Bankmtsköttets Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1892:Bu12 bu)

Bankmtsköttets Utlåtande N:o 12.

N:o 12.

Ank. till Riksd. kansli den 1 april 1892, kl- 3 e. no.

Utlåtande i anledning af motion angående utsträckning af
tiden för återbetalning af s. k. afbetalningslån.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad
motion, n:o 124, har herr E. Fredholm, med hvilken tre af kammarens
ledamöter instämt, gjort framställning om utsträckning af tiden för
återbetalning af s. k. afbetalningslån och i sådant syfte afgifvit förslag
till åtskilliga ändringar af § 32 i bankoreglementet, som innefattar
bestämmelser angående dylika lån. Detta förslag afser hufvudsakligen,
dels att ifrågavarande lån skola meddelas på sådana vilkor, att desamma
återbetalas på 5 år medelst erläggande hvar sjette månad efter utlåningsdagen
af eu tiondedel af lånebeloppet jemte upplupen ränta,
i stället för att lånen enligt nuvarande bestämmelser skola gäldas
inom 2 V2 år med afbetalning af en femtedel för hvar sjette månad,
dels att räntan å dessa lån ej under inbetalningstiden skall vara oföränderlig,
utan att densamma må kunna höjas eller sänkas, hvarjemte
föreslagits till någon del förändrade bestämmelser i afseende på lemnande
af intyg om fortfarande vederhäftighet för vederbörande låntagare
och löftesmän.

Banlmitshotbets Utlåtande N:o 12.

Motionären bär vid såväl 1890 som 1891 årens riksdagar gjort
framställningar i samma rigtning som det nu föreliggande förslaget,
från hvilket de förra dock voro så till vida afvikande, att dessa innefattade
hemställan om afbetalningstidens bestämmande alternativt till
hvar sjette eller tolfte månad med afbetalning hvarje gång af en femtedel
af lånebeloppet, men utan något förslag till föreskrift om räntans
rörlighet.

Fullmägtige i riksbanken, bvilka i ett senast af 1891 års bankoutskott
utförligt refereradt yttrande angående den vid 1890 års riksdagväckta
motionen i ämnet redogjorde för de skäl, som de funno tala mot
en utsträckning af lånetiden för afbetalningslån, hafva, efter att jemväl
nu förevarande motion varit till deras utlåtande öfverlemnad, förklarat,
att de hvarken af hvad motionären i sitt nu framlagda förslag till stöd
för detsamma anfört eller af några, sedan nyss åberopade yttrande
afgafs, inträffade förhållanden funnit anledning frångå sin förut uttalade
mening, att en förändring i åsyftad rigtning af nu gällande bestämmelser
angående afbetalningslån lika litet vore lämplig som af behofvet
påkallad, hvadan de fortfarande hemstälde, att motionen, som vid föregående
tillfällen hvarken blifvit af utskottet understödd eller af Riksdagen
bifallen, icke heller nu måtte vinna afseende.

Till stöd för sitt ofvanberörda förslag har motionären åberopat
och i motionen intagit den reservation, som af tvenne ledamöter i riksbankens
styrelse afgifvits emot fullmägtiges yttrande i frågan vid 1890
års riksdag. Med anledning häraf har utskottet ansett lämpligt att såsom
bilaga härvid införa berörda yttrande jemte utskottets uttalande i
ämnet vid samma riksdag.

Utskottet vidhåller fortfarande de åsigter i förevarande fråga,
hvilka under de två senaste åren gjort sig vid Riksdagen gällande,
och hvad särskilt beträffar yttrandena om fördelarne och vigten för
arrendatorer och andra landtbrukare m. fl. af en utsträckning af
lånetiden för afbetalningslån, anser utskottet frågan i detta hänseende
ej hafva den stora betydelse, som man deråt velat gifva. — I de flesta
trakter af landet, der jordbruk i någon större utsträckning drifves,
finnas nemligen inrättade sparbanker eller andra penningeanstafter, som
lemna amorteringslån på 5 år och ännu längre tid, och dessa torde,
åtminstone i de flesta fäll, kunna tillmötesgå de mindre jordbrukarnes
anspråk på erhållande af dylika lån, hvilkas maximum för hvarje låntagare,
jemväl hvad riksbanken beträffar, är begränsadt inom ett jemförelsevis
ej synnerligen stort belopp; hvartill kommer, att, när hänsyn
tagos till långifvaren, dessa anstalter torde kunna vida lättare kontrollera

Bankoutskottets Utlåtande N:o 12.

de lånesökande och deras betalningsförmåga än riksbanken. — I öfrigt
är utskottet jemväl fortfarande af den mening, att riksbanken ej bör,
mer än hvad den genom nu gällande bestämmelser föranledes göra, i
någon mån uppmuntra eller gifva anledning till utsträckning af det i
många afseenden förderfliga borgenssystemet, hvilket, då för ifrågavarande
slags lån blott undantagsvis ställes realsäkerhet, antagligen,
om motionärens förslag bifölles, komme att mer än förut anlitas; och
då riksbankens verksamhet bör afse landets gagn i dess helhet, snarare
än beredande af fördel åt enskilda individer, samt förhållandena kunna
blifva sådana, att det för riksbanken kan visa sig vara en verklig olägenhet
att hafva ett så betydligt belopp, som afbetalningslånefonden
utgör, bundet under den långa tid, på hvilken, enligt motionärens
förslag, dylika lån skulle kunna beviljas, har utskottet för den skull funnit
sig böra hemställa,

att nu ifrågavarande motion ej måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 april 1892.

På utskottets vägnar:

G. S. ÅKERHIELM.

Reservation:

Af herrar Gumcelius, Anders Hansson, Ivar Månsson, J. P. Nilsson
i Käggla, Sjö, Göransson och P. Pelirsson i Norrsund: »Då en likartad
motion väcktes vid 1890 års riksdag, behagade bankofullmägtige derom
infordra afdelningskontorens yttranden; och det befanns att sex af kontoren,
således flertalet, förordade bifall till motionen redan i dess dåvarande
form. Bankofullmägtige afstyrka visserligen bifall; men två
af dem, friherre Fock och herr Låss Olof Larsson, uttalade i en utför -

B ankautskottets Utlåtande N:o 12

lig reservation, intagen i motionen, den mening att förslaget, om än ej
antagligt sådant det då förelåg, kunde efter vidtagande af vissa ändringar
förtjena framgång. Dessa antydningar synas motionärerne hafva,
i det nu af dem framlagda förslaget, stält sig till efterrättelse.

Store finansierer och sådane, som just icke tycka om riksbankens
lånerörelse, kunna särskild! mot afbetalningslånen invända, att de icke
äro nog »bankmessiga» och att de derför hellre borde afskaffas, än
bättre passas efter sina kunders önskningar och behof. Emellertid är
ju afbetalningslånesättet i något skiftande former en gammal inrättning,
som, med vidt förgrenade rötter, står för fast att ryckas upp, och hvilken
af Riksdagen fått sig tilldelad en särskild fond, som, i stället för
att amorteras, af 1879 års Riksdag ökades med ett par millioner.

Motionärerne föreslå, å sin sida, att de nuvarande afbetalningslånen
på 2 V2 år borde alldeles upphöra och ersättas med lån på 5
års afbetalning, såsom särskild! för en del landtmän lämpligare.

Mellan de båda ytterligheterna anse vi reservanter oss böra inslå
en medelväg. Vi gifva motionärerne rätt deruti, att för en del låntagares
behof passar femårsbetalningen bättre, än amortering på 2 V2 år;
men sannolikt skulle å andra sidan indragningen af de öfver hela landet
bekanta och anlitade 2 1/2''å,rs-lånen af mången beklagas, och vi se
ej giltigt skäl att förleda dem, som kunna och vilja på 2 V2 år amortera
sitt afbetalningslån, att utsträcka amorteringen öfver dubbelt så
lång tid. Det förefaller då rigtigare, att lånens löpetid inom här angifna
gränser lämpas efter låntagarnes olika behof, och att båda formerna
för afbetalningslån — det redan gällande på 2 1/2 år och det nu
föreslagna på 5 år — få användas vid sidan af hvarandra.

Det är sannolikt, att i sådant fall lånefonden får en starkare påkänning;
men deröfver vore icke anledning klaga. Af de till afbetalningslån
anvisade 12 millionerna voro ju vid senaste årsskiftet mer än
4 millioner icke för sitt ändamål anvisade. På ett förståndigt sätt utsläppta
i rörelsen hade de kunnat bättre gagna låntagare och i någon
mån äfven långifvaren; och man borde väl kunna enas derom, att, då
afbetalningslånefonden en gång finnes, bör den få tillfälle att göra ansedd
nytta.

Lika med motionärerne anse vi, att för ifrågavarande femåriga
afbetalningslån fullmägtige skulle ega från och med närmaste afbetalning
höja eller sänka räntan.

Andra åtgärder, af motionärerne föreslagna, borde ock vidtagas
för att tillgodose riksbankens säkerhet.

Bih. till Riksd. Prat. 1892. 9 Sami. 1 Afd. •''> Häft.

Bankoutshottets Utlåtande N:o 12.

Alltså anse vi bankoutskottet hafva bort föreslå,

att Riksdagen med bibehållande i sak, om än icke

1 form, af bankoreglementets nuvarande stadganden i
dess § 32 om afbetalningslån att återbetalas inom

2 V2 år, måtte, med anledning af herr Fredholms
m. fl:s motion, besluta, att vederbörande riksbankskontor
må eg a att bevilja afbetalningslån jemväl på
5 års tid med afbetalning af en tiondedel halfårsvis
och med rätt för bankofullmägtige att för dessa senare
lån höja eller sänka räntan, att räknas från lånens
afbetalningstider.

Godkännes detta förslag, lär bankoutskottet, vid förestående granskning
af bankoreglementet, komma att uppgöra förslag till införande af
sådana stadganden i reglementet, som påfordras af Riksdagens beslut.»

Bilaga:

Transsumt af bankoutskottets utlåtande n:o 16 vid 1890 års riksdag:

I sin ofvanberörda motion har herr Fredholm hemstält om sådan
ändring i § 32 mom. 2 af bankoreglementet, att de så kallade afbetalningslånen
finge återbetalas medelst erläggande hvar tolfte månad efter
utlåningsdagen af en femtedel af lånebeloppet jemte upplupen ränta,
hvarigenom, och då tiden för sådan afbetalning nu är bestämd till
hvar sjette månad, lånetiden skulle komma att utsträckas från 21/s
år till 5 år.

Fullmägtige i riksbanken, till hvilkas yttrande berörda förslag
varit öfverlemnadt och hvilka i sin ordning infordrat utlåtande från
styrelserna för riksbankens samtliga afdelningskontor, hafva, med bifogande
af dessa utlåtanden, till utskottet lemnat en kortfattad redogörelse
för de särskilda styrelsernas åsigter i frågan, så lydande: »Styrelserna
för afdelningskontoren i Göteborg och Malmö hafva afstyrkt den ifrågasatta
förändringen. Afdelningskontoret i Göteborg har anfört hufvud -

Bankowtskottets Utlåtande N:o 12.

sakligen, att genom lånetidens utsträckning från 21/i till 5 år svårighet
skulle uppstå att bedöma lånesökandes och borgesmäns betalningsförmåga:
att för lånesökande den ifrågasatta förlängda afbetalningslånetiden
troligen ej skulle gagna, då sannolikt anskaffandet af borgen för
så lång tid som 5 år skulle möta svårigheter; hvarjemte styrelsen erinrat,
att densamma redan nu är oförhindrad att när som helst förnya
ett afbetalningslån till ursprungliga beloppet på 2x/2 år, fastän en eller
flera af betalningar återstå. Afdelningskontoret i Malmö har erinrat: att
det vid beviljandet af borgenslån på lång tid är nödvändigt, att långifvaren
sjelf någorlunda känner låntagarens och löftesmännens betalningsförmåga
och icke helt och hållet är hänvisad till att förlita sig på
betygsgifvares utsago; att 5 års lån nu mera och sannolikt äfven framgent
med lätthet kunna erhållas i sparbank; att afbetalningslånen vid
kontoret under senare tiden varit i nedgående, samt att det väl kunde
ifrågasättas, huru vida riksbankens verksamhet med beviljande af borgenslån
lämpligen borde utsträckas till antal, belopp och tid.

»Kontorsstyrelserna i Göteborg och Malmö hafva emellertid förutsatt
såsom möjligt, att Riksdagen kunde komma att fatta beslut, som
ginge i annan rigtning än styrelserna förordat, samt för sådant fall angifva
de grunder, enligt hvilka de nya afbetalningslånen borde utlemnas,
hvilka grunder hufvudsakligen skilja sig derutinnan, att Göteborgskontoret
förordat af betalningarnas verkställande med Vio hvar 6:te månad,
men Malmö-kontoret med Vs hvar 12:e månad. Sammanstämmande hafva
kontorsstyrelserna ansett, att afbetalningslån å annan tid än 5 år icke
borde utlemnas, sedan förändringen vidtagits.

»Hvad öfriga afdelningskontor angår, har styrelsen för kontoret i
Luleå afstyrkt förslaget, för så vidt för de nya afbetalningslånen skulle
få presteras säkerhet i namn, hvaremot, om lånen på 5 år finge beviljas
endast mot realsäkerhet, styrelsen intet hade att invända. Borgenssystemet,
hvilket företrädesvis uppehölles genom afbetalningslånen, hade,
åtminstone hvad vissa trakter af kontorets lånedistrikt anginge, redan
nått en sådan utveckling, att en ytterligare uppmuntran att i än vidsträcktare
mån anlita detsamma ej kunde vara nyttig eller tillrådlig
vare sig för de lånesökande eller för riksbanken. Het lockande i billiga
betalningsvilkor ledde lätt till större skuldsättning än nödvändigheten
fordrade, och för långifvaren måste risken blifva större i samma mån
som lånetiden utsträcktes.

»Styrelserna för de öfriga afdelningskontoren, nemligen i Jönköping,
Kalmar, Karlstad, Vexiö, Visby och Östersund, hafva deremot

Bankoufskottets Utlåtande N:o 12.

alla, ehuru mer eller mindre kraftigt, tillstyrkt förslaget, hvarvid hänsyn
hufvudsakligen tagits till låntagarens fördel af en utsträckt afbetalningstid.
Samtliga hafva de dock ansett, att till riksbankens säkerhet
nya bestämmelser i vissa afseenden beträffande lånevilkoren böra
uppställas.»

För egen del hafva fullmägtige anfört följande: »Redan i 1823
års bankoreglemente bestämdes, att den af riksbanken sedan länge bedrifna
utlåningsrörelse mot reverser med borgensförbindelse samt omsättningsrätt
med afbetalning af 1/5 hvar öde månad skulle få fortfarande
utöfvas med en viss till beloppet bestämd fond af 8 millioner rdr, och
alltsedan har samma bestämmelse förblifvit gällande, ehuru fondens
belopp varit vexlande mellan kronor 9,600,000 och 12 millioner, såsom
den för närvarande utgör.

»En allt mera vidgad kännedom angående beskaffenheten af den
rörelse, som bör och kan med trygghet bedrifvas af en sedelutgifvande
bank, och särskildt af en dylik, som erhållit privilegium att utgifva
sedlar, hvilka skola såsom mynt inom landet mottagas, bar under tidernas
lopp endast gifvit starkare vitsord åt visheten af den lagstifning,
som, på samma gång den undvek att alldeles upphäfva en traditionel
diskonteringsrörelse, äfven ville ställa densamma utom den egentliga
bankverksamheten genom att begränsa den till beloppet af en viss
fond, som ansågs kunna af den egentliga bankrörelsen undvaras. Att
en dylik särskild utlåning så länge fått fortfarande utöfvas, lär väl enligt
fullmägtiges mening egentligen hafva berott dels på dess djupa
rötter i våra vanor och kreditbruk, dels äfven derpå att den ansetts
på ett tillfredsställande sätt motsvara åtskilliga samhällsklassers, särskildt
mindre jordbrukares och industriidkares, verkliga lånebehof och
följaktligen tills vidare icke kunde utan afsaknad indragas.

»Hvad angår det förstnämnda af dessa afseenden eller våra gamla
kreditbruk, har lagstiftningen redan utdömt och, så långt för tillfället
synts rådligt, sökt undanrödja systemet af lån mot borgen såsom för
egen skuld, enär dels riksbankens reglemente förbjuder riksbanken
sådan lånerörelse, med undantag endast för kassakreditiv, i annan form
eller utöfver hvad fonden för omsättnings- eller såsom de nu mera
kallas af betalningslån medgifver, dels oktrojerna för de enskilda bankerna
icke tillåta dem att mot borgen utlåna öfver 10 procent af deras grundfond.
Fullmägtige våga äfven uttala den åsigt, att i bredd med detta
lagstiftningsarbete allmänna tänkesättet alltmera reser sig mot denna
kreditform, såsom särskildt egnad att undergräfva välståndet och det
ekonomiska oberoendet.

Bank imf skottets Utlåtande N:o 12.

»Hvad dernäst beträffar afseendet å åtskilliga samhällsklassers
lånebehof, som afbetalningslånen skulle på ett särskild! tillfredsställande
sätt motsvara, är den bär ifrågavarande motionen dikterad af den åsigt,
att dessa lån i deras nuvarande form icke längre förmå tillgodose låntagarnes,
åtminstone icke de mindre jordbrukarnes, verkliga lånebehof,
och åtskilliga af riksbankens smärre afdelningskontor hafva instämt i
denna mening, för hvilken de finna stöd i det förhållande, att efterfrågan
af af betalningslån från riksbanken på senare tid visat sig aftaga, emedan
dylika lån af andra låneanstalter, särskildt sparbanker och folkbanker,
beviljas på beqvämare vilkor i afseende å utsträckning af afbetalningstiderna
och derför af låntagarne föredragas, ehuru ofta mot drygare
ränta och andra kostnader.

»Om nu verkligen så förhåller sig, att andra institut finna med sin
fördel förenligt att konkurrera med riksbanken i afseende å beviljande
af dylika lån och i sådan afsigt erbjuda beqvämare vilkor, samt att i
följd deraf riksbankens för ändamåiet anslagna fond icke längre af
vederhäftiga lånebehöfvande tages i anspråk, synes den slutsatsen ligga
nära till hands, att den enda egentliga grunden för dessa låns utgående
från riksbanken eller ett verkligt allmänhetens behot deraf åtminstone
icke i samma grad som förr förefinnes, samt att följaktligen denna
fond kunde till obestridlig fördel för riksbanken och utan allmänhetens
afsaknad småningom minskas för att möjligen till sist alldeles upphöra.

»Om fullmägtige icke äro beredda att redan nu föreslå en minskning
af fonden, beror sådant väsentligen derpå, att, enligt deras åsigt,
den anmärkta minskningen i efterfrågan af lån från afbetalningslånefonden,
hvarigenom den utlemnade delen deraf enligt senast meddelade
sammandrag af bankens ställning utgör endast kronor 8,447,311: 15,
har sin grund i den på senare tid rika tillströmningen af ledigt penningekapital
till bankerna och den i följd deraf låga räntan, som föranledt
större svårighet att finna på en gång säkra och gifvande placeringar,
samt att, när ett omslag i dessa förhållanden inträffar, afbetalningslånen
från riksbanken åter skola visa sig begärliga och efterfrågan
derå motsvara fondens tillgång. Att åter nu och på grund af
dessa tillfälliga förhållanden söka att i konkurrens med enskilda institut
göra dessa lån mera begärliga genom att i enlighet med motionärens
förslag medgifva längre anstånd för deras afbetalning eller slutliqvid,
skulle sannolikt snart föranleda en så ökad efterfrågan af dylika lån,
att fordran på fondens förstärkande deraf blefve en följd, och erfarenheten
gifver grund för den farhågan, att en sådan fordran allt för lätt
skall blifva beaktad. Men en ytterligare utsträckning af denna skrift/}.
till Riksd. Prof. 1892. 6 Sami. 1 Afd. 5 Häft. 3

Bankoutskottets Utlåtande N:o 12.

skilda lånerörelse, icke endast i afseende å lånefondens belopp, utan
äfven i afseende å tiden för lånens förfallande till betalning, anse fullmägtige
vara ett steg till utveckling af riksbankens verksamhet i en
rigtning, som icke lärer kunna tillstyrkas.

»Slutligen önska fullmägtige få erinra, att, om också smärre låneanstalter,
som bedrifva sin rörelse inom en mindre omkrets och med
en jemförelsevis föga talrik klientel, kunna så öfvervaka dennes affärsverksamhet,
att de utan svårare förluster förmå utsträcka sin utlåning
mot borgen till förbindelser på ända till 5 års tid, hvilket fullmägtige
icke hafva anledning att här undersöka, sådant likväl svårligen kan
blifva fallet med riksbanken, hvars kundkrets är spridd inom ett ofta
ganska vidsträckt område, och som vid bedömande af de lånesökandes
vederhäftighet är nödgad att mycket lita till de officiella intygen.

»Men om en så betygad vederhäftighet redan under loppet af 2 1/2
år ofta nog undergår väsentlig förändring och icke alltid till det bättre,
måste så blifva förhållandet i ännu högre mån under en dubbelt så
lång tid, och följden deraf blifva icke obetydande riksbankens förlust
på denna lånerörelse.

»På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anse sig fullmägtige
ej hafva skäl tillstyrka bifall till ifrågavarande motion.»

Emot detta beslut hafva 2:ne fullmägtige, nemligen herrar friherre
Fock och L. O. Larsson, anmält afvikande mening.

Om hänsyn tages till riksbankens ändamål och fördel, synes det
utskottet, att ej tillräckliga skäl förefinnas till ytterligare befordrande
af ifrågavarande slags lånerörelse, som ej egentligen torde höra till
en riksbanks verksamhetsområde, och hvilken, såsom nästan uteslutande
omfattande för sträckningar mot namnsäkerhet, bidrager till ökande af
det i allmänhet så förderfliga borgenssystemet. Enligt uttalande och
förslag af såväl 1881 som 1889 års bankkomitéer synes ock den mening
under senare tid hafva gjort sig gällande, att riksbankens uti
ifrågavarande slags lånerörelse bundna medel vore alltför betydliga och
snarare borde minskas; och som ett bifall till motionärens förslag efter
all sannolikhet skulle föranleda anlitande i högre grad af fonden i fråga
och lätteligen inom kort framkalla anspråk på ökande af densamma,
har utskottet, på de af fullmägtige i öfrigt anförda skäl och instämmande
i de af dem uttalade åsigter, ansett sig böra hemställa, att herr
Fredholms ifrågavarande motion ej må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 189*.