Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956 (Utlåtande 1956:L2u9 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

Kr 9

Utlåtande i anledning av väckt motion om överflyttning av frågor
om indragning av körkort på grund av trafikförseelse
från länsstyrelse till domstol.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 593,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Hansson i önnarp och
Andersson i Brämhult hemställt »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära skyndsam utredning om överflyttning av frågor om indragning
av körkort på grund av trafikförseelse från länsstyrelserna till den
domstol som avgör åtalet för trafikförseelse».

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande,
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen.

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om krav på körkort, om förarprov och om utfärdande av
körkort samt om återkallelse av körkort, om varning och om omhändertagande
av körkort in. in. ges i vägtrafikförordningen den 28 september 1951.

Enligt 29 § 1 inom. vägtrafikförordningen får motorfordon eller med gummihjul
försedd traktor — vad avser traktor dock blott vid färd på väg; vissa
undantag ges f. ö. även härifrån — föras endast av den som genom körkort,
utfärdat av länsstyrelse, är berättigad att föra fordonet.

Den som önskar erhålla körkort skall enligt 31 § 1 mom. vägtrafikförordningen
undergå särskilt förarprov. Ansökan om körkort göres enligt 32 §
1 mom. hos länsstyrelsen i det län, inom vilket sökanden är mantalsskriven,
eller, om han icke är mantalsskriven i riket, hos länsstyrelsen i det län, där
han vistas.

Bestämmelserna om återkallelse av körkort återfinnes i 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen.
I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 §
stadgas, körkort återkallas av den länsstyrelse, som utfärdat körkortet,
nämligen:

1. om föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 § andra stycket eller 4 §
lagen om straff för vissa trafikbrott (grov vårdslöshet, rattfylleri m. in.);

2. om föraren eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten
väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande
förpliktelser;

3. om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956 7

trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna
fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig
efter dessa bestämmelser; eller

4. om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt eller personliga förhållanden
i övrigt icke bör betros med att innehava körkort.

Vid återkallelse av körkort på skäl, som ovan angivits, skall bestämmas
viss tid, efter vars utgång föraren efter ansökan ånyo må kunna erhålla
körkort.

Ytterligare bestämmelser om återkallelse av körkort ges i 33 § 2 mom.
vägtrafikförordningen. Om förares förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt
fordon blivit så väsentligen minskade genom sjukdom, skada
eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare bör inneha kortkort,
skall den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, återkalla detsamma.
Länsstyrelse äger vidare enligt samma moment, när så finnes påkallat,
ålägga förare att inom viss tid förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet
eljest återkallas.

I 34 § vägtrafikförordningen ges bestämmelser om varning. Har emot
innehavare av körkort förebragts sådan omständighet, som jämlikt 33 § 1
mom. 2—4 punkterna, vilka återgivits ovan, kan föranleda återkallelse av
körkortet, men kan det antagas, att han skall låta rätta sig utan sådan åtgärd,
må varning i stället meddelas.

Vidare ges i 35 § bestämmelser om omhändertagande av körkort. Beslut
härom meddelas i Stockholm av vederbörande poliskommissarie och i övriga
delar av riket av polismyndigheten. I vissa fall meddelas sådant beslut av
den myndighet som har att förbereda talan mot föraren. Beslut om körkortets
omhändertagande skall snarast möjligt, i vissa fall inom 48 timmar,
översändas till den länsstyrelse som utfärdat körkortet och gäller till dess
länsstyrelsen förordnat, huru med körkortet skall förfaras. I avvaktan på
sådant förordnande är föraren icke berättigad att föra körkortspliktigt fordon.

Över utfärdade körkort skall länsstyrelsen enligt 32 § 6 mom. vägtrafikförordningen
föra körkortsregister. Närmare bestämmelser härom ges i
vägtrafikkungörelsen den 1 december 1951. Sålunda skall enligt 74 § i kungörelsen
göras anteckningar i registret bl. a. om beslut om återkallelse av
körkort, om varning och om omhändertagande av körkort. Enligt 80 § 2
mom. i kungörelsen gäller, att om körkortsinnehavare ådömts straff för
bl. a. förseelse begången vid förande av motordrivet fordon eller fylleri, åligger
det domstolen att ofördröj ligen översända avskrift av domen till den
länsstyrelse som utfärdat körkortet. Om förhållande som sålunda anmälts
skall enligt 74 § i kungörelsen anteckning göras i körkortsregistret.

Vidare gäller enligt 80 § 3 mom. vägtrafikkungörelsen att om nykterhetsnämnd
beslutat ställa körkortsinnehavare under övervakning enligt 15 § lagen
om nykterhetsvård eller om nämnden till annan länsstyrelse än den, som
utfärdat körkortet, ingivit ansökan om att körkortsinnehavaren måtte intagas
å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, skall nämnden ofördröj -

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

ligen avsända meddelande om förhållandet till den länsstyrelse, som utfärdat
körkortet. Göres sådan ansökan som nyss sagts hos länsstyrelse, som
utfärdat körkortet, skall i ansökningen lämnas uppgift om körkortets nummer.
Finner nykterhetsnämnd i annat fall än ovan sagts, att rätten för viss
person alt innehava körkort bör omprövas till följd av dennes alkoholmissbruk,
åligger det jämväl nämnden att ofördröj ligen avsända meddelande
därom till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet. I samtliga fall som avses
i momentet skall nämnden avgiva yttrande i frågan, huruvida körkortet
bör återkallas.

Finner polismyndighet anledning förekomma till återkallelse av körkort,
skall polismyndigheten enligt 81 § i kungörelsen därom göra framställning
hos den länsstyrelse, som meddelat körkortet.

Regler om laga domstol i brottmål ges i 19 kap. rättegångsbalken. Som
huvudregel gäller, enligt 19 kap. 1 §, att laga domstol i brottmål är rätten i
den ort, där brottet förövats.

I vissa fall må i stället för åtal vid domstol straff åläggas genom straffföreläggande.
Skall allmänt åtal äga rum för brott, varå allenast böter kan
följa, dock ej normerade böter, äger sålunda enligt 48 kap. 1 § rättegångsbalken
åklagaren, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den
misstänkte det straff åklagaren anser brottet förskylla. Strafföreläggande
må dock ej avse dagsböter utöver fyrtio. Godkännes ej strafföreläggandet
skall talan väckas i vanlig ordning.

Motionen

Motionärerna framhåller till en början, att den fortgående ökningen av
antalet trafikolyckor ger anledning till oro och att det i denna allvarliga
situation är nödvändigt att ta under noggrant övervägande vilka åtgärder
som skulle vara ägnade att höja trafiksäkerheten. Visserligen har, uttalar
motionärerna vidare, såväl statsmakterna som enskilda sammanslutningar

— bland dem främst Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande

— gjort mycket berömvärda insatser i trafiksäkerhetsarbetet. Det förefölle
dock motionärerna som om ytterligare åtgärder vore nödvändiga för att få
olyckskurvan att böja nedåt.

Såsom ett led i strävandena att uppnå större trygghet i trafiken föreslås
i motionen, att frågan om indragning av körkort på grund av trafikförseelse
flyttas från länsstyrelserna till den domstol som behandlar målet om åtal
för trafikförseelsen. Såsom skäl härför anföres i motionen bl. a. följande.

Den nuvarande ordningen, att domstolen skall bestämma straffet i böter
eller fängelse medan länsstyrelsen senare beslutar om eventuell körkortsindragning,
är ur flera synpunkter mindre lämplig. Domstolsförhandlingen
är muntlig, och rätten fordrar numera så gott som utan undantag att svaranden-bilföraren
(motorcyklisten) skall inställa sig personligen. Genom
den personliga kontakten med svaranden får domstolen en utmärkt möjlighet
att bedöma, om den aktuella förseelsen bör inverka på vederbörandes

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

rätt att föra motorfordon. Ett avgörande hos länsstyrelsen, grundat uteslutande
på domstolens dom och körkortsinnehavarens skriftliga förklaring
maste bil mera formellt och rutinmässigt. Därvid kan inte beaktas alla personliga
omständigheter, som domstolen kan utreda och ta hänsyn till vid sitt
avgörande.

Frågans tidigare behandling

Spörsmålet om länsstyrelse eller domstol skall handlägga frågor om indragning
av körkort var föremål för utförlig behandling under förarbetet
till 1936 års motorfordonsförordning, vars bestämmelser
i ämnet föregick reglerna i gällande vägtrafikförordning. Förslag till
motorfordonsförordning hade framlagts av 19U års vägtrafiksakkunniga
(SOU 1935: 23). De sakkunniga hade bl. a. att behandla tre till dem överlämnade
skrivelser, i vilka frågor om indragning av körkort upptagits.

I skrivelse till chefen för kommunikationsdepartementet hade sålunda
Svenska transportarbetareförbundet framhållit, att det syntes förbundet ur
alla synpunkter mest tilltalande och även nödvändigt, att indragning av
körkort överlätes på den myndighet som hade att handlägga och döma i det
mål, i vilket körkortets indragning utgjorde en del av straffet. Vidare hade
Sveriges trafikbilägares riksförbund i skrivelse till kommunikationsdepartementet
förordat bestämmelser av innehåll, att domstol i förekommande
fall skulle yttra sig i frågan, huruvida anledning till indragning av dömd
persons körkort kunde anses föreligga eller icke. Slutligen hade Motormännens
riksförbund i skrivelse till Konungen hemställt, att utredning måtte
verkställas, huruvida icke då gällande bestämmelser angående återkallelse av
körkort borde bliva föremål för omarbetning. I en vid skrivelsen fogad, av
förbundets lagkommitté upprättad promemoria förordades, att befogenheten
att återkalla körkort med vissa undantag helt lades på domstolarna. Vid sidan
av körkortsfrågans behandling vid domstol torde emellertid _ enligt

vad i promemorian vidare anfördes — i vissa fall böra bibehållas vissa möjligheter
för polismyndigheten att utan anlitande av domstolsförfarandet
kunna återkalla körkort. Vissa omständigheter, vilka icke lämpligen borde
goras till föremål för domstols behandling, syntes böra kvarstå som grund
lor polismyndighets återkallelse av körkort, t. ex. iråkat lyte, ålderdomssvaghet
in. in.

För egen del anförde de vägtrafiksakkunniga:

Vagtrafiksakkunniga vilja understryka vad som framhållits därom att en
lndragmng av körkort kan drabba den, som har sin utkomst såsom automobiltorare,
betydligt hårdare än ett eventuellt straff. Å andra sidan är det
uppenbart, att denna omständighet icke kan få föranleda underlåtenhet att
"!.ra!a. n0rk°.i''t 1/a», där sådan indragning är påkallad såsom en preventiv
uin tU lnot.vei''kande av upprepning av förekomna förseelser. Under alla
forhållanden ligger givetvis vikt uppå att frågor av förevarande art handlaggas
pa ett sätt, som innebär de största möjliga garantier för ett rättvist
bedömande. Det har nu ifrågasatts, att avgörandet av ärenden angående körkortsindragning
i fall, då sådan kan föranledas av straffbar förseelse, skulle
2 Bihang till riksdagens protokoll 1956. 9 samt. 2 and. Nr S_9

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

överflyttas från länsstyrelserna till domstolarna. Ett skäl för en sådan överflyttning
skulle vara, att domstolen, vilken utdömer straff för förseelsen,
har närmare och mera direkt kännedom än länsstyrelsen om de omständigheter,
som kunna inverka på frågan om körkortsindragning. Även om detta
icke låter sig bestrida, måste likväl beaktas, att länsstyrelsen kan och är
skyldig att införskaffa den utredning, som tarvas för klarläggande av de
på körkortsfrågan inverkande omständigheterna i ett av domstol avgjort mål
och framför allt att länsstyrelsen härutöver har tillfälle att taga hänsyn till
uppgifter rörande eventuella tidigare förseelser av fordonsföraren, vilka
kunna vara av avgörande betydelse för bedömande av huruvida indragning
av körkort bör ske. Såvitt de sakkunniga kunna finna, disponera länsstyrelserna
över ett tillräckligt material för att kunna träffa rättvisa avgöranden
i fall, varom nu är fråga. Härtill kommer, att frågor om indragning av
körkort i andra fall än som sammnhänga med straffbelagda förseelser, exempelvis
på grund av sjukdom e. d. näppeligen kunna tänkas överflyttade
till domstolarna. Dessutom kunde det knappast undgås, åt! länsstyrelsernas
befogenhet att provisoriskt indraga körkort bibehölles, varvid frågor
om körkortsindragning alltså bleve beroende på prövning av såväl domstolar
som länsstyrelser. Slutligen bör även uppmärksammas, att det lärer
vara förenat med större svårigheter att åvägabringa en enhetlig tillämpning
på förevarande område, ifall avgörandet lägges hos mångfalden av domstolar
i stad och på landet, än om detsamma liksom hittills bibehålies hos länsstyrelserna.

Av ovan angivna skäl ansåg de sakkunniga sig böra utgå från att beslutanderätten
i fråga om indragning av körkort fortfarande skulle ankomma på
länsstyrelserna. På delvis samma grunder fann de sakkunniga sig icke böra
giva sin anslutning till tanken, att domstolarna skulle i förekommande fall
yttra sig till vederbörande länsstyrelse angående indragning av körkort.

I den proposition till 1936 års riksdag, i vilken riksdagens yttrande inhämtades
över bl. a. förslag till motorfordonsförordning, propositionen nr 213 år
1936, anförde föredragande departementschefen, att i de fall, då förutsättningen
för återkallelse av körkort vore att viss förseelse blivit begången av
körkortets innehavare, vore det visserligen sant, att domstolen ofta torde
kunna förskaffa sig en närmare och mera direkt kännedom än länsstyrelsen
om de i det särskilda fallet föreliggande omständigheter som kunde inverka
på frågan om körkortets återkallande. Med hänsyn till vad de sakkunniga
härutinnan anfört och då den dåvarande ordningen torde hava fungerat i
stort sett tillfredsställande, ansåg departementschefen likväl förevarande
ärenden böra bibehållas under länsstyrelsernas handläggning.

Frågan behandlades ånyo vid 1951 års riksdag. Enligt den proposition,
nr 30, i vilken riksdagens yttrande inhämtades över förslag till nu
gällande vägtrafikförordning, skulle liksom förut återkallelse av körkort ankomma
på länsstyrelsen även i det fall, att återkallelsen föranleddes av
straffbelagd förseelse. Andra lagutskottet erinrade i utlåtande över propositionen,
nr 30 år 1951, om att gällande föreskrift i frågan föregåtts av ingående
överväganden, huruvida i det angivna fallet återkallelsen borde ankomma
på länsstyrelsen eller den domstol, som ådömt straffet. Utskottet hänvisade
därvid till vad 1934 års vägtrafiksakkunniga samt departementsche -

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

fen i propositionen till 1936 års riksdag anfört. För egen del anförde utskottet,
att inom utskottet upptagits frågan, vilken myndighet som i förevarande
fall lämpligen borde avgöra om återkallelse^ men att enligt utskottets mening
tillräcklig anledning icke förekomme att göra ändring i den gällande
regeln, vilken visat sig i stort sett tillfredsställande. Propositionens förslag
förordades därför.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande.

Pågående utredning

I direktiven för 1953 års trafiksäkerhetsutredning, som jämlikt Kungl.
Maj :ts bemyndigande den 25 september 1953 tillkallats för att utarbeta förslag
till åtgärder för åstadkommande av förbättrad trafiksäkerhet, har chefen
för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, anfört bl. a.
följande.

Vad slutligen angår påföljderna av trafifkförseelse, består ju dessa i
straff, böter eller frihetsstraff, å ena sidan, samt i indragning av förarbehörigheten
genom körkortsåterkallelse, å andra sidan. — -— — må här blott
erinras om det önskvärda i och för sig av att det efter en trafikförseelse
icke dröjer för länge med samhällets reaktion i form av straff respektive indragning
eller omhändertagande av körkortet. Bland olika uppslag som
här måhända kan vara värda att pröva, kan nämnas tanken att ge polisen
rätt att för i varje fall vissa förseelser ålägga böter samt utvidgad rätt att
fråntaga förare hans körkort.

Utredningen är enligt uppgift i årets riksdagsberättelse för närvarande
sysselsatt huvudsakligen med frågor rörande möjligheten att åstadkomma
ett bättre urval av motorfordonsförare.

Utskottet

1953 års trafiksäkerhetsutredning, som tillkallats för att utarbeta förslag
till åtgärder för åstadkommande av förbättrad trafiksäkerhet, är för närvarande
sysselsatt huvudsakligen med frågor rörande möjligheten att åstadkomma
ett bättre urval av motorfordonsförare. Utredningen kommer enligt
vad utskottet inhämtat härvid att beakta jämväl det i förevarande motion
berörda spörsmålet om överflyttning från länsstyrelse till domstol av frågor
om indragning av körkort på grund av trafikförseelse.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:593, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 29 februari 1956

På andra lagutskottets vägnar:

ELSA JOHANSSON

Andra lagutskottets utlåtande nr 9 år 1956

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Nils Elowsson, Axel E. Svensson, Sunne,
fru Svenson*, herrar Grönkvist, Gunnar Berg, fru Hamrin-Thorell och herr
Birke;

från andra kammaren: fru Johansson i Norrköping, fru Västberg, fru
Sandström, herr Lundberg, fröken Höjer, herr Svensson i Göteborg, fru
Ewerlöf* och herr Larsson i Hedenäset.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

550410

Stockholm 1956. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag