bågvis};otifiifi ('tlyfa.itdc Rf:, q 17 (Utlåtande 1900:LU17 Lagutskottet)

bågvis};otifiifi (''tlyfa.itdc Rf:, q 17.

N:» n.

Ank. till Rijtsc}. kansli den 27 febr. 1900, kl. 12 raidd.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner opf ändring i 117 §
skiftesstadgan -

Till lagutskottets förberedande behandling har hänvisats en af herr
A. Wiklund inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o 64, af följande
lydelse:

»Vid sistlidne års riksdag föreslog jag uti motion n:o 101 sådan
ändring af § 117 i Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga om skiftesverket
i riket, att ledamot af egodelqjngsrätt skulle väljas för viss bestämd
tid. Detta förslag godkändes af Andra Kammare#, men blef af
Första Kammaren afslaget, hvadan frågan om en lagföräntjring i ofvan
angifna syfte alltså förföll.

De oegentligheter, som jag uti nyss nämnda motion påpekade,
qvarstå emellertid fortfarande. Allt för ofta händer, atf personer inväljas
till ledamöter i egodelningsrätten, hyiika visserligen vid tj^en
för valet äro kända för att ega de förutsättningar, som göra det# lämpliga
för utöfvandet af detta uppdrag, men hviska dock inom kort tjd
genom oordentlighet, ja till och med oredlighet fullständigt huppjt förverka
det förtroende, som genom valet blifvit de.m lemnadt. Äfven i
andra hänseenden kunna inträffa, att de nära nog blifva oförmögna att
fortfarande på ett tillfredsställande sätt fullgöra sitt uppdrag, men, valda
som de äro på obestämd tid, qvarstå de dock som ledamöter i egoBih.
till Rik sd. Prof.. IDOG. 7 Sami. 12 Häfl. (N:is 17—10.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

delningsrätten till föga belåtenhet för vare sig ordföranden eller parterna.
Gent emot ett sådant förhållande står man dock magtlös, så
länge de valberättigade ej ega någon möjlighet att återkalla det en gång
gifna uppdraget.

Den stora vigt och betydelse, som uppdraget att vara ledamot i
egodelningsrätt innebär, lär väl ändock fordra, att personer, som dertill
inväljas, höra ej allenast vid valet utan allt framgent ega nödiga förutsättningar
för utöfvandet af denna sin befattning, och säkerligen skola
valmännen vara angelägna om att omvälja dessa och derigenom åt egodelningsrätten
bevara den insigt, erfarenhet och skicklighet, som en
längre tjenstgöring derstädes kunnat skänka. Äfven godemän i skiftesverket
väljas numera för viss bestämd tid. Det oaktadt heter det i
ofvan åberopade paragraf: »Uppstår laga förfall för ledamot, kalle ordföranden
ojäfvig godman i dess ställe». Detta förhållande synes mig
äfven gifva stöd åt den uppfattningen, att ledamöter af egodelningsrätt
kunna, utan olägenhet för frågornas allsidiga utredning och behöriga
afgörande, väljas för viss bestämd tid.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
det Riksdagen för sin del ville besluta, att 117 § Kongl. Maj:ts förnyade
nådiga stadga om skiftesverket i riket den 9 november 1866
måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Första domstol i skiftesmål å landet är egodelningsrätt i hvarje
härad eller tingslag. Ordinarie domaren i orten är deri ordförande,
derest icke, vid hans förfall, efter hvad särskildt stadgadt är, annorlunda
af vederbörande hofrätt förordnas, eller Kong]. Maj:t, på invånarnes
gjorda anhållan eller eljest förekomna anledningar, för större
eller mindre distrikt skulle i nåder finna godt att särskild person dertill
utse. Ledamöterna i rätten utgöras af tre i landthushållning kunnige,
inom häradet eller tingslaget boende, bofaste män, hvilka, på föranstaltande
af domaren i orten, inför häradsrätten, genom socknefullmägtige,
efter förmedlade hemmantalet utväljas för en tid af sex år. Afgående
ledamot kan återväljas. Uppstår laga förfall för ledamot, kalle ordföranden
ojäfvig god man i dess ställe. De inom socknarne i häradet eller
tingslaget valde gode män kunna ock till ledamöter uti egodelningsrätten
utses; dock få de icke såsom domare handlägga skiftesmål, dervid
de som gode män biträda»

Lagutskottets Utlåtande N.-o 17.

1 samband med denna motion bar lagutskottet till behandling
förehaft en af herr E. Persson i Borrby inom samma kammare väckt
och till utskottet hänskjuten motion, n:o 8, hvilken äfvenledes afser
ändring i 117 § skiftesstadgan. Sistnämnda motion är af följande
lydelse:

»För embete- och tjenstemän i allmänhet samt särskildt för domare,
såväl af Kongl. Maj:t utnämnde som af kommuner valde, är viss tid
stadgad, vid hvilken de skola från sina embeten och tjenster afgå.

Ett undantag härifrån finnes, nemligen beträffande ledamöter af
egodelningsrätt, hvilka, jemlikt 117 § i Kongl. Maj:ts förnyade stadga
om skiftesverket i riket den 9 november 1866, på föranstaltande af
domaren i orten utväljas inför häradsrätten genom sockenfullmägtige
efter förmedlade hemmantalet, utan att viss tid för dem att utöfva befattningen
är föreskrifven, hvarför de, om de ej efter ransakning och
dom afsättas, kunna bibehålla sitt uppdrag, så länge de för godt finna.
— Med hänsyn till egodelningsrättsledamöters befogenhet inom rätten,
och jemväl i afseende å sättet för deras tillsättande torde dessa domare
vara närmast jemförliga med rådmän i landsortsstädenia.

Under nästlidet års riksdag väcktes af en ledamot i Andra Kammaren
motion om sådan ändring af nämnda § i skiftesstadgan, att egodelningsrättsledamot
skulle utses för viss tid, sex år, hvarvid jemförelse
anstäldes med godemän i skiftesverket och nämndemän, hvilka numera
väljas för viss bestämd tid. Men egodelningsrättsledamotens ställning
inom rätten är en helt annan än t. ex. den enskilde nämndemannens
inom häradsrätten, och torde fördenskull samt på grund af vigten utaf
de frågor, som kunna komma under hans bedömande, en duglig egodelningsrättsledamot
böra vid sitt uppdrag bibehållas, så länge kroppsoch
själskrafter anses räcka, hvarigerom åt rätten bevaras den insigt,
skicklighet och erfarenhet, som genom en längre tids praktik förvärfvas.

Deremot torde egodelningsrättsledamoten i likhet med annan domare
böra vara skyldig, att, sedan ålderdomen inträdt och den dermed
följande svagheten gjort honom mindre lämplig att utöfva sitt magtpåliggande
värf, afgå från sin befattning. Då nu i vårt land uppnådda
65 lefnadsår i allmänhet bestämts såsom åldersgräns för behörighet att
utöfva anförtrodd tjenst, torde lämpligen samma åldersgräns böra vara
gällande för ledamot af egodelningsrätt.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen för sin del behagade besluta, att ledamot i egodelningsrätt
skall vid fyllda 65 år från denna sin befattning afgå; samt att 117 § i

Lagutskottets Utlåtande N.o 17.

Kong]. Maj:fs förnyade nådiga stadga orti skiftes verke t i riket den 9
november 1866 i öfverensstämmelse häri»ed ändras.»

l)å vid nästlidet års riksdag lagutskottet hade :att afgifva utlåtande
öfver af herr Wiklund vå''ckt mötlon i samma syfte som hans nu förevarande,
yttrade utskottet, bland armat, följande:

»Grimdsatsen, att flöMaVe ej utåh ransakning Och dom må afsättas,
i nästan älta kulturländer erkänd såsom en hörnsten i ''samfundsordningen
och hös oss öhigifveri af grundlags helgd, är enligt utskottets förmenande
af den vigt, att hvarje förslag, syftande till rubbning af eller
inskränkning i dertäammå, bör upptågas rtied största betänksamhet.
Såsc/fn ett steg i sådan rigtning måste ''emellertid betraktas, öm de folkvalda
ledamötérne ieg od e In in g s r å tf e f n a i''enlighet med motionen gjordes
beroende af omVa’1 efter Vissa år.

Utskottet instämmer visserligen med ''motionären deri, att på grund
äf den Störa vigtéh af de frågor, Som enligt ''skiftesstadgan kunna
komma under egödelningsrätts pröfning, det är ömkligt, att endast
sådäfia personel'' väljas till egodélningsrätfsledamötdr, som ega erforderligä
''egenskaper ätt tillfredsställande fullgöra ''uppdraget, ''men utskottet
finnÖr på samma ''gång i deäsa frågors betydelse Och''ofta särdeles "svåra
beskaffenhet eu anledning, hvarför man ''bör ''Söka åt egödelningsrätten
bevara den insigt, skicklighet och erfarenhet, ''Söm i regel ''endast en
längre tids tjenstgöring derstädes kan skänka. Män ''kunde visserligen
sRgä, ätt föga anledning finnes ‘ätt‘befårä, ätt''ett stadgande rörande
val ''på viss tid skulle medföra ''för ''täta omfluten ‘inom rätten, då en afgående
''ledamot, Söm Visat Sig ''lämplig för Uppdraget, äntagligen der
han sjelf Så önskade, oftast körd me ätt vid tidefis Utgång ofnväljas.
''Men erfarenheten talar ett Unnat språk. Inom flera delar af vårt land
bär ‘dét "nemligen visät sig, ätt bestämmelsen, ätt''nämndemän väljas
endast på Vissa år, medfört betänkliga ''rubbningar i kontinuiteten inom
liärädsrätterna. Så eftersträfvansvätdt, Stim uppdraget''att vara''ledamot
i egodelningsrätt på grund af dermed förenade ''ersättning ''och sodiala
anseende lär betraktas, torde ''det Vara grundad anledning att befara,
alt, derest deh i mdtionén föreslagna''ändrihgén geöömfördes, ombyte
ännu bitare än beträffande nämndemän komma att ega''rum.

Den af mdtiönäten åberopade analogien med nämndemän synes
utskottet för öfrigt icke utgöra något skäl för den ifrågasatta lagändrin -

Lagutskottets Utlåtande N:o 17. 5

gen. Dels har, enligt utskottets mening, förändringen i bestämmelserna
rörande den tid, för hvilken nämndemän väljas, ingalunda visat sig vara
af så lycklig verkan, att densamma manar till efterföljd, och dels lär
det böra komma i betraktande, att de folkvalda ledamöterna inom egodelningsrätten
ega en väsentligt annan ställning än nämdemännen inom
häradsrätten. Under det de senare ega endast kollektiv rösträtt, hafva
egodelningsrättens ledamöter personlig sådan, och med det stora ansvar
och inflytande på rättens beslut, de i följd häraf ega, vore det synnerligen
betänkligt, om de genom att underkastas omval stäldes i <ett beroende
af sina valmän, hvaraf de kanske icke alltid skulle känna sig
oberörda.

Otvifvelaktigt förekommer stundom, att en egodelningsrättsledamot
förverkar det förtroende, som legat till grand för hans utseende till befattningen,
men utskottet kan icke inse, att detta förhållande, hvilket
lika väl kan ega rum i fråga om andra domare, utgör någon anledning
att särskildt beträffande egodelningsrättsledamöter bereda möjlighet att
återkalla ''uppdraget. Lika litet kan utskottet finna någon sådan anledning
deri, att egodelningsrättsledamöterna utses på grand af val inom
kommunerna. Så är förhållandet jemväl med andra domare, såsom rådmän
i de flesta städer, utan att någon ifrågasatt, att ''desse skulle kunna
aflägsnas från sina befattningar annat än efter laga dom. Den rätt, som
i vissa fall tillerkänts menigheterna att få välja sina domare, har nog
sin stora vigt och betydelse, men längre än till sjelfva valet synes denna
rätt icke skäligen böra sträckas. Så snart den sålunda utsedde domaren
är vald, kräfver intresset af rättsskipningens lugna och af personliga inflytanden
oberörda gång, att han tillerkännes samma säkra ställning som
andra domare.»

Hvad nästlidet års lagutskott sålunda uttalade finner sig utskottet
i allt väsentligt böra biträda, och är utskottet förty af den mening, att
det af herr Wiklund framstälda förslag ej bör vinna Riksdagens bifall.

Några sådana principiella betänkligheter, som gjort sig gällande
vid behandlingen af borr Wiklunds motion, förefinuas icke mot det af
herr Persson framlagda förslag om bestämmelse, att folkvald ledamot i
egodelningsrätt skall vid fylda 65 år från denna sin befattning afgå.

Då utskottet i allt fall icke kan skänka förslaget sitt understöd,
beror detta derpå, att utskottet, efter pröfning af förhållandena, icke

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

känner sig öfvertygadt om, att fastställandet af sådan åldersgräns vare
sig är af behofvet påkalladt eller ens skulle komma att från praktisk
synpunkt visa sig hafva öfvervägande fördelaktiga verkningar.

Såvidt utskottet har sig bekant, hafva några allmännare olägenheter
icke försports af nuvarande bestämmelser i ämnet. Utskottet föreställer
sig, att det fall lär vara jemförelsevis sällsynt, att en egodelningsrättsledamot
qvarstår i befattningen, sedan kropps- och själskrafters aftagande
satt honom ur stånd att tillfredsställande utöfva densamma. Särskildt
torde den mångengång ganska ansträngande beskaffenheten af de undersökningar
ute på marken, hvari ledamöter af egodelningsrätt måste deltaga,
föranleda dertill, att sådana ledamöter, hvilka börjat i afsevärd
grad lida af ålderdomssvaghet, i regel snart skola komma till insigt
om sin oförmåga att fortfarande fullgöra uppdraget samt på grund häraf
finna sig föranlåtne att sjelfmant afsåga sig detsamma.

För det fall åter att en ledamot i egodelningsrätt, trots hög ålder,
är vid den kroppsliga och andliga styrka, att i sådant afseende anledning
till erinran mot honom icke förefinnes, vore det säkerligen ofta
nog ganska beklagligt, om på grund af en fastslagen åldersgräns han
skulle nödgas afgå och rätten sålunda i förtid beröfvas den insigt i
ärendena och den mognade erfarenhet, en ledamot vid den åldern i
allmänhet bör hafva förvärfvat.

Utskottet hemställer alltså,

l:o att herr Wikluuds motion, n:o 64, icke må af
Riksdagen bifallas, samt

2:o att herr E. Perssons motion, n:o 8, ej heller
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 februari 1900.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

Reservationer

mot utskottets hemställan under l:o af herrar N. Nilsson,F. Andersson
och Wiklund, hvilka ansett, att herr Wiklunds motion bort af utskottet
tillstyrkas;

mot utskottets hemställan under 2:o af herr Hasselrot, som ansett,
att utskottet bort till herr Perssons motion tillstyrka bifall.

Herr Leman har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.