Andrei lagutskottets utlåtande Nr 80 (Utlåtande 1931:L2u20 l2u)

Andrei lagutskottets utlåtande Nr 80.

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 6 mars 1931 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om lagbestämmelser mot
uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande
reklamannonser.

I en inom första kammaren vackt, till lagutskott hänvisad motion, nr 152, vilken
behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Nylander och Björnsson hemställt,
att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring i lagen angående
naturminnesmärkens fredande eller sådan särskild lag, att vägtrafikanters uppmärksamhet
icke avledes från de i motorfordonsförordning och vägtrafikstadga
omnämnda trafikmärkena genom trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varjämte utskottet
lämnat Svenska naturskyddsföreningen, Kungl, automobilklubben, Sveriges
köpmannaförbund, Svenska reklamförbundet och Svenska transportarbetareförbundet
tillfälle att yttra sig över motionen. De yttranden, som i anledning
härav kommit utskottet tillhanda, finnas fogade såsom bilagor vid detta utlåtande;
och tillåter sig utskottet hänvisa till desammas innehåll.

Gällande lag innehåller vissa bestämmelser, som inskränka rätten att i det
fria anbringa reklamannonser o. d. Dessa bestämmelser hava tillkommit dels
ur trafiksäkerhetens synpunkt och dels ur naturskyddssynpunkt. I trafiksäkerhetens
intresse har sålunda i 25 § i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet föreskrivits, att utan länsstyrelsens tillstånd
annonstavlor, reklamskyltar och dylikt icke få förekomma utmed väg
på mindre avstånd än 3.5 meter från vägens kant. Därjämte stadgas i samma
lagrum, att inom synhåll från väg icke må förekomma skylt eller dylikt av beskaffenhet
att av vägfarande kunna förväxlas med varningstecken. Underlåter
någon att ställa sig dessa föreskrifter till efterrättelse och sker ej rättelse på
tillsägelse av vederbörande landsfiskal, äger landsfiskalen föranstalta örn rät Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. St avd. 17 Käft. (Nr 80.)

Gällande
bestämmelser
i ämnet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Utskottet.

telse på den felandes bekostnad. Den, som överträder föreskrifterna, gör sig
dessutom förfallen till bötesstraff från och med 5 till och med 20 kronor. —
I naturskyddets intresse stadgas i 13 § i lagen den 25 juni 1909 angående naturminnesmärkens
fredande, att länsstyrelsen, i den mån sådant finnes lämpligt,
äger för område, som genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet är
av särskilt intresse, förbjuda att i det fria annorledes än å byggnad, däri människor
bo eller affär är inhyst, i annonseringssyfte uppsättes eller anbringas
tavla, plakat, inskrift eller annan störande anordning. Sådant förbud skall
anses innefatta jämväl förbud mot åtgärder för vidmakthållande av dylik anordning,
vilken vidtagits innan förbudet trätt i kraft, överträdelse av förbud
medför bötesstraff från och med 5 till och med 1,000 kronor. Därjämte
skall den felande föreläggas att inom viss tid borttaga den störande anordningen
vid äventyr, att sådant eljest må på hans bekostnad genom kronobetjäningens
försorg fullgöras. — Slutligen bör anmärkas, att åtskilliga ordningsföreskrifter,
som utfärdats för städer eller stadsliknande samhällen, innehålla bestämmelser
om anbringande av skyltar o. d.

Såsom motionärerna framhållit, har det under senare tid blivit mycket vanligt,
att annonstavlor, reklamskyltar och dylikt anbringas utmed de allmänna
vägarna, särskilt vid infarten till städer och andra samhällen. Att dessa reklamanordningar
kunna medföra en viss fara för trafiksäkerheten liksom att
ole ofta utgöra ett långt ifrån tilltalande inslag i landskapsbilden, torde ingalunda
kunna bestridas.

Stundom erhålla reklamanordningarna sådan utformning, att de kunna förväxlas
med de vägvisare, anslagstavlor och andra märken, som enligt lag skola
finnas invid vägarna till de vägfarandes ledning. Även örn sa ej är fallet, medföra
ofta de invid vägsidorna befintliga reklamskyltarna svårighet för trafikanterna
att iakttaga de i lag föreskrivna trafikmärkena och äro ägnade att
draga de vägfarandes uppmärksamhet från vägbanan. De bestämmelser i ämnet,
som återfinnas i 1891 års väglag, gälla endast landsbygden och avse allenast
att förhindra uppsättande av reklamanordningar, som försvåra fri sikt
eller äro av sådan beskaffenhet, att de kunna förväxlas med varningstecken.
Enligt utskottets förmenande äro dessa föreskrifter icke tillfyllest ur trafiksäkerhetens
synpunkt. Jämväl för städernas vägar synas enhetliga bestämmelser
om rätten att uppsätta skyltar o. d. vara önskvärda, över huvud torde
tillbörlig hänsyn till trafiken kräva längre gående inskränkningar i rätten att
längs vägarna anbringa anordningar av ifrågavarande slag, än gällande rätt
medgiver.

Det synes utskottet även vara synnerligen önskvärt, att genom lagstiftning
ökade möjligheter skapas att förhindra anbringande i det fria av sådana reklamanordningar,
som verka i hög grad vanprydande pa naturen. Att, pa sätt
motionärerna ifrågasatt, införa ett generellt förbud mot att a landsbygden anbringa
affärsannonser annorstädes i det fria än å byggnad, som tjänar till bostad
eller till affärs- eller arbetslokal, torde dock vara ägnat att väcka betänkligheter.
Såsom Svenska naturskyddsföreningen framhållit, finnes det otvivel -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

aktigt fall, då uppsättande av tavla eller dylikt i annonssyfte skäligen icke bör
förhindras, t. ex. annons om försäljning av plantor från en invid vägen befintlig
plantskola.

I ärendet föreligger emellertid icke sådan utredning, att utskottet anser sig
kunna föreslå riksdagen antagande av lagbestämmelser i angiven riktning.

Utskottet får fördenskull i anledning av förevarande motion hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte föranstalta örn utredning, huruvida och på
vad sätt ändringar i gällande lagstiftning må kunna vidtagas
för att ytterligare förhindra, att annonstavlor, reklamskyltar
och dylikt så uppsättas, att de verka störande ut trafiksynpunkt
eller i hög grad förfulande pa utsikt över landskap
eller bebyggd ort.

Stockholm den 6 mars 1931.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Österström, von Geijer*,
Hagman*, Frändén*, Norman och Olof Carlsson*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Wallerius, Petersson i Lerbäcksbyn,
Pottersson i Hällbacken*, Björnberg*, Hedvall, Gardell i Gans och Hansson
i Trollhättan.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herr Österström,

2) av herr Magnusson i Skövde, som ansett, att utskottet bort avstyrka motionen
under uttalande, att nu gällande bestämmelser i väglagen jämte ordningsföreskrifter
i städerna giva vederbörande myndigheter rätt att ingripa
mot skyltar, som verka förvillande ur trafiksynpunkt, och att följaktligen nya
eller ändrade bestämmelser härutinnan icke äro erforderliga.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Herr Magnusson i Skövde har vidare anfört: Beträffande uti mo tionen

och i utskottets utlåtande berörda önskemålet att kunna förhindra uppsättandet
av reklamskyltar, som verka förfulande på utsikt över landskap eller
bebyggd ort, lär ett ingripande vara synnerligen vanskligt. Utskottet har försiktigtvis
icke ingått pa att angiva, hur ett fastställande av »förfulande verkan»
skall ske. Förmodligen måste härför någon sorts »skönhetsråd» upprättas,
men så långt man kan döma av vad hittillsvarande skönhetsråd uträttat
vid fastställande av förskönande eller förfulande moment, lär sådana institutioners
verksamhet vara minst sagt diskutabel. Utskottet lär väl ej kunna förutsätta
att första bästa polisman eller landsfiskal skall vara kompetent eller
berättigad att bedöma frågan örn »förfulande verkan» eller icke. Hela frågan
örn inskränkningar kommer säkerligen att bli olöslig på grund av svårigheten
att fastställa vad som »verkar förfulande».

Det lär därjämte med fog kunna ifrågasättas, örn å ena sidan för affärslivet
böra läggas sådana hinder för dess reklamverksamhet eller för en jordägare i
rätten att för ändamalet upplåta sin fastighet. Den moderna reklamskyltningen
kan och bör lika litet utrotas eller obehörigt försvåras som man kan eller
bör fa bort de landskapen och naturen i hög grad förfulande stolpledningarna.
Saken kan övervinnas endast på ett sätt, att man lär sig så helt se naturen, att
dess skönhetsvärden få helt överskygga sådana störande moment som skyltar
och stolpledningar m. m. Men det ögat framskapas ej genom skärpning av lagar
och ordningsföreskrifter.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

KUNGL. VÄG- OCH VATTENBYGGNADSSTYRELSEN -

Bilaga 1.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan riksdagens andra lagutskott i skrivelse den 30 januari 1931 anhållit,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen måtte anmodas att avgiva yttrande över
en inom första kammaren väckt motion, nr 152, örn lagbestämmelser mot uppsättande
invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser,
har Kungl. Majit den 6 februari 1931 anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att avgiva och till nämnda utskott senast den 20 februari 1931 överlämna
det sålunda begärda yttrandet.

Till åtlydnad av den sålunda givna befallningen får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
härmed anföra följande.

Den ifrågavarande motionen utmynnar i en hemställan, att riksdagen måtte
för sin del besluta sådan ändring i lagen angående naturminnesmärkens fredande
eller sådan särskild lag, att vägtrafikanters uppmärksamhet icke avledes
från de i motorfordonsförordning och vägtrafikstadga omnämnda trafikmärkena
genom trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.

Beträffande ifrågavarande spörsmål får väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
till en början erinra örn den ändring i 25 § väglagen, som beslutades av 1924
års riksdag i enlighet med Kungl. Majlis proposition nr 213 till nämnda riksdag
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 23 oktober 1891
(nr 68) angående väghållningsbesvärets utgörande på landet. Statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet har i nämnda proposition bl. a. anfört
följande: »På grund av senare tids erfarenhet har det befunnits nödigt,

att bland anordningar, som ej må finnas inom ifrågavarande fria område,
upptaga även annonstavlor, reklamskyltar och dylikt. Det har nämligen visat
sig, att dessa uppsättas utmed vägkanterna på sådant sätt och i sådan mängd,
att de kunna draga de vägfarandes uppmärksamhet från de till förekommande
av trafikolyckor uppsatta varningsmärkena. Då man stundom till och med
gått så långt, att reklamskyltar givits samma form och utseende som varningsmärkena,
har förbud ansetts böra meddelas mot förekomsten inom synhåll från
väg av skyltar, som av de vägfarande kunna förväxlas med varningstecken.»

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillåter sig här nedan återgiva 25 § väglagen
med den lydelse nämnda paragraf erhållit genom lag den 20 juni 1924.

»Utan K. B:s tillstånd må ej händanefter utmed väg på mindre avstånd än
3.5 meter från vägens kant byggnad uppföras.»

»Utmed väg må ej inom nämnda avstånd utan K. B:s tillstånd förekomma
upplag eller andra anordningar, som hindra vägens upptorkande eller fri sikt,
ej heller annonstavlor, reklamskyltar och dylikt, dock må anordning, som tillkommit
före den 1 juli 1924 eller allenast till följd av vägs omläggning, breddning
eller annan därmed jämförlig omständighet skulle komma att falla under
nämnda förbud, förbliva orubbad, där ej vid vägsyn föreskrives skyldighet
för vederbörande jordägare att borttaga densamma. Vad i 24 § är stadgat
örn sättet för meddelande och örn delgivning av där avsett föreläggande samt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

om ersättning till jordägaren för skada till följd av åtgärd, varom där är fråga,
skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn föreläggande, varom nu är sagt.»

»Ej må inom synhåll från väg förekomma skylt eller dylikt av beskaffenhet
att av vägfarande kunna förväxlas med varningstecken.»

»Underlåter någon att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i andra eller
tredje stycket och sker ej rättelse efter tillsägelse av landsfiskalen, eller efterkommes
ej med stöd av andra stycket meddelat föreläggande, äger landsfiskalen
föranstalta örn rättelse på den felandes bekostnad; och skall vad i 24 §
tredje stycket är stadgat angående uttagande och bestridande av där avsedd
kostnad äga motsvarande tillämpning i fråga örn kostnaden för åvägabringande
av rättelse, som nyss nämnts.»

Åberopande det anförda och då sålunda lagbestämmelser i ämnet redan finnas
utfärdade, torde den i motionen gjorda hemställan icke böra påkalla någon
riksdagens åtgärd, men tillåter sig väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i detta
sammanhang framhålla, att ordet »varningstecken» i slutet av näst sista stycket
av den ovan refererade lagtexten av praktiska skäl lämpligen bör utbytas
mot »för vägtrafikens nytta uppsatta varningsmärken och säkerhetsanordningar,
ävensom vägvisare och anslagstavlor».

Stockholm den 11 februari 1931.

FR. ENBLOM.

Axel Vaisinger.

SVENSKA NATURSKYDDSFÖRENINGEN.

Bilaga 2.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan utskottet, med överlämnande av en inom riksdagen av herrar Nylander
och Björnsson väckt motion, 1:152, örn lagbestämmelser mot uppsättande invid
vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser, berett Svenska
naturskyddsföreningen tillfälle att före den 20 denna månad till utskottet avgiva
yttrande över motionen, får naturskyddsföreningen härmed vördsamt anföra
följande.

Med förevarande motion synes vara avsett att söka vinna tvenne mål, nämligen
dels att öka trafiksäkerheten på våra vägar och dels att förhindra ett ofta
meningslöst vanställande av naturen. Båda dessa mål skulle enligt motionärernas
mening i betydelsefull omfattning kunna uppnås genom ett sådant lagstadgande,
att å landsbygden i allmänhet skulle råda förbud för uppsättande av
reklamannonser utmed vägarna, varigenom vägtrafikanters uppmärksamhet
avleddes från de i motorfordonsförordningen och trafikstadgan omnämnda trafikmärkena.

I vår lagstiftning finnas för närvarande två stadganden, med vilkas tillämpning
motionens båda syften i någon, örn ock jämförelsevis mindre mån kunna
tillgodoses.

I 25 § av lagen den 20 juni 1924 (nr 257) örn ändring i vissa delar av lagen
den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet stadgas
bland annat, att annonstavlor, reklamskyltar eller dylikt, som är till hinder
för fri sikt, ej utan Konungens befallningshavandes tillstånd få finnas utmed
väg inom ett avstånd av 3.5 meter från vägens kant, ävensom att inom

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

•

synhåll från väg ej må förekomma skylt eller dylikt av beskaffenhet att av
vägfarande kunna förväxlas med varningstecken. Detta stadgande, som tillkommit
ur trafiksäkerhetens synpunkt, torde emellertid, särskilt beträffande
dess senare del, mera sällan komma till användning och i alla händelser endast
i undantagsfall vara ägnat att tillgodose naturskyddets intressen. Det. torde
snarare kunna befaras, att, om denna senare del av stadgandet tillämpades i ökad
utsträckning, landskapsbilden ej sällan komme att framträda än mera förfulad.
Följden av ett åläggande att borttaga reklamskylt och dylikt från vägs omedelbara
närhet torde nämligen i ett flertal fall bliva den, att anordningen flyttades
ett eller annat tiotal meter från vägen, där den oftast i än högre grad än utmed
själva vägen komme att bidraga till störande av naturen.

För att i vissa, särskilda fall kunna förhindra naturens vanhelgande genom
anordning, varom nu är fråga, stadgar 13 § av lagen den 25 juni 1909 angående
naturminnesmärkens fredande.att »för område, som genom märklig naturbeskaffenhet
eller naturskönhet är av särskilt intresse, må Konungens befallningshavande
i den mån sådant finnes lämpligt, förbjuda, att i det fria annorledes
än å byggnad, däri människor bo eller affär är inhyst, i annonseringssyfte uppsättes
eller anbringas tavla, plakat, inskrift eller annan störande anordning.
Förbud, som nu sagts, skall anses innefatta jämväl förbud mot åtgärder för
vidmakthållande av dylik anordning, vilken vidtagits, innan förbudet trätt i
kraft.»

Svenska naturskyddsföreningen har sedan länge haft sin uppmärksamhet riktad
på nu ifrågavarande spörsmål, givetvis i första hand sett från de synpunkter,
som föreningen företräder, nämligen naturskyddets. Föreningen har sålunda
efter måttet av sina krafter sökt verka för förhindrande av den alltmera överhandtagande
affärs- och reklamannonseringen i det fria, varigenom landskapet,
särskilt efter trafikleder, i hög grad förfulats och naturbilden mångenstädes
helt förstörts.

Föreningen har sålunda, bland annat, redan åren 1915—-1916 hänvänt sig till
vederbörande länsstyrelser i Stockholms, Uppsala och Södermanlands län med
hemställan, att, i syfte att bevara den naturskönhet, som utmärkte i främsta
rummet inloppen till huvudstaden från Saltsjö- och Mälarsidorna ävensom de
främsta segellederna dit, såväl i Saltsjön som Mälaren, länsstyrelsen ville, med
tillämpning av stadganden i ovanangivna 13 § av naturminnesmärkeslagen,
meddela däri omförmält förbud. Med tillmötesgående av de gjorda framställningarna
hava förenämnda länsstyrelser meddelat förbud, att i det fria annorledes
än å byggnad, vari människor bo eller affär är inhyst, i annonseringssyfte
uppsättes eller anbringas tavla, plakat, inskrift eller annan störande anordning
å plats inom ovan angivna län, som är synlig från någon av segellederna i Saltsjön
från Stockholm och söderut, ävensom segelledema i Mälaren från Stockholm
till Uppsala, Drottningholm, Södertälje, Mariefred, Strängnäs, Kvicksund och
Kungsör samt från södra Prästfjärden norr örn Selaön och Aspön. Tillstånd
för uppsättande av tavlor för annonsering rörande upplåtelse av byggnadstomter
i tavlornas närhet kan dock av länsstyrelsen erhållas på ansökning och
efter prövning av omständigheterna i varje särskilt fall.

De av dessa förbud berörda trakter äro otvivelaktigt av särskilt intresse genom
den naturskönhet, som i stort sett allerstädes utmärker dem. Naturminnesmärkeslagens
ovannämnda stadgande har alltså utan tvekan ansetts kunna tilllämpas
på desamma. De reklamskyltar med mera av olika slag, som ofta till
ett mycket stort antal äro uppsatta efter allmänna vägar, torde däremot vid
tillämpning av förberörda stadgande i 13 8 endast i undantagsfall kunna förbjudas.
Men även örn landskapet, där ifrågavarande trafikleder framgå, icke
alltid kan anses vara »genom märklig naturbeskaffenhet eller naturskönhet av
särskilt intresse» — synnerligast som de vägar, utmed vilka förfarandet tagit

Andru lagutskottets utlåtande Nr 20.

sin största utsträckning, närmast ansluta sig till städer och andra större samhällen,
där naturen ändock ofta är av kulturen mer eller mindre starkt påverkad
— synes det dock vara synnerligen önskvärt, att de skönhetsvärden av en
någorlunda fredad natur, som ännu kunna finnas mellan de större samhällena,
bevaras eller åtminstone icke än mera förstöras genom vanprydande reklamoch
affärsskyltar. Det syfte dessa äro avsedda att tjäna torde mer än väl kunna
tillgodoses genom annonsering i tidningar samt genom anslag å bebodda hus
eller affärs- och arbetslokaler.

Naturskyddsföreningen, som på det livligaste får instämma i föreliggande
motions syfte, känner sig förvissad örn, att ett förverkligande av de önskemål,
för vilka i motionen givits uttryck, skulle med allra största glädje och tillfredsställelse
hälsas av såväl alla vänner av naturens bevarande i största möjliga
mån från icke nödvändiga störande inflytelser som ock vägtrafikanter samt de
städernas och de större samhällenas inbyggare, SQm efter ett jäktande och nervslitande
arbete söka ro och återvinnande av sinnesjämvikten ute i den vackra
natur, som ännu kan återstå i samhällenas omgivningar.

I huvudsaklig överensstämmelse med motionärerna håller naturskyddsföreningen
före, att motionens syfte skulle kunna vinnas genom ett ersättande av
nuvarande stadgande i 13 § av naturminnesmärkeslagen med sådan bestämmelse,
att det skall vara förbjudet att utom stad eller annat tätt bebyggt samhälle
i det fria annorledes än å byggnad, däri människor bo eller affärs- eller
arbetslokal är inrymd, i annonserings- eller reklamsyfte uppsätta eller anbringa
tavla, plakat, inskrift eller annan störande anordning.

Då det emellertid otvivelaktigt finnes fall, då uppsättande av tavla eller dylikt
även i annonssyfte icke skäligen bör förhindras — exempelvis annons örn
försäljning av plantor från invid väg belägen plantskola, där särskild byggnad
icke finnes uppförd, av byggnadstomter eller egnahemsområden på viss plats,
meddelande örn servering av mat, kaffe eller dylikt i en ett stycke från vägen
belägen gård med mera dylikt — torde böra tillkomma vederbörande länsstyrelse
att, där omständigheterna i särskilda fall sådant påkalla, på ansökning
medgiva undantag från förbud, som ovan sagts.

Föreningen får bilägga ett antal fotografier av diverse reklam- och annonsskyltar
av olika typer, nu tagna å landsbygden utmed tillfartsvägarna till huvudstaden.

Stockholm den 17 februari 1931.

För Svenska naturskyddsföreningen:
AXEL GAVELIN.

Ordf.

Eric Hultén.

Sekr.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

Bilaga 3.

KUNGL. AUTOMOBIL KLUBBEN.

Till Andra Lagutskottet.

Med anledning av att andra lagutskottet berett Kungl. Automobil Klubben
tillfälle att yttra sig över av herrar Nylander och Björnsson väckt motion, nr
152, får Kungl. Automobil Klubben härmed äran anföra följande.

Såsom motionärerna framfört har i och med vägtrafikens, närmast på grund
av motorismen, oerhört växande omfattning och betydelse ett stort antal reklamer
uppställts invid vägarna. Utan tvivel äro dessa reklamer, i synnerhet
när de äro uppställda intill eller i närheten av vägen, störande för trafiken, i
det att de, såsom motionärerna angiva, draga uppmärksamheten till sig i sådan
grad, att trafiksäkerheten därigenom kan äventyras.

Inom de Nordiska Automobil- & Motorcykelorganisationernas Permanenta
Kommitté, vari ingå representanter för samtliga större automobil- och motorcykelorganisationer
i Danmark, Finland, Norge och Sverige, har gång på gång
påpekats önskvärdheten av effektiva åtgärder mot den tilltagande landsvägsreklamen.
Inom denna kommitté råder enhetlig uppfattning örn att landsvägsreklamerna
äro till stor olägenhet för trafiken, i synnerhet då dessa reklamer
givas sådan form eller färg eller uppsättas på sådant sätt, att därigenom
förväxling kan ske med de legitima trafiktecknen: varningssignaler, vägvisare
m. fl. eller dessas iakttagande och tydning försvåras.

I den internationella konventionen rörande automobiltrafik, undertecknad
den 24 april 1926 i Paris och av Sverige tillträdd den 12 juni 1927, föreskrives
i artikel 9 bl. a.:

»En var a.v de fördragsslutande staterna skall, i mån av befogenhet, förhindra,
att vid sidorna av de allmänna vägarna anbringas signaler eller tavlor
av vad slag det vara må, vilka kunna åstadkomma förväxling med de fastställda
varningsmärkena eller försvåra deras tydning.»

Härav framgår, att ett internationellt intresse föreligger att de fördragsslutande
staterna tilldelas erforderlig befogenhet för att förhindra uppsättande av
dylika för trafiksäkerheten vådliga reklamtavlor.

Pa grund av vad ovan anförts får Kungl. Automobil Klubben, icke minst i
trafiksäkerhetens intresse, förorda sådan lagstiftning, att det i motionen angivna
syftet kan vinnas.

Stockholm den 16 februari 1931.

För Kungl. Automobil Klubben:

A. NORLANDER.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 17 Käft. (Nr 20.) 2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 20.

SVERIGES KÖPMANNAFÖRBUND.

Bilaga 4.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sveriges Köpmannaförbund, som beretts tillfälle att avgiva yttrande över
motion nr 152 i första kammaren örn lagbestämmelser mot uppsättande invid
vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser, får härmed i ärendet
anföra följande.

Förbundet finner sig utan tvekan böra tillstyrka motionen. Såväl trafiktekniska
som estetiska skäl synas starkt motivera en lagändring. Dessa skäl synas
förbundet vara så stafka, att man bör bortse från det reklammässiga intresset
av att få bibehålla nuvarande obeskurna frihet, och detta i all synnerhet
som möjligheterna i reklamhänseende även med den inskränkning, den föreslagna
lagstiftningen innebär, alltjämt torde förefinnas i tillbörlig utsträckning.

Rörande den rent lagtékniska sidan av saken anser sig förbundet ej ha anledning
eller befogenhet att uttala sig. Förbundet vill emellertid ifrågasätta,
örn icke även de talrika osköna reklamskyltar, som förekomma utefter våra
vackra vattenvägar, på ett eller annat sätt borde beröras av den ifrågasatta nya
lagstiftningen.

Stockholm den 12 februari 1931.

Sveriges Köpmannaförbund:

E. A. THUNHOLM.

j Erik Nygren.

SVENSKA REKLAMFÖRBUNDET.

Bilaga 5.

Andra Lagutskottet.

Med anledning av Eder hemställan av den 2 februari 1931 örn yttrande med
anledning av en av herrar Nylander och Björnsson väckt motion, I: 152, beder
Svenska Reklamförbundet, som på allmänt sammanträde den 17 dennes
diskuterat frågan, få anföra, att förbundet, behjärtande motionärernas syfte,
finner åtgärder till förhindrande av uppsättande av reklamskyltar, som verka
störande på automobiltrafiken, vara berättigade. Ett förbud i den riktning,
motionärerna ifrågasätta, måste emellertid i den generaliserade form, motionärerna
givit sitt förslag, betraktas som betänkligt, då man icke kan överblicka
ett sådant besluts konsekvenser.

Andra lagutskottets utlåtande Nr ISO.

Att t. ex. uppdraga en skillnad mellan s. k. utereklam på landsvägar och i
städerna synes oss ur principiell synpunkt betänkligt. Vidare måste en hel
del av de skyltar, som för närvarande förekomma utefter landsvägarna, t. ex.
sådana, som upplysa örn bensinstationer, reparationsverkstäder, hotell, handelsbodar
o. s. v., anses vara av ett visst värde för trafikanterna.

Det synes oss därför, som örn det egentliga syftemålet med motionen skulle
kunna uppnås enbart genom att lämpliga myndigheter gåves rätt att inskrida
och förbjuda alla skyltar, som genom olämplig placering, irriterande ljusanordningar,
försåtlig formulering eller dylikt, visa sig direkt störande för
trafiken.

Stockholm den 19 februari 1931.

Svenska Reklamförbundet.

NILS GEBER.

Ordförande.

Eric Ahlström.

Sekr.

Bilaga 6.

SVENSKA TRANSPORTARBETAREFÖRBUNDET.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Undertecknad får härmed å Svenska Transportarbetareförbundets vägnar avgiva
uttalande över till förbundet för yttrande hänskjuten motion nr 152 i första
kammaren.

Förbundsstyrelsen får som sin mening uttala att motionärernas framställning
måste obetingat understödjas. Det kan ej bestridas att dylika reklamannonser
verka distraherande och avledande på den uppmärksamhet som motorfordonsförarna
alltid måste ägna sitt riskfyllda och ansvarsfulla varv.

Dessa reklamskyltar borttaga eller nedsätta i hög grad möjligheterna att
uppfånga de trafiksignaler och andra officiella meddelanden avsedda som direktiv
för motorförare vid landsvägstrafik.

Svenska Transportarbetareförbundets styrelse anser sig därför, på ett stort
antal chaufförers vägnar, kunna understödja ifrågavarande motion.

För Svenska Transportarbetareförbundets styrelse:

CHARLES LINDLEY.