Avdra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8 (Utlåtande 1890:Tfu18 Andra kammaren tfu1)

Avdra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

N:o 8.

Ant. till Riksd. kansli den 28 febr. 1890, kl. 11 f. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o -f
i anledning af väckt motion om skrif velse till Kongl. Magt
derom, att Kongl. Maj:t täcktes uppmana alla statskyrkans
prester till hållande af nykterhetsföredrag.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad
motion, n:o 63, hemställer herr G. Jansson i Krakerud, »att Riksdagen
ville ingå till Kongl. Maj:t med skrifvelse derom, att Kongl. Maj:t
täcktes uppmana alla statskyrkans prester att hvar och en hålla minst
ett nykterhetsföredrag i hvarje månad, helst å söndagseftermiddagar,
och detta icke uteslutande i kyrkorna, utan der så ske kan äfven å
andra lämpliga samlingslokaler på olika ställen inom församlingarne».

Omnämnande fosterlandsvännens glädje öfver det på senare tiden
utförda arbetet att inskränka det skadliga bruket af rusgifvande drycker
inom landet, framhåller motionären, hurusom ett omättligt bruk af
spirituösa drycker undergräfver ett folks religion, moral och ekonomiska
välstånd.

Förutnämnda arbete för nykterhet hade likväl, fortsätter motionären,
hittills bedrifvits mera energiskt af enskilda medborgare, utan
någon större uppmuntran från statens sida, om man undantoge några
af Riksdagen beviljade anslag. Det vore menniskokärleken, som tagit

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

arbetet om hand, hvithet tvifvels utan vore ett mycket godt förhållande.
Ty då menniskovännen drefves af en inre upprigtig grundsats och i
följd deraf icke skydde möjligen mötande hinder, blefve ock hans arbete
ofta krönt med framgång.

Men ett arbete för utbredandet af kännedomen om nykterhetens
välsignelse vore för den enskilde ofta förbundet med betungande uppoffringar.
Frestelser att öfverträda måttlighetens bud mötte ofta och
mångenstädes den svage och obepröfvade, hvadan det vore behöfligt
att såväl pligten som förmånerna af att iakttaga afhållsamhet från rusgifvande
drycker ofta och träget inskärptes. Detta kunde visserligen
ske genom nykterhetsskrifter, men det talade ordet vore likväl kraftigast
och lämpligast, då man ville nå alla samhällsklasser. Hvad som derför
egentligast och bäst behöfdes vore lämpliga nykterhetsföredrag af
bildade och kunskapsrike män med en samhällsställning och ett anseende,
som kunde förläna kraft åt deras ord.

I betraktande af allt detta syntes det, som skulle mycket kunna
vinnas för nykterhetens goda sak, om landets presterskap toge verksam
del i sträfvandena för nykterhetens befrämjande. Presterskapet
åtnjöte nemligen anseende för kunskaper och intoge en framstående
samhällsställning; till presten blickade folket upp med förtroende och
aktning samt, der han rätt skötte sitt kall, jemväl med tillgifvenhet;
hvarjemte presterna, hvilka vore aflönade för att egna all sin tid åt
arbetet på folkets förbättring i sedligt afseende och tillgodoseendet af
dess religiösa behof, kunde utan någon särskild ersättning verka såsom
nykterhetstalare.

Då det för landets framtid, folkets framåtskridande och det uppväxande
slägtets välfärd vore af utomordentlig vigt, att nykterhetsarbetet
bedrefves rätt kraftigt, helst förbrukningen af bränvin ännu
uppginge till 7 liter pr person (qvinnor och barn inberäkuade), och då
det stora flertalet af presterskapet, om ock många dess medlemmar
redan verkade till stor välsignelse för nykterhetens befrämjande, icke
ansåge med sin kallelse förenligt att i berörda hänseende vidtaga några
synnerligen kraftigt ingripande åtgärder, med mindre uppfordran dertill
gåfves från högre ort, så funne sig motionären böra föreslå, att från
Kongl. Maj:t utginge en uppmaning till alla statskyrkans prester om
nykterhetsföredrags hållande.

Utskottet-anser, i likhet med motionären, att det omåttliga bruket
af spirituösa drycker verkar till folkets förderf i religiöst, moraliskt och
ekonomiskt hänseende, hvartill kan läggas, att missbruk af rusgifvande
drycker äfven länder det uppväxande slägtet till skada. Med oblandad

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande K:o 8.

tillfredsställelse finner utskottet, att en minskning i bruket af spirituösa
drycker eger rum i landet i följd af pågående nykterhetssträfvanden.
För den skull erkänner ock utskottet villigt det goda och menniskovänliga
syftet i motionärens framställning. Deremot hyser utskottet
tvekan angående lämpligheten af det genom motionen föreslagna medlet:
en ifrån Kong!. Maj:t till presterskap^, utgående uppmaning. Ifrån
statsrättslig synpunkt framträda vissa betänkligheter emot en dylik uppmaning.
Utskottet enser nemligen, att Kongl. Maj:t icke bör utfärda
andra påbud än sådana, hvilkas efterlefnad Han kan af vederbörande
fordra såsom en embetspligt. Och motionären har ju icke ens ifrågasatt
utfärdandet af någon förordning, hvarigenom det. för presterskapet,
skulle stadgas såsom en ovilkorlig pligt att årligen hålla ett visst, antal
nykterlietsföredrag.

En väldig rörelse till förmån för nykterhetssträfvandena har
sedan några år pågått, och pågår fortfarande i vårt land. Motionären
framhåller, hurusom det är menniskokärleken, hvilken är drifkraften
till denna väldiga rörelse. Men uti menniskokärlekens rika skattkammare
finnas helt visst medel, som äro lämpligare än det af motionären föreslagna,
till att icke allenast, vidmagthålla den påbegynta rörelsen utan
ock låta densamma tilltaga. Presternas egen menniskokärlek synes vara
ett sådant medel. Utskottet föreställer sig nemligen, att presterna,
drifna af menniskokärlekens ande, skola, utan någon uppmaning från
Kongl. Maj:t, mer och mer ingripa till nykterhetens befrämjande, på det,
sätt, de hvar och en i sin stad finna lämpligast.

Frågan om presterskapets ställning till nykterhetssträfvandena
synes dessutom vara mest egnad till öfverläggningsämne vid prost,erikonvent,
prestsällskap och préstmöten.

På grund af hvad sålunda anfördt blifvit hemställer utskottet,

att kammaren, med erkännande af den gjorda
framställningens goda syfte, likväl må lemna den väckta
motionen utan afseende.

Stockholm den 27 februari 1890.

På utskottets vägnar:

G. F. ÖSTBERG.

Reservation

af herr J. A. Johansson: »Då jag icke kunnat biträda det beslut,
hvartill utskottet kommit i denna fråga, så har det varit derför, att jag

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 8.

anser den i motionen åsyftade saken högst behjertansvärd. Ingen vill
väl förneka, att det arbete i nykterhetens intresse, som för närvarande
pågår rundt om i vårt land, icke eger sin stora betydelse i rent sedligt
hänseende. Hvem som nu bedrifver detta arbete kan ju för mången
vara likgiltigt, men visst är, att dertill behöfvas både kunskap och
krafter samt en outtröttlig ihärdighet, som icke gifver vika för de motgångar,
som helt säkert komma att få erfaras.

Motionären säger, att det är den enskilda menniskokärleken, som
tagit arbetet om hand, och detta är nog med sanningen fullkomligt
öfverensstämmande. Villigt skall jag erkänna att flere af vårt lands
prester tagit en verksam del i det pågående nykterhetsarbetet, men
ännu flere arbetare behöfvas, och ännu återstår här vid lag mycket öfrigt
att önska. Man kan visserligen säga, att en uppmaning till presterskapet
att hålla särskilda nykterhetsföredrag icke skulle komma att
medföra det med motionen åsyftade resultatet, i ty att de prester som
önska framgång åt ett sådant arbete redan nu äro dermed, då tid och
tillfälle gifves, sysselsatte. A andra sidan skulle det naturligtvis icke
gagna till någonting att uppmana personer till ett arbete, för hvilket
de icke, vare sig genom inre eller yttre påbud, kände sig lifvade.

Att ett sådant resonnement icke är med verkligheten öfverensstämmande,
vågar jag för min del bestämdt påstå. Erfarenheten har på
flera ställen visat, att i synnerhet yngre prestmän, hvilka varit lifvade
och intresserade för nykterhetsarbetet, haft många svårigheter att öfvervinna,
och detta till följd derutaf, att deras förmän icke sett detta arbete
med blida ögon. Då man dertill vet, i hvilken beroende ställning
dessa unga prestmän stå till sina öfverordnade, är det lätt förklarligt,
om den goda viljan slappas af för att komma i ett bättre förhållande
till sina förmän och på så sätt kanske något förr vinna en efterlängtad
befordran.

Mig synes alltså, att då motionären icke begärt något annat än
en skrifvelse till Kongl. Maj:t för att få en uppmaning i ofvannämnda
syfte stäld till vårt presterskap, och med denna sak icke den ringaste
utgift från statens sida är förbunden, utskottet bort hos Riksdagen
förordat bifall till herr G. Janssons motion.

Herr ,/. F. Carlsson har begärt att få antecknadt, att han icke
deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.