Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966 (Utlåtande 1966:L2u61 - höst l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

Nr 61

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående behandlingen
av narkotikamissbrukare m.m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft fem inom riksdagen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:318 av herr Holmberg m.fl. och 11:384
av herr Bohman m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 568 av herr Bengtson och II: 699 av herrar
Börjesson i Falköping och Hamrin i Jönköping samt

3) motionen II: 704 av fru Heurlin.

Motionerna 1:568 och 11:699 samt 11:704 har i sin helhet hänvisats till
lagutskott medan motionerna I: 318 och II: 384, såvitt avser yrkandet under
1 a) om den kriminologiska och rättssociologiska forskningen och undervisningen,
hänvisats till statsutskottet och i övrigt till lagutskott. Yrkandena
under punkterna 1 b) och 1 c) i motionerna I: 318 och II: 384 behandlas
av första lagutskottet.

Motionsyrkandena m.m.

I motionerna 1:318 och II: 38b har, såvitt här är i fråga hemställts, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att Kungl. Maj :t framlägger
förslag till lag om straff i vissa fall för olaga handel med narkotika
m.m., innebärande höjning av straffmaximum för illegal försäljning av
narkotika och olaga innehav av narkotika».

I motionerna 1: 568 och II: 699 har hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam översyn av nykterhetsvårdslagen
så att hjälp kan ges av nykterhetsnämnderna jämväl till narkotikamissbrukare».

I motionen II: 70b har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte

1) anhålla om ändring av bestämmelsen om innehav av narkotika på det
sättet att innehav för eget bruk icke längre skall vara straffbelagt;

2) anhålla om skyndsam utredning och förslag till åtgärder som kan
vidtagas för omhändertagande och behandling av narkotikamissbrukare».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna I: 318, II: 699 och II: 704.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 61

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

Utskottet har, i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver, inhämtat
yttrande över motionerna från medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen
och riksåklagarämbetet. Samtliga myndigheter har yttrat sig såvitt
angår den hemställan i motionerna 1:318 och 11:384, som behandlas av
utskottet. Därjämte har följande myndigheter yttrat sig, nämligen dels medicinalstyrelsen,
socialstyrelsen och rikspolisstyrelsen över motionerna 1:568
och II: 699 samt II: 704, dock att beträffande sistnämnda motion medicinalstyrelsen
yttrat sig endast såvitt avser hemställan under 2), och dels riksåklagarämbetet
såvitt avser hemställan under 1) i motion II: 704.

Gällande bestämmelser
Vårdregler m. m.

Om någon missbrukar alkoholhaltiga drycker, skall enligt utförliga regler
i 1954 års lag om nykterhetsvård åtgärder vidtagas för att återföra honom
till ett nyktert liv. Enligt lagen kan nykterhetsnämnd vidtaga hjälpåtgärder
eller eljest ingripa mot alkoholmissbrukare. Lagen äger icke tillämpning
på narkotikamissbrukare. Någon motsvarande lag som har avseende å
sådana personer finnes icke. Den vård, som narkotikamissbrukare erhåller,
lämnas ofta inom den allmänna sjukvårdens ram utan att någon rättslig
specialreglering av vården förekommer. I viss lagstiftning har dock vården
av narkotikamissbrukare upptagits till behandling. Beträffande denna lagstiftning
må här nämnas följande.

Vid innevarande års vårriksdag antogs i huvudsak proposition nr 53 år
1966 med förslag till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall, m. m. (andra lagutskottets utlåtande nr 44 och memorial nr 50). Till
grund för propositionen låg sinnessjuklagstiftningskommitténs betänkande:
Mentalsjukvårdslag (SOU 1964:40). I betänkandet behandlas narkomani
såsom en särskild grupp av de psykiska sjukdomarna. Utskottet hänvisar
i detta hänseende till s. 126—132 samt såvitt avser intagning på mentalsjukhus
av narkomaner och narkotikamissbrukare till s. 228—238 i betänkandet.
Beträffande sistnämnda avsnitt skall här återgivas följande referat, som
upptagits i propositionen (s. 54).

I fråga om narkomaner och narkotikamissbrukare
konstaterar kommittén till en början, att något uttryckligt stadgande om
intagning och vård av narkomaner inte finns i den nu gällande sinnessjuklagen.
Praxis har emellertid varit att narkomani betraktats som sinnessjukdom,
och lagens bestämmelser bär alltså tillämpats även på narkomaner.
Beträffande narkotikamissbruk har större osäkerhet rått.

Kommittén uppger, att enligt experternas bedömning fallen av manifest
narkomani ökat betydligt under de senaste sex—sju åren. I allmänhet använder
man begreppet narkomani i medicinsk mening för att beteckna sådana
sjukdomstillstånd, där vederbörande har blivit psykiskt eller kroppsligt

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1666

beroende av narkotika eller andra ämnen som till sina effekter kan jämställas
med narkotika. Missbruk av narkotika i sin lur kan ur medicinsk
synpunkt betraktas på likartat sätt som alkoholmissbruk.

Såväl narkomaner som narkotikamissbrukare söker siff ibland själva till
sjukhus för att få hjälp med avvänj ning och återanpassning. Ofta kan vården
genomföras utan att tvångsåtgärder eller kvarhållning mot patientens
vilja behöver tillgripas. I många fall däremot vill eller vågar vederbörande
inte söka sjukhusvård. Kommittén finner det därför angeläget att åstadkomma
lagbestämmelser som möjliggör intagning och vård på mentalsjukhus av
narkomaner. Frågan är då om uttrycket narkomani erfordras i lagtexten
eller om narkomani kan innefattas i de föreslagna begreppen psykisk sjukdom
eller psykisk abnormitet. Kommittén har föreslagit alt begreppet sinnessjukdom
ersätts av psykisk sjukdom, vilket begrepp emellertid begränsas till
sin omfattning genom föreskriften att vård på mentalsjukhus med hänsyn
till sjukdomens art eller grad skall framstå såsom oundgängligen påkallad.
Att intagningen på mentalsjukhus med stöd av denna formulering skall kunna
omfatta även personer med narkomani torde inte behöva möta några gensagor.
Beroendet och behovet av ett läkemedel eller ett njutningsmedel har
liknande effekter inom personligheten som psykosen har. Den process som
kallas för tillvänjning utgör ett främmande element i personligheten och har
en personlighetsförvandlande karaktär. Narkomanin kan leda till en isolering
av personligheten, som i vissa avancerade fall är lika allvarlig som den som
åstadkoms av den schizofrena sjukdomsprocessen. Att likställa narkomani
med psykos erbjuder därför enligt kommittén inga svårigheter, inte heller
att låta narkomani innefattas i begreppet psykisk sjukdom. I undantagsfall
finns sådana avvikelser i personligheten att diagnosen psvkopati är berättigad
och vederbörande kan då tas in på mentalsjukhus jämväl på den grunden.
När det gäller missbruk av narkotika däremot torde sjukdomen som regel
inte vara sådan, att vård på mentalsjukhus är påkallad även mot vederbörandes
vilja.

Propositionen innehåller följande beträffande remissbehandlingen av kommitténs
förslag i här aktuella delar (s. 119).

Vad kommittén anfört i fråga om intagning på mentalsjukhus av narkomaner
och narkotikamissbrukare har godtagits av så
gott som samtliga remissinstanser. Vissa erinringar har framförts från riksåklagarämbetet,
som konstaterar att det i praktiken inånga gånger kan vara
svårt att i det individuella fallet med säkerhet fastställa, till vilken grupp
den sjuke skall hänföras. De indikationer som kan åberopas för intagning
på handlingarna av en narkoman synes i allt väsentligt vara för handen
även när det är fråga om en grav narkotikamissbrukare. Enligt lagtexten
kan så också ske. Med hänsyn till vad kommittén i motiven uttalat om att
man i de flesta fall av narkotikamissbruk är hänvisad till vård och behandling
med patientens egen medverkan hyser ämbetet dock farhågor för att
någon tvångsintagning inte kommer att tillgripas i de av ämbetet avsedda
fallen. Det är enligt ämbetet angeläget med ett tillrättaläggande på denna
punkt. Med hänsyn till den omfattande brottslighet, som många gånger är
förknippad med missbruk av narkotika, och till den alltmer ökade utbredning,
som detta missbruk under senare år fått i vårt land, är det av stor
vikt att behandlingen av denna abnormgrupp såväl ur medicinsk som rättslig
synpunkt ägnas ett särskilt intresse. Malmö stads sjukvårdsstyrelse framhåller
att kommittén ställt sig väsentligen avvisande till tvångsintagning
1*—Bihang till riksdagens protokoll 1666. 6 samt. 2 avd. Nr 61

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

av narkotikamissbrukare och ansett att intagning i dylika fall bör ske endast
under patientens medverkan. Enligt styrelsens uppfattning har man här
möjligen underskattat svårigheterna att under en tidig fas av avvänj ningen
erhålla patientens medverkan.

Enligt medicinska fakulteten vid karolinska institutet och Svenska läkaresällskapet
är intagning på mentalsjukhus ofta nödvändig när det är fråga
om thinner-, »tri»- och etersniffning. Vad som anförs om narkomaner bör
enligt deras uppfattning gälla även denna patientkategori. Sveriges läkarförbund
anser att någon skillnad terminologiskt inte bör göras mellan narkomaner
och narkotikamissbrukare.

Vid remiss till lagrådet anförde departementschefen följande (s. 166).

Någon oenighet har inte rått om att under begreppet psykisk sjukdom hör
tillstånd, som sammanhänger med missbruk av narkotika, och jag ansluter
mig för egen del till denna uppfattning. En strikt gränsdragning mellan
narkomani och narkotikamissbruk torde inte alltid vara möjlig och synes
inte heller nödvändig i delta sammanhang. Liksom när det gäller övriga
fall av psykisk sjukdom bör sjukdomens art och grad vara avgörande för
bedömningen av om sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad.

Departementschefens uttalande i detta hänseende föranledde icke någon
erinran från lagrådets eller riksdagens sida.

Lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall skall träda i
kraft den 1 januari 1967, då sinnessjuklagen upphör att gälla.

Enligt barnavårdslagen kan ingripande ske mot underårig som missbrukar
narkotiska medel.

I 25 § barnavårdslagen anges grunderna för barnavårdsnämnds skyldighet
att vidta tillrättaförande åtgärder, och i 26—29 §§ lämnas anvisningar
om de medel som därvid skall komma i fråga. Enligt 25 § b) har barnavårdsnämnd
att ingripa om någon, som ej fyllt tjugoett år, på grund av brottslig
gärning, sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja
sig, missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan
jämförlig anledning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från
samhällets sida. Barnavårdsnämnd skall såvitt möjligt åstadkomma rättelse
genom förebyggande åtgärder. I detta avseende kan enligt 26 § ifrågakomma
hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd, förmaning och varning, föreskrifter
rörande den underåriges levnadsförhållanden samt övervakning. Nämnden
äger för genomförande av vad som tillråtts eller föreskrivits bestrida kostnader
för bl. a. rådfrågning, undersökning och behandling. Föreskrifter
rörande den underåriges levnadsförhållanden — som kan meddelas den
underårige, hans föräldrar eller hans fostrare — kan gälla anlitande av
barnavårdsanstalt, behandling för sjukdom eller annan kroppslig eller själslig
brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort eller bostad,
förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller förbud att
använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande föreskrift må
även meddelas (27 §). Om det visar sig att förebyggande åtgärder, som vidtagits,
inte medför rättelse eller om sådana åtgärder bedömes vara gagnlösa,
skall den underårige omhändertagas för samhällsvård. Den omhändertagne

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

skall enligt 36 § barnavårdslagen överlämnas till enskilt hem eller placeras
i lämplig anstalt; då han omhändertagits av anledning som avses i 25 § b),
får han intagas i ungdomsvårdsskola. Om den omhändertagne lider av sjukdom
eller annan kroppslig eller själslig brist eller svaghet, skall barnavårdsnämnden
bereda honom erforderlig vård och behandling (38 §).

I detta sammanhang må även erinras om att i lagen om åtgärder vid
samhällsfarlig asocialitet stadgas, att om någon som fyllt tjugoett år underlåter
alt efter förmåga söka försörja sig hederligt samt för ett sådant asocialt
liv att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller säkerhet, må han
intagas i arbetsanstalt enligt lagen (1 §). Förordnande om sådan intagning,
som meddelas av domstol, får meddelas endast om det är uppenbart att den
som avses därmed icke kan genom hjälpåtgärder eller andra mindre ingripande
åtgärder förmås till livsföring som ej är farlig för allmän ordning och
säkerhet. Den som intagits i arbetsanstalt får kvarhållas under en tid av
högst två år. Beträffande intagen gäller i tillämpliga delar vad som stadgas
i lagen om behandling i fångvårdsanstalt. I denna lag meddelas bestämmelser
om bl. a. läkarvård av intagen.

1961 års allmänna narkotikakonvention

Efter ett långvarigt reformarbete tillkom inom Förenta Nationerna
rubricerade överenskommelse, narkotikakonventionen (Single Convention
on Narcotic Drugs) vilken undertecknades den 30 mars 1961. Konventionen
ersatte bestämmelserna i ett stort antal äldre fördrag. Sverige beslöt den
4 december 1964 ratificera konventionen. Denna omfattar 51 artiklar, av
vilka åtskilliga är omfattande. Av innehållet i konventionen skall här återgivas
endast ett fåtal bestämmelser, främst av straffrättslig natur.

Enligt artikel 4 i konventionen skall de parter, som är anslutna till konventionen,
vidtaga sådana lagstiftnings- och administrativa åtgärder, som
må erfordras för att sätta bestämmelserna i konventionen i kraft inom sina
egna områden, för att samarbeta med andra stater vid genomförandet av
bestämmelserna i konventionen samt för att i överensstämmelse med föreskrifterna
i konventionen begränsa produktionen, tillverkningen, exporten,
importen och distributionen, handeln med samt användningen och innehavet
av narkotika till uteslutande medicinska och vetenskapliga ändamål.
De internationella kontrollorganen består av ekonomiska och sociala rådets
narkotikakommission och internationella narkotikakontrollkommiltén
(artikel 5).

Enligt artikel 33 i narkotikakonventionen skall parterna icke tillåta, att
någon innehar narkotika utan vederbörligt bemyndigande. I artikel 36 upptages
straffbestämmelser. Varje part skall under iakttagande av sina konstitutionella
bestämmelser vidtaga sådana åtgärder, som är nödvändiga för
att odling, produktion, tillverkning, extraktion, beredning, innehav, erbjudande,
utbjudande till försäljning, distribution, köp, försäljning, överlåtelse

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

av varje slag, förmedling, försändelse, transitering, transport, import och
export av narkotika i strid med bestämmelserna i konventionen samt varje
annan handling, som enligt sagda parts åsikt står i strid med bestämmelserna
i konventionen, skall utgöra straffbara förseelser, när de begås avsiktligt,
och att allvarliga överträdelser skall vara belagda med lämpligt straff,
företrädesvis fängelse eller annat frihetsberövande (punkt 1). Såvida inte
annat följer av parts konstitutionella bestämmelser, rättsordning eller interna
lagstiftning skall avsiktlig delaktighet i sammansvärjning i avsikt att
begå och försök att begå någon av nyssnämnda överträdelser samt förberedande
handlingar och finansiella operationer, som har samband med
överträdelserna, vara straffbara överträdelser såsom sägs i punkt 1.

Artikel 38 i konventionen avser behandling av narkomaner. Parterna skall
ägna särskild uppmärksamhet åt anordningar för behandling och rehabilitering
av narkomaner. Om narkomanien utgör ett allvarligt problem för
en part och hans ekonomiska resurser medgiver det, är det önskvärt att
han skapar passande anordningar för en effektiv behandling av narkomaner.

Bestämmelser beträffande narkotiska ämnen m. m.

Nu gällande narkotikaförordning, som utfärdades den 14 december 1962
och som trädde i kraft den 1 januari 1964, har utformats med beaktande av
innehållet i 1961 års allmänna narkotikakonvention. Med narkotika förstås
i förordningen dels sådana läkemedel och hälsofarliga varor, som på grund
av sina starkt vanebildande egenskaper eller lättheten att kunna omvandlas
i varor med sådana egenskaper är föremål för internationell kontroll enligt
av Sverige biträdd överenskommelse, dels sådana varor, som enligt förordnande
av Kungl. Maj :t förklarats skola anses såsom narkotika. Medicinalstyrelsen
skall upprätta och kungöra förteckning över narkotika. För
närvarande klassificeras bl. a. preludin och ritalina som narkotika, trots
att dessa ämnen inte omfattas av allmänna narkotikakonventionen.

Narkotikaförordningen innehåller väsentligen följande. Narkotika får
icke införas till Sverige eller här tillverkas, saluhållas eller överlåtas för
annat än medicinskt eller vetenskapligt bruk (2 §). Tillstånd krävs för
införsel eller utförsel av narkotika. Detta gäller dock ej narkotiskt läkemedel
som medförs av resande för personligt bruk. Handel med narkotika
får bedrivas endast av den som enligt särskilt tillstånd infört eller tillverkat
varan, av apoteksföreståndare samt av annan som innehar tillstånd att
idka handel med varan. Narkotiskt läkemedel får, enligt närmare föreskrifter
som meddelas av medicinalstyrelsen, utlämnas endast efter förordnande
av läkare, tandläkare eller veterinär. Om det föreligger grundad anledning
antaga alt någon sådan utlämnare missbrukat behörighet att förordna narkotiskt
läkemedel äger medicinalstyrelsen efter omständigheterna antingen
förbjuda utlämnande av sådant läkemedel på förordnande av vederbörande

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1066

eller föreskriva särskilda begränsningar i fråga om utlämnandet. Även i
fråga om rätten att inneha narkotika gäller starka begränsningar. Narkotika
må således ej innehas av annan än a) den som är behörig att idka handel
med varan, b) föreståndare för vetenskaplig institution, som äger eller
åtnjuter understöd av staten eller kommun, i den mån varan är behövlig
för vetenskaplig forskning, undersökning eller undervisning, c) befattningshavare
vid krigsmakten enligt vad särskilt stadgas samt d) den som i vederbörlig
ordning fått varan utlämnad till sig såsom läkemedel.

Tillståndsmyndighet enligt narkotikaförordningen är mcdicinalstgrelsen.
Vid tillståndsprövningen skall särskilt beaktas innehållet i de av Sverige
biträdda överenskommelserna rörande narkotika. Medicinalstyrelsen är
även tillsynsmyndighet i fråga om efterlevnaden av förordningen.

Narkotikaförordningen innehåller slutligen påföljdsbestäminelser för förfaranden
som står i strid med förordningen. Den som tillverkar, saluhåller,
överlåter eller innehar narkotika utan att vara berättigad därtill eller i strid
mot villkor, som gäller för åtnjutande av tillstånd enligt förordningen, kan
dömas till fängelse eller, om brottet är ringa, till dagsböter (13 §). Narkotika
som tillverkats, saluhålles, överlåtits eller innehas i strid mot förordningen
skall, om påföljden inte är uppenbart obillig, förklaras förverkat
till kronan.

Nyss angivna straffbestämmelse innebar vid förordningens tillkomst och
ikraftträdande att påföljden för narkotikabrotten i fråga kunde bestämmas
till fängelse i högst två år. Fr. o. in. den 1 januari 1965, då brottsbalken trädde
i kraft, gäller emellertid enligt 4 § lagen om införande av brottsbalken att
fängelse i fall som här är i fråga inte får ådömas på längre tid än ett år.

Bestämmelser om påföljd för olovlig införsel eller utförsel av narkotika
och försök därtill meddelas icke i narkotikaförordningen utan — efter hänvisning
i denna — i en s. k. blankettstrafflag, lagen om straff för varusmuggling.
Enligt denna lag är straffet för varusmuggling lägst tio dagsböter och
högst fängelse i ett år. Vid ringa brott dömes till böter, högst femhundra
kronor. Om varusmuggling är att anse som grov, skall dömas till fängelse
i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas
om det förövats yrkesmässigt eller avsett gods av betydande myckenhet
eller värde eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art. Beträffande
sistnämnda rekvisit uttalade departementschefen vid lagstiftningens
tillkomst (prop. 115/1960 s. 107) att grovt brott torde föreligga bl. a. om
smugglingen avsett narkotika. Uttalandet mötte icke erinran från riksdagens
sida (L4U nr 34/1960).

Vid överlåtelse av narkotika torde icke sällan en ockersituation föreligga.
Ocker föreligger då någon vid avtal eller annan rättshandling begagnar
sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning
i förhållande till honom till att bereda sig förmån, som står i uppenbart
missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag icke skall utgå
2* — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 2 avd. Nr 61

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

(9 kap. 5 § brottsbalken). I den gängse brottsbalkskommentaren (Brottsbalken
I s. 332) uttalas, att försäljning till höga priser av narkotika till personer
hemfallna åt narkotikamissbruk i åtskilliga fall bedömes som ocker.
Straffet för ocker är böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är
grovt dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté

Medicinalstyrelsen tillsatte i juni 1965 en expertgrupp för att verkställa
undersökning rörande narkotikamissbruket och de åtgärder som kunde vidtagas
mot detsamma. Gruppen har sedermera undergått en genomgripande
omorganisation. Den består således numera av en huvudkommitté, narkomanvårdskommittén,
under ledning av medicinalstyrelsens chef, generaldirektör
Arthur Engel, samt fyra subkommittéer, nämligen en socialmedicinsk,
en teknisk-diagnostisk och en juridisk grupp samt en grupp för vårdfrågor.
Till huvudkommittén och grupperna har knutits, förutom läkarexpertis
inom olika områden, bl. a. socialmedicin och biokemi, representanter för
domstolsväsendet, polismakten, kriminalvården, apoteksväsendet och Riksförbundet
för hjälp åt läkemedelsmissbrukare. Vissa åtgärder har av kommittén
föreslagits eller förberetts i syfte att effektivisera vården av narkotikamissbrukare.
Medicinalstyrelsen har i en skrivelse till Stockholms stads
sjukvårdsstyrelse i mars 1966 med anknytning till av vårdgruppen framförda
önskemål hemställt om ökade resurser för att kunna ge viss improviserad
läkarverksamhet för narkomaner, vilken verksamhet påbörjats i
staden, en fastare utformning.

Narkomanvårdskommittén har nyligen till socialdepartementet överlämnat
en promemoria angående undersökningar av narkotikaproblem. Promemorian
innehåller konkreta förslag till undersökningar, som enligt kommitténs
mening snarast bör understödjas eller igångsättas. Kostnaden för
undersökningsprogrammet beräknas till 362 209 kronor. De i promemorian
upptagna undersökningarna är sådana som funnits böra prioriteras med
hänsyn till kommitténs arbete. Tonvikten har lagts på kartläggningsfrågor,
cpidemiologiska frågor, samt i någon mån behandlingsfrågor. I promemorian
anföres bl. a. att socialmedicinskt sett står vi mitt uppe i en sjukdomsvåg
av epidemisk karaktär, men vi har mycket ofullständiga kunskaper
både beträffande sjukdomsbild och sjukdomsförlopp, bakgrunden till
epidemien och möjligheterna att bemästra den. I detta läge är det — enligt
kommitténs mening — nödvändigt att satsa hårt på att få till stånd så ingående
och grundlig kartläggning av förhållandena som möjligt till ledning
bland annat för underhand igångsatta provisoriska åtgärder på vårdsidan.

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

Tidigare riksdagsbehandling in. m.

Vård frågor

Narkotikaproblemet liar under de senaste åren uppmärksammats i olika
sammanhang i riksdagen. Av vad i detta hänseende förekommit må -—
utan att fullständighet åsyftas — upptagas följande.

I ett interpellationssvar i andra kammaren den 13 december 1960 kom
chefen för inrikesdepartementet bl. a. in på frågan om omhändertagande
av narkomaner på anstalt och ansåg, att en adekvat anslaltsvård endast
torde kunna meddelas på mentalsjukhus eller psykiatrisk lasarettsklinik.
Eftersom frågan om förutsättningarna för intagning på mentalsjukhus prövades
av sinnessjuklagstifiningskommittén, borde resultatet av dess arbete
avvaktas innan ytterligare åtgärder vidtogs från statsmakternas sida.

I motioner (I: 762 och II: 923) vid 1962 års riksdag, vilka väcktes i samband
med proposition nr 184 med förslag till bl. a. nu gällande narkotikaförordning,
efterlystes en utredning av de medicinska och juridiska problemen
rörande behandling av narkomaner. Andra lagutskottet ansåg i utlåtande
nr 43, vilket godtogs av riksdagen, de av motionärerna berörda problemen
vara av sådan vikt, att de borde närmare utredas, och fann, sedan
utskottet inhämtat, att sinnessjuklagstiftningskommiitén behandlade frågor
beträffande intagning av narkomaner för vård på mentalsjukhus, lämpligt
att motionerna överlämnades till kommittén för att beaktas vid dess
fortsatta utredningsarbete.

I motionerna I: 355 och II: H5 vid 7964 års riksdag yrkades bl. a., att riksdagen
måtte hemställa om förslag till bättre avvänjnings- och vårdåtgärder
för narkotikamissbrukare. Allmänna beredningsutskottet hänvisade i sitt
utlåtande nr 52 till sinnessjuklagstiftningskommitténs betänkande, Mentalsjukvårdslag
(SOU 1964:40) — för vilket i här aktuella delar redogjorts
ovan — samt anförde att förslaget syntes vara av grundläggande
betydelse för frågorna om avvänjnings- och vårdåtgärder, varför den fortsatta
behandlingen av förslaget borde avvaktas innan ytterligare åtgärder
i den i inotionsyrkandet åsyftade riktningen ifrågasattes.

Vid 1965 års riksdag framställdes ett flertal enkla frågor och interpellationer
rörande naroktikaproblemet.

I interpellationssvar den 25 maj 1965 i andra kammaren anförde chefen
för socialdepartementet, statsrådet Aspling, bl. a. följande.

Narkotikamissbruket har många aspekter — medicinska, juridiska, sociala.
Från alla dessa tre synpunkter måste man se bl. a. vårdfrågorna, som
inte har berörts särskilt i interpellationerna. Redan våra kunskaper om
narkotikamissbrukets uppkomst, omfattning, karaktär och verkningar i
olika avseenden är emellertid bristfälliga. En närmare undersökning av
dessa förhållanden är önskvärd. Man skall inte underskatta de svårigheter
som är förknippade med en sådan undersökning. En av svårigheterna att
kartlägga narkotikamissbruket består i att missbrukarna ogärna ger sig

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

till känna, eftersom innehav av narkotika är straffbelagt inte endast hos
säljaren — smugglaren eller langaren — utan även hos köparen när han
inte fått varan mot recept. Det är emellertid angeläget att så långt som möjligt
bringa klarhet i förhållandena, inte minst med hänsyn till det uppgivna
tilltagande narkotikamissbruket bland ungdom.

Inom medicinalstyrelsen kommer en särskild expertgrupp att tillsättas
för att undersöka narkotikamissbruket. Det är min avsikt att resultatet
av denna undersökning skall läggas till grund för vidare överväganden i
denna komplicerade fråga.

Den av statsrådet Aspling sålunda aviserade expertgruppen tillkallades
den 18 juni 1965.

Rörande expertgruppens arbete hänvisas till nästföregående avsnitt i
detta utlåtande.

I svar på en enkel fråga i andra kammaren den 13 december 1965 anförde
statsrådet Aspling bl. a. följande.

Vad vi kallar narkotikaproblemet är förhållandevis nytt i Sverige. Någon
kartläggning av missbruket finns inte, antalet missbrukare är inte närmare
känt. Inte heller är det klarlagt bur missbruket uppkommer eller vilken
omfattning, karaktär eller verkan på den enskilde och samhället som det har.

Det var för att få ett underlag för att bedöma behovet och arten av samhälleliga
åtgärder på området som initiativ togs till den undersökning som
nu pågår genom expertgruppen i medicinalstyrelsen. Jag anser det inte
möjligt att ta ställning till detta problemkomplex på mer eller mindre lösa
antaganden. Jag finner det nödvändigt för mitt ställningstagande att ha
ett material av det slag som expertgruppens arbete är avsett att frambringa.

Expertgruppens arbetsuppgifter är omfattande och svårbemästrade. Det
är min förhoppning att viktiga resultat av dess arbete skall komma fram
under loppet av nästa år.

En mera allmän bedömning av narkotikaproblemets behandling fordrar
alltså ett betydligt bättre kunskapsmaterial än vi har i dag. Detta hindrar
inte att man kan ingripa på speciella punkter med stöd av redan vunna
erfarenheter. I den mån detta är möjligt kommer jag att medverka till att
så sker.

Frågor av främst straffrättslig karaktär

För den speciellt farliga grupp bland gifterna som narkotiska ämnen och
beredningar utgör, har sedan 1923 gällt särskilda, restriktiva bestämmelser
utöver vad som föreskrivits i gällande giftstadga. Dessa bestämmelser har i
väsentlig mån varit beroende på stadganden i internationella konventioner,
som biträtts av Sverige.

Intill den 1 januari 1964 gällde kungörelsen den 16 september 1933 med
vissa bestämmelser angående narkotiska ämnen och beredningar (narkotikakungörelsen).
Enligt stadgande i 12 § straffades flertalet brott mot
bestämmelserna i kungörelsen — bl. a. såvitt avsåg tillverkning, innehav
och saluhållande av narkotika — med dagsböter, dock ej under fem. Vid
försvårande omständigheter kunde dömas till fängelse.

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1666

År 1958 skärptes i viss män straffen för narkotikabrott. Straffskalan för
nyssnämnda brott ändrades så alt skalan sträckte sig från tjugofem dagsböter
till fängelse sex månader (SFS 1958: 523). Genom ändringen i straffskalan
blev det möjligt alt under utredningsskedet tillgripa husrannsakan
och kroppsvisitation.

I en motion till 1660 års riksdag, 11:271, yrkades bl. a. straffskärpning
för olaga innehav och överlåtelse av narkotika. Andra lagutskottet underströk
i sitt utlåtande nr 16 vikten av alt utvecklingen på narkotikaområdet
uppmärksamt följdes och att lämpliga åtgärder till förhindrande av illegal
narkotikahantering och narkotikamissbruk vidtogs. Då det upplysts att
proposition förbereddes med förslag till ny läkemedelsförordning, vari bl. a.
frågan om straff för olaga innehav och överlåtelse av narkotika samt därmed
sammanhängande problem kom att behandlas, borde de av utskottet redovisade
synpunkterna bringas till Kungl. Maj :ts kännedom. Riksdagen godkände
utskottets utlåtande.

I motionerna I: 540 och II: 635 vid 1661 års riksdag, upptogs vissa frågor
rörande narkotikamissbruket. Allmänna beredningsutskottet fann i sitt
utlåtande nr 23 bl. a., att en översyn av straffbestämmelserna inom förevarande
område var motiverad.

I proposition nr 18£ till 1962 års riksdag med förslag till bl. a. narkotikaförordningen
— vilken från och med den 1 januari 1964 ersatte narkotikakungörelsen
— uttalade chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson,
följande, såvitt avser straffet för narkotikabrott.

Straffet för narkotikabrott, varmed här avses olaga tillverkning, saluhållande,
överlåtelse eller innehav av narkotika, utgör enligt narkotikakungörelsen
dagsböter, lägst tjugofem, eller fängelse i högst sex månader. Läkemedelsutredningen
föreslog som straff dagsböter eller fängelse. En av ledamöterna,
herr Rising, reserverade sig häremot, enär han ansåg att straffmaximum
för narkotikabrott under synnerligen försvårande omständigheter
borde bestämmas till straffarbete i högst fyra år. Ett par remissinstanser
anslöt sig till Risings uppfattning. Sedermera har även i riksdagen påyrkats
straffskärpning för ifrågavarande brott (se L-U 1960: 16, rskr. 220).

Som tidigare nämnts har under efterkrigstiden en ökning inträtt i fråga
om narkotikamissbruk och illegal narkotikahandel. En fortsatt utveckling i
denna riktning ter sig allvarlig, i synnerhet som missbruket tycks tendera
att gripa omkring sig i allt yngre åldersgrupper. Alla åtgärder bör därför
vidtagas, som kan vara ägnade att motverka missbruket. En sådan åtgärd
är att genom straffskärpning söka stävja illegala förfaranden med narkotika.
Viktigast synes därvid vara att införa frihetsstraff som normalstraff
för nakotikabrott. Så kan sägas redan ha skett i fråga om smuggling med
narkotika. Enligt 3 § lagen om straff för varusmuggling skall nämligen, om
varusmugglingen är att anse som grov, dömas till straffarbete i högst två
år eller fängelse. I motiveringen till detta stadgande har uttalats, att grovt
brott torde föreligga om smugglingen avsett narkotika. Som straffmaximum
i narkotikaförordningen torde fängelse i två år vara till fyllest. Grova brott
med narkotika innefattar nämligen regelmässigt sådana grova strafflagsbrott
som ocker, förfalskning eller grov stöld. För den samlade brottslighe -

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

ten kan därvid utdömas flera års straffarbete. Utsattes fängelse som normal,
straff, saknas å andra sidan anledning att stadga särskilt straffminimum.
Pa dessa grunder har som straff för de i 2 mom. första stycket angivna
brotten stadgats fängelse eller dagsböter.

Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 43
följande (s. 75).

På narkotikaområdet innehåller propositionen förslag till en icke obetydlig
skärpning av straffsatserna för illegala förfaranden med narkotika.
Frihetsstraff föreslås sålunda bli normalstraff, medan böter skall ifrå°akomma
endast då brottet är att bedöma som ringa.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen haft anledning att uttrycka sin
oro over det numera även i vårt land tilltagande bruket av narkotika. I
samband därmed har riksdagen understrukit vikten av att åtgärder vidtages
till förhindrande av illegal narkotikahantering och narkotikamissbruk.
Enligt utskottets bedömande framstår den nu föreslagna straffskärpningen
inte endast som en lämplig utan som en nödvändig åtgärd i
detta avseende. Utskottet biträder därför förslaget.

Beträffande yrkande i en motion, II: 133, vid 1965 års riksdag om förstärkta
svenska insatser i bekämpningen av narkotikahandeln, nationellt
och internationellt, hänvisas till allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 9 år 1965.

1966 års vårriksdag

Vid innevarande års vårriksdag behandlades två motioner, I- 124 av herr
Lundström m. fl. och II: 168 av herr Ohlin m. fl., vari hemställdes att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle begära en parlamentarisk
utredning rörande de spörsmål, som aktualiserats av de senaste årens ökning
av narkotikamissbruket, med utredningsdirektiv särskilt inriktade på skyndsamma
åtgärder för att få till stånd en provisorisk vårdorganisation i
avvaktan på långsiktigare åtgärder av olika slag, ägnade att tvinga tillbaka
narkotikamissbruket. Allmänna beredningsutskottet uttalade i sitt av
riksdagen godkända utlåtande nr 37 bl. a. följande.

• Utskottet, som tidigare vid skilda tillfällen haft att behandla frågor rörande
narkotikamissbruket, särskilt bland de unga (se utskottets utlåtande nr
23/1961, nr 52/1964 och nr 9/1965), delar helt motionärernas uppfattning
att den utveckling som ägt rum under senare år i fråga om såväl antalet
missbrukare som formerna för missbruk ger anledning" till oro och det är,
som utskottet i tidigare sammanhang framhållit, en samhällsangelägenhet av
största vikt att söka råda bot på dessa missförhållanden. Stor uppmärksamhet
bör således ägnas såväl frågorna om att genom skärpt övervakning, lagstiftning
och andra åtgärder effektivisera kampen emot den illegala distributionen
och hanteringen av narkotika som möjligheterna att åstadkomma
en kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande vårdorganisation.

Sedan härefter lämnats redogörelse för medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté
anfördes slutligen följande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 är 1966

Kommittén har således tagit och är beredd att taga ytterligare initiativ till
omedelbara praktiska åtgärder för förbättring av vårdmöjligheterna. Den
nuvarande sammansättningen av kommittén med experter pa olika områden
borgar vidare för att den skall kunna ge en allsidig belysning av de med
narkotikamissbruket sammanhängande problemen. Kännedomen om dessa
problem är i stor utsträckning bristfällig, och genom kommitténs arbete kan
bl. a. sådant grundläggande kunskapsmaterial förväntas framkomma som ar
oundgängligt för vidare överväganden om åtgärder på längre sikt.

Enligt utskottets mening torde de intressen som här är i fråga vara bas
betjänta av att det pågående utredningsarbetet tills vidare far fortsatta, och
utskottet anser sig icke böra nu förorda att någon ytterligare utredning ti

sättes.

Fyra reservanter i utskottet hemställde, att narkomanvårdskommittén
skulle förses med parlamentarisk representation.

Remissyttrandena

Vårdfrågorna

Medicinalstyrelsen anför — efter en redogörelse för dess narkomanvårdskommitté
— att enligt styrelsens uppfattning kommittén har goda förutsättningar
att kunna framlägga förslag till lämpliga åtgärder. Vidare anfor
styrelsen.

Vården av alkoholmissbrukare har för närvarande i vårt land endast i
mindre omfattning en tillfredsställande medicinsk inriktning beroende bl. a
på bristen på läkare samt vårdpersonal med sjukvardsutbildning. For att
kunna rehabilitera mera avancerade alkoholmissbrukare kravs en medicinsk
insats av det slag, som för närvarande endast kan meddelas pa sjukhus
vilket även sker. De mera avancerade fallen av narkotikamissbruk behandlas
sedan länge på mentalsjukhus, medicinska och psykiatriska kliniker. De för
alkoholistvården befintliga anstalterna torde icke ha resurser att kunna
taga sig an dessa fall. Med hänsyn härtill synes det styrelsen for tidigt att
ta ställning till en ändring i nykterhetsvårdslagen i syfte att aven narkotikamissbrukare
skall kunna omhändertagas. Den av styrelsen tillsatta narkomanvård
skommittén är bl. a. sysselsatt med denna fråga. Dess arbete bor
avvaktas innan ståndpunkt tages till de ytterligare åtgärder som eventuellt
kan erfordras för att bereda narkotikamissbrukare tillfredsställande vård.

Socialstyrelsen yttrar i huvudsak följande, såvitt avser hemställan i motionen
II: 704 om åtgärder för omhändertagande och behandling av narkotikamissbrukare.

Behandling av narkomaner sker f. n. i regel på mentalsjukhus och sjukvårdskliniker.
Under det senaste året har också inrättats några provisoriska
kliniker i storstäderna. Narkomaner bland kriminalvårdens, nykterhetsvårdens
och ungdomsvårdens anstaltsklientel behandlas i män av resurser
på respektive anstalter men överförs i vissa fall därifrån till mentalsjuk vården.

. ..

Det är av såväl medicinska som sociala skäl svårt att övervinna följderna

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

av narkotikamissbruk. Inrättande av en särskild vårdorganisation inom
sjukvårdens ram med bl. a. resurser för forskning på området är ett angelaget
önskemål. Likasa ar det angelaget att erhålla ett tillräckligt antal upp1
s{orstaderna Hksom att stödja det frivilliga arbetet på
området. Socialstyrelsen bitrader därför slarkt förslaget om en skyndsam
utredning i vardfragan. J

Den sålunda förordade utredningen bör enligt socialstyrelsens mening
samordnas med arbetet inom medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté.

Beträffande yrkandet i motionerna I: 568 och II: 699 om översyn av nykterhetsvardslagen
så att hjälp kan ges av nykterhetsnämnderna jämväl till
narkotikamissbrukare, yttrar socialstyrelsen.

I motiveringen pekas bland annat på det förhållandet att nykterhetsnämn hänv?i°r

naJ7arande ^kriar formell möjlighet att på nämndens bekostnad
hanvisa missbrukare till läkare for behandling. Som skäl till varför nykter !1tXrderna

SkuHe Vara lämpIiga orSan att vidta åtgärder för narkotika S

al/?,efS. alt namnderna På många håll har stora möjligheter

att på »ett icke alltför sent stadium ingripa i en narkomans beroendeförhållanden
till narkotikan».

Det förefaller som om motionärerna med sin formulering i första hand
fnT1} !agaadrin|. for att möjliggöra för nykterhetsnämnderna att vidtaga
hjalpatgarder for de narkotikamissbrukare, som frivilligt söker hjälp.
Om översynen av nykterhetsvårdslugen också skulle avse möjligheterna
att ingripa med tvångsvis anordnad vård synes oklart.

Det ar i och för sig intet som hindrar att missbrukare av alkohol och
missbrukare av andra berusningsmedel behandlas av samma samhällsorgan.

t 1 Fmlaad’ där behandlingen av olika kategorier missbrukare
i Inrk v ag,,°m varden av dem som missbrukar berusningsmedel. Även
Fffor?nmbHhtnd^las imrkomaner enhgt samma lag som alkoholmissbrukare.

ersom det ror sig om likartade uppkomstmekanismer, symtom och följdverkningar
och da övergångar mellan olika narkomaniformer är vanliga så
nahirngenh lS °rganiSati°n fÖr vård 0ch behandling av skadorna te sig

stabil em,e!le,Ktid Va^ SkäI, att m0t bakgrunden av motionärernas hemm£hr
t nykterhetsvarden skulle handlägga ärenden rörande narkotikaS
r amn,fa "rmra den 1 ^nd långvariga och tidvis intensiva
debatt som forts om vilket organ som lämpligen skall handha vården av
alkoholskadade. Det har från flera håll krävts att ansvaret för nykterhetsvården
skall flyttas från socialstyrelsen till medicinalstyrelsen. Man har
darmed onslvat poangtera att tyngdpunkten i vården och rehabiliteringen
av alkoholskadade ligger på den medicinska sidan och inte på den sociala.
Eftersom missbruk av narkotika och medicinska preparat inte tillnärmelsevis
vård ett sa stort problem som alkoholmissbruket, så har inte heller

IaK i n/tVf!lark0nian!r^ däri !nbegriPet såväl behandling som administration
och lagstiftning vård föremal for en lika intensiv debatt tidigare. Däremot
har vård och behandling i det enskilda fallet, där det rört sig om narkotikaeroende,
vård ett stort problem, framförallt på grund av bristen på adekvata
vårdmöjligheter I de fall där olika organ inom socialvården (nyWerhetsvard,
ungdomsvård), kriminalvården och mentalsjukvården ingripit med

f nda/f Vård’ har ofta bland de komplicerade orsakerna till
vårdbehovet ingått beroende till narkotika i olika former. Vårdresurserna

Andra lagutskottets utlåtande nr Öl år 1966 15

såväl inom nykterhetsvården som ungdomsvård har dock varil otillräckliga
och principerna för vård och behandling oklara.

Den vård som förekommit har ombesörjts företrädesvis inom mentalsjukvården.
Den allra senaste tiden har även eu form av poliklinik eller
rådgivningsbyrå organiserats i de två största städerna i resp. sjukvårdsförvaltnings
regi, sedan en offentlig debatt belyst den oroande utbredningen
av läkemedelsmissbruk.

Vad beträffar nyklerhetsvårdens resurser att ombesörja vård även åt
missbrukare av narkotika måste kraftigt understrykas att nykterhetsnämndernas
resurser f. n. inte ens är tillräckliga för att kunna ge en adekvat
vård åt de alkoholskadade. Eu ökning av uppgifterna för nämnderna utan
en motsvarande ökning av resurserna skulle utan tvekan vara till allvarlig
skada för nykterhetsvården. På grunder som tidigare antytts kan man också
ifrågasätta om en utvidgad befogenhet och ökade resurser just för nykterhetsnämnderna
skulle stimulera narkotikamissbrukare att frivilligt söka
vård. De kommunala initiativ som tagits den sista tiden för att skyndsamt
åstadkomma åtminstone provisoriska möjligheter till vård och hjälp åt de
frivilligt hjälpsökande narkotikamissbrukarna visar, att man ansett att den
ordinarie sjukvårdsorganisationen varit mest lämpad härtill. När det gäller
att ta ställning till frågan om en lämplig framtida organisation av vården
av narkotikamissbrukare borde man beträffande en rad frågor ha en säkrare
grund att stå på än vad man har i dag. Man måste ha bättre kunskaper
om epidemiologiska faktorer rörande narkotikamissbruket, om adekvata behandlingsmetoder,
om sociala komplikationer till följd av missbruk m. in.

I betänkandet angående hälso- och socialvårdens centrala organisation
(SOU 1965:49) har föreslagits att den centrala administrationen av vården
av narkotikamissbrukare skall förläggas till den gemensamma hälso- och
socialvårdsstyrelsen. Ärenden rörande narkotikamissbrukare skulle handläggas
inom den sektion som också skulle handlägga nykterhetsvårdsärenden.

Socialstyrelsen är för sin del inte beredd att tillstyrka en översyn av
nykterhetsvårdslagen i det syfte som motionärerna angivit utan att styrelsen
fått ett bättre underlag för sitt ställningstagande än som f. n. är fallet. Frågan
om narkomanvården är så komplicerad att den kräver en allsidig utredning.
En sådan skulle ha till uppgift dels att skyndsamt presentera förslag
till provisoriska vårdåtgärder, dels ock att föreslå riktlinjer för den framtida
utformningen av narkomanvården.

I vårdfrågan anför rikspolisstyrelsen i yttrande den 2 mars 1966 följande.

Vad beträffar frågan om vård av narkotikamissbrukare vill styrelsen
erinra om, att den 26 januari 1966 öppnades vid Stadshagspolikliniken i
Stockholm en läkarmottagning för narkotikamissbrukare. Dessutom pågår
i Stockholm viss försöksverksamhet med ambulant behandling av narkomaner.
Frågan om att få till stånd för narkotikamissbrukare speciellt avsedda
vårdformer har varit föremål för diskussion även på andra håll inom
landet, men, såvitt rikspolisstyrelsen är bekant, föreligger ännu inte några
konkreta förslag i detta avseende.

Ytterligare anför rikspolisstyrelsen, att styrelsen är representerad i såväl
ovannämnda narkomanvårdskommitté inom medicinalstyrelsen som i
den juridiska arbetsgruppen inom kommittén och att styrelsen där kommer

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

att bevaka de synpunkter som styrelsen framfört bl. a. i en skrivelse till
Konungen den 19 maj 1965, nämligen nödvändigheten av att vårdmöjliglieter
för narkotikamissbrukare anordnas med befogenhet för samhället att
ingripa i ett tidigt skede för att bereda missbrukare den vård de är i behov av.

De straffrättsliga frågorna

Beträffande yrkandet i motionerna 1:318 och 11:384 om höjning av
straff maximum för illegal försäljning av narkotika och olaga innehav
därav åberopar medicinalstyrelsen såsom eget yttrande vad narkomanvårdskommitténs
juridiska subkommitté anfört i frågan vid sammanträde den
9 mars 1966. Vid sammanträdet påpekades, att i och med brottsbalkens
ikraftträdande straffmaximum för brott mot narkotikaförordningen i realiteten
sänkts från två till ett år, vilket i sin tur innebär att straffmaximum
är lägre än motsvarande maximum för varusmuggling av narkotika, vilket
brott kan medföra fängelse i två år.

Subkommittén beslöt att på grund av den allvarliga beskaffenheten av
ifrågavarande brottsart och med hänvisning till den angivna omotiverade
skillnaden för sin del tillstyrka en straffskärpning beträffande sådana förfaranden
som i motionerna betecknats som illegal försäljning. Beträffande
frågan om straffskärpning för olaga innehav fann subkommittén
visserligen att vissa inneliavsbrott kunde vara av så allvarlig beskaffenhet
att även här en straffskärpning kunde finnas vara av nöden. Subkommittén
var emellertid inte på dåvarande stadium av pågående utredningsarbete
beredd att ta ställning i denna fråga; subkommittén beaktade därvid särskilt
sambandet mellan innehavsbrottet och vissa vårdaspekter.

Socialstyrelsen uttalar att styrelsen icke anser, att tillräckliga skäl föreligger
för bifall till motionsyrkandet (1:318 och 11:384) om höjning av
straff maximum för illegal försäljning och olaga innehav av narkotika.

I sitt yttrande återger styrelsen till en början vad ovan (s. 11—12) upptagits
av innehållet i propositionen med förslaget till narkotikaförordningen
såvitt avsåg skärpningen av straffbestämmelserna för narkotikabrott (prop.
184 år 1962 s. 212). I yttrandet anföres härefter — sedan styrelsen erinrat
om innehållet i 4 § brottsbalkens promulgationslag — följande.

Socialstyrelsen anser det icke vara befogat att vidtaga en ytterligare
straffskärpning på ifrågavarande område. De grova brott som åsyftas i
motionen kommer enligt gällande lagstiftning tämligen undantagslöst att
straffas med flerårigt frihetsstraff. Socialstyrelsen anser det icke vara antagligt
att ett straffmaximum på fyra i stället för i regel två år skulle få
någon större allmänpreventiv verkan. En sådan verkan skulle däremot
otvivelaktigt inträda om riskerna för upptäckt bleve större. Under alla
omständigheter är det därför önskvärt med en förstärkning av den del av
polisen som sysslar med ifrågavarande brottslighet. Möjligheten till effektiva
aktioner mot utländska läkemedelsfirmor synes även böra övervägas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 dr 1066

I fråga om förslaget i motionen II: 704 att innehav av narkotika för eget
bruk icke skall vara straffbelagt erinrar socialstyrelsen, att Sverige ratificerat
narkotikakonventionen, enligt vilken konventionsstaterna skall straffbelägga
innehav av narkotika. Styrelsen anför vidare, att i själva sakfrågan
finns skäl, som talar både för och emot motionärens förslag. Härom yttrar
socialstyrelsen.

Å ena sidan har det framhållits alt vi måste bibehålla starka begränsningar
i rätten att förvärva och inneha narkotika och att straffsanktionen
för överträdelse av begränsningarna måste bibehållas eftersom allmänheten
eljest skulle kunna få den uppfattningen att även illegalt förvärv av narkotika
accepteras av samhället. Det har vidare anförts att straffsanktionen
underlättar polisens strävanden att uppspåra källan till den illegala åtkomsten.
Slutligen har det gjorts gällande att den som innehar narkotika
för eget bruk ofta samtidigt försett sig med narkotika för försäljning i
avsikt att därigenom ekonomisera förvärvet för eget bruk och att en bestämmelse
av i motionen åsyftat slag därför blir svårtolkad.

Å andra sidan —- och det gäller här särskilt synpunkter som socialstyrelsen
har att bevaka — kan man, att döma av hittillsvarande erfarenheter,
förvänta att ett borttagande av straffansvaret skulle i icke obetydlig grad
öka möjligheterna alt förmå narkomanerna att frivilligt söka vård på ett
relativt tidigt stadium av missbruket och därmed i avsevärd grad underlätta
deras tillfrisknande. Vidare är att beakta att narkomanen, som motionären
framhåller, icke längre är en frisk människa och att det med hänsyn
härtill ter sig inhumant att straffa i vart fall förvärv och innehav av narkotika.
Med hänsyn till dessa omständigheter förordar socialstyrelsen en
lösning av lagstiftningsproblemet som innebär att vederbörande befrias
från straffansvar i fall av ovan angivet slag.

En annan fråga som torde böra beaktas i detta sammanhang är att illegalt
förvärv av narkotika icke sällan sker i samband med svårare brott såsom
receptförfalskning, bedrägeri, inbrottsstöld eller misshandel. Sådana brott
har ofta sin upprinnelse i upphetsning eller begär på grund av det sjukliga
tillståndet. I dylika fall synes det i regel naturligt att döma till skyddstillsyn
med tillämpning av 28 kap. 6 § jämförd med 26 kap. 15 § andra
stycket brottsbalken (övervakning jämte föreskrift om läkarvård i eller
utom sjukhus).

Narkotikamissbruk hos ungdom avhandlas i barnavårdslagen som anvisar
olika möjligheter att utan straff på ett adekvat sätt ingripa mot narkotikamissbrukare.
Någon särskild lagändring i förevarande sammanhang beträffande
ungdom som faller under barnavårdslagens bestämmelser synes därför
icke erforderlig.

En sammanfattning av det anförda ger vid handen att frågan om straff
vid narkotikainnehav elc. innefattar många svårbedömda frågor som bör
lösas i samband med genomförande av den reform som motionären föreslagit.
Socialstyrelsen förordar att frågan om påföljder för lagstridigt innehav
och handhavande av narkotika liksom för andra brott som föranletts
av narkotikamissbruk under beaktande av behovet av bestämmelser rörande
omhändertagande för vård av narkomaner blir föremål för utredning i
samband med den i det följande förordade utredningen rörande utformningen
av vårdorganisationen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

Socialstyrelsen uttalar slutligen att en anknytning av den inom medicinalstyrelsen
pågående utredningen inom förevarande område till den av
socialstyrelsen sålunda förordade utredningen bör ske.

Riksåklagarämbetet anför ■— med överlämnande av yttranden från överåklagarna
i Stockholm och Göteborg — följande beträffande yrkandet i
motionerna I: 318 och II: 384 om straf[skärpning.

Det är uppenbarligen ett utomordentligt starkt samhällsintresse att den
illegala handeln med narkotika bekämpas på effektivast möjliga sätt. Nu
gällande narkotikaförordning har trätt i kraft så sent som den 1 januari
1964. Det oaktat synes den snabba och oroväckande utvecklingen på ifrågavarande
område ha gjort en översyn av narkotikalagstiftningen högst angelägen.
Härvidlag ha i de bifogade yttrandena anförts åtskilliga beaktansvärda
synpunkter. Jag får alltså tillstyrka ett initiativ till sådan översyn.

Nämnas må, att högsta domstolen i dom den 25 februari 1966 (nr B 10)
understrukit narkotikabrottslighetens samhällsfarlighet och med hänvisning
härtill utmätt fängelsestraff för dylik brottslighet i stället för den av
hovrätten bestämda påföljden skyddstillsyn.

överåklagaren i Stockholm, Martin Lundqvist, åberopar i sin tur vad
chefsåklagaren C. A. Åkerman och kammaråklagaren C. Dreifaldt anfört
i avgivna yttranden.

Åkerman anför i angivna yttrande bl. a. följande.

Att medicinmissbruk genom injicering under senare år ökat bland brottslingar
här i Stockholm på ett mycket oroväckande sätt framgår bl. a. av
doktor Bejerots undersökningar. Men det är att observera att detta klientel
till övervägande del består av personer, som jämväl begått även andra brott,
framför allt grova egendomsbrott. Att det råder ett mycket intimt samband
mellan brotten och missbruket torde icke kunna ifrågasättas, men oklart
är huruvida missbruket eller brottsligheten är det primära. Att även perorala
läkemedelsmissbrukare finnes bland brottslingar och att även denna
grupp ökat torde kunna tagas för visst men i dessa avseenden finnes för
närvarande icke något statistiskt material som kan påvisa ökningen.

Jag delar Dreifaldts uppfattning att man bör tillvarataga de möjligheter
som finns att genom lagstiftning skapa skydd mot missbruk och tillstyrker
på de grunder Dreifaldt anfört bifall till motionerna 1:318 och 11:384
rörande straffskärpning för ifrågavarande brott.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta att fästa uppmärksamheten
på önskvärdheten att i samband med skärpning av straffbestämmelserna
jämväl ett sådant förfarande kriminaliseras som att innehavare av tvivelaktiga
klubbar eller dylika lokaler tillåter läkemedelsmissbrukare att där
begagna narkotika. Från medicinskt håll har flerfaldiga gånger framhållits
»smittorisken» vid dylika sammankomster. Givet är att lokalinnehavaren
i många fall skulle kunna straffas för medhjälp, därest bestämmelserna
utformades som Dreifaldt angivit, men ett direkt stadgande skulle väsentligen
öka möjligheten att komma åt sådana personer som utnyttja narkomaner
för egen vinning.

Dreifaldt anför bl. a. följande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 är 1!>66

Tidpunkten för narkotikaförordningens ikraftträdande sammanföll med
en period, då eu markant stegring av antalet ärenden avseende narkotikabrott
kunde förmärkas. Någon minskning i antalet dylika ärenden eller
omständigheter i övrigt, som skulle kunna tolkas som tecken på eu nedåtgående
kurva i detta avseende, liar icke kunnat iakttagas. På grund av de
erfarenheter som vunnits under den tid som gått sedan läkemedelsmissbruket
d. v. s. intravenös injicering av preludin började i Sverige har från
medicinsk expertis starkt understrukits missbrukets nedbrytande effekt på
den mänskliga organismen. Uppenbarligen hör varje rimlig utväg, ägnad att
leda till en förbättring, prövas. Under den offentliga debatt rörande narkotikaproblemet
i vårt land som förts under senaste tid har betonats frågans
socialmedicinska sida och del vill synas som om man i viss mån fjärmat
sig möjligheterna av att lagstiftningsvägen skapa ett tillfredsställande
skydd mot missbruk. Sambandet mellan kriminalitet och missbruk är påtagligt.
Det måste därför enligt min uppfattning föreligga ett starkt intresse
av att sagda möjlighet tillvaratages, så mycket mer som man för närvarande
icke kan överblicka utvecklingen såvitt gäller tillförseln av narkotika från
utlandet. Angeläget är härvidlag att förhindra uppkomsten av förutsättningen
för missbruk — den illegala försäljningen av narkotika. Det må
anmärkas, att i den nu aktuella motionen göres gällande bl. a. att »illegal
försäljning av narkotika» straffas med fängelse högst ett år. I narkotikaförordningen
stadgas emellertid denna påföljd för tillverkning, saluhållande,
överlåtelse och innehav. Försäljning av narkotika har hittills i rättsligt hänseende
bedömts såsom ocker. Såsom påpekas i motionen saknas emellertid
stundom förutsättningar för bifall till åtal för ocker. Det synes mig därför
synnerligen önskvärt att ett stadgande, innefattande straff med relativt
högt maximum för försäljning av narkotika, tillskapas i anslutning till lagstiftningen
på detta område. Enär brottsbalkens bestämmelser om medverkan
till narkotikaförsäljning — en icke ovanlig brottstyp — ej skulle
kunna tillämpas i förening med ett dylikt stadgande, förutsättes emellertid
även att en bestämmelse om straff för sådant brott införes (jfr 84 §
2 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen).

T. f. överåklagaren i Göteborg, W. Lundqvist, som överlämnat skrivelse
av kammaråklagaren Alf Juhlin, vilken i Göteborg handlägger mål om narkotika,
instämmer i vad Juhlin anfört samt tillstyrker bifall till yrkanden
om översyn av den aktuella narkotikalagstiftningen.

Juhlin yttrar bl. a. följande.

Till en början må konstateras, att en någorlunda effektiv polisiär spaning
beträffande dessa brott pågått i Göteborg i icke fullt ett och ett halvt
år. De resultat denna spaning ändock givit måste anses som skrämmande.
Vid åklagarmyndigheten ha under år 1965 181 mål med narkotikabrott
handlagts. Detta är emellertid endast en bråkdel av de narkotikabrott, som
begåtts, enär det genom spaningen är känt att stora partier narkotika,
huvudsakligen cannabis och preludintabletter varit i omlopp. Det synes
därför angeläget att samhället har effektiva möjligheter att ingripa mot
denna brottslighet för att om möjligt kväva det bruk av narkotika, som nu
börjat florera i allt yngre åldrar.

Distributörerna av narkotika äro uppenbarligen de, som måste kunna nås
med allvarliga påföljder av de rättsvårdande myndigheterna. Lagstiftningen
inom området bör därför bli sådan att de personella resurserna inte tyngas

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

av ett utredningsarbete och en processföring, som egentligen ger ett mycket
osäkert resultat. För närvarande medför brottsrubriceringen ocker vid
viss försäljning av narkotika mycket merarbete utan att ge någon reell
effekt i nyssnämnt avseende. Högsta domstolens avgöranden i denna riktning
(NJA 1960 C 208 och 1961 B 23) tillkom uppenbarligen under trycket
av behovet att få en rubricering, som medgav häktning. Detta var icke möjligt
utan att tänja tolkningen av ockerparagrafen i strafflagen före narkotikaförordningens
ikraftträdande 1964 och ändringarna i rättegångsbalken
1''r. o. m. 1965. Genom rättsfallet SvJt 1964 sid. 14 har praxis den innebörden,
att ocker anses föreligga, därest köpare varit missbrukare och ej endast
brukare av narkotika. Framför allt vid försäljning av cannabis i olika former
men även vid försäljning av tabletter, utgörande narkotika, uppstår
i det praktiska arbetet stora svårigheter att utreda, om köparen missbrukar
och ej endast brukar narkotika. Endast i undantagsfall kan objektiva
bevis för missbruk erhållas t. ex. genom att köparen undergått läkarbehandling
för missbruket, om vilket säljaren ägt kännedom. Därest säljaren inte
medger vetskap om missbruk av köparen, måste tidsödande spaning efter
köpare och förhör med dem äga rum, därvid slutligen envar köpares egen
subjektiva bedömning mestadels blir avgörande för om missbruk föreligger
eller ej. Det synes icke tillfredsställande ur rättvisesynpunkt att tilltalade
dömes efter lagrum med skilda straffsatser enbart beroende på deras egen
medgörlighet eller köpares subjektiva omdömen — må vara med några
svaga objektiva antydningar — om deras begär efter narkotika.

Eftersom rättspraxis utvidgning av ockerbegreppet till narkotikabrotten
måste anses vara en konstruktion, som lagstiftaren aldrig avsett, vore det
lyckligt om narkotikaförordningens strafflatituder omformades så att det
bleve inaktuellt att åberopa ockerparagrafen.

Påföljden för narkotikabrott har praktisk betydelse även ur en annan
synpunkt. Till icke ringa del distribueras narkotikan av utlänningar, vilka
man väl kan misstänka men ej styrka ha smugglat narkotikan till landet.
Gällande regler i utlämningslagen medger icke att vederbörande dömes till
förvisning om i sådant fall ocker ej kan styrkas. Detta är synnerligen otillfredsställande,
enär förvisning är ett sätt att stävja vidare införsel av narkotika
till riket.

Beträffande motionen II: 704, såvitt avser yrkandet om straffrihet vid
innehav av narkotika för eget bruk, har riksåklagarämbetet överlämnat
yttranden från överåklagarna i Stockholm och Göteborg. I skrivelse den
17 mars 1966 åberopar riksåklagarämbetet såsom eget yttrande överåklagarens
i Stockholm yttrande. Ämbetet tillägger, att ett påstående av en för
narkotikahandel misstänkt person att hos honom anträffad narkotika endast
innehades för eget bruk ofta skulle vara svårt att motbevisa och att
ett genomförande av motionärens förslag även därigenom skulle avsevärt
försvåra polisens och åklagarnas arbete vid bekämpningen av den illegala
narkotikahandeln.

överåklagaren i Stockholm, Martin Lundqvist, anför i huvudsak följande.

I princip delar jag förslagsställarens uppfattning att en narkotikamissbrukare
i första hand bör komma i åtnjutande av vård. De möjligheter som
för närvarande utanför kriminalvårdens ram står till buds är helt beroende

Andra lagutskottets utlåtande nr Öl år 1060

på vederbörandes frivilliga medverkan. Därest »tillförsel av narkotika blivit
en tvingande nödvändighet» torde frivillig medverkan till vård mot missbruket
icke vara att räkna med. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att
det vore önskvärt om lagregler motsvarande nykterhetsvårdslagens bestämmelser
om alkoholmissbrukare kunde införas beträffande missbrukare
av narkotika.

Straffskalan för olovligt innehav av narkotika är enligt 13 § narkotikaförordningen
fängelse eller om brottet är ringa dagsböter. Även om flertaleL
fall där vederbörande innehar narkotika för eget bruk bedömes såsom
ringa och sonas med böter, kvarstår dock de fall, som icke är ringa och där
vårdbehovet är som störst. I sistnämnda fall ligger inom kriminalvårdens
ram att åstadkomma den vård, som efterlysts i motionen. Med hänsyn till
den fortskridande ökningen av narkotikamissbrukare anser jag det icke
tillrådligt — hur behjärtansvärd motionen än är — att slopa straffansvaret
tör olaga innehav av narkotika för eget bruk. Samhällets möjligheter till
vård skulle därigenom väsentligt försvåras.

Bekämpande av den brottslighet, som sammanhänger med olaglig hantering
med narkotika, är av synnerligen stor vikt. Därest olovligt innehav
av narkotika icke vore straffbelagt, skulle de linjer, som upplagts för bekämpandet,
kunna äventyras t. ex. genom att husrannsakan i tveksamma
fall icke vore tillåten.

T. f. överåklagaren i Göteborg, W. Lundqvist, åberopar såsom eget yttrande
vad kammaråklagaren Alf Juhlin i ovan (s. 19) angivna — och i väsentliga
delar återgivna — skrivelse anfört. I förevarande hänseende innehåller
skrivelsen följande.

Frågan om straffrihet för olaga innehav av narkotika rymmer enligt mitt
förmenande många problem. Liksom motionären anser jag det tvivelaktigt
att straffa en person, som utvecklat ett missbruk av narkotika. Tolkningen
i praxis av den nuvarande straffrihetsregeln vid ringa brott är också mycket
snäv. Emellertid måste här beaktas att många av dem, som själva missbruka
narkotikan, försörja sig på att sälja eller förmedla narkotika. Därest
straffrihet införes vid innehav av narkotika för eget bruk, bör bestämmelsen
konstrueras så alt i praktiken icke nyssnämnda kategori innehavare
går fria från påföljd. Kvantiteten av innehavd narkotika får icke bli avgörande.
Det är icke ovanligt att dessa distributörer medföra blott ett femtiotal
tabletter samtidigt för att efter försäljning av dessa hämta ut nya. Erfarenheten
talar för att regeln erhåller den utformningen, att påföljd ej
skall ådömas om någon olovligen innehar narkotika som uppenbarligen endast
är avsedd för eget bruk.

Rikspolisstyrelsen yttrar beträffande de straffrättsliga frågorna.

Som motionärerna påpekat kan smuggling för närvarande bestraffas
med fängelse i två år, medan illegal försäljning av narkotika endast är belagd
med ett högsta fängelsestraff av ett år. Med nuvarande stora resandeström
till Sverige är det omöjligt att genomföra en strikt tullkontroll. Den
kan endast ske genom tämligen glesa stickprov. Även om man känner namnen
på personer som kan misstänkas för smuggling av narkotika är det
ogörligt att särskilt bevaka dem, eftersom det icke finns någon passkontroll
beträffande t. ex. resande över Öresund. Övervakningen av misstänkta
smugglare måste sålunda ske genom personal med särskild personkänne -

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

dom, såvida man icke skall förlägga denna speciella kontroll till det nordiska
passkontrollområdets yttergräns. Erfarenheterna har givit vid handen, att
den jämförelsevis ringa tullkontrollen gynnat smugglarna, och stora mängder
narkotika har därför kunnat smugglas in i Sverige. Smugglingen utgör
också i dagens läge polisens största problem vid bekämpningen av den illegala
narkotikahanteringen.

Beträffande själva smugglingsförfarandet kan nämnas, att det för den
svenska polisen är känt att vissa namngivna personer företagit resor till
Spanien för inköp av preludin och därefter avslöjats utomlands under transporten
mot Sverige. Den svenska polisen står maktlös i denna situation,
eftersom förberedelse till smuggling icke är straffbelagd jämlikt svensk lag.
Det skulle alltså erfordras, att förberedelse till smuggling straffbelädes,
vilket också stadgas i artikel 36 i den internationella narkotikakonventionen
av år 1961.

Efter det att narkotikan smugglats in i landet, medför det svårigheter för
polisen att påvisa smugglingsförfarandet, såvida icke ingripandet sker i nära
anslutning till smugglingen. Ur polisiär synpunkt kan den illegala försäljningen
av insmugglad narkotika jämställas med själva smugglingen, varför
straffbestämmelserna också bör vara av samma svårighetsgrad.

Vad beträffar straffet för olaga innehav kan det möjligen finnas vissa
skäl för att höja straffmaximum, men eftersom det olaga innehavet är nära
förknippat med vårdfrågorna anser rikspolisstyrelsen, att det under pågående
utredning om narkomanvården icke finns anledning att f. n. vidtaga
en ändring av lagbestämmelserna på denna punkt. Av samma anledning bör
jämväl frågan om borttagande av straff för olaga innehav anstå tills vidare.

Utskottet

I förevarande motioner behandlas frågor som rör omhändertagande och
vård av personer som missbrukar narkotika. Vidare behandlas straffrättsliga
frågor beträffande försäljning och innehav av narkotika.

I vårdfrågorna har medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och rikspolisstyrelsen
avgivit remissyttranden. Beträffande övriga frågor har dels angivna
myndigheter — medicinalstyrelsen dock med viss begränsning — dels riksåklagarämbetet
yttrat sig.

Vårdfrågor

År 1961 tillkom inom Förenta Nationerna den allmänna narkotikakonventionen,
som år 1964 ratificerades av Sverige. Enligt konventionen skall
de till denna anslutna staterna ägna särskild uppmärksamhet åt anordningar
för behandling och rehabilitering av narkomaner. Vidare uttalas att
om narkomanien utgör ett allvarligt problem för en stat och statens ekonomiska
resurser medger det, är det önskvärt, att staten skapar passande
anordningar för en effektiv behandling av narkomaner.

I vårt land finns på förevarande område ingen allmän vårdlag. Den vård,
som nu förekommer, torde i stor utsträckning meddelas inom den öppna

Andra lagutskottets utlåtande nr (it är l!)6(i

eller slutna sjukvårdens ram. I de fall, då vederbörande ställer sig positiv
till vården, torde några rättsliga problem mera sällan förkomma. Därest
tvångsåtgärder visar sig erforderliga för att bereda vård är i främsta hand
reglerna om sluten psykiatrisk vård samt om barnavård att beakta. Däremot
är inte nykterhetsvårdslagen tillämplig på personer som missbrukar narkotika.

Något uttryckligt stadgande om intagning och vård av narkomaner finns
inte i nu gällande sinnessjuklag. Praxis har emellertid varit att narkomani
betraktats som sinnessjukdom, och sinnessjuklagens intagningsbestämmelser
har således tillämpats i fråga om narkomaner. Beträffande narkotikamissbrukare
har större osäkerhet rått. Lagen om sluten psykiatrisk vård ersätter
vid årsskiftet nu gällande intagningsbestämmelser. Under den nya lagstiftningens
förarbeten har skilts mellan narkomani — av sinnessjuklagstiftningskommittén
definierat som sjukdomstillstånd där vederbörande blivit
psykiskt eller kroppsligt beroende av narkotika eller andra till effekten
jämställda ämnen — och missbruk av narkotika, som ur medicinsk synpunkt
betraktas på likartat sätt som alkoholmissbruk. Enligt den nya lagen
får den som lider av psykisk sjukdom oberoende av eget samtycke beredas
sluten psykiatrisk vård om sådan vård är oundgängligen påkallad med hänsyn
till sjukdomens art och grad samt till att viss eller vissa s. k. specialindikationer
föreligger. Under förarbetena till lagen rådde enighet om att
under begreppet psykisk sjukdom hörde tillstånd, som sammanhängde med
missbruk av narkotika. Departementschefen uttalade därjämte — utan erinran
från lagrådets eller riksdagens sida ■—- att en strikt gränsdragning mellan
narkomani och narkotikamissbruk inte alltid torde vara möjlig och inte
heller nödvändig bl. a. med hänsyn till att sjukdomens art och grad borde
vara avgörande för bedömningen av om sluten psykiatrisk vård var oundgängligen
påkallad.

Beträffande barnavårdslagen är att nämna att barnavårdsnämnd har att
ingripa om underårig, som ej fyllt 21 år, på grund av missbruk av narkotiska
medel är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets
sida. Nämnden kan meddela föreskrifter om den underåriges levnadsförhållanden,
exempelvis skyldigheten att underkasta sig behandling för sjukdom.
Nämnden har möjlighet att bidraga till kostnaderna för behandlingen.
I svårare fall kan nämnden omhändertaga den underårige för samhällsvård.
Denne skall placeras i enskilt hem eller i lämplig anstalt. Han skall beredas
erforderlig vård och behandling för sjukdom eller annan kroppslig eller
själslig brist eller svaghet.

I motionen II: 704 yrkas, att riksdagen skall anhålla om skyndsam utredning
och förslag till åtgärder som kan vidtagas för omhändertagande och
behandling av personer som missbrukar narkotika. Även motionerna 1: 568
och II: 699 har ett likartat syfte. I dessa yrkas nämligen, att riksdagen skall

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

anhålla om skyndsam översyn av nykterhetsvårdslagen så att nykterhetsnämnderna
kan hjälpa även ifrågavarande missbrukare.

I den debatt, som under senare tid förts i press, radio och TV och i vilken
medicinsk och annan expertis på narkotikaområdet deltagit, har framhållits,
att kännedomen om problem, som sammanhänger med missbruk av
narkotika i vårt land, är bristfällig. Detta bär tidigare innevarande år även
understrukits av riksdagen (allmänna beredningsutskottets utlåtande nr
37). Bland läkare med erfarenhet från förevarande område råder delade
meningar om det lämpligaste sättet att nå önskvärda resultat vid behandling
av personer som missbrukar narkotiska medel. Väsentligt olika uppfattningar
om problemets storleksordning i förhållande till andra akuta samhällsfrågor
har kommit till uttryck. Mot nu angivna bakgrund är det enligt
utskottets mening uppenbart, alt i vart fall en preliminär kartläggning av
narkotikamissbrukets uppkomst, omfattning, karaktär och verkningar måste
föreligga innan ställning tages till inriktningen och utformningen av den
mera långsiktiga narkomanvården.

Föregående sommar tillsattes inom medicinalstyrelsen en expertgrupp som
skulle verkställa en kartläggning av angivna slag. Gruppen består numera
av en huvudkommitté, narkomanvårdskoinmittén, under ledning av chefen
för medicinalstyrelsen, samt fyra arbetsgrupper, en socialmedicinsk, en teknisk-diagnostisk,
en juridisk och en för vårdfrågor. Till huvudkommittén
och de olika arbetsgrupperna har, förutom läkarexpertis inom olika områden,
knutits representanter för bl. a. apoteksväsendet, domstolsväsendet, polismakten,
kriminalvården och Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare.
Kommittén har föreslagit eller förberett vissa åtgärder i syfte att
effektivisera vården. Kommittén har nyligen framlagt en promemoria, som
innehåller vissa konkreta förslag till undersökningar av narkotikaproblemet.
Vidare skall kommittén, enligt vad utskottet inhämtat, inom en nära
framtid — sannolikt redan under innevarande månad — framlägga en promemoria
som innefattar en första bedömning av läkemedelsmissbrukets omfattning
och karaktär. Enligt uppgift grundar sig denna på informationer,
som erhållits vid en riksomfattande enkät, som gjorts vid landets sjukhus.
Vidare har omfattande uppgifter inhämtats från bl. a. socialvårds-, kriminalvårds-
och polismyndigheter. Avsikten är att promemorian skall innehålla
en preliminär bedömning av vilka åtgärder som i nuläget synes erforderliga
i fråga om vården av personer, som missbrukar narkotika. Frågan
om möjligheterna att genom tvångslagstiftning ge medicinsk vård åt läkemedelsmissbrukare
kommer även att behandlas.

Ovisshet råder om föreliggande brister i fråga om samhällets åtgärder
för omhändertagande och vård av personer som missbrukar narkotika främst
är att hänföra till bristande resurser -— av materiell och personell art —
eller om brister i beaktansvärd omfattning även föreligger i andra avseenden,
exempelvis då det gäller möjligheterna att få till stånd vård av per -

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1066

söner, som vägrar att frivilligt underkasta sig sådan. Den av medicinalstyrelsen
föranstaltade utredningen kommer sannolikt alt belysa föreliggande
problem. Det utredningsresultat, som enligt det ovan sagda inom
kort kommer att framläggas, bör därför avvaktas innan man tar ställning
till frågan om ytterligare utredning -— som i sin tur kan föranleda lagstiftning
inom området -—- är påkallad eller om det framkomna materialet direkt
kan läggas till grund för åtgärder. Om vidare utredningsåtgärder finnes
påkallade bör enligt utskottets mening en sådan utredning ha frihet att
söka sig fram till eu lösning av vårdfrågorna antingen genom en påbyggnad
av redan existerande lagstiftning eller genom en särskild reglering av vårdområdet.
Med hänsyn till problemets vikt anser utskottet det ytterst angeläget
att innehållet i narkomanvårdskommitténs promemoria utan tidsutdräkt
föranleder de åtgärder som kan företagas utan ytterligare utredning.

Vad utskottet sålunda anfört beträffande vård av personer som missbrukar
narkotika bör bringas till Kungl. Maj :ts kännedom. Härmed anser
sig utskottet ha besvarat de motionsyrkanden, som nu är i fråga.

Straffrättsliga frågor

I narkotikaförordningen, som trädde i kraft 1964, finns de primära bestämmelserna
om befattningen med narkotiska ämnen. Förordningen har
utformats med beaktande av innehållet i den allmänna narkotikakonventionen.
Det legala handhavandet av narkotika regleras av medicinalstyrelsen.
Den som tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika utan att vara
berättigad därtill dömes till fängelse eller, vid ringa brott, till dagsböter. Den
sålunda stadgade straffskalan innebar vid förordningens tillkomst och
ikraftträdande att fängelse i högst två år kunde utdömas enligt förordningen.
I samband med införandet av brottsbalken sänktes emellertid maximistraffet
till ett år. Detta var en följd av en regel i brottsbalkens promulgationslag.
Direkt ändring i narkotikaförordningen företogs således inte.
Brott mot förordningens bestämmelser om överlåtelse innefattar ofta även
ocker. I sådana fall är straffskalan utsträckt till fängelse fyra år. Till Sverige
insmugglas betydande kvantiteter narkotika. Straffet för varusmuggling
är högst fängelse ett år eller om brottet — som i regel skall anses vara
fallet vid smuggling av narkotika — är grovt, fängelse högst två år.

I motionerna I: 318 och II: 384 hemställes att straffmaximum för illegal
försäljning och olaga innehav av narkotika skall höjas. Motionärerna gör
gällande att det inte torde finnas skäl att sätta straffmaximum för grovt
brott av angivna slag lägre än fängelse fyra år.

Medicinalstyrelsen och rikspolisstyrelsen har tillstyrkt höjning av straffmaximum
för illegal försäljning av narkotika. Båda myndigheterna har därvid
hänvisat till att skillnaden i fråga om maximistraff för angivna brott
och för varusmuggling är omotiverad. Riksåklagarämbetet har uttalat, att

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966

den snabba och oroväckande utvecklingen i fråga om den illegala handeln
med narkotika gjort en översyn av narkotikalagstiftningen önskvärd. Socialstyrelsen
har i motsats till nämnda remissinstanser icke funnit det befogat
att företaga straffskärpning på förevarande område.

För att i görligaste mån förhindra en fortsatt utbredning av narkotikamissbruket
är det, såsom framhållits under remissbehandlingen, av avgörande
betydelse att den illegala handeln med narkotika kan bekämpas på
ett effektivt sätt. En åtgärd, som härvid kan komma i fråga, är straffskärpnmg
för kriminaliserade förfaranden med narkotika. Vid tillkomsten av
narkotikaforordningen år 1962 höjdes straffmaximum för dessa förfaranden
från fängelse sex månader till fängelse två år. Andra lagutskottet uttalade
därvid att straffskärpningen inte endast framstod som lämplig utan
som en nödvändig åtgärd. Förhållandena på området har efter år 1962 utvecklat
sig på ett sådant sätt, att det nu synes angelägnare än någonsin att
med kraft ingripa mot framför allt personer, som yrkesmässigt distribuerar
narkotika. En höjning av maximistraffet framstår därför såsom motiverad.
Utskottet vill i sammanhanget även peka på straffskalan för varusmuggling,
vilken ovan angivits. Det förtjänar också nämnas, att olovlig rusdrycksförsäljning
i grova fall kan straffas med fängelse två år.

Med hänvisning till vad sålunda anförts synes det utskottet angeläget,
att straffbestämmelserna i narkotikaförordningen utan dröjsmål blir föremål
för översyn. Enligt vad utskottet inhämtat torde narkomanvårdskommittén
under första halvåret 1967 framlägga en promemoria, där såväl den
legala som den illegala distributionen av narkotika kommer att behandlas.
Utskottet förutsätter, att innehållet i promemorian beaktas vid nyssnämnda
översyn.

Vad utskottet ovan anfört om önskvärdheten av översyn av narkotikaförordningen
bör bringas till Kungl. Maj :ts kännedom. Med det sagda anser
sig utskottet ha besvarat motionerna I: 318 och II: 384, såvitt nu är i fråga.

I motionen II: 704 yrkas att innehav av narkotiska ämnen icke skall vara
straffbart vid innehav för eget bruk.

Enligt artikel 33 i allmänna narkotikakonventionen skall konventionsstaterna
inte tillåta, att någon innehar narkotika utan tillstånd. Narkotikaförordningen
omfattar emellertid även vissa andra ämnen än dem som avses
i konventionen; åsyftade ämnen — bland dem preludin och ritalina — har
enligt medicinalstyrelsens bedömande befunnits böra behandlas lika restriktivt
som de konventionsvägen klassificerade ämnena. I fråga om de
ämnen, som inte omfattas av narkotikakonventionen, utgör således konventionen
inte hinder mot att lämna innehav för eget bruk straffritt. Vid bedömande
av motionsyrkandet måste emellertid betydande vikt fästas vid
riksåklagarämbetets uttalande att ett påstående av en för narkotikahandel
misstänkt person att hos honom anträffad narkotika endast innehades för

Andra lagutskottets utlåtande nr 61 år 1966 27

eget bruk ofta skulle vara svårt att motbevisa och att ett genomförande av
motionärens förslag därigenom skulle avsevärt försvåra polisens och åklagarnas
arbete vid bekämpningen av den illegala narkotikahandeln. Ytterligare
måste här beaktas, att den genom motionsyrkandet aktualiserade frågan
har mycket starkt samband med vårdfrågan, som enligt det ovan sagda
befinner sig under utredning. På nu anförda skäl kan utskottet icke biträda
yrkandet i motionen II: 704, såvitt angår innehav av narkotika.

Med hänvisning till det ovan anförda får utskottet hemställa,

I. att riksdagen i anledning av följande motioner, nämligen a)

motionerna I: 318 och II: 384, såvitt nu är i fråga,

b) motionerna I: 568 och II: 699, samt

c) motionen II: 704, såvitt angår yrkandet under 2),
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet anfört beträffande
vård av personer som missbrukar narkotika samt om översyn
av narkotikaförordningen;

II. att följande motioner, nämligen

a) motionerna I: 318 och II: 384, såvitt nu är i fråga,

b) motionerna I: 568 och II: 699, samt

c) motionen II: 704, såvitt angår yrkandet under 2),

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet under I. hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

III. att motionen II: 704, såvitt angår yrkandet under 1),
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 november 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell*,
herr Lars Larsson, fru Nilsson, herrar Erik Filip Petersson, Blomquist*
och fru Elvy Olsson*;

från andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fröken Wetterström,
herrar Johansson i Södertälje, Johansson i Skärstad, Carlsson i Göteborg,
Jonsson, fru Skantz och herr Göransson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.