Bag-Utskottets Utlåtande N:o 20 (Utlåtande 1871:LU20 Lagutskottet)

Bag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

N:o 20.

Ank. till Riksd. Kansli d. 5 April 1871, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga Proposition om antagande
af en författning rörande Lapparne i de förenade
konungarikena Sverige ock Norge.

Omförmälda nådiga Proposition, som af Riksdagens begge Kamrar blifvit till
Lag-Utskottet remitterad, är af följande lydelse:

»Förordning rörande Lapparne i de förenade konungarikena Sverige och Norge.

§ 1.

Lapp, som vill, på sätt bär nedan tillätes, med sina renar flytta fram och
tillbaka emellan Sverige och Norge, skall vara antingen Svensk eller Norsk undersåte.

§ 2.

Önskar Svensk Lapp att blifva Norsk eller Norsk Lapp att blifva Svensk
undersåte, skall, då i öfrigt laga hinder derför ej möter, utflyttningsattest på begäran
meddelas honom af vederbörande kronofogde och kyrkoherde; dock vare han från
skatter och andra allmänna förpligtelser i det rike, hvars undersåte han förut varit,
icke fri, förrän han, enligt de i andra riket gällande föreskrifter blifvit dettas undersåte
och bevis derom hos förenämnde embetsman företett,

Bill. till Riksd. Prof. 1871. 7 Sami. 11 Höft.

Lag-UtsJcoitets Utlåtande N:0 SO.

§ 3.

Lapparne äro berättigade att årligen med sina renar flytta från det ena riket
in i det andra och uppehålla sig å de trakter, hvilka hvardera rikets Lappar efter
gammal sedvana hitintills hafva besökt, samt att der, under iakttagande af de i denna
förordning meddelade föreskrifter, betjena sig af land och vatten såväl till underhåll
för sig och sina renar som till jagt och fiske. Utan vederbörande jordegares eller
brukares samtycke må dock ej Svenska Lappar med sina renar uppehålla sig i hiorge
under annan del af året, än Maj, Juni, Juli, Augusti och September månader, eller
Norska Lappar under nämnde månader med sina renar vistas i Sverige. Öfverträdelse
af detta förbud straffas med böter, till belopp första gången af högst 40 Riksdaler
Svenskt Riksmynt eller 10 Speciedaler Norskt mynt och annan gång af högst
dubbelt.

§ 4.

Under sitt uppehåll inom de trakter, som i § 3 omförmälas, ega Lapparne
att i skog till eget behof begagna torra träd och vindfällen samt i Statens skog
äfven växande löfträd. Hvad de vidare behöfva af trävirke får ej tagas utan egarens
tillstånd.

§ 5.

Genom rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägnader må Lapparne
ej beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande äro för dem behöfliga.

Hafva sådana vägar redan blifvit på omförmälda sätt stängda, skola de genom
Statens föranstaltande åter göras för Lapparne tillgängliga.

§ 6.

De landsträckor, der Lapparne söka bete för sina renar, må, der så för vinnande
af nödig uppsigt öfver Lapparne och deras djur finnes behöfligt, indelas i
särskilda uppsyningsdistrikt, inom hvilka de Lappar, som med sina renar der sig uppehålla,
skola, i de fall och på det sätt här nedan närmare bestämmes, vara underkastade
gemensam ansvarighet för skada, som af renarne tillskyndas de jordbrukande
innevånarnes egendom.

För att en trakt, hvarest Lapparne ega att söka bete för sina renar, skall
kunna i distriktindelning ingå, måste till densamma finnas eller beredas sådana ren
vägar, att vid deras begagnande Lapparne kunna, med iakttagande af tillbörlig bevakning,
afhålla renarne från angränsande egor.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

Distrikten böra sålunda bestämmas, att de renar, som der söka bete, i allmänhet
och efter hvad erfarenheten om deras vanor gifver vid handen, kunna antagas
komma att under betestiden hvarken dela sig i ständigt från hvarandra skilda flockar
eller af egen drift öfvergå till annat distrikt.

I hvilka trakter distriktindelning skall ega rum, beror på förordnande af Konungen.
Han fastställer ock distriktets gränser.

«.

§ 7.

Lapp, som vill med renar flytta till annan socken i hemlandet än den, hvarest
han har sitt hemvist, eller öfver gränsen till det andra riket, åligger att för länsmannen
i hemorten uppgifva sitt eget och medföljande husfolks namn, det uppsyningsdistrikt,
eller, der distriktindelning ej egen rum, den socken eller annat liknande område,
inom hvilket han ernar taga sitt tillhåll, äfvensom antalet af de renar, han
kommer att medföra, och dessas egare. Verkställer någon flyttningen, utan att hafva
lemnat sådan uppgift, böte högst 40 Riksdaler Riksmynt eller 10 Speciedaler. Lag
samma vare, der det medförda renantalet med en tiondedel eller mera öfverstiger
det af honom uppgifna.

I hvardera riket skola de Lappar, hvilka anmält sig vilja taga tillhåll inom
ett och samma uppsyningsdistrikt, inom sig inför vederbörande länsman utvälja en
uppsyningsman. Sedan uppsyningsmannen blifvit vald, har landshöfdingen eller amtmannen
att meddela honom förordnande å hans befattning, hvarjemte han af länsmannen
erhåller förteckning å alla de Lappar, som komma att stå under hans tillsyn,
upptagande tillika de af dessa, enligt föregående moment, till länsmannen afiemnade
uppgifter. Af dessa förteckningar insände länsmannen dessutom två exemplar till
landshöfdingen eller amtmannen, som, i hvad angår de Lappar, hvilka flytta till andra
riket, försänder det ena exemplaret till amtmannen eller landshöfdingen derstädes,
jemte uppgift å de utsedde uppsyningsmannen. Skulle sistnämnde amtman eller landshöfding
finna att större antal renar är uppgifvet för något visst uppsyningsdistrikt, än
detsamma väl kan mottaga, har han att hänvisa det Överskjutande antalet till närmaste
distrikt, der utrymme finnes, och att derom underrätta landshöfdingen eller
amtmannen i det rike, derifrån flyttningen skall ske, så tidigt att Lapparne kunna
få kännedom om den vidtagna åtgärden, innan flyttningen företages.

Tid och sätt för afgifvande af de i denna § föreskrift^ uppgifter äfvensom
för val af uppsyningsman bestämmas af landshöfdingen eller amtmannen, hvilken jemväl
för öfrigt, i händelse dessa bestämmelser skulle visa sig otillräckliga för dermed
afsedda ändamål, egen att gifva de ytterligare föreskrifter, som kunna finnas nödiga.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SO.

§ 8.

Uppsyningsman är pligtig:

a) att infinna sig i sitt distinkt sednast å samma tid som dit först ankommande
Lappar och att förblifva der intilldess de under hans tillsyn stående
inflyttade Lapparne allmänt begifvit sig derifrån;

b) att inom åtta dagar efter ankomsten till nämnda distrikt för vederbörande
länsman uppvisa sitt förordnande jemte förteckningen öfver de Lappar, som
anmält sig ämna taga sitt tillhåll inom distriktet, samt tillika uppgifva det
ställe, der han vanligen träffas;

c) att förskaffa sig kännedom om de under hans tillsyn stående Lappars uppehållsställen
äfvensom angående dem, som flytta genom distriktet, samt, i händelse
det skulle visa sig, att Lappar, Indika ej äro upptagna i förteckningen,
der uppehålla sig, derom hos länsmannen göra anmälan;

d) att tillse, det Lapparne noga bevaka sina renar, samt i öfrigt befordra god
ordning och vid uppkommande tvister med den jordbrukande befolkningen söka
bilägga desamma;

e) att efter behörig kallelse inställa sig vid besigtningar samt syner och värde-
ringar, Indika anställas i anledning af skada, som någon uppgifver hafva

blifvit honom af renar inom distriktet tillskyndad, samt att, när dervid eller
vid förekommande rättegångar fråga uppstår om skyldighet för de under uppsyningsmannens
tillsyn stående Lappar att för uppkommen skada gemensamt
ansvara, föra dessas talan, hvarvid han, om skäl dertill finnes, eger att å nämnda
Lappars vägnar ingå förlikning angående såväl skadeersättning som syne- och
rättegångskostnader;

f) att söka upptäcka genom hvilkens eller hvilkas renar angifven skada inom

distriktet blifvit förorsakad och att, efter undfången kallelse till besigtning,
syn eller värdering å skadan, till förrättningen inkalla den eller de skyldige,
om de för uppsyningsmannen äro bekante.

Uppsyningsmännen väljas hvarje gång för ett år. De kunna för så lång tid,
som deras befattning sednast varat, undandraga sig att varda återvalda.

§ 9.

1. Lapparne åligger ej allenast att noga taga sig till vara att sjelfva tillfoga
landets innevånare någon skada å deras egendom, utan ock att omsorgsfullt bevaka
sina renar, så att skada ej af dem föröfvas.

2. Skada, som af renar göres å åker, äng, utängsslåtter, växande skog eller

hjortronland, ersättes af den eller dem, genom hvilkas renar skadan blifvit förorsakad.

Sker sådan skada med uppsåt eller grof vårdslöshet vid renarnes bevakning, böte

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

dessutom den skyldige för hvar gång högst 40 Riksdaler eller 10 Speciedaler, hvilka
böter dock ej ifrågakomma, der förlikning träffas om skadans ersättande. Lapp, af
hvars renvaktare sådan förseelse nu sagd är blifvit föröfvad, vare ansvarig för gäldande
af de böter, som kunna renvaktaren ådömas.

3. Sker skada å egor af ofvannämnda beskaffenhet inom sådant uppsyningsdistrikt,
hvarom i § 6 förmäles, och kan det ej utrönas, genom hvilkens eller hvilkas
renar den förorsakad blifvit, åligger ersättningsskyldigheten de Lappar gemensamt, hvilka
hafva sitt tillhåll i distriktet, och varde ersättningsbeloppet jemte syne- och rättegångskostnader
dem emellan’ fördeladt i förhållande till det antal renar, hvarmed en hvar
tillhörer distriktet. Om vid den tid, skadan skedde, renar, tillhörande andra Lappar
än dem, som anmält sig vilja i distriktet taga sitt tillhåll, voro stadda på flyttning
derigenom eller eljest der sig uppehälle; skola äfven dessa främmande Lappar i förhållande
till nämnde deras renar i ersättningen deltaga. Inom trakter, der distriktindelning
ej skett, eger sådan gemensam ansvarighet, som i detta mom. stadgas,
ej rum.

4. Skada å utmark, som ej ofvan är omnämnd, ersättes jemväl efter ofvan
stadgade grunder, dock endast i det fall, att jordens egare eller innehafvare genom
densamma kommit i saknad af erforderligt bete för sina hemdjur. Hvad Tromsö amf
särskildt angår eger ej ersättningsskyldighet rum, om renar komma in och beta å
sådan utmark under tiden före den 8 Juli hvarje år, när denna förmån ej af Lapparne
begagnas sålunda, att någon jordegare eller innehafvare särskildt derigenom i väsendtlig
mån betungas.

§ 10.

Har under Lappars uppehåll i Norge skada genom deras renar någon derstädes
förorsakats, såsom i 9 § sägs, och vill den, som skadan lidit, gorå''sin rätt till ersättning
gällande, läte han, så fort ske kan, tillkalla två ojäfvige och kunnige män, hvilka
böra samtidigt infinna sig på stället samt, efter besigtning af skadan och undersökning
om densammas tillkomst, derom efter bästa förstånd och under edlig förpligtelse afgifva
utlåtande. För att vid denna förrättning närvara, skall den skyldige, då han är känd,
samt, om skadan skett inom uppsyningsdistrikt, äfven vederbörande uppsyningsman för
de Lappar, som der hafva sitt tillhåll, och, om dessa tillhöra, begge rikena, såväl den
Svenska som Norska uppsyningsman!^ tillkallas. Möter hinder för sådan kallelses
delgifvande inom 48 timmar efter det skadan upptäcktes, tillkallas i stället en af de
i närheten varande Lappar, eller, der skadan skett inom distrikt, der både Svenska
och Norska Lappar sig uppehålla, en af hvartdera folket. Kan ej heller detta ske
inom nyssnämnda tid, eller uteblifver någon af de tillkallade, må förrättningen deraf
ej uppehållas.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SO.

§ 11.

Varder vid den i § 10 nämnda förrättning- ersättningsfrågan ej i godo bilagd,
åligge den, som skadan lidit, der han sitt ersättningsanspråk fullfölja vill, att skyndsamligen
hos länsmannen i orten begära ny syn på stället för skadans värderande.
Till denna syn, hvilken förrättas af länsmannen med biträde af två lagrättsmän, dem
han utser inom den i Norska lagen den 28 Augusti 1854 § 18 föreskrift^ nämnd,
skall den skyldige, eller, der fråga är om sådan gemensam ansvarighet som i § 9
3 mom. förmäles, vederbörande uppsyningsman instämmas medelst kallelse, som bör
delgifvas sednast dagen före förrättningen, om den, som kallas skall, uppehåller sig
inom två mil från förrättningsstället. Uppehåller han sig på längre afstånd derifrån,
varde kallelsetiden förlängd med 24 timmar för hvarje fulla två mil. Vid synen
skall den, som lidit skadan, medhafva de män, Indika hållit den första besigtningen,
eller, om sådant ej kan ske, framlägga deras skriftliga intyg om förloppet dervid.
Han bör ock, om så nödigt anses, förevisa de handlingar, hvarpå hans egande- eller
nyttjanderätt till den mark, der skadan skett, sig grundar. Förrättningsmännen skola,
så vidt möjligt är, söka åstadkomma och i protokoll intaga noggran utredning angående
skadans uppkomst och vidsträckthet, ställets belägenhet och beskaffenhet, om
marken är inhägnad eller oinhägnad m. m., äfvensom angående den eller de personer,
hvilka ega de renar, som gjort skadan, dessas antal och storleken af de hjordar, de
tillhöra.

Alla, som äro tillstädes, der förrättningen hålles, äro förpligtade att på länsmannens
uppmaning tillkännagifva allt, som kan vara dem bekant och lända till upplysning
i saken, och står hvar och en för innehållet af sitt yttrande i samma ansvar,
som om det afgifvits inför domstol.

Vid skadans värderande skola synemännen noga taga hänsyn till såväl markens
beskaffenhet och fruktbarhet, dess större eller mindre uppodling, grödans godhet
och huruvida annan boskap än renar bidragit till skadan, som ock, der skada å utmark
skett, de omständigheter, hvaraf enligt § 9 sista mom. ersättningsskyldighet i
detta fall är beroende, samt alla andra förhållanden, som ega inflytande å skadeersättningens
belopp. Länsmannen eger vid värderingen ej röst, men i händelse af olika
meningar mellan synemännen gäller den, hvilken länsmannen biträder. För öfrigt böra
synemännen till protokollet afgifva förklaring under edlig förpligtelse, att värderingen
är anställd efter öfvertygelse och bästa förstånd. Länsmannen bör innan förrättningens
början förehålla synemännen de pligter, hvilka på grund af förestående bestämmelser
åligga dem, derom anteckning till protokollet skall ske. Innan förrättningens slut skall
länsmannen söka åstadkomma förlikning emellan parterna. Träffas förlikning, har den
samma verkan, som om den vore ingången inför förlikningskommission.

Värdering, som omtalas i denna §, kan, i händelse af rättegång, förändras af
domstolen, om skäl dertill finnes.

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o SO.

För förrättande af de i denna § omnämnda syner och värderingar tillkommer
länsmannen och lagrättsmännen samma godtgörelse, som i lag är eller kan varda dem
tillerkänd för enahanda förrättningar i afseende å skada af hemdjur.

§ 12.

Kan ej heller vid den i föregående § omförmälda förrättning saken genom
lagligen bindande förlikning afgöras, åligger länsmannen, om den, som skadan lidit,
sådant påyrkar, till vederbörande amtman insända afskrift af förrättningsprotokollet med
dertill hörande handlingar jemte eget yttrande angående de mäns trovärdighet, hvilka
förrättat den föregående besigtningen, hvarefter amtmannen genast eller efter ytterligare
undersökning, om sådan anses nödig, afgör, om skäl finnes till åtals anställande, i
hvilket fall han föranstaltar om dylikt åtal enligt de för offentliga politisakers behandling
gällande former, mot den eller dem, hvilka, antingen enligt åstadkomna upplysningar
kunna anses öfvertygade om skadegörelsen eller eljest till följd af 9 § äro för
densamma ansvarige. Mål af förevarande beskaffenhet må efter omständigheterna handläggas
antingen vid extra rätt eller vid tingen och står det den eller de tilltalade
fritt att i dessa mål svara genom ombud.

Har skada af ifrågavarande beskaffenhet väl skett, men är så ringa, att den
ej står i skäligt förhållande till de med dess åtalande förbundna kostnader, föreskrifves

ej allmänt åtal, hvaremot det till amtmannen insända protokoll med bilagor tillställes

den, som lidit skadan, med underrättelse det han eger att sjelf anhängiggöra och utföra
sin talan, om hän dertill finner sig befogad, i hvilket fall målets instämmande
till förlikningskommission dock ej erfordras.

Frågor angående ersättning för skada af renar i de orter, der indelning i upp syningsdistrikter

ej eger rum, behandlas i tillämpliga delar enligt hvad här är stad gadt,

dock att allmänt åtal i sådana fall ej anställes.

§ 13.

De i §§ 10, 11 och 12 i afseende å behandlingen af de deri omförmälda
ersättningsfrågor gifna föreskrifter ega ej tillämpning i dylika frågor, som uppkomma
i Sverige, utan förfares med dessa efter der gällande lag.

§ 14.

1. Talan emot Lappar om sådan gemensam ansvarighet, som i 9 § stad-*
gas, anhängiggores emot den uppsyningsman, som var anställd i distriktet på den tid
skadan skedde. Hade vid nämnde tid Lappar från begge rikena der sitt tillhåll, skola
såväl den Svenska som den Norska uppsyningsmannen instämmas. Uppsyningsman^!!

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 20.

stämmes å vederbörande Lappars vägnar att svara i målet och emottaga dom angående
utgörande af skadeersättningen och samtliga omkostnader.

2. Tilltror uppsyningsman sig kunna visa genom hvilkens eller hvilkas renar
skada blifvit förorsakad eller att jemte de under hans tillsyn stående Lappar äfven
andra böra för skadan ansvara, ege han att den eller de skyldige eller i sednare fallet
dem, emot Indika anspråk om deltagande i ersättningen väckes, till gemensamt svaromål
i saken instämma låta.

3. Der i det fall, hvarom denna § handlar, hinder möter att stämma uppsyningsman,
skall stämningen delgifvas de Lappar, emot Indika talan föres; och gälle
då för dem, hvad i föregående mom. om uppsyningsman är sagdt.

§ 15.

Lappar, hvilka, efter ty här ofvan sägs, blifvit till gemensam ansvarighet för
inträffad skada dömde eller, efter det värdering af skadan enligt § 11 egt rum, ingått
förlikning om gemensamt erläggande af en ersättning icke öfverstigande den genom
värderingen bestämda med tillagd godtgörelse för häfda omkostnader, vare oförhindrade
att mot den eller dem, som skadan förorsakat, i händelse kännedom derom sedermera
erhålles, eller emot andra Lappar, hvilka, vid den tid skadan skedde, haft renar inom
distriktet och sålunda böra i skadeersättningen deltaga, väcka talan om återgäldande
af det ådömda eller genom förlikning bestämda ersättningsbeloppet eller hvad deraf
å öfrige Lappar belöper. Sådan talan nu sagd är må dock sednast anhängiggöras
inom två år efter det skadan skedde.

§ 16.

Laglig stämningstid, när Lappar i sitt hemland skola stämmas till domstol
i andra riket, är i allmänhet tre månader, men endast sex veckor, när den, som
stämmes, uppehåller sig i län eller amt, som gränsar till amt eller län, hvari domstolen,
dit kallelse sker, finnes. Den, hvars vistelseort är okänd, njuter tre månaders
tid efter stämningens kungörande i Sverige eller i Norge, vid kyrkan i den socken,
der han sednast haft sitt hemvist.

§ 17.

Den, som olofligen fäller eller misshandlar Lapparnes renar, skall, utom full
ersättning för skadan, höta högst 40 Riksdaler Riksmynt eller 10 Speciedaler, så framt
icke förseelsen efter allmän lag medför högre ansvar. Lag samma vare, om någon
med uppsåt eller af groft vållande förorsakar, att renarne genom skrämskott, hundar
eller på annat otillbörligt sätt ofredas på deras rättmätiga uppehållsställen, eller söker
dem derifrån fördrifva.

Lag-UtsJcottets Utlåtande N-.o SO.

När någon Lapp hos vederbörande länsman klagar öfver sådan förnärmelse,
som ofvan är nämnd, skall länsmannen, efter föregången undersökning, så vida han ej
kan åstadkomma förlikning, i hvilket fall ansvar ej eger rum, om saken, så fort ske
kan, afgifva berättelse till landshöfdingen eller amtmannen, som, derest skäl förefinnes
att ställa någon till ansvar, skall föranstalta om sakens utförande genom allmän åklagare,
hvad Norge angår, enligt de i § 12 bestämda grunder, men i motsatt fall
sänder berättelsen till den, som skadan lidit, med tillkännagifvande att det öfverlemnas
åt honom sjelf att anställa rättegång för att sin talan utföra, i hvilken händelse
saken ej behöfver till förlikningskommission hänskjutas.

§ 18.

De i §§ 3 och 7 omförmälda förseelser åtalas i Norge efter amtmannens föranstaltande
inför Politirätt. I Sverige skola förseelser mot dessa §§ äfven vara underkastade
allmänt åtal.

§ 19.

Dom, hvarigenom någon i det ena riket blifvit dömd till böter enligt denna
förordning eller till ersättning för skada af ren, kan i det andra riket bringas till
verkställighet, om den eger laga kraft, flen dömde dermed förklarat sig nöjd, eller,
då domen är meddelad i Norge, vad emot domen icke blifvit inom stadgad tid anmäldt
(Appellationsfristen er udlöben) eller, i en genom allmän åklagare utförd rättegång,
domen blifvit den sakfällda kungjord, utan att han påyrkat densammas pröfning
i högre rätt. Önskar någon doms verkställande i det andra riket, vände sig till landshöfdingen
eller amtmannen i det län eller amf, der domen är gifven, och teckne denne,
derest sådant förhållande ådagalägges, på grund hvaraf den sökta verkställigheten må
ega rum, bevis derom å domen samt sände handlingar™ till vederbörande amtman
eller landshöfding i det andra riket, hvilken föranstaltar om domens verkställande och
de indrifna medlens öfversändande till förstnämnde landshöfding eller amtman.

Hvad om domar nu sagdt är, galle ock om sådana i fråga om ersättning för
skada, som i denna förordning omförmäles, träffade förlikningar, hvilka ega kraft af
dom; börande landshöfdingen eller amtmannen, då sådan förlikning, ingången i det
ena riket, för verkställighet öfversändes till det andra, tillika meddela bevis, att förlikningen
enligt förstnämnda lands lagar eger samma gällande verkan, som laga kraft
vunnen dom.

I afseende å böters förvandling vid bristande tillgång till deras gäldande, förfares
enligt det lands lagar, der böterna utsökas.

§ 20.

I Sverige skall kungörandet af Norsk dom, meddelad på grund af denna lag,
verkställas genom kronobetjent med vittne eller genom två nämndemän. Dervid bör
Bih. till Riksd. 1‘rot. 1871. 7 Samt. 11 Häft. 2

10 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

jemväl, om rättegången är genom allmän åklagare utförd, den sakfällde affordras förklaring,
huruvida han påyrkar domens pröfning i högre rätt. I mål, som enligt § 14
blifvit mot uppsyningsman utfördt, skall domen kungöras denne, som har att i nämnde
hänseende sig förklara.

§ 21.

I de mål der Svensk Lapp är part i Norge eller Norsk Lapp i Sverige eger
bruk af stämpladt papper ej rum.

§ 22.

I öfrigt komma de i hvardera riket i allmänhet gällande lagar att tillämpas
å Lapparne under deras vistande derstädes.

§ 23.

När i denna förordning talas om Lapparnes renar förstås dermed icke allenast
deras egna utan ock andras renar, hvilka äro under deras vård.

Bofaste renegare hafva, såvida de hålla sina renar under egen vård, i afseende
å dessa samma rättigheter och skyldigheter som Lapparne.

§ 24.

Embets- och tjensteman, i synnerhet landshöfdingar och amtman, skola tillse,
att de öfverflyttande Lapparne ej förnärmas i utöfvande af dem tillagda rättigheter.

§ 25.

Der i ettdera af rikena å något visst område vid kusten eller inne i landet
renars underhåll pröfvas för den jordbrukande befolkningen vara i synnerlig mån betungande,
kan Konungen förordna, att det området ej vidare må till sådant ändamål
begagnas mot det att erforderlig betesmark Lapparne anvisas på annan landsträcka,
som dertill finnes tjenlig.

§ 26.

Visar det sig nödigt för det i föregående § omförmälda ändamål eller för att
åt Lapparne bereda nödiga vägar till deras betesmarker att använda jord, som eges
eller brukas af enskild man, vare i Norge egaren eller brukaren, när sådant af Staten
påfordras, skyldig att afstå jorden mot ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse
ej kan träffas, bestämmes genom värdering. I Sverige förfares härmed enligt gällande
förordning angående jords afstående för allmänt behof.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SO. II

§ 27.

De bestämmelser i denna förordning, Indika ordna förhållandet emellan Lapparne
och den jordbrukande befolkningen, gälla icke inom Finnmarkens amt. Skulle
Svensk Lapp söka sommarbete i nämnde amt för sina renar, komma de för amtets
Norska Lappar särskildt gällande bestämmelser att å honom tillämpas.

§ 28.

Denna förordning träder i kraft under vilkor, att enahanda stadgande meddelas
i Norge, och då från den dag, Konungen för båda rikena bestämmer. Från
samma dag upphör första bihanget eller codicillen till Gränsetraktaten af 7/is Oktober
1751 att vara gällande. Beslut om upphäfvande af eller förändring i denna förordnings
bestämmelser äro i hvartdera riket, för så vidt angår andra riket eller dess undersåter,
först gällande, när motsvarande beslut är fattadt å den andra sidan.''?

Derjemte har Utskottet erhållit del af de vid ärendets föredragning i Statsrådet
och hos Högsta Domstolen förda protokoll, samt fått sig tillställde åtskilliga
andra, saken rörande, handlingar; och som Gränsetraktaten emellan Sverige och Danmark
den 7/is Oktober 1751 med dertill hörande första bihang eller codicill, hvilka
statshandlingar för närvarande reglera Lapparnes ställning inom Sverige och Norge,
torde vara mindre allmänt tillgängliga, men kännedom af desamma för nu förevarande
ärendes bedömande erfordras, anser Utskottet sig böra låta aftrycka

dels de artiklar i sjelfva traktaten, som kunna anses hit hänförliga, nemligen:

Art. III.

??Ingenthera Cronorne skal nu eller framdeles tilägna sig någon skatt och upbörd
eller annan rättighet, af hvad egenskap then och vara må, in öfver Gräntsen,
hvarken i följe af Stettinske fördraget, eller någre andra för thetta gjorde överenskommelser,
men som ömse sidors Lappar behöfva begge Rikens Land til theras Rendjurs
uppehälle; så har man i anseende til them öfverenskommit om sådane inrättningar,
som uti tlienna Gräntse-Tractats Förste Bihang eller Codecill innehålles.»

Art. Till.

”Föregående Gräntse-Tractat, tillika med thess tilhörande bihang eller Codeciller,
hvilka äro af lika kraft, soin the uti tlienna Tractat ord ifrån ord vore införde,
skal af Theras Kongl. Maj:t, Kongl. Maj:t, ratificeras, och Ratificationerne vederbörligen
här i Strömstad utväxlas innom fyra veckor, räknade från undertekningens
dato, eller förr, om möjeligit är.”

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20-

dels ock i sin helhet:

»Första Bihang eller Codecill till Gräntse-Tractaten emellan Konunga-Rikerne
Sverige och Norige, Lappmännerne beträffande.

På thet att Lapparnes vanliga öfverflyttningar, samt then therföre betalande
leija och Jurisdictionen öfver the främmande Lappar under bemälte öfverflyttningstid,
hädanefter icke må gifva någon anledning till oenighet och missförstånd, och man
therjemte klarligen må kunna veta, hvilka hädanefter såsom Svenske eller Norske Lappar
blifva åt anse, samt huruledes med them uti alla tillfällen reciproce skall umgås,
hafva the uti förestående Gräntse-Tractat nämde och här underteknade Commissarier
om visse här tilhörande puncter förenat sig således, som följer:

§ 1.

Then sedan år 1742, och under thenna Gräntse-Commissions tid the privative
Svenske Lappar, på visse ställen uti Norrlands Amt, pålagde nye Norrske Lappeskatt,
och thet therigenom införde städjandet af Sommarland, samt thess öfverlämnade til
bemälte Svenska Lappar emot årlig skatts erläggande, skal afskaffas och upphöra,
såsom stridande emot en del af the nedanstående betingade Articlar, och bidragande
till nya oricktigheter uti Lappväsendet, hvaremot sådan inrättning, som här nedanföre
på sina ställen anföres, skal sättas i verket.

§ 2.

Ingen Lapp må hädanefter äga Skatte- eller Städjeland uti mera än et Rike,
på thet all anledning til gemensamhet af undersåtare och land hädanefter må kunna
undvikas.

§ 3.

Til underrättelse för närvarande tid betingas, åt allthenstund från Börje fiäll
til Bonnäs fiäll, thet är, uti begynnelsen af Norrlands Amt och för Helge-lands Fögderi
på then Norrska sidan, men för Ångerman-lands och Umeå Lappmarker på Svenska
sidan, Fjällryggen till Gränts är faststäld, och man således på begge sidor therigenom
mister the. gamle Skatte-land och undersåtare, som man hit intils thersammastädes
inöfver Fiällryggen har haft; så skola the Lappar med theras Familier, som nu för
tiden hafva Skatteland therstädes på then Svenska sidan af Gräntsen, anses för Svenska
undersåtare och höra samma sida til, oaktat af hvilkenthera sidan the förut hafva
byxlat Landet och til hvilken sida the theraf betalt skatt, lika som äfven the Lappar
med theras Familier, som nu varande tid hafva gammalt byxel-land på Norrske sidan
af Gräntsen thersammastädes, skola tilhöra Norige.

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 20.

§ 4.

I fall någon Lapp för nu varande tid befinnes hafva et på båda sidor af
Gräntsen liggande gammalt Svenskt eller Norskt Sommar Skatteland, thet är et sådant
land, hvaraf för år 1742 til Sverige eller Norige skatt häfver blifvit betald, tå hafre
han frihet åt välja hvilken sidas undersåtare han hädanefter vil vara, så framt han
intet Winter-skatteland på någonthera sidan äger. Häfver han Winter skatteland på
någonthera sidan, then Svenska eller Norska, tilhöre tå then sidan, på hvilkens Territorio
han sådant Winter skatteland äger.

§ 5.

I fall någon Lapp på then sträckningen emellan Bonnes fiäll och Halde, hvarest
Kautokeino Gränts begynnes, thet är på then Norska sidan för hela Saltens, Senjens
och en del af Tromsöns Fögderier uti Norlands Amt, men på then Svenske sidan
för hela Pitheå och Luleå samt en del af Torneå Lappmarker, befinnes hafva et
sådant Sommar skatteland på Norska sidan af Gräntsen, hvaraf för år 1742 skatt til
Norige häfver varit betald, men theremot att äga Winter skatteland på Svenska sidan
af Gräntsen, tå hafve han frihet åt välja antingen han hädanefter vil vara Svensk
eller Norsk undersåtare, tå han sedermera behåller thet Skatteland han häfver på
samma sida om Gräntsen, men mister thet Skatteland han häfver haft på then andra
sidan om Gräntsen.

§ 6.

På thet man må kunna veta, hvilke äro Svenske eller Norske undersåtare,
skal thet uti förestående 4:de och 5:te § § omrörde Lapparnes frie val ske uti the
Committerades närvaro vid Rör-läggningen, så snart som möjeligit är, utan hinder,
läckande eller tubbande, mutors och skänkers gifvande, ej heller medelst löfte af en
lindrigare skatt, eller eljest på hvad sätt thet vara må och af private Jordägare eller
andre på någonthera sidan försökas kunde, utan komma the åt äga et aldeles fritt
och otvungit val.

§ 7.

The Lappar, som således hädanefter, sedan thenna Convention är i verket stöld,
befinnas hafva både Sommar- och Winter-Skatteland, eller allenast enthera delen, nemligen,
antingen Sommar- eller Winter-Skatteland på then Svenska sidan af Gräntsen,
skola med theras Famille, thet är barn eller the som äro i barns ställe, såsom fosterbarn
och släktingar uti et och samma matlag, likaledes tienare ocli Husmän, anses
för Svenske undersåtare.

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SO.

Thet samma är ock åt förstå om the Lappar med theras Famille, som hafva
et gammalt böxel-land på Norske sidan af Gräntsen, hvarmedelst man hädanefter
kan åtskilja, hvilken sidas undersåte han är, sedan ingen Lapp lår äga Skatte- eller
böxel-land på begge sidor, ej heller annorlunda kunna komma ther til än som i
thenna Convention föreskrifvit står.

§ 8.

I fall någon Svensk Lapp gifter sig med en Norsk Lappehustru, som uti
Norige har sit egit Skatteland eller flera Renar än han, hafve lian frihet, utan något
hinder eller afgift af thess egendom, åt blifva en Norsk Lapp, tå han sig tlierom
hos Svenska Fogden anmäler, och bevislig gjör en sådan dess beskaffenhet, hvaruppå
Fogden sedermera har åt lämna honom thess skrifteliga bistånd til öfverflyttningen
och thet samma uti upbördsboken att antekna, samt honom ifrån Svenska Skatten
åt utesluta.

Således förhålles vice versa med en Norsk Lapp uti lika tilfälle.

Uti andra omständigheter följe Hustrun Mannen.

§ 9.

I Fall en Lapp vil öfvergifva sit land och blifva et annat Rikes undersåte,
förhålles med honom, som med andre Svenske och Norske undersåtare uti lika infallen,
nemligen, han betale tijonde och siette penningen af hvad han äger, til then
sidan, hvarifrån han vil flytta, samt hafve bevis med sig til then sidan thit han
flytta vil, åt afgiften riktigt är erlagd och undfådt tilstånd til afflyttningen.

§ 10.

Althenstund Lapparne behöfva begge Rikens land, skal thet them, efter gammal
sedvana, vara tillåtit Höst och Vår åt flytta med theras Renhjordar öfver Gräntsen
in uti et annat Rike, och hädanefter, såsom tilförene, lika med landets undersåtare,
undantagande på sådana ställen, som här nedanföre anföres, få betjena sig af
land och strand (il underhåll för theras djur och sig sielfva, tå the vänligen skola
emottagas, beskyddas och hjelpas til rätta, äfven uti Krigstider, hvilka uti Lappväsendet
aldeles ingen förändring skola gjöra, och aldraminst skola the främmande
Lappar varda exponerade för" plundring eller något slags tvång eller öfvervåld, som
krigstiderne medbringa, utan altid blifva såsom egne undersåtare ansedde och handterade,
på hvilken sida the tå sig såsom främmande uppehålla.

Lag-L/tskottets Utlåtande N:o SO.

§ 11.

Ingen Lapp, som - behöfYer åt flytta med sina djur öfver Gräntsen, må uti
krigstider begå någon fiendtelig {gerning. Beträdes han thermed, förhålles icke med
honom efter krigsbruk, utan han straffas på lika sätt, som om hans missgjerning vore
uti fredlig tid begången.

§ 12.

Hvarest på Norska sidan äro fredlyste Skälfång och fogelduns samlande, som
på Norska kallas Kobbeweide, Fugle och Dunwär, för hvilka vissa undersåtare årlig
skatt betala, skal thet under sådant straff, som Norske Lagen för Norske undersåtare
stadgar, vara the Svenska Lapparne förbudit, åt ther bruka något skytterie, eller åt
på annat sätt skada gjöra. På alla andra ställen blifver them sådant och alt annat
skytterie och fiskeri lika med Norske undersåtare tillåtit. Äfven njuta the Norske
Lappar en sådan frihet uti Lappmarken på then Svenska sidan.

§ 13.

The Svenske Lappar, som väl flytta öfver gräntsen med theras djur in på
Norsk grund, men dock icke komma till Hafvet eller Fjordarne och therstädes något
Fiskeri eller Skälskytteri bruka, betala uti leija för hvart tjugonde djur, som i theras
följe är, stort eller litet, af begge kön, undantagandes the kalfva!-, som samma Vår
äro födde, hvilka icke räknas, en Skilling Dansk eller en Svensk Styfver i Kopparmynt,
mera icke. Men bruka the Fiskeri eller Skälskytteri uti Hafvet eller Fjordarne
på Norske sidan, betale tå för hvart tjugonde djur dubbelt så mycket, som

ofvan är förmält, nemligen två Skilling Danske eller två Svenska Styfver i Koppar mynt,

samma års Vår-kalfvar oberäknade. Mera må af the Svenske Lappar icke
tagas, under hvad namn eller sken thet vara vill, ej heller må the med något personligt
arbete eller tienstgiörande beläggas.

§ 14.

The Norske Lappar, som om Hösten flytta med theras djur öfver Gräntsen
in på Svenska sidan, betala för hvart tjugonde djur, som the med sig hafva, stort
eller litet, af begge könen, samma års Vår-kalfvar med inberäknade, två Skilling
Dansk, eller två Styfver Svenske i Kopparmynt, allthenstund bemelte Lappar therstädes
then längsta tiden af året förblifva, och Vår-kalfvarna på then tiden samma
underhåll, som the andra Djuren, behöfva. Vilja the tillika idka fiske och skytteri
i Lappmarken, betale tå dubbelt så mycket, nemligen fyra Styfver i Kopparmynt,
eller fyra Skilling Danske. Mera må af the Norske Lappar icke tagas, ej heller må

16 Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 20.

the med något personligt arbete eller tjenstgörande beläggas, under hvad namn eller
sken thet nämnas kan.

§ 15.

Uti hvart district, hvarest öfverflyttande Lappar äro, skal förordnas en LappeLänsman
och tvänne Nämdeman, som för theras öfverflyttningar intet skola betala.

§ 16.

Lapp-Länsmannen och Nämdemännerne skola reciproce besörja åt the öfverflyttande
Lappar för theras djur njuta tilräckeligt underhåld, dock så att Lappen sielf,
som för Landet skattar, icke af främmande Lappar uttränges och lider brist. För
then orsaken skull skola Lapparnes Länsman och Nämdeman väl känna beskaffenheten
af Skatte-landen på theras sida, samt veta antal på the djur, som then Lappen
äger, hvilken skattar för Landet, på thet främmande^ Lappar, om så behöfves och
begäres, til beqvämlige ställen må kunna anvisas. Å ömse sidor skola the främmande
Lappar noga ackta sig, åt the icke under theras flyttningar gjöra Landets egne
invånare någon skada, hvarken Vinter eller Sommar på Skog, Åker och Äng, Multebärs-
eller Hjortron-Myror eller något annat, vid Laga plikt, och bör skadan ersättas
efter mätismanna ordom.

§ 17.

Förr än någon Lapp, Svensk eller Norsk, med sine djur flyttar öfver Gräntsen,
skal han för sin egen Lappe-Länsman och Nämdeman angifva antalet på the
djur, som i hans följe äro, thet är så väl på hans egne som på hans barns, tienares
och husmäns, samt leijan til bemälte Länsman lefverera, emot bevis så väl på angifvandet,
som för leijan. Äfven skal han tå straxt angifva sig, om han vil idka
fiske och skytteri, hvarefter leijan kommer åt proportioneras och betalas, samt på
angifvelsen och beviset åt anteknas. Med thetta ofvannämda , bevis passerar han
sedan utan hinder och vidare tiltal, fram och tilbaka.

§ 18.

Förr än Lappe-Länsmännerne med theras Lappar flytta öfver Gräntsen, skola
the tilställa then andra sidans Lapp-Länsman en af them och Nämdemännerne underskrefven
specificerad förtekning på the Skatte-Lappar och djur af theras district,
som samma år vilja flytta öfver Gräntsen, tå the tillika lejan til bemelte LappeLänsman
lefverera emot bevis på förbemälte förtekning och betalning. I brist af
Lappe-Länsman, som bemälte förtekning och betalning af then främmande sedan kan
emottaga, skal then eller the som leijan tilkommer, afsända en Fullmäktig, som på

Lag-Utsicottcts Utlåtande N:o 20.

et sä beqvämligt ställe, som möjeligit är, skal uppehålla sig, nemligen uti närmast
intill Gräntsen liggande Lappe-Sokn på Svenska sidan, och på then Korska sidan uti
en af the närmaste innan liordar och på fasta landet.

§ 19.

Lapparne skola, om thet åstundas, hvart år eu gång för alla och icke oftare
på then sidans Territorio, som lejan tillröra-, för bemälte sidas Lappe-Länsman, eller
hvem ägaren af leijan thertil skrifteligen eommitterar, vara förpliktade åt framvisa
alla the djur, som uti theras följe äro, och åt låta räkna the samma til bevis på
riktigheten af theras angifvande, bleka the sådant, eller bemälte personer med ord
eller gjerning illa bemöta, höte en Svensk allenast för sin motsträfvighet, Tält'' Daler
Silfvermynt, och en Norsk Lapp Fyra Riksdaler Danske, hälften til bemälte oförrättade
personer och then andra hälften til Konungen. För hvar gång sådan förseelse
sker, fördubblas straffet.

Förgriper Lappen sig på bemälte personer vidare, än åt thet til simpel upstudsighet
kan räknas, straffes han thesutom therföre efter Lagen.

§ 20.

I fall någon Lapp, Svensk eller Norsk, befinnes hafva falskeligen angifvit antalet
på sina djur, så åt han häfver Tjugu djur flere eller theiöfver än han anmält,
betale han för hvart tjugonde djur uti hela flocken, tvänne gånger så mycket, som
ofvan förmält är. Beträdes han andra gången med sådan oriktighet, betale dubbelt
s-å mycket, som första gången. Tredje gången dubbelt så mycket som andra gången,
och så vidare, så åt straffet för hvar gång fördubblas, hvaraf angifvaren tager hälften
och andra hälften Bifalla- then, som lejan- tillhöra-. Tå ingen annan angifvare är,
behåller ägaren af lejan altsammans.

§ 21.

I fall Lapp-Länsmännerne eller Nämdemännen befinnas hafva colluderat med
Lapparne uti theras oriktiga angifvande, eller theras egen fortekning förfalskat och
något innehållit af then leja, som the upburit, plikte första gången tre gånger så
mycket, som vederbörande therigenom blifvit eller kunnat blifva besvekne, hälften
til angifvaren, och andra hälften til then eller them, som lejan tilhörer.

Andra gången sättes the ifrån theras embete och straffes som tjufvar.

Bill. till Iiiksd. Prot. 1871. 7 Sami. 11 Höft.

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o 20.

§ 22.

Tå någon tvistighet yppas emellan Lappar ifrån en och samma sida, antingen
angående theras öfverflyttningar och stället, hvarest the under theras öfverflyttningstid
pretendera åt uppehålla sig, eller om bortkomne Renar, slagsmål, små skuldfordringar,
som icke stiga öfver Tålf Daler Silfvermynt eller Fyra Riksdaler Danske, alle arfskiften
efter the afdöde eller andre små* saker, Lappväsendet in specie och Lapparnes
sedvanor beträffande, skola sådane saker, tå the icke kunna förlikas, af samma sidas
Lappe-Länsman och hans tvenne Nämdeman straxt afgjöras, och så framt vederbörande
til Härads-Rätten icke vilja vädja, ther sammastädes exequeras, utan afseende
på hvilkens Territorio factum är passerat eller saken påtald. Men äro sådane saker
emellan parter af åtskild nation, eller emellan en Svensk och Norsk Lapp, tå'' tilkommer,
utan hänseende til Jus territorii, kärandens Länsman och Nämdeman åt
straxt theruti döma, och Domen, tå theremot ej appelleras, åt exequera; Dock således,
åt Rätten tillika med tvänne Nämdeman ifrån Svarandens sida besättes, och
åt Länsmannen å samma sida, såsom thes försvar och ombud, skal vara berättigad
åt vara tilstädes, om så åstundas, altsammans utan betalning för bemälte Betjente
uti begge fallen. När en af parterne med thenna Lapperätts förrättning är missnögd
och med saken vil gå vidare, skal appellation ske til then Häradsrätt eller Bögderätt,
hvarest factum är begångit, eller i fall af Arfskiften, ther then döde i lifstiden
hänhört.

§ 23.

Alle andre saker emellan Lappar, antingen af en och samma nation eller af
olika Nation, höra til the vanlige Bögde eller Härads-Rätter, samt angifvas, dömas
och, i fall the icke til högre Rätt instämmas, ther samastädes exequeras, alt på
thet Territorio, hvaräst gjerningen är skedd, allenast med then åtskilnad, som i nästföregående
§ är anfördt, nämligen, åt tå en af parterne är en främmande undersåte,
eller factum på en främmande undersåte eller thes egendom begångit, skal uti Rätten
tagas tvenne Nämdeman ifrån then främmande sidan, hvilka på alt sätt skola hafva
samma anseende, rätt och myndighet, som the öfrige Nämdemännen, och skal then
främmande Lappe-Länsmannen vara berättigad åt thervid vara tilstädes, såsom försvar
och Fullmäktig för then parten, som är af samma sida. När bevisligt är, åt
berörde tvenne främmande Nämdeman äro lagligen tilsagde til Bisittare uti en sådan
Rätt, och the dock icke infinna sig, kan i theras ställe tvenne andra förnuftige
och ärlige Lappar ifrån samma sida antagas. Kunna sådane icke erhållas, förblifver
thet vid then vanliga Närnden, och skal tå Domen på stället afkunnas, och Acten
theröfver gifvas vederbörande, som äro tilstädes ifrån then främmande sidan, antingen
Lappe-Länsmannen, eller Nämdemännerne, uti vitnens närvaro eller emot theras

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o SO. 19

bevis, utan betalning, på thet man på samma sida kan veta, huru Rätten handhafves.

Förser sig någon Domare emot någon af the uti thenna Convention föreskrefne
Stadgar, hafve han förbrutit sit Embete.

§ 24.

Vederbörande ifrån then främmande sidan, så väl parter som vitnen, skola,
när the lagligen äro kallade och stämde, vara pliktiga åt möta för thenna combinerade
Rätt och svara til saken, eller åt aflägga theras vitnesmål. Comparerar then
svarande icke, ej låter thes oumgängeliga förfall och hinder vid Rätten, til samma
tid han instämd är, anmäla och bevisa, och dock bevisligit finnes, åt han lagligen
är stämd,, förfares likafult med saken, som om han verkeligen vore tilstädes, tå
efter klagomålet eller stämningen och the förevarande bevis Domen afsäges och exequeres.
Kan Svaranden vid nästföljande Ting bevisligit gjöra thes förfall, både åt
icke sielf hafva kunnat infinna sig, ej eller kunnat thet samma Rätten kundgjöra å
then dag han sielf vid Rätten comparera bordt, så får saken åter uptagas och afdömas.
Men uteblifva vitnen ifrån första Tinget, och saken utom them ej kan uplysas,
tå får saken upskjutas til nästa Ting, och plikte vitne, som förfallolöst uteblifvit,
Tre Daler Silfvermynt eller En Riksdaler Dansk för uteblifvandet, til then
Krona, hvilkens undersåte thet är.

§ 25.

Ingen Execution eller utpantning, undantagandes efter the Domar, som LappeRätten
enligt 22 § äger åt afsåga och exequera, må uti någon främmande Lapps bo
företagas, så framt icke skriftelig Dom upvises, och bevis för then utmätte betalningen
til then Lappen, uti hvilkens bo executionen eller utpantningen företages, genast
på stället aflefvereras. Förser sig någon häremot, straffes som för våldsvärkan.

§ 2 .

Rymmer någon Lapp för begången lifssak öfver thet Rikes Gräntsor, hvarest
gärningen är begången, förhålles med honom, som med andre Svenske eller Norske
undersåtare uti lika fall.

§ 27.

Alla Lappsaker skola på slätt och ostämplat Papper afhandla!? och beskrifvag,
tå en främmande Lapp i saken är interesserad.

Lag-UtsJcottets Utlåtande N:o SO.

§ 28.

Inbyggarno uti Utsjocki, som nu igenom Gräntsens förening äro blefne privative
Svenske undersåtare, skola på alt sätt handeln beträffande, så väl med landets
producter, som med the varor, som bringas til landet, blifva behandlade lika med
the Eongl. Norske undersåtarne ther i Landet, och lika med them til godo njuta så
väl then nu varande, som then hädanefter til utgifvande, Octroy och annan handels
inrättning, så åt, hvad the til Norske Köpmännen öfverbringa, skal them efter Oc~
tröyen blifva betalt, och likaledes efter Octroyspriset uplåtit, hvad the sig tilhandla
vilja; men dock skal Compagniet ej vara förbundet åt gifva thesse Svenske undersåtare
then Credit, som thet i visse tilfällen, i följe af Octroyen, böra gifva the Norske.

§ 29.

Alla vederbörande Kongl. Betjente å båda sidor, särdeles Landshöfdingar och
Amtmännerne, skola fliteligen efterforska, huruledes the främmande Lappar blifva medhandlade
och troligen besörja, åt them vederfares hvad rätt är och the efter thenna
Convention böra njuta. I lika måtto skola the, när the landet igenomresa, och, på
Embetets vägnar, besöka, tidigt låta samme Lappar veta, på hvilken tid och ställe
the komma uti theras granskap, på thet the, i fall the hafva något åt klaga, personligen
hos them måge kunna infinna sig och theras åliggande andraga.

§ 30.

Ändteligen finner man nödigt åt härvid förklara, thet thesse här ofvanföre
stipulerade öfverflyttningar, med the theraf dependerande inrättningar, ingalunda således
äro åt förstå, som skulle Konungarike!™ Sverige och Norige therigenom någon
Jurisdiction eller annan rättighet, af hvad namn then vara må, in öfver Gräntsen i
thet andra Riket tilerkännas, men allenast såsom en tolerance och reciproque foglighet,
hvilken icke väl kan umbäras, så framt annars Lapparne på båda sidor skola blifva
vid makt och in politicis hållas uti tillbörlig skick och ordning. Altså blifver then
uti then uprättade Gräntse-Tractaten öfverenskomne Gräntselinea, så väl i anseende
til Lapparne och theras districter, som i öfrigit beträffande the andre Svenske och
Norske undersåtare och theras districter, aldeles vid sin fulla kraft, så åt hvarken
tidsens ålder, vederbörande betjenters och undersåtare? försummelse, collusioner och
ingrep eller någon häfd och bruk inöfver samma gränts, then blifve så gammal samt
af hvad art och beskaffenhet then vara må, häruti någon förändring skal eller kan
gjöra, men hvart Rike skal hädanefter på sin sida om ofvannämde Gräntsor allena

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SO.

och utan intrång vara berättigat åt utöfva och behålla alla Regalia och jura Majestät^
så väl uti andelige som verldslige saker.

Thetta Bihang til Gräntse-Tractaten skal uti alla sina puncter vara af samma
kraft, som ofvanberörde Gräntse-Tractat sielf, aldeles såsom then .ord ifrån ord thernti
vore införd.

Til yttermera visso äro häraf tvenne Exemplar författade, som af begge Theras
Kongl. Maj:ts Kongl. Maj:ts Befullmäktigade Gräntse-Commissarier äro underteknade
och med theras vanliga Signeten bekräftade, som skedde i Strömstad år efter Christi
Födelse thet Et Tusende Sjuhundrade Femtijonde Första then 21 September

2 October.

J. Mauritz Klinckowström. J. Manqelsen.

(L. 8.) (L. S.)

Vid behandlingen af detta förslag till författning har Utskottet utgått från
den förutsättning, att detsamma, ehuru till formen ett förslag till civil-lag, likväl,
såsom erfordrande för att varda antaget bifall af såväl Sveriges Riksdag som Norges
Storthing, vore till sjelfva sin natur af sådan beskaffenhet, att hvartdera Rikets representation
komme att vid dess afgörande egentligen taga i betraktande, huruvida förslaget
i sina hufvudsaklig a bestämmelser vore att föredraga framför nu gällande lag,
så mycket heldre som, i afseende å detsammas uppställning och dess särskilda stadgandens
lämplighet, med skäl kunde antagas att dessa blifvit noggrant undersökta
vid de mångsidiga förarbeten, som måst föregå, innan förslaget i sitt nuvarande skick
af Unions-konungen för de begge representationerna framlades; och har, på grund af
denna sin uppfattning, Utskottet ock ansett sin granskning deraf böra förnämligast
afse att söka utreda, om det sätt, hvarpå förslaget bragt till lösning de vigtigaste
deruti förekommande frågor, syntes göra detsamma egnadt att uppnå det dermed åsyftade
mål, att på ett så vidt möjligt rättvist och tillfredsställande sätt ordna förhållandena
emellan de bofaste och de nomadiserande inuevånarne inom den nordligaste
delen af den Skandinaviska hallon.

Vid en sådan granskning framställer sig först den för Lapparnes framtida bestånd
vigtigaste frågan, nemligen om deras rätt till renbete och i sammanhang dermed till
skogsfång och till de för flyttningen emellan deras uppehållsorter erforderliga renvägar.
I afseende: härå innehåller, på sätt ofvan synes, 1751 års codicill i 10 §: att alldenstund
Lapparne behöfva begge Rikens land, skall det dem, efter gammal sedvana,
vara tillåtet höst och vår att flytta med deras renhjordar öfver gränsen in uti ett

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 20.

annat Rike och hädanefter, såsom tillförene, lika med landets undersåtare, undantagande
på sådana ställen, som här nedanföre anföres, få betjena sig af land och
strand till underhåll för deras djur och dem sjelfva; hvarefter de nämnda undantagen
förekomma dels i § 12, som stadgar: att hvarest på norska sidan äro fredlysta
skälfång och fågelduns samlande, som på norska kallas kobbeveide, fugle och dunvär,
för hvilka vissa undersåtare årlig skatt betala, skall det under sådant straff, som
norska Lagen för norske undersåtare stadgar, vara de svenska Lapparne förbudet, att
der bruka skytteri eller att på annat sätt skada göra; dels ock i ,§ 16, hvarest föreskrifves:
att å ömse sidor skola de främmande Lappar noga akta sig, att de icke
under deras flyttningar göra landets egna innevånare någon skada, hvarken vinter eller
sommar på skog, åker ocli äng, multebärs eller hjortron-myror eller något annat.

Om än dessa, stadganden kunna antagas hafva varit tillräckliga för en tid,
då, såsom det synes, till följd af landets ringa odling, knappt någon tvist eller några
kollisioner emellan en bofast befolkning och de nomadiserande Lapparne egt rum, så
visade sig dock, allt efter som folkmängden tillväxte och odlingen synnerligen vid
Norges hafskust och de långt in i landet inträngande fjordarne gjorde hastigare framsteg,
samt allt större landsträckor blefvo underkastade rödjning och regelmessigt bruk,
att de gällande föreskrifterna icke voro tillräckliga eller nog bestämda för att förebygga
stridigheter emellan den jordbrukande befolkningen och Lapparne, helst codicillens
ordalydelse snart föranledde dess olika tolkning på ömse sidor af gränsen.
När således år 1843 en komité af män från begge Rikena förordnades, med uppdrag
att taga i öfvervägande och ingifva förslag till de ändringar och tillägg som kunde
finnas nödiga i lagstiftningen rörande dessa förhållanden, så inträffade att, ehuru komitéens
samtlige ledamöter voro enige, bland annat, jemväl i frågan om gemensam
ersättningsskyldighet, hvarom vidare framdeles, ledamöterna från hvardera Riket deremot
i afseende å frågan om betesrätten icke blott afgåfvo särskilda förslag, utan ock
framställde såsom deras bestämda åsigt, att gällande lag (1751 års codicill), rätt
förstådd, redan innebure samma föreskrifter, som komiterade blott tydligare i sina
förslag uttryckt. Och dessa förslag voro likväl af ganska väsendtligen olika beskaffenhet,
i det de Svenska komiterade ansågo, att Lapparne borde nu såsom tillförene
obehindradt 11 begagna betet å öppen och ej ingärdad utmark i de Svenska lappmarkerna
och i de dertill gränsande Norska landskap, medan de Norska komiterade
ej ville medgifva Lapparne betesrätt å dylik utmark i Norge, då den ej tillhörde
Norska staten, under påstående tillika att såsom enskild egendom borde betraktas äfven
de nybyggen och rödjningsplatser å allmänningar, till hvilkas anläggning behörig tillåtelse
erhållits. Komiterades arbete föranledde — måhända just till följd af deras
skiljaktighet i ofvannämnda vigtiga hänseende — icke till något försök att göra ändring
i lagen; men då stridigheterna emellan den bofasta befolkningen och Lapparne alltmera
tilltogo och icke sällan urartade till våldsamma uppträden, när å ena. eller
andra sidan ville göras gällande hvad hvardera ansåg utgöra sin lagliga rätt, så till -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SO -

sattes år 1866 åter en komité af Svenskar och Norrmän, hvilka lyckades förena sig
om en lösning af frågan, som, af Kongl. Maj:t gillad, funnit sitt uttryck i det nu
föreliggande förslagets §§ 3 och 9, af hvilka den förra bestämmer att Lapparne
äro berättigade att årligen med sina renar flytta från det ena riket in i det andra
och uppehålla sig å de trakter, hvilka hvartdera rikets Lappar efter gammal sedvana
hittills hafva besökt, samt att der, under iakttagande af de i författningen meddelade
föreskrifter, betjena sig af land och vatten såväl till underhåll för sig och sina
renar, som till jagt och fiske; medan åter den sednare paragrafen innehåller föreskrift att för
skada, som af renar göres å utmark (taget såsom motsats till åker, äng, utängsslåtter,
växande skog eller hjortronland, hvarest skada alltid skall ersättas), ersättning
egen rum endast i det fall, att jordens egare eller innehafvare genom densamma
kommit i saknad af erforderligt bete för sina hemdjur, samt, hvad Tromsö Amt särskilt
angår, derest renarnes betande sker före den 8 Juli hvarje år, alldeles icke,
om blott ej någon egare eller innehafvare af jord särskildt derigenom i väsendtlig
mån betungas.

Man kan visserligen anse de stadganden om begränsning af den ömsesidiga
rätten till bete å ifrågavarande utmarker, som i den sednast citerade paragrafen förekomma,
vara alltför obestämda för att till fullo förebygga rättstvister emellan den bofaste
befolkningen och Lapparne, och önskvärdt hade utan, tvifvel varit, om mera bestämda
föreskrifter kunnat uppställas; men fråga är, om den obestämdhet, som härvid till en
viss grad onekligen förefinnes, har sin anledning i den föreslagna författningen eller i
sjelfva de förhållanden, för hvilkas reglerande den är föreslagen. Utskottet tvekar icke
att anse det sednare vara fallet, hvilket synes uppenbart, om man besinnar, att det
möter helt andra svårigheter att, såsom af denna lag erfordras, begränsa rättsförhållandet
i afseende å jorden och dess begagnande emellan bofaste egare eller innehafvare
af viss jord, å ena sidan, och å den andra nomader, hvilka ock skola hafva
betesrätt inom samma trakter, än der frågan endast är att emellan två eller flera
bofaste jordägare skifta jord eller begränsa nyttjanderätt till sådan, och om man vidare
dertill lägger, att, enligt de af 186 6 års komiterade inhemtade upplysningar,
virke i de ifrågavarande trakterna saknas till åstadkommande af några vidsträcktare
hägnader. Noggrant bör äfven bemärkas, att, om ock 1751 års codicill tillerkänner Lapparne
rätt till begagnande af land och strand lika med rikets egna undersåtar, den
dock alldeles icke tillägger de förstnämnda någon slags företrädesrätt framför de
sednare i detta hänseende. Fullständigaste lösningen af frågan, huru vidsträckt betesrätt
borde Lapparne tillkomma, vore utan tvifvel att ernå medelst uppdragande af en lokal
gräns emellan de områden, der den jordbrukande befolkningen och Lapparne hvar
för sig egde att drifva sina särskilda, med hvarandras ömsesidiga trefnad, såsom det
vill synas, ej lätt förenliga näringsfång. Till uppnående af detta å begge sidorna
åtminstone för en framtid önskvärda och, i mån af allt vidare fortgående odling, å

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SO..

ena, allt talrikare renhjordar, å andra sidan, förr eller sednare nödvändiga mål torde
ock en utväg vara anvisad* i en syftesenlig tillämpning af föreliggande förslags 25 §,
hvarom Utskottet skall längre fram sig yttra. Att man nu ej föreslagit till omedelbart
vidtagande denna åtgärd, finner sin förklaring deruti, att en sådan omedelbar tillämpning
i närvarande ögonblick ej för Lapparne vore önskvärd, utan fastmer för dem
skulle medföra skada. Om nemligen en sådan gräns nu skolat uppdragas, hade
detta nödvändigt måst förorsaka
der, enligt hvad de bofaste sjelfva inför |l866 års’ikomité uppgifvit, tillgång på bete
finnes för såväl deras hemdjur som en talrik mängd renar. Och till dess en sådan lokal
begränsning af omständigheterna oundgängligen fordras och blifver en verklighet, torde
någon lämpligare begränsning, än förslaget innehåller, svårligen stå att finna.

I afseende å Lapparnes rätt till skogsfång stadgar nu gällande lag icke annat,
än hvad som kan anses ligga i tillåtelsen att enligt § 10 begagna landet till underhåll
för deras djur och dem sjelfva, sammanställd med förbudet i § 16 att under
flyttningar göra landets egna innevånare någon skada, bland annat, på skog. Komitéen
af 1844, som föreslog bibehållandet af uttrycket vatt Lapparne skulle vara berättigade
att inom hvartdera riket lika med landets egna innevånare betjena sig af landet
till eget och sina rendjurs underhåll», lärer dock ej ansett deruti vara inbegripen
obegränsad rätt till skogsfång å oinhägnad utmark, enär komitéen tilläde det stadgande,
att äfven skogen å kronans allmänning ar vore Lapparne tillåtet att begagna, dock
blott'' till egen förnödenhet. Det nu föreliggande förslaget åter, i hufvudsaklig öfverenstämmelse
med de af 1866 års komité uttryckta åsigter, medgifver genom
sjelfva uttryckssättet i § 4 Lapparne att å de af dem enligt gammal sedvana besökta
trakter till eget behof begagna torra träd och vindfällen jemväl å enskildes
utmark, jemte det dem tillägges rätt att i statens skog taga växande löfträd.

Beträffande rätten till renvägar, finnes derom intet uttryckligt stadgande i
1751 års codicill. Sjelfklart kunde visserligen anses, att den Lapparne tillerkända
rätt att till bete betjena sig af landet ock medförde rätt till det medel, hvarförutan
den förstnämnda rätten ej kunde tillgodogöras. Då emellertid å ena sidan landets
föga odling den tiden ej gjorde behöfligt att uttryckligen tillförsäkra Lapparne vissa
vägar för att med sina renhjordar komma till af dem begagnade betesmarker, medan
å andra sidan något stadgande, syftande att inom vissa gränser inskränka odlingen,
ej finnes; så är lätt att inse såväl huru denna kommit att småningom tillstänga
åtminstone en del af de vägar, Lapparne kunna begagna, som ock till Indika svåra
rättskollisioner sådant skulle gifva anledning, utan att utväg till deras slitande i codicillen
anvisas. Icke heller i detta hänseende kunde något gemensamt förslag af 1844 års
komité åstadkommas, enär samtlige komiterade väl ansågo att vid tillåtelse till anläggande
af nybyggen borde framdeles iakttagas, det Lapparnes gamla renvägar icke
stängdes, men de Svenska ledamöterna tillika hyste den åsigt att, derest dessa vägar
redan någonstädes vore genom markens upplåtelse och odling i förening med omgif -

Lag-Utskottets Utt&tande N:o 20.

vande uejdens otillgänglighet afskurne, så borde, der hufvudväg förr gått, erforderlig
mark dertill afsättas emot ersättning af Lapparne, hvilken åsigt de Norska komiterade
icke biträdde. Uti § 5 af förevarande författningsförslag förbjudes att genom
rödjning eller uppodling af jord eller uppförande af hägnader beröfva Lapparne sådana
gamla renvägar, som fortfarande äro för dem behöfliga, och föreskrifves att, derest
sådana vägar redan blifvit stängda, skola de genom statens föranstaltande åter göras
för Lapparne tillgängliga, hvilket torde få anses jemväl innebära att expropriationskostnaden
skall af staten bestridas.

Enär således den föreslagna författningen i fråga om Lapparnes rätt till renvägar
och till skogsfång innehåller bestämda stadganden, hvarigenom Lapparne tillförsäkras
rättigheter, hvilka förut varit tvätydiga och omtvistade, samt enär, i fråga
om rätten till bete för rendjuren, förslaget, om än icke så bestämdt, som i och
för sig kunnat önskas, likväl begränsar samma rätt på ett med rättvisa och billighet
så öfverenstämmande sätt, som vid jemkning emellan hvarandra motsatta interessen
kunnat åstadkommas, anser Utskottet förslaget i dessa hufvudsakliga hänseenden
innebära afgjorda företräden framför nu gällande lag.

Dernäst synes böra i betraktande komma frågan om den i förslaget stadgade
skyldigheten för Lapparne att gemensamt ersätta af deras renar föröfvade skada samt,
i sammanhang dermed, om indelningen i uppsyningsdistrikter och om uppsyningsman;
och får Utskottet i afseende härå anföra:

Den gemensamma ersättnings-skyldigheten, i 1751 års codicill icke ifrågasatt
och i vår lagstiftning först erkänd genom Kongl. Brefvet den 4 November 1817,
men sedermera föreslagen af såväl 1844 års som 1866 års komitéer, består, sådan
den i förevarande förslag blifvit begränsad, deruti: att, sedan någon landsträcka, der
Lapparne söka bete för sina renar, blifvit, i enlighet med föreskrifterna i förslagets
§ 6, efter Konungens förordnande indelade i uppsyningsdistrikt, skada, som af renar
tillskyndas de inom ett visst distrikt jordbrukande innevånarnes egendom, utan att
utrönas kan genom hvilkens eller hvilkas renar den blifvit förorsakad, skall, (så vidt
skadan är sådan, hvarför godtgörelse eger rum) ersättas gemensamt af de Lappar,
som hafva sitt tillhåll inom distriktet, i förhållande till det antal renar hvarmed enhvar
tillhör detsamma, samt i händelse, vid den tid skadan föröfvas, renar, tillhörande
andra Lappar, än som i distriktet hafva sitt tillhåll, äro stadda på flyttning derigenom
eller eljest der sig uppehålla, jemväl af dessa främmande Lappar i förhållande
till nämnda deras antal renar. Enär således, för att skyldighet att gemensamt ersätta skada
skall kunna ifrågakomma, fordras att indelning i uppsyningsdistrikt redan egt rum, och
enär endast af och bland Lappar, som ämna taga sitt tillhåll inom sådant distrikt,
JSih. till JRilcsd. Prot. 1871. 7 Sami. 11 Höft. 4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o HO.

utses de uppsyningsman, hvilka, trädande i stället för de i § 15 af 1751 års codicill
föreskrifna Lapplänsmän och nämndemän, skola såsom representanter för samtlige i
distriktet tillhållande Lappar tillkallas, då anspråk om ersättning emot dem ifrågasattes,
samt ega att å nämnde Lappars vägnar ingå förlikning och skola fullgöra
åtskilliga andra af distriktindelningen och den gemensamma ersättningsskyldigheten
betingade, till en del ganska vigtiga, uppdrag; — Så inses lätteligen, att de i och
för sig ganska maktpåliggande frågorna om distrikter och om uppsyningsman, åtminstone
i detta förslag, blifvit satta i beroende deraf, huruvida förslagets bestämmelser om
ersättningsskyldigheten blifva antagna eller icke.

För stadgandet af gemensam ersättningsskyldighet, mot hvilket, äfven med
den begränsning föreliggande förslag deråt gifvit, från abstrakt rättssynpunkt åtskilliga
anmärkningar utan tvifvel kunna göras, talar deremot ur nyttans och billighetens synpunkter
det vigtiga skäl, att endast derigenom torde kunna uppnås det med den föreslagna
lagstiftningen åsyftade ändamål att bilägga stridigheterna och förebygga
de våldsamma uppträdena emellan den bofasta befolkningen och Lapparne. Dessa
stridigheter och våldsamheter härröra nemligen till eu hufvudsaklig del derifrån, att
det för egare eller brukare af jord, som tillskyndats skada af renar, är nästan omöjligt
att på rättslig väg åstadkomma bevisning om hvem renarne tillhöra och att således
komma i tillfälle göra gällande sina anspråk på godtgörelse. De bofaste känna
icke renarnes märken och endast med Lapparnes tillhjelp kunna de derom erhålla upplysning.
Men för närvarande hafva Lapparne ingen anledning att dermed tillhandagå.
Helt annat blefve förhållandet, om den gemensamma ersättningsskyldigheten vore i lag
stadgad. Det blefve då för enhvar Lapp af vigt att tillse, det allas renar omsorgsfullt
vaktades och, derest skada af renar ändock föröfvades, att söka upptäcka renarnes
egare för att icke sjelf drabbas af någon andel i ersättningen. Under sådana
omständigheter, och då ersättning, vare sig den erlades af renegaren eller af samtlige
Lapparne,- i alla händelser utföll, skulle de bofaste icke ens vara frestade att, såsom
nu, enligt hvad upplyst är, blott alltför ofta sker, skjuta renarne eller genom hundar
döda dem för att söka skaffa reda på deras märken och såmedelst bevisning mot deras

egare. Och upphörde åter dessa tilltag å de bofastes sida, så funnes icke heller å

Lapparnes, helst med de närmare bestämda rättigheter i afseende å begagnande af
utmark, som dem blifvit i lagförslaget tillagde, skälig anledning till missnöje, ty såsom
sådan lärer väl ej få anses den noggrannare bevakning af renarne, som för de hittills
möjligen mindre aktsamme ibland dem hädanefter torde blifva erforderlig.

Det har blifvit ifrågasatt, huruvida icke vid de syner och värderingar å skada,

som enligt § 11 i förslaget skola af länsman med biträde af lagrättsmän förrättas,
det vore för iakttagande af Lapparnes rätt nödigt, att äfven Lappar vid förrättningen
borde biträda, äfvensom huruvida icke sådant vore öfverensstämmande med hvad 1751
års codicill föreskrifver i afseende å Lapp-länsmän och nämndemän. Att det sista
icke är fallet torde vara klart, då codicillens §§ 23 och 24 i afseende å såväl

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SO.

för indelning af betesmarker i distrikter, låta företaga besigtning, kartläggning och,
eventuel äfven expropriationer af odlad mark i enskilds ego. Att nu dessa åtgärders
verkställande ej kan aflöpa utan kostnad, är af sig sjelft klart, och att dessa kostnader
skola stiga till ganska betydliga belopp, kan inhemtas af protokoll öfver på
Norska Regeringens föranstaltande företagna preliminära besigtningar, uppmätningar och
förslag till distrikts anordnande, Indika protokoll af Hans Excellens Justitie-statsministern
blifvit Utskottet meddelade. År det nu billigt att begära, det Norska
staten skall åtaga sig dylika åtgärder och kostnader utan att veta, om ej, hvad stund
som helst och måhända redan innan de förstnämnda ens blifvit till fullo verkställda,
en uppsägelse skall ske, som gör åtgärderna öfverflödiga, kostnaderna förspillda, och
eger man skäl att vänta, att, under nyssnämnda möjlighet, samma åtgärder skola i
den omfattning och på det sätt, som erfordras för att till fullo motsvara dermed i lagen
afsedt syfte, eller i allmänhet mer, än till det aldraminsta möjliga blifva utförda?
Om svaret på dessa frågor ej rimligen kan utfalla på mer än ett sätt, så är dermed
ock tydligt, att liksom lagens blott provisoriska eller på viss tid ställda antagande
skall förlama dess auktoritet och helgd för dem, hvillca närmast efter den skola ordna
sitt förhållande af ömsesidig rätt och förpligtelse, så skall detsamma äfvenledes verka
förlamande beträffande vidtagande af åtgärder, utan hvilka det med lagen afsedda
syftemålet ej kan nås. Det är, med andra ord, tydligt, att de experiment med lagens
verkan, för hvars företagande man förordar dess blott provisoriska antagande, genom
sjelfva det sätt, hvarpå experimentet verkställes, af dubbelt skäl skall hindra uppnåendet
af det dermed afsedda ändamålet: insigt och erfarenhet om, huruvida lagen gör
tillfyllest för ordnande af rättsförhållandena mellan de bofaste och Lapparne, och att
man, med ett sådant sätt af dess antagande, på förhand kan säga, att den icke
i nämnda hänseende skall motsvara med densamma afsedt syfte. Eger man åter eu
sådan öfvertygelse på förhand, då synes det vara långt bättre att genast förkasta lagförslaget.
Anser man åter, att antagande af Utskottets förslag om ensidig uppsägningsrätt
och faran af att den kunde blifva uppsagd skulle innebära en garanti för
lagens samvetsgranna tillämpning; så torde ock sådant innebära ett misstag, då dels
antagande af Utskottets ifrågavarande förslag långt sannolikare skall medföra den
följd, att lagförslaget, med sådant vilkor vid dess antagande, genast förkastas, dels
Norska staten i allt fall är alldeles oförhindrad att för sin del stifta lag i ifrågavarande
hänseende, ej i strid med codicillen, men väl med de specifikationer och
närmare bestämningar af dennas i många hänseenden sväfvande och otillräckliga stadgande^
hvilka anses nödiga för att införa och stadga rättsförhållande emellan bofaste
och Lappar.

Det torde för öfrigt knappast behöfva särskild! erinras derom, att, med förkastande
af Utskottets • förslag till ändring i § 2 8, möjligheten att få ändringar i lagen ingalunda
är upphäfd, utan att denna möjlighet endast är bunden vid ömsesidigt godkännande
från båda rikena. Att betvifla eller på förhand förneka redobogenhet från

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SO -

någondera sidan till ett sådant godkännande, der något stadgande i lagen skulle befinnas
olämpligt eller otillräckligt, dertill eger man hvarken skäl eller rätt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föreslå vi vördsamt, att Riksdagen
för sin del

2:o) antager § 28 i det Kong!, förslaget oförändrad sådan som den
deri finnes införd.»

af Herr Friherre Nordenfalk, som yrkat antagande af det i Herr Ribbings
reservation formulerade tillägg till det Kongl. förslagets § 25, i hvilket fall ingen ensidig
uppsägningsrätt borde ifrågakomma;

af Herr Carlén: »Första bihanget till 1751 års gränsetraktat, som nu är i fråga
att upphäfvas, innehåller ilo §: att Lapparne skulle vara efter gammal sedvana tillåtet att
höst och vår flytta öfver gränsen och, till underhåll för sig och sina djur, dädanefter
såsom tillförene, lika med landets undersåtar, få betjena sig af land och strand,
endast med undantag af särskilt uppräknade ställen, samt i 16 §: att Lapplänsmannen
eller nämndemännen skulle besörja, att öfverflyttande Lappar för sina djur njöto
»tillräckligt underhåll», dock så, att den inhemska Lappen icke af de främmande
utträngdes och led brist samt att de främmande Lapparne under sina flyttningar icke
gjorde landets egna innevånare någon skada.

Häraf har jag ej kunnat draga annan slutsats, än att Lapparne för all framtid
tillförsäkrats ovilkorlig rätt, icke allena att å angifna årstider flytta från det ena
landet till det andra, utan ock att i det land, de besöka, få oqvaldt gagna all den
af fordno till dem upplåtna betesmark, som kunde finnas erforderlig för att gifva
deras djur »tillräckligt underhåll», endast med förbehåll, att hemlandets Lappar ej
förträngdes och landets öfriga innevånare ej gjordes skada. Hvad traktat-bihangets
30 § förmäler derom, att hvartdera riket skulle fortfarande »utöfva och besitta alla
regalia och jura Majestatis, synes mig ej kunna tolkas derhän, som skulle någotdera
landets regering vara berättigad att genom ensidiga förfoganden, af hvad slag de
vara månde, i ringaste mån minska, än mindre alldeles upphäfva, den Lapparne sålunda
genom 10 och 16 §§ tillförsäkrade, här ofvan beskrifna, rättighet.

Utgående från denna uppfattning, har jag, vid granskningen af det förevarande
nådiga lagförslaget, bort söka i första rummet göra klart för mig, huruvida detsamma
bibehåller Lapparne vid deras redan egande of/anomförmälda traktatsenliga rätt.
Befinnes detta icke vara händelsen, torde all vidare granskning vara obehöflig, enär
de i förslaget upptagna, rent juridiska eller reglementariska stadgandena — huru
förträffliga de i sig sjelfva än må vara — icke lära kunna antagas utan i samman -

Lag- Utskottets Utlåtande N:ö SO.

hårig med de grundbestämmelser, som afgöra hufvudsaken, eller Lapparnes rätt till
erforderlig betesmark för sina renar.

För mitt omdöme i afseende å denna hufvudsak hafva varit afgörande de
stadgande!!, som finnas upptagna i 6, 9 och 25 §§ af lagförslaget, sammanställda
med de faktiska förhållanden, som för närvarande ega rum.

Nämnda lagrum innehålla bland annat:

att de landsträckor, der Lapparne söka bete för sina renar, må, >''der så för
vinnande af nödig uppsigt öfver Lapparne och deras djur finnes behöfligt", indelas
i särskilda uppsyningsdistrikt;

att det tillkommer regeringen i hvartdera riket att ensidigt bestämma, om
och huru distriktsindelningen skall inom det riket verkställas;

att Om, i ettdera af rikena, å något visst område renars underhåll pröfvas
lör den jordbrukande befolkningen vara i synnerlig mån betungande, det rikets regering
kan lika ensidigt förordna, att det området, fastän det ingått i distriktsindelningen
och till renbete upplåtits, ej vidare må af Lapparne begagnas, emot det att »erforderlig»
betesmark dem anvisas på annan landsträcka, som finnes. dertill tjenlig; samt

att Lapparne tillförbundits ersätta, ej mindre all den skada, som af deras renar
göras å åker, äng, utängsslåtter, växande skog eller hjortronland, utan äfven skada
å utmark, så framt jordens egare eller innehafvare genom skadan kommit i saknad
af erforderligt bete för sina husdjur.

Öfverväger man nu närmare betydelsen af dessa stadganden, springer först i
ögonen såsom synnerligen betecknande, att den för Lapparne så ödesdigra distriktsindelningen
motiverats uteslutande från det förutsatta behofvet för de fastboende af
lättadt tillfälle att »vinna nödig uppsigt öfver Lapparne och deras djur». Att den
svagare parten, hvilket Lapparne väl alltid måste anses vara, å sin sida behöfver skydd
mot nybyggarnes inkräktningar på de gamla betesmarkerna, synes icke hafva ingått i
lagförfattarnes föreställning hvarken vid bestämmandet af grunderna för distriktsindelningens
åvägabringande eller vid det framtida ordnandet af denna vigtiga angelägenhet.
Älven om första distriktsindelningen skulle slå sig väl ut för Lapparne, trots
den omständigheten att, enligt lagbokstafven, de fastboendes intresse företrädesvis borde
tillgodoses, finnas nemligen inga garantier stadgade derför, att detta lyckliga förhållande
får fortfara längre, än de fastboendes fördel det medgifver. Intet förbud är
stadgadt för nybyggens vidare anläggande inom de till Lapparne upplåtna distrikt;
och — hvad mera är — huru väl de än trifvas på de anvisade distrikten, kunna
de emot sin vilja jagas derifrån, när helst den jordbrukande befolkningens intresse
det kräfver, och sådant utan att jemngodt vederlag behöfver lemnas. Det är väl
sannt, att Lapparne i sistnämnda fall skall anvisas »erforderlig betesmark å annat
tjenligt område, men erforderlig och jemngod är ej detsamma. Det är nemligen
lätt att inse, hurusom den vid utbytestillfället »erforderliga» (tillräckliga) betesmarken

Lag-Utskottets Utlåtande N:ö SO.

snart kan, i följd af tilltagande odling, äfven der blifva otillräcklig, och att den
i allt fall kan vara vida mera obeqväm, svårtillgänglig och för Lapparnes egen
trefnad olämplig, än den gamla mark, som fråntages dem. Ett medel att, åtminstone
i någon mån, göra den föreslagna lagstiftningen om distriktsindelning antaglig,
vore måhända att från de respektive regeringarne i hvardera riket till Unionskonungen
öfverflytta anordningarne i detta hänseende. Men då frågan härom, ehuru väckt och
förfäktad af Sveriges Justitie-statsminister, fått förfalla, torde utsigt saknas att få den
ånyo med framgång upptagen.

I afseende å stadgandena om skadeersättning synes i lagförslaget hafva gjort
sig gällande samma anda, som i fråga om betesmarken, hvaraf följden äfven härutinnan
blifvit: garantier endast för de fastboende, förpligtelse!- endast för nomaderna.
Bland de sednare förefaller den synnerligen obillig, som ålägger Lapparne att ersätta
all den skada deras renar kunna göra å utäugsslåtter, fastän dessa anlagts å de till
renbete upplåtna distrikt och fastän utängsinnehafvarne icke gjort det ringaste för att
freda sina egor; likasom det synes rent af orättvist, att binda Lapparne vid den
skada, som sker å sådan utmark, som uttryckligen blifvit dem anvisad att, gemensamt
med de fastboende, begagna. Obilligheten och orättvisan faller dess mer i
ögonen, om man betänker, att det understundom kan blifva hardt nära omöjligt för
Lapparne att så sammanhålla renarne, att ej skada kan ske, trots de allvarligaste
bemödanden att den förhindra.

Af hvad jag nu haft äran anföra framgår, att jag funnit den föreslagna lagstiftningen
vara byggd på sådana- grunder, att Lapparnes ställning lcan blifva genom
densamma försämrad, hvarmed jag dock ingalunda velat säga, att så ovilkorligen
skall ske. Blifva nemligen lappdistrikten så ordnade, att Lapparne der finna trefnad
för* sig sjelfva och allt fortfarande tillräckligt bete för sina renar; gör sig derjemte
den åsigt gällande, att sådana inom distriktet befintliga utegor, de der ej kunna
utan alltför stor svårighet skyddas för renarne, böra utläggas till begagnande af Lapparne;
och blifva slutligen, sedan ett distrikt upplåtits, inga nybyggen der vidare anlagda;
så vill det tvärtom synas antagligt att den föreslagna lagstiftningen skall kunna,
äfven för Lapparne, medföra icke oväsendtlig^ fördelar. Men att allt detta skall inträffa,
är ingalunda visst.

För min del saknar jag, liksom utan tvifvel en hvar, all anledning att antaga,
det de Norska auktoriteterna skola vid lagens tillämpning åsidosätta hvad rättskänslan
bjuder. Men uppfattningen i Norge, hvars jordbrukande befolkning otvifvelaktigt vida
mera än den Svenska lider af nomadiserandet, måste i följd häraf blifva en annan,
än uppfattningen hos oss. Och om man också hvarken kan eller bör förutsätta annat,
än att äfven å Norsk sida oväldig rättvisa gör sig gällande, är likväl den föreslagna
lagen sådan, att den måste bringas i verkställighet med skonsam välvilja för de i
mycket värnlösa nomaderna, derest den ej skall förr eller sednare bereda deras under -

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SO.

gång. Gerna delar jag den förmodan, att den föreslagna lagen kan blifva ändamålsenlig,
om de anordningar, den förutsätter, verkställas i en emot Lapparne välvillig
anda, likasom jag hyser den förhoppning, att en sådan anda kommer att göra sig
gällande. Men på blott en förmodan synes mig ej rådligt ett bygga en lag, hvaraf
den fromma (laglydiga) och i mycket annat aktningsvärda Lappracens bistånd kan
blifva beroende.

På dessa i korthet angifna skäl har jag, för min ringa del, trott lämpligast
vara att ännu något se tiden an och dröja med det slutliga afgörandet af
frågan, till dess de både i Sverige och Norge nu pågående arbetena för uppgörande
af'' s. k. lappgränser hinna fullbordas; ty först derpå kan män med någorlunda säkerhet
bedöma huruledes lagen kommer att i verkligheten slå sig ut. Dessa arbeten
äro i Sverige snart slut och i Norge redan långt avancerade. Så är t. ex., enligt
ett Lag-Utskottet meddeladt bref till Herr Justitie-statsministern från Norska regeringsdepartementet
för det indre af den 8 nästlidne Mars, i Tromsö amt redan uppmätning
gjord och indelning föreslagen af lappdistrikter i det omfång, att bete derå kan
anvisas för 56,000 renar eller mera än hälften af det antal, som anses finnas i
hela amtet, och uppmätningen fortgår oafbrutet.

Det af Lag-Utskottets pluralitet föreslagna sätt att hafva betänkligheterna vid lagens
antagande, eller att antaga den provisoriskt, kan jag för min del ej gilla. Vore lagen att
anse helt enkelt såsom en internationel traktat, så vore ej så mycket att anmärka emot
ett dylikt provisorium. Men den innehåller äfven vigtiga civilrättsliga bestämmelser,
och att då försöka, att på behaglig tid antaga sådana, finner jag föga lämpligt.

Med anledning af allt detta, har jag inom Lag-Utskottet uttalat den mening,
hvilken jag ännu vidhåller, att

Riksdagen förklarar sig för det närvarande ej kunna bifalla Kongl.

Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition.»

af Herr Grefve Sparre,: »Lika med Herr Carlén anser jag för det närvarande,
och intill dess de distrikter, hvilka enligt lagförslaget skulle Lapparne
anvisas, blifvit uppmätta, indelta och kartlagda, hvarmed början redan är gjord,
och pfter fullbordandet af hvilket snart nog tvifvelsutan tilländabragta arbete
det först blir möjligt att bedöma, huruvida Lapparne, hvilkas betesrätt genom
åtskilliga stadganden i'' förslaget, deribland 9 § 4 mom., blifvit betydligt inskränkt,
kunna med iakttagande af förslagets stadganden begagna sig af den rätt,
som fortfarande skulle för dem bibehållas, Kongl, Maj:ts proposition icke kunna
bifallas.”

Bill. till Biksd. Prof. 1871. 7 Sami. 11 Haft.

Lag-Utskottets Utlutande N:o 20.

af Herr Beckman: "Tvenne jemförelsevis mäktiga folkstammar skola här
utstaka rättsgränsen mellan å ena sidan sitt eget utvidgningsbegär och å den
andra en i och för sig sjelf tern!igen vanmäktig och värnlös folkstams sjelfnppehållelsedrift.
En sådan uppgift är i sanning bland de mest granlaga. Också
erkänner jag villigt att detta ärende'' blifvit med synnerlig omsorg och största
försigtighet förberedt och på enahanda sätt i Lag-Utskottets föreliggande Utlåtande
behandladt, om jag också i några punkter måste skilja mig från det här
gifna resultatet.

Mig synes nemligen den svagares rätt hafva i några punkter kunnat bättre,
ån som i föreliggande förslag skett, tillgodoses, utan att derigenom intrång behöft
ega rum på grundsatser, Indika ansetts väsendtliga.

Det synes icke för frågans nöjaktiga lösning oundgängligt att tillerkänna uppsyningsman
så vidsträckt rätt till förliknings ingående, som sker genom § 8 mom.
c) sista raderna jemt. med § 11 styck. 3 sista raderna. Mig synes en inskränkning
i detta hänseende af billighet påkallad, så att uppsyningsman må, ”om skäl dertill
finnes”, ega å de Lappars vägnar, hvilka stå under hans tillsyn, ingå förlikning, dock
ej för Lapp, som sjelf närvarande sådan förlikning bestrider. Visserligen torde
derigenom ett och annat förlikningsförsök omintetgöras. Dock skall detta inträffa
mindre ofta, i den mån mellan Lapparne förefinnes den gemensamhet uti intressen
äfvensom öfriga förhållanden, hvilka förutsättas såsom grund för och hvilka ensamt
kunna rättfärdiga stadgandet om gemensam ansvarighet under uppsyningsmans målsmanskap.
Derjemte skall samma inskränkning för de flesta fall förebygga uppkommande
af ansvarspåståenden mot uppsyningsman för oskäligt ingången förlikning, en
vinst, sora ur flera synpunkter icke äro att ringakta. Jag har här förutsatt, att uppsyningsman
icke eger föra talan för Lapp, som af landshöfding eller amtman blifvit
hänvisad till distrikt, som icke står under den uppsyningsman, i hvars val han deltagit.
Skulle meningen vara att uppsyningsman skall föra talan äfven för Lapp hörande
till samma rike, men hvilken icke i hans val deltagit, så ökas naturligen min
betänklighet, enär derigenom rubbas en väsendtlig grund för den gemensamma ansvarigheten.

En hufvudsaklig betänklighet har hos mig, liksom hos åtskilliga andra, uppstått
med anledning af stadgandet i § 9 mom. 4 angående skada å utmark, som

icke i do föregående momenterna är omnämnd. Det synes billigt att skada å sådan
utmark, der denna tillhör visst distrikt, åtminstone icke skall anses, hafva egt rum
och böra af Lapparne ersättas i annat fall, än att dessa i distriktet betat med större
antal renar, än hvartill de haft vederbörandes medgifvande, eller ock betat på ett
bevisligen vårdslöst sätt, exempelvis så som i sista delen af samma moment om röres,

att någon jordegare eller innehafvare särskildt derigenom i väsendtlig mån blifvit

Lag-Utskottets Utlåtande N:o SO.

betungad. Har brist på erforderligt bete för de bofastes hemdjur orsakats deraf, att
allt för många rendjur blifvit af vederbörande myndighet till samma distrikt hänvisade,
då synes icke billigt, att Lapparne skola ersätta sådan skada, enär de icke kunna
anses hafva gått utöfver sin lagliga rätt.

Slutligen finner jag mig ock böra instämma i det yrkande, Professor Ribbing
med flera Utskottets ledamöter hafva framställt, angående förändrad lydelse af § 25.”

Herr Hasselrot har begärt få antecknadt, att han i frågans behandling inom
Utskottet icke deltagit; samt

Herr Grefve Mörner: att han, som i öfrigt tagit del i ärendets handläggning,
vant förhindrad närvara den dag, då detsamma inom Utskottet slutligen afgjordes.