Andra lagutskottets utlåtande nr lb år 1957 (Utlåtande 1957:L2u14 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr lb år 1957

Nr 14

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 16 maj
1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 15 februari 1957 dagtecknad proposition, nr 80, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning;

2) lag om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281);

3) lag om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942
(nr 652); samt

4) lag om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,
restauranger och kaféer.

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse. 1

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 samt. 2 avd. Nr lb

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning

Härigenom förordnas beträffande lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning1, dels att 10 § 2 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4-6 §§,
7 § 1 och 2 mom. samt 8 och 9 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, dels att i 3 §, 7 § 3 och 4 mom., 10 § 3 mom. samt 15 § orden
»arbetsrådet» och »arbetsrådets» skola ersättas med orden »arbetarskyddsstyrelsen»
och »arbetarskyddsstyrelsens», dels att i lagen skall införas en ny
paragraf, betecknad 4 a §, av nedan angiven lydelse, dels ock att omedelbart
framför 1, 4, 6 och 9 §§ skola införas överskrifter av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)
Lagens tillämpningsområde

1 §•

Ordinarie arbetstid

4 §•

Arbetsgivare må icke använda arbetare
till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 8 timmar av dygnet
eller 48 timmar i veckan; dock
må, därest nyssnämnda begränsning
av arbetstiden för vecka icke därigenom
överskrides, arbetstiden under
något eller några av veckans dygn
utsträckas till högst 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden
skiftindelning, må annan arbetstid
än nyss angivits tillämpas, såvitt
därigenom icke uppkommer längre
sammanlagd arbetstid för en tidrymd
av högst tre veckor, än att den
motsvarar 48 timmar i veckan. 1

Arbetsgivare må icke använda arbetare
till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 45 timmar i veckan.
Arbetstiden må ej något dygn
överstiga 9 timmar.

Bedrives arbete med regelbunden
skiftindelning, må annan arbetstid
än nyss angivits tillämpas, såframt
arbetstiden under en tidrymd av
högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt
45 timmar i veckan.

Vecka räknas från och med måndag
eller annan dag, som tillämpas
för arbetsstället.

1 Senaste lydelse, se beträffande 9 § 2 mom. SFS 1945:755, beträffande 9 § 7 mom. SFS
1938:214 och beträffande 15 § SFS 1945:77.

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1957

(Nuvarande lydelse)

1 mom. År för visst arbete arbetstiden
i väsentlig mån beroende
av årstiden eller väderleken eller är
den på grund av annat förhållande
av växlande längd, må arbetsrådet, i
den mån så prövas påkallat, medgiva,
att arbetstiden, med avvikelse
från vad i i § stadgas, allenast begränsas
så, att den i genomsnitt för
viss angiven tidrymd kommer att
uppgå till högst 45 timmar i veckan.

2 mom. Finnes arbete, som bedrives
med tre skiftlag, på grund av
synnerliga skäl böra fortgå jämväl
under sön- och helgdagar, må arbetsrådet,
i den män så prövas påkallat,
medgiva därför erforderligt undantag.

3 m o m. Beträffande arbete, som
fortgår allenast under kortare Hd eller
medför synnerligen ringa ansträngning
eller tillgodoser ändamål

(Föreslagen lydelse)

4 a §■

Från de begränsningar, som stadgas
i 4 §, må avsteg göras genom kollektivavtal,
som å arbetarsidan slutits
eller godkänts av organisation
vilken enligt lagen om förenings- och
förhandlingsrätt är att anse såsom
huvudorganisation.

Arbetsgivare, som år bunden av
kollektivavtal varom i första stycket
stadgas, äger tillämpa avtalet beträffande
arbetare, vilken sysselsättes i
sådant arbete som avses därmed,
även om arbetaren ej är medlem av
den avtalsslutande organisationen på
arbetarsidan. Vad nu sagts gäller
dock ej arbetare, som omfattas av
annat tillämpligt kollektivavtal.

§•

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva
undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetarna samtycker därtill eller eljest
särskilda skäl föreligga, göras i
vidare mån än att arbetstiden under
en tidrymd, som ej må överstiga 12
månader, uppgår till i genomsnitt
högst 45 timmar i veckan.

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

(Nuvarande lydelse)
av synnerligen stort allmänt intresse,
må arbetsrådet, i den mån så prövas
påkallat, medgiva undantag från
de i 4 § angivna begränsningar.

i mom. Skulle i annat fall, än
som avses i 1, 2 eller 3 mom., undantag
från bestämmelse i 4 § prövas
påkallat till undvikande av allvarligt
missförhållande, äger arbetsrådet
lämna medgivande därtill.

5 mom. Undantag må ock av
arbetsrådet medgivas, då det av uttalande
av arbetarnas sammanslutning
iller sammanslutningar eller annorledes
framgår, att det stora flertalet
av de arbetare, som skulle beröras av
undantaget, finna detsamma önskvärt
och arbetstiden ej därigenom
kommer att oskäligt utsträckas.

Har natur- eller olyckshändelse
eller annan omständighet, som ej
kunnat förutses, vållat avbrott i ett
företags drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller
för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån så är
nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete utöver
tid, som angives i 4 § eller kan hava
bestämts med stöd av 5 §. Om sådant
arbete samt dess anledning, omfattning
och varaktighet åligger det arbetsgivaren
att senast inom två dygn
från dess början göra anmälan till
arbetsrådet.

Arbetet må icke fortsättas utöver
sist angivna tid, utan att tillstånd
därtill sökts hos nämnda myndighet.
Angående sådan ansökan har ar -

(Föreslagen lydelse)

Arbete å övertid

§•

Har natur- eller olyckshändelse eller
annan omständighet, som ej kunnat
förutses, vållat avbrott i ett företags
drift eller ock medfört överhängande
fara för sådant avbrott eller
för skada å liv, hälsa eller egendom,
må arbetare, i den mån så är
nödigt med hänsyn till berörda förhållande,
användas till arbete å övertid.
Om sådant arbete samt dess anledning,
omfattning och varaktighet
åligger det arbetsgivaren att senast
inom två dygn från dess början göra
anmälan till arbetarskyddsstgrelsen.

Arbetet må icke fortsättas utöver
sist angivna tid, utan att tillstånd
därtill sökts hos nämnda myndighet.
Angående sådan ansökan har arbe -

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

betsrådet att ofördröjligen meddela tarskijddsstyrelsen att ofördröjligen
beslut. meddela beslut.

Anmälan eller-------allmänna posten.

1 m o m. Till sådana förberedelseeller
avslutningsarbeten, som för
driftens ohindrade gång nödvändigtvis
måste utföras före eller efter den
allmänna arbetstiden, må nödigt antal
arbetare, vilka fyllt aderton år,
användas under högst sju timmar i
veckan utöver den tid, varunder de
enligt denna lag eller med stöd av
densamma meddelad eftergift eljest
få användas till arbete.

2 mom. Finner arbetsgivare i
annat fall, än som avses i 6 §, med
hänsyn till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetare till arbete
utöver tid, som angives i 4 § eller
kan hava bestämts med stöd av
5 §, vare därtill berättigad i avseende
å arbetare, som fyllt aderton år, för
högst 48 timmar under loppet av fyra
kalenderveckor och 200 timmar
under loppet av ett kalenderår.

Utsträckt arbetstid, varom här är
fråga, må även, med iakttagande av
motsvarande begränsning, beräknas
för kortare tidrgmd än fyra veckor;
åliggande det i sådant fall arbetsgivaren
att på förhand i journal eller
innan handling, vari anteckning enligt
8 § skall göras, anteckna ej mindre
dagen, då dylik utsträckt arbetstid
skall börja tillämpas, än även den
tidrymd, för vilken beräkningen skall
ske.

§•

2 mom. Finner arbetsgivare i annat
fall, än som avses i 6 §, med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetare till arbete d
övertid, vare därtill berättigad i avseende
å arbetare, som fyllt aderton
år, för högst 48 timmar under loppet
av fyra veckor och 200 timmar under
loppet av ett kalenderår.

8 §•

Rörande arbetares användande till Rörande arbetares användande till
arbete enligt 6 eller 7 § åligger det arbete enligt 6 eller 7 § åligger det

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1957

(Nuvarande lydelse)
arbetsgivaren att senast den första
söckendagen i näst därpå följande
kalendervecka eller, därest då icke
kan avgöras, huruvida arbetstiden
är att hänföra till sådan, som avses i
nämnda paragrafer, så snart sådant
kan bedömas, göra anteckning i särskild
journal, upprättad enligt formulär,
som fastställes av arbetsrådet.
Nämnda myndighet äger dock föreskriva,
att anteckning om övertid får
verkställas å annan tid och på annat
sätt än nu angivits. I fråga om sådan
förlängd arbetstid, som avses i 7 §

1 inom., är arbetsgivaren icke pliktig
göra dylik anteckning, där arbetstiden
finnes behörigen upptagen
å det i 11 § 2 mom. föreskrivna arbetstidsschema.

Arbetarna äga —---—---av

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller
7 § skall biläggas journal eller annan
handling, däri anteckning enligt
första stycket skall göras, och skall
journalen eller handlingen jämte bilagda
beslut förvaras å arbetsstället
under minst tre år, räknat beträffande
journalen eller handlingen från
den tid, då sista anteckningen gjordes
däri, och beträffande beslutet
från detsammas datum.

(Föreslagen lydelse)
arbetsgivaren att senast den första
söckendagen i näst därpå följande
vecka eller, därest då icke kan avgöras,
huruvida arbetstiden är att
hänföra till sådan, som avses i nämnda
paragrafer, så snart sådant kan
bedömas, göra anteckning i särskild
journal, upprättad enligt formulär,
som faställes av arbetarskyddsstyrelsen.
Nämnda myndighet äger dock
föreskriva, att anteckning om övertid
får verkställas å annan tid och
på annat sätt än nu angivits. I fråga
om sådant arbete å övertid, som avses
i 7 § 1 inom., är arbetsgivaren
icke pliktig göra dylik anteckning,
där övertiden finnes behörigen upptagen
å det i 11 § 2 mom. föreskrivna
arbetstidsschema.
övertids j ournalen.

Beslut av arbetarskyddsstyrelsen
enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal
eller annan handling, däri anteckning
enligt första stycket skall
göras, och skall journalen eller handlingen
jämte bilagda beslut förvaras
å arbetsstället under minst tre år,
räknat beträffande journalen eller
handlingen från den tid, då sista anteckningen
gjordes däri, och beträffande
beslutet från detsammas datum.

1 mom. Arbetsrådet består av
minst sju ledamöter, vilka utses av
Konungen för en tid av två år i sänder.
Av ledamöterna skola två utses
bland personer, föreslagna av sådana
rikssammanslutningar av arbetsgivare,
vilkas medlemmar sysselsät -

Allmänna bestämmelser

§•

I handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen
av ärende rörande
tillämpningen av denna lag eller med
stöd av densamma meddelad föreskrift
skola, i den omfattning Konungen
bestämmer, deltaga särskilda
ledamöter, utsedda efter förslag av

Andra lagutskottets utlåtande nr li år 1957

(Nuvarande lydelse)
ta tillhopa minst 50 000 arbetare,
samt två bland personer, föreslagna
av sådana rikssammanslutningar av
arbetare, som räkna minst 50 000
medlemmar. För nämnda fyra ledamöter
skola i enahanda ordning utses
minst dubbelt så många suppleanter.
Förslag, som ovan sägs, skall,
för att vinna avseende, upptaga
minst dubbelt så många personer som
de, vilka skola med ledning av förslaget
förordnas till ledamöter eller
suppleanter. Har förslag icke avgivits,
varde förordnande ändock av
Konungen meddelat.

Övriga ledamöter skola utses bland
personer, som icke kunna anses företräda
arbetsgivar- eller arbetarintressen,
och förordnar Konungen en
av dessa ledamöter till rådets ordförande
och chef samt en till ställföreträdare
för denne. Minst en av de
utan förslag utsedda ledamöterna
skall vara lagkunnig man, vilken fullgjort
vad författningarna föreskriva
om dem, som må nyttjas uti domarämbeten.

2 m o m. Ledamot eller suppleant,
som i 1 mom. avses, skall vara svensk
medborgare och hava uppnått tjugutre
års ålder. Ej må befattningen
innehavas av den, som icke råder
över sig och sitt gods.

3 mom. Mot ledamot av arbetsrådet
gälla samma jäv, som i rättegångsbalken
stadgas i fråga om domare.

i m o m. Har ledamot eller suppleant,
som representerar arbetsgivare
eller arbetare, åtagit sig uppdraget,
äge han ej att varda därifrån entledigad,
med mindre särskilda omstän -

(Föreslagen lydelse)
rikssammanslutningar av arbetsgivare
och av arbetare.

Till utredning av ärende, som avses
i första stycket, må arbetarskyddsstyrelsen
låta vid allmän underrätt
höra vittnen och sakkunniga.
Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan
åtgärd nödig, har styrelsen att därom
göra framställning hos den underrätt,
som med hänsyn till tid och
plats för dess sammanträden prövas
lämplig. Förhöret skall anses som
bevisupptagning utom huvudförhandling.
Ersättningen till vittne eller
sakkunnig skall gäldas av allmänna
medel. Protokoll över förhöret
skall av rätten tillställas arbetarskyddsstyrelsen.

över arbetarskyddsstyrelsens beslut
i ärende som avses i denna lag
må klagan ej föras.

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

digheter därtill föranleda. Avsägelse
av uppdraget prövas av Konungen.

Avgår ledamot eller suppleant, förordnar
Konungen för återstående
delen av den tid, för vilken den avgångne
varit förordnad, annan ledamot
eller suppleant.

5 m o m. Skulle ledamot, som representerar
arbetsgivare eller arbetare,
vid sammanträde utebliva eller
finnas vara av jäv hindrad att tjänstgöra,
och kan ej suppleant tillkallas,
äger arbetsrådet utse lämplig person
att vid det tillfället träda i den uteblivne
eller jävige ledamotens ställe.

6 m o m. Ärenden, som behandlas
av arbetsrådet, må avgöras av fem
ledamöter, så ock av fyra, där de äro
om beslutet ense. Ej må flera än sju
ledamöter deltaga i behandlingen av
ärende inför arbetsrådet.

Vid besluts fattande skola lika antal
representanter för arbetsgivare
och arbetare samt minst en lagfaren
ledamot bland dem, som utsetts utan
förslag, närvara.

7 m o m. Vid handläggning av annat
på arbetsrådet ankommande
ärende rörande förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare än sådant,
som avses i 5 § 5 mom. eller 10 § 2
inom., bör rådet i regel ej blott bereda
vederbörande arbetsgivare och arbetare
tillfälle att yttra sig utan även
på lämpligt sätt söka samråd med representanter
för arbetsgivare och arbetare
inom verksamhetsområdet i
fråga. Beslut, som avses i 7 § 4 mom.,
skall, såvitt möjligt, fattas efter samråd
med yrkesinspektionens chefsmyndighet.

Till utredning av ärende må ar -

Andra lagutskottets utlåtande

(Nuvarande lydelse)
betsrådet låta vid allmän underrätt
höra vittnen och sakkunniga. Finner
arbetsrådet sådan åtgärd nödig, äger
rådet därom göra framställning hos
den underrätt, inom vars område
den, som skall höras, har sitt hemvist
eller någon tid uppehåller sig,
och varde denne genom rättens eller
domarens försorg till rätten kallad.

Rätten äger tillägga vittne och sakkunnig
ersättning med vad som prövas
skäligt. Sedan förhöret hållits,
skall rätten tillställa arbetsrådet protokoll
däröver.

Kostnaderna för förhör, som ovan
sägs, bestridas av allmänna medel.
Arbetsrådets beslut och utlåtanden
meddelas avgiftsfritt.

8 mom. Beslut, som enligt 6 eller
7 § ankommer på arbetsrådet, må i
brådskande fall meddelas av dess
ordförande eller vid förfall för ordföranden
av hans ställföreträdare eller,
om jämväl denne är hindrad, av
den återstående utan förslag utsedde
ledamoten eller, där de utan förslag
utsedda ledamöternas antal överstiger
tre, den bland dem, som rådet
därtill förordnat. Har beslut i sådan
ordning meddelats, tage arbetsrådet
vid sitt första därefter följande sammanträde
under omprövning, huruvida
beslutet skall äga bestånd.

.9 mom. Arbetsrådet äger att, när
skäl därtill föreligga, i avbidan på
närmare utredning meddela beslut,
som gäller endast tills vidare.

tO mom. över arbetsrådets beslut
må klagan ej föras.

It mom. Närmare föreskrifter
angående avgivande av förslag, som
i 1 mom. sägs, och om arbetsrådets

nr ti år 1957 9

(Föreslagen lydelse)

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

verksamhet må meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden
för vecka skall dock, i stället för
45 timmar, utgöra 47 timmar under
år 1958 och 46 timmar under år 1959.

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i lantarbetstidslagen den 4 juni 1948 (nr 281)

Härigenom förordnas beträffande lantarbetstidslagen den 4 juni 1948,
dels att 10 § 1 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4, 5 och 9 §§ skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i 3 §, 6 § 1 mom., 7 § 3
mom., 8 §, 10 § 2 mom. och 15 § orden »arbetsrådet» och »arbetsrådets» skola
ersättas med orden »arbetarskyddsstyrelsen» och »arbetarskyddsstyrelsens»,
dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan

angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

4 §

1 mom. Till arbete, som avses i
1 § första stycket under 1), må arbetsgivare
icke använda arbetare under
längre tid, raster oräknade, än
för dygn 10 timmar samt för arbetsvecka
under tiden november—
februari 45 timmar och under tiden
mars—oktober 50 timmar.

Från vad sålunda stadgats skola
gälla följande undantag:

a) För varje brukningsdel må en
arbetare, som i regel användes till
såväl djurskötsel som annat arbete
(arbetare med blandat
arbete), under tiden november—
februari användas till arbete högst
47 timmar för arbetsvecka.

Vad nu sagts gälle ock den, som ersätter
arbetare med blandat arbete
under ledighet.

b) För arbetare, som huvudsakligen
användes till djurskötsel (d j u rs
k ö t a r e), samt för arbetare, som

(Föreslagen lydelse)

Arbetsgivare må icke använda arbetare
till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 45 timmar för
arbetsvecka. Arbetstiden må dock utsträckas
till 47 timmar för arbetsvecka,
såframt arbetstiden under en
tidrymd, som ej må överstiga 12 månader,
uppgår till i genomsnitt högst
45 timmar för arbetsvecka.

Arbetstiden må ej något dygn överstiga
10 timmar.

Med arbetsvecka förstås tiden från
och med måndag till och med söndag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

under minst en vecka ersätter djurskötare,
må arbetstiden icke överstiga
för dygn nio timmar och för två
arbetsveckor i följd 96 timmar.

För arbetare, som ersätter djurskötare
under kortare tid än en vecka,
må arbetstiden under tiden november—februari
utsträckas till 48
timmar för arbetsvecka.

2 mom. Till arbete, som avses i
1 § första stycket under 2), må arbetsgivare
icke använda arbetare under
längre tid, raster oräknade, än
för dygn 10 timmar samt för arbetsvecka antingen

48 timmar

eller ock under tiden november—
februari 45 timmar och under tiden
mars—oktober 50 timmar.

3 mom. Med arbetsvecka förstås
tiden från och med måndag till och
med söndag. Vad i 1 mom. föreskrivits
beträffande två arbetsveckor i
följd skall gälla för perioder om två
arbetsveckor, räknade från första
måndagen i november månad varje
år.

För viss månad given föreskrift
om arbetstid skall tillämpas under
arbetsvecka eller tvåveckorsperiod,
som nyss sagts, vars första dag infaller
under månaden.

4 a §.

Arbetsgivare, som är bunden av

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Arbetsrådet må, när skäl
därtill äro, medgiva, att den i 4 § angivna
arbetstiden, utan att förlängas
för år räknat, fördelas på annat sätt
än i nämnda paragraf sägs.

2 mom. Finnes i visst fall av
särskilda skäl påkallat, att arbetstiden
utsträckes längre än i i § sägs,
äger arbetsrådet lämna medgivande
därtill.

3 m o m. Undantag från de i 4 §
angivna begränsningarna må ock av
arbetsrådet medgivas, då det av uttalanden
av arbetarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller
annorledes framgår, att det stora
flertalet av de arbetare, som skulle
beröras av undantaget, finner detsamma
önskvärt och arbetstiden ej
därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

För tjänstgöring i arbetsrådet vid
handläggning av ärende, som avses i
denna lag, utser Konungen för viss
tid två med jordbruksförhållanden
förtrogna ledamöter. Fn ledamot
skall utses bland personer, föreslagna
av de svenska arbetsgivareför -

(Föreslagen lydelse)
kollektivavtal varom i första stycket
stadgas, äger tillämpa avtalet beträffande
arbetare, vilken sysselsättes i
sådant arbete som avses därmed,
även om arbetaren ej är medlem av
den avtalsslutande organisationen på
arbetarsidan. Vad nu sagts gäller
dock ej arbetare, som omfattas av
annat tillämpligt kollektivavtal.

§•

I handläggningen hos arbetarskyddsstyrclsen
av ärende rörande
tillämpningen av denna lag eller med
stöd av densamma meddelad föreskrift
skola, i den omfattning Konungen
bestämmer, deltaga särskilda
ledamöter, utsedda efter förslag

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

(Nuvarande lydelse)
eningarnas förtroenderåd, och vid
tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en
av dess ledamöter, som utsetts efter
förslag av arbetsgivarsammanslutningar;
en ledamot skall utses bland
personer, föreslagna av landsorganisationen
i Sverige, samt vid tjänstgöring
i arbetsrådet ersätta en av dess
ledamöter, som utsetts efter förslag
av arbetarsammanslutningar. För
var och en av ledamöterna utses i
enahanda ordning minst två suppleanter,
av vilka en bör vara förtrogen
med förhållandena inom trädgårdsskötseln.

Vid arbetsrådets behandling av
ärende, som avses i denna lag, skola,
med iakttagande av vad i 9 § 6 mom.
lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning stadgas, närvara
båda de ledamöter, vilka utsetts i här
nämnd ordning, eller för dem utsedda
suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna
i nämnda paragraf i
tillämpliga delar äga motsvarande
giltighet.

(Föreslagen lydelse)
av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och av arbetare.

Till utredning av ärende, som avses
i första stgcket, må arbetarskgddsstgrelsen
låta vid allmän underrätt
höra vittnen och sakkunniga.
Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan
åtgärd nödig, har styrelsen att därom
göra framställning hos den underrätt,
som med hänsyn till tid och
plats för dess sammanträden prövas
lämplig. Förhöret skall anses som
bevisupptagning utom huvudförhandling.
Ersättningen till vittne eller
sakkunnig skall gäldas av allmänna
medel. Protokoll över förhöret
skall av rätten tillställas arbetarskyddsstyrelsen.

Över arbetar sky dds styreis ens beslut
i ärende som avses i denna lag
må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

De i 4 och 5 §§ angivna arbetstiderna
för arbetsvecka eller sju dagar
skola dock, i stället för 45 och 47 timmar,
utgöra 47 och 49 timmar under
år 1958 samt 46 och 48 timmar under
år 1959.

Andra lagutskottets utlåtande nr It är 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i arbetstidslagen för detaljhandeln den 18 juli 1942 (nr 652)

Härigenom förordnas beträffande arbetstidslagen för detaljhandeln den
18 juli 19421, dels att 12 § 1 mom. skall upphöra att gälla, dels att 4 och 5 §§,
7 § 2 mom. samt 10 och 11 §§ skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives,
dels att i 3 och 6 §§, 7 § 1 och 3 mom., 9 § 2 mom., 12 § 2 mom. samt
17 § orden »arbetsrådet» och » arbetsrådets» skola ersättas med orden »arbetarskyddsstyrelsen»
och »arbetarskyddsstyrelsens», dels ock att i lagen skall

införas en ny paragraf, betecknad 4 a
(Nuvarande lydelse)

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid, raster oräknade, än 48 timmar i
veckan. Arbetstiden må ej något
dygn överstiga 10 timmar.

Å arbetsställe---—---11

Beträffande arbetstagare å försäljningsställe,
som i regel hålles öppet
såväl söckendag som sön- och helgdag,
skall i stället för vad i första
och andra styckena stadgas gälla, att
arbetstiden icke må överstiga för
dygn 10 timmar och för två veckor i
följd 96 timmar.

§, av nedan angiven lydelse.

(Föreslagen lydelse)

§•

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid, raster oräknade, än 45 timmar
i veckan. Arbetstiden må ej något
dygn överstiga 10 timmar,
timmar.

Beträffande arbetstagare å försäljningsställe,
som i regel hålles öppet
såväl söckendag som sön- och
helgdag, skall i stället för vad i första
och andra styckena stadgas gälla,
att arbetstiden icke må överstiga för
dygn 10 timmar och för två veckor i
följd i genomsnitt 45 timmar i veckan.

Vecka räknas från och med måndag
eller annan dag, som tillämpas
för arbetsstället.

4 a §.

Frän de begränsningar, som stadgas
i 4 §, må avsteg göras genom kollektivavtal,
som ä arbetstagarsidan

1 Senaste lydelse av 10 § se SFS 1945:270.

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

(Nuvarande lydelse)

1 m o m. Arbetsrådet må, när skäl
därtill äro, medgiva, att den i 4 §
angivna arbetstiden, utan att förlängas
för år räknat, fördelas på
annat sått än i nämnda paragraf
sågs.

2 m o m. Finnes i visst fall av särskilda
skäl påkallat, att arbetstiden
utsträckes längre än i 4 § sägs, äger
arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 mom. Undantag från de i 4 §
angivna begränsningarna må ock av
arbetsrådet medgivas, då det av uttalande
av arbetstagarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller
annorledes framgår, att det stora
flertalet av de arbetstagare, som skulle
beröras av undantaget, finner detsamma
önskvärt och arbetstiden ej
därigenom kommer att oskäligt utsträckas.

(Föreslagen lydelse)
slutits eller godkänts av organisation
vilken enligt lagen om förenings- och
förhandlingsrätt är att anse såsom
huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av
kollektivavtal varom i första stgcket
stadgas, äger tillämpa avtalet beträffande
arbetstagare, vilken sysselsåttes
i sådant arbete som avses därmed,
även om arbetstagaren ej är
medlem av den avtalsslutande organisationen
på arbetstagarsidan. Vad
nu sagts gäller dock ej arbetstagare,
som omfattas av annat tillämpligt
kollektivavtal.

§•

Arbetarskgddsstgrelsen må medgiva
undantag från bestämmelserna
i 4 §. Undantag må dock icke, utan
att det stora flertalet av de berörda
arbetstagarna samtycker därtill eller
eljest särskilda skäl föreligga, göras
i vidare mån ån att arbetstiden under
en tidrymd, som ej må överstiga
12 månader, uppgår till i genomsnitt
högst 45 timmar i veckan.

7 §•

2 m o m. Finner arbetsgivare i 2 m o m. Finner arbetsgivare i anannat
fall än som avses i 6 § med nät fall än som avses i 6 § med hän -

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1957

(Nuvarande lydelse)
hänsyn till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetstagare till
arbete å övertid, vare därtill berättigad
för högst 48 timmar under loppet
av fyra kalenderveckor och 200
timmar under loppet av ett kalenderår.

(Föreslagen lydelse)
syn till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetstagare till arbete
å övertid, vare därtill berättigad för
högst 48 timmar under loppet av
fyra veckor och 200 timmar under
loppet av ett kalenderår.

10 §.

Arbetsgivare bör anskaffa och å
arbetsstället eller annan plats, som
av arbetsrådet godkännes, förvara
övertidsjournal, upprättad enligt formulär,
som fastställes av arbetsrådet.

Har övertid uttagits, skall anteckning
härom göras i sådan övertidsjournal
senast den första söckendagen
i näst därpå följande kalendervecka
eller därest då icke kan avgöras,
huruvida övertid uttagits, så
snart sådant kan bedömas. Arbetsrådet
äger dock föreskriva, att anteckning
om arbete å övertid får verkställas
å annan tid och på annat sätt
än nu angivits. I fråga om sådant arbete
å övertid, som avses i 7 § 1
inom., är arbetsgivaren icke pliktig
att göra dylik anteckning, där övertiden
finnes behörigen upptagen å
arbetstidsschema, anslaget å arbetsstället
och angivande tiden för det
dagliga arbetets början och slut samt
längden av raster, som avbryta arbetstiden.

Arbetstagare äge------

Beslut av arbetsrådet enligt 6 eller
7 § skall biläggas journal eller annan
handling, däri anteckning enligt
andra stycket skall göras, och skall
journalen eller handlingen jämte bilagda
beslut förvaras å plats, som i

Arbetsgivare bör anskaffa och å
arbetsstället eller annan plats, som
av arbetarskyddsstyrelsen godkännes,
förvara övertidsjournal, upprättad
enligt formulär, som fastställes
av styrelsen.

Har övertid uttagits, skall anteckning
härom göras i sådan övertidsjournal
senast den första söckendagen
i näst därpå följande vecka eller
därest då icke kan avgöras, huruvida
övertid uttagits, så snart sådant kan
bedömas. Arbetarskyddsstyrelsen
äger dock föreskriva, att anteckning
om arbete å övertid får verkställas å
annan tid och på annat sätt än nu
angivits. I fråga om sådant arbete å
övertid, som avses i 7 § 1 inom., är
arbetsgivaren icke pliktig att göra
dylik anteckning, där övertiden finnes
behörigen upptagen å arbetstidsschema,
anslaget å arbetsstället
och angivande tiden för det dagliga
arbetets början och slut samt längden
av raster, som avbryta arbetstiden.

honom rörer.

Beslut av arbetarskyddsstyrelsen
enligt 6 eller 7 § skall biläggas journal
eller annan handling, däri anteckning
enligt andra stycket skall
göras, och skall journalen eller handlingen
jämte bilagda beslut förvaras

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 sand. 2 avd. Nr 74

Andra lagutskottets u

(Nuvarande lydelse)
första stycket avses, under minst tre
år, räknat beträffande journalen eller
handlingen från den tid, då sista
anteckningen gjordes däri, och beträffande
beslutet från detsammas
datum.

För tjänstgöring i arbetsrådet vid
handläggning av ärende, som avses i
denna lag, utser Konungen för viss
tid två med detaljhandelns förhållanden
förtrogna ledamöter. En ledamot
skall utses bland personer, föreslagna
av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, och vid
tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en
av dess ledamöter, som utsetts efter
förslag av arbetsgivarsammanslutningar;
en ledamot skall utses bland
personer, föreslagna av landsorganisationen
i Sverige, samt vid tjänstgöring
i arbetsrådet ersätta en av dess
ledamöter, som utsetts efter förslag
av arbetarsammanslutningar. För
var och en av ledamöterna utses i
enahanda ordning minst två suppleanter,
förtrogna med förhållandena
inom detaljhandel eller annan verksamhet,
som avses i denna lag.

Vid arbetsrådets behandling av
ärende, som avses i denna lag, skola,
med iakttagande av vad i 9 § 6
mom. lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning stadgas, närvara
båda de ledamöter, vilka utsetts
i hår nämnd ordning, eller för
dem utsedda suppleanter. 1 övrigt
skola bestämmelserna i nämnda paragraf
i tillämpliga delar äga motsvarande
giltighet.

tlåtande nr 14 år 1957

(Föreslagen lydelse)
å plats, som i första stycket avses,
under minst tre år, räknat beträffande
journalen eller handlingen
från den tid, då sista anteckningen
gjordes däri, och beträffande beslutet
från detsammas datum.

§•

/ handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen
av ärende rörande
tillämpningen av denna lag eller med
stöd av densamma meddelad föreskrift
skola, i den omfattning Konungen
bestämmer, deltaga särskilda
ledamöter, utsedda efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och av arbetstagare.

Till utredning av ärende, som avses
i första stycket, må arbetarskyddsstyrelsen
låta vid allmän underrätt
höra vittnen och sakkunniga.
Finner arbetarskyddsstyrelsen sådan
åtgärd nödig, har styrelsen att därom
göra framställning hos den underrätt,
som med hänsyn till tid och
plats för dess sammanträden prövas
lämplig. Förhöret skall anses som bevisupptagning
utom huvudförhandling.
Ersättningen till vittne eller
sakkunnig skall gäldas av allmänna
medel. Protokoll över förhöret skall
av rätten tillställas arbetarskyddsstyrelsen.

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut
i ärende som avses i denna lag
må klagan ej föras.

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden
för vecka skall dock, i stället för
45 timmar, utgöra 47 timmar under
år 1958 och 46 timmar under år 1959.

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,
restauranger och kaféer

Härigenom förordnas beträffande arbetstidslagen den 23 maj 1947 för
hotell, restauranger och kaféer, dels att 10 § 1 mom. skall upphöra att gälla,
dels att 4 och 5 §§, 7 § 1 och 2 mom. samt 9 § skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels att i 3 och 6 §§, 7 § 3 och 4 mom., 8 §, 10 § 2 mom.,
11 § 2 mom. samt 15 § orden »arbetsrådet» och »arbetsrådets» skola ersättas
med orden »arbetarskyddsstyrelsen» och »arbetarskyddsstyrelsens»,
dels ock att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 4 a §, av nedan
angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse)

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid, raster och måltidsuppehåll oräknade,
än 744 timmar under loppet av
tre kalenderveckor. Arbetstiden må
under en tidrymd av tjugufyra timmar,
räknad från klockan 6 på morgonen
ena dagen till samma tid påföljande
dag, ej överstiga 11 timmar.

(Föreslagen lydelse)

§•

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare
till arbete under längre
tid, raster och måltidsuppehåll oräknade,
än att arbetstiden under loppet
av tre veckor icke överstiger i genomsnitt
45 timmar i veckan. Arbetstiden
må under en tidrymd av tjugufyra
timmar, räknad från klockan 6
på morgonen ena dagen till samma
tid påföljande dag, ej överstiga 11
timmar.

Vecka räknas från och med måndag
eller annan dag, som tillämpas
för arbetsstället.

4 a §.

Från de begränsningar, som stadgas
i 4 §, må avsteg göras genom kollektivavtal,
som å arbetstagarsidan
slutits eller godkänts av organisation
vilken enligt lagen om förenings- och

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

(Nuvarande lydelse)

1 mom. Arbetsrådet må, när
skål därtill äro, medgiva, att den i
4 § angivna arbetstiden, utan att förlängas
för år räknat, fördelas på annat
sått ån i nämnda paragraf sägs.

2 m o m. Finnes i visst fall av särskilda
skäl påkallat, att arbetstiden
ut st räckes längre än i 4 § sägs, äger
arbetsrådet lämna medgivande därtill.

3 m o m. Undantag från de i 4 §
angivna begränsningarna må ock av
arbetsrådet medgivas, då det av uttalande
av arbetstagarnas sammanslutning
eller sammanslutningar eller
annorledes framgår, att det stora
flertalet av de arbetstagare, som
skulle beröras av undantaget, finner
detsamma önskvärt och arbetstiden
ej därigenom kommer att oskäligt
utsträckas.

(Föreslagen lydelse)
förhandlingsrätt är att anse såsom
huvudorganisation.

Arbetsgivare, som är bunden av
kollektivavtal varom i första stycket
stadgas, äger tillämpa avtalet beträffande
arbetstagare, vilken sysselsättes
i sådant arbete som avses därmed,
även om arbetstagaren ej år
medlem av den avtalsslutande organisationen
på arbetstagarsidan. Vad
nu sagts gäller dock ej arbetstagare,
som omfattas av annat tillämpligt
kollektivavtal.

§•

Arbetarskyddsstyrelsen må medgiva
undantag från bestämmelserna i
4 §. Undantag må dock icke, utan att
det stora flertalet av de berörda arbetstagarna
samtycker därtill eller
eljest särskilda skål föreligga, göras
i vidare mån än att arbetstiden under
en tidrymd, som ej må överstiga
12 månader, uppgår till i genomsnitt
högst 45 timmar i veckan.

7 §■

1 mom. Till betjäning av gäster, 1 in o in. Till betjäning av gäster,
som vid upphörande av servering be- som vid upphörande av servering befinna
sig inom det för serveringen finna sig inom det för serveringen
avsedda området, samt till sådana avsedda området, samt till sådana

Andra lagutskottets utlåtande nr lb år 1957

(Nuvarande lydelse)
förberedelse- eller avslutningsarbeten,
som för driftens ohindrade gång
nödvändigtvis måste utföras före eller
efter den allmänna arbetstiden,
må nödigt antal arbetstagare användas
å övertid under högst 21 timmar
under loppet av tre kalenderveckor,
dock att under en tidrymd
av tjugufyra timmar, räknad från
klockan 6 på morgonen ena dagen
till samma tid påföljande dag, arbetstagare
icke må användas till sådant
arbete å övertid mer än en och
en halv timme.

2 m o in. Finner arbetsgivare i
annat fall än som avses i 6 § med
hänsyn till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetstagare till
arbete å övertid, vare därtill berättigad
i avseende å arbetare, som fyllt
aderton år, för högst 36 timmar under
loppet av tre kalenderveckor och
200 timmar under loppet av ett kalenderår.

(Föreslagen lydelse)
förberedelse- eller avslutningsarbeten,
som för driftens ohindrade gång
nödvändigtvis måste utföras före eller
efter den allmänna arbetstiden,
må nödigt antal arbetstagare användas
å övertid under högst 21 timmar
under loppet av tre veckor, dock
att under en tidrymd av tjugufyra
timmar, räknad från klockan 6 på
morgonen ena dagen till samma tid
påföljande dag, arbetstagare icke må
användas till sådant arbete å övertid
mer än en och en halv timme.

2 m o m. Finner arbetsgivare i annat
fall än som avses i 6 § med hänsyn
till särskilt förhållande påkallat
att använda arbetstagare till arbete
å övertid, vare därtill berättigad i
avseende å arbetare, som fyllt aderton
år, för högst 36 timmar under
loppet av tre veckor och 200 timmar
under loppet av ett kalenderår.

9 §•

För tjänstgöring i arbetsrådet vid
handläggning av ärende, som avses
i denna lag, utser Konungen för viss
tid två ledamöter, vilka åro förtrogna
med förhållandena inom hotell-,
restaurang- och kafénäringen. En ledamot
skall utses bland personer, föreslagna
av de svenska arbetsgivareföreningarnas
förtroenderåd, och vid
tjänstgöring i arbetsrådet ersätta en
av dess ledamöter, som utsetts efter
förslag av arbetsgivarsammanslutningar;
en ledamot skall utses bland
personer, föreslagna av landsorganisationen
i Sverige, samt vid tjänstgöring
i arbetsrådet ersätta en av

I handläggningen hos arbetarskyddsstgrelsen
av ärende rörande
tillämpningen av denna lag eller med
stöd av densamma meddelad föreskrift
skola, i den omfattning Konungen
bestämmer, deltaga särskilda
ledamöter, utsedda efter förslag
av rikssammanslutningar av arbetsgivare
och av arbetstagare.

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

(Nuvarande lydelse)
dess ledamöter, som utsetts efter förslag
av arbetarsammanslutningar.
För var och en av ledamöterna utses
i enahanda ordning minst två suppleanter,
förtrogna med förhållandena
inom omförmälda näring.

Vid arbetsrådets behandling av
ärende, som avses i denna lag, skola,
med iakttagande av vad i 9 § 6 mom.
lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens
begränsning stadgas, närvara
båda de ledamöter, som utsetts i här
nämnd ordning, eller för dem utsedda
suppleanter. I övrigt skola bestämmelserna
i nämnda paragraf i
tillämpliga delar äga motsvarande
giltighet.

(Föreslagen lydelse)
rätt, som med hänsyn till tid och
plats för dess sammanträden prövas
lämplig. Förhöret skall anses som
bevisupptagning utom huvudförhandling.
Ersättningen till vittne eller
sakkunnig skall gäldas av allmänna
medel. Protokoll över förhöret
skall av rätten tillställas arbetarskyddsstyrelsen.

Över arbetarskyddsstyrelsens beslut
i ärende som avses i denna lag
må klagan ej föras.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1958.

Den i 4 och 5 §§ angivna arbetstiden
för vecka skall dock, i stället för
45 timmar, utgöra 47 timmar under
år 1958 och 46 timmar under år 1959.

I samband med propositionen har utskottet behandlat två i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen

dels motionen nr 528 i andra kammaren av herrar Rubbestad och

Onsjö,

dels ock motionen nr 529 i andra kammaren av herrar Larsson i Hedenäset
och Gustafsson i Mem.

I motionen II: 528 yrkas, »att riksdagen med ändring av Kungl. Maj :ts
förslag

1) i princip måtte besluta, att maximum för den ordinarie arbetstiden per
vecka må nedsättas från 48 till 45 timmar, samt i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om framläggande av förslag till ikraftträdande härav, när detsamma
kan bedömas lämpligt ur samhällsekonomisk synpunkt;

24 Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1957

2) i anslutning härtill måtte besluta, att lantarbetstidslagen må få sådan
utformning, att arbetstiden inom jordbruket må kunna utsträckas till 50
timmar för arbetsvecka, såframt arbetstiden under en tidrymd, som ej må
överstiga 12 månader, uppgår till i genomsnitt högst 45 timmar för arbetsvecka».

I motionen II: 529 yrkas, att riksdagen »i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om skyndsam prövning av frågan hur småföretagarna skall kunna
beredas möjlighet till önskvärd förkortning av arbetstiden».

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för de genom propositionen framlagda
lagförslagen, ävensom i fråga om de skäl, som motionärerna åberopat
för sina yrkanden, får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas
i det följande, hänvisa till propositionen och motionerna.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås sådana ändringar i allmänna arbetstidslagen,
lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer, att nuvarande maximum för den ordinarie
arbetstiden per vecka eller, i fall då begränsningsperioden är längre än
en vecka, i genomsnitt för vecka nedsättes från 48 till 45 timmar. Övriga
bestämmelser om begränsning av den ordinarie arbetstiden, d. v. s. reglerna
om begränsningsperiod (en eller flera veckor) och dygnsmaximum lämnas,
om man undantar lantarbetstidslagen, i huvudsak oförändrade. Beträffande
lantarbetstidslagen innebär förslaget viss möjlighet till säsongvariation
av den ordinarie arbetstidens längd. Arbetstiden får sålunda utsträckas
till 47 timmar för arbetsvecka, under förutsättning att genomsnittet för
viss tidrymd, högst 12 månader, stannar vid 45 timmar i veckan. Dygnsmaximum
utgör i överensstämmelse med nuvarande huvudregel 10 timmar.
Någon motsvarighet till gällande särskilda bestämmelser för arbetare, som
sysselsättes med djurskötsel, och för arbetare inom trädgårdsskötseln upptas
inte i förslaget.

En principiell nyhet i förslaget är, att reglerna om den ordinarie arbetstidens
begränsning föreslås bli på visst sätt dispositiva. Enligt förslaget blir
det sålunda möjligt för arbetsgivare och arbetstagare att i form av kollektivavtal
träffa överenskommelse om längre veckoarbetstid, längre begränsningsperiod
eller högre dygnsmaximum än lagen anger. För giltigheten av
kollektivavtalsöverenskommelse som nyss sagts kräves att den på arbetstagarsidan
slutits eller godkänts av huvudorganisation (fackförbund).

Dispensreglerna och övertidsbestämmelserna föreslås i sak bli oförändrade.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1958. Övergången
till 45-timmarsvecka skall dock enligt förslaget ske successivt, så att den

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1957 25

ordinarie veckoarbetstiden minskas med en timme från och med den 1
januari 1958, med ytterligare en timme från och med den 1 januari 1959
och med ännu en timme från och med den 1 januari 1900, då 45-timmarsveckan
således skall vara genomförd. Även övergångsbestämmelserna är
emellertid dispositiva på sätt förut angivits.

Inledning

Principen om 48 timmars arbetsvecka lagfästes i vårt land år 1919 och
ligger alltjämt till grund för vår arbetstidslagstiftning. De grundläggande
bestämmelserna i detta ämne återfinns i lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning, vanligen benämnd allmänna arbetstidslagen.
Till stadgandena i denna lag ansluter sig reglerna i de s. k. speciella arbetstidslagarna,
nämligen lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln,
arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer samt sjöarbetstidslagen.
Även i vissa andra lagar och författningar förekommer bestämmelser som
behandlar arbetstidens längd.

Ehuru arbetstidslagstiftningen omfattar en betydande del av landets
arbetstagare, står stora grupper formellt utanför densamma. Som exempel
må blott nämnas, att allmänna arbetstidslagen inte gäller arbetare i företag
med mindre än fem anställda och att arbetstagare i statens tjänst liksom
huvudparten av tjänstemännen i enskild tjänst inte omfattas av arbetstidslagstiftningen.

Mot bakgrunden av att 48-timmarsveckan så länge fått gälla som norm
för arbetstidens längd, trots att de ekonomiska och sociala förhållandena
undergått en genomgripande förändring, är det naturligt, att krav rests
på eu revision av arbetstidslagstiftningen. Den omständigheten att ansenliga
grupper av arbetstagare står utanför denna lagstiftning har även utgjort
anledning till att en översyn av lagstiftningen ansetts påkallad. År 1947 tillkallades
därför sakkunniga med uppdrag att överse arbetstidslagstiftningen.
Vid denna tidpunkt ansågs förutsättningar ej föreligga för en allmän förkortning
av normalarbetstiden och de sakkunnigas uppdrag begränsades
därför, såvitt angår arbetstidens längd, till att avse frågan om en förkortning
av arbetstiden för vissa grupper med särskilt påfrestande arbete. I
övrigt skulle de sakkunniga underkasta lagstiftningen en allmän översyn.
Bland de spörsmål, som därvid skulle övervägas, nämndes i direktiven bl. a.
behovet av ändrade regler för uttagande av övertid, lämpligheten att i den
allmänna arbetstidslagen inrymma en reglering av arbetstiden på de områden,
där speciallagstiftning gällde, samt förutsättningarna för att slopa
eller begränsa gällande undantag från lagstiftningens tillämpningsområde.

De sakkunniga, som antog benämningen Arbetstidsutredningen, avgav
1954 betänkande (SOU 1954: 22—23) med förslag dels till allmän arbetstidslag
samt arbetstidslag för hotell, restauranger och kaféer och dels till lag

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare med särskilt påfrestande
eller hälsofarligt arbete. Förslaget till allmän arbetstidslag innebär i korthet,
att principen om 48 timmars ordinarie arbetsvecka bibehålies, att arbetstidslagstiftningen
utvidgas så att den med få undantag — det viktigaste
gäller tjänstemännen ■— blir tillämplig på alla arbetstagare, vilka mot
vederlag användes till arbete för arbetsgivares räkning, samt att snävare
gränser uppdrages för hur mycket övertid som skall vara tillåten. De särskilda
arbetstidslagarna för lantarbete och för arbete inom detaljhandeln
föreslås upphävda, medan särskild arbetstidslag för hotell, restauranger
och kaféer ävensom särskild sjöarbetstidslag anses böra bibehållas. Enligt
utredningens förslag till lag om förkortad ordinarie arbetstid för arbetstagare
med särskilt påfrestande eller hälsofarligt arbete skall den ordinarie
arbetsveckan förkortas till 40 timmar i veckan vid vissa arbeten under jord
och till 42 timmar i veckan vid kontinuerligt skiftarbete, vid arbete, i vilket
arbetstagare utsättes för röntgenstrålning eller radioaktiv strålning som
kan innebära hälsofara, samt vid arbete, som utföres av sjuksköterska vid
kirurgisk operationsavdelning på lasarett.

Arbetstidsutredningens betänkande har varit föremål för vidlyftig remissbehandling,
varvid åsikterna gått starkt isär i åtskilliga av de frågor, som
behandlas i betänkandet.

Redan innan arbetstidsutredningen framlade sitt betänkande tillkallade
dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, efter vederbörligt
bemyndigande sakkunniga för att biträda med utredning om arbetstidens
längd och förläggning i syfte att uppnå en allmän förkortning av den lagstadgade
arbetstiden. De sakkunniga, som arbetat under namnet Utredningen
om kortare arbetstid, har i juli 1956 framlagt betänkande (SOU 1956: 20—21)
med förslag till lagstiftning om allmän förkortning av den ordinarie arbetstiden
till 45 timmar i veckan (sjöarbetstidslagen berörs dock inte av förslaget).
I överensstämmelse med sina direktiv har utredningen inte föreslagit
någon ändring beträffande lagstiftningens tillämpningsområde eller upptagit
andra spörsmål, som behandlats av arbetstidsutredningen. Förslaget, som är
enhälligt, har varit föremål för en omfattande remissbehandling. En förteckning
över de myndigheter och organisationer som yttrat sig över förslaget
återfinnes i propositionen å s. 75—76, vartill utskottet får hänvisa.

Departementschefen

Vid lagrådsremissen framhåller föredragande departementschefen, statsrådet
Ericsson, inledningsvis, att remissinstanserna på några undantag när
tillstyrkt förslaget eller i vart fall inte motsatt sig detsamma. Departementschefen
anför vidare.

»I stort sett råder således enighet om att en allmän arbetstidsförkortning
av den omfattning utredningen om kortare arbetstid föreslagit är möjlig

Andra lagutskottets utlåtande nr Ur år 1957

att genomföra och att den också bör komma till stånd. En på utredningens
föranstaltande gjord opinionsundersökning visar också, att önskemålet
om en arbetstidsförkortning är vida utbrett bland arbetstagarna. För egen
del anser jag det angeläget, att en allmän arbetstidsförkortning genomföres
så snabbt som omständigheterna tillåter. Det synes mig härvid lämpligast
att gå fram på den av utredningen om kortare arbetstid anvisade vägen och
i huvudsak endast göra de ändringar i gällande lagstiftning som påkallas
för att nedbringa längden av den ordinarie arbetsveckan. Först sedan erfarenhet
vunnits rörande verkningarna av denna reform, torde tiden vara
inne att ta ställning till de av arbetstidsutredningen framlagda förslagen
angående arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde och systematiska utformning
m. in. Även spörsmålet om ytterligare arbetstidsförkortning, allmän
eller begränsad till vissa arbetstagargrupper, torde få upptagas i sådant
sammanhang.»

Efter en återblick på utvecklingen i vårt land sedan år 1919 på arbetstidens
område samt en redogörelse för det på senare år bedrivna utredningsarbetet
i syfte att revidera arbetstidslagstiftningen redovisar departementschefen
närmare skälen till att han icke ansett att arbetstidsutredningens ovan redovisade
förslag borde upptagas till prövning i förevarande sammanhang.
Departementschefen anför härvid följande.

»Såsom i det föregående framhållits har den nuvarande lagstiftningen om
48 timmars arbetsvecka i praktiken visat sig vara normgivande även för
sådana arbetstagargrupper, som formellt stått utanför lagstiftningen. I likhet
med utredningen om kortare arbetstid och många remissorgan utgår
jag från att en sänkning av den nuvarande lagstiftningens maximum för
den ordinarie arbetstidens längd kommer att slå igenom även på de områden,
vilka inte är underkastade denna lagstiftning. Å andra sidan bör det
beaktas, att en arbetstidsförkortning inte lär kunna undgå att ställa anpassningsförmågan
inom arbetslivets olika områden på vissa prov. Verkningarna
av att vidga lagstiftningens tillämpningsområde samtidigt som
normalarbetstiden sänkes kan i brist på utredning härom inte närmare
överblickas, men det torde inte kunna uteslutas, att övergångssvårigheterna
därigenom skulle förstärkas. Först sedan erfarenhet vunnits av arbetstidsförkortningens
följder, synes därför de frågor, som arbetstidsutredningens
förslag behandlar, böra upptagas till prövning. I ett särskilt avseende,
nämligen såvitt angår övertidsbestämmelserna, ämnar jag i fortsättningen
återkomma något till vad arbetstidsutredningen föreslagit.»

I fortsättningen anför departementschefen bl. a. följande.

»Utredningen om kortare arbetstid har ingående dryftat de in o t i v, som
talar för en förkortning av arbetstiden. I den debatt, som på senare lid förts
kring arbetstidsproblemen, har det inte sällan gjorts gällande, att det
moderna arbetslivet utmärkes av så högt uppdrivet tempo, alt stegrad
olycksfallsfrekvens, ökad sjuklighet samt såväl fysiskt som psykiskt ökad

28 Andra lagutskottets utlåtande nr lb år 1957

trötthet blivit en följd för arbetstagarna, och att en förkortning av arbetstiden
därför är påkallad ur skyddssynpunkt. Utredningen om kortare arbetstid
har emellertid vid sina undersökningar funnit, att yrkesskadefrekvensen
i landet under senare år inte stigit utan snarast visat en tendens
att sjunka. Vad angår hälsotillståndet i stort har utredningen på grund av
bristen på uppgifter om sjukdomarnas utbredning och orsaker inte kunnat
nå fram till några mera bestämda slutsatser men pekat på att medellivslängden,
vilken brukar tillmätas betydelse såsom indikation på folkhälsans
utveckling, undan för undan stigit. Utredningen vill visserligen inte dra i
tvivelsmål, att åtskilliga människor nuförtiden besväras av ökad trötthet,
men framhåller, att man måste vara försiktig med att ge arbetet skulden
härtill. Allmänt sett kan man enligt utredningens uppfattning inte våga påstå,
att arbetet blivit mera tröttande. Utredningen anser sig inte kunna motivera
en allmän arbetstidsförkortning med hänvisning till någon konstaterad
försämring av svenska folkets hälsotillstånd. Om den utveckling mot en
av allt att döma förbättrad folkhälsa, som ägt rum i landet under detta
århundrade, i någon mån är att tillskriva den fortgående arbetstidsförkortningen
under samma tid, kan det emellertid enligt utredningens mening
ligga nära till hands att förmoda, att en fortsättning på arbetstidsförkortningens
väg skulle vara till gagn för en fortsatt utveckling mot bättre folkhälsa.
Någon bestämd åsikt på denna punkt vågar utredningen dock inte
hysa.

Den uppfattning angående skyddssynpunkternas betydelse såsom motiv
för en arbetstidsreform, som utredningen givit uttryck för, har i allt väsentligt
vunnit anslutning under remissbehandlingen. Även jag delar den
åsikten, att de förhållanden, under vilka yrkesarbete i våra dagars samhälle
utföres, i stort sett inte inger sådana farhågor för arbetstagarnas hälsa, att
en förkortning av arbetstiden framstår som en från skyddssynpunkt angelägen
motåtgärd. Detta utesluter givetvis inte, att det moderna livet med
dess i många fall uppdrivna arbetstempo, långa resor mellan bostad och
arbetsplats, förenande av husligt arbete med yrkesarbete m. m. medför
påfrestningar för åtskilliga människor, vilkas välbefinnande skulle främjas
av att de finge mera tid för rekreation och avkoppling.

Jämte den roll, som en arbetstidsförkortning kan spela från hälsosynpunkt,
och den sociala vinning, som en ökning av fritiden innebär med
större möjligheter för individen till ett rikare personligt liv och till ökat
engagemang i samhälleliga angelägenheter, är en arbetstidsförkortning ett
steg mot utjämning av skillnaderna i arbetstidshänseende mellan olika
arbetstagargrupper.

När det gällt att ta ställning till frågan huruvida en arbetstidsförkortning
bör uppföras på det aktuella reformprogrammet har emellertid andra synpunkter
i främsta rummet varit vägledande för utredningen. Med utgångspunkt
från uppfattningen att fritiden värderas allt högre bland ett stort

Andra lagutskottets utlåtande nr 14. år 1957

antal människor — en uppfattning som bestyrkts bl. a. genom resultatet
av en på utredningens uppdrag utförd opinionsundersökning — har utredningen
diskuterat spörsmålet i vad mån den enskilde kan länkas ha möjlighet
att tillgodose sina önskemål om fritidens längd. Fritidens likställdhet
med andra beståndsdelar i den materiella levnadsnivån framhäves härvid
av utredningen, som anser, att det i princip inte råder någon skillnad mellan
fritid, varor och tjänster såsom föremål för konsumtion. Härav följer att
fritiden också har sitt pris. Vill man välja mera fritid får man avstå från
någonting annat, i regel den inkomst, som skulle belöpt på den arbetstid,
som bortfaller. Den gjorda opinionsundersökningen visar, att arbetstagarna
i betydande utsträckning är villiga att betala för en ökad fritid, inte genom
att avstå från redan uppnådd inkomststandard men genom att tillgodogöra
sig den standardökning, som det fortsatta ekonomiska framåtskridandet
kan antas komma att medföra, i form av ökad fritid på bekostnad av däremot
svarande del av den inkomststegring, som eljest skulle varit möjlig.
Möjligheterna för den enskilde att träffa ett fritt val mellan att öka sin fritid
och att på annat sätt förbättra sin levnadsstandard är begränsade i våra
dagars samhälle med hänsyn bl. a. till att förhållandena inom produktionen
i stor utsträckning kräver enhetliga arbetstider. Man kan emellertid tänka
sig att överlämna åt staten eller arbetsmarknadens organisationer att i den
enskildes ställe träffa valet mellan fritid och annan konsumtion. Härmed
har frågeställningen förts över till det samhällsekonomiska planet. Frågan
om en allmän arbetstidsförkortning blir ett spörsmål om i vad mån landets
ekonomiska resurser tillåter en sådan åtgärd.

Denna syn på arbetstidsförkortningens problem har inte mötts av någon
allvarlig gensaga från remissorganens sida. För egen del finner jag det
naturligt, att önskemålet om ökad fritid står i förgrunden för arbetstagarnas
intresse när det gäller sättet att tillgodogöra sig den standardhöjning, som
bedömes ligga inom räckhåll. Frågan i vad mån detta önskemål kan tillgodoses
är ett ekonomiskt avvägningsproblem. Det gäller, såsom utredningen
framhållit, att träffa ett val i fråga om användningen av landets
resurser. Detta val står enligt min mening inte endast mellan fritid och
annan konsumtion utan även mellan konsumtion i nuet och konsumtion
i framtiden. Hänsyn måste även tagas till andra angelägna reformer på de
ekonomiska och sociala områdena än en arbetstidsförkortning.

Valsituationens centrala betydelse för problemställningen vid en arbetstidsförkortning
har föranlett vissa remissorgan att ta avstånd från förslaget
om lagstiftning angående kortare arbetstid. Tankegången har därvid
i huvudsak varit den att fritidsökningens principiella likställdhet med en
löneökning bäst kan komma till uttryck om arbetstidens längd liksom lönens
storlek och andra arbetsvillkor avgöres vid förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter. Endast på så vis skulle valsituationen aktualiseras för

30 Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

arbetstagarna, så att de finge erfara arbetstidsförkortningens pris och bedöma
om detta motsvarades av den ökade fritidens värde för dem.

Gentemot detta resonemang förtjänar framhållas, att nu gällande lagstiftning
om arbetstidens begränsning utgör en maximireglering och att
något hinder således inte föreligger för att avtalsvägen åvägabringa en arbetstidsförkortning.
Såsom av det föregående framgår, har denna väg inte
heller lämnats oprövad, men nedskärningar av arbetstiden i denna ordning
har varit inskränkta till noga avgränsade områden, där förhållandena i ett
eller annat avseende framstått som särpräglade. För egen del är jag lika
litet som utredningen främmande för tanken att en allmän arbetstidsförkortning
i och för sig skulle kunna genomföras genom avtal mellan arbetsmarknadsparterna.
När jag ändå inte kan förorda att lösningen av denna
fråga helt överlämnas åt arbetsmarknaden är orsaken inte minst den att
lagstiftningens maximibestämmelser om arbetsveckans längd synes besitta
en sådan normativ styrka, att strävandena efter en förkortning, om de skall
leda till målet, inte torde kunna undvara stödet av en ändrad lagstiftning.
Att överge den sedan länge i vårt land tillämpade metoden att i huvudsak
reglera arbetstidens längd genom lagstiftning synes mig för övrigt inte
kunna ske utan överväganden av mera ingående art än som förekommit
i detta ärende.

Flera av de remissorgan, som uttalat principiell anslutning till uppfattningen
att arbetstidens längd bör bestämmas förhandlingsvägen, har accepterat
utredningens förslag om ändrad lagstiftning med hänsyn till dess
dispositiva karaktär. Förslaget härom grundar sig på uppfattningen
att ju kortare den normala arbetstiden blir för de enskilda desto
större kan utrymmet bli för sådana variationer i arbetstidens längd och
förläggning, som kan befinnas önskvärda. Från samhällets synpunkt kan
det under rådande förhållanden enligt utredningens mening inte vara erforderligt
att förhindra tillämpningen av vad parterna inom ett visst arbetsområde
finner klokt och ändamålsenligt i nämnda hänseenden. Dessa
överväganden har fört utredningen fram till ståndpunkten att man försiktigt
bör pröva en väg att lämna partsorganisationer större frihet och därmed
ökat ansvar. Enligt utredningens uppfattning är organisationerna mogna
för detta ansvar. Förslaget, som vunnit allmänt gillande under remissbehandlingen,
innebär att bestämmelserna om reglering av den ordinarie arbetstiden
blir helt dispositiva, dvs. det blir möjligt att inte endast såsom
hittills avtala om kortare arbetstid än lagen anger utan även om längre
och att över huvud taget avvika från de begränsningar, som lagen uppställer.
Någon inskränkning i avtalsfriheten har utredningen inte ansett erforderligt
att stadga; för att inte skyddssynpunkterna trädes för nära förordas, att
överenskommelse om avsteg från lagens begränsningsregler skall slutas i
form av kollektivavtal under medverkan av huvudorganisation på arbetstagarsidan.

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1957 31

Jag kan ansluta mig till utredningens resonemang och det förslag, som
det utmynnar i. Genom att lagstiftningen på detta sätt göres dispositiv bör
det bli möjligt alt förvärva erfarenheter av värde för ett framtida ställningstagande
till frågan om metoderna för att bestämma arbetstidens längd
och förläggning. Den föreslagna anordningens betydelse för en smidig anpassning
av arbetstidsförhållandena efter förutsättningarna på olika verksamhetsfält
får jag tillfälle att längre fram återkomma till.

Enighet råder om att en allmän arbetstidsförkortning inte bör ske till
priset av att den materiella levnadsnivån i övrigt här i landet undergår en
försämring. Huvudintresset kommer därför, såsom tidigare antytts, i samhällsekonomiskt
avseende alt knyta sig till frågorna vilken produktionsutveckling,
som skulle vara att vänta om arbetstiden förbleve
oförändrad, samt hur en arbetstidsförkortning påverkar denna utveckling.

Utredningen har utgått från vissa beräkningar angående den takt, vari
produktionen här i landet ökat under en följd av år. Med all reservation för
de svårigheter, som det möter att någorlunda exakt ange produktionsvolymens
utveckling från år till år och måhända än mer över längre tidsperioder,
får det av dessa beräkningar anses framgå, att bruttonationalprodukten
i fasta priser stigit med i genomsnitt ungefär två procent om året under
tiden 1861—1951, räknat per innevånare i åldern 15—65 år. Det bör emellertid
märkas, att inte obetydliga variationer förekommit mellan den genomsnittliga
produktionsökningen under olika perioder. Att stora skillnader
kan föreligga i produktionsökningstakten mellan olika år säger sig självt.

När det gällt att söka ställa en prognos rörande utvecklingen av produktionen
under den tid, som blir av intresse i detta sammanhang, uttalar utredningen
till en början, att det inte finns några särskilda omständigheter,
som talar för att på längre sikt produktionsökningen skulle upphöra. Någon
mera preciserad förutsägelse rörande den framtida produktionsutvecklingen
har utredningen inte funnit sig kunna göra, men den har som
hypoteser vid sina beräkningar uppställt två alternativ angående storleken
av den årliga produktionsökningstakten under de närmaste 10 åren. Enligt
huvudalternativet räknar utredningen med en årlig stegring av produktionen
med tre procent och enligt det andra alternativet antas ökningen stanna
vid två procent per sysselsatt. I båda fallen förutsättes bytesförhållandet,
dvs. förhållandet mellan export- och importpriser, genomsnittligt sett bli
oförändrat under perioden, även om förändringar kan komma att ske från
år till år.

Med dessa antaganden bör jämföras de hypoteser, som 1955 års långtidsutredning
uppställt i sitt nyligen avgivna betänkande om balanserad expansion
(SOU 1956: 53). Långtidsutredningen räknar för åren 1955—1960 med
en produktionsökning på alternativt 2,8 och 3,7 procent om året. Samtidigt
räknas emellertid med eu ökning av antalet sysselsatta med 0,7 procent

32 Andra lagutskottets utlåtande nr lb år 1957

per år, varför långtidsutredningens alternativ för den framtida produktionsökningen
i stort sett överensstämmer med dem, som uppställts av utredningen
om kortare arbetstid.

Av grundläggande betydelse för frågan om en arbetstidsförkortnings inverkan
på produktionsutvecklingen är de förändringar i arbetstidsutbudet,
som förkortningen kommer att medföra. Vid en förkortning av den lagstadgade
ordinarie arbetstiden med tre timmar per vecka kan enligt beräkningar,
som utredningen om kortare arbetstid låtit anställa, det totala antalet
utförda ordinarie arbetstimmar i landet väntas minska med 3,4 procent,
om arbetstidsförkortningen begränsas till att anställda, som nu har längre
ordinarie arbetstid än 45 timmar i veckan, får arbetstiden nedsatt till detta
timantal. Om man däremot räknar med att alla i arbetslivet verksamma
personer, företagare, anställda och fria yrkesutövare, även om de nu har
kortare arbetstid än 48 timmar, får sin arbetstid nedskuren med tre timmar
i veckan, kommer minskningen av antalet utförda ordinarie arbetstimmar
att uppgå till 6,3 procent. En sammanställning av antagandena beträffande
produktionsutvecklingen vid oförändrad arbetstid och siffrorna över arbetstidsbortfallet
vid en arbetstidsförkortning visar, att det vid sammanträffande
av de från produktionssynpunkt ogynnsammaste alternativen,
dvs. 2 procent produktionsökning och ett arbetstidsbortfall av omkring
6 procent, skulle krävas något mer än tre år för att produktionen efter en
arbetstidsförkortning med tre timmar på en gång åter skulle uppnå utgångsårets
nivå. Vid kombination av de gynnsammaste alternativen, 3 procent
produktionsökning och omkring 3 procent arbetstidsbortfall, skulle tiden
för återhämtande av produktionsbortfallet begränsas till ett år. Dessa beräkningar
tar inte hänsyn till vissa faktorer, som kan bli av betydelse för utvecklingen.
Produktionsbortfallet vid en arbetstidsförkortning kan sålunda
motverkas exempelvis av att den kortare arbetstiden stimulerar personer,
som nu inte är yrkesverksamma, att söka sig ut på arbetsmarknaden, och
vidare av att arbetsintensiteten stiger, övertids- och extraarbete blir vanligare,
skiftarbetet ökar, frånvarofrekvensen sjunker samt att rationaliseringar
och omorganisation, som inte direkt tar realkapital i anspråk, företages.
I motsatt riktning kan utvecklingen påverkas genom att den effektiva
arbetstidens andel av den totala arbetstiden minskas på grund av att igångsättnings-
och avslutningsarbeten tar proportionellt större del av arbetstiden
i anspråk efter arbetstidsförkortningen än dessförinnan och genom att
realkapitalets användningstid förkortas. Utredningen har intagit en mycket
försiktig hållning när det gällt att bedöma i vad mån faktorer av
angiven art kan komma att inverka på utvecklingen efter en övergång till
kortare arbetstid och har avstått från att närmare försöka uppskatta effekten
av en sådan inverkan.

Under remissbehandlingen har visserligen höjts en del varnande röster,
som funnit utredningens antaganden rörande möjligheterna till fortsatt

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1957

produktionsökning alltför optimistiska, men i stort sett torde det kunna
sägas, att remissyttrandena präglas av uppfattningen, att utredningens
hypoteser ligger inom sannolikhetens gränser.

När det blir fråga om en bedömning av en framtida utveckling på det
samhällsekonomiska området rör man sig, som utredningen kraftigt understrukit,
på mycket osäker mark. Vårt land har under lång tid kunnat
glädja sig åt en successiv stegring av nationalprodukten, även om utvecklingen
inte varit likformig och avbrott i produktionsökningen kunnat inträda
under vissa perioder i samband med krig eller andra kriser ute i
världen. Vid bedömningen av arbetstidsförkortningens effekt på produktionen
bör man enligt min mening i första hand uppmärksamma en faktor
som i alla lägen är av synnerlig vikt för produktionens storlek, nämligen
sysselsättningen. Under hela efterkrigstiden bar vårt näringsliv präglats av
en utomordentligt hög sysselsättningsgrad som påverkat produktionsutvecklingen
i gynnsam riktning. Jag utgår ifrån att en liknande hög sysselsättningsgrad
kan upprätthållas även under den tid då arbetstidsförkortningen
genomföres. Bland annat med hänsyn härtill finner jag i likhet med
utredningen och många remissorgan rimligt att antaga, att om det världspolitiska
läget inte undergår någon radikal försämring en fortsatt produktionsökning
kan förväntas. Detta gäller i första hand om arbetstiden ligger
kvar på nuvarande nivå. Vilken inverkan en övergång till kortare arbetstid
kan få i nämnda hänseende beror på många omständigheter. Även om
ingen hänsyn tas till alla de faktorer — t. ex. ökad arbetsintensitet och
lägre frånvarofrekvens — vilka kan motverka den kortare arbetstiden, och
även om man skulle utgå från att arbetstiden förkortas lika mycket för alla i
produktionen verksamma personer, visar utredningens beräkningar, att det
vid en så måttlig produktionsökning som två procent om året skulle krävas
föga mer än tre år för att återhämta produktionsbortfallet vid en förkortning
av den ordinarie arbetstiden med tre timmar i veckan. På grundval
härav har utredningen ansett sig kunna föreslå, att en sänkning av lagstiftningens
veckomaximum från 48 till 45 timmar genomföres successivt
med en timme om året under tre år i följd.

Försiktigheten i denna bedömning ligger enligt min mening i öppen dag.
Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att de arbetstidsförkortningar
som tidigare genomförts lagstiftningsvägen — jag tänker härvid särskilt
på åttatimmarsreformen och den lagstadgade semestern — visat sig kunna
förenas med en fortgående produktionsökning, stor nog för en fortskridande
höjning av folkets levnadsnivå. Enligt min mening behöver det
inte befaras, att den svenska samhällsekonomin genom en reform sådan
som den nu föreslagna pålägges en börda, som den inte mäktar bära. Eu
successiv nedskärning av arbetstiden i enlighet med utredningens förslag
torde under normala förhållanden inte medföra nagra större risker lör
alt den materiella standarden i övrigt skall behöva försämras. Jag anser
J — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 sand. 2 avd. Nr 14

34 Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1957

mig därför i likhet med det stora flertalet av remissorganen böra förorda
utredningens förslag och tillstyrker således, att den lagstadgade ordinarie
arbetstiden under loppet av tre år successivt sänkes från 48 till 45 timmar
i veckan.

Med den föreslagna utformningen tar den nya lagstiftningen inte ställning
till frågan huruvida 45-timmarsveckan skall organiseras såsom femdagarsvecka,
utan detta spörsmål överlämnas åt arbetsmarknadens fria
bedömande. Någon erinran häremot har inte framkommit under remissbehandlingen.
Tvärtom har från olika håll framhållits önskvärdheten av att
frågan om femdagarsveckan inte alltför mycket skjuts i förgrunden i samband
med övergången till en kortare veckoarbetstid.

I och för sig ger de föreslagna reglerna utrymme för en arbetsvecka på
fem dagar, om arbetstiden under samtliga arbetsdagar sätts till maximalt
medgivna 9 timmar. Av olika skäl — inte minst ur arbetarskyddssynpunkt
— kan en så lång arbetsdag i många fall anses mindre önskvärd både för
företagen och de anställda. Genom att bestämmelserna gjorts dispositiva
öppnas möjlighet för avtalsparterna att, såsom jag får anledning att närmare
utveckla i specialmotiveringen, fördela arbetstiden på sådant sätt, att femdagarsvecka
kan tillämpas under viss tidrymd utan att så lång daglig arbetstid
som 9 timmar behöver tillgripas, mot att i gengäld arbetsveckan omfattar
sex dagar under en annan period.

Då jag i det föregående uttalat mig om det samhällsekonomiska utrymmet
för en förkortning av arbetstiden har jag inte tagit ställning till de speciella
problem, som kan uppkomma i samband med själva övergången till den
kortare arbetstiden såväl för samhällsekonomin i stort som för särskilda
verksamhetsområden och företag. Särskilt betydelsefullt är, att övergången
inte förbindes med en inflationistisk utveckling. Det är sålunda av vikt att
övergången till en kortare arbetsvecka inte medför ett sådant kostnadsläge,
att detta i sin tur förorsakar en försämring av vår konkurrensförmåga
gentemot utlandet. Såsom utredningen påpekar skulle sådana störningar
kunna leda till större produktionsbortfall på kort sikt än som antagits då
man bedömt de direkta verkningar, som en arbetstidsförkortning kan få
på produktionen.

Särskilt intresse tilldrar sig i detta sammanhang löneutvecklingen
vid övergången till den kortare arbetstiden. Såsom redan tidigare framhållits
har den ökade fritiden, om arbetstagarna inte samtidigt får vidkännas
en däremot svarande inkomstminskning, ekonomiskt sett samma innebörd
som en löneförbättring. Självfallet kan lönesättningen inte undgå att röna
inflytande härav; det utrymme för löneförbättring, som vid oförändrad
arbetstid skulle ha stått till buds, har ju åtminstone delvis tagits i anspråk
genom arbetstidsförkortningen. Om löntagarna skulle tillförsäkra sig ökade
löner utan hänsynstagande till den standardförbättring de erhållit genom

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1957

den längre fritiden, skulle detta leda till allvarliga påfrestningar på den samhällsekonomiska
balansen.

Den förväntade produktionsutveckling, som bildar grundvalen för våra
möjligheter att minska arbetstiden, är till stor del beroende på storlek och
inriktning av investeringarna inom produktionen. Under remissbehandlingen
har stor uppmärksamhet fästs vid denna del av problemkomplexet
i samband med övergång till kortare arbetstid. Det har ansetts
vara av yttersta vikt för ett motverkande av produktionsbortfall vid en arbetstidsförkortning
att investeringarna kan ökas och man har särskilt framhållit,
att det för bevarandet av exportindustrins konkurrenskraft fordras
rationaliseringar. Krav har även rests på en ändring av den ekonomiska
politiken i riktning mot större investeringsvänlighet.

Även om en arbetstidsförkortning för många enskilda företag skulle leda
till önskemål om ökade investeringar, torde frågan om investeringskvoten i
samhället böra ses som ett mera generellt problem. Trots att investeringarna
i Sverige ligger på en mycket hög nivå internationellt sett, är det otillfredsställda
behovet av investeringar mycket stort. Utrymmet härför har under
hela efterkrigstiden varit mindre än de aktuella önskemålen. Behovet av offentliga
investeringar har under denna tid ständigt stegrats. Företagarna
har bedömt avsättningsmöjligheterna såsom mycket goda och till följd härav
strävat efter att öka sina investeringar. Under hela efterkrigstiden har ett
huvudproblem för den ekonomiska politiken varit att begränsa efterfrågan
på varor och tjänster för att förhindra inflationistiska tendenser från att ta
överhand i samhällsekonomin. Eftersom arbetstidsförkortningen tar en del
av vårt annars möjliga produktionsresultat i anspråk, minskar den givetvis
utrymmet för annan konsumtion och för investeringar. Jag har dock ansett
en arbetstidsförkortning vara så angelägen och bland de enskilda individerna
vara ett så starkt önskemål, att den bör få prioritet vid en avvägning som
gäller fördelningen av våra resurser. Därmed har givetvis icke ställning
tagits till problemet om fördelningen på konsumtion och investeringar av
de efter arbetstidsförkortningen tillgängliga resurserna.

1 ett samhälle med full sysselsättning som vårt, där efterfrågan på varor
och tjänster ofta tenderar att överstiga tillgången, lär eu arbetstidsförkortning
inte kunna genomföras på ett med hänsyn till den samhällsekonomiska
utvecklingen lyckosamt sätt utan en ekonomisk politik, vilken är ägnad att
motverka de tendenser till balansrubbningar i samhällsekonomin, som kan
åtfölja omställningen till en kortare arbetstid. Betydelsen av en fortsatt —
och vid behov skärpt — restriktiv politik i ett sådant läge torde heller inte
vara föremål för meningsskiljaktigheter. Alla lär också vara ense om önskvärdheten
av att investeringar, som verkar produktivitetshöjande, i största
möjliga utsträckning kommer till stånd.

EU problem, som berörts av företrädare för snart sagt alla verksamhets -

36 Andra lagutskottets utlåtande nr ti år 1957

områden, gäller den inverkan, som en arbetstidsreform kan få på tillgång
och efterfrågan på arbetskraft. Inom Internationella arbetsbyrån har
härom uttalats, att en arbetstidsförkortning med full lönekompensation bör
leda till minskning av både tillgång och efterfrågan på arbetskraft. I stort
sett synes det enligt byrån rimligt att anta att en arbetstidsförkortning, i vart
fall i mera industrialiserade länder, inte kommer att väsentligt ändra antalet
sysselsatta personer. Utredningen ansluter sig till denna uppfattning, och
under remissbehandlingen har arbetsmarknadsstyrelsen uttalat den åsikten,
att en successivt genomförd allmän arbetstidsförkortning av föreslagen storlek
inte kommer att få någon mera betydande inverkan på näringslivets
totala efterfrågan på arbetskraft. Denna bedömning synes mig vara
realistisk.

Det är emellertid sannolikt, att vissa förskjutningar i arbetskraftsefterfrågan
mellan olika näringsgrenar och företag kommer att äga rum i samband
med arbetstidsförkortningen. Svårigheter att tillgodose arbetskraftsbehovet
kan naturligtvis under sådana omständigheter övergångsvis uppstå
på vissa områden. Man torde dock ha rätt att utgå från att arbetsmarknaden
med hjälp av en aktiv arbetsförmedling skall visa sig i stånd att bemästra
dessa problem.

Utvägen att ställa vissa arbetsområden, för vilka lagstiftningen om 48
timmars arbetsvecka nu gäller, utanför den tilltänkta reformen — vilket
åtminstone diskuterats vad beträffar lantbruket — torde inte erbjuda någon
framkomlig väg för att komma till rätta med arbctskraftsfrågorna. Här vill
jag understryka vad som i flera remissyttranden framhålles nämligen att
en arbetstidsförkortning måste omfatta även jordbruket, med hänsyn till
att denna näring eljest inte skulle kunna hävda sig i konkurrensen om
arbetskraften.

En del remissorgan har framfört krav på att arbetstidsförkortningen förbindes
med en höjning av lagstiftningens övertids maximum. Å andra
sidan har framförts önskemål om att arbetstidsutredningens förslag om nedskärning
av det medgivna övertidsuttaget från 200 till 180 timmar i fråga
om den allmänna och från 150 till 120 timmar beträffande den extra övertiden
genomföres i samband med arbetstidsförkortningen.

Enligt min mening bör övertidsarbete tillgripas för att tillgodose vissa tillfälliga,
mera extraordinära behov av ökat arbetstidsuttag på en arbetsplats.
En ökning av övertidsarbetet i den mån den ordinarie arbetstiden förkortas
låter sig inte väl förena med denna uppfattning, och en mera allmän övergång
till regelbundet övertidsarbete i samband med arbetstidsförkortningen
skulle uppenbarligen stå helt i strid med reformens syfte. I stället för ökad
fritid skulle arbetstagarna uppnå eu löneförbättring, vilket det i och för sig
inte ankommer på lagstiftningen att medverka till. Eftersom jag inte är beredd
att förorda någon ändrad grundsats angående i vilka fall övertids -

Andra lagutskottets utlåtande nr lb år 1957

arbete bör få tillgripas, synes det mig knappast erforderligt, att utrymmet
för övertidsuttag göres större än för närvarande. Det kunde i så fall befaras,
att sådana grupper, som redan nu har mycket övertid och således i
högre grad än andra kan sägas vara i behov av en arbetstidsförkortning,
finge ökat övertidsarbete. Denna konsekvens finner jag inte godtagbar. I
det stora flertalet fall torde gällande övertidsbestämmelser medge ett ökat
övertidsuttag i förhållande till vad som nu tillämpas, om så skulle visa sig
behövligt efter förkortningen av den ordinarie arbetstiden.

Jag kan således inte tillstyrka någon höjning av lagstiftningens övertidsmaxima.
Önskemålen om sänkning av dessa maxima är i och för sig förståeliga
men jag anser mig i nuvarande läge inte heller kunna förorda en
dylik åtgärd.

Ett spörsmål beträffande arbetskraftssituationen efter en arbetstidsförkortning
gäller förhållandet mellan arbetstid och driftstid.
Särskilt för trafikväsendets, handelns och andra servicenäringars vidkommande
har det framhållits, att förkortningen av arbetstiden inte kan följas
av en motsvarande begränsning av den tid, under vilken dessa näringar har
att tillhandahålla allmänheten sina tjänster. Tvärtom anses den ökade fritiden
i viss omfattning komma att medföra, att kravet på service under den
lediga tiden accentueras, exempelvis vad gäller möjlighet att förrätta inköp.

Otvivelaktigt föreligger här ett förhållande, som kan komma att ställa
företag och inrättningar av olika slag, allmänna som enskilda, inför vissa
svårigheter. Utan att närmare kunna gå in på dessa spörsmål vill jag fästa
uppmärksamheten på en del faktorer, som kan tänkas ägnade att bidraga till
att svårigheterna övervinns. Vad särskilt angår det fall att femdagarsveckan
skulle bli mera allmänt förekommande har under remissbehandlingen antytts
möjligheten att inom vissa branscher såsom bilreparationsfacket och
en del andra servicebetonade hantverksyrken anordna ett jour system för de
olika företagen i facket inom ett visst geografiskt område. Det synes mig
inte uteslutet att även för vissa slag av varudistribution en sådan anordning
skulle erbjuda en framkomlig väg. I många fall torde arbetstidsförkortningen,
vare sig den förlängda fritiden kommer arbetstagarna till godo i
form av femdagarsvecka eller på annat sätt, komma att föra med sig ökat
behov av arbetskraft för att serviceverksamheten skall kunna bedrivas i den
omfattning, som allmänhetens behov fordrar. I inte obetydlig utsträckning
lär det därvid bli fråga om deltidsanställda. Beträffande arbetskraft med
önskemål om dellidsljänst kan det antas, att en viss outnyttjad reserv finns
att tillgå, främst bland de gifta kvinnorna. När det gäller lösningen av servicenäringarnas
problem synes det också värt att beakta att lagstiltningen
enligt förslaget får dispositiv karaktär. Härigenom kan, om parterna skulle
finna det ändamålsenligt för att tillgodose en viss servicenärings speciella

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

problem, avtalsvägen uppnås exempelvis att arbetstiden koncentreras mera
till tider, som betecknar toppar i efterfrågan på näringens tjänster.

För åtskilliga verksamhetsområden, som brottas med problemet om hur
driftstiden skall kunna förlängas utöver den individuella arbetstiden, framstår
skiftgång såsom den mest ändamålsenliga utvägen. Härigenom
vinnes att maskiner och anläggningar utnyttjas mera effektivt och att investeringarna
för dessa ändamål kan begränsas. Svårigheten med övergång
till skiftarbete ligger främst i det ökade behovet av personal och i den motvilja
mot nattarbete som många arbetstagare har. Frågan om skiftarbete
är emellertid, som utredningen påpekar, en angelägenhet för arbetsmarknadsparterna
och faller således utanför området för mitt ställningstagande.

Från en del remissorgans sida har i detta sammanhang berörts ett spörsmål
av mera speciell natur. Enligt arbetarskyddslagen skall arbetstagare i
princip åtnjuta ledighet för nattvila av viss längd och i denna ledighet
skall ingå tiden mellan klockan 23 och klockan 5. För kvinnor i hantverks-
eller industriellt arbete skall ledigheten för nattvila omfatta tiden
mellan klockan 22 och klockan 5. Dispensmöjligheter finnes. Tillika föreskrives,
att arbetet skall avbrytas av en eller flera raster, därest det pågår
sex timmar om dygnet eller mer. Om femdagarsvecka skall tillämpas vid
en arbetstid av 45 timmar i veckan, kommer tillräckligt utrymme för två
skift om vartdera 9 timmar jämte raster inte att finnas mellan klockan 5
och klockan 23. Detta har föranlett yrkande från bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen
om att tiden fram till klockan 24 utan dispens skall få ingå
i arbetstiden för såväl män som kvinnor.

Bestämmelserna om nattvila, det s. k. nattarbetsförbudet, är i sin nuvarande
utformning av tämligen sent datum. Sedan 1949, då de i huvudsak
tillkom, har enligt min mening inte förekommit någonting, som ger anledning
att frångå den av statsmakterna då intagna ståndpunkten i frågan.
Behovet av skydd mot nattarbete kan sålunda i allmänhet inte anses bli i
nämnvärd grad påverkat av att fritiden förlängs med några timmar i veckan.
Det synes mig därför inte böra ifrågakomma att övergången till en för
företagen gynnsam driftsform, sådan som skiftarbetet, underlättas i den formen
att en viktig del av det lagstadgade skyddet för arbetstagarnas hälsa och
välbefinnande försvagas. Lösningen av ifrågavarande spörsmål, som huvudsakligen
synes vara av förhandlingsnatur, torde få ske efter andra linjer.

De betänkligheter av olika slag, som i remissyttrandena förekommer beträffande
landets möjligheter att i nuvarande situation genomföra den föreslagna
reformen utan skadeverkningar för samhället, har föranlett somliga
remissorgan att ifrågasätta om den föreslagna tiden för ikraftträdandet
är lämpligt vald. Uppskov med reformen till en tidpunkt, då sam -

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1957

hällsekonomin bär en mindre inflationistisk prägel än nu, har förordats i
några fall. Vidare har framställts vissa önskemål om att övergången utsträckes
över en längre tidrymd än utredningen föreslagit.

För egen del vill jag i anledning av dessa yttranden än en gång framhålla
den försiktighet med vilken denna reform är avsedd att genomföras. Om
övergången till kortare arbetstid sker på tid och sätt, som utredningen föreslagit,
kan jag därför inte finna, att det nuvarande konjunkturläget inger
någon allvarlig oro för att övergångsproblemen inte skulle kunna bemästras
på ett framgångsrikt sätt. De önskemål om längre övergångstid, som återfinnes
i några yttranden, synes främst hänföra sig till vissa begränsade verksamhetsområden.
Härvid bör det observeras, att även bestämmelserna om
övergången till 45-timmarsveckan är dispositiva. Möjlighet föreligger alltså
för arbetsmarknadsparterna att ta hänsyn till de behov av längre övergångstid,
som i särskilda fall kan föreligga.»

I special motiver ingen till de framlagda lagförslagen anför
departementschefen bl. a.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetstidens begränsning

(allmänna arbetstidslagen)

»I likhet med utredningen har jag den uppfattningen, att arbetstidsförkortningen
i stort sett inte bör föranleda andra lagändringar än som erfordras
med hänsyn till syftet att sänka den ordinarie veckoarbetstiden från 48 till
45 timmar. Såväl med den nuvarande veckoarbetstiden som med den föreslagna
kan det givetvis på en del områden vara förenat med vissa svårigheter
att tillämpa lagens bestämmelser. Detta torde gälla hur dessa än är
utformade. Inte ens en detaljreglering för olika slag av verksamhet torde
kunna leda till ett i alla avseenden tillfredsställande resultat. Lagstiftningen
är i stället utrustad med vissa andra regulatorer för att särskilda förhållanden
inom vissa verksamhetsområden skall kunna beaktas. För närvarande
är det huvudsakligen dispensinstitutet, som står till buds i detta avseende.
Förslaget innebär härutöver, att bestämmelserna i fråga om den ordinarie
arbetstiden blir på visst sätt dispositiva. Härigenom öppnas möjlighet för
avtalsparterna att överenskomma om annan begränsningsperiod än som anges
i lagen. ---

Jag tillstyrker förslaget att borttaga begränsningsperiodens anknytning
till kalenderveckan och vill understryka vad utredningen anfört om syftet
därmed. Det bör således inte vara tillåtet att i efterhand konstruera en periodindelning,
som passar med hänsyn till det redan gjorda arbetstidsuttaget.
»

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

4 a §.

»Arbetstidslagstiftningen drar upp vissa gränser för arbetstidens längd,
vilka får överskridas endast under särskilda förutsättningar. Lagstiftningen
har däremot inte till syfte att garantera att arbetstiden når upp
till något visst minimum. Inom den av lagreglerna fastställda ramen har
arbetsgivare och arbetstagare full frihet att bestämma vilken arbetstid
som helst. Avtal, som stadgar arbetstider under den av lagstiftningen medgivna
nivån, kan därför inte sägas innebära något avsteg från lagens begränsningsregler;
dessa bestämmelser är ju iakttagna så länge de inte
överskrides.

Några särskilda bestämmelser behöver således inte införas i lagstiftningen
för att möjliggöra avtal om kortare arbetstid än de i lagen angivna
maximisiffrorna. De av utredningen föreslagna reglerna tar inte heller sikte
på sådana avtal utan har avseende på överenskommelser om avvikelser
uppåt från begränsningarna i 4 §. Avtal om dylika avvikelser ersätter lagens
maximiregler.

Frågan om övertidsberäkningen i fall då den ordinarie arbetstidens längd
behandlas i överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare får
bedömas med utgångspunkt från vad jag nyss anfört. För det fall överenskommelsen
inte innebär något överskridande av lagens maximibestämmelser
förblir tiden mellan avtalets och lagens maxima i lagens mening
ordinarie arbetstid. Övertid enligt 6 och 7 §§ räknas i konsekvens härmed
först sedan maximigränserna i 4 § uppnåtts. I vad mån vid avtal om t. ex.
42 timmars ordinarie veckoarbetstid tiden mellan 42 och 45 timmar av
arbetsgivaren får utnyttjas blir en fråga om tolkning av avtalet; lagen
lägger inte något hinder mot ett sådant utnyttjande.

Om genom kollektivavtal de i 4 § angivna gränserna i ett eller flera
avseenden överskrides och således ersättes med avtalsbestämmelser blir
utgångspunkten för övertidsberäkningen gränsen för den ordinarie arbetstiden
enligt avtalet eller, om detta inte helt ersätter lagens reglering, enligt
lagens bestämmelser i kombination med avtalets. Vid avtal om exempelvis
46 timmars ordinarie veckoarbetstid kan således övertid förekomma i full
omfattning enligt bestämmelserna i 6 och 7 §§. Ingenting hindrar dock,
att avtalet stadgar inskränkning i den legala rätten till övertidsuttag. Uppmärksammas
bör, att kollektivavtal om avsteg från begränsningsreglerna
i 4 § inte behöver innebära en verklig förlängning av den ordinarie arbetstiden
i jämförelse med vad 4 § stadgar. Det torde inte bli ovanligt, att
överenskommelse av denna art endast medger längre begränsningsperioder
än lagen, så att exempelvis en viss säsongvariation i arbetstidens längd uppkommer.
Om den ordinarie arbetstiden på grund av dylikt avtal under
en viss del av året kommer att understiga 45 timmar i veckan för att
under en annan del överskrida detta mått, är det inte riktigt att i förra
avseendet anse avtalet som en sådan överenskommelse om kortare arbets -

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

tid, som inte faller under denna paragraf, och i det senare som ett avtal
enligt paragrafen, överenskommelsen är att betrakta som en enhet och
innebär ett avsteg från en av de i 4 § uppställda begränsningarna. Något
utrymme lämnas då inte för den av arbetarskyddsstyrelsen anförda tolkningen
att under den tidrymd då veckoarbetstiden ligger lägre än 45 timmar
tiden upp till denna gräns, liksom i det fall att en verklig arbetstidsförkortning
avtalats, skulle få utnyttjas utan att den blir att anse som
övertid i lagens mening. Avtal om längre begränsningsperiod än 4 § föreskriver
förändrar inte den genomsnittliga längden av arbetsveckan och
lämnar inget mellanrum, som kan utnyttjas som »övertidstillskott». På
motsvarande sätt förhåller det sig om avtalet innebär såväl en verklig
förlängning av arbetstiden som en utsträckning av begränsningsperioden.
Om det exempelvis avtalas, att begränsningsperioden skall vara ett år och
den genomsnittliga veckoarbetstiden 46 timmar, uppkommer inget »övertidstillskott»
för de veckor, under vilka arbetstiden i verkligheten kan ha
understigit 45 timmar.

För att kollektivavtalsöverenskommelse av den art, varom här är fråga,
skall vara giltig fordras enligt förslaget att den på arbetstagarsidan är sluten
eller godkänd av organisation, vilken enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt
är att anse såsom huvudorganisation. Enligt 2 § nämnda lag
förstås med huvudorganisation förening eller förbund av flera sådana föreningar
av arbetsgivare eller arbetstagare, som har till uppgift att tillvarata
medlemmarnas intressen rörande anställningsvillkor och förhållanden
i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. I 8 § i lagen stadgas
bl. a. rätt för huvudorganisation av arbetstagare att påkalla tillämpning
av lagens 3 kap. Ett par remissorgan har fäst uppmärksamheten på att
enligt ett av riksdagen godkänt uttalande av andra lagutskottet nämnda
rätt tillkommer jämväl en självständig organisation, som ej har underavdelningar,
ävensom sådan självständig organisation, som uppträder vid sidan
av huvudorganisation inom samma arbetsområde. Med anledning härav
vill jag uttala, att det inte synes föreligga skäl att då det gäller rätten att
träffa bindande kollektivavtal i enlighet med förevarande stadgande ge
begreppet huvudorganisation en snävare innebörd än som enligt nyssnämnda
utskottsuttalande är fallet i 8 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt.
Såsom arbetsdomstolens ordförande och socialstyrelsen framhållit,
innebär den omständigheten alt medverkan av huvudorganisation är obehövlig
på arbetsgivarsidan ingen inskränkning i principen om att överenskommelse
om avvikelse från kollektivavtal skall godkännas av kontrahenterna
på ömse sidor. Bestämmelser om arbetstiden i kollektivavtal, som är
slutet av huvudorganisation på arbetsgivarsidan, kan i regel inte åsidosättas
genom överenskommelse, som på arbetsgivarsidan slutits av enskild arbetsgivare
eller annan förening än huvudorganisation utan medverkan av denna.

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 14 ur 1957

Enligt utredningens förslag skall kollektivavtal, som avses i förevarande
paragraf, även om det är begränsat till den avtalsslutande organisationen
på arbetsgivarsidan, av arbetsgivare, som är bunden av avtalet, kunna
tillämpas jämväl beträffande arbetare, som inte omfattas av kollektivavtalet
men sysselsättes i sådant arbete, för vilket det gäller. Socialstyrelsen
påpekar, att där konkurrerande kollektivavtal föreligger det inte
kan ifrågakomma, att ett av dessa avtal på grund av ifrågavarande bestämmelse
brytes genom ett annat. Styrelsen anser önskvärt att förhållandet
beaktas i lagtexten.

Departementsförslaget har erhållit en något annan formulering än utredningens
förslag utan att någon ändring i sak varit avsedd. Det av socialstyrelsen
gjorda påpekandet har därvid beaktats.»

5 §•

»Införandet av 4 a § i lagen motiverar enligt min mening en viss omredigering
av dispensreglerna. Utredningens förslag synes mig härvid kunna
godtagas. Såsom utredningen framhållit är det inte avsikten att göra någon
ändring i sak i vad som nu gäller. Farhågorna för att omarbetningen av
lagtexten skall medföra ändrad praxis vid dispensgivningen torde därför
vara ogrundade. Liksom utredningen finner jag det utan särskild erinran
härom i lagtexten självfallet, att det ankommer på arbetarskyddsstyrelsen
att tillse, att fara för ohälsa och överansträngning inte uppkommer. Detta
gäller även fall, då dispensansökningen tillstyrkts av det stora flertalet arbetare,
och någon egentlig prövning av skälen för ansökningen inte förekommer.
---I de fall arbetarna är organiserade, skall organisationerna

säkerligen veta att hävda sig såsom företrädare för sina medlemmar även i
dispensfrågor.»

7 §•

»I likhet med vissa remissorgan finner jag det följdriktigt, att begränsningsperioden
för den allmänna övertiden lika litet som för den ordinarie
arbetstiden bindes vid kalenderveckan. Utredningens förslag har under deparlementsbehandlingen
jämkats i överensstämmelse härmed. I detta sammanhang
vill jag understryka, att vad som anförts vid 4 § om en fast periodindelning
givetvis äger giltighet även såvitt angår övertidsberäkningen. Förslaget
om kalendermånaden som alternativ begränsningsperiod till fyraveckorsperioden
finner jag inte skäl att biträda. Som årsbegränsning bör
alltjämt gälla kalenderåret.

Enligt utredningens förslag kommer förutsättningen för att allmän övertid
skall fa uttagas att i 2 mom. anges på samma sätt som för närvarande
enligt 7 § 2 mom. i de tre övriga arbetstidslagar, varom nu är fråga. Bestämmelsen
i dessa lagar har tolkats så, att allmän övertid får uttagas utöver
såväl övertid för nödfallsarbete enligt 6 § som övertid för förberedelse- eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1957

avslutningsarbeten enligt 7 § 1 mom. För att förtydliga denna innebörd har
under remissförfarandet påyrkats visst tillägg i den av utredningen föreslagna
lagtexten. Med hänsyn till att den föreslagna avfattningen redan finns
i speciallagarna och inte visat sig föranleda missförstånd, anser jag anledning
saknas att nu avvika från densamma.»

9 §•

---- »Förevarande paragraf har----utformats i huvudsaklig överensstämmelse
med 15 § i arbetstidsutredningens förslag till allmän arbetstidslag.

I fråga om partsrepresentation föreskrives endast, att vid handläggning
av ärende rörande tillämpningen av denna lag eller med stöd av densamma
meddelad föreskrift särskilda ledamöter, utsedda efter förslag av rikssammanslutningar
av arbetsgivare och arbetare, skall deltaga i den omfattning
Konungen bestämmer. De närmare bestämmelserna angående i vilka fall
partsrepresentation skall förekomma, sättet för utseende av partsledamöter
och suppleanter, deras allmänna kvalifikationer, jäv, tillfälligt tjänstgörande
partsledamot och beslutförhet torde få inflyta i instruktionen för styrelsen.

Vidare stadgas, att styrelsen äger höra vittne och sakkunnig vid allmän
underrätt. Sådant förhör skall anses som bevisupptagning utom huvudförhandling
enligt rättegångsbalkens regler därom. Härav följer, att vittne och
sakkunnig har rätt till ersättning. Ersättningen skall gäldas av allmänna
medel. Beträffande grunderna för ersättningens beräkning gäller lagen den
10 juli 1947 (nr 632) angående ersättning av allmänna medel till vittnen
in. fl.

Slutligen upptages i denna paragraf bestämmelsen om att arbetarskyddsstyrelsens
beslut i ärenden enligt denna lag inte får överklagas. Övriga föreskrifter
angående styrelsens verksamhet får intagas i styrelsens instruktion.»

Övergångsbestämmelser

»Med hänsyn till alt lagens föreskrifter om arbetstidens längd har karaktär
av maximibestämmelser, är det naturligtvis ingenting som hindrar att
45-timmarsveckan genomföres snabbare än övergångsbestämmelserna stadgar.
Lagen medger arbetsgivaren full frihet att självständigt eller i enlighet
med avtal med arbetarsidan genomföra en sådan snabbare övergång. Den i
4 a § föreslagna möjligheten att genom kollektivavtal överenskomma om
längre arbetstid än lagen föreskriver gör det också möjligt att för verksamhetsfält,
där det föreligger svårigheter att genomföra arbetstidsförkortningen
i den takt eller på det sätt som lagen anger, åstadkomma en anordning,
som bättre lämpar sig för området i fråga. Parterna kan exempelvis
avtala om att inte genomföra arbetstidsförkortningen successivt utan på
cn gång vid den tidpunkt då den enligt övergångsbestämmelserna till lagen

Andra lagutskottets utlåtande nr i4 år 1957

senast skall vara fullt genomförd. Det kan också bli fråga om att göra övergångstiden
längre än vad som följer av nyssnämnda bestämmelser. Även
dispensmöjligheten enligt 5 § står öppen för åstadkommande av andra övergångsvillkor
än enligt lagens ifrågavarande regler.

Därest varken överenskommelse uppnåtts eller dispens erhållits, skall
emellertid arbetstidsförkortningen genomföras åtminstone i den takt, som
övergångsbestämmelserna anger.»

Förslaget till lag om ändring i lantarbetstidslagen

4 §•

»Såsom jag i det föregående understrukit torde det för lantbruksnäringen
inte vara någon fördel att bli ställd utanför en arbetstidsförkortning, som
genomföres för näringslivet i övrigt. Med hänsyn till jordbrukets konkurrensförmåga
gentemot andra näringar i fråga om arbetskraften är det angeläget,
att arbetstid sregleringen för lantarbetet så litet som möjligt avviker
från vad som eljest gäller. Att detta från social synpunkt måste framstå som
någonting önskvärt behöver inte särskilt betonas. På grund härav kunde
synas mest följdriktigt att i lagen stadga samma regler om den ordinarie
arbetstiden inom lantbruk och trädgårdsskötsel som i allmänna arbetstidslagen.
Härmed vore inte sagt, att inte viss elasticitet i arbetstiderna med
hänsyn till olika årstider skulle vara erforderlig på jordbrukets och trädgårdsodlingens
områden. Åtminstone med nuvarande produktionsförhållanden
torde möjligheter till en viss koncentration av den årliga arbetstiden
till vegetationsperioden inte kunna undvaras. Sådana möjligheter till anpassning
av arbetstiden inom näringen efter där rådande särskilda förhållanden
öppnas för lantbruk och trädgårdsskötsel såväl som för andra näringsgrenar
genom den dispositiva karaktären hos den föreslagna lagstiftningen.

I och för sig skulle det kunna göras gällande, att behovet av säsongvarialion
av arbetstiden härigenom blivit tillgodosett. Utredningen har emellertid
gatt fram på en mera försiktig väg och föreslagit, att den ordinarie arbetstiden
under viss tidrymd kan få uppgå till 47 timmar i veckan under förutsättning
av motsvarande förkortning under annan period, så att en utjämning
till 45 timmar i genomsnitt för vecka uppnås under en tidrymd av 12
månader. I vissa yttranden föreslås, att den siffra, till vilken veckoarbetstiden
utan avtalsöverenskommelse skall få ökas under viss period under
förutsättning av motsvarande minskning under en annan tidrymd, sättes
högre än 47 timmar. Att på detta sätt göra spännvidden mellan arbetstiderna
under olika perioder större i förhållande till vad som för närvarande
är fallet skulle innebära, att lantbrukets undantagsställning i arbetstidshänseende
förstärktes, vilket man enligt min mening bör undvika. Inte hel -

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

ler känner jag 111ig övertygad om att en dylik anordning skulle få någon
nämnvärd effekt som medel mot säsongarbetslösheten bland lantarbetarna.
Enligt nutida betraktelsesätt är det för övrigt inte arbetstidslagstiftningens
uppgift att motverka sysselsättningssvårigheter. Jag finner mig därför böra
förorda utredningens förslag i denna del. Någon anledning att därvid
undanta trädgårdsodlingen från möjligheten till säsongvariation av arbetstiden
anser jag inte föreligga.

Enligt lagrummets nya avfattning blir det i motsats till nu möjligt att
inom lantbruket utan dispens tillämpa enhetlig arbetstid året om. Som begränsningsperiod
bibehålies arbetsveckan, dvs. tiden från och med måndag
till och med söndag, och dygnsmaximum blir oförändrat 10 timmar.

Utredningens förslag innehåller inte någon motsvarighet till gällande
speciella regler för arbetare, som sysselsättes med djurskötsel, vare sig
huvudsakligen (djurskötare) eller jämte annat arbete (arbetare med blandat
arbete). Under remissbehandlingen har rests krav på att begränsningsperioden
för djurskötares ordinarie arbetstid även i fortsättningen skall vara
två arbetsveckor i följd. Främst synes man härvid ha fäst avseende vid att
ersättarfrågan lättare kan få sin lösning om fridagarna för två veckor koncentreras
kring ett veckoslcifte. Arbetarskyddsstyrelsen har anfört, att en
sådan anordning är till fördel både för djurskötarna och deras arbetsgivare.
Med hänsyn härtill synes det mig som om möjligheterna till samförstånd
mellan parterna om en för arbetsområdet lämplig förläggning av arbetstiden
skulle vara goda. Jag anser mig därför kunna godtaga den av utredningen
föreslagna ordningen, vari jämväl innefattas, att dygnsmaximum för
djurskötare blir detsamma som för övriga av lagen berörda arbetstagare.»

4 a §.

»Paragrafen överensstämmer med motsvarande i allmänna arbetstidslagen.
Avtalsfriheten avser naturligtvis även det förhöjda veckomaximum å

47 timmar, varom stadgas i 4 §.»

Övergångsbestämmelser

»Dessa bestämmelser är utformade på samma sätt som motsvarande stadganden
i allmänna arbetstidslagen. Ändringarna träder således i kraft den
1 januari 1958, varvid specialregleringen för olika årstider och olika arbetarkategorier
upphäves. Förslagets huvudregel om ett veckomaximum av 45
timmar genomföres — i händelse ej annat överenskommes på sätt 4 a §
stadgar — successivt genom alt veckoarbetstiden med utgångspunkt från

48 timmar nedbringas med en timme från och med den 1 januari ettvart av
åren 1958, 1959 och 1900. Det förhöjda veckomaximum av 47 timmar, som
enligt 4 § medgives i viss utsträckning, är på motsvarande sätt under första
och andra året av lagens giltighetstid två timmar respektive en timme högre.

Andra lagutskottets utlåtande nr lb år 1957

Utgångspunkten är här den nuvarande sommararbetstiden, 50 timmar i veckan.
Möjligheten till kollektivavtalsreglering kan såsom utvecklats i kommentaren
till allmänna arbetstidslagen utnyttjas för att anpassa övergången
till kortare arbetstid efter förutsättningarna inom de näringar, som beröres
av lantarbetstidslagen.»

Lagrådet

De till lagrådet remitterade lagförslagen föranledde yttranden i bl. a.
följande avseenden.

I fråga om i a § i förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetstidens
begränsning har lagrådet anfört bl. a.

»Enligt förslaget kan arbetsgivare, som själv är bunden av åsyftat kollektivavtal,
tillämpa detta jämväl beträffande arbetare som ej är medlem av
den avtalsslutande organisationen på arbetarsidan. Utredningen har icke
närmare berört förhållandena för arbetsgivare som stå utanför kollektivavtalet
utan endast påpekat, att sådan arbetsgivare är hänvisad till att
söka dispens enligt 5 § om han vill tillämpa enahanda reglering. Till
följd av kollektivavtals normativa genomslagskraft torde sannolikt talrika
mindre arbetsgivare inom olika branscher — måhända särskilt de som
falla under lantarbetstidslagen och arbetstidslagen för detaljhandeln —
följa sådant avtal utan att vara bundna därav. En dylik arbetsgivare blir
enligt förslaget underkastad straffansvar, om han tillämpar i kollektivavtalet
angivna avsteg från begränsningarna i 4 §. Man lärer icke kunna
bestrida, att detta kan leda till vissa mindre tilltalande konsekvenser. Ansökningar
om individuella dispenser måste också befaras bli talrika och
kunna föranleda ett tyngande onödigt arbete. Olägenheterna undvikas,
om till 4 a § i förslaget fogas ett nytt stycke, enligt vilket sådana avsteg
från begränsningarna i 4 § som bestämts genom kollektivavtal varom i
förslaget sägs må tillämpas även av arbetsgivare som icke är bunden av
kollektivavtalet, om han i övrigt följer detta. Därest betänkligheter skulle
anses möta att upptaga en sådan bestämmelse i lagen, kan det bli behövligt
att generella dispenser må i någon form lämnas för lämpligt avgränsade
områden, varvid närmast ifrågakommer att låta arbetarskyddsstyrelsen
meddela dylika dispenser (jfr SOU 1954: 22 och 23). Stadgandet i
5 § synes icke vara avsett att kunna tillämpas på detta sätt, ehuru ordalagen,
med beaktande jämväl av att 10 § 2 mom. upphäves, icke i och för
sig lägga hinder i vägen. Finnes lagrummet ej böra få utgöra grundval för
meddelandet av generella dispenser, synes ett särskilt stadgande böra upptagas
i förslaget, om ej den först antydda vägen väljes.»

Tre av lagrådets ledamöter, justitieråden Walin, Sjöwall och Hagbergh,
har beträffande 9 § i förenämnda lagförslag anfört följande synpunkter.

Andra lagutskottets utlåtande nr 74 år 1957

»Ifrågavarande paragraf har samband med 3 § i lagen. Första stycket
i sistnämnda lagrum stadgar, att arbetarskyddsstyrelsen har att på begäran
av domstol, allmän åklagare, yrkesinspektör, bergmästare eller den,
vars rätt därav beröres, avgöra huruvida visst arbete är att hänföra till
sådant, varå lagen äger tillämpning, eller huruvida viss arbetstagare är att
enligt lagen räkna såsom arbetare. Och andra stycket i samma paragraf
föreskriver, att om mål som handlägges vid domstol är beroende av fråga
varom i första stycket förmäles, domstolen skall hänskjuta frågan till
arbetarskyddsstyrelsen, när part sådant äskar eller domstolen finner det
nödigt, samt att slutligt utslag ej må meddelas förrän arbetarskyddsstyrelsens
beslut kommit domstolen tillhanda.

Bestämmelserna i 3 § kunna härledas från en reservation av hr Pettersson
i Södertälje m. fl. till andra särskilda utskottets utlåtande nr 5 vid
1919 års lagtima riksdag. För att 3 § skulle kunna få där äskat innehåll
ansågs påkallat, att i 9 § infördes vissa konstitutiva bestämmelser om
arbetsrådets sammansättning (s. 49). Dessa skola emellertid enligt nu
förevarande förslag utgå och Kungl. Maj :t sålunda äga att bestämma, vem
eller vilka som inom arbetarskyddsstyrelsen skola avgöra hithörande
ärenden.

Om ändringen av 9 § genomföres, bör enligt vår mening 3 § jämkas.
I den mån styrelsen fungerar som ett administrativt ämbetsverk synes väl
berättigad erinran ej kunna framställas mot att dess arbetsformer bestämmas
genom instruktionen. Enligt 3 § i lagen anses styrelsen emellertid ha
till uppgift att i mål om överträdelse av lagen med bindande verkan uttala
sig även om vad som förekommit i förfluten tid (jfr NJA 1924 s. 646 och
9 § 10 mom.). Denna befogenhet synes icke böra kvarstå, om 9 § ändras
på sätt föreslagits. Enligt vad lagrådet inhämtat har befogenheten icke
heller nämnvärd praktisk betydelse, enär styrelsens beslut mycket sällan
påkallas för bedömning i aktuellt mål.

Det riktiga synes oss vara, att arbetarskyddsstyrelsens befogenhet att
träffa slutligt avgörande i fråga som avses i 3 § begränsas till att gälla för
lid efter beslutets meddelande och att 3 § första stycket därför får innehålla,
att styrelsen på begäran av yrkesinspektör, bergmästare eller den,
vars rätt därav beröres, skall pröva huruvida lagen är att tillämpa beträffande
visst arbete eller viss arbetare.

Andra stycket i 3 § torde från nu angivna utgångspunkter böra innehålla,
att om mål, som handlägges vid domstol, är beroende av fråga varom
i första stycket förmäles, domstolen skall inhämta utlåtande av arbetarskyddsstyrelsen,
när part så äskar eller domstolen finner det nödigt. Härjämte
bör utsägas, alt jämväl allmän åklagare äger inhämta sådant utlåtande.
Styrelsens efterhandsuttalande får med denna ordning i målet
verka med sakkunnigutlåtandets tyngd men kommer icke att bli prejudiciellt
avgörande för frågan, om den tilltalade brutit mot lagens bestämmel -

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

ser eller ej. Som nyss nämnts bör däremot styrelsen få meddela föreskrift
som har bindande verkan för framtiden. I enlighet härmed lärer tillvägagångssättet
i förekommande fall bli, att styrelsen först meddelar ett beslut
hur lagen är att tillämpa och därefter, om beslutet till äventyrs icke
får efterföljd, föranstaltar om åtal därför. I sådant mål blir enligt det anförda
styrelsens beslut att lägga till grund för domen.

Iakttages vad nu sagts, bör även tredje stycket i 3 § redaktionellt jämkas
något.

Det må framhållas, att förfarandet vid domstolarna reformerats efter
det att bestämmelserna i 3 § av lagen tillkommo och att det numera framstår
som särskilt egendomligt att huvudfrågan i ett mål skall avgöras helt
vid sidan av det muntliga förfarandet i rättegången.»

Departementschefen

Vid anmälan av lagrådets utlåtande har föredragande departementschefen
till statsrådsprotokollet anfört bl. a. följande.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om arbetstidens begränsning

4 a §.

»Enligt gällande bestämmelser kan en arbetsgivare, som önskar överskrida
lagens maximigränser för arbetstidens längd, under vissa förutsättningar
erhålla dispens av arbetarskyddsstyrelsen. Denna möjlighet föreligger
även enligt förslaget, som emellertid i fråga om den ordinarie
arbetstiden även öppnar en annan väg till avsteg från lagens begränsningar.
Förslaget innebär i sistnämnda avseende, att parterna får rätt att
överenskomma om längre ordinarie arbetstid och om annan fördelning av
densamma än som anges i lagen under förutsättning att överenskommelsen
har karaktär av kollektivavtal, som på arbetarsidan slutits eller
godkänts av huvudorganisation. Under remissförfarandet har inte från
något håll anmälts behov av en regel, som skulle ge en av ett kollektivavtal
obunden arbetsgivare rätt att utan dispens tillämpa i avtalet gjorda avsteg
från lagens begränsningar. Konsekvenserna av en bestämmelse av denna
innebörd synes ur mera allmänna arbetsrättsliga synpunkter så svåra att
överblicka, att jag inte anser mig kunna förorda, att en sådan bestämmelse
nu upptages i lagen. Frågan om generell dispens för visst arbetsområde i
anslutning till kollektivavtalsreglering av arbetstiden inom området har
behandlats av arbetstidsutredningen i dess år 1954 avgivna betänkande
om ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning (SOU
1954: 22 s. 345 f, 353 ff och 364 f). I ett preliminärt framlagt förslag upptog
utredningen, ehuru med stor tvekan, en bestämmelse som skulle ge
arbetarskyddsstyrelsen befogenhet att meddela dylika dispenser. Detta

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

förslag blev föremål för delade meningar i de yttranden, som inhämtades
däröver, och avstyrktes bl. a. av arbetsdomstolens ordförande. Vid sitt
slutliga ställningstagande övergav också utredningen tanken på en bestämmelse
av angivet slag. För egen del finner jag det synnerligen tveksamt,
om ett system med generella dispenser är en lämplig eller ens framkomlig
väg att komma till rätta med de problem, som berörts av lagrådet,
och jag är inte för närvarande beredd att förorda en sådan ordning. Med
det anförda har jag inte velat uttala annat än att de av lagrådet väckta
frågorna enligt min mening fordrar överväganden av mera ingående art
än som varit möjligt i detta sammanhang. Vid dylika överväganden torde
det vara till fördel om erfarenheter föreligger från tillämpningen av de
bestämmelser, som innefattas i det remitterade förslaget.»

9 §•

»Enligt det remitterade förslaget skall själva lagen (9 §) inte innehålla
andra bestämmelser om arbetarskyddsstyrelsens sammansättning vid behandlingen
av ärenden, som avses i lagen, än att i handläggningen skall,
i den omfattning Konungen bestämmer, deltaga särskilda ledamöter, utsedda
efter förslag av rikssammanslutningar av arbetsgivare och av arbetare.
De närmare bestämmelserna om styrelsens sammansättning och
verksamhet avses skola inflyta i styrelsens instruktion. Tre av lagrådets
ledamöter har ansett, att om de konstitutiva bestämmelserna om arbetarskyddsstyrelsens
sammansättning inte anges i lag, styrelsen inte bör äga
rätt att på sätt som stadgas i lagens 3 § med för domstol bindande verkan
uttala sig rörande lagens tillämplighet, såvitt angår förfluten tid. Det riktiga
synes dessa ledamöter vara, att styrelsens befogenhet att träffa slutligt
avgörande i fråga som avses i 3 § begränsas till att gälla tid efter
beslutets meddelande och att 3 § därför ändras på visst, i lagrådets protokoll
närmare angivet sätt.

Den befogenhet att meddela för domstol bindande beslut, som enligt 3 §
tillkommer arbetarskyddsstyrelsen, har såsom de tre ledamöterna av lagrådet
framhållit inte någon nämnvärd praktisk betydelse. Med hänsyn
härtill och då frågan om eu ändring i denna befogenhet lämpligen bör
prövas i samband med en mera fullständig reformering av arbetstidslagstiftningen,
anser jag mig icke böra i detta sammanhang förorda någon
saklig ändring i 3 §. De ändringar, som jag föreslagit i 9 § är föranledda
av rent praktiska skäl. De har utformats efter mönster av 13 § butikstängningslagen,
som i 3 § tillerkänner arbetarskyddsstyrelsen motsvarande
befogenheter som tillkommer styrelsen enligt 3 § i förevarande lag.
Tilläggas må, att det givetvis inte är avsett att i instruktionen för styrelsen
skall upptagas regler som i sak avviker från vad 9 § nu innehåller. Med
hänsyn till det anförda finner jag anledning ej föreligga att ge 9 § annat
innehåll än som upptagits i det remitterade förslaget.»

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 9 saml. 2 avd. Nr 14

Andra lagutskottets utlåtande nr It år 1957

Utskottet

Den grundläggande princip, på vilken vår nuvarande arbetstidslagstiftning
vilar, nämligen principen om 48 timmars arbetsvecka, kan föras tillbaka
till den år 1919 beslutade arbetstidslagen. Mot bakgrunden av den
ekonomiska utvecklingen och den genomgripande sociala omdaning av vårt
samhälle som ägt rum sedan dess är det naturligt att frågan om en förkortning
av arbetstiden kommit i blickpunkten. Under senare år har två statliga
utredningar haft att syssla med frågor rörande arbetstidsförkortning.
Uppdraget för den år 1947 tillsatta arbetstidsutredningen var, såvitt rör
arbetstidens längd, begränsat till att avse frågan om en förkortning av
arbetstiden för vissa grupper arbetstagare med särskilt påfrestande arbete.
Åt den sedermera år 1954 tillsatta utredningen om kortare arbetstid uppdrogs
att biträda med utredning om arbetstidens längd och förläggning i
syfte att uppnå eu allmän förkortning av den lagstadgade arbetstiden. Av
sistnämnda utredning framlagt förslag till lagstiftning om allmän förkortning
av den ordinarie arbetstiden till 45 timmar i veckan ligger till grund
för förevarande proposition.

Utredningen om kortare arbetstid har ingående prövat de motiv som kan
anföras för en förkortning av arbetstiden. Härvid har till en början undersökts
i vad mån omsorgen om arbetstagarnas hälsa kan motivera att från
samhällets sida särskilda åtgärder vidtages för att genomföra en allmän
arbetstidsförkortning. De resultat utredningen härvid kommit fram till
torde kunna sammanfattas så, att de s. k. skyddssynpunkterna icke kan
frånkännas betydelse men att de inte kan anses utgöra det grundläggande
motivet för en arbetstidsförkortning. Utredningens överväganden har lett
fram till att den nuvarande avvägningen av arbetstid och fritid inte motsvarar
flertalets värdering av fritid i förhållande till andra värden. För
denna slutsats har utredningen fått ett visst stöd i resultaten av en på uppdrag
av utredningen utförd opinionsundersökning. Vid prövning av frågan
i vad mån den enskilde kan tänkas ha möjlighet att tillgodose sina önskemål
om fritidens längd har utredningen ansett att frågan om arbetstidsförkortning
bör ses som ett spörsmål om val mellan å ena sidan fritid och
å andra sidan andra sätt att tillgodogöra sig ett förbättrat produktionsresultat.
Även utskottet anser det realistiskt att se det föreliggande problemet
framför allt som ett avvägningsproblem. Som departementschefen
framhållit står valet icke endast mellan fritid och annan konsumtion utan
också mellan konsumtion i nuet och konsumtion i framtiden. Från departementschefens
sida har även understrukits — och häri instämmer utskottet
— att hänsyn även måste tagas till andra angelägna reformer på de ekonomiska
och sociala områdena.

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

Utredningen har framhållit, alt opinionsundersökningen visar, att arbetstagarna
i betydande utsträckning är villiga att betala för en ökad fritid,
icke genom alt avstå från redan uppnådd inkomststandard men genom
att i form av fritid tillgodogöra sig en del av den standardökning, som det
fortsatta ekonomiska framåtskridandet kan antagas komma att medföra.
I propositionen har även slagits fast, att en allmän arbetstidsförkortning
icke bör ske till priset av försämring av den materiella levnadsnivån i
övrigt. Utskottet delar denna syn på det föreliggande problemet.

Möjligheterna att genomföra en arbetstidsförkortning bör alltså mot
bakgrunden av vad ovan anförts bedömas med utgångspunkt från huruvida
det föreligger samhällsekonomiska förutsättningar för en sådan reform.
Avgörande blir härvid i första hand om vår framtida produktionsutveckling
kan väntas skapa de nödvändiga betingelserna härför. Vid denna
bedömning kommer även de olika förändringar, som vid en arbetstidsförkortning
kan tänkas inträffa såväl för det enskilda förelaget som för samhället
i dess helhet, in i bilden. Rörande dessa och andra frågor av ekonomisk
natur har utredningen redovisat ingående överväganden. Utskottet
finner för sin del icke motiverat att här närmare analysera utredningens
bedömning av den ekonomiska utvecklingen. På grundval av de gjorda beräkningarna
har utredningen föreslagit en sänkning av lagstiftningens
veckomaximum från 48 till 45 timmar samt att denna reform genomföres
successivt med en förkortning av veckoarbetstiden med en timme om året
under tre år i följd. Utan att gå närmare in på de ekonomiska frågorna
får utskottet för sin del ultala, att en arbetstidsförkortning i enlighet med
det förslag som sålunda framlagts måste bedömas möjlig att genomföra
utan att den svenska samhällsekonomien med hänsyn till den väntade
produktionsutvecklingen härigenom utsättes för påfrestningar, som icke
kan bemästras. Särskilt vill utskottet peka på att det föreslagna successiva
genomförandet av arbetstidsförkortningen torde skapa förutsättningar för
en smidig anpassning till de ändrade förhållanden som reformen kan föra
med sig.

Frågan huruvida den i propositionen föreslagna tidpunkten för reformens
genomförande är lämpligt vald behandlas i motionen II: 528. Motionärerna
anser, att en förkortning av arbetstiden måste medföra ett betydande
produktionsbortfall, en försämring av vårt lands konkurrenskraft
gentemot utlandet och till följd av sistnämnda förhållande en ytterligare
minskning av vår valutareserv. Reformen skulle enligt motionärerna även
föranleda ökad efterfrågan på arbetskraft under en övergångstid och prisstegringar
med ytterligare inflationistisk utveckling som följd. Enligt motionärernas
mening skulle riskerna i form av ökade påfrestningar för samhällsekonomien
och försämrade möjligheter att konkurrera med utlandet
bli mindre, om arbetstidsförkortningen uppsköts till eu period av mindre

52 Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

utpräglad full sysselsättning och mindre påtagliga inflationsrisker än som
för närvarande vore för handen. Vid bedömning av denna fråga funnes
även anledning att taga hänsyn till att den planerade pensionsreformen
komme att ställa samhälle och näringsliv inför stora ekonomiska påfrestningar.

I anledning av vad i motionen anförts får utskottet framhålla, att en
övergång till kortare arbetstid på tid och sätt som i propositionen föreslagits
innebär att den planerade reformen genomföres med stor försiktighet.
Bl. a. med hänsyn härtill finner utskottet motionärernas farhågor angående
den inverkan på samhällsekonomien, som ett genomförande i nuvarande
läge av den föreslagna reformen kan väntas medföra, överdrivna.
Utskottet ansluter sig alltså till departementschefens mening att med hänsyn
till vad nyss sagts det nuvarande konjunkturläget icke inger någon allvarlig
oro för att övergångsproblemen inte skulle kunna bemästras. Utskottet
tillstyrker alltså att reformen nu genomföres och avstyrker motionsyrkandet
om uppskov med densamma.

Vad utskottet sålunda anfört innebär icke att utskottet bortser från att
den föreslagna arbetstidsförkortningen kan komma att ställa samhället
inför vissa problem. Här må särskilt pekas på de särskilda svårigheter som
i fråga om vissa verksamhetsgrenar, t. ex. serviceyrkena, kan komma att
möta både på så sätt att inom dessa möjligheterna att tillgodose allmänt
omfattade önskemål med avseende å förläggningen av fritiden torde vara
mindre än inom andra verksamhetsgrenar som också därigenom att nämnda
förhållande i sin tur kan verka försvårande för rekryteringen till sådana
yrken. Det torde bl. a. med hänsyn härtill icke vara möjligt att för närvarande
allmänt organisera en arbetsvecka om 45 timmar som femdagarsvecka.
För att bemästra ovan antydda och andra uppkommande anpassningssvårigheter
torde man för övrigt ha att vänta en betydelsefull medverkan
från arbetsmarknadens parter; även en aktiv arbetsförmedling är
härvid av stor betydelse.

Utskottet instämmer i utredningens uttalande att det inte kan vara erforderligt
att beträffande arbetstidens längd och förläggning inskrida med
föreskrifter, som kan strida mot vad parterna inom ett visst arbetsområde
finner vara klokt och ändamålsenligt. Utredningen har särskilt betonat att
för en viss återhållsamhet från statsmakternas sida också det förhållandet
talar att parterna på arbetsmarknaden numera uppträder i starka
organisationer, som väl kan tillvarataga medlemmarnas intressen. Utredningens
överväganden härutinnan har lett fram till den ståndpunkten att
en arbetstidsförkortning genom lagstiftning bör kombineras med en metod
att på detta område lämna partsorganisationerna större frihet. Utredningen
har på grundval av dessa överväganden föreslagit att bestämmelserna om
reglering av den ordinarie arbetstiden blir helt dispositiva, varigenom det

Andra lagutskottets utlåtande nr 14 år 1957

skulle bli möjligt att inte endast såsom hittills avtala om kortare arbetstid
än lagen anger utan även om längre och att över huvud taget avvika från
de begränsningar, som lagen uppställer. Det villkoret för rätt alt träffa
överenskommelse om avsteg från lagens begränsningsregler har uppställts,
att denna skall slutas i form av kollektivavtal under medverkan av huvudorganisation
på arbetarsidan. I likhet med departementschefen ansluter sig
utskottet till utredningens ståndpunkt. Utskottet vill särskilt framhålla
att den föreslagna dispositiviteten hos lagbestämmelserna synes ägnad att
möjliggöra större elasticitet vid tillämpningen och en smidigare anpassning
efter de särskilda förhållandena på olika arbetsområden.

I anslutning till den behandlade frågan om rätt för arbetsmarknadens
partsorganisationer att överenskomma om avvikelser från lagens föreskrifter
torde böra granskas det i motionen It: 528 framställda yrkandet att
veckoarbetstiden enligt lantarbetstidslagen skall få uppgå till 50 timmar, om
den genomsnittliga arbetstiden under en period av högst 12 månaders
längd håller sig inom ramen av 45 timmar i veckan. Enligt utredningens
av departementschefen förordade förslag skall veckoarbetstiden enligt lantarbetstidslagen
under nyssnämnda förutsättningar få utsträckas till 47
timmar. Emellertid bör beaktas att även denna bestämmelse föreslagits
bli av dispositiv natur på sätt ovan angivits. Enligt utskottets mening torde
härigenom eventuellt uppkommande behov av variation av arbetstiden,
utöver vad den lagliga regleringen möjliggör, kunna tillgodoses. Med hänsyn
härtill saknas det enligt utskottets mening anledning att vidtaga sådan
ändring av förslaget som i motionen förordats.

En alldeles speciell fråga, nämligen den inverkan som arbetstidsreformen
kan medföra med avseende å småföretagarnas arbetsförhållanden, behandlas
i motionen II: 529. Däri hemställes att riksdagen hos Kungl. Maj :t skall
anhålla om skyndsam prövning av frågan hur småföretagarna skall kunna
beredas möjlighet till önskvärd förkortning av arbetstiden. Vid bedömning
av det av motionärerna aktualiserade problemet bör beaktas att frågor
rörande företagares arbetstid ju ligger helt utanför varje form av laglig
reglering. Utskottet finner visserligen att med hänsyn till de förhållanden
under vilka många småföretagare arbetar det är ett förklarligt önskemål
från denna kategori att få möjlighet till kortare arbetstid. Emellertid kan
utskottet icke finna att det skulle vara möjligt att genom åtgärder från
statsmakternas sida skapa förutsättningar för kortare arbetstid för egna
företagare. Utskottet kan därför icke tillstyrka yrkandet om särskild prövning
av förenämnda spörsmål.

I vad innehållet i propositionen här icke berörts har det icke givit utskottet
anledning till erinran eller särskilt yttrande. Ej heller har utskottet
vid granskningen av de genom propositionen framlagda lagförslagen funnit
anledning till erinran mot desamma. Utskottet hemställer därför,

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1957

A. att riksdagen med avslag å motionen II: 528 måtte bifalla
förevarande proposition, nr 80; samt

B. att motionen II: 529 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 11 april 1957

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel E. Svensson,
Sunne*, Mannerskantz, Nils Theodor Larsson, Lars Larsson och
Åkesson;

från andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fru Ewerlöf*, herrar
Odhe, Carlsson i Bakeröd, Bengtsson i Varberg, Rimmerfors*, Fredriksson
och Königson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

1) av herrar Nils Theodor Larsson och Carlsson i Bakeröd, vilka ansett,

dels att den del av utskottets yttrande, som å s. 51 börjar med orden
»Möjligheterna att» och å s. 52 slutar med orden »stor betydelse», bort ha
följande lydelse:

»Möjligheterna till och tidpunkten för genomförandet av en arbetstidsförkortning
bör alltså mot bakgrunden av vad ovan anförts bedömas med
utgångspunkt från huruvida det föreligger samhällsekonomiska förutsättningar
för en sådan reform. Avgörande blir härvid om nödigt utrymme
finnes för även detta slag av konsumtion eller om vår framtida produktionsutveckling
kan väntas skapa de nödvändiga betingelserna härför.

Uppenbarligen är det av största vikt att tidpunkten för genomförandet av
en allmän arbetstidsförkortning väljes så, att icke den samhällsekonomiska
balansen härigenom rubbas. Det ekonomiska läget i vårt land kännetecknas
för närvarande av ett starkt inflationstryck och av ett stort behov av investeringar
inom såväl den allmänna som den privata sektorn. I ett sådant
läge föreligger enligt utskottets mening en påtaglig risk för att verkningarna
av en arbetstidsförkortning blir ur samhällsekonomisk synpunkt otillfredsställande.
Detta gäller även om reformen såsom föreslagits genom -

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1957

föres successivt under ett antal år. Utskottet vill framhålla att det produktionsbortfall,
som en allmän arbetstidsförkortning kan väntas medföra,
leder till en försämring av vårt lands konkurrenskraft gentemot utlandet.
I sammanhanget bör även beaktas att den planerade pensionsreformen kommer
att ställa stora krav på landets ekonomiska resurser. Av det anförda
framgår att utskottet hyser allvarliga betänkligheter från samhällsekonomisk
synpunkt mot att nu genomföra en förkortning av den lagstadgade
arbetstiden. Utskottet förordar därför, att riksdagen i enlighet med det förslag
som framlagts i motionen II: 528 för närvarande endast fattar principbeslut
om sådan arbetstidsförkortning, som i propositionen föreslagits,
samt i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer, att förslag angående lagarnas
ikraftträdande förelägges riksdagen vid tidpunkt, då reformen kan bedömas
ur samhällsekonomisk synpunkt lämplig att genomföra.»

dels att sista stycket i utskottets motivering bort ha följande lydelse:

»I vad innehållet i propositionen här icke berörts har det icke givit utskottet
anledning till erinran eller särskilt yttrande. Ej heller har utskottet,
utöver vad ovan anförts, vid granskningen av de genom propositionen framlagda
lagförslagen funnit anledning till erinran mot desamma.»
dels ock att utskottet under A. bort hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i de genom propositionen
framlagda lagförslagen — måtte med bifall till motionen
II: 528, såvitt gäller ikraftträdandet, och med avslag å densamma,
i vad avser ändrad lydelse av 4 § förslaget till lag
om ändring i lantarbetstidslagen, dels för sin del antaga de
vid propositionen fogade lagförslagen med de ändringarna
att ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna ersättes
av så lydande stadganden: »Om denna lags ikraftträdande
förordnar Konungen med riksdagen», dels ock i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t vid tidpunkt, då
genomförandet av den beslutade arbetstidsförkortningen
kan bedömas ur samhällsekonomisk synpunkt lämpligt, ville
för riksdagen framlägga förslag angående lagarnas ikraftträdande.

2) av herr Mannerskantz.