Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1.969 (Utlåtande 1969:L2u7 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1.969

Nr 7

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars
1968 (nr 6b), m. m., jämte motioner i ämnet.

Genom en den 17 januari 1969 dagtecknad proposition, nr 13, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64),

2) lag om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling,

3) lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande motioner.

A. Vid riksdagens början väckta motioner.

1) de likalydande motionerna I: 222 av herr Bengtson m. fl. och 11:251
av herr Hedlund m. fl. om åtgärder mot narkotikamissbruket, såvitt angår
yrkandena under d), e) och i). Yrkandet under f) kommer utskottet att
behandla i annat sammanhang. Övriga motionsyrkanden har hänvisats till
statsutskottet.

2) de likalydande motionerna 1:225 av herr Dahlén m. fl. och 11:28b
av herr Wedén m. fl. om åtgärder mot narkotikamissbruket, såvitt angår
förslag om åtgärder mot försäljning av råvaror för inhemsk illegal framställning
av amfetaminer. Övriga i motionen upptagna yrkanden har hänvisats
till statsutskottet.

3) motionen II: 72 av herr Björck i Nässjö om åtgärder mot narkotikamissbruket,
såvitt angår yrkandena under 1. och 3. Yrkandet under 2. kommer
utskottet att behandla i annat sammanhang.

B. I anledning av propositionen väckta motioner.

4) de likalydande motionerna I: 913 av herr Bengtson in. fl. och II: 10b7
av herr Hedlund m. fl.

5) de likalydande motionerna 1:914 av herr Virgin in. fl. och 11:1018
av herr Holmberg m. fl.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 saml. 2 avd. Nr 7

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att straffsatserna för grovt narkotikabrott och
för grov varusmuggling som gällt narkotika skall höjas från fängelse i lägst
sex månader och högst fyra år till fängelse i lägst ett och högst sex år. Samtidigt
föreslås att straffmaximum för varusmuggling som ej är att anse
som grov höjs från fängelse i högst ett år till fängelse i högst två år för de
fall då smugglingen gällt narkotika.

Av propositionen redovisas i det följande de framlagda författningsförslagen,
departementschefens anförande och lagrådets yttrande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 1 år 1969

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

1) Förslag
till
Lag

om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64)

Härigenom förordnas, att 3 § narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 §•

Är brott som avses i 1 § att anse
som grovt, skall för grovt narkotikabrott
dömas till fängelse,
lägst sex månader och högst fyra
år.

Vid bedömande

Är brott som avses i 1 § att anse
som grovt, skall för grovt narkotikabrott
dömas till fängelse,
lägst ett och högst sex år.

-— farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för
varusmuggling

Härigenom förordnas, att 1 och 3
för varusmuggling1 skall erhålla ändi

(Nuvarande lydelse)

Den som utan att giva det tillkänna
hos vederbörlig myndighet
till riket inför eller från riket ntför
gods, för vilket tull eller annan allmän
avgift skall erläggas till statsverket
eller som enligt stadgande i
lag eller författning ej må införas
eller utföras, dömes, om gärningen
sker uppsåtligen, för varusmuggling
till dagsböter, lägst
tio, eller fängelse i högst ett år.
Samma lag vare, om någon medelst
vilseledande i samband med tullbehandling
av gods uppsåtligen föranleder,
att tull eller annan allmän
avgift undandrages statsverket eller
att gods införes eller utföres i strid
mot förbud.

Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i högst

§§ lagen den 30 juni 1960 om straff
ad lydelse på sätt nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som utan att giva det tillkänna
hos vederbörlig myndighet
till riket inför eller från riket utför
gods, för vilket tull eller annan allmän
avgift skall erläggas till statsverket
eller som enligt stadgande i
lag eller författning ej må införas
eller utföras, dömes, om gärningen
sker uppsåtligen, för varusmuggling
till dagsböter, lägst
tio, eller fängelse i högst ett år. Gäller
gärningen narkotika som avses
i 1 § narkotikaförordningen den 14
december 1962 (nr 704) må dömas
till fängelse i högst två år.

Första stycket gäller även, när
någon medelst vilseledande i samband
med tullbehandling av gods
uppsåtligen föranleder, att tull eller
annan allmän avgift undandrages
statsverket eller att gods införes eller
utföres i strid mot förbud.

§•

Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i högst

1 Senaste lydelse av 3 § se 1968:65.

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969

(Nuvarande lydelse)
två år eller, om smugglingen gällt
narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen
den 14 december
1962 (nr 704), till fängelse, lägst
sex månader och högst fyra år.

(Föreslagen lydelse)
två år eller, om smugglingen gällt
narkotika, till fängelse, lägst ett och
högst sex år.

Vid bedömande ■

farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 7

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969

3) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 63 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Påträffas alkoholhaltiga

(Föreslagen lydelse)

63 §.

polisman omhändertagas.

Alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel som påträffas
hos eller ankomma till den som är
intagen på allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare må omhändertagas
av föreståndaren för anstalten.
Föreståndaren må även omhändertaga
alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel, som utan att
känd ägare därtill finnes påträffas

inom anstalten.

Vad i-—— ------— i människokroppen.

Med egendom,—----------—tillfaller kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.

1 Senaste lydelse av 63 § se 1968:67.

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969

Motionsyrkandena

I motionerna I: 222 av herr Bengtson m. fl. och 11: 251 av herr Hedlund
ni. fl. yrkas, såvitt nu är i fråga,

»d) att den undre straffgränsen vid narkotikabrott höjes till fängelse
i ett år;

e) att den övre straffgränsen vid narkotikabrott höjes till fängelse i tio
år;

i) att vissa råvaror som kan användas vid tillverkning av centralstiinulantia
skall beläggas med licens.»

I motionerna I: 225 av herr Dahlén in. fl. och II: 284 av herr Wedén m. fl.
yrkas, »att det nyligen framlagda förslaget om åtgärder mot försäljning
av råvaror för inhemsk illegal framställning av amfetaminer snarast genomförs.
»

I motionen II: 72 av herr Björck i Nässjö yrkas, såvitt nu är i fråga, att
riksdagen måtte

»1. hos Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t under innevarande vårriksdag
måtte framlägga förslag om ökade befogenheter för polispersonal
att visitera och kartlägga ”knarkarkvartar” och ”säljkvartar” och anmäla
där befintliga missbrukare till vårdmyndighet samt att stänga dessa lokaler; 3.

hos Kungl. Maj :t hemställa om förslag till lag mot införsel, tillverkning
och försäljning av de preparat som krävs för tillverkning av syntetiska,
narkotiska preparat.»

Motiveringen till motionsyrkandena är intagen i motionen 11:60.

I motionerna I: 913 av herr Bengtson m. fl. och II: 1047 av herr Hedlund
m. fl. yrkas,

»I. att riksdagen måtte besluta om följande ändring i narkotikastrafflagen
den 8 mars 1968:

Lag

om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64).

Härigenom förordnas att 3 § narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

3 §

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, skall för grovt narkotikabrott
dömas till fängelse, lägst ett och högst tio år.

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969
Vid bedömande-------farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.

II. att riksdagen måtte besluta om följande ändring i lagen den 30 juni
1960 om straff för varusmuggling:

Lag

om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling.

Härigenom förordnas att 1 och 3 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff för
varusmuggling skall erhålla ändrad lydelse på sätt som nedan anges.

1 §

Den som utan---i högst ett år. Gäller gärningen narkotika som av ses

i 1 § narkotikaförordningen den 14 december 1962 (nr 704) må dömas
till fängelse i högst två år.

Första stycket gäller även när någon medelst vilseledande i samband
med tullbehandling av gods uppsåtligen föranleder, att tull eller annan
allmän avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres
i strid mot förbud.

3 §

Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas till fängelse i högst
två år eller, om smugglingen gällt narkotika, till fängelse, lägst ett och högst
tio år.

Vid bedömande---—--farlig art.»

I motionerna I: 914 av herr Virgin m. fl. och II: 1048 av herr Holmberg
m. fl. yrkas,

»att riksdagen måtte

I. antaga

1) Förslag
till
Lag

om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64)

Härigenom förordnas, att 3 § narkotikastrafflagen den 8 mars 1968
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969

3 §•

Är brott som avses i 1 § att anse som grovt skall för grovt narkotikabrott
dömas till fängelse, lägst ett och högst åtta år.

Vid bedömande —------farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

3 §.

Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas till fängelse i högst
:vå år eller, om smugglingen gällt narkotika, till fängelse, lägst ett och högst
åtta år.

Vid bedömande------farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t

a) anhålla att Kungl. Maj :t vid utarbetandet av den aviserade propositionen
angående ändring i lagen om sluten psykiatrisk vård måtte beakta
vad i motionen anförts om narkomanvården,

b) uttala att vid utmätande av straff för narkotikabrott någon åtskillnad
ej bör göras med avseende på skilda slag av narkotiska preparat.»

Departementschefen

Den illegala handeln med narkotika och narkotikamissbruket har fått
sådan omfattning att samhällets ansträngningar nu måste ytterligare intensifieras
och samordnas till en offensiv på bred front. Denna offensiv
kommer att innefatta bl. a. en utvidgad upplysningsverksamhet och förstärkta
vårdinsatser. Av väsentlig betydelse i sammanhanget är också att
komma till rätta med tillflödet av narkotiska medel till den illegala mark -

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969

naden och försvåra åtkomsten av narkotiska preparat för missbrukare och
för personer som annars riskerar att dras in i missbruket. För det ändamålet
fordras ytterligare polisiära och kriminalpolitiska åtgärder. Chefen för justitiedepartementet
har tidigare i dag anmält fråga om telefonavlyssning vid
utredningar om grovt narkotikabrott och grov varusmuggling som avsett
narkotika. För min del vill jag ta upp frågan om skärpning av straffen för
sådana brott.

De erfarenheter som vunnits sedan narkotikastrafflagen trädde i tillämpning
talar för att straffet för grovt narkotikabrott behöver skärpas. Den
illegala handeln med narkotika visar tendenser att tillta och få en alltmer
svårartad karaktär. Brottsligheten blir allt grövre och präglas av förslagenhet
och hänsynslöshet. Det är nödvändigt att gripa in med kraft mot
denna företeelse. Polisens brottsspanande verksamhet har också nyligen
förstärkts och koncentrerats på narkotikabrottslighet.

Vid överläggningar med företrädare för justitie- och socialdepartementen
har riksåklagaren (RÅ) och rikspolischefen uttalat sig för höjda straffsatser
beträffande grova narkotikabrott.

RÅ framhåller att straffsatsen för grovt narkotikabrott bör höjas. Beträffande
mindre kvalificerade narkotikabrott anser RÅ däremot att någon
ändring inte är påkallad. Vad angår de grova brotten är förhållandet enligt
RÅ ett annat. De nuvarande straffskalorna har visserligen bara gällt sedan
den 1 april 1968 och erfarenheterna av deras tillämpning är begränsade.
RÅ anser sig emellertid kunna skönja en utveckling som ger anledning till
en omprövning av straff skalorna. I början av den nya lagens tillämpning
tvekade domstolarna att döma ut så stränga straff som lagen ger utrymme
för men på senare tid har praxis skärpts. Langare och andra som inte är
missbrukare får nu stränga straff. Det finns enligt RÅ en tydlig tendens
hos domstolarna att hålla sig inom den övre delen av straffskalan när det
gäller dessa lagöverträdare. Flera exempel finns enligt RÅ på att domstolarna
dömt ut fyra års fängelse och — med tillämpning av konkurrensreglerna
i 26 kap. 2 § brottsbalken — ännu längre straff. Detta visar enligt RÅ
att straffmaximum är för lågt. RÅ anser att om straffmaximum höjs bör
även straffminimum höjas.

Enligt rikspolischefen är internationellt verksamma importörer, tillverkare
och försäljare inom narkotikabranschen väl medvetna om straff och
upptäcktsrisker i olika länder. Rikspolischefen framhåller att dessa personer
betraktar Sverige som en mycket tacksam marknad, bl. a. på grund
av att straffreaktionen är mild i jämförelse med förhållandena i många
andra länder, som berörs av den illegala narkotikatrafiken. Om man vidare
jämför med de svenska straffsatserna för grövre förmögenhetsbrott och
med dem för brott mot person, ter sig straffen för de grova narkotikabrotten
enligt rikspolischefen som lindriga. Narkotikabrotten förorsakar nämligen
ofta stort personligt lidande och betydande sociala skadeverkningar. Där -

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1960

jämte inbringar brottsligheten mycket stora ekonomiska vinster som ofta
vida överstiger de vinster som grova förmögenhetsbrott ger. Det finns därför
enligt rikspolischefen starka skäl att kraftigt reagera mot den grova
narkotikabrottsligheten och en straffskärpning är väl motiverad.

Efter det att narkotikastrafflagen trädde i kraft har i Norge införts ett
straffmaximum för narkotikabrott på sex års fängelse. Den danska regeringen
har nyligen lagt fram förslag om höjning av straff maximum för
sådana brott från två till sex års fängelse.

Mot bakgrunden av vad som nu anförts förordar jag efter samråd med
chefen för justitiedepartementet att straffmaximum för grovt narkotikabrott
höjs till sex års fängelse. Härigenom nås en bättre samordning av
maximistraffen i de skandinaviska länderna. Samtidigt föreslår jag att
straffminimum för grovt narkotikabrott höjs till ett års fängelse.

Med det angivna maximistraffet av sex år kan vid sammanträffande av
flera brott med tillämpning av bestämmelserna i 26 kap. 2 § brottsbalken
utmätas straff på upp till åtta års fängelse.

Jag vill understryka att straff skärpningen är avsedd att bereda domstolarna
ytterligare utrymme för att döma ut avsevärda straff främst för dem
som i stor skala för egen vinning utnyttjar andras okunnighet, nyfikenhet
eller beroende av narkotiska medel. Samtidigt bör alltjämt gälla vad jag uttalade
i prop. 1968: 7 (sid. 107) om att kontrollorganisationens verksamhet
måste utformas så att den inte motverkar utan understöder samhällets ansträngningar
att erbjuda vård åt vårdbehövande missbrukare. Åtalspraxis
när det gäller personer som gjort sig skyldiga till narkotikabrott bör också
i fortsättningen följa de riktlinjer som drogs upp i prop. 1968: 7 och som
RÅ genom cirkulär (C 43 den 15 mars 1968) fäst åklagarnas uppmärksamhet
på.

Den illegala hanteringen inom Sverige av beroendeframkallande medel
bygger i väsentlig utsträckning på tillförsel genom smuggling. Den omfattande
smugglingen är alltså ett mycket allvarligt problem samtidigt som den
livliga trafiken över landets gränser försvårar bekämpningen.

Rationaliseringen och effektiviseringen av tullverksamheten fortgår. Samtidigt
sker en omfördelning av resurserna till förmån för bekämpningen
av narkotikasmugglingen.

En fortsatt samordning av straffsatserna för grovt narkotikabrott och
grov varusmuggling som gällt narkotika är påkallad. Dessutom är en höjning
av straffsatsen för grov smuggling av narkotika i och för sig önskvärd.
Efter samråd med cheferna för justitie- och finansdepartementen förordar
jag att straffet för grov varusmuggling som avsett narkotika sätts till fängelse,
lägst ett och högst sex år. Som en följd härav bör 1 § varusmugglingslagen
kompletteras med ett särskilt straffmaximum för smuggling som
gällt narkotika. För att även här nå största möjliga överensstämmelse med
straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen bör straffmaximum sättas till
fängelse i två år.

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969

Våra strävanden att vinna stöd för en internationell kontroll över produktion
och försäljning av syntetiska narkotika såsom amfetaminpreparat
och LSD fortsätter. Vid det möte som denna månad äger rum i Geneve med
FN:s narkotikakommission, där Sverige numera är representerat, är frågan
om internationell kontroll av beroendeframkallande medel som ännu inte
är underkastade sådan kontroll en huvudpunkt på dagordningen.

Under åberopande av vad jag här anfört förordar jag ändring av 3 § narkotikastrafflagen
samt 1 och 3 §§ lagen om straff för varusmuggling. Ändringarna
bör träda i kraft den 1 april 1969.

I detta sammanhang vill jag även ta upp frågan om en mindre ändring
i 63 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård. Där finns bl. a.
bestämmelser om att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
som påträffas hos eller ankommer till den som är intagen på allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare får omhändertagas av föreståndaren för
anstalten. Bestämmelserna har även tillämpning på narkotika. Det förekommer
emellertid att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel
påträffas inom anstalterna utan att någon ägare till egendomen ger sig till
känna. För att undanröja varje tveksamhet om hur sådan egendom får
behandlas föreslår jag ett tillägg till 63 § andra stycket lagen om nykterhetsvård.
Enligt tillägget skall föreståndaren för anstalten få ta hand om
alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel som påträffas inom anstalten
utan att man vet vem de tillhör. Tillägget har utformats efter förebild
av 82 § andra stycket lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling
i fångvårdsanstalt (jfr prop. 1963: 147 sid. 13). Även denna ändring bör
träda i kraft den 1 april 1969.

Lagrådet

Lagförslagen föranledde följande yttranden i lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafflagen och förslaget till lag
om ändring i lagen om straff för varusmuggling.

F. d. justitierådet Lind, justitierådet Alexanderson och regeringsrådet
Ringdén:

Vid tillkomsten av den nu gällande narkotikastrafflagen uttalade lagrådet
att det kunde sättas i fråga om ej straffmaximum borde bestämmas ännu
högre än vad som då föreslagits. Lagrådet framhöll att under 3 § inbegrips
brott varigenom någon för egen vinning kommit en mångfald människor
att bli beroende av narkotika, och lagrådet ansåg att en viss jämförelse kan
göras med de allmänfarliga brotten i 13 kap. brottsbalken. Det kan tilläggas
att de ifrågavarande grövre brottslingarna torde kalkylera med den
större eller mindre straffrisken och att en höjning av straffet kan vara

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969

ägnad att förstärka den allmänna uppfattningen om det förkastliga i att
tillhandahålla narkotika eller föranleda till bruk därav. Vi tillstyrker således
förslagen.

Justitierådet Conradi:

När man vet hur skadligt ett frihetsstraff, och särskilt ett långvarigt sådant,
är för den som utsätts därför, måste man i princip kräva att det skall
visas fullgoda skäl för en strafflagsändring som går ut på skärpning av en
redan förut sträng straffskala.

I fråga om de nu föreliggande förslagen kan man knappast säga, att
sådana skäl visats föreligga. Mycket talar för att längden av ett eventuellt
straff spelar en underordnad roll för de ofta förhärdade och samvetslösa
brottslingar som skärpningarna främst riktar sig mot. Den avskräckande
effekten kan därför befaras inte bli så stor. En straffskärpning nu, när den
allmänna opinionen i så hög grad och med rätta engagerats i kampen mot
narkotikamissbruket, kan tänkas tillfredsställa vissa mera primitiva rättfärdighetskrav
och kanske kanalisera något av den indignation och avsky
som de flesta människor hyser mot narkotikahajarna. Detta är visserligen
inte alldeles betydelselöst. Men det är högeligen tveksamt, om straffskärpningarna
verkligen förmår underbygga vanliga människors moraliska fördömande
av den grova narkotikabrottsligheten. — Naturligtvis kan alltid
åberopas att fängelset är det säkraste medlet att hindra en farlig förbrytare
från att begå nya brott.

Det har inte gått ett år sedan en betydande skärpning av straffskalorna
för narkotikabrott och narkotikasmuggling genomfördes. Några erfarenheter
av dessa skärpningars effekt har givetvis, med hänsyn till den korta
tid som förflutit, inte kunnat redovisas. Trots detta föreslås nu —■ utan remissförfarande
— en ny allvarlig skärpning av straffskalorna.

Även om alltså enligt min mening tillräckliga skäl för förslagen knappast
förebragts, kan jag å andra sidan inte hysa stort förbarmande med de brottslingar
som — såsom det uttrycks i remissprotokollet -— för egen vinning utnyttjar
andras okunnighet, nyfikenhet eller beroende av narkotiska medel.
Om maximistraffet för dessa professionella narkotikabrottslingar skall vara
sex eller åtta års fängelse (det är i regel fråga om flerfaldig brottslighet)
spelar verkligen inte någon större roll. Jag vill därför inte motsätta mig
förslagen. Skulle det i något undantagsfall under straffverkställigheten visa
sig att den dömde har mycket svårt att stå ut med straffet, finns alltid den
möjligheten att villkorligt frige honom efter halva strafftiden eller att ge
honom nåd.

Men jag vill gärna göra ytterligare ett par påpekanden. Redan medicinalstyrelsens
narkomanvårdskommitté framhöll i sitt betänkande att tillämpningen
av en skärpt kontrollagstiftning inte får bidraga till att missbrukare
drivs till ökad brottslighet; se prop. 1968: 7 s. 81. Departementschefen

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969

anslöt sig i nämnda proposition (s. 107 f) till detta uttalande och anförde
vidare: När det gäller valet av påföljd (för innehav) bör hänsyn tas till den
omständigheten att en person innehaft medlen för eget bruk. Frågan kompliceras
av det icke ovanliga förhållandet att samma person kan inneha narkotika
såväl för eget bruk som för att överlåta den till andra, främst för att
därigenom bli i stånd att själv fortsätta sitt missbruk. I sådana fall får det
ankomma på de rättsvårdande myndigheterna att med beaktande av samtliga
omständigheter bestämma den i varje särskilt fall lämpligaste påföljden.

Jag vill i anslutning till dessa uttalanden precisera att det, särskilt om
de nu föreslagna straffskärpningarna genomförs, bara undantagsvis bör
förekomma att sådant narkotikabrott eller sådan smuggling av narkotika
som har samband med den brottsliges eget narkotikamissbruk bedöms som
grovt brott. Över huvud taget bör, inte minst med hänsyn till de föreslagna
höjningarna av straffminima, stor vikt fästas vid prövningen av frågan om
brottet är att anse som grovt.

Den andra frågan som jag här skulle vilja beröra gäller cannabispreparaten.
Det lär inte, med de erfarenheter vi har, kunna komma i fråga att
principiellt behandla dem på annat sätt än andra narkotika. Det är emellertid
tydligt att läkarna har delade meningar om hasch- och marijuanarökningens
vådor. Jag är därför inte främmande för tanken att, innan vi vet
mer om dessa ting, domstolarna överlag bör iaktta viss försiktighet vid straffmätningen
när det gäller narkotikabrott, som avser cannabis, och smuggling
av cannabis.

Förslaget till lag om ändring i lagen om nykterhetsvård.

Lagrådet:

Förslaget lämnas utan erinran.

Utskottet

Straffskärpning in. in.

Narkotikafrågan har efter hand blivit ett allt svårare samhällsproblem
som fordrar kraftfulla motåtgärder för att kunna bemästras. I förevarande
proposition framhålls vikten av att samhällets ansträngningar intensifieras
och samordnas på bred front. Föredragande departementschefen förutskickar
ökade insatser inom upplysningsverksamheten och på vårdområdet.
Han framhåller vidare att ytterligare polisiära och kriminalpolitiska
åtgärder är nödvändiga för att man skall komma till rätta med den illegala
handeln med narkotika. Som en åtgärd av detta slag föreslås i propositionen
skärpning av straffen för den grövre narkotikabrottsligheten. Straffskalan
för grovt narkotikabrott föreslås höjd från fängelse i lägst sex

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969 15

månader och högst fyra år till fängelse i lägst ett och högst sex år. Motsvarande
höjning föreslås för grov varusmuggling avseende narkotika.
Dessutom läggs i propositionen fram förslag att straffmaximum för sådan
varusmuggling av narkotika som ej bedöms som grov skall höjas från
fängelse i ett år till fängelse i två år.

I motionerna I: 222 och II: 251 samt I: 913 och II: 1047 yrkas att straffskalan
för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling av narkotika skall
bestämmas till lägst ett och högst tio år. I motionerna I: 914 och II: 1048
yrkas att maximistraffet för de berörda brotten skall bestämmas till
fängelse i åtta år. Motionärerna anser att en straff höj ning till fängelse
i sex år inte får tillräckligt avskräckande verkan på dem som i stor skala
ägnar sig åt illegal hantering med narkotika.

Utskottet vill för sin del understryka det betydelsefulla i att samhället
snabbt sätter in ökade resurser på olika områden för att bekämpa narkotikamissbruket
och den illegala handeln med narkotika. Den straffrättsliga
lagstiftnigen är ett viktigt instrument i detta sammanhang, men självfallet
kan man inte genom enbart den lösa problemen. Mot bakgrund av
den ökade illegala hanteringen med narkotika får en straffskärpning för
grova brott anses välmotiverad som en av de åtgärder som är nödvädiga
i den fortsatta kampen mot narkotikamissbruket. Utskottet vill emellertid
betona vikten av att man inte förlitar sig på att de nu förordade straffrättsliga
åtgärderna är tillräckliga för att stävja missbruket och komma åt
den illegala hanteringen. Samhället bör utan dröjsmål ta initiativ till mera
positiva insatser av det slag som nämnts i propositionen.

Vid bedömningen av hur högt straffmaximum bör sättas godtar utskottet
Ivungl. Maj :ts förslag om fängelse i sex år. Av betydelse för utskottets
ställningstagande har varit att man bör eftersträva likartad lagstiftning
i de nordiska länderna i denna fråga. När det gäller den i motionerna
diskuterade frågan om straffets avskräckande verkan vill utskottet framhålla
att för brottslingar av den typ som ägnar sig åt illegal narkotikahantering
i stor skala torde det, då det gäller maximistraff av sådan längd
varom nu är fråga, vara mindre avgörande om straffmaximum bestämmes
till sex år (åtta år vid flerfaldig brottslighet) eller ytterligare några år.
Det synes vara av större betydelse i det hänseendet att man genom effektiva
insatser från polisens och tullens sida ökar risken för upptäckt av
brott.

Utskottet biträder alltså propositionens förslag om höjning av maximistraffen,
och även i övrigt tillstyrker utskottet de framlagda lagförslagen.

I motionerna I: 914 och II: 1048 tar man upp frågan om straffmätning
när det gäller narkotikabrott som avser cannabis. Motionärerna hänför
sig till ett yttrande i lagrådet av en ledamot som ifrågasätter om inte domstolarna,
innan vi vet mer om hasch- och marijuanarökningens vådor,

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969

över lag bör iaktta viss försiktighet vid straffmätningen när det gäller narkotikabrott
som avser cannabis och smuggling av cannabis. Motionärerna
begär att riksdagen skall uttala att vid utmätande av straff någon skillnad
ej bör göras med avseende på skilda slag av narkotikapreparat.

I 1961 års narkotikakonvention, till vilken Sverige anslutit sig, har cannabis
upptagits bland de medel som i vissa hänsenden underkastats den
mest rigorösa regleringen. I samband med antagandet av narkotikastrafflagen
i fjol behandlades frågan om cannabispreparatens farlighet. Enligt
föredragande departementschefen kunde det då inte komma i fråga att
särbehandla cannabis i den svenska narkotikalagstiftningen. Som skäl
för denna ståndpunkt angavs bl. a. att ämnet kunde vara en inkörsport till
andra och farligare medel. Vår kunskap om cannabis var enligt departementschefen
alltför begränsad för att man på svensk sida skulle ifrågasätta
det internationella kontrollsystemet. Enligt vad utskottet inhämtat
kommer narkomanvårdskommittén att i sitt under våren väntade betänkande
behandla frågan om cannabispreparaten.

Enligt utskottets mening finns inte anledning att i dag göra uttalanden
som i något avseende ger cannabis en särställning. Här må endast pekas
på att vid bedömningen huvurida grovt narkotikabrott föreligger medlets
farlighet är en av de omständigheter som skall beaktas. Med det anförda
anser sig utskottet ha besvarat det förevarande motionsyrkandet.

Vårdfrågan

Motionerna I: 914 och II: 1048 behandlar också frågan om tvångsingripanden
mot narkomaner. Motionärerna vill att lagen om sluten psykiatrisk
vård och tillämpningsföreskrifterna till denna skall ges en utformning
som klart ger vid handen att narkomaner som ej frivilligt underkastar
sig vård bör betraktas som om de saknade sjukdomsinsikt och
sålunda kunna omhändertas mot sin vilja. Detta skulle gälla vid såväl
intagning som kvarhållande för vård. Motionärerna begär att de anförda
synpunkterna skall bringas till Kungl. Maj :ts kännedom för att beaktas
i samband med utarbetandet av den aviserade propositionen angående ändring
i lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Socialstyrelsen har den 5 februari i år avgivit ett förslag till Kungl.
Maj :t angående komplettering av lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa
fall såvitt avser specialindikation för narkomaner. Förslaget går ut på att
inte blott en sjuks bristande sjukdomsinsikt utan även hans oförmåga
till följd av missbruk av beroendeframkallande medel att bedöma sitt behov
av vård skall utgöra en specialindikation för omhändertagande enligt
lagen. Socialstyrelsens förslag remissbehandlas f. n. Proposition på grundval
av förslaget är att vänta senare under våren. Med hänsyn härtill finns
det inte anledning för riksdagen att nu ta ställning till den föreliggande
frågan. Motionsyrkandet bör således inte föranleda någon åtgärd.

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969 17

Kontroll av vissa ämnen

De vid riksdagens början väckta motionerna 1:222 och 11:251, 1:225
och 11:284 samt 11:72 innehåller yrkanden som går ut på att ämnen
som kan användas för framställning av centralstimulerande medel skall
ställas under kontroll. Utskottet har inhämtat att en sådan kontroll f. n.
endast är påkallad beträffande ett enda ämne, fenylaceton. Kungl. Maj :t
utfärdar i dagarna en kungörelse om tillverkning, införsel och överlåtelse
in. m. av fenylaceton. Enligt denna kungörelse skall för fenylaceton tilllämpas
samma bestämmelser som enligt giftförordningen gäller för gift.
Detta innebär att fenylaceton underkastas stränga kontrollföreskrifter beträffande
bl. a. tillverkning, användning, införsel och handel. Utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t är beredd att snabbt vidta åtgärder för utvidgning
av kontrollen, därest utvecklingen ger vid handen att det är påkallat
med hänsyn till andra ämnen än fenylaceton. Med det anförda torde
de i detta sammanhang behandlade motionsyrkandena vara tillgodosedda.

Polisens befogenheter beträffande »knarkarkvartar»

I motionen II: 72 yrkas att polisen skall få ökade befogenheter att »visitera
och kartlägga ''knarkarkvartar’ och ’säljkvartar’ och anmäla där befintliga
missbrukare till vårdmyndighet samt att stänga dessa lokaler.»

Vid fjolårets riksdag avslogs ett liknande yrkande i samband med behandlingen
av narkotikastrafflagen. Utskottet hänvisade då till rättegångsbalkens
bestämmelser om husrannsakan, vilka av berörda myndigheter
ansågs ge tillräckliga möjligheter för polisen att komma in i de angivna
lokalerna. Enligt utskottets uppfattning har det inte tillkommit något som
ger anledning till annan bedömning. Beträffande yrkandet att polisen skulle
få befogenhet att »stänga kvartarna» är att märka att dessa lokaler i regel
är bostäder. Det synes varken ändamålsenligt eller praktiskt möjligt att
utrusta polisen med den begärda befogenheten. Det förevarande motionsyrkandet
bör alltså i sin helhet avslås. I sammanhanget må dock nämnas
att fylleristraffutredningen lagt fram ett förslag som går ut på att berusade
personer, det må vara av alkohol eller narkotika, skall kunna tas om hand
och föras till akutkliniker. Sådant omhändertagande skall kunna ske både
på allmän och enskild plats, inomhus och utomhus. Förslaget remissbehandlas
f. n.

Utskottets hemställan
Utskottet hemställer,

A. att riksdagen dels med bifall till motionerna 1: 222 och
II: 251, såvitt angår yrkandet d), dels med avslag på samma
motioner, såvitt angår yrkandet e) samt motionerna I: 913
och II: 1047 ävensom motionerna I: 914 och II: 1048, såvitt

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969

angår yrkandet I, bifaller propositionen nr 13, såvitt angår
ändringar i narkotikastrafflagen och lagen om straff för
varusmuggling;

B. att riksdagen bifaller propositionen i övrigt;

C. att följande motioner, nämligen

1) 1:222 och 11:251, såvitt angår yrkandet i),

2) I: 225 och II: 284, såvitt de hänvisats till lagutskott,

3) I: 914 och II: 1048, såvitt angår yrkandena
under II, samt

4) II: 72, såvitt angår yrkandena 1 och 3,
inte föranleder någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 februari 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s)*, fru Hamrin-Thorell (fp),
herrar Lars Larsson (s), Andreasson (ep), Ivar Andersson (s), fru Grethe
Lundblad (s)*, herrar Axelson (fp) och Blomquist (m);

från andra kammaren: herr Gustavsson i Alvesta (ep), fröken Wetterström
(m), fröken Sandell (s), herrar Svensson i Kungälv (s), Göransson
(s), fru Sigurdsen (s), herr Gadd (s) och fru Frsenkel (fp).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

vid utskottets hemställan under A

av herr Blomquist (m) och fröken Wetterström (m), vilken ansett,
dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 15 som börjar med orden
»Vid bedömningen» och slutar med orden »framlagda lagförslagen» bort
ersättas med text av följande lydelse:

»Enligt utskottets mening finns det goda skäl att höja maximistraffen för
de grova narkotikabrotten utöver vad som föreslagits i propositionen. En
jämförelse med de grova förmögenhetsbrotten och allmänfarliga brotten ger

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969 19

vid handen att ett straffmaximum på åtta år måste anses motiverat. Med
hänsyn härtill och då det är angeläget att man tillvaratar alla möjligheter
att söka komma till rätta med den grova narkotikabrottsligheten ansluter
sig utskottet till motionsyrkandet om höjning av maximistraffen till åtta år.
Utskottet har i övrigt inte något att erinra mot de framlagda lagförslagen.»
dels att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen — dels med förklaring att de genom proposition
nr 13 framlagda förslagen om ändringar i narkotikastrafflagen
och lagen om straff för varusmuggling inte
i oförändrat skick kunnat antagas, dels med bifall till motionerna
I: 914 och II: 1048, såvitt angår yrkandet I, samt
motionerna 1:222 och 11:251, såvitt angår yrkandet d),
dels ock med avslag på sistnämnda två motioner, såvitt angår
yrkandet e), samt motionerna I: 913 och II: 1047 — antager
de berörda lagförslagen i följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

1) Förslag
till
Lag

om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64)

Härigenom förordnas, att 3 § narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Är brott som avses i 1 § att anse
som grovt, skall för grovt narkotikabrott
dömas till fängelse,
lägst ett och högst sex år.

Vid bedömande --------

Är brott som avses i 1 § att anse
som grovt, skall för grovt narkotikabrott
dömas till fängelse,
lägst ett och högst åtta år.

--farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969

(Kungl. Maj.ts förslag)

(Utskottets förslag)

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff
för varusmuggling skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

1 §•

Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket
inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller annan allmän avgift
skall erläggas till statsverket eller som enligt stadgande i lag eller författning
ej må införas eller utföras, dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för
varusmuggling till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst ett år. Gäller
gärningen narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen den 14 december
1962 (nr 704) må dömas till fängelse i högst två år.

Första stycket gäller även, när någon medelst vilseledande i samband med
tullbehandling av gods uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän
avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid
mot förbud.

3 §.

Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i högst
två år eller, om smugglingen gällt
narkotika, till fängelse, lägst ett och
högst sex år.

Vid bedömande —-------

Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i högst
två år eller, om smugglingen gällt
narkotika, till fängelse, lägst ett och
högst åtta år.

- — farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.»

av herrar Andreasson (ep) och Gustavsson i Alvesta (ep), vilka ansett,
dels att det avsnitt i utskottets yttrande på s. 15 som börjar med orden
»Vid bedömningen» och som slutar med orden »framlagda lagförslagen»
bort ersättas med text av följande lydelse:

»Vid bedömning av hur högt straffmaximum bör sättas kan utskottet inte
godta Kungl. Maj :ts förslag om fängelse i sex år. Illegal tillverkning, för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969

sälj ning och införsel av narkotika i stor skala kan jämföras med mord eller
spridande av gift. Brottsbalken stadgar fängelse i tio år eller på livstid
som maximistraff för sådana brott. Utskottet anser det befogat att grovt
narkotikabrott och grov varusmuggling som gäller narkotika bedöms på
liknande sätt. Utskottet biträder därför motionerna I: 222 och II: 251 samt
I: 913 och II: 1047 om höjning av maximistraffen till tio år. Utskottet biträder
i övrigt de framlagda lagförslagen.»
dels att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen — dels med förklaring att de genom proposition
nr 13 framlagda förslagen om ändringar i narkotikastrafflagen
och lagen om straff för varusmuggling inte i
oförändrat skick kunnat antagas, dels med bifall till motionerna
I: 222 och II: 251, såvitt angår yrkandena d) och e),
samt motionerna 1:913 och 11:1047, dels ock med avslag
på motionerna I: 914 och II: 1048, såvitt angår yrkandet I
—- antager de berörda lagförslagen i följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

1) Förslag
till
Lag

om ändring i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 (nr 64)

Härigenom förordnas, att 3 § narkotikastrafflagen den 8 mars 1968 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

3 §•

Är brott som avses i 1 § att anse
som grovt, skall för grovt narkotikabrott
dömas till fängelse,
lägst ett och högst sex år.

Vid bedömande-------

Är brott som avses i 1 § att anse
som grovt, skall för grovt narkotikabrott
dömas till fängelse,
lägst ett och högst tio år.

--farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.

Andra lagutskottets utlåtande nr 7 år 1969
(Kun,gl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 1 och 3 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff
för varusmuggling skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

1 §•

Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet till riket
inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller annan allmän avgift
skall erläggas till statsverket eller som enligt stadgande i lag eller författning
ej må införas eller utföras, dömes, om gärningen sker uppsåtligen,
för varusmuggling till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst ett
år. Gäller gärningen narkotika som avses i 1 § narkotikaförordningen den
14 december 1962 (nr 704) må dömas till fängelse i högst två år.

Första stycket gäller även, när någon medelst vilseledande i samband med
tullbehandling av gods uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän
avgift undandrages statsverket eller att gods införes eller utföres i strid mot
förbud.

3 §.

Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i högst
två år eller, om smugglingen gällt
narkotika, till fängelse, lägst ett och
högst sex år.

Vid bedömande — —------

Är varusmuggling att anse som
grov, skall dömas till fängelse i högst
två år eller, om smugglingen gällt
narkotika, till fängelse, lägst ett och
högst tio år.

--—farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1969.»

ESSELTE AB. STHLM 69
914109