Andra lagutskottets utlåtande Nr 51 (Utlåtande 1934:L2u51 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Nr 51.

Ankom till riksdagens kansli den 5 juni 1934 kl. 6 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till arbetsfredens bevarande med mera.

Andra lagutskottet Ilar till behandling i ett sammanhang förehaft tio inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionerna i
första kammaren nr 148 av herr Hamrin m. fl., nr 149 av herr Nilsson, Petrus,
m. fl., nr 154 av herr Johansson, Johan Bernhard, m. fl., samt nr 241 och 242,
båda av herr Löfgren, ävensom motionerna i andra kammaren nr 287 av herr
Jeppsson m. fl., nr 289 av herr Pehrsson i Bramstorp m. fl., nr 340 av herr
Lindman m. fl. samt nr 496 och 497, båda av herr Carleson under instämmande
av tre andra av kammarens ledamöter.

I motionerna I: 148 och II: 287, vilka äro likalydande, har yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Majit måtte hemställa, att Kungl. Majit ville snarast
låta verkställa utredning och för 1935 års riksdag framlägga förslag till
lagstiftning rörande dels obligatorisk skiljedom och därmed förenat förbud mot
arbetsinställelse såväl i arbetstvister, vari stat eller kommun är part, som
ock i andra arbetstvister, som medföra fara för betydande samhällsintressen,
dels stärkande av den nuvarande medlingsinstitutionen i anslutning till de synpunkter
som i motionerna framhållits, dels ock en allmän reglering av de fackliga
sammanslutningarnas ställning, organisation och verksamhet.

I motionerna 1:149 och lii 289, som jämväl äro likalydande, har hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte anhålla, att Kungl. Majit
måtte verkställa utredning av frågan örn lagstiftningsåtgärder till arbetsfredens
bevarande samt utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
i ämnet.

Motionerna I: 154 och lii 340, även de likalydande, utmynna i den hemställan,
att riksdagen hos Kungl. Majit måtte anhålla örn skyndsam utredning
dels angående åtgärder till förebyggande och biläggande av samhällsfarliga
arbetsinställelser och därmed sammanhängande stridsåtgärder, dels ock angående
åtgärder i övrigt till främjande av arbetsfreden.

I motionerna I: 241 och lii 496, vilka äro likalydande, har hemställts, att
riksdagen hos Kungl. Majit ville anhålla, att Kungl. Majit snarast möjligt
måtte låta verkställa utredning om lämpliga åtgärder till befordrande av arbetsfreden
å arbetsmarknaden och för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde föranleda.

Slutligen har i motionerna I: 242 oell lii 497, jämväl de likalydande, föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t
ville i enlighet méd närmare angivna grunder låta utarbeta förslag till beredskapslagstiftning
till förhindrande av arbetskonflikter av i motionerna an Bihang

till riksdagens protokoll 198h. 9 sami. 2 avd. Nr 51. 1

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

given beskaffenhet att tillämpas efter det Kungl. Majit och riksdagen därom
fattat beslut samt för riksdagen framlägga sagda förslag till förberedande
granskning och yttrande.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för de i motionerna gjorda yrkandena,
får utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan,
hänvisa till motionerna.

Historik.

Spörsmålet örn lämpliga åtgärder för att verksamt främja arbetsfreden har
vid upprepade tillfällen framförts i riksdagen och efter framställningar från
riksdagens sida varit föremål för utredningar av myndigheter eller av särskilda
av Kungl. Majit tillkallade sakkunniga.

I utskottets utlåtande nr 22 vid 1924 års riksdag, vilket avgavs i anledning
av då väckta motioner i ämnet, har utskottet lämnat en utförlig historik, till
vilken utskottet såvitt angår tiden från och med 1887 till och med 1920 (sid.
2—8 i nämnda utlåtande) anhåller att få hänvisa.

I anledning av åtta inom riksdagen väckta motioner (1:5, 73, 131 och 132
samt lii 53, 121, 204 och 206) anhöll 1921 års riksdag på hemställan av andra
lagutskottet (utlåtande nr 34) i skrivelse (nr 345), att Kungl. Majit, med beaktande
av vad som anförts i utskottets av riksdagen godkända utlåtande,
måtte till prövning upptaga, huruvida åtgärder till arbetsfredens bevarande,
utöver vad redan vidtagits, ytterligare kunde företagas samt för riksdagen
framlägga de förslag, som därav kunde föranledas.

Med anledning av nämnda skrivelse tillkallade chefen för socialdepartementet,
statsrådet Elmquist, efter därtill den 7 juli 1921 erhållet bemyndigande,
såsom sakkunnig direktören A. Cederborg att inom departementet biträda
med utredning av, bland annat, frågan örn vidtagande utöver vad redan skett av
åtgärder till arbetsfredens bevarande. Genom beslut den 24 november 1922
förklarade emellertid Kungl. Majit, att berörda utredningsarbete skulle vila
från och med den 1 januari 1923 och därefter icke upptagas utan särskilt medgivande.

Vid 1924 års riksdag hemställde andra lagutskottet (utlåtande nr 22), att
riksdagen med föranledande av en motion, 1:119, ville i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära, att den påbörjade men avbrutna utredningen angående ytterligare
åtgärder till arbetsfredens bevarande snarast måtte återupptagas samt att för
riksdagen bleve framlagda de förslag, som av utredningen kunde föranledas.
På grund av skiljaktiga beslut i kamrarna förföll frågan.

Den 27 september 1924 förordnade emellertid Kungl. Majit, att utredningsarbetet
skulle återupptagas, samt uppdrog åt socialstyrelsen att verkställa utredningen
och inkomma med de förslag, vartill densamma kunde giva anledning.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Innan socialstyrelsens utredning avslutats, upptogs frågan om ytterligare
åtgärder till tryggande av fred på arbetsmarknaden av Kungl. Maj:t den
29 januari 1926. På hemställan av chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, förordnade Kungl. Maj:t, att en undersökning i ämnet skulle verkställas,
därvid dock utarbetade förslag till bestämda åtgärder icke skulle
åstadkommas, utan olika grupper skulle klart fixera sina ståndpunkter, så att
därom kunde avgivas en officiell rapport, vilken borde kunna bilda ett fastare
underlag för omdömet örn ändamålsenligheten av vidare åtgärder till arbetsfredens
främjande genom lagstiftning eller på annat sätt. För att utföra
den föreslagna undersökningen skulle tillsättas en delegation av nio personer,
varjämte departementschefen bemyndigades dels att till ledamöter av nämnda
delegation utse tre personer samt uppdraga åt en av dem att vara delegationens
ordförande, dels ock att anmoda landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen
att vardera utse tre ledamöter av samma delegation.

Till ledamöter i denna delegation (arbetsfredsdelegationen) utsågos: av
chefen för socialdepartementet advokaten E. Löfgren (ordförande), generaldirektören
G. Huss och professorn S. Wallengren, av svenska arbetsgivareförningen
vice häradshövdingen Hj. von Sydow, direktören J. S. Edström och f. d.
disponenten A. I. Swartling, samt av landsorganisationen dess ordförande
A. Thorberg, dess sekreterare Edv. Johanson och dess kassör J. O. Johansson.

Sedan Löfgren utnämnts och förordnats till minister för utrikes ärendena
utsågs den 14 juni 1926 till ordförande i Löfgrens ställe landshövdingen H.
Elmquist. Efter Swartling, som avlidit den 27 juni 1926, utsågs till ledamot
direktören I. O. Larson.

I anledning av tre vid 1926 års riksdag väckta motioner (I: 89 och 192 samt
II: 283) anhöll riksdagen på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 18)
i skrivelse (nr 167), att Kungl. Maj:t så snart Kungl. Maj:t ansåge det material
föreligga, som vore erforderligt för bedömande av frågan örn lagstiftningsåtgärder
till arbetsfredens bevarande, ville utan tidsutdräkt för riksdagen
framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

På föranstaltande av chefen för socialdepartementet, statsrådet Pettersson,
verkställdes därefter i anledning av riksdagens skrivelse vissa undersökningar
angående den tidpunkt, då delegationen kunde väntas hava avslutat sitt arbete.
I skrivelse den 22 december 1926 anmälde delegationens ordförande, att delegationen
icke kunde utfästa sig att tidigare än under loppet av mars månad
1927 avlämna resultatet av sina utredningsarbeten. — Här må omnämnas, att
socialstyrelsen efter delegationens tillsättande ansett sig tillsvidare befriad
från att fullgöra det utredningsuppdrag, vilket styrelsen, såsom ovan nämnts,
erhållit den 27 september 1924.

Till statsrådsprotokollet den 30 december 1926 anförde statsrådet Pettersson,
bland annat, att det, från vissa synpunkter sett, givetvis varit önskvärt,
att frågan örn åtgärder för främjande av arbetsfred kunnat i hela dess vidd

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

på en gång upptagas till prövning och alla däri ingående spörsmål samtidigt
företagas till avgörande. Emellertid syntes detta icke för det dåvarande vara
möjligt. Vid sådant förhållande vore det lämpligt, att uppgiften begränsades
till det område, där ett ingripande från lagstiftningens sida framför allt påkallades,
nämligen det genom kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare samt tvister i anledning därav.

Jämlikt hemställan av departementschefen förordnade Kungl. Majit därefter
Elmquist och Huss samt ordföranden i centrala skiljenämnden, revisionssekreteraren
Arthur Lindhagen, att såsom sakkunniga inom socialdepartementet
biträda vid fortsatt behandling av frågan om rättslig reglering av det genom
kollektivavtal uppkommande förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare.

Den 21 januari 1927 avlämnade de sakkunniga utkast till lagar örn kollektivavtal
och örn arbetsdomstolar jämte motivering.

Emellertid hade Wallengren den 12 januari 1927 på egen begäran entledigats
från uppdraget att vara ledamot av arbetsfredsdelegationen. I skrivelse
påföljande dag, den 13 januari 1927, till delegationens ordförande meddelade
landsorganisationens tre representanter i delegationen, att de på anförda skäl
vore förhindrade att taga vidare del i delegationens arbete.

På grund av vad sålunda förekommit uppdrog Kungl. Majit den 21 januari

1927 åt de av departementschefen utsedda ledamöterna i delegationen, Elmquist
och Huss, ävensom delegationens sekreterare, förlikningsmannen O. Ekblom,
att skyndsamt fullfölja och avsluta de av delegationen föranstaltade specialutredningarna
rörande vissa faktiska förhållanden av betydelse för arbetsfredsfrågans
belysande. Med skrivelse den 28 februari 1927 avlämnades redogörelse
för omförmälda utredningar (statens offentl. utredn. 1927: 4).

Sedan över nyss omförmälda utkast till lagar om kollektivavtal och om
arbetsdomstolar yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar
upptogs frågan örn ärendets fortsatta beredning i statsråd den 12
juli 1927. Därvid anförde statsrådet Pettersson, bland annat: Det förelåge två
i viss mån skilda uppgifter, nämligen å ena sidan åstadkommande av lagstiftning
rörande kollektivavtal och arbetsdomstolar samt å andra sidan genomförandet
av anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelse i statens och
kommunernas verksamhet. Vad förstberörda fråga anginge borde en överarbetning
av nyssnämnda lagutkast ske och förslag i ämnet framläggas för

1928 års riksdag. Vidkommande åter det andra spörsmålet, frågan örn tryggande
av arbetsfreden vid statens och kommunernas arbeten, kunde olika utvägar
tänkas för vinnande av berörda syfte; i första hand syntes därvid böra
eftersträvas slutande av sådana kollektivavtal med arbetarna vid de olika
företagen, att därigenom parternas mellanhavanden på ett enhetligt sätt reglerades
och former skapades för avgörande av uppkomna tvister. Frågan
härom borde göras till föremål för grundlig utredning, därvid bland annat
vissa närmare angivna synpunkter borde övervägas.

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande uppdrog chefen för socialdepartemen -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

tet verkställandet av den sålunda ifrågasatta utredningen åt tre sakkunniga,
nämligen Elmquist (ordförande), byråchefen i socialstyrelsen J. A. E. Molin
samt ovannämnde Ekblom — 1927 års arbetsfredssakkunniga.

I anslutning till departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den
12 juli 1927 blevo därefter förenämnda utkast till lagar örn kollektivavtal och
örn arbetsdomstolar inom socialdepartementet föremål för omarbetning. Sedan
lagrådets yttrande inhämtats över förslagen och desamma därefter ytterligare
överarbetats, framlades lagförslagen genom proposition nr 39 för 1928 års
riksdag. På hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 36) antog riksdagen
med vissa jämkningar de framlagda förslagen. Lagar örn kollektivavtal
och om arbetsdomstol utfärdades därefter den 22 juni 1928.

På inbjudan av chefen för socialdepartementet, statsrådet Lubeck (jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 2 november 1928), hölls den 30 november
och 1 december 1928 i Stockholm en konferens för överläggningar angående
förefintliga möjligheter att på frivillighetens grund åvägabringa bättre samverkan
mellan parterna på arbetsmarknaden och inom de särskilda företagen.
Till konferensen inbjödos dels företrädare av arbetsgivar- och arbetarsynpunkter
och dels andra personer, som hade erfarenhet på området och intresse för
ifrågavarande spörsmål. Omkring 240 personer voro närvarande. Tryckt redogörelse
för förhandlingarna vid konferensen har utgivits av socialdepartementet
(Stockholm 1929). Av en sedermera tillsatt delegation avgavs den 27
september 1929 en sammanfattande rapport rörande konferensens resultat och
de åtgärder i anledning därav, som syntes i vissa hänseenden böra vidtagas.

1927 års arbetsfredssakkunnigas arbete har, enligt uppgift i riksdagsberättelserna,
väsentligen bestått i att följa en av socialstyrelsen, enligt uppdrag
av Kungl. Majit den 13 januari 1928, verkställd utredning rörande anställnings-
och avlöningsförhållanden för lägre personal i allmän tjänst. Nämnda
utredning avslutades under år 1931 och föreligger i tryck (Sveriges officiella
statistik, Socialstatistik, september 1931). I skrivelse den 12 december 1932
till chefen för socialdepartementet anförde sedermera de sakkunniga, bland
annat, att avtalsförhållandena vid statens och kommunernas företag utvecklats
i den riktning, som det givna utredningsuppdraget väsentligen åsyftat,
samt att en fortsatt utredning efter de linjer, vilka främst skulle vara vägledande
för de sakkunniga, icke syntes ägnad att medföra ytterligare positiva
resultat. De sakkunniga hemställde därför att bliva entledigade från det dem
meddelade uppdraget. Genom beslut den 17 december 1932 återkallade chefen
för socialdepartementet de sakkunnigas uppdrag.

Här må omnämnas, att bestämmelser rörande medling i tvister mellan arbetsgivare
och arbetare återfinnas i lagen den 28 maj 1920 om medling i
arbetstvister. I en annan lag av samma dag finnas stadganden örn särskilda
skiljedomare i arbetstvister.

Andro.\ lagutskottets utlåtande Nr 51.

Sammanfattning av (le i motionerna framställda yrkandena.

I motionerna I: 148 och II: 287 har framhållits behovet av åtgärder för
arbetsfredens främjande inom vissa samhällsviktiga arbetsområden och särskilt
i fråga örn arbetstvister, där staten eller kommun är part. Enligt motionärernas
mening vore med avseende å dylika fall obligatorisk skiljedom
jämväl i intressetvister den enda godtagbara utvägen (I: 148 sid. 4).
Även i motionerna I: 149 och II: 289 har ifrågasatts stadganden örn obligatorisk
skiljedom i vissa fall, exempelvis beträffande tvister örn fria ackord,
då förut bestående avtal lämnade vägledning för en skälighetsprövning av
den nya prissättning, som följde av jämkning i avtalen (I: 149 sid. 13).

Spörsmålet örn obligatorisk medling har ock upptagits i nyssnämnda
motioner. Sålunda har i motionerna I: 148 och II: 287 ifrågasatts,
huruvida icke — i sådana fall där obligatoriskt skiljedomsförfarande kunde
bliva föreskrivet — försök först borde göras att genom medling bilägga uppkommen
konflikt (I: 148 sid. 5). I motionerna I: 149 och II: 289 har förordats
undersökning, huruvida icke obligatorisk medling, åtminstone i viss
utsträckning, borde föreskrivas i fråga om tvister vid verksamhet, som bedrives
av staten eller kommun och beträffande vilken en arbetstvist skulle hava
den verkan, att betydande samhällsintressen skulle hotas, t. ex. i fråga örn
kommunikationsföretag, sjukvårdsinrättningar, renhållningsverk samt vatten-,
gas- och elektricitetsverk (I: 149 sid. 13).

Frågan örn medlingsförfarandet har berörts i flertalet av förevarande
motioner. Särskilt har framhållits vikten av att ett framlagt medlingsförslag
tillädes större betydelse för tvistens biläggande än sådant nu ägde.
Därutinnan har ifrågasatts, bland annat, att medlingsförslag skulle under vissa
förhållanden tillerkännas bindande verkan, även örn det icke godkänts av en
majoritet inom vederbörande organisationer (I: 148 sid. 5, I: 241 sid. 7). Vidare
ha ifrågasatts fordringar på viss majoritet såväl av de röstberättigade som
av de röstande samt — i fråga örn arbetarparten — viss ålder hos röstande, uteslutning
av arbetslösa från rösträtt och — i fråga örn arbetsgivarparten — uteslutande
från rösträtt av arbetsgivare, som skäligen kunde anses äga fördel
av att förhindra en uppgörelse på grund av ekonomiska intressen på andra områden
än det, inom vilket medlingen ägt rum (I: 149 sid. 14).

I anslutning till det senast anförda har påkallats regler angående varsel
samt regler i övrigt för förfarandet vid igångsättande av arbetsinställelse
(I: 149 sid. 14; I: 241 sid. 7).

I några av motionerna har upptagits frågan örn rättslig reglering
av arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga sammanslutningar.
I motionerna I: 241 och II: 496 har sålunda framhållits,
att den lagstiftning, som i Sverige funnes rörande förhållandena på arbetsmarknaden,
icke byggde på någon särskild författning örn de fackliga förbundens
och övriga organisationers konstitution och inregistrering. Lagbestämmelser
örn ordningen vid omröstning örn medlingsförslag eller eljest örn
strejk och lockout förutsatte måhända därför, att frågan örn berörda sam -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

manslutningars rättskapacitet komme under omprövning (I: 241 sid. 8). I
motionerna I: 148 och II: 287 har uttalats, att den i dessa motioner ifrågasatta
lagstiftningen rörande en allmän reglering av de fackliga sammanslutningarnas
ställning, organisation och verksamhet borde, liksom på föreningsrättens
område i allmänhet, hava till syfte att närmare bestämma, bland annat, sammanslutnings
ändamål och organisation, villkoren för inträde och utträde,
medlems rösträtt samt formerna för besluts fattande (I: 148 sid. 6). I detta
hänseende har ock påtalats det förhållandet, att tillhörigheten till en facklig
organisation kunde förbindas med mer eller mindre förtäckta villkor örn politiskt
ståndpunktstagande och att de fackliga organisationerna på denna väg
underordnades ett visst politiskt parti. Denna särskilda fråga har utskottet
funnit sig böra upptaga i samband med behandlingen av motionen i första kammaren,
nr 243, av herr Gustafson, Fritiof, och Nilsson, Bernhard, samt den därmed
likalydande motionen i andra kammaren, nr 299, av herrar Lundqvist
och Hagberg i Malmö (utskottets utlåtande nr 52).

I motionerna I: 154 och 11:340 har berörts flertalet av de spörsmål, som i
övriga här förevarande motioner upptagits. Därvid har erinrats, att professorn
Ragnar Bergendal på offentligt uppdrag verkställt utredning rörande tredje
mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande
spörsmål (stat. off. utredn. 1933:36). Motionärerna hade i särskilda motioner
(I: 151—152 samt II: 337—338) föreslagit lagstiftningsåtgärder i enlighet
med av utredningsmannen framlagda förslag. Därjämte hade motionärerna i
särskilda motioner (1:153 och 11:339) påkallat utredning rörande vissa stötande
avarter av stridsåtgärder, som icke omfattades av utredningsmannens
förslag. Alltjämt återstode emellertid åtskilliga andra frågor, som sammanhängde
med kollektivavtalsväsendet, förhandlingsrätten, föreningsrätten och arbetskonflikter,
vilka frågor vore förtjänta av statsmakternas övervägande
(I: 154 sid. 2). Till utredning borde sålunda upptagas spörsmålet om, vad
som kunde åtgöras för förebyggande av samhällsfarliga arbetskonflikter.
Därutinnan borde utredas huruvida arbetskonfliktens
natur att vara samhällsfarlig borde vara att hänföra till vissa slag av för
samhället nödvändiga funktioner, exempelvis samhällets förseende med livsmedel,
vatten, gas och elektricitet etc., eller örn även konfliktens omfattning
och långvarighet och därav följande skadliga verkningar för samhället borde
komma i betraktande. Vidare inställde sig till övervägande, örn särskilda åtgärder
och i så fall vilka borde komma till användning vid förebyggandet eller
biläggandet av samhällsfarliga konflikter av olika slag, särskilt huruvida arbetsinställelse,
blockad m. fl. stridsåtgärder borde i för samhället viktiga
verksamhetsgrenar förbjudas och andra utvägar anvisas till lösning av eventuella
intressekonflikter. I detta sammanhang borde jämväl övervägas, vad
som kunde åtgöras för att stärka och från inflytelser befria de organ, på vilka
den under nuvarande förhållanden vanskliga uppgiften ankomme att företräda
det allmännas intressen i frågor örn reglerandet av arbetsvillkoren på
olika områden av det allmännas verksamhet (I: 154 sid. 10—11). En förutsättningslös
utredning borde därjämte komma till stånd med avseende å vad

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Utskottet.

som i övrigt kunde åtgöras till främjande av arbetsfredens upprätthållande
på den industriella arbetsmarknaden (I: 154 sid. 14).

I motionerna 1:242 och 11:497 har framhållits att staten — som, på sätt
i motionerna 1:241 och 11:496 närmare berörts, hittills begränsat sitt ingripande
i arbetskonflikter till en medlande verksamhet — icke längre borde i
fråga örn storkonflikter och andra konflikter av allvarligare beskaffenhet stanna
vid en dylik, allenast medlande ställning; staten finge ej stå maktlös vid
en sådan konflikt. Den frågan uppkomme då, örn medlen borde skapas vid
konflikttillfället eller örn de på förhand borde finnas utformade och ställda i
beredskap. Sistnämnda väg vore enligt motionärerna den enda tillrådliga.
En noggrann utredning kunde utvisa vilka maktmedel som för angivet ändamål
borde ställas till statens förfogande. Redan nu kunde dock påpekas vissa
nära till hands liggande medel. Sålunda kunde det tänkas, att förbud för
visst tillfälle eller för viss kortare tidsperiod utfärdades mot sympatistrejk
eller sympatilockout, alltså hindrande en utvidgning av en redan inträdd konflikt.
Därutöver ginge steget till att direkt för visst tillfälle eller viss tid
förbjuda alla konflikter eller rent av till förbud att fortsätta pågående konflikt,
detta väl närmast i ändamål att tidsfrist skulle beredas en förlikningsmannainstitution
att framkomma med medlingsförslag. Det kunde ju också
tänkas, att ett dylikt förbud mot strejk eller lockout kunde göras i avvaktan
på en annan åtgärd, som dock måste betraktas såsom ett yttersta medel vid
statens ingripande, nämligen obligatorisk skiljedom (1:242 sid. 9).

Såsom av den föregående redogörelsen framgår hava i fråga örn intressetvister
på arbetsmarknadens område andra lagstiftningsåtgärder i vårt land
icke vidtagits än de, som innefattas i lagarna örn medling i arbetstvister och
örn särskilda skiljedomare i arbetstvister. På sätt i flertalet av förevarande
motioner framhållits synas emellertid skäl tala för att den tidigare påbörjade
utredningen rörande ytterligare åtgärder till arbetsfredens främjande, vilken,
såvitt angår intressetvister, i stort sett icke fortsatts sedan år 1927, ånyo upptages.

En fråga, som vid återupptagande av nyssberörda utredningsarbete torde
påkalla särskild uppmärksamhet, rör den rättsliga regleringen av arbetsgivarnas
och arbetarnas fackliga sammanslutningar. Ehuru det icke kan förnekas,
att mellan arbetsgivare och arbetare finnas vissa ofrånkomliga intressemotsatser
i fråga örn arbetslöner och andra arbetsvillkor, bör dock erinras, att
deras organisationer ofta vid inbördes förhandlingar ernått en utjämning av
motsättningar på fredlig väg. Att arbetsgivares och arbetares fackliga föreningsväsen
ej rättsligen utbildats har dock framstått som en kännbar brist
i vår lagstiftning. Med hänsyn till den starka utveckling, som under de senare
åren de fackliga sammanslutningarna undergått och den ökade betydelse desamma
i skilda avseenden erhållit, torde frågan örn deras reglerande i lag böra
upptagas till en allsidig utredning. Visserligen har ej en allmän lagstiftning
angående ideella föreningar kommit till stånd, men en utredning, inskränkt
till att avse de fackliga sammanslutningarna, torde ej med nödvän -

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51. 9

dighet föranleda en lagstiftning, som samtidigt utsträckes till det här angivna
området i dess helhet.

Vid en utredning rörande den rättsliga regleringen av de fackliga sammanslutningar,
varom här är fråga, torde böra upptagas, bland annat, frågorna örn
villkoren för inträde i eller utträde ur dylik förening, örn medlems rösträtt och
örn formerna för besluts fattande. I sistnämnda hänseende torde böra övervägas
på vad sätt gränser lämpligen må kunna uppdragas mellan de befogenheter,
som tillkomma å ena sidan föreningens styrelse och å andra sidan dess
medlemmar. Därutinnan torde ock böra undersökas, i vilken omfattning föreningsmedlemmarnas
beslutanderätt må kunna uppdragas åt vissa särskilt utsedda
medlemmar; det må här erinras örn den bestämmelse, som i sådant syfte
genom lag den 23 mars 1928 upptogs i lagen örn ekonomiska föreningar
(39 a §).

I några av de förevarande motionerna har, i syfte att förhindra mera omfattande
arbetskonflikter med därav för samhället i dess helhet menliga verkningar,
föreslagits lagstiftningsåtgärder av i vissa fall djupt ingripande art;
särskilt må nämnas förslaget om obligatorisk skiljedom. Här skall allenast
framhållas att ■—- därest, på sätt förordats i motionerna I: 242 och II: 497,
en beredskapslagstiftning kommer till stånd — lagbestämmelser av nyssberörd
art allenast undantagsvis torde få tillämpning.

I fråga örn en sådan beredskapslagstiftning, för vars åvägabringande starka
skäl lära kunna anföras, synes det vara en oeftergivlig fordran, att densamma
kan bringas i tillämpning endast under tydligt avgränsade förutsättningar.
En lag i ämnet synes böra hava karaktär av s. k. fullmaktslag, med stöd
av vilken Konungen äger att med avseende å viss arbetskonflikt av svårare
beskaffenhet meddela de bestämmelser, som i lagen angivas. Vid utredningen
rörande innehållet i en sådan lag synes böra övervägas, om och i vilken utsträckning
däri böra ingå föreskrifter om obligatoriskt skiljedomsförfarande.

Det torde ligga i sakens natur, att där obligatorisk skiljedom kan förekomma,
förhandlingar inledas mellan parterna i syfte att på sådan väg få den
uppkomna konflikten bilagd. För dylikt fall lärer det emellertid vara av
vikt, att förlikningsförhandlingarna försiggå under former, som äro ägnade
att i största utsträckning underlätta ett gynnsamt förlopp av förhandlingarna.
Ett stadgande örn obligatoriskt skiljedomsförfarande synes därför böra förutsätta
särskilda regler om medling.

Vad angår föreskrift om varseltid och regler i övrigt för förfarandet vid
igångsättande av arbetsinställelse — i den mån dessa regler ej falla inom den i
det föregående förordade föreningslagstiftningen — får utskottet erinra om
den utredning rörande frågan örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter
jämte därmed sammanhängande spörsmål, som ägt rum sedan professorn
Bergendal framlagt sina ovan berörda förslag (se utskottets utlåtande nr
47). Vid sagda utredning har ifrågavarande spörsmål beaktats. Att detsamma,
som självfallet äger stor betydelse jämväl utanför området för en lagstiftning
örn skydd för tredje man, bör komma under övervägande även i nu förevarande
sammanhang, torde få anses ställt utom tvivel.

Bihang lill riksdagens protokoll 198-i. 9 sami. 2 avd. Nr 51.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Med avseende å hela det vittutseende lagstiftningsproblem, varom här är
fråga, tillåter sig utskottet slutligen upprepa vad riksdagen, på utskottets
hemställan, anförde i skrivelse till Konungen den 30 april 1926 (nr 167), i
vilken äskades åtgärder till främjande av arbetsfreden utöver vad då vidtagits.
Efter en antydan örn de skilda ståndpunkter, som kunde intagas å arbetsgivar-
och arbetarsidan, heter det i denna skrivelse: »Även örn en viss hänsyn
vid lagstiftningens utformande synes böra tagas till åskådningarna inom de
åsyftade grupperna, torde de meningsskiljaktigheter dem emellan, som äro att
befara, icke böra tillmätas sådan betydelse, att de föranleda, att tanken på
ytterligare lagstiftning övergives. Man får nämligen icke förglömma, att den
föreliggande lagstiftningsfrågan icke endast gäller reglerandet av förhållandet
mellan två stridande parter utan att den jämväl i sig innesluter ett problem
av stor samhällelig vikt.»

Med hänsyn till den stora betydelsen av den utredning, som utskottet således
förordar, lärer det kunna förväntas, att densamma bedrives med erforderlig
skyndsamhet.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

A) att riksdagen i anledning av förevarande motioner
1:148, 1:149, 1:154, 1:241 och 1:242 ävensom 11:287,
11:289, 11:340, 11:496 och 11:497 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville föranstalta örn
en allsidig och förutsättningslös utredning rörande de åtgärder
på föreningsrättens och arbetsrättens områden, som kunna
vidtagas i syfte att rättsligen utbilda arbetsgivarnas och arbetarnas
fackliga föreningsväsen och att främja arbetsfreden,
samt utan tidsutdräkt för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kan föranleda; samt

B) att förevarande motio(ner -— motionerna I: 148 och
II: 287 i den mån de ej omfattas av utskottets utlåtande nr 52
— måtte få anses besvarade genom vad utskottet under A)
hemställt.

Stockholm den 5 juni 1934.

På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

"Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar K. G. Westman, von Geijer, Sigfrid Hansson,
Frändén, Sam Larsson, P. Sandström, Norman och Forslund.

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Magnusson i Kalmar,
Wallerius, Olovson i Västerås, Andersson i Rasjön, Hansson i Trollhättan, Gardell
i Gahns och Lindberg i Stockholm.

1. Särskilt yttrande

av herr Sigfrid Hansson med instämmande av herr Magnusson i Kalmar:

»Mot de krav på lagstiftning angående arbetsfreden samt arbetsgivarnas
och arbetarnas organisationsväsende, som vid olika tillfällen framförts i riksdagen,
har kunnat göras den invändningen, att de •— förutom att de i vissa
fall uppenbarligen dikterats av ovilja eller rent av fientlighet mot arbetarorganisationerna
— i regel endast gällt detaljer, vilka, även örn de i och för
sig kunnat förtjäna att bliva beaktade, lämpligen borde behandlas i det större
sammanhang som en mera allmän och systematisk reglering av arbets- och
föreningsrätten kan erbjuda. En principiellt negativ ståndpunkt i fråga örn
lagstiftning i syfte att främja arbetsfreden eller för att rättsligen utbilda
arbetsgivarnas och arbetarnas fackliga föreningsväsende kan man icke gärna
intaga, i varje fall icke örn man, såsom det förhåller sig med den socialdemokratiska
arbetarrörelsen, beträffande andra grenar av den sociala lagstiftningen
lagt stor vikt vid att föra en positiv politik. Landsorganisationen
har i sitt yttrande över professor Bergendals betänkande angående tredje mans
rätt till neutralitet i arbetskonflikter givit uttryck åt denna uppfattning,
samtidigt som den emellertid uttalat betänkligheter mot speciallagstiftning och
-— närmast med tanke på en skyddslagstiftning till förmån för tredje man —
framhållit att en sådan lämpligast borde genomföras i samband med en allmän
reglering av arbetsrättens och föreningsrättens områden.

I de motioner, som nu behandlats i andra lagutskottet, synas de flesta, för
att icke säga så gott som alla mera betydelsefulla arbetsrättsliga och föreningsrättsliga
spörsmål ha blivit berörda. Man må hysa vilken uppfattning
som helst örn motionärernas intentioner och de olika förslagens värde och realiserbarhet,
men man kan icke med fog göra gällande, att motionerna icke skulle
utgöra en tillräckligt bred bas för en sådan allmän arbets- och föreningsrättslig
reglering, mot vilken man i allmänhet icke hyser några principiella
betänkligheter och som under de senaste åren på arbetsmarknaden vunna
erfarenheter och organisationsväsendets utveckling onekligen aktualiserat.

I konsekvens med den uppfattning som jag tidigare gjort mig till tolk för,
när det gällt lagstiftningsspörsmål av detta slag, har jag med anledning av
de föreliggande motionerna ansett mig böra biträda det av utskottet fattade
beslutet angående skrivelse till Kungl. Majit med anhållan örn en allsidig
och förutsättningslös utredning av detta komplex av arbetsrättsliga och föreningsrättsliga
problem.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 51.

Med en sådan utredning skulle det betydelsefulla och beaktansvärda initiativ
kunna fullföljas, som togs av den socialdemokratiska regeringen 1926.
Detta gick som bekant ut på att representanter för Landsorganisationen och
Svenska arbetsgivareföreningen skulle beredas tillfälle att tillsammans med
personer, vilka kunna anses stå neutrala i själva intressefrågorna vid arbetskonflikter,
diskutera hithörande spörsmål. Enligt de direktiv, som angåvos
för den delegation, åt vilken utredningsarbetet anförtroddes, skulle, innan
man till närmare prövning upptoge frågan örn mer eller mindre vittgående
åtgärder i syfte att förebygga arbetskonflikter, utrönas i vad mån medverkan
kunde vinnas från de parter, mellan vilka arbetskonflikterna direkt utkämpas.
Undersökningen skulle bland annat även avse frågan, huruvida lagens stadga
bör givas åt den faktiska rättsordning, som under tidernas lopp vuxit upp
genom arbetarnas och arbetsgivarnas förenings-, förhandlings- och avtalsväsende.
I samband därmed skulle frågan örn förenings- och förhandlingsrättens
lagfästande upptagas till behandling, varvid hänsyn borde tagas även
till sådana löntagargrupper, vilkas kollektiva förhandlingsrätt ännu icke vunnit
hävd.

Enligt min mening bör i fråga örn åtgärder att främja arbetsfreden stor
vikt läggas vid en undersökning i syfte att få utrönt, huruvida och i vad
mån förutsättningar finnas för åstadkommande av överenskommelser därom
mellan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer. Möjligheterna härutinnan
äro helt visst icke ännu på långt när utnyttjade. Det torde heller icke
vara omöjligt att skapa nya sådana.»

2. Reservation

av herrar Norman, Forslund, Olovson i Västerås, Hansson i Trollhättan och
Lindberg i Stockholm, som anfört:

»Hittills gjorda överväganden rörande lagstiftning på föreningsrättens och
arbetsrättens område i syfte att främja arbetsfreden torde kunna anses ha
visat, att en lagstiftning på berörda område icke kan komma att få önskat stöd
eller vinna förtroende bland de befolkningsgrupper, som särskilt komma att
beröras av densamma, örn till grund för lagstiftningskravet läggas framställningar,
som äro klart präglade av önskan att lägga hinder i vägen för även
fullt lojala och samhällsgagnande föreningssträvanden. De motioner, som
legat till grund för utskottets hemställan, syfta emellertid i väsentliga delar
till en lagstiftning, som uppenbarligen skulle innebära icke behövliga och icke
heller önskvärda inskränkningar i föreningsfriheten. På grund härav lia vi
icke kunnat biträda utskottets hemställan och få därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:148, 1:149, 1:154, 1:241 och
1:242 ävensom 11:287, 11:289, 11:340, 11:496 och 11:497,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Stockholm 1934. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

341559