Andra lagutskottets utlåtande nr Ib.
1
Nr 14.
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående revision av
lagen om förlängning av tiden för vissa servitut.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 126 i första kammaren av
herr Nilsson, Ernst Hjalmar, och herr Näsström samt nr 212 i andra kammaren
av herrar Jacobson i Vilhelmina och Kårrlander.
I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att »riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en revision av nu gällande
lag av den 1 januari 1947 rörande förlängning av tiden för vissa
servitut m. in.».
Motionärerna ha i motionerna framhållit, att syftet med denna revision
bör vara att skapa garantier för servitutsinnehavarnas rätt till vedbrand
eller däremot svarande vederlag i penningar.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för motionärernas hemställan,
får utskottet hänvisa till motionerna.
En av motionärerna har till utskottet överlämnat vissa handlingar i ärendet,
varav utskottet tagit del.
Den lag motionärerna avse med sin hemställan torde vara lagen den 6
december 19b6 om förlängning av tiden för vissa servitut. I 1 § i denna
lag stadgas, att om servitut, som innefattar rättighet till skogsfång eller
mulbete och som gäller till förmån för fastighet inom Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län, är begränsat
till viss tid, minst femton år, eller till fastighetsägarens livstid, och giltighetstiden
utgår före den 1 januari 1960, skall servitutet likväl bestå intill
nämnda dag. Har på angivet sätt begränsad giltighetstid för sådant servitut
utgått efter den 31 december 1939 men utövas det oaktat vid 1946
års utgång alltjämt den med servitutet avsedda rättigheten, skall servitutet
gälla till den 1 januari 1960. Tillskyndas genom förlängningen av
servitutstiden den av servitutet besvärade fastigheten olägenhet av någon
betydelse, är enligt 2 § denna fastighets ägare berättigad till ersättning
därför av ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet gäller.
Bestämmelser om servitut, som äro av intresse i förevarande sammanhang,
finnas i lagen den lb juni 1907 om servitut (i det följande kallad
servitutslagen). I 5 a § servitutslagen stadgas, att om servitut, som inne1—Bihang
till riksdagens protokoll 19b8. 9 samt. 2 avd. Nr Ib.
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 74.
fattar rätt att taga vindfallen eller torr skog och som ej är till tiden begränsat,
icke kan i avsedd utsträckning begagnas på grund av ändrade
förhållanden, som medfört bristande tillgång å sådan skog, må domstol
på yrkande av ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet gäller
(den härskande fastigheten), förordna om sådan förändring av servitutet
att det skall omfatta även rätt att efter anvisning i erforderlig utsträckning
taga annat virke. Förändringen må dock ej medgivas, om märklig
olägenhet därigenom skulle tillskyndas den av servitutet besvärade fastigheten
(den tjänande fastigheten). Domstolen äger meddela närmare föreskrift
om sättet för virkets uttagande. Innan dylikt förordnande meddelas,
har domstolen att höra skogsvårdsstyrelse, stiftsnämnd, skogsstatstjänsteman
eller annan myndighet, envar beträffande skog, som står under
myndighetens uppsikt eller förvaltning. Är för servitutets begagnande
visst ställe bestämt, må förändring av servitutet äga rum allenast såframt
erforderlig tillgång å vindfallen eller torr skog ej kan beredas genom förflyttning
enligt 5 § andra stycket i lagen.
De bestämmelser i 5 a § servitutslagen, för vilka här ovan redogjorts,
tillkommo genom lagstiftning vid 11)36 års riksdag (se Kungl. Maj :ts
proposition nr 131 samt sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande
nr 2 vid nämnda riksdag). Till grund för lagstiftningsarbetet låg
ett den 15 december 1934 av sociala jordutredningen avgivet betänkande
(SOU 1934: 55).
Beträffande frågan om förändring av vissa servitut anförde sociala jordutredningen
i betänkandet bland annat följande:
Ett annat fall, då ändring i servitutsrätten kan bliva erforderlig, torde
enligt sociala jordutredningens mening föreligga, då på grund av ändrad
skogshushållning servitut, bestående i rättighet att taga vindfallen och
torr skog, icke längre kan tillgodogöras på den tjänande fastigheten. Rationell
skogsvård torde alltid i viss grad medföra, att tillgången på vindfällen
och på torrskog minskas. De torplägenheter, som tillförsäkrats bestående
rätt att för sitt husbehov använda dylikt virke, kunna därför genom
skogsvårdande åtgärder å den tjänande fastigheten komma att i större
eller mindre omfattning mista sina rättigheter. Då servituten tillkommit
för att komplettera de fastigheter, vid vilka rätten knutits, torde det få anses
vara ett statsintresse, att dessa fastigheter, som icke inom sina ägogränser
hava tillräckligt med skog för att vara fullständiga, icke berövas
den komplettering, som rätten till ovan nämnt skogsservitut innebär. Den
intressekollision, som kan uppkomma mellan principen om servitutsrättens
oföränderlighet och statens anspråk på att småbruken bibehållas i så fullständigt
skick som möjligt, kan i detta fall icke lösas på annat sätt än genom
jämkning i den förra principen.
I detta hänseende föreligger emellertid en viss skillnad mellan bestående
servitutsrätter (alltidsupplåtelser) och sådana, som äro till tiden begränsade.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen (kap. IV) förekomma
till rätt stort antal 50-årsavtal och i fråga om dem i viss utsträckning den
bestämmelsen, att till ved endast får tagas lövskog eller vindfälld torr
barrskog, såvida tillgång därav finnes (exempel 136). Sistnämnda rätt har
från allenast ett bolag tillförsäkrats icke mindre än 234 fastigheter. Enligt
den tolkning, som vederbörande bolag anfört, skulle någon utsyning icke
kunna äga rum, för det fall att tillgång till sådant virke, som servitutet
avser, icke funnes. De skäl, som tala för nödvändigheten att beträffande
servitut, bestående i rättighet att taga vindfallen och torr skog, kunna göra
ändring i själva servitutsrätten, göra sig icke med samma styrka gällande
vid upplåtelser, begränsade till tiden, som vid alltidsupplåtelser. Härtill
kommer, att därest i lagen införes en bestämmelse av nämnda innebörd
även beträffande servitutsavtal, som äro begränsade till tiden, det med all
sannolikhet kan befaras, att någon förlängning av servitutsavtalen icke
kommer till stånd efter servitutstidens utgång och att nya servitutsavtal
icke komma att ingås.
Sociala jordutredningen föreslog, att i servitutslagen skulle stadgas, att
om servitut, vars giltighet icke var till tiden begränsad, bestod i rättighet att
taga vindfallen och torr skog och på grund av ändrade förhållanden sådan
skog icke förekom i tillräcklig omfattning, skulle servitutet under vissa
förutsättningar få förändras att avse annat tjänligt virke.
Som en förutsättning för att förändring av servitut skulle få ske uppställde
sociala jordutredningen det villkoret, att förändringen kunde ske
utan att därvid kom till användning yngre skog i större omfattning än som
var erforderligt för dess ändamålsenliga gallring eller äldre skog i så stor
utsträckning, att den fastighet, som besvärades av servitutet, därigenom
skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens
förhållanden. I propositionen ersattes detta villkor med en bestämmelse
av innehåll, att servitutsförändringen icke fick medföra märklig olägenhet
för den fastighet, som besvärades av servitutet. Föredragande departementschefen
framhöll därvid, att i vad det av sociala jordutredningen uppställda
villkoret åsyftade att till skydd för det allmänna skogsvårdsintresset
inskränka servitutshavarens avverkning utöver vad i gällande skogsvårdslagstiftning
vore föreskrivet, syntes det ej tillräckligt grundat. Å
andra sidan vore villkoret till den del det ville skydda den tjänande fastighetens
intresse mot alltför stort intrång från servitutshavarens sida icke
till fyllest. Dylikt intrång kunde nämligen ske även annorledes än genom
avverkning av yngre skog eller genom sådan avverkning av den äldre skogen,
att tillgången till husbehovsvirke äventyrades.
Lagen den 6 december 1946 om förlängning av tiden för vissa servitut
antogs vid 1946 års riksdag efter förslag av Kungl. Maj:t i proposition nr
355. Propositionen behandlades av sammansatt andra lag- och jordbruksutskott,
som i sitt över propositionen avgivna utlåtande nr 1 bland annat
anförde:
4 Andra lagutskottets utlåtande nr U.
Den numera verkställda utredningen visar såsom väntat, att det i Norrland
finnes talrika skogsservitut, tillkomna huvudsakligen omkring det
senaste sekelskiftet och gällande visst antal år — ofta 50 år — eller på
servitutsinnehavarnas livstid. Dessa servitut upphöra följaktligen förr eller
senare, vilket för de servitutsberättigade fastigheternas ägare, varav flertalet
befinner sig i knappa ekonomiska omständigheter, kommer att medföra
en kännbar försämring i deras möjligheter att reda sig på sina brukningsdelar.
Under sådana förhållanden finner jämväl det sammansatta utskottet
angeläget vara, att åtgärder skyndsamt vidtagas för att tillförsäkra
ifrågavarande jordbruk fortsatt tillgång till nödiga skogsprodukter och
bete.
Bland de uppslag, som dryftats i syfte att varaktigt tillrättalägga förhållandena
på förevarande område, är det närmast tvenne lösningar som
ifrågasatts. Medan den ena tagit sikte på att utöka fastigheterna med
erforderlig skogs- och betesmark, har man i det andra fallet tänkt sig en
förlängning av förefintliga servitut. Enligt utskottets mening bör målet
vara att där så lämpligen kan ske genomföra marktilldelning — på frivillighetens
väg eller genom lagstiftning. Icke minst ur skogsvårdssynpunkt
synes det önskvärt att få bort skogsservituten eller att åtminstone
lokalisera dessa, där det icke låter sig göra att ersätta dem med äganderätt
till mark, motsvarande servitutsförmånerna. I strävandena att åstadkomma
rationella brukningsdelar bör det utgöra ett viktigt led att själva
fastigheterna förses med erforderliga markslag. Spörsmålet om avstående
av mark för nu ifrågavarande ändamål torde emellertid vara så nära förbundet
med den aktuella frågan om lagstiftning för förstärkning av ofullständiga
jordbruk i allmänhet, att detsamma icke lämpligen bör utbrytas
ur sitt nämnda större sammanhang. Med beaktande härav anser sig utskottet
i likhet med departementschefen böra tillsvidare stanna vid att tillstyrka
genomförandet av en anordning för förlängning av ifrågavarande
servitutsrättigheter.
Utskottet. Det torde i vårt land finnas ett stort antal servitut, som innefatta
rätt att taga vindfallen och torr skog. Innehavare av sådana servitut
kunna ofta icke utnyttja servituten därför att till följd av ändrade förhållanden
vindfallen och torr skog saknas på den tjänande fastigheten. Anledningarna
härtill kunna vara flera. Bland annat torde rationell skogsvård
ofta ha medfört att tillgången på torr skog minskat. Genom att dessa
skogsfångsservitut icke kunna utnyttjas, ha servitutshavarna kommit att
lida förluster. För de skogsfångsservitut, som icke äro tidsbegränsade, har
frågan i viss utsträckning lösts genom tillkomsten av 5 a § i servitutslagen.
I denna paragraf stadgas nämligen, att om servitut, som innefattar rätt att
taga vindfallen eller torr skog och som ej är till tiden begränsat, icke kan i
avsedd utsträckning begagnas på grund av ändrade förhållanden, som medfört
bristande tillgång på sådan skog, må domstol på yrkande av ägaren
till den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, förordna om sådan förändring
av servitutet att det skall omfatta även rätt att efter anvisning i
erforderlig utsträckning taga annat virke. Vid tillkomsten av 5 a § framhöll
sociala jordutredningen, att eftersom servituten tillkommit för att kom
-
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 14.
plettera de fastigheter, vid vilka rätten knutits, finge det anses vara ett
statsintresse, att dessa fastigheter, som icke inom sina ägogränser hade
tillräckligt med skog för att vara fullständiga, icke berövades den komplettering,
som rätten till skogsservitut innebure. Jordutredningen framhöll
vidare, att den intressekollision, som kunde uppkomma mellan principen
om servitutsrättens oföränderlighet och statens anspråk på att småbruken
bibehölles i så fullständigt skick som möjligt, i detta fall icke kunde lösas
på annat sätt än genom jämkning i den förra principen. Emellertid gjorde
jordutredningen skillnad mellan bestående servitutsrätter (alltidsupplåtelser)
och sådana som voro tidsbegränsade. De skäl, som talade för nödvändigheten
att beträffande skogsfångsservitut kunna göra ändring i själva
servitutsrätten, gjorde sig enligt jordutredningen icke gällande med samma
styrka vid tidsbegränsade upplåtelser. Jordutredningen befarade dessutom,
att om i lagen infördes en bestämmelse om ändring i servitutsrätten även
beträffande tidsbegränsade servitutsavtal skulle detta kunna medföra att
någon förlängning av servitutsavtalen icke komme till stånd efter servitutstidens
utgång och att nya servitutsavtal icke komme att ingås. Dessa skäl
för att i nu angivet hänseende göra skillnad mellan tidsbegränsade servitut
och servitut, som icke äro tidsbegränsade, ha numera enligt utskottets
mening förlorat i betydelse. Frågan om förlängning av servitutsavtalen i
de fall servituten äro tidsbegränsade befinner sig i ett annat läge genom
tillkomsten av 1946 års lag om förlängning av tiden för vissa servitut.
Visserligen omfattar icke denna lag alla tidsbegränsade servitut, men de
servitut, som icke beröras av lagen, torde i detta sammanhang kunna lämnas
å sido. Beträffande risken för att tidsbegränsade servitutsavtal icke
skulle komma att ingås, om tidsbegränsade servitut i fråga om möjligheterna
till förändring av servituten likställdes med icke tidsbegränsade
servitut, vill utskottet framhålla, att skogsfångsservitut icke äro någon
lämplig form för komplettering av fastigheter. Någon större olycka skulle
icke inträffa, om benägenheten att ingå nya tidsbegränsade skogsfångsservitut
av detta slag minskade. Däremot skulle de tidsbegränsade skogsfångsservitutens
ställning väsentligt förbättras, om bestämmelserna i 5 a §
i servitutslagen kunde tillämpas även på dem. Enligt utskottets mening
bör en utredning komma till stånd angående frågan om utsträckning av
tillämpningsområdet för 5 a § servitutslagen alt omfatta även servitut, som
innefatta rätt att taga vindfallen eller torr skog och äro till tiden begränsade.
Förändring av servitut enligt 5 a § servitutslagen får icke medgivas, om
därigenom märklig olägenhet skulle tillskyndas den av servitutet besvärade
fastigheten. Denna bestämmelse leder stundom till att förändring av servitut
icke kommer till stånd. Servilutsbavaren erhåller då ingen kompensation
för att han till följd av ändrade förhållanden icke alls eller endast
i begränsad omfattning kan utnyttja servitutet. Tillgången på vindfallen
6 Andra lagutskottets utlåtande nr ti.
och torr skog torde ofta ha minskat till följd av omständigheter, som medföra
ekonomisk vinst för den tjänande fastighetens ägare. Enligt utskottets
mening kan det ifrågasättas, om icke servitutshavaren bör få kompensation
i annan form, därest förändring av servitutet vid bristande tillgång
på torr och vindfallen skog skulle medföra märklig olägenhet för den
tjänande fastigheten och således icke kunna komma till stånd. Huruvida
förändringen av servitutet kommer att för den tjänande fastigheten medföra
märklig olägenhet eller ej är en omständighet, varöver servitutshavaren
icke råder. Vid tiden för tillkomsten av de flesta av dessa skogsfångsservitut
medförde sannolikt servituten föga intrång för den tjänande fastighetens
ägare. Vindfallen och torr skog värderades icke så högt. Detta förhållande
rubbar emellertid icke det faktum, att servitutshavaren haft en
förmån som han går förlustig, därest vid bristande tillgång på vindfallen
och torr skog förändring av servitutet icke får ske. Enligt utskottets
mening bör det övervägas, om icke en servitutshavare i dylikt fall bör få
ersättning i en eller annan form av den tjänande fastighetens ägare till
dess servitutet ånyo kan utnyttjas. En utredning härom synes böra komma
till stånd. Är utnyttjandet av servitutet i dess ursprungliga form otänkbart
inom överskådlig tid och äro svårigheterna att utan märklig olägenhet för
den tjänande fastigheten förändra servitutet av bestående natur, synes
servitutet böra kunna avlösas.
Motionärerna hemställa, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om revision av lagen om förlängning av tiden för vissa servitut.
Denna revision skulle enligt motionärerna avse att lösa de problem, som
utskottet här ovan behandlat. Enligt utskottets mening bör emellertid
ifrågavarande problem lösas icke genom revision av lagen om förlängning
av tiden för vissa servitut utan genom revision av servitutslagen.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t ville låta föranstalta om utredning
dels av frågan att utsträcka tillämpningsområdet för 5 a §
i lagen den 14 juni 1907 om servitut att omfatta även till
tiden begränsade servitut, som innefatta rätt att taga vindfallen
eller torr skog, och dels av frågan om beredande av
kompensation i en eller annan form åt de innehavare av
skogsfångsservitut, som vid bristande tillgång på vindfallen
eller torr skog icke kunna erhålla förändring av servitutet,
enär detta skulle tillskynda den av servitutet besvärade
fastigheten märklig olägenhet, samt att Kungl. Maj :t måtte
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kan föranleda; och
Andra lagutskottets utlåtande nr 14. 7
B. att motionerna I: 126 och II: 212, i den mån de icke
besvarats genom vad utskottet hemställt under A., icke
måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 4 mars 1948.
På andra lagutskottets vägnar:
DAVID NORMAN.
Vid ärendets behandling ha närvarit
från första kammaren: herrar Norman, Forslund, Hage, Sten, Björkman,
Hallagård*, Uhlén och Carl Eric Ericsson;
från andra kammaren: herrar Olovson i Västerås, Ryberg, fru Nordgren*,
herrar Andersson i Gisselås, Larsson i Östersund*, Jacobsson i
Igelsbo*, Lundberg och Holmberg*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.