Bagutskottets Utlåtande N'.o 16 (Utlåtande 1909:LU16 Lagutskottet)

Bagutskottets Utlåtande N''.o 16.

N:o 16.

Ank. till Riksd. kansli den 1 mars 1909, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 9 kap3
§ strafflagen samt 4 § i lagen angående verkställighet
af domstols förordnande om tvång supp fostran den 27
juni 1902.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 18, har herr U. Leander anfört följande:

»I hufvudsaklig öfverensstämmelse med det betänkande och förslag
angående minderåriga förbrytares behandling, som utarbetats af den af
Kungl. Maj:t den 16 oktober 1896 tillsatta kommittén för utredning af
bland annat nämnda fråga, har 5 kap. 3 § i strafflagen enligt lag den
27 juni 1902 erhållit följande lydelse:

’Har brott blifvit begånget af någon, som fyllt 15 men ej 18 år,
och dömes han härför till böter eller till fängelse i högst 6 månader,
må domstolen, där den brottsliges sinuesbeskaffenhet och omgifning
samt graden af hans förståndsutveckling pröfvas sådant föranleda, förordna,
att han skall, i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas
i allmän uppfostringsanstalt.

Förekomma på en gång till verkställighet sådant förordnande
och annat tidigare meddeladt beslut, hvarigenom samma person blifvit
dömd till straff, skall detta straff, såvidt det utgöres af fängelse eller
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 15 Höft. (N:o 16). 1

Lagutskottets Utlåtande No 10 .

böter ocli de förskyllda straffen tillsammans ej uppgå till fängelse i
mera än 6 månader, anses inbegripet i förordnandet.’

Att förenämnda kommitté ansett sig böra inskränka domstolens
rätt att meddela förordnande om insättning i uppfostringsanstalt till de
fall, då det straff, den brottslige ådragit sig, uppgår till högst sex
månaders fängelse, har icke, enligt kommitténs utsago, härrört af någon
inre, i sakens natur liggande orsak. Tvärtom borde, förmenar kommittén,
därest frågan endast ses ur rent teoretisk synpunkt, denna begränsning
betydligt vidgas, såframt den icke alldeles borde bortfalla.
Pröfvas det nämligen, att den brottslige, i trots däraf att han öfverskridit
den absoluta straffrihetsgränsen, ännu icke kan anses hafva
vunnit den sedliga och intellektuella mognad, som bör för straffbarhet
förutsättas, synes billigheten kräfva, att han under alla förhållanden i
straffrättsligt hänseende behandlas lika med minderåriga under 15 år.
När kommittén det oaktadt uppställde nyssnämnda villkor, berodde
detta af hänsyn till de kostnader, en vidsträcktare tillämpning af utbyte
af straff mot insättande i anstalt skulle medföra.

Då kommittén emellertid tillägger: T alla händelser synes det
kommittén åtminstone icke för närvarande böra ifrågasättas att utsträcka
sådant utbyte längre, än kommitténs förslag innehåller’, framgår
däraf otvetydigt, att kommittén tänkt sig en utsträckning i en icke
alltför aflägsen framtid, då verkningarna af ifrågavarande lag hunnit
i någon mån visa sig.

Dessa verkningar kunna redan nu bedömas. De förhoppningar,
man hyst om lagens nytta för yngre förbrytares uppfostran till sedlighet
och arbetsamhet, ha icke gäckats under de år, lagen tillämpats.
Enligt af direktören för statens tvångsuppfostringsanstalt å Bona inhämtade
upplysningar ha flera af där intagne elever redan blifvit anställda
i tjänst eller yrken och genom sitt förhållande ådagalagt, att
den vård och fostran, staten ägnat dem, burit goda frukter. Likaledes
ha af diakonissanstaltens föreståndare gynnsamma meddelanden lämnats
rörande de minderåriga förbrytare af kvinnkön, som äro intagna å
nämnda anstalts hem i Yiebäck, till hvars utvidgning Kungl. Maj:t i
årets statsverksproposition af Riksdagen begär nödigt anslag.

Utan att förringa enrumsstraffets betydelse för äldre förbrytare
nödgas man dock draga dess ändamålsenlighet i tvifvelsmål, då det
gäller yngre personer, som ännu befinna sig i utvecklingsåldern. Onekligen
äro utsikterna till upprättelse större, om den vilseföra unga
mannen eller kvinnan intages i eu anstalt, som mera har karaktären
af ett hem, än om dessa unga kastas in i ett fängelse och sålunda

Lagutskottets Utlåtande N:o 16. 3

redan tidigt stämplas med förbrytaremärket, som det sedan kan bli
svårt nog att få utplånadt. Uppfostran i stället för straff är tydligen
den princip, som bör tillämpas, då det gäller bekämpandet af brottslighet
bland ungdom. Men så länge endast de, som dömas till högst sex
månaders fängelse, kunna bli föremål för s. k. tvångsuppfostran, måste
alla yngre personer, som för sina brott ådömas straffarbete, försona
dessa sina förseelser i fängelserna. Antalet straffangar i åldern 15 18

år under åren 1905—1907 har enligt fångvårdsstyrelsens underdåniga
berättelser för ifrågavarande år varit:

Ålder.	1905.	1906.	1907.
m.	kv.	m.	kv.	m.	kv.
15	år .............................	20	2	14	_	5	1
16	B ........... ............	47	2	29	6	22	1
17	» ...............................	66	5	71	5	48	2
18	B ............................	65	8	75	5	56	8

Att flera af dessa unga straffångar växt upp i en sådan omgifning
och varit af sådan sinnesbeskaffenhet, att de bort komma i åtnjutande
af vård å anstalt i stället för att interneras i ett fängelse, får
man taga för alldeles gifvet. Det vore ur flera synpunkter önskligt,
att ofvan omförmälda begränsning redan nu kunde helt bortfalla, så
att alla unga förbrytare, som befunnes vara i behof af vård å uppfostringsanstalt,
kunde å sådan intagas, oafsedt straffets art eller tidslängden
af detsamma. Men då kostnadsfrågan fortfarande torde lägga
hinder i vägen därför, har jag velat inskränka mig till yrkandet, att
den skillnad, som i förenämnda hänseende göres emellan fängelse och
straffarbete, måtte upphäfvas, och att följaktligen domstolens rätt att
meddela förordnande om insättning i allmän uppfostringsanstalt måtte
utsträckas äfven till de fall, då brottet, som den minderårige begått,
belägges med straffarbete i högst sex månader.

En dylik utsträckning behöfver ej ur kostnadssynpunkt verka afskräckande.
Å statens tvångsuppfostringsanstalt å Bona, hvilken såsom
bekant är afsedd endast för ynglingar, ha efter anstaltens öppnande
1905 till och med utgången af förlidet år 139 elever intagits, af hvilka
emellertid, enligt hvad ofvan antydts, icke få redan utskrifvits. Därför
finnes därstädes ett rätt afse värdi antal platser obesatta. Efter den

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

utvidgning af diakonissanstaltens hem i Viebäck, som är nära förestående,
torde bemälda hem vara i stånd att för flera år framåt mottaga
de jämförelsevis få flickor, om hvilkas insättning i uppfostringsanstalt
förordnande kan komma att meddelas.

Men äfven om en ny anstalt af Bonatypen skulle efter hand visa
sig behöflig, torde slaten icke böra för detta behjärtansvärda ändamål
undandraga sig den erforderliga kostnaden, som i hvarje händelse skulle
medföra minskade utgifter för den egentliga fångvården.

Jämväl lagen angående verkställighet af domstols förordnande om
Ivångsuppfostran den 27 juni 1902 synes vara i behof af ett tillägg.

Liksom många, hvilka borde komma i åtnjutande af anstaltsvård,
gå miste därom, kan å andra sidan ett och annat exempel påvisas, då
i anstalt intagen elev visat sig alldeles oemottaglig för den fostran,
anstalten velat ägna honom, och genom sitt förhållande skadligt inver
kat på de öfriga eleverna. Till bestyrkande häraf tillåter jag mig hänvisa
till det protokoll öfver justitiedepartement särenden af den 12 dennes,
som är bifogadt årets statsverksproposition.

En dylik obildbar elev borde tydligen kunna skiljas från anstalten.
Sådant låter sig likväl icke göra, förrän de föreskrifna två åren
efter elevens intagning tilländagått. Ty stadgandet i § 4 af nyss åberopade
lag, att anstaltens styrelse äger att redan efter ett år eller
dessförinnan öfverlämna elev till enskild vård och tillsyn o. s. v., synes
vara afsedd att tillämpas endast i de fall, då denne iakttagit ett synnerligen
godt uppförande. Med hänsyn särskildt till de öfriga elevernas
bästa borde dock möjlighet beredas styrelsen att befria anstalten från
sådana elever, som visa sig vara helt och hållet olämpliga att vistas
där. Att finna en fullt tillfredsställande form för denna frågas lösning
är ingalunda lätt, men den torde kunna ordnas därigenom, att åt
Konungens befallningshafvande i det län, där anstalten är belägen,
medgifves rätt att efter anmälan af anstaltens styrelse och efter eu
ingående pröfning af alla eleven berörande förhållanden skilja denne
från anstalten samt förordna, att det straff, som ådömts eleven, skall i
vanlig ordning verkställas.

Stadgande i berörda syfte torde lämpligen kunna göras genom
ett tillägg till ofvannämnda § 4 i lagen angående verkställighet af domstols
förordnande om tvångsuppfostran den 27 juni 1902.

Utan att härvidlag göra något bestämdt yrkande tillåter jag mig
dock ifrågasätta, huruvida icke tvångsuppfostran och tvångsuppfostringsanstalt
såsom erinrande om tvångsarbete och tvångsarbetsanstalt skä -

Lagutskottets Utlåtande N:o lb. ®

ligen borde utbytas mot benämningarna skyddsuppfostran och skyddsuppfosl
ringsanstalt.

På grund af det anförda vågar jag vördsamt hemställa,

det Riksdagen ville för sin del besluta, att 5 kap. 3 § i strafflagen,
sådan denna § lyder enligt lag den 27 juni 1902, måtte erhålla
ungefär följande förändrade lydelse:

Har ''brott blifvit begånget af någon, som fyllt 15 men ej 18 ar,
och dömes han härför till böter eller ock till fängelse eller straffarbete
i högst sex månader, må domstolen^ — ^

Förekomma på eu gång till verkställighet

skall detta straff, såvidt det utgöres af straffarbete, fängelse eller böter
och de förskyllda straffen tillsammans ej uppgå till vare sig straffarbete
eller fängelse i mera än sex månader

äfvensom att till § 4 i lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet
af domstols förordnande om tv.ångsuppfostran ett tillägg måtte
göras af ungefär följande innehåll: . .

Befinnes elev, som på grund af domstols förordnande intagits i
allmän uppfostringsanstalt, genom dåligt uppförande skadligt inverka på
öfriga elever och låter han sig ej råtta, må styrelsen för anstalten
därom göra anmälan hos Konungens befallningshafvande i det län,
hvarest anstalten är belägen. Konungens befallningshafvande äger, då
grundade skäl därtill föreligga, att skilja dylik elev från anstalten samt
förordna, att det eleven ådömda straff skall i vanlig ordning verkställas.»

Såsom motionären framhållit, lära ekonomiska skäl hafva medverkat
därtill, att i lagen den 27 juni 1902 angående ändring bland
annat i 5 kap. 3 § strafflagen möjligheten för domstol att förordna om
däri afsedda unga förbrytares insättande i uppfostringsanstalt begränsades
till dem, som blifvit ådömda böter eller fängelse i högst sex
månader. Motionären föreslår nu den ändring i detta stadgande, att
sådant förordnande måtte kunna meddelas, äfven då domen lyder å
straffarbete i högst sex månader. Det är tydligt, att i fråga om unga
förbrytare starkare skäl än eljest tala för att vid samhällets reaktion
mot brottsligheten hänsyn tages till brottslingens beskaffenhet, de omständigheter,
som gjort honom till den han är, och de förutsättningar
till förbättring, som hos honom kunna förefinnas. Att därför i fråga
om unga personer uppfostran oftare är ett verksammare medel än straff,
då det gäller att rätta en rättsstridig vilja, torde vara obestridligt.

Utifiottets

yttrande.

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

Gällande lag har härvid så förfarit, att i fråga om förbrytelser af personer
under 15 ar straff ej kan användas. I fråga om förbrytare mellan
15 och 18 år åter ankommer det på domstolen att inom angifva gräns
efter omständigheterna bestämma om straff skall undergås eller om den
brottslige i stället skal! hänvisas till allmän uppfostringsanstalt. Att
den sistnämnda utvägen lämpligen bör kunna anlitas i större omfattning, än
gällande lag medgifver, därutinnan är utskottet enigt med motionären.

En närmare granskning af motionärens förslag i denna del gifver
emellertid vid handen, att på samma gång det i fråga om straffarbete
omfattar de fall, där domen lyder å sådant straff ända till sex
månader, detsamma beträffande fängelsestraff stannat vid den nuvarande
begränsningen, eller att dylikt straff ådömts i högst sex månader,
hvilket ju motsvarar endast tre månaders straffarbete. Redan
på denna grund har utskottet icke ansett sig kunna förorda motionärens
förslag, som härutinnan tydligen afviker från den i strafflagen eljest
antagna grundsatsen beträffande straffarternas inbördes förhållande. Hvad
därefter angår frågan om kostnaden för en ifrågasatt vidgad tillämpning
af tvångsuppfostringsprincipen i det förevarande afseendet lärer utrymmet
vid statens uppfostringsanstalt å Bona i Östergötlands län —
förutom den för yngre kvinnliga förbrytare afsedda anstalten Viebäck i
Jönköpings län, den enda anstalt inom riket, som har att mottaga förbrytare,
hvarom bär är fråga — med redan gällande lagstiftning i allmänhet
vara taget i anspråk i den utsträckning, att något afsevärdt större antal
elever där icke kan med anstaltens nuvarande omfattning mottagas.
Men äfven om kostnadsfrågan icke skulle lägga något afgörande binder
i vägen för en önskvärd lagändring i nu föreslaget syfte, bär dock utskottet
i saknad af utredning härutinnan icke kunnat bilda sig någon
bestämd mening angående konsekvenserna af motionärens förslag i detta
afseende.

Motionären bar vidare föreslagit ändring af lagen den 27 juni
1902 angående verkställighet af domstols förordnande om tvångsuppfostran
i syfte, att elever, som visat sig obildbara och genom dåligt
uppförande skadligt inverka på öfriga elever, måtte kunna afskiljas från
anstalten. Mot motionärens förslag i denna del torde kunna från mera
formell synpunkt invändas, att det synes olämpligt att åt administrativ
myndighet öfverlämna att besluta om ändring af ett utaf domstol meddeladt,
laga kraftvunnet beslut, något, som skulle ske genom ett godtagande
af motionärens förslag till ändring af sistnämnda lagstadgande.
Men bortsedt härifrån, skulle af detsamma kunna yppas den faran, att man
med tillämpning af ett sådant stadgande kanske alltför snart, komme att

Lagutskottets Utlåtande N:o JO.

uppgifva hoppet om att kunna med de olika medel, som stå en uppfostringsanstalt.
till buds, rätta sådana vanartiga elever, hvarom här blir fråga.
Har det verkligen visat sig, att uppfostringsarbetet är overksamt, kan
äfven ifrågasättas, om fängelsestraff eller straffarbete skulle vara lämpligare
för vinnande af det sökta målet. Den möjligheten vore ej heller
utesluten, att en eller annan elev skulle föredraga att undergå det honom
ådömda straffet framför en längre tids vistelse å uppfostringsanstalt
samt därefter inrätta sitt uppförande.

Ehuru utskottet icke anser det utan betydelse, att en viss skillnad
åstadkommes mellan do bildbara och de mera obildbara element,
hvarom här är fråga, — en åtskillnad, som i viss mån lärer kunna
anordnas inom vederbörande anstalt — anser sig utskottet likväl af
anförda skäl icke kunna tillstyrka motionärens förslag härutinnan.

Med stöd af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån ändring
må kunna ske af 5 kap, 3§ strafflagen i syfte, att där
omförmälda unga förbrytare må i större utsträckning, än
för närvarande är medgifvet, kunna insättas i allmän uppfostringsanstalt,
samt för Riksdagen framlägga de
förslag, hvartill en dylik utredning kan föranleda.

Stockholm den 1 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Herr Lindhagen har begärdt få här antecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendets behandling inom utskottet.