Andra lagutskottets utlåtande Nr 54 (Utlåtande 1937:L2u54 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

Nr 54.

Ankom till riksdagens kansli den 29 maj 1937 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion örn effektivare
tillämpning av alkoholistlagen å vagabonderande
alkoholister.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 72,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Otto Wangson hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förslag till sådana
ändringar i den nuvarande alkoholistlagen, att densamma bleve i av lagstiftningen
åsyftad utsträckning tillämplig jämväl å de vagabonderande alkoholisterna.

I motiveringen till motionen har uttalats bland annat, att det syntes nödvändigt,
örn alkoholistlagen över huvud skulle bliva effektivt tillämplig å den
lösa befolkningen, att ej mindre de lokala myndigheterna — och bland dessa
också polismyndighet — bereddes möjlighet till ett snabbt ingripande och
omhändertagande av vagabonderande alkoholister än även att ersättning för
vården av desamma utan återhållande inskränkningar garanterades av statsmedel.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.

I 1 § lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister (alkoholistlagen)
stadgas, att om någon är hemfallen åt alkoholmissbruk och han i följd
därav finnes vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller
utsätta någon, som han jämlikt stadgande i lag är skyldig att försörja, för
nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan
person, eller ligga det det allmänna, sin familj eller annan till last, eller
vara ur stånd att taga vård örn sig själv, eller föra ett för närboende eller
andra grovt störande levnadssätt, åtgärder skola vidtagas för hans återförande
till ett nyktert och ordentligt liv. Detsamma gäller, där någon, som
är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit under de två senast förflutna åren
tre eller flera gånger dömd till ansvar för fylleri. Enligt 15 § i samma lag
äger nykterhetsnämnden, om någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk såsom
i 1 § sägs, icke genom hjälpåtgärd kunnat återföras till ett nyktert och
ordentligt liv eller örn det eljest uppenbarligen saknas utsikt att utan tvång
återföra honom därtill, hos länsstyrelsen ansöka örn förordnande, att han må
intagas å allmän alkoholistanstalt. Vidare stadgas i 16 §, att örn någon är
hemfallen åt alkoholmissbruk och han i följd därav finnes vara farlig för

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 9 sami. 2 avd. Nr 54.

1800 37

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 54.

annans personliga säkerhet eller eget liv, nykterhetsnämnden, ändå att fall,
som avses i 15 §, ej är för handen, så ock polismyndigheten i orten äger hos
länsstyrelsen ansöka örn förordnande, att han må intagas å allmän alkoholistanstalt.
Är faran så överhängande, att åtgärd, som ankommer på länsstyrelsen,
ej utan våda kan avvaktas, har polismyndigheten att ofördröjligen på lämpligt
sätt tillsvidare omhändertaga den, örn vilken är fråga. Varder någon sålunda
omhändertagen, innan ansökning gjorts örn förordnande, att han må intagas å
allmän alkoholistanstalt, skall polismyndigheten utan uppskov göra sådan
ansökning.

I det år 1926 av särskilt tillkallade sakkunniga framlagda förslaget till
lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri (Stat. off. utr. 1926: 17)
voro vissa särskilda regler rörande vagabonderande alkoholister upptagna.
23 § i lagförslaget innehöll bland annat den bestämmelsen, att även polismyndighet
skulle kunna göra ansökan örn intagande å allmän alkoholistanstalt
av en åt dryckenskap hemfallen person, som under de senaste två
åren upprepade gånger blivit dömd till ansvar för fylleri, stryker omkring
från en ort till en annan utan sysselsättning, varigenom han må antagas
kunna förskaffa sig sitt uppehälle, och utan att, såvitt omständigheterna
ådagalägga, söka arbete eller eljest efter förmåga söka ärligen försörja sig.
I samma paragraf stadgades vidare, att polismyndigheten i sådant fall hade
att tillsvidare på lämpligt sätt omhändertaga den åt dryckenskap hemfallne.
I motiveringen till dessa bestämmelser (betänkandet sid. 103) anfördes, att
polismyndigheten, när en person å främmande ort gjorde sig skyldig till
fylleri, borde — helst telegrafiskt eller per telefon — hos systembolaget i
hans hemort göra förfrågan angående hans föregående fylleriförseelser och
platserna, där han dömts, för att, där förseelserna då visade sig hava förekommit
upprepade gånger och inträffat på olika orter, vidtaga åtgärd för att
få personen ifråga intagen å alkoholistanstalt.

Bestämmelser av samma eller liknande innebörd inflöto icke i 1931 års
alkoholistlag och upptogos ej heller i det förslag till lag örn nykterhetsvård,
som år 1934 framlades av rusdryckslagstiftningsrevisionen (Stat. off. utr.
1934:39). I kontrollstyrelsens år 1935 avgivna yttrande över revisionens betänkande
har däremot föreslagits ett stadgande av innehåll bland annat, att
örn någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, fört ett kringflackande liv,
polismyndigheten i den ort, där han vistas eller äger hemortsrätt, skall äga
göra ansökan om hans intagande å allmän alkoholistanstalt. Där det kan befaras,
att vederbörande kommer att avvika från orten, innan länsstyrelsen
vidtager åtgärd med anledning av ansökningen, skall polismyndigheten enligt
sistnämnda förslag äga att på lämpligt sätt tillsvidare omhändertaga honom.

Här må även erinras, att nykter hetsnämndernas riksförbund i en den 28
november 1936 till socialdepartementet inkommen skrift hemställt örn vidtagande
av sådan ändring u alkoholistlagen, att densamma kunde komma till

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54. 3

användning även å de vagabonderande alkoholisterna. Denna framställning
är alltjämt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

I 1937 års statsverksproposition, femte huvudtiteln (sid. 110), har chefen
för socialdepartementet framhållit, att han — i betraktande av de erinringar,
som framställts i yttranden över rusdryckslagstiftningsrevisionens förslag till
lag örn nykterhetsvård, ävensom vissa senare framställningar i ämnet —
funnit frågan örn en revision av alkoholistlagstiftningen böra bliva föremål
för ytterligare överväganden.

Genom propositionen nr 35 till årets riksdag med förslag till lag örn verkställighet
av bötesstraff, m. m. har för riksdagen framlagts förslag till vissa
lagändringar, syftande bland annat till en effektivisering av alkoholistlagens
bestämmelser beträffande återfallsfyllerister. Chefen för justitiedepartementet
har i denna proposition (sid. 79) uttalat, att frågan om vilka åtgärder,
som borde vidtagas för att förhindra, att vagabonderande alkoholister undandroge
sig de reaktioner, som samhället uppställt, otvivelaktigt borde upptagas
till lösning i hela sin vidd.

Första lagutskottet har i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 14 icke
gjort någon erinran mot detta uttalande.

I propositionen nr 242 till innevarande års riksdag med förslag till förordning
angående försäljning av rusdrycker m. m. har chefen för finansdepartementet
hänvisat till ovannämnda yttrande i 1937 års statsverksproposition.

I de vid årets riksdag väckta motionerna I: 271 och 273, II: 509 och 518
samt de likalydande motionerna I: 275 och II: 510 har yrkats avslag å sistnämnda
proposition under åberopande bland annat, att frågan örn införande
av en ny försäljningslagstiftning icke lämpligen borde komma under övervägande
utan att till samtidig behandling förelåge förslag jämväl till ny lagstiftning
angående nykterhetsvård i huvudsaklig överensstämmelse med det
förslag, som i sådant hänseende framlagts genom rusdryckslagstiftningsrevisionens
betänkande.

Bevillningsutskottet har i sitt i ämnet avgivna betänkande nr 28 anfört,
att utskottet i likhet med departementschefen funne hinder icke möta att
redan nu upptaga till behandling frågan örn genomförande av ny försäljningslagstiftning.
Icke minst med tanke på att eftergifter i fråga örn försäljningsrestriktionerna
lättare skulle låta sig genomföras, därest nykterhetsnämnderna
sattes i stånd att utöva en verkligt effektiv nykterhetsvård, funne utskottet
det emellertid angeläget, att frågan örn lagstiftningsåtgärder för ernående
av en förbättrad nykterhetsvård icke måtte undanskjutas utan för
slag örn möjligt föreläggas nästa års riksdag.

Det i motionen berörda spörsmålet är enligt utskottets mening av sådan
betydelse, att det väl förtjänar tagas under övervägande. Såsom av den i det
föregående lämnade redogörelsen framgår har spörsmålet under den senaste

Utskottet.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 54.

tiden i flera olika sammanhang aktualiserats. Sålunda är en framställning i
ämnet för närvarande beroende på Kungl. Marits prövning. Därjämte har
bevillningsutskottet i sitt ovannämnda betänkande framhållit angelägenheten
av att förslag till lagstiftningsåtgärder för ernående av en förbättrad nykterhetsvård
örn möjligt föreläggas nästa års riksdag. Med hänsyn härtill anser
sig utskottet kunna förutsätta, att Kungl. Majit kommer att ägna den föreliggande
frågan erforderlig uppmärksamhet. Utskottet finner därför icke skäl
föreslå riksdagen att i anledning av motionen göra någon framställning till
Kungl. Majit.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 28 maj 1937.

På andra lagutskottets vägnar:

SIGFRID HANSSON.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sigfrid Hansson, P. Sandström, Hagman,
Sam Larsson, Norman, Nordborg och Holstenson;

från andra kammaren: herrar Österström, Hage, Pettersson i Hällbacken,
Molander, Hermansson, Thorell och Gardell samt fröken Andersson.

Stockholm 1937* K* L. Beckmans BoktrjckerL