Andra lagutskottets utlåtande Nr lö (Utlåtande 1936:L2u15 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande Nr lö.

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 20 februari 1936 kl. 3 e. lii.

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen
den 14 juni 1918 örn fattigvården.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 6,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Karlsson i Grängesberg m. fl.
hemställt, att riksdagen måtte besluta att i 62 § fattigvårdslagen införa en
bestämmelse av följande lydelse:

»Av pension, som fattigvårdssamhället enligt lag äger att uppbära för å
kommunal anstalt intagen person, skall ett belopp av 10 kronor pr månad
av fattigvårdsstyrelsen utbetalas till pensionstagaren.»

I motionens syfte hava åtta av andra kammarens ledamöter instämt.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för den i motionen gjorda hemställan,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,
hänvisa till motionen.

Enligt 62 § fattigvårdslagen äger fattigvårdsstyrelse, med vissa undantag,
att av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning därför, i den mån styrelsen
icke finner skäl till eftergift. Har någon mottagits till stadigvarande
försörjning, äger fattigvårdsstyrelsen omhändertaga egendom, som vid mottagandet
tillhör understödstagaren eller, medan han åtnjuter försörjning, tillfaller
honom, samt därav bereda sig ersättning för fattigvård, som lämnas
honom.

I lagen den 30 juni 1913 örn allmän pensionsförsäkring stadgas i 9 § 4 st.
och 33 §, att fattigvårdssamhälle äger för tid, under vilken pensionstagare
är intagen å fattigvårdssamhället tillhörig anstalt eller mot avgift, som av
.samhället erlägges, åtnjuter vård eller försörjning å annan anstalt, uppbära
honom tillkommande pension eller understöd samt därav tillgodogöra sig,
i förra fallet kostnaderna för vården eller försörjningen och i senare fallet
utgiven dagavgift och annan vårdkostnad.

I 11 § 2 st. lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering samt i Kungl, förordningen
samma dag örn invalidunderstöd, vilka författningar träda i kraft
den 1 januari 1937, återfinnas bestämmelser med motsvarande innehåll.

I motionen anföres bland annat:

Om pensionstagare är intagen å kommunal anstalt och faltigvårdssamhället
äger uppbära hans pension, är det beroende på fattigvårdsstyrelsens
godtycke, huruvida pensionstagaren kan för egna behov få tillgodonjuta någon
del av pensionsbeloppet. Någon bestämd, lagfästad rätt till detta har
pensionären icke. För att i någon mån tillförsäkra ifrågavarande pensionärer

Bihang till riksdagens protokoll 1950. i) saini. 2 avd. Nr 15. 1

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

möjlighet att kunna ordna något för sig själva, förskaffa sig någon förströelse
och göra tillvaron lättare, bör i fattigvårdslagen fastställas bestämmelse
om att dessa pensionärer skola äga rätt att för egen del få förfoga över
viss del av den pension, som enligt pensionslagens bestämmelser uppbäres
av fattigvårdssamhället.

Enligt vad utskottet inhämtat har Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet
(före omorganisation kallat Svenska fattigvårdsförbundet) sedan åtskilliga
år tillbaka haft sin uppmärksamhet riktad på förevarande spörsmål.

I »Svenska fattigvårdsförhundets tidskrift» (från 1926 kallad »Tidskrift för
fattigvård och annan hjälpverksamhet») för år 1924 (s. 197) behandlas i en
redaktionell artikel frågan om pensionstagares ställning å fattigvårdsanstalt.
I denna artikel heter det, bland annat:

Svenska fattigvårdsförbundet har av särskild anledning inhämtat upplysningar
från ett antal av vårt lands större städer, huruvida till varaktig försörjning
å anstalt omhändertagna understödstagare, vilkas pension anstalten
sålunda äger rätt uppbära och behålla, likväl själva erhålla någon del av
densamma samt i så fall efter vilka principer tilldelningen skor. Då saken
är av ett allmänt intresse skall här lämnas ett kort meddelande örn innehållet
i de ingångna svaren.

Vad som i första hand frapperar är den fullständiga bristen på överensstämmelse
mellan de på olika håll tillämpade principerna. På somliga håll
betraktas pensionerna enbart som ett tillskott i fattigvårdsstyrelsens kassa.
Pensionstagarna erhålla icke någon del av desamma, och deras ställning
på anstalten avviker icke i något avseende från övriga understödstagares. På
andra håll åter lämnar man pensionstagarna kontant ett väsentligt belopp
per år (på ett håll 80 kr.), att användas efter eget skön utan att någon minskning
av dem på annan väg tillkommande förmåner därutav föranledes.
Mellan dessa båda ytterligheter märkas allehanda mellanformer.

Förhållandena skifta vanligen alltefter de principer, som gälla för tilldelning
av kontanta medel i övrigt. På en del håll lämnas, så snart icke
direkt anledning till anmärkning föreligger, till alla fickpengar (ex. 2 kr. per
månad), varjämte det givetvis är regel, att de arbetande erhålla någon ersättning
för sitt arbete i form av flitpengar. På ett håll, där allmän tilldelning
av flitpengar sker, har man icke ansett sig böra lämna pensionärerna
någon del av deras pension. På ett annat håll gör man tilldelning av en
del av pensionen beroende av huru mycket vederbörande kan förtjäna i flitpengar
liksom även av örn hans hälsotillstånd är sådant, att han kan anses
lia behov av kontanta medel.

Såvitt vi hava kunnat finna, växlar pensionstagarnas ställning på landsbygdens
anstalter likaledes i hög grad. Kanske är det dock här mindre vanligt,
att de få behålla någon väsentlig del av pensionen.

Tidskriften inbjöd senare under år 1924 (sid. 226) lill diskussion av frågan,
huruvida pensionstagare å ålderdomshem borde berättigas behålla någon del
av sin pension. I anledning av denna inbjudan inkommo ett flertal uttalanden
i ämnet, vilka offentliggjordes i tidskriften år 1925 (s. 25, 75 och 119).
1 januari 1926 översände förbundet till landets samtliga fattigvårdsstyrelser
en skrivelse av följande lydelse (tidskriften år 1926 s. 16):

Få saker torde vara så ägnade att hålla uppe en människas livsmod och
därmed hennes förmåga av självverksamhet som att hon själv får bestäm -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

ina, huru hennes inkomster skola användas eller, där hon får sin försörjning
av andra, likväl deltaga i att i olika avseenden ordna för sig själv. Denna
omständighet är anledningen till att en person i regel icke bör intagas på
ålderdomshem, så länge han med hjälp av sin folkpension eller fattigvårdsunderstöd
kan på ett tillfredsställande sätt reda sig i sitt hem. Men till en
viss grad gäller detsamma även örn ålderdomshemmens skyddslingar. Dessa
få ju sin fulla försörjning på ålderdomshemmet, men likväl finnes all anledning
att även här beakta sagda omständighet. Erfarenheten visar, att
mycket står att vinna, örn man med gott omdöme låter skyddslingarna
själva disponera över mindre kontanta belopp.

I många kommuner har man uppmärksammat vikten av här ovan berörda
angelägenhet, och skyddslingarna erhålla där i regel månatligen en viss kontant
tilldelning, vars belopp plägar uppgå till omkring 2 kr. Verkningarna
härav hava varit av synnerligen glädjande art. Trevnaden och belåtenheten
på ålderdomshemmet har ökats och en god stämning i allmänhet främjats,
under det att kommunens kostnader för ändamålet varit relativt obetydliga.

Emellertid är det synnerligen vanligt, att man träffar på ålderdomshem,
där denna angelägenhet helt eller delvis förbisetts. Förbundet har därför
önskat främja ett enhetligt och med såväl klokhet som omtanke om de gamla
förenligt förfaringssätt på detta område. Saken gäller sålunda att — i korthet
sagt -—- de gamla på ålderdomshemmen med regelbundna, kortare mellanrum
böra erhålla mindre kontanta belopp, över vilka de själva fritt få
disponera. Förbundet får särskilt framhålla följande.

Lämpligast torde vara, att beloppet lämnas den 1 i varje månad. Dess storlek
bör bestämmas nied hänsyn till prisförhållanden och andra liknande
omständigheter, men det torde kunna förutsättas, att beloppet i allmänhet
icke kommer att ligga under 2 kr. Fattigvårdsstyrelsen bör själv besluta i
dessa avseenden, och samma bestämmelser böra gälla för alla ett hems
skyddslingar, dock givetvis med undantag för det fall, att missbruk av medlen
(t. ex. inköp av rusdrycker) kan befaras.

Nära till hands ligger att betrakta beloppet som en del av en skyddslings
pension, en del som denne alltså får behålla. Detta är säkerligen mycket
lämpligt, men i så fall är det nödvändigt att tillse, att de som icke åtnjuta
pension likväl erhålla ett kontant belopp. För övrigt synes det vara ur alla
synpunkter riktigast och bäst, att kommunen gottgör sig de på ålderdomshemmen
intagnas folkpension.

Av vad redan sagts torde framgå, att det här gäller något som vederbörande
alltid skall kunna påräkna, örn han icke missköter sig. Härav följer
också, att beloppet bör oförändrat utbetalas, även om personen genom ut
fört arbete förvärvat s. k. flitpengar.

Det ligger i sakens natur, att indragning eller minskning av den kontanta
tilldelningen för en viss period är en lämplig och effektiv bestraffningsform
vid begångna förseelser.

Förbundet vill härigenom rikta en varm vädjan till samtliga fattigvårdsstyrelscr
att beakta de här ovan framlagda synpunkterna. Säkerligen skulle
mycket vara vunnet lör trevnaden på våra ålderdomshem, örn denna vädjan
icke förklingade ohörd.

Utskottet har från Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet inhämtat
bland annat: I de allra flesta kommuner bruka för närvarande de personer,
som intagits å kommunernas fattigvårdsanstalten månatligen erhålla en
kontant tilldelning av kommunernas medel, oberoende av örn de åtnjuta
pension. Undantag göres endast för sådana sjuka, vilka icke kunna tänkas

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Utskottet.

hava någon glädje av tilldelningen. Beloppet utgör som regel 2 å 3: —/mån.,
mera sällan så mycket som 5: —/mån. eller däröver. De utdelade beloppen
torde i allmänhet betraktas som fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen (frivillig
fattigvård). Under de kurser för utbildning av föreståndarinnor för
fattigvårdsanstalter, som förbundet anordnar, brukar för kursdeltagarna
framhållas, att det är lämpligt, att understödstagarna å anstalterna av kommunerna
tilldelas mindre kontanta belopp varje månad, samt att föreståndarinnor
å anstalter, där sådan utbetalning ej förekommer, böra hos fattigvårdsstyrelserna
göra framställning i frågan. Sådana framställningar av föreståndarinnor
ha i åtskilliga fall skett, och som regel bruka fattigvårdsstyrelserna
ställa sig förstående till desamma.

Enligt vad utskottet inhämtat utbetalar Stockholms stad till understödstagarna
å stadens ålderdoms-, försörjnings- och vårdhem 80 kronor per
år, då understödstagarna hålla sig med kläder, och 40 kronor per år, då
de åtnjuta fri beklädnad. Beloppen utbetalas med regelbundna mellanrum
i mindre poster och betraktas som fattigvård enligt 2 § fattigvårdslagen.

Utskottet ansluter sig i princip till de synpunkter, åt vilka Svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet givit uttryck i sin ovan återgivna skrivelse
i januari 1926 till landets fattigvårdsstyrelser. I likhet med förbundet anser
utskottet det sålunda vara önskvärt, att de personer, som intagits å kommunernas
fattigvårdsanstalter, med regelbundna mellanrum erhålla mindre kontanta
belopp, över vilka de själva fritt få förfoga. Såsom av utskottets redogörelse
ovan framgår erhålla för närvarande i de allra flesta kommuner våldtagare
å fattigvårdsanstalter regelbundet sådan kontant tilldelning. Svenska
fattigvårds- och barnavårdsförbundet arbetar alltjämt för att denna ordning
måtte införas i alla kommuner, och enligt vad för utskottet upplysts hyser
jämväl statens inspektör för fattigvård och barnavård intresse för förevarande
spörsmål. Det torde sålunda finnas anledning antaga, att strävandena
på detta område skola fortsätta och på frivillighetens väg i allt vidare
utsträckning medföra verkan. Utskottet anser sig därför icke för närvarande
böra tillstyrka vare sig att riksdagen skrider till lagstiftning rörande förevarande
spörsmål eller att riksdagen hos Kungl. Majit anhåller om ytterligare
utredning i ämnet.

Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 februari 1936.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 15.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Linder*, Frändén, Gustaf Tamm, Sam
Larsson, Norman*, Karl Bodin och Olof Carlsson;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Wallerius, Olauson i Västerås, Hansson
i Trollhättan, Molander*, Gardell i Gahns och Thorell.

* hj närvarande vid utlåtandets justering.

■i

Bihang till riksdagens protokoll 19.16. 9 sami. 2 avd. Nr 15■