Andra lagutskottets utlåtande nr 5 (Utlåtande 1943:L2u5 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

Nr 5.

Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1943 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss ändring i lagen
örn semester.

Andra lagutskottet har till behandling i elt sammanhang förehaft två
inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 6 av herr Pettersson i Hällbacken m. fl. och nr 136 av herr
Persson i Stockholm m. fl., båda örn ändring i 12 § lagen örn semester.

Enligt 12 § första stycket skall arbetstagare, som lämnar sm anställning
eller entledigas därifrån, innan han åtnjutit honom tillkommande
semester eller semesterlön, erhålla ersättning därför enligt angivna grun
der. Vad sålunda stadgats skall dock, enligt andra stycket i samma paragraf,
icke gälla, då anställning avbrytes genom dödsfall eller upphör till
följd av arbetstagarens pensionering.

I motionen 11:6 har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i 12 § andra stycket, att intjänad semester (löns) ersättning skall utbetalas
till avliden arbetstagares dödsbo.

I motionen II: 136 har yrkats, att riksdagen måtte besluta, att andra
stycket i 12 § utgår.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för yrkandena, får utskottet
hänvisa till motionerna.

Förslag till lag om semester framlades av Kungl. Maj:t genom proposition
nr 286/1938. Till grund för förslaget låg ett av särskilt tillkallade
sakkunniga avgivet betänkande med förslag till lag örn semester (statens
off. utredn. 1937:49).

De sakkunniga uttalade angående semesterlagstiftningens innebord, att
grunden till densamma uteslutande vore att söka i kravet på rekreation
för arbetstagarna men att man vid utformandet av lagen städse måste
utgå från att semesterrätten innebure en ren löneförmån, som successivt
intjänades genom anställning och arbete under viss tid. I fråga örn den
inverkan, som arbetsavtalets upphörande skulle lia å semesterrätten, måste
man enligt de sakkunniga draga den fulla konsekvensen av nämnda utgångspunkt
och fastslå, att arbetstagaren vid arbetsavtalets upplösning

Bihang till riksdagens protokoll 10Mt. 0 sami. 2 avd. Nr Ii. 1

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

alltid skulle ha full ersättning för intjänad men ännu icke åtnjuten semester.
Det måste härvidlag vara likgiltigt av vilken anledning anställningen
upphörde. Om anställningen avbrötes genom arbetstagarens dödsfall,
skulle ersättning sålunda i vanlig ordning utgå och utbetalas till den
avlidnes rättsinnehavare. Semesterersättningen vöre med andra ord att
helt jämställa med upplupen lön.

I de sakkunnigas lagförslag upptogs följaktligen icke något stadgande
motsvarande 12 § andra stycket i gällande lag.

I de yttranden, som avgåvos över de sakkunnigas förslag, berördes jämväl
rätten till semesterersättning. Av desamma torde här böra erinras örn
följande.

Gentemot de sakkunnigas uttalande örn att semesterersättning vid dödsfall
skulle utgivas till den avlidnes rättsinnehavare anmärkte väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att detta skulle komma att innebära ett anmärkningsvärt
avsteg från principen, att semestern skulle bereda arbetstagaren möjlighet
till rekreation.

Jämväl järnvägsstyrelsen anmärkte, att de sakkunniga med uttalandet om
att semesterersättning vid arbetstagares dödsfall skulle utgå till dennes
dödsbodelägare helt övergivit rekreationssynpunkten och förvandlat semestern
till en renodlad avlöningsfråga. Enahanda vore förhållandet beträffande
arbetstagare, som avginge ur tjänst med pension. Styrelsen kunde
för sin del icke finna rimligt eller riktigt, att vid anställning, som avbrötes
genom dödsfall eller som upphörde genom vederbörandes pensionering,
semesterersättning skulle utgå, då en dylik ersättning måste vara att betrakta
som en förmån av uteslutande personlig art liksom semesterledigheten
och avsedd att tillgodose ett rekreationsbehov. Skulle det anses, att
särskilt för de arbetares efterlevande, som icke ägde komma i åtnjutande
av familjepension, det vore skäligt att bereda dem viss ekonomisk hjälp,
borde sådan utgå i form av begravningshjälp, beräknad efter lönen för
bestämt antal arbetstimmar. I de för det övervägande antalet av statens
järnvägars arbetare gällande kollektivavtalen funnes ock intagna bestämmelser,
som berättigade de efterlevande till utbekommande av begravningshjälp.

Göta hovrätt ifrågasatte, om icke konsekvensen av kommitténs betraktelsesätt
dragits ut för långt genom ersättningsrätten vid dödsfall. En
sadan ersättningsrätt syntes innebära en avvikelse från den naturliga uppfattningen
om rätten till semester.

Telegrafstyrelsen däremot yttrade att, eftersom enligt lagförslagets grundprincip
semesterrätten intjänats under den föregående anställningstiden,
konsekvensen syntes fordra, att arbetares stärbhus erhölle ett belopp, motsvarande
semesterersättningen för det antal dagar, som arbetaren ännu icke
hade satts i tillfälle att uttaga såsom semester. I så fall torde måhända så -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

dan förändring böra vidtagas i farailjepensionsreglementet för arbetare, att
familjepension ej skulle börja utgå förrän motsvarande antal dagar efter
dödsfallet. Vid avgång med tjänstepension, varvid tidpunkten för avgången
ju i förväg vore känd, syntes motsvarande sak kunna ordnas på så sätt, att
arbetstagaren omedelbart före avgången erhölle det intjänade men ännu ej
uttagna antalet semesterdagar.

Svenska försäkringsbolags riksförbund ansåg, att det syntes ligga i sakens
natur, att semesterrätt icke skulle kunna göras gällande samtidigt med pensionsrätt.

I det genom propositionen framlagda förslaget hade 12 § den lydelse,
som sedermera upphöjdes till lag.

Föredragande departementschefen anförde, såvitt nu är ifråga, i propositionen: I

likhet med de sakkunniga anser jag, att vid anställningens upphörande
ersättning skall utgå för de semesterdagar, som intjänats men ännu icke av
arbetstagaren åtnjutits. Vidare bör ersättning vid anställningens upphörande
utgå för icke uppburen semesterlön för sådana arbetstagare, som icke utföra
sitt arbete under arbetsgivarens kontroll. Som motivering härför vill
jag anföra, att det måste anses vara skäligt, att en kompensation gives till
de arbetstagare, som uppfyllt lagens bestämmelser om anställning och
arbete under viss tid och sålunda intjänat rätt till semester eller semesterlön
men på grund av anställningens upphörande icke kommit i åtnjutande
härav. Jag tillstyrker alltså bifall till sakkunnigförslaget i denna del men
vill därvid förorda en sådan jämkning, att semesterersättning icke skall
utgå i de fall, då en anställning avbrytes genom dödsfall eller pensionering
Såsom påpekats i vissa yttranden kan det nämligen i dessa fall icke bliva
tal örn att tillgodose ett rekreationsbehov.

Sedan riksdagen i skrivelse den 20 maj 1942, nr 245, hemställt, att
Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning i vissa frågor hörande till semesterlagen,
har chefen för socialdepartementet den 3 november 1942
enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1942 tillkallat särskilda
sakkunniga (1942 års semesterkommitté), som erhållit till uppgift att underkasta
semesterlagen en allmän, förutsättningslös översyn.

Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen yppades under för- Utskottet.
arbetena till semesterlagen skiljaktiga meningar rörande frågan örn den
inverkan arbetstagares dödsfall eller pensionering skulle lia å semesterrätten.
Enligt utskottets mening är denna fråga fortfarande förtjänt av
uppmärksamhet. Eftersom åt särskilda sakkunniga uppdragits att företaga
en allmän, förutsättningslös översyn av semesterlagen och vid de
sakkunnigas utredning jämväl de genom motionerna väckta detaljfrågorna
torde bliva föremål för övervägande, anser utskottet det emellertid
icke för närvarande vara lämpligt att till prövning upptaga dessa frågor.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5.

På grund härav får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 februari 1943.

På andra lagutskottets vägnar:

DAVID NORMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit

från första kammaren: herrar Norman, Wistrand*), Forslund, Löfvander, Olof
Carlsson, Mannerskantz, Roos och Sten*);

från andra kammaren: fröken Hesselgren, herrar Olovson i Västerås, Hallagård,
Cruse, Holm, fru Johansson samt herrar Larsson i Östersund*) och Hagård*).

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1943
52143