Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960 (Utlåtande 1960:L2u63 - höst l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

Nr 63

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot mörkerolyckor
i trafiken, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 459 i första kammaren av herrar
Lundström och Edström samt nr 572 i andra kammaren av herr Neländer.

I motionerna, vilka är likalydande, har framlagts vissa förslag till ändringar
och kompletteringar av gällande trafiklagstiftning. Motionärerna har
sålunda föreslagit,

1) att en uppmjukning av vänsterregeln sker på så sätt att trafiken på
leder med stark trafik och genomfartstrafik skall kunna framgå utan att
lämna från vänster kommande fordon företräde och att en dylik »genomfartsled»
utmärkes med särskilt vägmärke, förslagsvis en på ena spetsen
ställd, mindre triangel,

2) att den nu föreskrivna skyldigheten att ha cyklar och mopeder utrustade
med belysnings- och reflexanordningar vid färd på väg under mörker
utsträckes till att gälla även vid färd under dager, dock endast vid färd på
allmän väg,

3) att gående på väg utan belysning och utan gångbana i mörker bör
vara utrustad med lykta eller på kläderna på lämpligt sätt fastsätta reflexanordningar,

4) att lagfästa bestämmelser om vägbelysningens utformning införes,

5) att dragfordon med tillkopplad släpvagn skall vara utrustad med en
på vänstra, främre stänkskärmen på en pejlstång av böjligt material placerad
skylt med texten »Släp», samt

6) att vägmärke innefattande förbud mot omkörning obligatoriskt uppsättes
även vid vägens högra kant.

Med hänvisning till dessa förslag har motionärerna hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära sådana ändringar i vägtrafikförordningen
och vägmärkeskungörelsen, som erfordras för de av motionärerna
förordade reformerna.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen I: 459.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttranden från statens trafiksäkerhetsråd samt väg- och

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

vattenbyggnadsstyrelsen. Utskottet har därjämte berett Folkrörelsernas
motorförbund, Kungliga automobilldubben, Motormännens riksförbund och
Motorförarnas helnykterhetsförbund tillfälle att avgiva yttranden över motionerna.
De tre sistnämnda har därvid inkommit med yttrande genom sitt
gemensamma organ Motororganisationernas samarbetsdelegation. Redogörelse
för yttrandena kommer att lämnas i det följande.

Gällande bestämmelser

Trafikregler för korsande möte återfinnes i 48 § vägtrafikförordningen
den 28 september 1951. Huvudregeln är att, då ett fordons kurs
skär ett annat fordons kurs, föraren av det fordon, som har det andra fordonet
på sin vänstra sida, skall lämna företräde åt det sistnämnda fordonet.
Härmed fritages dock icke någon förare från skyldighet att iakttaga försiktighet
vid passerande av eller färd in på korsande eller anslutande väg.
Detta skall särskilt gälla den, som från väg med ringa trafik kommer in på
väg med livlig trafik. Från huvudregeln göres emellertid tre viktiga undantag.
För det första åligger det fordonsförare, som ämnar passera eller eljest
köra in på huvudled, att dessförinnan stanna fordonet samt lämna företräde
åt fordon på huvudleden, för det andra skall förare, som ämnar köra in på
motorväg, lämna företräde åt fordon på denna, och för det tredje skall
förare, som från parkeringsplats, fastighet, tomt, äga eller annat dylikt område
vill passera eller svänga in på väg, lämna företräde åt fordon på
vägen. Härutöver gäller vissa undantag som sammanhänger med att spårvagn,
militärtrupp, begravningståg och annan procession samt utryckningsfordon,
då så påkallas, skall om möjligt lämnas fri väg. Det må tilläggas, att
genom lokal trafikföreskrift skyldighet kan stadgas för förare att, innan han
kör in på väg, som icke är huvudled, stanna sitt fordon. Genom en sådan
föreskrift sättes icke enligt gällande bestämmelser vänsterregeln ur spel. Av
rättspraxis torde dock kunna utläsas, att förare i sådant fall i allmänhet skall
lämna företräde för den på den korsande vägen framgående trafiken.

Regler om belysnings- och reflexanordningar på
cykel återfinns i 7 § vägtrafikförordningen. Enligt denna gäller, att cykel
vid cykling under mörker skall vara försedd med dels framtill en lykta,
som visar gult eller vitt sken av tillräcklig ljusstyrka för att cykeln skall
kunna föras på betryggande sätt och som, därest den har bländande sken,
snabbt kan avbländas på tillfredsställande vis, dels ock baktill en lykta,
som visar rött sken bakåt, och reflexanordning, som vid belysning återkastar
rött sken bakåt. Det tillåtes dock att baklykta och reflexanordning kombineras.
Något stadgande att cykel skall ha sådan utrustning vid färd i
dagsljus finns icke.

Jämlikt föreskrift i kungörelsen den 23 maj 1952 med vissa bestämmelser
om cyklar med hjälpmotor har nämnda regler gjorts tillämpliga även på

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

mopeder. I det förslag till förordning om mopeder, över vilket riksdagen
yttrade sig i våras och vilken förordning är avsedd att träda i kraft den 1
juli 1961, är motsvarande bestämmelser intagna.

I 60 § vägtrafikförordningen lämnas särskilda bestämmelser för gåend
e, varmed även förstås den som för barnvagn, rullstol eller lekfordon,
så ock den som åker skidor, skridskor eller rullskridskor. Av bestämmelserna
må nämnas, att gående, frånsett den som åker skidor, skall, där så påkallas
för undvikande av fara eller olägenhet för annan trafik, använda
gångbana om sådan finns eller cykelbana om sådan men ej gångbana finns.
Finns varken gångbana eller cykelbana, skall gående begagna yttersta delen
av vägen, företrädesvis den på högra sidan. Det åligger vidare gående att
iakttaga särskild försiktighet vid beträdande av körbana. Några regler om
gåendes utrustning i trafiken finns däremot icke.

Beträffande frågan om normer för vägbelysnings utformning
må anmärkas följande. Enligt 64 § 4 mom. vägtrafikförordningen ankommer
anbringande av anordningar för tillgodoseende av trafiksäkerheten
beträffande allmän väg, gata eller annan allmän plats på väghållaren samt
beträffande enskild väg, inom stad eller stadsliknande samhälle på den, som
enligt lagen om allmänna vägar är väghållare, och eljest på vägförvaltningen
i länet. Föreskriften lär emellertid icke medföra någon skyldighet i
fråga om vägbelysning. De författningar, som reglerar ordnings- och trafiksäkerhetsfrågor
— allmänna ordningsstadgan och vägtrafikförordningen —
ger inte något svar på frågan vem det åligger att svara för uppsättandet av
vägbelysningar. Lagen om allmänna vägar och lagen om enskilda vägar
reglerar bland annat omfattningen av väghållningsskyldigheten. Lagtexten
inbegriper emellertid icke häri vägbelysning. Genom rättspraxis är också
klarlagt att ordnande av vägbelysning faller utanför väghållningsbegreppet
enligt lagen om enskilda vägar. Eftersom detta väghållningsbegrepp i stort
sett sammanfaller med allmänna väglagens, kan man utgå från att anordnande
av vägbelysning efter allmän väg icke heller ankommer å väghållaren
i denna hans egenskap. Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida har
sedan några år hävdats, att hållande av belysning på allmän väg i princip
torde vara en kommunal angelägenhet, dock att väghållaren i två fall skulle
bära ansvaret; dels då belysning i stället för annan extra åtgärd behöver
anordnas på grund av något riskmoment på vägen som sådan eller någon
trafikanordning, t. ex. vid rörlig bro eller färja, dels då belysning ur trafiksäkerhetssynpunkt
fordras på sådana hårt trafikerade vägar, exempelvis
infartsvägar till städerna, där med hänsyn till trafiktätheten bilarna måste
framföras med halv- eller parkeringsljus. Bortsett från en bestämmelse i
civilförsvarslagen den 22 april 1960 om skyldighet för kommun att vidtaga
erforderliga anordningar för s. k. vägledande belysning under mörkläggning,
finns icke någon i lag fastslagen skyldighet för kommun att under normala
förhållanden anordna gatu- och vägbelysning. Däremot torde föreligga en

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

sedvanerättslig skyldighet, som icke sammanhänger med gatu- och väghållningen
i och för sig, för åtminstone städer och köpingar att i tättbebyggda
delar hålla vägbelysning. Om kravet kan sträckas till att avse en ur trafiksäkerhetssynpunkt
tillfredsställande belysning av hög kvalitet är dock osäkert.
Huruvida skyldigheten sträcker sig till ett allmänt kommunalt åliggande
även för landskommunerna att hålla ytterbelysning, där ordningsoch
trafiksäkerhetssynpunkter så påkallar, synes än mera tveksamt. Några
i lag givna bestämmelser om vägbelysnings utformning finns icke heller.

Bestämmelser om skyltar på motordrivna fordon och
släpfordon upptages i 21 § vägtrafikförordningen. Varken i denna paragraf
eller i något annat stadgande föreskrives skyldighet att ha dragfordon,
till vilket kopplats släpfordon, försett med skylt, som anger detta förhållande.

Vad slutligen gäller frågan om placering av vägmärken vid
omkörningsförbud må anmärkas. Enligt 12 § kungörelsen den 7
december 1951 angående vägmärken m.m. skall förbudsmärken uppsättas
vid vänstra vägkanten i körriktningen räknat. Förbudsmärken som anger
begränsad hastighet skall, då det icke användes endast för upprepat tillkännagivande
av gällande förbud, uppsättas på allmän väg jämväl vid
högra vägkanten. Om så finnes erforderligt, skall detta ske även i fråga om
annat förbudsmärke. Där icke annat betingas av förhållandena på platsen,
skall märket uppsättas vinkelrätt mot vägen och på ett avstånd av högst
tre meter från körbanans kant. Märket skall vidare uppsättas vid den plats
på vägen, där förbudet tar sin början, dock att till förberedande upplysning
om att förare nalkas plats på vägen, där förbud tar sin början, förbudsmärke
må användas med därunder anbragt tilläggstavla, angivande avståndet
till den plats, som förbudet avser.

Historik

Genomfartsleder

1943 års utredningsman, som hade att inom kommunikationsdepartementet
biträda med utredning och förslag i fråga om revision av 1936 års vägtrafikstadga
m.m., föreslog i sitt år 1944 avgivna betänkande (SOU
1944: 18) beträffande reglerna för korsande möte bland annat, att den som
färdades å enskild väg skulle lämna företräde åt den som färdades å allmän
väg samt att oberoende av vägarnas karaktär alltid skulle gälla, att den
som svängde in på annan väg skulle lämna företräde åt den som färdades
rakt fram.

1944 års trafikförfattningssakkunniga upptog emellertid i sitt år 1948
avgivna betänkande med förslag till vägtrafikförordning m.m. (SOU
1948: 34) icke dessa förslag. Beträffande förslaget om företräde för den som

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

färdades på allmän väg invändes nämligen, att trafikanter ofta hade svårt
att skilja allmän väg från enskild väg, ävensom att enskild väg stundom
hade större trafikbelastning än korsande allmän väg. Mot förslaget om företräde
för den som färdades rakt fram anmärktes, att den förordade regeln
var omöjlig att praktisera exempelvis i en likvinklig Y-formig vägförening
samt att den knappast var rimlig i en T-korsning, där så gott som all
trafik var svängande.

I ''propositionen nr 30 till 1951 års riksdag med förslag till vägtrafikförordning
m. m. upptogs icke heller de här nämnda förslagen. Föredragande
departementschefen fann dem på ovan angivna skäl icke lämpliga. Däremot
kunde enligt hans mening övervägas ett stadgande om att utom tättbebyggt
område förare, vilken från väg av betydelse endast för lokaltrafiken ville
korsa större väg eller svänga in på denna, skulle lämna företräde åt fordon
på den större vägen, såvida med hänsyn till förhållandena på platsen förstnämnda
vägs egenskap av biväg var uppenbar. Ett sådant stadgande borde
dock enligt departementschefens mening icke införas, eftersom man borde
undvika att göra reglerna om förkörsrätt alltför invecklade.

I propositionen nr 69 till 1958 års A-riksdag med förslag till ändringar i
vägtrafikförordningen m. m. föreslogs undantaget från vänsterregeln vid utfart
från parkeringsplats, fastighet, tomt, äga eller annat dylikt område. I
anledning av propositionen väcktes motionen II: 434, i vilken föreslogs införande
av ett nytt begrepp, »genomfartsled», samt i anslutning härtill sådant
tillägg till reglerna om korsande möte att förare som ämnade köra in
på genomfartsled ålades att lämna företräde åt fordon på denna.

Föredragande departementschefen hade i propositionen redan tagit ställning
till frågan om genomfartsleder och uttalade därvid i samband med
förslaget till undantag från vänsterregeln:

Måhända skulle det kunna övervägas att utvidga bestämmelsen till en
allmän regel om företräde för den, som färdas på väg med starkare trafik,
i förhållande till den, vilken kommer från väg med svagare trafik. Med en
dylik utformning skulle bestämmelsen emellertid i praktiken sätta vänsterregeln
ur kraft och därigenom leda till mycket långtgående konsekvenser.
Jag är väl medveten om att många kunniga och hänsynsfulla förare i viss
utsträckning tillämpar en dylik princip utan stöd i författningen men anser,
med hänsyn till nyssnämnda följdverkningar, icke lämpligt att en bestämmelse
i ämnet inflyter i vägtrafikförordningen.

Andra lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 20,
över propositionen och de i ämnet väckta motionerna bland annat följande:

Utskottet vill för sin del uttala, att tillskapande av ett sådant institut,
som motionärerna avser, knappast skulle bli av något större värde vid sidan
om det nu existerande huvudledsbegreppet. De väsentligaste olägenheterna
med att ge trafiken på en genomfartsled absolut företräde framför anslutande
trafik är att en sådan ordning medför hinder för den lokala trafiken, särskilt
å tider då livlig trafik råder på genomfartsleden. Detta har medfört att
man i stor utsträckning icke velat införa huvudledsbestämmelser i städerna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

Berörda olägenheter skulle bli lika stora vid en tillämpning av de av
motionärerna föreslagna reglerna. En nackdel med förslaget är därjämte att
det skulle nödvändiggöra tillförandet av ytterligare ett vägmärke till vår
redan tidigare stora flora på området. Allmänheten skulle också få svårt att
hålla isär de olika bestämmelser, som skulle komma att gälla i avseendet.
Utskottet vill vidare framhålla, att ett förslag liknande det i motionen framförda
framlagts i en till Konungen ställd skrivelse den 30 januari 1957, avfattad
av representanter för trafiknämnder och motsvarande organ i vissa
skånestäder, som på initiativ av Kungl. Automobil klubbens södra avdelning
sammanträtt i Malmö den 30 november 1956. Skrivelsen har gjorts till
föremål för remissbehandling av kommunikationsdepartementet, varvid det
allt övervägande antalet remissinstanser ställt sig avvisande till den framkastade
tanken.

Under hänvisning till det anförda får utskottet avstyrka motionen.

Belysnings- och reflexanordningar på cykel och moped

Enligt den ursprungliga lydelsen av vägtrafikförordningen skulle cykel
vid cykling under mörker vara utrustad baktill antingen med lykta, som
visade rött sken bakåt, eller med reflexanordning, som vid belysning återkastade
rött sken.

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag föreslogs emellertid den skärpningen
av bestämmelserna, att cykel baktill skall vara försedd såväl med
baklykta som reflexanordning. Till grund för propositionen låg ett av 1953
års trafiksäkerhetsutredning år 1954 framlagt betänkande. Vid remissbehandlingen
av detta framhölls i yttrande från statspolisintendenten, att
den föreslagna bestämmelsen troligen på sina håll icke kom att lända till
efterrättelse. I syfte att möjliggöra ökad kontroll yrkades därför en sådan
jämkning av bestämmelsen, att cyklar, som brukades på väg — oavsett om
det skedde i mörker eller icke — skulle vara försedda med lykta och reflexanordning
baktill. Liknande synpunkter framfördes även av andra remissinstanser.
Propositionen följde emellertid inte förslagen, enär de enligt föredragande
departementschefen fordrade för sitt förverkligande undersökningar
och överväganden, som icke lämpligen kunde komma till stånd i
sammanhanget.

Genom propositionen nr 68 till årets riksdag förelädes för riksdagens yttrande
förslag till förordning om mopeder m. m. Förslaget innefattade beträffande
mopeds utrustning med belysnings- och reflexanordningar ingen
avvikelse från redan gällande bestämmelser. Vid remissbehandlingen av det
betänkande, avgivet år 1959, som låg till grund för propositionen, gjorde
statspolisintendenten gällande, att nämnda utrustning skulle vara obligatorisk
även vid andra tillfällen än då mopeden fördes under mörker. Önskemålet
motiverades med att kontrollen därigenom skulle avsevärt förenklas.
Föredragande departementschefen ansåg emellertid att gällande bestämmelser
visat sig ändamålsenliga och biträdde därför icke statspolisintendentens
förslag.

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

Gående i mörker

1953 års trafiksäkerhetsutredning framhöll i sitt år 1954 avlämnade betänkande,
att fotgängare är den grupp av trafikanter, som drabbas hårdast
av påkörningsolyckor. Enligt utredningens mening var det lämpligast, att
fotgängarna mera allmänt bar med sig varningslykta eller begagnade något
reflekterande märke på sin klädsel. Utredningen föreslog därför, att 60 §
vägtrafikförordningen skulle tillföras ett nytt stycke av huvudsakligen rådgivande
karaktär och av innehåll, att gående, som använde cykelbana eller
körbana, borde bära en tänd lykta eller vara försedd med armbindel, skärp
eller annan anordning av reflekterande material eller ock bära något ljust
klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga annan liknande åtgärd för att bli
bättre synlig för andra trafikanter. Utredningen hemställde vidare, att
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande måtte anmodas att
upptaga spörsmålen om bättre säkerhet för fotgängare under mörker till
behandling. Utredningen ville också, att föreskriften om att fotgängare, då
gång- eller cykelbana saknas, skall begagna yttersta delen av vägen, företrädesvis
den på högra sidan, skulle ändras så till vida att ordet »företrädesvis»
utgick.

I ''propositionen nr 172 till 1955 års riksdag förklarade föredragande departementschefen
emellertid, att de föreslagna bestämmelserna, som ej var
förenade med någon straffsanktion, inte hade sin plats i vägtrafikförordningen.
Departementschefen fann det däremot vara en angelägen uppgift
för myndigheter och sammanslutningar, som sysslade med trafiksäkerhetsfrågor,
att bibringa allmänheten insikt om den verkliga omfattningen av
de faror, som är förenade med underlåtenhet att iakttaga de av utredningen
förordade försiktighetsmåtten.

I anledning av propositionen väcktes i riksdagen motionerna I: 506 och
11:626, i vilka föreslogs, att Kungl. Maj:t måtte ta initiativet till att en
upplysningskampanj anordnades i syfte att redovisa riskerna för fotgängare
i mörker och att visa på de skyddsmöjligheter som erbjuder sig i form av
reflekterande material.

Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 34,
över propositionen och de i ämnet väckta motionerna, att utskottet ansåg
en i nämnda motioner efterlyst upplysningskampanj lämpligen böra anförtros
åt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, men att utskottet
inte fann det nödvändigt att hemställa, att Kungl. Maj:t tog initiativ
till en sådan kampanj.

I propositiojien nr 69 till 1958 års A-riksdag framlades förslag till ändringar
i vägtrafikförordningen m.m. I anledning av propositionen väcktes
de likalydande motionerna 1:341 och 11:433, i vilka föreslogs införande i
vägtrafikförordningen av en bestämmelse av huvudsakligen rådgivande
karaktär och av innehåll, att gående som använder cykelbana eller körbana,

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

borde bära tänd lykta eller vara försedd med armbindel, skärp eller annan
anordning av reflekterande material eller ock bära något ljust klädesplagg
eller tygstycke eller vidtaga annan liknande åtgärd för att bli bättre synlig
för andra trafikanter.

Andra lagutskottet fann sig icke kunna tillstyrka motionerna och anförde:

Detta utskottets ställningstagande innebär dock icke på något sätt att
utskottet skulle anse att sådana åtgärder från fotgängarnas sida, som motionärerna
avser, icke skulle vara välmotiverade och till gagn för trafiksäkerheten.
Tvärtom vill utskottet kraftigt understryka angelägenheten av att
gående på olika sätt underlättar för andra trafikanter att upptäcka dem under
mörker. Utskottet vill också uttala sin uppskattning av det intresse för
dessa problem som under senare tid ådagalagts av bland andra klädesfabrikanter,
inte minst fabrikanter av barnkläder. Utskottet anser det dock
icke lämpligt att i vägtrafikförordningen intaga bestämmelser av den
karaktär som föreslagits. Problemet bör i stället lösas genom propaganda
och upplysning.

Normer för vägbelysnings utformning

Vid 1958 års A-riksdag väcktes motionerna 1:121 och 11:81+7, som behandlade
frågor angående vägbelysning. I den förstnämnda motionen hemställdes
om utredning i syfte att i lag fastställa skyldighet att anordna
vägbelysning längs av motorfordon livligt trafikerade gator och genomfartsleder,
och i den sistnämnda motionen hemställdes om sådan översyn av
väglagarna och »vägtrafikstadgan» att klara regler skapades angående ansvaret
för att ur trafiksäkerhetssynpunkt godtagbar belysning kom till
stånd.

I ett över motionerna avgivet yttrande framhöll statens trafiksäkerhetsråd,
att en fullgod väg- och gatubelysning är dyrbar såväl ur anskaffningssom
underhållssynpunkt och måste vägas mot andra tänkbara åtgärder med
trafiksäkerhetsfrämjande effekt, exempelvis vägbreddningar, vilka gagnar
trafiksäkerheten även i dagsljus.

Rådet anförde vidare:

En väg- eller gatubelysning som i själva verket är otillfredsställande men
som kommer motorfordonsförarna att köra med avbländat lyse, kan i många
fall skapa olycksrisker, som inte skulle ha uppstått, om belysning helt saknats.
Det är därför av största vikt att på varje plats, där väg- eller gatubelysning
anordnas, den får den effektivitet, som erfordras för platsen i fråga.
Därför bör normer fastställas för vad som under olika förutsättningar är
att anse som ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande väg- eller gatubelysning.
Enligt vad rådet har sig bekant är Svenska elverksföreningen och
Svenska Föreningen för Ljuskultur i färd med att utarbeta vissa rekommendationer
i syfte att få till stånd riktlinjer för hur väg- och gatubelysning
bör vara beskaffade för att fylla berättigade krav ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Liknande synpunkter framfördes av andra remissinstanser.

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

Tredje lagutskottet, som behandlade motionerna, uttalade i sitt av riksdagen
godkända utlåtande nr 15, att frågan, i vilken omfattning vägbelysning
kan bidraga till en minskad olycksfrekvens, ännu ej var tillfredsställande
klarlagd. Först sedan så skett och man dessutom fått klarhet i hur en
godtagbar vägbelysning borde vara beskaffad, ansåg utskottet tiden vara
inne för att genom lagstiftning ta ställning till skyldigheten att ordna vägbelysning.
Svar på frågan om beskaffenheten av en fullgod vägbelysning
ansåg utskottet kunna förväntas genom de av elverksföreningen och föreningen
för ljuskultur planerade rekommendationerna. I övrigt ansåg utskottet,
att frågan kunde upptagas vid den översyn av väglagarna, som
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgivit sig ha för avsikt att begära.
Utskottet hemställde därför, att motionerna ej måtte föranleda någon åtgärd.

Skylt om släpfordon

Vid remissbehandlingen av 1953 års trafiksäkerhetsutrednings år 1954
avgivna betänkande föreslogs i yttranden av bland annat Motorförarnas
helnykterhetsförbund, Kungliga automobilklubben och statens biltrafiknärrmd,
att det på något sätt framifrån borde utmärkas, huruvida ett fordon
var försett med släpvagn. Den förstnämnda organisationen föreslog en markering
på dragfordonets främre vänstra sida i form av ett lysande »S» och
biltrafiknämnden föreslog ett märke i form av en triangulär gul belysning
över förarhytten och en extra lykta baktill.

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag, som grundade sig på förenämnda
betänkande, följde emellertid föredragande departementschefen
inte förslagen, enär de enligt hans förmenande fordrade för sitt förverkligande
undersökningar och överväganden, som icke lämpligen kunde komma
till stånd i sammanhanget.

Placering av vägmärken vid omkörning

I samband med tillkomsten av den allmänna hastighetsbegränsningen
inom tättbebyggda områden 1955 företogs den ändringen i vägmärkeskungörelsen,
att förbudsmärken angående begränsad hastighet skulle placeras
icke som tidigare endast vid den vänstra vägkanten utan jämväl vid den
högra. Ändringen torde ha föranletts av uttalanden av Kungliga automobilklubben
och Motormännens riksförbund i samband med remissbehandlingen
av det av 1953 års trafiksäkerhetsutredning år 1954 framlagda
betänkandet. I samband därmed företogs jämväl den justeringen av vägmärkeskungörelsen,
att även andra förbudsmärken, om så befanns erforderligt,
skulle uppsättas vid både den vänstra och den högra vägkanten.

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

Motionerna

Motionärerna framhåller som bakgrund till sitt yrkande angående genomfartsleder: Enligt

en undersökning som utförts på uppdrag av statens trafiksäkerhetsråd
utgör olyckor av typen »kollisioner i gatukorsningar med korsande
kurser före kollisionen» 33,3 procent av samtliga olyckor och typen »utkörning
i vägbanan» 3,9 procent, d. v. s. sammanlagt 37,2 procent. En stor del
av dessa kollisioner torde bero på ett överdrivet utnyttjande av vänsterregeln
eller bristande förståelse för den moderna trafikens krav på anpassning
och hänsyn.

De framhåller vidare, att trafikanterna själva valt en praxis som innebär
att vänsterregeln uppmjukas och större respekt visas för leder med starkare
trafik och genomfartstrafik. De anser, att en sådan praxis bör lagfästas genom
ändring i vägtrafikförordningen samt fortsätter:

Möjligheten att införa huvudleder genom städerna står ju redan med
nuvarande lagstiftning öppen för myndigheterna, men denna åtgärd torde
icke vara praktiskt lämplig, då den därmed följande stoppskyldigheten
vållar onödiga komplikationer. I utlandet, t. ex. Tyskland, har genomfartsleder
införts, där trafiken har företräde men där anslutande eller korsande
trafik icke har obligatorisk stoppskyldighet. På de anslutande gatorna markeras
regeln med en på ena spetsen ställd, mindre triangel.

Beträffande frågan om belysnings- och reflexanordningar
på cykel och moped anför motionärerna, att det torde
vara en av de mest angelägna uppgifterna för trafiksäkerhetsarbetet att
söka få till stånd en ökning av synbarhetsdistansen under mörker på gator
och vägar. Ett steg i denna riktning togs, då det infördes skyldighet för
moped och cykel att vid färd under mörker föra såväl lykta som reflexanordning
baktill. Motionärerna fortsätter:

Tyvärr måste det konstateras att denna för trafiksäkerheten nyttiga bestämmelse
i mycket stor utsträckning nonchaleras. En bidragande orsak
härtill torde vara, att möjligheten till effektiv övervakning är starkt beskuren,
då cyklar och mopeder vid färd under dagsljus icke har skyldighet att
föra belysnings- och reflexanordningar. När fordonskontroller — såsom vanligen
sker — anordnas under dagen saknas möjlighet att ingripa mot bristande
utrustning i nämnda fall, och föraren kan icke åläggas att rätta till
bristfälligheten. Nackdelarna ur kontrollsynpunkt är uppenbara.

För att man skall kunna komma till rätta med dessa nackdelar anser
motionärerna att föreskrifterna bör utsträckas att gälla även vid färd på
allmän väg, då mörker inte råder.

Vad angår frågan om gående i mörker förmenar motionärerna,
att en rekommenderande bestämmelse i vägtrafikförordningen av det innehåll
de föreslagit skulle avsevärt stödja och effektivisera den fortsatta trafiksäkerhetspropagandan
samt klargöra för gångtrafikanterna, att de icke

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960 11

helt utan eget ansvar färdas på en mörk väg, då de saknar skyddsanordningar.

Till spörsmålet om normer för vägbelysnings utformning
anföres i motionen:

Ändamålsenlig gatu- och vägbelysning ger i synnerhet på platser med livlig
gång- och cykeltrafik ett gott tillskott till trafiksäkerheten. Å andra
sidan kan en på olämpligt sätt utförd vägbelysning skapa ökade risker i
trafiken. Glesa punktbelysningar med mörka mellanpartier kan bidra till
att minska i stället för att öka siktbarheten av andra trafikanter. Ett flertal
olyckor har inträffat, där olämplig belysning varit en starkt bidragande
orsak. Trafikbelysningens standard i landet kan sägas vara oenhetlig och
ojämn och motsvarar i genomsnitt icke de krav, som ur trafiksäkerhetssynpunkt
borde kunna ställas. Yägbelysningar tillkommer ofta genom privata
initiativ och utföres icke på ett sakkunnigt sätt. De nedlagda kostnaderna
för att vinna en förbättring kan få rakt motsatt effekt eller ge sämre
resultat än vad som vid en sakkunnig planering skulle varit möjligt. En
dålig vägbelysning kan räcka till för att nödtorftigt vägleda de gående, men
utgör inte något skydd för dessa mot att påköras.

För att belysningen av trafikleder skall utgöra ett säkert skydd mot mörkerolyckor
är det nödvändigt att den utföres på ett efter nutida trafikförhållanden
anpassat sätt. Lagfästa bestämmelser om vägbelysningens utformning
saknas för närvarande, och detta medför bland annat att varje kommun
löser frågan relativt godtyckligt och utan samordning med angränsande
områden och ofta utan rådfrågning av trafikbelysningsexpertis.

I anslutning till motionsyrkandet angående skylt om släpfordon
framhåller motionärerna, att allvarlig fara kan uppstå i synnerhet för cyklister
och mopedister, när de omköres av lastbilar med släp, personbilar
med husvagnar, och liknande. Kopplingsanordningarna är ofta så långa,
att den omkörde redan när den dragande bilen passerat får uppfattningen,
att omkörningen är avslutad och utkörning från vägkanten utan risk kan
ske. De uppger, att till förekommande av olyckshändelser på grund av dylika
felbedömningar dragfordon i Danmark skall vara utrustade med en
skylt med texten »Påhäng».

Slutligen anser motionärerna, att det är angeläget för trafiksäkerheten att
förbud mot omkörning utmärkes på bästa möjliga sätt. Regeln
om uppsättande av förbudsmärke vid både den vänstra och högra vägkanten
bör därför göras obligatorisk beträffande märke om sådant förbud.

Remissyttrandena

Förslaget om införande av genomfartsleder har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
förklarat sig icke kunna biträda, medan de övriga remissinstanserna
har en positiv inställning till detsamma.

Statens tra\ilcsäkerhetsråd anser, att genomfartsleder icke bör införas i
tätorter. Beträffande förhållandena på landsbygden är rådet medvetet om

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

att vänsterregeln i viss utsträckning icke tillämpas av trafikanterna. Eftersom
vänsterregeln av många, även vissa domstolar, anses föråldrad och icke
anpassad till dagens trafiksituation, vill rådet, ehuru det icke i alla avseenden
kan instämma med motionärerna, tillstyrka, att frågan om vänsterregelns
vara eller icke vara, och i förra fallet dess tillämpningsområde, vid
lämpligt tillfälle göres till föremål för utredning.

Väg- och vattenhy g gnadsstyr elsen anför bland annat:

Att införa en allmän regel om företräde för den som färdas på väg med
starkare trafik i förhållande till den, vilken kommer från väg med svagare
trafik, skulle emellertid vara att i nu förevarande hänseende helt sätta vänsterregeln
ur kraft, något som kan leda till långtgående konsekvenser. Inom
tättbebyggda områden med ofta synnerligen tät trafik skulle sålunda regeln
kunna medföra, att det stundom kunde bli ogörligt för trafikanter från angränsande
gator att komma in på led med stark trafik.

Med hänsyn till det redan nu icke ringa antalet olika regler vid korsande
möte synes det angeläget att icke införa ytterligare en, vilken också skulle
förutsätta införande av nya vägmärken. Det må härvid erinras om att
Sverige — till skillnad från Förbundsrepubliken Tyskland, vilket land åberopats
av motionärerna — ratificerat 1949 års protokoll angående vägmärken,
i vilket sådant märke som här föreslagits icke finnes upptaget.

Utan tvingande skäl synes Sverige ensamt bland de stater, som ratificerat
protokollet, icke böra införa i protokollet icke upptagna märken. Genom
1955 års ändringar i vägmärkeskungörelsen har varningsmärke för korsning
med huvudled (fig. 11, vars motsvarighet återfinnes i protokollet) föreskrivits
skola placeras på samma avstånd som övriga varningsmärken och utgör
därvid en förberedande upplysning om den tvingade stoppskyldigheten före
infart på huvudled (48 § vägtrafikförordningen). Att genom ett fig. 11 motsvarande
märke i mindre storlek — varvid skillnaden i storlek svårligen kan
förutsättas uppfattas av trafikanten, som vid visst tillfälle endast observerar
ett sådant märke — ange att samma korsningsregel gäller som vid infart
på motorväg, det vill säga skyldighet att lämna företräde utan skyldighet
att därvid dessförinnan stanna, är enligt styrelsens mening icke möjligt.

Motor organisationernas samarhetsdelegation framhåller, att det är nödvändigt
att pröva bestämmelser för genomfartsleder i städerna och tillstyrker
därför att en utredning företages härom.

Folkrörelsernas motorjörbund anser, att vänsterregeln, framför allt i städerna,
måste uppmjukas och biträder helt motionärernas synpunkter.

Motionärernas förslag angående belysnings- och reflexanordningar
på cykel och moped har i huvudsak erhållit ett
positivt bemötande.

Statens trafiksäkerhetsråd lämnar inledningsvis några allmänna upplysningar
angående olyckor i mörker:

Av den tillgängliga preliminära statistiken angående under år 1959 inträffade
trafikolyckor framgår att cirka 31 procent skedde under mörker.
Motsvarande procenttal för de två närmast föregående åren var 30. Andelen
mörkerolyckor varierar dock starkt från den ena olyckstypen till den

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

andra. Med hänsyn till att trafikens fördelning på dygnets olika timmar
icke är känd kan icke avgöras huruvida olycksrisken är större under mörker
än på dagen. Med all sannolikhet är detta dock fallet.---

Rådet avser att i detalj studera de olika olyckstyperna för att skapa klarhet
om de närmare omständigheterna i samband med mörkerolyckor. Vidare
avses en undersökning äga rum för att kartlägga trafikintensiteten under
dygnets olika timmar och därmed kunna exakt beräkna olycksriskerna vid
olika tider på dygnet.

På uppdrag av rådet är Psykologiska institutionen vid Uppsala universitet
sysselsatt med en undersökning vilken åsyftar att bestämma gränserna
för det mänskliga synsinnets prestationsförmåga under de betingelser som
föreligger vid mörkerkörning. Dessutom har igångsatts en förberedande undersökning
angående polariserat ljus.

De synpunkter som motionärerna framfört i förevarande fråga förklarar
sig rådet dela och anser därför, att ett genomförande av motionärernas förslag
är värt beaktande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrker bifall till motionärernas förslag
såvitt avser mopeder. Enligt styrelsens mening bör utrustningen därvid
finnas vid typbesiktningen eller den särskilda besiktningen och bestämmelsen
sålunda avse samtliga mopeder, även om fordonet kommer att brukas
endast på enskild väg. Styrelsen anser sig emellertid inte kunna tillstyrka
förslaget, såvitt detsamma har avseende å cyklar. Styrelsen anför:

Att införa motsvarande bestämmelser angående fram- och baklyse att
gälla även cykel torde enligt styrelsens uppfattning svårligen kunna ifrågakomma
bland annat med hänsyn till kostnaden för anordningen. Ur praktisk
synpunkt torde också här hänsyn böra tagas till polismyndigheternas
ökade arbete med kontrollen över efterlevnaden av den föreslagna bestämmelsen.
Däremot synes det styrelsen icke obefogat att införa en generell
föreskrift om obligatorisk reflexanordning på cykel även om nya cyklar vid
försäljning numera torde vara försedda med sådana.

Motororganisationernas samarbetsdelegation och Folkrörelsernas motorförbund
tillstyrker motionärernas förslag. Båda erinrar emellertid om den
stora stöldfrekvensen av cykelbelysningar, och delegationen uppger, att
detta förhållande tidigare anförts som skäl mot ett genomförande av förslaget.
Enligt delegationen kan mot detta invändas, att om alla cyklar och
mopeder är utrustade med belysningsanordning, anledningen till stöld av
dessa i viss mån bortfaller.

Beträffande motionärernas förslag angående gående i mörker
har remissinstanserna delade meningar.

Statens trafiksäkerhetsråd anser, att en rekommendation av föreslaget
innehåll skulle bli utan betydelse för trafiksäkerhetspropagandan. Ett betydligt
verksammare medel för upplysningsverksamheten bör enligt rådets
mening vara siffror, som klart visar de risker, som är förenade med att
utan lykta eller reflexanordningar gå längs en väg under mörker.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att eftersom det redan finns

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

föreskrift med innebörd av rekommendation i avsnittet beträffande gående
i vägtrafikförordningen, nämligen avseende sättet för fotgängare att sinsemellan
väja, några principiella betänkligheter inte behöver föreligga mot
motionärernas förslag. Då upplysningsarbetet för ökad trafiksäkerhet otvivelaktigt
skulle stödjas genom förslaget, tillstyrker styrelsen bifall till detsamma.

Motororganisationernas samarbetsdélegation anser syftet med förslaget
behjärtansvärt men ställer sig tveksam till att en bestämmelse av föreslagen
innebörd införes i vägtrafikförordningen, eftersom efterlevnaden av en sådan
inte skulle kunna övervakas. Enligt delegationen bör i stället ökad
propaganda tillgripas för att förmå gående att i mörker utrusta sig med
lykta eller reflexanordning.

Jämväl beträffande frågan om normer för vägbelysnings
utformning redovisas delade meningar.

Statens trafiksäkerhetsråd hänvisar till sitt yttrande till 1958 års A-riksdag
och förmenar, att någon nämnvärd förbättring med avseende å vägbelysningen
ej kunnat iakttagas sedan dess. På grund av detta förhållande
och då rådet anser sig böra vidhålla sina synpunkter i nämnda yttrande,
tillstyrker rådet en utredning i syfte att få fram bestämmelser om utformningen
av vägbelysning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrker bifall till motionerna i denna
del. Då några i lag stadgade bestämmelser om det ekonomiska ansvaret för
en ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande belysning icke utfärdats,
anser styrelsen att icke heller föreskrifter om belysningens standard bör
lämnas. Eftersom kommunerna i åtskilliga fall torde följa de rekommendationer,
som utgivits av Svenska elverksföreningen i ämnet, anser styrelsen
att belysningen, åtminstone i tätorterna, i allmänhet kan anses godtagbar.

Motor organisationernas samarbetsdelegation erinrar om att »Belysningsföreningen»
utgivit normer beträffande vägbelysning. Då det inte finns
några bestämmelser om att dessa normer måste tillämpas, tillstyrker delegationen
en utredning angående de krav, som bör gälla för vägbelysning.
Delegationen anser det också vara nödvändigt att ta hänsyn till frågan om
belysning av trafikleder vid den revision av väglagarna, som i skrivelse till
Kungl. Maj:t föreslagits av de till delegationen anslutna organisationerna.

Förslaget angående skylt om släpfordon har tillstyrkts endast
av motororganisationerna.

Statens trafiksäkerhetsråd saknar uppgifter, av vilka kan dragas slutsatser
angående frekvensen av olyckor av det av motionärerna påtalade
slaget. Det förefaller dock rådet troligt, att de flesta olyckor, där cyklister
eller mopedister påkörts av släpfordon, haft sin grund i andra omständigheter
än bristande insikt om det omkörande fordonets längd. Rådet ifrågasätter
därför, om en lagstiftning av föreslaget innehåll skulle ha någon
trafiksäkerhetsfrämjande effekt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

Väg- och vattenhy g gnadsstyrelsen erinrar om att frågan om allmän användning
av den av motionärerna föreslagna skylten varit föremal för
diskussion inom Ekonomiska kommissionen för Europa men att någon
slutlig ställning till frågan ännu icke tagits. Styrelsen har emellertid lämnat
Svenska lasttrafikbilägareförbundet provisoriska anvisningar om utseendet
och sättet för anbringande av sådan skylt. Enligt styrelsens mening är det
en förutsättning för att märkets värde som varning för efterföljande släp
bevaras, att skylten ej användes, då släpvagn ej är tillkopplad. Trots
styrelsens erinran till förbundet härom, sker så dock dagligen. Under hänvisning
härtill anser styrelsen, att bestämmelser i ämnet för närvarande inte
bör intagas i vägtrafikförordningen.

Motororganisationernas samarhetsdelegation och Folkrörelsernas motorförbund
tillstyrker som nämnts förslaget. Delegationen uppger, att den har
erfarenhet av liknande anordningar i utlandet, och att den funnit dessa
vara väsentliga ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Vad till sist gäller frågan om placering av vägmärken vid
omkörning redovisas även delade meningar.

Statens trafiksäkerhetsråd är i och för sig positivt inställt till motionärernas
förslag. Eftersom det i stor utsträckning måste vara beroende på
lokala förhållanden, huruvida uppsättande av märke på båda sidor av
vägen kan anses erforderligt, och med tanke på de stora kostnader, som är
förenade med uppsättande av ett stort antal ytterligare vägmärken, vill
rådet dock ifrågasätta, om det icke kan överlämnas åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att i de anvisningar om uppsättande av vägmärken, som
styrelsen utfärdar, på lämpligt sätt betona vad motionärerna anfört.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrker förslaget. Styrelsen har beträffande
motorväg och fyrfilig väg i maj 1959 föreskrivit, att ett flertal
särskilt angivna vägmärken, däribland förbudsmärke avseende omkörning,
skall anbringas på såväl vägens vänstra som dess högra sida. Styrelsen anser
emellertid icke för närvarande tillräckliga skäl föreligga, som motiverar att
motsvarande regel införes för tvåfilig väg, särskilt som vägmärkeskungörelsen
medger att dubbla märken kan uppsättas, om så befinnes erforderligt.

Motororganisationernas samarhetsdelegation och Folkrörelsernas motorförbund
tillstyrker däremot bifall till motionerna i denna del.

Utskottet

Förevarande motioner innehåller ett flertal förslag till ändringar och
kompletteringar av gällande trafiklagstiftning.

Motionärerna framhåller, att en undersökning, utförd på uppdrag av statens
trafiksäkerhetsråd, utvisat, att olycker av typen »kollisioner i gatukorsning
med korsande kurser före kollisionen» och typen »utkörning i väg -

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

banan» utgör sammanlagt 37,2 procent av samtliga olyckor. Enligt motionärerna
torde en stor del av dessa kollisioner bero på ett överdrivet
utnyttjande av vänsterregeln eller bristande förståelse för den moderna
trafikens krav på anpassning och hänsyn. För att minska risken för olyckor
av nämnda slag föreslår motionärerna, att en uppmjukning av vänsterregeln
sker på så sätt, att leder med stark trafik och genomfartstrafik förklaras
såsom genomfartsleder och utmärkes med särskilt vägmärke, förslagsvis
en på ena spetsen ställd, mindre triangel, samt att trafiken på
sådana leder skall äga företräde.

En motion av samma innebörd har varit föremål för behandling av 1958
års A-riksdag. Därvid uttalades att institutet genomfartsled knappast skulle
bli av något större värde vid sidan om det existerande huvudledsbegreppet.
Att ge trafiken på huvudled absolut företräde framför anslutande trafik
hade den olägenheten att en sådan ordning medförde hinder för den lokala
trafiken, särskilt å tider då livlig trafik rådde på huvudleden, vilket fått till
följd att man i stor utsträckning icke velat införa huvudledsbestämmelser i
städerna. Olägenheterna skulle bli lika stora vid en tillämpning av regler
om genomfartsleder. Vidare ansåg riksdagen förslaget ha den nackdelen, att
det nödvändiggjorde tillförandet av ytterligare ett vägmärke till den redan
tidigare stora floran på området och att allmänheten skulle få svårt att
hålla isär de olika bestämmelser, som skulle komma att gälla vid korsande
möten. Riksdagen avvisade därför motionsförslaget.

De skäl som sålunda åberopades finner utskottet alltjämt bärande, varför
utskottet avstyrker motionerna i denna del.

Enligt gällande bestämmelser skall cykel och moped vid färd
under mörker vara försedda med vissa belysnings- och reflexanordningar,
nämligen framtill en lykta, som visar gult eller vitt
sken av tillräcklig ljusstyrka för att fordonet skall kunna föras på betryggande
sätt, samt baktill en lykta, som visar rött sken bakåt, och reflexanordning,
som vid belysning återkastar rött sken bakåt. I motionerna
framhålles, att dessa bestämmelser i stor utsträckning nonchaleras. En bidragande
orsak härtill torde enligt motionärerna vara, att möjligheten till
effektiv övervakning är starkt beskuren, eftersom ifrågavarande utrustning
inte behöver finnas vid färd under dagsljus. När fordonskontroller, såsom
vanligen sker, anordnas under dagen, kan ingripanden inte göras i anledning
av bristfällig utrustning. Motionärerna föreslår därför, att skyldigheten att
ha cykel och moped utrustade med belysnings- och reflexanordningar vid
färd på väg under mörker utsträckes att gälla även vid färd under dagsljus,
dock endast vid färd på allmän väg.

Erfarenheten ger vid handen att ett mycket stort antal trafikolyckor
inträffar genom påkörning under mörker och att en väsentlig riskfaktor
därvidlag är att många trafikanter alltjämt saknar sådana belysnings- och

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

reflexanordningar att de under mörker lätt kan upptäckas. Till förebyggande
av olyckor av detta slag har under senare år trafiklagstiftningens
föreskrifter rörande fordonens belysnings- och reflexanordningar i ett flertal
avseenden skärpts. Så infördes t. ex. vid 1955 års riksdag obligatorisk skyldighet
för cykel och moped att vid färd under mörker baktill föra både
lykta med rött sken och reflexer. Det är givet, att sådana bestämmelser icke
kan på ett tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål, därest möjligheter till
effektiv kontroll av deras efterlevnad saknas. Det är uppenbarligen en
nackdel ur kontrollsynpunkt att reglerna om cykels och mopeds utrustning
med belysnings- och reflexanordningar är begränsade till att gälla vid färd
med fordonet under mörker. En utsträckning av reglerna till färd även
under dagsljus skulle enligt utskottets mening i och för sig framstå som ur
trafiksäkerhetssynpunkt önskvärd.

Mot en sådan reform talar emellertid att den för åtskilliga innehavare av
cyklar och mopeder skulle medföra icke helt obetydliga kostnader för anskaffande
av utrustningen. Beträffande mopeder torde betänkligheterna i
detta avseende dock icke framstå som särskilt stora, dels emedan flertalet
mopeder redan är utrustade med belysnings- och reflexanordningar, och
dels enär kostnaden för sådan utrustning som regel torde vara tämligen
ringa i förhållande till kostnaden för själva mopeden. I fråga om cyklar
ställer det sig dock något annorlunda. Åtskilliga cyklar saknar för närvarande
utrustning av nämnda slag. Kostnaden för anskaffandet av sådan kan
också för många cyklister, som ofta hör till de ekonomiskt mindre bärkraftiga
trafikanterna, framstå som väl betungande. Härtill må jämväl anmärkas,
att nu gängse konstruktioner av cykelbelysningar icke alltid varit fullt
lämpliga.

Vid avgörandet av frågan har man således att väga de fördelar ur trafiksäkerhetssynpunkt
och det ökade skydd för samtliga trafikanter, som förslaget
innebär, mot de olägenheter ur kostnadssynpunkt, som förslaget kan
medföra för den enskilde trafikanten. Enär olägenheterna framstår som
ganska ringa, då det gäller mopeder, finner utskottet i likhet med samtliga
remissinstanser, skäl att tillstyrka motionerna i denna del. Beträffande
cyklar ställer sig utskottet dock mera tveksamt. Med hänsyn till det stora
antalet mörkerolyckor, vari cyklar är inblandade, synes det dock utskottet
som skälen för förslaget väger över. Utskottet tillstyrker därför motionerna
jämväl i denna del. Det torde vara lämpligt, att ifrågavarande utrustning
beträffande mopeder finnes vid typbesiktningen, då sådan förekommer, och
eljest vid den särskilda besiktningen. Någon inskränkning av bestämmelsen
till att gälla endast vid färd med moped på allmän väg bör således icke
stadgas. Icke heller beträffande cyklar bör sådan inskränkning göras, dels
för undvikande av olika regler och dels enär det icke bör läggas på allmänheten
att pröva huruvida färdvägen har karaktär av allmän eller enskild
väg.

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 196G

Motionärerna konstaterar vidare, att mörkerolyckorna varje år kräver ett
stort antal offer bland de gående. De erinrar om att man för att minska
dessa olycksrisker bedriver propaganda i syfte att förmå fotgängarna att på
mörk väg vara försedda med lykta eller reflexer. Enligt motionärerna skulle
en rekommenderande bestämmelse i vägtrafikförordningen av sådan innebörd
avsevärt stödja och effektivisera den fortsatta propagandan. I anledning
därav föreslår de, att det i vägtrafikförordningen intages en föreskrift
av innehåll att på väg utan belysning och utan gångbana gående efter
mörkrets inbrott bör vara utrustad med lykta eller på kläderna på lämpligt
sätt fastsätta reflexanordningar.

Frågor av liknande innebörd har tidigare varit föremål för statsmakternas
överväganden. Det har därvid uttalats, att bestämmelser av föreslaget innehåll
icke hade sin plats i vägtrafikförordningen, enär de ej var förenade
med någon straffsanktion. Problemet borde i stället lösas genom propaganda
och upplysning.

De åtgärder från de gåendes sida som motionärerna avser skulle utan
tvivel i väsentlig mån vara till gagn för trafiksäkerheten. Det är därför en
angelägen uppgift att upplysa fotgängarna om de risker, som är förenade
med att utan lykta eller reflexanordning gå längs en väg under mörker samt
om de medel som står dem till buds för att skydda sig för dylika risker.
Utskottet vill i detta sammanhang med tillfredsställelse konstatera, att
intensiv upplysning och propaganda förts i dessa avseenden, i synnerhet
från Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Enligt utskottets
mening skulle emellertid de organisationer, som bedriver sådan verksamhet,
otvivelaktigt stödjas i sitt arbete om en bestämmelse av det slag motionärerna
förordat intages i författningen. Att som skäl häremot anföra att en
icke straffsanktionerad bestämmelse ej bör införas i vägtrafikförordningen
är icke bärande, enär förordningen redan nu innehåller bestämmelser av
enbart rådgivande karaktär, t. ex. föreskriften att gående sinsemellan bör
väja åt vänster. Utskottet tillstyrker därför bifall till motionerna i denna del.

Motionärerna tar därefter upp till behandling fråga om normer för
vägbelysnings utformning. De framhåller att en ändamålsenlig
vägbelysning höjer trafiksäkerheten, medan å andra sidan en på olämpligt
sätt utförd belysning kan skapa ökade risker för trafikolyckor. De anser
vidare, att trafikbelysningens standard i landet är oenhetlig och ojämn och
i allmänhet icke motsvarar de krav, som ur trafiksäkerhetssynpunkt borde
kunna ställas. De efterlyser därför lagfästa bestämmelser angående vägbelysningens
utformning.

För närvarande föreligger icke några i lag stadgade bestämmelser angående
skyldighet att uppsätta gatu- och vägbelysning. Däremot torde föreligga
en på sedvanerätt grundad plikt för åtminstone städer och köpingar

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

att i tättbebyggda delar hålla vägbelysning. Om kravet kan sträckas till
att avse en ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande belysning av hög
kvalitet är dock osäkert. Huruvida skyldigheten sträcker sig till ett allmänt
kommunalt åliggande även för landskommunerna att hålla ytterbelysning,
där ordnings- och trafiksäkerhetssynpunkter så påkallar, synes
än mera tveksamt. Några i lag givna bestämmelser om vägbelysningens utformning
finns icke heller. Däremot har Svenska elverksföreningen och
Svenska föreningen för ljuskultur utarbetat vissa rekommendationer för
hur väg- och gatubelysning bör vara beskaffade för att fylla berättigade
krav ur trafiksäkerhetssynpunkt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i
sitt remissyttrande uppgivit, att kommunerna i åtskilliga fall följt dessa
rekommendationer, varför belysningen, åtminstone i tätorterna, i allmänhet
kan anses godtagbar.

Så länge skyldigheten att uppsätta gatu- och vägbelysning icke blivit
reglerad i lag, kan man enligt utskottets mening icke lagstiftningsvägen ge
föreskrifter om belysningens standard. I sistnämnda hänseende får man i
stället lita till de rekommendationer, som avgivits i ämnet av enskilda
organisationer och vilka enligt vad som framgår av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande torde väl fylla sitt ändamål. Utskottet avstyrker
därför motionerna i denna del.

Emellertid vill utskottet erinra om att chefen för kommunikationsdepartementet
nyligen tillkallat särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa
en översyn av väglagstiftningen. I utredningsuppdraget ingår bland annat
att undersöka frågan om skyldighet för väghållare att ordna vägbelysning.
Utredningen torde även kunna ge underlag för ett förnyat ställningstagande
till frågan om belysningens standard.

Enligt motionärerna uppstår icke sällan fara för cyklister och mopedister,
då de omköres av dragfordon med tillkopplad släpvagn. Genom att kopplingsanordningarna
ofta är långa, kan nämligen den omkörde redan när
dragbilen passerat få den uppfattningen, att omkörningen är avslutad och
att utkörning från vägkanten utan risk kan ske. Till förebyggande av
olyckshändelser på grund av sådant missförstånd föreslår motionärerna, att
dragfordon med tillkopplad släpvagn skall vara utrustat med en på främre,
vänstra stänkskärmen på en pejlstång av böjligt material placerad skylt
med texten »Släp».

Utskottet har icke kunnat erhålla några uppgifter, av vilka slutsatser
kan dragas angående frekvensen av olyckor av det slag motionärerna
åsyftar. Det förefaller dock utskottet troligt, att de flesta olyckor, där
cyklister eller mopedister påkörts av släpfordon, haft sin grund i andra omständigheter
än bristande insikt om det omkörande fordonets längd. Enär
en lagstiftning av föreslaget innehåll icke heller ur andra synpunkter torde

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

ha någon mera trafiksäkerhetsfrämjande effekt, finner utskottet inte skäl
biträda förslaget.

Enligt vägmärkeskungörelsen skall förbudsmärken uppsättas vid vägens
vänstra vägkant i körriktningen räknat. Förbudsmärken som anger hastighetsbegränsning
skall emellertid uppsättas på allmän väg jämväl vid högra
vägkanten. Om så finnes erforderligt, skall detta ske även i fråga om
annat förbudsmärke. Motionärerna anser, att det är angeläget ur trafiksäkerhetssynpunkt,
att förbud mot omkörning utmärkes på
bästa möjliga sätt. De föreslår därför, att regeln om uppsättande av förbudsmärke
vid såväl den vänstra som den högra vägkanten göres obligatorisk
beträffande märke om sådant förbud.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i föreskrifter, utfärdade den 21
maj 1959, stadgat, att ett flertal särskilt angivna vägmärken, däribland
förbudsmärke avseende omkörning, skall såvitt angår motorväg och fyrfilig
väg anbringas såväl vid vägens vänstra som dess högra sida eller, i förekommande
fall, på mittremsa eller mittrefuge. I yttrande över motionerna
har styrelsen icke funnit tillräckliga skäl föreligga för motsvarande föreskrifter
beträffande tvåfilig väg. Utskottet är av samma uppfattning. Det
måste nämligen i stor utsträckning bli beroende på lokala förhållanden,
huruvida uppsättande av märke på båda sidor av vägen kan anses erforderligt.
För sådana fall finns redan föreskrift i vägmärkeskungörelsen. Härtill
kommer att uppsättande av dubbla märken skulle förorsaka stora kostnader
samt att dessa knappast torde komma att motsvara nyttan av åtgärden.
Utskottet avstyrker därför förevarande motionsyrkande.

Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,
1:459 och II: 572, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet anfört

1) beträffande cykels och mopeds utrustning med belysnings-
och reflexanordningar, samt

2) om gående i mörker; och

B. att motionerna i övriga delar icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 november 1960

På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1960

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, herr Eric Carlsson1, fröken Nordström och herr
Ringaby;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Odhe1, Lothigius, fröken Höjer, herrar Wahrendorff1, Fredriksson och fru
Eriksson i Ängelholm.

1 Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

beträffande utskottets hemställan under A. 1)

1) av herrar Axel Svensson, Eric Carlsson, Ringaby, Odhe, Lothigius,
Wahrendorff och Fredriksson, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som å s. 17 börjar med orden
»Vid avgörandet» och slutar med orden »enskild väg», bort ersättas med
text av följande lydelse:

»Vid avgörandet av frågan har man således att väga de fördelar ur trafiksäkerhetssynpunkt
och det ökade skydd för samtliga trafikanter, som förslaget
innebär, mot de olägenheter ur kostnadssynpunkt, som förslaget kan
medföra för den enskilde trafikanten. Enär olägenheterna framstår som
ganska ringa, då det gäller mopeder, finner utskottet i likhet med samtliga
remissinstanser, skäl att tillstyrka motionerna i denna del. Det torde vara
lämpligt, att ifrågavarande utrustning finnes vid typbesiktningen, då sådan
förekommer, och eljest vid den särskilda besiktningen. Någon inskränkning
av bestämmelsen till att gälla endast vid färd med moped på allmän väg
bör således icke stadgas.

Beträffande cyklar anser utskottet att förhållandena är annorlunda. Med
hänsyn till att det för närvarande torde finnas omkring 300 000 cyklar som
saknar belysningsanordning och då dessa torde vara avsedda att endast
användas för färd under dagen och särskilt då under den ljusa årstiden,
finner utskottet det inte vara tillräckligt motiverat att av hänsyn till
trafiksäkerheten ålägga cyklisterna den merkostnad som en särskild belysningsanordning
medför. Utskottet avstyrker därför motionerna i denna del.»

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

b) att utskottet under A. 1) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 459
och II: 572, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet anfört beträffande mopeds
utrustning med belysnings- och reflexanordningar.

2) av herr Nilsson i Göteborg.

beträffande utskottets hemställan under A. 2)

av herrar Ringaby och Lothigius, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som å s. 18 börjar med orden
»De åtgärder» och slutar med orden »denna del», bort ersättas med text
av följande lydelse:

»De åtgärder från de gåendes sida som motionärerna avser skulle utan
tvivel i väsentlig mån vara till gagn för trafiksäkerheten. Det är därför en
angelägen uppgift att upplysa fotgängarna om de risker, som är förenade
med att utan lykta eller reflexanordning gå längs en väg under mörker
samt om de medel som står dem till buds för att skydda sig för dylika
risker. Utskottet vill i detta sammanhang med tillfredsställelse konstatera,
att intensiv upplysning och propaganda förts i dessa avseenden, i synnerhet
från Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Enligt utskottets
mening är det emellertid tveksamt, om en bestämmelse av det slag motionärerna
förordat bör intagas i författningen, innan man gjort helt klart för
sig vilka konsekvenser den kan få ur straffrättslig och skadeståndsrättslig
synpunkt. Härtill kommer att det måste bli synnerligen svårt att i praxis
dels ge en rimlig tolkning av ifrågavarande bestämmelse och dels kontrollera
efterlevnaden av densamma. Enligt utskottets uppfattning bör man i stället
såsom tidigare söka nå motionernas syfte genom intensiv upplysning och
propaganda. Utskottet lämnar därför motionerna i denna del utan bifall.»

b) att utskottet under A. 2) bort hemställa,

att förevarande motioner, I: 459 och II: 572, såvitt angår
frågan om gående i mörker icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1960

602435