Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 196!) (Utlåtande 1969:L2u73 - höst l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 196!)

Nr 73

Utlåtande i anledning av motioner om en översyn av lagen om
vapenfri tjänst, m. m.

Andra lagutskottet har behandlat tre till lagutskott hänvisade motioner
nämligen

1) de liltalydande motionerna I: 346 av herr Werner och 11:393 av fru
Ryding m. fl., i vilka yrkas »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t begär
utredning och förslag till ändring av lag om vapenfri tjänst, Kungl. Maj:ts
kungörelse med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga, samt av
Kungl. Maj:ts instruktion för vapenfrinämnden i enlighet med de i motionen
framförda synpunkterna, i huvudsak innebärande:

A. den nuvarande formuleringen i § 1 vapenfrilagen ''djup samvetsnöd’
slopas,

B. de vapenfrias tjänstgöringsmöjligheter, vapenfrilagens § 2, utökas och
kompletteras med i motionen framförda synpunkter,

C. vapenfrinämnden utökas med en ledamot som representant för de ickereligiösa
värnpliktsvägrarna,

D. myndigheterna ålägges lämna bättre information än för närvarande
om vapenfri tjänst till de värnpliktiga vid inskrivningarna,

E. de vapenfria tjänstepliktigas tjänstgöringstid fastställes till cirka 400
dagar, eller lika med vad som gäller för huvuddelen av vanliga värnpliktiga».

2) motionen 1:390 av fru Segerstedt Wiberg i vilken yrkas »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om en översyn av lagen om
vapenfri tjänst».

Över motionerna har yttranden avgivits av arbetsmarknadsstyrelsen, vapenfrinämnden
och värnpliktsverket. Yttrandena har genomgående begränsats
med hänsyn till myndigheternas verksamhetsområden.

Motionerna

Motionerna I: 346 och II: 393

Motionärerna framhåller, att vapenfrilagen — och därtill anslutande författningar
— har sådana brister att de bör bli föremål för snabb översyn
och ändring. Motionärerna konkretiserar sin kritik mot lagen i avsnitt, som

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 73

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

direkt ansluter sig till de olika motionsyrkandena (A—E). Sammanfattningsvis
anför motionärerna utöver vad som framgår av yrkandena följande.

(A) Vapenfri tjänst bör stå öppen för alla för vilka värnpliktstjänstgöringen
står i strid med en allvarlig personlig övertygelse. Begreppet »djup
samvetsnöd» är olämpligt som kriterium på grund av svårigheten att definiera
innebörden av detta och hur samvetsnöden tar sig uttryck hos den
enskilde. Härigenom har formuleringen omöjliggjort utarbetandet av en
fast praxis för tilldelandet av vapenfri tjänst. De enskilda utredningsmännens
inställning till värnpliktsvägran och »djup samvetsnöd» har blivit
avgörande för vapenfrinämndens beslut.

(B) De vapenfrias tjänstgöringsmöjligheter bör ses över och kompletteras.
Vapenfria med tillräckliga kvalifikationer bör beredas tillfälle att fullgöra
fredstjänst på fältet i u-länderna. Vapenfria bör vidare få möjlighet
att fullgöra vapenfri tjänst i arbete hos ideella föreningar, freds-, politiska,
religiösa och nykterhetsorganisationer. Man bör också undersöka möjligheten
för vapenfria att under sin tjänstgöring få fortsätta i sitt civila yrke
på sin ordinarie arbetsplats med samma sociala och ekonomiska villkor som
andra vapenfria. Överskottet av arbete bör gå till fredsfrämjande ändamål,
exempelvis fredsforskning.

Den vapenfrie bör inte kunna åläggas att göra tjänst som strider mot hans
allvarliga övertygelse. Sålunda bör ingen tvingas att tjänstgöra inom exempelvis
civilförsvaret, om den vapenfrie anför sådana skäl mot tjänstgöringen.

(C) I vapenfrinämnden finns för närvarande två »representanter» för den
religiösa åskådningen, en frikyrko- och en statskyrkopräst. Nämnden bör
kompletteras med en ledamot från de ickc-religiösa »vapenpliktsvägrarna».

(E) Det är svårt att finna något annat skäl för att de vapenfria har en
längre tjänstgöringstid än huvuddelen av de vanliga värnpliktiga än att de
vapenfria skall straffas för sin allvarliga övertygelse; för närvarande utför
den stora delen av vapenfria okvalificerade rutingöromål som inte kräver
någon längre utbildning.

Motionen I: 390

Motionären erinrar om att chefen för försvarsdepartementet, statsrådet
Andersson, i samband med riksdagsbehandlingen av förslaget till vapenfri
lag uttalade att de etiska totalvägrarna inte längre skulle utgöra något problem.
Emellertid har, anför motionären, lagens tillämpning vållat åtskilliga
problem. Motionären anför i sammanfattning följande.

De vapenfria ges ofta en tjänstgöring som passar illa samman med deras
utbildning och intresseinriktning. Ett rimligt krav är därför att de nuvarande
tjänstgöringsområdena vidgas och att möjlighet ges att fullgöra den vapenfria
tjänsten inom ideella föreningar, freds-, politiska, religiösa och nykterhetsorganisationer.
Denna möjlighet finns nu endast undantagsvis. Möj -

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

ligheten att låta de vapenfria tjänstgöra inom vårdyrkena bör gradvis ökas.
Likaså torde det vara möjligt att i större utsträckning än hittills utnyttja
de vapenfria som har kvalifikationer för forskning och vetenskaplig verksamhet
på det sätt som försvarsministern angav i riksdagsdebatten 1966.
Mera tveksamt är om man i Sverige bör följa det norska exemplet att låta
vapenfria fortsätta arbeta i sitt civila yrke under den vapenfria tjänsten.

Det har visat sig svårt att bedöma de ansökningar om vapenfri tjänst,
som inte grundar sig på religiösa skäl. Begreppet »djup samvetsnöd» kan
tolkas olika beroende på den enskilde individens inställning till värnpliktsvägran,
till religiös och etisk övertygelse och till dagens aktuella problem
uttryckt i motsättningen mellan de rika och fattiga folken.

Beträffande sammansättningen av vapenfrinämnden anför motionären
samma synpunkter, som framförts i motionerna 1:346 och 11:393.

Den omständigheten att tjänstgöringstiden för de vapenfria är 540 dagar
medan värnpliktiga eljest tjänstgör 390 dagar torde utgöra en garanti för
att ingen av bekvämlighet söker vapenfri tjänst. Kritiken mot den nuvarande
ordningen, anför motionären slutligen, gäller mest att den får ett drag
av godtycke och att den inte tillåter de vapenfria att under sin tjänstgöringstid
utföra ett meningsfyllt och samhällsnyttigt arbete.

Gällande bestämmelser m. m.

I detta avsnitt ges en kortfattad framställning av reglerna i lagen om
vapenfri tjänst och övriga här aktuella författningar. Vidare lämnas vissa
statistiska uppgifter rörande lagens tillämpning. I följande avsnitt behandlas
därefter närmare de särskilda frågor, som tagits upp av motionärerna.
Därvid lämnas en utförligare redogörelse för vissa författningsbestämmelser.
Vidare återges — med smärre redaktionella jämkningar — det
väsentliga innehållet i remissyttrandena, och i viss utsträckning lämnas en
historik.

Gällande bestämmelser

Den nu gällande lagen om vapenfri tjänst antogs av 1966 års riksdag
(prop. 107, 2LU 45, SFS 413). Den trädde i kraft den 1 oktober 1966 och ersatte
då 1943 års lag om vapenfria värnpliktiga.

Enligt 1 § lagen om vapenfri tjänst äger värnpliktig erhålla tillstånd att
fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring »om bruk av
vapen mot annan icke är förenligt med den värnpliktiges allvarliga personliga
övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom». Den som
fått sådant tillstånd kallas vapenfri tjänst ep liktig.

Vapenfri tjänstepliktig skall enligt 2 § fullgöra tjänst, som är betydelsefull
för samhället, såsom (a) brandtjänst inom civilförsvaret, (b) repara -

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 106!)

tionstjänst vid järnvägarna, statens vattenfallsverlc eller televerket, (c)
hälsovårds- eller sjukvårdstjänst inom det allmänt civila medicinalväsendet,
(d) ekonomi- eller expeditionstjänst vid statlig eller kommunal förvaltning.
Vapenfri tjänstepliktig får enligt samma lagrum inte åläggas att
tjänstgöra inom krigsmakten, om han inte förklarat sig villig till detta.

Vapenfri tjänstepliktig får icke övas i bruk av vapen eller åläggas bära
vapen eller ammunition (3 §). Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer vilket
slag av tjänstgöring som vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra (4 §).

Tjänstgöringstiden är 540 dagar. Den kan fördelas i omgångar över hela
värnpliktstiden (5 §).

Ansökan om tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst prövas av vapenfrinämnden,
som består av ordförande och sex andra ledamöter (10 §). Nämnden
äger återkalla tillstånd till vapenfri tjänst. Beslut av nämnden får överklagas
hos Kungl. Maj:t. Instruktion för vapenfrinämnden (SFS 1966:431) har
utfärdats samtidigt med lagen.

I kungörelse med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga (SFS
1966:414) har Kungl. Maj :t meddelat närmare föreskrifter för tillämpningen
av vapenfrilagen. Beträffande prövningen av ansökan att fullgöra
vapenfri tjänst gäller enligt denna kungörelse (5 §) att vapenfrinämnden
skall göra den utredning om sökandens personliga förhållanden och övriga
omständigheter som behövs för prövning av ansökningen. Nämnden äger
kalla sökande och annan att höras muntligen inför nämnden. Denna äger förordna
särskild utredningsman att biträda vid utredningen. Utredningsman
äger kalla sökande och annan för samtal.

Statistiska uppgifter

Beträffande vapenfrinämndens beslut i ärenden rörande ansökan om
vapenfri tjänst må här lämnas följande uppgifter, som grundar sig på material
sammanställt inom vapenfrinämndens kansli.

	1—3 kvartalet 1969	1968	1967
	Antal	%	Antal	%	Antal	0/ /o
A Nämndens beslut eller åtgärd
Bifall......................	603	58,3	791	70,5	1 081	89,3
Avslag ....................	365	35,3	245	21,9	100	8,3
Avskrivning................	66	6,4	86	7,6	29	2,4
Summa slutligt avgjorda ....	1034	100,0	1 122	100,0	1 210	100,0
Vilandeförklarade ärenden. . . .	89	_	75	_	88	_
Summa prövade ärenden ....	1 123	.-	1 197	—	1 298	—
B Huvudsakliga motiv
Religiösa ..................	486	43,3	576	48,2	811	62,5
Etiska ....................	637	56,7	621	51,8	487	37,5
Summa prövade ärenden ....	1 123	100,0	1 197	100,0	1 298	100,0

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

Beträffande de 1 034 slutligt avgjorda ärendena under	de tre första kvar-
talen 1969 framgår vidare följande.
	Antal	Huvudsakliga motiv
		Religiösa	Etiska
Bifall ......................................	603	427	176
Avslag......................................	365	25	340
Avskrivna ..................................	66	4	62
Summa slutligt avgjorda......................	. . .. 1 034	456	578

Kungl. Maj:t har under de tre första kvartalen 1969 avgjort 67 ärenden
och därvid i 66 fall, varav 63 avsåg etiker, fastställt nämndens beslut och i
ett fall inte tagit upp besvären till prövning.

Förutsättningar för vapenfri tjänst

I föregående avsnitt har redogjorts för de villkor, som enligt 1 § vapenfrilagen
skall vara uppfyllda för att den värnpliktige skall få tillstånd att fullgöra
vapenfri tjänst. Med hänsyn till den utförliga historik, som lämnas av
vapenfrinämnden i dess remissyttrande, som återges nedan, må här anmärkas
endast följande.

Enligt 1 § i 1943 års lag om vapenfria värnpliktiga kunde värnpliktig, för
vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup samvetsnöd, få fullgöra
värnpliktstjänstgöringen som vapenfri värnpliktig. I prop. 1966: 107
med förslaget till den nuvarande lagen bibehölls den principiella lösning
som fanns i 1943 års lag. Föredragande departementschefen uttalade, utan
erinran från riksdagens sida, bl. a. att liksom tidigare borde både religiösa
och etiska betänkligheter mot vapentjänstgöring kunna medföra befrielse
från sådan tjänstgöring. I fråga om formuleringen av förutsättningarna för
vapenfri tjänst fann departementschefen inte skäl att, som föreslagits av
vapenfriutredningen (SOU 1965: 71), ersätta uttrycket »djup samvetsnöd»
med enbart »samvetsnöd». Det bör, anförde departementschefen, fordras att
den som söker vapenfri tjänst kan åberopa synnerligen starka skäl för att
få bifall till sin ansökan; allvaret och djupet i sökandens övertygelse kommer
klarast till uttryck om samvetsnöden alltjämt betecknas som djup. Riksdagen
antog den föreslagna lagtexten. I en vid andra lagutskottets utlåtande
i ämnet (nr 45) fogad reservation hade förordats, att vapenfriutredningens
förslag i förevarande hänseende skulle antagas.

Vapenfrinämnden anför i sitt yttrande över motionerna I: 346 och II: 393
följande.

Vid bedömande av hur villkoren för erhållande av vapenfri tjänst bör vara
utformade måste följande förhållanden hållas i minnet. Statsmakterna har
beslutat att landet skall ha ett väpnat försvar. Detta är byggt på allmän värnplikt
för män i vissa i värnpliktslagen angivna åldrar. Såsom anfördes bl. a.

-(• Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 73

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

vid tillkomsten av den nuvarande vapenfrilagen är den allmänna värnpliktens
bärande idé att försvaret utgör en hela folkets angelägenhet och att försvarsbördan
skall fördelas om möjligt likformigt och även i övrigt rättvist.
Vapenfrilagstiftningen innebär ett undantag från denna princip, betingad av
respekten för individens åsiktsfrihet.

Mot bakgrunden av principen om allmän värnplikt är det uppenbart, alt
inte vilken åsikt som helst om vapenbruk kan få utgöra skäl för befrielse
härifrån. Sålunda kan rimligen icke godtagas exempelvis enbart det förhållandet
att den värnpliktige har en annan uppfattning än statsmakterna om
hur vårt lands säkerhetspolitik hör utformas. Ej heller kan det vara tillfyllest
att åberopa åsikten att det bestående samhället icke är värt att försvara eller
att de medel, som anslås till försvaret, skulle komma till bättre användning
på annat sätt. I sådana hänseenden torde den enskilde få nöja sig med att
försöka få sina synpunkter beaktade av statsmakterna i vanlig demokratisk
ordning. Än vidare kan det inte heller gärna komma i fråga att en värnpliktig
skulle kunna befrias från vapentjänst enbart av det skälet att han känner
sig obehagligt berörd vid tanken på att skada en annan människa; en sådan
känsla torde vara gemensam för de flesta människor i vårt land.

För att en värnpliktig skall kunna befrias från vapentjänst måste uppenbarligen
fordras, att han kan anses intaga en särställning i förhållande till
den stora massan värnpliktiga. I 1 § vapenfrilagen beskrives denna situation
så att »bruk av vapen mot annan icke är förenligt med den värnpliktiges
allvarliga personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för
honom». Den särbehandling lagen åsyftar har således avseende endast på
värnpliktstjänstgöringens yttersta konsekvenser, tvånget att bruka vapen
mot annan människa. Vapenbruk skall vidare — oavsett vilken situationen
än är — stå så helt i strid med den värnpliktiges natur och personliga läggning
och karaktär i övrigt, att en svårartad inre konfliktsituation skulle upp
komma om han tvingades att bruka vapen. Det är denna djupa personliga
konflikt som lagstiftaren velat beskriva med uttrycket »djup samvetsnöd».
Lagstiflningens syfte är att den värnpliktige icke skall behöva sättas i detta
läge.

Alltsedan år 1902, då den första författningen rörande vapenfri tjänst tillkom,
har villkoren för att erhålla sådan tjänst varit knutna till den värnpliktiges
samvetsreaktion inför vapenbruket. Ursprungligen användes uttrycket
»allvarliga samvetsbetänkligheter», vilket genom 1943 års lagstiftning
utbyttes mot det alltjämt använda uttrycket »djup samvetsnöd». Någon
tvekan om vilken situation som lagstiftaren åsyftar har veterligen icke tidigare
yppats hos de tillämpande myndigheterna. En helt annan sak är att
det alltid måste vara en svår och grannlaga uppgift att i det enskilda fallet
söka utröna, om den värnpliktige till sitt sinnelag är sådan som lagstiftaren
förutsatt för att vapenfri tjänst skall kunna beviljas honom. Denna svårighet
ligger i sakens natur och är ofrånkomlig vilket uttryck man än väljer
för den situation, som lagstiftaren velat beskriva med uttrycket »djup samvetsnöd».

I detta sammanhang vill nämnden uttala, att den ställer sig frågande till
motionärernas påstående att »den nuvarande formuleringen har omöjliggjort
utarbetandet av en fast praxis för tilldelandet av vapenfri tjänst». Tillämpningen
inom området är enligt nämndens mening tvärtom mycket fast, vilket
tagit sig uttryck bl. a. i att Kungl. Maj :t hittills endast i några få fall funnit
skäl ändra nämndens överklagade beslut. Att på senare år förhållandevis
många sökande fått avslag på sina framställningar kan förvisso icke tagas

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

som intäkt för påstående att praxis skulle vara vacklande utan förklaras av
att den starka propagandan för vapenfri tjänst dragit med sig osedvanligt
stor mängd sökande, som uppenbart icke uppfyller villkoren för sådan
tjänst.

Nämnden finner vidare anledning att något uppehålla sig vid motionärernas
påstående, att »de enskilda utredningsmännens inställning till värnpliktsvägran
och djup samvetsnöd, som självfallet är mycket varierande, har
blivit avgörande för vapenfrinämndens utslag». Nämnden har från början av
sin verksamhet sett som en mycket viktig uppgift att ingående informera utredningsmännen
om den gällande vapenfrilagstiftningens innebörd i syfte
att deras utredningar skall kunna utgöra ett tillförlitligt underlag för den bedömning,
som nämnden ålagts att göra. Nämnden har vidare föreskrivit, att
utredningsmännens utlåtanden skall upptaga icke blott utredningsmannens
egen bedömning och motiven härför utan även en fyllig redogörelse för det
samtal han haft med sökanden och andra personer. Härigenom ges nämnden
möjlighet att självständigt bilda sig en uppfattning om de förhållanden, som
är av betydelse för bedömning av sökandens uppgivna inställning till vapenbruk,
och med ledning härav taga ställning till ansökningen. I den mån så
finnes erforderligt förordnar nämnden om komplettering av utlåtandet genom
utredningsmannen eller om verkställande av ny utredning genom annan
utredningsman. Med hänsyn till vad nu anförts anser nämnden att all rimlig
garanti skapats för att nämndens beslut kommer att vila på tillförlitlig
grund. — Det bör i sammanhanget framhållas, att det nuvarande utredningssystemet
ger helt andra möjligheter till eu objektiv och omsorgsfull penetrering
av sökandens inställning än den förut gällande lagstiftningen. Det ökade
antalet avslagna ansökningar bör betraktas även i belysning av detta förhållande.

Såsom framgår av det anförda har samvetsbegreppet stark hävd inom den
svenska vapenfrilagstiftningen. Frågan om rätt till befrielse från vapentjänst
har städse varit anknuten till att sådan tjänst utgjort en samvetsfråga
för den enskilde. Mot denna bakgrund skulle ett borttagande av uttrycket
»djup samvetsnöd» i 1 § vapenfrilagen utan tvivel medföra en ändrad
saklig innebörd av de villkor, som lagstiftaren avsett att uppställa för vapenfri
tjänst. Enbart uttrycket »allvarlig personlig övertygelse» ger enligt
nämndens mening icke i erforderlig utsträckning uttryck för den djupgående
personliga konfliktsituation, som lagstiftaren åsyftar med den nuvarande
lydelsen av 1 § vapenfrilagen. Nämnden kan därför icke tillstyrka motionen
i denna del.

Vapenfrinämnden hänvisar i sitt yttrande över motionen I: 390 till ovannämnda
yttrande samt gör ett tillägg i anledning av vad som anförts i motion
I: 390 om att begreppet »djup samvetsnöd» kan tolkas olika beroende på den
enskildes inställning till värnpliktsvägran, till religiös och etisk övertygelse
etc. Nämnden hänvisar till att i ovan upptagna yttrande beskrivits den
situation, som enligt nämndens mening åsyftas med de i vapenfrilagens 1 §
angivna förutsättningarna för vapenfri tjänst. Nämnden tillägger, att den
personliga, djupgående konflikt, som lagstiftaren velat uttrycka med orden
»djup samvetsnöd», är av sådan natur att motionärens påstående att uttrycket
kan tolkas på olika sätt framstår som felaktigt. En annan sak är, anför
vapenfrinämnden slutligen, att personer, som bär en så beskriven inställning

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

till vapenbruk, kan ha nått denna på olika vägar, exempelvis av religiösa
bevekelsegrunder eller av allmänt etiska skäl.

Tj änstgöringsområden

I 2 § vapenfrilagen, som i sin helhet återgivits i avsnittet Gällande bestämmelser,
lämnas en exemplifiering på tjänst som kan komma i fråga för
den som fått tillstånd att fullgöra vapenfri tjänst. De tjänstgöringsalternativ,
som kan komma i fråga, innebär i förhållande till 1943 års lag en utökning
av de civila arbetsområden, där de vapenfria tjänstepliktiga kan placeras.
Föredragande departementschefen uttalade i prop. med lagförslaget,
att vid uttagning av de vapenfria till tjänstgöring bör som vapenfriutredningen
föreslagit vara vägledande, att uppgifterna i såväl fred som krig
skall vara sådana att samvetsskäl inte rimligen kan anföras mot att fullgöra
dem. Vidare uttalade departementschefen bl. a., att tjänstgöringen i
krigstid bör avse för samhället betydelsefulla uppgifter och väljas inom
områden där personalförstärkning behövs eller där personal behöver frigöras
för andra väsentliga samhällsuppgifter. Departementschefen avvisade
u-lands- eller fredskårstjänst som tjänstgöringsalternativ. I motioner, som
väcktes i anledning av propositionen, yrkades en vidgning av alternativen
till att avse dels tjänst inom områden forskning, undervisning och vetenskap,
dels — i särskilda fall — tjänstgöring i u-landshjälp. Andra lagutskottet
anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande.

Utskottet, som finner det värdefullt att tjänstgöringsalternativen för de
vapenfria utvidgas, ansluter sig till de av departementschefen anförda
synpunkterna i denna fråga. Sålunda bör vapenfri tjänstepliktig fullgöra
tjänst, som är betydelsefull för samhället. I lagförslaget har i huvudsaklig
överensstämmelse med vad utredningen anfört lämnats en exemplifiering
på tjänst som därvid kan komma i fråga. Departementschefens förslag utesluter
icke enligt utskottets mening att i särskilda fall även annan tjänstgöring,
som uppfyller nyss angivna krav och som står i överensstämmelse
med de allmänna riktlinjerna för den vapenfria tjänsten, kan komma i
fråga. Det bör alltså vara möjligt för en vapenfri tjänstepliktig, som på
grund av personliga kvalifikationer — utbildningsmässigt eller eljest —
har särskilt goda förutsättningar att efter genomgången grundutbildning
tilldelas annan betydelsefull tjänst. Till sådan tjänst bör enligt utskottets
mening räknas den tjänstgöring som i särskilda fall skall kunna ske vid
SIDA eller vid svensk hjälporganisation med internationell anknytning. Det
primära måste emellertid vara, som också framgår av departementschefens
uttalande, att utbildningen av de vapenfria inriktas på de betydelsefulla
civila uppgifter de har att fullgöra under krigsförhållanden i hemlandet.
Härav följer att de i motionerna föreslagna tjänstgöringsområdena blir
sekundära och knappast aktuella vid den tidpunkt som normalt gäller för
såväl värnpliktiga som vapenfria då fråga är om första tjänstgöring. Med det
sagda anser sig utskottet ha besvarat nu aktuella motioner.

I 10 § kungörelsen med vissa bestämmelser om vapenfria tjänstepliktiga

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

stadgas att vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra sådant slag av tjänstgöring
för vilket han med hänsyn till sin utbildning och allmänna fallenhet
kan anses bäst lämpad. Hänsyn skall i möjlig mån tagas till den tjänstepliktiges
önskemål (jfr arbetsmarknadsstyrelsens yttrande nedan).

Värnpliktsverket hänför sig i sitt yttrande över motion 1:390 till ovan
angivna uttalanden av departemenschefen om principerna för valet av
tjänstgöringsalternativ. Vidare hänvisar verket till uttalanden av departementschefen
att tjänstgöringstiden under beredskap och krig bör vara densamma
för vapenfria som för andra värnpliktiga (se 5 § vapenfrilagen) samt
att i ett skärpt läge skillnad inte bör göras mellan de vapenfrias och de
värnpliktigas samhällsviktiga insatser. Härefter anför verket.

Av ovanstående framgår att man i vapenfrilagstiftningen förutsätter en
sådan samhörighet med samhället under beredskap och krig att den som
medgivits vapenfri tjänst skall vara beredd att då fullgöra samhällsviktig
insats av annat slag än sådan som är förenad med bruk av vapen. Av
detta följer att personalbehovet för aktuella verksamhetsområden måste
vara dimensionerande då det gäller placering till tjänstgöring. Vid de nyinskrivna
värnpliktigas fördelning till förband och befattningsutbildning
är och måste utgångspunkten vara krigsorganisationens behov av personal
(årliga rekryteringsbehov). Förhållandet blir principiellt detsamma för vapenfria
tjänstepliktiga. I båda nämnda fall skall självfallet eftersträvas att
inom tjänstgöringsalternativens ram var för sig vid krigsmakten och vid
arbetsmarknadsstyrelsen fördela de värnpliktiga respektive dem som efter
inskrivning befunnits dugliga till krigstjänst och därefter av vapenfrinämnden
medgivits vapenfri tjänst så att vederhörandes kvalifikationer tillvaratas
på ett bästa möjliga sätt. Detta senare gäller även vid den fortsatta användningen
under värnpliktstiden inom krigsmakten eller inom övriga delar
av totalförsvaret.

En ändring av lagen om vapenfri tjänst så att man gör avkall på ovan
nämnda målsättning för bestämmande av tjänstgöringsalternativ innebär
ett väsentligt nytt sätt att se på hela frågan. Den medför ett utökat hänsynstagande
till avvikande samhällsuppfattningar på så sätt att det icke
längre skulle vara bruk av vapen eller ej som blir undantagsgrundande
utan i stället uppfattningen om huruvida riket skall försvaras eller ej och
sättet för hur ett eventuellt försvar skall genomföras. Skulle en allmänt
negativ inställning till landets försvar godtas som grund för en undantagslagstiftning
kan man icke längre tala om att landets försvar bygger på
allmän värnplikt. Man får i stället ett på frivilligt åtagande baserat försvarssystem,
vilket till sin yttersta konsekvens kan leda till en yrkesanställd
krigsmakt, en utveckling som direkt strider mot riksdagens vid flera
tillfällen uttalade grundsyn på den allmänna värnplikten.

Arbetsmarknadsstyrelsen —- som enligt 4 § vapenfrilagen bestämmer vilket
slag av tjänstgöring som vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra och även
enligt samma lagrum har tillsyn över vapenfria tjänstepliktigas utbildning
och tjänstgöring — framhåller att den i enlighet med sina åligganden i vapenfrilagen
kontinuerligt bevakar de nuvarande och prövar de olika förslag
till nya tjänster som framkommer. Vid prövningen av olika utbildningsalternativ
och -myndigheter begagnar styrelsen följande kriterier.

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

1. Den tjänstgöring vapenfri tjänstepliktig (vtp) har att göra skall vara
betydelsefull för samhället i såväl krig som fred.

2. Vtp skall göra sådan tjänst som han med hänsyn till sin civila utbildning
och allmänna fallenhet kan anses bäst lämpad för.

3. Hänsyn tas i möjligaste mån till vtp:s önskemål.

4. Utbildningsmyndigheten skall äga resurser att på effektivt sätt administrera
samt utbilda och handleda vtp.

5. Lönsamhetsaspekt — för att minska utbildningskostnader och få till
stånd en likartad behandling av vtp bör varje myndighet ta emot grupper
om minst 8—10 vtp.

Styrelsen anför i anslutning härtill, att styrelsen — efter studier hösten
1968 av vapenfriverksamheten vid samtliga utbildningsmyndigheter och
efter noggrann prövning — funnit att vissa myndigheter inte uppfyller
de angivna kriterierna, varför vapenfriverksamheten vid åsyftade myndigheter
kommer att avvecklas från och med budgetåret 1969/70. Detta innebär,
att verksamheten avvecklas vid etnografiska museet, försvarsdepartementet,
poststyrelsen, statens sjöhistoriska museum, svenska filminstitutet,
Svenska röda korset (på begäran av organisationen), tekniska museet, Uppsala
universitets skogsförvaltning, Svenska FN-förbundet och Svenska baptistförbundet.
Styrelsen ämnar i stället koncentrera verksamheten till färre
myndigheter som har möjligheter att ta emot större vtp-grupper i kvalificerade
arbetsuppgifter. Styrelsen satsar vid uttagning och tilldelning av
vtp på sådana tjänster som är speciellt attraktiva bland dem och i vilka
möjligheter bör finnas att ge en god utbildning. Exempel därpå är museibiträdestjänster
vid riksantikvarieämbetet, expeditionstjänster vid SIDA
och brandtjänst vid luftfartsverket.

En sektor där styrelsen i framtiden avser att placera ett stort antal vtp
— efter visat stort intresse från deras sida — är vårdsektorn. Sedan hösten
1968 pågår försöksverksamhet vid några av statens ungdomsvårdsskolor.
Med början sommaren 1969 kommer en utökad försöksverksamhet att äga
rum vid Malmö stads socialförvaltning. Nio vtp kommer att placeras inom
den slutna barna- och ungdomsvården. Samtidigt kommer ett tjugotal vtp
att påbörja utbildning som expeditions- och utredningsbiträden vid några
mellansvenska länsarbetsnämnders arbetsvårdsexpeditioner. Genom denna
satsning kommer under budgetåret 1969/70 omkring 20 % av de vtp som då
skall göra sin första tjänstgöring att utbildas på vårdområdet. Utöver ovannämnda
grupper omfattar vårdsektorn 102 vtp som fullgör vårdbiträdestjänst
hos vissa sjukvårdshuvudmän.

Av arbetsmarknadsstyrelsen gjorda sammanställningar framgår sammanfattningsvis
följande rörande fördelningen på tjänstegrenar för inkallade
under budgetåret 1969/70 (ej repetitionsutbildning). Hela antalet vtp är
742. Av dessa fullgör 180 brandtjänst (luftfartsverket), 222 teknisk tjänst
(linjereparationstjänst hos statens vattenfallsverk, reparationstjänst hos

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

statens järnvägar samt linjereparationstjänst och telegrafbiträdestjänst hos
telestyrelsen), 151 vårdtjänst (se ovan), 25 läkartjänst, 80 ekonomitjänst
(civilförsvarsstyrelsen), 37 lantbrukstjänst m. m. (21 kulturminnesvårdstjänst
och 16 lantbrukstjänst vid Ökna lantbruksskola i Sörmland) och 47
expeditionstjänst (bl. a. riksantikvarieämbetet, SIDA och statens vattenfallsverk).
I anslutning härtill kan framhållas, att styrelsen utarbetat ett
förslag till ny utbildningsform för vtp i expeditionstjänst.

Arbetsmarknadsstyrelsen menar att bestämmelserna i den nuvarande vapenfrilagens
2 § ger utrymme att låta vtp tjänstgöra vid ideella föreningar.
Under budgetåret 1969/70 kommer emellertid ingen vtp att påbörja sin
tjänstgöring vid någon sådan organisation. Anledningen därtill är att ingen
förening som anmält intresse för vtp uppfyller de ovan angivna kriterierna.
För närvarande arbetar styrelsen på att få till stånd en utbildningsform
som skall göra det möjligt att placera vtp hos ideella organisationer.

Styrelsen uttalar, att den strävar att placera personer, som har kvalifikationer
från forsknings- och annan vetenskaplig verksamhet, inom områden
där deras meriter kan utnyttjas. Hittills har det emellertid visat sig att endast
ett fåtal vtp har sådana meriter. En del tillgängliga tjänster har därför
inte kunnat besättas.

Beträffande önskemålet att en vapenfri tjänstepliktig eventuellt skall få
tjänstgöra i sitt civila yrke på sin ordinarie arbetsplats (motionerna I: 346
och II: 393) framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att — bl. a. av rättviseskäl
•— en utredning av problemet bör omfatta samtliga värnpliktiga och inte
endast minoriteterna i vapenfri tjänst.

Då det slutligen gäller frågan om att ålägga en vapenfri tjänstepliktig
att tjänstgöra hos viss myndighet mot sin vilja (motionerna 1:346 och
11:393) anför styrelsen följande.

Styrelsen har tolkat bestämmelserna i vapenfrilagen på det sätt att tillståndet
att göra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänst endast avser
medgivande att icke utbildas i brulc av vapen mot annan. Rätt att välja
visst slag av vapenfri tjänst föreligger däremot inte för vtp. Vid uttagning
av vtp till olika tjänstgöringsalternativ tar styrelsen emellertid i största
möjliga utsträckning hänsyn till framförda önskemål. Under mars—april
1969 har vapenfrienheten haft uttagning av 207 vtp. Av dessa hade åtta inte
angivit något önskemål och fyra ville tjänstgöra i u-land. 23 fick inte den
tilldelning de begärt då de i något eller några avseenden inte uppfyllde de
fordringar som utbildningsmyndigheterna anmält. Resterande 172 fick önskad
uttagning.

Tjänstgöringens längd

Ovan har angivits, att tjänstgöringstiden för vapenfria tjänstepliktiga är
540 dagar som kan fördelas i omgångar över hela värnplikstiden (5 § vapenfrilagen).
Därutöver kan vapenfria tjänstepliktiga på samma sätt som andra

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

värnpliktiga inkallas till tjänstgöring under beredskap eller krig.

Tjänstgöringstiden 540 dagar motsvarar utbildningstiden för värnpliktiga,
som tas ut till specialtjänst (27 § 1 mom. D värnpliktslagen).

Vapenfriutredningen ansåg, att med hänsyn till riskerna för missbruk av
möjligheten att fullgöra vapenfri tjänst borde fredstjänstgöringen vara längre
än för huvuddelen av värnpliktiga i vapentjänst. Kravet på fullgod utbildning
till de relativt kvalificerade arbetsuppgifter som befunnits lämpliga
för de vapenfria medförde också att tiden för denna utbildning inte
kunde sättas alltför kort. Utredningen ansåg dock inte riktigt att utbildningen
för vapenfria skulle vara lika lång som den tjänstgöring, som kunde
åläggas värnpliktiga i vapentjänst. Den föreslagna tiden, som var lika lång
som i den sedermera antagna lagen, ansågs rimlig främst med beaktande av
att ett godtagbart utbildningsresultat skulle kunna uppnås. Utredningen uttalade
vidare bl. a. att de uppgifter som under krigstid måste ställas på de
vapenfria vore givetvis av sådant slag, att det vore tänkbart att på samma
sätt som sker i fråga om värnpliktsutbildningen införa varierande tjänstgöringstider.
Därvid kunde också hänsyn tas till de vapenfrias individuella
förmåga att tillgodogöra sig utbildningen. Utredningen ansåg emellertid att
alla vapenfria borde fullgöra lika lång tjänstgöring och hänvisade därvid
främst till att grunden för medgivande av vapenfri tjänst är densamma för
alla värnpliktiga och att de tidsmässiga konsekvenserna av vapenfri tjänst
därför borde vara lika för alla.

Beträffande innehållet i remissyttranden över utredningens förslag i detta
avseende hänvisar utskottet till prop. 1966: 107 s. 37.

Föredragande departementschefen anslöt sig till vapenfriutredningens uttalande
att tjänstgöringstiden i huvudsak måste anpassas så att den medgav
en effektiv utbildning till merendels tämligen kvalificerade tjänstgöringsuppgifter
under krigsförhållande.

Han fann med hänsyn härtill utredningsförslaget väl avvägt. Han erinrade
om att dagantalet 540 dagar motsvarade utbildningstiden för specialtjänstuttagna
värnpliktiga och nära överensstämde med den tid som han enligt
prop. 106 rörande de värnpliktigas utbildning m. in. skulle komma att föreslå
som den längsta möjliga för värnpliktiga i allmänhet. Vidare anslöt sig
departementschefen till förslaget att i ett skärpt läge borde skillnad inte
göras mellan de vapenfrias och de värnpliktigas samhällsviktiga insatser.

Riksdagen godtog utan erinran propositionsförslaget rörande tjänstgöringstiden.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför följande beträffande motionsuttalandet
(1:346 och 11:393) att den stora delen av vapenfria tjänst ep liktiga utför
okvalificerade rutingöromål som inte kräver någon längre utbildning.

Styrelsen vill här anmäla att med det arbete som fortlöpande pågår att
förbättra vapenfriverksamheten kan man vänta sig att tjänsterna kommer
att bli innehållsrika och meningsfyllda. För tjänsterna fordras en omfattande
och allsidig utbildning. För att vtp efter en grundutbildning skall kunna

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

befästa sina yrkeskunskaper på ett sådant sätt att han kan krigsplaceras
måste han ha en avsevärd tillämpningsutbildning.

Värnpliktsverket hänvisar till en sammanställning av tjänstgöringstider
för olika värnpliktskategorier — off, uoff, ubef, meniga och uttagna till specialtjänst
— samt anför att av de inskrivningsprövade, som ansökt om vapenfri
tjänst vid 1968 års inskrivningsförrättningar — omkring 720, Bergslagens
militärområde icke inräknat — skulle omkring en tredjedel ha kunnat uttagas
till underofficersutbildning och drygt lika många till underbefälsutbildning.
Vidare uttalar värnpliktsverket bl. a. att något i sak väsentligt nytt
som påverkar denna fråga synes icke ha framkommit efter 1966 års riksdagsbeslut.

Den av värnpliktsverket åberopade sammanställningen utgör en sammanfattning
av de väsentliga bestämmelserna i 27 § värnpliktslagen och i förevarande
hänseende av de grunder för värnpliktsutbildningen, som riksdagen
godkände år 1966 (prop. 106, 2LU 48). Sammanställningen innehåller bl. a.
följande uppgifter angående tjänstgöringstiden för de värnpliktiga.

Försvarsgren Utbildning	V ärnpliktskategori
OfI	Uoff	Ubef	Kate- gori E	Kate- gori F	Meniga Kate- gori G	Hand-räck-nings -tjänst	Stabs-tjänst
Armén........................	751	661	521	521	456	411	390	390
Flottan ......................	735	615	508	573	487	429	392	392
Kustartilleriet ................	735	645	490	—	460	411	394	390
Flygvapnet....................	640	550	474	459	380	335	394	390

Angivna tjänstgöringstider anger summan av tiden för grundutbildning
och repetitionsutbildning. I fråga om den senare kan variationer förekomma
beroende på krigsplacering. Officersutbildningen förutsätter —- i den mån
utbildningstiden överstiger tiden för underofficersutbildning — frivilligt
åtagande.

Den differentiering av utbildningstidens längd, som finns för värnpliktiga
i allmänhet (utom handräckningsvärnpliktiga), är främst beroende av den
tid som behövs för grundutbildning av den värnpliktige i dennes befattning.

Utöver de tjänstgöringstider, som finns i tabellen, gäller, som tidigare angivits,
att värnpliktiga i specialtjänst (utom läkare) har en tjänstgöringstid
av 540 dagar uppdelad i omgångar med hänsjm till civila studier m. m.
Till denna grupp hänförs bl. a. tandläkare, apotekare, veterinärer och viss
teknisk personal.

I detta sammanhang må anmärkas, att 1966 års värnpliktskommitté beräknar
att inom kort framlägga ett delbetänkande rörande värnpliktiga uttagna
för utbildning i specialtjänst.

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

1968 års utredning om biståndsutbildning

I oktober 1968 tillkallade chefen för försvarsdepartementet, statsrådet
Andersson, enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande en sakkunnig för att utreda
frågan om utbildning av vapenfria tjänstepliktiga och andra värnpliktiga
för internationell biståndsverksamhet m. m.

I utredningsdirektiven erinrar departementschefen om uttalandena vid
vapenfrilagens tillkomst rörande tjänstgöring i u-landshjälp (se avsnittet
Tjänstgöringsområden). Härefter anförde departementschefen.

Det är uppenbart att den som skall göra en meningsfylld internationell
biståndsinsats måste ha speciella kunskaper inom något av de områden
som efterfrågas av u-ländernas myndigheter. Hans vilja till medverkan
måste också vara grundad på vissa allmänna kunskaper om det mottagande
landets förhållanden. Sådana kunskaper har endast i undantagsfall den
20-årige svensk som skall göra värnplikt eller vapenfri tjänst. Han har i
regel inte heller tillräcklig erfarenhet för att kunna delta i någon form av
katastrofhj älp.

En stark satsning görs f. n. för att öka den svenska medverkan i det
internationella biståndet över hela fältet, vilket bl. a. tar sig uttryck i en
förstärkt utbildnings- och rekryteringsverksamhet. Om det skulle visa
sig att även vapenfria tjänstepliktiga och andra värnpliktiga kan användas
i det internationella biståndet, skulle Sveriges möjligheter vidgas att
göra direkta personalinsatser inte minst i katastroffall, och vårt land skulle
tillföras goda kunskaper och erfarenheter av värde för totalförsvarsinsatserna
under krig. Det framstår med hänsyn härtill som alltmera angeläget
att undersöka förutsättningarna att anordna utbildning för internationell
biståndsverksamhet inom ramen för värnpliktstjänstgöringen och
den vapenfria tjänsten. Frågan om en sådan målinriktad och specialiserad
utbildning har stor principiell räckvidd och de administrativa och praktiska
problemen är många. Efter samråd med ministern för utrikes ärendena
och chefen för inrikesdepartementet har jag funnit att frågan bör
utredas allsidigt. Utredningen bör anförtros en särskilt tillkallad sakkunnig.

Utredningsmannen bör till en början behandla spörsmål om den ifrågasatta
utbildningens anordnande och innehåll samt om utbildningstidens
längd och utbildningskontingentens storlek. Utbildningen bör i första hand
syfta till att göra vederbörande lämpad att delta i hjälpaktioner i katastroffall,
men den bör även kunna vara en grund för framtida u-landstjänst.
Utbildningen skall äga rum inom landet och bör ske i samarbete med SIDA,
Svenska Röda Korset eller annan svensk hjälporganisation med internationell
anknytning. Det är tänkbart att utbildningen bör ske i Svenska
Röda Korsets eller civilförsvarsstyrelsens regi. Utbildningen skall äga rum
på de sociala och ekonomiska villkor som gäller för vapenfria tjänstepliktiga
och andra värnpliktiga. I den mån utbildningen inte täcker hela
tjänstgöringstiden för vederbörande vapenfria tjänstepliktiga och andra
värnpliktiga har utredningsmannen att ta ställning till hur återstående
tjänstgöringstid skall utnyttjas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

Beträffande innehållet i övrigt i utredningsdirektiven får utskottet hänvisa
till Riksdagsberättelsen 1969 s. 111.

Vapenfrinämndens sammansättning

Såsom ovan angivits består vapenfrinämnden av ordförande och sex andra
ledamöter (10 § vapenfrilagen). Enligt nämnda lagrum samt 11 och 12 §§ i
samma lag gäller vidare följande. För ledamot skall finnas ersättare. Ordförande
och ersättare för honom skall vara eller ha varit innehavare av
domarämbete. Konungen utser ledamöter och ersättare för viss tid. Vapenfrinämnden
är beslutför när minst fem ledamöter, bland dem ordföranden
eller ersättare för honom, är närvarande. Som nämndens beslut gäller den
mening varom de flesta förena sig eller, vid lika röstetal, den mening som
ordföranden biträder. Rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare
gäller i tillämpliga delar ledamot av vapenfrinämnden.

Vapenfrinämnden framhåller i sitt yttrande över motionerna I: 346 och
11:393 att hos ledamöterna av nämnden föreligger erfarenhet bl. a. från
religiös verksamhet, fredsrörelser, internationell biståndsverksamhet, folkrörelser
och psykologisk verksamhet men att ingen ledamot är att anse som
»företrädare» eller »representant» för någon viss åsikt i vapenfrifrågor.
Nämnden avstyrker motionsförslaget att nämnden skall utökas med en
ledamot som »representant för de icke-religiösa vapenvägrarna» och anför
som grund härför följande.

Det är svårt att förstå vad motionärerna menar skulle vinnas genom förslaget.
För den händelse man anser att nämnden behöver tillföras mera sakkunskap
för att kunna objektivt bedöma de icke-religiösa sökandenas inställning
till bruk av vapen, vill nämnden emellertid anföra att dessa sökandes
skäl och värderingar icke är av så märklig natur att specialist skulle erfordras
för uttolkning av desamma.

Motionärerna uttalar att det förhållandet att icke-religiösa vägrare oftare
får avslag på sina ansökningar än religiösa kan antas i viss mån ha påverkats
av att det icke finns någon företrädare för de icke-religiösa vägrarnas
åsikter i nämnden. Läsaren av dessa rader i motionen kan inte gärna undgå
att komma in på tankegången, att häri kan ligga en antydan att nämnden
intar en avog inställning mot de etiska vapenvägrarna och att detta förhållande
skulle behöva så att säga vägas upp av att en ledamot särskilt företräder
dessa. I anslutning härtill vill nämnden framhålla, att nämnden ju är
ett organ med domstolsliknande funktioner. I sin verksamhet har nämnden
att strikt hålla sig till gällande lagstiftning och dess intentioner. Det är helt
självklart att ledamöterna i sitt uppdrag besjälas endast av en uppriktig
strävan att, med allt rimligt hänsynstagande till den enskilde, söka nå fram
till ett objektivt riktigt avgörande i varje särskilt ärende i enlighet med vapenfrilagens
bestämmelser. Ledamöterna är underkastade straffansvar för
sin verksamhet. Om ledamot i nämnden skulle ha till uppgift att företräda
en viss åsiktsriktning och därmed antagas genomgående ha en förhandsinställning
i ärendena, skulle nämnden helt mista sin karaktär av ett objektivt
och opartiskt bedömande organ.

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

Sedan vapenfrinämnden avgivit ovannämnda yttrande har Kungl. Maj :t
förordnat ledamöter och ersättare i nämnden för en ny treårsperiod. Därvid
har en pastor som är verksam inom frikyrkorörelsen och som tidigare
varit ledamot blivit ersättare för ledamot, och till ny ledamot har förordnats
en ombudsman i LO. Antalet ersättare har ökats så att det nu finns
två ersättare för ordföranden och elva ersättare för de övriga ledamöterna.

Informationsfrågan

Från och med halvårsskiftet i år har systemet för inskrivning och redovisning
av värnpliktiga lagts om. Inskrivningen skall äga rum vid sex fasta inskrivningscentraler.
Varje värnpliktig kommer att deltaga i provningsverksamheten
under två dagar. Centralt organ för inskrivningen och personalredovisningen
är värnpliktsverket.

Redan före inskrivningen inhämtas vissa uppgifter (frågehäfte) från den
värnpliktige, vilka uppgifter därefter blir av betydelse för inskrivningsprövningen.
I samband med att frågehäftet och vissa andra handlingar tillställs
den värnpliktige får denne en av värnpliktsverket utgiven 48-sidig
broschyr med titeln Inför inskrivningen. I ett avsnitt, som i den nu aktuella
upplagan (1969) omfattar två sidor, lämnas upplysningar om vapenfri
tjänst. En redogörelse för det väsentliga innehållet i vapenfrilagen lämnas.
Sålunda anges bl. a. förutsättningen för tillstånd till vapenfri tjänst,
tjänstgöringsalternativen och tjänstgöringstidens längd. Vidare anges bl. a.
att närmare orientering om tjänstgöringsalternativ lämnas av arbetsmarknadsstyrelsen
till den som medgivits vapenfri tjänst. Slutligen framhålls, att
närmare upplysningar om den vapenfria tjänsten lämnas vid inskrivningscentralerna.
Denna uppgift anknyter till 40 § kungörelsen den 29 maj 1969
(nr 379) om inskrivning och redovisning av värnpliktiga, i vilken paragraf
stadgas, att de inskrivningsskyldiga vid inskrivningsförrättning skall erhålla
upplysning om bestämmelserna för bl. a. vapenfri tjänst. I enlighet
härmed har i momenten 312 och 316 (se även 461—464) i Provisorisk Inskrivningsinstruktion
upptagits bestämmelser, som avser information till
de inskrivningsskyldiga beträffande vapenfri tjänst.

Arbetsmarknadsstyrelsen har utarbetat en åttasidig folder, som vänder
sig till den vapenfrie tjänstepliktige. Det mest omfattande avsnittet innehåller
en redogörelse för de tjänstgöringsalternativ, som är aktuella fr. o. m. den
1 juli 1969 t. v. I broschyren ges bl. a. kortfattade upplysningar om ekonomiska
och sociala villkor för vapenfria tjänsteplikt ga.

I detta sammanhang må erinras om att föredragande departementschefen
— utan erinran från riksdagens sida — vid vapenfrilagens tillkomst uttalade
att bättre information än vad som ditintills varit fallet skulle ges vid inskrivningen
om innebörden av vapenfrilagstiftningen och den vapenfria tjänsten.
Självfallet skulle, tilläde departementschefen, informationen vara objektiv

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969 17

och inte utformas som propaganda för eller mot vapenfri tjänst (prop. 1966:
107 s. 48).

Värnpliktsverket hänvisar till innehållet i ovannämnda broschyr -—- i den
utformning denna hade 1968 — och uttalar i sitt yttrande, att informationen
till de inskrivningsskyldiga ges i enlighet med departementschefens uttalande.
Vidare anför verket.

Informationen 1968 var utökad i jämförelse med vad tidigare varit fallet
och avser grunderna för vapenfri tjänst, huvudalternativ för tjänstgöringen
samt tjänstgöringstidens längd. Informationen är utarbetad i samråd med
arbetsmarknadsstyrelsen och vapenfrinämnden samt underställd försvarsdepartementets
prövning. Till sin omfattning måste informationen i denna
fråga vägas mot informationsbehovet totalt och beträffande alla de övriga
frågor som uppställer sig inför inskrivningstillfället. Eftersom frågan om
vapenfri tjänst i första hand är särskilt beroende av den enskilde värnpliktiges
personliga förhållanden anges i informationen »Inför inskrivningen»
att närmare upplysningar lämnas vid inskrivningsexpeditionerna och av inskrivningsnämnden.
Motsvarande information om villkoren för vapenfri
tjänst in. m. lämnas också enskild värnpliktig, som begär detta i anslutning
till eller under tjänstgöringstillfälle eller i övrigt under vederbörandes tid
som värnpliktig.

Verket tillägger, att den slutliga informationen om tjänstgöringsalternativ
är främst aktuell för sådana som medgivits vapenfri tjänst och att sådan information
ankommer på arbetsmarknadsstyrelsen.

Utskottet

Enligt 1966 års lag om vapenfri tjänst kan värnpliktig erhålla tillstånd
att fullgöra vapenfri tjänst i stället för värnpliktstjänstgöring. Förutsättningen
härför är att bruk av vapen mot annan inte är förenligt med sökandens
personliga övertygelse och skulle medföra djup samvetsnöd för honom.
Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst som är av betydelse för samhället.
Han får icke övas i bruk av vapen eller åläggas bära vapen eller ammunition.
Arbetsmarknadsstyrelsen bestämmer vilket slag av tjänstgöring de
vapenfria skall fullgöra och har tillsyn över utbildningen och tjänstgöringen.
Tjänstgöringstiden är 540 dagar.

En särskild vapenfrinämnd prövar frågan om tillstånd att fullgöra vapenfri
tjänst. Nämndens beslut kan överklagas hos Kungl. Maj :t.

I de motioner som behandlas i detta utlåtande riktas kritik mot vapenfrilagstiftningen
på olika punkter och hemställs om en översyn av lagstiftningen.

Utskottet vill innan de olika detaljfrågorna i motionerna tas upp till behandling
framhålla följande. Vapenfrilagstiftningen är eu undantagslagstiftning
till förmån för dem som hyser djupgående betänkligheter mot
värnpliktstjänstgöringen. Lagstiftningen är betingad av respekten för indi -

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

videns åsiktsfrihet. Det är emellertid angeläget understryka, att statsmakterna
inte avsett att tillerkänna dem som får tillstånd till vapenfri tjänst
bättre villkor än de värnpliktiga vare sig då det gäller rätten att välja tjänstgöring
eller i annat avseende. Inte heller får den vapenfria tjänsten ges ett
sådant innehåll att den framstår som en opåkallad förmån för en viss grupp
medborgare.

Förutsättningar för vapenfri tjänst

Motionärerna menar att formuleringen »djup samvetsnöd» i den regel
som anger förutsättningarna för vapenfri tjänst medfört tolkningssvårigheter.
Detta rekvisit som förutsättning för vapenfri tjänst bör enligt motionerna
I: 346 och II: 393 slopas. I dessa motioner anförs även att den personliga
inställning till värnpliktsvägran och »djup samvetsnöd» som de utredningsmän
har, som biträder vapenfrinämnden, blir avgörande för nämndens beslut.

De i vapenfrilagen angivna förutsättningarna för vapenfri tjänst innebär
att både religiösa och etiska betänkligheter kan medföra befrielse från vapentjänstgöring.
Det krävs att vederbörande på grund av sin klart dokumenterade
övertygelse inte är beredd att för något ändamål bruka vapen
mot annan. Vid lagens tillkomst framhölls att det borde fordras att den som
söker vapenfri tjänst kan åberopa synnerligen starka skäl för att få bifall
till sin ansökan. Det allvar och djup i sökandens övertygelse, som skulle
krävas för bifall till ansökan, ansågs liksom enligt den tidigare lagen i ämnet
böra markeras med uttrycket djup samvetsnöd.

Vid remissbehandlingen har vapenfrinämnden — som framhållit att villkoren
för att erhålla vapenfri tjänst ända sedan 1902 varit knutna till den
värnpliktiges samvetsreaktion inför vapenbruket —- uttalat att någon tvekan
om vilken situation som lagstiftaren åsyftar hitintills inte yppats hos de
tillämpande myndigheterna. En helt annan sak är att det alltid måste vara
en svår och grannlaga uppgift att i det enskilda fallet söka utröna, om den
värnpliktige till sitt sinnelag är sådan som lagstiftaren förutsatt för att vapenfri
tjänst skall kunna beviljas. Denna svårighet ligger i sakens natur
och är ofrånkomlig vilket uttryck man än väljer för den situation, som lagstiftaren
velat beskriva med uttrycket »djup samvetsnöd».

Utskottet ansluter sig till den mening vapenfrinämnden gett uttryck åt.
Motionärerna har inte ifrågasatt att vapenfrilagen borde tillämpas i fråga
om andra grupper än dem som nu omfattas av lagen. En omformulering av
lagen i förevarande hänseende utan att någon saklig ändring är avsedd
skulle enligt utskottets mening inte tjäna något rimligt syfte. Med hänsyn
till det anförda och då vapenfrinämndens yttrande ger stöd för att en fast
praxis finns i fråga om prövningen av ansökningar om vapenfri tjänst anser
utskottet att någon utredning i anledning av motionerna inte år påkallad i
denna del.

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969

Tjänstgöringsområden

I samtliga motioner framhålls som önskvärt att en vidgning av tjänstgöringsalternativen
för de vapenfria kommer till stånd. Sålunda bör möjlighet
skapas att fullgöra tjänst hos ideella föreningar samt freds-, politiska,
religiösa och nykterhetsorganisationer. I de likalydande motionerna 1: 346
och II: 393 anges vidare fredstjänst på fältet i u-länderna som lämplig för
vapenfria med tillräckliga kvalifikationer. I motionen 1:390 pekas på möjligheterna
till tjänstgöring inom vårdyrken. I samma motion uttalas även
att det torde vara möjligt att i större utsträckning än hittills utnyttja vapenfria
som har kvalifikationer för forskning och vetenskaplig verksamhet.

Samtliga motionärer menar att ingen vapenfri tjänstepliktig bör kunna
åläggas att göra sådan tjänst som strider mot vederbörandes övertygelse. I
detta sammanhang nämns särskilt åläggande att tjänstgöra inom civilförsvaret.

I den allmänna debatten har framställts krav på att vapenfria skulle kunna
få fullgöra sin tjänsteplikt genom att arbeta i sitt civila yrke på sin ordinarie
arbetsplats med samma sociala och ekonomiska villkor som andra
värnpliktiga. Skillnaden mellan dessa villkor och den ordinarie arbetslönen
borde gå till fredsfrämjande ändamål, exempelvis fredsforskning. Enligt
motionerna I: 346 och II: 393 bör möjligheterna att införa ett sådant system
undersökas. I den andra motionen, 1: 390, ställer sig motionären mera tveksam
till detta tjänstgöringsalternativ men uttalar att erfarenheterna från
Norge, där systemet tillämpas, förtjänar uppmärksamhet.

Vapenfri tjänstepliktig skall fullgöra tjänst som är betydelsefull för samhället.
I lagen lämnas en exemplifiering på tjänst som kan komma i fråga.
Bland de särskilt uppräknade tjänstgöringsområdena kan nämnas brandtjänst
inom civilförsvaret, reparationstjänst vid bl. a. järnvägarna samt hälsovårds-
eller sjukvårdstjänst inom det civila medicinalväsendet. Som uttalades
vid lagens tillkomst utesluter emellertid uppräkningen i lagen inte att
i särskilda fall även annan tjänstgöring, som uppfyller nyss angivna krav och
som står i överensstämmelse med de allmänna riktlinjerna för den vapenfria
tjänsten, kan komma i fråga.

Av arbetsmarknadsstyrelsens yttranden framgår, att styrelsen kontinuerligt
bevakar de nuvarande tjänstgöringsområdena och prövar de olika förslag
till nya alternativ som framkommer. Enligt utskottets mening utgör de
faktorer — uppställda i fem punkter och redovisade i det föregående — som
styrelsen därvid beaktar en god grund för att få fram lämpliga tjänstgöringsalternativ.
Det ligger dock i öppen dag, att det inte är möjligt att för
alla vapenfria tjänstep liktiga få fram t jänstgöringsområden, där alla de
nämnda kriterierna är uppfyllda. Detta torde inte minst gälla frågan om
hänsynen till den vapenfries önskemål. I enlighet med det inledningsvis
sagda kan det emellertid lika litet som då det gäller den vanliga värnpliktstjänstgöringen
de egna önskemålen få spela en avgörande roll vid valet av

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år i969

tjänstgöring. Den begränsning som härvidlag finns är att vapenfri tjänstepliktig
inte får åläggas att tjänstgöra inom krigsmakten mot sin vilja. Utskottet
kan inte tillstyrka att den vapenfrie tjänstepliktige i vidare mån än
vad som följer av denna regel får rätt att vägra viss tjänstgöring.

Av den lämnade redogörelsen för den planerade verksamheten på vapenfrisektorn
för innevarande budgetår framgår att omkring 20 % av de vapenfria
tjänstepliktiga kommer att utbildas på vårdområdet. Eftersom en del
av denna verksamhet har experimentkaraktär finns det stöd för antagandet
att en ytterligare satsning på detta område kommer att ske i fortsättningen.
Motionskravet i denna del torde därför vara tillgodosett. Även då det gäller
flertalet av de övriga önskemål beträffande tjänstgöringsalternativen som
framställts i motionerna ger arbetsmarknadsstyrelsens yttranden stöd för
att man är inriktad på att tillgodose önskemålen i den mån de ovan nämnda
kriterierna för tjänsten i fråga är uppfyllda. Vad särskilt angår tjänstgöring
i u-land får utskottet erinra om att Kungl. Maj :t förra året tillkallat en
sakkunnig för att utreda frågor om utbildning av vapenfria t jänstep liktiga
och vanliga värnpliktiga för internationell biståndsverksamhet in. m.

Med hänsyn till vad i det föregående anförts finns det enligt utskottets
mening inte behov av någon utredning av vidgade tjänstgöringsmöjiigheter
för de vapenfria t jänstep liktiga. Det finns inte heller anledning utreda möjligheterna
för vapenfria tjänstepliktiga att på sätt som föreslagits tjänstgöra
i sina civila yrken.

Tjänstgöringens längd

I motionerna I: 346 och II: 393 yrkas att tjänstgöringstiden för vapenfria
tjänstepliktiga skall minskas från 540 dagar till cirka 400 dagar eller lika
med vad som gäller för huvuddelen av vanliga värnpliktiga.

I anledning av motionsyrlcandet vill utskottet erinra om att en mycket
stor del av dem som fullgör värnpliktstjänstgöring är skyldiga att tjänstgöra
lika länge eller längre än de vapenfria. Redan denna omständighet talar
emot bifall till motionsyrkandet. Vad som emellertid främst är av betydelse
är att tjänstgöringstiden vid vapenfrilagens tillkomst bestämdes med hänsyn
till att den i huvudsak måste anpassas så att den medgav en effektiv utbildning
till merendels tämligen kvalificerade tjänstgöringsuppgifter under
krigsförhållanden. På grund härav kan utskottet, som liksom vid lagens tillkomst
anser att varierande tjänstgöringstider i princip inte bör förekomma
för de vapenfria, inte förorda en sänkning av utbildningstiden.

I enlighet med det anförda kan utskottet inte ställa sig bakom motionärernas
utredningsyrkande i förevarande del.

Vapenfrinämndens sammansättning

Vapenfrinämnden, som har att pröva ansökan om tillstånd att fullgöra
vapenfri tjänst, utses av Kungl. Maj:t. Nämnden består av ordförande och

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1969 21

sex andra ledamöter. För närvarande finns två ersättare för ordföranden och
elva ersättare för övriga ledamöter. Ordföranden och ersättare för honom
skall vara eller ha varit innehavare av domarämbete. Vid vapenfrilagens
tillkomst uttalade föredragande departementschefen utan erinran från riksdagens
sida, att det är angeläget att olika intressen blir allsidigt representerade
i nämnden. Vidare anfördes att några av ledamöterna självfallet bör
ha anknytning till yrkesområden, som gör dem särskilt ägnade att bedöma
bärigheten av de samvetsbetänkligheter mot vapenbruk som åberopas av
sökandena.

I motionerna 1: 346 och II: 393 yrkas att vapenfrinämnden skall utökas
med en representant för de icke-religiösa värnpliktsvägrarna. Motionärerna
hänvisar till att det i nämnden vid tiden för motionernas väckande fanns »två
representanter för den religiösa åskådningen». Samma synpunkter anförs
i motionen 1: 390.

Vapenfrinämnden är, som den själv framhåller, ett organ med domslolsliknande
funktioner. I sin verksamhet har den att strikt hålla sig till gällande
lagstiftning och dess intentioner. Ledamöterna i nämnden skall alltså
inte företräda någon viss åsikt i vapenfrifrågor. Med hänsyn till det anförda
finns det enligt utskottets mening inte skäl att införa regler om att Kungl.
Maj :t skall utse ledamöter och suppleanter i nämnden från viss eller vissa
intressegrupper. Utskottet avstyrker således motionerna i denna del.

Informationsfrågan

I motionerna I: 346 och II: 393 framställs krav på att myndigheterna skall
åläggas att vid inskrivningsförrättningarna lämna bättre information till
de värnpliktiga om vapenfri tjänst än vad som för närvarande sker.

I det föregående har lämnats en utförlig redogörelse för den information
som lämnas i det av motionärerna påtalade hänseendet. Utskottet anser,
att informationen till sitt innehåll väl fyller det krav, som ställdes vid lagens
tillkomst, nämligen att den skulle vara objektiv och inte utformas som
propaganda för eller emot vapenfri tjänst. Även omfattningen av informationen
är enligt utskottets mening väl avvägd. Någon riksdagens åtgärd i anledning
av motionerna är således inte heller i detta avseende påkallad.

Utskottet hemställer,

att förevarande motioner, nämligen

1) motionerna I: 346 och II: 393 samt

2) motionen 1: 390,

inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 11 november 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Andra lagutskottets utlåtande nr 73 år 1963
Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand (s), Kilsmo (fp)*, Ivar Andersson
(s), Axelson (fp), Blomqnist (in) och fröken Pehrsson (ep);

från andra kammaren: fröken Sandell (s), herr Fredriksson (s)*, fru
Skantz (s), herr Nilsson i Kalmar (s), fru Framkel (fp), herr Åkerlind
(m), fru Håvik (s) och herr Johansson i Skärstad (ep).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

MARCUS BOKTR. STHIM 1969 690031