtidspensioner otc., och sådana som det vore särskilt angeläget att kvarhålla
och besvärande att mista i pappersbruksdriften, så länge denna bedreves.
Sist men inte minst, en placering av sedeltryckeriet i Tumba kunde
påverka själva förutsättningarna för att förbättra och öka i vart fall slututnyttjandet
av de till pappersbruket hörande anläggningarna, vilka alltjämt
är i gott skick och har en god återstående teknisk livslängd, men som
ändock i samma ögonblick som driften upphör praktiskt taget kommer atl
sakna värde. Fullmäktige vill först diskutera denna fråga.

Om sedeltryckeri och pappersbruk vore förlagda till samma plats och
driften vid båda i största möjliga grad samordnades, borde vissa och icke
helt obetydliga kostnadsbesparingar kunna uppnås. Kontorsadministrationen
och i viss mån även den tekniska ledningen borde kunna göras gemensam,
bevaknings- och kontrollapparaten likaså. Verkstads- och service-organ och
personal borde i viss utsträckning kunna utnyttjas av bada verksamheterna
och totalt draga mindre kostnader än förut. Fn gemensam värmecentral
borde vara möjlig. Fastighetsunderhåll och en del lagerhållning även av
driftsförnödenheter borde kunna förbilligas osv. Bestämda uttalanden
om storleken av de besparingar, som kunde uppnås, kan inte göras utan

Bankoutskottets utlåtande nr hl år VJtih

konkretare utredningar, och fullmäktige är angelägna att betona, att de med
sin allmänna, förut redovisade bedömning av de ekonomiska framtidsutsikterna
för pappersbruksdriften knappast ser möjligheter att enbart genom
sådana besparingar permanent kunna rädda denna, fortfarande under förutsättning
att den skulle bedrivas i nuvarande skala. Fullmäktige ser fastmera
fördelarna med den tänkta kombinationen ligga däri att den skulle ge ökad
tid och ökade ekonomiska möjligheter att slututnyttja de produktionsresurser,
som bruket ändock representerar, och över huvud taget hålla möjligheterna
öppna för andra utvägar, som måhända alltjämt kan yppa sig. — Bruket
har under det senaste året under den nya ledningen uppnått förbättringar
av det ekonomiska utfallet av rörelsen, som fullmäktige visserligen
måste betona icke får tagas till intäkt för nya falska förhoppningar, men som
heller icke skall nedvärderas. Dessa förbättringar har uppnåtts genom delvis
drastiska ingrepp i produktionsprogrammet men kanske framför allt genom
framgångsrika åtgärder på försäljningssidan. Det är angeläget, att dessa ansträngningar
får vidareföras och att man får tillfälle att kontrollera, vilka
varaktiga resultat som här står att vinna. Också i detta avseende kunde eu
närmare samordning mellan sedeltryckeriet och pappersbruket resultera i
nya möjligheter, t. ex. i nya gemensamma produkter.

En förflyttning av sedeltryckeriet till pappersbrukets område kan ske
utan störningar för pappersbrukets drift och utan att den behöver föregripa
beslut rörande dennas framtida öde. Även vid ett föregående beslut om en
total nedläggning av pappersbruksdriften skulle i varje fall huvudlokalerna
för tryckeriet icke kunna inrymmas i några av pappersbrukets nuvarande
lokaler, utan att dessa behövde undergå ombyggnads- och upprustningsarbeten,
som enligt experter icke skulle ställa sig billigare än nya byggnader
för tryckeriet. Nya tryckeribyggnader förlagda till Tumba skulle emellertid
i så måtto bli ekonomiskt förmånligare än vid annan förläggning, eftersom
riksbanken redan förfogar över tomtmarken och åtminstone i viss utsträckning
har ledningar och servicesystem framdragna och färdiga etc. — Fördelarna
med att Tumbas bostadsbestånd står till förfogande har redan påpekats.
Vid behov skulle även tomtmark för ny egnahemsbebyggelse kunna
erbjudas.

Som bekant har frågan om sedeltryckeriets lokalisering varit föremål för
behandling och förslag inom lokaliseringsutredningen (SOU 1963:69 och
70). Lokaliseringsutredningens förslag går ut på att sedeltryckeriet förflyttas
till landsorten, närmast till Sala (alternativt till någon av städerna
Nyköping, Gävle eller Norrköping). Fullmäktige har redan under utredningens
arbete med frågan haft tillfälle att ge till känna sina invändningar
mot tanken på denna förflyttning, och fullmäktige måste fortsätta att bestämt
motsätta sig den. Fullmäktiges ståndpunkt förestavas icke av ovilja
mot att förlägga verksamhet till landsorten och icke heller av vad som skulle
kunna kallas bekvämlighetsskäl. Den är fullmäktiges ofrånkomliga mening
helt enkelt därför att alla förutsättningar saknas för att kunna förmå den
speciella, yrkeskunniga personalen att medfölja vid förflyttningen och därför
att sedeltryckeriet är helt beroende av att kunna tillgodogöra sig denna
personals tjänster. Riksbankens sedeltryckeri är landets enda koppartryckeri,
den enda arbetsplats i landet, som är beroende av utbildade specialister
på detta tryckeriförfarande. Men sedeltryckeriet är dessvärre icke den enda
arbetsplats, där dessa yrkesspecialister kan finna sysselsättning, även för
dem själva god och tillfredsställande sådan. Samtliga skulle lätt kunna absorberas
av övrig grafisk industri i Stockholm. Situationen är kort den, att

Bankoutskottets utlåtande nr bl år 196b

tryckeriets ledning kunnat icke förmoda utan fastställa, att praktiskt taget
ingen av de oumbärliga anställda skulle medfölja vid eu förflyttning till
någon plats utanför Stockholins-regionen. En sådan förflyttning är därför
omöjlig att genomföra, framför allt om någon hänsyn skall tagas till de
produktionsbehov, som sedeltryckeriet enligt vad fullmäktige ovan utvecklat
står inför de närmaste åren.

Fullmäktige skall icke dölja, att även en så till rummet begränsad förflyttning
av tryckeriet som till Tumba kan väntas komma att i enskilda fall
medföra problem av det slag som nyss berörts. Närheten till Stockholm,
möjligheten att erbjuda bostäder och fördelen av fortsatt yrkesverksamhet i
arbete, som den speciella utbildningen kvalificerat för, kan dock som gjorda
sonderingar givit vid handen i varje fall i tillräcklig grad förväntas fälla
utslaget så, att fullmäktige vågar känna sig förvissade om att denna förflyttning
skulle vara genomförbar utan allvarligare störningar för driften vid
tryckeriet.

Utan ett föregående ställningstagande från riksdagens sida, angeläget bl. a.
med hänsyn till nyssberörda fråga, har fullmäktige icke velat lägga ned
större arbete och kostnader på mer ingående utredningar av frågan om eu
förflyttning till Tumba av sedeltryckeriet. Fullmäktige anser sig emellertid
ha prövat den tillräckligt för att kunna fastställa, att en förflyttning är ekonomiskt
och i andra avseenden genomförbar och fördelaktig. Till samma
ståndpunkt har jämväl riksbankens industristyrelse kommit. En förflyttning
från nuvarande läge förefaller under alla förhållanden snart komma att
bli nödvändig. Även om den icke under de närmaste åren skulle komma alt
direkt framtvingas, genom att andra anspråk på den nuvarande tomten
framställes, kommer den alltid att vara försvarlig och för markägaren-staten
troligen ekonomiskt fördelaktig, genom att tomtmarken i fråga frigöres för
värdefullare behov. Det finns ingen anledning att antaga, att kostnaden i
samband med förflyttningen, även bortsett från fördelen av den redan disponerade
tomtmarken i Tumba, blir högre vid en förläggning till Tumba än
för någon annan möjlig förläggningsort. I det samband med Tumba pappersbruks
fortsatta öde, i vilket frågan slutligen får ses, skulle enligt fullmäktiges
mening förflyttningen dit av sedeltryckeriet innebära fördelar för riksbanken,
för kommunen och för såväl pappersbrukets som sedeltryckeriets
personal. Fullmäktige får sålunda förorda, att förflyttningen beslutas och
att fullmäktige får riksdagens bemyndigande att utarbeta slutliga bvggnadsförslag
in. in. att senare underställas riksdagen.

Därest riksdagen godkänner fullmäktiges förslag i denna punkt, avser
fullmäktige att omedelbart påbörja projekteringsarbetet för det nya sedeltryckeriet.
Intill dess att riksdagen fattat slutligt beslut med anledning av
därvid uppgjorda förslag och därefter erforderliga byggnader hunnit uppföras,
bör sedeltryckeriets drift fortgå i nuvarande lokaler.

Fullmäktige förordar tillika, att riksdagen godkänner det beslut som fullmäktige
för sin del fattat att icke fullfölja den 1963 beslutade utbyggnaden
av Tumba pappersbruk men att fullmäktige bemyndigas att tills vidare med
sikte närmast på ett slututnyttjande av anläggningarna bibehålla den drift
vid pappersbruket, som fullmäktige finner med hänsyn till riksbankens sedelpappersförsörjning
erforderlig och ekonomiskt försvarlig. Fullmäktige
förutsätter, alt ett sådant bemyndigande skall innefatta rätt att söka och
pröva de nya möjligheter som kan yppa sig att bl. a. genom det produktionsinriktningen
och försäljningen berörande arbete som nu utföres av
bruksledningen och genom de kombinationsmöjligheter med sedeltryckeriet

Bankoutskottets utlåtande nr 47 år 1964

som dettas förläggning till Tumba kan medföra —- förbättra förutsättningarna
för brukets fortsatta drift. Fullmäktige avser icke att utan riksdagens
hörande utnyttja ett dylikt bemyndigande till sådana långsiktigare och för
framtiden bindande dispositioner, som föregriper möjligheten av beslut om
brukets nedläggning. Liksom tidigare menar fullmäktige, att en sådan är
ofrånkomlig, om vägar till en långsiktigt lönsam drift icke kan anvisas.

Fullmäktige föreslår vidare, att den nu etablerade organisatoriska ordningen
vid bruket tills vidare bibehålies. Eftersom brukets tjänstemän och
arbetsledare f. n. är anställda av och ha avtal med det enligt 1963 års riksdagsbeslut
bildade aktiebolaget, och eftersom ett återförande av anställningsformen
till den tidigare ordningen ej blott i avvaktan på den fortsatta utvecklingen
av brukets framtid saknar mening utan även skulle medföra
vissa problem och eljest icke ur någon synpunkt är önskvärd, bör aktiebolaget
redan av dessa skäl tills vidare bibehållas. Enligt vad bruksledningen
omvittnat, har den etablerade ordningen inneburit definitiva fördelar för
driften, som icke i onödan bör tillspillogivas. Riksbanken bör vidare framdeles
ha fria händer att överväga den organisatoriska formen för driften av
de till Tumba lokaliserade anläggningar, varom här varit fråga. Eftersom
det nuvarande aktiekapitalet, 25 milj. kr., torde få betecknas som onödigt
stort även för det fall, att sist antydda möjligheter aktualiseras, avser fullmäktige,
sedan riksdagen i övrigt tagit ställning till här framlagda förslag
återkomma till riksdagen med förslag om lämplig reduktion av aktiekapitalet.

Med hänvisning till det anförda får fullmäktige hemställa, att bankoutskottet
måtte föreslå riksdagen att

1) godkänna fullmäktiges beslut att icke fullfölja den av
1963 års riksdag beslutade utbyggnaden av Tumba pappersbruk; 2)

godkänna att driften vid pappersbruket tills vidare
fortsätter enligt i det föregående angivna riktlinjer; samt

3) besluta att riksbankens sedeltryckeri skall förläggas
till Tumba samt bemyndiga fullmäktige att utarbeta erforderliga
förslag härför.

Utdrag av fullmäktiges protokoll i ärendet bifogas.

Stockholm den 5 november 1964.

Å fullmäktiges vägnar:
Krister Wickman

/L. Nyström

Bankoutskottets utlåtande nr 47 år 1964

SVERIGES RIKSBANK

Utdrag av protokoll hos fullmäktige i riksbanken den 5 november
1964.

Närvarande:
Ordföranden herr Wickman,

vice » »

»
»
»
»
»

Persson,

Åsbrink,

Kollberg,

Ahlkvist,

Svärd,

Torsten Bengtson.

§ I Herr

Åsbrink erinrade om det läge som uppstått i frågan om Tumba bruks
framtid, sedan avtalsförhandlingarna med arbetarparten strandat <se fullm.
särsk. prot. d. 23.1.1964), och om vissa ytterligare utredningar rörande brukets
ekonomiska situation och framtidsutsikter som därefter företagits. I
samband därmed erinrade föredraganden vidare om att lokaliseringsutredningen
i sitt betänkande den 23 oktober 1963 (SOU 1963: 69) framlagt förslag
om förflyttning av sedeltryckeriet från dess nuvarande lokaler till ort
utom Stockholm.

De förslag, berörande såväl frågan om brukets framtid som frågan om
sedeltryckeriets lokalisering, som herr Åsbrink i samråd med bruksledningen
och övriga av ärendet berörda instanser utarbetat, hade sammanfattats i ett
förslag till skrivelse i dessa frågor till bankoutskottet, som före dagens sammanträde
tillställts fullmäktiges ledamöter.

Föredraganden meddelade, att riksbankens industristyrelse (jfr. prot. d.
13.10.1964, § 3) behandlat frågan om förflyttning av sedeltryckeriet och därvid
förordat förflyttning till Tuinba.

Efter diskussion beslöto fullmäktige avlåta skrivelse till bankoutskottet
i enlighet med nämnda förslag med viss formell ändring. Skrivelsens lydelse
framgår av registraturet.

Herr Kollberg, som anslöt sig till fullmäktiges hemställan under punkterna
1) och 3) i den godkända skrivelsen lät till protokollet anteckna, att
han hyste en annan och mera optimistisk bedömning än fullmäktiges majoritet
beträffande pappersbrukets framtid och att han på grund härav ej
kunde dela vissa av majoritetens uttalanden beträffande önskvärdheten att
i en framtid nedlägga bruket. Herr Kollberg anhöll om anstånd till den 9
innevarande månad kl. 10.00 med att avgiva fullständigt yttrande.

Fullmäktige biföllo herr Kollbergs anhållan om anstånd.

Fullmäktiges beslut i ärendet förklarades omedelbart justerat.

I sitt vid anståndstidens slut avlämnade särskilda yttrande anförde herr
Kollberg följande:

Bankoutskottets utlåtande nr tf år 1964

Under erinran att jag redan i min reservation till fullmäktiges beslut den 14
februari 1963 rörande framställning om utbyggnad av Tumba pappersbruk motsatte
mig sådan utbyggnad, vill jag uttala min tillfredsställelse över att fullmäktige
numera uppgivit denna tanke och i stället framlagt förslag att förflytta sedeltryckeriet
till Tumba i och för möjliggörande av en samordning av driften av tryckeriet
och pappersbruket. Detta är enligt min mening ett synnerligen välbetänkt och
realistiskt förslag. En sådan samordning skulle innebära en kostnadsbesparande
koncentration av riksbankens industriella verksamhet och den skulle uppenbarligen
medföra påtagliga möjligheter till rationalisering och förbilligande av sedelframställningen
i dess helhet.

Däremot kan jag icke finna annat än att majoriteten, även utifrån sina egna premisser,
dragit felaktiga slutsatser i fråga om den framtida driften av pappersbruket.

Jag nödgas därvid först erinra om den reella innebörden i fullmäktiges framställning
år 1963 om en utbyggnad av pappersbruket. Den ifrågasatta utbyggnaden
innebar icke någon effektivitetsförbättring i fråga om den sedelpapperstillverkning,
som redan bedrevs vid bruket, utan en omfattande utvidgning av verksamheten
till att omfatta en ny produktionsgren, för vilken skulle erfordras ytterligare
en pappersmaskin med utrustning och byggnader till en kostnad av cirka 50 miljoner
kronor. Syftet var att den nya produktionen skulle ge ett bredare ekonomiskt
underlag för bruket i dess helhet.

Det är visserligen sant, att den tillämnade nya verksamheten skulle i administrativt
avseende kunna innebära vissa men dock mycket begränsade fördelar för den
redan etablerade fabrikationen, men detta utgjorde en sekundär fördel jämfört
med den vinst som påräknades från den nya produktionen.

I jämförelse härmed ter sig det nu framlagda förslaget om samordning av papperstillverkningen
och sedeltryckeriet såsom en naturlig rationaliseringsåtgärd,
vilken är ägnad att direkt nedbringa kostnaderna såväl för pappersframställningen
som för sedeltryckningen. Riksdagens revisorer har också tidigare pekat på betydelsen
av ett intimare samarbete mellan Riksbankens båda industrier. Enligt revisorernas
uppfattning skulle fördelar stå att vinna om industrierna kunde i större
utsträckning samordnas.

Det är svårt att inse hur fullmäktiges majoritet —• vid bedömande av pappersbrukets
framtid — kan anse den nu föreslagna samordningen som en mindre
vinst ur kostnads- och effektivitetssynpunkt än den vinst som på motsvarande sätt
skulle uppkomma genom upptagande av ny papperstillverkning vid sidan av den
redan pågående.

De synpunkter, som i fullmäktiges skrivelse utvecklats till stöd för förslaget
såvitt det avser nedläggande av pappersbruket efter det sedeltryckeriet etablerats i
Tumba, förefaller mig svårförståeliga och motsägande.

De rationaliseringsvinster som följer av samordningen av de båda verksamhetsgrenarna
kommer givetvis icke att slå igenom med full kraft annat än på relativt
lång sikt. Efter nedläggandet av papperstillverkningen skulle såsom resultat av
hela förfarandet kvarstå, att sedeltryckeriet flyttats från Stockholm till Tumba.

Jag tillåter mig att erinra om att jag redan vid frågans behandling under år 1963
uttryckte den uppfattningen, att bruket borde efter ytterligare rationalisering fortsätta
sin verksamhet i dåvarande omfattning. Intet har förekommit som föranleder
mig att ändra denna uppfattning. Tvärtom förhåller det sig så — som litet motvilligt
omnämnes i skrivelsen — att driftutfallet vid bruket för innevarande år tack
vare vissa verkningsfullt genomförda åtgärder synes komma att ge en förbättring
jämfört med tidigare. För framtiden tillkommer att den föreslagna samordningen

Bankoutskottets utlåtande nr i7 år WGi 27

av brukets verksamhet med sedeltillverkningen kommer att ge möjlighet till ytterligare
besparingar. Något försök till bedömning av de vinster som star att erhålla
genom denna samordning har icke gjorts av fullmäktige.

Fullmäktiges skrivelse upptager referat av två i ärendet avgivna sakkunnigutlåtanden
rörande fortsatt drift av pappersbruket som sådant. I likhet med majoriteten
anser jag mig icke ha någon anledning att närmare kommentera dessa utredningar,
då ju ingendera av dem tager sikte på den situation som skulle föreligga
efter en samordning av pappersbruket och sedeltryckeriet.

Det ligger ett betydande värde i att Riksbanken tillverkar sedelpapper i egen
regi. Särskilt framstår detta såsom nödvändigt på grund av att ett nyinfort hogrationaliserat
tryckningsförfarande vid sedeltryckeriet fordrar ett alldeles speciellt
sedelpapper, tillverkat i rullar i stället för som tidigare i plana ark. Det är
först efter mycket lång tids experimenterande som det av Tumba bruk tillverkade
rullpapperet har uppfyllt de fordringar som det nya tryckförfarandet ställer, och
det bör bemärkas, att förutom Tumba lär det vara endast ett pappersbruk i England
som tillverkar sedelpapper av detta slag. ....

Fullmäktiges majoritet har själv med hänvisning till vissa omständigheter sammanhängande
med övergången till en ny sedeltyp förklarat sig anse det angeläget
att Tumba pappersbruk icke nedlägges omedelbart. Ingenting talar för att man
icke även i framtiden skall befinna sig i situationer då tillgången till ett eget pappersbruk
för sedelpapperstillverkningen skall visa sig lika angelägen.

För att de avsedda rationaliseringsvinsterna skall kunna erhållas erfordras naturligtvis
att de företagsledare och övrig personal som skall bara ansvaret for
rationaliseringarnas planering och genomförande skall ha känslan att deras arbete
fyller ett meningsfullt ändamål. Att bibringa dem en sådan känsla när man samtidigt
uttalar att bruket ändå efter en övergångstid kan komma att avvecklas lär
vara hart när omöjligt. Ett uttalande i sådan riktning motarbetar med andra ord
det syfte som majoriteten anser sig kunna på kort sikt vinna genom samordningen
av de båda tillverkningsgrenarna.

Slutligen kan jag icke underlåta att något anknyta till den omtanke om pappersbrukets
anställda som i så hög grad trädde i förgrunden då fullmäktige för något
mer än ett år sedan föreslog en utbyggnad av bruket. Fullmäktiges majoritet har
nu i detta avseende uttalat att »vissa möjligheter (för sedeltryckeriet) till att övertaga
och sysselsätta från pappersbruket avvecklad personal borde kunna uppkomma».
Även i denna resignerade form kan uttalandet te sig ganska optimistiskt.
Det är förvisso icke förvånande om ett principuttalande av innebörd att bruket kan
komma att nedläggas kommer att väcka en berättigad oro bland de anställda.

Inget företag kan förutse sin framtid. Men jag förmenar att ingen anledning nu
föreligger att ställa bruket på avveckling och att tvärtom alla skäl talar för ett fortsättande
av driften vid bruket under fortgående rationalisering och med utnyttjande
av de ytterligare rationaliseringsmöjligheter som samordningen av denna
drift med sedeltryckeriets verksamhet erbjuder. Endast härigenom tryggas Riksbankens
framtida försörjning med sedelpapper.

Ur protokollet:
L. Nyström

Bankoutskottets utlåtande nr 47 år 1964

SVERIGES RIKSBANK

Bilaga 2

PM med överslagsberäkningar rörande
möjliga investerings- och driftskostnadsbesparingar
vid eu förläggning av sedeltryckeriet
till Tumba jämfört med annan
möjlig förläggning till tomt utan
samordningsmöjligheter med pappersbruket
och utan sådana för tryckeriet utnyttjningsbara
anläggningar som Tumbatomten
redan förfogar över.

Vid en förflyttning av sedeltryckeriet till Tumba kan man — allt jämfört
med en förflyttning till annan möjlig »ren» tomt inom den Stockholmsregion,
inom vilken man av personalskäJ i praktiken finge hålla sig_räkna

med att uppnå dels vissa in ve steiing sko st na ds be spar in gar på grund av att
i umbatomten redan förfogar över vissa anläggningar in. m_, som kan utnyttjas
även för sedeltryckeriet, dels vissa årligen återkommande driftkostnadsbesparingar
sammanhängande med den tänkta samordningen med
pappersbrukets drift (och alltsa uttagbara i varje fall så länge denna kan
bibehållas). I det följande har gjorts vissa överslagsberäkningar över vad
dessa tänkbara besparingar kan motsvara. Beräkningarna kan göra anspråk
på att vara försiktigt gjorda men måste självklart ändå förses med
alla reservationer, främst med hänsyn till att kostnaderna för varje altemaUy
förläggning av sedeltryckeriet givetvis i sista hand blir starkt beroende
på vilken alternativ tomt det bleve fråga om, dess grundförhållanden, avstånd
till ledningsnät etc.

.t. Möjliga invesleringskostnadsbesparingar

1. Inbesparade kostnader för valvsanläggningar. Varje förläggning av sedeltryckeriet
utanför stenstaden kräver att tryckeriet förses med tillräckliga
valvsutrymmen, i vilka nyproducerade sedlar kan Lagras och från vilka sedeldistribmtionen
kan ske direkt ut till riksbankens avdelningskontor. Tumba
kan här erbjuda en avgjord fördel, därigenom att tryckeriet kan placeras
direkt ovanpå det bergskyddsrum, som bruket inrättat, och detta — med
eller utan eu eventuellt erforderlig ytterligare utvidgning, som i och för sig
är möjlig att genomföra — inredas till erforderliga valvsutrymmen. Bergskyddsrummet
skulle ge ett bättre och säkrare valv än som normalt skulle
kunna åstadkommas på en vanlig byggnadstomt. Anläggningskostnaden
for aven ett i dessa avseenden sämre valv på en alternativ tomt skulle med
de anspråk på utrymme det bleve fråga om kunna uppskattas till minst
oOOOOO kr. Även om hela denna alternativkostnad icke skulle kunna inbesparas,
har det synts rimligt att räkna med eu faktiskt realiserbar besparing
av storleksordningen 400 000 kr. på denna punkt. Till denna bespa1
int> kommer som nämnt att valvet finge en högre kvalitet ur säkerhetssynpunkt
än som normalt skulle kunna åstadkommas. Det är riktigt att fen
kalkyl tillgodogöra sig denna besparing, även om det kan sägas att bergskyddsrummet,
eller vid en alternativ förläggning av sedeltryckeriet till annan
tomt ett annat motsvarande skyddsrum, alltjämt kommer att erfordras

Bankoutskvttets utlåtande nr 47 år 1 9 G''i

av krigsberedskapsskäl, eftersom i så fall denna bered skapsinves ter ing bör
belasta kalkylen vid varje vald förläggning av sedeltryckeriet. I praktiken
skulle i Tumba krav på ytterligare skyddsrumsutrymmen enklast och billigast
få tillgodoses genom att det nuvarande bergrummet, innan valvsinredning
utfördes, ytterligare förstorades, vilket här skulle kunna utföras till
en sannolikt lägre kostnad än kostnaden för inrättande av etl nytt skyddsrum
på annan förläggningsort.

2. Inbesparade kostnader för värmeanläggning. Tumbas nuvarande ångcentral
för pappersbrukets behov har kapacitet nog för att även utöver
dessa, alltså även om pappersbruket på sikt skulle kunna bibehållas, täcka
värmebehoven för sedeltryckeriet. Den för detta erforderliga anläggningen
skulle följaktligen kunna avvara en egen värmeanläggning och utrymmen
för denna liksom utrymmen för bränslelagring etc. Lågt räknat kan kostnaden
härför, som blir en nettobesparing för Tumba-alternativet jämfört med
annan förläggning av tryckeriet, uppskattas till minst 150 000 kr., fördelat
med ungefär en tredjedel på pannor och installationer och tva tredjedelar
på bvggnadskostnader.

3. Inbesparade kostnader för ledningar etc. Tumba har f. n. alla erforderliga
ledningar för vatten, avlopp, ånga och elektricitet, inklusive transformatoranläggningar
för denna, framdragna genom bruksområdet. Den faktiska
kostnadsbesparing, som härigenom blir möjlig, är som redan anmärkts svår
att ange eftersom den bleve beroende av förhållandena i berörda avseenden
vid den alternativa förläggning som komme att väljas, därest Tumba icke
komrne i fråga. Kostnadsbesparingen här har för den skull enkelt anslagits
till 50 000 kr. — den kunde, om en alternativ förläggning hänvisades till en
ur dessa synpunkter ogynnsamt belägen tomt, lätt komma att springa upp
till flera gånger detta belopp.

4. Besparingar genom existerande byggnadsutrymmen. användbara för
sedeltryckeriet. En del nu redan existerande byggnader vid Tumba kan utnyttjas
för sedeltryckeriet, även om pappersbruket tills vidare blir kvar.
Det gäller först verkstadsutrymmena, som redan i nuvarande skick torde
vara tillräckliga även för tryckeriet. Det gäller vidare erforderliga utrymmen
för material- och förnödenhetslager och för kontorsändamål, även om eu
del sådana utrymmen finge tänkas bli anordnade i den nya huvudbyggnad,
som förutsättes bli nyuppförd för själva tryckeriet. Tumbas nuvarande verkstad
och dess maskinutrustning tillsammans med sådan verkstadsutrustuing,
som kan överföras dit från det nuvarande tryckeriet, torde fullt täcka
behovet för det kombinerade tryckeriet och pappersbruket. Kostnadsbesparingen
härför har här försiktigt anslagits till 250 000 kr., men det kan fastslås
att en helt ny verkstad med utrustning icke skulle kunna uppföras
och inrättas för detta belopp. De inbesparade investeringskostnaderna för
sådana material- och förnödenhctslagerutrymmen respektive kontorsutrynvmeu,
som kunde undvaras i huvudbyggnaden, har på samma sätt uppskattats
till för vardera ändamålet 100 000 kr. eller tillhopa 200 000 kr. Den beräknade
kostnadsbesparingen för kontorsutrymmen är liten i förhållande
till de byggnadsvolymer, som både erfordras och kan ställas till förfogande,
beroende på att kontorsutrynimcna förutsatts inrättade i det s. k. Klocktiuset,
som kommer att kräva eu del kostnader för inre upprustning. Med
hänsyn till att detta hus förklarats som kulturminnesmärke och lill atl riksbanken
under alla förhållanden torde fa bära kostnader för att halla huset
i stånd, kunde det ha varit försvarligt alt bär upptaga eu mycket större
kostnadsbesparing.

:io

Bankoutskottets utlåtande nr 47 år 196i

Det bör anmärkas, att bär i fråga om inbesparade investeringskostnader
för existerande byggnader, som kan utnyttjas för tryckeriet, endast medtagits
byggnader, som kan disponeras vid en samtidigt bibehållen drift av
pappersbruket. Fördelarna av att kunna fortsatt utnyttja bostadsbeståndet
har av den anledningen icke beaktats i detta sammanhang, sålunda inte heller
fördelarna av att på något sätt kunna använda sådana som kulturminnesmärken
värdefulla 1700-talsbyggnader, som riksbanken under alla förhållanden
torde komma att få åtaga sig att för framtiden bibehålla och
underhålla.

Sammanfattningsvis kan de ovan angivna möjliga investeringskostnadsbesparingarna
vid en förläggning av sedeltryckeriet till Tumba sålunda anslås
till:

för valvsanläggningar 400 000 kr.

för värmeanläggning ................................ 150 000 kr.

för ledningar etc..................................... 50 000 kr.

för inbesparade byggnadsutrymmen 450 000 kr.

1 050 000 kr.

Erforderliga reservationer för dessa beräkningar har redan anförts. Exaktare
kalkyler kan inte upprättas annat än i samband med ett sådant projekteringsarbete,
som bankofullmäktige utan ett riksdagens föregående ställningstagande
i själva lokaliserings!rågan icke ansett sig kunna påbörja,
och det slutliga utfallet av sådana kalkyler bleve som nämnt dessutom beroende
av vilken alternativ förläggningsort och -tomt man närmast hade att
räkna med. Det torde dock vara berättigat att säga, att en investeringsbesparing
av storleksordningen 1 milj. kr. synes vara sannolik och att eu
ännu större sådan besparing kunde uppkomma.

B. Möjliga årliga driftskostnadsbesparingar

De årliga driftskostnadsbesparingar som själva samordningen med pappersbruksdriften
kan möjliggöra, blir om möjligt ännu svårare att i förväg
kvantitativt uppskatta, eftersom de blir beroende av ett kontinuerligt bedrivet
och icke på alla punkter omedelbart effektivt rationaliseringsarbete och
utfallet av detta. Som angivits och utan försök till kvantitativa bestämningar
exemplifierats i bankofullmäktiges skrivelse, torde det vara obestridligt att
sådana besparingar är möjliga att vinna på åtskilliga punkter. Utom på ett
par punkter, där en kvantitativ uppskattning redan nu är möjlig, kostnader
för transporter mellan pappersbruk och tryckeri som kan inbesparas, och
kostnadsbesparingar på grund av gemensam bevakning av de båda anläggningarna,
förefaller det föga meningsfyllt att nu försöka presentera för
varje punkt och varje detaljområde preciserade kalkyler om möjliga kostnadsbesparingar.
Här har i stället i det följande ett försök att belysa besparingsmöjligheterna
genomförts på det sättet, att möjligheterna till och
storleksordningen av en tänkbar total personalbesparing diskuterats och
den däremot svarande kostnaden angivits.

1. Inbesparade kostnader för transporter och kontroll i samband med
dessa. De nuvarande kostnaderna för transporter mellan sedeltryckeriet
och pappersbruket och för den rätt rigorösa och därför kostnadskrävande
kontrollen i samband med dessa är möjliga att ange tämligen exakt och
motsvaras av en ren nettobesparing, eftersom kostnaden för transporterna

Bnnkoutskottets utlåtande nr 47 år 1964 41

av de färdiga sedlarna till deras slutliga destinationer knappast påverkas av
om de sker från Tumba eller från det nuvarande sedeltryckeriet. Denna
kostnadsbesparing kan anges till cirka 15 000 kr. per år.

2. Inbesparade kostnader genom gemensam bevakning. Den nuvarande
kostnaden för den i dag organiserade bevakningen av fabriksområdet i
Tumba uppgår till 60 000 kr. per år. Skulle sedeltryckeriet flyttas till någon
annan plats än Tumba och en bevakning organiseras enbart för tryckeriet,
kunde denna bevakning knappast anordnas billigare. A andra sidan bör bevakningen
av Tumbas fabriksområde och byggader inte behöva bli nämnvärt
dyrare, även om den skall avse ett dit vid sidan om pappersbruket förlagt
sedeltryckeri. Besparingen på denna punkt uppskattas därför till 50 000 kr.
per år.

3. Övriga besparingsmöjligheter, uppskattade som möjliga personalbesparingar.
Pappersbruket och sedeltryckeriet har tillsammans i dag en personal
på drygt 200 personer. Även om, på grund av att det alltjämt skulle
bli fråga om två skilda verksamheter och på grund av att dessa verksamheters
art sätter gränser för de möjliga ytterligare rationaliseringarna inom
var och en av dessa, möjligheterna till personalbesparingar efter eu samordning
av deras drift inte får överdrivas, måste sådana besparingar ändock
i viss utsträckning vara möjliga, främst därför att vissa funktioner kan
organiseras gemensamt för båda verksamheterna. En viss personalbesparing
i den administrativa ledningen, i den mera rutinbetonade kontorsorganisationen,
i reparations- och underhållsverksamhet och annat bör kunna
genomföras. Om redan ett så begränsat antal befattningshavare som tio,
alltså mindre än 5 % av den sammanlagda nuvarande personalstyrkan,
skulle kunna inbesparas, skulle, om man räknar med att de fördelades över
hela löneskalan och om man inkluderade samtliga personalkostnader, pensioner
och annat, detta motsvara en årlig kostnadsbesparing av storleksordningen
300 000 kr. Företagna konkretare försök att pröva rimligheten av eu
sådan personalminskning, alltså försök att »placera in» den i den nuvarande
organisationen, har även om de av lätt insedda skäl inte kan närmare
redovisas, inte synts tala emot att den bör kunna realiseras. Om man tar
hänsyn till att en sådan personalbesparing normalt bör åtföljas av eu viss
minskning av även eu del förbrukningsmaterial, kontorsförnödenheter,
bränsle etc., bör man vara ännu mera på den säkra sidan, om man anslår
den totala kostnadsbesparingen på denna punkt till nyssnämnda belopp,
alltså 300 000 kr. per år. Det är överflödigt att påpeka, att kalkylen ändå
bör förses med reservationer. Att den framlägges i denna form och utan försök
till närmare preciseringar kan åtminstone försvaras ur den synpunkten,
att ambitiösare detaljkalkyler på detta stadium bara skulle ge sken av
en precision som inte föreligger och inte kan uppnås.

De totala årliga driftkostnadsbesparingar, som under angivna förutsättningar
kan betraktas som möjliga, skulle sålunda kunna uppskattas till
storleksordningen 350 000 kr. (15 000 + 50 000 4- 300 000 = 365 000 kr.).
realiserbara efter hand som pappersbrukets och sedeltryckeriets drift kan
samordnas och uppnåeliga så länge driften vid pappersbruket kan vidmakthållas.

Sammanfattning

De föregående övervägandena och kalkylerna kan kort sammanfattas så,
att eu förläggning av sedeltryckeriet till Tumba, jämfört med eu alternativ
förläggning av tryckeriet till annan möjlig förläggningsort inom Stockholms -

32 Bankoutskottets utlåtande nr t7 år 196i

regionen, synes kunna medföra dels en investeringskostnadsminskning av
storleksordningen 1 milj. kr. och dels en löpande driftskostnadsbesparing vid
samtidigt bibehållen drift av pappersbruket av storleksordningen 350 000
kr. per år.

Denna beräkning har icke tagit hänsyn till den fördel, som ligger i att en
förflyttning av sedeltryckeriet från den nuvarande tomten skulle tidigare
frigöra det »övervärde» å denna tomt, jämfört med dess nuvarande utnyttjande,
som dess användning för värdefullare ändamål skulle representera.

Beräkningen har heller icke tagit hänsyn till de ekonomiska fördelar för
riksbanken, som kan sägas ligga i att en förflyttning till Tumba av sedeltryckeriet,
även för det fall att i framtiden pappersbruket måste nedläggas,
skulle trygga en praktisk användning av en rad värdefulla och som kulturminnesmärken
betraktade 1700-talsbyggnader vid Tumba, som riksbanken
torde få räkna med att under alla förhållanden få bära ansvar och kostnader
för att vidmakthålla och bibehålla på Tumbaområdet.

26.11.1964.

ESSELTE AB. STHLM 64

41488?