Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

Utlåtande 1964:L2u50

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

1

Nr 50

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med
förslag till lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet,
dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 20 mars 1964 dagtecknad proposition, nr 128, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till
lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft den i
anledning av densamma, i andra kammaren väckta motionen nr 974 av herr
Börjesson i Falköping.

1 - Bihnng till riksdagens protokoll 196b. 9 sand. 2 and. Nr 50

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196U

Det vid propositionen fogade författningsförslaget är, med rättelse av ett
tryckfel i 22 § andra stycket, av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om åtgärder vid samhälIsfarlig asocialitet

Härigenom förordnas som följer.

Grundläggande bestämmelser
1 §•

Om någon som fyllt tjugoett år underlåter att efter förmåga söka försörja
sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger
för allmän ordning eller säkerhet, må han intagas i arbetsanstalt
enligt denna lag.

2 §•

Om intagning i arbetsanstalt förordnar domstol på talan av allmän åklagare.

3 §•

_ Förordnande om intagning i arbetsanstalt må meddelas endast om det
är uppenbart att den som avses därmed icke kan genom hjälpåtgärder eller
andra mindre ingripande åtgärder förmås till livsföring som ej är farlig
för allmän ordning och säkerhet.

Ej må förordnande om någons intagning i arbetsanstalt meddelas

a) om han är i behov av vård på mentalsjukhus eller allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare,

b) om han dömts till fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse,
internering eller skyddstillsyn och mindre än ett år förflutit från det straffet
till fullo verkställts eller påföljden eljest upphört, eller

c) om beslut angående hans avvisning, förpassning, förvisning eller utvisning
ur riket kan verkställas.

Förordnande om någons intagning i arbetsanstalt förfaller, om han, innan
intagning skett, dömes till fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse
eller internering.

Om flera fängelsestraff verkställas eller skola verkställas samtidigt, skall
vid tillämpning av andra stycket b) eller tredje stycket hänsyn tagas till
den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff
för böter.

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964
Förfarandet

4 §•

Angående utredningen och förfarandet i mål om intagning i arbetsanstalt
skall, om ej annat är stadgat i denna lag, vad i allmänhet är föreskrivet
om mål som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat svårare
straff än fängelse i ett år, äga motsvarande tillämpning.

5 §•

Förekommer anledning att någon, som fyllt tjugoett år, för ett sådant
asocialt liv som avses i 1 §, må förundersökning inledas för utredning rörande
alla omständigheter av betydelse för sakens bedömande. Under förundersökningen
skall i erforderlig utsträckning samråd ske med arbetsförmedling,
nykterhetsnämnd, socialnämnd och övervakningsnämnd.

Den som avses med utredningen skall, såvida icke anledning uppenbarligen
saknas, undersökas av läkare. Av utlåtande över läkarundersökningen
skall framgå, huruvida den undersökte är i behov av vård på mentalsjukhus.

Den som skall undergå läkarundersökning är pliktig att inställa sig å
tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir han, må polismyndighet lämna
handräckning för hans inställande.

6 §•

År någon, som fyllt tjugoett år, skäligen misstänkt att föra ett sådant
asocialt liv som avses i 1 §, må han anhållas. Polisman äger ej med stöd
av denna lag utan beslut av anhållningsmyndigheten gripa den mot vilken
skäl till anhållande förekomma.

Föreligga sannolika skäl att någon må intagas i arbetsanstalt och kan
det skäligen befaras att han avviker eller eljest håller sig undan eller försvårar
utredningen, må han häktas.

7 §•

Beträffande laga domstol i mål om intagning i arbetsanstalt skall vad i
rättegångsbalken är stadgat angående den ort, där brottet förövades, gälla
den ort, där den asociala livsföringen ägt rum.

Väckt talan om att någon skall intagas i arbetsanstalt är förfallen, om
stämning ej delgivits honom inom ett år.

Rättegångskostnad, som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken, skall stanna
å statsverket.

Villkorligt anstånd och åtgärder i samband därmed

8 §•

Rätten må förordna om villkorligt anstånd med verkställande av dom å
intagning i arbetsanstalt, om av särskild anledning får antagas, att den

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

dömde skall utan att domen verkställes förmås till sådan livsföring att
fara för allmän ordning och säkerhet ej föreligger.

9 §.

Den som erhåller villkorligt anstånd skall ställas under övervakning under
en prövotid av två år, räknat från den dag domen genom nöjdförklaring
eller eljest vinner laga kraft mot honom. Om nöjdförklaring gäller i tilllämpliga
delar vad som är stadgat om sådan förklaring av den som ådömts
skyddstillsyn.

10 §.

Vad i 26 kap. 12—14 §§, 15 § första stycket samt 16 och 17 §§ brottsbalken
stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som erhållit
villkorligt anstånd, övervakare må ock förordnas och föreskrift enligt
26 kap. 15 § första stycket brottsbalken meddelas av rätten vid beslutet
om villkorligt anstånd.

11 §•

Iakttager den som erhållit villkorligt anstånd icke vad som åligger honom
enligt denna lag eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med
stöd därav, äger övervakningsnämnden förlänga prövotiden till högst tre
år. Beslut härom må ej av övervakningsnämnden meddelas efter prövotidens
utgång.

12 §.

Har den som erhållit villkorligt anstånd åsidosatt sina åligganden och kan
det antagas att han icke skall låta sig rätta genom åtgärd som övervakningsnämnden
äger vidtaga, må domstol förklara anståndet förverkat. Föreligger
sådant fall, skall övervakningsnämnden hos åklagare göra framställning
att talan föres om förverkande av anståndet. Anstånd må förklaras
förverkat endast om beslut meddelas före prövotidens utgång.

Uppkommer fx-åga om förverkande av anstånd, äger övervakningsnämnden
eller domstolen, såframt omständigheterna föranleda det, förordna att
den dömde skall pa lämpligt sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.
Han må ej hållas i förvar längre tid än en vecka. Om synnerliga
skäl äro därtill, må dock genom nytt beslut förordnas att han skall
hållas i förvar ytterligare högst en vecka. Efter prövotidens utgång må den
omhändertagne ej hållas i förvar.

13 §.

Talan enligt 12 § väckes vid allmän underrätt, inom vars område den
övervakningsnämnd som handhar övervakningen är verksam. Vad i rättegångsbalken
är föreskrivet beträffande mål om allmänt åtal skall, i den mån

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i 5

ej annat följer av denna lag, i tillämpliga delar gälla, då vid domstol föres
sådan talan.

Angående rättens sammansättning när den bär att avgöra fråga om förverkande
av villkorligt anstånd skall gälla vad som i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling i brottmål.
Vid avgörande av fråga, som avses i 12 § andra stycket, är häradsrätt domför
utan nämnd och rådhusrätt med en lagfaren domare.

Underrätt skall lämna den mot vilken talan föres tillfälle att yttra sig.
Begär han att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom.
Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

Rättegångskostnad, som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken, skall stanna
å statsverket.

Anstaltsvård och eftervård

14 §.

Den som intagits i arbetsanstalt må kvarhållas under en tid av högst två
år.

Om utskrivning beslutar den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde
arbetsanstalten hör.

15 §.

Så snart anledning är till antagande att den intagne efter utskrivning
kommer att föra ett sådant liv att fara ej föreligger för allmän ordning och
säkerhet, skall han utskrivas villkorligt. Om ej särskilda skäl äro däremot,
skall villkorlig utskrivning äga rum senast när ett år förflutit av kvarhållningstiden.

16 §.

Villkorligt utskriven skall stå under övervakning.

I beslut om villkorlig utskrivning skall fastställas en prövotid om två år.

Vad i 26 kap. 12—14 §§, 15 § första stycket samt 16 och 17 §§ brottsbalken
stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som utskrivits
villkorligt.

17 §.

Iakttager villkorligt utskriven icke vad som åligger honom enligt denna
lag eller enligt föreskrift eller anvisning som meddelats med stöd därav,
äger övervakningsnämnden förlänga prövotiden till högst tre år eller ock
besluta att han skall återintagas i arbetsanstalt. Den som återintagits skall
ånyo utskrivas villkorligt, när anledning som sägs i 15 § föreligger, dock
tidigast efter sex månader.

Uppkommer fråga om återintagning, äger övervakningsnämnden, såframt
omständigheterna föranleda det, förordna att den utskrivne skall på lämpligt
sätt omhändertagas i avbidan på vidare förordnande. Om den tid, varunder
omhändertagen må hållas i förvar, skall gälla vad som stadgas i
12 § andra stycket.

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1961
18 §.

Skall den som är intagen i arbetsanstalt eller villkorligt utskriven undergå
fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse eller internering, skall
förordnandet om intagning i arbetsanstalt anses förfallet.

Om intagen skall undergå fängelse kortare tid än sex månader, så ock
om domstol överlämnat intagen till vård enligt sinnessjuklagen eller lagen
om nykterhetsvård och han till följd därav skall intagas för vård på mentalsjukhus
eller tvångsintagas på vårdanstalt, skall verkställigheten eller
vården så länge den pågår träda i stället för behandlingen i arbetsanstalt.

I kvarhållningstiden inräknas tid för verkställighet och vård, som avses
i andra stycket, men ej tid, varunder intagen till följd av häktning eller
avvikande varit frånvarande från arbetsanstalten, ej heller tid, under vilken
återintagen varit villkorligt utskriven.

19 §•

Slutlig utskrivning skall äga rum beträffande villkorligt utskriven sist
när prövotiden utgår och beträffande intagen senast And kvarhållningstidens
slut.

20 §.

I den mån ej annat följer av denna lag skall vad som stadgas om behandling
i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar gälla i fråga om behandlingen i
arbetsanstalt, varvid den som intagits i arbetsanstalt skall likställas med
den som dömts till fängelse över tre månader; dock skall tid, varunder intagen
enligt 27 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt vistats utom arbetsanstalten,
alltid i sin helhet inräknas i kvarhållningstiden.

Har förordnande om intagning i arbetsanstalt ej börjat verkställas inom
två år från den dag det vann laga kraft, skall förordnandet bortfalla. Om
villkorligt anstånd förklarats förverkat, skall tid som nu sagts räknas från
det beslutet därom vann laga kraft.

Särskilda bestämmelser
21 §.

Misstankes den beträffande vilken förordnats om intagning i arbetsanstalt
att hava före prövotidens utgång eller slutlig utskrivning från anstalten begått
brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fängelse i ett år, och
hör brottet under allmänt åtal, skall åklagaren pröva huruvida åtal lämpligen
bör ske.

Innan åtalsfrågan avgöres, skall åklagaren höra styresmannen för den
arbetsanstalt, där den misstänkte är intagen, eller övervakningsnämnd, som
handhar övervakning av honom enligt denna lag.

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

22 §.

Rättens dom å intagning i arbetsanstalt skall, om villkorligt anstånd ej
medgivits, gå i verkställighet utan hinder av att den ej vunnit laga kraft,
därest icke annorlunda förordnas. Detsamma skall gälla rättens beslut angående
omhändertagande och förverkande av anstånd enligt 12 §.

Den som på grund av dom eller beslut, som ej vunnit laga kraft, är intagen
i arbetsanstalt skall vid fullföljd av talan i målet anses såsom häktad.

23 §.

I ärende som handlägges av övervakningsnämnd skall den dömde erhålla
tillfälle att yttra sig, såframt det lämpligen kan ske och hans hörande ej
finnes vara utan gagn. Begär han att bliva muntligen hörd i ärende hos
nämnden, skall tillfälle därtill beredas honom.

24 §.

Den som erhållit villkorligt anstånd med verkställande av dom å intagning
i arbetsanstalt må genom besvär hos hovrätt föra talan mot övervakningsnämnds
beslut angående särskild föreskrift som avses i 10 § eller
förlängning av prövotiden enligt 11 § och mot beslut angående omhändertagande
enligt 12 §. Besvärstiden räknas från den dag då han erhöll del
av beslutet.

Den som intagits i arbetsanstalt äger hos den i 37 kap. 3 § brottsbalken
omförmälda kriminalvårdsnämnden påkalla prövning av övervakningsnämnds
beslut i ärende om utskrivning. Åtnöjes villkorligt utskriven icke
med övervakningsnämndens beslut angående särskild föreskrift som avses
i 16 § eller förlängning av prövotid, återintagning eller omhändertagande
enligt 17 § eller slutlig utskrivning enligt 19 §, äger han hos kriminalvårdsnämnden
påkalla prövning av beslutet.

Övervakningsnäinnds beslut som avses i denna paragraf länder omedelbart
till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

25 §.

Talan må ej föras mot beslut som enligt denna lag meddelas av övervakningsnämnd
i andra fall än i 24 § sägs eller av hovrätt eller kriminalvårdsnämnden
enligt 24 §.

26 §.

Det åligger polismyndighet att lämna handräckning åt domstol, övervakningsnämnd
och kriminalvårdsnämnden för omhändertagande enligt 12
och 17 §§.

27 §.

De närmare föreskrifter som erfordras för tillämpningen av denna lag
meddelas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964
övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagen den 12 juni 1885 (nr
27) angående lösdrivares behandling skall upphöra att gälla.

Har före lagens ikraftträdande meddelats beslut, varigenom någon dömts
till tvångsarbete, skall i fråga om fullföljd av talan och verkställighet av
utslag i målet äldre lag tillämpas.

Är någon i annat fall än som avses i nästföregående stycke häktad enligt
lagen angående lösdrivares behandling, skall så anses som om han jämlikt
6 § första stycket nya lagen anhållits vid lagens ikraftträdande.

Ådömt tvångsarbete skall efter nya lagens ikraftträdande verkställas i
arbetsanstalt under den för tvångsarbetet bestämda tiden. Vad i den äldre
lagen stadgas om förtida frigivning skall därvid alltjämt gälla; dock skall
prövningen ankomma på övervakningsnämnd och i fråga om förfarandet
i övrigt tillämpas vad som enligt nya lagen är föreskrivet beträffande utskrivning
från arbetsanstalt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

9

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att 1885 års lag angående lösdrivares behandling
skall upphävas och ersättas med en lag om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet.

Den föreslagna lagen är avsedd som ett medel i kampen mot brottsligheten.
Om inte samhällsskyddet kan tillgodoses genom att samhällsfarligt
asociala individer lagfors för brott eller bereds socialvård eller sjukvård
får de enligt lagen tvångsintas i arbetsanstalt. Lagen blir således subsidiär
i förhållande till straff- och vårdlagstiftningen. Som samhällsfarligt asocial
anses enligt lagen den som underlåter att efter förmåga söka försörja
sig hederligt samt för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger
för allmän ordning eller säkerhet.

Angående utredning och förfarande i mål om samhällsfarlig asocialitet
föreslås bestämmelserna om brottmål bli tillämpliga. Målen skall således
handläggas av polis, åklagare och domstolar. Offentlig försvarare kan förordnas.

Den som dömts till intagning i arbetsanstalt kan kvarhållas högst två år.
Han skall dessförinnan regelmässigt utskrivas villkorligt och stå under
övervakning under en prövotid.

Av propositionen redovisas här endast vad föredragande departementschefen,
statsrådet Johansson, anfört vid lagrådsremissen och vid avlåtande av
propositionen samt vad lagrådet yttrat i anledning av departementsförslaget.
Beträffande övriga delar, såsom redogörelse för gällande rätt samt för
det år 1962 avgivna betänkandet med förslag till lag om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet m. m. och remissyttrandena däröver ävensom det till
lagrådet remitterade lagförslaget, hänvisas till propositionen.

Motionsyrkandet

I motionen II: 974 yrkas »att riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 128 måtte besluta att 5 § lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet
må erhålla den lydelse nedan sägs.

§ 5.

Förekommer anledning att någon, som fyllt tjugoett år, för ett sådant asocialt
liv som avses i 1 §, må förundersökning inledas för utredning rörande
alla omständigheter av betydelse för sakens bedömande. Under förundersökningen
skall i erforderlig utsträckning samråd ske med arbetsförmedling,
nykterhetsnämnd, socialnämnd, barnavårdsnämnd och övervakningsnämnd.

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

Den som (= propositionen) på mentalsjukhus.

Den som (= propositionen) hans inställande.»

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa till
motionen.

Departementschefen vid lagrådsremissen

Föredragande departementschefen har vid lagrådsremissen anfört följande.

»Behovet av särlagstiftning om samhällsfarlig asocialitet

Lösdrivarlagen, som utfärdades 1885, ersatte 1846 års försvarslöshetsförordning,
vilken i likhet med tidigare författningar på detta område riktade
sig mot dem som saknade laga försvar, dvs. sådana som inte hade godtagbar
tjänst. Lösdrivarlagen har således sina rötter i tiden före industrialismens
genombrott och i ett samhälle med helt andra ekonomiska och sociala
förhållanden än det nuvarande. Förutsättningarna för tillämpning av
lösdrivarlagen är medellöshet och sysslolöshet. Därutöver fordras antingen
kringstrykande liv eller underlåtenhet att efter förmåga söka ärligen försörja
sig i förening med sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän
säkerhet, ordning eller sedlighet.

Under den tid som lösdrivarlagen tillämpats har samhället förändrats
och utvecklats i sådan riktning att den i lagen givna beskrivningen av asocialitet
numera är föråldrad. Gångna tiders arbetslöshet har så gott som
helt förlorat betydelse som orsak till asocialitet. Den asociala attityd som
kringstrykande innebär utgör inte längre något allvarligt problem. Genom
den skedda och alltjämt pågående befolkningsökningen i storstäderna har
den svårartade asocialiteten främst kommit att koncentreras till dessa städer,
där den blivit stationär och samtidigt svåråtkomlig till följd av möjligheterna
för asociala människor att hålla sig anonyma.

Asocialitet är ett vidsträckt begrepp. Det omfattar en mängd skiftande
mänskliga beteenden. Gemensamt för dem är att de enligt gängse uppfattning
är till skada för samhället. Med en så vidsträckt begreppsbestämning
kan man till asociala hänföra först och främst vissa brottslingar, framför
allt sådana vilkas brottslighet är vanemässig, såsom sutenörer. Även vanebettlare,
alkohol- och narkotikamissbrukare samt prostituerade kan räknas
dit. Man har i dessa fall att göra med de mera direkt samhällsfarliga elementen.
Till skada för samhället är emellertid även personer som till följd
av arbetsovillighet ligger samhället eller sina medmänniskor till last utan
att vara samhällsfarliga i den meningen att de begår brott eller har sådan
livsföring som leder andra människor in i brottslighet eller parasiterande

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

liv. Det kan i dessa fall vara fråga om förslummade och djupt förkomna
människor, som främst behöver vård i någon form men som inte vill mottaga
hjälp av samhället.

När det gäller att bedöma omfattningen av det asociala klientel, som här
främst är av intresse, nämligen det samhällsfarliga, står två möjligheter till
buds. Den ena är att undersöka hur de författningar tillämpas som medger
åtgärder mot samhällsfarliga beteenden. Den andra är att från de myndigheter,
som skall övervaka klientelet eller eljest har befattning med dessa
frågor, inhämta uppgifter om klientelets förekomst och storlek. Utredningsmannen
har använt båda dessa metoder.

1 fråga om lösdrivarlagens tillämpning visar det sig då att antalet anhållanden
under senare år varit några hundra årligen samt antalet tvångsarbetsdomar
endast några tiotal. Av tillgänglig statistik framgår också
att lösdrivarlagen tillämpas i allt mindre omfattning. Orsakerna härtill är
dels att klientelet omhändertages enligt annan lagstiftning, främst nykterhetsvårdslagen,
och dels att Kungl. Maj :t i enlighet med uttalanden vid
riksdagsbehandlingen av vissa ändringar i lösdrivarlagen 1951 anbefallde
eu restriktiv tillämpning av lösdrivarlagen. På grund härav och då lösdrivarlagen
är utformad med tanke på gångna tiders lösdrivarklientel, ger
antalet anhållanden och tvångsarbetsdomar inte en riktig bild av den samhällsfarliga
asocialitetens omfattning. Utredningsmannen framhåller också
att lösdrivarlagens minskade användning inte innebär att asocialiteten
upphört att utgöra ett allvarligt samhällsproblem.

Stöd för denna uppfattning hämtar utredningsmannen från olika beskrivningar
av de rådande förhållandena på detta område. Till en början
nämner han därvid att myndigheterna i de tre största städerna i mitten
av 1950-talet nödgades förstärka polisens resurser för att kunna hålla gatuprostitution
och annan svårare asocialitet inom rimliga gränser.

Vidare åberopar utredningsmannen uppgifter som 1956 års polisverksamhetsutredning
inhämtat från samtliga polismästare. Av uppgifterna
kan dragas slutsatsen att asocialiteten följer samma utvecklingslinje som
brottsligheten med ökande narkotika- och alkoholmissbruk, ordningsstörande
uppträdande och prostitution, även bland ungdomen. Slutligen bär utredningsmannen
själv under 1961 riktat en förfrågan till polismyndigheterna
och socialvårdschcferna i de större städerna och därvid fått belägg
för att asocialiteten i dess nuvarande svåra former från ansvarigt håll uppfattas
som ett allvarligt samhällsproblem. Allmänt sett synes särskilt alkoholmissbruket
och spritlangningen ha ökat, och den illegala handeln med
narkotika har tillkommit som ett nytt oroande moment i den asociala livsföring
det här är fråga om. Man konstaterar på sina håll en tydlig förskjutning
av asocialiteten mot lägre åldersgrupper och en mera elakartad karaktär
hos de större städernas stationära lösdrivarklientel.

Utredningsmannens åsikt om asocialiteten som ett alltjämt allvarligt sam -

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

hällsproblem synes väl grundad i det utredningsmaterial han haft till förfogande.
Förekomsten av ett till storstäderna koncentrerat samhällsfarligt
asocialitetsklientel vitsordas också av flertalet remissinstanser. Vad som
framkommit vid remissbehandlingen ger ytterligare belägg för utredningsmannens
uppfattning.

Jag finner således, i likhet med utredningsmannen och flertalet remissinstanser,
klarlagt att det i vårt samhälle förekommer ett samhällsfarligt
asocialt klientel, som återfinns företrädesvis bland personer som lever på
egna eller andras brott, som har pengar utan laglig inkomstkälla eller som
på annat sätt genom sin livsföring utgör en fara för samhället. De mera
svårartade fallen uppehåller sig i de delar av de stora städerna som utredningsmannen
benämner träskområden. Enligt erfarenhet utgör dessa områden
grogrund för kriminalitet, och särskilt allvarligt är att de — såsom
understryks av flera remissinstanser — i allt större utsträckning drar till
sig ungdom på glid. Samhällsfaran framträder inte minst däri att den ungdom
som en gång infångats i dessa områdens asociala miljöer, där alkoholoch
narkotikamissbruk samt prostitution är vanligt förekommande, riskerar
att sjunka så djupt i brottslighet och asocialitet att möjligheterna att
återföra dem till ett ordnat levnadssätt äventyras.

Allmän enighet råder om att samhället med tjänliga medel måste kunna
ingripa mot det samhällsfarligt asociala klientelet. Även jag anser att denna
uppfattning måste vara utgångspunkten när man söker en lösning av lösdrivarfrågan.

Det nuvarande systemet innebär i korthet att samhället inskrider i första
hand med lagföring för brott och kriminalvård samt med sjukvård, alkoholistvård
och socialhjälp. Om dessa möjligheter inte är tillräckliga och
lösdrivarlagen enligt sin lydelse är tillämplig, kan den tillämpas i andra
hand. Utredningsmannen framhåller att man numera är allmänt överens om
att lösdrivarlagen är så föråldrad och bristfällig att den inte längre bör få
utgöra ett instrument för samhället i dess bekämpande av asocialiteten.
Denna uppfattning delas av remissinstanserna och det uttalas t. o. m. att
lagen stundom tillämpats ojämnt och tillsynes godtyckligt.

Som jag förut anfört återspeglar lösdrivarlagen ett annat samhälle än det
nuvarande. Sannolikt har den för lösdrivarlagens tillämplighet uppställda
förutsättningen sysslolöshet, åtminstone tidigare, under lågkonjunkturer
med ökad arbetslöshet stegrat antalet av dem bland vilka lösdrivarklientelet
stått att finna. Helt allmänt kan sägas att förutsättningarna för lagens tilllämpning
är vagt utformade och att avgränsningen mot de kategorier som
inte omfattas av lagen är obestämd. En allvarlig hrist i lösdrivarlagen är
vidare att bestämmelserna om förfarandet i lösdrivarmål inte tillgodoser de
krav på rättssäkerhet som numera anses nödvändiga i samband med administrativa
frihetsberövanden. Inte heller står lagens reaktionssystem i överensstämmelse
med moderna principer för åtgärder mot samhällsfarliga

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1961

individer. På grund av det anförda finner jag att 1885 års lösdrivarlag inte
kan behållas i sitt nuvarande skick.

När det sedan gäller frågan på vilket sätt samhället skall ingripa mot de
samhällsfarligt asociala finns det som utredningsmannen framhåller två
åsikter. Enligt den ena kan asocialiteten i huvudsak bemästras inom befintliga,
i erforderlig omfattning utbyggda medicinska och sociala vårdformer
samt genom kriminalisering av vissa yttringar av lösdriveri. 1948 års lösdriveriutrednings
förslag byggde på en sådan uppfattning. Den kommer också
till synes i några yttranden över det nu föreliggande utredningsförslaget.

Enligt den motsatta åsikten behövs en ny särskild lagstiftning rörande
asocialitet för att möjliggöra ingripanden som inte kan göras inom de olika
vårdområdena och genom lagföring för brott. Denna åsikt låg till grund för
alla de sex förslag till reformerad lösdrivarlagstiftning som framlades under
åren 1922—1939. Även 1947 års psjdcopatvårdsutredning och 1956 års
polisverksamhetsulredning ansåg särskild lagstiftning i ämnet nödvändig.

Avgörande för valet mellan dessa båda vägar är storleken och karaktären
av det restklientel, vars asocialitet är så allvarlig att samhället inte kan
förhålla sig passivt men som inte heller kan omhändertagas inom angränsande
vårdområden, främst nykterhetsvården, mentalsjukvården och kriminalvården,
om lösdrivarlagen upphävs. Möjligheterna att bilda sig en
uppfattning om detta restklientel får numera anses bättre än tidigare. Gällande
nykterhetsvårdslag, socialhjälpslag och barnavårdslag har alla tillkommit
under det senaste decenniet. På mentalsjukvårdens område pågår
sedan flera år ett ingående utredningsarbete, och statsmakterna bär nyligen
tagit ställning till mentalsjukvårdens framtida utformning, organisation
och uppbyggnad. I samband med tillkomsten av brottsbalken, som avses
skola träda i kraft den 1 januari 1965, har vidare strafflagstiftningen blivit
föremål för en genomgripande översyn.

Undersökningar av lösdrivarklientelet visar att många lösdrivare och
prostituerade kan hänföras under den stora grupp själsligt abnorma som
brukar sammanföras under beteckningen psykopater. Ehuru sinnessjuklagen
saknar bestämmelser, som gör den direkt tillämplig på andra själsligt
abnorma än sinnessjuka och sinnesslöa, har lagen likväl enligt stadgad
praxis sedan länge tillämpats på vissa psykopater. Ett avsevärt antal psykopater
vårdas sålunda för närvarande på mentalsjukhusen. Det är därför
förklarligt om man velat finna en lösning på lösdrivarproblemet i en utbyggd
psykopatvård. Eu sådan tanke låg till grund för statsmakternas beslut
år 1950 att låta lösdrivarlagen bestå med vissa ändringar i avbidan
på psykopatvårdens utbyggnad.

Utredningsmannen konstaterar, att vård på mentalsjukhus inte kan få
tillgripas annat än när den är medicinskt motiverad. I många fall brister
denna förutsättning, när det gäller asociala psykopater. Härtill kommer
enligt utredningsmannen, alt man i dagens situation inte ens kan skönja

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196-''i

den tidpunkt, då psykopatvården är så utbyggd att man kan inom denna
omhänderta dem som behöver sådan vård. Till dessa uttalanden ansluter
sig flertalet av de remissinstanser som berört psykopatvården, däribland sinnessjuklagstiftningskommittén.
Jag finner därför i likhet med utredningsmannen
att man inte kan enbart inom psykopatvården finna lösningen på
lösdrivarproblemet.

Med asocial livsföring är i stor utsträckning förenat alkoholmissbruk.
Särskilt bland prostituerade men även bland andra asociala utgör alkoholmissbrukarna
en stor grupp. För många av dessa människor erbjuds utan
tvivel stora möjligheter till behandling inom nykterhetsvården. Utredningsmannen
konstaterar dock, att det även framdeles kommer att finnas ett inte
ringa antal asociala alkoholmissbrukare, som varken kan eller bör omhändertagas
inom nykterhetsvården. Sålunda kan inte alla i detta klientel anses
hemfallna åt alkoholmissbruk. Vidare påpekar han att den rådande
tendensen inom nykterhetsvården att ersätta tvångsåtgärder med öppna
och frivilliga vårdformer måste begränsa möjligheterna att tillämpa nykterhetsvårdslagen
på människor med allmänt asocial livsföring. Slutligen
har företrädare för nykterhetsvården — enligt utredningsmannen inte utan
fog — hävdat att människor, vilkas alkoholmissbruk inte utgör ett centralt
personligt problem utan snarare en perifer yttring av en allmänt asocial
livsföring, inte lämpligen hör hemma inom detta vårdområde. Remissinstanserna
biträder så gott som förbehållslöst utredningsmannens uppfattning
i dessa frågor. För egen del vill jag understryka angelägenheten av att,
när nykterhetsvårdslagen är tillämplig, åtgärder enligt denna lag vidtas i
första hand. Jag är emellertid ense med utredningsmannen och remissinstanserna
om att det finns asociala alkoholmissbrukare, som inte omfattas
av nykterhetsvårdslagen.

Till utredningsmannens av remissinstanserna likaledes godtagna ståndpunkt
att det måste vara en polisiär, inte en socialvårdande uppgift att hålla
uppsikt över det samhällsfarligt asociala vuxenklientelet och att man därför
inte bör inom socialhjälpslagens ram införa möjligheter till tvångsingripande
ansluter jag mig helt.

Kriminalisering av bettleri har bestämt avvisats i flera sammanhang och
har inte heller skett i brottsbalken. På samma sätt förhåller det sig i huvudsak
med prostitutionen, även om brottsbalken ger vissa möjligheter till
ingripande mot gatuprostitution som sker i utmanande former. Utredningsmannen
föreslår inte ökad kriminalisering på dessa områden. Vid remissbehandlingen
framkommer delade meningar i frågan om man nu efter
brottsbalkens antagande bör på nytt ta upp frågan om kriminalisering av
lösdriveri.

Härtill vill jag först anföra att en kriminalisering av vissa yttringar av
ett asocialt levnadssätt i många fall inte kan väntas medföra annan straffpåföljd
än böter eller kortvarigt frihetsstraff. Sådana påföljder förefaller

Ändra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964 15

skäligen meningslösa, när det gäller samhällsfarligt asociala. Avgörande för
kriminaliseringsfrågan är emellertid enligt min mening, att det vid den
genomgripande översyn av straffrätten som nyligen avslutats i och med
brottsbalkens antagande inte ansetts lämpligt att söka bemästra lösdriveri
och prostitution genom ökad kriminalisering. Jag är därför inte beredd att
förorda en lösning av lösdrivarfrågan efter en sådan linje.

Det anföxda ger i sammanfattning följande bild. Möjligheter måste alltjämt
finnas att ingripa mot de samhällsfarligt asociala. Lagstiftningsmässigt
står endast tre alternativ till buds härför: att även i fortsättningen grunda
ingripandena på den nuvarande lösdrivarlagen efter vissa ändringar, att
upphäva lösdrivarlagen och för nödvändiga ingripanden lita till vård- och
kriminallagstiftningen eller att ersätta lösdrivarlagen med en ny lag, som
direkt åsyftar att möjliggöra ingripanden mot samhällsfarligt asociala. Det
asociala klientelet är i stor utsträckning i behov av vård. Så långt det är
möjligt bör man därför söka komma till rätta med asocialitet med hjälp av
vårdlagstiftningen. Det skulle dock stå i strid mot rättssäkerhetens krav att
åberopa ett förment vårdbehov såsom avgörande motiv för ett tvångsingripande.
Utan tvekan finns ett restklientel bland de samhällsfarligt asociala,
som därför inte kan omhändertas med stöd av vårdlagstiftningen. Inte heller
ger kriminallagstiftningen tillräckliga möjligheter att ingripa mot detta
restklientel. Liksom utredningsmannen och det alldeles övervägande antalet
remissinstanser har jag sålunda kommit till slutsatsen att särskild lagstiftning
om åtgärder mot samhällsfarlig asocialitet fortfarande erfordras. Gällande
bestämmelser måste dock grundligt omarbetas och jag förordar därför
att lösdrivarlagen nu ersätts med en ny lag om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet. Den allvarligaste samhällsreaktionen på samhällsfarlig asocialitet
bör därvid liksom hittills vara ett frihetsberövande i form av tvångsintagning
i någon för detta klientel avsedd anstalt. Jag vill emellertid redan här
betona, att omhändertagande på anstalt enligt en sådan lag bör komma i
fråga endast när den samhällsfarliga asocialiteten inte kan undanröjas med
andra medel såsom lagföring eller vård och hjälpåtgärder. Detta bör beaktas
vid lagens utformning. Härigenom kommer tillämpningsområdet för lagen
att krympa i samma mån som resurserna inom angränsande vårdområden
ökas.

Allmänna grunder för en särlagstiftning

Samhällets kriminalpolitiska åtgärder har till syfte att skydda samhället
och dess medlemmar mot brottslighet. De sociala vårdlagarna har däremot
till ändamål alt bereda vård och hjälp åt sjuka eller behövande. Dessa båda
olika områden griper emellertid in i varandra. När det gäller att förmå den
som begått brott att i fortsättningen leva ett laglydigt liv, kan mentalsjukvård,
barnavård eller nykterhetsvård under vissa förutsättningar anordnas

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

som reaktion på brottet. Ingripanden enligt vårdlagstiftningen förutsätter
emellertid, i olikhet mot kriminallagstiftningen, inte att en brottslig gärning
förövats, även om det ofta händer att vårdbehovet uppmärksammas
i samband med lagföring för brott. Däremot förutsätter vårdlagarna att ett
vårdbehov föreligger i det enskilda fallet. Ingripande enligt vårdlagarna
mot den som inte förövat brott — alltså primärt på grund av
—- kan som utredningsmannen framhåller i många fall vara ägnat att tillgodose
även samhällsskyddet, dvs. att förhindra brott. Jag tänker härvidlag
främst på omhändertagande av farliga mentalsjuka och farliga alkoholister.

Lösdrivarlagens syfte är att möjliggöra ingripande för att avvärja fara
för brottslighet. Grundtanken i utredningsmannens förslag är likaså att den
särskilda lag som han föreslår i första hand skall tillgodose samhällsskyddet.
Av vad jag förut anfört om behovet av en sådan lag framgår, att även
jag anser samhällsskyddet böra tagas till utgångspunkt när det gäller att
utforma förutsättningarna för en sådan lags tillämplighet.

Eftersom det inte är fråga om ingripande i anledning av ett begånget
brott, kommer lagen inom det rådande systemet att ligga i ett gränsområde
mellan kriminallagstiftning och vårdlagstiftning. Föreligger ett vårdbehov
och kan vård anordnas, saknas anledning att tillämpa den särskilda lagen
även om den sjukdom eller missanpassning, som föranleder vårdbehovet,
tillika är samhällsfarlig.

Vid utformningen av förutsättningarna för ingripanden
är det viktigt att skilja mellan frihetsberövande!! som har sin grund i ett
klart vårdbehov och frihetsberövanden som sker för samhällsskyddet. Att
man även i samhällsskyddsfallen strävar efter att bereda vårdsynpunkterna
största möjliga utrymme — på det sättet att man sedan beslut fattats om
tvångsingripande söker finna den lämpligaste behandlingsformen - har
stundom medfört att denna viktiga skillnad inte alltid uppmärksammas.

Uppgiften blir således att närmare beskriva den asociala livsföring, som
utan att vara brottslig är så samhällsfarlig att tvångsingripande bör ske.
Utredningsmannen framhåller att man endast genom att ange objektiva
kriterier på en sådan livsföring kan få garantier för att rättssäkerhetssynpunkterna
blir vederbörligen tillgodosedda. Detta överensstämmer med remissinstansernas
uppfattning och även jag ansluter mig härtill. Svårigheten
är emellertid att det här blir fråga om att beskriva mera ett visst levnadssätt
än, såsom oftast inom straffrätten, vissa konkreta handlingar. Dock
förekommer inom straffrätten sådana uttryck som vanemässigt, yrkesmässigt,
stadigvarande utnyttjande, allmän fara för människors liv eller hälsa
osv. Något från rättssäkerhetssynpunkt betänkligt avsteg från vad som
eljest gäller om förutsättningar för frihetsberövande kan därför inte sägas
föreligga om blott beskrivningen görs tillräckligt konkret och uttömmande.

Enligt flera remissinstansers uppfattning fyller utredningsmannens redo -

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år W6i

17

görelse för de kategorier asociala som bör få omhändertagas inte dessa krav.
Kritiken tar sikte både på det sakliga innehållet och på förslaget att i lagtexten
endast låta detta komma till uttryck i ett kortfattat och allmänt
hållet stadgande. Till en början vill jag i det följande i anslutning till utredningsmannens
förslag och remissyttrandena uppehålla mig vid de olika
fall där omhändertagande bör få ske.

De grupper av bettlare, mot vilka enligt utredningsmannen ingripande
bör få ske, är följande: 1) de som brukar bettla under hot eller uppträdande
som med fog kan uppfattas som intrång i den personliga friheten; 2)
bettlare, vilkas tiggeri utgör endast en aktiv yttring bland inånga av ett
allmänt asocialt levnadssätt; 3) dagdrivare, vilka tigger företrädesvis av
äldre personer i syfte att få pengar till sprit eller som eljest bettlar på ett
påträngande och efterhängset sätt och därigenom stör den allmänna ordningen;
4) i storstädernas träskområden förekommande kriminella och alkoholiserade
element, som bettlar i mer eller mindre utmanande former
vid sidan av sin asociala verksamhet i övrigt.

Enligt utredningsmannen finns det två grupper av bettlare, som inte
bör kunna omhändertagas enligt den föreslagna särlagstiftningen. Den
ena gruppen utgörs av dem som saknar förmåga att försörja sig genom
arbete, främst invalider och psykiskt efterblivna som bettlar för livets nödtorft
och som av olika skäl inte får den hjälp som det bör åvila samhället
att lämna inom sjuk- eller socialvård. Den andra gruppen består av i och
för sig arbetsföra men arbetsovilliga, vilkas tiggeri inte tar sig utmanande
former och inte heller utgör led i en i övrigt asocial livsföring.

Eftersom samhällsfarligheten bör vara grunden för de ingripanden, som
behandlas här, är det uppenbart att den senare gruppen, som kan betecknas
som oförargliga bettlare, inte bör bli föremål för tvångsingripanden. Den
förra gruppen kan däremot tänkas innehålla bettlare, som tigger på ett
utmanande, hotande eller eljest påträngande sätt. Beaktas endast samhällsfarligheten,
borde alltså sådana bettlare kunna omhändertagas. Såsom
denna grupp beskrivits framgår dock att ingripande bör ske genom åtgärder,
som bereder dessa bettlare livets nödtorft, och särlagstiftningen behöver
därför inte göras tillämplig på dem. Av det anförda följer att jag anser
behov av ingripande enligt särskild lagstiftning inte föreligga beträffande
alla bettlare som undandrar sig alt trots arbetsförmåga och arbetstillfällen
söka försörja sig på ett hederligt sätt.

När det gäller alt avgöra i vilken utsträckning omhändertagande bör få
ske måste man pröva i vad mån arbetsovillighet i förening med betlleri
utgör en samhällsfara av så allvarlig natur att intagning på anstalt är motiverad.
Vid remissbehandlingen har anmärkts att utredningsmannens förslag
inte klart ger vid handen om vanemässigt betlleri skall fordras och det
har vidare uttalats att endast de grövre formerna av bettleri borde föranleda
ingripande. Det är inte utan vidare givet att en arbctsovilligs enstaka
2 liihanri till riksdagens protokoll V.Uth. 0 sand. 9 mai. Nr 50

18 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 är 1064

bettleri, även om det skett på ett sätt som äventyrar ordning och säkerhet,
bör föranleda tvångsintagning på anstalt. I många fall torde samhällets
reaktion här ske genom lagföring för ringa misshandel, olaga hot, ofredande
eller förargelseväckande beteende, varvid straffet regelmässigt stannar
vid böter när det är fråga om förstagångsförseelse såsom antagits här.
Kan inte straff för sådan gärning ådömas, bör det enstaka bettleriet i och
för sig inte heller föranleda tvångsomhändertagande. Först om vanemässighet
föreligger är enligt min mening samhällsfarligheten sådan att ingripande
enligt den särskilda lagstiftningen bör får ske. Däremot bör det
sakna betydelse om bettleriet sker öppet eller genom viss försäljning eller
på annat maskerat sätt.

Emellertid torde ingripande enligt den särskilda lagen som jag förut
sagt inte behövas mot den oförargliga typen av bettlare. Det synes alltså
ytterligare böra fordras att den arbetsovilliges vanemässiga bettleri tagit
sig samhällsfarliga eller ordningsstörande uttryck vid flera tillfällen. Detta
kan på ett från rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande sätt konstateras
framför allt om bettlaren vid flera tillfällen genom lagakraftvunnen dom
fällts till ansvar för sådana brott eller förseelser som nyss nämnts. En jämförelse
med nykterhetsvårdslagen ligger här nära till hands. Enligt denna
lag fordras för tvångsomhändertagande dels att vederbörande är hemfallen
åt alkoholmissbruk — varmed här skulle jämställas arbetsovillighet och
vanemässigt bettleri — och dels, bl. a., att han under de två senast förflutna
åren blivit dömd för minst tre fylleribrott. Utredning om samhällsfarligheten
kan givetvis stundom även förekomma utan att lagakraftvunna
domar föreligger. Att någon bettlat under uppträdande, som med fog kan
uppfattas som intrång i den personliga friheten, eller ordningsstörande,
påträngande, efterhängset eller utmanande behöver inte ha medfört åtal.
Avgörande är att tillräcklig utredning verkligen föreligger. Att bettleriet
sker på viss plats, exempelvis i storstädernas träskområden, eller för visst
ändamål såsom för att få pengar till sprit, behöver däremot i och för sig
inte utgöra bevisning om att bettleriet är samhällsfarligt eller ordningsstörande.
Detsamma bör gälla den omständigheten att bettleriet utgör
endast en aktiv yttring bland många av ett allmänt asocialt levnadssätt. Betydelsen
härav blir i stället främst att man kan minska kravet på att just
bettleriet skall ha kommit till samhällsfarligt eller störande uttryck vid
flera tillfällen. Det fordras alltså att andra yttringar av allmänt asocialt
levnadssätt blivit tillförlitligen utredda i det föreliggande fallet.

De bland lösdrivarna förekommande kriminella elementen
är, bortsett från sutenörerna som behandlas i det följande, enligt utredningsmannen
sådana som företrädesvis ägnar sig åt brottslig verksamhet i form
av snatterier eller stölder, bondfångeri eller andra bedrägliga beteenden,
utpressning, falskspel, spritlangning och olaga narkotikahandel. Brott av
denna typ kan naturligtvis vara isolerade företeelser, som inte är yttringai

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 dr lOOi

av ett i övrigt asocialt levnadssätt. För att tillgodose samhällsskyddet kommer
då uppenbarligen inte i fråga andra åtgärder än lagföring och straff.

Eftersom man, såsom med skärpa understryks av flera remissinstanser,
måste uppställa krav på full bevisning innan ingripande enligt särlagstiftning
får ske, blir alltså situationen i dessa fall den att utrymme för lagföring
och straff också alltid föreligger. Det blir då nödvändigt att undersöka
om det förekommer en samhällsfarlighet, som för samhällsskyddet
kräver mer än lagföring och ådömande av straff för den bevisade brottsligheten.
Eller annorlunda uttryckt: det måste föreligga något mera än de
rekvisit som utgör de i straffrätten beskrivna brotten med tillhörande straffsatser.
Utredningsmannen åsyftar här ett levnadssätt som i och för sig
utgör en generell risk för samhällsfarlighet. Detta levnadssätt beskrivs bl. a.
så att vederbörande är aktiv på alla andra områden — asocialitet och brottslighet
— än då det gäller att försörja sig genom hederligt arbete.

Beträffande den som är arbetsför men klart ådagalägger motvilja mot
ordnat arbete och som, enligt vad som kan fastslås, inte heller har något
ordnat arbete ligger det allmänt sett nära till hands att utgå ifrån att han
försörjer sig genom brott, om han vid flera tillfällen dömts för brott av
den art som jag nyss nämnt. Det föreligger då enligt sakens natur en fara
för vanemässig sådan brottslighet. Vanemässigheten kan visserligen beaktas
vid bestämmandet av påföljd men om inte samtidigt den asociala livsföringen
kan beaktas blir påföljden ofta även vid återfall otillräcklig för att
tillgodose samhällsskyddet.

De nu nämnda kriminella elementens samhällsfarlighet består inte främst
i de brott som de begår. Allvarligare är den fara — särskilt understruken
vid remissbehandlingen -— som deras förekomst utgör för ungdom som här
okritiskt ser en möjlighet att bekvämt försörja sig på ohederligt sätt och
därigenom dras in i asocialitet och brottslighet. Det är främst i detta hänseende
som motviljan mot ordnat arbete och vanemässigheten även i fråga
om i och för sig ringa brott av här angivna slag får betydelse såsom förutsättningar
för ett ingripande i samhällsskyddets intresse med åtgärder utöver
vad som regelmässigt kan ske genom ådömande av brottspåföljd. Särskild
anledning att möjliggöra sådant ingripande utgör vidare den omständigheten
att även svåra brott i stor utsträckning begås av detta klientel. Det
bör sålunda vara möjligt att genom ingripande mot den asociala livsföringen
förebygga svårare brottslighet.

De remissinstanser som uttalar sig på denna punkt anser att ingripanden
mot en helt och hållet till fritiden förlagd asocial verksamhet i dessa fall
i erforderlig utsträckning kan ske inom kriminalvården. Med hänsyn till
vikten från rättssäkerhetssynpunkt av att på ett bestämt sätt avgränsa omhändcrtagandefallcn
synes det mig lämpligt att även bär såsom eu förutsättning
uppställa underlåtenhet att efter förmåga söka försörja sig hederligt.
Att märka är dock att clt påstått ordnat arbete i själva verket kan ut -

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

göra en mer eller mindre maskerad dagdrivartillvaro eller ohederlig verksamhet.

Prostitution kan föranleda ingripande enligt den gällande lösdrivarlagen
under där angivna förutsättningar, bl. a. underlåtenhet att efter
förmåga söka ärligen försörja sig. Prostitutionen är enligt brottsbalken inte
i och för sig straffbar. Endast den som inbjuder till könsumgänge på ett
för omgivningen störande och anstötligt sätt straffas, och brottet benämns
sårande av tukt och sedlighet. Från koppleribrotten bortses i detta sammanhang.
I övrigt har vid brottsbalkens tillkomst uttalats att lösdriveriets olika
former, däribland prostitution, främst bör bekämpas med andra medel än
kriminalisering.

Utredningsmannen finner i likhet med flertalet tidigare utredningar att
samhället inte rimligen kan tillgripa tvångsåtgärder mot prostitutionen som
sådan, dvs. mot alla dess former, men inte heller kan förhålla sig helt passivt
till denna företeelse. Som skäl för ingripande mot vissa former därav anger
utredningsmannen dels de personliga riskerna för den prostituerade själv
och dels samhällsskyddet mot grova brottslingar, främst sutenörer.

De med prostitution förenade personliga riskerna för sjukdomar och förfall
är uppenbarligen ett allvarligt socialt problem till vilket samhället inte
får ställa sig likgiltigt. I dessa fall bör enligt min mening samhällsålgärderna
dock i främsta rummet ha karaktär av hjälp och vård. Barnavård,
sjukvård — eventuellt enligt sinnessjuklagen eller lagen angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar — alkoholistvård och socialvård bör
här beredas. Däremot bör inte en särlagstiftning som har till primärt syfte
att skydda samhället mot ett farligt restklientel göras tillämplig på prostituerade,
som enbart till sitt eget skydd behöver bli föremål för någon åtgärd
av samhället.

När det sedan gäller prostitutionens samhällsfarlighet framhåller utredningsmannen
-—• med åberopande av samstämmiga vittnesbörd från bl. a.
polismyndigheterna i rikets största städer — att prostitutionen, och särskilt
då de grövre formerna av gatuprostitution, utgör en av de viktigare orsakerna
till våra dagars starkt stegrade brottslighet och asocialitet. Speciellt
den kvinnliga gatuprostitutionen har enligt utredningsmannen befunnits
vara intimt förknippad med grov kriminalitet, främst av den anledningen
att flertalet prostituerade med sig lierat eller tvingats liera sutenörer, hämtade
från kretsen av samhällets mest hänsynslösa förbrytare.

Denna beskrivning av förhållandena har inte rönt någon kritik och torde
kunna tjäna som bakgrund när man går att avgöra på vilka sätt prostitutionens
samhällsfarlighet skall ha manifesterat sig för att ingripande skall
få göras utan att rättssäkerheten åsidosätts. Som framgår av betänkandet
ligger svårigheten just i att konkret ange de omständigheter då prostitutionen
erfarenhetsmässigt i allmänhet utgör förutsättning för eller är förknippad
med grov brottslighet. Som nyss nämnts har prostitution på gatan

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

befunnits ha denna karaktär. Det bör enligt min mening därjämte vara utrett
att den prostituerade bedriver sin verksamhet vanemässigt. Med den
här förordade lösningen utgör alltså vanemässig prostitution på allmän
plats en presumtion för samhällsfarlighet. Man kan dock inte komma ifrån
att som utredningsmannen ta hänsyn till totalbilden av den prostituerades
levnadssätt. Det kan därvid visa sig att presumtionen om samhällsfarlighet
inte gäller i det enskilda fallet, och då bör givetvis tvångsingripandc
inte få förekomma.

Att prostitution sker på ett för den allmänna ordningen eller grannar
störande eller anstötligt sätt behöver däremot inte vara ett kriterium på
kvalificerad samhällsfarlighet. Det ligger närmare till hands att anta att
man här har att göra med psykiskt efterblivna eller sjuka prostituerade i
behov av vård.

Underlåtenhet att efter förmåga söka försörja sig hederligt bör enligt mir.
mening även beträffande de prostituerade liksom hittills vara en förutsättning
för lagens tillämplighet. Jag kan således inte biträda utredningsmannens
uppfattning, att också s. k. lialvyrkesprostituerade bör få omhändertagas
enligt den nya lagen. Här som eljest bör dock gälla att sysselsättningar
som mer eller mindre är avsedda blott att maskera yrkesmässig prostitution
inte bör godtagas som hederlig försörjning.

Som samhällsfarliga prostituerade betecknar utredningsmannen även
dem som förleder andra, särskilt yngre personer, till samma levnadssätt.
Dessa fall är, om de väl kan bevisas, ofta sådana där enligt brottsbalken ansvar
kan ådömas för koppleri. För koppleri döms sålunda bl. a. den som
vanemässigt främjar annans otuktiga levnadssätt eller förleder den som
är under tjugoett år till sådant levnadssätt. Såsom framhållits vid remissbehandlingen
kan det inte komma i fråga att ingripa med särlagstiftning
i sådana fall när något av de angivna brottsrekvisiten inte kan bevisas. Man
får därför i dessa fall nöja sig med de åtgärder som kan vidtagas på straffrättslig
väg.

Som jag förut nämnt är med prostitution ofta förknippad grov brottslighet,
särskilt sådan som förövas av sutenöre r.

Enligt brottsbalken kan ansvar ådömas för sådana sutenörsbrott som
koppleri, främjande av otukt och förförelse av ungdom. Det fordras då bevisning
om bl. a. att den misstänkte utnyttjar annans otuktiga levnadssätt.
Bevisningen kan bestå däri att den utnyttjade själv eller andra med förhållandena
bekanta personer lämnar uppgifter om att den åtalade mottagit
pengar eller försörjs av den utnyttjade. Sådan bevisning är emellertid svår
att förebringa. I många fall föreligger bara utredning om att vederbörande
saknar ordnat arbete och andra lovliga medel till sin försörjning samt att
han stadigvarande sammanbor eller sällskapar med prostituerade. Att låta
dessa omständigheter vara tillräckliga förutsättningar för tvångsingripandc
innebär i själva verket att man efterger ett av brottsrekvisiten för koppleri.

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

Omständigheterna kring det särskilda brottet, åtminstone den typ av koppleri
som här får intresse, nämligen vanemässigt främjande eller utnyttjande
av annans otuktiga levnadssätt, är i stort sett desamma som konstituerar
den samhällsfarliga asocialitet man här vill komma åt. Jag anser därför att
ingripanden i dessa fall inte bör ske enligt den särskilda lagen utan endast
i form av lagföring för sutenörsbrott.

I detta sammanhang vill jag i korthet beröra den av länsstyrelsen i Uppsala
län upptagna frågan om innebörden av fara för allmän sedlighet. Som
framgått av min föregående framställning är syftet med ingripandena enligt
den föreslagna särlagstiftningen att förhindra brottslighet. I vissa av
de angivna fallen utgörs brottsligheten visserligen av vad som i brottsbalken
betecknas som sedlighetsbrott och vid tolkning och tillämpning av
brottsbalken torde man i framliden inte kunna undvika att vid prövning
av sådan brottslighet ta ställning till rådande etiska och moraliska värderingar
i samhället. Jag anser emellertid i likhet med länsstyrelsen, att lagens
syfte kommer till klarare uttryck om indikationen fara för allmän
sedlighet utgår, eftersom all brottslighet måste anses utgöra fara för allmän
ordning och säkerhet.

Vad slutligen angår den grupp som utredningsmannen benämner parasiterna
vill några remissinstanser gå längre än utredningsmannen. Den
asocialitet det här är fråga om torde dock sällan vara samhällsfarlig om
den inte kommit till uttryck även på andra sätt. Jag biträder därför härvidlag
utredningsmannens uppfattning att tvångsingripande bör få komma
i fråga endast då ett parasiterande levnadssätt är förenat med kriminalitet
eller utgör led i en även på annat sätt påvisbar asocial livsföring.

Som jag förut anfört kan samhällsskyddet mot samhällsfärligt asociala
i många fall tillgodoses genom hjälp- och vårdåtgärder. Den samhällsreaktion
som i sådant sammanhang kommer i fråga behöver inte såsom brottspåföljderna
utformas med beaktande av hänsyn till den allmänna laglydnaden.
Även om ingripandet också kommer att tillgodose samhällsskyddet,
har man därför större möjligheter att direkt beakta de individuella förhållandena.
Som jag i det föregående utförligt redogjort för kan emellertid
hjälp- och vårdåtgärder enligt angränsande vårdlagstiftning inte alltid vidtagas.
Utanför vårdmöjligheterna faller ett restklientel av asociala. För
min del vill jag med skärpa framhålla, att jag finner det angeläget att restklientelet
blir så litet som möjligt. Samhällsåtgärder som kan grundas i
första hand på ett vårdbehov och som därigenom i andra hand tillgodoser
samhällsskyddet är att föredra framför åtgärder som primärt grundas på
behovet av samhällsskydd. Jag biträder således förslaget att den särskilda
lagen skall vara subsidiär i förhållande till angränsande vårdlagstiftning
och att detta anges som ett uttryckligt villkor för dess tillämpning.
Är de av utredningsmannen angivna sociala hjälpåtgärderna tillräckliga
för att tillgodose samhällsskyddet — en fråga som har nära samband

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

med hur klart hjälpbehovet kan påvisas och hur sannolikt det är att vederbörande
skall tillgodogöra sig hjälpen — måste de också vara bättre ägnade
att främja resocialisering än tvångsintagning på anstalt. Gentemot den i
några yttranden framkomna uppfattningen att särlagstiftningen bör få tilllämpas
även om vårdlagstiftningens resurser inte är helt uttömda vill jag
framhålla att jag anser det angeläget att tvångsintagning på anstalt tillgrips
endast såsom en sista utväg. För att skapa garanti för att hjälpåtgärder
verkligen prövas anser jag vidare i enlighet med utredningsmannens förslag
lämpligt att det föreskrivs att det skall vara uppenbart att sådana åtgärder
inte är tillfyllest för att intagning på anstalt skall få ske. Så kan först och
främst vara fallet om samhällsskyddet gör någon form av tvångsinternering
nödvändig samt vidare om hjälpåtgärder redan prövats utan att vederbörande
kunnat återföras till ett ordnat liv. Även andra fall kan givetvis tänkas
där hjälpåtgärder uppenbarligen skulle vara gagnlösa.

Att mentalsjukvård skall ha företräde när sådan kan anordnas i stället
för intagning på anstalt enligt särlagstiftningen är uppenbart. När det gäller
valet mellan sådan intagning och intagning på allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare kan svårbedömda gränsfall förekomma. I detta hänseende
vill jag hänvisa till vad jag tidigare anfört rörande möjligheterna att
bereda de samhällsfarligt asociala alkoholmissbrukarna alkoholistvård.

Beträffande förhållandet mellan den föreslagna lagen och strafflagstiftningen
framhåller utredningsmannen, att brott som hör under allmänt åtal
måste åtalas oberoende av om gärningsmannens asocialitet föranleder särskild
reaktion, samt föreslår att möjlighet skapas att efterge åtal då mindre
allvarlig brottslig gärning uppdagas sedan beslut fattats om tvångsintagning
i anstalt enligt ifrågavarande lag.

Mycket vanligt är att brottslighet utgör ett led i den samhällsfarligt
asociala människans livsföring. En av straffrättskipningens huvuduppgifter
är att tillgodose samhällsskyddet. När det gäller ingripanden mot samhällsfarligt
asociala föreligger samma syfte. Kan det tillgodoses genom lagföring
för brott bör åtal ske också då den misstänkte är samhällsfarligt
asocial. I princip bör således den särskilda lagen vara subsidiär även i förhållande
till lagföring för brott.

I vissa fall är emellertid brottspåföljden inte tillräcklig för att tillgodose
den särskilda lagens syfte. Böter eller ett endast kortvarigt frihetsstraff kan
inte anses vara en adekvat reaktion på den samhällsfarlighet, som kommit
till uttryck genom det asociala levnadssättet. Inte heller är påföljden ägnad
att undanröja samliällsfarligheten om den dömde inte omedelbart eller efter
frigivning blir föremål för övervakning och vid bristande skötsamhet kan
berövas friheten eller återintagas. Åtgärd enligt den särskilda lagen bör
därför kunna påkallas mot den som för ett samhällsfarligt asocialt liv och
som också gjort sig skyldig till brott, om han inte för brottet skall undergå
fängelse minst sex månader, ungdomsfängelse eller internering eller stå

24 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

under skyddstillsyn eller nyligen undergått sådan brottspåföljd. Vård enligt
nykterhetsvårdslagen eller sinnessjuklagen, vartill domstol överlämnat
den som begått brott, bör i enlighet med vad som förut anförts om sådan
vård likaledes utesluta tillämpning av den föreslagna lagen. Man torde
knappast ha anledning att räkna med att en samhällsfarligt asocial person
uppfyller brottsbalkens förutsättningar för villkorlig dom, vilken ju inte
är förenad med övervakning.

Endast beträffande brott som förskyller böter eller fängelse under sex
månader får således frågan om åtalseftergift betydelse för förhållandet
mellan den särskilda lagen och strafflagstiftningen. I princip är åklagare
skyldig att åtala alla förekommande brott som hör under allmänt åtal. Särskilda
bestämmelser om åtalseftergift fordras om man vill göra det möjligt
att underlåta åtal mot en samhällsfarligt asocial person, beträffande vilken
åtgärd enligt den särskilda lagen aktualiserats. Det synes emellertid inte
lämpligt att möjliggöra åtalseftergift i andra fall än då tvångsintagning
enligt lagen redan beslutats. Såtillvida är jag alltså överens med utredningsmannen.

Den särskilda lagen bör inte heller tillämpas om villkorlig dom eller
skyddstillsyn undanröjs eller villkorligt medgiven frihet förverkas. Att i
samband därmed ett kortare frihetsberövande än sex månader kan komma
i fråga bör inte föranleda att man underlåter att i första hand begagna sig av
de möjligheter som står till buds att tillgodose samhällsskyddet genom
brottspåföljd. Beträffande den som dömts till sådan påföljd, som jag nyss
angivit såsom tillräcklig reaktion även mot samhällsfarlig asocialitet, bör
således kriminalvårdens resurser uttömmas innan annan åtgärd vidtas.

Jag förordar vidare att särlagstiftningen görs subsidiär i förhållande till
utlänningslagen. Den innehåller bestämmelser, som medger att asociala
utlänningar avlägsnas från riket genom avvisning, förvisning eller utvisning.

Sammanfattningsvis föreslår jag således, att underlåtenhet att efter förmåga
söka försörja sig hederligt genomgående behålles såsom grundläggande
förutsättning för intagning på anstalt enligt den av mig förordade särlagstiftningen.
Den omständigheten att någon saknar en hederlig försörjningskälla
utgör ett objektivt konstaterbart kriterium på asocialitet. För ingripande
enligt lagen bör emellertid därutöver krävas, att asocialiteten är samhällsfarlig
utan alt den i sig inrymmer kriminalitet som kan medföra påföljd,
varigenom samhällsskyddet tillgodoses. I det föregående har angivits
de grupper som i dag främst kan hänföras till sådana samhällsfarligt
asociala. Slutligen bör lagen vara subsidiär i förhållande till hjälpåtgärder
och vård, lagföring för brott i vissa fall samt avlägsnande ur riket.

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i

25

Beslutande myndighet, förfarande och besvär

Utredningsmannen föreslår att polisman får befogenhet att omhänderta
samhällsfarligt asociala men uppställer som förutsättning
härför att samhällsfarligheten skall vara uppenbar. Härutinnan
överensstämmer förslaget med lösdrivarlagen, enligt vilken polisman må
gripa och till förhör inställa den som beträds med lösdriveri. I fråga om de
inte uppenbart samhällsfarliga hänvisar utredningsmannen till allmänna
polisinstruktionen samt tänker sig möjligheten att denna vid behov överarbetas.
Remissinstanserna är ense om att det bör ankomma på polisen att
i första hand ingripa mot det samhällsfarligt asociala klientelet. I några
yttranden framhålls att lösdrivarlagen utgör en inkörsport för utredning av
frågan om behandling enligt vårdlagarna kan anordnas. Något annat anses
i detta hänseende böra komma i stället, om lösdrivarlagen upphävs. Därvid
föreslås från vissa håll att polismans befogenheter enligt polisinstruktionen
utvidgas, medan andra remissorgan så långt som möjligt vill reglera grunderna
för polisingripanden i de olika vårdlagarna och i den särskilda lagen
om samhällsfarlig asocialitet. Delade meningar yppas också i frågan om
polisman bör få befogenhet att själv ingripa enligt en sådan lag. Utredningsmannens
krav på att samhällsfarligheten skall vara utredd — uppenbar —
redan vid polisens utredningsomhändertagande är enligt flera remissinstanser
för strängt. Det föreslås att sannolika skäl här liksom vid misstanke om
brott skall vara tillräckligt.

Polismans befogenheter är — bortsett från lösdrivarlagen och det år 1963
gjorda tillägget till 33 § barnavårdslagen — uttömmande angivna i rättegångsbalken
och allmänna polisinstruktionen. En genomgående princip synes
vara alt polisman får beröva vuxna människor friheten endast när en
omedelbar och direkt konstatcrbar störning eller fara föreligger. Ingripanden
som grundas på sannolika skäl eller skälig misstanke får göras endast
av högre myndigheter, polismyndighet, åklagare eller dömande organ. Jag
anser det inte nu böra övervägas att med ändring av denna ordning ge polisman
sådana befogenheter beträffande det samhällsfarligt asociala klientelet.
Återstår frågan om i enlighet med lösdrivarlagen och utredningsmannens
förslag polisman bör få befogenhet att omhänderta någon när det
är uppenbart att förutsättningarna enligt en särskild lag om samhällsfarlig
asocialitet är för handen. Som länsstyrelsen i Uppsala län och poliskammaren
i Västerås framhåller blir det oftast fråga om ingripande mot
personer, vilkas asociala levnadssätt under lång tid varit föremål för polisens
uppmärksamhet, låt vara att ingripandet, när det väl sker, i de flesta
fall lär aktualiseras av en särskild samhällsfarlig yttring av det asociala
levnadssättet. Utgör denna yttring en brottslig gärning, kan polisman gripa
vederbörande enligt rättegångsbalken. År den störande eller omedelbart
farlig för ordningen, kan omhändertagande ske enligt polisinstruktionen.

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

Om inte något av dessa fall är för handen, torde inte heller ett omedelbart
omhändertagande vara nödvändigt utan högre myndighets beslut kan avvaktas.
Jag kan därför inte förorda att polisman får befogenhet att utan
föregående beslut av högre myndighet omhänderta någon enligt den särskilda
lagen.

Som jag tidigare anfört bör ingripande mot samhällsfarligt asociala så
långt det kan ske grundas på vårdlagstiftningen. Polismyndigheten har
omfattande befogenheter härvidlag. Enligt sinnessjuklagen fordras därvid
för läkarundersökning att tecken på sinnessjukdom förmärks och eljest
utredning om vårdbehov och farlighet samt enligt nykterhetsvårdslagen sannolika
skäl för hemfallenhet åt alkoholmissbruk och för farlighet, kringflackande
liv m. m. Även ingripande enligt den särskilda lagen för att få
till stånd åtgärd mot samhällsfarligt asociala bör beslutas av polismyndigheten.
Frågan om de förutsättningar, som uppställs för att tvångsintagning
på anstalt skall få ske, skall vara uppenbara för att polismyndigheten skall
få besluta omhändertagande för utredning eller om det får anses tillräckligt
att skälig misstanke föreligger att förutsättningarna är uppfyllda, avser
i själva verket en avvägning mellan effektiviteten i samhällsskyddet och
rättssäkerheten. Uppenbart är att om polisen under lång tid ägnat uppmärksamhet
åt någons asociala levnadssätt den också har underlag för att
bedöma om han skäligen kan antagas vara samhällsfarlig. En sådan polisuppsikt
kan dock inte alltid ge till resultat att förutsättningarna för tvångsintagning
kan sägas vara så fullständigt utredda att de är uppenbara. Det
torde i många fall fordras förhör och annan utredning som inte kan vinnas
om vederbörande inte står till polismyndighetens förfogande. I likhet med ett
stort antal remissinstanser förordar jag därför att omhändertagande skall
få beslutas på sannolika skäl.

Jag föreslår således att polismyndigheten får befogenhet att kortvarigt
för utredning omhänderta den som skäligen kan misstänkas föra ett samhällsfarligt
asocialt liv.

Den myndighet, som enligt lösdrivarlagen dömer till tvångsarbete är länsstyrelsen
eller i stad med poliskammare, där stadsfiskal ej är ledamot, poliskammaren.
Om förfarandet hos länsstyrelsen och poliskammaren är inte
föreskrivet annat än att förhör skall hållas med lösdrivaren.

Frågan vilken myndighet som bör besluta i mål av
ifrågavarande slag har berörts i flertalet utredningar om lösdrivarna.
Utredningsmannen föreslår för sin del att länsstyrelserna får denna
uppgift. Som skäl härför åberopar han främst att den föreslagna lagstiftningen
skall vara sekundär i förhållande till vårdlagstiftningen och att prövningen
av huruvida denna är tillämplig bäst sker i länsstyrelsen med dess
erfarenhet av dylika ärenden. Denna lösning, som 1952 föreslogs av psykopatvårdsutredningen,
biträds av det övervägande antalet remissinstanser
som uttalar sig rörande utredningsmannens förslag i denna del.

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

Allmän underrätt som beslutande myndighet föreslogs första gången av
1937 års lösdriverilagstiftningskommitté. Denna lösning förordas i det nu
föreliggande ärendet av flera remissinstanser. Det framhålls att socialvårdande
synpunkter inte får läggas till grund vid prövning huruvida tvångsomliändertagande
skall ske i samhällsskyddets intresse. Hänsynen till rättssäkerheten
förmenas därför kräva att avgörandet tillkommer allmän domstol.

En tredje uppfattning i denna fråga slutligen karakteriseras av önskemålet
att, utan att anlita de allmänna domstolarna, i rättssäkerhetens intresse
ge förfarandet en mer domstolsmässig prägel. Olika typer av länsdomstolar
har därvid föreslagits, antingen så att länsstyrelserna i lösdrivarärendena
förstärks eller utgörs av ledamöter med särskild kompetens
eller så att fristående domstolar inrättas.

Allmän enighet synes råda om att en organisation med socialdomstolar
är mycket väl ägnad att tillgodose både rättssäkerhetsintresset och önskemålet
om en för administrativa frihetsberövanden särskilt sakkunnig instans.
Som jag förut nämnt är frågan om vilka myndigheter som skall handha den
administrativa rättskipningen och om förfarandet därvid under utredning.
Därest som jag förordar en lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet
nu stiftas utan avbidan på resultatet av dessa utredningar, måste den lösning
som ges de här behandlade frågorna under alla omständigheter få
provisorisk karaktär. Detta bör således enligt min mening gälla inte blott
reglerna för förfarandet utan även bestämmelserna om beslutande myndigheter
och besvärsmyndigheter.

Ett skäl av principiell art för att beslutanderätten enligt den särskilda
lagen anförtros domstol är att det liksom i slraffrättskipningen i första
hand är fråga om frihetsberövanden i syfte att skydda samhället. Såsom
framhålls i några yttranden har de allmänna domstolarna möjlighet att genom
personundersökningar och kontakt med socialvårdsorgan skaffa sig
expertbedömning av frågan om angränsande vårdområden kan tagas i anspråk.
En sådan prövning från domstolarnas sida är förutsatt i brottsbalkens
bestämmelser (31 kap.) om överlämnande till särskild vård enligt
barnavårdslagen, nykterhetsvårdslagen och sinnessjuklagen samt om överlämnande
till öppen psykiatrisk vård. Jag kan därför inte biträda den av
utredningsmannen och flertalet remissinstanser uttalade meningen att länsstyrelsen
är bättre än allmän domstol rustad för den allsidiga prövning som
måste göras rörande angränsande vårdlagstiftning.

Som jag senare återkommer till torde del bli ofrånkomligt med eu relativt
allmänt hållen bestämmelse om förutsättningarna för lagens tillämplighet.
Kritik har riktats mot en ojämn tillämpning av lösdrivarlagen. Domstolarna
är vana vid brottsbeskrivningar av motsvarande typ och deras tilllämpning
har inte blivit föremål för anmärkningar. Jag anser det därför

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i

vara en styrka om frihetsberövanden vid samhällsfarlig asocialitet beslutas
av domstol.

Slutligen anser jag det särskilt betydelsefullt att en ordning med domstol
som beslutande myndighet väl ansluter till de internationella konventionsförpliktelser
som Sverige åtagit sig i fråga om rättssäkerheten vid frihetsberövanden.

Jag föreslår således att domstol blir beslutande organ i första instans.
För närvarande kan inga andra domstolar än de allmänna underrätterna
komma i fråga. Som jag förut antytt kan det bli anledning att ompröva frågan
när pågående utredningar om den administrativa rättskipningen lett
till resultat.

När det sedan gäller förfarandet har utredningsmannen utformat
sitt förslag efter mönster av nykterhetsvårdslagen samt, i syfte att ytterligare
stärka rättssäkerhetsgarantierna, föreslagit bestämmelser om offentligt
biträde och om skyldighet för den sökande polismyndigheten att närvara
vid förhör inför länsstyrelsen med den som avses med ansökningen. De flesta
remissinstanser anser den föreslagna ordningen betryggande, i flera fall
dock endast därest vissa kompletteringar görs, främst i fråga om kontradiktoriskt
förfarande, ombesörjande av utredning, muntlig handläggning
och delgivning av utredning och beslut.

Ett regelrätt kontradiktoriskt förfarande kan komma till stånd endast
om den som ansöker om tvångsintagning är skyldig att inför den beslutande
myndigheten muntligen lägga fram ansökningen och skälen därför samt
att vid förhöret ställa frågor till den misstänkte och andra personer som
skall höras. Detta syfte nås inte till fullo om det, som utredningsmannen
föreslagit, endast föreskrivs att polismyndigheten skall vara närvarande.
Vidare synes det med hänsyn till polisens förhållande till allmänheten och
de principer, varpå socialpolisverksamheten bygger, av psykologiska skäl
vara mindre lämpligt att polismyndigheten eller företrädare för denna uppträder
såsom åtalsmyndighet.

Med hänsyn till vad jag anfört om den föreslagna lagstiftningens sekundära
karaktär är det angeläget att åtgärder i anledning av misstanke om
brott eller bristande skötsamhet under villkorligt medgiven frihet prövas
innan tvångsintagning på anstalt påyrkas. När det gäller dessa åtgärder har
åklagaren betydelsefulla funktioner. En samordning av förekommande åtgärder
underlättas därför om åklagarna, som en del remissinstanser förordat,
får i uppdrag att besluta rörande ansökning om tvångsintagning och att
föra talan i sådana ansökningsärenden.

Det faller sig också naturligt, om åklagarna tas i anspråk på här föreslaget
sätt, att göra bestämmelserna om förundersökning i brottmål med
tillhörande rättssäkerhetsgarantier tillämpliga på den utredning som erfordras
i ärenden om samhällsfarlig asocialitet samt att jämväl i övrigt ansluta
förfarandet till vad som i allmänhet är föreskrivet om brottmål.

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

På grund av det anförda förordar jag att allmän åklagare skall föra talan
i mål om samhällsfarlig asocialitet på samma sätt som vid allmänt åtal.
Åklagaren bör emellertid inte vara skyldig att på ett tidigt stadium överta
utredningen från polismyndigheten. Polismyndigheten, som enligt vad jag
tidigare föreslagit bör äga omhänderta en på sannolika skäl misstänkt samhällsfarligt
asocial person, bör själv få föranstalta om att sociala hjälpåtgärder
eller andra mindre ingripande åtgärder eller ock åtgärder enligt
nykterhetsvårdslagen, sinnessjuklagen eller utlänningslagen i föreskriven
ordning blir vidtagna, om så kan ske i stället för ansökan om tvångsintagning
enligt den särskilda lagen. Det finns inte anledning att i sådana fall gå
omvägen över åklagaren. Talan mot allmän underrätts beslut i mål om samhällsfarlig
asocialitet bör självfallet med den nu föreslagna ordningen fullföljas
i hovrätt och högsta domstolen enligt reglerna för brottmål.

Åtgärdssystem och anstaltsorganisation

Enligt lösdrivarlagen kan den som första gången beträds med lösdriveri
inte få strängare påföljd än varning. Varning har ingen annan rättsverkan
än att den utgör förutsättning för ådömande av tvångsarbete vid återfall
inom två år. Mot denna ordning kan med skäl anmärkas att den varnade
inte blir föremål för någon hjälp, övervakning eller tillsyn och jag anser
därför i likhet med utredningsmannen att denna form av varning inte bör
behållas.

De flesta remissinstanserna biträder förslaget att villkorligt anstånd med
tvångsintagning skall kunna beviljas. I några yttranden uttalas emellertid
att intagningsbeslut inte bör meddelas om anledning förekommer att vederbörande
kan förmås till ordnad livsföring utan verkställighet och att
utrymme för villkorligt anstånd följaktligen saknas. Jag vill till en början
understryka att de förutsättningar, som enligt det tidigare anförda bör vara
uppfyllda för att intagningsbeslut skall meddelas, inte får efterges eller
uppmjukas inför möjligheten att meddela villkorligt anstånd med beslutets
verkställande. Härav följer att sådant anstånd inte kan tänkas förekomma
i någon större omfattning. Ett beslut om intagning i anstalt kan dock
under vissa betingelser åstadkomma önskvärd rättelse utan att det verkställs.
På grund härav och om, såsom jag förordar, varningen avskaffas anser
jag villkorligt anstånd med intagningen böra kunna meddelas. Sådant
anstånd bör självfallet inte beviljas schablonmässigt i alla förstagångsfall
utan bara om välgrundad anledning finns att anta att vederbörande med
ett intagningsbeslut som påtryckningsmedel kan förmås till ordnad livsföring
så att han inte är samhällsfarlig. Såsom anförs av utredningsmannen
och vid remissbehandlingen bör det avgörande vara, om man kan räkna

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år t96i

med att vederbörande erhåller och behåller en arbetsanställning eller annan
sysselsättning som ger honom hederlig försörjning. Det villkorliga anståndet
bör alltid förenas med övervakning under en prövotid och med föreskrift
om sysselsättning; även andra föreskrifter kan visa sig erforderliga. Till de
övriga bestämmelser som bör meddelas om anstånd, övervakning och förverkande
ämnar jag återkomma i den speciella motiveringen.

För dem som blir tvångsintagna enligt den särskilda lagen bör behandlingen
omfatta anstaltsvård, villkorlig utskrivning, eftervård och slutlig utskrivning.

Anstaltsbehandlingen bör anpassas, förutom efter samhällsskyddet, efter
klientelets art. Såsom framgått av min redogörelse i det föregående och även
framhålls vid remissbehandlingen är det fråga om ett restklientel innehållande
olika människotyper, både rena förvaringsfall och sådana som kan
omskolas och arbetstränas. Jag vill rörande anstaltsbehandlingen ansluta
mig till fångvårdsstyrelsens uppfattning, att anstaltsvården inte bör inskränkas
till arbetsträning utan också omfatta andra inom modern anstaltsvård
tillämpade metoder såsom psykologiska behandlingsmetoder och lämpligt
utformade fritidssysselsättningar. Behandlingsbehovet kommer sannolikt
att bli i hög grad varierande.

Mot denna bakgrund — behovet av differentierade behandlingsmetoder
för ett förhållandevis litet klientel — bör enligt min mening anstaltsorganisationen
bedömas. En fristående organisation bör då inte övervägas. På
föredragning av chefen för socialdepartementet har nyligen föreslagits att
bestämmelserna om tvångsarbete för försumliga försörjare upphävs fr. o. m.
den 1 juli 1964. Någon samordning i enlighet med utredningsmannens förslag
av anstaltsvården av denna kategori och samhällsfarligt asociala bör
därför inte komma i fråga. Däremot talar åtskilliga skäl för att, som fångvårdsstyrelsen
förordat i sitt remissyttrande, anstaltsvården av samhällsfarligt
asociala samordnas med fångvården och alltså ställs under ledning
av fångvårdsstyrelsen. Vad som är stadgat om behandlingen i fångvårdsanstalt
av dem som dömts till påföljd för brott kan därvid lämpligen i vissa
delar göras tillämpligt på nämnda anstaltsvård. Genom en sådan organisation
blir det också möjligt att för ifrågavarande ändamål liksom hittills anlita
anstalterna Svartsjö och Hinseberg.

Specialmotivering

Utredningsmannens förslag till lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet
bör omarbetas i enlighet med det anförda. Jag övergår nu till att redogöra
för hur bestämmelserna i lagen, som lämpligen kan erhålla den av utredningsmannen
föreslagna rubriken, närmare bör utformas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 ur J96t

31

Förutsättningar för lagens tillämpning
1 §•

Lagen bör inledas med föreskrifter om förutsättningarna för den mest
ingripande åtgärd som i samhällsskyddets intresse kan vidtagas mot samhällsfarligt
asociala, nämligen tvångsintagning i anstalt. Som förutsättning
bör i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen först
nämnas underlåtenhet att efter förmåga söka hederligt försörja sig. Hederlig
försörjning har självfallet exempelvis den som lever på avkastningen av
sitt kapital. Ohederlig försörjning behöver inte nödvändigt innebära försörjning
på brottsligt sätt. Även den som får hela sitt uppehälle på ett enligt
den allmänna samhällsuppfattningen moraliskt eller etiskt förkastligt
sätt kan sägas underlåta att försörja sig hederligt. Därjämte bör fordras att
det är fråga om en kontinuerlig och inte bara tillfällig asocial livsföring under
en längre tidrymd. Detta bör komma till uttryck genom att det anges att
vederbörande för ett sådant liv. Vidare bör för att en så allvarlig åtgärd
som tvångsintagning på anstalt skall få vidtagas krävas att livsföringen i
fråga utgör uppenbar fara för allmän ordning eller säkerhet. Detta uttryckssätt
medför att stränga krav ställs på utredning och bevisning samt att det
måste vara fråga om en allvarlig samhällsfara.

Att i lagtext åstadkomma en precisering av de olika fall då ingripande får
ske har jag däremot i likhet med några remissinstanser inte funnit genomförbart.
I strafflagstiftningen förekommer också brottsbeskrivningar som
är allmänt hållna. Eftersom frihetsberövanden vid samhällsfarlig asocialitet
enligt vad jag föreslagit i det föregående skall prövas av domstol redan i
första instans, anser jag att rättssäkerheten blir väl tillgodosedd om såsom
förutsättning för tillämpning av lagen anges att någon underlåter att efter
förmåga söka försörja sig hederligt och att han för ett sådant asocialt liv
att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller säkerhet.

För asociala personer under 21 år förutsätts liksom hittills barnavårdslagen
gälla.

De anstalter i vilka de samhällsfarligt asociala skall kunna intagas har av
utredningsmannen betecknats arbetshem. Då denna beteckning kan leda till
förväxling med landstingens arbetshem för psykiskt efterblivna, bör den
inte användas. Den nuvarande termen tvångsarbete måste anses mindre
lämplig med hänsyn till syftet att kombinera samhällsskyddet med arbetsträning
och annan lämplig behandling. Jag föreslår därför att den mest ingripande
åtgärden enligt lagen benämns intagning i arbetsanstalt.

2 §•

Sedan de allmänna förutsättningarna för intagning i arbetsanstalt angivits
i 1 §, bör följa en paragraf som innehåller att domstol på talan av
allmän åklagare förordnar om sådan intagning.

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i

3 §•

I den allmänna motiveringen har jag framhållit att den föreslagna lagen
bör tillämpas först när andra åtgärder inte står till buds. Bestämmelser i
ämnet bör upptagas i denna paragraf. Till en början bör man söka komma
till rätta med det samhällsfarligt asociala klientelet genom att pröva sådana
åtgärder som anskaffande av arbete, hjälpåtgärder eller övervakning enligt
nykterhetsvårdslagen, socialhjälp, anlitande av social hjälporganisation
samt sjukvård. Vid prövningen om sådana och andra liknande åtgärder är
tillräckliga skall beaktas huruvida samhällsskyddet kan tillgodoses. Såsom
tidigare föreslagits i den allmänna motiveringen skall det vara uppenbart
att så inte kan ske för att tvångsintagning skall tillåtas. Paragrafens första
stycke bör utformas i enlighet med vad sålunda anförts.

Som jag likaledes föreslagit i det föregående bör lagen ha karaktär av
undantagslagstiftning även på det sättet att tvångsintagning i arbetsanstalt
är subsidiär i förhållande till omhändertagande inom mentalsjukvården och
nykterhetsvården. Utredningsmannen hänvisar för det fall att tvångsomhändertagande
inom nykterhetsvården eller mentalsjukvården inte är möjligt
men väl frivillig intagning för sådan vård kan komma i fråga till möjligheten
att — om inte första stycket är tillämpligt — besluta om intagning
i arbetsanstalt och samtidigt bevilja villkorligt anstånd med beslutets verkställande
i förening med föreskrift att vederbörande skall underkasta sig
vården. Sinnessjuklagstifiningskommittén invänder häremot att frivilligt
ingående på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller på mentalsjukhus
med hänsyn till särlagstiftningens sekundära karaktär vanligtvis
inte bör medföra något intagningsbeslut, ej ens villkorligt, enligt den föreslagna
lagen. För egen del räknar jag med att första stycket i de allra flesta
sådana fall blir tillämpligt och ansluter mig därför till kommitténs uppfattning.
Jag vill tillägga att till första stycket även bör hänföras intagning på
institution för psykiskt efterblivna.

Av lagens sekundära natur följer som förut nämnts att möjligheten att
vidta andra åtgärder än intagning i arbetsanstalt skall undersökas redan på
utredningsstadiet. Polisen skall således använda sina befogenheter enligt
sinnessjuklagen och nykterhetsvårdslagen. I det följande ämnar jag föreslå
att läkarundersökning regelmässigt skall anordnas som ett led i utredningen.
Läkarundersökningen avser att utröna om den undersökte lider
av kroppslig eller psykisk sjukdom och det bör framgå av utlåtande över
undersökningen huruvida han är i behov av vård på mentalsjukhus. Kan
vårdattest eller observationsattest utfärdas enligt sinnessjuklagen bör det
således ske. I sådant fall skall vidare åtgärder vidtagas enligt 2 eller 4 kap.
sinnessjuklagen och talan vid domstol inte väckas. Har häktning skett, avbryts
den av intagning på mentalsjukhus för vård eller observation eller på
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Åklagaren bör anmäla sådan
intagning för rätten, som förordnar alt vederbörande inte längre skall hål*

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b 33

las häktad samt avskriver målet. I allmänhet bör således frågan om undersökning
av sinnesbeskaffenheten inte aktualiseras så sent som först efter
det talan väckts vid domstol. Skulle det likväl ske, bör rätten bereda
åklagaren tillfälle att föranstalta om läkarundersökning eller själv förordna
därom samt förklara målet vilande i avbidan på resultatet. Utfärdas
därvid vård- eller observationsattest, ankommer det på polismyndigheten att
vidta åtgärder för intagning på mentalsjukhus enligt sinnessjuklagen. I
detta fall bör åklagaren återkalla sin väckta talan samt domstolen förordna
att häktningen skall upphöra och avskriva målet. Återkallas inte talan måste
den ogillas. Det kan således inträffa att någon blir intagen på mentalsjukhus
på grund av vårdattest men sedan utskriven efter kort tid, emedan
sjukvårdsläkaren enligt 12 eller 31 § sinnessjuklagen funnit honom inte
vara i behov av vård. Polismyndighet och åklagare kan då på nytt uppta
frågan om tillämpning av lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet.
Särskilda bestämmelser om sinnesundersökning i mål om samhällsfarlig
asocialitet synes på grund av det anförda inte behövas. Härav föranleds
ändringar i sinnessjuklagen som senare kommer att anmälas av chefen för
justitiedepartementet.

Föreligger misstanke om brott samtidigt med att åtgärd enligt asocialitetslagen
aktualiseras skall självfallet förundersökning inledas och slutföras.
Sådan undersökning får inte stå tillbaka för utredning om samhällsfarlig
asocialitet. Tvärtom bör i första hand undersökas om samhällsskyddet kan
tillgodoses genom lagföring och ådömande av de påföljder som enligt vad
jag anfört i den allmänna motiveringen bör vara tillräcklig reaktion även
på den samhällsfarliga asocialiteten, nämligen fängelse i minst sex månader,
ungdomsfängelse, internering eller skyddstillsyn. Kan det antagas bli
fallet bör frågan om åtgärder enligt förevarande lag vila i avbidan på domstols
lagakraftvunna avgörande i brottmålet. Ådöms påföljden bör åklagaren
inte få väcka talan enligt förevarande lag. Blir det sedan talan väckts
enligt denna lag känt, att förundersökning pågår eller åtal väckts beträffande
brott, som kan tänkas medföra någon av de angivna påföljderna,
bör målet om samhällsfarlig asocialitet vila i avbidan på utgången i brottmålet.
Ådöms däri någon av de nämnda påföljderna, bör talan enligt denna
lag återkallas; sker det inte måste den ogillas.

Även förundersökning om brott som endast kan antagas förskylla böter
eller fängelse under sex månader skall slutföras oberoende av att tillämpning
av denna lag är aktuell. Har brottet uppdagats innan beslut fattats om
tvångsintagning enligt lagen och inte föranlett häktning, föreligger möjligheten
att låta åtalsfrågan vila i avbidan på sådant beslut. Föreligger risk
att brottet preskriberas måste åtal dock väckas. Detsamma gäller i allmänhet
om brottet inte är erkänt. Såsom anförts rörande de positiva förutsättningarna
för lagens tillämpning kan utredning om även ringa brott, som
utgör yttringar av eller led i eu asocial livsföring, ha betydelse för pröv3
—liihang till riksdagens protokoll 196b. 9 sand. 2 and. Nr 50

34 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1965

ningen av nämnda förutsättningar. Är brottet erkänt kan det läggas till
grund för denna prövning utan att dom föreligger. Det kan då, om så eljest
kan ske, vara skäl att låta åtalsfrågan vila för att senare bli i tillfälle att
efterge åtal, om tvångsintagning enligt den föreslagna lagen beslutas. I den
allmänna motiveringen har också förordats att möjlighet skapas att efterge
åtal mot den som intagits i anstalt. De närmare bestämmelserna om åtalseftergift
torde böra upptagas i en senare paragraf.

Det kan vidare inträffa att någon dömts till fängelse i minst sex månader
men är på fri fot i avbidan på intagning i fångvårdsanstalt. Förfarande enligt
asocialitetslagen bör då inte inledas. Detsamma gäller om någon redan
står under skyddstillsyn eller är intagen i fångvårdsanstalt för att undergå
fängelse minst sex månader, ungdomsfängelse eller internering. Däremot
bör det vara möjligt att inleda förfarandet beträffande eu samhällsfarligt
asocial person som dömts till och skall avtjäna eller avtjänar ett kortare
fängelsestraff. I allmänhet torde man dock böra avvakta att sådan anstaltsvård
upphör och låta någon tid förflyta för att kunna bedöma hur den frigivne
anpassar sig i samhället.

Fängelse i minst sex månader är enligt 26 kap. 24 § brottsbalken i regel
till fullo verkställt vid utgången av prövotid efter villkorlig frigivning. Innan
straffet är till fullo verkställt bör domen utgöra hinder mot intagning
i arbetsanstalt. Som anförts i den allmänna motiveringen bör kriminalvårdens
resurser i detta fall först utnyttjas helt. Visar det sig att någon som
misstänks för samhällsfarlig asocialitet är villkorligt frigiven består straffdomens
hindrande verkan således även om straffåterstoden understiger sex
månader. Skyddstillsyn upphör när prövotiden utgår. Dessförinnan bör dom
å skyddstillsyn på motsvarande sätt hindra intagning i arbetsanstalt även
om det är ovisst huruvida brottspåföljden vid undanröjande av skyddstillsyn
skulle komma att understiga sex månaders fängelse. Blir den nya påföljden
fängelse under sex månader bör gälla vad som nyss anförts om
sådant straff när det ådömts direkt. På samma sätt bör ungdomsfängelse
och internering utgöra hinder intill dess förordnats (brottsbalken 29: 12
resp. 30: 15) att den ådömda påföljden skall upphöra.

Blir en dom i brottmål mot en samhällsfarligt asocial person friande, får
talan föras enligt asocialitetslagen men den med det ogillade åtalet avsedda
gärningen självfallet inte läggas den frikände till last vid prövningen av
hans levnadssätt och samhällsfarlighet. Sedan fängelse i minst sex månader
till fullo verkställts eller påföljden upphört för den som dömts till ungdomsfängelse,
internering eller skyddstillsyn, bör viss tid förflyta innan intagning
i arbetsanstalt får ske. Denna tid synes lämpligen kunna bestämmas
till ett år. För den som, direkt eller sedan villkorlig dom eller skyddstillsyn
undanröjts, ådömts fängelse under sex månader gäller således inte denna
begränsning.

Den sålunda föreslagna ordningen kan uppenbarligen inte helt hindra att

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

brottspåföljd sammanträffar med tvångsintagning enligt förevarande lag.
Det kan vara fråga om grova brott, för vilka åtal inte får efterges och som
uppdagas först sedan intagning skett, eller brott som åtalats på annan ort
än där utredningen om samhällsfarlig asocialitet pågår eller brott som
måste åtalas för att preskription skall avbrytas. I det följande ämnar jag
föreslå att dessa frågor löses genom samordning av verkställigheten.

Enligt 19 och 20 §§ utlänningslagen kan utlänningar i vissa fall avvisas
intill tre månader efter ankomsten till riket. Utlänning kan enligt 26 § vara
dömd till förvisning ur riket. 29 § innehåller bestämmelser om utvisning av
asociala utlänningar. Dessa åtgärder bör vidtas framför talan enligt asocialitetslagen.
Avvisnings-, förvisnings- och utvisningsbeslut, som inte kan
verkställas, exempelvis av det skäl att utlänningen är politisk flykting, bör
dock inte utesluta sådan talan.

De sålunda angivna absoluta hindren för intagning i arbetsanstalt bör
upptagas i ett andra stycke i förevarande paragraf.

Förfarandet

I den allmänna motiveringen har föreslagits att vad som i allmänhet är
föreskrivet om brottmål görs tillämpligt på förfarandet enligt lagen om
åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Detta bör gälla såväl polisutredningen
och användningen av tvångsmedel som förfarandet inför rätten och
fullföljd av talan. Vissa kompletterande och vissa avvikande bestämmelser
blir dock nödvändiga.

4 §•

Avsnittet om förfarandet bör i enlighet med det anförda inledas med en
bestämmelse om att vad som i allmänhet är föreskrivet om brottmål skall
äga motsvarande tillämpning på utredningen och förfarandet i mål om intagning
i arbetsanstalt. I den mån brottmålsbestämmelserna är olika för
skilda typer av brott bör reglerna för grova brott tillämpas. Sålunda bör
exempelvis stor nämnd delta vid huvudförhandling i underrätt.

Rättegångsbalkens bestämmelser om förundersökning i brottmål kommer
alltså att äga motsvarande tillämpning på utredningen. Detta innebär
bl. a. följande. Utredningen skall inledas och ombesörjas av polismyndighet
eller åklagare. Även omständigheter som är gynnsamma för den som är föremål
för utredningen skall beaktas. Undersökningslcdaren skall göra anmälan
hos rätten om behov av offentlig försvarare. Förhör får hållas med envar,
som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Vid förhör
skall om möjligt förhörsvittne närvara. Den som är föremål för utredning
äger ta del av utredningsmaterialet och påkalla ytterligare utredning.
När undersökningen avslutats, skall beslut meddelas om den åtgärd som
skall vidtas.

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

Tillämpningen av rättegångsbalken innebär i övrigt bl. a. följande. Förhandling
vid domstol skall vara offentlig med de undantag som är tillåtna
enligt 5 kap. rättegångsbalken. Protokoll skall föras och uppta bl. a. vittnesmål.
Straff och vite kan förekomma enligt 9 kap. Den som är föremål för
talan skall inställa sig personligen inför rätten. Han må biträdas av försvarare.
Offentlig försvarare kan förordnas och advokat skall då utses. För
häktningsframställning, väckande av talan om intagning i arbetsanstalt av
den som är häktad och huvudförhandling med häktad gäller de tidsfrister
som föreskrivs i 24 och 45 kap. Talan väcks genom ansökan om stämning,
innehållande uppgift på den mot vilken talan förs, det samhällsfarligt
asociala levnadssättet och dess yttringar med angivande av tid och plats för
detta, de bevis som åberopas och vad som skall styrkas med varje särskilt
bevis samt de omständigheter som betingar domstolens behörighet. Stämning
skall utfärdas och huvudförhandling hållas; saken får ej avgöras om
den mot vilken talan förs uteblivit. Rättens avgörande av huvudsaken sker
genom dom och reglerna om omröstning i brottmål gäller. I fråga om frister
och laga förfall, inlagor och delgivning, rättegångshinder, bevisning och
fullföljd av talan äger likaledes rättegångsbalkens bestämmelser om brottmål
motsvarande tillämpning.

Eftersom vissa avvikelser och kompletteringar, till vilka jag återkommer
vid närmast följande paragrafer, blir nödvändiga bör förevarande paragraf
förses med en reservation för vad som är stadgat i denna lag.

5 §•

Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken skall förundersökning inledas så
snart anledning förekommer att brott som hör under allmänt åtal förövats.
Redan f. n. står det asociala klientelet under polisens uppsikt som ett led i
den brottsförebyggande verksamheten. Förevarande lag bör stadga skyldighet
för polisen att verkställa utredning, i form av förundersökning, när anledning
förekommer att någon som fyllt 21 år för ett sådant asocialt liv
att uppenbar fara föreligger för allmän ordning eller säkerhet. Däremot
synes inte erforderligt att på detta stadium fordra att anledning förekommer
att han underlåter att försörja sig hederligt. Syftet med förundersökningen
bör vara att utreda, förutom samhällsfarligheten, om något hjälpeller
vårdbehov finns eller om tvångsåtgärd är påkallad. Som förut nämnts
kan utredningen bedrivas jämsides med förundersökning om brott.

För att skapa underlag för bedömning huruvida åtgärder enligt 3 § kan
vidtas, bör som berörts under nämnda paragraf läkarundersökning regelmässigt
äga rum. Om möjligt bör den utföras av läkare med psykiatrisk
utbildning. Den bör underlåtas bara i absoluta undantagsfall, såsom då
läkarundersökning nyligen företagits i annat sammanhang. Anser sig en
kommunal nämnd kunna vidta åtgärd, äger förundersökningsledaren låta
sig nöja härmed och för sin del tills vidare avskriva ärendet, om inte hän*

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år i96b

synen till samhällsskyddet kräver någon form av tvångsomhändertagande.
I förekommande fall bör undersökningsledaren själv ta erforderliga initiativ
för att få prövat om tvångsintagning enligt nykterhetsvårdslagen eller
sinnessjuklagen eller avvisning, förvisning eller utvisning kan komma till
stånd. Först om han finner att det inte räcker med hjälpåtgärder eller att
förutsättningar saknas för att vidta någon av nämnda tvångsåtgärder bör
talan om intagning i arbetsanstalt väckas.

Utredningsmannen framhåller i detta sammanhang att polismyndigheten
själv om möjligt skall verka för att sociala hjälpåtgärder vidtas. En remissinstans
anmärker att polisen inte kan föranstalta om anskaffning av arbete,
bostad och kost och att polisen inte får bli handledare åt socialvårdsorganen.
Jag vill understryka att detta uppenbarligen inte är meningen;
polisens huvuduppgift är här att göra de sociala myndigheterna uppmärksamma
på olika behov och vid sociala utredningar bistå med sin kännedom
om fallet. De nämnda myndigheterna är självfallet oberoende av polismyndigheten
vid tillämpning av vårdlagstiftningen. På samma sätt har polismyndigheten
och åklagaren själva avgörandet när det gäller talan om intagning
i arbetsanstalt, även då ett socialvårdsorgan tillstyrkt att ärendet
överlämnas till detta, eftersom hänsyn även måste tagas till samhällsskyddet.

Bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken ger inte polismyndighet eller
åklagare rätt att kalla eller hämta den misstänkte till anvisad läkare. Som
förut nämnts bör läkarundersökning regelmässigt ske under utredningen.
En särskild föreskrift för att möjliggöra detta bör därför finnas.

6 §•

Rättegångsbalkens regler om förundersökning i brottmål innebär att den
som är föremål för undersökningen under vissa i 23 kap. 7 och 9 §§ angivna
villkor kan hämtas till förhör och kvarhållas högst tolv timmar. Om
han för utredningen behöver hållas längre tid, bör det ske enligt rättegångsbalkens
bestämmelser om anhållande. Jag har tidigare föreslagit att
skälig misstanke om samhällsfarlig asocialitet skall utgöra laga grund
härför. Misstanken skall hänföra sig till de rekvisit som upptagits i 1 §
med undantag för försörjningsrekvisitet. Däremot krävs ej på detta stadium
någon utredning om lämpligaste åtgärd enligt 3 §. Enligt 24 kap. 7 § rättegångsbalken
äger polisman i visst fall gripa den, mot vilken skäl till anhållande
förekommer, även om undersökningsledaren ännu inte beslutat
om anhållande. Denna bestämmelse bör inte tillämpas enligt den särskilda
lagen och en särskild undantagsbestämmelse krävs därför. Eftersom ingripande
regelmässigt torde komma att företagas endast mot personer,
vilkas levnadssätt polisen följt under eu längre tid, kan det givetvis tänkas
att behov av mentalsjukvård eller nykterhetsvård är klarlagt redan då om -

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år I9(ii

händertagandet blir aktuellt. Detta bör då också grundas på vårdlagarna
och inte på förevarande lag.

Om således anhållande får ske på grund av skälig misstanke, måste polisen
äga fortsätta utredningen även därefter. Den anhållne bör därför förvaras
så att han är lätt tillgänglig för undersökningsledaren, lämpligen i
polisarrest eller häkte. Det kan under utredningen befinnas att skäl för omhändertagande
inte längre föreligger och den anhållne måste då friges. Om
så inte sker, kräver rättssäkerheten att frågan om fortsatt frihetsberövande
underställs domstolens prövning inom viss tid. Rättegångsbalkens bestämmelser
om häktning blir i enlighet med vad förut anförts tillämpliga. Detta
innebär att den anhållne skall friges eller häktningsframställning göras
senast på femte dagen från anhållandet.

Beträffande häktningsskälen fordras dock särskilda bestämmelser. Finner
rätten sannolika skäl föreligga att den som avses med framställningen
må intagas i arbetsanstalt behövs garanti för att han inte får möjlighet att
försvåra utredningen eller verkställigheten av blivande intagningsbeslut.
Om det i sådant fall skäligen kan befaras att han avviker eller håller sig
undan på annat sätt, bör rätten därför äga förordna om häktning.

Under 3 § har anförts att den häktade kan finnas behöva vård på mentalsjukhus
eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Han skall då inte
vidare hållas häktad och förfarandet enligt asocialitetslagen skall avbrytas.

6 § bör utformas i enlighet med det anförda. Häktningsbeslut får överklagas
särskilt i hovrätten.

7 §•

Departementsförslaget innebär som förut nämnts att allmän åklagare
skall föra talan inför domstolen i mål om samhällsfarlig asocialitet. Utredningen
bör ombesörjas av polisen i det distrikt där den asociale har sitt
hemvist eller där han anträffas och talan bör väckas vid allmän underrätt
i samma ort.

Är den mot vilken talan förs inte häktad, kan ansökningen om intagning
i arbetsanstalt bli vilande hos domstolen under avsevärd tid om han inte
anträffas. För att denna tid inte skall bli alltför lång utan att skälen för ansökningen
omprövas, bör föreskrivas att talan är förfallen om stämning
inte delgivits honom inom ett år från talans väckande.

Tilltalad i brottmål är enligt 31 kap. 1 § första stycket första punkten
rättegångsbalken skyldig att, om han döms och ej åtnjuter fri rättegång,
återgälda statsverket kostnaderna för sin försvarare och för bevisning. Att
på motsvarande sätt göra återbetalningsskyldighet boroende av om ingripande
enligt den särskilda lagen beslutas eller inte, synes med hänsyn till karaktären
av de ingripanden som här kommer i fråga inte lämpligt. Rättegångskostnader
bör därför i ifrågavarande fall alltid gäldas av statsverket.

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

39

Villkorligt anstånd och åtgärder i samband därmed

8 §•

Den möjlighet att medge villkorligt anstånd med verkställande av dom på
intagning i arbetsanstalt, som jag förordat i den allmänna motiveringen,
bör komma till uttryck i förevarande paragraf. Om förutsättningarna för anstånd
hänvisar jag likaledes till vad jag anfört tidigare.

9 §•

Motiverar en asocial livsföring ett så långtgående ingripande som ett beslut
om intagning i arbetsanstalt, lär den alltid vara så allvarlig att den
som fått anstånd behöver stödet av övervakning under hela prövotiden.
Villkorligt anstånd utan övervakning bör därför inte i något fall komma i
fråga för sådana samhällsfarligt asociala personer som avses i lagen.

Enligt lösdrivarlagen kan den som inom två år efter varning återfaller
i lösdriveri dömas till tvångsarbete. Utredningsmannen föreslår en prövotid
av två år. Länsstyrelsen i Jönköpings län förordar en normal övervakningstid
om ett år i analogi med nykterhetsvårdslagen. För egen del ansluter
jag mig med hänsyn till klientelets art till utredningsmannens förslag.
Prövotiden bör liksom vid villkorlig dom och skyddstillsyn räknas från det
domen till följd av nöjdförklaring eller eljest vinner laga kraft mot den
dömde. Om nöjdförklaring bör gälla vad som stadgas i 38 kap. 1 § första
och andra styckena brottsbalken och med stöd därav utfärdade bestämmelser.

Rätten bör i sin dom äga förordna övervakare om det lämpligen kan ske.

I det följande kommer jag att föreslå att sådan övervakningsnämnd, som
skall finnas enligt brottsbalken, får handha övervakningen även enligt
denna lag. Det kan då många gånger vara lämpligt att rätten i domen endast
uttalar att förordnande av övervakare skall ankomma på den övervakningsnämnd
under vars tillsyn övervakningen ställs. Både rätten och nämnden
bör därför ges behörighet att förordna övervakare. Under övervakningstiden
bör däremot entledigande och förordnande av övervakare ankomma
på nämnden ensam.

I domen bör rätten slutligen kunna meddela de föreskrifter som under
prövotiden skall gälla för att främja den övervakades anpassning i samhället.
Som förebild för bestämmelserna härom kan 26 kap. 15 § första
stycket brottsbalken tjäna. Med hänsyn till att prövotiden är endast två år
anser jag dock att några föreskrifter inte behöver tidsbegränsas så som
skall ske enligt brottsbalken.

I anslutning till vad jag anfört i motiveringen till 3 § vill jag framhålla att
villkorligt anstånd vanligen inte bör förenas med föreskrift om frivilligt ingående
på mentalsjukhus eller vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

10 §.

Erforderliga bestämmelser om den övervakades kontakt med övervakaren
och levnadssätt under prövotiden bör intagas i förevarande paragraf, som
kan utformas i huvudsak efter mönster av 26 kap. 13 och 14 §§ brottsbalken.

11 §•

Det organ som utövar tillsyn över och eljest handhar övervakningen måste
kunna ingripa med föreskrifter eller framställning om anståndets förverkande
om den övervakade åsidosätter vad som åligger honom. På denna
grund anser jag inte lämpligt att socialnämnden, som eljest inte har sådana
uppgifter, får ansvaret för övervakningen. Inte heller bör nykterhetsnämnden
vara övervakningsmyndighet för ett restklientel, på vilket nykterhetsvårdslagen
inte befunnits tillämplig i de enskilda fallen. Länsstyrelserna
bör, om beslutanderätten enligt lagen läggs på domstolarna, självfallet
inte ha någon befattning med övervakningen.

Inom kriminalvården kommer däremot efter brottsbalkens ikraftträdande
att finnas en väl utbyggd övervakningsorganisation med lokala övervakningsnämnder
som omfattar en eller flera allmänna underrätters domkrets
och har domarutbildad ordförande. Statens skyddskonsulenter och deras
assistenter kommer att utöva sin verksamhet i nära anslutning till övervakningsnämnderna.
Jag har i den allmänna motiveringen uttalat att samhällsskyddets
intresse är grundläggande för den föreslagna lagens utformning
och jag har med anledning härav ansett följdriktigt att föreslå att
fångvårdens organisation tas i anspråk när det gäller arbetsanstalterna och
vad som äger samband med anstaltsbehandlingen. Liknande synpunkter
gör sig gällande här och jag förordar därför att övervakningen enligt lagen
om samhällsfarlig asocialitet anordnas på samma sätt som vid kriminalvård
i frihet. Härigenom vinns också att eftervården av dem som varit intagna
i arbetsanstalt och övervakningen av dem som fått villkorligt anstånd
med sådan intagning handhas av samma organisation.

På övervakningsnämnden bör ankomma att förordna övervakare i de
fall rätten inte meddelat sådant förordnande samt att entlediga övervakare.
Entledigande kan bli nödvändigt när övervakaren är olämplig eller otillräcklig
för sin uppgift eller när den övervakade byter vistelseort. Vidare bör
nämnden besluta om ändring av sådana föreskrifter, som avses i 9 §, vare
sig de meddelats av rätten i domen eller senare av nämnden själv. Ändrade
eller nya föreskrifter kan föranledas av ändrade arbets- eller bostadsförhållanden
hos den övervakade eller av andra omständigheter samt innebära
både skärpning och mildring av vad som gällt för honom tidigare
under övervakningen.

Om den som fått villkorligt anstånd fört ett i stort sett anmärkningsfritt
liv under en betydande del av prövotiden men missköter sig tillfälligt, kan
ett omedelbart förverkande av anståndet försvåra den påbörjade resociali -

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i

seringen. Är det i sådant fall inte tillräckligt eller lämpligt med skärpta
föreskrifter bör övervakningsnämnden ha möjlighet att förlänga prövotiden
till högst tre år.

12 §.

Beslut om förverkande av villkorligt anstånd kan bli aktuellt då den som
erhållit sådant anstånd åsidosätter sina allmänna skyldigheter, försvårar
övervakningen genom att inte hålla förbindelse med övervakaren eller
bryter mot meddelade föreskrifter. Rätten bör inte bindas vid närmare bestämmelser
om arten och svårhetsgraden av förseelserna för att de skall
leda till anståndets förverkande. Det ligger emellertid i sakens natur, att
mindre allvarliga förseelser i första hand bör föranleda åtgärd av den art
som anges i 11 § tredje stycket och att förverkande på grund av sådana
förseelser bör komma i fråga först efter upprepande.

När övervakningsnämnden genom övervakaren eller skyddskonsulenten
eller på annat sätt får kännedom om att den övervakade åsidosätter sina
åligganden, bör nämnden således först pröva om den kan få till stånd rättelse
med de åtgärder som omfattas av dess behörighet. Befinns det inte
möjligt bör nämnden, på samma sätt som i fråga om undanröjande av
skyddstillsyn enligt brottsbalken, göra framställning hos åklagare att denne
för talan vid domstol om förverkande av anståndet.

I enlighet med det anförda bör paragrafens första stycke utformas efter
28 kap. 8 § första stycket brottsbalken.

Utredningsmannen anser att tillfälligt omhändertagande inte behöver
komma i fråga när förverkande blir aktuellt. Vid remissbehandlingen har
motsatt mening framförts av hovrätten för Västra Sverige, riksåklagarämbetet,
fångvårdsstyrelsen, överståthållarämbetet samt statsåklagaren och
poliskammaren i Stockholm. Enligt fångvårdsstyrelsen har motsvarande
möjlighet inom kriminalvården att taga villkorligt dömda och utskrivna i
tillfälligt förvar stor praktisk betydelse och har i många fall visat sig leda
till att den villkorligt medgivna friheten inte behövt förverkas. För egen
del anser jag inte uteslutet att den som fått villkorligt anstånd åsidosätter
sina åligganden på sådant sätt att den samhällsfarlighet som legat till grund
för intagningsbeslutet kommer till uttryck på nytt. I sådana fall kan omedelbart
omhändertagande ibland vara påkallat och jag föreslår såsom
andra stycke i förevarande paragraf en särskild bestämmelse som möjliggör
detta, utformad med 28 kap. 11 § brottsbalken som förebild.

13 §.

övervakningen kan vara flyttad till annan domkrets efter domen. En
särskild forumbestämmelse för prövning av talan enligt 12 § bör därför ges
i denna paragraf. Därjämte fordras en föreskrift om rättens sammansättning
i sådant mål.

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i

Utredningsmannen anför beträffande förfarandet i mål om förverkande
av villkorligt anstånd, att den av åtgärden berörde bör få tillfälle att
yttra sig i saken samt att muntligt förhör i regel bör äga rum om han
själv begär det eller om det är första gången som talan väcks mot honom
om anståndets förverkande. Vägran att inställa sig till förhör kan enligt
utredningsmannen utgöra skäl för att i vederbörandes frånvaro förklara
anståndet förverkat.

Jag är ense med utredningsmannen utom såtillvida att jag anser att tillfälle
alltid bör beredas den som berörs av ansökningen om förverkande att
yttra sig. Andra stycket bör utformas i enlighet med det anförda efter mönster
av 38 kap. 8 § brottsbalken.

När förverkande blir aktuellt kan det visa sig att, till följd av omständigheter
som inträffat efter det ursprungliga beslutet om intagning i arbetsanstalt,
förutsättningar föreligger för tvångsintagning på mentalsjukhus eller
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller att förundersökning pågår
om brott, som kan antas medföra fängelse, som inte understiger sex
månader, ungdomsfängelse eller internering. Det kan också visa sig att
tvångsintagning redan skett eller att straffverkställighet skall påbörjas eller
redan pågår. I den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till
3 § har jag starkt understrukit att åtgärder sådana som de nämnda bör
användas i första hand och att intagning i arbetsanstalt då inte får beslutas.
Denna för lagen grundläggande princip anser jag bör tillämpas
även när det blir fråga om förverkande av anståndet. Detta innebär att övervakningsnämnden
och åklagaren bör avvakta om de nämnda åtgärderna
kommer till stånd innan de tar ställning till huruvida talan bör föras om
anståndets förverkande. Om tvångsintagning sker enligt annan lagstiftning
eller straffverkställighet äger rum, skall talan inte föras och anståndet består
då. Den som begår brott medan han har villkorligt anstånd enligt
denna lag lär knappast dömas till skyddstillsyn. Skulle så undantagsvis ske,
måste domen enligt det förut anförda utgöra hinder mot att förverka anståndet.
Att villkorlig dom skulle komma i fråga beträffande den som har
anstånd enligt denna lag torde man inte behöva räkna med. Sådan dom
hindrar inte förverkande.

Anstaltsvård och eftervård

I den allmänna motiveringen har jag förordat att anstaltsvården av samhällsfarligt
asociala samordnas med fångvården och ställs under ledning
av fångvårdsstyrelsen, vilken i samband med brottsbalkens ikraftträdande
föreslagits bli benämnd kriminalvårdsstyrelsen. Eftervården bör organiseras
efter samma grunder som i det föregående anförts beträffande villkorligt
anstånd.

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964
14 och 15 §§.

De omständigheter som enligt vad jag tidigare föreslagit ligger till grund
för intagning i arbetsanstalt är i allmänhet inte av den art att de medger
någon gradering av anstaltstiden på samma sätt som i fråga om påföljd
för brott. Som jag nämnt i den allmänna motiveringen är ett i hög grad
varierande behandlingsbehov sannolikt. Jag anser att behandlingsresultatet
när det gäller dé samhällsfarligt asociala måste tillmätas avgörande betydelse
för anstaltstidens längd och förordar därför att denna inte bestäms i
intagningsbeslutet.

En viss längsta tid måste däremot självfallet stadgas i lagen. Enligt uppgifter,
som jag inhämtat, var tvångsarbetstiden för 74 män, som under tiden
1954—1962 ådömdes tvångsarbete, i 40 fall mellan sex månader och
ett år, i 23 fall mellan tre och fem månader och i 8 fall över ett år; längsta
tiden var två år, kortaste två månader. Då den av utredningsmannen föreslagna
längsta kvarhållningstiden två år är avsedd att gälla även -vad återfall
och då behov av en så lång intagningstid ansetts föreligga för lösdrivare,
biträder jag utredningsmannens förslag. Uppenbart är att tillräckliga
möjligheter att tillgodose samhällsskyddet därmed skapas. Både med hänsyn
till samhällsskyddet och för att anstaltsbehandlingen skall kunna få
någon effekt anser jag i likhet med flera remissinstanser att behandlingstiden
inte bör vara för kort. Endast i undantagsfall torde utskrivning böra
ske tidigare än efter fem månader. Någon särskild lagbestämmelse om
minsta tid torde dock inte behövas.

Kvarhållningstid bör vid intagning både direkt på grund av dom och
till följd av beslut om förverkande av villkorligt anstånd med verkställighet
av sådan dom räknas från intagningen i arbetsanstalt.

Såsom utredningsmannen framhåller måste villkorlig utskrivning kunna
ske före kvarhållningstidens utgång. För den intagne bör betonas möjligheten
att på grund av ordentlighet och arbetsamhet bli villkorligt utskriven.
Med hänsyn till klientelets skiftande beskaffenhet torde en för alla gemensam
tid efter vilken sådan utskrivning skall ske knappast kunna fastställas
om den inte görs förhållandevis lång. Då det är önskvärt att kunna differentiera
tiden utan att behöva åberopa särskilda skäl, anser jag för min
del en tid av ett år lämpligare än av utredningsmannen föreslagna nio
månader.

Förutsättningar för att villkorlig utskrivning skall ske bör vara, förutom
skötsamhet och visad arbetsförmåga under anstaltsvistelsen, att den utskrivne
kan beredas arbete som ger honom skälig inkomst samt ordnad
bostad.

Vad jag här föreslagit bör intagas såsom 14 § första stycket och 15 §.

Enligt utredningsmannens förslag skall arbetsanstaltens styrelse besluta
om utskrivning samt förordna övervakare och bestämma om erforderliga
särskilda föreskrifter i samband med villkorlig utskrivning, medan länssty -

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

relsen skall utöva tillsyn över övervakningen. I det föregående har jag föreslagit
att övervakning efter villkorligt anstånd anordnas på samma sätt
som vid skyddstillsyn enligt brottsbalken, således med övervakningsnämnd
och skyddskonsulent. Jag har också förordat att anstaltsbehandlingen anordnas
i enlighet med vad som gäller om verkställighet av fängelse. Det
kan enligt min mening uppenbarligen inte komma i fråga att meddela avvikande
bestämmelser om övervakning av villkorligt utskrivna. Jag föreslår
således att bestämmelserna i ämnet utformas efter mönster av brottsbalkens
föreskrifter om villkorlig frigivning från fängelse. Enligt brottsbalken
kommer att inrättas särskilda övervakningsnämnder med nära anknytning
till fångvårdsanstalterna och med uppgift att handlägga ärenden
om fakultativ villkorlig frigivning. Genom att, som jag förut föreslagit, anstaltsbehandlingen
enligt lagen om samhällsfarlig asocialitet inordnas under
kriminalvården kommer sådana övervakningsnämnder att finnas för arbetsanstalterna
i Svartsjö och Hinseberg. Dessa nämnder bör pröva frågor om
villkorlig utskrivning. I det följande ämnar jag föreslå att slutlig utskrivning
skall få ske före utgången av den längsta medgivna anstalts- eller
övervakningstiden. Den prövning som då erfordras bör också ankomma på
övervakningsnämnden. I enlighet med det anförda bör i 14 § andra stycket
stadgas att utskrivning beslutas av den övervakningsnämnd till vars verksamhetsområde
arbetsanstalten hör.

16 §.

Villkorligt utskriven bör stå under övervakning under en prövotid. I enlighet
med utredningsmannens förslag bör prövotiden vara 2 år. Tiden
fastställs i samband med utskrivningsbeslutet. övervakningsnämnden bör
handha övervakningen samt förordna och entlediga övervakare och meddela
särskilda föreskrifter. Om den utskrivnes åligganden bör gälla detsamma
som under prövotid efter villkorligt anstånd. 10 och 11 §§ bör därför
göras tillämpliga. Övervakningen bör fortgå tills återintagning eller slutlig
utskrivning sker.

Enligt utredningsmannen bör utskrivning ske till annan ort än den där
den utskrivne tidigare vistats. Jag anser att detta ofta kan vara lämpligt
för att minska riskerna för återfall i asocialt levnadssätt. Avgörande för
vistelseort torde dock böra vara var ordnade arbets- och bostadsförhållanden
kan beredas den utskrivne.

17 §.

Enligt vad jag förut anfört bör villkorligt utskriven ha samma åligganden
som den vilken erhållit villkorligt anstånd. Åsidosätter den utskrivne
åliggandena, bör han kunna återintas i arbetsanstalten. I analogi med vad
som enligt brottsbalken gäller beträffande villkorlig frigivning från fängelse
bör återintagning i arbetsanstalt beslutas av övervakningsnämnden. Jag

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

45

vill tillägga att vad som anförts i motiveringen till 12 § kan gälla i tillämpliga
delar även här. För att eftervården skall kunna ge bästa möjliga resultat
är det viktigt, att återintagning sker endast då verklig anledning föreligger.
Smärre förseelser bör sålunda kunna beivras på annat sätt, exempelvis
genom ändring av meddelade föreskrifter eller förlängning av prövotid
enligt 11 § tredje stycket. Å andra sidan är det inte mindre betydelsefullt,
att möjligheten till återintagning också tillvaratas i allvarliga situationer.

Den som återintagits bör på nytt behandlas efter schemat anstaltsvård,
villkorlig utskrivning, eftervård och slutlig utskrivning. För att undvika
ett stort antal återintagningar med korta anstaltsperioder åtskilda av prövotider
kan övervägas att efter mönster av nykterhetsvårdslagen tillåta endast
ett återintagningsbeslut samt därefter fordra ny dom för intagning.
En sådan ordning skulle emellertid kunna medföra att övervakningsnämnden
blev mindre benägen att försöka med ny villkorlig utskrivning eftersom
någon sanktion mot misskötsamhet då inte skulle stå nämnden till buds.
Anstaltstiden skulle därigenom kunna komma att förlängas. Jag föreslår
att denna fråga i stället löses så att anstaltsvistelsen före ny villkorlig utskrivning
efter återintagning bestäms till minst sex månader. Har den första
anstaltsperioden omfattat sex månader blir det således utrymme för endast
tre återintagningsbeslut innan den tvååriga kvarhållningstiden är förbrukad.
Teoretiskt skulle visserligen kunna förflyta åtta, eller med förlängda
prövotider elva år från intagning till slutlig utskrivning. I praktiken torde
anledning saknas att räkna med sådana kombinationer.

Uppkommer fråga om återintagning bör övervakningsnämnden äga tillfälligt
omhänderta den utskrivne på samma sätt som i 12 § andra stycket
föreslås beträffande den som fått villkorligt anstånd med verkställighet.

18 §.

Förut har jag framhållit att intagning i arbetsanstalt inte bör komma
i fråga om en samhällsfarligt asocial person genom påföljd för brott, som
han begått, blir föremål för åtgärd som undanröjer samhällsfarligheten.
Jag har även förordat att åtal för ringa brott skall få efterges om intagning
i arbetsanstalt beslutats. Med detta system bör konkurrens mellan behandling
i arbetsanstalt samt verkställighet av frihetsstraff i de flesta fall kunna
undvikas. Det kan dock, som berörts vid 3 §, inträffa att brottspåföljd i
form av fängelse, ungdomsfängelse, internering eller överlämnande till vård
enligt sinnessjuklagen eller lagen om nykterhetsvård förekommer till verkställighet
samtidigt med behandling i arbetsanstalt.

Vad först beträffar brottspåföljderna fängelse minst sex månader, ungdomsfängelse
och internering så bör de självfallet, sett både från allmän
synpunkt och med hänsyn till den viktiga, förut flera gånger nämnda principen
om den särskilda lagens subsidiära natur, träda i stället för behand -

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

ling i arbetsanstalt. Eftersom dessa brottspåföljder är förenade med övervakning
och möjlighet till återintagning när anstaltsvården upphör, bör
de hindra all vidare verkställighet av förordnande om intagning i arbetsanstalt.
Härigenom undviks att den dömde blir underkastad dubbla bestämmelser
under prövotid.

Fängelse under kortare tid än sex månader, även såsom förvandlingsstraff
för böter, bör likaledes träda i stället för behandling i arbetsanstalt
men endast så länge sådan straffverkställighet pågår. Enligt utredningsmannens
förslag skall tid för verkställighet av frihetsstraff inte inräknas i
kvarhållningstiden. Länsstyrelsen i Uppsala län anser en sådan ordning
strida mot de principer som bör ligga till grund för åtalseftergift enligt lagen.
Med hänsyn till vad jag anfört om lagens subsidiära natur anser jag
för min del följdriktigt och lämpligt, att kvarhållningstid får löpa samtidigt
med tid för verkställighet av brottspåföljder som innebär frihetsberövande
och behandling i någon anstalt. Om inte villkorlig utskrivning från arbetsanstalten
kan ske när det kortare fängelsestraffet avtjänats, fortgår således
behandlingen där.

När domstol såsom påföljd för brott överlämnar någon till vård enligt
sinnessjuklagen jämlikt 31 kap. 3 § brottsbalken, bör sådan vård, så länge
den pågår, också träda i stället för behandling i arbetsanstalt och inräknas
i kvarhållningstiden. Förordnandet om intagning i sådan anstalt gäller således
vid utskrivning från mentalsjukhuset, om inte kvarhållningstiden gått
till ända. Det bör då prövas om utskrivning från arbetsanstalten kan ske
samtidigt. Frågan hur det bör förfaras då någon, som är intagen i arbetsanstalt,
i annan ordning än genom dom i brottmål finnes vara i behov av
vård på mentalsjukhus ämnar jag besvara under följande paragraf.

Överlämnar domstol den som dömts för brott till vård enligt lagen om
nykterhetsvård jämlikt 31 kap. 2 § brottsbalken är inte givet att han blir
tvångsintagen på vårdanstalt. Är han intagen i arbetsanstalt bör han förbli
där tills tvångsintagning på vårdanstalt sker. Endast denna form av vård
enligt lagen om nykterhetsvård bör således träda i stället för behandling i
arbetsanstalt och inräknas i kvarhållningstiden. Vid utskrivning från vårdanstalt
bör undersökas om utskrivning från arbetsanstalten också kan ske.

Tid, varunder intagen varit häktad eller till följd av avvikande frånvarande
från arbetsanstalten, bör inte inräknas i kvarhållningstiden. Misslyckas
vård i frihet efter villkorlig utskrivning och återintas den utskrivne, är det
nödvändigt att längden av den fortsatta behandlingen i arbetsanstalt är
oberoende av den tid varunder den återintagne varit villkorligt utskriven.
På grund härav bör sistnämnda tid inte inräknas i kvarhållningstiden.
Härav följer att ju längre man dröjer med återintagningen desto mera framflyttas
den tidpunkt då kvarhållningstiden löper ut. Under inga förhållanden
bör det få förekomma, att man vid upprepade allvarliga förseelser
dröjer med ställningstagandet till frågan om återintagning därför att ett

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i 47

betydande sådant uppskov inte medför att möjligheten till återintagning
försittes.

I enlighet med det anförda bör bestämmelser om konkurrens och om beräkning
av kvarhållningstiden sammanföras i 18 §.

19 §.

Slutlig utskrivning bör ske senast då prövotiden gått till ända. Har den
dömde återintagits och utskrivits villkorligt på nytt, räknas prövotiden från
det senaste beslutet. Förlöper eftervården gynnsamt, bör slutlig utskrivning
kunna ske tidigare. Det innebär att prövotid och övervakning upphör. Om
eftervården misslyckats med flera beslut om återintagning som följd, måste
den som är intagen likväl utskrivas slutligt senast när kvarhållningstiden
går till ända.

I det föregående har jag förordat att anstaltsvården av samhällsfarligt
asociala samordnas med fångvården. Detta innebär, som jag ämnar föreslå
under nästföljande paragraf, bl. a. att en intagen som blir i behov av vård
på mentalsjukhus behandlas på samma sätt som för motsvarande fall gäller
den som undergår fängelse. Kan vårdbehovet antagas bli kortvarigt bör
den sjuke intagas för observation eller vård på sinnessjukavdelning vid
fångvården enligt 48 § sinnessjuklagen och återföras till arbetsanstalten
när han tillfrisknat. En grundtanke i förslaget är, som framgått av min
föregående framställning, att behov av vård på mentalsjukhus skall utrönas
redan under förundersökningen och, om vårdbehov därvid finnes föreligga,
medföra att intagning i arbetsanstalt inte kommer i fråga. Skulle
däremot ett behov av längre tids vård på mentalsjukhus konstateras först
efter sådan intagning, överensstämmer det bäst med den särskilda lagens
grunder om behandlingen i arbetsanstalt utbyts mot vård på mentalsjukhus.
På denna grund bör den intagne kunna utskrivas slutligt redan innan
kvarhållningstiden gått till ända. Vad som stadgas i 48 § sinnessjuklagen
om fångvårdsmyndighetens skyldighet att ansöka om intagning på mentalsjukhus
i samband med att vård i fångvårdsanstalt upphör bör därvid
tillämpas.

20 §.

Tidigare denna dag har på anmälan av chefen för justitiedepartementet
till lagrådet remitterats förslag till lag om behandling i fångvårdsanstalt.
Lagen är avsedd att ersätta 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff
m. m. och föreslås träda i kraft samtidigt med brottsbalken. I den följande
framställningen lämnas en översikt av i vad mån den föreslagna behandlingslagen
kan göras tillämplig på den, beträffande vilken dom eller beslut om intagning
i arbetsanstalt skall verkställas.

Enligt 2 § i den föreslagna behandlingslagen skall kriminalvårdsstyrelsen
leda och öva inseende över behandlingen av dem som intas i fångvårds -

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196k

anstalt. Motsvarande bör som förut nämnts gälla arbetsanstalt. I den allmänna
motiveringen har förordats att de nuvarande tvångsarbetsanstalterna
Svartsjö och Hinseberg får utgöra arbetsanstalter. De bör således inordnas
under kriminalvårdsstyrelsen. Arbetsanstalt bör, liksom fångvårdsanstalt
enligt 3 §, kunna vara öppen eller sluten.

I 2 kap. av den föreslagna behandlingslagen stadgas om doms befordran
till verkställighet. Den i 4 § andra stycket gjorda reservationen för omedelbart
verkställbara domar blir, enligt vad som föreslås i det följande, tilllämplig
på avgörande varigenom någon skall intas i arbetsanstalt. Det avses
dock bli möjligt att särskilt förordna att verkställighet inte får ske förrän
avgörandet vunnit laga kraft. För sådana fall blir 5 och 8—10 §§ i behandlingslagen
om nöjdförklaring tillämpliga. Någon häktning i samband med
avgörandet blir med de i lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet
föreslagna reglerna inte aktuell och 6 § behandlingslagen därför inte tilllämplig.
Den som är intagen i arbetsanstalt bör uppenbarligen kunna avge
nöjdförklaring beträffande brottmålsdom enligt 7 §. Bestämmelserna i 11 §
om de myndigheter som skall befordra straffdom till verkställighet kan tilllämpas
på avgörande varigenom någon skall intas i arbetsanstalt. Den vanligaste
situationen torde bli att han är häktad och att omedelbar verkställighet
skall äga rum.

Tvångsarbete enligt lösdrivarlagen har ansetts kunna vara föremål för
nåd. Detsamma torde böra gälla om intagning i arbetsanstalt som ju sker
främst i samhällsskyddets intresse. I 12 § första stycket behandlingslagen
stadgas om uppskov med verkställigheten för det fall att den som dömts
till fängelse och inte är häktad sökt nåd. I undantagsfall kan som nämnts
ha förordnats att beslut om intagning i arbetsanstalt inte skall verkställas
omedelbart och den dömde lär då inte heller häktas. I detta fall bör alltså
behandlingslagens nådebestämmelse gälla. Uppskov med verkställighet i
övrigt, enligt 12 § andra stycket, torde knappast någonsin bli aktuellt för
de samhällsfarligt asociala. I övrigt blir bestämmelserna i 2 kap. behandlingslagen
inte aktuella för dem.

3 kap. i den föreslagna behandlingslagen handlar om beräkning av tid för
fängelse och vissa andra brottspåföljder. Av 14 och 15 §§ förslaget till lag om
åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet framgår att vistelsen i arbetsanstalt
inte är tidsbestämd och att inte heller någon minsta tid skall bestämmas.
Däremot är kvarhållningstiden maximerad till två år och villkorlig utskrivning
skall regelmässigt ske senast efter ett år. I vissa fall kan det därför bli
anledning att tillämpa 17 och 18 §§ behandlingslagen. Denna lags bestämmelser
om förfaringssättet då olika påföljder samtidigt förekommer till
verkställighet blir inte tillämpliga på den som intagits i arbetsanstalt.
I stället gäller 18 § i den här föreslagna lagen.

De i 4 kap. behandlingslagen föreslagna allmänna bestämmelserna om de
intagnas behandling kan i huvudsak tillämpas på arbetsanstalterna. Vissa

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 19Gi

av bestämmelserna fordrar dock närmare kommentarer. Sålunda hänvisas
i 27 § till vad som är särskilt stadgat om överförande till sinnessjukavdelning
för vård eller observation. Stadganden i ämnet finns i 48 § sinnessjuklagen.
De bör gälla även den som intagits i arbetsanstalt. Hur därvid bör
förfaras har jag redogjort för under föregående paragraf. I 18 § i förslaget
till lag om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet ges bestämmelser om
vad som skall inräknas i kvarhållningstiden. Vård eller observation på
sinnessjukavdelning nämns inte där. Enligt 27 § fjärde stycket behandlingslagen
skall tid för sådan vistelse och för vistelse på allmänt sjukhus inräknas
i verkställighetstiden, om inte särskilda skäl är däremot. Den som undergår
fängelse må dock inte tillgodoräkna mera än eu sjättedel av verkställighetstiden
om inte särskilda skäl föreligger. Dessa bestämmelser bör gälla
även arbetsanstaltsklientelet med den — av den föreslagna asocialitetslagens
subsidiära natur betingade — avvikelsen att all tid för sjukhusvistelse
av vad slag den vara må bör få ingå i kvarhållningstiden. Föreskriften
i 36 § behandlingslagen om att häktning avbryter verkställigheten
bör gälla även arbetsanstalt. Bestämmelsen i samma paragraf om att
häktningstid skall inräknas i verkställighetstid, om den intagne blir frikänd
för det brott som föranlett häktningen, kommer däremot till följd
av 18 § lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet inte att gälla för den
som häktas när han är intagen i arbetsanstalt. Slutligen bör understrykas
att 39 § behandlingslagen, som handlar om åtgärder för att underlätta den
intagnes liv i frihet, får stor betydelse i fråga om arbetsanstaltsklientelet.

De bestämmelser i behandlingslagen, för vilka nu redogjorts, gäller för alla
kategorier intagna i fångvårdsanstalt. I 5, 6 och 7 kap. ges särskilda bestämmelser
om fängelse, ungdomsfängelse och internering. Den som dömts till
fängelse i tre månader eller därunder skall i princip undergå straffet i öppen
anstalt, medan övriga till fängelse dömda skall fördelas mellan öppen och
sluten anstalt med hänsyn till ålder, hälsotillstånd, sinnesbeskaffenhet, karaktärsegenskaper,
tidigare vandel, arbetsförmåga, anlag och utbildning. Av
vad som anförts i den särskilda motiveringen till 14 § lagen om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet följer att kvarhållningstiden i arbetsanstalt
regelmässigt kommer att vara minst fem månader. På grund härav och
då de förut nämnda, för långtidsintagna fängelsefångar gällande fördclningsmöjligheterna
bör stå till buds beträffande arbetsanstaltsklientelet bör
behandlingslagens föreskrifter om den som undergår fängelse över tre månader
vinna tillämpning på detta klientel.

Bestämmelserna i 8, 9 och 10 kap. behandlingslagen om arbetspreinier,
disciplinära åtgärder och beslut kan gälla också för arbetsanstaltsklientelet i
tillämpliga delar. Även här bör reglerna för den som undergår fängelse över
tre månader gälla. Behandlingslagens 71 §, som bland disciplinära åtgärder
upptar förlängning av verkställighetstid, kan dock självfallet inte tilllämpas
på den tidsobestämda kvarhållningstiden i arbetsanstalt.

4 — l!ihaag till riksdagens protokoll 196i. 9 sand. 2 and. Nr 50

50

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i

Sammanfattningsvis följer av det anförda att den föreslagna behandlingslagen
i tillämpliga delar kan ges motsvarande giltighet i fråga om arbetsanstalterna,
i den mån annat inte följer av de särskilda bestämmelserna i
den föreslagna lagen om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Endast från
behandlingslagens 27 § behöver en uttrycklig avvikelse stadgas. Beslut om
intagning i arbetsanstalt bör vara förfallet om verkställighet inte påbörjats
inom viss tid efter beslutet. Tiden bör vara densamma som prövotiden vid
villkorligt anstånd, d. v. s. två år.

Särskilda bestämmelser
21 §.

I det föregående har jag redogjort för hur förhållandet mellan åtal för
brott och intagning i arbetsanstalt enligt min uppfattning bör gestalta sig.
Huvudprincipen bör vara att åtal sker om den misstänkte genom brottspåföljd
blir föremål för åtgärd som är ägnad att undanröja den på asocialitet
grundade samhällsfarligheten. I allmänhet får det anses var fallet med
fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse, skyddstillsyn och internering.
Av detta skäl men även av hänsyn till den allmänna laglydnaden
bör åtalseftergift inte komma i fråga beträffande brott för vilka är stadgat
fängelse upp till två år. Utredningsmannen föreslår att gränsen sätts till
brott, på vilka kan följa fängelse i högst ett år och anför som skäl för en
gränsdragning vid så allvarliga brott att kvarhållningstiden i arbetsanstalt
är två år. Härigenom kan åtalseftergift i förekommande fall meddelas för
det stora antal brott som enligt brottsbalken har straffmaximum sex månaders
fängelse samt det fåtal brott, exempelvis otuktigt beteende, för vilka
är stadgat fängelse i högst ett år. Jag anser med hänsyn till det anförda att
åtal bör kunna efterges beträffande brott, för vilka är stadgat fängelse i
högst ett år.

Av vad jag anfört i det föregående följer att någon särskild reglering a\
frågan om åtalseftergift före beslut om intagning i arbetsanstalt inte behövs.

När det gäller spörsmålet, om åtalseftergift, där det formellt kan ske, bör
beviljas en person, beträffande vilken förordnande meddelats om intagning
i arbetsanstalt, måste man skilja på två olika situationer. Den ena är, då
den misstänkte alltjämt är föremål för åtgärd enligt den här aktuella lagstiftningen;
han har beviljats villkorligt anstånd med verkställandet av intagningsdomen
utan att prövotiden gått till ända eller befinner sig på arbetsanstalt
eller är villkorligt utskriven därifrån. Den andra situationen är,
då brottet upptäcks först sedan slutlig utskrivning ägt rum. I fråga om den
första situationen träder i förgrunden ett av syftena med intagning i arbetsanstalt,
nämligen att om möjligt återanpassa den dömde till ett ordnat samhällsliv.
Lagföres en sådan person under tid då han alltjämt är föremål för

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i

åtgärd enligt ifrågavarande lag för ett mindre allvarligt brott, som begåtts
före förordnandet om intagning, kan detta av honom uppfattas såsom en
orättvisa och även i övrigt försvåra hans resocialisering. Har brottet begåtts
efter intagningsdomen, finns möjligheten att i förekommande fall antingen
förklara ett villkorligt anstånd med verkställigheten förverkat eller att besluta
om återintagning i arbetsanstalten. Några allmänna regler rörande
när eftergift av åtal bör komma ifråga torde inte kunna ges, utan avgörandet
får träffas från fall till fall. För åtalseftergift i sådana fall, då brottet
uppdagas först sedan slutlig utskrivning skett, talar främst billighetssynpunkter.
Ju lindrigare det begångna brottet är, desto större skäl finns för
åtalseftergift.

Innan ställning tas till åtalsfrågan bör yttrande inhämtas från arbetsanstalten,
om den misstänkte är intagen där, och från övervakningsnämnden
om han erhållit villkorligt anstånd eller är villkorligt utskriven.

22 §.

Den i 4 § gjorda hänvisningen avser bl. a. rättegångsbalkens bestämmelser
om förfarandet och medför att dom och beslut inte kan verkställas omedelbart
i vidare mån än som följer av rättegångsbalken. Enligt lösdrivarlagen
går tvångsarbetsdom i verkställighet utan hinder av att den inte vunnit laga
kraft, om inte beslutsmyndigheten förordnar annorlunda. Utredningsmannen
föreslår detsamma beträffande bl. a. beslut om intagning i arbetsanstalt,
och någon erinran häremot görs inte av remissinstanserna. Några ogynnsamma
erfarenheter från rättssäkerhetssynpunkt av lösdrivarlagens bestämmelse
är inte kända. Har domstol dömt en samhällsfarligt asocial person till
intagning i arbetsanstalt och funnit villkorligt anstånd inte kunna komma
i fråga, lär omständigheterna nästan alltid vara sådana att den dömde inte
bör vistas på fri fot i avbidan på verkställighet. Möjlighet föreligger att i
domen förordna att han i häkte skall avvakta verkställighet. Den dömde
skulle då för att få påbörja denna genast behöva avge nöjdförklaring. I olikhet
mot vad fallet är med villkorlig intagningsdom synes föga sannolikt att
den dömde skulle vilja förklara sig nöjd med en ovillkorlig intagningsdom
som är grundad på ett visst levnadssätt. På grund av det anförda synes
lämpligare att intagningsdomen omedelbart går i verkställighet, varvid kvarhållningstiden
genast börjar löpa, med rätt för domstolen att i särskilda fall
förordna att den dömde må avbida intagning på fri fot.

Vidare bör, liksom vid motsvarande åtgärder enligt brottsbalken, rättens
beslut angående förverkande av villkorligt anstånd och omhändertagande
enligt 12 § omedelbart lända till efterrättelse, om inte annorlunda förordnas.

Den här föreslagna ordningen medför behov av en efter mönster av 19 §
första stycket lagen om införande av nya rättegångsbalken utformad bestämmelse
om att den i arbetsanstalt intagne vid fullföljd av talan skall likställas
med häktad.

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

23 §.

När det gäller ärenden som handläggs av övervakningsnämnd bör som
huvudregel gälla att den som avses med ärendet skall få tillfälle att yttra
sig. Enligt brottsbalkens bestämmelser om sådana ärenden behöver det inte
ske i fråga om vissa beslut till hans förmån, nämligen upphörande av övervakning
eller av meddelad föreskrift. Av det föregående framgår att övervakning
inte kan upphöra före prövotidens utgång. Vid villkorligt anstånd
upphör den efter två år utan särskilt beslut, om inte prövotiden förlängts;
vid villkorlig utskrivning upphör den i samband med slutlig utskrivning,
och vid beslut därom bör vederbörande få tillfälle att yttra sig. Att göra särskilt
undantag för upphörande av föreskrift synes ej erforderligt. I vissa
fall bör ärende få avgöras utan att vederbörande fått tillfälle att yttra sig,
t. ex. ärende om tillfälligt omhändertagande. Det bör därför föreskrivas att
övervakningsnämnden skall bereda den som ärendet avser tillfälle att yttra
sig om det lämpligen kan ske och hans hörande inte finnes vara utan gagn.
Begär han att bli hörd muntligen, bör tillfälle därtill beredas honom.

24 §.

Beträffande den som erhållit villkorligt anstånd förekommer vissa beslut
vilka bör få överklagas, nämligen beslut av övervakningsnämnd enligt 11 §
tredje stycket om föreskrifter och förlängd prövotid samt beslut av rätten eller
övervakningsnämnden enligt 12 § andra stycket om tillfälligt omhändertagande.
Den som dömts till skyddstillsyn kan enligt 37 kap. 8 § brottsbalken
överklaga dylikt beslut hos hovrätt och detsamma bör gälla här. Enligt
21 § lagen om införande av nya rättegångsbalken kommer vad däri är stadgat
om besvär hos hovrätt och rättegången därstädes att äga motsvarande
tillämpning; det bör dock särskilt föreskrivas att besvärstiden skall räknas
från den dag den övervakade fått del av beslutet, övervakningsnämnds förordnande
eller entledigande av övervakare enligt 9 eller 11 § eller beslut om
framställning till åklagare enligt 12 § bör inte få överklagas. Besvärsrätten
för den som erhållit villkorligt anstånd bör regleras i enlighet härmed i
paragrafens första stycke.

Den som är intagen i arbetsanstalt bör självfallet få föra talan mot övervakningsnämnds
beslut i ärende om utskrivning enligt 15 eller 19 §. Villkorligt
utskriven bör tillerkännas rätt att klaga över nämndens beslut angående
föreskrifter och förlängd prövotid enligt 16 § tredje stycket, återintagning
eller tillfälligt omhändertagande enligt 17 § eller slutlig utskrivning
enligt 19 §. Enligt brottsbalken föres talan av den som dömts till eller villkorligt
frigivits från fängelse i motsvarande fall hos kriminalvårdsnämnden
och någon särskild klagotid behöver inte iakttas. Detsamma bör gälla
här. övervakningsnämnds förordnande eller entledigande av övervakare enligt
16 § hör inte få överklagas. Det nu anförda bör intagas i ett andra stycke
i paragrafen.

53

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

Liksom enligt brottsbalken bör övervakningsnämnds beslut, som kan
överklagas, lända till omedelbar efterrättelse, om inte annat förordnas av
nämnden själv eller, efter fullföljd, av hovrätten eller kriminalvårdsnämnden.

25 §.

Hovrätts beslut i anledning av besvär enligt 24 § första stycket över övervakningsnämnds
beslut angående föreskrift eller förlängd prövotid eller
över rättens eller nämndens beslut rörande omhändertagande bör inte få
överklagas i högsta domstolen. Likaså bör kriminalvårdsnämnden här på
samma sätt som enligt brottsbalken vara sista instans i de ärenden som avses
i 24 § andra stycket. De sålunda förordade bestämmelserna om fullfölj
dsförbud bör sammanföras i förevarande paragraf. I övrigt föreligger
fullfölj dsrätt i enlighet med rättegångsbalken.

26 §.

Verkställighet av anhållande och häktning sker på grund av hänvisningen
i 4 § enligt rättegångsbalken. Enligt 5 § tredje stycket äger förundersökningsledaren
hämta den som är föremål för utredning till läkarundersökning.
Om förundersökningsledaren är åklagare, äger han enligt 23 kap. 3 §
rättegångsbalken anlita biträde av polismyndigheten för hämtning. Av hänvisningen
i 20 § till vad som gäller fängelse följer att särskilda bestämmelser
om handräckning för intagning eller återintagning i arbetsanstalt inte
behövs och inte heller för återförande av den som avvikit eller för överflyttning
mellan anstalter. Däremot fordras en föreskrift som ålägger polismyndighet
att lämna handräckning åt domstol, övervakningsnämnd och,
vid fullföljd, överrätt och kriminalvårdsnämnden för omhändertagande enligt
12 och 17 §§.

27 §.

Till följd av den föreslagna lagens nära anknytning till vad som stadgas
om kriminalvården kan det bli erforderligt att kriminalvårdsstyrelsen bemyndigas
att i vissa fall meddela föreskrifter om lagens tillämpning. Det
bör därför stadgas att sådana föreskrifter meddelas, förutom av Konungen,
av myndighet som Konungen bestämmer.

övergångsbestämmelser

Lagen bör träda i kraft samtidigt med brottsbalken och dess följdförfattningar,
vilka enligt prop. 1964: 10 föreslås bli satta i kraft från och med den
1 januari 1965.

Enligt lösdrivarlagen kan lösdrivare i vissa fall häktas. Har så skett när
nya lagen träder i kraft bör förfarandet fortgå enligt denna lag. Härför fordras
en föreskrift om att den häktade skall anses häktad enligt nya lagen.

5—Bihang till riksdagens protokoll 1964. 9 sand. 2 and. Nr 50

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196å

Avtjänar någon tvångsarbete när nya lagen träder i kraft, bör det fortgå
i arbetsanstalt. Enligt vad jag tidigare förordat behålls de nuvarande tvångsarbetsanstalterna
som arbetsanstalter och någon faktisk förändring kommer
därför inte att ske. Tvångsarbete är tidsbestämt. Det bör fortgå under den
bestämda tiden. Förtida frigivning får enligt lösdrivarlagen inte ske förrän
efter halva tvångsarbetstiden men friheten är då inte villkorlig och kan inte
förverkas. Den äldre lagen bör i dessa hänseenden gälla den som ådömts
tvångsarbete. Prövning av frågan om förtida frigivning bör dock ankomma
på den övervakningsnämnd som är knuten till anstalten.

Den som frigivits i förtid eller efter ådömt tvångsarbetes slut är enligt
lösdrivarlagen föremål för viss eftervård under två år genom att en särskild
person förordnas att bistå honom. Några tvångsmedel i form av föreskrifter
eller förverkande förekommer inte. Sådant bistånd torde kunna fortgå utan
särskild övergångsbestämmelse därom.»

Lagrådet

Lagrådet har i anledning av departementsförslaget anfört följande.

»Förslaget i allmänhet

Det remitterade förslaget är avsett att ersätta 1885 års lag angående lösdrivares
behandling. Under flera decennier har frågan om avlösning eller
avskaffande av lösdrivarlagen varit föremål för behandling av olika utredningar
utan att större resultat vunnits. Den utredningsman, vars betänkande
ligger till grund för det remitterade förslaget, har med stöd av
ett omfattande material kommit till den slutsatsen att en särskild lagstiftning
rörande vissa asociala element alltjämt behövs. Departementschefen
har liksom det alldeles övervägande antalet remissinstanser anslutit sig till
denna mening och förordat, att lösdrivarlagen ersättes med en ny lag om
åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet. Även lagrådet finner utrett att en
dylik lag är behövlig. Härvidlag är det anledning särskilt uppmärksamma
den fara, som det ifrågavarande asociala klientelet utgör genom att det
drar till sig ungdom på glid; denna riskerar enligt erfarenheten att i sådan
miljö sjunka ned i brottslighet och asocialitet. Det har enligt lagrådets
mening också blivit övertygande visat, att tillgängliga medicinska och sociala
vårdformer i ett ej ringa antal fall äro otillräckliga, när det gäller att
komma tillrätta med klientelet ifråga, och att därför möjligheten att intaga
hithörande element i särskild anstalt alltjämt måste anses erforderlig.

I det stora hela har lagrådet funnit det remitterade förslaget erbjuda en
godtagbar lösning av hithörande problem. Som av det följande framgår,
föreslås dock ändringar på åtskilliga punkter.

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b 55

1 §•

Till belysning av lagens bakgrund ha i motiveringen till remissförslaget
genomgåtts de kategorier av asociala, vilka i detta sammanhang komma i
fråga — t. ex. bettlare, prostituerade, sutenörer och parasiter — och anförts
synpunkter på möjligheterna att beträffande olika grupper ingripa
med stöd av lagen. Vad särskilt angår sutenörerna framhålles, att enligt
brottsbalken ansvar kan ådömas för sådana sutenörsbrott som koppleri,
främjande av otukt och förförelse av ungdom och att då fordras bevisning
om bl. a. att den misstänkte utnyttjar annans otuktiga levnadssätt. Det
anföres vidare, att sådan bevisning är svår att förebringa och att i många
fall bara föreligger utredning om att vederbörande saknar lovliga medel
till sin försörjning samt stadigvarande sammanbor eller sällskapar med
prostituerade. I dessa fall skulle ingripande ej böra ske enligt den föreslagna
lagen; att här anse tillräckliga förutsättningar för tvångsingripande
föreligga skulle innebära att man efterger ett av brottsrekvisiten för koppleri.

Med anledning av nu återgivna uttalanden vill lagrådet framhålla, att
en kategori, som representerar en särskilt samhällsfarlig typ av asocialitet
och som under förarbetena till lagen varit i blickfältet, med denna tolkning
praktiskt taget skulle komma att föras utanför lagens tillämpningsområde.
Den motivering som anförts till stöd för ifrågavarande tolkning
av det föreslagna stadgandet finner lagrådet icke vara övertygande. Lagen
åsyftar att möjliggöra ingripande mot sådant levnadssätt som erfarenhetsmässigt
medför uppenbar fara för brottslighet. Om det styrkes att vederbörande
utan att ha arbetsförtjänst eller andra lagliga medel till sitt
uppehälle sammanbott eller sällskapat med en eller flera prostituerade under
ej alltför kort tid, bör detta enligt lagrådets mening i allmänhet kunna
utgöra tillräcklig grund för ett ingripande enligt lagen. Ett sådant levnadssätt
är nämligen uppenbarligen förenat med höggradig fara för att det kommer
att leda till koppleribrott, om så ej redan skett, och till indragande
av den eller de prostituerade i brottslighet. En dylik lagtillämpning kan ej
anses komma i konflikt med brottsbalkens bestämmelser om koppleri. Ingripande
enligt den föreslagna lagen förutsättes ju kunna ske redan innan
vederbörande hunnit göra sig skyldig till koppleri. Den omständigheten att
han misstänkes för sådant brott bör icke ändra bedömningen; så länge
tillräcklig bevisning om brottsligt förfarande ej föreligger har man att utgå
från att han icke begått något brott.

3 §•

För lagrådet har upplysts, att paragrafens andra stycke ej åsyftar sådana
fall då förhållande som avses i a)—c) inträffar sedan förordnande om intagning
i arbctsanstalt meddelats. Eftersom den föreslagna lydelsen kan
tolkas i motsatt riktning, hcmställes att styckets ingress begränsas till att
gälla meddelande av förordnande om någons intagning i arbctsanstalt.

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

Första stycket i 18 § innehåller en bestämmelse om konkurrens, efter det
att intagning skett, mellan intagningsbeslutet och dom å fängelse i minst
sex månader eller å ungdomsfängelse eller internering. Sådan dom har den
verkan, att vidare verkställighet av intagningsbeslutet ej må äga rum, vilket
är liktydigt med att beslutet förfaller. Någon motsvarande regel har ej meddelats
för det fall att sådan konkurrens inträffar, innan intagningsbeslutet
börjat verkställas. Med hänsyn till att förordnande om intagning i regel
skall gå i verkställighet omedelbart, torde visserligen dylika konkurrensfall
ytterst sällan uppkomma, när förordnandet är ovillkorligt. Beträffande villkorliga
domar å intagning har däremot konkurrensfrågan avsevärt större
praktisk betydelse. Av motiven till 13 § framgår att förslagets mening är, att
det villkorliga anståndet består utan hinder av sådan straffdom varom här
är fråga. Det förefaller emellertid vara lämpligare och bäst överensstämmande
med förslagets huvudprinciper, att förordnandet om intagning förfaller
även i nu åsyftade situationer. Däremot synes den omständigheten
att den dömde under prövotiden intages på mentalsjukhus eller anstalt för
alkoholmissbrukare icke böra medföra att intagningsbeslutet förfaller; det
kan vara fråga om vård under helt kort tid. Såsom betonas i motiven till
13 § bör emellertid talan angående förverkande ej föras, om tvångsintagning
sker enligt annan lagstiftning.

På grund av det anförda hemställer lagrådet att till 3 § fogas ett tredje
stycke av innehåll att förordnande om någons intagning i arbetsanstalt förfaller,
om han, innan intagning skett, dömes till fängelse i minst sex månader,
ungdomsfängelse eller internering.

Enligt andra stycket b) får intagning i arbetsanstalt ej ske bl. a. om vederbörande
dömts till fängelse i minst sex månader. I första hand avser
stadgandet givetvis det fallet att straffet ådömts genom en enda dom. De
skäl som föranlett att denna gräns valts tala emellertid för att samma regel
bör gälla även då flera fängelsedomar å sammanlagt minst sex månader
verkställas eller skola verkställas i ett sammanhang och att därvid med dom
å fängelse bör likställas beslut varigenom fängelse ålagts såsom förvandlingsstraff
för böter; jämför vad som enligt 26 kap. 8 § första stycket brottsbalken
gäller i fråga om villkorlig frigivning. Vad nu sagts gäller också de
fall som avses i det av lagrådet föreslagna tredje stycket. Då det synes önskvärt
att uttryckligt stadgande härom meddelas, föreslår lagrådet att till
förevarande paragraf fogas ett fjärde stycke av följande lydelse: »Om flera
fängelsestraff verkställas samtidigt, skall vid tillämpning av andra stycket
b) eller tredje stycket hänsyn tagas till den sammanlagda fängelsetiden.
Som fängelse anses härvid även förvandlingsstraff för böter.»

I motiveringen till förevarande paragraf sägs, att skyddstillsyn upphör
när prövotiden utgår. Emellertid kan skyddstillsyn — liksom flertalet andra
brottspåföljder — upphöra även genom att den undanröjes och ersättes av
annan påföljd; se 28 kap. 9 § och 34 kap. 1 § 3 brottsbalken. Blir den nya

57

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

påföljden fängelse på kortare tid än sex månader, inåste enligt lagrådets
mening av andra stycket b) anses följa, att den undanröjda skyddstillsynen
fortfarande har den verkan att förordnande om intagning i arbetsanstalt
icke får meddelas förrän ett år förflutit från undanröjandet.

Tillämpning av den föreslagna lagen bör vara utesluten även i sådana fall
då vederbörande kan avlägsnas ur riket genom förpassning enligt utlänningslagen.
Det hemställes, att andra stycket c) kompletteras i enlighet
härmed.

5 §•

I 5 § första stycket givas bestämmelser om att förundersökning skall
inledas, när anledning förekommer att någon som fyllt 21 år för ett sådant
asocialt liv, som avses i förslagets 1 §. Det vill synas som om stadgandet
erhållit en alltför ovillkorlig avfattning. Såvida det t. ex. är klart, att vederbörande
är hemfallen åt alkoholmissbruk, och skäl finnes att antaga att
han genom åtgärder enligt lagen om nykterhetsvård kan bringas till en
bättre livsföring, torde det stämma med tankegången i förslagets 3 § att man
avstår från förundersökning enligt den nya lagen; i stället torde polismyndigheten
böra fästa nykterhetsnämndens uppmärksamhet på fallet och bör
det ankomma på nämnden att inleda erforderlig undersökning (se 12 §
lagen om nykterhetsvård). Ej heller synes förundersökning enligt nya lagen
böra igångsättas i sådant fall, då det redan från början står klart att den i
1 § upptagna förutsättningen, att vederbörande underlåter att efter förmåga
söka försörja sig hederligt, icke föreligger. På grund av det anförda vill lagrådet
föreslå, att i första punkten av lagrummets första stycke ordet »skall»
utbytes mot »må».

6 §■

I förevarande lagrum givas regler om anhållande och häktning enligt
den föreslagna lagen samt uttalas, att polisman ej, utan beslut av anhållningsmyndigheten,
äger gripa den mot vilken skäl till anhållande förekomma.
Att polisman sålunda icke skall äga befogenhet att gripa den som
ifrågakommer till intagning enligt lagen, skiljer sig från vad som gäller
enligt lösdrivarlagen och vad som avsetts i utredningsmannens förslag;
det strider vidare mot vad ett stort antal remissinstanser uttalat om vikten
av snabba och tidiga polisingripanden. Departementschefen har emellertid
på anförda skäl avböjt att giva polisman befogenhet att på egen hand gripa
i fall som avses i denna lag och därvid bl. a. hänvisat till redan föreliggande
befogenheter för polisman enligt rättegångsbalken och allmänna polisinstruktionen.
Ehuru med hänsyn till de förhållanden, under vilka det
ifrågavarande klientelet lever, skäl icke saknas att överväga att giva polisman
befogenhet att i mera uppenbara fall på eget ansvar omhändertaga
samhällsfarligt asociala, vill lagrådet icke motsätta sig det föreslagna för -

58 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

budet för polisman att gripa utan föregående beslut av anhållningsmyndigheten.
För att icke stadgandet i fråga oriktigt skall uppfattas såsom
hinder för gripande också i fall, där förutsättningarna härför enligt rättegångsbalken
eller allmänna polisinstruktionen äro uppfyllda, torde dock
stadgandets lydelse böra jämkas till förslagsvis följande avfattning: »Polisman
äger ej med stöd av denna lag utan beslut av anhållningsmyndigheten
gripa den mot vilken skäl till anhållande förekomma.»

7 §•

Enligt första stycket i denna paragraf skall mål om intagning i arbetsanstalt
upptagas av rätten i den ort, där den som avses med åtgärden har
sitt hemvist eller anträffas.

Mål av ifrågavarande slag torde i allmänhet lämpligen böra upptagas vid
domstolen i den ort, där personen i fråga huvudsakligen bedrivit sin asociala
verksamhet. Det synes otillfredsställande att ett mål mot honom måste upptagas
på annan ort, där han har sitt hemvist eller mera tillfälligtvis anträffas.
Vidare kan det måhända i vissa fall befinnas önskvärt att målet kan
upptagas i en ort, där förundersökning och åtal skall ske för brott som
ingå i den asociala livsföringen, exempelvis langning. Forumreglerna i 19
kap. rättegångsbalken bereda en sådan valfrihet vid anställande av talan
som även i mål om intagning i arbetsanstalt synes lämplig. Nyssnämnda
regler i rättegångsbalken torde därför böra äga motsvarande tillämpning.
Den föreslagna 4 § har sådan innebörd, men lagrådet får i förtydligande
syfte föreslå att såsom första stycke i 7 § upptages en bestämmelse, att
beträffande laga domstol i mål om intagning i arbetsanstalt vad i rättegångsbalken
är stadgat angående den ort, där brottet förövades, skall gälla
den ort, där den asociala livsföringen ägt rum.

Bestämmelsen i tredje stycket av förevarande paragraf torde jämkas till
att innefatta, att rättegångskostnad, som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken,
skall stanna å statsverket.

8 §.

Detta lagrum utgör det grundläggande stadgandet i fråga om villkorligt
anstånd med intagning i arbetsanstalt. I den allmänna motiveringen har
framhållits, att sådant anstånd icke bör beviljas schablonmässigt utan bara
om välgrundad anledning finnes att antaga att vederbörande med ett intagningsbeslut
som påtryckningsmedel kan, utan beslutets verkställande,
förmås till en ordnad livsföring. Den tämligen snäva tillämpning av stadgandet,
som sålunda avses, synes komma klarare fram i lagtexten, om däri
som förutsättning för medgivande av villkorligt anstånd stadgas, att av
särskild anledning får antagas att den dömde skall utan att domen verkställes
förmås till den åsyftade ordnade livsföringen.

59

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964
9—12 §§.

Bestämmelserna i 9—12 §§ synas böra avfattas i närmare anslutning
till brottsbalkens motsvarande föreskrifter beträffande villkorlig frigivning
och skyddstillsyn. Att så sker är av betydelse med hänsyn till att tillämpningen
av bestämmelserna i första hand ankommer på samma organ, nämligen
övervakningsnämnderna och skyddskonsulenterna.

I enlighet med det sagda föreslår lagrådet, att i 9 § upptagas remissförslagets
bestämmelser om prövotid och om nöjdförklaring, att i 10 § föreskrives
att vad i 26 kap. 12—14 §§, 15 § första stycket samt 16 och 17 §§
brottsbalken stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande den
som erhållit villkorligt anstånd, med tillägg att övervakare ock må förordnas
och föreskrift enligt 26 kap. 15 § första stycket brottsbalken meddelas
av rätten vid beslutet om villkorligt anstånd, samt att i 11 § upptages bestämmelse
om förlängning av prövotiden till högst tre år, varvid 26 kap. 18 §
brottsbalken kan tagas såsom förebild, med tillägg att beslut om förlängning
ej må av övervakningsnämnden meddelas efter prövotidens utgång. Bestämmelsen
i 12 § första stycket torde böra avfattas i närmare anslutning till 26
kap. 19 § brottsbalken, och därtill synes böra fogas föreskrift, att anstånd må
förklaras förverkat endast om beslut meddelas före prövotidens utgång.
Stadgandet i 12 § andra stycket om rätt att taga i förvar torde böra uttryckligen
angivas avse det fall att fråga uppkommer om förverkande av anstånd.

Vad nu föreslagits medför viss jämkning i 24 § första stycket.

13 §.

Mål om förverkande av villkorligt anstånd med verkställande av dom å
intagning i arbetsanstalt är ej att hänföra till brottmål enligt rättegångsbalkens
terminologi. Ej heller är 19 § andra stycket rättegångsbalkens promulgationslag
tillämpligt beträffande sådant mål. 1 andra punkten av förevarande
paragrafs första stycke har emellertid föreskrivits, att angående
rättegången i sådant mål skall gälla vad som sägs i 4 §. Sistnämnda lagrum
innehåller en allmän hänvisning till reglerna angående grova brottmål. Att
döma av motiven avses med föreskriften i 13 § första stycket andra punkten
allenast att reglera frågan om rättens sammansättning i mål om förverkande.
Meningen torde vara att målet i underrätt skall handläggas med
fullsutten nämnd. Detta resultat lär dock ej uppnås genom den föreslagna
lagtexten. Av bestämmelsen i 13 § andra stycket framgår nämligen, att målet
skall avgöras utan huvudförhandling, och i dylika fall är enligt rättegångsbalken
underrätt domför utan nämnd. Den föreslagna bestämmelsen
har ej begränsats till domförhetsfrågan utan utsträckts till samtliga regler
angående grövre brottmål och har därigenom gjorts alltför vidsträckt. Sålunda
är det uppenbarligen ej meningen vare sig att förundersökning skall
ske eller att häktning skall kunna ifrågakomma (jfr 12 § andra stycket).

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

Enligt lagrådets mening bör ifrågavarande stadgande utbytas mot en
allmän bestämmelse om att förfarandet vid domstolen i tillämpliga delar
skall följa brottmålsreglerna, i den mån ej avvikande föreskrifter meddelas
i förevarande lag; jämför 21 § fjärde stycket i det av riksdagen antagna
förslaget till lag om verkställighet av bötesstraff. En domförhetsregel
bör upptagas, enligt vilken fråga om förverkande skall avgöras med fullsutten
nämnd (jfr 38 kap. 6 § första stycket brottsbalken). I tydlighetens
intresse torde därjämte böra föreskrivas att underrätt vid avgörande av
fråga som avses i 12 § andra stycket är domför utan nämnd (jfr 38 kap.
6 § tredje stycket brottsbalken). Slutligen erfordras en rättegångskostnadsregel
motsvarande 7 § tredje stycket i förslaget.

Bestämmelsen i tredje stycket är av materiell natur och torde, såsom
lagrådet ovan hemställt, böra överflyttas till 12 § första stycket. Om prövoliden
är utgången, när målet efter överklagande prövas i högre rätt, bör
hinder ej föreligga mot fastställelse av underrättens dom å förverkande
(jfr prop. 1962: 10 C s. 395). Med hänsyn härtill föreslås, att stadgandet
efter mönster av 34 kap. 3 § tredje stycket brottsbalken avfattas sålunda:
»Anstånd må förklaras förverkat endast om beslut meddelas före prövotidens
utgång.»

Under hänvisning till det anförda hemställer lagrådet, att 13 § utformas
på föjande sätt. I första stycket föreskrives, att talan enligt 12 § väckes
vid allmän underrätt, inom vars område den övervakningsnämnd som handhar
övervakningen är verksam, samt att vad i rättegångsbalken är föreskrivet
beträffande mål om allmänt åtal skall, i den mån ej annat följer av
vad som stadgas i denna lag, i tillämpliga delar gälla, då vid domstol föres
sådan talan. I andra stycket angives, att angående rättens sammansättning,
när den har att avgöra fråga om förverkande av villkorligt anstånd, skall gälla
vad som i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid
huvudförhandling i brottmål samt att vid avgörande av fråga, som avses i
12 § andra stycket, häradsrätt är domför utan nämnd och rådhusrätt med en
lagfaren domare. Som tredje stycke upptages andra stycket i remissförslaget.
Slutligen fogas till paragrafen ett fjärde stycke av innehåll att rättegångskostnad,
som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken, skall stanna å statsverket.

16 och 17 §§.

I anslutning till vad ovan anförts under 9—12 §§ hemställes att i 16 §
tredje stycket utsäges, att vad i 26 kap. 12—14 §§, 15 § första stycket samt
16 och 17 §§ brottsbalken stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande
villkorligt utskriven, att inledningsorden i 17 § första stycket avfattas
i närmare överensstämmelse med 26 kap. 18 § brottsbalken och att
i samma stycke upptages såväl övervakningsnämndens rätt att förlänga
prövotiden som nämndens befogenhet att besluta återintagning ävensom att
stadgandet il/ § andra stycket om rätt att taga i förvar uttryckligen angives

61

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

avse det fall att fråga uppkommer om återintagning. Detta föranleder
jämkning av 24 § andra stycket.

18 §.

I första stycket av förevarande paragraf torde böra upptagas stadgande,
att om den som är intagen i arbetsanstalt eller villkorligt utskriven skall undergå
fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse eller internering, förordnandet
om intagning i arbetsanstalt skall anses förfallet; jämför vad
lagrådet anfört under 3 §.

Under uttrycket »undergå» fängelse i första stycket inbegripes även förvandlingsstraff.
Samma uttryck torde böra användas i andra stycket.

20 §.

Det torde vara avsett att den som intagits i arbetsanstalt skall likställas
med den som är intagen i fångvårdsanstalt jämväl i andra avseenden än
dem som angivas i den föreslagna lagen om behandling i fångvårdsanstalt.
Sålunda avses reglerna i 48 § sinnessjuklagen skola tillämpas beträffande
den som är intagen i arbetsanstalt (jämför vad härom anförts i motiveringen
till det framlagda förslaget till ändring i sinnessjuklagen). För att detta
skall komma till tydligt uttryck hemställer lagrådet att 20 § första stycket
erhåller den lydelsen, att i den mån ej annat följer av föreskrift i
denna lag skall vad som stadgas om behandling i fångvårdsanstalt i tilllämpliga
delar gälla i fråga om behandlingen i arbetsanstalt, varvid den som
intagits i arbetsanstalt skall likställas med den som dömts till fängelse över
tre månader; dock skall tid, varunder intagen enligt 27 § lagen om behandling
i fångvårdsanstalt vistats utom arbetsanstalten, alltid i sin helhet
inräknas i kvarhållningstiden.

Andra stycket i paragrafen torde, i anslutning till avfattningen av 35 kap.
8 § brottsbalken, böra angiva, att om förordnande om intagning i arbetsanstalt
ej börjat verkställas inom två år från det förordnandet vann laga
kraft, förordnandet skall bortfalla. Vidare bör stadgas, att om villkorligt
anstånd förklarats förverkat, skall tid som nu sagts räknas från det beslutet
vann laga kraft.

21 §.

Det torde icke böra uppställas som ovillkorligt krav för åtalseftergift enligt
förevarande paragraf att förordnandet om intagning i arbetsanstalt
vunnit laga kraft; sålunda kan verkställighet ha börjat på grund av nöjdförklaring.
Med hänsyn härtill föreslår lagrådet, att stadgandet i första stycket
angives avse det fall att den beträffande vilken förordnats om intagning
i arbetsanstalt misstänkcs ha begått brott enligt vad närmare i paragrafen
sägs.

62

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196i
22 §.

Vad i remissprotokollet uttalas därom, att enligt lösdrivarlagen tvångsarbetsdom
går i verkställighet utan hinder av att den icke vunnit laga kraft
om ej beslutsmyndigheten förordnar annorlunda, torde icke vara riktigt. De
skäl som i övrigt åberopats för den i förevarande paragraf upptagna regeln
utgöra emellertid tillräckligt motiv för densamma, och lagrådet har därför
ej något att erinra mot lagförslagets innehåll på denna punkt.

Övergångsbestämmelserna

Har enligt 1885 års lag länsstyrelse dömt någon till tvångsarbete före den
1 januari 1965 ehuru lagakraftvunnen dom icke föreligger före sagda dag,
torde äldre lag alltjämt böra tillämpas i målet.

Om däremot fråga om dömande till tvångsarbete uppkommit hos länsstyrelse
men länsstyrelsen ej hunnit avgöra målet före nya lagens ikraftträdande,
bör målet i fortsättningen handläggas enligt nya lagen, d. v. s.
anhängiggöras vid allmän underrätt. Bestämmelse torde härvid erfordras
för det fall att den som målet avser blivit häktad före nya lagens ikraftträdande.
Att utan vidare anse honom vara häktad enligt nya lagen kan
möta betänkligheter, eftersom i samband med häktningen icke, på sätt i
24 kap. 18 § rättegångsbalken sägs, utsatts den tid inom vilken talan skall
väckas. Det synes därför lämpligt att den som häktats enligt den äldre lagen
anses som om han enligt nya lagen anhållits vid ikraftträdandet.

I enlighet med det sagda hemställer lagrådet, att i övergångsbestämmelsernas
andra stycke föreskrives, att om före lagens ikraftträdande meddelats
beslut, varigenom någon dömts till tvångsarbete, i fråga om fullföljd av talan
och verkställighet av utslag i målet äldre lag skall tillämpas, att i
tredje stycket stadgas, att om någon i annat fall än som avses i nästföregående
stycke är häktad enligt lagen angående lösdrivares behandling, skall
så anses som om han jämlikt 6 § första stycket nya lagen anhållits vid
lagens ikraftträdande, samt att i fjärde stycket upptages föreskrift, att
ådömt tvångsarbete skall efter nya lagens ikraftträdande verkställas i arbetsanstalt
under den för tvångsarbetet bestämda tiden och att vad i den
äldre lagen stadgas om förtida frigivning därvid alltjämt skall gälla; dock
skall prövningen ankomma på övervakningsnämnd och i fråga om förfarandet
i övrigt tillämpas vad som enligt nya lagen är föreskrivet beträffande
utskrivning från arbetsanstalt.»

Departementschefen vid propositionens avlåtande

Föredragande departementschefen har vid propositionens avlåtande anfört
följande.

63

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

»Under 1 § har lagrådet framhållit att sutenörerna representerar en särskilt
samhällsfarlig typ av asocialitet. Av vad jag anförde vid remissen till
lagrådet framgår att jag biträder denna uppfattning. Min där uttalade tveksamhet
angående lämpligheten att med stöd av den föreslagna lagen ingripa
mot sutenörerna grundades på det formella förhållandet mellan denna
lag och brottsbalken. Lagrådet anser emellertid att en tillämpning på sutenörerna
av den föreslagna lagen inte behöver komma i konflikt med brottsbalkens
bestämmelser om koppleri. Med anledning härav vill jag framhålla
att lagen i den föreslagna lydelsen kan tillämpas i enlighet med lagrådets
uppfattning.

De ändringar i lagtexten, om vilka lagrådet hemställt, bör vidtagas. Därjämte
bör vissa redaktionella jämkningar göras.»

Utskottet

I förevai ande proposition framlägges förslag till lag om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet, avsedd att ersätta 1885 års lag angående lösdrivares
behandling. Som samhällsfarligt asociala anses enligt 1 § i den föreslagna
lagen den som fyllt 21 år samt underlåter att efter förmåga söka försörja
sig hederligt och för ett sådant asocialt liv att uppenbar fara föreligger för
allmän ordning eller säkerhet. Sådana samhällsfarligt asociala skall efter
förordnande av domstol kunna intagas i arbetsanstalt.

Lagen, som är avsedd som ett medel i kampen mot brottsligheten, föreslås
bli subsidiär i förhållande till straff- och vårdlagstiftningen. Således stadgas
i 3 § första stycket, att förordnande om intagning i arbetsanstalt må
meddelas endast om det är uppenbart att den som avses därmed inte genom
lijälpåtgärder eller andra mindre ingripande åtgärder kan förmås till livsföring
som ej är farlig för allmän ordning och säkerhet. Sådant förordnande
får, enligt 3 § andra stycket a), ej heller meddelas beträffande den som är
i behov av vård på mentalsjukhus eller allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.
I fråga om den som dömts till fängelse i minst sex månader, ungdomsfängelse,
internering eller skyddstillsyn får på grund av stadgandet i
3 § andra stycket b) förordnande om intagning på arbetsanstalt meddelas
först sedan ett år förflutit från det straffet till fullo verkställts eller påföljden
eljest upphört.

Omhändertagande för samhällsvård må enligt barnavårdslagen beslutas
beträffande den som ej fyllt 21 år och som till följd av sitt levnadssätt är i
behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida, om förebyggande
åtgärder bedömes gagnlösa eller om sådana åtgärder vidtagits
utan att medföra rättelse. Den omhändertagne skall överlämnas till enskilt
hem eller placeras i lämplig anstalt (ungdomsvårdsskola). Samhällsvården
skall förklaras avslutad senast tre år efter omhändertagandet. Dessförinnan

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1965

må emellertid beslutas om villkorligt upphörande av samhällsvården. Efter
sådant beslut kan vården när som helst återupptagas.

Barnavårdslagens bestämmelser innebär att även den som fyllt 21 år kan
vara omhändertagen för samhällsvård. Med hänsyn till att den genom förevarande
proposition föreslagna lagen är avsedd att vara subsidiär i förhållande
till straff- och vårdlagstiftningen, bör enligt utskottets mening
bland de i 3 § upptagna samhällsingripandena, som utgör hinder mot förordnande
om intagning i arbetsanstalt, angivas även omhändertagande för
samhällsvård. Sådant omhändertagande synes närmast böra jämställas med
ungdomsfängelse eller skyddstillsyn. Samma bör gälla även då samhällsvården
endast villkorligt upphört. Om vederbörandes levnadsförhållanden ger
anledning till ingripande torde samhällsvården i sådana fall återupptagas.

Bland annat de anförda synpunkterna leder till att bland de organ, med
vilka samråd enligt 5 § propositionens förslag skall ske under förundersökningen,
bör såsom yrkas i motionen II: 974 angivas barnavårdsnämnd.

I enlighet med vad utskottet anfört bör 3 och 5 §§ förslaget till lag om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet erhålla ändrad lydelse.

Lagrådet påpekar i anslutning till den ovan refererade bestämmelsen i 3 §
andra stycket b), att skyddstillsyn kan upphöra — förutom när prövotiden
utgår — även genom att tillsynen undanröjes och ersättes med annan påföljd.
Blir den nya påföljden fängelse på kortare tid än sex månader måste
enligt lagrådets mening av nyssnämnda stadgande följa, att den undanröjda
skyddstillsyn!! fortfarande har den verkan att förordnande om intagning i
arbetsanstalt icke får meddelas förrän ett år förflutit från undanröjandet.
Med hänsyn till vad föredragande departementschefen i detta avseende yttrat
vid lagrådsremissen vill utskottet uttala, att utskottet instämmer i vad lagrådet
anfört.

I 20 § i det till lagrådet remitterade lagförslaget stadgades, att lagen om behandling
i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar skulle gälla i fråga om arbetsanstalt.
Av denna hänvisning följde, som också framgår av specialmotiveringen,
att särskilda bestämmelser om bl. a. handräckning för intagning och
återintagning i arbetsanstalt icke erfordrades i lagen om åtgärder vid samhällsfarlig
asocialitet. På hemställan av lagrådet ändrades av vissa skäl
ifrågavarande hänvisning och har i propositionen den lydelsen att, i den
mån ej annat följer av föreskrift i den föreslagna lagen, vad som stadgas om
behandling i fångvårdsanstalt i tillämpliga delar skall gälla i fråga om behandlingen
i arbetsanstalt. Utskottet vill påpeka att hänvisningen även med
denna lydelse innebär, att bestämmelserna i behandlingslagen om intagning
och återintagning i tillämpliga delar gäller i fråga om arbetsanstalt.

Utöver vad ovan anförts har det i propositionen framlagda förslaget och de
av departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena icke givit utskottet
anledning till erinran eller särskilt uttalande. Ett i 22 § andra stycket
förelupet tryckfel har dock rättats.

65

Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 1964

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring att riksdagen funnit
vissa ändringar böra vidtagas i det genom förevarande
proposition, nr 128, framlagda lagförslaget — med bifall till
motionen II: 974 för sin del antaga nämnda förslag med de
ändringarna att 3 och 5 §§ erhåller följande som utskottets
förslag betecknade lydelse.

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

3 §•

Förordnande om-------

Ej må förordnande om någons intagning
i arbetsanstalt meddelas

a) om han är i behov av vård på
mentalsjukhus eller allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare,

b) om han dömts till fängelse i
minst sex månader, ungdomsfängelse,
internering eller skyddstillsyn
och mindre än ett år förflutit från
det straffet till fullo verkställts eller
påföljden eljest upphört, eller

c) om beslut angående hans avvisning,
förpassning, förvisning eller utvisning
ur riket kan verkställas.

Förordnande om —---—--i

Om flera-------för böter

h säkerhet.

Ej må förordnande om någons intagning
i arbetsanstalt meddelas

a) om han är i behov av vård på
mentalsjukhus eller allmän vårdanstalt
för alkoholmissbrukare,

b) om han dömts till fängelse i
minst sex månader, ungdomsfängelse,
internering eller skyddstillsyn
eller omhändertagits för samhällsvård
och mindre än ett år förflutit
från det straffet till fullo verkställts
eller påföljden eljest upphört eller
samhällsvården slutligt upphört,
eller

c) om beslut angående hans avvisning,
förpassning, förvisning eller
utvisning ur riket kan verkställas,
iler internering.

5

Förekommer anledning att någon,
som fyllt tjugoett år, för ett sådant
asocialt liv som avses i 1 §, må förundersökning
inledas för utredning
rörande alla omständigheter av betydelse
för sakens bedömande. Under
förundersökningen skall i erforderlig
utsträckning samråd ske med arbetsförmedling,
nykterhetsnämnd, so -

§•

Förekommer anledning att någon,
som fyllt tjugoett år, för ett sådant
asocialt liv som avses i 1 §, må
förundersökning inledas för utredning
rörande alla omständigheter av
betydelse för sakens bedömande. Under
förundersökningen skall i erforderlig
utsträckning samråd ske med
arbetsförmedling, nykterhetsnämnd,

66 Andra lagutskottets utlåtande nr 50 år 196b

(Kungl. Maj.ts förslag) (Utskottets förslag)

cialnämnd och övervakningsnämnd. socialnämnd, barnavårdsnämnd och

övervakningsnämnd.

Den som---—--på mentalsjukhus,

Den som-------— — hans inställande.

Stockholm den 14 maj 1964

På andra lagutskottets vägnar:

JOHN R. ANDERSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herr Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar
Kaijser, Edström, fru Nilsson, herrar Nyman, Dahlberg och Axel Kristiansson; från

andra kammaren: herr Anderson i Sundsvall, fröken Wetterström,
herrar Bengtsson i Varberg, Wiklund, fru Eriksson i Ängelholm, fru Svensson,
herrar Carlsson i Göteborg och Gomér.

Reservation

av herr Wiklund.

ESSELTE AB. STHLM 84

414813