Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969 (Utlåtande 1969:L2u52 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Nr 52

Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av lagen om
åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, in. in.

Andra lagutskottet har behandlat två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 39 av herr Björk och herr Larsson, Lars, samt II: 47 av fröken Bergegren
in. fl.

I motionerna, som är likalydande, har yrkats

»att riksdagen för sin del måtte fr. o. m. den 1 januari 1970 upphäva lagen
den 4 juni 1964 om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om förslag till
lagstiftning, avseende möjligheter till undersökning och eventuell övervakning
från polis- och socialmyndigheters sida i särskilt allvarliga fall av asocialitet,
samt

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala, att behovet av
forskning kring prostitutionens problematik bör uppmärksammas i samband
med anslagsgivningen till social forskning».

Utskottet har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtat
yttrande över motionerna från rikspolisstyrelsen, riksåklagaren och socialstyrelsen.
På begäran av utskottet har vidare Svenska kommunförbundet
yttrat sig över motionerna.

Lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Lagen antogs vid 1964 års riksdag (prop. 128, 2LU 50) och trädde samtidigt
med brottsbalken i kraft den 1 januari 1965. Ändringar i lagen har
vidtagits 1966 (prop. 53, 2LU 44) och 1967 (prop. 147, 2LU 67). Ändringarna
hängde samman med antagandet av lagarna om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall och angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda.
Första lagutskottet har i utlåtande 1969: 32 tillstyrkt ändring i lagen
från den 1 juli 1969, såvitt avser tjugoettårsgränsen i 1, 5 och 6 §§ (se nedan).
Dessa ändringar har samband med att samtliga tjugoettårsgränser i barnavårdslagen
föreslås sänkta till 20 år (prop. 25) och innebär att en motsvarande
sänkning förordas i lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för innehållet i lagen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1969. 9 samt. 2 avd. Nr 52

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Grundläggande bestämmelser (1—3 §§)

Den som fyllt tjugoett år och underlåter att efter förmåga söka försörja
sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger
för allmän ordning eller säkerhet, får intagas i arbetsanstalt enligt lagen
(1 §). Domstol förordnar om sådan intagning på talan av allmän åklagare
(2 §). För att sådant förordnande skall få meddelas skall det vara uppenbart
att vederbörande inte genom hjälpåtgärder eller andra mindre ingripande åtgärder
kan förmås till livsföring som ej är farlig för allmän ordning och
säkerhet (3 § första stycket). I åtskilliga fall får förordnande om intagning
i arbetsanstalt inte meddelas (3 § andra stycket). Detta gäller i följande fall,
nämligen a) om vederbörande är i behov av sluten psykiatrisk vård, vård i
vårdhem eller Specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda eller vård på
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, b) om han dömts till fängelse
i minst sex månader, ungdomsfängelse, internering eller skyddstillsyn eller
omhändertagits för samhällsvård och mindre än ett år förflutit från det
straffet till fullo verkställts eller påföljden eljest upphört eller samhällsvården
slutligt upphört, eller c) om beslut angående hans avvisning, förpassning,
förvisning eller utvisning ur riket kan verkställas.

Förfarandet (X—1 §§)

I fråga om utredningen och förfarandet i mål om intagning i arbetsanstalt
äger i huvudsak vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt
åtal för brott, för vilket är stadgat svårare straff än fängelse i ett år, motsvarande
tillämpning (4 §). Förekommer anledning, att någon som fyllt
tjugoett år för ett sådant asocialt liv som avses i 1 § får förundersökning
inledas för utredning rörande alla omständigheter av betydelse för sakens
bedömande. Under förundersökningen skall i erforderlig utsträckning samråd
ske med arbetsförmedling, nykterhetsnämnd, socialnämnd, barnavårdsnämnd
och övervakningsnämnd. I regel skall läkarundersökning ske (5 §).
Om någon, som fyllt tjugoett år, är skäligen misstänkt att föra ett sådant
asocialt liv som avses i 1 § får han anhållas. Misstanken behöver således inte
hänföra sig även till försörjningsrekvisitet i sagda paragraf. På detta stadium
behövs inte heller någon utredning om lämpligaste åtgärd enligt 3 §.
Enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken äger polisman i vissa fall gripa den, mot
vilken skäl till anhållande förekommer, även om undersökningsledaren ännu
inte beslutat om anhållande. Denna bestämmelse får inte tillämpas i fråga
om lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet (6 § första stycket). Om
det föreligger sannolika skäl att någon må intagas i arbetsanstalt och det
skäligen kan befaras att han avviker eller eljest håller sig undan eller försvårar
utredningen, får han häktas (6 § andra stycket).

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Villkorligt anstånd och åtgärder i samband därmed (8—13 §§)

Enligt 8 § får rätten förordna om villkorligt anstånd med verkställande
av dom å intagning i arbetsanstalt, om av särskild anledning får antagas att
den dömde skall utan att domen verkställes förmås till sådan livsföring att
fara för allmän ordning och säkerhet ej föreligger. Vid lagens tillkomst uttalade
föredragande departementschefen utan erinran från riksdagen att de
förutsättningar, som bör vara uppfyllda för att intagningsbeslut skall meddelas,
inte får efterges eller uppmjukas inför möjligheten att meddela villkorligt
anstånd med beslutets verkställande och att därav följer alt sådant
anstånd inte kan tänkas förekomma i någon större utsträckning. Han uttalade
vidare hl. a. att anstånd självfallet inte bör beviljas schablonmässigt
i alla förstagångsfall. Lagtexten fick sin utformning på förslag av lagrådet,
som avsåg att markera den tämligen sniiva tillämpning av stadgandet som
sålunda var avsedd.

Den som erhåller villkorligt anstånd skall ställas under övervakning under
en prövotid av två år. Denna kan förlängas till tre år. Beträffande övervakningen
gäller i huvudsak samma bestämmelser som vid övervakning under
villkorlig frigivning från fängelsestraff. Om den som erhållit villkorligt anstånd
har åsidosatt sina åligganden och det kan antagas alt han inte skall
låta sig rätta genom åtgärd som övervakningsnämnden äger vidtaga, må
domstol förklara anståndet förverkat.

Anstaltsvård och eftervård (l''i—20 §§)

Den som intagits i arbetsanstalt får kvarhållas under en tid av högst två
år (14 §), Så snart anledning är till antagande att den intagne efter utskrivning
kommer att föra ett sådant liv att fara ej föreligger för allmän ordning
och säkerhet, skall han utskrivas villkorligt. Om ej särskilda skäl äro däremot,
skall villkorlig utskrivning äga rum senast när ett år förflutit av kvarhållningstiden
(15 §).

Villkorligt utskriven skall stå under övervakning. Prövotiden är två år.
Även under den villkorliga utskrivningen gäller i huvudsak samma regler
som under villkorlig frigivning från fängelsestraff (16 §). Om den villkorligt
utskrivne inte iakttager vad som åligger honom enligt lagen eller enligt
föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav, kan övervakningsnämnden
förlänga prövotiden till högst tre år eller besluta att han skall
återintagas i arbetsanstalt. Den som återintagits skall ånyo utskrivas villkorligt,
när samma förutsättningar som vid förstagångsutskrivning (15 §)
föreligger. Utskrivning får dock ske tidigast efter sex månader.

Enligt 19 § skall slutlig utskrivning äga rum beträffande villkorligt ul
skriven sist när prövotiden utgår och beträffande intagen senast vid kvai
hållningstidens slut.

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

I fråga om behandlingen av den som är inlagen i arbetsanstalt gäller i
princip vad som stadgas om behandling i fång vårdsanstalt (20 §).

Särskilda bestämmelser (21—27 §§).

Dessa bestämmelser innehåller bl. a. regler om åtalsprövning vid brott
begångna av den beträffande vilken förordnats om intagning i arbetsanstalt,
om verkställighet av dom å intagning i arbetsanstalt och om talan mot övervakningsnämnds
beslut.

Vissa uttalanden vid lagens tillkomst

Behovet av särlagstiftning om samhällsfarlig asocialitet

Lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet ersatte 1885 års lag angående
lösdrivares behandling. Förutsättningarna för tillämpning av lösdrivarlagen
var medellöshet och sysslolöshet. Därutöver fordrades antingen
kringstrykande liv eller underlåtenhet att efter förmåga söka ärligen försörja
sig i förening med sådant levnadssätt att våda därav uppstod för allmän
säkerhet, ordning eller sedlighet.

1 prop. 1964: 128 med förslag till lagen om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet, vilket förslag grundade sig på ett betänkande (SOU 1962:22) av
en särskilt tillkallad utredningsman, uttalade föredragande departementschefen,
statsrådet Johansson, att den i lösdrivarlagen givna beskrivningen av
asocialitet var föråldrad. Han fortsatte.

Gångna tiders arbetslöshet har så gott som helt förlorat betydelse som
orsak till asocialitet. Den asociala attityd som kringstrykande innebär utgör
inte längre något allvarligt problem. Genom den skedda och alltjämt pågående
befolkningsökningen i storstäderna har den svårartade asocialiteten
främst kommit att koncentreras till dessa städer, där den blivit stationär
och samtidigt svåråtkomlig till följd av möjligheterna för asociala människor
att hålla sig anonyma.

Asocialitet är ett vidsträckt begrepp. Det omfattar eu mängd skiftande
mänskliga beteenden. Gemensamt för dem är att de enligt gängse uppfattning
är till skada för samhället. Med en så vidsträckt begreppsbestämning
kan man till asociala hänföra först och främst vissa brottslingar, framför
allt sådana vilkas brottslighet är vanemässig, såsom sutenörer. Även vanebettlare,
alkohol- och narkotikamissbrukare samt prostituerade kan räknas
dit. Man har i dessa fall att göra med de mera direkt samhällsfarliga elementen.
Till skada för samhället är emellertid även personer som till följd
av arbetsovillighet ligger samhället eller sina medmänniskor till last utan
att vara samhällsfarliga i den meningen alt de begår brott eller har sådan
livsföring som leder andra människor in i brottslighet eller parasiterande
liv. Det kan i dessa fall vara fråga om förslummade och djupt förkomna
människor, som främst behöver vård i någon form men som inte vill mottaga
hjälp av samhället.

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

I det följande anförde departementschefen bl. a.

Utredningsmannens åsikt om asocialiteten som ett alltjämt allvarligt samhällsproblem
synes väl grundad i det utredningsmaterial han haft till förfogande.
Förekomsten av ett till storstäderna koncentrerat samhällsfarligt
asocialitetsklientel vitsordas också av flertalet remissinstanser. Vad som
framkommit vid remissbehandlingen ger ytterligare belägg för utredningsmannens
uppfattning.

Jag finner således, i likhet med utredningsmannen och flertalet remissinstanser,
klarlagt att det i vårt samhälle förekommer ett samhällsfarligt
asocialt klientel, som återfinns företrädesvis bland personer som lever på
egna eller andras brott, som har pengar utan laglig inkomstkälla eller som
på annat sätt genom sin livsföring utgör en fara för samhället. De mera
svårartade fallen uppehåller sig i de delar av de stora städerna som utredningsmannen
benämner träskområden. Enligt erfarenhet utgör dessa områden
grogrund för kriminalitet, och särskilt allvarligt är att de — såsom
understryks av flera remissinstanser — i allt större utsträckning drar till
sig ungdom på glid. Samhällsfaran framträder inte minst däri att den ungdom
som en gång infångats i dessa områdens asociala miljöer, där alkoholoch
narkotikamissbruk samt prostitution är vanligt förekommande, riskerar
att sjunka så djupt i brottslighet och asocialitet att möjligheterna att
återföra dem till ett ordnat levnadssätt äventyras.

Allmän enighet råder om att samhället med tjänliga medel måste kunna
ingripa mot det samhällsfarligt asociala klientelet. Även jag anser att denna
uppfattning måste vara utgångspunkten när man söker eu lösning av lösdrivarfrågan.

I fråga om lösningen av denna fråga anförde departementschefen sammanfattningsvis
följande.

Lagstiftningsmässigt står endast tre alternativ till huds härför: att även
i fortsättningen grunda ingripandena på den nuvarande lösdrivarlagen efter
vissa ändringar, att upphäva lösdrivarlagen och för nödvändiga ingripanden
lita till vård- och kriminallagstiftningen eller att ersätta lösdrivarlagen med
en ny lag, som direkt åsyftar att möjliggöra ingripanden mot samhällsfarligt
asociala. Det asociala klientelet är i stor utsträckning i behov av vård.
Så långt det är möjligt bör man därför söka komma till rätta med asocialitet
med hjälp av vårdlagstiftningen. Det skulle dock stå i strid mot rättssäkerhetens
krav att åberopa ett förment vårdbehov såsom avgörande motiv för ett
tvångsingripande. Utan tvekan finns ett restklientel bland de samhällsfarligt
asociala, som därför inte kan omhändertas med stöd av vårdlagstiftningen.
Inte heller ger kriminallagstiftningen tillräckliga möjligheter att
ingripa mot detta restklientel. Liksom utredningsmannen och det alldeles
övervägande antalet remissinstanser har jag sålunda kommit till slutsatsen
att särskild lagstiftning om åtgärder mot samhällsfarlig asocialitet fortfarande
erfordras. Gällande bestämmelser måste dock grundligt omarbetas och
jag förordar därför att lösdrivarlagen nu ersätts med en ny lag om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet. Den allvarligaste samhällsreaktionen på samhällsfarlig
asocialitet hör därvid liksom hittills vara ett frihetsberövande i
form av tvångsintagning i någon för detta klientel avsedd anstalt. Jag vill
emellertid redan här betona, att omhändertagande på anstalt enligt en sådan
lag bör komma i fråga endast när den samhällsfarliga asocialiteten inte kan
undanröjas med andra medel såsom lagföring eller vård och hjälpåtgärder.

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Delta bör beaktas vid lagens utformning. Härigenom kommer tillämpningsområdet
för lagen att krympa i samma mån som resurserna inom angränsande
vårdområden ökas.

Allmänna grunder för lagstiftningen

1 detta hänseende uttalade departementschefen bl. a. följande.

Lösdrivarlagens syfte är att möjliggöra ingripande för att avvärja fara
för brottslighet. Grundtanken i utredningsmannens förslag är likaså att den
särskilda lag som han föreslår i första hand skall tillgodose samhällsskyddet.
Av vad jag förut anfört om behovet av en sådan lag framgår, att även
jag anser samhällsskyddet böra tagas till utgångspunkt när det gäller all
utforma förutsättningarna för en sådan lags tillämplighet.

Eftersom det inte är fråga om ingripande i anledning av ett begånget
brott, kommer lagen inom det rådande systemet att ligga i ett gränsområde
mellan kriminallagstiftning och vårdlagstiftning. Föreligger ett vårdbehov
och kan vård anordnas, saknas anledning att tillämpa den särskilda lagen
även om den sjukdom eller missanpassning, som föranleder vårdbehovet,
tillika är samhällsfarlig.

Vid utformningen av förutsättningarna för ingripanden
är det viktigt att skilja mellan frihetsberövanden som har sin grund i ett
klart vårdbehov och frihetsberövanden som sker för samhällsskyddet. Atl
man även i samhällsskyddsfallen strävar efter att bereda vårdsynpunkterna
största möjliga utrymme — på det sättet att man sedan beslut lättats om
tvångsingripande söker finna den lämpligaste behandlingsformen — har
stundom medfört att denna vikliga skillnad inte alltid uppmärksammas.

Uppgiften blir således att närmare beskriva den asociala livsföring, som
utan att vara brottslig är så samhällsfarlig att tvångsingripande bör ske.
Utredningsmannen framhåller att man endast genom att ange objektiva
kriterier på en sådan livsföring kan få garantier för att rättssäkerhetssynpunkterna
blir vederbörligen tillgodosedda. Detta överensstämmer med remissinstansernas
uppfattning och även jag ansluter mig härtill. Svårigheten
är emellertid att det här blir fråga om att beskriva mera ett visst levnadssätt
än, såsom oftast inom straffrätten, vissa konkreta handlingar. Dock
förekommer inom straffrätten sådana uttryck som vanemässigt, yrkesmässigt,
stadigvarande utnyttjande, allmän fara för människors liv eller hälsa
osv. Något från rättssäkerhetssynpunkt betänkligt avsteg från vad som eljest
gäller om förutsättningar för frihetsberövande kan därför inte sägas föreligga
om blott beskrivningen görs tillräckligt konkret och uttömmande.

Enligt flera remissinstansers uppfattning fyller utredningsmannens redogörelse
för de kategorier asociala som bör få omhändertagas inte dessa krav.
Kritiken tar sikte både på det sakliga innehållet och på förslaget att i lagtexten
endast låta detta komma till uttryck i ett kortfattat och allmänt
hållet stadgande. Till eu början vill jag i det följande i anslutning till utredningsmannens
förslag och remissyttrandena uppehålla mig vid de olika
fall där omhändertagande bör få ske.

Härefter behandlade departementschefen frågan om avgränsningen av
del klientel, mot vilket ingripande enligt den föreslagna lagen skulle kunna
göras. Han uppehöll sig därvid vid följande grupper, nämligen bettlare,
kriminella element, prostituerade, sutenörer, och parasiter. Beträffande den

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

utförliga framställningen i denna del hänvisar utskottet till propositionen
(s. (55). Beträffande ingripande mot sutenörer är därutöver lagrådets yttrande
av särskilt intresse liksom departementschefens uttalande vid propositionens
avlåtande (prop. s. 130 och s. 140).

Efter nämnda framställning fortsatte departementschefen.

Som jag förut anfört kan samhällsskyddet mot samhällsfarligt asociala
i många fall tillgodoses genom hjälp- och vårdåtgärder. Den samhällsreaktion
som i sådant sammanhang kommer i fråga behöver inte såsom brottspåföljderna
utformas med beaktande av hänsyn till den allmänna laglydnaden.
Även om ingripandet också kommer att tillgodose samhällsskyddet,
har man därför större möjligheter att direkt beakta de. individuella förhållandena.
Som jag i det föregående utförligt redogjort för kan emellertid
hjälp- och vårdåtgärder enligt angränsande vårdlagstiftning inte alltid vidtagas.
Utanför vårdmöjligheterna faller ett restklientel av asociala. För
min del vill jag med skärpa framhålla, att jag finner det angeläget att restklientelet
blir så litet som möjligt. Samhällsåtgärder som kan grundas i
första hand på ett vårdbehov och som därigenom i andra hand tillgodoser
samhällsskyddet är att föredra framför åtgärder som primärt grundas på
behovet av samhällsskydd. .lag biträder således förslaget att den särskilda
lagen skall vara subsidiär i förhållande till angränsande vårdlagstiftning
och att detta anges som ett uttryckligt villkor för dess tillämpning.
Är de av utredningsmannen angivna sociala hjälpåtgärderna tillräckliga
för att tillgodose samhällsskyddet — en fråga som har nära samband
med hur klart hjälpbehovet kan påvisas och hur sannolikt det är att vederbörande
skall tillgodogöra sig hjälpen — måste de också vara bättre ägnade
att främja ^socialisering än tvångsintagning på anstalt. Gentemot den i
några yttranden framkomna uppfattningen att särlagstiftningen hör få tilllämpas
även om vårdlagstiftningens resurser inte är helt uttömda vill jag
framhålla att jag anser det angeläget att tvångsintagning på anstalt tillgrips
endast såsom en sista utväg. För att skapa garanti för att hjälpåtgärder
verkligen prövas anser jag vidare i enlighet med utredningsmannens förslag
lämpligt alt det föreskrivs att det skall vara uppenbart att sådana åtgärder
inte är tillfyllest för att intagning på anstalt skall få ske. Så kan först och
främst vara fallet om samhällsskyddet gör någon form av tvångsinternering
nödvändig samt vidare om hjälpåtgärder redan prövats utan att vederbörande
kunnat återföras till ett ordnat liv. Även andra fall kan givetvis tänkas
där hjälpåtgärder uppenbarligen skulle vara gagnlösa.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 50, framställde andra lagutskottet
inte någon erinran mot de ovan upptagna uttalandena.

Lagens tillämpning

Vid rikspolisstyrelsens remissyttrande har fogats statistiska uppgifter om
lagens tillämpning i de tre största städerna. Vidare innehåller riksåklagarens
yttrande uppgifter om i vilken utsträckning talan väckts enligt lagen. I
sammanfattning visar uppgifterna, som avser åren 1965—1968, följande.
I hela landet har talan om intagning i arbetsanstalt väckts i endast åtta fall,

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

varav ett i Stockholm och sju i Göteborg. Svarande i samtliga fall var kvinnor.
Asocialiteten bestod genomgående i gatuprostitution. I Stockholm har
sammanlagt fem anhållanden gjorts med stöd av lagen men talan har endast
väckts i nämnda fall, i vilket kvinnan erhöll villkorligt anstånd med
intagning i arbetsanstalt. 1 Göteborg har sammanlagt 22 prostituerade kvinnor
anhållits. Av dessa har 15 frigivits utan att talan mot dem väckts. Flertalet
av kvinnorna har intagits på mentalsjukhus. Mot de övriga sju har talan
väckts. I två fall har talan slutligen ogillats. I fyra fall har förordnande om
villkorligt anstånd med intagning i arbetsanstalt meddelats. I det återstående
fallet förordnades att kvinnan skulle intas i arbetsanstalt utan att villkorligt
anstånd gavs. Utöver de här lämnade uppgifterna må nämnas, att
enligt kriminalvårdsstyrelsen skall ytterligare en person — en man — ha
intagits på arbetsanstalt under den aktuella perioden.

Av de erhållna statistiska uppgifterna framgår vidare följande. I Stockholm
har under tidsperioden redovisats över 1500 ärenden, av vilka mer
än två tredjedelar avsåg män, med anledning av ifrågasatt samhällsfarlig
asocialitet. I 81 fall överlämnades ärendet till åklagarmyndigheten och föranledde,
som ovan angivits, fem anhållanden. De övriga ärendena avskrevs
av skilda anledningar. I 491 ärenden var det fråga om nykterhetsvårdsfall,
i 155 ärenden pågick utredning om brott, i 191 ärenden hade väckts åtal
för brott och i 187 ärenden stod vederbörande under övervakning på grund
av ådömd skyddstillsyn in. m. I inte mindre än 211 fall avskrevs ärendet
till följd av den ettårsgräns som finns i 8 § andra stycket bj asocialitetslagen
och för vilken ovan redogjorts.

I Malmö har fortlöpande verkställts undersökning beträffande ett antal
hos polisen kända personer. Undersökningarna har avsett två kriminella
män och 56 kvinnor, huvudsakligen prostituerade. Icke i något fall har, som
framgår av det inledningsvis anförda, förutsättning för väckande av talan
enligt lagen ansetts föreligga.

I detta sammanhang må även anmärkas, att statsrådet Kling i ett interpellationssvar
år 1967, för vilket redogörs i det följande, upplyst att under
åren 1965 och 1966 i Göteborg handlagts 260 ärenden rörande lagen.

Interpellationssvar 1967

I eu interpellation vid 1967 års riksdag frågade herr Björk chefen för
justitiedepartementet om denne mot bakgrunden av dittills vunna erfarenheter
av lagen om åtgärder mot samhällsfarlig asocialitet ansåg att lagen
var meningsfull. I svar på interpellationen den 11 maj 1967 lämnade statsrådet
Kling bl. a. uppgifter om antalet ärenden som redovisats från Stockholm
och Göteborg under 1965 och 1966 — 1043 respektive 260 —- och om
de fåtal fall av dessa som föranlett åklagarprövning och talan vid domstol.
Härefter anförde statsrådet Kling.

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

De relativt inånga ärenden som således har redovisats från Stockholm
och Göteborg har i allmänhet inte innefattat någon mer omfattande undersökning
och har därför inte tagit polisens utredningsresurser i anspråk i
sådan omfattning som antalet ärenden kan ge sken av. Ofta har undersökningarna
begränsat sig till lätt och snabbt genomförda kontrollåtgärder i
fråga om påträffade personer som misstänkts för samhällsfarlig asocialitet. I
Göteborg synes denna kontroll mestadels ha skett vid kortfattade förhör på
gatan. Dessa undersökningsåtgärder får å andra sidan anses ha haft eu uppgift
att fylla i polisens arbete att upprätthålla allmän ordning och säkerhet.

Enbart det förhållandet att förordnande om intagning meddelats endast i
ett fåtal fall kan inte anses innebära att asocialitetslagen saknar mening. Av
lagen följer att intagning i arbetsanstalt skall ske endast om andra vårdformer,
exempelvis intagning på alkoholistanstalt, eller hjälpåtgärder av
mindre ingripande art, t. ex. anskaffande av arbete, socialhjälp och sjukvård,
inte står till buds. I större utsträckning än intagning i arbetsanstalt
syftar dessa vårdformer och hjälpåtgärder till att angripa orsakerna till
den asociala livsföringen. Det kan därför sägas från samhällets synpunkt
vara till fördel om ett ingripande av sådant slag kan ske i stället för intagning
i arbetsanstalt. Vid bedömandet av asocialitetslagens betydelse måste
därför hänsyn tas till i vilken omfattning som de redovisade ärendena har
utmynnat i sådan tillrättaförande åtgärd.

Av de uppgifter som har inhämtats framgår inte klart i vilken utsträckning
polisens ingripanden enligt asocialitetslagen har lett till sådana positiva
åtgärder. Man vet t. ex. inte i vad mån den kontakt som polisen har tagit
med de socialvårdande myndigheterna i någon större utsträckning har resulterat
i att dessa har gjorts uppmärksamma på personer, som inte tidigare
har varit föremål för deras åtgärder. Däremot torde man kunna utgå ifrån
att polisens ingripande i många fall har aktualiserat förnyade ingripanden
från de sociala organens sida.

Det har vidare framhållits i olika sammanhang att det behövs en lagstiftning
på detta område för att polisen med framgång skall kunna bekämpa
brottsligheten redan i dess grogrund och att ett upphävande av lagen
skulle beröva polisen en av dess möjligheter att förhindra sådan brottslighet
som bottnar i asociala levnadsförhållanden.

Det finns således skäl som talar för att lagen fyller eu uppgift när det
gäller att ingripa mot och att avhjälpa asociala levnadsförhållanden. Därmed
är emellertid inte sagt att lagen kommer att visa sig ha en sådan självständig
betydelse i framtiden att den bör bibehållas. Med hänsyn till den förhållandevis
ringa erfarenhet man ännu har av lagens tillämpning är det dock för
tidigt att nu uttala någon bestämd mening i den frågan.

I den följande debatten uttalade statsrådet Kling bl. a. att det framgick
av de redovisade siffrorna att myndigheterna vid sin tillämpning av lagen
helt och hållet följt de intentioner som lagstiftaren uttalade vid lagens tillkomst;
i ett fåtal fall hade ingripandena lett till någon påföljd enligt lagen.

Remissyttranden

I det följande återges med smärre ändringar av redaktionell natur det
väsentliga innehållet i remissyttrandena.

Rikspolisstyrelsen har vid sitt yttrande fogat redogörelse från Stockholms,

JO Andra lagutskottets utlåtande nr 52 dr 1969

Göteborgs och Malmö polisdistrikt över erfarenheter av tillämpningen av
asocialitetslagen samt synpunkter på lagen med förslag till ändringar. Eu
kortfattad sammanfattning av det statistiska material, som lämnats i dessa
redovisningar, har upptagits i ett särskilt avsnitt ovan. Av polismyndigheternas
yttranden må vidare återges följande.

Polismästaren i Stockholm anför.

Erfarenheterna från fyra års tillämpning av asocialitetslagen har givit
vid handen, att polisens möjligheter att komma till rätta med det starkt
asociala klientel, som ovedersägligen finnes i Stockholm, genom lagens utformning
starkt beskurits.

Bestämmelsen i 6 § att polisman icke äger med stöd av lagen utan beslut
av anhållningsmyndigheten gripa den mot vilken skäl till anhållande förekommer
har märkbart försvårat insättande av effektiva och snabba åtgärder
från polisens sida. Sådana var väsentligt lättare att åstadkomma, då
den som skäligen kunde misstänkas föra ett samhällsfarligt asocialt liv kunde
omhändertagas av polisman, personlig kontakt kunde nås med honom och
utredning om hans levnadsomständigheter verkställas. Värdefull utredning
för bedömande av frågan om den lämpligaste socialvårdande behandlingen
för honom kunde på detta sätt ernås på ett tidigt stadium i asocialitetsutvecklingen.

Mot bakgrunden av de erfarenheter som gjorts synes mig i asocialitetslagen
böra införas en befogenhet för polisman att för utredning provisoriskt
omhändertaga den som skäligen kan misstänkas föra ett samhällsfarligt
asocialt liv.

En starkt bidragande orsak bil att lagen tillämpats i mycket liten omfattning
har varit den beskärning av möjligheterna att ingripa mot det asociala
klientelet som skett genom bestämmelsen om den s. k. ettårs-regeln i 3 §.

Vid polisens övervakning av det klientel, som uppfyller rekvisiten för
asocialitet enligt lagens första paragraf, har det visat sig, att de flesta dömts
till sådant straff som medför tillämpning av ettårs-regeln. Asocialitetslagen
kan således inte brukas mot dessa, vilket de väl känner till. De fortsätter
därför ofta sitt asociala leverne utan att under ettårsperioden behöva riskera
intagning på arbetsanstalt.

Av sammanställningen framgår att i icke mindre än 211 av de fall som
i Stockholm föranlett utredning enligt asocialitetslagen under åren 1965—
68 det klientel, varom här är fråga, icke kunnat avhålla sig från att föra
ett samhällsfarligt asocialt liv under ettårsperioden. Har den som dömts
till påföljd under övervaknings- eller tillsynstiden icke återgått till en social
livsföring, finns det knappast anledning antaga att han skall göra det under
den därpå följande ettårsperioden, då han har att helt taga hand om sig
själv. Om vederbörande ånyo begått brott, kan ett nytt riskfritt år följa
med påföljd att asocialitetslagens eventuella tillämpning framskjutes ytterligare
i tiden.

Ettårs-regeln gör det i stort sett omöjligt att effektivt ingripa mot personer,
som inte kan omhändertagas inom befintliga sociala vårdformer men
vilkas asocialitet är av så allvarlig art, att samhället icke rimligen kan förhålla
sig passivt därtill. Därest asocialitetslagen skall få åsyftad verkan är
det angeläget att ettårs-regeln i 3 § upphäves. Redan vetskapen om att åtgärder
enligt asocialitetslagen kunde komma att sättas in omedelbart skulle
verka återhållande på det asociala klientelet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Polismästaren i Göteborg anför.

I Göteborg uppehåller sig ett stort antal personer, som kan betecknas som
asociala och samhällsfarliga. Det är av stor vikt att det finns möjlighet inordnings-
och säkerhetssynpunkt att ingripa mot dessa. Asocialitetslagen
ger även om dess tillämpningsområde är snävt vissa sådana möjligheter.
Enbart den omständigheten att de asociala personerna känner till att ingripande
kan ske enligt lagen torde enligt polismyndighetens uppfattning
utgöra en återhållande faktor. Att ersätta de i lagen upptagna tvångsåtgärderna
med positiva åtgärder av socialvårdsnatur torde med hänsyn till det
asociala klientelets inställning ej vara realistiskt.

Beträffande ettårsgränsen i 3 § andra stycket b) anför polismästaren.

Det är polismyndighetens erfarenhet att många av dem som står under
övervakning kvarbliver i samma miljö som tidigare och risken för att de
återfaller i ett sysslolöst och asocialt liv när övervakningen upphör är stor.
Med den angivna begränsningen i lagen kan ingripande ej ske inom ett år
efter övervakningens upphörande. Under denna tid kan de sjunka så djupt
i asocialitet att möjligheterna att återföra dem till ett ordnat levnadssätt
äventyras. Polismyndigheten får med hänsyn härtill föreslå att den ifrågavarande
tidsbegränsningen slopas eller att tiden avsevärt förkortas.

Polismästaren i Malmö har vid sitt yttrande till rikspolisstyrelsen fogat
promemorior, som upprättats av polismän i befälsställning som handlagt
ärenden rörande asocialitetslagen. Även i dessa promemorior anförs att
lagen inte kunnat effektivt tillämpas till följd av ettårsregeln i 3 § andra
stycket b) och inskränkningen i 6 § i fråga om polismans befogenhet att
gripa den som skäligen kan misstänkas att föra ett sådant asocialt liv som
avses i 1 §. Vidare anförs bl. a., att eu ytterligare brist i den nuvarande lagstiftningen
är, att den dolda eller maskerade prostitutionen, som förekommer
inom massageinstitut, stripteaseklubbar, sexfilmklubbar m. in., är oåtkomlig
för lagen, trots att verksamheten inom nämnda institut och klubbar
är klart asocial.

Polismästaren framhåller, att nedgången i antalet ingripanden enligt
asocialitetslagen i förhållande till ingripanden enligt lösdriverilagen är en
följd av asocialitetslagens konstruktion och de bristande möjligheter denna
lag ger i fråga om även ringa ingripanden från polisens sida. Vidare anför
polismästaren bl. a. följande.

Ett av argumenten för upphävande av lagen är enligt motionärerna, att
lagen på ett orättvist sätt hänger som ett hot över en viss mindre kategori
prostituerade, vilka icke haft förslagenheten att med möjliga medel gardera
sig mot densamma. Jag tillåter mig betvivla existensen av en sådan känsla
visavi denna lag hos någon prostituerad överhuvudtaget. Då jag trots min
uppfattning om asocialitetslagens bristande tjänlighet som medel för ingripanden
mot grövre asocialitet anger det mindre välbetänkt att upphäva
denna lag på sätt i motionerna föreslagits, beror detta framför allt på att
lagen trots sina markanta brister likväl måste uppfattas som en deklaration
av samhällsmakternas ogillande inställning till vissa yttringar av grovt aso
cialt levnadssätt. Ett upphävande av lagen utan att den samtidigt ersättes av

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 dr 1969

annan lagstiftning skulle psykologiskt otvivelaktigt leda till tanken att samhället,
statt i nödsituation, ansett sig böra mer eller mindre legalisera asocialitet
t. o. in. i grova, »samhällsfarliga» former.

Den väsentliga behållningen av motionerna ger utan tvivel förslaget om
åtgärder för tillskapandet av en lagstiftning, som ger möjligheter till undersökning
och eventuell övervakning från polis- och socialmyndigheters sida
i särskilt allvarliga fall av asocialitet. Jag delar helt uppfattningen om behovet
av eu sådan lagstiftning och tillstyrker motionens förslag i denna del.

För egen del anför rikspolisstyrelsen, att anledningen till att de undersökningar
som verkställts med stöd av asocialitetslagen endast i ett fåtal
fall lett till fällande dom torde vara de begränsningar som införts i lagens
tillämpningsområde. Övervägande antalet undersökningar som företagits
med stöd av lagen har, anför styrelsen, resulterat i vård eller andra åtgärder,
såsom överförande för nykterhets- eller mentalsjukhusvård.

Styrelsen fortsätter.

Rikspolisstyrelsen anser att det under sådana omständigheter starkt kan
ifrågasättas om det finns skäl att bibehålla lagen. Nuvarande kriminal- och
vårdlagstiftning ger stöd för ingripande mot flertalet personer i det klientel,
som avsågs med lagen. Även för det fåtal personer, huvudsakligen prostituerade,
mot vilka ingripande nu sker med stöd av lagen, bör enligt styrelsens
uppfattning möjlighet till omhändertagande och behandling beredas inom
vårdområdet. En utredning rörande denna fråga bör därför komma till
stånd.

Riksåklagaren konstaterar — mot bakgrunden av det fåtal fall under
1965—1968 i vilka talan enligt lagen väckts och utgången av dessa mål —
att lagen tillämpats i mycket liten omfattning. Han anför härefter följande.

Även om erfarenheterna av lagens tillämpning således hittills är mycket
begränsade, kan det inte uteslutas att lagens existens haft viss betydelse för
ordningens upprätthållande på allmän plats. Det är också tänkbart att den
i och för sig relativt begränsade möjlighet till polisiering, som lagen medger,
ibland bidragit till att rymlingar från anstalter och andra efterlysta
personer kunnat gripas. Lagens betydelse i dessa hänseenden är dock så
osäker att den inte ensam kan anses utgöra tillräcklig motivering för att
bibehålla lagen, om denna inte fyller någon väsentlig funktion i övrigt.

Det torde få anses ådagalagt att de syften, som enligt förarbetena legat
till grund för lagen, uppnåtts i mycket ringa grad. Av de olika grupper av
asociala personer som man avsett att kunna omhänderta enligt lagen —
bettlare, prostituerade, sutenörer och kriminella element i övrigt — är det
sålunda bara de prostituerade som blivit föremål för omhändertagande. Mot
denna grupp synes ingripandena för övrigt ha skett tämligen slumpmässigt
och de har praktiskt taget varit begränsade till ett av rikets åklagardistrikt.
Vid sådant förhållande torde det med fog kunna ifrågasättas om det finns
skäl att bibehålla lagen. Det samhällsfarliga asociala klientel, som man inte
kan ingripa mot med vare sig kriminal- eller vårdlagstiftning i gällande utformning,
måste antagas vara mycket litet. De problem, som detta klientel
likväl skapar, synes mig inte vara ägnade att lösas med en tvångslag utan
snarare genom positiva åtgärder av socialvårdskaraktär. Jag delar alltså
motionärernas uppfattning om angelägenheten av en skyndsam utredning
rörande dessa frågor.

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 är 1969

Socialstyrelsen tillstyrker i ett utförligt yttrande bifall till yrkandet om
upphävande av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

Till en början uppehåller sig styrelsen vid möjligheterna att bistå och
reducera asocialitetsklientelet i storstäderna. Styrelsen erinrar därvid om
att den utredningsman, vars förslag ligger till grund för lagen, framhöll alt
lagen borde riktas mot ett gravt asocialt klientel som levde i storstädernas
»träskområden» och som ansågs samhällsfarligt eftersom det kunde antagas
komma att snart återfalla i tidigare kriminalitet eller sådan asocialitet som
alkohol- och narkotikamissbruk. Styrelsen anför vidare.

Det står numera klart att »träskområdena» i regel utgöres av byggnadsslum
som i storstäderna framför allt uppträder på platser där nya eller ifrågasatta
nya stadsplaner förhindrat reparationer och nybyggnad. Några andra
bostäder än rivningshus i dylika kvarter kan i storstäderna ofta icke
erbjudas personer som skall återinträda i samhällslivet efter utskrivning
från slutna anstalter för framför allt kriminalvård och nykterhetsvård. Här
logerar ofta också narkomaner, även sådana narkomaner som icke varit
omhändertagna på anstalter för kriminella eller alkoholmissbrukare. Även
om dylika människor skulle visa arbetsvilja har de i regel mycket svårt att
få arbete med hänsyn till att de saknar bostad och med hänsyn även till
den belastning som anstaltsvården och bakgrunden till denna utgör. Om
asocialitetslagen tagits i bruk så att arbete på arbetsanstalt kommit att verkställas
i större omfattning kan man befara att även flertalet av detta klientel
efter utskrivningen skulle i stor utsträckning ha återvänt till »träskområdena».
Det finns nämligen knappast anledning antaga att den i asocialitetslagen
föreskrivna eftervården skulle fungera mera effektivt än eftervården
i övriga, här berörda vårdformer.

Bedömningen av de missanpassades problem har sålunda förskjutits under
senare år. Man har alltmer börjat beakta de svårigheter till återanpassning
i samhället som sluten, tvångsvis genomförd vård medför. Avstängningen
i och för sig från samhällslivet har givetvis härvidlag en negativ effekt.
Samtidigt har man också alltmer börjat inse att arbete utfört under tvång
och mot ringa eller ingen ersättning är en dålig metod att skapa motivation
för ett lyckat återinträde i arbetslivet. Eftervårdens resurser har varit alldeles
för knappt tillmätta.

Dessa nyare strömningar torde i avsevärd utsträckning komma att sätta
sin prägel på planläggningen av hela den sociala verksamheten under kommande
decennium.

Styrelsen framhåller i det följande, att det kan antas att en utbyggnad avsärskilt
eftervården för personer, som varit intagna på nykterhetsvårds- och
fångvårdsanstalter, skulle på längre sikt i icke oväsentlig utsträckning reducera
omfattningen av lösdriveriklientelet. Av socialstyrelsen i samband med
lagens tillkomst uttalade önskemål om samarbete mellan olika samhällsorgan
har i viss mån tillgodosetts genom de förra året vidtagna ändringarna
i 1 och 6 §§ socialhjälpslagen, som avsåg skyldighet för socialnämnd att
bedriva en aktiv uppsökande verksamhet och som förutsatte samarbete med
organ som ansvarar för bl.a. bostadsanskaffning, sysselsättning och rehabilitering.
Samarbete med organ som ansvarar för eftervård i olika former

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

bör även komma till stånd. I storstäderna, där hithörande klientel närmast
återfinns, bedrivs väl redan i viss utsträckning ett sådant samarbete. Man
torde kunna räkna med all detta kommer att intensifieras efter 1968 års lagändring.

I fråga om syftet med asociulitctslagen, som främst torde ha varit att
undanröja den samhällsfara som ifrågavarande klientel kan utgöra, anför
socialstyrelsen.

Socialstyrelsen vill framhålla att varje arbetsför straffad person som icke
återvunnits till arbetslivet kan sägas utgöra eu liknande samhällsfara. Man
kan t. o. m. säga att alla arbetslösa personer som saknar medel till uppehället
utgör eu dylik fara. Detta var den inställning som låg till grund för
stadgan angående s. k. försvarslöse och sedermera lösdrivarlagen.

I dagens läge kan den inställning som legat bakom ifrågavarande lagstiftning
icke längre godtagas.

Vad narkomanerna beträffar vill socialstyrelsen erinra om att sedan asocialitetslagen
trädde i kraft ny lagstiftning tillkommit och att nya vårdmöjligheter
är under uppbyggnad. Icke heller på detta område har lagen längre
någon funktion att fylla.

Behovet av ingripanden mot den latenta samhällsfara som kan befaras
föreligga efter upprepad kriminalitet bör enligt socialstyrelsens mening kunna
i tillräcklig utsträckning tillgodoses genom bestämmelserna om internering
i 30 kap. Brottsbalken.

Redan vid lagens tillkomst framskymtade på sina håll i remissyttrandena
eu viss olust mot en lagstiftning som stadgade ingripande mot en fara som
icke kunde mera konkret beskrivas. Risken för att rättssäkerhetskravet icke
skulle kunna i skälig utsträckning tillgodoses ansågs betydande. I olika sammanhang
föreskrevs därför i motiven en mycket restriktiv tillämpning. Resultatet
har blivit att lagen praktiskt taget icke kunnat tillämpas. En uppmjukning
av den restriktiva tillämpningen ter sig återigen vansklig ur rättssäkerhetssynpunkt.
Enligt socialstyrelsens mening bör därför åtgärder i sådan
riktning icke ifrågasättas.

Socialstyrelsen ställer sig slutligen avvisande till yrkandet i motionerna
om lagstiftning, som vid ett avskaffande av asocialitetslagen skulle ge möjlighet
till undersökning och eventuell övervakning i särskilt allvarliga fall
av prostitution och annan asocialitet. I detta avseende anför styrelsen bl. a.
följande.

Givetvis är det önskvärt att samhället genom rena hjälpåtgärder verkar
för att yrkesprostituerade överger sin hantering. En utredning i sådant syfte
kan vara motiverad. Styrelsen kan emellertid icke tillstyrka att man därvid
överväger några tvångsåtgärder och alltså icke heller — som motionärerna
ifrågasatt — någon form av övervakning. I den mån brottslighet föreligger
eller kan misstänkas föreligga hos prostituerade, eller i fall där prostitutionen
kan misstänkas stå i samband med brottslighet hos annan, exempelvis sutenörer,
finns samma möjligheter till polisingripande och utredning som vid
annan misstänkt brottslighet. Skulle vid sådan utredning eller eljest framkomma
att vederbörande är i behov av speciell vård exempelvis nykterhetsvård
eller psykiatrisk vård kan ingripande ske enligt speciallagstiftningen
på respektive område.

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Styrelsen för Svenska kommunförbundet uttalar, att styrelsen kan dela
motionärernas uppfattning att erfarenheterna av lagen inte varit särskilt positiva
och att lagen inte kan sägas ha varit av någon egentlig betydelse för
den kommande socialvårdens del.

Vidare anför styrelsen.

Med hänsyn till att lagen endast varit i kraft fyra år och någon närmare
utredning om lagens tillämpning icke föreligger anser sig förbundet endast
i så måtto kunna tillstyrka motionärernas hemställan att förbundet förordar
att frågan om samhällets åtgärder mot samhällsfarlig asocialitet i första
hand bör bli föremål för förnyad utredning, varvid samtidigt övriga av
motionärerna berörda frågor bör tagas upp till övervägande.

Utskottet

Lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet, som trädde i kraft den
1 januari 1965 och då ersatte 1885 års lösdriverilag, har kommit till för att
tillgodose samhällsskyddet mot eit restklientel av samhällsfarligt asociala
individer i de fall då detta skydd inte kan tillgodoses genom kriminalvård,
socialvård eller sjukvård. Som samhällsfarligt asocial anses enligt lagen den
som underlåter att efter förmåga söka försörja sig hederligt samt för ett
sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller
säkerhet. Lagen är avsedd att kunna användas mot personer som tillhör
grupperna bettlare, kriminella element, prostituerade, sutenörer och liknande.
Den som omfattas av lagen får enligt beslut av domstol tvångsintas i
vårdanstalt och kvarhållas där högst två år. Han skall dessförinnan regelmässigt
utskrivas villkorligt och stå under övervakning under en prövotid.

Motionärerna framhåller att lagen i praktiken endast tillämpats i något
enstaka fall och då mot gatuprostituerade utan kriminell belastning. Däremot
har lagen inte utnyttjats mot exempelvis sutenörer och andra som i
mer egentlig mening är samhällsfarliga. Motionärerna menar att lagen bör
upphävs eftersom den inte tjänar något meningsfullt syfte. De yrkar att
lagen upphävs vid kommande årsskifte. Motionärerna framhåller emellertid
vidare, att samhället har visst ansvar då det gäller att förhindra uppkomsten
av vanemässiga asociala beteenden, som kan utmynna i förfall och kriminalitet.
Åtgärder främst av vårdkaraktär hör därför kunna vidtas i särskilt
allvarliga fall av asocialitet. Motionärerna yrkar att Kungl. Maj:t i delta
syfte framlägger förslag till lagstiftning som ger möjlighet till undersökning
och om så behövs övervakning från polis- och socialmyndigheternas
sida. Slutligen yrkar motionärerna, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttalar, att behovet av forskning kring prostitutionen bör uppmärksammas
i samband med anslagsgivningen till social forskning.

De uppgifter rörande tillämpningen av lagen om åtgärder vid samhälls -

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 är 1969

farlig asocia litet som lämnats av rikspolisstyrelsen och riksåklagaren ger
klart helägg för att, som motionärerna påstått, lagen i praktiken föranlett
omhändertagande mycket sällan och därvid riktats uteslutande mot kvinnor
som ägnat sig åt gatuprostitution. Riksåklagaren har påpekat att ingripandena
synes ha skett tämligen slumpmässigt och praktiskt taget varit begränsade
till ett åklagardistrikt. Eftersom individerna i flertalet av de grupper,
som lagen är avsedd att ge ett samhällsskydd mot, således inte varit föremål
för talan om intagning på arbetsanstalt, finns det enligt utskottets mening
fog för antagande att syftet med lagen inte uppnåtts. Det kan även, som
framgår av socialstyrelsens yttrande, ifrågasättas om — sett på längre sikt

- det samhällsskydd som är lagstiftningens syfte över huvud kan uppnås
genom omhändertagande enligt lagen. I stället synes starka skäl tala för att
samhället måste lösa problemet med de samhällsfarligt asociala på annat
sätt. Socialstyrelsen har pekat bl. a. på den utbyggnad av narkomanvården
som pågår och har vidare framhållit betydelsen av förbättrad eftervård inom
kriminal- och nykterhetsvård. Vidare har styrelsen framhållit betydelsen
av de ändringar i socialhjälpslagen som företogs 1968 och som innebar bl. a.
skyldighet för socialnämnderna att bedriva en aktiv uppsökande verksamhet
avseende alla som möter betydande svårigheter i sin dagliga livsföring.
Till dessa synpunkter på lagstiftningen såsom ett medel att hjälpa personer
som har svårt att anpassa sig i det normala samhället kommer att, såsom
framhållits under remissbehandlingen, antalet sådana personer är litet och
att den fortgående utbyggnaden på vårdsidan är ägnad att ytterligare reducera
antalet. Samtliga redovisade omständigheter talar enligt utskottets mening
för att lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet upphävs.

Som framgår av i främsta rummet de vid rikspolisstyrelsens remissvar
fogade yttrandena från polismästarna i de största städerna har å andra sidan
lagen mera indirekt eu effekt genom att lagen bl. a. ger möjlighet att närmare
kontrollera det asociala klientelet. Den skapar samtidigt möjlighet
för polisen att genom samarbete med andra samhällsorgan åstadkomma
vård och hjälp så att orsakerna till den asociala livsföringen undanröjs. Det
kan otvivelaktigt finnas ett behov av att då det gäller allvarligare fall av
asocialitet även i fortsättningen ge polisen möjlighet att vidta åtgärder i nu
angivna syfte. Likartade utredningsmöjligheter — utöver vad som erbjuds
inom vårdlagstiftningen — kan också visa sig behövliga för andra myndigheter.
Vilka behov som i detta hänseende föreligger och på vilket sätt man
kan åstadkomma en lösning bör klarläggas.

Vad utskottet sålunda anfört bör bringas till Kungi. Maj ds kännedom.

Självfallet är det av betydelse att prostitutionens omfattning och karaktär
blir föremål för forskning. Enligt utskottets mening är det dock inte
möjligt att i detta sammanhang angelägenhetsgradera denna och annan
samhällsforskning. Motionsyrkande! i detta avseende bör därför inte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1969

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen i anledning av motionerna 1: 39 och II: 47
i skrivelse till Kungl. Maj:t ger till känna vad utskottet anfört
angående lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet; B.

att motionerna, i den mån de inte besvarats genom
vad utskottet under A. hemställt, inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 13 maj 1969

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Strand (s), fru Hamrin-Thorell (fp), herrar
Lars Larsson (s), Dahlberg (s), Österdahl (fp), Andreasson (ep), fru Grethe
Lundblad (s) och herr Blomquist (m);

från andra kammaren: fröken Sandell (s), herrar Fredriksson (s), Svensson
i Kungälv (s), fru Skantz (s)*, fru Nilsson (ep), fru Fnenkel (fp), herr
Åkerlind (m) och fru Ilåvik (s).

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Svenska Reproduktions AB 1969