Andra lagutskottets utlåtande Nr £8 (Utlåtande 1935:L2u28 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande Nr £8.

Nr 28.

Ankom till riksdagens kansli den 17 april 1935 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Marits proposition med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 12 januari 1934 till riksdagen avlämnad proposition, nr 3,
vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade förslag till

i) Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 7 §, 16 kap. 5 och 7 §§, 19 kap. 22 §
samt 21 kap. 23, 36, 38, 43, 44 och 46 §§ lagen den 18 juni 1926 örn delning av
jord å landet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock
att 21 kap. i lagen skall från och med avdelningen G hava följande ändrade
lydelse:

5 KAP.

7 §.

Där med bestämmande av ersättning, varom i 14 kap. 6 och 8 §§ förmäles,
skall anstå till dess skiftet i övrigt blivit genom laga kraft ägande beslut fastställt,
skall vad i detta kapitel finnes stadgat eller enligt kapitlet lagligen
beslutas rörande nyttjande av skifteslagets ägor i tillämpliga delar gälla intill
dess förrättning för berörda ändamål jämväl blivit genom laga kraft ägande
beslut fastställd.

16 KAP.

5 §•

Har laga---2 §§ föreskrives.

Där utan återförvisning rättelse i skifte beslutats, åligge lantmätaren, efter
i samband med beslutet meddelad föreskrift, att, sedan beslutet vunnit laga
Bihang till riksdagens protokoll 1985. 9 sami. £ avd. Nr £8. 1

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

kraft, i skifteshandlingarna införa de tillägg och ändringar, som av rättelsen
föranledas.

7 §.

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till delägarna utlämna ett
exemplar av skifteskartan inom ett år eller, där skifte avser skifteslag, varom
i 1 kap. 2 § under 2 eller 3 sägs, inom sex månader från det beslut örn fastställelse
av skiftet vunnit laga kraft; skolande i fråga örn utlämnandet gälla
vad i 2 § stadgas för det fall att skifteshandlingarna ej utlämnas vid avslutningssammanträdet.

19 KAP.

22 §.

Lantmätaren vare skyldig att emot stadgad lösen till vederbörande sakägare
utlämna ett exemplar av kartan inom fyrtiofem dagar från det beslut örn fastställelse
av förrättningen vunnit laga kraft; skolande i fråga örn utlämnandet
gälla vad i 21 § stadgas för det fall att förrättningshandlingarna ej utlämnas
å sammanträde.

21 KAP.

23 §.

Mot beslut eller åtgärd under jorddelningsförrättning, som i denna lag avses,
i andra fall, än nu är sagt, må, såvitt ej annat följer av bestämmelserna
i 68 §, talan föras genom besvär, som, ställda till ägodelningsrätten, skola
ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från den dag, då den förrättning,
under vilken beslutet meddelats eller åtgärden vidtagits, blivit avslutad.

Under jorddelningsförrättning---blivit fastställt.

36 §.

Ägodelningsdomaren före protokoll vid ägodelningsrättens sammanträden
och underskrive protokollet å rättens vägnar. Han skall ock föranstalta därom
att anteckning örn sådant till ägodelningsrätten inkommet jorddelningsmål,
som avses i 15 § under 5, 6 och 7 samt i 16 § första stycket, verkställes
såväl i lagfartsprotokollet å nästa inskrivningsdag som ock i lagfartsboken.

Ägodelningsdomaren skall---av Konungen.

38 §.

Ägodelningsrättens utslag---sin talan.

Det åligger---delar därav.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten meddelat fastställelse å
jorddelningsförrättning inom samhälle, där den för städerna gällande ordning
för bebyggande skall iakttagas, skall ägodelningsdomaren utan dröjsmål underrätta
byggnadsnämnden örn beslutet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

43 §.

Hava besvär icke inom stadgad tid anförts mot avslutad jorddelningsförrättning,
varom ovan sägs, överlämne överlantmätaren, där ej stadgandena i tredje
stycket av denna paragraf eller i 68 § annat föranleda, handlingarna till ägodelningsdomaren;
bifoge ock eget yttrande ävensom den förklaring över gjorda
anmärkningar, han må hava infordrat från förrättningslantmätaren. I fråga
örn yttrande, varom nu är sagt, gälle vad i 28 § andra stycket sägs.

Sedan handlingarna---stycket sägs.

Utgöres förrättningen---äga tillämpning.

44 §.

Då laga kraft ägande beslut örn fastställelse föreligger, teckne ägodelningsdomaren,
i den mån ej föreskriften i andra stycket annat föranleder, bevis örn
fastställelsen å kartan, därest sådan finnes, ävensom, där fråga är örn annan
förrättning än avstyckning, å förrättningshandlingarna, allt i enlighet med av
Konungen utfärdade närmare föreskrifter.

Har överlantmätaren---beträffande överlantmätaren.

46 §.

Har vid jorddelningsförrättning blivit bestämt, att ersättning skall från
ägolott utgå, åligge det ägodelningsdomaren, efter det förrättningen blivit
genom laga kraft ägande beslut fastställd, att föranstalta därom, att angående
beloppet samt de tider, å vilka ersättningen skall betalas, anteckning varder
gjord såväl i inteckningsprotokollet å nästa inskrivningsdag som ock i inteckningsboken.

G. Om rätt att fullfölja talan mot beslut i jorddelningåmål.

50 §.

Klagan må ej förås över ägodelningsdomares beslut i fråga örn jäv mot förrättningsman
eller över ägodelningsrätts utslag beträffande ägors gradering
eller åsättande av sådant jämförelsetal eller uppskattningsvärde, varom i 11
kap. 2 § andra stycket förmärs.

51 §.

över beslut, varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning, må
ej förås klagan utom i fall varom nedan i denna paragraf sägs.

Har, efter det besvär anförts i anledning av avslutad jorddelningsförrättning,
fastställelse meddelats å förrättningen, må den, vilkens talan sålunda lämnats
utan bifall, fullfölja talan mot utslaget, dock allenast i den mån honom därigenom
emot gått.

Beslut, varigenom fastställelse meddelats å jorddelningsförrättning inom samhälle,
där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,
må överklagas av byggnadsnämnden.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

52 §.

Har fastställelse vägrats å jorddelningsförrättning, mot vilken besvär icke
blivit anförda, må klagan över beslutet fullföljas jämväl av förrättningslantmätaren.

Innefattar eljest beslut förpliktande för förrättningslantmätaren att utan
särskild ersättning omgöra förrättning eller del därav eller att gälda kostnad
för ägodelningsrättens sammanträde, då må han föra klagan mot beslutet därutinnan.

53 §.

Där ej efter vad ovan sägs eller eljest finnes stadgat vid ägodelningsrätts
eller ägodelningsdomares beslut i jorddelningsmål skall förbliva, må talan mot
sådant beslut fullföljas hos hovrätten.

över hovrätts beslut i jorddelningsmål må, såvitt ej på grund av vad i 51
och 52 §§ eller eljest finnes stadgat vid hovrättens beslut skall förbliva, talan
fullföljas hos Konungen; dock skola därutinnan jämväl rättegångsbalkens föreskrifter
örn särskilda inskränkningar i fullföljdsrätten äga motsvarande tilllämpning.

H. Om förfarandet vid fullföljd av talan mot ägodelningsrätts oell
ägodelningsdomares beslut i jorddelningsmål.

54 §.

Talan mot ägodelningsrätts eller ägodelningsdomares beslut föres genom besvär,
vilka, ställda till hovrätten och åtföljda av ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens
protokoll, skola ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio
dagar från utslagets eller beslutets dag, denna oräknad. I fråga örn fullföljden
skall, såvitt ej i denna lag särskilda stadganden därom meddelas, vad i
rättegångsbalken eller eljest i lag eller författning är föreskrivet beträffande
fullföljd av talan mot allmän underrätts beslut äga motsvarande tillämpning,
med iakttagande därav, att vad i 25 kap. 8 § rättegångsbalken sägs örn häradshövding
skall gälla om ägodelningsdomaren.

Vid besvären skall fogas styrkt avskrift av besvärsinlagan jämte därtill
hörande handlingar utom ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll,
vid äventyr att ägodelningsdomaren eljest, där delägare skall höras över
besvären, låter på klagandens bekostnad verkställa erforderlig avskrift. Vad sålunda
är stadgat äge dock ej tillämpning i avseende å kartor eller andra ritningar,
ej heller å handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom protokoll
i rättegångsmål eller handlingar rörande laga skifte eller därmed jämförlig
förrättning. '' ''

Har klaganden underlåtit att till ägodelningsdomaren inkomma med protokoll
i målet och är ej detta av annan part ingivet, förelägge ägodelningsdomaren
klaganden viss tid att inkomma därmed, vid äventyr att, där det ej
är hos hovrätten tillgängligt, då målet företages till avgörande, klaganden
skall hava förlorat sin talan. Föreläggande varom nu är sagt skall genom

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

ägodelningsdomarens försorg tillställas klaganden. Sådant föreläggande må
dock ej meddelas, där av handlingarna uppenbarligen framgår att besvären
icke kunna till prövning upptagas.

55 §.

Då besvär inkommit, läte ägodelningsdomaren, där ej uppenbart är att besvären
icke kunna till prövning upptagas, genast efter klagotidens utgång
översända avskrifterna av besvärshandlingarna till den delägare, som blivit
utsedd att förvara förrättningshandlingarna, eller, örn denne är klagande eller
icke någon är utsedd att förvara förrättningshandlingarna eller hinder eljest
möter, till annan delägare, och förelägge genom kungörelse i kyrkan, på sätt i
3 kap. 1 § sägs, de icke klagande delägarna att inom trettio dagar från kungörandet
till ägodelningsdomaren ingiva eller med posten insända till hovrätten
ställd förklaring över besvären, vid påföljd att underlåtenhet därutinnan icke
föranleder uppehåll med målets avgörande med mindre inom samma tid visas
laga förfall. Kungörelse, varom ovan sägs, skall innehålla uppgift å den person,
till vilken avskrifterna blivit översända.

Vid de avskrifter, som sålunda översändas, foge ägodelningsdomaren skriftlig
uppgift å de handlingar, varav på grund av stadgandet i 54 § andra stycket
andra punkten avskrift icke verkställts.

56 §.

Yrkas i besvär, att ersättningsskyldighet eller skyldighet att utföra arbete
på egen bekostnad skall åläggas förrättningslantmätaren, eller erfordras eljest
förklaring av denne, skola besvärshandlingarna genom ägodelningsdomarens
försorg tillställas honom med föreläggande att inom trettio dagar därefter med
återställande av handlingarna avgiva förklaring, vid påföljd att, örn förklaring
ej inkommit inom föreskriven tid, det ej må föranleda uppehåll med målets avgörande
med mindre inom samma tid visas laga förfall.

57 §.

Sedan klagotiden utlupit samt, där föreläggande att inkomma med protokoll
i målet eller att avgiva förklaring meddelats, föreläggandet blivit fullgjort
eller därför utsatt tid tilländagått, skall ägodelningsdomaren insända handlingarna
i målet till hovrätten. Avse besvären allenast ett under rättegången
eller i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet, som omförmäles i 16 kap.
10 § rättegångsbalken, skola dock förrättningshandlingarna insändas endast
därest ägodelningsdomaren finner uppenbart att desamma äro för hovrätten
behövliga eller ock hovrätten förordnar örn deras insändande.

58 §.

I jorddelningsmål må hovrätten, där så finnes erforderligt, till biträde åt
sig kalla överlantmätare eller annan sakkunnig person. I fråga om jäv mot

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

biträdet samt ersättning åt honom skall vad i 13 § finnes stadgat äga motsvarande
tillämpning.

Erfordras för utredning av teknisk fråga undersökning å marken, må hovrätten
uppdraga åt överlantmätare att ensam eller med biträde av två ägodelningsnämndemän
verkställa sådan undersökning. Örn underrättelse rörande
tiden för undersökningen samt örn ersättning åt ägodelningsnämndemännen
gälle vad i 32 § finnes för där utsatt fall stadgat.

59 §.

När hovrätten meddelat slutligt utslag i jorddelningsmål, skola handlingarna
i målet ofördröjligen översändas till ägodelningsdomaren. Därjämte skall en
avskrift av utslaget tillställas förrättningslantmätaren.

Har hovrätten meddelat fastställelse å jorddelningsförrättning inom samhälle,
där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas,
skall underrättelse örn beslutet utan dröjsmål meddelas byggnadsnämnden.

I. Om förfarandet vid fullföljd av talan mot hovrätts beslut i

j orddelningsmål.

60 §.

I fråga örn fullföljd av talan mot hovrätts beslut i jorddelningsmål skall,
såvitt ej i denna lag särskilda stadganden därom meddelas, vad i rättegångsbalken
eller eljest i lag eller författning är föreskrivet beträffande fullföljd
av talan mot hovrätts beslut i mål, som dit fullföljts från allmän underrätt,
äga motsvarande tillämpning.

61 §.

Besvär över hovrätts utslag eller beslut i jorddelningsmål skola, ställda till
Konungen, ingivas till ägodelningsdomaren inom trettio dagar från utslagets
eller beslutets dag, denna oräknad. Vad i 30 kap. 35—37 §§ rättegångsbalken
är stadgat örn skyldighet att vid besvär foga vissa handlingar skall
äga motsvarande tillämpning utom såvitt fråga är örn handling som jämlikt
59 eller 62 § i förevarande kapitel skall av hovrätten översändas till ägodelningsdomaren.

Vid besvären skola fogas, utöver vad av första stycket följer, tillika styrkta
avskrifter av besvärsinlagan, hovrättens protokoll och utslag i målet samt
nedsättningsbevis eller myndighets intyg örn fattigdom, så ock av de övriga
inlagor och skriftliga bevis, som klaganden må ingiva, med undantag dock för
kartor och andra ritningar samt handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, såsom
protokoll i rättegångsmål eller handlingar rörande laga skifte eller därmed
jämförlig förrättning. Har klaganden underlåtit att ingiva avskrift,
som enligt vad nu är stadgat skall fogas vid besvären, läte ägodelningsdomaren,
där delägare skall höras över besvären, på klagandens bekostnad verkställa
sådan avskrift.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

62 §.

Hava särskilda besvär anförts över ett av hovrätten under rättegången meddelat
beslut, skall ägodelningsdomaren därom genast underrätta hovrätten,
genom vars försorg de handlingar i malet, vilka anga den genom beslutet avgjorda
frågan, tillika med ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll
skola översändas till ägodelningsdomaren.

63 §.

Förelägganden, som avses i 30 kap. 36 och 41 §§ rättegångsbalken, skola i
jorddelningsmål meddelas av ägodelningsdomaren. Avser sadant föreläggande
annan handling än ägodelningsrättens eller ägodelningsdomarens protokoll,
skall i föreläggandet intagas erinran örn skyldigheten att ingiva styrkt avskrift
av handlingen.

Föreläggande varom nu är sagt skall genom ägodelningsdomarens försorg
tillställas klaganden. Sådant föreläggande må dock ej meddelas, där uppenbart
är att besvären icke kunna till prövning upptagas.

64 §.

Har part inkommit med ansökan örn tillstånd att fullfölja talan i malet, skall
ägodelningsdomaren, sedan klagotiden utlupit samt, där föreläggande enligt
63 § meddelats, efter det föreläggandet fullgjorts eller därför utsatt tid tilländägått,
insända samtliga handlingar i målet till Konungens nedre justitierevision.

Skall, sedan Konungens beslut meddelats, förklaring infordras över besvär
som anförts av sökanden eller annan klagande, varde samtliga handlingar i
målet, utom förrättningshandlingarna, tillika med avskrift av Konungens beslut
till ägodelningsdomaren översända.

65 §.

över anförda besvär läte ägodelningsdomaren snarast möjligt efter klagotidens
utgång eller, i fall som avses i 64 §, sedan de i andra stycket av samma
paragraf avsedda handlingarna till honom översänts, infordra till Konungen
ställda förklaringar; dock skola förklaringar icke infordras, där uppenbart
är att besvären ej kunna till prövning upptagas eller där, oaktat föreläggande
enligt 63 § meddelats och den i föreläggandet utsatta tiden tilländagått,
hovrättens protokoll eller utslag i målet eller behörigt intyg om fattigdom
icke inkommit.

I fråga om infordrande av förklaringar skall vad i 55 och 56 §§ finnes stadgat
äga motsvarande tillämpning. Därvid skola motparterna i den i samma
paragrafer angivna ordning jämväl tillhandahallas hovrättens protokoll och
utslag i målet samt de av hovrätten prövade, av klaganden ingivna handlingar,
över vilka motparterna icke lämnats tillfälle att yttra sig, ävensom, där
klaganden erhållit Konungens tillstånd att fullfölja talan, Konungens där -

Andra lagutskottets utlåtande Nr $8.

utinnan meddelade beslut. Vad sålunda är stadgat skall dock, där förklaringar
skola infordras i den i 55 § stadgade ordning, ej tillämpas å kartor,
andra ritningar eller handlingar av vidlyftigare beskaffenhet, med mindre
klaganden ingivit styrkta avskrifter därav.

Skall på grund av vad sålunda är stadgat motparterna tillhandahållas avskrift
av annan handling än i 61 § andra stycket omförmäld, och har sådan
avskrift icke ingivits av klaganden, varde den av ägodelningsdomaren anskaffad
på klagandens bekostnad.

66 §.

I mål, däri ansökan örn tillstånd att fullfölja talan icke gjorts eller sådan
ansökan bifallits, skall ägodelningsdomaren, sedan målet kommit i skick att
kunna företagas till slutligt avgörande, till Konungens nedre justitierevision
insända de hos ägodelningsdomaren befintliga handlingarna i målet.

67 §.

Vad i 58 § finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning i jorddelningsmål,
som dragits under Konungens prövning.

K. Om förfarandet i vissa avstyckningsmål.

68 §.

I mål örn avstyckning inom samhälle eller område, varom i 19 kap. 5 §
andra stycket sägs, skall saväl vad enligt denna lag ankommer på ägodelningsrätt
och ägodelningsdomare utom såvitt angår bestämmande av fastighetsgräns
i samband med avstyckningen samt tvist, varom i 19 kap. 15 §
sägs, som ock överlantmätares befattning med fastställelseprövning fullgöras
av Konungens befallningshavande.

Är någon missnöjd med beslut angående bestämmande av fastighetsgräns
i samband med avstyckning, varom i denna paragraf är fråga, skall beträffande
fullföljd av talan mot sadant beslut vad i 19 § första stycket stadgas
äga tillämpning; och gälle örn fastställelse av sådan gränsförrättning vad förut
i denna lag är bestämt.

I mål rörande avstyckning inom samhälle, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, skall, där vid förrättningen sådant
påyrkats eller Konungens befallningshavande eljest så prövar nödigt, innan
målet avgöres, yttrande däri inhämtas från byggnadsnämnden.

Är fråga örn avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet,
ma Konungens befallningshavande meddela fastställelse å avstyckningen
allenast under villkor, att förordnande gives örn sammanläggningen enligt vad
därom är särskilt stadgat.

Beträffande klagan över Konungens befallningshavandes beslut i mål, varom
i denna paragraf sägs, gälle i tillämpliga delar vad i 50—52 §§ i detta kapitel

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

stadgas. Klagan föres genom besvär i den ordning, som för överklagande av
förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga örn fullföljd av
talan mot utslag eller beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tilllämpning.

2) L a g

angående ändrad lydelse av 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 ock 7 §§ lagen
den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 10 § samt 3 kap. 3 och 7 §§ lagen den 12
maj 1917 örn fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives:

2 KAP.

10 §.

Sedan förrättningsmannen---till handa.

Beträffande förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade
beslut skola bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna D, G, H och I i lagen örn
delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Inom fjorton--— framställt begäran.

Sedan utlåtandet---bestämda gränslinjerna.

3 KAP.

3 §.

Sammanläggning enligt — — — 2 § jordabalken.

Är område — — — återköpsrättens innehavare.

Finner ägodelningsdomaren---ägodelningsrättens prövning.

Ägodelningsdomaren åligger---angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet i ärende som här avses samt talan mot däri meddelade
beslut skola bestämmelserna i 21 kap. avdelningarna D, G, H och I i lagen
örn delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

7 §■

Så snart — — — örn beslutet.

Om ansökningen----i inteckningsprotokollet.

Beslut, varigenom---för registret.

Rörande av hovrätten eller Konungen meddelat beslut av beskaffenhet, som
i första eller tredje stycket avses, skall underrättelse i enlighet med vad där

1 Senaate lydelse se SFS 1931:143.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

föreskrives meddelas genom hovrättens eller Konungens nedre justitierevisions
försorg. På sätt sålunda stadgats skall ock, där hovrätten eller Konungen
upphävt beslut varigenom ansökan örn sammanläggning bifallits, därom lämnas
underrättelse till byggnadsnämnden och den som för fastighetsregistret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga örn fullföljd av
talan mot beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

3) Lag

angående ändrad lydelse av 39 § lagen den 22 jnni 1921 (nr 378) om
ströängars indragande till kronan.

Härigenom förordnas, att 39 § lagen den 22 juni 1921 örn ströängars indragande
till kronan skall erhålla följande ändrade lydelse:

39 §.

Utöver vad i 34—38 §§ finnes stadgat skall beträffande rättegång i mål örn
ströängars indragande i tillämpliga delar gälla vad i lagen den 18 juni 1926
(nr 326) örn delning av jord å landet enligt dess ursprungliga lydelse är föreskrivet
i avseende å rättegången i jorddelningsmål.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

4) Lag

angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 18 jnni 1925 (nr 334) om
rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa fall
för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

18 §.

I fråga---annorlunda stadgat.

Fullföljes talan mot förrättningen, förelägge ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten
lantmätaren att inom viss tid insända handlingarna i målet. I

1 Senaste lydelse se SFS 1929:54.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

fråga om förfarandet i mål som här avses samt talan mot däri meddelade beslut
gälle vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.

Den i---beslut avgjord.

Skall med---12 § förmäles.

År fråga örn område---särskilt namn.

Är fråga örn annat---varder avskild.

Örn beslut---Konungens befallningshavande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga örn fullföljd av
talan mot beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

5) L a g

angående ändrad lydelse ar 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926
(nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet.

Härigenom förordnas, att 15, 19 och 21 §§ lagen den 18 juni 1926 örn sammanläggning
av fastigheter å landet skola erhålla ändrad lydelse pa sätt nedan
angives:

. 15 §•

Sedan ärendet---örn sammanläggningen.

Har sökanden---ägodelningsrättens prövning.

Huruledes, då fråga är örn sammanläggning med fastighet av ägovidd, som
för ändamålet skall avstyckas från annan fastighet, beslut i ärendet, där ansökningen
bifalles, i vissa fall skall meddelas i sammanhang med fastställelse
å avstyckningen, därom skils i lagen örn delning av jord å landet. Ankommer
fastställelseprövningen å Konungens befallningshavande, må förordnande
örn sammanläggningen ej meddelas, förrän avstyckningen blivit genom laga
kraft ägande beslut fastställd på sätt i 21 kap. 68 § i nyssnämnda lag sägs.
Angående meddelat---i ärendet.

Ägodelningsdomaren åligger---angående sammanläggning.

Beträffande förfarandet---till efterrättelse.

19 §.

Om utgången---skriftlig underrättelse.

Är ägodelningsdomaren---beslutet däri.

Har ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten bifallit ansökning örn sammanläggning,
och ingår däri sådan fastighet, som i 9 § omförmäles, skall ägodelningsdomaren
utan dröjsmål underrätta jordbrukskommissionen om beslutet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

21 §.

I fråga om talan mot beslut i sammanläggningsärende skola bestämmelserna
i 21 kap. lagen örn delning av jord å landet i tillämpliga delar lända till
efterrättelse.

Har ansökning örn sammanläggning bifallits, och ingår i sammanläggningen
sådan fastighet, som i 9 § omförmäles, åge jordbrukskommissionen överklaga
beslutet.

Rörande av hovrätten eller Konungen meddelat beslut i sammanläggningsärende
skola underrättelser i enlighet med vad i 19 § första och andra styckena
stadgas meddelas genom hovrättens eller Konungens nedre justitierevisions
försorg. Har hovrätten meddelat beslut, som i näst föregående stycke sägs,
skall tillika därom lämnas underrättelse till jordbrukskommissionen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga örn fullföljd av
talan mot beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

6) L a g

angående ändrad lydelse av 13, 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930
(nr 99) om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning nied mera.

Härigenom förordnas, att 13, 16 och 17 §§ lagen den 25 april 1930 örn delning
av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera skola erhålla följande
ändrade lydelse: •

13 §.

Med avseende å granskning och prövning av förrättningen skall i tillämpliga
delar lända till efterrättelse vad beträffande avstyckning är stadgat i 21 kap.
avdelningen D utom såvitt angår underrättelse till byggnadsnämnd samt avdelningen
E lagen örn delning av jord å landet; dock skall den fastställelseprövning,
som enligt dessa bestämmelser ankommer å överlantmätaren, fullgöras
av ägodelningsdomaren.

16 §.

Vad i 21 kap. avdelningarna G, H och I lagen örn delning av jord å landet
stadgas örn talan mot beslut i jorddelningsmål skall, utom såvitt angår byggnadsnämnds
klagorätt och därmed förbunden underrättelseskyldighet, i tilllämpliga
delar gälla i fråga örn mål, som jämlikt denna lag skola prövas av
ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt.

17 §.

Förrättningsmannen vare skyldig att inom fyrtiofem dagar från det beslut
örn fastställelse av förrättningen vunnit laga kraft till envar av jordägarna
utlämna i ett exemplar utdrag av upprättad karta rörande honom tillhörig
fastighet, som bildats vid förrättningen; och teckne förrättningsmannen å ut -

Andra lagutskottets utlåtande Nr S8.

draget avskrift av beviset om fastställelse!!. Utdraget må tillställas jordägare
med posten eller genom utmätningsmannen i orten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935; dock att i fråga örn fullföljd av
talan mot beslut, som tidigare meddelats, äldre lag skall äga tillämpning.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft
tre i anledning av densamma väckta motioner, nämligen nr 99 i första
kammaren av herr Sköldén m. fl., nr 222 i andra kammaren av herr Mattsson
m. fl. samt nr 224 i sistnämnda kammare av herr Ossbahr.

I motionerna 1:99 och 11:222, vilka äro likalydande, har yrkats, att propositionen
icke måtte bifallas av riksdagen.

I motionen II: 224 har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
av propositionen, att skiftesmål i andra instans skola upptagas allenast av
Svea hovrätt.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas här nedan, hänvisa till propositionen;
och får utskottet i fråga örn vad motionärerna anfört till stöd för
sina yrkanden hänvisa till motionerna.

Historik.

Högsta domstolens arbetsbalans har under det senaste decenniet undergått
en mycket stark ökning och numera stigit till sådan höjd, att de rättssökandes
befogade anspråk på snabb rättsskipning vid högsta domstolen knappast
kan anses behörigen tillgodosett. Det har därför ansetts nödvändigt att
upptaga frågan örn särskilda åtgärder för åstadkommande av en minskning
av balansen till behandling.

Motsvarande spörsmål har tidigare vid olika tillfällen stått på dagordningen.
Under slutet av 1800-talet och början av innevarande århundrade vidtogos
sålunda upprepade gånger särskilda lagstiftningsåtgärder för åstadkommande
av en snabbare rättsskipning vid högsta domstolen. Dessa åtgärder
hade till syfte dels att åstadkomma en ökning av högsta domstolens årliga
arbetsprodukt och dels att minska domstolens arbetsbörda. Sålunda ökades
justitierådens antal, år 1897 från 16 till 18, år 1905 till 21 och år 1909
till det nuvarande antalet eller 24, av vilka dock 3 skola tjänstgöra i lagrådet.
Arbetsveckornas årliga antal ökades jämsides härmed. År 1894 gjordes
kammarrätten till sista instans i fattigvårdsmål, år 1901 höjdes revisionsskillingen
från 100 till 150 kronor samt stadgades inskränkningar i allmän
åklagares rätt att hos högsta domstolen fullfölja talan i brottmål.

På anmodan av dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Berger,
avgåvo högsta domstolens ledamöter år 190\ utlåtanden angående lämpliga

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88.

åtgärder för minskande av domstolens arbetsbalans. Därvid framhöllo dess
flesta ledamöter, bland annat, att en böjning av revisionsskillingen till 300
kronor vore önskvärd. Vidare ansågo de, att domstolens obligatoriska hörande
såväl i ärenden angående sökt nåd, varom föreskrifter finnas i § 26 regeringsformen,
som ock i vissa andra ansökningsärenden i allmänhet borde upphöra.
Slutligen framhölls även önskvärdheten av att domstolen befriades från obetydligare
mål, så att dess dyrbara tid kunde användas endast för värdigare föremål.
En ledamot anförde därjämte, att mål, som vore så beskaffade, att deras
prövning varken från juridisk synpunkt kunde vara av principiell betydelse
eller erfordrade någon mera djupgående lagkunskap, borde undandragas högsta
domstolens handläggning.

Under år 1905 utarbetades inom justitiedepartementet förslag till ändrad lydelse
av 30 kap. rättegångsbalken, innebärande bland annat att revisionsskillingen
skulle i mål, där huvudsaken rörde penningar eller annat som kunde i
penningar skattas, erläggas i förhållande till sakens värde efter viss skala,
dock lägst 150 och högst 1,000 kronor. Detta förslag avstyrktes av samtliga
de ledamöter i högsta domstolen, som hade att yttra sig däröver. Det anmärktes
mot detsamma, att det vore obilligt enär parts förmåga att bära en högre
revisionsskilling icke kunde anses större därför att tvisten rörde sig örn ett
högre värde och att höjningen skulle komma att verka ojämnt enär dels den
icke bleve tillämplig i fall tvisteföremålet ej kunde skattas i penningar, dels
det ej kunde sägas att tvisteföremålets värde vore någon tillförlitlig mätare av
det värde målet hade för parten. Flertalet av högsta domstolens ledamöter
tillstyrkte i stället att revisionsskillingen i alla mål höjdes från 150 till 300
kronor.

Ett omarbetat förslag till ändring i vissa delar av 30 kap. rättegångsbalken,
som genom kungl, proposition (nr 93) förelädes 1907 årä riksdag till antagande,
innehöll också bestämmelse att revisionsskillingen i alla mål skulle
sättas till 300 kronor. Förslaget upptog vidare, bland annat, ett stadgande
örn uteslutande från fullföljd av mål i vilka värdet av vad som tappats icke
överstege 1,000 kronor (summa revisibilis).

På hemställan av lagutskottet (utlåtande nr 70) avslog riksdagen propositionen.
Riksdagen anförde, att förslaget icke syntes överensstämma med den
uppfattning rörande parters rättighet till fullföljd till högsta instans, som
hos landets befolkning allmänt gjorde sig gällande. Endast örn verkliga, tungt
vägande skäl gjorde sådant oundgängligen nödvändigt kunde man anses försvarad
med att använda medel, som så lätt framstode såsom en olikhet inför
lagen. Riksdagen holle således före, att de ifrågasatta åtgärderna endast i
sista hand borde anlitas, och riksdagen ansåge icke uteslutet, att andra lika
verksamma medel kunde erbjuda sig för frågans lösning. Härutinnan ifrågasattes
bland annat, att från rätten till fullföljd kunde uteslutas vissa klasser av
mål. En sådan anordning skulle lika träffa alla medborgare och således icke
kunna anses innebära att olika medborgare av lagen behandlades olika.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Då högsta domstolen år 1907 haft att yttra sig angående lämpliga åtgärder
för minskande av dess arbetsbalans, hade domstolens flesta ledamöter framhållit
såsom önskvärt, att domstolens obligatoriska hörande såväl i ärenden
angående sökt nåd som ock i vissa andra ansökningsärenden i allmänhet upphörde.
Det anfördes därvid att de flesta av dessa ärenden vore av sådan beskaffenhet
att fördelen av att i dem erhålla högsta domstolens yttrande icke
uppvägde värdet av den arbetstid, de krävde. Då det alldeles övervägande
flertalet av dessa ärenden icke framkallade några tvistiga juridiska spörsmål
syntes högsta domstolens regelmässiga medverkan vid deras handläggning
innebära ett onödigt slöseri med arbetskrafter, desto hellre som vid svårlösta
fall Kungl. Majit naturligen i varje händelse skulle äga infordra högsta domstolens
yttrande. Vid sådant förhållande syntes näppeligen någon olägenhet
böra uppkomma därav att högsta domstolen befriades från befattningen med
ansökningsärenden.

Under förutsättning att högsta domstolen i regel befriades från befattningen
med nådemålen yttrade sig flertalet justitieråd för bibehållande av bestämmelsen
om två justitieråds närvaro i statsrådet vid nådeärendenas avgörande.
Olika meningar yppades huruvida högsta domstolen fortfarande skulle
avgiva obligatoriskt yttrande över livdömdas nådeansökningar samt över ansökningar
örn nåd, som gjordes i samband med fullföljd av talan till högsta
domstolen.

Några justitieråd motsatte sig emellertid i princip att högsta domstolens
obligatoriska hörande i nådemålen avskaffades. Härvid anfördes huvudsakligen
att prövningen huruvida omständigheterna i ett rannsakningsmål gåve
anledning till nåd stundom krävde lika djupgående insikt i gällande lag som
avdömandet av själva målet, att högsta domstolens hörande väsentligt bidroge
till kontinuitet och jämnhet i utövningen av benådningsrätten, att den garanti
mot nådeansökningarnas behandling från ensidig politisk synpunkt, som läge
i den nuvarande anordningen, icke borde eftergivas, att Konungens benådningsrätt
syntes stå i så nära sammanhang med rättsskipningen att högsta
domstolen ej borde berövas sin grundlagsenliga rätt att yttra sig över
nådeansökningarna, samt att det skulle vara mycket hinderligt för arbetet i
högsta domstolen eller den då ifrågasatta lagrevisionen örn två justitieråd skulle
övervara ansökningsärendenas föredragning i statsrådsberedningen.

I samband med ovan omnämnda spörsmål hade högsta domstolen även haft
att yttra sig över ett inom justitiedepartementet upprättat förslag till lag om
ändring i vissa delar av skiftesstadgan. Detta förslag innebar i huvudsak, att
skiftesmålen skulle från ägodelningsrätt fullföljas i hovrätt, att då skiftesmål
handlades i hovrätt en i lantmäteri kunnig man, förordnad i den ordning Konungen
bestämde, skulle vara tillstädes till biträde åt rätten, att klagan över
hovrättens beslut i ägostyckningsmål icke skulle vara tillåten, samt att klagan
över hovrättens beslut i annat skiftesmål skulle fullföljas hos Kungl. Maj :t.

Högsta domstolens flesta ledamöter hänvisade till den år 1906 påbörjade allmänna
revisionen av skifteslagstiftningen samt avstyrkte förslaget. Detsamma
framlades icke heller av Kungl. Majit för riksdagen.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Vid anmälan i statsrådet den 7 februari 1908 av betänkandet om inrättande
av en regeringsrätt upptog dåvarande justitieministern, statsrådet Petersson,
till behandling förslaget att högsta domstolens befattning med nådeansökningarna
i allmänhet borde upphöra. Justitieministern yttrade därvid att han
funne ganska stora betänkligheter möta mot förslaget. Skulle högsta domstolen
ej vidare höras över nådeansökningar borde — därom vore man ganska
allmänt ense — justitieråds deltagande i statsrådet vid dessa måls avgörande
bibehållas, och det torde bliva nödvändigt att bereda de justitieråd, vilka skulle
närvara i konseljen, tillfälle att taga del i den förberedande behandling inom
statsrådet, som ifrågavarande ärenden bomme att underkastas. Då dylik justitieberedning
säkerligen skulle erfordras minst var fjortonde dag och kanske
ofta var vecka insåges lätt att en sådan anordning skulle verka hindrande och
störande på arbetet såväl inom statsrådsberedningen som inom högsta domstolen.
I allt fall torde den tidsvinst som skulle för högsta domstolen uppkomma
därest den befriades från nådemålen ej bliva stor. Man torde nämligen
kunna taga för avgjort att, då högsta domstolen naturligen fortfarande
skulle vara skyldig att på grund av remiss i särskilt fall avgiva yttrande
över nådeansökning, högsta domstolen även framgent komme att taga
befattning med de flesta nådemål, vilkas avgörande erbjöde någon svårighet.
I själva verket skulle domstolen således vinna befrielse allenast från sådana
nådemål, vilka såsom klara ej toge synnerlig tid i anspråk. Med hänsyn till
det anförda syntes man ej böra avstå från den obestridliga fördel som högsta
domstolens deltagande i nådeansökningarnas behandling medförde särskilt ur
synpunkten av kontinuitet i benådningsrättens utövning.

Justitieministerns uppfattning vann Kungl. Maj:ts bifall, och ingen ändring
i sättet för nådemålens behandling kom i detta sammanhang till stånd
i vidare mån än att föreskriften om två justitieråds deltagande i justitiekonseljen
avskaffades.

År 1909 befriades högsta domstolen genom inrättandet av lagrådet från laggranskningen
samt vidare genom inrättandet av regeringsrätten från befattningen
med vissa administrativa mål och ärenden. Trots dessa åtgärder steg
emellertid högsta domstolens arbetsbalans, och vid 1912 års utgång uppgick
balansen till 2,284 mål. Balansen och den därav förorsakade långsamheten
i rättsskipningen utgjorde ett så allvarligt missförhållande att effektiva åtgärder
ansagos böra vidtagas ej blott för den dåvarande balansens avarbetande
utan även för att för framtiden minska högsta domstolens arbetsbörda. I

I anledning av en av justitieombudsmannen i den av honom till 1913 års riksdag
avgivna ämbetsberättelsen gjord framställning beslöt riksdagen på hemställan
av lagutskottet (utlåtande nr 13) att i skrivelse (nr 59) till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville taga under omprövning, genom vilka
åtgärder långsamheten i högsta domstolens rättsskipning måtte kunna avhjälpas,
samt till riksdagen, örn möjligt redan år 1914, inkomma med det förslag,
vartill denna prövning kunde föranleda.

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

I nämnda skrivelse betonade riksdagen bland annat, att en höjning av revisionsskillingen
enligt riksdagens förmenande icke borde ifrågakomma, överhuvud
taget torde förmågan att gälda revisionsskillingen icke kunna anses
vara en rättvis grund för bestämmande av de fall då part i rättegång borde
få till högsta instans fullfölja sin talan. En höjning av denna avgift skulle
förnämligast komma att drabba personer i svag ekonomisk ställning, vilka ej
på grund av fattigdom ägde åtnjuta befrielse från avgiftens erläggande, men
för vilka i allt fall dess utgivande skulle vara synnerligen kännbart. Tydligt
vore, att en dylik åtgärd ej heller stöde i överensstämmelse med den uppfattning
om parters rättighet i förevarande hänseende, som i allmänhet gjorde sig
gällande. Riksdagen framhöll emellertid vidare — under hänvisning till att
de övriga utvägar till minskande av arbetsbalansen och till förekommande av
en ny framtida sådan, som vid olika tillfällen varit på tal, vore otillräckliga
för vinnande av det ifrågakomna målet —- att det huvudsakligen endast återstode
att anlita utvägen med genomförande av en summa revisibilis.

Riksdagens skrivelse överlämnades till ordföranden i den s. k. processkommissionen,
f. d. justitierådet Hellner med anmodan att avgiva utlåtande rörande
de åtgärder, som för minskning av arbetsbalansen inom högsta domstolen lämpligen
kunde ifrågakomma. Den 30 januari 1914 avgav Hellner utlåtande, åtföljt
av utkast till lagbestämmelser i ämnet jämte åtskilliga statistiska utredningar.

De medel, som blivit ifrågasatta eller eljest borde komma i åtanke att åvägabringa
jämvikt mellan arbetsbördan och arbetsprodukten inom högsta domstolen
indelades i utlåtandet i två grupper, nämligen dels åtgärder, som innefattade
ökning av arbetsprodukten och dels åtgärder i syfte att minska arbetsbördan.

Till den förra gruppen hänfördes:

a) ökning av antalet ordinarie ledamöter eller anlitande av extra ordinarie
bisittare för avarbetande av balans;

b) ett mera effektivt utnyttjande av befintliga arbetskrafter. I detta sistnämnda
avseende ifrågasattes:

1) utsträckande av arbetet på femmansavdelningar; samt

2) prövning av mål, i vilka de föregående instanserna meddelat överensstämmande
(konforma) domar, av en fåtalig avdelning i högsta domstolen
(med t. ex. tre ledamöter):

c) fasta ordförande å högsta domstolens avdelningar.

Till den grupp av åtgärder, som hade till syfte att minska högsta domstolens
arbetsbörda, hänfördes i utlåtandet:

a) inskränkning av högsta domstolens prövning i mål, däri densamma dömde
i tredje instans, till att avse allenast rättsfrågan; hovrättens prövning
skulle sålunda vara slutligt avgörande i avseende på bevisfrågan;

b) förbud mot förebringande av ny bevisning i högsta domstolen;

c) högsta domstolens befriande från vissa arbetsuppgifter:

1) skiftesmålen:

1. inrättande av mellaninstans för dessa mål;

2. överflyttning av prövning i sista instans till annan myndighet än
högsta domstolen;

2) nådemålen;

Bihang tilt riksdagens protokoll 1935. 9 sami. Z avd. Nr ZS. 2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 38.

d) åtgärder i syfte att minska tillströmningen av mål till högsta domstolen:

1) höjning av revisionsskillingen;

2) införande av en mot revisionsskillingen svarande avgift i besvärsmål;

3) deponerande av säkerhet för den kostnadsersättning, som högsta domstolen
kunde komma att tillerkänna sökandens eller klagandens motpart;

4) införande av bestämmelser örn skyldighet att fullgöra hovrättens dom ;

e) avskärande av vissa mål från fullföljd:

1) sådana mål, vid vilkas avgörande meningsskiljaktighet i underdomstolarna
icke yppats;

2) vissa klasser av mål, t. ex. vissa skiftesmål, mål, som endast rörde
rättegångskostnad, mål angående förseelser, som folie utom området för grundlag,
allmän strafflag, strafflag för krigsmakten och strafflag för präster, vissa
utsökningsmål samt vissa klasser av mål, som i regel rörde sig om små belopp
och vöre av enkel beskaffenhet samt tarvade ett snabbt avgörande;

f) införande av en summa revisibilis; rätten att fullfölja talan i tvister, som
rörde penningar eller penningars värde, skulle begränsas till sådana fall, då
tvistens föremål hade ett värde av minst 1,500 kronor. I de fall, då en värdegräns
sattes, skulle dock möjlighet finnas att för vissa fall få tillstånd att det
oaktat fullfölja talan (dispens).

Hellner anförde i huvudsak, att ytterligare ökning av justitierådens antal
icke borde ifrågakomma och att utvägen att anlita tillförordnade bisittare i
högsta domstolen ej heller vore att förorda, att det icke vöre tillrådligt att med
gällande rättegångsordning söka införliva grundsatsen, att högsta domstolens
prövning av fullföljda mål skulle begränsas till att gälla själva rättsfrågan,
eller att återuppliva tidigare gällande förbud mot förebringande av ny bevisning
i högsta instans, att införande av skyldighet för tappande part att fullgöra
hovrättens dom såsom villkor för rätten att fullfölja talan mot densamma
icke kunde förordas och att frågan om skyldighet för gäldenär, hos vilken
utmätningsbara tillgångar ej anträffades, att med ed betyga, att han saknade
tillgångar, icke i detta sammanhang borde upptagas till behandling, att det ej
heller läte sig göra att från fullföljd utesluta sådana mål, i vilka de föregående
instanserna meddelat överensstämmande (konforma) domar, att en förändrad
instansordning för de s. k. skiftesmålen skulle medföra så allvarliga
olägenheter, att denna utväg icke borde tillgripas, att avgörande betänkligheter
mötte mot att befria högsta domstolen från skyldigheten att avgiva yttranden
över nådeansökningar, att uteslutande av särskilda klasser av mål från
prövning i högsta instans endast i ringa mån lämpligen kunde genomföras,
t. ex. beträffande vissa smärre brottmål, samt att en höjning av revisionsskillingen
svårligen torde kunna genomföras.

Däremot kunde ifrågasättas att stadga en mot revisionsskillingen svarande
avgift såsom villkor för rätten att överklaga hovrätts utslag i vissa mål, som
fullföljdes genom besvär, att ålägga klagande part att ställa säkerhet för
motparts rättegångskostnad, att införa en summa revisibilis samt att utöka den
tid, under vilken arbete på femmansavdelningar skulle få äga rum.

Hellners utlåtande finnes fogad såsom bilaga A. till propositionen nr 64
vid 1914 års riksdag, genom vilken proposition förslag framlades till ändringar
av §§ 18 och 22 regeringsformen, vilka betingades av ändrade bestämmelser

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

rörande högsta domstolens tjänstgöring på avdelningar m. m. Utskottet tillåter
sig att utöver vad ovan anförts hänvisa till nämnda proposition.

I proposition nr 4 till 1915 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag till
lagar örn ändrad lydelse av 30 kapitlet rättegångsbalken, örn ändrad lydelse av
49 och 230 §§ utsökningslagen samt angående Kungl. Majits högsta domstols
tjänstgöring på avdelningar. I propositionen föreslogos bland annat bestämmelser
örn införande av en summa revisibilis å 1,500 kronor, uteslutning från
rätt till fullföljd beträffande smärre brottmål, införande av skyldighet att erlägga
fullföljdsavgift och ett belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning
samt utsträckning av den tid, under vilken högsta domstolen skulle få
arbeta å avdelningar, bestående av endast fem ledamöter.

Föredragande departementschefen, statsrådet Hasselrot, anförde därvid
bland annat beträffande frågan örn införande av en summa revisibilis, att en
sådan åtgärd innebure ett steg i rätt riktning särskilt ur den synpunkten att
därigenom skulle åstadkommas att för ett mycket stort antal mål blott två
instanser skulle bliva tillåtna i stället för dåvarande frenne. Det måste betecknas
såsom ett slöseri med arbetskraft och en otillbörlig lockelse från statens
sida till långvarigt processande när det, såsom för det dåvarande vore
fallet, tillätes parter att draga vilken rättegång som helst successivt inför
tre olika myndigheter, vilka alla bade att pröva målet i bela dess vidd. Om
det, som man ofta såge uttalat, förhölle sig så att de smärre processerna vanligen
dreves av personer i mindre god ekonomisk ställning, måste det särskilt
i dylika för parterna vara ett behov att få ett skyndsamt avgörande av tvisten.
Rätten att fullfölja talan till tredje instans bleve eljest lätt ett tveeggat svärd,
som kunde bereda både den klagande och bans motpart skada icke blott genom
de ökade kostnaderna utan även och framför allt därigenom att den i hovrätten
vinnande parten — vilken i det stora flertalet fall ju enligt statistikens utvisning
också blevo vinnande i högsta domstolen — finge lida genom dröjsmålet
att komma till sin rätt. Skulle det åter förhålla sig icke på nämnda sätt utan i
stället så att det just vore ekonomiskt bärkraftiga personer, som vore i stånd
att genom alla instanser driva processer om obetydliga belopp, och det kanske
mot fattiga motparter, ja, då ägde visserligen icke de nu anförda synpunkterna
tillämpning, åtminstone icke på den part som klagade i högsta domstolen,
men då förlorade å andra sidan invändningen örn summa revisibilis såsom
äventyrande likheten inför lagen mellan den fattige och den rike allt berättigande.

I ämnet väcktes motioner. I den ena, II: 127, hemställdes, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, bland annat, att Kungl. Majit ville
taga under omprövning, dels huruvida icke revisionsskillingen måtte kunna avskaffas
oell ersättas med en fullföljdsavgift, som i mål angående penningar
eller sådant, som kunde skattas i penningar, utginge proportionellt efter tvisteföremålets
värde, dels ock huruvida icke bestämmelserna angående verkställighet
av hovrätts dom, varigenom betalningsskyldighet blivit part ålagd, kunde
skärpas till förhindrande därav, att talan fullföljdes enbart i förhalningssyfte.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

I den andra motionen, II: 158, framställdes bland annat det yrkandet, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, det Kungl. Majit ville taga
under övervägande, dels huruvida icke revisionsskillingen skulle kunna göras
progressiv efter klagande parts förmögenhetsförhållanden under någon kombination
möjligen även med hänsyn till tvisteföremålets värde, dels huruvida
icke för åstadkommande av större skyndsamhet i högsta domstolens arbete
detta kunde, efter den nuvarande balansens avarbetande, anordnas efter samma
principer, som gällde för underrätt, så att högsta domstolen, i stället för att
hava det dagliga arbetet begränsat till visst antal timmar, förpliktades handlägga
inkommande mål, så snart dessa vore färdiga till föredragning, samt
huruvida icke därjämte fasta ordförande kunde utses å högsta domstolens olika
avdelningar, dels ock huruvida icke högsta domstolens arbetskrafter skulle
kunna ökas på det sätt, att de tre justitieråd, som användes i lagrådet, genom
lagrådets avskaffande återbördades till högsta domstolen.

Lagutskottet anförde i utlåtande nr 15, bland annat, att utskottet ansåge
det icke böra ifrågakomma att för åstadkommande av en större årlig arbetsprodukt
i högsta domstolen öka justitierådens antal. Däremot hade utskottet
ingenting att erinra emot Kungl. Majlis förslag om utsträckt tjänstgöring av
högsta domstolen å femmansavdelningar i syfte att påskynda avarbetandet
av förefintlig arbetsbalans. De i motionerna framställda förslagen kunde utskottet
icke biträda. Ej heller kunde utskottet gå med på att begränsa högsta
domstolens prövning till rättsfrågan eller att förbjuda förebringande av ny
bevisning i högsta domstolen. Förslaget örn att beträffande besvärsmål införa
en mot revisionsskillingen svarande avgift fann utskottet välgrundat samt
hade intet att erinra mot åtgärden att av klagande part i mål, där enskild motpart
funnes, kräva nedsättning av 150 kronor till säkerhet för motpartens rättegångskostnader.
Utskottet hade icke kunnat utfinna någon efter tvisteföremålets
beskaffenhet bestämd klass av mål, som kunde lämpa sig för uteslutande
från fullföljd samt hade för att kunna åvägabringa behövlig minskning i tillströmningen
av mål till högsta domstolen slutligen funnit sig stå inför valet
mellan att införa en summa revisibilis eller att från fullföljd utesluta s. k.
konforma mål, d. v. s. sådana, i vilka hovrätt fastställt underrätts utslag.
Utskottet valde att införa en summa revisibilis å 1,500 kronor. Utskottet uttalade
emellertid önskvärdheten av att, om det skulle visa sig, att av utskottet
föreslagna åtgärder till minskning av tillströmningen av mål till högsta domstolen
icke skulle vara tillräckligt effektiva, Kungl. Maj :t måtte taga under
övervägande, huruvida icke konformitetsprincipen skulle kunna i någon form
såsom supplementärt medel bringas till användning.

Reservationer anfördes i olika hänseenden. — Sedan kamrarna fattat på
vissa punkter skiljaktiga beslut, godkändes av lagutskottet (utlåtande nr 19)
framlagt sammanjämkningsförslag. I fråga örn huvudpunkterna blev propositionen
därigenom godkänd av riksdagen. Emellertid beslöt riksdagen
att i skrivelse (nr 63) till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville taga
i övervägande, huruvida genom tillsättande av ordförande i högsta domstolen
och dess avdelningar jämte andra möjliga omläggningar av arbetet i högsta

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

domstolen arbetsledningen därstädes skulle kunna förbättras oell arbetsresultatet
ökas, ävensom därefter för riksdagen framlägga de förslag, vartill övervägandet
gåve anledning.

I anledning av två vid 1920 års riksdag väckta motioner (1:224 oell II:
325) anhöll riksdagen på hemställan av konstitutionsutskottet (utlåtande nr
59) i skrivelse (nr 395) till Kungl. Maj:t om utredning huruvida och i vilken
omfattning bestämmelsen i § 26 regeringsformen om högsta domstolens och
regeringsrättens hörande över ansökningar örn nåd i brottmål kunde begränsas.
I skrivelsen anfördes, bland annat: Den i Sverige tillämpade proceduren
vid behandling av nådeärenden torde vara ensamstående i sitt slag. Att lagskipningssynpunkter
vid benådningsrättens utövande spelade en avsevärd roll
förefölle antagligt. Under senare tid hade vid upprepade tillfällen reformer
beträffande nådemålens behandling påyrkats. Synpunkten härvidlag hade
främst varit att lätta högsta domstolens arbetsbörda. Mot anordningen att
helt och hållet förlägga nådemålens behandling till statsrådet hade emellertid
anmärkts att detta kunde medföra fara för att växlande synpunkter beträffande
benådningsrättens utövande komme med växlande regeringar att göra
sig gällande. Häremot hade invänts att i utlandet, där benådningen ju som
regel handhades av regeringen ensam, ej försports några klagomål i nyssberörda
hänseenden. Under sådana förhållanden skulle det vara föga antagligt
att för Sveriges vidkommande en förändring av antydd art skulle
medföra men. Benådningens befriande från rena lagskipningssynpunkter och
former skulle tvärtom kunna betraktas såsom en i sakens natur liggande otvetydig
fördel. Riksdagen, som funne motionärernas förslag värt beaktande,
ansåge emellertid att ett eventuellt borttagande av bestämmelsen örn högsta
domstolens hörande över nådeansökningar måste föregås av en utredning. Det
vore givetvis av vikt att de bestämmelser som eventuellt kunde komma att
ersätta de nuvarande bleve så anpassade att det bleve tillfyllest sörjt för
upprätthållande av nödig kontinuitet i nådemålens behandling.

I konselj den 7 december 1928 beslöt Kungl. Maj:t att riksdagens ifrågavarande
skrivelse ej skulle föranleda till vidare åtgärd.

I förevarande sammanhang må omnämnas ett av Kungl. Maj :t i proposition
(nr 190) till 1923 års riksdag framlagt förslag, som innebar, att rätten
att fullfölja talan till hovrätt skulle göras beroende på erläggande av viss
stämpelavgift. Därigenom väntades, bland annat, den starka tillströmningen
av mål till hovrätterna kunna hämmas (och därmed väl även i någon
mån tillströmningen av mål till högsta domstolen). Förslaget vann emellertid
icke riksdagens bifall.

Vid 1931 års riksdag framlades en proposition, nr 80, varigenom tillfälle
bereddes riksdagen att avgiva yttrande över vissa av dåvarande chefen för
justitiedepartementet, statsrådet Gärde, i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
den 6 februari 1931 angivna huvudgrunder för en rättegångsreform.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

I fråga om blivande instansordning anförde departementschefen i propositionen
under rubriken »Fullföljd till högsta instansen» följande (sid. 113—-114):

Någon meningsskiljaktighet torde knappast råda därom, att tillfälle alltjämt
bör stå öppet att draga underrättens avgöranden under mellaninstansens,
hovrättens, prövning. Däremot äro åsikterna mera delade angående de grunder,
som böra vinna tillämpning i fråga om fullföljdsrätten till högsta domstolen.
I detta hänseende har uttalats, att införandet av ett muntligt rättegångsförfarande
måste medföra en förändring i den uppgift, som åvilar den
högsta instansen. Att den förebragta muntliga bevisningen där upprepas har
ansetts uteslutet. Ej heller har det enligt denna uppfattning funnits lämpligt,
att bevisningen i underrätterna protokolleras och protokollen läggas till grund
för högsta domstolens prövning, något, som skulle bland annat medföra, att
högsta domstolen finge träffa sitt avgörande på ett sämre material än det, som
stått underdomstolarna till buds. Med hänsyn härtill har enligt det sålunda
framställda förslaget högsta domstolens prövning begränsats till de sidor av
målen, som icke angå bevisningen, eller med andra ord rättsfrågor och frågor
örn målens formella behandling.

Enligt min mening är frågan örn begränsning i rätten att fullfölja talan i
första hand beroende av den uppgift, som anses i instansordningen böra tillkomma
högsta domstolen. För den, som ser denna uppgift uteslutande eller
huvudsakligen i att främja en enhetlig rättstillämpning, mindre i att vaka
över att de avgöranden, som i varje särskilt fall träffas, motsvara det materiellt
riktiga, ligger det nära till hands att giva sitt förord för det nu antydda
förslaget.^ Det torde emellertid på goda grunder kunna ifrågasättas, huruvida
icke en så stark begränsning av högsta domstolens prövningsrätt är för den
allmänna uppfattningen ganska främmande och om den icke i särskilda fall
kan leda till resultat, som te sig för rättskänslan stötande. Säkert är att en
dylik begränsning skulle medföra talrika tvistefrågor, huruvida rätt till fullföljd
vore för handen. Korrektivet mot den fara, som ligger däri, att överrätten
är hänvisad till det i underrättens protokoll återgivna bevismaterialet
och salunda icke är i tillfälle till en på omedelbar iakttagelse grundad bevisprövning,
torde^ vara att söka i den varsamhet, som överrätten alltid har att
ålägga sig i fråga örn en rubbning av den bevisvärdering, vartill underrätten
kommit. Äga de nu framhållna synpunkterna i allmänhet sitt berättigande i
fråga örn bevisupptagning i överrätt, måste uppenbarligen särskild betydelse
tilläggas dem i fråga örn bevisningen i högsta domstolen. Goda skäl synas
mig därför tala för att, såsom föreslagits, i rättegångslagen upptages en uttrycklig
bestämmelse, att vid hovrättens bevisprövning skall i allmänhet bero,
örn ej synnerliga skäl föreligga för avvikelse. Förefintligheten av ett dylikt
stadgande^ skulle helt visst bidraga till att parterna avhölle sig från att i
oträngt mål fullfölja bevisningsfrågor till högsta instansen.

Emellertid torde jämväl andra anordningar vara av nöden för att hindra
en allt för stark tillströmning av mål till högsta domstolen. Erfarenheten har
visat, att de lagstiftningsåtgärder, som i detta syfte vidtogos år 1915, icke
äro tillfyllest. _ Ytterligare anordningar äro redan nu påkallade, och behovet
därav torde bliva än starkare efter införande av muntlig partsförhandling i
högsta domstolen. De invecklade och ömtåliga spörsmål, som sammanhänga
härmed, böra vid det fortsatta lagstiftningsarbetet göras till föremål för ingående
utredning. Härvid torde särskilt böra undersökas, huruvida en begränsning
i tillströmningen kan ernås genom uteslutande från fullföljd av vissa
grupper av mål.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Departementschefen förklarade vidare, att han i fråga om förfarandet i överrätt
som allmän princip ville fastställa, att rättegången liksom i underrätterna
borde vara offentlig och muntlig. Beträffande förfarandets anordnande såväl
i hovrätt som i högsta domstolen inställde sig spörsmålet om begränsning i
den muntliga partsförhandlingen. Vidkommande högsta domstolen anförde
departementschefen härom (sid. 115—116):

Denna fråga är i viss mån beroende av den ställning man intager till fullföljdsrätten.
En till rättsfrågan begränsad fullföljdsrätt gör uppenbarligen
icke i lika hög grad en muntlig partsförhandling i högsta domstolen nödvändig.
Rättsfrågans klarläggande kan i allmänhet utan större olägenhet ske
genom parternas skrifter, även örn den muntliga förhandlingens företräde jämväl
på denna punkt är omisskänneligt. Utsträckes däremot, såsom av mig tidigare
förordats, fullföljden till en överprövning jämväl av bevisningen, framträder
behovet av en muntlig partsförhandling starkare. De spörsmål, som
kunna tänkas framkomma vid en dylik överprövning, äro av den art, att för
deras besvarande behovet av parternas eller deras ombuds närvaro vid förhandlingen
gör sig i högre grad gällande. Till förmån för muntlig partsförhandling
i högsta domstolen må till sist framhållas, att det onekligen skulle
innebära en brist på följdriktighet, om i en rättegångsordning, som bygger
på muntlig partsförhandling som allmän princip, denna förhandlingsnorm
skulle helt utestängas från högsta instansen. Därest man överhuvudär beredd
att ge sitt erkännande åt den muntliga partsförhandlingens förmåga att
öka rättsskipningens säkerhet och stärka dess folkliga anknytning, är det uppenbart,
att denna förhandlingsform bör komma till användning jämväl i den
högsta instansen. I

I enlighet med förslag av särskilda utskottet — under rubriken »Förfarandet
i högsta domstolen (21)» i dess utlåtande nr 1, sid. 26 — anförde riksdagen
bland annat:

Innan ställning tages till frågan om anordnandet av förfarandet i högsta
domstolen, synes det lämpligt att något beröra spörsmålet örn begränsning av
denna domstols uppgift beträffande prövningens omfattning. Processkommissionens
förslag att begränsa högsta domstolens prövning till rättsfrågan har
av departementschefen funnits mindre lämpligt. Till denna mening ansluter sig
även riksdagen. Den föreslagna begränsningen, varigenom den enskildes intresse
att erhålla ett rättvist avgörande i viss mån får träda tillbaka för önskemålet
att bevara rättsenheten, skulle i många fall, särskilt i brottmål, kunna
leda till stötande resultat och torde vara främmande för den i vårt land härskande
rättsuppfattningen. Med hänsyn till svårigheten att uppdraga en bestämd
gräns mellan rätts- och bevisfråga, skulle antagligen högsta domstolen
i ej ringa omfattning nödgas syssla med det rent formella spörsmålet huruvida
parts fullföljda talan finge upptagas till prövning. Trygghet mot den
fara, som ligger däri, att högsta domstolen vid sitt avgörande är hänvisad till
det i underinstansernas protokoll återgivna bevismaterialet, torde såsom departementschefen
framhållit böra sökas i den varsamhet, som högsta domstolen
säkerligen kommer att ålägga sig vid vidtagande av ändring i hovrättens
avgörande i bevisfrågan, vare sig denna varsamhet erhåller stöd i en uttrycklig
bestämmelse eller icke. På sätt departementschefen anfört synas dock särskilda
anordningar vara nödvändiga för att förhindra en alltför stark tillströmning
av mål till högsta domstolen. Denna fråga torde vid det fortsatta arbetet
böra bliva föremål för närmare utredning.

Beträffande förfarandet i högsta domstolen torde böra gälla i huvudsak

Andra lagutskottets utlåtande Nr £8.

samma regler, som [enligt vad nyss nämnts] böra tillämpas i hovrätt. Muntlig
förhandling skall sålunda i regel äga rum. Parterna eller deras ombud
böra ha möjlighet att, där de så önska, själva framlägga saken. Därest denna
möjlighet ej begagnas, bör föredragning verkställas av tjänsteman — revisionssekreterare
— med rätt för parterna att därefter utveckla sin talan. När
högsta domstolen finner det erforderligt, bör bevisningen upprepas inför domstolen.
Jämväl i högsta instans bör offentlighetsgrundsatsen vinna tillämpning.
t:

Inom särskilda utskottet avgåvos på denna punkt åtskilliga reservationer
(se utlåtandet nr 1, sid. 61, 76 samt 93—94).

Under rubriken »Organisationen» anförde departementschefen i propositionen
nr 80 i fråga om högsta domstolen (sid. 130):

Någon mera ingripande förändring i högsta domstolens sammansättning
torde icke föranledas av rättegångsreformen. Jag förutsätter härvid, att sådana
anstalter träffas i fråga örn målens fullföljd till högsta domstolen, att
icke därav påkallas en bland annat ur rekryteringssynpunkt icke önskvärd utökning
av antalet ledamöter i högsta domstolen. Vad däremot angår målens
föredragning inför högsta domstolen, som nu ombesörjes av revisionssekreterare,
kommer denna att i stor utsträckning ersättas av den muntliga partsförliandlingen.
Med hänsyn härtill blir ett bibehållande av nedre justitierevisionen
med dess nuvarande uppgifter icke längre erforderligt.

Riksdagen anförde härutinnan (särskilda utskottets utlåtande nr 1, sid. 37):

Pa.sätt departementschefen framhållit torde någon mera ingripande förändring
i högsta _ domstolens sammansättning icke föranledas av rättegångsreformen.
Då enligt departementschefens förslag den föredragning inför högsta
domstolen, som nu ombesörjes av revisionssekreterare, skulle i stor utsträckning
ersättas av muntlig partsförhandling, bleve ett bibehållande av nedre
justitierevisionen med dess nuvarande uppgifter icke erforderligt. Med den
ställning riksdagen intagit till fragan örn förfarandet i högsta domstolen blir
läget härutinnan ett annat. För genomförande av ett förfarande enligt de av
riksdagen angivna riktlinjerna torde komma att erfordras tillgång till ett icke
obetydligt antal revisionssekreterare.

Inom särskilda utskottet avgavs jämväl på denna punkt reservation (se utlåtandet
nr 1, sid. 67 och 75).

Under åren 1913 1915 hade högsta domstolens balans fortfarit att stiga så

att den vid 1915 ars utgång uppgick till 2,628 inål. I iner än 52 procent av
de sistnämnda år i tredje instans avgjorda målen hade över två år förflutit
från det målet inkommit till nedre justitierevisionen tills högsta domstolens
utslag meddelades. Under aren närmast efter 1915 sjönk högsta domstolens
arbetsbalans mycket hastigt, och vid utgången av år 1922 hade den nedbragts
till 598 mål (se bilaga 2 till propositionen 3/1935, sid. 55). Men därefter
steg den åter oavbrutet till och med år 1929 så att den vid sistnämnda
ars slut uppgick till 1,021 mal. Anledningen till denna balansökning lärer
delvis vara att söka i den avsevärda ökning av antalet inkomna revisionsmål,
som inträdde under åren närmast efter år 1922 såsom en följd av de särskilda
åtgärder, vilka vidtogos för avarbetande av hovrätternas dåvarande stora balan -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

ser av mål. Denna orsak till stegring av de inströmmande målens antal fortfor
under några år och därefter tillkommo nya omständigheter som verkade i
samma riktning. Under senare år har sålunda antalet till högsta domstolen
fullföljda mål, som i första instans avgjorts av ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt,
samt mål angående förseelse mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan
betydligt ökats. Under åren 1930—1932 var högsta domstolens
arbetsbalans något lägre än år 1929 men vid 1933 års utgång hade balansen
åter stigit så att den då utgjorde 1,036 mål. Till denna stegring bär bidragit
ytterligare en faktor, vilken torde vara att räkna med under ännu
några år framåt, nämligen den tillströmning av särskilt vidlyftiga mål som
blivit en följd av det år 1932 inträffade sammanbrottet av den s. k. Kreugerkoncernen.
I motsatt riktning hava däremot verkat de år 1932 vidtagna
ändringarna i lagen örn tjänstgöringen i Kungl, ilai :ts lagråd samt lagen
angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar. Dessa
lagändringar inneburo, att de justitieråd, som äro ledamöter i lagrådet, under
viss tid kunna tjänstgöra i högsta domstolen och att antalet avdelningar i
domstolen därvid kan ökas med en. Med stöd av dessa bestämmelser hava
också nyssnämnda ledamöter i lagrådet tjänstgjort i högsta domstolen ett antal
veckor under vart och ett av åren 1932—1934.

Även vissa andra under senare år vidtagna lagstiftningsåtgärder av beskaffenhet
att kunna inverka på högsta domstolens arbetsbalans må i detta
sammanhang beaktas. Ar 1931 ändrades sålunda 16 § vägtrafikstadgan i
sådan riktning att fullföljd av talan till högsta domstolen i mål rörande obetydligare
förseelser mot stadgan i viss utsträckning förhindrades. I 30 kap.
6 § rättegångsbalken gjordes år 1933 vissa ändringar, varigenom rätten att i
brottmål fullfölja talan till högsta domstolen ytterligare inskränktes. Dessa
ändringar hava emellertid, även örn de bidragit till att motverka en fortgående
försämring av högsta domstolens arbetsbalans, likväl icke medfört förbättring
av densamma. Däremot hava under år 1934 straffen för vissa trafikförseelser,
begångna vid förande av motorfordon, avsevärt skärpts, och det synes
icke osannolikt att detta kommer att medföra ökad tillströmning av brottmål
till högsta domstolen.

Enligt vad utskottet inhämtat uppgick högsta domstolens arbetsbalans vid
1934 års utgång till 1,033 mål.

I detta sammanhang må omnämnas, att det för arbetets jämna gång i nedre
justitierevisionen, varest målen beredas till föredragning, lärer vara erforderligt,
att ett visst, icke alltför ringa antal mål ständigt finnes å rotlarna
därstädes. Detta antal beräknas till 500 ä 550.

Av vad ovan anförts framgår, att hittills vidtagna åtgärder visat sig icke
vara tillfyllest för att förhindra uppkomsten av en betydande arbetsbalans i
högsta domstolen. Detta i sin tur har medfört att rättegångstiden därstädes
för flertalet mål ånyo avsevärt förlängts. Sålunda kan nämnas att år 1932
denna tid i fråga örn revisionsmål, som ej hade karaktär av förtursmal eller
veckomål, översteg för omkring 83 procent av målen ett år, för omkring 54
procent ett och ett halvt år samt för omkring 21 procent två år.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Utskottet vill härjämte återgiva vissa statistiska uppgifter av intresse i
förevarande sammanhang.

Antalet fall i vilka högsta domstolen avgivit yttrande över nådeansökningar
utgjorde: år 1900 171, år 1905 169, år 1910 186, år 1915 276, och år 1921 454.
Angående antalet av högsta domstolen handlagda nådeansökningar under tioårsperioden
1925—1934 hänvisas till följande tabell:

Antal fall i vilka högsta domstolens yttrande över nådeansökningar avgivits.

År ^ samband med prövning Utan samband med

av anförda besvär dylik prövning.

1925 ............. 50 319

1926 ............. 38 290

1927 ............. 38 320

1928 ............. 53 317

1929 ............. 52 409

1930 ............. 40 455

1931 ............. 46 590

1932 ............. 53 730

1933 ............. 45 977

1934 ............. 50 1,016

Enligt från nedre justitierevisionen inhämtad upplysning utgör den genomsnittliga
tid, som åtgår för föredragning inför högsta domstolen av en nådeansökan
utan sammanhang med anförda besvär, cirka 10 minuter. Med ledning
härav kan den sammanlagda tid, som under åren 1933 och 1934 åtgått
för föredragning av dylika ansökningar, beräknas till cirka 163 timmar för
det förstnämnda året och cirka 169 timmar för det sistnämnda, eller cirka 41
resp. 42 sessionsdagar. Härtill kommer den tid, som åtgått för justering av
högsta domstolens protokoll i dessa mål.

Till utredning angående den minskning i högsta domstolens arbetsbörda,
som skulle kunna vinnas genom en höjning av summa revisibilis, hänvisas till
nedanstående tablå, vars siffror äro hämtade ur en för processlagberedningen
verkställd utredning:

Antalet av högsta domstolen såsom tredje instans avgjorda revisionsmål och civila
besvärsmål, däri tvisteföremålets värde varit»

Revisionsmål Civila besvärsmål Samma

	1933	1934	1933	1934	1933	1934
Under 1,500 kr.......	...... 11	12	1	_	12	12
1,500—2.999 » .....	....... 60	55	7	8	67	63
3,000—4,999 > .....	....... 50	58	7	3	57	61
5,000 kr. eller däröver . . .	.......148	118	18	11	166	129
Ej av förmögenhetsvärde eller okänt . . . 117	113	67	75	184	188
	Summa 386	356	100	97	486	453

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Anmiirkas må att rättsstatistiken icke innehåller uppgifter angående tvisteföremålets
värde i de kriminella besvärsmålen.

Till belysning av spörsmålet örn den verkan, införande av konformitetsprincipen
skulle kunna medföra, anföras följande siffror ur den officiella rättsstatistiken
för år 1932.

Ändringsfrekvensen i hovrätterna utgjorde: i vademål och civila besvärsmål
31.5 % samt i kriminella mål 36.1 % eller i genomsnitt 33.4 %. I cirka 2/3 av de
av hovrätterna avgjorda målen förelåg alltså konformitet i fråga örn slutet.

I de till högsta domstolen fullföljda konforma målen utgjorde ändringsfrekvensen:
i revisionsmålen 19.1 %, i de civila besvärsmålen 17.7 % och i de
kriminella målen 17.5 %.

I de till högsta domstolen fullföljda difforma målen åter utgjorde ändringsfrekvensen:
i revisionsmålen 35.4 %, i de civila besvärsmålen 33.3 % samt i de
kriminella målen 30.9 °/°.

Förslag angående mellaninstans i skiftesmål.

Organisationsnämndens skrivelse år 1931.

Förslag till åtgärder för minskning av högsta domstolens arbetsbalans framlades
år 1931 för Kungl. Maj:t i en skrivelse från statens organisationsnänuid.

Nämnden erinrade örn, att balansen alltsedan år 1923 befunnit sig i ett i
stort sett oavlåtligt stigande. Beträffande revisionsmålen hade visserligen en
ändring inträtt från och med år 1929 i det att nämnda års utgående balans
visade en icke oväsentlig minskning i förhållande till den ingående, en utveckling
som jämväl därefter fortsatts, men denna minskning syntes helt uppvägas
av en alltjämt fortgående ökning av antalet besvärsmål. Orsaken till den
avsevärda stegringen av antalet besvärsmål under senare år vore säkerligen
främst att finna i den ökade tillströmningen av dels skiftesmål och dels mål
angående förseelse mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan. Förklaringen
till en under senare år inträffad kraftig stegring av skiftesmål vore
uppenbarligen att söka i den nya jorddelningslagstiftning, vilken trätt i kraft
den 1 januari 1928. Ett avsevärt antal mål, som enligt förut gällande lagstiftning
handlagts av allmän underrätt och sålunda skolat i vadeväg fullföljas
hos hovrätt och först därifrån, i mån av befogenhet, till Kungl. Maj:t,
bomme att •— i enlighet med de för skiftesmål för närvarande gällande fullföl
jdsreglerna — fullföljas i besvärsväg direkt från ägodelningsrätt till Kungl.
Maj:t, med påföljd bl. a. att bestämmelserna i rättegångsbalken örn summa
revisibilis icke bleve å dessa mål tillämpliga. För nedbringande av högsta
domstolens arbetsbalans borde möjligheten till beskärning av högsta domstolens
arbete med skiftesmåls avgörande snarast möjligt undersökas. Den närmast
till hands liggande lösningen syntes vara åstadkommande för skiftesmålens
del av en mellaninstans av ett eller annat slag mellan ägodelningsrätten ^och
högsta domstolen. Att tillskapa en särskild högsta instans för skiftesmålen
borde enligt nämndens mening vara helt uteslutet, icke minst med hänsyn därtill
att det ofta skulle bliva beroende på en ren tillfällighet huruvida exempelvis
en äganderättstvist komme att handläggas av allmän underrätt, därifrån
talan fullföljdes till högsta domstolen i sista instans, eller av ägodelningsrätt.
Att liksom beträffande andra mål låta skiftesmålen fullföljas i vanlig

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

ordning till hovrätterna och därifrån till Kungl. Maj :t syntes med hänsyn till
dessa måls egenartade natur icke böra förordas. Däremot hade genom 1918
års vattenlagstiftning anvisats en utväg, som förefölle framkomlig, nämligen
att låta en specialdivision av Svea hovrätt fungera som en för hela riket gemensam
''skiftesöverdomstol’ i andra instans. Denna division skulle kunna
tänkas förstärkt med någon av Kungl. Maj:t förordnad speciellt lantmäterisakkunnig
ledamot. Fullföljd skulle från denna skiftesöverdomstol kunna ske
till Kungl. Majit på vanligt sätt med de begränsningar 30 kap. rättegångsbalken
uppställde.

Den ovan omnämnda ordningen för fullföljd av talan mot beslut av ägodelningsrätt
och, i vissa fall, av dess ordförande, nämligen direkt till Konungen,
infördes genom skiftesstadgan den 4 maj 1827, då särskilda ägodelningsrätter
för prövning av skiftesmål inrättades. Denna regel angående fullföljden,
vilken var betingad av angelägenheten att skiftesmålen snabbt avgjordes,
bibehölls i skiftesstadgan den 9 november 1866 och har, såvitt angår de i
lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet angivna jorddelningsmålen,
upptagits i 21 kap. 51 § av denna lag. Enligt samma lag är ägodelningsdomaren
i orten ordförande i ägodelningsrätt å landet.

På grund av särskild hänvisningar i lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning
i stad, vilken bl. a. innehåller närmare föreskrifter angående ägodelningsdomare
och ägodelningsrätt i stad, är förenämnda regel angående fullföljden
tillämplig med avseende å beslut av ägodelningsdomare och ägodelningsrätt
i mål som avses i sistsagda lag, och samma grundsats gäller likaledes
med avseende å beslut som ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt
meddelat med stöd av vissa andra författningar.

''År 1905 var förslag uppe att ändra reglerna örn fullföljd av talan i skiftesmål.
I fråga örn vad som därutinnan förekom hänvisas till propositionen, sid.
14—15 (jämför sid. 15 här ovan). Förslaget föranledde icke någon åtgärd.

De förslag, som föregingo nu gällande lag örn delning av jord å landet (avgivna
av skifteslagstiftningskommittén år 1911, skifteslagstiftningskommissionen
år 1918 och jordstyckningskommissionen år 1920) byggde alla på den
grundsatsen, att skiftesmålen skulle från första instans fullföljas direkt hos
Konungen.

Beträffande de till Kungl. Maj :t fullföljda skiftesmålen får utskottet hänvisa
till nedanstående tabell (den till statsrådsprotokollet i förevarande ärende
fogade bilagan 3 kompletterad med för utskottet senast tillgängliga siffror)
:

Skiftesmål i nedre justitierevisionen.

	1926	1927	1928	1929 1930	1931	1932	1933	1934	1935
Balans vid årets början . . Inkomna mål:	30	60	108	129	191	225	191	215	249	203
Ensittarmål........	27	98	55	49	50	62	39	46	33
Gräns- och äganderättstvister	—	—	4	41	41	43	48	44	63
Övriga skiftesmål.....	34	34	37	77	66	44	75	78	51
Samma inkomna mål	61	132	96	167	157	149	162	168	147
Avskrivna och avgjorda mål	31	84	75	105	123	183	138	138	193

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Till jämförelse må anmärkas, att antalet från hovrätt till Kungl. Majit
fullföljda gränstvister under vart och ett av åren 1926 och 1927 uppgick
till 9.

Anmärkningsvärd är den kraftiga stegring högsta domstolens balans av
skiftesmål undergått sedan 1926. Vid senaste årsskiftet utgjorde denna balans
omkring Vs av alla i högsta domstolen anhängiga mål. De till högsta
domstolen årligen inkommande skiftesmålen utgöra numera omkring Vs av
samtliga inkommande mål.

Yad angår ensittarmålen får utskottet i detta sammanhang omnämna, att
jordkommissionen hösten 1920 gjorde en undersökning, omfattande hela landet,
angående antalet lägenheter med egna hus å ofri grund (enligt gällande
ensittarlag skall hus ha funnits å marken den 1 januari 1919 för att lagen
skall vara tillämplig). Svar ingick från samtliga kommuner med undantag
av 247 lands- och 5 stadskommuner. Vissa kommuner redovisade — enligt
vad kommissionen anmärkt — uppenbarligen för lågt antal. Undersökningen
gav till resultat, att antalet lägenheter utgjorde 40,867, därav 36,928 a landet
och 3,944 i städer.

I fråga om antalet ensittarförrättningar, som årligen hållits, visar lantmäteristyrelsens
officiella statistik siffror allenast från och med ar 1928.

År 1928 1,168 förrättningar

» 1929 ............ 1,215 »

> 1930 ............ 1,210

> 1931 ............ 1,260 »

> 1932 ............ 1,328

» 1933 ............ 1,332

> 1934 ............ 1,434

Departement tsförslag i ämnet år 1934.

Frågan örn nedbringande av högsta domstolens arbetsbalans genom minskad
tillströmning av skiftesmål upptogs i början av år 1934 till behandling
inom justitiedepartementet och en förberedande promemoria i ämnet upprättades.
Däri förordades att hovrätterna gjordes till mellaninstans jämväl beträffande
skiftesmål, att nu gällande föreskrifter örn rätt till talan mot ägodelningsdomares
och ägodelningsrätts beslut i det stora hela gjordes tillämpliga
beträffande fullföljd av talan till hovrätt samt att i fråga om rätt till
talan mot hovrätts beslut i dessa mål stadgandena i 30 kap. rättegångsbalken
i huvudsak skulle erhålla tillämpning.

Vad angår frågan om hur stor lättnad i högsta domstolens arbetsbörda,
som skulle åstadkommas genom att hovrätt bleve mellaninstans i skiftesmål,
anfördes i denna förberedande promemoria följande:

Av de till hovrätterna vädjade målen, med vilka skiftesmålen närmast vöre
att jämföra, uteslötes på grund av begränsningarna i fullföljdsrätten ungefär
hälften från fullföljd. En så stor del av skiftesmålen torde emellertid icke på

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

grund av summa revisibilis stanna i mellaninstansen. Statistiska uppgifter
örn tvisteföremålets värde i skiftesmål saknades, men det torde vara endast ett
fåtal jorddelningsmål, i vilka tvisteföremålet uppenbarligen icke vore värt
1,500 kr. Ofta saknades nödiga uppgifter för bedömande av tvisteföremålets
värde. Det syntes vara i första hand beträffande ensittarmålen samt gränsoch
äganderättstvisterna som en föreskrift örn summa revisibilis komme att få
någon egentlig betydelse. Beträffande ensittarmålen torde dock icke ens halva
antalet utgöras av sådana mål, där tvistefrågan uteslutande gällde lösesummans
storlek.

Större betydelse än föreskriften örn summa revisibilis torde skyldigheten
att nedsätta föreskrivna belopp få.

Av de utav hovrätterna avgjorda vademålen, däri hänvisning lämnats part
att fullfölja talan till Kungl. Majit, fullföljdes f. n. omkring 73. I fråga om
skiftesmålen torde man möjligen få utgå från att fullföljdsprocenten bleve
något större.

Någon anledning torde icke finnas till antagande att inrättande av en mellaninstans
för skiftesmålen skulle komma att inverka på antalet mål, i vilka
talan fullföljdes mot avgörandena i första instans.

På nu angivna grunder kunde, under förutsatt tillämpning av de i 30 kap.
rättegångsbalken stadgade fullföljdsreglerna, beräknas att av samtliga skiftesmål
som fullföljts till mellaninstansen omkring 1/3 skulle komma att fullföljas
till högsta domstolen. Detta skulle med nuvarande antal skiftesmål innebära
att till högsta domstolen inkomme omkring 55 skiftesmål årligen i stället för
det nuvarande antalet omkring 165. Emellertid torde åtskilliga ansökningar
örn tillstånd till talans fullföljande i skiftesmål vara att förvänta.

Efter inrättandet av en mellaninstans skulle under en tid, motsvarande den
som erfordrades för att ett mål skulle passera mellaninstansen, vilken tid torde
kunna beräknas till ett halvår, inga skiftesmål inkomma till högsta domstolen.
Detta skulle för högsta domstolen underlätta avarbetandet av den nuvarande
balansen.

Lämpligheten av ändrad instansordning beträffande skiftesmål.

Den i justitiedepartementet utarbetade promemorian överlämnades till processlagberedningen,
lantmäteristyrelsen och högsta domstolens ledamöter för
avgivande av yttranden i ärendet.

Såvitt angår frågorna örn skiftesmålens andel i högsta domstolens arbetsbörda
samt örn lämpligheten av ändrad instansordning överhuvud beträffande
skiftesmål anfördes:

Processlagberedningen:

Frågan örn ändrad instansordning för skiftesmålen syntes icke äga något
direkt samband med spörsmålet örn en allmän rättegångsreform. Man torde
böra räkna med att dessa mål även framgent skulle upptagas av specialdomstolar
och handläggas i särskild ordning. Sedan klarhet vunnits rörande den
närmare utformningen av den allmänna reformen borde naturligen tillses, i
vad mån dess principer kunde tillämpas även å skiftesmålen. Uppenbart vore
dock, att i regel i dessa mål icke förelåge samma behov av muntligt förfarande
som i de egentliga tvistemålen. Det torde emellertid vara tydligt, att alla
åtgärder, som vore ägnade att minska tillströmningen av mål till högsta domstolen,
jämväl ur processreformens synpunkt vore av den största betydelse.

_ Därest en mellaninstans för skiftesmålen skulle inrättas, torde annan myndighet
än hovrätt icke kunna komma i fråga.

Andra lagutskottets utlåtande Nr

Det torde ligga i sakens natur, att de regler, som i allmänhet gällde örn
fullföljd från hovrätterna, också skulle tillämpas beträffande skiftesmålen.

Lantmäteristy reisen:

De tryckta förarbetena till jorddelningslagen innehölle ingenting, som gåve
vid handen, att frågan om ändrade bestämmelser rörande fullföljd från första
instansen i fråga örn jorddelningsmål varit föremål för särskilt övervägande
inom de olika kommittéer, som åren 1911, 1918 och 1920 avgåvo betänkanden
med förslag till ny jorddelningslag. Kommittéförslagen byggde alla på den
grundsatsen, att jorddelningsmålen skulle från första instans fullföljas direkt
hos Kungl. Majit, och varken i de över förslagen avgivna yttranden eller vid
överarbetningen inom justitiedepartementet av 1920 års förslag eller unde:;
lagförslagets behandling vid 1926 års riksdag syntes någon uppmärksamhet
hava ägnats berörda fråga. Frånvaron av meningsskiljaktighet på denna
punkt torde få tolkas såsom ett ganska övertygande bevis för att den i hundra
år prövade instansordning, som från skiftesstadgan överfördes till jorddelningslagen,
allmänt befunnits vara ur jorddelningssynpunkt så lämplig, att
all diskussion därom ansetts överflödig.

Emellertid blev genom jorddelningslagen ägodelningsrätternas befogenhet
utvidgad att omfatta vissa mål, som förut skolat anhängiggöras vid häradsrätt,
nämligen: mål örn gränsbestämning; mål örn rågång eller annan fastighetsgräns
utan sammanhang med gränsbestämning; sådan tvist örn äganderätt eller
ständig besittningsrätt till jord eller innehav av äga, som enligt 3 kap.
12 § jorddelningslagen skall underställas ägodelningsrätts prövning; vid avstyckningsförrättning
mellan sakägare uppkommande tvist örn den rätt, som
enligt överlåtelsehandling eller träffad förening tillkommer envar av dem;
tvist, som i samband med jorddelningsförrättning yppas angående, beståndet
och omfånget av rättighet till skogsfång, mulbete eller annat å fastighet, som
ingår i förrättningen, vilande servitut; samt mål örn beloppet av kostnader
för jorddelningsförrättning. Den omständigheten att rättegångsbalkens . bestämmelser
örn summa revisibilis och nedsättande av fullföljdsavgift alltså icke
vore tillämpliga å dessa mål verkade säkerligen därhän, att mål av dessa slag
i större utsträckning än förut fullföljdes till Kungl. Maj :t. Därjämte vore
att märka, att jorddelningslagens bestämmelser örn obligatorisk gränsbestämning
vid laga skifte högst väsentligt bidragit till ökning av antalet gränstvister.
I motsatt riktning verkade emellertid numera stadgandet i 2 § lagen den
17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser. Huruvida
stadgandet i samma lags 3 § om s. k. rågångsrevisioner Hnge någon verkan,
som i detta sammanhang borde beaktas, därom torde i brist på erfarenhet ännu
vara för tidigt att döma. Vidare torde sannolikt avsöndringsinstitutets
ersättande med avstyckning hava medfört en ökad belastning av högsta domstolen.
Huru härmed kunde förhålla sig vore dock svårt att avgöra. Otvivelaktigt
avsåge det stora flertalet avstyckningar sådana smärre områden,
som tidigare plägat genom avsöndring skiljas från resp. stamfastigheter, men
å andra sidan skulle jämlikt stadgande i 21 kap. 98 § jorddelningslagen många
avstyckningar, nämligen sådana som vore belägna inom samhällen eller
andra tätare bebyggda områden i första hand prövas av Konungens befallningshavande
och i sista hand av regeringsrätten. Vad. som däremot med
visshet bidragit till att skiftes- och avstyckningsmålen i avsevärd omfattning
fullföljdes till Kungl. Majit vöre. att den förut i stort sett fria jorddelningen
blivit genom jorddelningslagen i olika avseenden starkt beskuren.
Besvär över vägrat tillstånd till laga skifte eller avstyckning torde utgöra en
ganska stor procent av de jorddelningsmål, högsta domstolen haft ^att pröva.
En faktor, som man också torde hava att räkna med vore, att det återhållan -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

de moment, som fruktan för ägodelningsrättskostnaderna utgjort, försvagats
genom statsverkets övertagande av kostnaderna för ägodelningsdomarens och
överlantmätarens inställelse vid ägodelningsrätten. Slutligen hade förrätt -ningslantmätarna med stöd av 21 kap. 53 § jorddelningslagen i långt större
utsträckning än tidigare fullföljt talan mot ägodelningsrätts beslut, varigenom
fastställelse å förrättning vägrats. Till allt detta komme, att under de första
åren efter tillkomsten av jorddelningslagen dennas delvis ganska oklara och
svårtydda bestämmelser förorsakat många rättegångar, beroende på att förrättningsmän,
överlantmätare och ägodelningsrätter tolkat bestämmelserna
olika.

Såsom i promemorian angivits gällde jorddelningslagens regler angående
fullföljden även med avseende å beslut, som meddelats med stöd av vissa andra
under de senaste decennierna tillkomna lagar, men erfarenheten visade, att av
dessa mål endast ensittamålen i nämnvärd omfattning fullföljdes till Kungl.
Majit. Sistberörda mål utgjorde enligt vad av promemorian framginge åtminstone
till antalet en så avsevärd del av högsta domstolens arbetsbörda, att
de i detta sammanhang förtjänade särskilt beaktande.

Många samverkande omständigheter hade alltså bidragit till att skiftesmålens
— häri inbegripna alla av ägodelningsdomare eller ägodelningsrätter
avgjorda mål — antal i högsta domstolen under de senare åren avsevärt ökats.
Ökningen vöre dock till den del, den berodde på äganderättstvisterna, endast
skenbar. Vidare vore vissa av nyssberörda omständigheter av mera tillfällig
natur. Sålunda torde ensittarmålen med all sannolikhet komma att örn några
år avsevärt minska i antal och så småningom i huvudsak upphöra. Vidare
torde kunna antagas att, sedan numera ett stort antal prejudikat erhållits till
ledning för jorddelningslagens tolkning, jorddelningsmålens antal av denna
anledning komme att nedgå. En psykologisk faktor, som man också torde
böra räkna med, vore den desperation, som under jorddelningslagens första
tillämpningstid hos jordägarna förmärkts med anledning av lagens ganska
kännbara inskränkningar i deras fria förfoganderätt över jorden, och som
tagit sig uttryck i talrika besvär över förrättningsmännens beslut och ägodelningsrätternas
utslag. Man torde hava anledning förvänta, dels att anledningarna
till ett ganska allmänt och, enligt styrelsens mening, icke ogrundat
missnöje med många av lagens bestämmelser skulle kunna undanröjas eller
minskas genom lämpliga ändringar i lagen, dels att allmänheten snart skulle
komma att vänja sig vid och lättare finna sig i de ur allmän synpunkt nödvändiga
inskränkningarna i rätten att dela jord. En underdånig framställning
om ganska omfattande ändringar i jorddelnings- och sammanläggningslagarna
vöre för närvarande under utarbetande i lantmäteristyrelsen. Vidare
vöre av riksdagen väckt Iråga örn viss ändring i villkoren för avstyckning
för närvarande föremål för utredning av särskilda sakkunniga (Sociala jordutredningen).
I detta sammanhang torde jämväl förtjäna framhållas, att efter
utgången av den i lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser örn äldre
ägogränser stadgade preklusionstiden av tio år, räknat från den 1 januari 1933,
tvister örn ägogränser, som tillkommit vid lantmäteriförrättningar, icke torde
bliva. så vanliga som nu vore fallet. Bestämmelsen i samma lags 4 § örn ersättning
för nastad skog vore vidare ägnad att under preklusionstiden minska
gränstvisterna. På nu anförda skäl ansåge lantmäteristyrelsen det sannolikt,
att tillströmningen av skiftesmål till högsta domstolen komme att utan några
särskilda åtgärder minska. Det vore därför enligt styrelsens mening önskvärt,
att frågan örn förändrad instansordning för jorddelningsmålen finge vila
i avvaktan på en säkrare erfarenhet om utvecklingen på området,

örn emellertid situationen ansåges vara sådan, att omedelbara åtgärder för
lättande av högsta domstolens arbetsbörda vore nödvändiga, tillstyrkte st.y -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

reisen inrättande av mellaninstans endast för vissa mål, som före jorddelningslagen
handlagts vid allmän domstol, ävensom för ensittarmål.

I promemorian hade uttalats att här berörda anordning skulle medföra alltför
ringa resultat. Emellertid framginge av bilaga till promemorian, att ensittarmålen
samt gräns- och äganderättstvisterna utgjorde en ansenlig del av
de till nedre justitierevisionen inkomna skiftesmålen. Ensittarmålen, vilka under
år 1933 utgjort ungefär hälften av de nämnda målen, vore visserligen i
allmänhet av ganska enkel beskaffenhet, men däremot vore gräns- och äganderättstvisterna
ofta så mycket besvärligare. Lantmäteristyrelsen kunde därför
icke finna annat, un att tillskapandet av en mellaninstans i sagda mål sannolikt
skulle åstadkomma en ganska avsevärd minskning i högsta domstolens
arbetsbörda. Såsom en ytterligare åtgärd i samma syfte tilläte sig lantmäteristyrelsen
ifrågasätta en begränsning av den förrättningslantmätaren enligt
21 kap. 53 § första stycket jorddelningslagen medgivna rätten att hos Kungl.
Maj :t fullfölja klagan över ägodelningsrätts utslag, varigenom fastställelse
vägrats å jorddelningsförrättning, mot vilken besvär icke blivit anförda.

Lantmäteristyrelsen ansåge det icke vara ur vägen att, då nu utvägar söktes
att begränsa tillströmningen av skiftesmål till högsta domstolen, berörda lantmätarna
tillerkända rättighet i någon mån inskränktes. Att göra detta genom
någon generell bestämmelse syntes knappast möjligt. Däremot skulle säkerligen
en lämplig begränsning kunna åstadkommas genom ett stadgande av innehåll,
att överklagande ej finge ske utan att lantmäteristyrelsen därtill givit
tillstånd.

Styrelsen vore övertygad om att genom ovan föreslagna åtgärder skulle
åstadkommas en avsevärd lättnad för högsta domstolen. Diirtill komme den
minskning i skiftesmålens antal, som enligt styrelsens ovan uttalade uppfattning
vore att emotse utan några särskilda åtgärder. Örn emellertid ännu
mera vittgående åtgärder för minskande av högsta domstolens arbetsbörda ansåges
nödvändiga, torde, såsom i promemorian anförts, ingen annan utväg
stå öppen än att låta hovrätt bli mellaninstans i alla mål, som avgjorts av
ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt. En sådan anordning vore emellertid
av_flera skäl ur lantmäterisynpunkt icke tillfredsställande.

J ordförhållandena i Sverige vore i allmänhet invecklade och svårutredda,
och inom de gamla kulturbygderna måste man ofta följa utvecklingen långt
tillbaka i tiden för att kunna få den rätta förståelsen för de nuvarande mycket
växlande företeelserna inom fastighetsväsendet. Nu hade visserligen utom beträffande
vissa delar av Kopparbergs län genomförts enhetlig jorddelningsiagstiftning,
men vid jorddelningsförrättningar hade man nästan alltid att
bedöma och taga ståndpunkt till äldre rättsförhållanden, och för att kunna
göra detta på ett tillfredsställande sätt fordrades ingående kännedom örn
huru dessa äldre rättsförhållanden uppkommit. De tidigare skiftesförfattningarna
hade å olika orter och av olika förrättningsmän tolkats och tillämpats
på olika sätt, vilket medfört att flerstädes nu förelåge andra förutsättningar
än de normala, som lagstiftaren räknat med. Genom alla dessa växlande
förhållanden försvårades rättstillämpningen i hög grad, och därigenom
uppstode också behov av en rättsskipning, som, då så erfordrades för vinnande
av resultat, som tillfredsställde den allmänna rättskänslan, kunde bortse
från formella betänkligheter. Högsta domstolen hade såsom andra och högsta
instans i skiftesmål haft denna frihet att laga efter lägligheten, och detta
hade varit till ovärderligt gagn för jorddelningsverksamheten, som med stöd
av en omfattande samling prejudicerande rättsfall kunnat smidigt anpassas
efter skiftande förhållanden. Styrelsen förmenade, att knappast på något område
prejudikaten hade så stor betydelse som för jorddelningsverksamheten.
Att detta också insåges av högsta domstolens ledamöter torde framgå av det

Bihang till riksdagens protokoll 1085. 9 sami. 2 avd. Nr 28. 3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

jämförelsevis stora antal skiftesmål, som refererades i Nytt juridiskt arkiv.
Lantmäteristyrelsen befarade, att insättandet av hovrätt såsom mellaninstans
komme att verka hämmande på den mera fria prövning, som högsta domstolen
tillämpat. Det läge i sakens natur, att en mellaninstans måste döma
mera formellt, och det läge nära till hands att tro, att detta i viss män komme
att återverka på högsta domstolens ståndpunktstagande.

Högsta domstolens samtliga ledamöter:

Under det sista årtiondet hade inträtt en mycket betydande ökning i högsta
domstolens arbetsbalans. Därav hade blivit en följd, att för närvarande de
mål, som ej handlades såsom vecko- eller förtursmål, i regel finge vänta på
föredragning ett år eller ännu längre. Dessvärre saknades ej anledning befara,
att läget kunde komma att ytterligare försämras. Grund till sådan farhåga
gåve den för närvarande märkbara ökningen av antalet till hovrätterna
fullföljda mål ävensom den tillströmning till högsta domstolen av mycket stora
mål, som redan inträtt eller kunde motses under de närmaste åren.

Den stora arbetsbalansen i högsta domstolen och den därav förorsakade långsamheten
i rättsskipningen utgjorde en så allvarlig olägenhet, att omedelbara
åtgärder för balansens minskning måste anses påkallade.

Det i departementspromemorian framlagda förslaget åsyftade att minska
tillströmningen till högsta domstolen av skiftesmål — under vilken beteckning
kunde hänföras alla mål, som avgjorts av ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt
— därigenom att för dessa mål infördes en instans mellan ägodelningsdomaren
eller ägodelningsrätten och högsta domstolen. Det nuvarande tvåinstanssystemet
beträffande dessa mål skulle alltså ersättas med ett treinstanssystem
i överensstämmelse med vad som gällde för de allmänna rättegångsmålen.

Huruvida införandet av en mellaninstans i skiftesmål vore en åtgärd, som
borde vidtagas i syfte att åvägabringa en förbättring eller åtminstone motverka
en fortskridande försämring av högsta domstolens arbetsbalans, berodde
tydligen i första rummet på den större eller mindre styrkan av de motiv, som
kunde anföras till stöd för att beträffande skiftesmålen upprätthålla en instansordning,
som avveke från den för de allmänna rättegångsmålen gällande.
De skäl, som på sin tid förestavade avskaffandet av mellaninstans i skiftesmål
och som alltjämt plägade anföras till stöd för den bestående ordningen, vore
att en snabb rättsskipning skulle vara av större vikt i dessa mål än i andra.
Med fullt erkännande av betydelsen utav en snabb procedur i skiftesmålen
kunde det dock sättas i fråga, örn vikten av skyndsamhet gjorde sig gällande
med större styrka i fråga örn dessa mål än beträffande vissa andra grupper
av specialmål och ett stort antal av de allmänna målen. Ävenledes borde beaktas,
att en genare instansväg för vissa mål medförde ökat tillflöde av sådana
mål till den högsta instansen, med påföljd att för övriga mål rättsskipningen
i denna instans försenades.

Det kunde emellertid på goda grunder betvivlas, att rätten att gå direkt till
högsta domstolen under nuvarande förhållanden innebure någon tidsvinst för
skiftesmålen. Det vore uppenbarligen ej befogat att utgå från att samtliga
skiftesmål, i vilka parterna ej åtnöjdes med underinstansens utslag, skulle, även
därest en mellaninstans funnes, komma att dragas under högsta domstolens
prövning. I departementspromemorian beräknades, att tillströmningen till
högsta domstolen av skiftesmål skulle — därest mellaninstans infördes i fråga
örn alla dylika mål -— komma att nedgå till en tredjedel av den nuvarande
och att alltså två tredjedelar av de skiftesmål, som nu fullföljdes till högsta
domstolen, komme att slutligt avgöras av mellaninstansen. Denna beräkning

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

torde, med hänsyn till att i de allmänna målen fullföljd från hovrätterna,
bortsett från dispensansökningar, för närvarande ägde rum i allenast omkring
en sjättedel av målen, vara gjord med tillbörlig försiktighet.

Rättegångstidens längd i högsta domstolen i fråga örn de av domstolen under
år 1933 avgjorda skiftesmålen framginge av en vid yttrandet fogad
bilaga.1 Ville man söka beräkna den tid, som komme att tagas i anspråk
av förfarandet i hovrätterna, därest dessa bleve mellaninstans i skiftesmål,
syntes man vara berättigad att i stort sett utgå från de förhållanden, som nu
rådde beträffande underställningsmål och de kriminella besvärsmål, vari icke
någon varit häktad. Örn man därvid, såsom fallet vore med rättsstatistiken,
räknade med tiden från det målen inkommit till domstolen, borde emellertid
hållas i minnet, att skiftesmålen vid nämnda tid förelåge i det skick att föredragning
kunde äga rum utan förberedande processuell åtgärd , under det att
i de kriminella besvärsmålen kommunikation med klagandens vederpart ofta
erfordrades. Å andra sidan torde utlåtande från myndighet oftare behöva
inhämtas i skiftesmål än i de kriminella målen. Processtidens längd i de under
år 1932 av hovrätterna avgjorda underställningsmålen och kriminella besvärsmålen
angående icke häktade framginge av nämnda bilaga.

Jämfördes de i samma bilaga upptagna båda tabellerna, visade det sig,
att inom ett halvt år hovrätterna avgjorde 86.6 % av målen, under det att av
skiftesmålen i högsta domstolen avgjordes endast 3.2 %. Inom 1 år utgjorde
talen 99.6 % och 5.6 %. Under tiden mellan 1 och 2 år avgjordes i hovrätterna
0.4 % och i högsta domstolen 72.6 % av målen. Efter längre tid än 2 år avgjordes
i hovrätterna inga mål och i högsta domstolen de återstående 21.8 %
av målen.

Lantmäteristyrelsen hade uttalat den farhågan, att balans å skiftesmål skulle
kunna uppkomma i hovrätterna. Med hänsyn till de bestämmelser hovrätternas
arbetsordningar numera innehölle till förhindrande av balans och vilka
jämväl ställde i utsikt förstärkning av arbetskrafterna, därest så skulle erfordras,
torde emellertid en sådan utveckling ej behöva befaras.

Av vad nu anförts torde framgå, att för de skiftesmål — ovan beräknade
till 2/3 av samtliga -— som efter inrättandet av en mellaninstans komme att
slutligt avgöras av denna, den ifrågasatta instansordningen långt ifrån
att medföra tidsutdräkt skulle innebära en väsentligt snabbare rättsskipning.
Men ej heller för de övriga skiftesmålen syntes någon förlängning av processen
i allmänhet vara att befara. Dessa mål, reducerade till a/s av det
nuvarande antalet, skulle nämligen komma att tillfalla rotlar, vilka i regel ej
mottoge andra mål. På grund härav och då, såsom i departementspromemorian
framhölles, under första tiden av mellaninstansens verksamhet något tillflöde
av skiftesmål ej alls komme att äga rum, skulle de till högsta domstolen
fullföljda skiftesmålen bliva i tur till föredragning långt tidigare än nu
vore fallet.

På grund av vad nu anförts syntes avgörande betänklighet ej möta mot
att underkasta alla skiftesmål samma instansordning som gällde för de allmänna
rättegångsmålen; och då den lättnad i högsta domstolens arbetskarls,
som förslagets genomförande skulle åstadkomma, vore av verklig betydenhet,
syntes en reform av angivna omfattning vara starkt motiverad.

Därest likväl en sådan åtgärd ansåges ej böra vidtagas, skulle en visserligen
mindre betydande men dock avsevärd lättnad i högsta domstolens arbetsbörda
stå att''vinna därigenom att, på sätt lantmäteristyrelsen alternativt
ifrågasatt, en mellaninstans infördes endast för de skiftesmål, som före jorddelningslagens
ikraftträdande behandlades vid allmän domstol, och för en 1

Införd å sid. 24—25 i propositionen.

A lidra lagutskottets utlåtande Nr 28.

sittarmålen. Eli sådan reform måste därför under alla omständigheter förordas.
^ Målen inom den förra gruppen, väsentligen omfattande gränsbestämningsmål
och äganderättstvister, krävde i regel en ganska tidsödande föredragning;
och detta vore ej sällan fallet även med ensittarmålen.

Sedan de yttranden, för vilka redogörelse nu lämnats, inkommit till justitiedepartementet,
utarbetades lagutkast jämte ny ‘promemoria i ämnet. Enligt
utkasten skulle hovrätterna göras till mellaninstans för samtliga skiftesmål
med undantag allenast för mål angående förrättning enligt lagen den 30 april
1925 rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller med understöd av
staten storskiftade delarna av Kopparbergs län.

Utkasten med promemoria remitterades för avgivande av yttrande till samtliga
hovrätter och ägodelningsdomare i riket.

Av äg odelning sdomafna lämnade det övervägande flertalet förslaget att
genom införandet av en mellaninstans minska högsta domstolens arbete med
skiftesmålen utan anmärkning. Två ägodelningsdomare avstyrkte dock en
sådan åtgärd och ytterligare några ägodelningsdomare gåvo uttryck åt sina
betänkligheter däremot. Sålunda anmärktes, att särskilda åtgärder till nedbringande
av tillströmningen av skiftesmål till högsta domstolen syntes onödiga,
enär denna tillströmning i allt fall kunde väntas avtaga. Vidare vore
ej säkert att införandet av en mellaninstans verkligen skulle medföra lättnad
för högsta domstolen. Treinstanssystemet skulle därjämte medföra olägenheter
genom rättegångens förlängande och fördyrande, varjämte det med hänsyn
till hovrätternas benägenhet att anlägga mera formella synpunkter kunde
väntas att rättsskipningens resultat försämrades. Ytterligare anmärktes att
enhetligheten i avgörandena skulle minskas genom inskjutandet av en mellaninstans
i ägodelningsmålen.

Av hovrätterna, vilka vid avgivande av sina utlåtanden haft tillfälle att
taga del av underlydande ägodelningsdomares yttranden, fann Svea hovrätt
övertygande skäl förebragta till stöd för åtgärden att införa en mellaninstans
för skiftesmålen. Göta hovrätt tillstyrkte åtgärden under förutsättning att
ej annan mera lämplig och ändamålsenlig utväg befunnes vara framkomlig
och hovrätten över Skåne och Blekinge fann sig icke böra avstyrka
åtgärden. Sex ledamöter av Göta hovrätt ifrågasatte — under uttalande
att erforderlig minskning i tillströmningen till högsta domstolen av mål
angående förseelse mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan
redan torde hava vunnits och att lantmäteristyrelsens åsikt att tillströmningen
av skiftesmål utan särskilda åtgärder komme att minska syntes äga fog —
huruvida en ändring av instansordningen i sistnämnda slag av mål nu borde
komma till stånd. En ledamot av Göta hovrätt avstyrkte den föreslagna lagstiftningen
under den motivering att, då förslaget skulle leda till att flertalet
hithörande mål komme att avgöras av hovrätterna såsom sista instans, garantierna
för den bästa rättsskipning i dessa svårbedömda och i regel mycket
viktiga mål icke bleve desamma som för närvarande samt det ej vore förenat

Andra lagutskottets utlåtande Nr SS.

med svårigheter att finna utvägar till nödvändig lättnad i högsta domstolens
arbetsbörda genom andra åtgärder.

I frågan huruvida, därest mellaninstans för skiftesmål infördes, denna borde
få befattning med samtliga slag av dylika mål funno de flesta ägodelningsdomarna
samt alla hovrätterna icke något att erinra mot den ståndpunkt, som
kommit till uttryck i utkasten. Efter framhållande, att tillräckliga skäl
knappast förelåge för antagandet att antalet till högsta domstolen fullföljda
skiftesmål skulle utan vidare i nämnvärd grad minskas, och att det då läge
nära till hands att på lagstiftningens väg åstadkomma en sådan minskning,
anförde Göta hovrätt till stöd för sin mening:

De åtgärder, som föreslagits av lantmäteristyrelsen, torde icke kunna anses
tillfredsställande, ty först och främst torde de ej vara tillräckligt effektiva
för att föra till det önskade målet och vidare förefölle det hovrätten, som örn
den uppdelning av skiftesmålen uti två i processuellt avseende olikställda kategorier,
vilken skulle bliva en följd av förslagets genomförande, ur teknisk
synpunkt knappast skulle vara lyckad. Till betydligt bättre resultat måste
man komma örn det i promemorian framställda förslaget att beträffande instansordning
och rätt till fullföljd principiellt jämnställa skiftesmålen med
andra mål i allmänhet realiserades.

Sju ägodelning sdomare och sex reservanter i Göta hovrätt uttalade sig för
en inskränkning i den ifrågasatta mellaninstansens kompetensområde i förhållande
till vad enligt utkasten förordats. Sålunda tillstyrktes i några yttranden,
att under mellaninstansen skulle dragas allenast ensittarmål; i andra
yttranden förordades, att mellaninstansen därjämte finge befattning med äganderättstvister
och gränsbestämningsmål, och i ytterligare några yttranden föreslogs,
att dessutom även övriga mål, som före gällande jorddelningslags ikraftträdande
handlades vid allmän domstol, skulle tillfalla mellaninstansen. I
några av dessa yttranden föreslogs därjämte inskränkning i den rätt att fullfölja
talan i skiftesmål, som för närvarande tillkomme förrättningslantmätare
jämlikt 21 kap. 53 § första stycket jorddelningslagen.

Föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, anförde till statsrådsprotokollet
den 28 september 1934, bland annat:

»Såsom högsta domstolens ledamöter yttrat utgöra domstolens stora arbetsbalans
och den därav förorsakade långsamheten i rättsskipningen en så allvarlig
olägenhet att omedelbara åtgärder för balansens minskning måste anses
påkallade. På grund härav och då skiftesmålen numera kommit att taga en
oproportionerligt stor del av högsta domstolens arbetstid i anspråk, torde det
få anses naturligt att särskilda anordningar träffas i syfte att hejda tillströmningen
av sådana mål till högsta domstolen. I anledning av vad som anförts
angående möjligheten att denna tillströmning bomme att minskas utan
dylika anordningar må anmärkas att, även örn en viss minskning kan vara
att emotse under de närmaste åren, det i allt fall får anses föga sannolikt att
minskningen bliver så stark att åtgärder i angivet syfte varda överflödiga.

Bland tänkbara utvägar för ernående av önskvärd minskning i de inströmmande
skiftesmålens antal synes den av organisationsnämnden ifrågasatta åtgärden,
nämligen att låta jämväl skiftesmålen passera en mellaninstans, vara
att föredraga. Att söka åstadkomma sådan minskning genom att från fullföljd

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

undantaga beslut av ägodelningsdomare och ägodelningsrätt i större utsträckning
än vad nu gällande lag stadgar synes sålunda icke böra komma i fråga.
Hänsynen till rättssäkerheten kräver nämligen att möjligheten för part att
erhålla förnyad prövning av avgörandena i första instans icke borttages med
mindre mycket vägande skäl härför föreligga. Av enahanda skäl synes ej
heller den utvägen böra tillgripas att den som vill klaga över ägodelningsdomares
eller ägodelningsrätts beslut ålägges att nedsätta penningbelopp. Och att
tillskapa en särskild högsta instans för skiftesmålen får, på sätt organisationsnämnden
yttrat, anses uteslutet.

I några yttranden har gjorts gällande att införandet av en mellaninstans
för skiftesmålen finge antagas medföra en förlängning av rättegången för
dem som fullfölja talan till högsta domstolen. Såsom högsta domstolens ledamöter
påvisat Järer emellertid rätten att gå direkt till högsta domstolen under
nuvarande förhållanden icke innebära någon tidsvinst för skiftesmålen. Av
skäl som anförts i yttrandet av högsta domstolens ledamöter torde ej heller
behöva befaras att i hovrätterna, vilka lära vara de enda myndigheter som
kunna komma i fråga som mellaninstans för skiftesmål, balans å dessa mål
skulle uppkomma. Det har även ifrågasatts att en hovrätt i sin prövning av
skiftesmålen skulle döma mera formellt och att detta skulle verka hämmande
på den mera fria prövning som högsta domstolen tillämpat. Det torde vara
riktigt att till sakägarnas nytta ett visst bortseende från formella hänsyn
stundom kan vara påkallat, men man synes icke hava anledning antaga annat
än att jämväl en hovrätt skall visa god uppfattning hur en domstol i dylika
fall bör förfara.

Flera skäl tala till förmån för anlitande av den utväg lantmäteristyrelsen
—- under förutsättning att omedelbara åtgärder till lättande av högsta domstolens
arbetsbörda ansåges nödvändiga — i första hand förordat, nämligen införande
av mellaninstans endast för sådana skiftesmål som före jorddelningslagens
ikraftträdande handlagts vid allmän domstol samt för ensittarmål.
Målen av det förstnämnda slaget, vilka till övervägande del utgöras av gränsoch
äganderättstvister, samt ensittarmålen bilda nämligen huvudmassan av
de skiftesmål, i vilka finnes en lätt påvisbart i penningar uppskattningsbart
värde å tvisteföremålet. Därest talan mot mellaninstansens slutliga utslag i
dessa mål icke finge fullföljas till högsta domstolen i sådana fall då värdet
av vad parten tappat i mellaninstansen uppenbarligen icke uppginge till visst
minimibelopp, skulle alltså, även om mellaninstansen icke finge befattning
med andra skiftesmål än sålunda ifrågasatts, flertalet skiftesmål, däri tvisteföremålets
värde uppenbarligen icke uppginge till minimibeloppet, uteslutas
från fullföljd till högsta domstolen. Därjämte kan åberopas att hovrätterna,
därest deras befattning med skiftesmål icke utsträcktes längre än vad sålunda
ifrågasatts, i huvudsak skulle undgå att drabbas av den avsevärda tunga, som
dömandet i skiftesmål i andra instans medför.

Emellertid skulle, örn mellaninstansens befattning med skiftesmål inskränktes
på nu angivet sätt, minskningen i de till högsta domstolen inströmmande
skiftesmålens antal bliva alltför ringa för att det åsyftade resultatet skulle
nås. Ej ens i förening med den av lantmäteristyrelsen m. fl. ifrågasatta begränsningen
av den förrättningslantmätare tillkommande rätten att överklaga
utslag, varigenom fastställelse å oklandrad förrättning vägrats, torde en dylik
reform vara ägnad att i erforderlig grad nedbringa antalet skiftesmål i högsta
domstolen. Vid sådant förhållande och då tillräckliga skäl lära saknas att
beträffande det övervägande flertalet av övriga skiftesmål genomföra någon
uppdelning i fråga örn fullföljden, synes böra förordas, att samtliga skiftesmål
i första hand få fullföljas till mellaninstansen. Étt avsteg från denna
regel synes dock böra göras. Detta gäller mål angående förrättning enligt

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

lagen den 30 april 1925 rörande vissa laga skiften inom de på bekostnad eller
med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län. Med hänsyn
till de särskilda förhållanden som föreligga med avseende å dessa s. k.
provskiften och det ringa antal dylika skiften som ännu återstå oavslutade
torde ändrad instansordning i fråga örn mål av sist angivet slag icke böra
ifrågasättas.»

Inom lagrådet åberopade tre ledamöter (justitieråden), att de tidigare —
vid remiss av den första i ärendet upprättade promemorian — i likhet med högsta
domstolens övriga ledamöter uttalat sig för en sådan ändring av skifteslagstiftningen,
att alla skiftesmål bleve underkastade samma instansordning,
som gäller för de allmänna rättegångsmålen. Det i lagrådet deltagande regeringsrådet
förklarade sig dela den uppfattning örn förslagens huvudgrunder,
som uttalats av lagrådets övriga ledamöter.

I motionerna I: 99 och II: 222, vari i första hand yrkas avslag å propositionen,
anföres emellertid att, örn andra utvägar att minska högsta domstolens
arbetsbalans efter verkställda undersökningar skulle visa sig icke vara tillräckliga,
en ytterligare möjlighet till sådan minskning kanske kunde erbjudas
därigenom, att ensittarmål och måhända även gränsbestämningsmål och äganderättstvister
kunde gå till de olika hovrätterna såsom mellaninstanser, under
det att de egentliga skiftesmålen liksom hittills skulle fullföljas direkt från
första instansen till högsta domstolen.

Under utskottets behandling av förevarande proposition, nr 3, har från justitiedepartementet
till utskottet överlämnats en den 25 februari 1935 dagtecknad
promemoria, däri bland annat framhållits, att vid övervägande inom departementet
av vad som borde vidtagas för att nedbringa högsta domstolens arbetsbörda,
även andra åtgärder än de i propositioner till innevarande års riksdag
föreslagna — införande av mellaninstans i skiftesmål samt tillfällig ökning av
antalet justitieråd (härom närmare nedan sid. 43—45) — tagits under omprövning.
De särskilda åtgärder, som därvid varit under övervägande, hade
varit: höjning av fullföljdsavgiften, höjning av summa revisibilis, införande
av konformitetsprincipen, avskaffande av högsta domstolens obligatoriska hörande
över nådeansökningar samt avskärande av vissa klasser av mål -—• bl. a.
de s. k. trafikmålen -— från rätten till fullföljd.

I promemorian har slutligen anmärkts, att förslag vid olika tillfällen framställts
dels att inskränka högsta domstolens prövning i de dit fullföljda målen
till rättsfrågan och sålunda i avseende å bevisfrågan låta hovrättens prövning
vara slutligt avgörande, dels ock att i alla — eventuellt alla förmögenhetsrättsliga
— mål göra rätten till fullföljd av talan till högsta instans beroende
på särskilt tillstånd. Dessa förslag vore emellertid av den genomgripande art
och stöde i så intimt samband med frågan örn omorganisation av landets domstolar
och rättegångsförfarandet därstädes att de lämpligen icke syntes böra
upptagas annat än i samband med den förestående allmänna rättegångsrefor -

men.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Mellaninstansens organisation. En eller flera domstolar?

Organisationsnämnden ansåg sig, såsom förut nämnts, icke böra förorda, att
skiftesmålen liksom andra mål i vanlig ordning skulle fullföljas till hovrätterna.
I stället borde en specialdivision av Svea hovrätt fungera som en för
hela riket gemensam skiftesöverdomstol i andra instans.

I den inom justitiedepartementet utarbetade förberedande promemorian anfördes
följande siffror rörande skiftesmålens fördelning på ägodelningsrätter
och ägodelningsdomare under de olika hovrätterna:

Av de under åren 1928—1933 av högsta domstolen avgjorda skiftesmålen
belöpte på ägodelningsrätter och ägodelningsdomare: inom Svea hovrätts område
c :a 55 %, inom Göta hovrätts område c:a 34 % och inom skånska hovrättens
område c:a 11 %.

Till jämförelse finge meddelas att vid genomgång av nedre justitierevisionens
skiftesrotlar för åren 1929—1933 befunnits att av de under dessa år inkomna
skiftesmålen belöpte i genomsnitt på ägodelningsrätter och ägodelningsdomare:
inom Svea hovrätts område c:a 55 %, inom Göta hovrätts område
c:a 35 % och inom skånska hovrättens område c:a 10 %.

Med utgångspunkt från dessa siffror skulle kunna beräknas att av ett årligt
antal inkommande skiftesmål av tillhopa 160 ä 165 c:a 90 skulle tillfalla
Svea hovrätt, c:a 58 tillfalla Göta hovrätt och c:a 16 den skånska hovrätten.

Processlagberedningen anförde, utan att dock taga direkt ställning till förevarande
spörsmål, åtskilliga skäl både för och emot de två alternativen. Vad
processlagberedningen härutinnan yttrat återfinnes å sid. 20 i propositionen
3/1935.

Lantmäteristy reisen avstyrkte på det bestämdaste förslaget att överlämna
prövningen av skiftesmål i andra instans till samtliga hovrätterna. De skäl,
som styrelsen anfört för denna ståndpunkt, finnas återgivna å sid. 21 i propositionen.

Inom högsta domstolen förordade, på sätt framgår av det referat som lämnats
å sid. 24 i propositionen, fjorton justitieråd, att skiftesmål av alla slag
i andra instans skulle upptagas av den hovrätt, till vars jurisdiktionsområde
ägodelningsrätten hörde, under det att de övriga tio justitieråden förklarade
sig giva företräde åt anordningen med en enda skiftesöverdomstol.

För det fall att en enda skiftesöverdomstol komme att inrättas, ansågo tolv
justitieråd, att till denna dock icke borde överlämnas andra än de egentliga
skiftesmålen, under det att äganderättstvister samt gränsbestämnings- och
ensittarmål borde gå till samtliga hovrätter.

Flertalet ägodelningsdomare, Göta hovrätt (8 ledamöter) samt hovrätten
över Skåne och Blekinge förklarade sig icke hava något att erinra mot förslaget
att lata skiftesmalen i andra instans handläggas av samtliga hovrätter.
''Femton ägodelningsdomare, Svea hovrätt och sju reservanter i Göta hovrätt
förordade däremot en till Svea hovrätt anknuten skiftesöverdomstol såsom

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

encia andra instans för skiftesmål. För de skäl, som Svea hovrätt och Göta
hovrätt därvid anfört, lämnas redogörelse å sid. 28—30 i propositionen.

I frågan huruvida inrättandet av mellaninstans för skiftesmålen skulle
medföra behov av förstärkning av hovrätternas arbetskrafter har Svea hovrätt
anfört att, därest skiftesmålen tilldelades hovrätten såsom ensam skiftesöverdomstol,
en förstärkning av två ledamöter bleve erforderlig, varjämte för
beredande av önskvärd lättnad åt skiftesöverdomstolens ordförande lämpligen
tills vidare kunde anlitas den väg, som anvisades i 54 § första stycket andra
punkten av hovrättens arbetsordning. Under förutsättning att skiftesmålen
fördelades på samtliga hovrätter har hovrätten beräknat att för dess del en
förstärkning med en ledamot borde ske, varjämte tillfälliga åtgärder av nyssnämnd
art i avsevärd utsträckning finge vidtagas. Göta hovrätt har förklarat
sig hysa den bestämda uppfattningen att, under förutsättning av skiftesmålens
fördelning på samtliga hovrätterna, behov av åtminstone ytterligare en
ledamot skulle uppstå för Göta hovrätts del, och hovrätten över Skåne och
Blekinge har under enahanda förutsättning förklarat att det ej torde kunna
undgås att åtminstone de utvägar, som hovrättens arbetsordning anvisade, för
undvikande av arbetsbalans måste komma att anlitas.

Av de i nedre justitierevisionen för närvarande tjänstgörande två speciella
skiftesmålsföredragandena har den ene anslutit sig till departementsförslaget
örn skiftesmålens överlämnande till samtliga hovrätter, under det att den andre
förklarat, att en enda skiftesöverdomstol obetingat vore att föredraga.

Föredragande departementschefen, statsrådet Schlyter, anförde till statsrådsprotokollet
den 28 september 1934:

»För inrättandet av allenast en skiftesöverdomstol i andra instans för hithörande
mål kan tydligen anföras det förhållandet att en sådan organisationsform,
med hänsyn till det relativt stora antal skiftesmål varmed domstolen
finge taga befattning, vore särskilt ägnad dels att hos domstolen främja och
vidmakthålla den särskilda insikt och erfarenhet som är av nöden för skiftesmålens
bedömande, dels ock att utgöra en garanti för enhetlighet i rättstillämpningen
redan i andra instans. Därest skiftesmålen överlämnades till samtliga
hovrätterna bleve, vad angår de mindre hovrätterna, det antal som bomme att
tillfalla varje hovrätt i jämförelse härmed väsentligt mindre. Vad sålunda
anförts skulle emellertid kunna åberopas till stöd jämväl för åtskilliga andra
specialmåls sammanförande i andra instans till en av hovrätterna, vilket skulle
möta bestämda olägenheter i andra avseenden. I allt fall synes vid en fördelning
av skiftesmålen på de olika hovrätterna det antal som skulle tillfalla även
de mindre hovrätterna icke vara så obetydligt, att icke ledamöterna skulle erhålla
tillfälle att förvärva erforderlig rutin med avseende å dessa mål. Beaktansvärda
fördelar skulle däremot ett förläggande till huvudstaden av skiftesöverdomstolen
medföra därutinnan att domstolen utan omgång kunde erhålla
tillgång till lantmäteristyrelsens arkiv samt inhämta erforderliga upplysningar
av styrelsens befattningshavare. I detta avseende bliva de utanför huvudstaden
förlagda hovrätterna i stort sett hänvisade att låta sig nöja med skriftliga
utlåtanden från lantmäteristyrelsen; mången gång torde dock tillräckliga

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

upplysningar kunna vinnas genom anlitande av lantmäterikont.orens arkivmaterial
samt sakkunskapen hos personalen därstädes.

Som skäl för att dömandet i skiftesmålen i andra instans borde överlämnas
åt allenast Svea hovrätt har stundom ytterligare anförts att domstolen i sådant
fall kunde förstärkas med en i lantmäteritekniska frågor sakkunnig person.
En sådan anordning skulle däremot endast med stora svårigheter kunna genomföras
med avseende å de utanför huvudstaden förlagda hovrätterna. Häremot
må anmärkas att ett system med en särskilt tillkallad sakkunnig ledamot
vid ifrågavarande måls behandling i hovrätt knappast synes av behovet påkallat
och dessutom lärer vara förenat med olägenheter i vissa avseenden. Behovet
av teknisk fackkunskap bör därför tillgodoses i annan ordning. I allt fall
synes det icke möta större svårigheter att bereda även de hovrätter, som äro
förlagda utanför huvudstaden, tillgång till sakkunniga.

Mot en anordning med Svea hovrätt såsom ensam skiftesöverdomstol kan
anföras att det måste betraktas såsom otillfredsställande örn ägodelningsdomarna
i stora delar av riket skulle i administrativt hänseende lyda under
annan hovrätt än den som har att pröva deras domar. Vidare torde en sådan
anordning komma att ställa sig kostsammare för statsverket än örn skiftesmålen
fördelades på alla hovrätterna.

Å andra sidan kunna anföras flera skäl som direkt tala för skiftesmålens
fördelning på de olika hovrätterna. Det får sålunda anses önskligt att hovrätterna
i gemen icke ställas främmande för jorddelningslagstiftningen; mera
ingående kännedom örn densamma kan nämligen ofta vara av stor betydelse
även vid bedömande av mål som fullföljts från allmän domstol. Vidare skulle
otvivelaktigt, örn skiftesmålen komme att handläggas av alla hovrätterna, ett
avsevärt större antal av de unga jurister som i hovrätterna erhålla domarutbildning
göras förtrogna med dömandet i skiftesmål än vad eljest bleve fallet.
Målens snabba avgörande skulle även främjas samt faran för uppkomsten
av arbetsbalans i händelse av ökad tillströmning av skiftesmål minskas.
Större ortskännedom kan ock förväntas i en mindre hovrätt.

Härtill kommer hänsynen till den tillämnade allmänna rättegångsreformen.
Därest, såsom är att antaga, efter dess genomförande muntligt förfarande kommer
att i vissa skiftesmål tillämpas även i andra instans skulle kravet på att
domstolen bör vara lätt tillgänglig för allmänheten knappast kunna anses behörigen
tillgodosett örn allenast en skiftesöverdomstol i andra instans inrättades.
Även ur denna synpunkt lärer det alltså vara mindre lämpligt att nu
överlämna dömandet i skiftesmål till allenast en av hovrätterna.

De farhågor som uttalats för att det skulle möta svårigheter att i en mindre
hovrätt på ett tillfredsställande sätt rekrytera den division, som skulle ha att
handlägga skiftesmål, kan jag icke dela.

Vad sålunda anförts synes giva vid handen att övervägande skäl tala för
att prövningen av de nu ifrågakomna skiftesmålen i andra instans bör överlämnas
till samtliga hovrätterna.

Med hänsyn till den arbetsbörda, som för närvarande åvilar hovrätterna, synes
man böra räkna med möjligheten att en viss förstärkning av dessas arbetskrafter
kan komma att bliva nödvändig, därest hovrätterna få befattning jämväl
med skiftesmålen. Det synes emellertid vanskligt att nu göra några mera
ingående beräkningar härutinnan. Innan någon tids erfarenhet vunnits rörande
reformens inverkan på hovrätternas arbetsförhållanden torde fördenskull
stadigvarande förstärkning av arbetskrafterna icke böra ifrågasättas. I allt
fall lärer man, under förutsättning av reformens genomförande från och med
den 1 januari 1936, kunna utgå från att den förstärkning, som kan bliva erforderlig
under budgetåret 1935—1936, skall kunna åstadkommas på den väg,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

som enligt hovrätternas arbetsordningar är avsedd att beträdas vid behov av
tillfällig förstärkning av arbetskrafterna.»

Inom lagrådet åberopade tre ledamöter (justitieråden), att de tidigare — vid
remiss av den första i ärendet upprättade promemorian — anslutit sig till den
mening, enligt vilken skiftesmålen i andra instans skulle upptagas av den hovrätt,
till vars jurisdiktionsområde ägodelningsrätten hör. Vad sedermera förekommit
hade icke föranlett dem att frångå sin ståndpunkt. Det i lagrådet
deltagande regeringsrådet förklarade sig dela justitierådens uppfattning.

I motionen II: 224 hemställes, som ovan nämnts, örn sådan ändring i propositionen,
att skiftesmål i andra instans skola upptagas allenast av Svea hovrätt.

I motionerna I: 99 och II: 222, vari i första hand yrkas avslag å propositionen,
anföres emellertid att, örn mellaninstans i skiftesmal synes böra införas,
i första rummet bör övervägas en anordning med en enda skiftesöverdomstol.

Tillfällig åtgärd för minskning av högsta domstolens arbetsbalans.

Utöver de i förevarande proposition, nr 3, föreslagna åtgärderna för minskning
av högsta domstolens arbetsbörda har i en annan proposition, nr 8, förslag
till ytterligare åtgärder i sådant hänseende förelagts riksdagen. Kungl.
Maj :t hemställde i sistnämnda proposition, att riksdagen måtte antaga däri
framlagt förslag till lag angående tillfällig ökning av justitierådens antal.
Enligt detta förslag skall högsta domstolen från och med den 1 oktober 1935
intill den 1 september 1936 eller, örn särskilda förhallanden därtill föranleda,
den tidigare dag som Kungl. Maj :t bestämmer, utgöras av tjuguatta justitieråd.
Därefter skall antalet justitieråd, i den man sadant i följd av inträffade
ledigheter kan ske, nedbringas till tjugufyra.

Så länge justitierådens antal är minst tjugusju, skall högsta domstolen under
tid, då domstolen jämlikt 2 § första stycket i lagen angående dess tjänstgöring
på avdelningar skall arbeta på tre avdelningar, tjänstgöra även a en fjärde
avdelning.

T. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Levinson, erinrade till statsrådsprotokollet
den 21 december 1934 örn de förslag, som framlagts i propositionen
nr 3, samt anförde, bland annat:

Därest lagstiftning i enlighet med förslagen kommer till stånd skulle enligt
vad man torde kunna beräkna årliga antalet till högsta domstolen inströmmande
skiftesmål minskas med omkring 100. Ett sadant resultat synes vara
ägnat att åtminstone till en början något minska högsta domstolens arbetsbalans
samt i allt fall under nuvarande förhållanden varaktigt motverka en fortsatt
försämring av densamma. Längre torde man dock icke vaga sträcka förhoppningarna
på denna lagstiftnings verkan i förevarande avseende^ Skall
balansen kunna avlägsnas inom skälig tid torde alltså ytterligare åtgärder
böra vidtagas. Då det med hänsyn till att rättegångsreformen står för dörren

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

knappast lärer ^kunna ifrågakomma att nu upptaga det svårlösta spörsmålet
örn mera vittgående inskränkningar i eller överhuvud ändrade grunder för
rätten att fullfölja talan till högsta instansen, torde det enda till buds stående
effektiva medlet att få balansen snabbt avarbetad vara att -—• efter mönster
av vad som år 1928 skedde i fråga örn regeringsrätten — tillfälligt öka antalet
ledamöter i högsta domstolen. Visserligen kunna, såsom ock framhållits
inom högsta domstolen, häremot resas vissa betänkligheter med hänsyn
till faran för bristande enhetlighet i lagtolkning och lagskipning. I betraktande
av ej mindre vikten att snabbheten i rättsskipningen befordras än även
att det ifrågasatta provisoriet skulle bliva rådande allenast helt kort tid, kan
jag — i likhet med högsta domstolens flesta ledamöter — dock icke finna
att de berörda betänkligheterna böra få hindra genomförandet av en dylik
anordning. Med anledning av den utav vissa ledamöter i högsta domstolen
uttalade farhågan att, därest framdeles balans ånyo skulle uppkomma, ett
nytt provisorium av liknande art skulle komma att tillgripas, vill jag endast
framhålla att i samband med genomförandet av rättegångsreformen frågan
örn full följds rätten till högsta domstolen lärer kunna förväntas vinna en sådan
lösning att en situation liknande den nu förevarande ej skall behöva uppkomma.
—

Under förutsättning dels att lagstiftning i enlighet med förslaget örn införande
av mellaninstans för mål, som avgjorts av ägodelningsdomare eller ägodelmngsrätt,
kommer till stånd och träder i kraft den 1 juli 1935 dels ock att
högsta domstolen kommer att vara förstärkt med fyra ledamöter under ungefär
ett år från den 1 oktober 1935 samt med tre ledamöter under ytterligare
cirka ett kvartal synes man kunna beräkna att domstolens arbetsbalans vid utgången
av år 1936 skall vara nedbragt till normalt omfång. Man torde därjämte,
på sätt förut antytts, kunna räkna med att högsta domstolen i fortsättningen
skall, såvitt icke väsentligt ändrade förhållanden inträda, kunna hålla
balansen inom måttliga gränser.

Första lagutskottet anförde i utlåtande nr 17:

Utskottet finner i likhet med departementschefen högsta domstolens stora
arbetsbalans utgöra en så allvarlig olägenhet att särskilda åtgärder för balansens
nedbringande äro av nöden. Mot det i förevarande proposition framlagda
förslaget att genom en ökning av antalet ledamöter i högsta domstolen
minska balansen kunna väl vissa betänkligheter anföras. Då den föreslagna anordningen
emellertid är avsedd att bli begränsad till en kortare tid, vill utskottet
icke motsätta sig densamma. I samband härmed anser sig utskottet
likväl böra framhålla hurusom tidigare liknande anordningar oaktat de varit
avsedda att vara tillfälliga dock blivit beståndande. För att icke jämväl denna
gång avvecklingen skall äventyras synes det utskottet synnerligen angeläget
att även åtgärder av mera varaktig natur vidtagas för att hålla arbetsbalansen
nere. Mot den närmare utformningen av lagförslaget har utskottet
icke något att erinra.

Utskottet hemställde, att lagförslaget måtte antagas av riksdagen.

Under debatten i första kammaren ifrågasattes en förut i detta utlåtande
icke omnämnd möjlighet till ökning av högsta domstolens arbetsprodukt, nämligen
den att justitierådens tjänstgöringsskyldighet kunde fördelas dem emellan
under beaktande, i den man lämpligen läte sig göra, av åtskilliga måls
beskaffenhet att tillhöra mera speciella rättsområden.

Fiks dagen biföll den 6 sistlidne mars utskottets hemställan.

Andra lagutskottets utlåtande Nr %8.

I detta sammanhang må omnämnas, att då högsta domstolens ledamöter i
december 1934 hade att yttra sig över en inom justitiedepartementet upprättad
promemoria med förslag till ovan omförmälda ökning av högsta domstolens
arbetskrafter framhölls av domstolens ledamöter lämpligheten av en ytterligare
begränsning av fullföljdsrätten till högsta domstolen, därvid en minoritet
inom domstolen särskilt påpekade att det förtjänade övervägas huruvida
icke summa revisibilis skulle kunna höjas åtminstone till överensstämmelse
med det penningvärde, som var gällande vid tiden för dess införande i
vår lagstiftning. Nämnda minoritet framhöll vidare, att även andra åtgärder
till varaktig minskning av balansen torde stå till buds. Två av högsta domstolens
ledamöter inläto sig på frågan örn nådemålens behandling och anförde
därvid att de ansåge i hög grad önskligt att nådemålen bleve behandlade av en
särskild mindre avdelning med tjänstgöringsskyldighet motsvarande dispensavdelningens.
Den ene av dessa ledamöter tilläde emellertid att frågan härom
borde framskjutas till tidpunkt då i övrigt frågan örn åtgärder till fullföljdens
begränsning upptoges till närmare övervägande.

Utskottet.

Högsta domstolens arbetsbalans har framkallat en långsamhet i rättsskipningen
i högsta instans, som enligt utskottets mening gör det nödvändigt att
snarast vidtaga åtgärder i syfte att få balansen avarbetad samt att för framtiden
förhindra, att ny balans uppstår. Av vad ovan i utskottets utlåtande
anförts framgår, att olika möjligheter kunna tagas under övervägande, då det
gäller att finna medel till att ernå ett sådant resultat. I propositionen nr 8,
som godkänts av riksdagen, har föreslagits ökning av antalet justitieråd med
fyra. Genom denna anordning skulle högsta domstolen under vissa tider kunna
arbeta på fyra avdelningar. Föredragande departementschefen beräknar,
att antalet oavgjorda mål därigenom vid utgången av år 1936 skall vara nedlagt
till 500 ä 550, vilket antal för arbetets jämna gång lärer böra ständigt
finnas å rotlarna i nedre justitierevisionen, varest målen beredas till föredragning.
Vid denna beräkning utgår emellertid departementschefen ifrån, att
den avlastning av högsta domstolens arbetsbörda, som kan antagas komma
att ske genom inrättande av mellaninstans i skiftesmål, skall genomföras från
och med den 1 juli innevarande år.

Den utökning av antalet justitieråd, vilken beslutits av innevarande års
riksdag, är, såsom riksdagen framhållit, en anordning, avsedd att bliva begränsad
till en kortare tid. Det förslag, som framlägges i förevarande proposition
nr 3, innebär däremot en förändring av gällande rätt av bestående
varaktighet.

Nuvarande instansordning beträffande skiftesmål infördes genom 1827 års
skiftesstadga och har sålunda gällt över 100 år. Den torde otvivelaktigt hava
medfört, att skiftesmålen slutligt avgjorts snabbare än andra mål. För de enskilda
parterna har den nuvarande ordningen, enligt vilken klagan äger rum
från ägodelningsrätt och ägodelningsdomare direkt till Kungl. Maj :t, därutöver

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

medfört en icke oväsentlig förmån nr ekonomisk synpunkt. Eättegångskostnaderna
torde hava blivit relativt mindre än i allmänna rättegångsmål, beroende
bland annat därpå, att kostnader för rättegång i mellaninstans icke förekommit
samt att fullföljdsavgift icke behövt nedsättas för klagan hos högsta domstolen.
En annan förmån på grund av gällande instansordning har varit, att ett avgörande
av högsta domstolen varit möjligt att vinna i alla mål; de för allmänna
rättegångsmål i 30 kapitlet rättegångsbalken föreskrivna fullföljdsreglerna
äro nämligen icke tillämpliga beträffande skiftesmålen. De förmåner,
som, enligt vad nu sagts, den nuvarande anordningen med klagan från
ägodelningsrätten direkt till högsta domstolen i skiftesmål innebär, böra enligt
utskottets mening icke fråntagas därav berörda parter, helst då andra ej
utredda utvägar att minska högsta domstolens arbetsbörda förefinnas. Eör
övrigt synes det utskottet vara tvivel underkastat, örn införande av mellaninstans
i skiftesmål verkligen skulle medföra minskning av denna arbetsbörda i
den omfattning propositionen antager. Föredragande departementschefen beräknar,
att allenast omkring en tredjedel eller möjligen något därutöver av det
antal skiftesmål, som för närvarande dragas under högsta domstolen, efter införande
av mellaninstans skulle fullföljas från denna. Till grund för sin beräkning
har departementschefen lagt det förhållandet, att för närvarande omkring
en tredjedel av de utav hovrätterna avgjorda vademålen, med vilka skiftesmålen
närmast skulle vara att jämföra, underställas högsta domstolens prövning.
Utskottet finner det ovisst, huruvida icke i fråga örn skiftesmål avsevärt större
del än en tredjedel av de i mellaninstans avgjorda målen skulle komma att
fullföljas till högre rätt. Utskottet utgår härvid, liksom departementschefen,
därifrån, att endast ett mycket ringa antal skiftesmål komme att stanna i mellaninstansen
på den grund, att överklagande med hänsyn till nu gällande fullföljdsregler
icke vore tillåtet.

Utskottet vill i detta sammanhang därjämte erinra örn det förhållandet, att
skiftesmål redan enligt gällande bestämmelser hava att passera en instansordning,
vilken kan sägas innefatta tre instanser. Eörrättningsman och gode män
utgöra i vissa fall första instans och träffa i andra fall i första hand ett betydelsefullt
avgörande.

Enligt utskottets mening kan vidare med skäl ifrågasättas lämpligheten av
att låta skiftesmålen, innan de slutligt avgöras av högsta domstolen, passera
en icke specialsakkunnig mellaninstans, vilket ju enligt propositionens förslag
skulle bliva fallet, sedan de i första instans avdömts av en domstol med särskilt
sakkunnig sammansättning.

Med hänsyn till vad ovan anförts finner utskottet avgörande skäl tala emot
förslaget att införa ytterligare en domstolsinstans i skiftesmål.

De skäl, som ovan anförts mot inrättandet av mellaninstans i skiftesmål
överhuvud, gälla icke med samma styrka beträffande sådana skiftesmål —
huvudsakligen gräns- och äganderättstvister — som före jorddelningslagens
ikraftträdande handlagts vid allmän domstol, eller beträffande ensittarmål.
Antalet mål i dessa grupper är icke obetydligt. Dock torde det kunna förväntas,
att talan i nyssnämnda grupper av mål i mindre omfattning än i de egentliga

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

skiftesmålen komme att fullföljas från mellaninstansen till högsta domstolen.
För övrigt lärer det vara sannolikt, att ensittarmålen så småningom automatiskt
komma att minska i antal.

Utskottet finner emellertid erforderligt, att, utöver den av årets riksdag
beslutade åtgärden att tillfälligt utöka justitierådens antal, även andra åtgärder
vidtagas för att hålla högsta domstolens arbetsbörda inom lämpliga
gränser. Processlagberedningen har visserligen förklarat, att frågan örn ändrad
instansordning för skiftesmålen icke synes äga något direkt samband med
spörsmålet örn en allmän rättegångsreform. Det måste dock enligt utskottets
mening anses möta betänkligheter att avgöra det nu föreliggande spörsmålet örn
åtgärder till begränsning av högsta domstolens arbetsbörda utan att dess sammanhang
med frågan örn förändringar av rättegångsordningen i dess helhet
blivit klarlagd. I varje fall torde det vara lämpligt, att riksdagen beredes tillfälle
att i ett sammanhang träffa ett val mellan de olika möjligheter till en
sådan begränsning, vilka kunna stå till buds. Frågan örn de åtgärder, som i
sådant hänseende kunna vidtagas, finner utskottet böra göras till föremål för
en skyndsam utredning.

Med hänsyn till den ståndpunkt, som utskottet sålunda intagit till den i
propositionen nr 3 föreslagna lagstiftningen i dess helhet, finner sig utskottet
icke böra ingå i detaljgranskning av de föreliggande lagförslagens särskilda
bestämmelser.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

a) att förevarande proposition icke måtte bifallas av riksdagen
;

b) att riksdagen, i anledning av propositionen, måtte i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit ville
skyndsamt verkställa en allsidig utredning av frågan örn de
åtgärder, som böra och kunna vidtagas för att på varaktigt
sätt förebygga, att mål i alltför stort antal balanseras i högsta
domstolen, ävensom för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kan föranleda;

c) att motionerna 1:99 och 11:222 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under a) hemställt; samt

d) att motionen 11:224 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 14 maj 1935.

På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.

48 Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, Bagge, Frändén*, Sam Larsson,
Gustaf Tamm, Lindhagen, Norman och Forslund;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Linnér*, Hage, Olovson
i Västerås, Pettersson i Hällbacken, Gardell i Gahns, Sandström i Sollefteå och
■Johanson i Huskvarna.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Särskilt yttrande

av herr Lindhagen beträffande motiveringen.

Frågan örn minskning i högsta domstolens arbetsbalans, som förelagts riksdagen
så många gånger, står åter på riksdagens dagordning bland annat genom
propositionen nr 3. Den föreligger fortfarande utbruten ur sitt sammanhang
med en ny rättegångsreform. Det gäller efter alla hitintills gäckade förhoppningar
ett ytterligare experiment, nu genom en vittgående omläggning av
skiftesväsendets rättegångsordning.

Efter en mer än hundraårig förberedelse förelädes riksdagen emellertid år
1931 ett principbetänkande angående en rättegångsreform. Riksdagens yttrande
därefter i ämnet avsågs att ligga till grund för ett slutligt i lagtext utformat
förslag. De olika delarna av rättegångsreformen blevo därigenom sammanbundna
i ett övertänkt sammanhang och därmed bereddes riksdagen slutligen
en åskådlig överblick över det hela. Det synes då önskligt, att riksdagen
efter principbetänkandets avlåtande ej utan synnerligt skäl, innan ett definitivt
förslag föreligger, förelägges ytterligare partiella förändringar samt
därigenom lätteligen bindes på förhand i sin handlingsfrihet vid det slutliga
avgörandet.

Ett sådant partiellt förslag av allvarlig betydelse innefattas dock i den nu
föreliggande propositionen. Jag är ense med utskottet, att propositionen ej
bör bifallas.

Utskottet har redogjort för vad hitintills föreslagits och åtgjorts för minskande
av högsta domstolens arbetsbalans. Det har aldrig slagit i spann eller
åtminstone ej tillräckligt.

Den nu föreliggande hemställan är liksom de föregående huvudsakligen
byggd på förbud att fullfölja ett mål till högsta domstolen, örn det s. k. värdet,
varom det tvistas, i penningar eller andra ägodelar eller i utdömda bötesbelopp
understiger 1,500 kronor enligt 1915 års penningvärde. Nämnda år infördes
nämligen sagda »summa revisibilis». Därtill lades sagda år för alla
mål, med vissa undantag, den s. k. fullföljdsavgiften å 150 kronor. Den för -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

stärktes med skyldighet att nedsätta ett lika belopp för att eventuellt betäcka
motpartens kostnader i högsta instans. Allt detta i syfte att från fullföljd
avhålla vissa parter, som lika väl som andra borde vara berättigade därtill.
Dispens från förbudet att fullfölja talan kan beviljas men även det är förenat
med omkostnader och medgives ej gärna.

Vid sidan av nämnda utväg har den ursprungligen mera betryggande besättningen
av 7 ledamöter på varje avdelning inom domstolen i växande omfattning
reducerats till 5 för ökande av avdelningarnas antal och därmed även arbetsprodukten.
Allsidigheten i bedömandet får därigenom sitta emellan och
slumpen kan lättare diktera det slutliga utslaget i en församling, där liksom
annorstädes fallenheterna måste vara ganska olika. Att femmansavdelningar
skola sysselsättas med ringare mål gör ej saken bättre. Penningevärdet blir
även här utslagsgivande. Vad som synes ringa kan vara mycket för den det
gäller. Och principen är gemenligen lika stor oavsett penningevärdet (jämför
nedan sid. 57).

Till dessa två huvudsakliga utvägar har även lagts en höjning, permanent
eller tillfälligt, av antalet ledamöter i domstolen.

Den högsta instansens anseende har givetvis ej kunnat höjas genom sådana
nödfallsutvägar. Det skulle vara av intresse ur den senare synpunkten, att
riksdagen något instruerades örn vilka utvägar, som i främmande länder med
mångdubbelt större befolkning tillitats för att skapa en enda högsta domstol
för hela landet med bevarande av dess prestige inför folket.

Den nu föreslagna åtgärden offrar i än högre grad än den föregående dyrbara
värden inom bestående rättegångsorganisation för den sekundära vinningen
av minskning i högsta domstolens arbetsbalans på förenämnda omtvistliga
vägar.

Den svenska jorden med dess naturrikedomar av skilda slag är grundvalen
för det svenska samhället och dess medlemmars levnadsförhållanden. Hur
denna jord är brukad och fördelad för sina ändamål och främst för landets
modernäring, jordbruket, är således en av landets viktigaste livsbetingelser.
Uppdragande av gränserna för denna jordfördelning och tryggande av tillbörlig
besittning för naturrikedomarnas tillgodogörande måste vidare ske på
marken samt upptecknas på kartor och andra dokument med ledning även
av dylika äldre handlingar. Nutidens vacklan mellan principerna örn skriftlig
eller muntlig process ligger således undanskjuten från detta livsområde.
Det är ostridigt nu som förut att jorddelningen är av en säregen natur, som
kräver sin egen rättegångsordning. Denna har för ändamålet realiter redan nu
tre instanser, men propositionen föreslår för jorddelningsmål fyra instanser,
som ej förekommer för övriga mål.

Den första instansen utspelas på marken med lantmätaren och gode männen
som domare. Det kan enligt tillkallad sakkunnigs uppgift inför utskottet
antagas, att minst 90 % skiftesärenden avgöras definitivt på detta sätt.
Föreskriven underställning till andra instansen, ägodelningsrätten, blir i dessa
fall blott en form för säkerhets skull.

Bihang ttll riksdagens protokoll 1985 9 sami. 2 avd. Nr 28.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

Tidslängden för denna förrättning på marken med åtföljande domslut är
också i de egentliga skiftesmålen vida längre än som genomsnittligt förekommer
för måls avgörande i landets ordinarie underrätter. De gamla skiftena i
byalag, som nu för det mesta äro avslutade, togo ofta åratal. De nu vanliga
delningarna av ett hemman gå i medeltal in på andra året, innan de avslutas.

Vad angår kostnaderna för sådana förhandlingar i syfte att giva envar av
parterna sin rätt, stiga de till mångdubbla belopp mot vad en vanlig rättegång
gemenligen kostar. Särskilt i skogsbygder med de långa avstånden
har mången måst gå från gård och grund för de stora umgäldernas skull.
Och ofta bli delägarna, såsom från lantmäteristyrelsen vitsordats, urståndsätta
att betala lantmätarnas arvoden. Vad den svenska allmogen fått uthärda
i tålamod och pungslagning för att genom skiftesväsendet komma i
okvald besittning av sin andel av den svenska jorden, därom har landets övriga
befolkning icke någon aning.

Från den grundläggande instansen för förrättning på marken går sedan
ärendet i de egentliga skiftesmålen automatiskt till äg odelning srätten, vilken,
som namnet också bestyrker, inrättats särskilt för jorddelningsärenden.

Från denna åter har det tillåtits att gå direkt till högsta domstolen, såsom
tredje och sista instans, utan andra hinder än dem, som ligga i kostnaderna för
sakförare, ytterligare bevisning samt lösen för domstolens utslag. Detta är
tillbörligt fortfarande. Icke blott med hänsyn till jorddelningskostnaderna i
första instans. Vakthållning kring det lilla jordbrukarhemmet är även minst
lika viktigt som kring de större jorddomänerna.

Det har således ansetts ändamålsenligt och skäligt att på detta område
åtminstone vidhålla någorlunda likheten inför lagen. Det bör icke heller få
komma i fråga att betunga jordens brukare och övriga skiftesdelägare i rättegångsväg
med mer än tre instanser eller ytterligare utgifter utöver dem, som
de sedan gammalt få i jorddelningsväg vidkännas till skillnad från andra,
icke blott för egen del utan ock till samhällets gagn samt för andra samhällsklassers
förseende med livsmedel och råvaror. Mot denna instansordning har
icke heller någon erinran gjorts under förarbetena eller de slutliga överläggningarna
om den nya jorddelningslagen av år 1926. Frånvaron av meningsskiljaktighet
på denna punkt torde få tolkas, skriver lantmäteristyrelsen, såsom
ett ganska övertygande bevis för att den i hundra år prövade instansordning,
som från skiftesstadgan överfördes till jorddelningslagen, allmänt
befunnits vara ur jorddelningssynpunkt så lämplig, att all diskussion därom
ansetts överflödig.

Något bestridande av denna uppfattning innehåller icke den förevarande
propositionen. Den står som sagt fortfarande på den ståndpunkten att för
minskning av högsta domstolens balans få offras värdefulla realiteter och
hundraårig välgrundad tradition. Detta bör icke av riksdagen kunna tillstyrkas.
Även för högsta domstolens egen skull bör ett rationellare grepp
omsider läggas på problemet utan rovbrytning på bestående värden och ett
successivt äventyrande av en rationell organisation av domstolen.

Att inskjuta hovrätterna såsom en mellaninstans till högsta domstolen, i

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88; herr Lindhagens yttrande.

vissa fall såsom sista instans, är väl en ganska utmanande nödfallsutväg.
Ägodelningsrätterna äro ju på grund av sin sammansättning och grannskapet
till den jord, varom är fråga, lika kompetenta som en hovrätt och enligt
mångas mening mera skickliga att döma i ärendena. Konsekvensen av hovrätternas
mellankomst vore väl då att låta även jorddelningsmålen gå från
bedömandet ute på marken till de ordinarie underrätterna. För övrigt äro
ju hovrätterna i detta fall anlitade blott för att automatiskt få bestämmelserna
örn fullföljdsavgift m. m. för rätt till fullföljd av talan till högsta domstolen
tillämpliga även på jorddelningsmål. Varför då ej i stället påbjuda samma
avspärrning för ett direkt fullföljande såsom nu från äg odelning srätt till högsta
domstolen? Därigenom undvikas ock svårigheter och utgifter för hovrätternas
inpassning för den nya uppgiften.

Det är ock särskilt i detta fall för mycket begärt av riksdagen att i förhand
binda sig vid konjunkturanordningar, som hindra riksdagen att vid de kommande
avgörandena kunna se klart och inslå på de raka vägarna. Att vårdslösa
roten och ändå ordna grenarna har som bekant i alla tider varit omöjligt.

Därtill kommer att förslaget lika litet som de tidigare insatserna inger någon
visshet om att kvantitativt kunna avsevärt förbättra situationen för tillfället
och än mindre lägga någon grund för en vederhäftig organisation av
högsta domstolen. I de avgivna utlåtandena i ärendet kämpa förhoppning,
ovisshet och misströstan med varandra. Det är väl icke lyckosamt att bota
något ont med andra missförhållanden.

För övrigt — högsta domstolens arbetsbalans är för närvarande betydligt
mindre än hälften mot vad den var 1915 (1,033 mål år 1934 mot 2,628 år 1915).
Statistiken lär visa, att mål utan förtursrätt kunna för närvarande i högsta
domstolen få bida sitt avgörande inpå andra året efter målets inkomst. Det är
icke längre tid än som för närvarande de egentliga skiftesmålen få vänta redan
i sin första instans till olägenhet för jordägarna. Må vi ock erinra oss
att en myckenhet människor, som ej äro rättegångsparter, befinna sig i ett
vida fruktansvärdare nödläge i mångahanda måtto utan att det anses vara
någon som helst brådska att gripa sig an med deras sak.

Genom riksdagens beslut i år örn tillfällig ökning av domstolens arbetskrafter
har ju i alla fall ställts i utsikt, att den nuvarande balansen skall vara
med året 1936 nedbragt till normala proportioner. Det må väl sålunda för
ögonblicket vara tillräckligt. Visserligen har vid beräknandet av denna utsikt
även medtagits vinsten av ifrågavarande propositions antagande. Härom
yttrar emellertid vederbörande statsråd till statsrådsprotokollet, att »man torde
kunna beräkna att årliga antalet till högsta domstolen inströmmande skiftesmål
minskas med omkring 100; längre torde man icke våga sträcka förhoppningarna
på denna lagstiftnings verkan». För en sådan tveksam och obetydlig
vinning i överkant skulle således den nu ifrågasatta omläggningen av den
svenska jordens skiftesväsende äga rum. Det må härvid även bemärkas, att
riksdagen i år begärt en omdaning av bil juridiken. Genom denna förminskas
och förenklas högeligen biltrafikprocesserna, örn vilkas inströmning till högsta
domstolen trots vidtagna restriktioner fortfarande klagats. Denna vinning

Andra lagutskottets utlåtande Nr £8; herr Lindhagens yttrande.

kommer att neutralisera förlusten av högst 100 skiftesmåls utestängande från
fullföljd till högsta domstolen och kanske bereda domstolen en än större lättnad.

•

Även i utskottets skrivelseförslag under punkt B är jag ense med utskottet.
Med stöd av en lång domareerfarenhet från landets alla domstolsinstanser skall
jag dessutom tillåta mig några erinringar örn de utvägar, som ifrågasatts och
ytterligare kunna ifrågasättas i syfte att även rationellt minska högsta domstolens
arbetsbörda och balans. Detta delvis även utan föregripande av det
slutliga förslaget till en rättegångsreform. En sådan framställning kan ock
betraktas som en komplettering för min del av utskottets betänkande.

De åtgärder, som under årens lopp vidtagits för en ökning av högsta domstolens
arbetsprodukt och en minskning av dess arbetsbörda, skildras i 1935
års proposition nr 8 sid. 3—-7. Till denna redogörelse hänvisas därför. Vad
som i propositionerna 3 och 8 föreslås för avhjälpande av den nuvarande balansen
och diskussionen därom i högsta domstolen och lagrådet, inskränker sig
till att påkalla skärpt permanent förbud redan nu att fullfölja mål till domstolen
(propositionen nr 3) samt tillfällig förstärkning av antalet ledamöter
(propositionen nr 8).

Det bör antecknas, att i propositionen örn ökning av antalet ledamöter har
justitieministern (sid. 13) bemött en av vissa ledamöter i domstolen uttalad
farhåga att, därest framdeles balans ånyo skulle uppkomma, ett nytt provisorium
av liknande art skulle tillgripas. Däremot framhåller justitieministern
»att i samband med genomförandet av rättegångsreformen frågan örn fullföljdsrätten
till högsta domstolen lär kunna förväntas vinna en sådan lösning,
att en situation liknande den förutvarande ej skall behöva uppkomma». Detta
perspektiv utgör en varning mot att nu i förhand binda riksdagen vid en sådan
i flera avseenden irrationell och på samma gång till verkan obetydlig omgestaltning
av rättegångsväsendet som föreslagits i propositionen nr 3. Den
bör ej i förväg nu i blindo genomföras. Uttalandet utgör tillika en uppfordran
till, att riksdagen redan år 1935 får några erinringar om vad som för uppfyllande
av justitieministerns förhoppningar kan förväntas komma under övervägande.
Åtgärderna kunna vara dels organisativa och dels preventiva.

Organisativa åtgärder.

1. Förordnande enligt instruktion av president för domstolen och ordförande

på avdelningarna.

Även uti rättsskipningen ligger det betydelsefullaste i det personliga, som
besjälar apparaten, och icke uti mekaniseringen. Domarnes hänförelse för det
materiellt rättvisa, omsorg att skydda den svage och förtryckte och nitälskan
att förekomma balanser, vittnenas inre kallelse att omtala vad som är sant
utan räddhåga och partisinne, parternas känsla av förpliktelse att hålla sig
till saken och dess rätta sammanhang, sakförarnas levande insikt om fullmäktigskapets
uppfordran att stödja parterna i en sådan självövervinnelse,

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

allt detta är de främsta förutsättningarna för en god rättsskipning. Där de
förefinnas betyda formerna mindre. Där de saknas kommer även den mest
fulländade teoretiska byggnad att i mycket bliva ändamålslös. Rättsskipningen
är sålunda främst beroende av samhällstillståndet och medborgarnas fallenheter
i allmänhet.

Den främsta utvägen även i sådant fall som detta bör väl ligga i en vädjan
till de andliga krafterna, innan man i blindo kastar sig i armarna på maskinella
och följaktligen mer eller mindre irrationella anordningar. Jag menar
domstolens eget intresse att balanser ej uppstå. En ordförande med ansvar
kan utöva stort inflytande i en sådan karaktärsfråga. Det blir väsentlig
skillnad i arbetets produktivitet örn man leder överläggningen eller avvaktar
den tidpunkt, då samspråket avstannar. Han bör taga initiativ till sammanfattande
formuleringar samt hovsamt avböja överläggningens gagnlösa utsvävande
till sidofrågor och oviktiga detaljer. Därigenom åsidosättes icke grundlig
behandling. Den befordras tvärtom.

Jag har själv livlig erfarenhet av vad arbetsledningen och den goda viljan
i en domstol betyda. En avsevärd tid tjänstgjorde jag såsom ledamot i Svea
hovrätt på »Törnquistska divisionen». Dess ordförande, hovrättsrådet Törnquist
tillät ej, att någon balans fick uppstå. Detta nit avsmittade sig på övriga
ledamöter. Balanser uppkommo icke. Den törnquistska divisionens arbetsprodukt
översteg vida övriga divisioners, vilket väl väckte förargelse men
icke efterföljd på övriga divisioner. Denne legale ordförandes lugna och målmedvetna
arbetsledning är ett av mina vackraste minnen från domstolarna.

I högsta domstolen, där jag sedan tjänstgjorde som revisionssekreterare,
d. v. s. föredragande, satt som ordförande slumpvis den i tjänsten äldste ledamoten.
En föredragande plägade då före en föredragning höra sig för vem
som kunde förväntas tjänstgöra som ordförande. Av erfarenhet visste vi nämligen
att därav kunde bero, huru många mål man borde vara beredd på. Under
min första föredragning i domstolen blev arbetsprodukten vida större än
som uppnåddes vid senare föredragningar. Detta var resultatet av det initiativrika
och besinningsfulla sätt, varpå ordförandeskapet utövades av justitierådet
Svedelius, som då tjänstgjorde för sista gången. Med honom utgick,
kan man säga, en berömd patriarkalisk epok i domstolens historia.

I högsta domstolen är som sagt ingen ledamot utsedd att såsom president
övervaka arbetet i dess helhet. Icke heller utfärdas särskilda förordnanden
på ordförandeskap för avdelningarna.

Enligt arbetsordningarna för hovrätterna utnämner Kungl. Majit en president
för varje hovrätt. Ordförande och v. ordförande å divisionerna förordnas
av Kungl. Maj :t under högst 5 år. Presidenten skall därförinnan till
förordnandet föreslå »lämplig ordinarie ledamot».

2. Skyldighet att föredraga uppkommen balans före sommar- och julferier.

Vidare stadga hovrätternas arbetsordningar, att före början av divisionens
ledighet under sommarferierna och julferierna skola samtliga å division lottade

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

mål vara föredragna. Presidenten äger medgiva undantag med hänsyn till visst
måls vidlyftiga eller invecklade beskaffenhet, men skall då målet föredragas så
snart ske kan efter ledighetens eller julferiernas slut. Skulle väsentlig ökning
av antalet inkommande mål eller eljest svårighet möta att iakttaga förenämnda
bestämmelser äger hovrätten anmäla det hos Kungl. Majit, som då vill vidtaga
de åtgärder till vilka omständigheterna föranleda. Därvid syftas givetvis
främst på eventuellt tillkallande av tillfällig eller permanent ytterligare
arbetskraft.

Dessa föreskrifter tillkommo 1929 på initiativ av de tre hovrättspresidenterna.
Pörslaget tillstyrktes av samtliga ledamöter i hovrätten över Skåne
och Blekinge, allenast av en ledamot i Göta hovrätt samt av en avsevärd minoritet
i Svea hovrätt. Numera avhöres ingen balans i hovrätterna. Den
forna dagtjänstgöringen å 4 timmar vid session överskrides ofta, och ferierna
äro räddade. Vad som med god vilja kunde frivilligt utföras av Törnquistarna
i Svea hovrätt, det har nu med arbetsordningens hjälp gått i lås
även på alla hovrätts divisioner. Där ser man vad organisationen av en ansvarig
ledning kan uträtta.

Högsta domstolen är en mänsklig inrättning av enahanda slag, och de ovannämnda
erfarenheterna även från högsta domstolen giva belägg på att en
effekt av samma slag skulle ernås, örn domstolen enligt förordnande av Kungl.
Majit erhöll en president för hela domstolen och ordförande för avdelningarna
med uppgift att organisera arbetet. Helst borde även här utses »lämpliga
personer». När det tillkommer Kungl. Majit i konseljen att utnämna justitieråden
bör väl också därmed följa en befogenhet eller man skulle kunna säga
även skyldighet att giva denna areopag en ledning och en arbetsordning, som
är oundgänglig.

Under de många förhandlingarna örn högsta domstolens arbetsbalans har
även denna utväg ifrågasatts. År 1905 väcktes dessutom av mig en motion i
frågan, och år 1913 framfördes den av justitieombudsmannen. Binga avseende
har allt hitintills fästats vid denna kardinala utgångspunkt för undvikande
av balanser, som ligger i domstolens karaktärs daning och självansvar.

I underrätterna är sedan gammalt ordnat så att någon balans ej kan uppkomma.
Oförmodade tillströmningar av betungande arbetsuppgifter få dessa
domstolar klarera genom tätare eller förlängda sessioner och ökat hemarbete.
Det får alltid gå för sig. Endast inför en övermäktig tillströmning av nya
mål instiftas en tillfällig eller permanent förstärkning av arbetskrafterna.
Någon balans får i varje fall icke förekomma.

Även hovrätterna ha genom inrättandet av en ansvarig ledning kommit
fram till samma ordning. En mäktig hjälp mot uppkommande balanser skulle
vinnas, örn motsvarande ordning infördes också i högsta domstolen. I utlandet
går det för sig eller rättare sagt är det oundgängligt, så ock i våra
grannländer. Högsta domstolen har längre ferier än numera äro tillåtna i
andra instanser även på de högsta posterna, och statsråden ha inga lagstadgade
semestrar alls. Man behöver dock icke befara att med en ansvarig arbets -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

ledning semestrarna i högsta domstolen lika litet som i hovrätterna behövde
trädas för nära.

En sådan reform kan genomföras genast. Det lär knappast kunna undgås,
att den kommer att ingå som en del i de perspektiv, som av justitieministern
hoppats skola leda vid rättegångsreformens slutliga avgörande till förekommande
av all vidare balans inom högsta domstolen.

3. Indragning av lagrådet.

Högsta domstolen erhöll 1809 uppdrag att vid sidan av sin huvudsakliga
uppgift även avgiva utlåtande över lagförslag. Domstolens nämnda granskningsplikt
blev med tiden outhärdlig för dess rättsskipningsuppgift. I sammanhang
med inrättandet av en regeringsrätt år 1909 avlyftes laggranskningsuppgiften
på ett lagråd, bestående av tre justitieråd jämte en främling från
regeringsrätten. Enligt § 21 i regeringsformen tillkommer det lagrådet »att
avgiva utlåtande över de förslag till stiftande, upphävande, ändring eller förklaring
av lagar eller författningar, vilka för sådant ändamål bliva av Konungen
överlämnade». Medlemmarna utses av högsta domstolen och regeringsrätten.
Något urval med hänsyn till kompetens för viss uppgift behöver
icke ske. Enligt en särskild lag går tjänstgöringen i lagrådet i viss tur mellan
högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter.

Lagrådet är icke mera kompetent än regeringens kommittéer och lagberedningarnas
jurister att bedöma behovet av en lagstiftning och det sakliga innehållet.
Sällan eller aldrig har lagrådet lika litet som högsta domstolen påkallat
en utvidgning av ett lagförslags idéinnehåll. Beträffande lagparagrafernas
formella avfattning framkommer lagrådet ofta med anmärkningar, som
föranleda gemenligen obetydliga jämkningar i lagtexten. I mån av behov tillgodoses
väl denna formella överarbetning mera praktiskt genom en förstärkning
av justitiedepartementets lagbyrå. Detta är sedan länge en allmän uppfattning
bland dem, som syssla med dessa saker. Dessutom lär denna formellt
juridiska granskning föranleda ett tidsödande sysslande med småsaker.
''Åtminstone brukade förr de föredragande i lagrådet ej spara på beklaganden
däröver. Högsta domstolen var mera uppfordrad, sades det, att påskynda förhandlingarna
för att ej göra för stort avbräck i sin egentliga uppgift.

Särdeles bekymmersamt är det hinder brådskande lagförslags slutliga avgörande
röna genom lagrådets påbjudna granskning.

Flera gånger har ifrågasatts lagrådets avskaffande av nämnda skäl. Regeringen
lät ock en gång under justitieminister Löfgrens tid förstå, att den vore
betänkt på att begränsa lagrådets befogenhet. Åtminstone borde, menade
man, de s. k. sociala lagarna undantagas från rådets laggranskning. Nu på
senare tid ha lagrådets tre justitieråd delvis återförts till att tidvis biträda
inom högsta domstolen med rättsskipningen. De äro redan pa återväg till
fadersfamnen.

Lagrådet har icke någon motsvarighet i andra länder. Dess granskning anses
även hos oss obehövlig i fråga örn grundlagar, kommunallagar samt många

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

andra författningar, som mer eller mindre äro av lags natur. Den konstitutionella
garanti, som 1809 års lagstiftare trodde sig här böra skapa, är icke blott
ganska betydelselös utan ock ett stort hinder och ej heller vid behov lagd i de
rätta händerna. Institutionen har blommat ut. Den är icke längre för vår
tid något dyrbart arv, som måste fortfarande vårdas.

Det är således av vikt, att — gärna under salut — avtacka denna spärrfästning
i vår tid mot de mänskliga behoven på deras nog så tunga väg ändå
till och genom statsmakterna.

4. Vikarier för justitieråden vid förfall.

Denna fråga har lösts genom att för varje vecka i allmänhet fyra justitieråd
äro avkopplade från rättsskipningen och indelade till så kallade suppleanttjänstgöring.
För justitieråd kan nämligen vikarie icke förordnas, utan
hela tjänstgöringen måste uppehållas av de ordinarie befattningshavarna.

Härom yttras i propositionen nr 8 följande: I den mån de till suppleanttjänstgöring
indelade icke behöva inträda i tjänstgöring å sessionsrum vid
förfall för annan torde suppleantveckan utnyttjas till läsning av eirkulanta
mål, förberedande av plenimål samt litteraturstudier m. m. Under måndagen
i suppleantveckan ha de därjämte att tjänstgöra under justeringen av föregående
veckas protokoll. Två av de till tjänstgöring å domstolens sjumannaavdelning
indelade ledamöterna bruka, när deras närvaro icke erfordras för
saker, varöver minst sju skola döma, i stor utsträckning anlitas som suppleanter
vid förfall för ledamöter å andra avdelningar. Då vid förfall för ledamöter
behov av ersättare uppkomma samt ersättare icke kunna erhållas i nyss
angiven ordning, ha de ledamöter, som äro indelade till suppleanttjänstgöring,
att inträda i tjänstgöring. Dylik tjänstgöring kan komma i fråga för ledamot
även å tid då han åtnjuter semester.

Den vanliga utvägen vid förfall för befattningshavare på alla områden är
ju att det förordnas en vikarie just för det då uppkomna behovet. I andra
länder, även i våra grannländer, upprätthållas vikariat på detta sätt även
i ländernas högsta domstolar. Där går det för sig. Givetvis går det för sig
även här likaväl som det kan förordnas extra justitieråd för avarbetande av
en balans. Erinringar härom hava ock förekommit under tidigare förhandlingar
om domstolens balans.

Dessa fyra ledamöter av domstolen, utöver de tre som delegerats till lagrådet,
äro således skilda från rättsskipningen även under längre tid än som
åtgår för vikariatet eller för hela tiden, örn något förfall för annan ledamot ej
inträffar. Genom förordnande av vikarier efter behovet skulle en del av de
fyras arbetskraft återbördas till rättsskipningen. Huruvida justitieråden i
allmänhet behöva någon ytterligare ledighet utöver sina semestrar, är jag ej
i tillfälle att bedöma. Detta får bli en sak för sig. Tidsbehovet kan dock ej
bli lika långt, som nu bestås, örn vikariaten ombestyras på annat sätt.

Andra lagutskottets utlåtande Nr S8; herr Lindhagens yttrande.

5. Dispens från förhud mot rätt till fullföljd i högsta domstolen.

Mål, som skola stanna i hovrätten, kunna jämlikt 30 kap. 13 och 17 §§
rättegångsbalken genom dispens få fullföljas till högsta domstolen. Denna
prövning är uppdragen åt en särskild avdelning av högsta domstolen, bestående
av tre justitieråd.

Således en tredje avkoppling av ett antal justitieråd från rättsskipningen.
Dessa ledamöter komma åtminstone under viss tid ej heller till användning
för vederbörligen fullföljda måls prövning. En annan svårighet är att avgöra,
huru vidlyftig en föredragning bör vara över inkommen ansökan örn dispens.

Dessa omständigheter leda uppmärksamheten till en utväg, som skulle bespara
arbete och bereda ett sakkunnigare bedömande. Det har nämligen ifrågasatts,
att man bör begagna sig av den fullständigare kunskap örn målet
som redan förefinnes inom den avdelning i vederbörande hovrätt, som avgjort
detsamma. En sådan prövningsrätt lärer vara lagd hos engelska mellaninstanser,
som dömt i målet, och engelsmännen äro ju kända att vara ett praktiskt
folk.

Det kan väl icke vara annat än övervägande lämpligt, att hovrätterna övertaga
denna uppgift. Hovrätten sitter redan inne med ingående kännedom örn
hela saken, och medverkan i prövningen sker från ett större antal ledamöter.
Man har ock ansett det icke behöva befaras, att hovrätterna skulle vara benägna
avslå dispensansökningar för att det egna domslutet måtte bliva gällande.
Snarare skulle en benägenhet göra sig gällande att i tveksamma fall
hellre låta saken gå vidare för att hovrätten ej skulle bli misstänkt för partiskhet.
Detta är endast en fördel, då det måste anses riktigt, att ansökan örn
rätt till fullföljd hellre bör bifallas än avslås i tvivelaktiga fall. Sådana
misstankar böra för övrigt motvägas av lika ogrundade misstankar, att medlemmar
av högsta domstolen gärna vilja minska tillströmning dit av mål.

6. Antalet ledamöter i högsta domstolen.

Det upprepas ofta såsom ett axiom att högsta domstolen bör bestå endast
av ett litet antal ledamöter. Endast ett fåtal lagkunnige i landet äger, säges
det, den erforderliga kompetensen, och rättsskipningens enhet äventyras också.

Emellertid har antalet ändock oavlåtligen ökats om än varje gång med
beklagande. Någon annan utväg har ej kunnat betvingas. Ibland har för
balansens avhjälpande förordnats en extra kontingent med betonande att förordnandet
måste upphöra inom kortare tid. När den tiden utlupit ha de extra
platserna gjorts till ordinarie för att möta ett fortfarande föreliggande behov.
Någon förnimmelse att rättsskipningen genom detta blivit sämre i och för sig
har icke försports. Rättsskipningens enhet äventyras ju ock i den mån domstolen
arbetar på avdelningar eller en avdelning besättes med nya krafter i
stället för de avgående. Möjligheter till enhetlig rättskipning står väl å andra
sidan alltid kvar genom föreskrivna plenarsammanträden.

Örn det gåves en utväg att väga kompetenserna på guldvikt i stället för efter
växlande justitieministrars vanskliga urval, skulle nog i landet stå till buds

Andra lagutskottets utlåtande Nr 88; herr Lindhagens yttrande.

ett myller av domare jämte advokater och professorer med ungefär lika god
kompetens till justitierådsbefattning som alla de generationer, vilka nått denna
befordran med riklig omväxling av skilda egenskaper.

Under sådana förhållanden synes det mig ej äventyrligt att avhjälpa tillfälligt
en balans med tillkallande av extra bisittare i domstolen. I detta fall
kunde i stället för fyra gärna ha föreslagits flera, så att bekymren försvunnit
för tillfället.

Det gives emellertid en omständighet, som gör ett utnämnt justitieråd kompetentare
än han var i en mera underordnad befattning. Det är ansvaret att
döma i sista instans, som eggar till större eftertanke och mera överblick. Gärna
må ock medgivas, att många avdelningar även ha sina skuggsidor. En sådan
mångfald försvagar ansvaret. Det s. k. divisionsansvaret är icke lika pålitligt
som det individuella.

7. Antalet ledamöter å varje division.

Regeringsformens 22 § stadgar alltsedan 1809, att »uti högsta domstolen
kunna ringare mål prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där
alla fyra äro örn slutet ense. över viktigare saker skola minst sju döma».
För närvarande finnes blott en avdelning med sju ledamöter och i övrigt tillsättas
avdelningarna ordinarie såväl som extra med allenast fem och någon
gång fyra ledamöter.

Uti professor Malmgrens edition av grundlagarna står i kommentaren under
nämnda § örn ringare mål följande: »Dit höra i själva verket de allra flesta.
Till de viktigare saker, över vilka minst sju skola döma, de s. k. sjumansmålen,
räknas nämligen i praxis egentligen endast mål, som innebära tillämpning
av grundlagarna, lagförklaringsärenden samt mål angående ådömande av
livstids straffarbete, däremot inga som helst civilmål.»

Detta är verkligen en anmärkningsvärd skillnad, som »enligt praxis» gjorts
mellan grundlagens ringare mål och viktigare saker. Det ser nästan ut som
örn ävlan efter balansers förekommande och nedbringande begagnat sig av en
fri tolkning av nämnda två begrepp. 1915 års reform ville med det bekanta
skiljemärket 1,500 kronor skilja bagatellsaker, som fingo stanna i hovrätten,
och viktigare saker, som fingo gå till högsta domstolen. Nu finner man, att
även de senare i tillämpningen blivit graderade till bagatellmål.

Här framträder således en ny angelägenhet, nämligen att återställa avdelningarnas
medlemsantal efter grundlagens anvisning. Kommer den slutliga reformen
att bestå uti att endast viktigare mål få dragas inför högsta domstolens
prövning, måste alla avdelningarna vara organiserade med sju ledamöter.

Det är ock enligt sakens natur fullkomligt riktigt. Presidenten Stael von
Holstein i Göta hovrätt skrev en gång, att ett kollegium bör äga så många
ledamöter, att det kan beräknas, att åtminstone en förstår sin sak. Det
ligger något i detta. Med flera ledamöter kan man bättre påräkna, att skilda
viktiga synpunkter komma till tals och bliva föremål för överläggning. Med

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

fem ledamöter äventyras mera förhastade, ej tillräckligt kunniga beslut.
Grundlagen har säkerligen funnit det rätta talet medlemmar, som det vill till
för ett någorlunda betryggande bedömande av »viktigare saker». Det måste
finnas en gräns även för nödfallsåtgärder och kompromisser. Högsta domstolens
anseende och rättssäkerheten få ej förspillas av dem.

Restriktiva åtgärder.

8. Summa revisibilis och vad därmed äger sammanhang.

Den såväl principiellt som praktiskt mest betydande åtgärden för avskärande
av vissa mål från fullföljd till högsta instans beslöts 1915. Efter voteringar
i båda kamrarna örn en regeringsproposition i ämnet bestämdes nämligen,
att förmögenhetsmål till ett värde under 1,500 kronor ej fingo överklagas.
Då ifrågasattes emellertid ingen rubbning i fullföljden av jorddelningsmål.

Ett klart penningstreck infördes sålunda i fråga örn tvistens värde men icke
nödvändigtvis markerande också parternas förmögenhetsförhållanden. Emellertid
pekade det i alla fall jämväl i den riktningen. Herrar Schotte och Pettersson
i Södertälje yttrade ock i reservation till lagutskottets utlåtande (nr
15) att »högsta domstolen blir med höjningen av denna summa allt mer och
mer uteslutande fåtalets domstol».

Samtidigt med propositionens avlämnande i riksdagen uttalade sig Nordamerikas
förenta staters president örn nödvändigheten av en rättegångsreform
bland annat på följande sätt:

»Jag hör icke till dem, som tvivla på domstolarnas vare sig flit, kunskaper
eller samvetsgrannhet, men jag säger, att de hava en mycket gammalmodig
metod i sin verksamhet. Jag vet, att Förenta staterna i sina rättsförhandlingar
är många decennier efter varje annat civiliserat land i världen, och jag
påstår, att det är en överhängande och bjudande uppgift för oss att bringa
rättelse härutinnan, emedan rättsskipningens snabbhet och kostnadsfrihet samt
det lätta tillträdet till densamma är den största delen av rättvisan själv. Örn
man behöver vara rik för att få rättvisa i följd av omkostnaderna för själva
processen, då finns det icke någon rättvisa alls.»

Högsta domstolen har nu ansett att för en snabbare rättsskipning skulle en
ytterligare begränsning av fullföljdsrätten till högsta domstolen vara den närmast
till hands liggande och för en varaktig förbättring mest effektiva åtgärden.
Några ledamöter erinrade, örn icke summa revisibilis skulle kunna
höjas åtminstone till överensstämmelse med det penningvärde, som var gällande
vid dess införande 1915.

För dem som gillat 1915 års insats är ju det senare en konsekvent väg. 1915
års penningvärde 1,500 kronor har beräknats motsvara 2,800 kronor för närvarande.
Mot ett modigt förslag till en sådan höjning kan icke riktas invändningen,
att den innefattar något nytt. Vederbörande synas dock ej våga en
sådan utväg såsom »utsiktslös». Därmed har emellertid också satts ett mäktigt
frågetecken för 1915 års beslut såväl till principen som till beloppet.

Inför en sådan situation upprullas således här spörsmålet örn högsta dom -

60 Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

stolens organisation i hela dess vidd. Så var ock förhållandet med 1915 års
förslag och jag tillåter mig hänvisa till mitt principutlåtande därom till lagutskottets
betänkande nr 15 vid sagda års riksdag (sid. 52—70).

Att den allmänna meningen kommer att ställa sig ovillig mot en ytterligare
inskränkning i fullföljdsrätten på förenämnda väg är nog sannolikt. Häremot
skulle endast kunna erinras, att domstolarna även i övrigt företrädesvis äro
till för dem, som ha rad att betala kostnaderna. Och de flesta missnöjda torde
icke ens nå fram till underrätterna.

För att få en rätsida på denna sak, synes kunna med synnerligt fog göras
gällande, att om hovrätten är god nog som sista instans för ett förmögenhetsmal
till ett värde under 1,500 kronor, så är hovrätten god nog såsom sista instans
även för övriga för mö g enhet smål. Och än vidare, om de förra målen såsom
vederlag dock kunna få fullföljas genom dispens efter prövning, så kunna
lika väl också de övriga förmögenhetsmålen nöja sig med en sådan granskad
klagorätt. Med andra ord inga förmögenhetsmål skulle få fullföljas från
hovrätterna utan en förberedande granskning örn de kunna anses förtjänta
därav.

De nu gällande bestämmelserna i 30 kap. 13 § rättegångsbalken för dispens
medgiva att talan skall få äga rum, när det för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt eller där parten visar, att talans fullföljande
för honom skulle ha synnerlig betydelse utöver det mål, varom fråga är. Om
samtliga förmögenhetsmål skulle få fullföljas genom dispensvägen synes ordet
»synnerligen» böra bortfalla. Jämväl i övrigt bör granskas utformningen av
de fall, i vilka talan bör få äga rum. Formuleringen bör ock förtydligas så
att den inbegriper även ny lagtolkning eller rättstillämpning i stället för gamla
prejudikat, som enhetligt tillämpats.

Frågor om personliga förhållanden i viktigare i lagtexten uppräknade avseenden
böra åter få gå till högsta rätt utan förprövning, vilken däremot skulle
äga rum i övriga personliga frågor.

Detta syftar till en rationell klyvning mellan tvister om ägodelarna och
mål, som beröra personlighetsförhållanden. Detta föreslogs av mig redan 1915.
Det synes ock ha förordats i högsta domstolen av justitierådet Seth, som ock
åberopat förslag i Norge.

Den ofta föreslagna konformitetsprincipen kan jag på grund av erfarenhet
ej vidare tillråda även örn, såsom bör ske, kräves fullständig enighet örn slutet
i de båda lägre domstolarna utan skiljaktig mening i sak i underrätt och hovrätt.
Principen bygger ej heller på något ideellt underlag utan på en slump.
Statistiken visar ock, att en avsevärd procent sådana mål ändras i högsta domstolen,
varvid dock kanske ej hänsyn tagits till skiljaktiga meningar. Det
gives särdeles viktiga mål, där en enhällig högsta domstol stått emot enhälliga
underrätter.

Uppmärksamheten bör också riktas på hovrätternas kompetens att i sista
hand avgöra mål. De äro av någon anledning ibland formellt anlagda och
laga mången gång ogärna efter lägenheten. I all synnerhet ligger fara för
handen, örn hovrätten, såsom nu synes tillämnas, omlägges allt mer till en upp -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; herr Lindhagens yttrande.

fostringsanstalt för unga jurister för utrönande av deras lämplighet till befordringar.
Åtminstone ordförandena på hovrätternas divisioner böra äga vad
man skulle kunna kalla högstadomstolskompetens.

9. Nådemålen.

Att giva nåd i brottmål är förbehållet Konungen i statsrådet. Det är således
undandraget högsta domstolens avgörande. En sådan ordning ligger
ock i sakens natur. Lagskipningssynpunkter böra ej dominerande spela in i
avgörandet. Högsta domstolens uppdrag att avgiva yttrande över alla nådemål
leder lätteligen till, att i regeln benådningsfrågan i själva verket avgöres
av domstolen.

Av dessa skäl och då föredragningen och justeringen av nådemålen också"
inkräktar på högsta domstolens arbetstid har från olika håll och icke minst
inom domstolen påkallats, att även dessa mål måtte skiljas från domstolens
prövning, därest ej särskilt yttrande från domstolen i något undantagsfall
infordras. Vi föredragande på min tid i högsta domstolen hyste samma asikt
på grund av våra erfarenheter.

Då nu letas efter utvägar att förekomma balans i högsta domstolen, bör
väl detta ofta återkommande krav nu omsider kunna vinna beaktande. Detta
så mycket mer som här ej behöver tillgripas utvägen att falla tillbaka pa
skillnad mellan fattiga och rika mål. Reformen är på väg genom indragning
av de två justitieråd, som förr skulle i nådemål ta plats i konseljen.

10. Minskning i tillströmningen av trafikmål.

Bland de mål, som enligt propositionen ansetts särskilt böra drabbas av
restriktioner i fullföljdsrätt, voro trafikmål och jorddelningsmål.

Vad trafikmålen angår har vid denna riksdag på enhällig tillstyrkan av
första lagutskottet samt genom beslut enhälligt i första kammaren och i andra
kammaren med 70 röster mot 63 förordats en omläggning av biljuridiken, vars
villovägar hitintills föranlett en myckenhet processer med oavlåtliga subtila
voteringar mellan instanserna och inom desamma. Efter det den sålunda av
riksdagen tillstyrkta saneringen kommit till stand, minskas bilmålen ofantligt
och deras behandling förenklas. Där har riksdagen i år själv redan erinrat
örn det rationellaste och rättvisaste sättet för nedbringande av bilolyckors
inströmning till högsta domstolen.

Det bör kunna förväntas proposition redan till nästa riksdag i denna viktiga
angelägenhet.

11. Rättegång smissbruk.

En sak, som icke får lämnas utan uppmärksamhet, är ett inskridande mot
en fullföljd av talan utan laga skäl eller möjlighet till fullföljd av talan i
uppenbart uppsåt att därmed uppehålla motparten att komma till sin rätt.
En sådan avsikt, i och för sig rättsstridig, leder ofta till stora förluster och
lidanden för den andra parten.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28; reservation.

Rättegångsbalken i 1734 års lag har i kapitlet 29 stadgat bötespåföljder för
rättegångsmissbruk i alla instanser. Tillämpning härav synes åtminstone på
senare tider sällan förekommit förmodligen på grund av svårigheter att bedöma
örn ond vilja föreligger eller icke. Några enstaka gånger har dock detta
lagrum kommit i bruk och själv har jag i Svea hovrätt varit med örn att en
eller kanske flera gånger fälla klagande till böter för ohemul klagan över
ålagd betalningsskyldighet i växelmål.

Där förprövning för rätt till fullföljd av talan kommer att äga rum, blir
givetvis redan i sådan ordning en ohemul klagan avvisad. Då jag ej medhunnit
att bilda mig en uppfattning örn de framkomliga vägarna för att ur
ovannämnda synpunkt ytterligare komma till rätta med en ohemul klagan, har
jag endast velat fästa uppmärksamhet även på denna angelägenhet till övervägande
i hela dess vidd.

12. Prövning endast av rättsfrågan.

Örn ingen enighet kan vinnas örn en rationell organisation av fullföljd talan
till högsta domstolen med bibehållande i stora drag av jämlikhet mellan olika
förmögenhetsklasser, återstår väl till sist att överväga begränsning av rätten
till fullföljd att omfatta endast rättsfrågan. Så är ju saken ibland ordnad i
andra länder, och även hos oss har denna utväg ofta varit på tal.

Även i ett sådant fall kan förprövning ifrågasättas.

Det är för övrigt icke obefogat, att parterna tvingas framlägga sin bevisning
i de tva första instanserna. Endast sådan ytterligare bevisning, som nu
kräves för vinnande av resning, borde, örn det måste gå därhän, kunna tilllatas.
Erfarenheterna fran utlandet giva förmodligen vägledning, hur en sådan
begränsad fullföljdsrätt bör organiseras rättvist och överkomligt på samma
gång.

Reservation

av herrar Sam Larsson, Norman, Forslund, Magnusson i Kalmar, Hage,
Olovson i Västerås och Pettersson i Hällbacken, vilka yrkat, att utskottet
skulle hemställa,

a) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;
samt

b) att motionerna 1:99 och II: 222 samt II: 224 icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 28.

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionens lagförslag.....................• . . . 1

Historik...............................13

Förslag angående mellaninstans i skiftesmål................27

Organisationsnämndens skrivelse år 1931...............27

Departementsförslag i ämnet år 1934 29

Lämpligheten av ändrad instansordning beträffande skiftesmål .... 30

Mellaninstansens organisation. En eller flera domstolar?......40

Tillfällig åtgärd för minskning av högsta domstolens arbetsbalans.......43

Utskottets yttrande..........................45

Särskilt yttrande av herr Lindhagen...................48

Reservation.............................62