Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967 (Utlåtande 1967:L2u68 - höst l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

Nr 68

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr
243) om yrkesskadeförsäkring, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 22 september 1967 dagtecknad proposition, nr 147, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga följande förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring
för sjömän m. fl.,

3) förordning om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni
1950 (nr 261),

4) lag om värdesäkring av yrkesskadelivräntor in. in.,

5) förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av
statsmedel, m. m.,

6) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring,

7) lag angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner.

A. Vid riksdagens början väckta motioner

1) de likalydande motionerna I: 447 av herr Svanström m. fl. och II: 796
av herr Persson i Heden m. fl., om höjda livräntor vid yrkesskada;

2) motionen II: 800 av herr Rubin m.fl. om indexreglering av vissa livräntor.
1

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 68

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

B. I anledning av propositionen väckta motioner

3) de likalydande motionerna 1:895 av herr Geijer, Arne, m. fl. och II: 1109
av fru Ekendahl m. fl.;

4) de likalydande motionerna I: 896 av herr Hubinette m. fl. och II: 1113
av fröken Wetterström m. fl.;

5) de likalydande motionerna 1:897 av herr Ottosson m. fl. och II: 1111
av herr Nordgren;

6) de likalydande motionerna I: 898 av herr Strandberg m.fl. och II: 1112
av herr Oskarson m. fl.;

7) de likalydande motionerna I: 899 av herr Werner och II: 1110 av herr
L orent zon m. fl.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243)
om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, dels att 33, 42, 43, 53—55 och 62 §§ lagen den
14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring1 skall upphöra att gälla samt att
rubriken omedelbart före 43 § lagen skall utgå, dels att i 11, 12, 25, 28, 29,
35, 37 och 50 §§ lagen ordet »försäkringsinrättning» eller böjningsform därav
skall bytas ut mot »riksförsäkringsverket» eller motsvarande böjningsform,
dels att 1, 2, 9, 13, 15, 16, 18—21, 24, 26, 30, 32, 34, 36, 38—40, 44,
48, 51, 52 och 56—58 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
anges. 1

1 Lagen omtryckt 1962:408.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Försäkring enligt — — -----

Den obligatoriska försäkringen
äger rum i riksförsäkringsverket
men må på villkor som nedan sägs
i stället ske i ömsesidigt försäkringsbolag,
som bildats för sådant ändamål
och för vars förbindelser delägarna
svara med obegränsad personlig
ansvarighet. Frivillig försäkring
tecknas i riksförsäkringsverket
eller i dylikt bolag.

När i denna lag användes uttrycket
försäkringsinrättning, avses därmed
riksförsäkringsverket eller bolag
som nyss nämnts.

Besvär och ansökningar prövas enligt
vad nedan stadgas av försäkringsrådet,
som jämväl i övrigt har att
med uppmärksamhet följa försäkringens
tillämpning och utveckling.

Grunderna för försäkringsrådets
organisation och verksamhet bestämmas
av Konungen med riksdagen.

(Föreslagen lydelse)

§•

---dels frivillig.

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsverket.

§•

Besvär och ansökningar prövas enligt
vad nedan stadgas av yrkesskadenämnden.

Yrkesskadenämnden består av
minst sju ledamöter, som förordnas
av Konungen för högst fyra år i sänder.
Två av ledamöterna skola representera
arbetsgivarna och två arbetstagarna.
Av övriga ledamöter skola
minst två vara lagfarna. Innan ledamot
börjar tjänstgöra, skall han ha
avlagt domared eller försäkran enligt
4 kap. 11 § rättegångsbalken. Om
jäv mot ledamot gälla bestämmelserna
i i kap. rättegångsbalken om
jäv mot domare.

För ledamot av yrkesskadenämnden
må finnas en eller flera suppleanter.
Bestämmelserna om ledamot
gälla även suppleant.

Ärende avgöres i yrkesskadenämnden
av fyra ledamöter, om de äro ense
om beslutet, och i annat fall av
fem ledamöter. Av de ledamöter som

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

deltaga i beslutet skall en vara representant
för arbetsgivarna och en för
arbetstagarna. Övriga ledamöter, av
vilka minst en skall vara lagfaren,
få icke representera arbetsgivarna
eller arbetstagarna. Som ordförande
skall tjänstgöra lagfaren ledamot.

Yppas vid överläggning till beslut
skilda meningar, skall omröstning
företagas. Därvid gälla i tillämpliga
delar bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken
om omröstning i överrätt.
Yrkesskadenämnden bestämmer
dock själv, i vilken ordning omröstningen
skall äga rum.

9 §•

Med årlig---------år räknat.

Har hushållsarbete------— ---kommunal inkomstskatt.

För försäkrad,--------— års ålder.

Undergår försäkrad------ —

Åtnj öt försäkrad--- -----

Har försäkrad, —--—--

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten
icke till ettusentvåhundra kronor,
skall den beräknas till detta
belopp, överstiger den årliga arbetsförtjänsten
femtontusen kronor, tages
överskjutande belopp icke i beräkning.

Förorsakar olycksfall-----

Sjukpenningens storlek bestämmes,
där ej annat följer av vad i
femte stycket sägs, av den sjukpenningklass,
till vilken den skadade

—--— ej inträffat.

--- — till efterlevande.

--för arbetsavbrottet.

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten
icke till ettusenåttahundra kronor,
skall den beräknas till detta belopp.
överstiger den årliga arbetsförtjänsten
ett belopp motsvarande
fyra gånger det basbelopp enligt 1
kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring som gällde
vid ingången av det år då skadan
inträffade, tages överskjutande belopp
icke i beräkning.

§•

----- minst hälften.

Sjukpenningens storlek bestämmes,
där ej annat följer av vad i
fjärde stycket sägs, av den sjukpenningklass,
till vilken den skadade

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)
med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst
är att hänföra.

Sjukpenningklasserna och beloppet
av hel sjukpenning inom varje
klass framgå av följande tabell:

	Den skadades årliga arbets-förtjänst uppgår	Beloppet av hel sjukpenning
Sjuk- pen- ning- klass	till	men ej	för tid t. o. m. den månad under	för tid
nr	till	vilken	därefter
	kr.	kr.	den skadade fyller 67 år kr.	kr.
X		1 800	3	3
2	1 800	2 400	4	4
3	2 400	3 000	5	5
4	3 000	3 600	6	5
5	3 600	4 200	7	6
6	4 200	5 000	8	6
7	5 000	5 800	9	7
8	5 800	6 800	10	7
9	6 800	8 400	12	8
10	8 400	10 200	14	9
11	10 200	12 000	16	10
12	12 000	14 000	18	11
13	14 000	—	20	12

Halv sjukpenning utgör hälften av
hel sjukpenning.

Sjukpenning må------

(Föreslagen lydelse)
med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst
är att hänföra.

Sjukpenningklasserna och beloppet
av hel sjukpenning inom varje
klass bestämmas med ledning av tabellen
i 3 kap. 4 § lagen om allmän
försäkring. Med inkomst av förvärvsarbete
för år avses därvid den skadades
årliga arbetsförtjänst beräknad
enligt 9 §.

—--dag räknad.

För tid, —--------—

För skadad kvinna, som stadigvarande
sammanbor med eget eller
makes barn, adoptivbarn eller fosterbarn
under tio år, utgör sjukpenningen
vid sjukhusvård lägst fem
kronor för dag.

sjukpenningens belopp.

För skadad kvinna, som stadigvarande
sammanbor med eget eller
makes barn, adoptivbarn eller fosterbarn
under tio år, utgör sjukpenningen
vid sjukhusvård lägst sex
kronor för dag.

16 §.

Har olycksfall eller inverkan, som Har olycksfall eller inverkan, som
avses i 6 §, efter upphörande av där- avses i 6 §, efter upphörande av där -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)
av förorsakad sjukdom medfört under
längre eller kortare tid bestående
förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst en
tiondel, utgives under tiden 1 i vränta
till den skadade. Medför
samma olycksfall eller inverkan ånyo
sjukdom, på grund varav sjukpenning
skall utgå, äger den skadade
dock icke uppbära livräntan under
sjukdomstiden. Livräntan beräknas
på grundval av den skadades årliga
arbetsförtjänst, i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket sägs,
(ersättningsunderlaget)
samt utgår för tid till och med den
månad, under vilken han fyller sextiosju
år, med belopp som för år räknat
motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svarande
del av ersättningsunderlaget,
minskad med en tolftedel av detta,
och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan
med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,
som svarar mot graden
av nedsättningen.

För tid från och med månaden
näst efter den, under vilken skadad
fyllt sextiosju år, utgör livräntan tre
fjärdedelar av det belopp, vartill livräntan
skall beräknas jämlikt första
stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget
medräknas årlig arbetsförtjänst,
som icke överstiger 7 200

(Föreslagen lydelse)
av förorsakad sjukdom medfört under
längre eller kortare tid bestående
förlust av arbetsförmågan eller nedsättning
av densamma med minst en
tiondel, utgives under tiden livränta
till den skadade. Medför
samma olycksfall eller inverkan ånyo
sjukdom, på grund varav sjukpenning
skall utgå, äger den skadade
dock icke uppbära livräntan under
sjukdomstiden. Livräntan beräknas
på grundval av den skadades årliga
arbetsförtjänst, i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket sägs,
(ersättningsunderlaget)
samt utgår för tid till och med månaden
närmast före den, under vilken
han fyller sextiosju år, med belopp
som för år räknat motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svarande
del av ersättningsunderlaget,
minskad med en tolftedel av detta,
och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan
med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,
som svarar mot graden
av nedsättningen.

För tid från och med den månad,
under vilken skadad fyllt sextiosju
år, utgör livräntan tre fjärdedelar av
det belopp, vartill livräntan skall beräknas
jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget
medräknas årlig arbetsförtjänst,
i vad den icke överstiger

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kronor, till hela sitt belopp, den del
av arbetsförtjänsten, som överstiger
7 200 men ej 10 800 kronor, till tre
fjärdedelar och den del därav, som
överstiger 10 800 kronor, till hälften.

På ansökan av den skadade må
för säkring srådet, när skäl därtill
prövas föreligga, besluta att livränta
eller del därav eller livränta för viss
tid skall utbytas mot ett belopp för
en gång, motsvarande högst de utbytta
livräntebeloppens kapitalvärde
enligt beräkningsgrunder som fastställas
av Konungen.

Arbetstagare, som på anmodan av
den försäkringsinrättning, vari han
är försäkrad, eller med dess samtycke
under någon tid avhåller sig från
arbetet i syfte att förebygga att yrkesskada
uppstår, återuppstår eller
förvärras, äger, såvida omständigheterna
ej föranleda till annat, under
tiden uppbära skälig ersättning,
motsvarande högst hel sjukpenning
jämte barntillägg.

Har försäkrad avlidit till följd av
yrkesskada, skall försäkringsinrättningen
utgiva begravningshjälp
med sexhundra kronor och,
enligt vad i 20—23 §§ sägs, för år
beräknade livräntor till efterlevande.

Änka efter den avlidne äger uppbära
livränta, så länge hon lever

två gånger basbeloppet vid ingången
av det år då skadan inträffade, till
hela sitt belopp, i vad den överstiger
två men ej tre gånger nämnda basbelopp,
till tre fjärdedelar och i vad
den överstiger tre gånger nämnda
basbelopp, till hälften.

På ansökan av den skadade må
riksförsäkringsverket, när skäl därtill
prövas föreligga, besluta att livränta
eller del därav eller livränta
för viss tid skall utbytas mot ett belopp
för en gång, motsvarande högst
de utbytta livräntebeloppens kapitalvärde
enligt beräkningsgrunder som
fastställas av Konungen.

§■

Arbetstagare, som på anmodan av
riksförsäkringsverket eller med dess
samtycke under någon tid avhåller
sig från arbetet i syfte att förebygga
att yrkesskada uppstår, återuppstår
eller förvärras, äger, såvida omständigheterna
ej föranleda till annat,
under tiden uppbära skälig ersättning,
motsvarande högst hel sjukpenning
jämte barntillägg.

§•

Har försäkrad avlidit till följd av
yrkesskada, utgår begravning sh
j ä 1 p med ett belopp motsvarande
tjugu procent av basbeloppet vid
ingången av det år då dödsfallet inträffade
och, enligt vad i 20—23 §§
sägs, för år beräknade livräntor
till efterlevande.

§•

Änka efter den avlidne äger uppbära
livränta, så länge hon lever

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)
ogift. Livräntans belopp skall för tid
till och med den månad, under vilken
änkan fyller sextiosju år, motsvara
en tredjedel och för tid därefter en
fjärdedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Levde makarna åtskilda
efter vunnen hemskillnad, skall
livränta dock ej utgå till änkan med
mindre hon enligt dom eller avtal
var berättigad till underhåll av den
avlidne.

Var den ------— — —- ---

Rätten till -----------

Efterlämnar den som avlidit änkling
och kommer denne genom dödsfallet
att sakna erforderligt underhåll,
skall livränta tillerkännas honom
efter vad som med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt.
Livränta må dock utgå endast så
länge änklingen lever ogift samt må
för tid till och med den månad, under
vilken han fyller sextiosju år,
motsvara högst en tredjedel och för
tid därefter högst en fjärdedel av
den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
å särskilda tider utgiva
bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med den månad,
under vilken den berättigade
fyller sextiosju år, motsvara högst
en tredjedel och för tid därefter
högst en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera--------

Skall livränta, varom sägs i denna

(Föreslagen lydelse)
ogift. Livräntans belopp skall för tid
till och med månaden närmast före
den, under vilken änkan fyller sextiosju
år, motsvara en tredjedel och
för tid därefter en fjärdedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst. Levde
makarna åtskilda efter vunnen
hemskillnad, skall livränta dock ej
utgå till änkan med mindre hon enligt
dom eller avtal var berättigad till
underhåll av den avlidne,
varit trolovad.

- med annan.

Efterlämnar den som avlidit änkling
och kommer denne genom dödsfallet
att sakna erforderligt underhåll,
skall livränta tillerkännas honom
efter vad som med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt.
Livränta må dock utgå endast så
länge änklingen lever ogift samt må
för tid till och med månaden närmast
före den, under vilken han fyller sextiosju
år, motsvara högst en tredjedel
och för tid därefter högst en fjärdedel
av den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
å särskilda tider utgiva
bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med månaden
närmast före den, under vilken
den berättigade fyller sextiosju år,
motsvara högst en tredjedel och för
tid därefter högst en fjärdedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst.

— årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta, varom sägs i denna

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)
paragraf, utgå så länge livräntetagaren
lever ogift och ingår han äktenskap
före fyllda sextio år, utgives ett
belopp för en gång, motsvarande tre
årsbelopp av livräntan, beräknad
utan hänsyn till stadgandena i nästföregående
stycke och i 23 §.

Varje barn till den avlidne äger
till den dag det fyller sexton år uppbära
livränta med belopp, som motsvarar
en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet efter
sagda tidpunkt till följd av sjukdom
eller annan dylik orsak ur stånd
att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till den
bristande försörjningsförmågan fortfar,
dock längst till den dag barnet
fyller tjuguett år. Till barn, som var
adopterat av annan än den avlidnes
make, skall livränta dock ej utgivas.
Ej heller skall livränta utgå till barn
utom äktenskap, därest den avlidne
enligt avtal som är bindande för barnet,
åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång för alla.

Adoptivbarn äger------ —-

Var den---------- —

Har försäkrad under resa eller eljest
blivit borta och kan det antagas
att han avlidit till följd av yrkesskada,
skola till hans efterlevande

(Föreslagen lydelse)
paragraf, utgå så länge livräntetagaren
lever ogift och ingår han äktenskap
före fyllda sextio år, utgives ett
belopp för en gång, motsvarande tre
årsbelopp av livräntan, beräknad
på grundval av det månadsbelopp
vartill livräntan uppgick den månad
äktenskapet ingicks eller vartill den
skulle ha uppgått nämnda månad
utan hänsyn till stadgandena i nästföregående
stycke och i 23 §.

Varje barn till den avlidne äger
till och med den månad, under vilken
det fyller sexton år, uppbära livränta
med belopp, som motsvarar en sjättedel
av den avlidnes årliga arbetsförtj
änst. Är barnet efter sagda tidpunkt
till följd av sjukdom eller annan dylik
orsak ur stånd att själv försörja
sig, skall livräntan utgå, så länge anledningen
till den bristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst
till och med den månad, under vilken
barnet fyller tjuguett år. Till barn,
som var adopterat av annan än den
avlidnes make, skall livränta dock ej
utgivas. Ej heller skall livränta utgå
till barn utom äktenskap, därest den
avlidne enligt avtal som är bindande
för barnet, åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång
för alla.

— -— — eget barn.
erforderligt underhåll.

§•

Har försäkrad under resa eller eljest
blivit borta och kan det antagas
att han avlidit till följd av yrkesskada,
skola till hans efterlevande

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)
utbetalas livräntor enligt vad i 20—
23 §§ sägs. Försäkringsinrättningen
är dock berättigad att såsom villkor
för utbetalningen fordra förklaring
på heder och samvete av efterlevande,
att han saknar varje underrättelse
om den försäkrade. I fråga om
omyndig må sådan förklaring infordras
från hans förmyndare.

Finnes den — —--—---

(Föreslagen lydelse)
utbetalas livräntor enligt vad i 20—
23 §§ sägs. Riksförsäkringsverket
är dock berättigat att såsom villkor
för utbetalningen fordra förklaring
på heder och samvete av efterlevande,
att han saknar varje underrättelse
om den försäkrade. I fråga om
omyndig må sådan förklaring infordras
från hans förmyndare.

— till livränta.

Har skadad från allmän försäkringskassa
uppburit ersättning, som
skolat utgivas av försäkringsinrättning,
skall, därest förhållandet kommer
till inrättningens kännedom,
vad som utgivits från kassan avdragas
från ersättning, som i anledning
av skadan tillkommer honom enligt
denna lag, samt det avdragna beloppet
utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension, skall avdrag göras i
den mån ersättningen skolat föranleda
minskning av pensionen; dock
skall bolag, som avses i 1 §, göra sådant
avdrag endast om begäran därom
framställes av riksförsäkringsverket.
Belopp, som av sådant bolag
avdragits enligt vad nu sagts, skall
utbetalas till riksförsäkringsverket.

Har skadad från allmän försäkringskassa
uppburit ersättning, som
skolat utgivas av riksförsäkringsverket,
skall, därest förhållandet kommer
till verkets kännedom, vad som
utgivits från kassan avdragas från
ersättning, som i anledning av skadan
tillkommer honom enligt denna
lag, samt det avdragna beloppet utbetalas
till kassan.

§•

Är någon, som har rätt till sjukpenning,
barntillägg eller livränta,
icke svensk medborgare och är han
ej bosatt i riket, äger riksförsäkringsverket
att med hans samtycke när
som helst i stället för sådan ersättning
till honom utgiva ett belopp för

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)

lopp för en gång, motsvarande högst
femtio och minst tjugu procent av
ersättningens kapitalvärde. Ersättningen
må ock, utan den ersättningsberättigades
samtycke, utbytas mot
ett belopp för en gång om femtio
procent av kapitalvärdet. Har utbyte
som nu nämnts ägt rum, föreligger
ej rätt till vidare ersättning på grund
av skadan.

Har skadan medfört döden och
var den avlidne ej svensk medborgare
och ej bosatt i riket, utgår begravningshjälp
allenast om dödsfallet
skett inom tre månader efter skadans
inträffande och livränta till efterlevande,
som ej är svensk medborgare,
allenast om denne vid tiden
för skadans inträffande var bosatt
här i riket.

Från vad ovan i denna paragraf är
föreskrivet äger Konungen medgiva
undantag.

(Föreslagen lydelse)
en gång, motsvarande högst femtio
och minst tjugu procent av ersättningens
kapitalvärde. Har utbyte
som nu nämnts ägt rum, föreligger
ej rätt till vidare ersättning på grund
av skadan.

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare,
som genom underrättelse enligt
31 § eller eljest erhållit kännedom
om inträffad yrkesskada, är
skyldig att enligt de föreskrifter,
som meddelas av Konungen, anmäla
skadan till den allmänna försäkringskassa,
hos vilken den skadade
är inskriven, eller, om den skadade
ej är inskriven hos allmän försäkringskassa,
till den försäkringsinrättning,
som jämlikt 33 § skall utgiva
ersättning i anledning av skadan.
I sistnämnda fall skall, där så
kan ske utan oskälig omgång eller
kostnad, den som avgiver anmälan
tillse, att läkarintyg angående ska -

§•

Arbetsgivare eller arbetsföreståndare,
som genom underrättelse enligt
31 § eller eljest erhållit kännedom
om inträffad yrkesskada, är
skyldig att enligt de föreskrifter,
som meddelas av Konungen, anmäla
skadan till den allmänna försäkringskassa,
hos vilken den skadade
är inskriven, eller, om den skadade
ej är inskriven hos allmän försäkringskassa,
till riksförsäkringsverket.
I sistnämnda fall skall, där så
kan ske utan oskälig omgång eller
kostnad, den som avgiver anmälan
tillse, att läkarintyg angående skadans
beskaffenhet och den skadades
tillstånd eller, där skadan med -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)
dans beskaffenhet och den skadades
tillstånd eller, där skadan medfört
döden, angående dödsorsaken snarast
möjligt insändes till försäkringsinrättningen.

Allmän försäkringskassa, som mottagit
anmälan enligt första stycket,
skall enligt de föreskrifter, som meddelas
av Konungen, anskaffa läkarintyg,
varom sägs i första stycket,
samt översända anmälan jämte intyget
och erforderliga kompletterande
upplysningar till försäkringsinrättningen.

Läkarintyg, som avses i denna paragraf,
skall utfärdas å formulär,
som fastställes av medicinalstyrelsen.
Nödiga utgifter för dylikt intyg så
ock för annat intyg, som erfordras
för bestämmande av ersättning eller
för prövning huruvida ersättning
skall utgå, gäldas av försäkringsinråttningen.

(Föreslagen lydelse)
fört döden, angående dödsorsaken
snarast möjligt insändes till riksförsäkringsverket.

Läkarintyg, som avses i denna paragraf,
skall utfärdas å formulär,
som fastställes av socialstyrelsen.
Nödiga utgifter för dylikt intyg så
ock för annat intyg'', som erfordras
för bestämmande av ersättning eller
för prövning huruvida ersättning
skall utgå, gäldas av riksförsäkringsverket.

34 §.

Sedan försäkringsinrättningen er- Sedan riksförsäkringsverket erhålhållit
underrättelse om skadan, skall lit underrättelse om skadan, skall
inrättningen bestämma den ersätt- verket bestämma den ersättning som
ning som skall utgivas samt, där så skall utgivas samt, där så finnes påfinnes
påkallat, vidtaga åtgärder för kallat, vidtaga åtgärder för vård av
vård av den skadade. den skadade.

Därest det----<-----böra utgå.

Sjukpenning utbetalas-----

Livränta, som ej utgår i form av
ett belopp för en gång, utbetalas, såvida
ej annat överenskommes med
livräntetagaren, för varje månad,
räknat från den dag rätten till livränta
inträtt, å månadens första dag.

I den mån livränta finnes böra för

§■

-----en månad.

Livränta, som ej utgår i form av
ett belopp för en gång, utbetalas, såvida
ej annat överenskommes med
livräntetagaren eller följer av vad
Konungen förordnat, för kalendermånad.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)
viss tid, under vilken anpassning efter
skadans verkningar beräknas inträda,
utgå med högre belopp än för
tiden därefter, må utbetalningen ske
enligt föreskrifter som meddelas av
försäkringsrådet.

Beträffande tiden för utbetalning
av årlig ersättning enligt 12 § andra
stycket äger försäkringsinråttningen
meddela sådana bestämmelser, som
må anses lämpliga för vinnande av
säkerhet, att ersättningen användes
för det därmed avsedda ändamålet.

(Föreslagen lydelse)

Beträffande tiden för utbetalning
av årlig ersättning enligt 12 § andra
stycket äger riksförsäkringsverket
meddela sådana bestämmelser, som
må anses lämpliga för vinnande av
säkerhet, att ersättningen användes
för det därmed avsedda ändamålet,
kan ske.

del återkrävas.

— slutande belopp,
förordnar Konungen.

Annan ersättning------ — —---

Förskottsvis utgiven---------

Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp, —
Angående sättet

Avgift för försäkringen skall av
försäkringsinråttningen bestämmas
till belopp, som med hänsyn till arbetets
farlighet i allmänhet och till
de särskilda förhållanden, under vilka
det bedrives, efter försäkringstekniska
grunder prövas vara erforderligt
för att täcka den risk, som
försäkringen avser, med tillägg i fråga
om försäkring i bolag, som avses
i 1 §, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna
för försäkringen.

År arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning
eller försäkringsanstalt skyldig
att utgiva understöd, för vilket
enligt 25 § avdrag må göras, bestämmes
försäkringsavgiften till det lägre
belopp, som motsvarar den minskade
försäkringsrisken. I fråga om annan
arbetsgivare än staten må dock sådan
lindring i försäkringsavgiften ej
äga rum, med mindre arbetsgivaren
begär det och, där så finnes erfor -

Avgift för försäkringen skall av
riksförsäkringsverket bestämmas till
belopp, som med hänsyn till arbetets
farlighet i allmänhet och till de särskilda
förhållanden, under vilka det
bedrives, efter försäkringstekniska
grunder prövas vara erforderligt för
att täcka den risk, som försäkringen
avser.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)
derligt, för utgivande av understödet
ställer säkerhet, som försäkringsinrättningen
godkänner.

Användes arbetstagare — -—• — _

(Föreslagen lydelse)
derligt, för utgivande av understödet
ställer säkerhet, som riksförsäkringsverket
godkänner.

----- för en.

39 §.

Såsom bidrag till bestridande av
omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsverkets verksamhet
skall för varje försäkring i verket
till statsverket erläggas tilläggsavgift
med belopp, motsvarande fem
procent av försäkringsavgiften, beräknad
utan hänsyn till avdrag som
sägs i 25 §.

Bolag, som avses i 1 §, är ock skyldigt
att till statsverket erlägga bidrag
till bestridande av nämnda omkostnader.
Bidraget erlägges för varje
räkenskapsår efter årets utgång
på tid och sätt, som bestämmes av
Konungen, med belopp motsvarande
tre procent av summan av försäkringsavgifterna,
beräknade utan hänsyn
till avdrag, som sägs i 25 §, för
de försäkringar som under räkenskapsåret
tagits i bolaget.

Övriga omkostnader för försäkringsrådets
och riksförsäkringsverkets
verksamhet bestridas av statsverket.
I fråga om kostnaderna för
förvaltningen av den i 41 § omförmälda
fonden gäller dock vad därom
är särskilt stadgat.

Såsom bidrag till bestridande av
omkostnaderna för riksförsäkringsverkets
verksamhet skall för varje
försäkring till statsverket erläggas
tilläggsavgift med belopp, motsvarande
fem procent av försäkringsavgiften,
beräknad utan hänsyn till
avdrag som sägs i 25 §.

Övriga omkostnader för riksförsäkringsverkets
verksamhet bestridas
av statsverket. I fråga om kostnaderna
för förvaltningen av den i
41 § omförmälda fonden gäller dock
vad därom är särskilt stadgat.

40 §.

Envar är skyldig att på begäran Envar är skyldig att på begäran
lämna försäkringsrådet eller riksför- lämna yrkesskadenämnden eller
säkringsverket uppgift, som erford- riksförsäkringsverket uppgift, som
ras för att bedöma huruvida han är erfordras för att bedöma huruvida
pliktig att erlägga försäkringsavgift, han är pliktig att erlägga försäkringsavgift.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)

Arbetsgivare skall på begäran till
försäkringsrådet samt, där försäkringen
äger rum i riksförsäkringsverket,
jämväl till verket lämna sådan
uppgift om arbetet och de förhållanden,
under vilka det bedrives,
samt om arbetstagarnas antal, arbetstid
och avlöningsförhållanden,
som erfordras för att bestämma försäkringsavgift
eller ersättningsbelopp.

I den utsträckning försäkringsrådet
eller riksförsäkringsverket prövar
nödigt för ändamål, som avses i
första eller andra stycket, åligger det
uppgiftsskyldig att på begäran för
granskning tillhandahålla försäkringsrådet
eller riksförsäkringsverket
förda avlöningslistor, handelsböcker
eller motsvarande anteckningar
jämte därtill hörande handlingar.
Granskningen skall såvitt
möjligt ske så, att den icke medför
hinder i den uppgiftsskyldiges verksamhet,
samt skall, om han så begär
och det lämpligen kan ske, verkställas
hos honom. Handelsböcker
och andra handlingar, som överlämnats
för granskning, skola återställas
utan dröjsmål. Meddelande om
resultatet av granskningen skall lämnas
snarast.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsverket
äga, i den män så finnes
erforderligt för ändamål som avses
i andra stycket, att hos myndighet,
som enligt gällande föreskrifter
utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,
påfordra undersökning av
de förhållanden, under vilka arbetet
bedrives, eller att, där så påkallas
av särskilda omständigheter, själva
företaga sådan undersökning.

(Föreslagen lydelse)

Arbetsgivare skall på begäran till
yrkesskadenämnden och riksförsäkringsverket
lämna sådan uppgift om
arbetet och de förhållanden, under
vilka det bedrives, samt om arbetstagarnas
antal, arbetstid och avlöningsförhållanden,
som erfordras för
att bestämma försäkringsavgift eller
ersättningsbelopp.

I den utsträckning yrkesskadenämnden
eller riksförsäkringsverket
prövar nödigt för ändamål, som avses
i första eller andra stycket, åligger
det uppgiftsskyldig att på begäran
för granskning tillhandahålla yrkesskadenämnden
eller riksförsäkringsverket
förda avlöningslistor,
handelsböcker eller motsvarande anteckningar
jämte därtill hörande
handlingar. Granskningen skall såvitt
möjligt ske så, att den icke medför
hinder i den uppgiftsskyldiges
verksamhet, samt skall, om han så
begär och det lämpligen kan ske,
verkställas hos honom. Handelsböcker
och andra handlingar, som överlämnats
för granskning, skola återställas
utan dröjsmål. Meddelande
om resultatet av granskningen skall
lämnas snarast.

Yrkesskadenämnden och riksförsäkringsverket
äga, i den mån så finnes
erforderligt för ändamål som avses
i andra stycket, att hos myndighet,
som enligt gällande föreskrifter
utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,
påfordra undersökning av
de förhållanden, under vilka arbetet
bedrives, eller att, där så påkallas
av särskilda omständigheter, själva
företaga sådan undersökning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande hjdelse)

Över försåkringsinråttnings beslut
i ärende angående försäkring enligt
denna lag må klagan föras hos försäkringsrådet
genom besvär, som
skola hava inkommit till försäkringsrådet
senast inom en månad efter
det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän
föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket,
äger göra ansökan
härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att
klagan icke förts eller ansökan ej
gjorts, till prövning upptaga ärende,
som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådets beslut i annat
ärende enligt denna lag än som
avses i andra stycket må klagan föras
hos försäkringsdomstolen genom
besvär. Besvären skola hava inkommit
till försäkringsrådet inom tre
veckor från det klaganden erhållit
kännedom om beslutet; dock skall
besvärstiden för menighet vara fem
veckor. Den omständigheten, att besvären
ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Försäkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
klagan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.

(Föreslagen hjdelse)

Mot riksförsäkringsverkets beslut
i ärende angående försäkring enligt
denna lag må talan föras hos grkesskadenämnden
genom besvär, som
skola hava inkommit till nämnden
senast inom en månad efter det klaganden
erhållit kännedom om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän
föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket,
äger göra ansökan
härom hos grkesskadenämnden.

Yrkesskadenämnden äger, ändå
att talan icke förts eller ansökan ej
gjorts, till prövning upptaga ärende,
som avses i denna paragraf.

Mot grkesskadenämndens beslut
i annat ärende enligt denna lag än
som avses i andra stycket må talan
föras hos försäkringsdomstolen genom
besvär. Besvären skola hava inkommit
till grkesskadenämnden
inom tre veckor från det klaganden
erhållit kännedom om beslutet; dock
skall besvärstiden för menighet vara
fem veckor. Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Yrkesskadenämndens beslut länder
till efterrättelse utan hinder av
förd talan, såframt ej nämnden annorlunda
förordnar.

48 §.

I övrigt skall vad i 3—42 samt I övrigt skall vad i 3—41 samt
44 §§ är stadgat om obligatorisk för- 44 §§ är stadgat om obligatorisk försäkring
i tillämpliga delar lända till säkring i tillämpliga delar lända till

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)
efterrättelse beträffande den frivilliga
försäkringen; och skall därvid
vad som sagts om arbetsgivaren i
stället avse försäkringstagaren.

(Föreslagen lydelse)
efterrättelse beträffande den frivilliga
försäkringen; och skall därvid
vad som sagts om arbetsgivaren i
stället avse försäkringstagaren.

51 §.

Äger någon-------—----

Vad försäkringsinrättning enligt
denna lag utgivit i ersättning för
skada äger inrättningen återkräva
av den som uppsåtligen eller genom
grov vårdslöshet vållat skadan eller,
där denna uppkommit i följd av trafik
med motorfordon som avses i
2 § lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring
å motorfordon, enligt lag
är skyldig att utgiva skadestånd evad
han är vållande till skadan eller ej.

På grund av vad i detta stycke sägs
skall inrättningen dock äga att återkräva
allenast vad den ersättningsberättigade
ägt utbekomma av den
skadeståndsskyldige.

På begäran av försäkringsinrättning
eller försäkringsrådet må, till
vinnande av utredning i ärende angående
försäkring enligt denna lag,
vid allmän underrätt höras vittne
eller sakkunnig eller förhör under
sanningsförsäkran äga rum med den
som saken rör. Ej vare någon skyldig
att inställa sig vid annan underrätt
än den, inom vars område han
vistas. Om förhöret skall i tillämpliga
delar gälla vad om bevisupptagning
utom huvudförhandling är
stadgat. Ersättning till den som inställt
sig för att höras skall utgå efter
vad rätten prövar skäligt och
skall förskjutas, då försäkringsrå -

— tillkomma honom.

Ersättning enligt denna lag må ej
återkrävas av den som är skyldig att
utgiva skadestånd till den ersättningsberättigade.

På begäran av riksförsäkringsverket
eller yrkesskadenämnden må, till
vinnande av utredning i ärende angående
försäkring enligt denna lag,
vid allmän underrätt höras vittne
eller sakkunnig eller förhör under
sanningsförsäkran äga rum med den
som saken rör. Ej vare någon skyldig
att inställa sig vid annan underrätt
än den, inom vars område han
vistas. Om förhöret skall i tillämpliga
delar gälla vad om bevisupptagning
utom huvudförhandling är
stadgat. Ersättning till den som inställt
sig för att höras skall utgå efter
vad rätten prövar skäligt och
utgivas av riksförsäkringsverket.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 68

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)
det påkallat förhöret, av den försäkringsinrättning,
som rådet bestämmer,
och eljest av den försäkringsinrättning,
som begärt förhöret. Ersättningen
skall stanna å försäkring
sinrättning. Uppkommer tvist
mellan försäkringsinrättningar angående
vem som skall slutligt svara
för ersättningen, skall tvisten på yrkande
av någon av inrättningarna
avgöras av försäkringsrådet.

Den som på grund av tjänsteåliggande
för riksförsäkringsverkets eller
försäkringsrådets räkning har
eller haft att taga befattning med
uppgift, handling eller undersökning,
som sägs i 40 §, må ej röja eller
obehörigen nyttja yrkeshemlighet,
som därigenom blivit känd för
honom, och ej heller, där det ej kan
anses påkallat i tjänstens intresse,
yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande,
vilket sålunda blivit honom
kunnigt.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare
att fullgöra något
av vad som åligger honom enligt
32 §, eller försummar någon att ställa
sig till efterrättelse vad i 40 § är
föreskrivet eller att lämna uppgift,
som stadgats i 43 §, straffes med
dagsböter.

Lämnar någon medvetet eller av
grov vårdslöshet i uppgift, som skall
avgivas enligt denna lag, oriktigt
meddelande, straffes med dagsböter,
där ej brottet är i allmän strafflag
belagt med straff.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den som på grund av tjänsteåliggande
för riksförsäkringsverkets eller
yrkesskadenämndens räkning har
eller haft att taga befattning med
uppgift, handling eller undersökning,
som sägs i 40 §, må ej röja eller
obehörigen nyttja yrkeshemlighet,
som därigenom blivit känd för
honom, och ej heller, där det ej kan
anses påkallat i tjänstens intresse,
yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande,
vilket sålunda blivit honom
kunnigt.

§•

Lämnar någon uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet i uppgift, som skall
avgivas enligt denna lag, oriktigt
meddelande, dömes han till böter,
om gärningen ej är belagd med straff
i brottsbalken.

utlåtande nr 68 år 1967

Andra lagutskottets

(Nuvarande lydelse)

Bryter någon mot vad i 56 § är
stadgat, straffes med dagsböter eller
fängelse. Ä brott som nu sagts må
allmän åklagare tala allenast efter
angivelse av målsäganden.

Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om tilllämpning
av denna lag eller det andra
landets lag i fall, då arbetsgivare
i det ena landet inom det andra bedriver
verksamhet, i vilken arbetstagare
användes, eller då arbetstagare,
vilken ådragit sig skada genom inverkan
som avses i 6 § första stycket
b) eller c) eller tredje stycket,
varit utsatt för dylik inverkan under
arbete i båda länderna. 1

(Föreslagen lydelse)

Bryter någon mot vad i 56 § är
stadgat, dömes han till böter eller
fängelse i högst ett år. Brott som nu
sagts må åtalas av åklagare endast
efter angivelse av målsägande.

§•

Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt om utsträckt
tillämpning av denna lag eller
om undantag i vissa fall från lagens
bestämmelser.

1. Denna lag träder i kraft, såvitt avser 9, 13 och 15 §§, 16 § första—tredje
styckena, 19—21 §§, 36 § andra stycket och 58 § den 1 januari 1968 samt i
övrigt den 1 januari 1969.

2. De nya bestämmelserna i 9 §, 16 § första—tredje styckena, 19 §, 20 §
första, fjärde och femte styckena samt 21 §, 26 § andra stycket och 51 §
äger icke tillämpning på skada som inträffat före ikraftträdandet och ej
heller på skada, som avses i 6 § första stycket b) eller c) eller tredje stycket
och som yppats senare, om den skadade icke efter ikraftträdandet varit
utsatt för inverkan av den art som orsakat skadan. På skador som nu avses
äger de nuvarande bestämmelserna i 30 § andra och tredje styckena fortfarande
tillämpning.

3. Till dess Konungen bestämmer annat äger de äldre bestämmelserna i
2 §, 16 § fjärde stycket, 40, 44 och 52 §§ fortfarande tillämpning.

4. De äldre bestämmelserna i 56 § äger fortfarande tillämpning i fråga
om den som på grund av tjänsteåliggande för försäkringsrådets räkning
har eller haft att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning
som avses i nämnda paragraf.

5. Bolag, som avses i 1 § i dess äldre lydelse, skall före utgången av år
1973, efter avtal mellan bolaget och riksförsäkringsverket, på verket ha
överfört bolagets hela försäkringsbestånd och bolagets övriga ersättningsförpliktelser
på grund av den av bolaget bedrivna försäkringsrörelsen. För

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

överförandet äger 54 § fortfarande tillämpning, om ej annat följer av vad
som sägs nedan.

Sedan avtalet godkänts på ordinarie bolagsstämma, skall bolaget omedelbart
anmäla avtalet till försäkringsinspektionen som ofördröjligen skall
registrera avtalet utan prövning av dess innehåll. När registrering skett,
är bolaget fritaget från sina förpliktelser med avseende på det överlåtna
försäkringsbeståndet. Dessa förpliktelser åvilar i stället riksförsäkringsverket.

Tvist mellan parterna om villkoren för överförande avgöres genom skiljedom
av en för ändamålet utsedd skiljenämnd. Nämnden består av ordförande,
som försäkringsinspektionen utser, och fyra övriga ledamöter, av
vilka vardera parten utser två. Skiljedom har samma verkan som en överenskommelse
mellan parterna. Tvist om tolkningen av avtal om överförande
avgöres i samma ordning som tvist om villkoren för överförande.

Om avtal ej registrerats hos försäkringsinspektionen före utgången av
år 1973, äger Konungen förklara bolagets koncession förverkad.

Till dess registrering av avtal skett eller, i fall som nyss sagts, Konungen
förklarat bolagets koncession förverkad skall skada, som inträffat före utgången
av år 1968, regleras av bolaget. Därvid gäller för bolaget alltjämt
äldre bestämmelser om försäkringsinrättning i lagen om yrkesskadeförsäkring.
Vidare äger 33 och 42 §§ fortfarande tillämpning.

Vid tillämpning av 25 § anses 1 § i dess äldre lydelse gälla till dess riksförsäkringsverket
övertagit ansvaret för samtliga bolags förpliktelser.

Den som vid utgången av år 1968 är delägare i bolag skall anses som
delägare även för tiden därefter.

6. Önskar bolag, som avses i 1 § i dess äldre lydelse, upphöra att meddela
försäkring enligt lagen om yrkesskadeförsäkring före utgången av år 1968,
äger bestämmelserna i punkt 5 motsvarande tillämpning i fråga om avvecklingen,
om försäkringsinspektionen medger det.

7. Ytterligare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet av denna
lag meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket
eller försäkringsinspektionen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 246)
om krigsförsäkring för sjömän m.fl.

Härigenom förordnas, dels att 5 § lagen den 14 maj 1954 om krigsförsäkring
för sjömän m. fl. skall upphöra att gälla, dels att 2, 3 och 6 §§ sam -

ma lag skall erhålla ändrad lydelse på
(Nuvarande lydelse)

Den skadades årliga arbetsförtjänst
må icke beräknas till lägre belopp
än femtusen kronor.

Har olycksfallet, efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom,
medfört förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med
minst en tiondel, vilken förlust eller
nedsättning kan antagas bliva för
framtiden bestående, skall, utöver
livränta, till den skadade utgivas vid
förlust av arbetsförmågan, om den
skadade var befälhavare, maskinchef,
styrman, maskinist, föreståndare
för ekonomiavdelning eller radiotelegrafist,
ett belopp, motsvarande
ett års lön, beräknad till tolv
gånger den kontanta månadslön, som
den skadade åtnjöt vid tiden för

sätt nedan anges.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den skadades årliga arbetsförtjänst
må icke beräknas till lägre belopp
än ett belopp motsvarande två
och en halv gånger det basbelopp
enligt 1 kap. 6 § lagen den 25 maj
1962 (nr 381) om allmän försäkring
som gällde vid ingången av det år
då skadan inträffade.

§•

Har olycksfallet, efter upphörande
av därav förorsakad sjukdom,
medfört förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av densamma med
minst en tiondel, vilken förlust eller
nedsättning kan antagas bliva för
framtiden bestående, skall, utöver
livränta, till den skadade utgivas
vid förlust av arbetsförmågan ett
belopp motsvarande sex gånger basbeloppet
vid ingången av det år då
skadan inträffade samt vid nedsättning
av arbetsförmågan det lägre belopp,
som svarar mot nedsättningen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)
olycksfallet, dock lägst niotusen och
högst trettontusen kronor, och eljest
ett belopp av niotusen kronor samt
vid nedsättning av arbetsförmågan
det lägre belopp, som svarar mot
nedsättningen.

Undergår, sedan ersättning, varom
i denna paragraf sägs, blivit för den
skadade genom beslut av försäkring
sinrättning en bestämd, den skadades
tillstånd väsentlig försämring
i förhållande till vad som vid beslutets
fattande antagits, må jämkning
i ersättningen äga rum.

Arbetsgivare är pliktig att till den
försäkringsinrättning, i vilken hos
honom anställda äro obligatoriskt
försäkrade jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring,
erlägga det tillägg
till tidigare bestämd försäkringsavgift,
som må föranledas av tillämpningen
av denna lag.

Å tillägg till försäkringsavgift, varom
i första stycket sägs, skall tillläggsavgift
eller bidrag enligt 39 §
lagen om yrkesskadeförsäkring icke
erläggas.

(Föreslagen lydelse)

Undergår, sedan ersättning, varom
i denna paragraf sägs, blivit för den
skadade genom beslut av riksförsäkringsverket
bestämd, den skadades
tillstånd väsentlig försämring i förhållande
till vad som vid beslutets
fattande antagits, må jämkning i ersättningen
äga rum.

§•

Arbetsgivare är pliktig att till riksförsäkringsverket
erlägga det tillägg
till tidigare bestämd försäkringsavgift,
som må föranledas av tillämpningen
av denna lag.

Å tillägg till försäkringsavgift, varom
i första stycket sägs, skall tillläggsavgift
enligt 39 § lagen om yrkesskadeförsäkring
icke erläggas.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 2 § och 3 § första stycket den 1 januari
1968 samt i övrigt den 1 januari 1969. På olycksfall som inträffat
före den 1 januari 1969 äger 5 § fortfarande tillämpning.

De nya bestämmelserna i 2 § och 3 § första stycket äger icke tillämpning
på olycksfall som inträffat före den 1 januari 1968.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

Förslag

till

Förordning

om ändring i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261)

Härigenom förordnas, att 4 §, 6 § 2 och 3 mom., 7 § 1—3 mom., 9 §, 11 §
2 mom. samt 14, 16, 18 och 19 §§ militärersättningsförordningen den 2 juni
19501 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras med det
undantag, som angives i 6 § 3 mom.,
av riksförsäkringsverket.

Över beslut av riksförsäkringsverket
i sådant ärende må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola hava inkommit till försäkringsrådet
senast inom en månad efter
det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.

Försäkringsrådet äger, ändå att
klagan icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådets beslut må
klagan föras hos försäkringsdomstolen
genom besvär. Besvären skola
hava inkommit till försäkringsrådet
inom tre veckor från det klaganden
erhållit kännedom om beslutet; dock
skall besvärstiden för menighet vara
fem veckor. Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

(Föreslagen lydelse)

§•

Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras av riksförsäkringsverket.

Mot riksförsäkringsverkets beslut
i sådant ärende må talan föras hos
yrkesskadenämnden genom besvär,
som skola hava inkommit till nämnden
senast inom en månad efter det
klaganden erhållit kännedom om beslutet.

Yrkesskadenämnden äger, ändå att
talan icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i denna paragraf.

Mot yrkesskadenämndens beslut
må talan föras hos försäkringsdomstolen
genom besvär. Besvären skola
hava inkommit till nämnden inom
tre veckor från det klaganden erhållit
kännedom om beslutet; dock skall
besvärstiden för menighet vara fem
veckor. Den omständigheten, att besvären
ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

1 Förordningen omtryckt 1954:460. Senaste lydelse av 4 §, 6 § 2 mom., 7 § 2 mom., 11 § 2 mom.
samt 14, 16, 18 och 19 §§ se 1962:409 samt av 7 § 3 mom. se 1959:587.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)
Försäkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
klagan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.

Med avseende å försäkringsrådets
behandling av ifrågavarande ärenden
skall gälla vad i 6 § lagen om försökringsrådet
stadgas.

2 m o m. Har olycksfallet
Sjukpenningens storlek bestämmes,
där ej annat följer av vad i
femte stycket sägs, av den sjukpenningklass,
till vilken den skadade
med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst
är att hänföra.

Sjukpenningklasserna och beloppet
av hel sjukpenning inom varje
klass framgå av följande tabell:

	Den skadades årliga arbets-förtjänst uppgår	Beloppet av hel sjukpenning
Sjuk- pen- ning- klass	till	men ej	för tid t. o. in. den månad under	för tid
nr	till	vilken	därefter
	kr.	kr.	den skadade fyller 67 år kr.	kr.
i		1 800	3	3
2	1 800	2 400	4	4
3	2 400	3 000	5	5
4	3 000	3 600	6	5
5	3 600	4 200	7	6
6	4 200	5 000	8	6
7	5 000	5 800	9	7
8	5 800	6 800	10	7
9	6 800	8 400	12	8
10	8 400	10 200	14	9
11	10 200	12 000	16	10
12	12 000	14 000	18	11
13	14 000	—	20	12

Halv sjukpenning utgör hälften av

hel sjukpenning.

(Föreslagen lydelse)
Yrkesskadenämndens beslut länder
till efterrättelse utan hinder av
förd talan, såframt ej nämnden annorlunda
förordnar.

Med avseende å yrkesskadenämndens
behandling av ifrågavarande
ärenden skall gälla vad som föreskrives
i 2 § lagen den 14 maj 1954
(nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

halv sjukpenning.
Sjukpenningens storlek bestämmes,
där ej annat följer av vad i
fjärde stycket sägs, av den sjukpenningklass,
till vilken den skadade
med hänsyn till sin årliga arbetsförtjänst
är att hänföra.

6 §.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För tid, —- -—------— --dag räknad.

I fråga — —- ----_____ motsvarande tillämpning.

3 mom. Har olycksfallet efter
upphörande av därav förorsakad
sjukdom medfört under längre eller
kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av
denna med minst en tiondel, utgives,
där ej annat följer av 5 mom., livränta
under tiden till den skadade.
Medför samma olycksfall ånyo sjukdom,
på grund varav sjukpenning
skall utgå, äger den skadade dock
icke uppbära livräntan under sjukdomstiden.
Livräntan beräknas på
grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst,
i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket
sägs, (ersättningsunderlaget) samt
utgår för tid till och med den månad
under vilken han fyller sextiosju år,
med belopp som för år räknat motsvarar a)

vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svarande
del av ersättningsunderlaget,
minskad med en tolftedel av detta,
och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan
med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,
som svarar mot graden
av nedsättningen.

För tid från och med månaden
näst efter den, under vilken skadad
fyllt sextiosju år, utgör livräntan tre

3 mom. Har olycksfallet efter
upphörande av därav förorsakad
sjukdom medfört under längre eller
kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan
eller nedsättning av
denna med minst en tiondel, utgives,
där ej annat följer av 5 mom., livränta
under tiden till den skadade.
Medför samma olycksfall ånyo sjukdom,
på grund varav sjukpenning
skall utgå, äger den skadade dock
icke uppbära livräntan under sjukdomstiden.
Livräntan beräknas på
grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst,
i förekommande fall
nedsatt efter vad i tredje stycket
sägs, (ersättningsunderlaget) samt
utgår för tid till och med månaden
närmast före den, under vilken han
fyller sextiosju år, med belopp som
för år räknat motsvarar

a) vid förlust av arbetsförmågan:
elva tolftedelar av ersättningsunderlaget,

b) vid nedsättning av arbetsförmågan
med minst tre tiondelar: en
mot graden av nedsättningen svarande
del av ersättningsunderlaget.
minskad med en tolftedel av detta,
och

c) vid nedsättning av arbetsförmågan
med mindre än tre tiondelar:
den del av två tredjedelar av ersättningsunderlaget,
som svarar mot graden
av nedsättningen.

För tid från och med den månad,
under vilken skadad fyllt sextiosju
år, utgör livräntan tre fjärdedelar

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)
fjärdedelar av det belopp, vartill livräntan
skall beräknas jämlikt första
stycket.

Vid fastställande av ersättningsnnderlaget
medräknas årlig arbetsförtjänst,
som icke överstiger sjutusentvåhundra
kronor, till hela sitt
belopp, den del av arbetsförtjänsten,
som överstiger sjutusentvåhundra
men ej tiotusenåttahundra kronor,
till tre fjärdedelar och den del därav,
som överstiger tiotusenåttahundra
kronor, till hälften.

På ansökan av den skadade må
försäkringsrådet, när skäl därtill
prövas föreligga, besluta att livränta
eller del därav eller livränta för viss
tid skall utbytas mot ett belopp för
en gång, motsvarande högst de utbytta
livräntebeloppens kapitalvärde
enligt beräkningsgrunder som fastställas
av Konungen.

1 mom. Har olycksfallet medfört
den skadades död, skall utgivas
begravningshjälp med sexhundra
kronor och, enligt vad nedan i 2—5
mom. sägs, för år beräknade livräntor
till efterlevande.

2 mom. Änka efter den avlidne
äger uppbära livränta, så länge hon
lever ogift. Livräntans belopp skall
för tid till och med den månad, under
vilken änkan fyller sextiosju år,
motsvara en tredjedel och för tid
därefter en fjärdedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Levde makar -

(Föreslagen lydelse)
av det belopp, vartill livräntan skall
beräknas jämlikt första stycket.

Vid fastställande av ersättningsunderlaget
medräknas årlig arbetsförtjänst,
i vad den icke överstiger två
gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 §
lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring vid ingången av
det år då skadan inträffade, till hela
sitt belopp, i vad den överstiger två
men ej tre gånger nämnda basbelopp,
till tre fjärdedelar och i vad den
överstiger tre gånger nämnda basbelopp,
till hälften.

§•

1 mom. Har olycksfallet medfört
den skadades död, skall utgivas begravningshjälp
med ett belopp motsvarande
tjugu procent av basbeloppet
vid ingången av det år då dödsfallet
inträffade och, enligt vad nedan i
2—5 mom. sägs, för år beräknade
livräntor till efterlevande.

2 mom. Änka efter den avlidne
äger uppbära livränta, så länge hon
lever ogift. Livräntans belopp skall
för tid till och med månaden närmast
före den, under vilken änkan fyller
sextiosju år, motsvara en tredjedel
och för tid därefter en fjärdedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967 27

(Föreslagen Igdelse)

Levde makarna åtskilda efter vunnen
hemskillnad, skall livränta dock
ej utgå till änkan med mindre hon
enligt dom eller avtal var berättigad
till underhåll av den avlidne.

(Nuvarande Igdelse)
na åtskilda efter vunnen hemskillnad,
skall livränta dock ej utgå till
änkan med mindre hon enligt dom
eller avtal var berättigad till underhåll
av den avlidne.

Var den —• ---------varit trolovad.

Rätten till — -----------med annan.

Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
å särskilda tider utgiva
bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med den
månad, under vilken den berättigade
fyller sextiosju år, motsvara högst en
tredjedel och för tid därefter högst
en fjärdedel av den avlidnes årliga
arbetsförtj änst.

Efterlämnar den som avlidit änkling
och kommer denne genom dödsfallet
att sakna erforderligt underhåll,
skall livränta tillerkännas honom
efter vad som med hänsyn till
omständigheterna prövas skäligt.
Livränta må dock utgå endast så
länge änklingen lever ogift samt må
för tid till och med månaden närmast
före den, under vilken han fyller sextiosju
år, motsvara högst en tredjedel
och för tid därefter högst en fjärdedel
av den avlidnas årliga arbetsförtjänst.

Var den som avlidit pliktig att till
fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
å särskilda tider utgiva
bidrag till förutvarande make,
äger denne, så länge bidraget skolat
utgå, erhålla livränta med belopp,
som motsvarar bidraget. Livräntan
må dock för tid till och med månaden
närmast före den, under vilken
den berättigade fyller sextiosju år,
motsvara högst en tredjedel och för
tid därefter högst en fjärdedel av
den avlidnes årliga arbetsförtjänst.

Finnas flera---------årliga arbetsförtjänsten.

Skall livränta, varom sägs i detta
inom., utgå så länge livräntetagaren
lever ogift och ingår livräntetagaren
äktenskap före fyllda sextio år, utgives
ett belopp för en gång, motsvarande
tre årsbelopp av livräntan, beräknad
utan hänsyn till stadgandena

Skall livränta, varom sägs i detta
mom., utgå så länge livräntetagaren
lever ogift och ingår livräntetagaren
äktenskap före fyllda sextio år, utgives
ett belopp för en gång, motsvarande
tre årsbelopp av livräntan, beräknad
på grundval av det månads -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)
i nästföregående stycke och i 5 inom.
här nedan.

3 mom. Varje barn till den avlidne
äger till den dag det fyller sexton
år uppbära livränta med belopp,
som motsvarar en sjättedel av den
avlidnes årliga arbetsförtjänst. Är
barnet efter sagda tidpunkt till följd
av sjukdom eller annan dylik orsak
ur stånd att själv försörja sig, skall
livräntan utgå, så länge anledningen
till den bristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst till den dag
barnet fyller tjuguett år. Till barn,
som var adopterat av annan än den
avlidnes make, skall livränta dock
ej utgivas. Ej heller skall livränta
utgå till barn utom äktenskap, därest
den avlidne enligt avtal som är
bindande för barnet, åtagit sig att
till dess underhåll utgiva visst belopp
en gång för alla.

Adoptivbarn äger----.--

Var den--—--— —--

Den skadades-------. —

Den årliga arbetsförtjänsten för
den, som ådragit sig skadan under
värnpliktstjänstgöring, må dock icke
beräknas till lägre belopp än femtusen
kronor. Detsamma gäller beträffande
fast anställt manskap och
hemvärnspersonal, då fråga är om
ersättning för tid efter det den skadade
fyllt tjugu år eller om livränta
till efterlevande.

(Föreslagen lydelse)
belopp vartill livräntan uppgick den
månad äktenskapet ingicks eller vartill
den skulle ha uppgått nämnda
månad utan hänsyn till stadgandena
i nästföregående stycke och i 5 mom.
här nedan.

3 mom. Varje barn till den avlidne
äger till och med den månadt
under vilken det fyller sexton år
uppbära livränta med belopp, som
motsvarar en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet
efter sagda tidpunkt till följd av
sjukdom eller annan dylik orsak ur
stånd att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till
den bristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst till och med den
månad, under vilken barnet fyller
tjuguett år. Till barn, som var adopterat
av annan än den avlidnes make,
skall livränta dock ej utgivas. Ej heller
skall livränta utgå till barn utom
äktenskap, därest den avlidne enligt
avtal som är bindande för barnet,
åtagit sig att till dess underhåll utgiva
visst belopp en gång för alla.
— — — eget barn.
erforderligt underhåll.

§•

--om yrkesskadeförsäkring.

Den årliga arbetsförtjänsten för
den, som ådragit sig skadan under
värnpliktstjänstgöring, må dock icke
beräknas till lägre belopp än ett belopp
motsvarande två och en halv
gånger det basbelopp som gällde vid
ingången av det år då skadan inträffade.
Detsamma gäller beträffande
fast anställt manskap och hemvärnspersonal,
då fråga är om ersättning

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)

2 mom. Har skadad--— — —

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension, skall göras avdrag
om och i den mån ersättningen skolat
föranleda minskning av pensionen.

(Föreslagen lydelse)
för tid efter det den skadade fyllt
tjugu år eller om livränta till efterlevande.

§•

--— — till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
pension enligt lagen om allmän
försäkring, skall göras avdrag om
och i den mån ersättningen skolat
föranleda minskning av pensionen.

14 §.

Sjukpenning utbetalas -----

Livränta, som ej utgår i form av
•ett belopp för en gång, utbetalas, såvida
ej annat överenskommes med
livräntetagaren, för varje månad,
räknat från den dag rätten till livränta
inträtt, d månadens första dag.

I den mån livränta finnes böra för
viss tid, under vilken anpassning efter
skadans verkningar beräknas inträda,
utgå med högre belopp än för
tiden därefter, må utbetalningen ske
enligt föreskrifter som meddelas av
för säkring srådet.

Beträffande tiden
Annan ersättning
Förskottsvis utgiven
Slutar sjukpenningAngående
sättet--

-----en månad.

Livränta, som ej utgår i form av
ett belopp för en gång, utbetalas,
såvida ej annat överenskommes med
livräntetagaren eller följer av vad
Konungen förordnat, för kalendermånad.

avsedda ändamålet,
kan ske.

del återkrävas.

- ---slutande belopp.

förordnar Konungen.

eller livräntebelopp,

16 §.

Äger någon---------

Vad i ersättning enligt denna förordning
utgivits må riksförsäkringsverket
för statsverkets räkning återkräva
av den som uppsåtligen eller
genom grov vårdslöshet vållat skadan
eller, där denna uppkommit i följd

— tillkomma honom.

Ersättning enligt denna förordning
må ej återkrävas av den som
är skyldig att utgiva skadestånd till
den ersättningsberättigade.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

av trafik med motorfordon som avses
i 2 § lagen den 10 maj 1929 om
trafikförsäkring å motorfordon, enligt
lag är skyldig att utgiva skadestånd
evad han är vållande till skadan
eller ej. På grund av vad i detta
stycke sågs skall riksförsäkringsverket
dock äga att återkräva allenast
vad den ersättningsberättigade ägt
utbekomma av den skadeståndsskyldige.

På begäran av riksförsäkringsverket
eller försäkringsrådet må, till
vinnande av utredning i ärende angående
ersättning enligt denna förordning,
vid allmän underrätt höras
vittne eller sakkunnig eller förhör
under sanningsförsäkran äga rum
med den som saken rör. Ej vare någon
skyldig att inställa sig vid annan
underrätt än den, inom vars område
han vistas. Om förhöret skall i
tillämpliga delar gälla vad om bevisupptagning
utom huvudförhandling
är stadgat. Ersättning till den som
inställt sig för att höras skall utgå
efter vad rätten prövar skäligt och
utgivas av riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverket och försäkringsrådet
äga även att för det i första
stycket avsedda ändamålet av vederbörande
polismyndighet påfordra
undersökning.

Vad som finnes stadgat rörande
skyldighet för arbetsgivare att på begäran
till försäkringsrådet eller riksförsäkringsverket
lämna uppgifter,
som erfordras för bestämmande av

§•

På begäran av riksförsäkringsverket
eller yrkesskadenämnden må, till
vinnande av utredning i ärende angående
ersättning enligt denna förordning,
vid allmän underrätt höras
vittne eller sakkunnig eller förhör
under sanningsförsäkran äga rum
med den som saken rör. Ej vare någon
skyldig att inställa sig vid annan
underrätt än den, inom vars område
han vistas. Om förhöret skall i tilllämpliga
delar gälla vad om bevisupptagning
utom huvudförhandling
är stadgat. Ersättning till den som
inställt sig för att höras skall utgå
efter vad rätten prövar skäligt och
utgivas av riksförsäkringsverket.

Riksförsäkringsverket och yrkesskadenämnden
äga även att för det i
första stycket avsedda ändamålet av
vederbörande polismyndighet påfordra
undersökning.

§•

Vad som finnes stadgat rörande
skyldighet för arbetsgivare att på begäran
till yrkesskadenämnden eller
riksförsäkringsverket lämna uppgifter,
som erfordras för bestämmande

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)
ersättning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
och rörande ansvar, då
någon underlåter att lämna sådan
uppgift eller i uppgift lämnar oriktigt
meddelande, äger motsvarande
tillämpning beträffande uppgifter till
ledning för bestämmande av ersättning
enligt denna förordning.

(Föreslagen lydelse)
av ersättning enligt lagen om yrkesskadeförsäkring,
och rörande ansvar,
då någon underlåter att lämna
sådan uppgift eller i uppgift lämnar
oriktigt meddelande, äger motsvarande
tillämpning beträffande uppgifter
till ledning för bestämmande
av ersättning enligt denna förordning.

Denna förordning träder i kraft, såvitt avser 6 § 2 mom. och 3 mom.
första—tredje styckena, 7 § 1—3 mom. samt 9 och 14 §§ den 1 januari 1968
samt i övrigt den 1 januari 1969.

De nya bestämmelserna i 6 § 3 mom. första—tredje styckena, 7 § 1 mom.,
2 mom. första, fjärde och femte styckena samt 3 mom., 9 §, 11 § 2 mom. och
16 § äger icke tillämpning på skada som inträffat före ikraftträdandet.

Till dess Konungen bestämmer annat äger de äldre bestämmelserna i 4 §,
6 § 3 mom. fjärde stycket samt 18 och 19 §§ fortfarande tillämpning.

Ytterligare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet av denna förordning
meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
riksf ör säkring sverket.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

Förslag

till

Lag

om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I fråga om livränta och sjukpenning på grund av obligatorisk försäkring
enligt

1) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,

2) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

3) lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å
fartyg tjänstgörande personer,

4) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

5) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.
skall följande bestämmelser gälla, i den mån ersättningen ej utgår av statsmedel.

Bestämmelserna äger ej tillämpning på sådan del av livränta som bytts ut
mot engångsbelopp.

2 §•

Livränta höjes med tjugofem procent om skadan inträffat år 1961 eller
tidigare, med tjugo procent om skadan inträffat något av åren 1962—1964
och med tio procent om skadan inträffat något av åren 1965—1967.

Har livräntan omreglerats enligt lagen den 17 juni 1955 (nr 469) angående
omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr
235) om försäkring för olycksfall i arbete m. m. eller höjts enligt lagen den
6 juni 1962 (nr 303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada
m. m., lägges den omreglerade eller höjda livräntan till grund för
höjning enligt första stycket.

3 §■

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

eller, om skadan inträffat efter den 31 december 1968, basbeloppet för
januari månad det år då skadan inträffade. Livräntebeloppet avrundas till
närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv.

Har livräntan höjts enligt 2 §, lägges den höjda livräntan till grund för
beräkning enligt första stycket.

Tillämpning av bestämmelserna i första och andra styckena får ej leda
till att utgående förmån nedsättes.

4 §•

Har livränta utgått, får hel sjukpenning som senare utgår i anledning av
samma skada icke understiga en fyrahundradedel av den livränta, som efter
värdesäkring enligt denna lag skulle ha utgått till den skadade vid förlust
av arbetsförmågan.

5 §•

Föreskrift i lag eller annan författning om livränta eller sjukpenning,
som avses i denna lag, gäller även den höjning av livräntan eller sjukpenningen
som följer av 2—4 §§.

Belopp varmed livränta höjes enligt 2 § samt sådan höjning av nämnda
belopp, som föranledes av 3 §, får dock ej beaktas vid tillämpning av 17 kap.
2 § lagen om allmän försäkring i fråga om den som vid utgången av år 1967
åtnjöt pension, vilken enligt sistnämnda lagrum minskats med hänsyn till
livräntan. Vad som nu sagts äger motsvarande tillämpning i fråga om den
som vid utgången av år 1967 uppbar sjukpenning i anledning av skada för
vilken livränta tidigare utgått.

6 §•

Till bestridande av den kostnad för varje kalenderår, som föranledes av
denna lag, åligger det annan arbetsgivare än staten att erlägga proportionellt
tillägg till de avgifter som för året beräknas för honom enligt 38 och 39 §§
lagen om yrkesskadeförsäkring.

7 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968 men äger icke tillämpning
på ersättning som belöper på tid dessförinnan.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 68

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

Förslag

till

Förordning

om värdesäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Bestämmelserna i denna förordning avser livränta och sjukpenning som
utgår av statsmedel enligt

1) lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av
olycksfall i arbete,

2) kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild
för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,

3) förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

4) lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,

5) förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare
avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,

6) förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena
under 1914—1919 års världskrig,

7) förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

8) lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

9) lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg
tjänstgörande personer,

10) förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomser
sättning åt tvångsarbetare m. fl.,

11) förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl.,

12) förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel
i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd,

13) förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under hemvärnstj änstgöring,

14) förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

15) förordningen den 21 april 1943 (nr 183) om ersättning i vissa fall i
anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt,

16) kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.,

17) militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261),

18) lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

19) lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl.,

20) förordningen den 14 maj 1954 (nr 247) om ersättning av statsmedel
vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl.,

21) förordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

22) förordningen den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m.,

23) kungörelsen den 26 maj 1954 (nr 492) om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.,

24) kungörelsen den 30 juni 1961 (nr 457) om ersättning på grund av
medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. m.,

25) kungörelsen den 30 november 1962 (nr 607) om ersättning på grund
av verksamhet för brandsläckning m. m.

I fråga om författningarna under 1, 2 och 5 gäller denna förordning även
livränta och sjukpenning som utgår av andra medel än statsmedel. I den
mån Konungen icke bestämmer annat gäller förordningen även livränta och
sjukpenning som enligt Konungens förordnande utges enligt grunderna i
någon av de författningar som anges i första stycket.

Bestämmelserna äger ej tillämpning på sådan del av livränta som bytts
ut mot engångsbelopp.

2 §■

Har livräntan omreglerats enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 262)
angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring, förordningen den 17 juni 1955 (nr 470)
angående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av
olycksfall i arbete m. m. eller förordningen den 11 maj 1956 (nr 183) angående
omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare eller har livräntan höjts enligt förordningen
den 6 juni 1962 (nr 304) om förhöjning av vissa ersättningar av
statsmedel i anledning av yrkesskada m. m. eller förordningen den 6 juni
1962 (nr 308) om förhöjning av vissa livräntor på grund av statsunderstödd
olycksfallsförsäkring för fiskare, lägges den omreglerade eller höjda livräntan
till grund för höjning enligt första stycket.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

Utgår tillägg till livränta enligt kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 410)
angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera
av statsmedel utgående livräntor m. m. eller förordningen den 3 juni 1938
(nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa livräntetagare enligt lagen
den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,
lägges livräntan jämte tillägget till grund för höjning enligt första
stycket.

3 §•

Livränta utgår med belopp motsvarande produkten av det för varje tid
gällande basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om
allmän försäkring och det tal, beräknat med två decimaler, som anger förhållandet
mellan livräntans belopp och basbeloppet för januari månad 1968
eller, om skadan inträffat efter den 31 december 1968, basbeloppet för
januari månad det år då skadan inträffade. Livräntebeloppet avrundas till
närmast lägre hela krontal som är jämnt delbart med tolv.

Har livräntan höjts enligt 2 §, lägges den höjda livräntan till grund för
beräkning enligt första stycket.

Tillämpning av bestämmelserna i första och andra styckena får ej leda
till att utgående förmån nedsättes.

4 §•

Har livränta utgått, får liel sjukpenning som senare utgår i anledning av
samma skada icke understiga en fyrahundradedel av den livränta, som efter
värdesäkring enligt denna förordning skulle ha utgått till den skadade vid
förlust av arbetsförmågan.

5 §•

Föreskrift i lag eller annan författning om livränta eller sjukpenning, som
avses i denna förordning, gäller även den höjning av livräntan eller sjukpenningen
som följer av 2—4 §§.

6 §•

Kostnaden för värdesäkring enligt denna förordning bestrides av statsmedel.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

7 §•

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna förordning meddelas av
Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av riksförsäkringsverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1968 men äger icke till
lämpning på ersättning som belöper på tid dessförinnan.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 10 §, 5 kap. 2 § och 17 kap. 2 § lagen den
25 maj 1962 om allmän försäkringi skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

3 kap.
10

För den dag då sjukdomsfallet inträffade
utgår sjukpenning endast
om den försäkrade på grund av sj ukdomen
gått miste om dagpenning
från erkänd arbetslöshetskassa.

Varar sjukperioden
Utan hinder
Sjukpenning må -Såsom sjukperiod

§•

För den dag då sjukdomsfallet inträffade
utgår sjukpenning endast
om den försäkrade på grund av sjukdomen
gått miste om dagpenning
från erkänd arbetslöshetskassa eller
sjukperioden börjar inom tjugu dagar
efter föregående sjukperiods slut.
överstiger två.

för år.

bör utgå.
•i 7 §.

5 kap.

2 §•

Den, som kommit i åtnjutande av
folkpension enligt vad i 1 § första
stycket sägs men vars rätt enligt
nämnda lagrum upphört, må även i
fortsättningen åtnjuta folkpension,
därest Konungen för vissa fall så förordnat
eller det med hänsyn till omständigheterna
skulle framstå såsom
oskäligt att indraga pensionen. Vid
tillämpning av 6—10, 16, 17 och 20

Den, som kommit i åtnjutande av
folkpension enligt vad i 1 § sägs men
vars rätt enligt nämnda lagrum upphört,
må även i fortsättningen åtnjuta
folkpension, därest Konungen
för vissa fall så förordnat eller det
med hänsyn till omständigheterna
skulle framstå såsom oskäligt att indraga
pensionen. Vid tillämpning av
6—10, 16, 17 och 20 kap. skall pen -

1 Senaste lydelse av 3 kap. 10 § se 1966:350.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande lydelse)
kap. skall pensionsberättigad som i
denna paragraf sägs likställas med
försäkrad, även om han icke uppfyller
förutsättningarna i 1 kap. 3 §
första stycket.

(Föreslagen lydelse)
sionsberättigad som i denna paragraf
sägs likställas med försäkrad, även
om han icke uppfyller förutsättningarna
i 1 kap. 3 § första stycket.

17 kap.

2 §•

Äger pensionsberättigad rätt till
livränta eller sjukpenning jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring eller
äger han jämlikt annan lag eller särskild
författning eller enligt Konungens
förordnande rätt till livränta eller
sjukpenning, som bestämmes av
eller utbetalas från riksförsäkringsverket
eller bolag som avses i 1 §
lagen om yrkesskadeförsäkring,
minskas honom eljest tillkommande
pension enligt vad nedan stadgas.
Motsvarande skall äga tillämpning i
fall då livränta eller sjukpenning utgår
enligt utländsk lagstiftning om
yrkesskadeförsäkring. Har livränta
eller del därav eller livränta för viss
tid utbytts mot ett engångsbelopp,
skall anses som om livränta utginge
eller den utgående livräntan vore förhöjd
med belopp som enligt de vid
utbytet tillämpade försäkringstekniska
grunderna svarar mot engångsbeloppet.

Folkpension och tilläggspension i
form av förtidspension eller ålderspension
minskas med tre fjärdedelar
av den pensionsberättigade för
samma tid tillkommande sjukpen -

Äger pensionsberättigad rätt till
livränta på grund av obligatorisk försäkring
jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete, lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar
eller lagen om yrkesskadeförsäkring
eller äger han jämlikt annan lag eller
särskild författning eller enligt
Konungens förordnande rätt till livränta,
som bestämmes av eller utbetalas
från riksförsäkringsverket,
minskas honom eljest tillkommande
pension enligt vad nedan stadgas.
Motsvarande skall äga tillämpning
i fall då livränta utgår enligt utländsk
lagstiftning om yrkesskadeförsäkring.
Medför skada, för vilken
livränta börjat utgivas, återigen
sjukdom som berättigar till sjukpenning,
skall det anses som om livränta
utginge under sjukdomstiden. Har
livränta eller del därav eller livränta
för viss tid utbytts mot ett engångsbelopp,
skall anses som om livränta
utginge eller den utgående livräntan
vore förhöjd med belopp som enligt
de vid utbytet tillämpade försäkringstekniska
grunderna svarar mot
engångsbeloppet.

Folkpension och tilläggspension i
form av förtidspension eller ålderspension
minskas med tre fjärdedelar
av den pensionsberättigade för samma
tid tillkommande livränta såsom

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Nuvarande hjdelse)
ning jämte barntillägg eller livränta
såsom skadad; dock må avdrag å
annan förtidspension än hel sådan
ske endast om skadan inträffat före
den tidpunkt från vilken pensionen
utgår och avdrag å tilläggspension
göras endast om den pensionsberättigade
ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng
för minst ett år vid den tidpunkt
då skadan inträffat.

Folkpension i —----— —

Minskning enligt-----— —

(Föreslagen lydelse)
skadad; dock må avdrag å annan
förtidspension än hel sådan ske endast
om skadan inträffat före den
tidpunkt från vilken pensionen utgår
och avdrag å tilläggspension göras
endast om den pensionsberättigade
ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng
för minst ett år vid den tidpunkt
då skadan inträffat.

--skadan inträffat.

---skolat utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1968.

De nya bestämmelserna i 17 kap. 2 § äger icke tillämpning på ersättning
som belöper på tid före ikraftträdandet.

Bestämmelsen i 17 kap. 2 § första stycket i dess äldre lydelse angående
livränta som bestämmes av eller utbetalas från bolag som avses i 1 § lagen
om yrkesskadeförsäkring skall i vad avser obligatorisk försäkring fortsätta
att gälla så länge livränta bestämmes av eller utbetalas från sådant bolag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

Förslag

till

Lag

angående upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466)
om försäkringsrådet

Härigenom förordnas, att lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet skall
upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Bestämmelse i lag eller annan författning om försäkringsrådet skall efter
ikraftträdandet i stället avse yrkesskadenämnden, i den mån Konungen
ej förordnar annat.

Närmare föreskrifter med anledning av ikraftträdandet meddelas av
Konungen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås höjning den 1 januari 1968 av äldre yrkesskadelivräntor.
Livräntorna höjs med 25 % om skadan inträffat år 1961 eller tidigare,
med 20 % om skadan inträffat under något av åren 1962—1964 och
med 10 % om skadan inträffat under något av åren 1965—1967. Samtidigt
föreslås att den årliga arbetsförtjänst, som enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
skall ligga till grund för bestämmande av livräntan, maximeras
till ett belopp motsvarande fyra gånger basbeloppet, dvs. f. n. 22 800 kr., i
stället för nuvarande 15 000 kr. Även de inkomstgränser som nu tillämpas
för beräkning av det s. k. ersättningsunderlaget inom yrkeskadeförsäkringen
föreslås höjda. Sammantaget innebär detta att den högsta livränta
som kan utgå höjs från 11 000 till, vid nuvarande basbelopp, ca 17 000 kr.

Enligt propositionen skall både äldre och nytillkommande livräntor värdesäkras
genom anknytning till basbeloppet.

De förbättringar som förelås i fråga om yrkesskadelivräntor skall gälla
även militärersättningar och därmed likställda ersättningar av statsmedel.

Vidare föreslås i propositionen att de s. k. socialförsäkringsbolagen skall
upphöra att meddela yrkesskadeförsäkring vid utgången av år 1968. Därjämte
föreslås att försäkringsrådet vid den tidpunkt som Kungl. Maj :t senare
bestämmer skall upphöra med sin verksamhet och ersättas av en
nämnd, kallad yrkesskadenämnden.

Av propositionen redovisas nedan endast vad föredragande departementschefen
anfört i sin allmänna motivering.

Motionsyrkandena

I motionerna I: 447 av herr Svanström m. fl. och II: 796 av herr Persson
i Heden m. fl. har yrkats, »att riksdagen för sin del måtte besluta, att livränta
till skadad med arbetsförmågan nedsatt mindre än 2/io (3/io för skadad
över 67 år) skall höjas med 30 procent av utgående belopp, om skadan inträffat
1955 eller tidigare, med 20 procent, om skadan inträffat 1956 eller
1957, och med 10 procent, om skadan inträffat 1958 eller 1959.»

I motionerna I: 895 av herr Geijer, Arne, m. fl. och II: 1109 av fru Ekendahl
m. fl. har yrkats

»att riksdagen, med frångående av propositionen, dels fastställer lydelsen
av 16 § tredje stycket i förslaget enligt följande: »Vid fastställande av
ersättningsunderlaget medräknas årlig arbetsförtjänst, i vad den icke överstiger
två gånger basbeloppet vid ingången av det år då skadan inträffade,
till hela sitt belopp, i vad den överstiger två men ej fyra gånger nämnda
basbelopp till tre fjärdedelar och i vad den överstiger fyra gånger nämnda

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

basbelopp, till hälften», dels uttalar att inkomsttaket vid beräkningen av
ersättningsunderlaget skall motsvara sex gånger det basbelopp som gäller
vid skadeårets ingång;

att åldergränsen i 21 § höjes till 19 år;

att riksdagen fastställer att bevisregeln i gällande lag utvidgas på sätt
som ovan angivits; samt

att riksdagen med frångående av propositionen fastställer att den nuvarande
instansordningen inom yrkesskadeförsäkringen med försäkringsrådet
som mellaninstans skall bibehållas.»

I motionerna 1:896 av herr Hubinette m. fl. och II: 1113 av fröken Wetterström
m. fl. har yrkats, »att riksdagen med avslag å Kungl. Maj :ts proposition
nr 147 såvitt avser yrkesskadeförsäkringens administration måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t i detta avseende snarast
måtte framlägga nytt förslag i enlighet med yrkesskadeutredningens
betänkande Yrkesskadeförsäkring (SOU 1966:54).»

I motionerna I: 897 av herr Ottosson m. fl. och II: 1111 av herr Nordgren
har yrkats, »att riksdagen måtte besluta att yrkesskadeförsäkring i fortsättningen
liksom hittills och efter koncession av Kungl. Maj :t skall få bedrivas
av jämväl ömsesidigt försäkringsbolag.»

I motionerna I: 898 av lierr Strandberg m. fl. och II: 1112 av herr Oskarson
in. fl. har yrkats »att riksdagen vid behandling av Kungl. Maj :ts proposition
nr 147/67

1. hemställer att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om förnyat övervägande
av de berörda spörsmålen rörande dels samordningen av yrkesskadelivränta
och allmän pension, dels engångsbelopp i stället för livränta vid yrkesskadeinvaliditet
och dels militärersättningsförordningens tillämpningsområde,

2. beslutar att tillägg enligt 2 § i den föreslagna värdesäkringsförordningen
till livränta på grund av skada eller sjukdom, som drabbat värnpliktig,
skall utgå med 25 %, och

3. bemyndigar Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter om sjukpenningrätt
för värnpliktig vid sådan under tjänstgöringstiden inträffad sjukdom, som
kvarstår vid utryckningen men inte omfattas av militärersättningsförordningen.
»

I motionerna 1: 899 av herr Werner och II: 1110 av herr Lorentzon m. fl.
har yrkats

»att riksdagen, med bifall i övrigt till Kungl. Maj :ts proposition nr 147,
måtte besluta

I. a) om ändrad lydelse av förslag till lag om värdeförsäkring av yrkesskadelivräntor
m. m., 2 §, första stgcket, enligt följande:

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

Propositionen:

Livränta höjes med 25 procent om
skadan inträffat är 1961 eller tidigare,
med 20 procent om skadan inträffat
något av åren 1962—64 och
med 10 procent om skadan inträffat
något av åren 1965—67.

Motionärerna:

Livränta avseende skada som inträffat
a) 1961 eller tidigare, b) något
av åren 1962—64, c) något av
åren 1965—67 höjes med procenttal
— dock minst 10 procent — motsvarande
förändringarna i konsumentprisindex
från 1960 (årsmedeltal)
eller det senare år skadan inträffat
(årsmedeltal) t. o. m. utgången av
1967 (december).

b) om ändrad lydelse av förslag till förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor,
som utgår av statsmedel, m. m., 2 §, första stycket, enligt
följande:

Propositionen: Motionärerna:

Samma som under I a) ovan. Samma som under I a) ovan.

II. om ändrad lydelse av lagen om allmän försäkring, 3 kap. 10 §, första
stycket, enligt följande:

Propositionen:

III- a) om ändrad lydelse av lagen
följande:

Motionärerna:

För den dag då sjukdomsfallet inträffade
utgår sjukpenning om sjukdomen
härrör av yrkesskada, om den
försäkrade på grund av sjukdomen
gått miste om dagpenning från erkänd
arbetslöshetskassa eller sjukperioden
börjar inom tjugo dagar
efter föregående sjukperiods slut.

om yrkesskadeförsäkring, 19 §, enligt

Propositionen:

Har försäkrad avlidit till följd av
yrkesskada, utgår begravningshjälp
med ett belopp motsvarande 20 procent
av basbeloppet vid ingången av
det år då dödsfallet inträffade och,
enligt vad i 20—23 §§ sägs, för år
beräknade livräntor till efterlevande.

Motionärerna:

Har försäkrad avlidit till följd av
yrkesskada, utgår begravningshjälp
med ett belopp motsvarande 40 procent
av basbeloppet vid ingången av
det år då dödsfallet inträffade och,
enligt vad i 20—23 §§ sägs, för år
beräknade livräntor till efterlevande.

b) om ändrad lydelse av förslag till förordning om ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261), 7 §. 1 mom., enligt följande: -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

Propositionen:

Har olycksfallet medfört den skadades
död, skall utgivas begravningshjälp
med ett belopp motsvarande
tjugo procent av basbeloppet vid ingången
av det år då dödsfallet inträffade
och, enligt vad nedan i
2—5 mom. sägs, för år beräknade
livräntor till efterlevande.

Motionärerna:

Har olycksfallet medfört den skadades
död, skall utgivas begravningshjälp
med ett belopp motsvarande
fyrtio procent av basbeloppet vid ingången
av det år då dödsfallet inträffade
och, enligt vad nedan i 2—
5 mom. sägs för år beräknade livräntor
till efterlevande.»

I motionen II: 800 av herr Rubin m. fl. har yrkats, »att riksdagen ville i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om framläggande av förslag, varigenom
alla livräntor, som utgår enligt några av de författningar, som angives i 2 §
förordningen den 6 juni 1962 om förhöjning av vissa ersättningar av statsmedel
i anledning av yrkeskada m. m., göres värdebeständiga genom införande
av indexklausul.»

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, har anfört följande.

Det omfattande reformverk på den sociala trygghetens område, som genomförts
under de senaste årtiondena, har berört alla grenar av socialförsäkringen,
dvs. sjukförsäkring, pensionering, yrkesskadeförsäkring och arbetslöshetsförsäkring.
I anslutning till att den år 1946 antagna lagen om
allmän sjukförsäkring underkastades en genomgripande revision inför
ikraftträdandet den 1 januari 1955 antogs YFL som också trädde i kraft
den 1 januari 1955. Med YFL genomfördes en betydande samordning mellan
yrkesskadeförsäkringen och den allmänna sjukförsäkringen för dem
som är sjukförsäkrade. Samordningen innebär bl. a. att yrkesskadefall som
har en varaktighet av högst 90 dagar i allmänhet regleras av de allmänna
försäkringskassorna enligt sjukförsäkringens bestämmelser.

Efter det att den allmänna sjukförsäkringen och den nya yrkesskadeförsäkringen
införts inriktades reformarbetet i huvudsak på pensioneringen,
men avsevärda förändringar genomfördes också i fråga om sjukförsäkringen.
AFL innebar att de huvudsakliga reglerna om sjukförsäkring, folkpensionering
och försäkring för tilläggspension samlades i ett lagverk och att sjukförsäkringen
och pensioneringen i fråga om kompensation för inkomstbortiall
tillsammans bildade ett system, enligt vilket inkomstbortfallet ersätts
genom sjukpenning vid mera kortvarig nedsättning av arbetsförmågan och
genom pension om nedsättningen är varaktig eller långvarig. För yrkesskadeförsäkringens
del rubbades inte dittillsvarande principer. Detta innebär
att efter den nyssnämnda samordningstiden kompensation för inkomstbortfall
kan utgå i form av pension jämsides med ersättning från yrkesskadeförsäkringen,
varvid reduktion enligt vissa principer görs på pensionsförmånen.
Reglerna om samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen
har medfört att höjningarna av sjukpenningbeloppen
inom sjukförsäkringen kommit yrkesskadade som är sjukpenningförsäkrade
till del både under 90-dagarstiden och därefter. Sådana höjningar
har ägt rum enligt beslut åren 1962 och 1966. Sistnämnda års sjukförsälcringsreform
innefattade också att de tidigare gällande bestämmelserna om
karenstid inom sjukförsäkringen avskaffades, något som kommer även de
yrkesskadade till del.

I samband med tillkomsten av AFL tillkallades yrkesskadeutredningen för
att utreda frågor om yrkesskadeförsäkringens inordnande i samma system
som den allmänna försäkringen. Enligt direktiven för utredningen borde
man utgå från att det även i framtiden skulle finnas ett särskilt försäkringsskydd
i någon form för yrkesskador.

En huvuduppgift för utredningen skulle vara att inventera behovet av
särskilda yrkesskadeersättningar. Så långt möjligt borde ersättningsgrunderna
göras gemensamma för yrkesskadeersättningar och andra jämförliga
socialförsäkringsersättningar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

Som en annan huvuduppgift för utredningen angavs att föreslå regler som
tryggar yrkesskadeförmånernas värdebeständighet. Detta borde gälla även
livräntor enligt äldre lagstiftning.

Vidare fick utredningen i uppdrag att utreda yrkesskadeförsäkringens
administration. I direktiven erinrades om att riksdagen fattat principiellt
beslut om att de s. k. socialförsäkringsbolagen skulle upphöra med att meddela
yrkesskadeförsäkring.

Sedan yrkesskadeutredningen tillkallades har reformverksamheten och
utredningsarbetet på den allmänna försäkringens område fortsatt. Jag hai
redan nämnt 1966 års sjukförsäkringsreform, som har betydelse även for
de yrkesskadade. Inom den allmänna pensioneringen har bl. a. standardförbättringen
av folkpensionerna fortgått, invaliditetsersättningar och invaliditetstillägg
höjts och utlänningarnas ställning inom tilläggspensioneringen
förbättrats. Årets riksdag har fått förslag om höjda folkpensioner och om
ytterligare förbättring av utlänningarnas ställning inom både sjukförsäkringen
och tilläggspensioneringen. Förslag om förbättring av de till sjukförsäkringen
knutna läkemedelsförmånerna har också lagts fram för årets riksdag.

På utredningssidan är att märka att pensionsförsäkringskommittén utreder
frågan om förbättrade pensionsförmåner åt personer som invalidiserats
i unga år och om standardhöjning av folkpensionerna efter år 1968. Slutligen
kan nämnas att 1961 års sjukförsäkringsutredning lagt fram ett förslag om
ersättning för tandläkarvård från den allmänna sjukförsäkringen och att
utredningens arbete fortsätter med betydelsefulla avsnitt av sjukvårdsförsäkringen.

Yrlcesskadeutredningens förslag till yrkesskadelag bygger på principen att
ersättningsformerna inom den allmänna försäkringen skall svara även för
försäkringsskyddet vid yrkesskada. Ersättning skall alltså utgå i form av
sjukvårdsersättning, sjukpenning, folkpension och tilläggspension. I åtskilliga
avseenden föreslås dock för yrkesskador avvikelser från de regler
som gäller för beräkningen av förmånerna inom den allmänna försäkringen.

För sjukförsäkringen föreslås vissa förmånligare regler om sjukpenningklassplacering
och om ersättning för tandläkarvård och sjukvård utom riket.
Rätt till förtidspension vid yrkesskada skall enligt förslaget föreligga redan
vid en nedsättning av arbetsförmågan med en sjättedel. Särskilda invaliditetsgrader
införs för området under 50 % nedsättning av arbetsförmågan.
Kompensationsnivån då arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften men
mindre än två tredjedelar föreslås bli högre vid yrkesskada än som följer av
AFL. För tilläggspensionsdelen av förtidspension till en yrkesskadad och
familjepension till hans efterlevande föreslås regler om yrkesskadepoäng,
som ansluter sig till inkomsten vid skadefallet och som kan leda till högre
pension än enligt de allmänna reglerna. Särskilda regler om förhöjning av

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

yrkesskadepoäng för den som skadats i unga år och om minimipoäng vid
yrkesskada föreslås. Yrlresskadepoängen skall enligt förslaget slå igenom
även på familjepension och på ålderspension som avlöser förtidspension.

Utöver invaliditetsskydd i form av pension föreslår utredningen en ny
särskild yrkesskadeförmån, som kallas yrkesskadepenning. Denna skall
utgöra ersättning för lyte och stadigvarande men och utgå oberoende av om
den skadade är berättigad till förtidspension eller ej. Yrkesskadepenningen
skall utgå i form av ett kapitalbelopp. Vid bestämmande av detta skall den
medicinska defekten men inte skadans betydelse i det enskilda fallet ha
avgörande betydelse. Minsta yrkesskadepenning skall enligt huvudregeln
vara ett halvt basbelopp, dvs. vid nuvarande basbelopp 2 850 kr., och högsta
yrkesskadepenning sex basbelopp, dvs. f. n. 34 200 kr.

Enligt utredningens förslag skall yrkesskadeskyddet finansieras med en
enhetlig arbetsgivaravgift och administreras av den allmänna försäkringens
organ, dvs. i första hand försäkringskassorna.

I fråga om livräntor enligt nuvarande och äldre lagstiftning föreslår
utredningen att de räknas upp och görs värdebeständiga genom anknytning
till basbeloppet.

Yrkesskadeutredningens förslag har- under remissbehandlingen bedömts
olika. Allmän uppslutning råder kring utredningens förslag om uppräkning
och värdesäkring av de äldre livräntorna. I fråga om förslaget till ny lagstiftning
om yrkesskador är emellertid tveksamheten stor på flera håll.

Enligt min mening har yrkesskadeutredningen på ett förtjänstfullt sätt
utrett de problem som uppställer sig, om man vill infoga skyddet vid yrkesskada
i den allmänna försäkringen. Skäl talar för att rätten till ersättning
vid sjukdom eller skada inte bör vara beroende av orsaken till
sjukdomen eller skadan. Yrkesskadorna har dock sedan lång tid haft en
särställning och ända fram till dess den stora utbyggnaden av vårt sociala
trygghetssystem började för ett tjugotal år sedan var yrkesskadeförsäkringen
den enda obligatoriska socialförsäkring som gav ersättning av verklig
betydelse vid inkomstbortfall på grund av sjukdom och invaliditet.

Yrkesskadeutredningen bar, enligt min mening med rätta, strävat efter
att en omläggning av yrkesskadeskyddet inte skall medföra försämring för
de yrkesskadade. Detta har gjort att utredningens förslag om att den allmänna
försäkringens ersättningsformer i princip skall vara normgivande
för yrkesskadeskyddet måst förses med en mängd undantag och specialregler.
Inte heller har särskilda yrkesskadeersättningar, som saknar motsvarighet
inom den allmänna försäkringen, kunnat undvikas. Utredningen
har i detta avseende ansett sig böra föreslå en ersättning, yrkesskadepenningen,
som inte förekommer inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen.

Yrkesskadeutredningens förslag om särskilda beräkningsgrunder för den
allmänna försäkringens förmåner vid yrkesskada och om särskilda förmåner
vid yrkesskada har med nödvändighet lett fram till ett komplicerat

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

regelsystem, som skulle komma att vålla de tillämpande organen stora
svårigheter. I den utformning reglerna fått i utredningens förslag torde de
leda till icke godtagbara skillnader i likartade skadefall, beroende på om yrkesskadereglerna
griper in eller ej.

En ytterligare komplicerad lagstiftning om yrkesskador bör enligt min
mening accepteras endast om man därigenom vinner beaktansvärda fördelar
för dem som skyddas genom försäkringen. Remisskritiken visar att den
nuvarande lagstiftningen bär inte oväsentliga fördelar för de yrkesskadade
framför den av utredningen föreslagna. Den rent formella samordningen
med den allmänna försäkringen bör inte tillmätas något egenvärde, särskilt
när den som här måste förenas med en omfattande specialreglering för yrkesskadorna.
I vissa hänseenden är den specialreglering som föreslås ägnad
att föregripa pågående utredningsarbete på den allmänna försäkringens område.
Detta gäller t. ex. frågan om pensionsberäkning för den som invalidiserats
i unga år. Yrkesskadepenningen, som är avsedd att utgå oberoende av
inkomstbortfall och, i förekommande fall, utöver kompensation för inkomstbortfall
i form av pension, bygger på en inom vår socialförsäkring
hittills okänd princip om ersättning för annat än rent ekonomisk skada.

Jag delar den av flera remissinstanser uttryckta uppfattningen att den
allmänna försäkringens regler om förutsättningarna för och storleken av de
olika förmånerna bör ändras endast i den mån ändringen i huvudsak kan
komma alla försäkrade till godo så att en särskilt gynnsam behandling av
de yrkesskadade inte behövs annat än i undantagsfall. Förutsättningar föreligger
uppenbarligen inte f. n. för att åstadkomma en omläggning av den
allmänna försäkringen, så att det särskilda yrkesskadeskyddet skulle bli i
stort sett överflödigt. Under sådana omständigheter anser jag det lämpligast
att tills vidare behålla den nuvarande yrkesskadeförsäkringen, som enligt
vad jag nyss framhållit har betydande fördelar för de skadade.

Yrkesskadeskyddets allmänna omfattning bör inte undergå någon ändring.
Inte heller bör de grundläggande reglerna om ersättning vid sjukdom
och invaliditet ändras.

LO har hävdat att utredningens förslag om en invaliditetsbedömning i
överensstämmelse med den som tillämpas inom den allmänna försäkringen
skulle ge utrymme för en individuell bedömning med hänsyn till den skadades
egna möjligheter och de förhållanden som råder på arbetsmarknaden.
En sådan bedömning är möjlig även med YFL:s bestämmelser om invaliditetsbedömning.
Vid tillkomsten av YFL uttalade departementschefen,
att han ansåg det synnerligen viktigt att invaliditetsbedömningen inte inskränks
till att väsentligen bli ett fastställande efter tabell av den procentsats,
till vilken skadan är att hänföra anatomiskt. Hänsyn måste tas till de
övriga faktorer, som för den skadade är ägnade att öka eller minska skadans
inverkan på hans möjligheter att bereda sig arbetsinkomst. Jag anser att
man bör kunna räkna med att praxis utvecklar sig i sådan riktning att de
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 saml. 2 avd. Nr 68

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

omständigheter som LO pekat på beaktas i större utsträckning vid invaliditetsbedömningen.

I vissa avseenden är emellertid de nuvarande yrkesskadereglerna mindre
tillfredsställande. Detta gäller framför allt förmånernas beräkning.

De anmärkningar jag vill rikta mot YFL kan i huvudsak sammanfattas i
en punkt: frånvaron av värdesäkring. Högsta årliga arbetsförtjänst
som kan ligga till grund för ersättningsberäkningen är 15 000 kr., och
utgående livräntor anpassas inte automatiskt till förändringar i penningvärdet.
Genom särskilda beslut av statsmakterna har vissa äldre ersättningar
anpassats till prisläget år 1962.

Utredningen har föreslagit uppräkning och värdesäkring av livräntor
enligt YFL och de tidigare lagarna om försäkring för olycksfall i arbete och
för vissa yrkessjukdomar. Enligt förslaget skall alla utgående livräntor till
efterlevande och livräntor till skadade som är beräknade efter en invaliditetsgrad
av minst 20 % uttryckas med ett tal som anger livräntans storlek i
förhållande till basbeloppet för år 1963, dvs. 4 700 kr. Om livräntan är samordnad
med allmän pension skall endast den del av livräntan, som inte
dragits av på pensionen, omräknas. Förslaget innebär vid nuvarande basbelopp
5 700 kr. en omedelbar höjning med drygt 20 % av utgående belopp.
Då basbeloppet stiger höjs beloppen automatiskt.

Frågan om höjning och värdesäkring av de äldre livräntorna
betraktar jag som en mycket viktig del av förslaget.

Utredningens förslag innebär att de äldre livräntorna höjs procentuellt
lika mycket oavsett när skadan inträffat. Som ett särskilt motiv för att
använda samma procentuella förhöjning då skadan inträffat år 1963 och
senare som då den inträffat före nämnda år har utredningen åberopat, att
medelinkomsten för industriarbetare under perioden fr. o. m. år 1963 kommit
att betydligt överstiga det maximum på 15 000 kr., som gäller för beräkningen
av den årliga arbetsförtjänsten. Majoriteten av dem som blivit yrkesskadade
under perioden kan alltså antagas ha fått sin årliga arbetsförtjänst
tillgodoräknad blott till en del.

Om man, som jag förordar, behåller den nuvarande yrkesskadeförsäkringen
med vissa förändringar torde man emellertid böra välja en lösning
som något avviker från utredningens förslag. Det synes sålunda till en
början vara lämpligt att de äldre livräntorna först räknas upp till den nivå
de bör ha den 1 januari 1968 och därefter — i likhet med nytillkommande
livräntor -— värdesäkras genom anknytning till basbeloppet enligt AFL.

Äldre yrkesskadelivräntor höjdes senast genom beslut år 1962 (prop.
1962: 119, L2U 25, rskr 310). Livräntor i skadefall som inträffat år 1980 och
senare blev dock inte höjda. Med hänsyn till prisutvecklingen förordar jag
att livräntor avseende yrkesskador som inträffat år 1961 eller tidigare höjs
med 25 %. Livräntor i fall då skadan inträffat något av åren 1962—1964
hör höjas med 20 % och livräntor i fall då skadan inträffat något av åren

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

1965—1967 med 10 %. För tiden efter den 1 januari 1968 bör de höjda livräntorna
liksom nytillkommande livräntor värdesäkras genom anknytning
till basbeloppet.

I ett avseende anser jag utredningsförslaget i fråga om de äldre livräntorna
mindre tillfredsställande. Det gäller förslaget att livräntor som grundar
sig på en invaliditet under 20 % skall tas undan från höjning och värdesäkring.
Det är visserligen riktigt att tidigare höjningar av äldre livräntor,
med något undantag, inte avsett dessa livräntor. Jag anser dock övervägande
skäl tala för att livräntorna vid invaliditet under 20 % denna gång inte tas
undan från höjningen.

Vid en sådan höjning av livräntorna vid låga invaliditetsgrader bortfaller
behovet av särskilda regler för utbyte av dessa livräntor mot kapitalbelopp.
Enligt förslaget, som dock inte avser skadade födda före år 1903, skall sådant
utbyte ske på ansökan av den skadade, om inte särskilda skäl talar mot
utbytet. I samtliga fall bör vidare enligt utredningens mening kapitalbeloppet
vara skattefritt. Under remissbehandlingen har från olika synpunkter
riktats kritik mot förslaget. När värdesäkringsmekanismen träder in även
för dessa livräntor bör hittillsvarande lagregler för kapitalutbyte behållas.

Såsom jag nyss antytt bör den av utredningen föreslagna värdesäkringsmetoden
med anknytning till basbeloppet tillämpas även för nytillkommande
livräntor. Värdesäkringsfrågan inom yrkesskadeförsäkringen
är dock inte löst därmed om man behåller YFL. Avgörande för bestämmandet
av yrkesskadeersättningens storlek är den skadades årliga arbetsförtj
änst. Härvid gäller dock den begränsningen att denna arbetsförtjänst
inte tas i beaktande till den del den överstiger 15 000 kr. Detta tak har
varit oförändrat sedan lagen trädde i kraft den 1 januari 1955. Jag anser att
högsta beloppet för den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av yrkesskadeersättningar
bör indexregleras genom att uttryckas i basbelopp. Samtidigt
bör maximibeloppet höjas.

Vid bestämmandet av den högsta årliga arbetsförtjänst som skall ligga
till grund för beräkning av ersättningar inom yrkesskadeförsäkringen har
förtjänstläget för industriarbetare spelat en avgörande roll. Socialvårdskommittén,
vars förslag (SOU 1951: 25) låg till grund för den nuvarande lagen,
föreslog mot bakgrunden av dåvarande löneläge ett inkomsttak vid 9 000 kr.,
som skulle vara indexreglerat. Vid den överarbetning, som kommittéförslaget
undergick innan YFL antogs, ansågs att inkomsttaket borde sättas så
högt att det tills vidare gjorde en indexreglering överflödig. Gränsen sattes
vid 15 000 kr. i anslutning till övre gränsen i sjukpenningskalan enligt lagen
om allmän sjukförsäkring som trädde i kraft samtidigt som YFL. Årsarbetsförtjänsten
för industriarbetare bör även i fortsättningen tjäna som ledning
för bestämmande av inkomsttaket inom yrkesskadeförsäkringen. Jag anser
att ett tak vid fyra gånger det basbelopp som gäller vid skadeårets ingång är
en lämplig avvägning. Förslaget innebär vid nuvarande basbelopp en höj -

52 Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

ning av inkomsttaket till 22 800 kr., dvs. med drygt 50 %. Vissa andra i kronor
uttryckta gränsvärden som har betydelse för storleken av livräntan
till en yrkesskadad bär på motsvarande sätt höjas och anknytas till basbeloppet.
På så vis kommer den högsta möjliga livräntan inom yrkesskadeförsäkringen
också att höjas med ca 50 %. Jag erinrar om att den skadade
vid svårare invaliditet i allmänhet också är berättigad till folkpension och
till tilläggspension som beräknas även på högre inkomstunderlag.

Yrkesskadeförsäkringens administration handhas nu av riksförsäkringsverket
och nio s. k. socialförsäkringsbolag. Bolagen skall enligt
riksdagens beslut upphöra med att meddela obligatorisk yrkesskadeförsäkring.
Enligt utredningens förslag skall de allmänna försäkringskassorna i
första hand avgöra ärenden om ersättning vid yrkesskada. Denna fråga har
kommit i ett annat läge genom mitt förslag att den nuvarande yrkesskadeförsäkringen
skall bestå. Jag anser för min del att man i detta läge inte har
något att vinna på att överge den nuvarande konstruktionen med riksförsäkringsverket
som försäkringsinrättning. Sedan bolagen upphört att meddela
försäkring kommer verket att vara ensam försäkringsgivare. Vad jag
nu sagt utesluter inte att riksförsäkringsverket i ökad omfattning utnyttjar
försäkringskassorna vid handläggning av yrkesskadeärenden i den mån
detta visar sig lämpligt.

Försäkringsinrättningarnas beslut i yrkesskadeärenden kan överklagas
till försäkringsrådet och därifrån till försäkringsdomstolen. Det har förutsatts
att försäkringsrådet skall upphöra och någon ny rekrytering av ledamöter
till rådet har sedan länge inte ägt rum. Sådana bestämmelser bör nu
tillkomma, som gör det möjligt för Kungl. Maj :t att besluta att försäkringsrådet
skall upphöra vid en viss tidpunkt.

Antalet mål, som kommer in till försäkringsrådet varje år, har under de
senaste åren utgjort omkring 1 500. Det är med hänsyn härtill inte möjligt
att låta besvär i yrkesskademål gå direkt från riksförsäkringsverket till försäkringsdomstolen.
Det behövs en mellaninstans. Enligt min mening bör en
särskild yrkesskadenämnd, som i administrativt hänseende är knuten till
riksförsäkringsverket, pröva besvär över riksförsäkringsverkets beslut i yrkesskadeärenden.
Nämndens ledamöter bör utses av Kungl. Maj :t. Sammansättning
och domförhetsregler bör i huvudsak stämma överens med vad
som nu gäller för försäkringsrådet. Representanter för arbetsgivare och
arbetstagare skall alltså ingå i nämnden.

Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen finansieras med avgifter från
arbetsgivarna. Dessa avgifter bestäms av försäkringsinrättningarna efter
försäkringsmässiga grunder så att de kan antas täcka den risk som försäkringen
avser. Avgiften skall alltså förslå även till avsättningar för framtida
ersättningsanspråk (kapitaltäckningssystemet). Avgifterna är olika inom
olika verksamheter och företag med hänsyn till arbetets farlighet och övriga
omständigheter. Procentsatsen för den årliga avgiften varierar för riks -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

försäkringsverkets del från mindre än 0,1 % av lönesumman till omkring
1,0 %. Avgifterna varierar också mellan de olika försäkringsinrättningarna.
Fastställandet av avgifterna enligt det nuvarande systemet förutsätter ett
omfattande statistiskt material i fråga om yrkesskaderiskerna i olika verksamheter.
Denna statistik, som även har betydelse för arbetarskyddsverksamheten,
framställs av riksförsäkringsverket.

När socialförsäkringsbolagen upphör behövs inte längre en differentierad
premiesättning av konkurrensskäl. En administrativ förenkling skulle onekligen
kunna åstadkommas, om man gick över till enhetsavgifter baserade på
ett fördelningssystem. Å andra sidan har många remissinstanser framhållit
det nuvarande avgiftssystemets värde för att stimulera det förebyggande
arbetarskyddet inom företagen. Likaså bar behovet av den yrkesskadestatistik,
som ligger till grund för nuvarande premiesättning, kraftigt understrukits.
Jag anser att fördelar och nackdelar med olika avgiftssystem liksom
statistikfrågorna bör utredas närmare innan man tar ställning till frågan
om en förändring. I väntan på sådan utredning bör nuvarande avgiftssystem
behållas.

De förslag som jag lägger fram torde för skadefall som inträffar fr. o. in.
år 1968 vid ett basbelopp av 5 700 kr. medföra att arbetsgivaravgifterna
behöver höjas med ca en tredjedel.

Uppräkningen av äldre livräntor samt värdesäkringen av dessa och nytillkommande
livräntor bör liksom tidigare omregleringar finansieras med
särskilda avgiftstillägg till arbetsgivaravgifterna. Vid nu gällande basbelopp
kan avgiftstilläggen som f. n. utgår efter 12 % på de nuvarande avgifterna
beräknas komma att för år 1968 höjas till ca 30 % av de nya avgifterna.

För arbetarskyddsverksamhet har överskottsmedel ur riksförsäkringsverkets
yrkesskadeförsäkringsfond tagits i anspråk vid några
tillfällen, särskilt under senare tid. Vissa möjligheter torde finnas att öka
fondens insatser för arbetarskyddet. Det är min förhoppning att socialförsäkringsbolagen
på motsvarande sätt skall ha möjlighet att ställa fondmedel
till förfogande för arbetarskyddsändamål i samband med att bolagens verksamhet
upphör. Arbetarskyddsfrågorna i anslutning till försäkringen bör
behandlas vid den utredning om avgifts- och statistikfrågorna som jag nyss
nämnt. Härvid bör man pröva det av LO framförda förslaget om en särskild
arbetarskyddsavgift som tas ut i samband med yrkesskadeförsäkringsavgiften.

De principer som jag uttalat mig för i fråga om yrkesskadeförsäkringen
bör bli vägledande även i fråga om de regler som gäller för yrkesskadeersättning
av statsmedel m. m. I denna del har jag haft samråd
med chefen för försvarsdepartementet i fråga om militärersättningsförordningen.

Kostnadsökningarna vid ett basbelopp på 5 700 kr. kan för helt år beräknas
för det under femte huvudtiteln uppförda anslaget Vissa yrkesskade -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

ersättningar m. m. till ca 1 milj. kr. och för det under fjärde huvudtiteln
uppförda anslaget Ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring m. m., till ca 3 milj. kr. För affärsdrivande verk m. fl.
kan kostnadsökningen uppskattas till ca 1,3 milj. kr. För budgetåret 1967/68
ökar belastningen på de båda nämnda anslagen med hälften av de för helt
år angivna beloppen.

Yrkesskadeutredningen har föreslagit, att den nya lagstiftningen skall
träda i kraft den 1 januari 1968. Jag anser det viktigt att de av mig
föreslagna bestämmelserna om förbättring av förmånerna genomförs vid
nämnda tidpunkt. Däremot torde det inte vara möjligt för riksförsäkringsverket
att överta administrationen av hela yrkesskadeförsäkringen förrän
den 1 januari 1969. De lagändringar som gäller administrativa frågor m. m.
bör träda i kraft sistnämnda dag.

Utskottet

I förevarande proposition föreslås vissa förbättringar inom yrkesskadeförsäkringen.
Förmånsnivån föreslås höjd och förmånerna anknutna till basbeloppet.
Särskild uppräkning föreslås för äldre livräntor. Propositionen
innehåller dessutom vittgående förslag i fråga om försäkringens administration.
Socialförsäkringsbolagen och försäkringsrådet föreslås sålunda bli
avvecklade.

Förmånsfrågor m. m.

Yrkesskadeförsäkringen ersätter inom vissa gränser bortfall av arbetsinkomst
på grund av yrkesskada. Avgörande för bestämmandet av ersättningens
storlek är den skadades årliga arbetsförtjänst. Härvid gäller
den begränsningen att arbetsförtjänst ej beaktas till den del den överstiger
ett i lagen angivet belopp. Detta belopp, som varit oförändrat sedan år 1955,
är 15 000 kr. Den sålunda maximerade arbetsförtjänsten bär främst betydelse
då det gäller att bestämma det ersättningsunderlag'' som är avgörande vid
beräkning av livräntor. Vid fastställande av ersättningsunderlaget för livränta
till den som genom yrkesskada helt eller delvis förlorat arbetsförmågan
gäller f. n. att arbetsförtjänst som inte överstiger 7 200 kr. medräknas helt,
den del av arbetsförtjänsten som överstiger 7 200 kr. men ej 10 800 kr. till
tre fjärdedelar och den del därav som överstiger 10 800 men ej 15 000 kr. till
hälften. Ersättningsunderlaget kan alltså maximalt bli 12 000 kr. och högsta
livränta utgör ”/12 härav eller 11 000 kr.

I propositionen föreslås att de angivna gränsbeloppen skall räknas upp
och anknytas till basbeloppet. Högsta årliga arbetsförtjänsten föreslås till
fyra basbelopp. Gränsbeloppen 7 200 kr. och 10 800 kr. föreslås ersatta med
två respektive tre basbelopp. Förslaget innebär att högsta livränta med nuvarande
basbelopp skall uppgå till 16 980 kr.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

I motionerna I: 895 av herr Geijer, Arne, m. fl. och II: 1109 av fru Ekendahl
m. fl. yrkas att högsta årliga arbetsförtjänsten skall bestämmas till sex
basbelopp. För livränteberäkningen föreslås med denna utgångspunkt följande
regler. Årlig arbetsförtjänst som inte överstiger två basbelopp skall
medräknas helt, den del av arbetsförtjänsten som överstiger två men ej fyra
basbelopp till tre fjärdedelar och den del därav som överstiger fyra men ej
sex basbelopp till hälften. Högsta livränta enligt detta förslag blir 23 512 kr.
Motionärerna menar att Kungl. Maj :ts förslag inte i tillräcklig grad tar hänsyn
till den framtida stegringen av reallönerna. De nämner som exempel att
en arbetstagare som skadas år 1968 och bär en inkomst av 22 800 kr. får
en högsta livränta som kompenserar 74 procent av inkomstbortfallet. Om
reallönen stiger med 3 procent per år blir kompensationen i motsvarande
skadefall år 1973 endast 64 procent.

Såsom i propositionen anförs har förtjänstläget för industriarbetare spelat
en avgörande roll vid bestämmandet av den högsta årliga arbetsförtjänst
som får läggas till grund vid beräkning av ersättningsunderlaget. År 1954
då beloppet bestämdes till 15 000 kr. översteg det inte obetydligt den genomsnittliga
årsinkomsten för en industriarbetare. Den höjning som nu föreslås
motsvarar i stort sett penningvärdeförändringen sedan år 1954. Sedan dess
har emellertid reallönerna stigit avsevärt. Enligt utskottets mening är det
i enlighet med motionerna motiverat att nu bestämma den övre gränsen
för medräknande av årlig arbetsförtjänst så att den liksom år 1954 kommer
att ligga över den genomsnittliga årliga förvärvsinkomsten för en industriarbetare.
Med hänsyn till den framtida samordningen mellan YFL och AFL
bör den övre gränsen inte sättas alltför högt. Fem basbelopp utgör enligt
utskottets mening en lämplig avvägning. Därigenom skapas utrymme för att
realinkomstökningar för flertalet försäkrade de närmaste åren inte kommer
att medföra sänkning av den relativa kompensationsgraden i fråga om livräntor.
Beträffande beräkning av ersättningsunderlaget godtar utskottet
yrkandet i motionerna I: 895 och II: 1109 att den del av den årliga arbetsförtjänsten
som överstiger fyra men ej fem basbelopp skall medräknas till
hälften. Däremot är utskottet inte berett att godta motionärernas förslag att
den del av arbetsförtjänsten som överstiger tre men ej fyra basbelopp skall
medräknas till tre fjärdedelar. I den delen biträder utskottet Kungl. Maj :ts
förslag att sådan arbetsförtjänst endast skall medräknas till hälften. Utskottets
ställningstagande i frågan om beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten
medför ändring i 9 § YFL. Ändringen får betydelse även för ersättningar
enligt militärersättningsförordningen och en del andra ersättningar av yrkesskadelcaraktär.

I motionerna I: 895 och II: 1109 behandlas också en annan fråga som rör
livränteskyddet. Enligt 21 § YFL har efterlevande barn till försäkrad,
som avlidit till följd av yrkesskada, rätt till livränta med en sjättedel
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, maximerad på sätt angives ovan.

indra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

Livränta utgår dock längst till dess barnet fyller sexton år, eller om det till
följd av sjukdom ej kan försörja sig längst till den dag barnet fyller 21 år.
I motionerna yrkas att åldersgränsen 16 år skall höjas till 19 år. Motionärerna
anser att en sådan höjning är befogad med hänsyn till den allt längre
utbildningstiden för ungdomar.

Åldersgränsen för barnpension inom tilläggspensioneringen är 19 år. Yrkesskadeförsäkringen
kan liksom tilläggspensioneringen anses ha karaktär
av komplement till den allmänna försäkringens grundskydd. Det kan därför
vara befogat att för båda försäkringarna tillämpa samma åldersgränser
i fråga om förmåner till efterlevande barn. Utskottet biträder alltså motionärernas
förslag om ändring av den berörda regeln i 21 § YFL. Motsvarande
ändring bör göras i 7 § 3 mom. militärersättningsförordningen.

I motionerna 1: 898 av herr Strandberg in. fl. och II: 1112 av herr Oskarson
m. fl. behandlas frågan om utbyte av livränta mot engångsbelopp.
Enligt gällande bestämmelser kan försäkringsrådet när skäl föreligger
efter ansökan av den skadade byta ut livränta mot ett engångsbelopp.
Motionärerna ifrågasätter om inte ett system med engångsersättningar vid
smärre defekter bör kunna bli enklare och fungera bättre i flera avseenden.
I motionerna yrkas att riksdagen skall hemställa att Kungl. Maj :t prövar
frågan.

Yrkesskadeutredningen, vars förslag innebar att yrkesskadelivräntorna
i nuvarande form skulle avskaffas, föreslog att äldre små livräntor skulle
avlösas med engångsbelopp. Förslaget avstyrktes av flertalet remissinstanser.
Riksförsäkringsverket anförde bl. a. att några större administrativa vinster
ej skulle uppnås. Med hänsyn till det grundskydd socialförsäkringarna numera
garanterar talar enligt utskottets åsikt skälen mot avlösning av löpande
livräntor med mindre styrka än förr. En uppmjukning av praxis i fråga om
rätten till utbyte av vissa smärre livräntor kan därför vara befogad. Utskottet
anser att detta önskemål kan tillgodoses inom ramen för gällande bestämmelser
och är därför inte berett att, som motionärerna förordar, göra en särskild
framställning till Kungl. Maj :t i frågan.

Om en försäkrad avlider till följd av yrkesskada utgår förutom livränta
till vissa efterlevande begravningshjälp med f. n. 600 kr. I propositionen
föreslås att begravningshjälpen skall utgöras av ett belopp motsvarande
20 procent av basbeloppet. Samma regel föreslås i militärersättningsförordningen.
I motionerna I: 899 av herr Werner och II: 1110 av herr
Lorentzon m. fl. yrkas att begravningshjälpen skall bestämmas till 40 procent
av basbeloppet.

Enligt utskottets uppfattning finns det goda skäl att höja nu utgående
begravningsersättning. När det gäller att ta ställning till beloppets storlek
vill utskottet framhålla att praktiskt taget samtliga yrkesskadeförsäkrade
torde omfattas av grupplivförsäkringar, som tecknas av arbetsgivaren. I

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967 57

samband med dödsfall utfaller på dessa försäkringar kontantbelopp av varierande
storlek beroende på den avlidnes ålder och antalet efterlevande. Utskottet
vill dessutom erinra om att riksdagen i anledning av utskottets utlåtande
nr 44 i år hemställt om en utredning rörande allmän försäkring för
begravningshjälp. Mot bakgrund härav accepterar utskottet den avvägning
av beloppets storlek som gjorts i propositionen. Motionsyrkandena bör alltså
lämnas utan bifall.

I motionerna I: 899 och II: 1110 tas även upp en fråga som rör de yrkesskadeförsäkrades
rätt till sjukpenning. Enligt nuvarande
bestämmelser utgår inte sjukpenning för insjuknandedagen. Motionärerna
yrkar att sjukpenning skall utgå vid yrkesskada även för den dag då skadan
inträffar. De hävdar att den tidigare gällande olycksfallsförsäkringen hade
en regel med detta innehåll och att tillkomsten av den nuvarande samordningen
med sjukförsäkringen innebar en betydande försämring för de. försäkrade
i detta avseende.

Yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen är samordnade på så sätt
att ersättning under de första nittio dagarna av ett sjukdomsfall utgår från
sjukförsäkringen, oavsett om yrkesskada är för handen. Denna samordning
har den stora fördelen att man i flertalet fall icke behöver gå in på frågan
om yrkesskada föreligger. Det beräknas att 90 procent av alla yrkesskadefall
slutregleras under samordningstiden. Ett bifall till motionärernas förslag
skulle innebära en väsentlig rubbning av samordningen och kan därför inte
godtas. Utskottet vill också påpeka att de yrkesskadade före samordningsreglernas
tillkomst ej hade rätt till sjukpenning för den dag då olycksfallet
inträffade. Sedan karensdagarna •— med undantag för insjuknandedagen
— avskaffats inom sjukförsäkringen innebär samordningsreglerna i förevarande
hänseende inte någon försämring för de yrkesskadade i förhållande
till vad som tidigare gällde.

I motionerna I: 895 av herr Geijer, Arne, m. fl. och II: 1109 av fru Ekendahl
in. fl. behandlas frågan om orsakssamband mellan olycksfall
och skada inom yrkesskadeförsäkringen. Med hänsyn till att arbetstagare
går in i försäkringen utan förbehåll för eventuella sjukdomar, sjukdomsanlag
eller lyten är det uppenbart att det ofta är vanskligt att avgöra om ett
sjukdomstillstånd medicinskt sett orsakats av faktorer i eller utanför arbetet.
Enligt praxis sker bedömningen på grundval av vad som är sannolikt.
Ersättning utgår sålunda, om sannolikheten talar för ett medicinskt samband
mellan en händelse i arbetet och ett sjukdomstillstånd men vägras
om sannolikheten talar mot ett sådant samband. I de fall då sannolikheten
för och emot samband väger jämnt skall enligt 7 § YFL, den s. k. bevisregeln,
ersättning utgå. I lagrummet föreskrives att orsakssamband skall
anses föreligga »såvida icke övervägande skäl tala däremot».

Motionärerna hävdar att bevisregeln i många fall medfört att berättigade

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

ersättningskrav blivit avvisade på grund av medicinska gränsdragningssvårigheter.
Den nuvarande ordningen bör enligt motionärerna ändras så att
väsentligt starkare skäl än vad nu krävs skall föreligga för att en skada ej
skall anses som yrkesskada.

Enligt lagstiftningen före år 1954 utgick ersättning endast om sannolikheten
talade för att medicinskt samband förelåg mellan arbete och sjukdomstillstånd.
När bevisregeln nämnda år infördes innebar den en klar förbättring
för de försäkrades del. Det ansågs rimligt att i de fall då sannolikheten
talade lika mycket för som emot ett sådant samband försäkringsinrättningen
och inte den skadade borde bära den rättsförlust som följde av den medicinska
vetenskapens ofullkomlighet. Utskottet finner att denna grundsats
alltjämt har fog för sig. Såsom motionärerna anför har man i praxis tilllämpat
bevisregeln så, att vid tveksamhet i den medicinska bedömningen ersättning
i vissa fall inte beviljats trots att ett betydande mått av sannolikhet
förelegat för samband mellan arbete och skada. Skälet härtill har varit
att sannolikheten för frånvaron av samband bedömts som större. Enligt
utskottets uppfattning kan det ifrågasättas huruvida inte nuvarande praxis
är väl restriktiv till de försäkrades nackdel. Utskottet vill därför ansluta
sig till motionärernas åsikt att en uppmjukning av sambandskravet bör
komma till stånd. En sådan kan ske genom att bevisregeln ges det innehållet
att samband skall anses föreligga, såvida inte skälen mot ett samband är betydligt
starkare än skälen för. Den föreslagna ändringen i 7 § YFL föranleder
motsvarande ändring i 3 § 1 mom. militärersättningsförordningen.

Förmåner från yrkesskadeförsäkringen och den
a 1 lm änna pensioneringen är samordnade. Samordningen
innebär att ersättning enligt YFL utgår ograverad medan den allmänna pensioneringens
förmåner reduceras. Enligt huvudregeln i 17 kap. 2 § AFL
minskas tilläggspension och folkpension med tre fjärdedelar av det belopp
som utgår i livränta eller sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen. Minskning
sker i första hand på tilläggspension. Enligt särskilda regler får samordningen
inte leda till att folkpensionen i sin helhet bortfaller. En viss del
— varierande mellan en och tre fjärdedelar för olika fall — utgår till den
försäkrade vid sidan om yrkesskadeersättningen. Från samordningens
huvudregler har vid skilda tidpunkter i olika hänseenden gjorts undantag.
Propositionens förslag om värdesäkring av livräntor medför f. ö. att nya
särbestämmelser införs för samordningen.

Då lagen om allmän försäkring antogs år 1962 utgick statsmakterna ifrån
att samordningsreglerna endast skulle vara provisoriska och att frågan
skulle tas upp på nytt sedan yrkesskadeförsäkringens konstruktion blivit
omprövad. Man uttalade sig för att samordningen i princip borde lösas så,
att den allmänna försäkringens förmåner skulle utgå utan reduktion och
att yrkesskadeförmåner skulle erhållas som särskilda tillägg. Yrkesskadeutredningens
förslag om sammanförande av yrkesskadeförsäkringen och den

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

allmänna försäkringen innebar att det för framtiden ej skulle finnas behov
av samordningsregler av den typ 17 kap. 2 § iVFL representerar. Regeln
skulle endast behållas övergångsvis. Yrkesskadeutredningens förslag har
inte förverkligats i propositionen, som i fråga om samordning inte föreslår
någon förändring av det nuvarande systemet.

I motionerna I: 898 av herr Strandberg m. fl. och II: 1112 av herr Oskarson
m. fl. yrkas att riksdagen skall begära att Kungl. Maj :t föranstaltar om
förnyat övervägande av samordningen mellan yrkesskadelivränta och allmän
pension.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att utformningen av reglerna
för samordning mellan den allmänna pensioneringen och yrkesskadeförsäkringen
inte är tillfredsställande. Bestämmelserna har blivit allt mer komplicerade
och svåröverskådliga. Problemen torde åtminstone delvis hänga
samman med den större frågan om ett ytterligare närmande mellan YFL
och AFL. Den saken torde i sin tur vara beroende av den allmänna försäkringens
utbyggnad. Utskottet utgår ifrån att Kungl. Maj :t i samband med
framtida reformer inom socialförsäkringarna kommer att uppmärksamma
samordningsfrågorna och söka komma till rätta med det spörsmål som
aktualiserats i motionerna. Motionsyrkandet bör således inte föranleda någon
åtgärd från riksdagens sida.

En viktig del av propositionen är de förslag som framlägges om värdesäkring
av yrkesskadelivräntor. Förslaget innebär att livräntorna i framtiden
kommer att följa förändringarna i basbeloppet, som i sin tur bygger
på konsumentprisindex. Värdesäkringen avser såväl äldre som nytillkomna
livräntor. Genom propositionen har önskemålet i motionen II: 800 av herr
Rubin m. fl. om värdesäkring av livräntor, som utgår av statsmedel, blivit
tillgodosett.

För äldre livräntor läggs fram ett särskilt förslag som syftar till att kompensera
levnadskostnadernas förhöjning sedan förra uppräkningen av livräntorna
den 1 januari 1963. Förslaget innebär att livräntor som utgår enl.
YFL eller av statsmedel, t. ex. enligt militärersättningsförordningen, höjes
med 25 procent om skadan inträffat år 1961 eller tidigare, med 20 procent
om skadan inträffat något av åren 1962—1964, och med 10 procent om skadan
inträffat något av åren 1965—-1967. Propositionens förslag omfattar
— till skillnad från uppräkningen år 1963 — även livräntor som grundar
sig på lägre invaliditet än 20 procent. I de vid riksdagens början väckta
motionerna I: 447 av herr Svanström m. fl. och II: 796 av herr Persson i Heden
m. fl. yrkas att de mindre livräntor som varit undantagna från tidigare
höjningar skall räknas upp med 30—10 procent. Genom propositionens
förslag har motionärernas önskemål bifallits i allt väsentligt.

I motionerna I: 899 av herr Werner och II: 1110 av herr Lorentzon m. fl.
yrkas att uppräkningen av utgående livräntor skall ske efter ett något
annorlunda system än det som föreslås i propositionen. För varje år från år

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

1960 skall lastställas ett årsmedeltal för konsumentprisindex, och varje
årgång livräntor skall räknas upp i förhållande till förändringarna i detta
medeltal. Motionärerna hävdar att deras förslag till skillnad från propositionens
innebär full kompensation för levnadskostnadsökningarna under 1960-ialet. I motionerna 1:898 av herr Strandberg m. fl. och 11:1112 av herr
Oskarson m. fl. begärs att samtliga livräntor som utgår enligt militärersättningsförordningen
skall höjas med 25 procent. Motionärerna anser att detta
är motiverat med hänsyn till att livräntor enligt militärersättningsförordningen
sedan länge med få undantag beräknats efter 15 000 kr. i årlig arbetsförtjänst.
Det är med hänsyn härtill enligt motionärerna inte rimligt att
variera livräntorna med hänsyn till det år skadefallet inträffat.

Den i propositionen framlagda metoden för höjning av utgående livräntor
ansluter sig i princip till det system som användes vid förra uppräkningen.
De procenttal som föreslås ger i stort sett kompensation för levnadskostnadsökningar
som inträffat sedan förra höjningen. I sammanhanget
må också nämnas att höjningen för yrkesskadelivräntor som fastställts
under senare år är större än den höjning riksdagen i höst godtagit
för motsvarande trafikskadelivräntor. Dessa har f. ö. inte i något fall räknats
upp med mer än 25 procent.

Yrkandet i motionerna I: 898 och II: 1112 går ut på att gottgöra något mer
än förändringen av livräntornas realvärden i förhållande till den tidpunkt
de börjat utgå. Motionärerna vill i efterhand ge en viss kompensation för
att militärskadelivräntornas maximibelopp ej följt förändringar i fråga
om penningvärde och löner. Detta problem är inte specifikt för militärersättningsförordningen
utan gäller även för yrkesskadelivräntor enligt YFL
eller andra författningar. Enligt utskottets mening är det inte möjligt att
företa en generell uppräkning av dessa livräntor, eftersom de i betydande
utsträckning beräknats med utgångspunkt från en lägre årlig arbetsförtjänst
än 15 000 kr.

Med hänsyn till det anförda anser sig utskottet inte kunna acceptera de
i motionerna framförda förslagen. Utskottet ansluter sig i stället till den
ordning som föreslås i propositionen för uppräkning av utgående livräntor.
Det må f. ö. erinras om att propositionen innebär att livränta som fastställts
de senaste åren får en viss höjning utöver vad som motiveras av förändringen
i penningvärdet.

I motionerna 1:898 och II: 1112 behandlas ytterligare några frågor som
rör militäre rsättningsförordningen. Motionärerna anmärker
på att avgränsningen av den personkrets som förordningen omfattar
är för vid och önskar att Kungi. Maj :t skall överväga det spörsmålet. Förordningen
äger tillämpning på värnpliktiga, visst fast anställt manskap, viss
icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal, hemvärnspersonal och
viss frivilligt deltagande personal. Yrkesskadeutredningen föreslog att de
fast anställda i princip skulle utmönstras från det särskilda militärskade -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

skyddet. Detta motiverades med att denna personal åtnjuter samma trygghetsförmåner
vid yrkesskada som andra statliga tjänstemän.

Enligt utskottets uppfattning är de nuvarande reglerna föråldrade. Bestämmelserna
bör därför överses. En sådan översyn bör även kunna omfatta en
annan av motionärerna aktualiserad fråga, nämligen de värnpliktigas
sjukpenningskydd efter avslutad tjänstgöring. En värnpliktig, som
före militärtjänstgöringens början ej placerats i sjukpenningklass, har ej
rätt till sjukpenning om han är sjukskriven vid tjänstgöringens slut och
sjukdomen eller skadan ej har samband med militärtjänstgöringen. Bestämmelserna
bär betydelse exempelvis för studerande. Yrkesskadeutredningen
föreslog att sjukpenning i dylika fall skulle utgivas som om skadan utgjorde
yrkesskada och sjukpenning utgå efter minst sjukpenningklass 11. I propositionen
har yrkesskadeutredningens förslag inte behandlats. Motionärerna
kritiserar detta och vill att frågan skall lösas i enlighet med utredningens
förslag. Som framgår av det ovan anförda anser utskottet att spörsmålet
bör närmare belysas. Saken är emellertid komplicerad och sammanhänger
1)1. a. med regler på pensionssidan. Det är därför möjligt att frågan inte kan
lösas inom militärersättningsförordningen utan bör ses i ett större sammanhang.
Vad utskottet anfört angående behovet av översyn av militärersättningsförordningens
tillämpningsområde och de värnpliktigas sjukpenningskydd
efter tjänstgöringens slut bör bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.

A dministrationsfrågor

I propositionen föreslås en omläggning av yrkesskadeförsäkringens administration.
Försäkringsgivare är f. n. riksförsäkringsverket och nio enskilda
socialförsäkringsbolag. I propositionen föreslås att socialförsäkringsbolagen
skall upphöra att meddela försäkringar från och
med år 1969 och att bolagen före utgången av år 1973 skall överföra sina
försäkringsbestånd och förpliktelser på riksförsäkringsverket. Verket skall
i framtiden vara ensam försäkringsgivare.

I motionerna I: 897 av herr Ottosson m. fl. och II: 1111 av herr Nordgren
yrkas att socialförsäkringsbolagen skall få fortsätta sin verksamhet. Motionärerna
anser att skälen för att avskaffa bolagen har bortfallit eftersom yrkesskadeförsäkringen
skall kvarstå som en självständig försäkringsform.

Riksdagen tog år 1961 ställning till socialförsäkringsbolagens framtid i
jamband med att reglerna för den allmänna försäkringens administration
antogs. Det fattades då principbeslut att bolagen skulle upphöra med sin
verksamhet vid utgången av år 1965, vare sig yrkesskadeförsäkringen i framtiden
skulle kvarstå som en fristående försäkring eller bli ett komplement
till övriga socialförsäkringsgrenar. 1965 års riksdag framflyttade tidpunkten
för bolagens upphörande att meddela nya försäkringar till utgången av år
1967 och antog samtidigt de principer som nu i lagform framlagts för bolagens
avveckling. Enligt utskottets uppfattning saknas anledning för riksdagen
att frånträda sin tidigare ståndpunkt att bolagen skall avvecklas.

62 Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

Den ordning som föreslås i propositionen med riksförsäkringsverket som
ensam försäkringsgivare innebär bl. a. ökade möjligheter till en ytterligare
samordning i framtiden av yrkesskadeförsäkringen med övriga socialförsäkringsgrenar.
Utskottet biträder alltså propositionen i denna de!. Därav följer
att motionerna I: 897 och II: till bör avslås.

Försäkringsinrättningarnas beslut i yrkesskadeärenden kan enligt gällande
bestämmelser överklagas till försäkringsrådet och därifrån till försäkringsdomstolen.
I propositionen föreslås att försäkringsrådet skall
avvecklas och att som mellaninstans skall inrättas en yrkesskadenämnd,
som i administrativt hänseende skall vara knuten till riksförsäkringsverket.
Nämndens sammansättning och domförhetsregler skall i huvudsak överensstämma
med vad som nu gäller för försäkringsrådet. Representanter för
arbetsgivare och arbetstagare skall alltså ingå i nämnden. Enligt förslaget
skall reglerna om yrkesskadenämnden träda i kraft den 1 januari 1969.
Kungl. Maj :t vill dessutom ha bemyndigande att framflytta dagen för ikraftträdandet.

I motionerna I: 895 av herr Geijer, Arne, m. fl. och II: 1109 av fru Ekendahl
in. fl. yrkas att försäkringsrådet skall bibehållas som mellaninstans för
yrkesskadeförsäkringen. Även i motionerna 1:896 av herr Hubinette in. fl.
och II: 1113 av fröken Wetterström in. fl. begär man att försäkringsrådet
skall bestå — dock endast under en övergångstid. I sistnämnda motionspar
yrkas vidare att riksdagen skall anhålla att Kungl. Maj :t framlägger förslag
att administrationen ordnas pa samma sätt som inom den allmänna försäkringen,
d.v. s. med de allmänna försäkringskassorna som första instans och
riksförsäkringsverket som mellaninstans.

I båda motionsparen görs gällande att förslaget om yrkesskadenämndens
anknytning till riksförsäkringsverket är ägnat att rubba förtroendet för
nämnden eftersom det är verkets beslut som nämnden skall pröva. I motionerna
1:896 och 11:1113 framhålles dessutom att det åligger försäkringsrådet
att ha en viss tillsyn över försäkringen och att denna tillsyn kommer
att bortfalla om rådet avskaffas.

Utskottet vill först erinra om att försäkringsrådet år 1917 inrättades som
högsta instans för yrkesskadeförsäkringen. Rådet bibehöll denna ställning
till den 1 juli 1961, då försäkringsdomstolen trädde i funktion som högsta
instans för sjukförsäkringen, den allmänna pensioneringen och yrkesskadeförsäkringen.

Aled hänsyn till det stora antal ärenden försäkringsrådet årligen handlägger
är det inte tänkbart att avvara en mellaninstans för yrkesskadeförsäkringen.
Treinstanssystemet bör bibehållas även med tanke på likformigheten
med övriga socialförsäkringsgrenar. Försäkringsrådet, som är konstruerat
som ett statligt verk, fick sin ställning förändrad då det blev mellaninstans.
Ytterligare förändringar — framför allt i fråga om tillsynsfunktio -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967 63

nerna — kommer att bli aktuella därest propositionens förslag om socialförsäkringsbolagens
upphörande bifalles. Det är därför, enligt utskottets
mening, motiverat med en reform i fråga om yrkesskadeförsäkringens mellaninstans.
Det i propositionen framlagda förslaget om försäkringsrådets
ersättande med en yrkesskadenämnd kan utskottet dock inte biträda. Den
kritik som i motionerna riktas mot nämndens anknytning till riksförsäkringsverket
har fog för sig. Utskottet vill betona att den instans som skall
pröva riksförsäkringsverkets beslut bör få en från verket och jämväl i övrigt
fri och obunden ställning.

Utskottet är inte berett att framlägga något detalj förslag om den närmare
utformningen av en sådan mellaninstans. I stället föreslår utskottet att försälcringsrådet
tills vidare bibehålies och nytt förslag om den framtida organisationen
av yrkesskadeförsäkringens mellaninstans förelägges riksdagen
i enlighet med de intentioner som redovisats ovan. Ett sådant förslag bör
kunna läggas fram inom den tidsperiod som enligt propositionen skulle
föregå försäkringsrådets ersättande med yrkesskadenämnden.

Utskottets ställningstagande medför att riksdagen inte bör anta förslaget
till lag angående upphävande av försäkringsrådet. Dessutom bör de föreslagna
ändringarna i YFL och militärersättningsförordningen, i den mån
ändringarna avser försäkringsrådet, lämnas utan bifall.

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen och
de av departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena inte givit
utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen med avslag på motionerna I: 899 och
II: 1110, i fråga om begravningshjälp, måtte bifalla förevarande
proposition, nr 147, såvitt angår ändringar i 19 § lagen
om yrkesskadeförsäkring och 7 § 1 mom. militärersättningsföror
dningen;

B. att riksdagen — under förklaring att vissa ändringar
och tillägg bör göras i förslaget till lag angående ändring i
lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring
-—- med bifall till motionerna I: 895 och II: 1109, såvitt angår
åldersgränsen för barnlivränta och bevisregeln, samt i anledning
av nämnda motioner i övrigt jämte motionerna
I: 896 och II: 1113 ävensom med avslag på motionerna I: 897
och II: 1111 måtte

1) avslå lagförslaget såvitt angår 2 §, 16 § fjärde stycket
och 56 § samt övergångsbestämmelserna 3. och 4.,

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

2) antaga lagförslaget i övrigt, i den mån det icke behandlats
under A, med dels den ändringen att övergångsbestämmelserna
5., 6. och 7. erhåller beteckningarna 3., 4. respektive
5., dels följande ändringar och tillägg, nämligen att ingressen
7, 9, 21, 39, 40, 44 och 52 §§ samt övergångsbestämmel -

serna 1. och 2. er ha
betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag)

Härigenom förordnas, dels att
33, 42, 43, 53—55 och 62 §§ lagen den
14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring
skall upphöra att gälla samt att
rubriken omedelbart före 43 § lagen
skall utgå, dels att i 11, 12, 25, 28,
29, 35, 37 och 50 §§ lagen ordet »försäkringsinrättning»
eller böjningsform
därav skall bytas ut mot »riksförsäkringsverket»
eller motsvarande
böjningsform, dels att 1, 2, 9, 13,
15, 16, 18—21, 24, 26, 30, 32, 34, 36,
38—40, 44, 48, 51, 52 och 56—58 §§
lagen skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

Har arbetstagare, som ådragit sig
skada, varit utsatt för olycksfall i
arbetet, skall orsakssamband anses
föreligga mellan olycksfallet och
skadan, såvida icke övervägande skäl
tala däremot.

Vad som-----------

er följande såsom utskottets förslag

(Utskottets förslag)
Härigenom förordnas, dels att
33, 42, 43, 53—55 och 62 §§ lagen den
14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring
skall upphöra att gälla samt att
rubriken omedelbart före 43 § lagen
skall utgå, dels att i 11, 12, 25, 28,
29, 35, 37 och 50 §§ lagen ordet »försäkringsinrättning»
eller böjningsform
därav skall bytas ut mot »riksförsäkringsverket»
eller motsvarande
böjningsform, dels att 1, 7, 9, 13,
15, 16, 18—21, 24, 26, 30, 32, 34, 36,
38—40, 44, 48, 51, 52, 57 och 58 §§
lagen skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan anges.

(Utskottets förslag)

§•

Har arbetstagare, som ådragit sig
skada, varit utsatt för olycksfall i
arbetet, skall orsakssamband anses
föreligga mellan olycksfallet och
skadan, såvida icke betydligt starkare
skäl tala däremot,
eller c).

(Kungl. Maj:ts förslag)

Med årlig--------

Har hushållsarbete — -—• —

För försäkrad, ---- —

Undergår försäkrad--- —

Åtnjöt försäkrad----

Har försäkrad,-----

(Utskottets förslag)

9 §•

— år räknat.

----kommunal inkomstskatt.

--års ålder.

----ej inträffat.

-— --till efterlevande.

---för arbetsavbrottet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1067

(Kungl. Maj:ts förslag)

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten
icke till ettusenåttahundra kronor,
skall den beräknas till detta belopp.
Överstiger den årliga arbetsförtjänsten
ett belopp motsvarande
fyra gånger det basbelopp enligt 1
kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring som gällde
vid ingången av det år då skadan
inträffade, tages överskjutande belopp
icke i beräkning.

Adoptivbarn äger —• —- •— -- —

Var den------ — -— --

(Utskottets förslag)

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten
icke till ettusenåttahundra kronor,
skall den beräknas till detta belopp.
Överstiger den årliga arbetsförtjänsten
ett belopp motsvarande
fem gånger det basbelopp enligt 1
kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring som gällde
vid ingången av det år då skadan
inträffade, tages överskjutande belopp
icke i beräkning.

§•

Varje barn till den avlidne äger
till och med den månad, under vilken
det fyller nitton år, uppbära livränta
med belopp, som motsvarar en sjättedel
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
Är barnet efter sagda tidpunkt
till följd av sjukdom eller annan dylik
orsak ur stånd att själv försörja
sig, skall livräntan utgå, så länge anledningen
till den bristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst
till och med den månad, under vilken
barnet fyller tjuguett år. Till barn,
som var adopterat av annan än den
avlidnes make, skall livränta dock ej
utgivas. Ej heller skall livränta utgå
till barn utom äktenskap, därest den
avlidne enligt avtal som är bindande
för barnet, åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång
för alla.

---— eget barn.

- erforderligt underhåll.

39 §.

Såsom bidrag till bestridande av
omkostnaderna för riksförsäkringsverkets
verksamhet skall för varje
försäkring till statsverket erläggas 5

Såsom bidrag till bestridande av
omkostnaderna för försäkringsrådets
och riksförsäkringsverkets verksamhet
skall för varje försäkring till

5 —Bihang till riksdagens protokoll 1967. 9 samt. 2 avd. Nr 68

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Kungt. Maj:ts förslag)
tilläggsavgift med belopp, motsvarande
fem procent av försäkringsavgiften,
beräknad utan hänsyn till
avdrag som sägs i 25 §.

Envar är skyldig att på begäran
lämna grkesskadenämnden eller
riksförsäkringsverket uppgift, som
erfordras för att bedöma huruvida
han är pliktig att erlägga försäkringsavgift.

Arbetsgivare skall på begäran till
grkesskadenämnden och riksförsäkringsverket
lämna sådan uppgift om
arbetet och de förhållanden, under
vilka det bedrives, samt om arbetstagarnas
antal, arbetstid och avlöningsförhållanden,
som erfordras för
att bestämma försäkringsavgift eller
ersättningsbelopp.

I den utsträckning grkesskadenämnden
eller riksförsäkringsverket
prövar nödigt för ändamål, som avses
i första eller andra stycket, åligger
det uppgiftsskyldig att på begäran
för granskning tillhandahålla grkesskadenämnden
eller riksförsäkringsverket
förda avlöningslistor,
handelsböcker eller motsvarande anteckningar
jämte därtill hörande
handlingar. Granskningen skall såvitt
möjligt ske så, att den icke medför
hinder i den uppgiftsskyldiges
verksamhet, samt skall, om han så

(Utskottets förslag)
statsverket erläggas tilläggsavgift
med belopp, motsvarande fem procent
av försäkringsavgiften, beräknad
utan hänsyn till avdrag som
sägs i 25 §.

§•

Envar är skyldig att på begäran
lämna försäkringsrådet eller riksförsäkringsverket
uppgift, som erfordras
för att bedöma huruvida han är
pliktig att erlägga försäkringsavgift.

Arbetsgivare skall på begäran till
försäkringsrådet och riksförsäkringsverket
lämna sådan uppgift om arbetet
och de förhållanden, under vilka
det bedrives, samt om arbetstagarnas
antal, arbetstid och avlöningsförhållanden,
som erfordras för att
bestämma försäkringsavgift eller ersättningsbelopp.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Kungl. Maj:ts förslag)
begär och det lämpligen kan ske,
verkställas hos honom. Handelsböcker
och andra handlingar, som överlämnats
för granskning, skola återställas
utan dröjsmål. Meddelande
om resultatet av granskningen skall
lämnas snarast.

Mot riksförsäkringsverkets beslut
i ärende angående försäkring enligt
denna lag må talan föras hos yrkesskadenämnden
genom besvär, som
skola hava inkommit till nämnden
senast inom en månad efter det klaganden
erhållit kännedom om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän
föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket,
äger göra ansökan
härom hos yrkesskadenämnden.

Yrkesskadenämnden äger, ändå
att talan icke förts eller ansökan ej
gjorts, till prövning upptaga ärende,
som avses i denna paragraf.

(Utskottets förslag)
gär och det lämpligen kan ske, verkställas
hos honom. Handelsböcker
och andra handlingar, som överlämnats
för granskning, skola återställas
utan dröjsmål. Meddelande om
resultatet av granskningen skall lämnas
snarast.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsverket
äga, i den mån så finnes
erforderligt för ändamål som avses
i andra stycket, att hos myndighet,
som enligt gällande föreskrifter
utövar tillsyn å arbetsgivarens verksamhet,
påfordra undersökning av
de förhållanden, under vilka arbetet
bedrives, eller att, där så påkallas
av särskilda omständigheter, själva
företaga sådan undersökning.

§•

Mot riksförsäkringsverkets beslut
i ärende angående försäkring enligt
denna lag må talan föras hos försäkringsrådet
genom besvär, som
skola hava inkommit till försäkringsrådet
senast inom en månad efter
det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän
föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket,
äger göra ansökan
härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger, ändå att
talan icke förts eller ansökan ej
gjorts, till prövning upptaga ärende,
som avses i denna paragraf.

Mot försäkringsrådets beslut i annat
ärende enligt denna lag än som
avses i andra stycket må talan föras
hos försäkringsdomstolen genom
besvär. Besvären skola hava inkommit
till försäkringsrådet inom tre
veckor från det klaganden erhållit

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Kungl. Maj:ts förslag)
erhållit kännedom om beslutet; dock
skall besvärstiden för menighet vara
fem veckor. Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Yrkesskadenämndens beslut länder
till efterrättelse utan hinder av
förd talan, såframt ej nämnden annorlunda
förordnar.

På begäran av riksförsäkringsverket
eller grkesskadenämnden må, till
vinnande av utredning i ärende angående
försäkring enligt denna lag,
vid allmän underrätt höras vittne
eller sakkunnig eller förhör under
sanningsförsäkran äga rum med den
som saken rör. Ej vare någon skyldig
att inställa sig vid annan underrätt
än den, inom vars område han
vistas. Om förhöret skall i tillämpliga
delar gälla vad om bevisupptagning
utom huvudförhandling är
stadgat. Ersättning till den som inställt
sig för att höras skall utgå efter
vad rätten prövar skäligt och
utgivas av riksförsäkringsverket.

(Utskottets förslag)
kännedom om beslutet; dock skall
besvärstiden för menighet vara fem
veckor. Den omständigheten, att besvären
ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Försåkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
talan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.

§•

På begäran av riksförsäkringsverket
eller försäkringsrådet må, till
vinnande av utredning i ärende angående
försäkring enligt denna lag,
vid allmän underrätt höras vittne
eller sakkunnig eller förhör under
sanningsförsäkran äga rum med den
som saken rör. Ej vare någon skyldig
att inställa sig vid annan underrätt
än den, inom vars område han
vistas. Om förhöret skall i tillämpliga
delar gälla vad om bevisupptagning
utom huvudförhandling är
stadgat. Ersättning till den som inställt
sig för att höras skall utgå efter
vad rätten prövar skäligt och
utgivas av riksförsäkringsverket.

1. Denna lag träder i kraft, såvitt
avser 9, 13 och 15 §§, 16 § första—
tredje stgckena, 19—21 §§, 36 § andra
stycket och 58 § den 1 januari
1968 samt i övrigt den 1 januari
1969.

2. De nya bestämmelserna i 9
16 § första—tredje stgckena, 19 §,

1. Denna lag träder i kraft, såvitt
avser 7, 9, 13, 15, 16, 19—21 §§, 36 §
andra stycket och 58 § den 1 januari
1968 samt i övrigt den 1 januari
1969.

2. De nya bestämmelserna i 7, 9,
16, 19 §§, 20 § första, fjärde och

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Kungl. Maj:ts förslag)

20 § första, fjärde och femte styckena
samt 21 §, 26 § andra stycket och
51 § äger icke tillämpning på skada
som inträffat före ikraftträdandet
och ej heller på skada, som avses i
6 § första stycket b) eller c) eller tredje
stycket och som yppats senare, om
den skadade icke efter ikraftträdandet
varit utsatt för inverkan av den
art som orsakat skadan. På skador
som nu avses äger de nuvarande bestämmelserna
i 30 § andra och tredje
styckena fortfarande tillämpning.

(Utskottets förslag)
femte styckena samt 21 §, 26 § andra
stycket och 51 § äger icke tillämpning
på skada som inträffat före
ikraftträdandet och ej heller på skada,
som avses i 6 § första stycket
b) eller c) eller tredje stycket och
som yppats senare, om den skadade
icke efter ikraftträdandet varit utsatt
för inverkan av den art som orsakat
skadan. På skador som nu avses
äger de nuvarande bestämmelserna i
30 § andra och tredje styckena fortfarande
tillämpning.

C. att riksdagen med avslag på motionerna I: 897 och
II: 1111 måtte bifalla förslaget till lag angående ändring i
lagen den 14 maj 1954 (nr 246) om krigsförsäkring för sjömän
m. fl.;

D. att riksdagen — med förklaring att vissa ändringar
och tillägg bör göras i förslaget till förordning om ändring i
militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261) —
i anledning av motionerna I: 895 och II: 1109, såvitt angår
försäkringsrådet, samt motionerna I: 896 och II: 1113 måtte

1) avslå förslaget till förordning, såvitt angår 6 § 3 mom.
fjärde stycket samt 18 och 19 §§,

2) antaga förslaget till förordning i övrigt, i den mån det
icke behandlats under A, med de ändringarna att ingressen,
3 §, 4 § och 7 § 3 mom. samt övergångsbestämmelserna erhåller
följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag)
Härigenom förordnas, att 4 §, 6 §
2 och 3 mom., 7 § 1—3 mom., 9 §,
11 § 2 mom. samt 14, 16, 18 och
19 §§ militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

1 m o m. Har någon i 1 § avsedd
person, som ådragit sig skada, varit

(Utskottets förslag)
Härigenom förordnas, att 3 § 1
inom., 4 §, 6 § 2 och 3 mom., 7 §
1—3 inom., 9 §, 11 § 2 mom. samt
14 och 16 §§ militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan
anges.

(Utskottets förslag)

3 §•

1 mom. Har någon i 1 § avsedd
person, som ådragit sig skada, varit

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Kungl. Maj:ts förslag)
utsatt för olycksfall varom här är
fråga, skall orsakssamband anses föreligga
mellan olycksfallet och skadan,
såvida icke övervägande skäl
tala däremot.

(Utskottets förslag)
utsatt för olycksfall varom här är
fråga, skall orsakssamband anses föreligga
mellan olycksfallet och skadan,
såvida icke betydligt starkare
skäl tala däremot.

Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras av riksförsäkringsverket.

Yrkesskadenämnden äger, ändå att
talan icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i denna paragraf.

Mot yrkesskadcnämndens beslut
må talan föras hos försäkringsdomstolen
genom besvär. Besvären skola
hava inkommit till nämnden inom
tre veckor från det klaganden erhållit
kännedom om beslutet; dock skall
besvärstiden för menighet vara fem
veckor. Den omständigheten, att besvären
ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Yrkesskadenämndens beslut länder
till efterrättelse utan hinder av
förd talan, såframt ej nämnden annorlunda
förordnar.

Med avseende å yrkesskadenämndens
behandling av ifrågavarande

§•

Ersättningsärenden, som avses i
denna förordning, avgöras med det
undantag, som angives i 6 § 3 mom.,
av riksförsäkringsverket.

Mot riksförsäkringsverkets beslut
i sådant ärende må talan föras
hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola hava inkommit till försäkringsrådet
senast inom en månad efter
det klaganden erhållit kännedom
om beslutet.

Försäkringsrådet äger, ändå att
talan icke förts, till prövning upptaga
ärende, som avses i denna paragraf.

Mot försäkringsrådets beslut må
talan föras hos försäkringsdomstolen
genom besvär. Besvären skola
hava inkommit till försäkringsrådet
inom tre veckor från det klaganden
erhållit kännedom om beslutet; dock
skall besvärstiden för menighet vara
fem veckor. Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Försäkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
talan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.

Med avseende å försäkringsrådets
behandling av ifrågavarande ärenden

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Kungl. Maj:ts förslag)
ärenden skall gälla vad som föreskrivas
i 2 § lagen den 14- maj 1954
(nr 243) om yrkesskadeförsäkring.

(Utskottets förslag)
skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet
stadgas.

7 §•

3 mom. Varje barn till den avlidne
äger till och med den månad,
under vilken det fyller sexton år
uppbära livränta med belopp, som
motsvarar en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet
efter sagda tidpunkt till följd av
sjukdom eller annan dylik orsak ur
stånd att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till
den bristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst till och med den
månad, under vilken barnet fyller
tjuguett år. Till barn, som var adopterat
av annan än den avlidnes make,
skall livränta dock ej utgivas. Ej heller
skall livränta utgå till barn utom
äktenskap, därest den avlidne enligt
avtal som är bindande för barnet,
åtagit sig att till dess underhåll utgiva
visst belopp en gång för alla.

Adoptivbarn äger------ -

Var den----------

3 in o m. Varje barn till den avlidne
äger till och med den månad,
under vilken det fyller nitton år
uppbära livränta med belopp, som
motsvarar en sjättedel av den avlidnes
årliga arbetsförtjänst. Är barnet
efter sagda tidpunkt till följd av
sjukdom eller annan dylik orsak ur
stånd att själv försörja sig, skall livräntan
utgå, så länge anledningen till
den bristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst till och med den
månad, under vilken barnet fyller
tjuguett år. Till barn, som var adopterat
av annan än den avlidnes make,
skall livränta dock ej utgivas. Ej heller
skall livränta utgå till barn utom
äktenskap, därest den avlidne enligt
avtal som är bindande för barnet,
åtagit sig att till dess underhåll utgiva
visst belopp en gång för alla.

---eget barn.

erforderligt underhåll.

Denna förordning träder i kraft,
såvitt avser 6 § 2 mom. och 3 mom.
första—tredje styckena, 7 § 1—3
mom. samt 9 och 14 §§ den 1 januari
1968 samt i övrigt den 1 januari 1969.

De nya bestämmelserna i 6 § 3
mom. första—tredje styckena, 7 § 1
mom., 2 mom. första, fjärde och
femte styckena samt 3 mom., 9 §,

Denna förordning träder i kraft,
såvitt avser 3 § 1 mom., 6 § 2 mom.
och 3 mom., 7 § 1—3 mom. samt 9
och 14 §§ den 1 januari 1968 samt i
övrigt den 1 januari 1969.

De nya bestämmelserna i 3 § 1
mom., 6 § 3 mom., 7 § 1 mom., 2
mom. första, fjärde och femte styckena
samt 3 mom., 9 §, 11 § 2 mom.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Kungl. Maj:ts förslag)

11 § 2 mom. och 16 § äger icke tilllämpning
på skada som inträffat före
ikraftträdandet.

Till dess Konungen bestämmer
annat äger de äldre bestämmelserna
i 4- §, 6 § 3 mom. fjärde stycket samt
18 och 19 §§ fortfarande tillämpning.

Ytterligare föreskrifter med anledning
av ikraftträdandet av denna förordning
meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande, av
riksförsäkringsverket.

(Utskottets förslag
och 16 § äger icke tillämpning på
skada som inträffat före ikraftträdandet.

Ytterligare föreskrifter med anledning
av ikraftträdandet av denna
förordning meddelas av Konungen eller,
efter Konungens bemyndigande,
av riksförsäkringsverket.

E. att riksdagen, med avslag på motionerna I: 899 och
II: 1110, såvitt angår förslaget till lag om värdesäkring av
yrkesskadelivräntor in. in., måtte bifalla lagförslaget;

F. att riksdagen, med avslag på motionen 1:899 och
II: 1110 samt 1:898 och II: 1112, samtliga motioner såvitt
angår förslaget till förordning om värdesäkring av yrkesskadelivräntor,
som utgår av statsmedel m. in., måtte bifalla
författningsförslaget;

G. att riksdagen, med avslag på motionerna 1: 899 och
II: 1110, såvitt angår förslaget till lag angående ändring i
lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring, måtte
bifalla lagförslaget;

H. att riksdagen, i anledning av motionerna 1: 895 och
11:1109, såvitt angår försäkringsrådet, samt motionerna
1:896 och II: 1113, måtte avslå förslaget till lag angående
upphävande av lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet; J.

att riksdagen i anledning av motionerna I: 898 och
II: 1112, såvitt angår militärersättningsförordningen, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet anfört
angående behovet av översyn av förordningen m. in.;

K. att följande motioner, nämligen

1) I: 447 och II:796

2) I: 895 och II: 1109

3) I: 896 och II:1113

4) I: 898 och II: 1112

5) 11:800

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

i den mån de icke besvarats genom vad utskottet ovan hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 december 1967

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Carlqvist (s), herrar Lars
Larsson (s), Hiibinette (h), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Eric Carlsson
(ep), Edström (fp) och Dahlberg (s); samt
från andra kammaren: herr Lundberg (s), fru Ekendahl (s), herrar
Gustavsson i Alvesta (ep), Bengtsson i Varberg (s), Fredriksson (s), Jonsson
(fp), Åkerlind (h) och Ullsten (fp).

Reservation

vid utskottets hemställan under B och C

av herr Hubinette (h), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar Edström (fp), Jonsson
(fp) och Åkerlind (h), vilka ansett,

I) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 61 med orden »Riksdagen
tog» och slutar på följande sida med »bör avslås» bort ersättas med
text av följ ande lydelse.

»Det är allmänt omvittnat att socialförsäkringsbolagen skött sin verksamhet
på ett förtjänstfullt sätt. Det nuvarande systemet med flera försäkringsgivare
innebär inte någon nackdel för de försäkrade, bl. a. däiför att
deras förmåner garanteras genom lag. Däremot har systemet stora fördelar
ur konkurrenssynpunkt, då det stimulerar till en billig administration och
därmed låg premiesättning. Dessutom leder konkurrensen till en ökad satsning
på åtgärder som är ägnade att minska olycksfallsfrekvensen. Socialförsäkringsbolagens
verksamhet har i bl. a. dessa avseenden varit föredömlig.
Enligt utskottets uppfattning fordras starka skäl för att man skall frångå
den nuvarande ordningen. Det skäl härtill som tidigare åberopats, nämligen
en sammansmältning av yrkesskadeförsäkringen och den allmänna försäkringen,
föreligger inte. Propositionens förslag innebär inte nagot närmande
mellan YFL och AFL. Mycket talar således för att det nuvarande systemet
med flera försäkringsgivare bör bibehållas. Med hänsyn härtill och då något
skäl i övrigt icke framlagts för att den nuvarande ordningen skulle ändras
instämmer utskottet med motionärerna och avstyrker propositionen i
förevarande del.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

II) att utskottet under B bort hemställa,

»att riksdagen — under förklaring att vissa ändringar och
tillägg bör göras i förslaget till lag angående ändring i lagen
den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring — med
bifall till motionerna 1:897 och 11:1111 samt 1:895 och
II: 1109, sistnämnda båda motioner såvitt angår åldersgränsen
för barnlivräntor och bevisregeln, samt i anledning av
motionerna 1:895 och 11:1109 i övrigt jämte motionerna
I: 896 och II: 1113 måtte

1) avslå lagförslaget såvitt angår 1 och 2 §§, 16 § fjärde
stycket, 18, 24, 34 §§, 36 § tredje stycket, 38—40 §§, 44, 48,
52 och 56 §§ samt övergångsbestämmelserna 3.—6.

2) antaga lagförslaget i övrigt, i den mån det icke behandlats
under A, med dels den ändringen att övergångsbestämmelsen
7. erhåller beteckningen 3., dels följande ändringar
och tillägg, nämligen att ingressen, 7, 9, 21, 26, 30, 32 och
57 §§ samt övergångsbestämmelserna 1. och 2. erhåller följande
som utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj:ts förslag)
Härigenom förordnas, dels att
33, 42, 43, 53—55 och 62 §§ lagen den
14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring
skall upphöra att gälla samt att
rubriken omedelbart före 43 § lagen
skall utgå, dels att i 11, 12, 25, 28,
29, 35, 37 och 50 §§ lagen ordet »försäkringsinrättning»
eller böjningsform
därav skall bytas ut mot »riksförsäkringsverket»
eller motsvarande
böjningsform, dels att 1, 2, 9,
13, 15, 16, 18—21, 24, 26, 30, 32, 34,
36, 38—40, 44, 48, 51, 52 och 56—
58 §§ lagen skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Utskottets förslag)
Härigenom förordnas, att 7, 9, 13,
15, 16, 19—21, 26, 30, 32, 36, 51, 57
och 58 §§ lagen den 14 maj 1954 om
yrkesskadeförsäkring skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse)

(Utskottets förslag)

7 §•

Har arbetstagare, som ådragit sig
skada, varit utsatt för olycksfall i
arbetet, skall orsakssamband anses
föreligga mellan olycksfallet och
skadan, såvida icke övervägande skäl
tala däremot.

Vad som

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Kungl. Maj:ts förslag)

Med årlig----

Har hushållsarbete —

För försäkrad,---

Undergår försäkrad---

Åtnjöt försäkrad----

Har försäkrad,------

Varje barn till den avlidne äger
till och med den månad, under vilken
det fyller sexton år, uppbära livränta
med belopp, som motsvarar en sj ättedel
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
År barnet efter sagda tidpunkt
till följd av sjukdom eller annan dylik
orsak ur stånd att själv försörja
sig, skall livräntan utgå, så länge anledningen
till den bristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst
till och med den månad, under vilken
barnet fyller tjuguett år. Till barn,
som var adopterat av annan än den
avlidnes make, skall livränta dock ej
utgivas. Ej heller skall livränta utgå
till barn utom äktenskap, därest den
avlidne enligt avtal som är bindande
för barnet, åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång
för alla.

Adoptivbarn äger------

Var den •—------ -—--

(Utskottets förslag)

9 §•

--år räknat.

kommunal inkomstskatt.

---års ålder.

---- -— ej inträffat.

---till efterlevande.

---för arbetsavbrottet.

Uppgår den årliga arbetsförtjänsten
icke till ettusenåttahundra kronor,
skall den beräknas till detta belopp.
överstiger den årliga arbetsförtjänsten
ett belopp motsvarande
fem gånger det basbelopp enligt 1
kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring som gällde
vid ingången av det år då skadan
inträffade, tages överskjutande belopp
icke i beräkning.

Varje barn till den avlidne äger
till och med den månad, under vilken
det fyller nitton år, uppbära livränta
med belopp, som motsvarar en sjättedel
av den avlidnes årliga arbetsförtjänst.
År barnet efter sagda tidpunkt
till följd av sjukdom eller annan dylik
orsak ur stånd att själv försörja
sig, skall livräntan utgå, så länge anledningen
till den bristande försörjningsförmågan
fortfar, dock längst
till och med den månad, under vilken
barnet fyller tjuguett år. Till barn,
som var adopterat av annan än den
avlidnes make, skall livränta dock ej
utgivas. Ej heller skall livränta utgå
till barn utom äktenskap, därest den
avlidne enligt avtal som är bindande
för barnet, åtagit sig att till dess underhåll
utgiva visst belopp en gång
för alla.

---eget barn.

erforderligt underhåll.

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Kungl. Maj:ts förslag)

Hax skadad från allmän försäkringskassa
uppburit ersättning, som
skolat utgivas av riksförsäkringsverket,
skall, därest förhållandet kommer
till verkets kännedom, vad som
utgivits från kassan avdragas från
ersättning, som i anledning av skadan
tillkommer honom enligt denna
lag, samt det avdragna beloppet utbetalas
till kassan.

Är någon, som har rätt till sjukpenning,
barntillägg eller livränta,
icke svensk medborgare och är han
ej bosatt i riket, äger riksförsäkringsverket
att med lians samtycke när
som helst i stället för sådan ersättning
till honom utgiva ett belopp för
en gång, motsvarande högst femtio
och minst tjugu procent av ersättningens
kapitalvärde. Har utbyte som
nu nämnts ägt rum, föreligger ej rätt
till Addare ersättning på grund av
skadan.

(Utskottets förslag)

Har skadad från allmän försäkringskassa
uppburit ersättning, som
skolat utgivas av försäkringsinrättning,
skall, därest förhållandet kommer
till inrättningens kännedom,
vad som utgivits från kassan ax7dragas
från ersättning, som i anledning
av skadan tillkommer honom enligt
denna lag, samt det a\7dragna beloppet
utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
pension enligt lagen om allmän
försäkring, skall avdrag göras i den
mån ersättningen skolat föranleda
minskning av pensionen; dock skall
bolag, som avses i 1 §, göra sådant
avdrag endast om begäran därom
framställes av riksförsäkringsverket.
Belopp, som av sådant bolag avdragits
enligt vad nu sagts, skall utbetalas
till riksförsäkringsverket.

§•

Är någon, som har rätt till sjukpenning,
barntillägg eller livränta,
icke svensk medborgare och är han
ej bosatt i riket, äger försäkringsinrättningen
att med hans samtycke
när som helst i stället för sådan ersättning
till honom utgiva ett belopp
för en gång, motsvarande högst femtio
och minst tjugu procent av ersättningens
kapitalvärde. Har utbyte som
nu nämnts ägt rum, föreligger ej rätt
till Addare ersättning på grund av
skadan.

32 §.

Arbetsgivare eller arbetsförestån- Arbetsgivare eller arbetsföreståndare,
som genom underrättelse en- dare, som genom underrättelse en -

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Kungl. Maj:ts förslag)
ligt 31 § eller eljest erhållit kännedom
om inträffad yrkesskada, är
skyldig att enligt de föreskrifter,
som meddelas av Konungen, anmäla
skadan till den allmänna försäkringskassa,
hos vilken den skadade
är inskriven, eller, om den skadade
ej är inskriven hos allmän försäkringskassa,
till riksförsäkringsverket.

1 sistnämnda fall skall, där så kan
:ske utan oskälig omgång eller kostnad,
den som avgiver anmälan tillse,

;att läkarintyg angående skadans beskaffenhet
och den skadades tillstånd
eller, där skadan medfört döden,
angående dödsorsaken snarast
möjligt insändes till riksförsäkringsverket.

Läkarintyg, som avses i denna paragraf,
skall utfärdas å formulär,
som fastställes av socialstyrelsen.
Nödiga utgifter för dylikt intyg så
ock för annat intyg, som erfordras
för bestämmande av ersättning eller
för prövning huruvida ersättning
skall utgå, gäldas av riksförsäkringsverket.

57 §.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare
att fullgöra något

(Utskottets förslag)
ligt 31 § eller eljest erhållit kännedom
om inträffad yrkesskada, är
skyldig att enligt de föreskrifter,
som meddelas av Konungen, anmäla
skadan till den allmänna försäkringskassa,
hos vilken den skadade
är inskriven, eller, om den skadade
ej är inskriven hos allmän försäkringskassa,
till den försäkringsinrättning,
som jämlikt 33 § skall utgiva
ersättning i anledning av skadan.
I sistnämnda fall skall, där så
kan ske utan oskälig omgång eller
kostnad, den som avgiver anmälan
tillse, att läkarintyg angående skadans
beskaffenhet och den skadades
tillstånd eller, där skadan medfört
döden, angående dödsorsaken snarast
möjligt insändes till försäkringsinrättningen.

Underlåter arbetsgivare eller arbetsföreståndare
att fullgöra något

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

(Kungl. Maj:ts förslag)
av vad som åligger honom enligt
32 §, eller försummar någon att ställa
sig till efterrättelse vad i 40 § är
föreskrivet, dömes lian till böter.

Lämnar någon uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet i uppgift, som skall
avgivas enligt denna lag, oriktigt
meddelande, dömes han till böter,
om gärningen ej är belagd med straff
i brottsbalken.

Bryter någon mot vad i 56 § är
stadgat, dömes han till böter eller
fängelse i högst ett år. Brott som nu
sagts må åtalas av åklagare endast
efter angivelse av målsägande.

(Utskottets förslag)
av vad som åligger honom enligt
32 §, eller försummar någon att ställa
sig till efterrättelse vad i 40 § är
föreskrivet eller att lämna uppgift,
som stadgats i 43 §, dömes han till
böter.

Lämnar någon uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet i uppgift, som skall
avgivas enligt denna lag, oriktigt
meddelande, dömes han till böter,
om gärningen ej är belagd med straff
i brottsbalken.

Bryter någon mot vad i 56 § är
stadgat, dömes han till böter eller
fängelse i högst ett år. Brott som nu
sagts må åtalas av åklagare endast
efter angivelse av målsägande.

1. Denna lag träder i kraft, såvitt
avser 9, 13 och 15 §§, 16 § första—
tredje styckena, 19—21 §§, 36 § andra
stycket och 58 § den 1 januari
1968 samt i övrigt den 1 januari
1969.

2. De nya bestämmelserna i 9
16 § första—tredje styckena, 19 §,
20 § första, fjärde och femte styckena
samt 21 §, 26 § andra stycket
och 51 § äger icke tillämpning på
skada som inträffat före ikraftträdandet
och ej heller på skada, som
avses i 6 § första stycket b) eller c)
eller tredje stycket och som yppats
senare, om den skadade icke efter
ikraftträdandet varit utsatt för inverkan
av den art som orsakat skadan.
På skador som nu avses äger de
nuvarande bestämmelserna i 30 §
andra och tredje styckena fortfarande
tillämpning.

1. Denna lag träder i kraft, såvitt
avser 7, 9, 13, 15, 16, 20, 21, 36 och
58 §§ den 1 januari 1968 samt i övrigt
den 1 januari 1969.

2. De nya bestämmelserna i 7, 9,
16 §§, 20 § första, fjärde och femte
styckena samt 21 §, 26 § andra stycket
och 51 § äger icke tillämpning på
skada som inträffat före ikraftträdandet
och ej heller på skada, som
avses i 6 § första stycket b) eller c)
eller tredje stycket och som yppats
senare, om den skadade icke efter
ikraftträdandet varit utsatt för inverkan
av den art som orsakat skadan.
På skador som nu avses äger
de nuvarande bestämmelserna i 30 §
andra och tredje styckena fortfarande
tillämpning.»

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1967

III) att utskottet under C bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till motionerna 1: 897 och II: 1111
— samt med förklaring att vissa ändringar bör göras i förslaget
till lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr
246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl. -— måtte

1) avslå lagförslaget såvitt angår 3 § andra stycket och

6§,

2) antaga lagförslaget i övrigt med de ändringarna att ingressen
och övergångsbestämmelserna erhåller följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag)
Härigenom förordnas, dels att

5 § lagen den 14 maj 1954 om krigsförsäkring
för sjömän m. fl. skall
upphöra att gälla, dels att 2, 3 och

6 §§ samma lag skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

(Utskottets förslag)
Härigenom förordnas, dels att
5 § lagen den 14 maj 1954 om krigsförsäkring
för sjömän m. fl. skall
upphöra att gälla, dels att 2 och
3 §§ samma lag skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan anges.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser
2 § och 3 § första stycket den 1
januari 1968 samt i övrigt den 1 januari
1969. På olycksfall som inträffat
före den 1 januari 1969 äger 5 §
fortfarande tillämpning.

De nya bestämmelserna i 2 § och
3 § första stycket äger icke tillämpning
på olycksfall som inträffat före
den 1 januari 1968.

Denna lag träder i kraft, såvitt avser
2 och 3 §§ den 1 januari 1968
samt i övrigt den 1 januari 1969. På
olycksfall som inträffat före den 1
januari 1969 äger 5 § fortfarande tilllämpning.

De nya bestämmelserna äger icke
tillämpning på olycksfall som inträffat
före den 1 januari 1968.»