Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 (Utlåtande 1960:L2u5 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Nr 5

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om samhällets vård av barn och ungdom
(barnavårdslag) m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 11 december 1959 dagtecknad proposition, nr 10/1960, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har
Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag); samt

2) lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp.

I samband med propositionen har utskottet behandlat vissa motioner,
nämligen

dels följande i anledning av propositionen väckta motioner:

1) de likalydande motionerna I: 17 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 25 av
herr Hjalmar son m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 45 av herr Källqvist och II: 52 av herr
Hammar,

3) de likalydande motionerna I: 213 av fröken Mattson m. fl. och II: 252
av fru Wallerius-Gunne m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 442 av herr Bengtson m. fl. och II: 561
av herr Hedlund m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:443 av fru Gärde Widemar m. fl. samt
II: 566 av fröken Höjer och herr Rimmerfors.

6) de likalydande motionerna 1:444 av herr Larsson, Lars, m. fl., och
II: 567 av herr Lundkvist i Eskilstuna m. fl.,

7) motionen II: 92 av herrar Nyberg och Neländer,

8) motionen II: 253 av fru Sjöqvist m. fl.,

9) motionen II: 548 av herr Braconier;

dels ock följande motioner:

10) de likalydande motionerna I: 6 av herr Lundström m. fl. och II: 9 av
herr Ohlin m. fl., om inrättande av undomsdomstolar,

11) de likalydande motionerna I: 15 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:23 av
herr Hjalmarson m. fl., om inrättande av ungdomsdomstolar,

12) de likalydande motionerna I: 16 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 24 av
herr Hjalmarson m. fl., angående införande i det svenska reaktionssystemet
av kortvarigt frihetsberövande.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 5

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

För yrkandena i motionerna redogöres i det följande vid de avsnitt, till
vilka motionerna efter sitt innehåll hör.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att den nuvarande barnavårdslagen av år 1924
skall ersättas med en ny lag i ämnet.

Enligt förslaget skall barnavården liksom f. n. i första hand vara en kommunal
angelägenhet. I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd med
i princip samma ställning som enligt gällande barnavårdslag.

Betydelsen av en allmänt förebyggande verksamhet understrykes starkt
i förslaget. I enlighet med den utveckling som ägt rum på detta område avses
att särskilda kommunala organ även i fortsättningen skall kunna tillsättas
för att handlägga frågor rörande allmän ungdomsvård.

I fråga om barnavårdsnämndens inre organisation föreslås regler som nära
ansluter sig till socialhjälpslagens bestämmelser om socialnämnd. Särskilda
föreskrifter ges i förslaget om utnyttjande av juridisk sakkunskap i barnavårdsarbetet
samtidigt som nuvarande rekommendation om inval av jurist
i barnavårdsnämnd bibehålies.

Proceduren i barnavårdsärenden har i förslaget blivit föremål för en fylligare
och mer allmängiltig reglering än vad som är fallet i gällande barnavårdslag.
Det främsta syftet med de föreslagna bestämmelserna är att skapa
bättre garantier för att utredningen i sådana ärenden blir fullständig och
tillförlitlig. Särskilt har eftersträvats att ytterligare tillgodose rättsskyddet
för de personer som beröres av barnavårdsnämndernas verksamhet.

Ramen för samhällets barnavård vidgas enligt förslaget genom att den nuvarande
16-årsgränsen i fråga om skyddsuppfostran och samhällsvård höjts
till 18 år. I övrigt ansluter sig förslaget såvitt gäller förutsättningarna för
ingripanden nära till gällande rätt. I terminologiskt avseende föreslås den
nyheten, att beteckningen skyddsuppfostran skall utbytas mot samhällsvård.
När det gäller ingripanden i de nuvarande skyddsuppfostringsfallen, effektiviseras
verksamheten enligt förslaget genom att de förebyggande åtgärderna
byggs ut och möjlighet öppnas till provisoriska omhändertaganden under
utredningstiden. Vidare föreslås, att polismyndigheterna skall få vidgade
befogenheter att ta kriminella eller eljest asociala ungdomar i tillfälligt
förvar.

Vad angår de omhändertagnas behandling innebär förslaget främst den
nyheten, att vård i enskilt hem skall ha principiellt företräde framför anstaltsvård
oavsett anledningen till omhändertagandet. I förslaget kommer till
uttryck vilka befogenheter barnavårdsorganen har att vid behov begränsa
de omhändertagnas rörelsefrihet. Bestämmelserna om de omhändertagnas
behandling har därjämte i hög grad förenklats.

Förslagets bestämmelser om upphörande av samhällsvård ansluter sig i
sak tämligen nära till gällande rätt. Även på detta område innebär förslaget

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

emellertid en stark förenkling av lagregleringen genom att åtskilliga föreskrifter
som ansetts praktiskt betydelselösa utmönstrats ur lagstiftningen.

I syfte att få till stånd en effektivare förhandsprövning av tilltänkta fosterhem
föreslås, att barnavårdsnämndens tillstånd alltid skall krävas för
rätt att mottaga fosterbarn. Frågan om att bereda fosterbarnen ökat skydd
mot skadliga förflyttningar skall enligt förslaget lösas på det sättet, att barnavårdsnämnderna
får befogenhet att förbjuda föräldrar att återtaga sitt
barn från fosterhem, om det skulle vara till avsevärd skada för barnet att
skiljas från fosterhemmet.

Enligt förslaget blir vissa elevhem att hänföra till barnavårdsanstalter
och alltså underkastade tillsyn av barnavårdsorganen. I övrigt föreslås inte
några större förändringar av de nuvarande bestämmelserna om barnavårdsanstalter.

Rätten att besluta om inskrivning av elever vid ungdomsvårdsskolorna
föreslås skola överflyttas till socialstyrelsen som centralmyndighet för skolorna.
Reformen äger samband med att staten helt övertagit ansvaret för
skolorna. I fråga om elevernas behandling föreslås, att begreppen utackordering
och villkorlig utskrivning skall slopas samt de skilda vårdformerna
i stället betecknas som vård inom och vård utom skolan.

Beträffande kommuns rätt till ersättning av annan kommun eller staten
för vissa vårdkostnader ansluter sig förslaget nära till gällande rätt. Inte
heller i fråga om enskildas ersättningsskyldighet föreslås någon väsentlig
omdaning av gällande bestämmelser. Befogenheten för barnavårdsnämnd
att omhändertaga underårigs egendom föreslås dock skola utbytas mot en
begränsad ersättningsrätt.

I avbidan på resultatet av utredningen om administrativa frihetsberövanden
har de nuvarande reglerna om tvångsåtgärder mot försumliga försörj are
som ett provisorium överflyttats till den föreslagna nya lagen utan några
större ändringar.

Den nya barnavårdslagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1961.

Härjämte föreslås vissa ändringar i sooialhjälpslagen, vilka sammanhänger
med förslaget till ny barnavårdslag.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Förslag

till

Lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §•

Samhällets vård av barn och ungdom (barnavård) har till syfte att främja
en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt
för dem.

2 §‘

Varje kommun skall sörja för sin barnavård enligt vad nedan stadgas samt
även i övrigt genom lämpliga anordningar och åtgärder verka för det i 1 §
angivna syftet.

I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd, som vid befattning
med ärenden rörande ungdom över femton år må kalla sig ungdomsnämnd.

3 §. -

Barnavårdsnämnden har

att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden
inom kommunen samt därvid särskilt uppmärksamma sådana underåriga
som med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och
familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kunna anses vara särskilt
utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt,

att verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård
samt därvid i mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre
fritidsförhållanden för barn och ungdom,

att lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som äga samband
med nämndens verksamhet,

att förvalta egendom som hör till kommunens barnavård, i den mån ej
förvaltningen uppdragits åt annan nämnd eller åt särskild styrelse,

att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden
som angå nämndens verksamhet samt

att även i övrigt ombesörja sådana angelägenheter som avse kommunens
barnavård och äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

4 §.

Varje länsstyrelse skall inom sitt län noga följa tillämpningen av denna
lag samt tillse, att barnavården ordnas och handhaves ändamålsenligt.

Finner länsstyrelsen att barnavårdsnämnd i länet försummat att vidtaga
erforderliga åtgärder beträffande underårig, skall länsstyrelsen ålägga
nämnden att fullgöra sin skyldighet. Om eljest missförhållande yppas rörande
barnavård, för vilken kommun i länet är ansvarig, har länsstyrelsen
att vidtaga den åtgärd som erfordras för att vinna rättelse.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

5 §•

Socialstyrelsen har att följa barnavårdsverksamheten i riket, att genom
råd och anvisningar verka för att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt
samt att öva tillsyn över barnavårdsanstalter som avses i 8 kap.

6 §.

Medicinalstyrelsen har att meddela råd och anvisningar av medicinsk natur
rörande vård av barn och ungdom.

2 kap. Barnavårdsnämnd

7 §•

Ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd väljas av kommunens fullmäktige
till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke
vara under fem. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkunskap vara
företrädd inom nämnden.

Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande
som motsvara det tal, vilket erhålles, då samtliga väljandes antal delas
med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant
proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall den ordning bestämmas,
i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

8 §.

Beträffande barnavårdsnämnd skall vad i 32—42 §§ kommunallagen är
stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning. I kommunens
tjänst anställd befattningshavare skall dock icke på grund av denna
sin tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd.
Ej heller är det erforderligt, att barnavårdsnämnds protokoll
upptager, förutom vad som må följa av 14 § tredje stycket denna lag, annat
än förteckning på närvarande ledamöter och för varje ärende beslutet och
skälen därför.

9 §■

Barnavårdsnämnden skall hos kommunens fullmäktige och styrelse göra
erforderliga framställningar och äger att från kommunens styrelse och övriga
nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra yttranden
och upplysningar.

Nämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar och
andra, vilkas verksamhet berör barnavården.

Finner nämnden att åtgärd bör vidtagas beträffande vårdnad eller förinynderskap
för underårig, har den att göra anmälan eller ansökan därom
hos vederbörande domstol.

10 §.

Barnavårdsnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att
deltaga i nämndens överläggningar samt tillsätta befattning hos nämnden
och anlita det biträde i övrigt som erfordras.

Är behovet av juridisk sakkunskap icke tillgodosett inom nämnden, bör
den anlita biträde av lagfaren person.

Har kommunen beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam för
barnavårdsnämnden och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan,
må befattningen tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

11 §•

Kan barnavårdsnämndens prövning icke avvaktas utan fara eller allvarlig
olägenhet, äger nämndens ordförande

1. vidtaga åtgärd som enligt 4 eller 5 kap. ankommer på nämnden,

2. meddela beslut enligt 43 § om att samhällsvård skall återupptagas efter
villkorligt upphörande,

3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som avses i
47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 § samt

4. förordna barnavårdsman.

Beslut som ordföranden fattat med stöd av första stycket länder omedelbart
till efterrättelse och gäller tills vidare i avbidan på nämndens prövning.
Det skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Avser beslutet omhändertagande enligt 29 eller 30 § eller förbud enligt
50 §, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att besluta
i ärendet. Nämndens sammanträde skall i sådant fall hållas utan dröjsmål
och senast inom tio dagar från dagen för ordförandens beslut.

12 §.

Om kommunens fullmäktige så bestämma, äger barnavårdsnämnden uppdraga
åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt ledamot i nämnden
eller åt befattningshavare i kommunens tjänst att på nämndens vägnar
avgöra vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i fullmäktiges
beslut. Nämnden må dock icke annorledes än genom samfällt beslut 1.

utdöma förelagt vite,

2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2., 3. eller 4. eller enligt 29 eller 30 § eller göra
framställning om intagning i ungdomsvårdsskola,

3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som avses i
47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 §,

4. meddela föreläggande enligt 100 §,

5. fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken, enligt
4 § andra stycket eller 5 § lagen om allmänna barnbidrag eller enligt 11 §
1 eller 3 mom., 12 § 2 mom. eller 17 § andra stycket bidragsförskottslagen
eller

6. göra framställning eller avgiva yttrande till kommunens fullmäktige.

Beslut som fattats på grund av uppdrag enligt första stycket skall anmälas
vid nämndens nästa sammanträde.

13 §.

Vad i detta kapitel stadgas avser icke Stockholms stad. I fråga om organisationen
av barnavården där skola i stället gälla de särskilda bestämmelser
som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen.

Kan i annan kommun organisationen icke lämpligen anordnas efter vad
i detta kapitel sägs, äger Konungen på framställning av kommunens fullmäktige
medgiva undantag.

3 kap. Förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd

14 §.

Åligger det barnavårdsnämnd enligt denna lag eller annan författning att
i anledning av ansökan eller eljest pröva viss fråga eller har nämnden genom
anmälan eller på annat sätt fått kännedom om fall, där åtgärd som ankommer
på nämnden kan antagas vara påkallad, skall erforderlig utredning
inledas utan dröjsmål.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Utredningen skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som
äro av betydelse för ärendets bedömning. Den skall genomföras så skyndsamt
som förhållandena betinga och bedrivas på sådant sätt, att obehag,
olägenhet eller kostnad icke i onödan vållas någon.

Vad som framkommit vid utredningen av betydelse i ärendet skall upptecknas
i protokoll eller tillvaratagas på annat betryggande sätt.

15 §.

Envar som ärendet rör eller som antages kunna lämna upplysningar av
betydelse må höras under utredningen.

Den som skall höras må kallas att inställa sig inför barnavårdsnämnden
eller särskilt utsett ombud för nämnden.

Skall barn under femton år kallas, bör kallelse med föreläggande att inställa
barnet delgivas föräldrarna eller annan som har barnet i sin vård.

16 §.

Om det erfordras för utredningen, bör yttrande inhämtas av läkare eller
annan sakkunnig.

Gäller ärendet ingripande med stöd av 25 § eller förbud som avses i 50 §,
äger barnavårdsnämnden eller dess ordförande förordna att läkarintyg angående
den underårige skall anskaffas. Sådant intyg skall, om ej särskilda
skäl föranleda annat, föreligga, innan nämnden beslutar att omhändertaga
underårig för samhällsvård enligt 29 § eller meddelar förbud som avses i
50 § första stycket.

I fall som avses i andra stycket må den underårige kallas till undersökning
hos anvisad läkare. Skall barn under femton år kallas, gäller vad som
är stadgat i 15 § tredje stycket.

17 §.

I kallelse enligt 15 eller 16 § må föreskrivas vite av högst etthundra kronor.

Har kallelse delgivits så tidigt att den kallade åtnjutit skäligt rådrum och
uteblir han utan anmält laga förfall, äger barnavårdsnämnden eller dess ordförande
förordna att han skall hämtas genom polismyndighets försorg. Inställes
han icke samma dag genom hämtning, må nämnden i fall av tredska
utdöma det vite som kan ha föreskrivits i kallelsen.

Vad i denna paragraf stadgas skall dock icke gälla, då person som skall
höras upplysningsvis kallats att inställa sig på plats utanför den kommun,
där han bor eller eljest uppehåller sig.

18 §.

Utredning i ärende enligt 4 eller 7 kap. bör omfatta hembesök.

Är fråga om ingripande med stöd av 25 § och kan ärendet icke nöjaktigt
utredas utan besök i den underåriges hem, äger barnavårdsnämnden eller
dess ordförande vid behov påkalla polishandräckning för att vinna tillträde
till hemmet.

19 §.

Innan barnavårdsnämnden avgör ärende som rör enskild person, skall
tillfälle beredas honom att yttra sig, såvida icke sådant yttrande befinnes
uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande
icke kan avvaktas. ,

Begär den som är berättigad att yttra sig att bli muntligen hörd inför
nämnden, skall förhör med honom anordnas, om ej särskilda skäl föranleda

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

annat. Den som beredes tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla
sådant förhör.

Den ärendet rör äger att utveckla sin talan och förebringa bevisning.
Begär han att upplysning skall inhämtas eller att annan utredning skall
förebringas, skall begäran efterkommas, om det kan antagas att åtgärden
skulle äga betydelse.

Är fråga om barn under femton år, skall vad i denna paragraf stadgas endast
gälla föräldrarna.

20 §•

Den ärendet rör må anlita biträde, när han höres av barnavårdsnämnden
eller företrädare för denna.

Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han eljest vara
olämplig, må han avvisas.

^Är den ärendet rör under aderton år, böra hans föräldrar vara närvarande,
när han höres, om det kan ske utan men för utredningen.

21 §.

Beslut som barnavårdsnämnden meddelar skall, i den mån så icke befinnes
obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.

Om talan mot beslutet må fullföljas enligt denna lag, skall det innehålla
fullfölj dshän visning.

22 §.

Av barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas
enligt denna lag, skall, såvitt det icke avser utdömande av vite. lända till
efterrättelse utan hinder av att det ej äger laga kraft. Beslut enligt 30 § angående
omhändertagande för utredning skall även lända till omedelbar efterrättelse.

, .Nämnden ^§er förordna att beslut angående omhändertagande för samhällsvård
enligt 29 § skall gå i verkställighet utan hinder av att beslutet ei
vunnit laga kraft.

23 §.

När barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas
enligt denna lag, skall beslutet skyndsamt skriftligen delgivas den det rör.
År fråga om barn under femton år, behöver beslutet såvitt barnet angår endast
delgivas föräldrarna.

Tillkännagives beslut som avses i första stycket vid förhör inför nämnden
i narvaro av den som skall erhålla del av beslutet, må skriftlig delgivmng
med honom underlåtas. Han skall då anses ha fått del av beslutet vid
torhoret. På begäran skall nämnden dock tillhandahålla utskrift av beslutet.

24 §.

Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall omhandertagas
för samhällsvård eller utredning, skall beslutet ofördröiligen på
satt som stadgas i 23 § delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och
hans föräldrar. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skriftligen
lorklara, huruvida han samtycker till att det verkställes.

hamnas icke av envar som enligt första stycket skall erhålla del av beslutet
samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsstyrelsens
piovnmg. För sådant andamål skall beslutet jämte samtliga handlingar i
ärendet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet ingivas
till länsstyrelsen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

4 kap. Barnavårdsnämnds ingripanden m. m.

25 §.

Barnavårdsnämnd bär att vidtaga åtgärder enligt 26—29 §§

a) om någon, som ej fyllt aderton år, misshandlas i hemmet eller eljest
där behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes
för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller
annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att
fostra honom samt

b) om någon, som ej fyllt tjugoett år, på grund av brottslig gärning, sedeslöst
levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig,
missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning
är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets
sida.

Har någon som avses ib) gjort sig skyldig till brottslig gärning, må ingripande
enligt denna lag dock ej ske efter det att han fyllt aderton år, såvida
icke hans livsföring i övrigt utgör tillräcklig anledning därtill eller sådant
ingripande med hänsyn till pågående behandling enligt denna lag eller
av annan särskild anledning måste anses lämpligast för hans tillrättaförande.

26 §.

Föreligger sådant förhållande som avses i 25 §, skall barnavårdsnämnden
söka att såvitt möjligt åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggande
åtgärder, nämligen

1. hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd,

2. förmaning och varning,

3. föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt

4. övervakning.

Nämnden äger för genomförande av vad från dess sida tillråtts eller
föreskrivits bestrida kostnader för rådfrågning, undersökning, behandling,
utbildning och dylikt samt lämna bidrag till resor, kläder, annan utrustning
och omkostnader i övrigt.

27 §.

Föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden må meddelas den underårige,
hans föräldrar eller annan fostrare. Sådan föreskrift kan gälla anlitande
av barnavårdsanstalt, behandling för sjukdom eller annan kroppslig
eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort
eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller förbud
att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande föreskrift
må även meddelas.

På barnavårdsnämnd som meddelat föreskrift ankommer att ändra eller
upphäva denna, när så är påkallat. Behörigheten att ändra eller upphäva
föreskrift må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.

Föreskrift upphör alt gälla senast då den underårige fyller tjugoett år.

28 §.

Förordnar barnavårdsnämnden om övervakning, skall nämnden till övervakare
utse lämplig person.

Övervakaren har att fortlöpande följa den underåriges utveckling och
uppmärksamma hans levnadsförhållanden samt att söka befordra vad som
kan vara till gagn för honom.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Övervakning skall stå nnder tillsyn av den barnavårdsnämnd som beslutat
därom. Tillsynen må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om
denna samtycker.

Beslut om övervakning gäller tills vidare men skall omprövas med högst
ett års mellanrum. Övervakning upphör senast då den underårige fyller
tjugoett år.

29 §.

Om förebyggande åtgärder bedömas vara gagnlösa eller om sådana åtgärder
vidtagits utan att medföra rättelse, skall den underårige omhändertagas
för samhällsvård.

30 §.

Föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § är påkallat,
må barnavårdsnämnden i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras omhändertaga
den underårige för utredning, om detta anses nödvändigt på
grund av förefintliga risker för den underåriges hälsa eller utveckling eller
för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller med hänsyn
till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare
åtgärder hindras.

Omhändertagande för utredning må bestå högst fyra veckor.

Beslut om sådant omhändertagande förfaller, om den underårige häktas.

31 §.

Om någon som ej fyllt aderton år behöver vård och fostran på grund av
att föräldrarna avlidit eller övergivit honom, skall barnavårdsnämnden, om
behovet icke tillgodoses på annat sätt, omhändertaga honom för samhällsvård.

Är någon som ej fyllt aderton år, utan att fall som avses i 25 § föreligger,
i behov av specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet på grund
av att föräldrarna icke kunna bereda honom sådan vård eller eljest underlåta
att tillfredsställande sörja för honom, skall nämnden, om behovet ej
tillgodoses på annat sätt, på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke
omhändertaga honom för samhällsvård.

Den som fyllt femton år må, om ej särskilda skäl föranleda annat, endast
efter eget samtycke omhändertagas enligt denna paragraf.

32 §.

Beslut angående omhändertagande för samhällsvård förfaller, om beslutet
icke börjat verkställas inom sex månader från den dag då det vann laga
kraft.

Sådant beslut förfaller även, om det icke börjat verkställas innan den
underårige fyllt aderton år eller, i fall som avses i 25 § b), innan han fvllt
tjugoett år.

33 §.

Innebär underårig^ uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning
eller säkerhet och föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av
25 § är påkallat mot den underårige, äger polismyndighet på lämpligt sätt
taga honom i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut.

Då underårig sålunda tagits i förvar, skall anmälan därom ofördröj ligen
göras hos barnavårdsnämnden, som har att skyndsamt besluta, om han
skall omhändertagas eller frigivas. I sistnämnda fall må han enligt nämn -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 11

dens bestämmande kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller
annan fostrare.

34 §.

Ingripande enligt detta kapitel skall göras av barnavårdsnämnden i den
kommun, där den underårige vistas, om ej annat följer av andra stycket.
Lämnar han kommunen efter det att fråga om ingripande väckts, är nämnden
skyldig att fullfölja ärendet, såvida icke annan barnavårdsnämnd ingriper.

Då barn som vårdas på anstalt, där modern intagits, bör omhändertagas
för samhällsvård enligt 31 §, skall åtgärden vidtagas, om modern är omhändertagen
för samhällsvård, av den barnavårdsnämnd som har befattningen
med henne samt i annat fall av barnavårdsnämnden i den kommun,
där barnet är mantalsskrivet eller, om det till följd av sin ålder ej blivit
mantalsskrivet, där det har sin födelsehemort.

Ärende som avses i denna paragraf må överflyttas till annan barnavårdsnämnd,
om denna samtycker.

5 kap. De omhändertagnas behandling

35 §.

Den som omhändertagits för samhällsvård skall erhålla god vård och fostran
samt den utbildning som hans personliga förutsättningar och övriga omständigheter
påkalla.

Den som omhändertagits för utredning skall, i den mån förhållandena
medgiva och med beaktande av skälen för ingripandet, erhålla sådan behandling
som avses i första stycket.

I detta kapitel angivna åtgärder som ankomma på barnavårdsnämnd skola
vidtagas av den nämnd som beslutat omhändertagandet, om ej annat är
särskilt stadgat. Befattningen med den omhändertagne må dock överflyttas
t ill annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.

36 §.

Den omhändertagne skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i
lämplig anstalt. Har han omhändertagits för samhällsvård eller utredning
av anledning som avses i 25 § b), må han intagas i ungdomsvårdsskola.

Den vårdform skall väljas som med hänsyn till den omhändertagnes ålder,
utveckling och egenskaper får anses bäst främja hans väl och tillgodose behovet
av uppsikt över honom. Är han omhändertagen för samhällsvård, bör
vård i enskilt hem i första hand komma i fråga.

37 §.

Har barnavårdsnämnd genom beslut, som omedelbart skall gå i verkställighet,
av anledning som avses i 25 § b) omhändertagit underårig för samhällsvård
eller utredning, eller har sådant omhändertagande beslutats av
nämndens ordförande, ankommer det på polismyndighet att, om den omhändertagne
på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän
ordning eller säkerhet, efter framställning av nämnden eller dess ordförande
på lämpligt sätt förvara den omhändertagne till dess länsstyrelsen
eller nämnden meddelat slutligt beslut i ärendet eller annan placering ordnats.

Den som sålunda tages i förvar må ej kvarhållas längre än en vecka. Om
synnerliga skäl föreligga, må doek länsstyrelsen på framställning av nämn -

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

den eller dess ordförande medgiva förlängning av tiden med ytterligare
högst en vecka.

38 §.

Lider den omhändertagne av sjukdom eller annan kroppslig eller själslig
brist eller svaghet, skall barnavårdsnämnden bereda honom erforderlig
vård och behandling.

39 §.

Barnavårdsnämnden skall noggrant följa den omhändertagnes utveckling
och uppmärksamma, huruvida de krav som angivas i 35 § äro uppfyllda.
Om så erfordras, skall nämnden bereda den omhändertagne ny placering i
samma eller annan vårdform. Särskilt skall prövas, om det är möjligt att
utbyta anstaltsvård mot vård i enskilt hem.

Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende på elev vid ungdomsvårdsskola.

40 §.

Finner barnavårdsnämnd att sådan omhändertagen, som placerats inom
kommunen eller eljest vistas där och ej är elev vid ungdomsvårdsskola,
icke erhåller tillfredsställande vård, fostran och utbildning eller icke står
under erforderlig uppsikt, och tillkommer befattningen med den omhändertagne
annan barnavårdsnämnd, skall denna nämnd ofördröjligen underrättas.
Leder underrättelsen ej till åsyftad verkan, skall förhållandet anmälas
hos länsstyrelsen.

Om åtgärd av den barnavårdsnämnd som har befattningen med den omhändertagne
icke utan fara kan avvaktas, skall barnavårdsnämnden i den
kommun, där den omhändertagne finnes, tills vidare sörja för hans vård.
För sådant ändamål må han vid behov skiljas från hem, anstalt eller anställning,
vari han placerats, och erhålla annan placering.

Föreligger beträffande elev vid ungdomsvårdsskola sådant förhållande
som avses i första stycket, skall skolans styrelse ofördröjligen underrättas.

41 §.

Är den omhändertagne icke elev vid ungdomsvårdsskola, ankommer det
på barnavårdsnämnden att själv eller genom den åt vilken nämnden anförtrott
vården öva uppsikt över honom samt att, i den mån behandlingen
så kräver, bestämma rörande hans person och personliga förhållanden.
Den omhändertagne må underkastas den begränsning i rörelsefriheten som
betingas av syftet med omhändertagandet.

Föräldrarna äro i fråga om rätt till umgänge med sådan omhändertagen
som avses i första stycket underkastade de bestämmelser som nämnden
med hänsyn till hans vård och fostran samt omständigheterna i övrigt finner
skäligt meddela. Föräldrar till den som omhändertagits enligt 31 § må
dock ej betagas tillfälle till umgänge med den omhändertagne, såvida icke
särskilda skäl föreligga.

6 kap. Samhällsvårdens upphörande
42 §.

Barnavårdsnämnden skall förklara samhällsvården avslutad, så snart ändamålet
med vården får anses uppnått. Beträffande den som omhändertagits
enligt 31 § skal! samhällsvården även förklaras avslutad, om föräld -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 dr 1960

rama begära det, eller om den omhändertagne begär det efter det att han
fyllt femton år och särskilda skäl ej föranleda annat.

Samhällsvården skall upphöra senast då den omhändertagne fyller aderton
år eller, om han omhändertagits enligt 29 § efter det att han fyllt femton
år, senast tre år efter omhändertagandet.

Finner nämnden att samhällsvård enligt 31 § icke kan upphöra utan sådan
fara för den omhändertagne som avses i 25 § a), skall nämnden omhändertaga
honom för fortsatt samhällsvård enligt 29 §. Fortsatt omhändertagande
må även beslutas, om sådant fall föreligger som avses i 25 § b).

43 §.

Beträffande den som omhändertagits enligt 29 § må barnavårdsnämnden,
om så anses lämpligt, meddela beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården.
Sådant beslut innebär att samhällsvården försöksvis avslutas.
Efter beslutet må vården när som helst återupptagas, om så erfordras för
att uppnå dess syfte.

I samband med villkorligt upphörande av samhällsvård må nämnden
meddela en eller flera sådana föreskrifter som avses i 27 § samt förordna
om övervakning. Föreskrift eller förordnande varom här stadgas skall ej
gälla för längre tid än till dess samhällsvården slutligt upphör.

44 §.

Vid beslut om slutligt eller villkorligt upphörande av samhällsvård skall
barnavårdsnämnden tillse, att den omhändertagne kommer i tillfredsställande
levnadsförhållanden. Nämnden bör vid behov föranstalta om att den
omhändertagne får lämpligt arbete och tillfälle till utbildning samt erhåller
utrustning och erforderliga medel för resa och särskilda omkostnader.

45 §.

Bestämmelserna i detta kapitel ha icke avseende på elev vid ungdomsvårdsskola.
Om upphörande av samhällsvården beträffande sådan omhändertagen
stadgas i 9 kap.

7 kap. Fosterbarnsvård m. m.

46 §.

I denna lag förstås med

fosterbarn barn under sexton år, som vårdas och fostras i annat enskilt
hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har
vårdnaden om barnet,

fosterföräldrar de som i sitt hem mottagit fosterbarn samt med

fosterhem hem vari fosterbarn mottagits.

Då särskilda skäl föreligga, äger barnavårdsnämnden besluta, att barn
under sexton år, som vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller
särskilt förordnad förmyndare men ej är att hänföra till fosterbarn, tills
vidare skall anses såsom sådant.

Nämnden må, om särskilda skäl det påkalla, beträffande barn som avses
i första eller andra stycket besluta, att nämndens tillsyn enligt bestämmelserna
i detta kapitel skall fortsätta under viss tid, högst tre år, efter
det att barnet fyllt sexton år.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

47 §.

Den som önskar mottaga fosterbarn har att inhämta tillstånd av barnavårdsnämnden
i den kommun, där han har sitt hem.

Sådant tillstånd må lämnas endast om nämnden finner, att barnet hos
sökanden kommer att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma
levnadsförhållanden.

Vad i första stycket stadgas har icke avseende på barn som är omhändertaget
enligt denna lag och av barnavårdsnämnden placeras i fosterhem inom
kommunen. Vid sådan placering skall dock vad i andra stycket sägs om
förutsättningar för tillstånd äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Fosterföräldrar äro skyldiga att till barnavårdsnämnden eller dess företrädare
lämna önskade upplysningar om barnet, dess vård och fostran samt
därmed sammanhängande förhållanden.

Om fosterföräldrarna flytta, skola de anmäla detta hos nämnden inom en
vecka. Sker flyttningen till annan kommun, har nämnden att, så snart den
erhåller kännedom om avflyttningen, underrätta barnavårdsnämnden i denna
kommun.

Har fosterbarnet avlidit eller har fosterbarnsförhållandet eljest upphört
av annan anledning än att barnavårdsnämnden ingripit, skola fosterföräldrarna
anmäla detta hos nämnden inom en vecka.

49 §.

Barnavårdsnämnden har att öva noggrann tillsyn över alla fosterhem inom
kommunen i syfte att trygga, att varje fosterbarn erhåller god vård och
fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden. Nämnden skall även
verka för att fosterbarn får den utbildning som anses lämplig med hänsyn
till barnets anlag och övriga omständigheter.

Nämnden har att lämna råd åt fosterföräldrar som äro i behov därav.

50 §.

Om det skulle vara till avsevärd skada för ett fosterbarn att skiljas från
fosterhemmet, äger barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet
finnes, för viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna eller annan som
har vårdnaden om barnet att taga det från fosterhemmet.

Är förbud som avses i första stycket av sannolika skäl påkallat men har
erforderlig utredning icke hunnit slutföras, må nämnden meddela förbud
att gälla i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra
veckor.

51 §.

Om det erfordras ur barnavårdssynpunkt, må barnavårdsnämnden förbjuda
person som har sitt hem inom kommunen att utan nämndens medgivande
mottaga annans barn under sexton år för vistelse i hemmet annat
än tillfälligt.

Förbud som meddelats enligt första stycket äger giltighet även om den
det gäller flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd som meddelat
förbudet skall, så snart den erhåller kännedom om avflyttningen, underrätta
barnavårdsnämnden i den kommun, dit flyttningen sker. Denna
nämnd skall på motsvarande sätt vidarebefordra underrättelsen vid ny
flyttning till annan kommun.

Förbud må av barnavårdsnämnden återkallas. När den förbudet gäller

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

flyttat till annan kommun, ankommer det på barnavårdsnämnden i denna
kommun att besluta i frågan.

52 §.

Om barnavårdsnämnd prövas ha vidtagit fullt betryggande anordningar
för tillsyn över omhändertagna barn som av nämnden överlämnas till fosterhem
i annan kommun, må Konungen medgiva befrielse tills vidare under
högst tio år från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§. Nämnden
är dock skyldig att, sedan omhändertaget barn överlämnats till fosterhem
i annan kommun, ofördröjligen anmäla förhållandet hos barnavårdsnämnden
i denna kommun.

53 §.

Barnavårdsnämnd må på synnerliga skäl medgiva befrielse tills vidare
från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§ beträffande visst hem
inom kommunen. Sådant medgivande skall avse bestämd bostad och må
förbindas med erforderliga villkor. I medgivande skall föreskrivas, att anmälan
ofördröjligen skall göras hos nämnden, om fosterbarn mottages i
hemmet.

54 §.

Enskild person eller sammanslutning må ej utan tillstånd av socialstyrelsen
bedriva förmedlingsverksamhet beträffande fosterbarn.

8 kap. Barnavårdsanstalter

55 §.

Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag sådan för vård och fostran av
barn och ungdom under aderton år avsedd anstalt som ej är att hänföra till
sjukvårdsanstalt, till hem för psykiskt efterblivna, blinda, döva eller vanföra
eller till sådant elevhem som står under tillsyn av central skolmyndighet.
Vad i lagen stadgas om barnavårdsanstalt äger ej tillämpning på ungdomsvårdsskola.

Särskilda former av barnavårdsanstalter äro

a) barnhem av olika slag, såsom spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem
och specialhem,

b) barnkolonier, vilka mottaga barn för vistelse under begränsad del av
året,

c) barnstugor, vilka regelbundet mottaga barn för begränsad del av dygnet,
såsom lekskolor, daghem och fritidshem, samt

d) elevhem, vilka äro knutna till skolor och ha till ändamål att underlätta
elevernas skolgång.

56 §.

För varje landstingskommun skall Konungen, efter förslag av landstinget,
fastställa barnhemsplan, i vilken skola upptagas barnhem till sådant antal
och av sådan art, att behovet av olika slags barnhemsvård blir ändamålsenligt
tillgodosett. Även ändring av planen fastställes av Konungen.

Landstingskommun har att inrätta och driva de barnhem som finnas
upptagna i barnhemsplanen, i den mån annan icke drager försorg därom. Det
åligger även landstingskommunen att, om erforderliga medel icke på annat
sätt tillhandahållas, bestrida kostnaderna för inrättande och drift av annan
tillhöriga barnhem som upptagits i planen, försåvitt deras vårdplatser äro
avsedda för landstingskommunens gemensamma behov.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Vad i denna paragraf stadgas om landstingskommun skall äga motsvarande
tillämpning på stad som ej tillhör landstingskommun.

57 §.

Om kommun eller landstingskommun ämnar inrätta barnhem, skall plan
för hemmet och dess verksamhet underställas Konungen eller, om Konungen
så bestämmer, socialstyrelsen. Önskar annan än kommun eller landstingskommun
inrätta barnhem, skall tillstånd sökas hos Konungen eller, om
Konungen så bestämmer, hos socialstyrelsen.

När verksamheten påbörjas vid annan barnavårdsanstalt än barnhem,
skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen eller, om Konungen så bestämmer,
hos vederbörande länsstyrelse.

Vad i första och andra styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning,
när den som driver barnavårdsanstalt vill flytta eller utvidga anstalten
eller vidtaga större förändring beträffande dess anordningar, personal eller
verksamhet eller när ombyte av innehavare skall ske.

58 §.

Socialstyrelsen äger beträffande varje barnavårdsanstalt meddela föreskrift
om det högsta antal barn och unga som samtidigt må vårdas där.

59 §.

Medgivande till intagning i barnhem lämnas av dess innehavare eller
ledning eller av den, till vilken beslutanderätten överlämnats. Är barnhemmet
upptaget i barnhemsplan skall, om så kan ske, samråd om önskad intagning
äga rum med länsstyrelsen. Befrielse från skyldighet att iakttaga
denna föreskrift må meddelas av Konungen.

Angående dem som vårdas i barnhem skola uppgifter lämnas till länsstyrelsen
enligt vad därom är särskilt stadgat.

Länsstyrelsen äger förordna, att den som intagits eller avses bli intagen
i visst barnhem icke må vårdas där.

60 §.

Barnavårdsnämnd har att öva tillsyn över varje barnavårdsanstalt inom
kommunen.

Finner nämnden att för barnavårdsanstalt gällande bestämmelser åsidosättas
eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot anstalten,
dess anordningar, personal, verksamhet eller förhållanden i övrigt, skall anmälan
ofördröjligen göras hos länsstyrelsen.

61 §.

Finner länsstyrelsen att missförhållande föreligger vid barnavårdsanstalt
inom länet, skall den ålägga anstaltens ledning eller innehavare att vidtaga
tjänliga åtgärder för att avhjälpa missförhållandet. Länsstyrelsen skall underrätta
socialstyrelsen om dylikt åläggande.

62 §.

Om åläggande som avses i 61 § bedömes vara gagnlöst eller om sådant
åläggande meddelats utan att medföra nöjaktig rättelse, ankommer det pa
socialstyrelsen att återkalla lämnat tillstånd eller att meddela förbud mot
fortsatt verksamhet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

63 §.

Myndighet som avses i 60, 61 eller 62 § äger att efter anfordran erhålla de
iipplysningar som erfordras för sin tillsyn över barnavårdsanstalt.

Den som har att utöva tillsynen skall äga tillträde till anstalten samt rätt
att göra sig underrättad om förhållande som är av betydelse för tillämpningen
av denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Handräckning
av polismyndighet må begäras, om tillträde vägras utan godtagbart
skäl.

9 kap. Ungdomsvårdsskolor
64 §.

Staten inrättar och driver ungdomsvårdsskolor, vilka ha till ändamål att
bereda vård, fostran och utbildning åt dem som omhändertagits för samhällsvård
och inskrivits som elever vid skolorna.

Socialstyrelsen är centralmyndighet för skolorna och beslutar om inskrivning
av elever vid dessa.

Om skolornas organisation, om grunder för elevernas fördelning på olika
skolor och avdelningar samt om verksamheten och ordningen vid skolorna
förordnar Konungen.

65 §.

Ungdomsvårdsskola skall stå under ledning av en styrelse, vilken det
åligger

att över eleverna utöva den bestämmanderätt som enligt 41 § tillkommer
barnavårdsnämnd i fråga om andra omhändertagna,
att besluta om val av vårdform enligt 66 § samt
att besluta om utskrivning av elever.

Under styrelsen beslutar skolans rektor om vården av eleverna och förbereder
deras utskrivning.

66 §.

Vården av de elever som äro inskrivna vid ungdomsvårdsskola äger rum
inom eller utom skolan.

Vård inom skolan bör vara så anordnad att den skapar förutsättningar
för att överföra eleven till friare vård. Om så befinnes lämpligt, må elev
beredas arbete eller utbildning annorstädes än i skolan.

Vård utom skolan skall anlitas så snart det kan ske. För sådan vård må
eleven överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt.

67 §.

Elev skall utskrivas, när

a) ändamålet med vården får anses uppnått,

b) eleven behöver vård, fostran eller utbildning, som bättre kan beredas
på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolas försorg, eller

c) eleven enligt dom, som vunnit laga kraft mot honom, intagits i fångvårdsanstalt.

Utskrivning skall ske senast när eleven fyller tjugoett år eller, om han
omhändertagits för samhällsvård efter det att han fyllt aderton år, senast
tre år efter omhändertagandet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19G0. 9 samt. 2 avd. Nr S

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

68 §.

Genom beslut om utskrivning upphör samhällsvården. Om hinder ej möter
på grund av vad som stadgas i 42 § andra stycket, må dock i sådant beslut
förordnas att samhällsvården skall bestå.

Meddelas ej förordnande om att samhällsvården skall bestå, skall skolans
styrelse tillse, att eleven vid utskrivningen kommer i tillfredsställande förhållanden.
Styrelsen bör vid behov föranstalta om att eleven får lämpligt
arbete och tillfälle till utbildning samt erhåller utrustning och erforderliga
medel för resa och särskilda omkostnader.

69 §.

Misstänkes det att den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola begått brott
före utskrivningen och hör brottet under allmänt åtal, ankommer det på
statsåklagaren att sedan han hört skolans styrelse avgöra, huruvida åtal
lämpligen bör ske.

70 §.

Om domstol eller annan myndighet begär att elev vid ungdomsvårdsskola
skall inställas inför myndigheten, har skolans rektor att föranstalta därom.

Finner skolans rektor att inställelsen skulle vara uppenbart olämplig ur
vårdsynpunkt eller att hinder eljest möter för inställelsen, skall han omedelbart
anmäla detta hos myndigheten.

10 kap. Kommuns rätt till ersättning för vissa vårdkostnader

71 §.

Vad i 22—24 §§ lagen om socialhjälp är stadgat om rätt för kommun att
av annan kommun eller av staten erhålla ersättning för socialhjälp, som
lämnats enligt 12 § nämnda lag, skall äga motsvarande tillämpning i fråga
om kommuns rätt att erhålla ersättning för utgift, som föranletts av att
någon omhändertagits för samhällsvård.

Beträffande sådan ersättning skall i tillämpliga delar gälla vad som för
motsvarande fall är stadgat i 25—29, 31 och 32 § § lagen om socialhjälp.

72 §.

När någon omhändertagits för samhällsvård, äger kommunen att som
ersättning för vårdkostnaden uppbära underhållsbidrag eller annan periodiskt
utgående förmån, som tillkommer honom och belöper på vårdtiden.
Kommun är även berättigad att utfå ersättning för sagda kostnad av egendom,
som tillhör den underårige vid omhändertagandet eller som tillfaller
honom medan han är omhändertagen.

För kostnad, som kommun haft för någon som omhändertagits för samhällsvård
och ej fyllt sexton år, äro föräldrarna ersättningsskyldiga. Beträffande
omfattningen av ersättningsskyldigheten samt om undantag från
denna skall vad som är stadgat i 36 § andra, tredje och fjärde styckena
samt 38 § lagen om socialhjälp äga motsvarande tillämpning.

Ersättningsskyldighet enligt denna paragraf må eftergivas av barnavårdsnämnden.
Om det högsta ersättningsbelopp som må uttagas förordnar
Konungen.

73 §.

Vill kommun erhålla ersättning enligt 72 § och sker betalning icke godvilligt,
äger kommunen föra talan om ersättningen hos länsstyrelsen i det
län, där den som sökes har att vid domstol svara i tvistemål. I fråga om

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 §
lagen om socialhjälp.

74 §.

Ersättning som avses i 72 § andra stycket bör, om ej omständigheterna
föranleda annat, bestämmas att utgå såsom bidrag på lämpliga tider, så
länge omhändertagandet består.

Bidragsskyldigheten må fastställas genom avtal, vilket skall upprättas
skriftligen och vara bevittnat av två personer. Kan avtal ej träffas, bestämmes
bidragsskyldigheten av länsstyrelsen på talan av kommunen. Angående
sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 §
lagen om socialhjälp.

På yrkande av kommunen eller den ersättningsskyldige äger länsstyrelsen,
utan hinder av förut träffat avtal eller meddelat beslut, upptaga fråga
som här avses till ny prövning.

11 kap. Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål

75 §.

I fråga om förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål skola bestämmelserna
i 14—16 §§, 17 § första och andra styckena samt 19—21 §§ i tilllämpliga
delar lända till efterrättelse.

Vid förhör inför länsstyrelsen skall representant för barnavårdsnämnden
beredas tillfälle att närvara.

Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft,
åligger det länsstyrelsen att utan dröjsmål pröva, huruvida beslutet må
verkställas innan målet slutligt avgöres.

76 §.

Finner länsstyrelsen erforderligt, att någon höres såsom vittne vid domstol,
eller bor den som skall höras upplysningsvis så avlägset, att det är
förenat med oskälig omgång eller kostnad att höra honom vid länsstyrelsen,
äger denna förordna att förhör angående uppgivna omständigheter skall
äga rum vid den underrätt som prövas lämplig med hänsyn till tid och
plats för dess sammanträden. På framställning av länsstyrelsen skall rätten
låta inkalla dem som skola höras samt underrätta barnavårdsnämnden och
dem som enligt länsstyrelsens beprövande böra berättigas närvara vid förhöret.

Om det befinnes lämpligt, må rätten förordna att förhöret skall hållas
inom stängda dörrar.

77 §.

I fråga om ersättning till den, som enligt förordnande av länsstyrelse inställt
sig inför länsstyrelsen eller domstol för att höras upplysningsvis eller
såsom vittne, skall vad som finnes stadgat angående ersättning av allmänna
medel till vittne äga motsvarande tillämpning. Ersättningen skall dock alltid
stanna på statsverket.

Om ersättning som avses i denna paragraf beslutar länsstyrelsen. Ersättning
till den som höres enligt 76 § bestämmes dock av rätten.

78 §.

Innan underställningsmål slutligt avgöres, bör länsstyrelsen infordra yttrande
från barnavårdsnämnden, om utredningen föranleder det.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

79 §.

Finner sig länsstyrelsen icke kunna fastställa underställt beslut, enligt
vilket någon omhändertagits för samhällsvård, äger länsstyrelsen i stället
förordna om en eller flera förebyggande åtgärder eller uppdraga åt barnavårdsnämnden
att föranstalta därom.

12 kap. Besvär

80 §.

I barnavårdsnämnds beslut må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen,
om nämnden
utdömt förelagt vite,
avvisat av enskild anlitat biträde,

med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden
eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om ändring eller upphävande av föreskrift eller
övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 §,
meddelat bestämmelse enligt 41 § andra stycket om rätt till umgänge med
någon som är omhändertagen,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller beslutat
att samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,
meddelat beslut som avses i 46 § andra eller tredje stycket,
avslagit ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn eller
träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 50 eller 51 §.
Ändring sökes genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.
Länsstyrelsen äger att i avvaktan på slutligt avgörande förbjuda eller avbryta
verkställighet av överklagat beslut som skall lända till efterrättelse
oberoende av laga kraft.

81 §.

I beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande
utskrivning från skolan må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen
genom besvär, vilka skola ingivas till denna.

Om talan mot beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola i andra fall är
särskilt stadgat.

82 §.

Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende som avses
i denna lag skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje
enskild person och kommun som beröres därav.

83 §.

Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i mål eller ärende angående
skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns kostnad
för omhändertagen eller beträffande enskilds bidrag till omhändertaget
barns vård må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas
endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.

Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera
länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade utslaget,
må i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som
dessförinnan meddelats i målet. Sådant utslag eller beslut skall ej hindra att
saken prövas i sin helhet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

84 §.

I länsstyrelses beslut i andra frågor rörande tillämpningen av denna lag
än som angivas i 83 § må ändring sökas hos Konungen genom besvär.

Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4—9 kap. länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

85 §.

Besvär över länsstyrelses beslut eller utslag skola ingivas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning
ej uppenbarligen saknas, samt, efter att ha införskaffat den ytterligare
utredning som kan vara erforderlig, insända samtliga handlingar i
målet jämte eget utlåtande till kammarrätten eller, om besvären skola prövas
av Konungen, till socialdepartementet.

86 §.

I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad som är stadgat
i 82 § äga motsvarande tillämpning.

Över kammarrättens utslag må klagan icke föras.

87 §.

I beslut av socialstyrelsen må ändring sökas hos Konungen genom besvär,
vilka skola ingivas till socialdepartementet.

Av socialstyrelsen enligt 58 eller 62 § meddelat beslut länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

13 kap. Ansvarsbestämmelser och särskilda föreskrifter

88 §.

Försumma fosterföräldrar att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 48 §
andra eller tredje stycket eller underlåter annan än kommun eller landstingskommun
att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives i 57 §
andra eller tredje stycket, straffes med dagsböter.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes den som

1. utan tillstånd, då sådant enligt 47 § kräves, i sitt hem mottager fosterbarn,

2. överträder förbud som meddelats enligt 50 eller 51 §,

3. utan tillstånd, då sådant enligt 54 § kräves, bedriver förmedlingsverksamhet
beträffande fosterbarn,

4. utan tillstånd, då sådant enligt 57 § kräves, driver barnhem eller beträffande
sådant hem vidtager åtgärd som avses i tredje stycket av nämnda
paragraf eller

5. i strid mot förbud som meddelats enligt 62 § fortsätter verksamheten
vid barnavårdsanstalt.

89 §.

Har någon genom att bortföra eller dölja underårig eller genom att medverka
till att han avviker eller genom att lämna vilseledande uppgifter hindrat
eller försvårat utredning i ärende som avses i 4 eller 7 kap.,

eller har någon genom dylikt förfarande hindrat eller försvårat verkställighet
av beslut, som avses i 4 kap. eller rör behandlingen av den som omhändertagits,
eller medverkat till att den omhändertagnes vård i hem eller
anstalt, dit han överlämnats, avbrytes eller efter avbrott icke återupptages,

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen
eljest är i lag belagd med strängare straff.

Detsamma skall gälla, om någon lämnar alkoholhaltiga drycker åt sådan
omhändertagen, som är intagen i barnhem eller åtnjuter vård inom ungdomsvårdsskola,
eller eljest hjälper den omhändertagne att åtkomma dylika
drycker eller om någon förleder sådan omhändertagen till könsligt umgänge.

90 §.

Den som överträder av barnavårdsnämnd eller av styrelse eller rektor
för ungdomsvårdsskola meddelat förbud mot att besöka någon som är omhändertagen
straffes med dagsböter, om ej gärningen eljest är i lag belagd
med strängare straff.

91 §.

Den som är eller varit verksam inom samhällets barnavård må ej obehörigen
yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.
Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Alla handlingar i förekommande mål och ärenden skola så förvaras, att
de icke äro tillgängliga för obehöriga.

92 §.

Gärning som är belagd med straff enligt 88, 89 eller 90 § må ej åtalas av
allmän åklagare, om ej gärningen anmäles till åtal av vederbörande barnavårdsnämnd
eller styrelse för ungdomsvårdsskola eller av tillsynsmyndighet.

Brott som avses i 91 § första stycket må åtalas av allmän åklagare endast
efter angivelse av målsägande.

93 §.

Myndigheter vilkas verksamhet berör barnavården samt befattningshavare
hos sådana myndigheter ävensom i allmän tjänst ej anställda läkare,
lärare, sjuksköterskor och barnmorskor ha att ofördröj ligen till barnavårdsnämnd
anmäla sådant som de i sin verksamhet erhållit kännedom om av
beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande.

94 §.

Polismyndighet har att på begäran av barnavårdsnämnd eller dess ordförande
eller, efter nämndens bemyndigande, av annan ledamot i nämnden
eller befattningshavare i kommunens tjänst lämna handräckning för att
efterforska underårig som är föremål för utredning i ärende enligt 25 §, för
att verkställa beslut angående omhändertagande, för att efterforska och återhämta
sådan omhändertagen som avvikit från hem eller anstalt, dit han
överlämnats, samt för att ombesörja annan förflyttning av någon som är
omhändertagen.

Handräckning skall även lämnas styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola
för att efterforska och återhämta elev som avvikit samt för att ombesörja
annan förflyttning av elev.

95 §.

Delgivning av kallelser, beslut eller andra meddelanden enligt denna lag
skall ske genom posten, såvida icke vederbörande myndighet finner den
böra verkställas på annat sätt. Om postdelgivning ej användes, må biträde
för delgivningen påkallas hos polismyndigheten.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 23

I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som finnes
stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

96 §.

Handräckning eller annat biträde av polismyndighet lämnas kostnadsfritt.

97 §.

Vad i denna lag stadgas angående föräldrar skall i fråga om adoptivbarn
gälla adoptanten eller, om make adopterat andra makens barn, båda makärnä Tillkommer

vårdnaden om underårig endast den ena av föräldrarna eller
särskilt förordnad förmyndare, skall vad i 3, 4 och 6 kap. är stadgat med
avseende på föräldrarna gälla om den som har vårdnaden.

98 §.

Konungen äger med främmande makt träffa överenskommelse om behandlingen
i barnavårdshänseende av dess undersåtar här i riket och om
gottgörelse för därvid uppkommen kostnad.

99 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

14 kap. Åtgärder mot försumlig försörjare

100 §.

Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden efter sin förmåga
utföra arbete i arbetshem, som avses i lagen om socialhjälp, är

a) den som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar
sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att samhällsvård
måste beredas detta, och tillika undandrager sig att fullgöra honom
härför åliggande ersättningsskyldighet samt

b) den som enligt dom, vilken vunnit laga kraft, eller enligt skriftligt, av
två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet
utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton
år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och
härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran
som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige
prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem må dock icke meddelas den
som ej fyllt tjugoett år.

Den som intagits i arbetshem må kvarhållas där till dess grundad anledning
föreligger till antagande att han skall söka efter förmåga fullgöra sina
skyldigheter mot barnet. Han må dock icke kvarhållas i oavbruten följd
under längre tid än ett år.

Vad i 42, 43, 48—51, 55—57, 61 och 62 §§ lagen om socialhjälp är stadgat
om delgivning av föreläggande, om handräckning, varning och tvångsarbete
samt om besvär skall äga motsvarande tillämpning.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom lagen upphäves lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest
föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen
i stället lända till efterrättelse.

_ 2. Val av ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd skall med tilllämpning
av denna lag första gången äga rum i december månad 1960. Valet
skall avse tiden intill utgången av året näst efter det, då allmänna val
av kommunens fullmäktige första gången ägt rum efter lagens ikraftträdande.

3. Beträffande dem som vid ingången av år 1961 äro enligt äldre barnavårdslagen
omhändertagna för skyddsuppfostran eller samhällsvård skola
efter ingången av år 1961 i denna lag meddelade bestämmelser om behandlingen
av dem som omhändertagits för samhällsvård samt om upphörande
av sådan vård tillämpas. Härvid skall anses, att den som omhändertagits
enligt 22 § a) eller b) äldre barnavårdslagen blivit föremål för samhällsvård
av anledning som avses i 25 § a) denna lag, att den som omhändertagits
enligt 22 § c) eller d) äldre barnavårdslagen blivit föremål för samhällsvård
av anledning som avses i 25 § b) denna lag samt att den som är omhändertagen
för samhällsvård blivit föremål för sådan vård enligt 31 § denna
lag.

4. Beträffande ersättningsskyldighet för kostnad, vilken belöper på tid
före den 1 januari 1961, samt i fråga om underställning och överklagande
av beslut, som meddelats före sagda dag, skola bestämmelserna i äldre barnavårdslagen
äga tillämpning.

Ändra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Förslag

till

Lag

angående^andring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp

Härigenom förordnas, att 7, 12, 23, 35, 41, 48, 52, 53, 55 och 64 §§ lagen
den 4 januari 1956 om socialhjälp skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 §•

Socialnämnden bör — --------berör nämndens.

1 kommun, där särskild barnavårdsnämnd
är tillsatt, böra socialnämnden
och barnavårdsnämnden
eller representanter för dem i den
mån så finnes påkallat sammankomma
för rådplägning om angelägenheter,
som beröra båda nämnderna.

Då i kommun, som avses i andra
stycket, socialnämnden vid prövning
av fråga om socialhjälp finner skäl
till antagande att någon, som ej fyllt
21 år, bör bliva föremål för åtgärd av
barnavårdsnämnden, bär socialnämnden
skyndsamt genom den ledamot,
som är ledamot jämväl i barnavårdsnämnden,
inhämta dess uppfattning
i ärendet. Av socialnämnden
införskaffad utredning bör därvid
tillhandahållas barnavårdsnämnden
jämte förslag till den åtgärd, som socialnämnden
finner lämpligen böra
vidtagas. Råda olika meningar mellan
nämnderna, bör ärendet överlämnas
till en tremannanämnd, bestående
av den gemensamma ledamoten
jämte ytterligare en ledamot av socialnämnden,
vald av denna för ett
år i sänder, och en ledamot av barnavårdsnämnden,
vald av denna för
motsvarande tid. Tremannanämndcn
har att skyndsamt avgöra, huruvida
socialnämnden eller barnavårdsnämnden
skall taga befattning med
ärendet. Finner socialnämnden tre -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mannanämndens avgörande icke
kunna utan våda avvaktas, må socialnämnden
tills vidare vidtaga
lämplig åtgärd.

12 §.

Minderårig ävensom — —--—--jämväl uppfostran.

Med minderårig---—--— 16 år.

Rörande omhändertagande av min- Rörande omhändertagande för
derårig, som på grund av nöd eller samhällsvård stadgas i barnavårdslaannan
dylik anledning är i behov av gen.
vård utom hemmet, stadgas i barnavårdslagen.

23 §.

För socialhjälp, som enligt 12 § För socialhjälp, som enligt 12 §
lämnats åt svensk medborgare, vil- lämnats åt svensk medborgare, vilken
för det år hjälpen utgivits eller, ken för det år hjälpen utgivits ej
i fall varom sägs i 22 § andra stycket, mantalsskrivits i riket eller vars
för det år, soni där avses, ej mantals- mantalsskrivningsort för nämnda år

ej kunnat utrönas, är den kommun
som lämnat hjälpen berättigad att
erhålla ersättning av staten i den
mån gottgörelse ej kunnat uttagas av
enskild person. Vad nu sagts skall
även gälla i fall som avses i 22 § andra
stycket, där för det senaste år, för
vilket vistelse eller inackordering i
enskilt hem eller vårdhem under omständigheter,
som i a)—c) sistnämnda
lagrum sägs, ej påverkat hjälptagarens
mantalsskrivning, hjälptagaren
icke blivit mantalsskriven i riket
eller hans mantalsskrivningsort
ej kunnat utrönas.

skrivits i riket eller vars mantalsskrivningsort
för nämnda år ej kunnat
utrönas, är den kommun som
lämnat hjälpen berättigad att erhålla
ersättning av staten, i den mån
gottgörelse ej kunnat uttagas av enskild
person.

Rätt till —- —■

— -—■ — svensk medborgare.

Make är —- — ■— -—■ -—----

För socialhjälp, som utgått till make
för tid, då andra maken varit häktad
eller intagen i arbetshem, fångvårds-
eller tvångsarbetsanstalt, skola
tillhörande barna- och ungdomsvården
eller allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare och till följd
därav icke varit i stånd att fullgöra
sin underhållsskyldighet mot maken,
föreligger icke ersättningsskyldighet
enligt denna paragraf. Ersättnings -

§•

— andra maken

För socialhjälp, som utgått till make
för tid, då andra maken varit
häktad eller intagen i arbetshem,
fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt,
ungdomsvårdsskola eller allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare
och till följd därav icke varit i stånd
att fullgöra sin underhållsskyldighet
mot maken, föreligger icke ersättningsskyldighet
enligt denna paragraf.
Ersättningsskyldighet förelig -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skyldighet föreligger ej heller för so- ger ej heller för socialhjälp, som utcialhjälp,
som utgått till make för gått till make för tid, då andra matid,
då andra maken åtnjutit social- ken åtnjutit socialhjälp enligt 12 §.
hjälp enligt 12 §.

41 §.

Den som---------

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem
må dock icke meddelas den
som ej fyllt 18 år.

48 §.

Därest någon, som intagits i arbetshem,
undandrager sig att utföra
anvisat arbete eller visar tredska att
efterkomma givna föreskrifter eller
gör sig skyldig till uppförande som
strider mot sedlighet eller god ordning
eller utan tillstånd lämnar arbetshemmet,
äger hemmets styrelse,
under förutsättning att han fyllt 21
år, tilldela honom varning med erinran
om den påföljd, som kan inträda
jämlikt 49 §.

över beslut —-------

- i arbetshem.

Föreläggande att utföra arbete i
arbetshem må dock icke meddelas
den som ej fyllt 21 år.

Därest någon, som intagits i arbetshem,
undandrager sig att utföra
anvisat arbete eller visar tredska att
efterkomma givna föreskrifter eller
gör sig skyldig till uppförande som
strider mot sedlighet eller god ordning
eller utan tillstånd lämnar arbetshemmet,
äger hemmets styrelse
tilldela honom varning med erinran
om den påföljd, som kan inträda
jämlikt 49 §.

— den felande.

52 §.

Länsstyrelserna hava, var inom Länsstyrelserna hava, var inom sitt
sitt län, att med biträde av social- län, att noga följa tillämpningen av
vårdskonsulenter noga följa tillämp- denna lag samt därvid tillse, att soningen
av denna lag samt därvid till- cialhjälpsverksamheten ordnas och
se, att socialhjälpsverksamheten ord- handhaves på ett ändamålsenligt satt.
nas och handhaves på ett ändamålsenligt
sätt. . „

Underlåter kommun — — — —----skyldighet härutinnan.

Yppas eljest-------dess avhjälpande.

Instruktion för socialvårdskonsulenterna
fastställes av Konungen.

53 §.

Socialstyrelsen har att med biträ- Socialstyrelsen har att genom råd
de av statens socialhjälpsinspektör och upplysningar verka för att sogenom
råd och upplysningar verka cialhjälpsverksamheten ordnas och
för att socialhjälpsverksamheten utvecklas på ett ändamålsenligt sätt
ordnas och utvecklas på ett ända- samt att öva uppsikt över arbetshemmålsenligt
sätt samt att öva uppsikt men.
över arbetshemmen.

Det ankommer på Konungen att
fastställa instruktion för socialh
jälpsinspektören.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

55 S.

Är någon — — —----—---

Besvär, varom-------

Vad hos socialnämnd förekommit
rörande enskilds personliga förhållanden
må ej yppas för obehörig.
Bryter någon häremot straffes med
dagsböter eller fängelse. Å brott som
nu sagts må allmän åklagare tala
allenast efter angivelse av målsäganden.

Alla handlingar i förekommande
ärenden skola så förvaras, att de icke
åtkommas av obehöriga.

— hos länsstyrelsen.

--viss tid.

Beslut av länsstyrelsen i fråga om
handräckning som nu avses länder
till efterrättelse utan hinder därav,
att beslutet ej äger laga kraft.

§•

Den som är eller varit verksam vid
behandlingen av frågor enligt denna
lag må ej obehörigen yppa vad han
därvid erfarit rörande enskilds personliga
förhållanden. Bryter någon
häremot straffes med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader, k brott
som nu sagts må allmän åklagare tala
allenast efter angivelse av målsäganden.

Alla handlingar i förekommande
ärenden skola så förvaras, att de,
icke äro tillgängliga för obehöriga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 juni 1950 tillkallade dåvarande
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, särskilda sakkunniga
för att biträda med utredning rörande översyn av barnavårdslagstiftningen
och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga1, vilka antog
benämningen barnavårdskommittén, har avgivit tre betänkanden: betänkande
I den 30 september 1955 med förslag angående utredningshem (SOU 1955:
37), betänkande II den 27 oktober 1956 med förslag till ny barnavårdslag
''SOU 1956: 61) och betänkande III den 25 november 1957 med förslag till
följ dförfattningar till ny barnavårdslag m. m. (SOU 1957:49). Med sistnämnda
betänkande avslutades de sakkunnigas arbete. I det följande är, om
ej annat anges, endast fråga om kommitténs betänkande II.

Kommitténs förslag bygger på samma huvudprinciper som gällande barnavårdslag
— BvL — i fråga om den samhälleliga barnavårdens organisation,
verksamhetens inriktning och utformning samt kostnadernas fördelning.
Förslaget innebär emellertid att ramen för samhällets barna- och
ungdomsvård i viss mån vidgas samt att verksamheten, bl. a. genom öppnande
av nya åtgärdsmöjligheter, på olika sätt effektiviseras. Rättsskyddet
för de personer, vilka beröres av barnavårdsorganens verksamhet, tillgodoses
ytterligare. De ändringar i gällande rätt, vilka kommittén funnit erforderliga,
är så många och vittgående, att desamma enligt kommittén icke kan
inarbetas i BvL med bibehållande av denna lags systematik och med bevarande
av vissa avsnitt. Kommittén framlägger därför förslag till helt ny
barnavårdslag. — Genom de ändringar i BvL, som vidtogs i samband med
tillblivelsen av lagen om socialhjälp (SochjL), har bestämmelserna om ersättning
av stat, landsting, kommun eller enskilda för barnavårdskostnad
ändrats på sätt, som bl. a. innebär viss förenkling samt minskning av antalet
föreskrifter. I fråga om sådan ersättning innebär förslaget ytterligare
förenkling och viss begränsning av antalet lagregler. Vad angår bestämmelser
om barnavårdsnämnden, dess verksamhetsområde och uppgifter, sammansättning
och tjänstgöringstid, dess arbetssätt m. m. föreslås i syfte att
vinna anslutning till SochjL och kommunallagen (KL) en mindre omfattande
lagreglering än gällande lags. Samtidigt som förslaget i fråga om åtskilliga
avsnitt eller särskilda stadganden kunnat göras enklare och mindre
omfattande än gällande lag, har strävandena till förbättrad barnavårdslagstiftning
lett till ett ökat antal bestämmelser om åtgärder, som ankommer
på barnavårdsorganen, samt om behandling av barnavårdsärenden.

I förslaget saknas stadganden om åtgärder mot försumliga försörjare.
Kommittén, som i annat sammanhang yttrat sig över vad i socialvårdskommitléns
betänkande angående socialhjälp m. m. anförts och föreslagits be 1

Generaldirektören E. Bexelius, ordförande, socialläkaren A. Bursell, ledamoten av riksdagens
andra kammare E. Ewerlöf, advokaten H. Lindberg, filosofie licentiaten K. Lindegren,
borgarrådet Hj. Mehr, ledamoten av riksdagens andra kammare H. Sjöstrand, ledamoten av
riksdagens första kammare A. Sjöström-Bengtsson och rektorn H. Törnquist.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år t960

träffande sådana åtgärder, har därvid uttalat sin anslutning till socialvårdskommitténs
mening, att erforderliga bestämmelser på området borde meddelas
i en särskild lag.

I fråga om länsstyrelsernas organisation för handhavandet av barnavårdsverksamheten
inom länen har kommittén övervägt mera vittgående
åtgärder syftande till att länsstyrelsens beslutanderätt i betydelsefulla barnavårdsärenden,
vilka rör enskilds personliga förhållanden, skulle utövas
av ett kollegium med starkt lekmannainslag. Samtidigt har framhållits, att
frågan om länsstyrelsens sammansättning vid handläggning av barnavårdsärenden
äger samband med andra utredningsuppdrag, avseende dels det
administrativa besvärsinstitutet, dels frågan om ökade rättsliga garantier
vid administrativa frihetsberövanden. Kommittén inskränker sig därför
till att redovisa sin principiella inställning till förevarande spörsmål.

Vad angår socialvårdskonsulentorganisationen ansluter sig kommittén till
socialvårdskommitténs och 1948 års länsstyrelseutrednings förslag, att socialvårdskonsulenterna
knytes till länsstyrelserna såsom dessas tjänstemän,
och förutsätter därvid att det, kanske på något undantag när, behövs en
konsulent för varje län.

Genom brev den 5 november 1954 anbefallde Kungl. Maj :t kommittén
ävensom de sakkunniga för utredning av vissa frågor rörande enhetsskolans
ledning och lokala organisation m. m. (1951 års skolstyrelseutredning)
att till närmare övervägande upptaga det i Kungl. Maj:ts proposition den
19 februari 1954, nr 156, angående anslag till främjande av ungdomens
föreningsliv och fritidsverksamhet m. m. berörda spörsmålet om den kommunala
handläggningen av vissa ungdomsfrågor och att efter samråd framlägga
de förslag, vartill övervägandena kunde föranleda. Kommittén och
skolstyrelseutredningen har icke kunnat enas i denna fråga utan framlägger
vardera sitt förslag.

Över kommitténs betänkande jämte därvid fogade lagförslag ävensom
över skolstyrelseutredningens nyss berörda förslag har efter remiss yttranden
avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Göta hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, fångvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen (med bifogande av yttranden från socialvårdskonsulenter,
ungdomsvårdsskolornas rektorsförening samt styrelserna
för ungdomsvårdsskolorna), arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
statskontoret, kammarrätten, skolöverstyrelsen, överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser (med bifogande av yttranden från ca 200
kommunala organ, landsfogdar, förste provinsialläkare, barnavårdsassistenter
och föreningar), domkapitlet i Uppsala ärkestift, domkapitlet i
Lunds stift, domkapitlet i Göteborgs stift, besvärssakkunniga, utredningen
om administrativa frihetsberövanden, föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen
Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges
polismästare, Sveriges advokatsamfund, svenska socialvårdsförbundet,
svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska lands -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 31

tingsförbundet, svenska läkaresällskapet, svenska barnpsykiatriska föreningen,
svenska psykologförbundet, högerns kvinnoförbund, folkpartiets
kvinnoförbund, socialdemokratiska kvinnoförbundet, Fredrika-Bremerförbundet,
yrkeskvinnors samarbetsförbund, kooperativa kvinnogillesförbundet,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges förskollärares
riksförbund, målsmännens riksförbund, riksförbundet för sexuell upplysning,
mentalsjukvårdsdelegationen, kyrkliga kvinnorådet, svenska barnpsykologiska
föreningen, Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund,
Sveriges småskollärarförbund och publicistklubben. Därjämte
har flertalet landstings förvaltningsutskott avgivit yttranden.

Förutom remissvaren har i ärendet inkommit skrivelser dels från riksdagens
justitieombudsman angående inställelse av elev å skola tillhörande
barna- och ungdomsvården, dels från den sjunde ungdomsrådskonferensen
i Kvarnsveden angående den kommunala organisationen av allmänt förebyggande
barna- och ungdomsvård.

Kungl. Maj :t har därefter förordnat byråchefen Torsten Eriksson och
hovrättsassessorn Holger Romander att såsom sakkunniga inom socialdepartementet
biträda med överarbetning av kommitténs lagförslag. Under
detta arbete har de sakkunniga, vilka biträtts av förbundssekreteraren i
svenska socialvårdsförbundet Bertil Grönlund och hovrättsassessorn Äke
Widding, i studiesyfte besökt vissa barnavårdsnämnder, bl. a. i de fem
största städerna, samt hållit överläggningar med chefstjänstemännen hos
barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,
Gävle, Eskilstuna och Östersund. De sakkunniga har därjämte under
hand samrått med representanter för olika myndigheter, främst socialstyrelsen.

Under ett senare skede av departementsarbetet med lagförslaget har under
ledning av föredragande statsrådet fru Lindström överläggningar hållits dels
med riksåklagaren samt företrädare för socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,
svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och svenska landstingsförbundet, dels med landshövdingarna
Bergquist, Nyström och Eckerberg. Särskilda överläggningar har därjämte
ägt rum med svenska socialvårdsförbundet.

Slutligen har från utredningen om administrativa frihetsberövanden inkommit
en promemoria med vissa synpunkter på ett som ett led i departementsarbetet
upprättat utkast till ny barnavårdslag i de avseenden som berör
utredningens uppdrag.

Vad angår de av kommittén berörda organisatoriska spörsmålen beträffande
länsstyrelserna och socialvårdskonsulenterna erinrar föredragande
statsrådet om att de till en del aktualiserades redan i samband med tillkomsten
av SochjL och att chefen för socialdepartementet i statsverkspropositionen
till 1955 års riksdag (V ht p. 7) förklarade sig ha för avsikt att, sedan
arbetet med översyn av barnavårdslagstiftningen avslutats, ta upp frågan
om konsulentorganisationen till omprövning. Föredraganden har uttalat att,
då ifrågavarande spörsmål icke äger omedelbart samband med det nu fram -

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

lagda lagförslaget, de torde få upptagas till behandling i annat sammanhang.

Vid remissen till lagrådet av ett inom socialdepartementet med biträde av
nämnda sakkunniga utarbetat förslag till lag om samhällets vård av barn
och ungdom (barnavårdslag) — s. 397—418 i propositionen — lämnade
föredraganden först en översikt av den nordiska barnavårdslagstiftningen.
Därefter behandlade hon vissa allmänna och betydelsefulla frågor, och slutligen
gick hon närmare in på de särskilda bestämmelserna i förslaget.

Lagrådet hemställde i yttrande över det remitterade förslaget, att detta
icke utan ytterligare utredning lades till grund för lagstiftning. Emellertid
framlade lagrådet även vissa vid detalj granskningen framkomna speciella
erinringar.

Vid anmälan i statsrådet av lagrådets yttrande uttalade statsrådet Lindström,
att vad lagrådet anfört till stöd för sin ståndpunkt enligt hennes mening
icke motiverade att reformen uppsköts.

Samtidigt anmälde statsrådet Lindström ett på grundval av barnavårdskommitténs
betänkande III utarbetat förslag till ändringar i lagen om socialhjälp.
Förslaget var av samma lydelse som det ovan intagna.

Med iakttagande av de flesta erinringar, som framkommit vid lagrådets
detalj granskning av förslaget till barnavårdslag, hemställde föredraganden
med instämmande av statsrådets övriga ledamöter, att till riksdagen
skulle avlåtas proposition innefattande de båda ovan intagna lagförslagen.
Denna hemställan bifölls.

Den följande framställningen begränsas i huvudsak till en redogörelse
för huvuddragen av den svenska barnavårdslagstiftningen samt för föredragande
statsrådets och lagrådets egna uttalanden i de ovan avsedda allmänna
frågorna samt för motionerna. I anslutning till motionerna lämnas
på vissa punkter en fylligare redogörelse för förarbetena och dessutom en
sammanfattning av de skäl som anförts för motionsyrkandena. De motioner
som inte omedelbart hänger samman med propositionen — 10)—12) i förteckningen
— behandlas förhållandevis utförligt. I övrigt hänvisas till propositionen
och till motionerna 11:25, 11:52, 1:213, 11:561, 1:443, 11:567,
II: 92, II: 253, II: 548, II: 9, II: 23 och II: 24.

Huvuddragen av den svenska barnavårdslagstiftningen

De äldsta bestämmelserna om beredande av vård och skydd åt barn genom
samhällets försorg gavs i förordningar angående kommunernas fattigvård.
I första hand inriktades samhällets hjälpverksamhet, såvitt rörde
barn, på de föräldralösa och dem som övergivits av sina föräldrar. När dylika
barn icke av anhöriga eller andra bereddes vård, måste samhället ta hand
om dem. Det vanligaste sättet härför var utackordering i enskilda hem. Även
omhändertagande i fattigstugor och fattiggårdar förekom.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Genom lagar den 6 juni 1902 om fosterbarns vård samt den 13 juni samma
år angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade
barn fick samhällets barnavårdande verksamhet en betydligt vidgad ram.

1902 års fosterbarnslag innehöll bestämmelser om övervakning av den
vård, som bereddes sådana barn under 7 års ålder vilka mot ersättning fostrades
hos andra än sina föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar
eller förmyndare. Tillsynen skulle utövas av hälsovårdsnämnden eller, där
sådan ej fanns, av kommunalnämnden eller av särskilt tillsatt fosterbarnsnämnd.

Lagen om uppfostran åt vanartade och försummade barn möjliggjorde
ingripande från samhällets sida beträffande sådana barn under 15 — i
vissa fall 16 — års ålder. Ingripandet skulle gå ut på att åvägabringa rättelse,
i sista hand genom att barnet skildes från hemmet och bereddes vård
och uppfostran genom samhällets försorg i enskilt hem, barnhem eller
skyddshem. För tillämpning av lagen skulle i vai’je skoldistrikt finnas eu
barnavårdsnämnd, särskilt tillsatt eller ock identisk med folkskolestyrelsen
eller skolrådet.

Genom lagen den 14 juni 1918 om fattigvården (FvL) vidgades samhällets
skyldigheter gentemot vårdbehövande och nödlidande barn. Fattigvård åt
minderårig, varmed förstods den som ej fyllt 16 år, skulle enligt lagen utgå i
samtliga de fall, där ett faktiskt nödläge förelåg, oavsett orsaken härtill, och
hjälpen skulle omfatta underhåll, vård och uppfostran. Hjälpen skulle givas
genom understöd i hemmet eller vård utom detsamma. För vård utom
hemmet fick minderåriga över 2 års ålder endast under vissa betingelser intagas
i fattigvårdsanstalt. Utackordering av minderåriga fick endast ske
till därför lämpade personer och det skulle särskilt övervakas, att fostrarna
fullgjorde sina skyldigheter. Då omhändertagen minderårig hunnit den ålder
samt nått den utveckling och stadga, att han kunde anses i stånd att
försörja sig, skulle såvitt möjligt åt honom beredas lämplig tjänst eller anställning
samt tillses, att han erhöll nödig utrustning. Verksamheten ankom
på fattigvårdsstyrelsen i varje kommun (fattigvårdssamhälle).

Dessa tre lagar, vilkas innehåll nu i korthet berörts i vad det är av intresse
i detta sammanhang, reglerade i det väsentliga den samhälleliga verksamhet,
som kunde betecknas som offentlig barnavård i trängre mening.
Det var alltså de egentliga barnavårdslagarna före tillkomsten den 6 juni
1924 av den ännu gällande lagen om samhällets barnavård, vars beteckning
sedermera ändrats till lag om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag).

Genom 1902 års barnavårdslagar hade en i och för sig värdefull grund
lagts för en samhällelig barnavårdsverksamhet utanför fattigvårdens ram.
Nämnas må, att den 27 juni samma år sådana förändringar i strafflagen
vidtogs, att 15 år blev ovillkorlig straffmyndighetsålder, samt att minderårighet,
varmed avsågs uppnådd ålder av 15 men ej 18 år, blev allmän straffminskningsgrund
och, under vissa betingelser, kunde föranleda att straff

:! Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9saml. 2 avd. Nr 0

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

ersattes av tvångsuppfostran. Om sådan fostran samt om förfarandet i brottmål
rörande minderåriga utfärdades samtidigt vissa lagbestämmelser.

I praktiken kom emellertid 1902 års barnavårdslagar att få tämligen begränsad
betydelse. Fattigvårdslagstiftningskommittén anför därom i sitt betänkande
av år 1921 med förslag till lag om den offentliga barnavården m. in.
(FvLK IV motiv s. 32 o. f.), att i det stora flertalet kommuner de ärenden,
som avsågs i lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn, icke övertagits
av därför avsedd myndighet eller över huvud taget framkallat någon som
helst åtgärd, medan fosterbarnslagen, frånsett en del städer och större landskommuner,
icke blivit tillämpad i någon större utsträckning. I 1924 års proposition
med förslag till lag om samhällets barnavård m. m. (nr 150) heter
det, att den då gällande barnavårdslagstiftningen till stor del blivit en lag
på papperet (prop. s. 47). En av anledningarna till nu berörda förhållande
fann fattigvårdslagstiflningskommittén däri, att genom 1902 års lagar två
grenar av barnavårdsverksamheten anförtroddes åt skilda kommunala organ,
vilka ej heller hade befattning med den i fattigvårdslagen reglerade
hjälpverksamheten för nödställda barn, vilken senare verksamhet fått stor
omfattning.

Genom lagar den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap samt om äktenskaplig
börd, om adoption, om införsel i avlöning, pension eller livränta samt
om förbud för vissa underliållsskyldiga att avflytta från riket, ävensom lagar
den 11 juni 1920 om barn i äktenskap samt om makes underhållsskyldighet
mot andra makens barn, blev barnens rättsställning i förhållande till föräldrarna,
adoptivföräldrarna och styvföråldrarna fixerad och barnens intressen
i olika hänseenden tryggade. Barnavårdsmannainstitutionen infördes
genom nämnda lag om barn utom äktenskap och betydande uppgifter tilllades
barnavårdsnämnderna. Detta ledde till att särskild barnavårdsnämnd
tillsattes i många kommuner, där sådan förut ej funnits, och denna utveckling
medförde en viss förbättring med avseende på verksamheten till skydd
för vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

I 1924 års barnavårdslag sammanfördes bestämmelser om de förut i skilda
lagar reglerade tre barnavårdsuppgifterna, tillsyn av fosterbarnsvård, ingripande
beträffande vanartade barn och barn i fara att bli vanartade samt
hjälp åt nödställda och vårdbehövande barn genom vård utom hemmet. Fattigvårdsstyrelsernas
befattning med nödställda och vårdbehövande barn inskränktes
till att omfatta de fall, då enbart understöd i hemmet, ej omhändertagande,
behövdes. De till barnavården hörande kommunala uppgifterna
centraliserades till ett enda organ, barnavårdsnämnden. Lagen medförde vidare,
att den offentliga barnavården fick ett vidgat verksamhetsfält samt en
fastare och utförligare lagreglering. Till barnavårdsnämndens uppgifter lädes
att ingripa även beträffande barn, som i föräldrahemmet utsattes för
misshandel, vanvård eller annan fara till liv eller hälsa. Nämndens uppgifter
vidgades vidare genom höjning av de med hänsyn till barnens ålder dragna
gränserna för fosterbarnstillsyn och för åtgärder i anledning av missförhållanden.
Nämnden anbefalldes att genom åtgärder av allmän art verka för

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1060

förbättrad barn- och ungdomsvård. I fråga om verksamhetens bedrivande,
omhändertagna barns behandling samt upphörande av befattningen med
omhändertagen lämnades utförliga föreskrifter, som ställde skärpta anspråk
på barnavårdsorganen. I lagen gavs vidare bestämmelser bl. a. om uppsikt
över samhällets barnavård, om barnhem och skyddshem samt, i viss anslutning
till fattigvårdslagen, om fördelning av det allmännas barnavårdskostnader
och om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighet.

Barnavårdslagen har, utan att dess huvudinnehåll rubbats, undergått åtskilliga
ändringar, vilka bl. a. inneburit att lagens tillämpningsområde
vidgats.

Särskilt betydelsefulla ändringar gjordes genom lagar den 31 maj 1934,
den 12 juni 1936 och den 22 juni 1945. Genom den förstnämnda av dessa tre
lagar tillädes barnavårdsnämnden uppgifter att ingripa även beträffande
personer i åldern 18—21 år med förebyggande åtgärder eller skyddsuppfostran.
Samtidigt erhöll lagens rubrik sin nuvarande lydelse. 1936 års lagändring
gav uttryck för en omläggning av skyddshemsorganisationen. Lagändringen
den 22 juni 1945 gällde barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. Den
gick beträffande barnavårdsanstalterna i allmänhet ut på att åvägabringa
förbättrad tillsyn samt beträffande barnhemmen på att skapa en fastare organisation
och trygga ekonomin. Fosterbarnsbegreppet utvidgades och fosterbarnskontrollen
effektiviserades. Härjämte må nämnas, att i samband
med att socialhjälpslagen satts i fattigvårdslagens ställe väsentliga ändringar
genom lag den 4 januari 1956 vidtagits i barnavårdslagen, särskilt beträffande
ersättning för kommuns kostnader för omhändertagna. Ändringslagen
trädde liksom socialhjälpslagen i kraft den 1 januari 1957.

Till barnavårdslagen ansluter sig ett antal författningar, upptagande bestämmelser
vilka kompletterar barnavårdslagens regler eller innefattar i lagen
för vissa fall möjliggjorda undantag o. s. v. Av dessa författningar kan
särskilt nämnas kungörelsen den 30 november 1934 med vissa föreskrifter
i anledning av barnavård slagen, stadgorna den 22 juni 1945 om barnavårdsanstalter
samt om fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll ävensom stadgan
den 28 juni 1946 för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

Propositionen och motionerna

Allmänna synpunkter på frågan om ny barnavårdslagstiftning

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet

Det är ett allmänt erkänt förhållande, all samhällets barna- och ungdomsvård
på grundval av 1924 års lag utvecklats väl och att verksamheten
i stort sett löper i goda banor. Det råder dock knappast några delade
meningar om att ramen för den offentliga barna- och ungdomsvården
i viss mån bör vidgas och verksamheten på olika sätt effektiviseras för att
ännu bättre tillgodose de syften, som uppbär samhällets insatser på detta

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 11)60

område. Det av kommittén framlagda lagförslaget är byggt på samma huvudprinciper
som gällande lag i fråga om ansvar och organisation, verksamhetens
art och inriktning m. m. Samtidigt innefattar emellertid förslaget
en tämligen långt gående omgestaltning av barnavårdslagstiftningen i riktning
mot vidgade befogenheter för de barnavårdande organen att kontrollera
och ingripa i de enskildas personliga förhållanden samt mot ökat ansvarstagande
från samhällets sida beträffande barns och ungdoms vård
och fostran. Vad kommittén sålunda föreslagit har ingalunda saknat stöd
vid remissbehandlingen. Åtskilliga remissinstanser har lämnat huvudgrunderna
i förslaget utan erinran, och andra, bl. a. socialstyrelsens majoritet,
har givit dem sin positiva anslutning. Den alldeles övervägande inställningen
till lagförslaget i vad det innefattar reformer i nyss angiven riktning
är dock kritisk. Man anser sålunda förslaget vara präglat av överskattning
av samhällets möjligheter att garantera, att barn och ungdom
får lämplig vård och fostran, samt av en häremot svarande brist på tilltro
till föräldrars och andra fostrares vilja och förmåga att med egna resurser
och på eget ansvar lösa uppkommande problem. Vidare framhålles att man
i förslaget saknar ett tillräckligt framhävande av den biologiska familjen
såsom den primära enhet, vilken det i främsta rummet gäller att stödja och
bygga på. Till dessa kritiska synpunkter kan jag i många stycken ansluta mig.

Såsom närmare utvecklas i senare avsnitt har jag sålunda funnit mig böra
förorda en väsentligt mindre genomgripande omgestaltning av gällande BvL
än som föreslagits av kommittén. De sakliga ändringar, som — huvudsakligen
i enlighet med kommitténs förslag —• befunnits påkallade, har likväl
blivit av den omfattning, att de berör nära nog alla avsnitt av lagen. Härtill
kommer att en allmän formell revision av denna måste anses i hög
grad önskvärd. Ehuru jag hyser förståelse för de i vissa yttranden anförda
skäl, som talar för att man med bibehållande av gällande lag bör gå fram
med partiella reformer, har jag därför i likhet med kommittén funnit ofrånkomligt
att framlägga förslag till helt ny barnavårdslag.

Vid utformningen av en sådan lag måste beaktas, att den i stor utsträckning
kommer att tillämpas av lekmän, som saknar större förtrogenhet med
lagläsning och lagtolkning. Stora krav måste därför ställas på att lagen är
lättläst, lättbegriplig och överskådlig. Såsom framhållits i ett stort antal
yttranden företer kommitténs lagförslag i detta hänseende påtagliga brister.
Förslaget är sålunda präglat av en alltför långt gående detaljreglering till
följd av kommitténs strävan efter fullständighet. Vidare har den begagnade
metoden att dela upp sammanhörande bestämmelser på mindre omfattande
paragrafer lett till en avsevärd ökning av antalet paragrafer och till att
talrika hänvisningar måst göras från en paragraf till annan. Lika med kommittén
anser jag önskvärt, att paragraferna i ny barnavårdslag blir mindre
omfångsrika än vad förhållandet i BvL ofta är. Detta bör emellertid enligt
min mening åstadkommas genom att ur lagstiftningen utmönstras sådana
detalj föreskrifter, som lika gärna kan upptagas i tillämpningsföreskrifter
till lagen eller i anvisningar från socialstyrelsen. Till andra spörsmål, som

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

sammanhänger med lagens allmänna uppställning och utformning i övrigt,
återkommer jag i senare sammanhang.

Vid remissbehandlingen har man på sina håll —- även där man i princip
ställer sig positiv till tanken på en helt ny barnavårdslag — velat ifrågasätta,
huruvida en sådan lagstiftning bör genomföras i nuvarande läge. Det
är härvid två olika synpunkter som anförts. Sålunda har hävdats, att resultatet
av vissa pågående utredningar — utredningen om administrativa frihetsberövanden
samt besvär ssakkunnigas arbete på en allmän besvärslag
— borde avvaktas, innan en ny barnavårdslag antages. Vidare har framhållits,
att en upprustning av samhällets resurser på de områden som beröres
av lagen måste ske före lagens ikraftträdande.

Själva proceduren vid samhälleliga ingripanden beträffande barn och
ungdom är ett av de problem, som träder i förgrunden vid revision av barnavårdslagstiftningen.
Såväl i fråga om det i första instans beslutande organet
som beträffande rättsmedlen ansluter sig kommitténs förslag till rådande
ordning. Kommittén har emellertid vid utformningen av sitt förslag
lagt vikt vid att söka förbättra barnavårdsorganens möjligheter att vinna tillförlitlig
och allsidig utredning samt i detta syfte och för att stärka garantierna
för den enskildes rättssäkerhet föreslagit åtskilliga ändringar i och
tillägg till vad gällande lag innehåller om barnavårdsärendens behandling,
fullföljdsrätt m. m. Det gäller här spörsmål, som i hög grad äger samband
med de berörda utredningarna, varför det givetvis varit önskvärt, att resultatet
av deras arbete kunnat avvaktas. Emellertid torde det ännu dröja
avsevärd tid, innan de förslag, som är att vänta från dessa utredningar,
kan antagas leda till lagstiftning. Då vissa reformer — som inte direkt sammanhänger
med procedurreglerna — på barnavårdslagstiftningens område
framstår som synnerligen angelägna, bör det enligt min uppfattning icke
ifrågakomma att hela lagstiftningsfrågan av nu berörda skäl skulle uppskjutas
på obestämd tid. För att inte föregripa resultatet av det pågående
utredningsarbetet torde det emellertid vara nödvändigt att i större utsträckning
anknyta till gällande procedurregler än som föreslagits av kommittén.
Härvid kan inte undvikas, att lagförslaget i dessa delar kommer att framstå
som ett provisorium. Jag har emellertid varit angelägen om att rättssäkerhetens
krav även under provisorietiden skall tillgodoses i så vid utsträckning
som av antytt skäl varit möjligt och lagförslaget har utformats
i enlighet härmed.

Barnavårdsnämnderna har alt fullgöra eu samhällsuppgift som ställer
stora krav på det handlande organet. Nämnderna har att självständigt tilllämpa
eu i viss mån komplicerad lagstiftning av betydande omfattning. Såsom
jag i ett senare sammanhang återkommer till föreslår jag, att det i
fortsättningen inte skall uppställas några speciella kvalifikationsvillkor
för valbarhet till ledamot av barnavårdsnämnd. Barnavårdsnämnderna
kommer alltså enligt förslaget att i ännu högre grad än för närvarande få
karaktär av rena lekmannaorgan. Det är med hänsyn härtill uppenbart alt
nämnderna i inte ringa omfattning behöver bistånd utifrån. Nämnderna kan

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

för sådant ändamål anlita tjänstemän eller biträden med speciell utbildning
för barnavårdsarbete eller med ingående erfarenhet av dylikt. Med anledning
av vad i yttrandena anförts om behovet av förstärkning av barnavårdsnämndernas
personella resurser vill jag framhålla, att den begränsade
reform jag avser att föreslå knappast i och för sig bör medföra, att barnavårdsnämnderna
behöver öka sin personal. I detta hänseende råder dock på
sina håll redan nu mindre tillfredsställande förhållanden. Vad som härutinnan
brister är dock inte av den beskaffenhet, att det rimligen bör föranleda
uppskov med ikraftträdandet av ny barnavårdslag.

Emellertid är det tydligt, att barnavårdsnämnderna — även bortsett från
att det kan brista i fråga om de personella resurserna — i stor utsträckning
står dåligt rustade att handlägga sådana ärenden av invecklad eller känslig
beskaffenhet, som kan förekomma i såväl små som stora kommuner. Som
exempel må nämnas ärenden angående åtgärder för att tillrättaföra och i
samhället återanpassa kriminell eller eljest asocial ungdom samt ärenden
om ingripande för att hindra en skadlig förflyttning av fosterbarn. Många
kommuner har ännu inte tillgång till erfarna socialutredare. Ofta saknas
den medicinska och psykologiska expertis, som erfordras i dylika ärenden.
Även behovet av juridiskt skolat biträde kan framhållas.

I viss mån kan barnavårdsnämnderna erhålla hjälp av de myndigheter
och befattningshavare, på vilka det ankommer att öva uppsikt över samhällets
barnavård. Såsom redan tidigare berörts har kommittén föreslagit en
förstärkning av länsstyrelserna och konsulentorganisationen. Förslaget innebär
i stort sett, att särskild socialsektion inrättas vid varje länsstyrelse
och att i varje län skall finnas en till länsstyrelsen knuten socialvårdskonsulent.
Utan att ta ställning till detta förslag vill jag endast framhålla,
att den föreslagna förstärkningen blott i ringa mån skulle kunna avhjälpa det
behov av bistånd varom här är fråga. Kommittén har även diskuterat en
mer omvälvande nyhet, nämligen att införa länsbarnavårdsnämnder, men
själv avvisat tanken därpå. En annan tanke, som framförts reservationsvis
inom kommittén, är att kommunalförbund skulle bildas för att handha utrednings-,
rådgivnings-, förmedlings- och verkställighetsuppgifter på barnavårdens
område samt på närstående arbetsfält. Inte något av dessa båda
reformförslag har vunnit anslutning vid remissbehandlingen, och för egen
del anser jag att väsentliga resultat bör kunna uppnås utan dylika organisatoriska
nyskapelser.

Av vissa sammanslutningar göres redan nu en betydelsefull insats för alt
stärka den enskilda kommunens och barnavårdsnämndens resurser. Jag
åsyftar här svenska socialvårdsförbundet med dess länsförbund, svenska
landskommunernas förbund och dess länsavdelningar samt svenska stadsförbundet.
För mera kvalificerad kursverksamhet må erinras om Kommunskolan,
i vars styrelse nämnda tre förbund är representerade. Riksförbundens
verksamhet är främst inriktad på direkt serviceverksamhet genom att
tillhandagå medlemmarna med råd och upplysningar, utge tidskrifter och
särskilda publikationer. Länsförbundens och länsavdelningarnas informa -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 39

tionsverksamhet utövas däremot genom kursverksamhet. I detta sammanhang
är allmänna barnhusets bidragsgivning av stor betydelse.

Då den sålunda bedrivna serviceverksamheten allmänt erkännes vara av
stort värde för barnavården, har jag funnit anledning överväga, huruvida
det inte skulle vara möjligt att gå vidare på denna väg och genom en förmedlingsverksamhet
tillgodose barnavårdsnämndernas behov av sakkunnigt
bistånd. För uppgiften såsom förmedlingsorgan torde svenska socialvårdsförbundet
såsom kommunernas egen sammanslutning på det sociala området
i främsta rummet ifrågakomma. Jag har sålunda tänkt mig, att detta
förbund — centralt eller genom lokala kontakter t. ex. i varje län —
skulle till barnavårdsnämnderna förmedla erforderlig assistens av läkare,
psykologer, socialutredare för komplicerade ärenden och jurister samt helst
också personer med sakkunskap rörande allmänt förebyggande åtgärder
och anordningar, såsom experter i fråga om inrättande av ungdomslokaler
och initiativmän för ungdomsledning. Sedan jag i denna angelagenhet
hänvänt mig till förbundet, har jag därifrån erhållit det beskedet, att förbundet
är villigt att åtaga sig ifrågavarande verksamhet. Denna betydelsefulla
verksamhet kan därför väntas komma att — till en början försöksvis
och i begränsad omfattning — igångsättas inom en nära framtid. Det är avsett
att kostnaden för experternas arbete skall betalas av vederbörande kommun.
Då förmedlingen av expertisen förutsättes skola ingå i förbundets allmänna
serviceverksamhet, torde särskild förmedlingsavgift däremot enligt
vad som uppgivits knappast behöva komma i fråga.

När man yrkat på en upprustning av resurserna har man på vissa håll
även åsyftat de möjligheter, som står till buds för behandling av barn och
ungdom, särskilt sådana som omhändertagits av barnavårdsnämnd på grund
av kriminalitet eller annan asocialitet. Vad som här i främsta rummet
krävts, är en utökning av antalet platser vid ungdomsvårdsskolorna samt inrättande
av sådana utredningshem, som föreslagits av kommittén i dess betänkande
I. Därjämte har bl. a. också framhållits bristerna på den psykiska
barna- och ungdomsvårdens område.

Vad angår ungdomsvårdsskolor och utredningshem må här allenast hänvisas
till proposition nr 88/1959 angående anslag för budgetåret 1959/60
till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m. I denna proposition
redogöres för de åtgärder, som på grund av det starkt ökade platsbehovet
vid ungdomsvårdsskolorna vidtagits för att säkerställa ett maximalt
utnyttjande av skolorganisationens nuvarande resurser samt för att genom
provisoriska åtgärder öka platstillgången vid skolorna. Vidare redovisas i
propositionen av kommittén för ungdomsvårdsskolorna framlagda förslag
angående utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna samt töreslås förstärkning
av organisationen bl. a. genom inrättande av sex mottagningsavdelningai
och en specialavdelning vid olika skolor. Syftet med mottagningsavdelningurna
är i första hand att möjliggöra ett effektivt omhändertagande av s. k.
utredningsfall, främst för brott misstänkta ungdomar under 18 år. På grund
av tidigare av riksdagen fattade beslut samt de genom ifrågavarande pro -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

position föreslagna åtgärderna beräknas skolorganisationen komma att tillföras
ca 215 mer permanenta platser utöver de ca 750 platser, som var tillgängliga
den 1 mars 1959. Vid sidan av denna utbyggnad kommer inom den
närmaste tiden ca 70 platser att färdigställas vid provisoriska förläggningar.
Slutligen föreligger planer på att upprätta en ny ungdomsvårdsskola på
Gotland för psykiskt abnorma manliga elever. De i propositionen framlagda
förslagen har bifallits av riksdagen.

Den psykiska barna- och ungdomsvården har ännu inte tillnärmelsevis
nått fullständig utbyggnad. Organisationen utvecklas emellertid efter hand
så långt tillgängliga resurser förslår. I detta sammanhang må erinras om att
mentalsjukvårdsdelegationen i två betänkanden (SOU 1957: 40 och 1958: 20)
framlagt förslag till ny organisation för den psykiska barna- och ungdomsvården
och därvid bl. a. föreslagit inrättandet av två olika typer av behandlingshem
för barn och ungdomar. Detta förslag prövas för närvarande inom
inrikesdepartementet.

Lagrådet

Barnavården, som historiskt sett framvuxit ur fattigvården, rörde sig ursprungligen
inom en ram, som nära svarade mot vad som förekom på andra
kommunala områden. Redan genom nu gällande barnavårdslag har emellertid
ramen vidgats till uppgifter, som sakna dylik motsvarighet, och förslaeet
innefattar ytterligare utvidgningar. Här må endast framhållas att enligt förslaget
barnavården utsträckes till högre åldersgrupper samt att barnavårdsmyndigheterna
skola erhålla vidgade möjligheter att omhändertaga kriminell
eller eljest svårt missanpassad ungdom.

Lagrådet har vid sin granskning av det remitterade förslaget funnit, att
vägande skäl föreligga för att låta lagstiftning i ämnet anstå i avbidan på
ytterligare utredning. Till en början må framhållas, att det nära sambandet
med utredningen om administrativa frihetsberövanden föranleder att dess
inom kort väntade betänkande bör avvaktas. Anledning finnes vidare att av\
akta det förslag om det allmänna påföljdssystemet, som för närvarande
utarbetas inom justitiedepartementet på grundval av strafflagberedningens
slutbetänkande. Avgöranden i dessa viktiga frågor synas böra ske före eller
samtidigt med en barnavårdsreform och icke bli beroende av vilken ståndpunkt
som intagits vid en tidigare lagstiftning på barnavårdens område.

Föredragande statsrådet har framhållit, att det givetvis varit önskvärt om
man kunnat avvakta resultatet av utredningen om administrativa frihetsberövanden
och besvärssakkunnigas utredning, men funnit vissa reformer
på barnavårdslagstiftningens område framstå som så angelägna, att det icke
kunde ifrågakomma att uppskjuta lagstiftningsfrågan. Vad sålunda anförts
synes snarare innefatta skäl för ändringar på särskilda punkter i gällande
lag än för antagande av en helt ny lag av delvis provisorisk karaktär.

Barnavårdskommitténs betänkande, som ligger till grund för det remitterade
förslaget, avsåg i stor utsträckning att länka utvecklingen in på nya
banor, vilka måste verka mer eller mindre bestämmande även på andra om -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

råden än barnavårdens. Koinmittéförslaget, som under remissbehandlingen
blivit utsatt för skarp kritik i många hänseenden från olika håll, har inom
departementet gjorts till föremål för en genomgripande omarbetning. Departementsförslaget,
som mera ansluter sig till gällande rätt, upptager på
flera punkter lösningar i syfte att möjliggöra vidareutveckling efter olika
linjer med ledning av kommande ståndpunktstaganden i andra sammanhang.
I en enligt lagrådets mening mycket viktig fråga, nämligen att vidgade
befogenheter skola anförtros barnavårdsnämnderna utan erforderlig ökning
av ledamöternas kvalifikationer, överensstämmer emellertid det remitterade
förslaget med kommitténs.

Vad som framkallat önskemålen om en barnavårdsreform torde främst
vara, att barnavårdsnämndernas verksamhet visat sig alltför litet effektiv.
Härpå söker förslaget råda bot genom att tillerkänna barnavårdsnämnderna
ökade befogenheter. Någon motsvarande ökning av deras kvalifikationer
föreslås däremot icke. Fastmera skola gällande lags regler om särskilda kvalifikationer
för vissa nämndledamöter enligt förslaget borttagas.

Det är enligt lagrådets mening icke uteslutet, att den påtalade ineffektiviteten
i barnavårdsnämndernas verksamhet delvis haft sin grund i en känsla
av otillräckliga kvalifikationer. Erfarenheten utvisar också att nämnder
stundom vid försök att lösa mera vanskliga uppgifter brustit i omdöme.
Därest det allmännas befogenheter att ingripa i barns och ungdoms fostran
utvidgas — något som otvivelaktigt i viss utsträckning ligger i utvecklingens
linje — anser lagrådet det ofrånkomligt att dessa vidgade uppgifter anförtros
därför kvalificerade organ. Härvid förtjäna övervägas lösningar, som
hittills icke blivit närmare utredda, exempelvis att hänskjuta vissa frågor
till organ med större judiciell kompetens.

Under åberopande av det anförda får lagrådet hemställa, att det remitterade
förslaget icke utan ytterligare utredning lägges till grund för lagstiftning.
Denna utredning bör särskilt inriktas på frågan om stärkande av de
beslutande organens kvalifikationer. Vad angår övriga frågor märkes, att
departementets förslag i så hög grad skiljer sig från kommitténs att det kan
sägas vara någonting helt nytt, som bort bli föremål för remissbehandling
före lagrådsremissen. Även ur denna synpunkt är därför ytterligare utredning
påkallad.

Det bör även erinras, att den föreslagna barnavårdslagens antagande nödvändiggör
ändringar i flera andra lagar och författningar. Frågan härom
har icke upptagits till behandling i nu förevarande sammanhang. Däremot
har barnavårdskommittén avgivit ett särskilt betänkande rörande följdförfattningar
till ny barnavårdslag m. in. (SOU 1957:49), beträffande vilket
tiden för avgivande av remissyttranden nyligen utgått. Då vissa följdändringar
äro av beskaffenhet att böra behandlas samtidigt med frågan om nya
barnavårdslagens antagande, föreligger här enligt lagrådets mening ett ytterligare
skäl att låta sistnämnda fråga anstå.

Andra lagutskottets utlåtande nr ö år 1960

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande

Som framgår av den lämnade redogörelsen har lagrådet hemställt, att det
remitterade förslaget inte utan ytterligare utredning lägges till grund för
lagstiftning. De skäl som föranlett mig att i nuvarande läge framlägga förslag
till eu helt ny barnavårdslag har jag redovisat i remissprotokollet. Vad
lagrådet anfört till stöd för sin ståndpunkt i denna fråga motiverar enligt
min mening inte att reformen uppskjutes. Lagrevisionen har förberetts
genom omfattande förarbeten, vilka pågått i nära ett decennium. I det betänkande
av barnavårdskommittén, vilket ligger till grund för lagförslaget,
har de olika frågorna gjorts till föremål för inträngande undersökningar
och problemen har därefter blivit ytterligare belysta vid den omfattande
remissbehandlingen. Härvid har endast ett mycket litet antal remissinstanser
intagit den ståndpunkten, att reformen bör uppskjutas. Den överarbetning
av kommitténs förslag som slutligen skett inom socialdepartementet
har i huvudsak inneburit, att önskemål och synpunkter som framkommit
vid remissbehandlingen blivit beaktade. Resultatet har blivit ett lagförslag
vilket, såsom lagrådet självt framhåller, företer väsentligt mindre
avvikelser från gällande barnavårdslag än vad kommitténs förslag gjorde.
I stort sett har andra lösningar inte föreslagits än sådana som diskuterats av
kommittén eller vid remissbehandlingen eller eljest varit föremål för särskild
utredning vid sidan om beredningen inom departementet. Med hänsyn härtill
bär jag inte ansett det motiverat att betunga myndigheter och andra med
ett nytt remissförfarande. Som framgår av remissprotokollet har emellertid
under departementsarbetet överläggningar angående lagförslaget ägt rum
med ett flertal myndigheter och organisationer. Då lagrådet som ett skäl för
att låta lagstiftning i ämnet anstå i avbidan på ytterligare utredning framhållit
det nära sambandet med utredningen om administrativa frihetsberövanden,
vill jag erinra om att denna utredning, som avgivit remissyttrande
över kommitténs lagförslag, därvid i allt väsentligt godkänt förslaget ur
de synpunkter som utredningen har att företräda och att utredningen även
beretts tillfälle att granska ett inom departementet upprättat lagförslag. De
påpekanden utredningen i anledning härav gjort i den i remissprotokollet
omnämnda promemorian har i nästan alla hänseenden blivit beaktade. Under
dessa förhållanden kan jag inte finna, att nämnda utredning bör föranleda
att nu ifrågavarande reform uppskjutes, i synnerhet som det för
närvarande inte är möjligt att bedöma när utredningens blivande förslag
kan bli föremål för statsmakternas prövning. Inte heller kan jag dela lagrådets
uppfattning att det finns anledning att avvakta det förslag om det
allmänna påföljdssystemet, som för närvarande utarbetas inom justitiedepartementet
på grundval av strafflagberedningens slutbetänkande. Tvärtom
torde det vara till fördel, om de regler om barnavårdsnämnds ingripanden
och om de omhändertagnas behandling som är av betydelse för brottsbekämpandet
blir fastlagda, innan ställning tages till frågan hur de straffrättsliga
bestämmelserna om unga lagöverträdare bör utformas. Hur gränsen bör

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 43

dragas mellan barnavård och kriminalvård, synes nämligen i liög grad vara
beroende av bl. a. vilka åtgärder som inom barnavårdslagstiftningens ram
skall kunna vidtagas mot unga lagöverträdare.

Som ytterligare ett skäl att låta frågan om den nya barnavårdslagens antagande
anstå har lagrådet åberopat, att vissa följdändringar till lagen är
av den beskaffenhet att de bör prövas samtidigt med nämnda fråga. Med
anledning härav må framhållas, att jag i det följande kommer att föreslå
vissa med den nya barnavårdslagen sammanhängande ändringar i lagen om
socialhjälp och att de följdändringar i annan lagstiftning, som kan befinnas
erforderliga, avses skola föreläggas riksdagen vid 1960 års vårsession. Möjlighet
kommer följaktligen att öppnas att, om så anses önskvärt, pröva frågorna
i ett sammanhang.

Slutligen må framhållas, att ett bifall till lagrådets hemställan endast skulle
medföra att den nuvarande barnavårdslagen skulle bestå i ytterligare ett
antal år med de brister som detta skulle innebära i form av bl. a. både
otillräckliga möjligheter att ingripa och ett otillfredsställande rättsskydd för
dem som beröres av ingripanden. Att bota dessa brister genom begränsade
ändringar i lagen torde nämligen inte vara möjligt.

Allmänt förebyggande verksamhet

Gällande bestämmelser

Att kommunen har ansvar för allmänt stödjande och främjande anordningar
och åtgärder kommer i BvL till uttryck i 1 § första stycket jämfört
med 2 § 1 mom. första punkten och särskilt med 2 mom. I sistnämnda lagrum
heter det, att »barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och
ungdomsvård och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda,
söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnavårdsanstalter ävensom
andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd».

Såsom framgår av citatet har åt 2 § 2 mom. givits en icke tvingande utformning,
och i propositionen 150/1924 (s. 79) sägs, att barnavårdsnämndens
arbetsuppgifter enligt 2 mom. kan betecknas såsom fakidtativa. Såväl
fattigvårdslagstiftningskommitténs uttalanden (se särskilt FvLK IV Avd. 2
s. 102—104) som propositionens innehåll (se särskilt s. 40) ger dock vid
handen, att samhällets barnavård ansetts självfallet omfatta en allmän
verksamhet för att befordra de ungas väl från födelsen och till vuxen ålder,
fastän man funnit överflödigt eller vanskligt att låta denna uppfattning
komma till klart och bjudande uttryck i lagbestämmelserna angående barnavårdsorganens
uppgifter.

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet

I den proposition, som ligger till grund för BvL, uttalas, att samhällets
barnavård i vidsträckt mening omfattar ett mycket stort socialt arbetsfält,
nämligen hela den samhälleliga verksamhet som har till syfte att befordra

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

de ungas väl från födelsen och till vuxen ålder. Denna definition torde alltjämt
kunna betecknas som adekvat och uttömmande. Liksom inom socialvården
i övrigt har man på barna- och ungdomsvårdens område alltmer insett
betydelsen av mera generellt förebyggande åtgärder, d. v. s. sådana åtgärder
till barns och ungdoms välfärd som siktar till att över huvud taget
förebygga uppkomsten av åtminstone vissa mera allmänt förekommande
missförhållanden. Det bör emellertid fasthållas, att i begreppet barna- och
ungdomsvård även ingår omsorgen om den normala, den friska ungdomen
eller vad som brukar gå under benämningen allmän ungdomsvård. Såsom
gemensam beteckning för de mera allmänt inriktade insatserna från samhällets
sida till barns och ungdoms bästa må här — i enlighet med den av
kommittén begagnade terminologien —- användas uttrycket allmänt förebyggande
verksamhet, ehuru denna beteckning särskilt i fråga om ungdomsvårdsarbetet
i och för sig kan anses mindre lämplig.

I stort sett torde numera inte råda några delade meningar om den allmänt
förebyggande verksamhetens stora betydelse för samhället. I likhet
med kommittén anser jag därför, att i ny barnavårdslag bör upptagas bestämmelser
av mera förpliktande karaktär än i gällande lag. Såsom kommittén
föreslagit torde det därvid vara lämpligt att lägga ansvaret för den
allmänt förebyggande verksamheten på primärkommunen, medan övriga
bestämmelser liksom i gällande lag bör vara riktade till barnavårdsnämnden.
Innan jag närmare går in på bestämmelserna om verksamhetens innebörd,
torde det vara lämpligt att till behandling uppta spörsmålet om den kommunala
organisationen för allmän ungdomsvård.

Enligt min mening talar beaktansvärda skäl för kommitténs förslag att
ungdomsvårdsarbetet skall vara en obligatorisk uppgift för barnavårdsnämnden.
Särskilt må framhållas, att barnavårdsnämnderna i Stockholm och
Göteborg nedlagt ett omfattande arbete på allmän förbättring av barns och
ungdoms villkor i samhället och att deras verksamhet på området nått en rik
utveckling. Betydande insatser har även gjorts av åtskilliga andra barnavårdsnämnder.
Det synes med hänsyn härtill knappast kunna betvivlas, att
barnavårdsnämnderna i gemen äger förutsättningar alt bedriva denna verksamhet
på lillfredsställade sätt. Såsom kommittén särskilt betonat synes det
allmänt förebyggande arbetet för barns och ungas bästa också vara ett
värdefullt, delvis nödvändigt komplement till nämndens individuellt inriktade
verksamhet. När det gäller att ta ställning till ifrågavarande organisatoriska
spörsmål, måste man emellertid även beakta, hur utvecklingen på
den allmänna ungdomsvårdens område hittills faktiskt gestaltat sig. Såsom
berörts i den föregående redogörelsen har det samhälleliga ungdomsvårdsarbetet
på senare tid i ett stort antal städer och andra kommuner — enligt
uppgift i mer än 300 — centraliserats till en kommunal myndighet kallad
ungdomsstyrelse, ungdomsvårdsstyrelse, nämnd för ungdomsvårdsfrågor eller
ungdomsdelegation. Som motivering för denna organisationsform, för vilken
gällande BvL inte lägger hinder i vägen, har anförts nödvändigheten att
sammanföra de olika verksamhetsgrenarna, att få en överblick över hela

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

fältet av stödåtgärder och kunna anpassa dessa till varandra och göra dem så
effektiva som möjligt. Även andra skäl torde stundom ha medverkat till att
sådant särskilt organ tillsatts för ungdomsvårdsarbetet. Hur önskvärt det i
och för sig än må vara, att de allmänt förebyggande uppgifterna läggs på
barnavårdsnämnderna, lär det inte kunna bestridas, att den berörda utvecklingen
varit till fördel för ungdomsvården i stort sett. Den av kommittén förordade
anordningen med ett berednings- och samarbetsorgan, utan egen
beslutanderätt, synes inte innebära någon tillfredsställande ersättning för de
nuvarande särskilt tillsatta myndigheterna. Med hänsyn härtill anser jag i
likhet med ett stort antal remissinstanser att man inte bör bryta den hittillsvarande
utvecklingen. Det bör sålunda enligt min mening även framdeles
stå varje kommun fritt att, om den så finner lämpligt, uppdra åt ett
särskilt organ att handlägga frågor rörande allmän ungdomsvård. Beträffande
denna organisationsform torde några särskilda bestämmelser lika litet
som i gällande BvL behöva införas i ny barnavårdslag. Härav följer att
ifrågavarande organ i kommunalrättsligt hänseende blir att hänföra till s. k.
oreglerade nämnder. Barnavårdslagens bestämmelser om den allmänt förebyggande
verksamheten torde böra ges samma innebörd som för närvarande.
Barnavårdsnämnden bör sålunda åläggas att tillse att vad som bör göras
för ungdomen också blir gjort, antingen genom att stimulera andra kommunala
organ att vidtaga åtgärder eller också genom att göra det själv. Om
ungdomsstyrelse eller motsvarande organ tillsättes i en kommun, medför
detta, att barnavårdsnämndens arbetsbörda lättas, men det innebär inte att
nämnden befrias från allt ansvar för den allmänna ungdomsvården inom
kommunen. Barnavårdsnämnden såsom det centrala organet för samhällets
barna- och ungdomsvård har alltid ytterst ansvaret för att erforderliga åtgärder
och anordningar inom kommunen vidtages till främjande av goda
uppväxtförhållanden för ungdomen.

En särskild fråga är vilket organ inom kommunen som bör utöva de uppgifter,
som avses i 1954 års kungörelser angående statsbidrag till ungdomens
förenings- och fritidsverksamhet (nr 575) samt om statsbidrag till utrustning
m. m. av vissa föreningslokaler (nr 615). Såsom framgår av den
förut lämnade redogörelsen är ifrågavarande organisatoriska uppgifter för
kommunerna mycket begränsade. De inskränker sig sålunda till att mottaga
vissa anmälningar och avge vissa yttranden. Med hänsyn till det nära sambandet
mellan de olika statsbidragsformcrna torde annat knappast kunna
ifrågasättas än att berörda uppgifter bör ankomma på ett och samma organ.
De organ som härvid kommer i fråga är — förutom ungdomsstyrelser eller
motsvarande, där sådana finnes — barnavårdsnämnder och skolstyrelser.
I denna fråga har kommittén och skolstyrelseutredningen stannat i olika
uppfattningar. Medan kommittén anser, att uppgiften bör tillkomma barnavårdsnämnderna,
menar skolstyrelseutredningen, att det här gäller en lämplighetsfråga,
som bör överlämnas till varje kommuns praktiska bedömande
med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Ehuru jag hyser den
uppfattningen, att barnavårdsnämnden med hänsyn till dess verksamhets -

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

fält måste anses ligga närmast till för uppgiften, ansluter jag mig till skolstyrelseutredningens
berörda slutsats, att kommunerna bör ha frihet att
själva avgöra organisationsfrågan. Jag kan härvid stödja mig på en övervägande
opinion bland remissinstanserna.

Vad härefter beträffar den allmänt förebyggande verksamheten i vidsträckt
bemärkelse utgör en allmän tillsyn från barnavårdsnämndens sida
självfallet en nödvändig förutsättning för att nämnden skall kunna uppdaga
behov av allmänna stödåtgärder och välja lämpliga dylika eller ta erforderliga
initiativ. Liksom hittills bör det därför — i nära överensstämmelse
med vad kommittén föreslagit — även enligt ny barnavårdslag åligga
barnavårdsnämnden att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden
inom kommunen. Då det torde vara självklart, att barnavårdsnämnden
alltid bör bedriva sin verksamhet på sådant sätt, att missförhållanden
i fråga om barns och ungas behandling och utveckling såvitt möjligt
förebygges, synes någon uttrycklig föreskrift om att verksamheten skall
ha en sådan inriktning inte vara erforderlig.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen hade kommittén enligt sina
direktiv att pröva, huruvida inom barnavårdslagstiftningens ram åtgärder
kan vidtagas, som är lämpliga för att åstadkomma ett förbättrat skydd för
skilsmässobarn och styvbarn, varjämte kommittén erhållit särskilt uppdrag
att utreda frågan, i vilken utsträckning barnavårdsman bör utses för barn i
äktenskap och adoptivbarn samt därmed sammanhängande spörsmål. I anledning
av sistnämnda uppdrag har kommittén i sitt slutbetänkande framlagt
förslag till sådana ändringar i 8 kap. föräldrabalken, att barnavårdsman
i vidgad utsträckning skall utses för barn i äktenskap och adoptivbarn.
Samtidigt har kommittén föreslagit även andra ändringar i föräldrabalken,
i synnerhet i balkens 6 kap. om vårdnad och umgängesrätt. Ifrågavarande
ändringsförslag, som bör prövas inom justitiedepartementet, skall här inte
upptagas till behandling. Vad angår spörsmålet, huruvida skilsmässo- och
styvbarn bör beredas förbättrat skydd inom barnavårdslagstiftningens ram,
har kommittén funnit, att ett för dessa kategorier särskilt avsett skydd knappast
kan anordnas på annat sätt än genom att en obligatorisk tillsyn av sådan
art som fosterbarnstil]synen införes. Kommittén har själv ställt sig avvisande
till tanken på en sådan tillsyn, och införande därav har inte påyrkats
i något yttrande. Inte heller jag finner mig böra framlägga förslag till bestämmelser
av denna innebörd.

I likhet med kommittén anser jag vidare, att stadgandet om allmän tillsyn
från barnavårdsnämndernas sida över barns och ungdoms levnadsförhållanden
bör kompletteras med en anvisning för nämnden att särskilt uppmärksamma
vissa grupper av underåriga. Kommittén har i detta sammanhang
framhållit bl. a. hjälpklassbarnen och barn i hem, där någon av föräldrarna
eller annan är alkoholmissbrukare eller psykiskt abnorm. Härtill
kan läggas fall, där kriminalitet eller annan bristande samhällsanpassning
yppats i den underåriges miljö, ehuru sådana omständigheter inte föreligger
att direkt ingripande är påkallat. Genom att ägna särskild uppmärk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

samhet åt sådana underåriga bör barnavårdsnämnderna kunna göra betydande
insatser inom ramen för den allmänt förebyggande verksamheten. Uppgiften
kommer visserligen att ställa ökade krav på barnavårdsnämnderna.
Om tillgängliga resurser utnyttjas på ett rationellt sätt, bör dock nämnderna
enligt min mening kunna gå i land därmed. De invändningar mot kommitténs
förslag som framförts i vissa yttranden kan jag därför inte tillmäta avgörande
betydelse.

Såväl den föreslagna lagtexten som den anförda motiveringen ger vid
handen, att kommittén avsett att särskild uppmärksamhet skall ägnas åt
sådana underåriga, som kan befaras inte få god vård och fostran, även i
fall, där fara för deras gynnsamma utveckling eller samhällsanpassning inte
föreligger. Ett sådant stadgande måste anses vara alltför vittsyftande. Enligt
min mening är det uppenbart, att många barnavårdsnämnder inte kommer
att vara tillräckligt rustade för att bemästra en så långt gående tillsynsplikt.
Stadgandet är därjämte alltför vagt till sin innebörd. Jag föreslår
därför att anvisningen om särskild uppmärksamhet begränsas till sådana
fall, där ogynnsam utveckling kan befaras. Härigenom framhäves också
starkare barnavårdsnämndens skyldighet att genom allmänt inriktade
åtgärder verka till förebyggande av kriminalitet eller annan asocialitet
hos de unga.

Jag delar kommitténs uppfattning, att det bör överlåtas åt barnavårdsnämnderna
att själva på sätt som befinnes lämpligt — genom överenskommelser
med myndigheter och andra eller annorledes —- säkerställa att
de får reda på sådana underåriga, beträffande vilka särskild uppmärksamhet
från nämndens sida är påkallad.

I viss anslutning till gällande BvL har kommittén föreslagit, att lagen
skall ge anvisning på vissa uppgifter, som barnavårdsnämnden i sin allmänt
förebyggande verksamhet främst bör inrikta sig på. Dessa uppgifter
hänför sig enligt förslaget till ungdomens fritidsförhållanden, anordnande av
god familjevård samt inrättande av barnavårdsanstalter och ungdomshem.
Jag är ense med kommittén om att åtgärder för att förbättra barns och
ungdoms fritidsförhållanden är en så central uppgift för barnavårdsorganen,
att de särskilt bör framhållas i lagtexten. Vad angår de övriga i förslaget
angivna uppgifterna torde det inte råda några delade meningar om att barnavårdsnämnderna
i dessa avseenden kan göra särskilt betydelsefulla insatser.
Andra uppgifter synes emellertid kunna vara väl så viktiga. Behoven
varierar på detta område starkt från kommun till kommun, och ändrade förhållanden
kan också förmodas komma att medföra att man i denna verksamhet
bör söka sig nya vägar. Då angivandet av exempel lätt kan komma
att binda verksamheten inom vissa utstakade gränser, anser jag att det är
lämpligast att i ny barnavårdslag inte upptaga någon motsvarighet till gällande
lags exemplifiering. Erforderliga anvisningar för hur den allmänt förebyggande
verksamheten bör bedrivas får i stället lämnas i andra former
främst genom vägledning av lillsynsorgancn.

Det kan i många fall vara önskvärt och värdefullt, att barnavårdsnämn -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

den genom kurser, föredrag eller på annat sätt upplyser om de möjligheter
som finns till rådgivning och undersökning och ekonomiskt stöd härför samt
till utbildning. Då en upplysningsverksamhet av denna art emellertid synes
ingå som ett naturligt led i nämndens insatser för förbättring av kommunens
barna- och ungdomsvård, torde någon uttrycklig anvisning därom
i lagen — i enlighet med vad jag nyss anfört — icke vara erforderlig eller
lämplig.

Däremot torde — efter förebild av bl. a. lagen om nykterhetsvård och
SochjL — i ny barnavårdslag böra införas ett stadgande om skyldighet för
barnavårdsnämnden att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i
frågor, som äger samband med nämndens verksamhet.

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande

Det är mig angeläget att i detta sammanhang framhålla betydelsen av att
barnavårdsnämnderna i sin allmänt förebyggande verksamhet samarbetar
med hem, skola och lokala ungdomsorganisationer samt tager väl vara på
de erfarenheter och frivilligkrafter som dessa organisationer förfogar över
och ger organisationslivet ett praktiskt stöd. Detta innebär självfallet inte,
att ungdomsorganisationerna i sin allmänna verksamhet skulle stå under
barnavårdsnämndens tillsyn. Särskilt om en speciell ungdomsstyrelse eller
liknande inrättas, såsom jag i remissprotokollet förutsatt liksom hittills skall
kunna ske, bör det i första hand vara genom denna stjnelse som kommunens
ansvar för den allmänt förebyggande ungdomsverksamheten och samarbetet
i detta hänseende med organisationerna kommer till uttryck.

Motionerna I: 444 och II: 567 samt II: 92

I de likalydande motionerna 1:444 av herr Larsson, Lars, m. fl., och II:
567 av herr Lundkvist i Eskilstuna m. fl. ävensom i motionen II: 92 av herrar
Nyberg och Nelander har yrkats ändring av 3 § förslaget till barnavårdslag
av sådan innebörd, att det klarare skulle framgå, att kommun själv skall
kunna avgöra, vilket kommunalt organ som skall kunna utöva de med ungdomens
förenings- och fritidsverksamhet förenade uppgifterna. Ändringen
skulle få den formen, att uttrycket »att verka för önskvärda förbättringar
i fråga om kommunens barnavård samt därvid i mån av behov och möjligheter
främja anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom»,
skulle bytas ut mot två uttryck. Det första av dessa skulle enligt alla
motionerna lyda: »att verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens
barnavård,»; det andra skulle lyda, enligt motionerna 1:444 och
II: 567: »att, i den mån detta icke tillkommer ungdomsstyrelse eller annat
kommunalt organ, genom stöd åt frivilliga organisationer samt genom särskilda
anordningar verka för bättre fritidsförhållanden för ungdom,» samt
enligt motionen 11:92: »att försåvitt icke annan nämnd eller styrelse av
kommunen erhållit detta åläggande främja bättre fritidsförhållanden för
ungdomen, bl. a. genom att stödja de frivilliga organisationernas strävanden
i denna riktning,».

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Yrkandet i motionerna I: 444 och II: 567 motiveras på följande sätt.

Motionärerna anser att stödet till ungdomsföreningar är motiverat av
organisationernas värde i sig som betydelsefulla organ till fostran för samhället
och demokratien. Motionärerna hyser den principiella uppfattningen
att studiecirkel-, ungdomscirkel-, fritidsgruppsverksamhet och idrottslig
verksamhet bland ungdom bör följas och främjas av särskilda kommunala
organ, som är specialiserade på att handlägga med det allmänt ungdomsfostrande
arbetet sammanhängande frågor. Vi finner det därför angeläget att
de av statsrådet åberopade ungdomsstyrelsernas ställning och karaktär av
organ för hithörande uppgifter framgår av lagtexten.

I motionen II: 92 understrykes den stora betydelsen av att kommunerna
— i enlighet med propositionens ståndpunkt ■—■ själva skall få avgöra vilket
kommunalt organ som skall ha hand om den kommunala verksamheten inom
det frivilliga ungdomsarbetet. Motionärerna menar, att föredragande
statsrådets uttalanden i frågan är tacknämliga men att det borde framgå
även av lagtexten, att kommunerna har fria händer på området. I motionen
anföres också, att motionärernas önskemål kan tillgodoses även genom andra
tillägg till eller ändringar i lagtexten än den i motionen angivna ändringen
av 3 §.

Om juristmedverkan i barnavårdsnämnd och om ungdomsdomstolar

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet

Kraven på obligatorisk juristmedverkan i barnavårdsnämndernas arbete
har framkommit i den allmänna diskussionen om rättssäkerhet vid s. k. administrativa
frihetsberövanden, och den synpunkt som här anlagts har varit
nödvändigheten att stärka rättssäkerhetsgarantierna för de enskilda, såväl
de unga själva som deras föräldrar. När det gäller barnavårdsnämndernas
befattning med unga lagöverträdare, har även en annan synpunkt trätt i
förgrunden. Man har nämligen hävdat, att barnavårdsnämnderna måste organiseras
med domare eller annan jurist som ledamot för att bekämpandet
av ungdomsbrottsligheten skall bli tillräckligt effektivt och behovet av samhällsskydd
tillfredsställande tillgodosett.

Allmänt sett torde inte kunna göras gällande, att barnavårdsnämnderna
visat benägenhet att vidtaga obefogade eller otillräckligt grundade ingripanden.
Enstaka fall av sådana ingripanden torde dock ha förekommit. Omständigheterna
kan också i undantagsfall vara särskilt ägnade att vilseleda
bedömningen, den allmänna meningen kan vara mycket bestämd och för ett
lokalt organ svår att helt frigöra sig från, personer utanför nämnden kan
engagera sig i strävanden att obehörigen påverka ett ärendes undersökning
och bedömning etc. Det torde vidare knappast kunna bestridas, att ingripanden
mot unga lagöverträdare inte alltid skett med önskvärd effektivitet.
Den av riksåklagarämbetet i detta hänseende framförda kritiken kan sålunda
inte anses obefogad. Med hänsyn till det nu anförda står det enligt min
mening fullt klart, att ett ökat utnyttjande av juridisk sakkunskap skulle
4 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 5

50 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

stärka rättssäkerheten och främja effektiviteten i barnavårdsnämndernas
arbete. Härigenom skulle nämndernas ställning allmänt sett också förbättras.

Om man skulle vilja föreskriva obligatorisk medverkan av jurist i barnavårdsnämndernas
arbete, anser jag övervägande skäl tala för en sådan lösning,
som ifrågasatts av kommittén, d. v. s. att en kvalificerad domare skulle
inträda som ledamot av nämnden vid handläggning företrädesvis av ärenden
rörande omhändertagande. En sådan ordning, som i princip överensstämmer
med den som gäller enligt den nya norska barnavårdslagen, är ur
flera synpunkter tilltalande. De praktiska erfarenheterna av denna organisationsform
i Norge lär i stort sett vara goda. De organisatoriska och andra
olägenheter som framhållits av kommittén torde vidare vara betydligt överdrivna.
Emellertid skulle — såsom kommittén också framhållit — ett genomförande
av den ifrågasatta reformen innebära en principiell nyhet, som
skulle bryta mot hittillsvarande uppfattning om lämpliga former för det
kommunala socialvårdsarbetets bedrivande. I likhet med kommittén, vars
ståndpunkt godtagits av flertalet remissinstanser, finner jag, att de skäl
som talar för obligatorisk medverkan av jurist i barnavårdsnämnds arbete
inte är av den styrka, att de kan motivera att en så genomgripande reform
nu genomföres.

Det är vidare tydligt, att frågan om obligatorisk juristmedverkan inte bör
ses som ett isolerat problem utan sättas in i ett större sammanhang, nämligen
spörsmålet om det vid administrativa frihetsberövanden verksamma
organet i första instans. Med ett slutligt ställningstagande till ifrågavarande
organisationsproblem torde därför under alla förhållanden böra ansta i avbidan
på prövningen av de förslag, som är att vänta från utredningen om
administrativa frihetsberövanden.

Nämnda utredning — som biträtt kommitténs ståndpunkt i förevarande
fråga — har uttalat, att rättssäkerhetsgarantierna huvudsakligen bör knytas
till handläggningen på länsstadiet av sådana ärenden angående omhändertagande,
där verklig tvist föreligger rörande det berättigade i en viss åtgärd.
Detta betraktelsesätt synes mig i stort sett vara realistiskt. Dock får
detta inte undanskymma, att det givetvis är angeläget att i möjligaste män
även förbättra förfarandet hos barnavårdsnämnderna, bl. a. genom att tillgodose
behovet av juridisk sakkunskap.

Enligt gällande BvL bör sådan sakkunskap, där så lämpligen kan ske,
vara företrädd inom nämnden. Eftersom övriga speciella kvalifikationsvillkor
för ledamotskap i barnavårdsnämnd slopas, kan jag inte tillstyrka, att
denna föreskrift bibehålies i ny barnavårdslag. Även om inval av domare eller
annan jurist i barnavårdsnämnd i många fall kan vara ett lämpligt sätt
att tillgodose nämndens behov av juridisk sakkunskap, kan detta tillgodoses
också på andra vägar. I likhet med kommittén föreslår jag, att nämnden
skall få tillkalla särskilda sakkunniga att delta i sina överläggningar samt
anlita det biträde i övrigt som erfordras. Med stöd av denna befogenhet äger
nämnden tillförsäkra sig bl. a. erforderligt juridiskt biträde. Jag kan i detta

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 51

sammanhang nämna, att den engelska ungdomsdomstolen normalt består
av tre lekmän med en juridiskt utbildad sekreterare. Utan att i någon mån
förringa betydelsen för barnavårdsarbetet av annan sakkunskap kan emellertid
med fog sägas att behovet av juristmedverkan ligger på ett särskilt
plan. Juristens uppgift är att vaka över att de i lagen föreskrivna formerna
och anvisade utvägarna anlitas. Sålunda har han bl. a. att tillse, att speciell
sakkunskap, såsom medicinsk och psykologisk sådan, i erforderlig omfattning
anlitas i nämndens arbete. Kraven på ökad rättssäkerhet talar också
för att den juridiska sakkunskapen bör i viss mån inta en särställning. Jag
har med hänsyn härtill funnit mig böra föreslå, att i lagen införes en direkt
anmaning till barnavårdsnämnderna att — om behovet av juridisk sakkunskap
inte är tillgodosett inom nämnden — anlita biträde av lagfaren person.
Närmare föreskrifter om på vilket sätt eller i vilken omfattning detta skall
ske synes inte vara nödvändiga eller ens önskvärda.

Åtminstone i de största städerna torde det vara mest naturligt att knyta
en jurist till nämnden såsom heltidsanställd befattningshavare. För det
stora flertalet nämnder kan emellertid knappast ifrågakomma annat än att
vid uppkommande behov anlita jurist från fall till fall. En lämplig ordning
synes därvid vara, att avtal träffas med lämplig jurist om att denne skall stå
till nämndens förfogande i den omfattning, som påkallas. För uppgiften synes
kunna ifrågakomma såväl domare och andra domstolsjurister som advokater
och förvaltningsjurister. Några svårigheter att finna en lämplig jurist,
vilken givetvis inte behöver vara bosatt inom kommunen, torde i allmänhet
inte behöva uppstå. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört räknar
jag med att juridisk expertis vid behov skall kunna förmedlas till nämnderna
av svenska socialvårdsförbundet.

Medverkan av jurist erfordras självfallet inte i alla slags ärenden. Behov
av juridisk sakkunskap föreligger främst i ärenden, som avser ingripande
i sådana fall som anges i 22 § BvL. Enligt föreliggande lagförslag skall barnavårdsnämnderna
kunna hindra skadliga fosterbarnsförflyttningar. Även
i dessa fall måste juristmedverkan anses särskilt påkallad. Alla ärenden av
angiven art är emellertid inte invecklade eller svårbedömda, utan i många
fall är utgången mer eller mindre självklar. I dylika fall kan juristens medverkan
göras mycket begränsad eller måhända helt avvaras. I allmänhet
torde juristen dock behöva följa handläggningen av ifrågavarande ärenden
mer kontinuerligt. Han bör därvid särskilt kontrollera, att utredningen blir
fullständig, lämna anvisningar om de kompletteringar som krävs, tillse att
bestämmelserna om rätt för den enskilde att yttra sig m. m. blir vederbörligen
iakttagna, på nämndens uppdrag leda förhör samt ge vägledning för
nämndens avgörande. Slutligen bör han också i erforderlig omfattning biträda
med beslutens avfattning.

Lagrådet

Vid sitt övervägande av den föreliggande frågan har lagrådet ansett stort
avseende böra fästas vid det förhållandet att barnavårdsnämnderna ha att

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

fullgöra uppgifter, vilka äro av mycket ingripande beskaffenhet för de enskilda
och i många fall jämväl av stor betydelse för samhällsskyddet. I betydande
utsträckning har denna verksamhet anknytning till rättsliga förhållanden,
där tillgången till juridisk sakkunskap och erfarenhet ur olika
synpunkter måste anses nödvändig både för berörda parter och för nämnden
själv. Lagrådet vill i detta sammanhang särskilt framhålla hurusom, på
sätt riksåklagarämbetet påpekat, vården av kriminell ungdom under 18 år
alltmer anförtrotts åt socialvårdsmyndigheterna, så att barnavårdsnämnderna
i realiteten kommit att fungera som en sorts barndomstolar. Om strafflagberedningens
förslag till skyddslag i vad det avser lagöverträdare under
18 år antages, kommer detta antagligen att medföra en ökad verksamhet för
barnavårdsnämnderna på sagda område. Då enligt den föreslagna nya barnavårdslagen
åldersgränsen för vissa fall höjts från 16 till 18 år kommer barnavårdsnämndernas
klientel att utvidgas. Därjämte innebär förslaget i flera
avseenden väsentligt ökade befogenheter för nämnderna, varav måste följa
skärpta krav på dessa ur såväl effektivitets- som rättssäkerhetssynpunkt.
Bland de i förslaget upptagna ökade befogenheter, vilka måste anses i hög
grad aktualisera behovet av juristmedverkan, förtjäna följande att särskilt
framhållas, nämligen att omhändertaga underårig för utredning (30 §), att
i tveksamma fall avgöra frågan om tillstånd att taga fosterbarn även då det
gäller barn i åldern över ett år (47 §) samt att beträffande fosterbarn meddela
förbud för föräldrarna eller annan som har vårdnaden om barnet att
skilja det från fosterhemmet (50 §). Hänvisas må även till de allmänt ökade
utredningsbefogenheterna, till bestämmelserna om rätt att påkalla polishandräckning
i 18 och 94 §§ samt till vad statsrådet anfört om innebörden
av nämndens befogenheter enligt 41 §. Det förtjänar att i detta sammanhang
erinras om att åtskilliga åtgärder, som kunna vara av beskaffenhet
att på ett allvarligt sätt ingripa i den enskildes rätt och frihet, enligt förslagets
11 § kunna komma att beslutas av nämndens ordförande. Det är
angeläget att för dylika fall någon representant för juridisk sakkunskap
finnes bland nämndens ledamöter. Detsamma gäller utan tvivel när inom
nämnden skall hållas förhör eller upptagas bevisning. Enligt föredragande
statsrådets uppgifter ha, såsom redan antytts, barnavårdsnämnderna visat
sig icke alltid vara vuxna sina uppgifter, bl. a. då det gällt ingripanden
mot unga lagöverträdare. Denna omständighet måste mot bakgrunden
av förslaget att anförtro nämnderna väsentligt ökade befogenheter av
nu angivet slag anses tala för skärpta krav i fråga om ledamöternas kvalifikationer.

På nu anförda skäl finner lagrådet, att det obestridliga behovet av juridisk
sakkunskap icke kan anses tillräckligt tillgodosett genom förslagets
stadgande i detta avseende utan att —• såvitt ej för vissa ärenden mera kvalificerade
organ tillskapas eller anvisas •— obligatorisk juristmedverkan i
barnavårdsnämnderna är ett ofrånkomligt krav. Lagrådet saknar underlag
för ett bedömande av hur sådan medverkan lämpligast bör och kan anordnas
i organisatoriskt avseende. I den delen torde erfordras ytterligare ut -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

redning. Enligt lagrådets mening är det emellertid att föredraga att en jurist
är ansvarig ledamot av nämnden framför ett anlitande av sakkunnig från
fall till fall, detta ej minst med hänsyn till önskvärd likformighet och kontinuitet
i avgörandena. Även andra jurister än domare synas därvid kunna
komma i fråga, exempelvis advokater och förvaltningsjurister. önskvärt är
att juristen har erfarenhet i frågor som falla inom området för barnavårdsnämndernas
verksamhet. Att juristen är ordförande torde ej vara ofrånkomligt.

I vad mån juristens medverkan bör begränsas till allenast vissa slag av
ärenden synes i och för sig närmast vara en praktisk fråga. Kommittén har
befarat att en dylik anordning skulle kunna föranleda att vid val mellan
olika åtgärder sådan åtgärd med förkärlek väljes, som icke kräver juristmedverkan.
Om dylika farhågor verkligen äga fog för sig, vilket undandrar
sig lagrådets bedömande, synes någon begränsning icke böra ske i fråga om
de ärenden i vilka juristen äger medverka.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer lagrådet att, i avbidan
på slutförd utredning om det vid administrativa frihetsberövanden
verksamma organet i första instans, ändring nu icke vidtages i gällande lags
bestämmelser om juristmedverkan i barnavårdsnämnd. Om denna hemställan
bifalles, bör i 7 § införas en bestämmelse av innehåll, att där så lämpligen
kan ske, juridisk sakkunskap bör vara företrädd inom nämnden.

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande

Den ytterligare utredning som lagrådet enligt vad nyss nämnts ansett erforderlig
skulle särskilt inriktas på frågan om stärkande av de beslutande
organens kvalifikationer. Härvid har lagrådet åsyftat bl. a. sådana lösningar
som exempelvis att hänskjuta vissa frågor till organ med större judiciell
kompetens. Ehuru synpunkten inte närmare utvecklats i lagrådets yttrande,
vill jag erinra om att vissa sådana lösningar övervägts av kommittén men
avvisats av såväl denna som flertalet remissinstanser. Särskilt har lagrådet
emellertid anmärkt, att barnavårdsnämnderna enligt förslaget inte fått en
tillräckligt kvalificerad sammansättning med tanke på de ökade befogenheter
av olika slag som tillägges nämnderna. Lagrådet har sålunda funnit
att behovet av juridisk sakkunskap inte kan anses tillräckligt tillgodosett
genom det remitterade förslagets stadgande i detta avseende utan att —
såvitt inte för vissa ärenden mera kvalificerade organ tillskapas eller anvisas
— obligatorisk juristmedverkan i barnavårdsnämnderna är ett ofrånkomligt
krav. Hur sådan medverkan lämpligast kan och bör anordnas i
organisatoriskt avseende, bör enligt lagrådet närmare utredas.

Med anledning härav vill jag till en början hänvisa till mitt uttalande vid
lagrådsremisser!, att ställningstagandet till berörda organisationsproblem —
som endast är ett led i det större spörsmålet om det vid administrativa frihetsberövanden
verksamma organet i första instans — bör anstå i avbidan på
prövningen av förslag i denna del från utredningen om administrativa frihetsberövanden.
Att vid sidan om denna utredning göra en särskild undersök -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

ning på ett område, som måste anses falla inom den angivna utredningens
uppdrag, kan knappast i dagens läge komma i fråga.

Som framgår av remissprotokollet har jag starkt understrukit betydelsen
av att juridisk sakkunskap kommer att utnyttjas i barnavårdsnämndernas
arbete. I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser bar jag emellertid
intagit den ståndpunkten, att barnavårdsnämnderna bör bibehållas vid
sin karaktär av kommunala nämnder och att man inte för närvarande bör
genomföra en så genomgripande reform som att föreskriva att domare eller
annan jurist obligatoriskt skall ingå som ledamot av barnavårdsnämnd över
huvud taget eller vid handläggning av vissa slags ärenden. I stället bar som
redan antytts i det remitterade förslaget intagits ett stadgande om att barnavårdsnämnd
bör anlita biträde av lagfaren person, om behovet av juridisk
sakkunskap inte är tillgodosett inom nämnden. Som det föreslagna stadgandet
utvisar har det härvid förutsatts att det kan visa sig lämpligt att tillföra
en barnavårdsnämnd erforderlig sakkunskap på detta område genom att i
nämnden invälja domare eller annan jurist. Lagrådets yttrande i frågan om
juristmedverkan i barnavårdsnämnd har utmynnat i hemställan, att ändring
inte nu vidtages i gällande lags bestämmelser härom. Ehuru stadganden som
endast innebär en rekommendation om inval i kommunala nämnder av personer
med särskilda kvalifikationer synes kunna ge anledning till invändningar
från såväl praktiska som principiella synpunkter, har jag velat gå
lagrådet till mötes i detta hänseende. I enlighet med vad lagrådet föreslagit
torde sålunda i 7 § böra införas en bestämmelse av innehåll att, där så
lämpligen kan ske, juridisk sakkunskap bör vara företrädd inom nämnden,
Bestämmelsen synes lämpligen kunna fogas som en ny punkt till paragrafens
första stycke. Det må framhållas, att en sådan bestämmelse inte medför
att andra stycket i förslagets 10 § blir överflödigt. De båda stadgandena kommer
i stället att komplettera varandra. En rekommendation om inval av jurist
är i och för sig mindre väl förenlig med den proportionella valmetoden.
Något avgörande hinder torde likväl inte föreligga mot att bibehålla de föreslagna
bestämmelserna om tillämpning av denna valmetod.

Vad nu sagts utesluter inte att frågan om obligatorisk juristmedverkan
kan komma i ett annat läge, därest utredningen om administrativa frihetsberövanden
inte föranleder att för vissa ärenden mera kvalificerade organ än
barnavårdsnämnderna tillskapas eller anvisas. I en sådan situation får hela
spörsmålet självfallet omprövas.

Motioner

I de likalydande motionerna I: 17 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 25 av herr
Hjalmarson m. fl. framställes i denna del intet yrkande. I motiveringen till
yrkandena anför emellertid motionärerna, att de anser det med hänsyn till
rättssäkerheten betänkligt att ge administrativa organ med ringa juridisk
kompetens så stora befogenheter som barnavårdsnämnderna enligt lagförslaget
skulle få med avseende på rätten att ingripa i enskilda människors
liv. De fortsätter:

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Vi finner det särskilt märkligt, att man vill väsentligt vidga gränserna
för barnavårdsnämndernas inflytande utan att samtidigt tillförsäkra nämnderna
eu juridiskt betryggande sammansättning. I propositionen ägnar föredragande
statsrådet ett helt kapitel åt frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämnd,
men den omfångsrika diskussionens ringa resultat är att någon
mera betydande ändring i förhållande till nuvarande ordning icke befunnits
påkallad. På framsiällning av lagrådet har i lagtexten upptagits en
motsvarighet till den i gällande lag intagna rekommendationen att juridisk
sakkunskap, där så lämpligen kan ske, bör vara företrädd i nämnden. Vidare
finns i lagförslagets 10 § en passus av innebörd att, därest behovet av
juridisk sakkunskap icke är tillgodosett inom nämnden, denna bör anlita
biträde av lagfaren person. Dessa rekommendationer må i och för sig vara
värdefulla, men de kan inte anses tillfredsställande svara mot det starka
krav på juridiskt kompetenta nämnder, som hör samman med de förutsatta
nytillkommande eller vidgade uppgifterna. Man måste räkna med att ett
stort antal barnavårdsnämnder varken kommer att ha någon jurist som
ledamot eller annat än undantagsvis kunna utnyttja de servicemöjligheter
i fråga om juridisk sakkunskap som propositionen ställer i utsikt. Likafullt
skulle de betros med ökade fullmakter att träffa avgöranden i frågor av delvis
komplicerad juridisk karaktär och av största betydelse för berörda parter.

Hyste vi uppfattningen att barnavårdsnämnderna borde handlägga alla
de kategorier av ärenden som förutsätts i propositionen, skulle vi icke tveka
att föreslå obligatorisk juristmedverkan. Då vi emellertid, såsom framgår av
det följande, finner det riktigast att nämndernas verksamhetsområde icke
vidgas i den omfattning och på det sätt som föreslås i propositionen, anser
vi att det är till fyllest" med de i lagförslaget intagna rekommendationerna.
Vi understryker att vårt ställningstagande i denna både principiellt och
praktiskt betydelsefulla fråga måste ses i sammanhang med de förslag och
synpunkter som i övrigt framförs i denna motion.

Även i de likalydande motionerna 1: 442 av herr Bengtson m. fl. och II:
561 av herr Hedlund m. fl. beröres frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämnderna
endast i motiveringen. Motionärerna yttrar, att det enligt deras
mening kan befaras, att nämnderna icke skall kunna tillfredsställande fylla
uppgiften att resocialisera kriminella ungdomar under 18 år. I fortsättningen
yttrar motionärerna bl. a.:

Nämndernas konstruktion såsom förtroendevalda barnavårdande organ
synes icke särskilt väl lämpa sig för vidtagande av tillrättaförande åtgärder
mot kriminell ungdom. Detta gäller särskilt olika former av frihetsberövanden.
För de nämndledamöter vilka är personligt bekanta med den underåriges
föräldrar och övriga släktningar kan ett beslut att beröva den unge
friheten ofta framstå som så obehagligt att beslutet, trots att det borde fattas,
fördröjes — med de risker för fortsatt brottslig verksamhet och skadligt
inflytande på den underåriges kamrater som detta för med sig. Det nu
sagda talar enligt vår mening närmast för att i vart fall alla ärenden rörande
tvångsomhändertagande för skyddsuppfostran och för i 30 § nämnd utredning
obligatoriskt skulle hänskjutas till domstol för avgörande. Vi håller
också före, att ur rättssäkerhetssynpunkt domstol skulle vara mer lämpad
än barnavårdsnämnd att avgöra sådana ärenden. Behov av att kunna vidtaga
sådana åtgärder föreligger emellertid. Då vi emellertid förväntar att
bestämmandet av reaktion mot grova brott av ungdomar under 18 år även

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

i framtiden skall åvila domstolarna, och då vi är förvissade om att barnavårdsnämnderna
i fortsättningen liksom hittills kommer att noga söka beakta
rättssäkerhetskravet, finner vi oss böra godtaga förslaget i denna del.
Vi förutsätter dock att frågan om domstols medverkan i nämnda ärenden
icke anses slutgiltigt löst utan att frågan, sedan erfarenheter av lagens tilllämpning
vunnits, måtte göras till föremål för nya överväganden.

I de likalydande motionerna I: 6 av herr Lundström m. fl. och II: 9 av
herr Ohlin m. fl. hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära tillsättande av en utredning rörande överflyttandet av vissa av
barnavårdsnämndernas uppgifter i fråga om bekämpandet av ungdomsbrottsligheten
till särskilt organ (ungdomsdomstolar, socialdomstolar)».

Ett likartat yrkande framställes i de likalydande motionerna 1: 15 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 23 av herr Hjalmarson m. fl. Där hemställes nämligen,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en allsidig
och förutsättningslös utredning beträffande frågan om att anförtro i vart
fall vissa tvångsingripanden mot unga lagöverträdare åt särskilda ungdomsdomstolar».

I motionerna 1: 6 och II: 9 erinras om att barnavårdsnämndernas uppgifter
och befogenheter att ingripa i den enskildes förhållanden i betydande
grad utvidgas genom propositionens förslag till barnavårdslag. Härom
yttrar motionärerna:

En barnavårdsnämnd har således vid sidan av sina förebyggande och
övervakande uppgifter även vittgående befogenheter i fråga om administrativa
frihetsberövanden. I detta avseende intar de svenska barnavårdsnämnderna
en särställning så till vida som beslut om sådana frihetsberövanden
— skyddsuppfostran — kan företagas utan judiciellt inslag. Även i Norge
och Danmark kan motsvarigheter till våra barnavårdsnämnder visserligen
besluta om sådana ingripanden, men då skall domare deltaga i förhandlingarna.
Dessutom kan i dessa länder frågan om rättsenligheten i sådana ingripanden
prövas av allmän domstol.

Efter en redogörelse för vissa uttalanden under förarbetena till propositionen
om värdet av juristmedverkan i barnavårdsnämnderna fortsätter motionärerna: För

vår del kan vi helt ansluta oss till den uppfattningen, att rättssäkerhetskravet
skulle gagnas av att avgörandena i de frågor som gäller tvångsingripanden
mot barn och ungdom skedde under medverkan av juridisk sakkunskap.
Samtidigt talar emellertid enligt vår mening många skäl emot införandet
av tvingande bestämmelser om obligatorisk juristmedverkan i barnavårdsnämnderna.
Utöver de redan anförda vill vi bl. a. betona svårigheten
för nämnderna att få tillgång till för dessa uppgifter erfarna och lämpade
jurister.

Motionärerna erinrar därefter om att rättssäkerhetssynpunkterna vid beslut
om frihetsberövande i administrativ ordning är under utredning och
uttalar den förmodan, att utredningsförslaget kommer att gå ut på att
prövningen även framdeles skall göras hos barnavårdsnämnderna som första
instans och att rättssäkerhetsgarantierna kommer att förläggas till ett
prövningsorgan. I anslutning härtill anför motionärerna:

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 57

Enligt vår mening bör emellertid övervägas om ej det tänkta judiciella
organet även bör handlägga barnavårdsärenden i första instans. Det kan även
ifrågasättas, om man bör bibehålla det nuvarande systemet, att beslut av barnavårdsnämnd
om frihetsberövande kan verkställas utan prövning i annan
instans om det medgives av vederbörande själv. Det kan nämligen dragas i
tvivelsmål, att dylika medgivanden alltid tillkommer med full insikt om vad
medgivandet innebär.

Flera möjliga utformningar bör därvid kunna tänkas. Med hänsyn till
att den ovan nämnda utredningen har att utreda frågan om rättssäkerhetsgarantier
vid alla former av administrativa frihetsberövanden får det förutsättas
att utredningen kommer att föreslå att prövningen förlägges till organ
med karaktär av »socialdomstol». Om detta organ i enlighet med vad vi här
föreslagit beredes möjlighet att handlägga barnavårdsärenden även i första
instans bör organet därvid kunna fungera som särskild »ungdomsdomstol»
och även benämnas så.

Med hänsyn till den karaktär av »prövningsinstans» för barnavårdsnämnderna
som det av utredningen förordade organet väntas få, kan det också
förutsättas att man är inne på tanken att inordna organet i någon redan befintlig
administrativ instans.

Enligt vår mening bör det emellertid övervägas att förlägga ett eventuellt
organ med uppgift att vid sidan av barnavårdsnämnderna handlägga ärenden
inom barna- och ungdomsvården till det nuvarande domstolsväsendet.

Vad vi härmed åsyftar är ett organ liknande de i många utomnordiska
länder förekommande s. k. ungdomsdomstolarna.

En omprövning av barnavårdsnämndernas uppgifter i dessa avseenden
skulle möjliggöra, att tyngdpunkten i deras verksamhet förskjutes mot den
vårdande, stödjande och hjälpande verksamheten, vilket enligt vår uppfattning
bör eftersträvas.

Därest ett sådant särskilt organ tillskapas bör barnavårdsnämnderna kunna
befrias från uppgiften att tillrättaföra det mest kriminellt belastade ungdomsklientelet.
.

Men även andra fördelar torde stå att vinna med införandet av ett judiciellt
organ på barna- och ungdomsvårdens område.

Både enligt nu gällande ordning och enligt departementsförslaget saknar
barnavårdsnämnderna i stort sett reaktionsformer som är lämpade beträffande
ungdom vars brott ej tyder på vanart, såsom detta begrepp tolkats i
nuvarande BvL. Med ett judiciellt, för behandling av barn och ungdom lämpligt
sammansatt organ skulle man utan de uppenbara olägenheter av psykologisk
art, som är förenade med att ställa unga människor inför allmän domstol
ändå kunna använda sig av sådana reaktionsformer, som t. ex. böter
och skadestånd, vilka i många fall sannolikt kan vara mera verkningsfulla
än de åtgärder som nu står till en barnavårdsnämnds förfogande. Det är
främst åtgärder av förebyggande, övervakande, rådgivande och vårdande art
för vilka barnavårdsnämnderna är väl kvalificerade och som också utgör
den övervägande delen av deras arbete. Om eu sådan ordning genomfördes
skulle ej längre betänkligheter möta att låta kravet på medverkan av jurist
i nämnden falla. En ytterligare fördel med en sådan ordning skulle med skäl
kunna förväntas ligga däri att proceduren och atmosfären i eu ungdomsdomstol
— även om den komme att bli betydligt mindre formell än den som
följes inom en allmän domstol — liksom också de påföljdsregister, som cn
sådan domstol kunde tänkas förfoga över, skulle vara ägnade att bland ett
yngre kriminellt klientel ingjuta större respekt än vad en barnavårdsnämnd
kan göra och klargöra det allvar med vilket samhället betraktar kriminella
handlingar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att frågan om kompetenskonflikten
mellan domstolarna och barnavårdsnämnderna i fråga om åtgärder
mot unga lagöverträdare icke är löst på tillfredsställande sätt. Å ena
sidan har man i princip fastslagit, att barnavårdsnämnderna skall ha ansvaret
för tillrättaförandet av lagöverträdare under 18 år, men å andra sidan
ankommer det på åklagaren att avgöra huruvida åtal vid domstol skall ske,
och den reaktionsform, bötesstraff, som är lämplig för många lindrigare
fall, kan endast tillämpas av domstol. Den oklarhet och kompetensblandning,
som bär föreligger, är till stort men för bekämpandet av ungdomsbrottsligheten.

Avslutningsvis yttrar motionärerna, att de i motionen nämnda problemen
bör bli föremål för särskild utredning, oberoende av om den föreslagna
barnavårdslagen antages och oberoende av det väntade förslaget rörande
förfarandet i ärenden om administrativa frihetsberövanden.

I motionerna I: 15 och II: 23 åberopas såsom motivering innehållet i en
vid motionerna fogad promemoria angående barnavårdsnämnd/ungdomsdomstol,
författad av lektor Ola Nyqvist. Vidare anföres i motionerna:

Den på senare år starkt stigande ungdomskriminaliteten har uppenbarligen
gjort frågan om de lämpligaste formerna för samhällets ingripanden
mot unga lagöverträdare i hög grad aktuell. I anledning härav synes det
fullt befogat att närmare låta undersöka huruvida de i vårt land hittills
gällande eller nu föreslagna reglerna för dylika ingripanden icke skulle
kunna förbättras. Bland annat synes härvid böra övervägas om icke det
nuvarande av justitieombudsmannen påtalade dualistiska systemet, varigenom
rätten till ingripanden uppdelats mellan barnavårdsnämnderna å ena
samt de allmänna domstolarna å andra sidan, skulle kunna ersättas med
något mera enhetligt. Härvid inställer sig tanken på inrättande av s. k.
ungdomsdomstolar.

Genom inrättandet av dylika skulle såsom framhålles i promemorian under
avsnittet C. åtskilliga fördelar kunna vinnas, varvid vi särskilt betonar
en ökad rättssäkerhet.

Det synes därför väl värt att utredas huruvida icke ett system med ungdomsdomstolar
borde införas även för vårt lands del liksom redan skett
i de flesta andra länder. Att i denna motion ingå på hur ett dylikt system
lämpligast bör utformas kan givetvis icke komma i fråga. Såsom framgår
bland annat av den i promemorian gjorda internationella översikten är
emellertid många lösningar härvid tänkbara.

De under avsnittet C. i promemorian anförda synpunkterna stämmer i
stor utsträckning överens med innehållet i motionerna 1: 6 och II: 9. Utskottet
hänvisar till promemorian.

Förfarandet hos barnavårdsnämnd m. m.

Gällande bestämmelser

Regler om förfarandet hos barnavårdsnämnd är i BvL samlade främst i
18, 24, 25 och 75 §§. Även 52 § 1 mom. och 81 § 1 och 5 mom. BvL bör emellertid
beaktas i sammanhanget.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 59

Ett »ingripande» av barnavårdsnämnd skall alltid föregås av en undersökning
rörande förhållandena. Då barnavårdsnämnden (eller dess ordförande)
genom anmälan eller på annat sätt fatt kännedom om fall, där åtgärd som
ankommer på nämnden synes påkallad, skall ordföranden för ärendets beredande
oförtövat söka inhämta noggrann kännedom om de omständigheter,
som kan inverka på bedömningen av fallet. (18 § första stycket BvL.)

För det särskilda fall, att barnavårdsnämnd genom ansökan eller anmälan
eller annorledes fått kännedom om att någon ämnar i sitt hem mottaga
eller redan mottagit fosterbarn — då ärendet alltså gäller prövning och eventuell
åtgärd jämlikt bestämmelserna om fosterbarnsvård — är stadgat, att
nämnden ofördröjligen skall låta verkställa undersökning av hemmets beskaffenhet,
såframt nämnden icke redan äger noggrann kännedom om hemmet
(52 § 1 mom. BvL). Liknande undersökningsskyldighet föreligger för
barnavårdsnämnd, som fått kännedom om att barn under omständigheter,
som avses i 59 § BvL, utan att vara fosterbarn vistas i annat enskilt hem än
hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare (59 § 4 mom. BvL).

Under vissa betingelser skall eller bör barnavårdsnämnd i förekommande
ärenden anlita speciell sakkunskap eller bereda personer, som sitter inne med
särskild kännedom och erfarenhet, tillfälle att lämna upplysningar och anföra
sin mening.

Rätt för dem saken angår att yttra sig i ärende, som barnavårdsnämnd förehar,
är i BvL endast i så måtto erkänd, att nämnden -— enligt 24 § 2 mom.
första stycket — icke må besluta omhändertagande för skvddsuppfostran
med mindre tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig beretts den underåriges
föräldrar, om de vistas på känd ort inom riket, samt honom själv,
om han fyllt 15 år.

Med avseende å inställelseplikt och beträffande barnavårdsnämndens befogenhet
att framtvinga pliktuppfyllelse ger BvL olika regler för olika fall
(24 § 2 mom. andra stycket ävensom 75 § 1 mom. första och andra styckena
samt 2 inom.).

Barnavårdsnämnds beslut är i regel omedelbart verkställbara, även om de
ej vunnit laga kraft; har besvär anförts, där sådant är tillåtet, äger dock
länsstyrelsen förbjuda verkställighet (81 § 1 mom). En annan regel gäller
för beslut om att någon skall omhändertagas för skyddsuppfostran. För att
verkställighet skall ske, innan vederbörligt samtycke erhållits eller fastställelse
meddelats, förutsättes, att nämnden —■ med hänsyn till att uppskov
funnits förbundet med våda — förordnat om omedelbar verkställighet (25 §
3 mom.).

Protokollsuldrag skall utan avgift tillhandahållas den som är i behov därav
för klagan över nämndens beslut (81 § 5 mom.). Delgivning är däremot
föreskriven endast i fråga om beslut om någons omhändertagande för skyddsuppfostran.
Sådant beslut skall ofördröjligen skriftligen delgivas föräldrarna
samt, där saken gäller person, som avses i 22 § d) BvL, jämväl denne. Avser
beslutet barn under 18 år, skall dessutom ofördröjligen skriftlig förklaring
avfordras föräldrarna, huruvida de samtycker till beslutets verkställande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Lämnar föräldrarna inte sådant samtycke som nyss sagts eller kan de
inte anträffas, skall nämnden underställa beslutet länsstyrelsens prövning.
Avser beslutet person i åldern 18—21 år, skall förklaring som nyss sagts inte
avfordras hans föräldrar, utan beslutet skall alltid underställas länsstyrelsens
prövning. (Vad här sagts om föräldrar gäller enligt 78 §, om vårdnaden
om underårig tillkommer allenast den ene av föräldrarna eller särskilt förordnad
förmyndare, den som har vårdnaden.) Underställning skall göras så
snart ske kan och senast två veckor efter det beslutet om omhändertagande
fattats. Vid underställning skall till länsstyrelsen överlämnas redogörelse för
vad i ärendet förekommit. (25 § 2 mom.)

Slutligen är att nämna, att barnavårdsnämnd och dess ordförande äger att
— även i andra fall än de förut angivna •— där de så prövar nödigt för vidtagande
av åtgärd, som enligt BvL ankommer på dem, utan kostnad för
nämnden erhålla handräckning av polismyndighet (77 §). Särskilda bestämmelser
gäller för anlitande av polismyndighets bistånd i ärende angående
arbetsföreläggande (72 § BvL med hänvisning till SochjL).

Föredragande statsrådet

Gällande BvL innehåller spridda föreskrifter om beredning av ärende hos
barnavårdsnämnd, om utredningsåtgärder, som nämnden må eller skall vidtaga,
samt om nämndens befogenheter, när det gäller att införskaffa utredning.
Vidare meddelas vissa bestämmelser om beslut, delgivning, verkställighet
och underställning. Kommittén har funnit lämpligt, att reglerna om
ärendes behandling hos barnavårdsnämnden samlas och systematiseras samt
kompletteras och ges mera allmän giltighet. Bestämmelserna om förfarandet
har upptagits i ett särskilt kapitel av lagförslaget.

Liksom flertalet remissinstanser anser jag, att de av kommittén föreslagna
bestämmelserna — i vilka givits uttryck för de viktiga och vedertagna principerna
om att utredning skall utföras objektivt, taktfullt och så att de berörda
personerna får sina önskemål i fråga om utredningen såvitt möjligt
beaktade och inte i onödan åsamkas olägenhet eller kostnad — innefattar en
i stort sett ändamålsenlig reglering av förfarandet. Jag förordar även, att
bestämmelserna om förfarandet samlas i ett särskilt kapitel, vilket principiellt
bör äga tillämpning på alla slags ärenden. Jag har sålunda inte ansett
det vara att anbefalla, att procedurreglerna — såsom ifrågasatts i vissa yttranden
— begränsas till att avse endast ärenden av särskild vikt ur rättssäkerhetssynpunkt.
Även beträffande andra slags ärenden måste det anses
vara av inte ringa betydelse bl. a. för att säkerställa riktiga avgöranden, att
förfarandet är till sina huvuddrag reglerat i lagen. Inte minst utgör en reglerad
procedur stöd och hjälp för barnavårdsnämnderna själva. Samtidigt måste
som kommittén framhållit förfarandet i barnavårdsärende självfallet vara
avpassat efter nämndens sammansättning, inre arbetsformer m. m. Sådana
krav på handläggningen får inte ställas, som i onödan skulle tynga nämnden
och ogynnsamt påverka dess förmåga till aktiva insatser. Detta är enligt
min mening inte heller fallet med de regler som föreslagits.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Det är inte min avsikt att här gå in på alla frågor som rör förfarandet i
ärenden hos barnavårdsnämnd, utan jag kommer att begränsa mig till vissa
betydelsefulla spörsmål. Härvid avser jag att först något uppehålla mig vid
en del viktigare nyheter i kommitténs förslag. Vidare skall jag också beröra
underställningsinstitutet och en av kommittén diskuterad fråga om rätt för
barnavårdsnämnd att hänskjuta beslutanderätten i ett ärende till länsstyrelsen.

Barnavårdsnämnderna får i sin verksamhet en ganska omfattande utredningshjälp
från polismyndigheternas sida. Även när det inte gäller befattningen
med unga lagöverträdare, som efter åtalseftergift eller beslut av
domstol överlämnas för barnavårdsåtgärd, kan barnavårdsnämnderna salunda
i inte ringa utsträckning bygga på rapporter och förhörsprotokoll
från polismyndighet. Sådan utredningshjälp kommer barnavårdsnämnderna
självfallet att behöva också framdeles. Jag kan emellertid inte tillstyrka
kommitténs förslag, att barnavårdsnämnd skall få lita till polismyndighets
bistånd på det sättet att polismyndigheten har att bedriva utredningsverksamhet
för nämndens räkning. De utredningar som skall ligga till grund för
avgöranden i barnavårdsärenden bör nämligen enligt min mening även i
fortsättningen i princip utföras med anlitande av barnavårdsnämndernas
egna resurser. Detta förutsätter dock givetvis, att ett intimt och fortlöpande
samarbete upprätthålles mellan barnavårdsnämnderna och polismyndigheterna.
I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt torde barnavårdsnämnd
alltså enligt den nya barnavårdslagen endast böra få rätt att påkalla
hjälp av polismyndighet med att efterforska underårig och göra det
möjligt för nämnden att vidtaga viss utredningsåtgärd, t. ex. hembesök.

Enligt min uppfattning måste det anses riktigt och skäligt, att personer
som höres för att lämna upplysningar i barnavårdsärende och fördenskull
får vidkännas utgifter eller går miste om inkomst bör kunna få ersättning
härför. Man kan i så fall med mindre betänklighet kalla personer till inställelse,
och ersättningsrätten blir härigenom också till direkt fördel för barnavårdsarbetet.
Inställelseersättning torde inte kunna medföra omkostnader
av större betydelse för kommunerna, och inte heller i övrigt synes några vägande
invändningar kunna göras mot rätt till sådan ersättning. Kommitténs
förslag i denna del torde sålunda vara välmotiverat, och det har också
allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Frågan om ersättning för inställelse
berör emellertid inte enbart barnavårdsnämnderna utan även andra
kommunala nämnder, och en lösning av fragan för barnavårdsnämndernas
del kan inte sägas vara särskilt angelägen. Att personer kallas för att höras
upplysningsvis inför barnavårdsnämnd eller företrädare för denna förekommer
inte i någon större utsträckning, och omständigheterna torde för övrigt
oftast vara sådana att den som inställt sig knappast har några befogade ersättningsanspråk.
Med hänsyn härtill anser jag i likhet med länsstyrelsen
i Kopparbergs län, att frågan inte bör lösas isolerat för barnavårdsnämndernas
del utan att den bör upptagas i ett större sammanhang. Härvid får man
även ta ställning till spörsmålet om i vilken utsträckning ersättning skall

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

kunna utgå till dem som ärendet närmast rör. I detta sammanhang må erinras
om att det enligt gällande lag (18 § andra stycket BvL) åligger barnavårdsnämnd
att vid behov medverka till att inställelse kommer till stånd,
när det gäller läkarundersökning, och att nämnden alltså kan få bestrida
olika utgifter som är förenade med sådan undersökning. Detsamma bör
uppenbarligen gälla även i fortsättningen. Någon uttrycklig bestämmelse
om skyldighet för nämnden att medverka till att inställelsen kommer till
stånd torde dock inte behöva upptagas i den nya lagen.

Innan jag lämnar frågan om inställelseersättning, vill jag något beröra
förfarandet i barnavårdsärenden på länsstadiet. Enligt gällande lag kan personer
som höres upplysningsvis i underställt mål angående skyddsuppfostran
få ersättning för inställelsen endast om förhöret på länsstyrelsens begäran
äger rum inför domstol. Däremot gäller enligt 30 § lagen om nykterhetsvård,
att sådan person får ersättning även för inställelse inför länsstyrelsen
i ärende rörande tvångsintagning. De skäl som talar för att rätt till
ersättning skall föreligga gör sig självfallet gällande med en helt annan
styrka i fråga om förfarandet på länsstadiet än när det gäller utredningen
hos barnavårdsnämnderna. Frånvaron av en sådan rätt enligt gällande lag
torde inte sällan innebära en allvarlig olägenhet såväl för den som kallas
till förhör som med hänsyn till utredningen i dessa mål. Såsom framgår av
redogörelsen för remissyttrandena har utredningen om administrativa frihetsberövanden
att ta ställning till frågan om ersättning för inställelse, i
varje fall i vad avser ersättning för inställelse inför länsstyrelse eller annat
länsorgan. Trots detta har jag funnit mig böra föreslå, att den som höres
upplysningsvis inför länsstyrelsen i underställningsmål skall få ersättning
för inställelsen i överensstämmelse med vad som gäller enligt nämnda stadgande
i lagen om nykterhetsvård.

Kommitténs förslag att de som ett barnavårdsärende rör skall få lagfäst
rätt att anlita biträde, när de höres av barnavårdsnämnden eller av företrädare
för denna, har godtagits i nära nog alla yttranden, och även jag delar
uppfattningen att en sådan rätt bör införas. Som kommittén föreslagit måste
den som anlitas som biträde givetvis kunna avvisas, om han visar sig olämplig.
Justitiekanslersämbetet har förordat, att biträde skall kunna avvisas i
något större omfattning än som följer av förslaget. Biträdets närvaro vid förhöret
kan onekligen i vissa fall innebära en belastning för utredningsarbetet.
Trots detta anser jag mig inte kunna tillstyrka någon begränsning av rätten
att anlita biträde. Vid remissbehandlingen har framställts yrkanden om
komplettering av det föreslagna stadgandet också i andra avseenden. I ett
yttrande har sålunda uttalats, att bestämmelserna om biträde borde utformas
i analogi med vad som gäller om försvarare i brottmål. Detta innebär
bl. a. att föreskrift skulle meddelas om att vederbörande skall underrättas om
sin rätt att anlita biträde och att biträde under vissa förutsättningar skulle
förordnas för honom. Vidare skulle regleras i vilken utsträckning biträde
skall kallas till och vara berättigad att närvara vid förhör även med annan
än den saken rör. I andra yttranden har särskilt efterlysts bestämmelser

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

om rätt att få biträde på allmän bekostnad. Det gäller här genomgående frågor
av väsentlig betydelse för den enskildes rättssäkerhet. Problemen kräver dock
uppenbarligen närmare överväganden. De är vidare inte speciella för barnavårdsärenden
utan har aktualitet också på flera andra områden av samhällsverksamheten.
Det är därför inte möjligt eller lämpligt att ta ställning
till dem i detta sammanhang, utan prövningen torde böra anstå i avbidan på
de lagförslag som är att vänta från besvärssakkunniga och utredningen om
administrativa frihetsberövanden.

En grundläggande princip för handläggningen av barnavårdsärenden liksom
för det administrativa förfarandet i övrigt måste vara, att den saken rör
regelmässigt skall ha rätt att yttra sig i ärendet. Denna regel kräver som ett
nödvändigt komplement, att den saken rör även skall få ta del av all utredning
av betydelse i ärendet. Om någon väsentlig del av utredningen hemlighålles
för honom, blir nämligen rätten att yttra sig mer eller mindre illusorisk.
Att kommunikationsprincipen iakttages är därjämte av betydelse ur
den synpunkten, att det hos den enskilde lätt kan uppstå misstro mot nämndens
avgörande, om utredning undanhållits honom. Regeln om delgivning
av utredningsmaterial kan dock inte upprätthållas utan undantag. Kommittén
har ansett behov föreligga av fastare normer på detta område och föreslagit,
att vissa riktlinjer skall fastslås i lagen. För egen del har jag i likhet
med flera remissinstanser funnit lämpligast att man avstår från en sådan
lagreglering.

Om i lagen inte regleras under vilka förutsättningar utredningsmaterial
får hemlighållas för den ärendet gäller, bortfaller det viktigaste skälet för
det av kommittén föreslagna stadgandet om bedömningen av visst material.
Detta stadgande, som för övrigt ger anledning till kritik ur olika synpunkter,
bör därför enligt min mening utgå ur förslaget.

I detta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid det av kommittén
berörda spörsmålet om hur man bör förfara, när den som kan lämna upplysningar
i ärendet begär att hans namn inte skall utlämnas till den saken
rör. Såsom kommittén framhållit är möjligheterna att till skydd för sagesmannen
hemlighålla dennes namn enligt sekretesslagen mycket begränsade.
Någon bindande utfästelse att namnet inte skall utlämnas kan aldrig
lämnas vid förhöret. Kommittén har särskilt uppmärksammat det fall, att
den som skall höras förklarar att han inte är villig att lämna upplysningar
under annan förutsättning än att hans namn inte kommer att yppas för den
som upplysningarna rör. För sådant fall har kommittén rekommenderat,
att förhöret hålles men att uppteckningen över förhöret uteslutes ur materialet
och därmed undandrages såväl från att utlämnas som från att beaktas
vid ärendets prövning, om barnavårdsnämnden eller annan myndighet
som har att pröva ärendet finner sig inte kunna respektera viljeyttringen.
Ett sådant förfaringssätt, som torde vara svårt att tillämpa på ett ur alla
synpunkter godtagbart sätt, kan jag inte förorda, utan jag anser liksom justitiekanslersämbetet
och hovrätten över Skåne och Blekinge, att man hellre
bör avstå från att höra den som uppställer ett ovillkorligt förbehåll om att

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

hans namn inte skall utlämnas. Jag vill slutligen även framhålla, att om
anteckning göres om att en sagesman önskar få sitt namn hemlighållet en
sådan anteckning inte får tilläggas annan betydelse än som ett påpekande
om att namnet inte bör utlämnas utan att frågan därom övervägts i enlighet
med de grundsatser som gäller enligt sekretesslagen. En sådan anteckning
får däremot inte i och för sig inverka på själva bedömningen av om namnet
skall utlämnas eller inte.

Underställningsinstitutet var, när det infördes i barnavårdslagstiftningen,
utan tvivel starkt motiverat ur rättssäkerhetssynpunkt. Förhållandena
har emellertid sedan dess på olika sätt förändrats. Barnavårdsnämnderna
har sålunda på det hela taget blivit väl förtrogna med lagstiftningen, något
som visar sig däri att underställda beslut till övervägande del blir fastställda,
och vidare torde de enskilda nu på ett helt annat sätt än tidigare vara
medvetna om sina rättigheter och äga förmåga att bevaka sina intressen i
förhållande till samhällsorganen. Enligt min uppfattning kan det därför
ifrågasättas, om det inte skulle vara möjligt att ersätta underställningsinstitutet
med regler om besvärsrätt. Då frågan om erforderliga rättssäkerhetsgarantier
beträffande omhändertaganden enligt barnavårdslagstiftningen
är ett av de spörsmål som är föremål för prövning av utredningen om
administrativa frihetsberövanden har jag dock funnit, att en sådan reform
inte bör genomföras i nuvarande läge.

Det förhåller sig utan tvivel så, att barnavårdsnämnderna stundom ställes
inför uppgifter, som de har svårt att bemästra. Kommittén har med tanke
på sådana fall övervägt att föreslå, att möjlighet öppnas för barnavårdsnämnd
att i undantagsfall hänskjuta ärende till länsstyrelsens omedelbara
upptagande. Sådan möjlighet skulle endast gälla vissa ärenden av särskild
vikt och vara beroende av olika förutsättningar. Kommittén har emellertid
funnit tillräckliga skäl inte föreligga för att föreslå, att denna nyhet införes
på barnavårdslagstiftningens område. I likhet med de remissinstanser som
uttryckligen avvisat den ifrågasatta reformen anser jag, att denna väcker
betänkligheter ur såväl principiella som praktiska synpunkter. I stället bör
man enligt min mening inrikta sig på att förbättra barnavårdsnämndernas
möjligheter att komma till rätta med svårigheterna. I detta syfte kan olika
åtgärder vidtagas. Särskilt må framhållas den förmedling av olika slags
expertis genom svenska socialvårdsförbundet som jag tagit initiativ till
samt förslaget om ökad juristmedverkan i barnavårdsnämndernas arbete.

Vissa åldersgränser i barnavårdslagen

Föredragande statsrådet

Enligt nu gällande lagstiftning är gränsen för barnavårdsnämnds rätt och
plikt att ingripa för att åvägabringa eller bevara tillfredsställande levnadsförhållanden
för underåriga — frånsett fall, där ingripande är föranlett av
den underåriges eget beteende — dragen vid 16 år. Kommitténs förslag

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

att denna åldersgräns höjes till 18 år liar vunnit anslutning i nära nog
samtliga yttranden. Som skäl för reformen har främst anförts, att många
ungdomar i åldern mellan 16 och 18 år med hänsyn till den utökade
skolgången och strävan efter bättre yrkesutbildning inte kan försörja sig
själva samt att det blivit alltmera vanligt att underhållsbidrag i domar och
avtal bestämmes att utgå tills barnet fyllt 18 år. Vad särskilt angår ingripande
för att skydda barn och unga mot undermålig uppväxtmiljö har framhållits
bl. a., att fall i praktiken förekommit, där svaga, sent utvecklade eller
psykiskt särpräglade barn, som fyllt 16 år, blivit utsatta för misshandel eller
olämpliga inflytelser eller inte fått tillbörlig omvårdnad i föräldrahemmet,
att åldern mellan 16 och 18 år för många unga är en kritisk period
samt att ett ingripande under detta skede av de ungas uppväxttid inte sällan
torde kunna förebygga och onödiggöra senare ingripande i anledning av
deras eget beteende. Även enligt min uppfattning föreligger bärande skäl
för att vidga ramen för samhällets verksamhet till de ungas bästa genom
en höjning av ifrågavarande åldersgräns till 18 år. Framhållas må, att kommitténs
förslag i denna del nära ansluter sig till vad som gäller enligt såväl
dansk som norsk barnavårdslagstiftning.

Vad angår samhällsvård i fall, motsvarande de i 29 § BvL avsedda, må
understrykas, att fråga endast är om att höja den åldersgräns, som för närvarande
avskär möjligheten att ingripa med omhändertagande samt att låta
samhällsvård fortgå. För omhändertagande skall även i fortsättningen alltid
krävas ett vårdbehov, som inte avhjälpes på annat sätt, och samhällsvården
skall inte heller fortsätta längre än behovet verkligen påkallar.

Vad slutligen angår kommitténs förslag om höjning även av åldersgränsen
för fosterbarnsbegreppet kan det visserligen synas önskvärt, att nuvarande
16-årsgräns genomgående ersättes av en 18-årsgräns. De skäl, som anförts
för höjning av gränsen när det gäller samhällsvård, talar onekligen i
viss mån för att 16-årsgränsen i nuvarande läge är för låg också beträffande
stödet till fosterbarnen. Emellertid förhåller det sig enligt min uppfattning
otvivelaktigt så, att flertalet fosterbarn knappast är i behov av fortsatt stöd
från samhällets sida, sedan de uppnått 16 års ålder. Vidare skulle ett genomförande
av den föreslagna reformen komma att medföra ett avsevärt merarbete
för barnavårdsorganen till men för andra, mera angelägna uppgifter.
Vid övervägande av denna fråga har jag därför i likhet med ett antal remissinstanser
kommit till den uppfattningen att de fördelar, som står att vinna
genom en högre åldersgräns, inte uppväger de med denna förenade olägenheterna.
Jag föreslår alltså, att åldersgränsen för att någon skall kunna anses
som fosterbarn även i fortsättningen bestämmes till 16 år. De skäl, som
talar för en höjning av denna gräns, särskilt önskemålet att kunna stödja
fosterbarnens fortsatta utbildning efter avslutad obligatorisk skolgång, synes
väsentligen kunna tillgodoses genom utnyttjande av möjligheten att i
särskilda fall besluta förlängning av tillsynen. En sådan möjlighet bör
nämligen stå till buds även framdeles. Då det synes vara av värde att kunna

5 Bihang till riksdagens protokoll 11)60. 9 samt. 2 and. Nr 6

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

stödja de unga under något längre tid än som är möjligt enligt gällande lag,
föreslår jag att maximitiden för den utsträckta tillsynen ökas från två till
tre år.

Barnavårdsnämnds ingripanden i enskilda fall

Gällande bestämmelser

Enligt 22 § BvL har barnavårdsnämnden att skrida till förebyggande åtgärder
eller till omhändertagande för skyddsuppfostran beträffande

a) barn under 16 år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes
för allvarlig vanvård eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa;

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet
eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bli vanartat;

c) barn under 18 år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder
krävs för dess tillrättaförande; samt

d) person i åldern mellan 18 och 21 år, som befinnes föra ett oordentligt,
lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och beträffande vilken
särskilda åtgärder från samhällets sida krävs för hans tillrättaförande.

BvL utgår från att barnavårdsnämnden i första hand skall, om det icke
framstår som utsiktslöst, söka komma till rätta med sådana missförhållanden
som sägs i 22 § genom att inskrida med en eller flera av de i 23 § angivna
förebyggande åtgärderna.

När det gäller missförhållanden, som avses i 22 § a)—c), och det alltså
är fråga om underåriga, som ej fyllt 18 år, har nämnden enligt 23 § att lita
till följande förebyggande åtgärder, nämligen att antingen inför nämnden
eller genom utsett ombud tilldela föräldrarna en allvarlig förmaning att
bättre uppfylla sina förpliktelser mot barnet samt erinra dem om de påföljder,
som kan inträda om rättelse ej sker, att ge vanartat barn en allvarlig
varning, om så finnes lämpligt förenad med erinran om risken för
ytterligare påföljder, samt att föreskriva anlitande av lämplig anstalt, inrättad
till stöd för hemuppfostran (barnavårdscentral, lekskola, ungdomsgård

o. d.), eller att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.
Vidare kan beslutas övervakning.

Är det däremot fråga om underårig, som fyllt 18 år, skall barnavårdsnämnden
tillhålla honom att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra honom
om de påföljder, som annars kan inträda. Där det kan vara till gagn för
den unges tillrättaförande, skall nämnden vara honom behjälplig med anskaffande
av arbete eller vidtaga annan lämplig åtgärd. För ändamålet bör
nämnden vända sig till arbetsförmedling, myndighet som handhar ledningen
av allmänt arbetsföretag, annan offentlig eller enskild institution, hans anhöriga
eller andra, som kan finnas lämpliga och villiga att taga hand om
honom eller att eljest bereda tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig
och föra ett ordentligt liv. Nämnden må ock, när omständigheterna det påkallar,
uppmana den unges föräldrar att tillse, att han för ett ordentligt liv.
Jämväl beträffande de unga, som fyllt 18 år, kan övervakning beslutas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Övervakning »av den, mot vilken åtgärden skall vidtagas», bör enligt BvL
läggas till, då annan förebyggande åtgärd beslutats, men nämnden kan också
förordna om övervakning såsom fristående förebyggande åtgärd, övervakningen
bör av nämnden uppdragas åt någon av nämndens ledamöter, åt biträde
eller tjänsteman hos nämnden, åt annan lämplig person eller åt
förening eller stiftelse. Närmare föreskrifter angående övervakares befogenheter
och den övervakades skyldigheter skall enligt lagen meddelas av Kungl.
Maj :t. Så har skett genom kungörelsen den 30 november 1934 med vissa föreskrifter
i anledning av barnavårdslagen.

Lagen utsäger intet om giltighetstiden för föreskrift om anlitande av anstalt
eller hållande till viss sysselsättning eller för sådan övervakning, som
avses i 23 §.

Prövar barnavårdsnämnden de i 23 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa
eller har sådana förgäves anlitats, bör nämnden enligt 24 § 1 mom. BvL omhändertaga
den underårige för att bereda åt honom en efter hans egenskaper
och utveckling lämpad behandling — skyddsuppfostran — enligt i 4 kap.
BvL meddelade bestämmelser.

Ingripande kan ej grundas på 22 § a) eller b), när det gäller fosterbarn.

Finner barnavårdsnämnden, att fosterbarn med hänsyn till barnafostrarens
personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt icke hos honom erhåller
tillfredsställande vård och uppfostran, skall nämnden genom lämpliga
föreställningar söka åstadkomma rättelse. Då omständigheterna i det särskilda
fallet ger anledning därtill, äger nämnden föreskriva, att barnafostraren
skall anlita lämplig, till stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt
eller ock att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.
(54 §.)

Anser nämnden föreställningar eller föreskrifter gagnlösa eller har sådana
prövats utan att rättelse vunnits, skall nämnden förelägga barnafostraren
att inom viss bestämd tid lämna barnet ifrån sig till den som är skyldig att
taga vård om detsamma. Befinnes detta ej lämpligt, eller kan barnet ej utan
allvarlig våda kvarbli i hemmet till dess det kan överlämnas till någon, som
är skyldig taga vård om det, har nämnden att omhändertaga barnet och
därmed förfara såsom med barn, som omhändertagits för samhällsvård. Då
åtgärd vidtagits, som innebär att barnet skall skiljas från fosterhemmet,
skall den, som är skyldig att taga vård om barnet, ofördröj ligen underrättas.
(55 §.)

Underlåter barnafostrare att söka tillstånd att mottaga fosterbarn under
ett år eller att göra förhandsanmälan om avsett mottagande av äldre fosterbarn,
må barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna föranleda
därtill, skilja barnet från fosterhemmet — med eller utan omhändertagande.
(56 §.)

Samhällsvård, som regleras i 29 § BvL, är en lijälpform, avsedd för barn
under 16 års ålder, vilka

1) lider nöd i föräldrahemmet på grund av föräldrarnas sjukdom, liknöjdhet
eller oförmåga eller i anledning av förhållandena i övrigt i hemmet (1
mom.), eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

2) till följd av sjukdom, brist eller svaghet är i behov av särskild vård
utom hemmet, vilken ej kan beredas av föräldrarna (2 mom.), eller

3) behöver vård i anledning av att föräldrarna avlidit eller övergivit barnet
(3 mom.).

Dessa barn skall, om behovet icke annorledes avhjälpes och — beträffande
de i 1 och 2 mom. avsedda barnen — under den ytterligare förutsättningen,
att föräldrarna lämnar sitt medgivande, omhändertagas av barnavårdsnämnden
för samhällsvård enligt i 4 kap. BvL meddelade behandlingsbestämmelser.
I syfte att draga en gräns mot skyddsuppfostringsfallen stadgas
i 29 § 1 och 2 mom. också, att för samhällsvård förutsättes, att fall som i
22 § avses icke föreligger.

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet

Till grund för kommitténs förslag, såvitt avser förutsättningarna för barnavårdsnämnds
ingripande i enskilda fall för att skydda barn och unga mot
olämplig uppväxtmiljö eller för att tillrättaföra ungdomar, som visat beteenderubbningar,
ligger den uppfattningen, att sådant ingripande bör komma
till stånd på ett tidigare stadium än vad som är medgivet enligt gällande BvL.
Den starka kritik, som förslaget mött såväl inom kommittén själv som i ett
stort antal yttranden, riktar sig huvudsakligen mot att kommittén avsett att
inte blott förebyggande åtgärder utan även omhändertagande skall tillgripas
i vidgad omfattning. Att ingripande med förebyggande åtgärder, åtminstone
sådana av rent hjälpande karaktär, bör ske på ett tidigt stadium, understrykes
däremot både av reservanter inom kommittén och av flera mot kommitténs
förslag i övrigt kritiskt inställda remissinstanser.

Såsom kommittén funnit nödgas man konstatera, att barnavårdsnämnds
ingripande ofta sker på ett alltför sent stadium, sedan den unge tillbringat
en stor del av sin uppväxttid i högst ogynnsamma förhållanden och själv blivit
märkt av dem. Det säger sig självt, att utsikterna att avhjälpa otillfredsställande
förhållanden i den unges miljö och att bota uppkommen skada är
gynnsammare ju tidigare samhället griper in. Den rätta vägen att lösa detta
problem är emellertid enligt min mening inte att vidga barnavårdsmyndigheternas
befogenheter att ingripa tvångsvis. Det är av rättssäkerhetsskäl
nödvändigt att göra en noggrann avvägning mellan å ena sidan samhällets
intresse av att främja de ungas personliga och sociala utveckling samt å
andra sidan de enskildas anspråk på att få ordna sina personliga förhållanden
utan inblandning från det allmännas sida. Den avvägning, som i detta
hänseende ligger till grund för gällande BvL, är enligt min mening i stort
sett riktig. Någon väsentlig utvidgning av indikationerna för ingripande kan
jag därför inte förorda.

Det nu anförda gäller i främsta rummet om tvångsomhändertagande. I
fråga om förebyggande åtgärder kan läget delvis sägas vara ett annat. Ju
mindre ingripande en åtgärd är, desto mindre träder självfallet rättssäkerhetssynpunkten
i förgrunden. Kommitténs förslag att i fråga om indikationerna
frigöra de förebyggande åtgärderna från den nuvarande sammankopp -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

lingen med skyddsuppfostran är därför i och för sig rimligt. Det kan erinras
om att förebyggande åtgärder enligt den danska barnavårdslagstiftningen må
vidtagas vid mindre allvarliga missförhållanden än dem som krävs för omhändertagande.
Även vissa förebyggande åtgärder kan dock vara mycket kännbara
för den enskilde, vilket synes böra leda till att — såsom kommittén
föreslagit — olika förutsättningar skall gälla för olika förebyggande åtgärder,
beroende på ingripandets art in. m. Emellertid är det förenat med
stora svårigheter att med en sådan konstruktion utforma indikationerna på
ett sätt som är förenligt med kravet på att lagtexten skall vara lättläst, lättbegriplig
och överskådlig. Den kritik, som framförts mot kommitténs förslag
i formellt avseende, torde också främst vara riktad mot de bestämmelser,
som anger förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripande med olika
åtgärder. Enligt min mening är det därför lämpligast att även i ny barnavårdslag
uppställa samma förutsättningar för förebyggande åtgärder som
för omhändertagande. Liksom i gällande lag bör bestämmelserna därvid utformas
på sådant sätt, att omhändertagande närmast framstår som en nödfallsåtgärd,
vilken får tillgripas endast om förebyggande åtgärder prövats
utan verkan eller på förhand bedömes vara gagnlösa.

Önskemålet om tidigare ingripanden bör alltså enligt min mening inte
tillgodoses genom vidgade indikationer. Lösningen bör i stället sökas i effektivisering
av barnavårdsverksamheten och utbyggnad av de allmänt förebyggande
åtgärderna. Vad det i främsta rummet gäller är att barnavårdsmyndigheterna
söker att på ett tidigt stadium få kännedom om rådande missförhållanden.
Intimt samarbete måste upprätthållas med andra sociala organ,
polismyndigheter, skolor m. fl. I olika former kan ett givande samarbete
också etableras med föräldrar. När något missförhållande kommer till barnavårdsnämndens
kännedom, får nämnden inte tveka att ingripa. Målet måste
därvid vara att om möjligt vinna rättelse utan att skilja den unge från hans
miljö. Genom de olika familjesociala anordningar som står till buds i dagens
samhälle är förutsättningarna för att lyckas härmed numera väsentligt större
än vid BvL:s tillkomst. Här må endast erinras om socialhjälpen, om den
psykiska barna- och ungdomsvården samt om daghems- och feriebarnsverksamheten.
Det är barnavårdsnämndens sak att vid behov medverka till
att sådana och andra sociala hjälpmöjligheter utnyttjas.

Vad angår de i barnavårdslagen reglerade förebyggande åtgärderna kommer
den av kommittén föreslagna befogenheten att lämna ekonomiskt stöd
för rådfrågning, undersökning och behandling in. m. att bli till stort värde
för barnavårdsverksamheten. Förslaget har i denna del genomgående fått ett
gott mottagande och tillstyrkes också av mig. Med hänsyn till det bestämda
syftet med ifrågavarande bidragsgivning och den begränsning både i fråga
om stödets karaktär och dess omfattning som ligger häri torde det i regel
inte bli så svårt att avgränsa denna stödjande verksamhet från socialhjälp.
.lag vill emellertid framhålla vikten av att ett intimt samarbete på detta område
upprätlhålles mellan barnavårdsnämnden och socialnämnden. I vad
förslaget eljest avser hjälpåtgärder samt föreskrifter rörande underårig^ lev -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

nadsförhållanden finner jag det även i huvudsak välbetänkt. Däremot anser
jag i likhet med barnavårdsnämnden i Stockholm, att några bärande skäl
inte föreligger för att såsom kommittén föreslagit uppdela övervakning på
två särskilda institut. Sagda barnavårdsnämnd har förordat, att beteckningen
övervakning utbytes mot tillsyn. Då en sådan ändrad terminologi inte synes
mig vara tillräckligt motiverad, har jag stannat vid att den hittills använda
beteckningen bör bibehållas. Angående värdet av sådana tillrättavisande
åtgärder som varning och förmaning råder delade meningar. Åtgärder
av denna art har kommit att få allt mindre betydelse i barnavårdsnämndernas
verksamhet. Självfallet kan det i det praktiska arbetet ofta vara lämpligt,
att barnavårdsnämndens representant under ärendets behandling uttalar
förmaningar och varningar. Jag delar emellertid den uppfattning som
kommit till uttryck i vissa yttranden, att varning som ett särskilt institut
är tämligen verkningslöst. Det för dessutom med sig vissa formella olägenheter.
Jag förordar därför, att detta institut slopas. Däremot kan det enligt
min mening vara lämpligt, att förmaningar skall kunna meddelas som en avolika
tänkbara hjälpåtgärder.

I likhet med kommittén anser jag, att barnavårdsmyndigheterna bör få
befogenhet att ingripa för att hindra skadliga fosterbarnsförflyttningar. Såsom
utvecklas i nästföljande avsnitt har jag emellertid funnit mig böra föreslå,
att denna fråga löses på ett annat sätt än enligt kommitténs förslag.

Vad angår frågan om ingripande vid missförhållanden i fosterhem innebär
kommitténs förslag, att barnet skall kunna skiljas från fosterhemmet vid
mindre allvarliga missförhållanden än som krävs för att barnavårdsnämnden
skall äga omhändertaga barn som vistas i föräldrahemmet. För egen
del har jag funnit mig böra föreslå att ingripanden vid missförhållanden i
fosterhem skall följa samma regler som gäller beträffande andra ingripanden
för att skydda barn och unga mot en olämplig uppväxtmiljö.

Vid utformningen av ny barnavårdslag bör den tidigare berörda förskjutningen
av gränsen mellan kriminalvårdens och socialvårdens områden komma
till uttryck. Den nuvarande gränsdragningen innebär, att behandlingen
av lagöverträdare under 18 år i många fall ankommer på barnavårdens
organ. I kommitténs förslag har som exempel på anledning till varning eller
omhändertagande uttryckligen nämnts sådan lagöverträdelse från den
unges sida som visar allvarlig missanpassning. Vidare innebär förslaget, att
sådan underårig, som fyllt 18 år och som gjort sig skyldig till brott, får omhändertagas
inom barna- och ungdomsvården endast om hans livsföring i
övrigt ger anledning härtill eller omhändertagandet eljest av något speciellt
skäl, såsom förut vidtagen barnavårdsåtgärd beträffande honom, är lämpligast
för hans tillrättaförande. Vad kommittén sålunda föreslagit synes mig
i huvudsak välbetänkt. Dock torde den angivna regeln böra gälla inte blott
omhändertagande utan varje form av ingripande. Det torde i detta sammanhang
böra understrykas, att den starkt stigande ungdomskriminaliteten
ställer krav på effektiva åtgärder från barnavårdsmyndigheternas sida. Såsom
tidigare berörts har barnavårdsnämnderna många gånger inte ingripit

Andra lagutskottets utlåtande nr ö år 1960

tillräckligt snabbt mot kriminell ungdom. Orsaken härtill torde delvis vara,
att nämnderna är obenägna att handla så länge det är ovisst, om den unge
slutligen skall omhändertagas inom kriminalvården. Med hänsyn till vikten
av att reaktionen på brottet följer så snart som möjligt är det dock angeläget,
att barnavårdsnämndens ingripande inte uppskjutes i avvaktan på
eventuella judiciella åtgärder mot den unge. Dömes denne sedermera till frihetsstraff
eller ställes han under övervakning i samband med villkorlig dom,
torde nämnden böra taga sin åtgärd under omprövning. Jag har övervägt, huruvida
i ny barnavårdslag bör införas bestämmelser för att förebygga, att
någon på grund av samma gärning drabbas av såväl brottspåföljd som bainavårdsåtgärd,
men funnit att något behov av sådana bestämmelser knappast
föreligger. I fråga om barnavårdsnämndernas befattning med kriminell
ungdom kan jag i övrigt ansluta mig till de synpunkter som framhållits
av första lagutskottet vid innevarande års riksdag (utlåtande nr 25: 1959).

Beträffande frågan, huruvida möjlighet bör införas att i fall, motsvarande
skyddsuppfostringsfallen i gällande BvL, besluta omhändertagande med villkorligt
anstånd i fråga om verkställigheten, går meningarna starkt isär i
yttrandena. Institutet villkorligt omhändertagande är inte helt okänt inom
sociallagstiftningen; det förekommer enligt lagen om nykterhetsvård. Säkerligen
skulle en motsvarande ordning på barnavårdens område kunna
medföra vissa fördelar. Förhallandena är dock inte alldeles jämförliga, och
de antydda fördelarna torde knappast vara av den betydelse, att de förmår
uppväga de olägenheter, som måste antagas bli en följd av att förslaget genomföres.
Såsom bl. a. socialstyrelsen framhållit föreligger sålunda risk för
att omhändertagande skulle komma att beslutas utan fullgiltiga skäl, därest
beslutet förbindes med villkorligt anstånd. Utvecklingen skulle också lätt
kunna gå i den riktningen, att ett villkorligt anstånd komme att av såväl
barnavårdsnämnder som allmänheten uppfattas som ett normalt led i den
förebyggande verksamheten. Härigenom skulle de egentliga förebyggande
åtgärderna kunna få minskad verkan, samtidigt som det skulle bli svårare
att omedelbart få till stånd ett omhändertagande, där sådant är påkallat.
Ett stadgande om villkorligt anstånd låter sig för övrigt svårligen förena med
förutsättningarna för beslut angående omhändertagande. Såsom framgår av
det nyss anförda skall för sådant beslut krävas, att rättelse inte kan vinnas
på annat sätt än genom att den underårige skiljes från sin vanliga miljö och
blir föremål för behandling i särskild ordning. Jag har på grund härav inte
velat föreslå, att institutet villkorligt anstånd med omhändertagande införes

i ny barnavårdslag.

Enligt BvL får i princip omhändertagande inte företagas provisoriskt med
verkan tills vidare på svagare skäl än som krävs för definitivt ingripande.
Visserligen äger barnavårdsnämndens ordförande, annan ledamot av
nämnden eller tjänsteman hos denna i vissa fall vid trängande behov besluta
omhändertagande tills vidare, men bestämmelserna härom avser endast
att möjliggöra snabbare handläggning. Den som beslutar måste stödja sig på
full bevisning om behov av slutgiltigt omhändertagande. Ofta ar det emeller -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

tid med hänsyn till ett barns hälsa eller utveckling önskvärt att kunna ordna
för barnet under det att utredning pågår. Det kan också vara angeläget
att söka hindra, att underårig under utredningstiden fortsätter brottslig
eller annan skadlig verksamhet eller håller sig undan så att utredningen
försvåras eller vidare åtgärder från samhällets sida hindras. Även om utredningen
bedrives skyndsamt, kan det inte alltid undvikas, att missförhållande
uppstår eller förvärras under den tid, som åtgår för utredningen, om inte
tillfälliga ingripanden får vidtagas utan den utredning som krävs för definitivt
beslut. I själva verket lär också dylika preliminära ingripanden förekomma.
Att sådana åtgärder, hur nödvändiga de än må vara, företages utan
stöd av lag är naturligtvis otillfredsställande. I enlighet med vad kommittén
föreslagit torde därför i ny barnavårdslag böra upptagas ett stadgande
angående omhändertagande för utredning.

Enligt kommitténs förslag skall möjlighet vidare finnas att ingripa provisoriskt
med bl. a. föreskrifter rörande underårigs levnadsförhållanden.
Förutsättning därför skall vara, att ingripandet prövas nödigt för att tillvarataga
den underåriges bästa eller därför att senare meddelad föreskrift
skulle bli verkningslös. Något verkligt behov av att kunna ingripa med sådana
provisoriska åtgärder har enligt min mening inte blivit ådagalagt. Jag
har därför inte funnit skäl tillstyrka förslaget i denna del.

Det har inte från något håll ifrågasatts annat än att möjlighet även i fortsättningen
bör stå till buds att såsom en form av hjälp omhändertaga barn
och unga i fall, ungefärligen motsvarande dem som avses i 29 § BvL.

Vad beträffar spörsmålet, huruvida två till namnet åtskilda omhändertagandeinstitut
bör bibehållas i ny barnavårdslag, hyser jag i likhet med
kommittén den uppfattningen, att den nuvarande åtskillnaden mellan
skyddsuppfostran och samhällsvård är förenad med övervägande olägenheter
för barnavårdsverksamheten. De betänkligheter, som i ett flertal yttranden
anförts mot kommitténs förslag att i terminologiskt avseende sammanföra
de två formerna av omhändertagande, finner jag å andra sidan
avsevärt överdrivna. Såsom kommittén framhållit är en terminologisk åtskillnad
mellan de båda omhändertagandeinstituten inte erforderlig för att
framhäva skillnaden i fråga om förutsättningar in. m., och den får slutligen
enligt föreliggande förslag lika litet som i BvL täckning i reglerna för omhändertagnas
behandling. En tänkbar lösning av förevarande problem skulle
vara att slopa beteckningarna skyddsuppfostran och samhällsvård utan att
ersätta dem med någon annan benämning. Då det emellertid ur lagteknisk
synpunkt torde vara svårt att avvara en sådan benämning — med hänsyn
bl. a. till det nya institutet omhändertagande för utredning — har jag funnit
mig inte böra förorda en dylik lösning. Jag biträder därför kommitténs
förslag om en enhetlig beteckning för ifrågavarande åtgärd. Lika med kommittén
anser jag samhällsvård vara den lämpligaste sammanfattande benämningen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Lagrådet

Enligt gällande rätt kan domstol, om tilltalad tillhör sådan åldersgrupp
att skyddsuppfostran kan förekomma och han övertygas om brott som kan
medföra fängelse eller straffarbete, i stället för att döma till straff överlämna
till barnavårdsnämnd eller, beträffande elev vid skola tillhörande
barna- och ungdomsvården, till skolans styrelse att vidtaga åtgärd för hans
omhändertagande för skyddsuppfostran. Stadgandet härom är upptaget i 1 §
lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av
underårig. Ett domstolsbeslut av nu angivet innehåll innebär icke i och för
sig att barnavårdsnämnden eller skolstyrelsen är skyldig att vidtaga åtgärd
beträffande den sakfällde, utan nämnden eller skolstyrelsen har att på eget
ansvar bedöma huruvida så bör ske. Vid lagrådsgranskningen av 1952 års
lag uttalades, att med en sådan ordning garantier saknades för att domstolsdomen
verkställdes på sätt domstolen avsett.

Strafflagberedningen har i sitt slutbetänkande om skyddslag i förevarande
avseende föreslagit en bestämmelse av innehåll att, därest den som begått
brottslig gärning kan bliva föremål för vård enligt barnavårdslagen, rätten
må, efter hörande av barnavårdsnämnd eller, i fråga om den som är elev i
skola tillhörande barna- och ungdomsvården, skolans styrelse, överlämna åt
nämnden eller styrelsen att föranstalta om erforderlig vård. I strafflagberedningens
förslag förutsättes att sådant överlämnande till barnavård skall
kunna ske oberoende av vilken form av barnavård som må finnas motiverad,
och av betänkandet framgår, att med förslaget icke avses någon ändring av
nuvarande ordning i fråga om kompetensfördelningen mellan domstolar och
barnavårdsnämnder. Domstolens beslut skulle endast innebära ett avgörande
att den sakfällde icke med anledning av det påtalade brottet skall underkastas
någon behandling inom kriminalvården och att ansvaret för att erforderliga
åtgärder vidtagas lägges på barnavårdsmyndigheterna, som således skulle
ha att avgöra icke blott vilken form av barnavård som vore lämpligast utan
om överhuvudtaget något ingripande från deras sida vore påkallat.

I anledning av förenämnda lagrådsyttrande rörande 1952 års lag uttalade
departementschefen, att möjligheten av en meningsskiljaktighet mellan domstol
och barnavårdsnämnd som skulle medföra en fara för samhällsskyddet
finge anses vara av huvudsakligen teoretisk art. Risk föreligger dock att avsaknaden
av bestämmelser, som skulle innebära garantier för att ett domstolsbeslut
av omförmäld innebörd blir verkställt såsom domstolen avsett,
verkligen kan leda till ytterst otillfredsställande förhållanden såväl ur samhällets
synpunkt som för den unges egen del. I samband med sitt nyssnämnda
uttalande angående 1952 års lag erinrade departementschefen om
att de påtalade formella bristerna dittills icke lett till några allvarliga olägenheter.
Numera kan påvisas fall då så skett. Lagrådet får i detta avseende
hänvisa till justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1959 s. 207 ff.

Med hänsyn till det anförda äro bestämmelser otvivelaktigt påkallade för
närmare reglering av samordnandet av domstolarnas och barnavårdsnämndernas
verksamhet, då det gäller unga lagöverträdare. Dessa bestämmelser

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 är 1960

behöva emellertid ej nödvändigt meddelas inom barnavårdslagstiftningens
ram. Behovet kan tillgodoses i samband med den allmänna översynen av det
straffrättsliga reaktionssystemet. Under förutsättning att bestämmelser i ämnet
meddelas inom en snar framtid vill lagrådet icke motsätta sig att frågan
nu lämnas öppen.

Vad vidare angår institutet varning ha enligt lagrådets mening tillräckliga
skäl icke anförts för att utmönstra denna förebyggande åtgärd, helst som
myndigheterna i allmänhet icke framställt någon erinran mot kommitténs
förslag om dess bibehållande. Med hänsyn till det svårbehandlade klientel av
kriminell och missanpassad ungdom, som kommer att bli föremål för barnavårdsnämndernas
verksamhet, kan det enligt lagrådets mening icke vara välbetänkt
att avstå från en så betydelsefull förebyggande åtgärd som varningsinstitutet,
rätt använt, måste anses utgöra. Det kan även framhållas, att frågan
om bibehållande av detta institut kan anses äga ett visst samband med
det av kommittén framlagda förslaget angående omhändertagande med villkorligt
anstånd. Detta förslag har med fog avstyrkts av flertalet remissmyndigheter
och därvid ha hl. a. besvärssakkunniga framhållit, att man i barnavårdsprocessen
för samma syfte som den villkorliga domen har förmaning
och varning. Även föredragande statsrådet har ställt sig avvisande mot berörda
förslag och därvid framhållit, att de egentliga förebyggande åtgärderna
eljest skulle kunna få minskad verkan. Det synes lagrådet jämväl ur nu antydda
synpunkter angeläget att bland de förebyggande åtgärderna även bibehålla
barnavårdsnämndernas möjlighet att kunna tilldela varning.

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande

I samband med granskningen av de i 25 § upptagna bestämmelserna har
lagrådet uppmärksammat frågan om samordnandet av domstolarnas och
barnavårdsnämndernas verksamhet med avseende på unga lagöverträdare.
Lagrådet har ansett att lagbestämmelser på detta område otvivelaktigt är
påkallade men inte velat motsätta sig att frågan nu lämnas öppen under
förutsättning att sådana bestämmelser meddelas inom en snar framtid. Erfarenheterna
från tillämpningen av 1952 års lag med vissa bestämmelser om
påföljd för brott av underårig ger enligt min mening vid handen att ett i
stort sett gott samarbete rått mellan domstolar och barnavårdsnämnder. I
vissa fall har emellertid inträffat, att sedan domstol överlämnat en lagöverträdare
till barnavårdsnämnd med stöd av nämnda lag, åtgärd enligt barnavårdslagen
inte ansetts indicerad. Det har härvid gällt personer i åldern
mellan 18 och 21 år och missförhållandet sammanhänger med att stadgandet
i 22 § d) barnavårdslagen inte är tillämpligt på person, vars asociala
beteende enbart eller till övervägande del utgöres av kriminalitet. Ifrågavarande
problem torde därför i praktiken komma att få mindre omfattning,
om vidgad möjlighet i enlighet med det remitterade förslaget öppnas för
barnavårdsnämnd att ingripa även beträffande lagöverträdare i nämnda ålder.
Jag vill dock inte bestrida, att ett behov av bestämmelser för att sam -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

ordna domstolarnas och barnavårdsnämndernas verksamhet likväl kan komma
att föreligga. Denna reglering bör emellertid inte ske inom barnavårdsiagstiftningens
ram, utan frågan torde såsom också lagrådet synes ha avsett
böra beaktas vid utformningen av det straffrättsliga påfölj dssystemet. Spörsmålet
överväges för närvarande inom justitiedepartementet.

Vid 26 § har lagrådet hemställt, att även varning upptages bland de förebyggande
åtgärderna. Som remissprotokollet utvisar bär det avsetts, att
förmaningar som nämns i paragrafen skall kunna riktas inte blott till föräldrar
och andra fostrare utan även till de underåriga. Förslaget innebär
alltså inte att möjligheten att meddela de underåriga tillrättavisningar utmönstras,
endast att varning inte bibehålies som ett särskilt institut. Vad
som motiverat den föreslagna omläggningen är vissa negativa erfarenheter
från tillämpningen av gällande barnavårdslag. Det har nämligen visat sig
att formella varningar som fristående åtgärder är tämligen verkningslösa
men att deras betydelse på sina håll överskattas, med påföljd att erforderliga
ingripanden försenas. Med insikt om varningsinstitutets svagheter har man
på andra håll, såsom i Stockholm, helt eller delvis upphört att meddela formella
varningar och övergått till att varna och förmana under hand i eller
titan samband med andra åtgärder. Som jag framhållit vid lagrådsremissen
kan tillrättavisningar vara verkningsfulla åtgärder, men endast om de utformas
på ett positivt och uppbyggande sätt. Huruvida varning uttryckligen
bör omnämnas i lagtexten eller inte, är enligt min mening dock en fråga av
underordnad betydelse. Jag vill därför inte motsätta mig den av lagrådet
föreslagna ändringen men är angelägen att understryka, att varningar utformas
på ett sådant sätt som jag nyss antytt. Ofta torde det vara lämpligt att
förbinda dem med andra förebyggande åtgärder.

Motioner

Under rubriken »Barnavårdens otillräcklighet» anföres i de likalydande
motionerna 1: 17 av herr Ewerlöf m. fl., och II: 25 av herr Hjalmarson m. fl.,
att, som en konsekvens bl. a. av 1944 års lag om åtalseftergift och 1952 års
lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, tillrättaförande
av unga lagöverträdare som regel skall ske inom barnavårdens ram. Motionärerna
fortsätter:

Någon ändring i nämnda huvudregel övervägs veterligen icke av Kungl.
Maj :t. Från och med innevarande år har visserligen öppnats en möjlighet
för domstol att kombinera villkorlig dom med böter — riksåklagaren har
också fäst åklagarnas uppmärksamhet på den villkorliga domens till följd
härav ökade användbarhet —- men generellt har ingen rubbning inträffat i
gällande princip att barnavården, icke rättsväsendet, skall svara för samhällsreaktionen
mot unga lagöverträdare. Snarast har principen ytterligare
accentuerats genom föreliggande förslag till ny barnavårdslag. Det faktum
att brottsfrekvensen är ojämförligt större inom de yngre åldersskikten än
bland de vuxna ger särskild skärpa åt kravet på att barnavården verkligen
svarar mot de väldiga uppgifter den anförtrotts.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Motionärerna uttalar uppfattningen, att detta icke är fallet. Till utveckling
av påståendet om det nuvarande reaktionssystemets svagheter anför
motionärerna:

1. Samhället har inom barnavårdens ram icke tillräckliga möjligheter att
i ett tidigt skede ingripa med åtgärder som av de lagbrytande ungdomarna
verkligen uppfattas som stoppsignaler.

Många ungdomar tar icke rättelse av de råd, förmaningar och varningar
som i regel är samhällets första svar på brottslig aktivitet. När de ertappade
finner att det icke blir någon menlig påföljd, drar de därav slutsatsen
att den beträdda vägen är riskfri. I fortsättningen kan det bli fråga om
övervakning, men som nämnts blir denna ofta i realiteten en formsak, och
i sådant fall styrks de unga ytterligare i sin föreställning att samhället icke
på allvar ingriper mot brott. På så sätt kan de komma att sjunka allt djupare
ner i kriminalitet, utan att barnavårdsmyndigheterna förmår stoppa
utvecklingen. Slutligen återstår endast intagning på ungdomsvårdsskola,
d. v. s. långvarigt frihetsberövande. Men då är den unge i regel redan så förkommen,
att utsikterna till resocialisering är starkt begränsade.

Slutsats: Reaktionssystemet måste ges större spärrverkan och framför
allt utformas så, att det möjliggör ett effektivare ingripande på tidigt stadium.

2. Behandlingen svarar i det enskilda fallet icke alltid mot den föreliggande
situationen.

Särskilt de primära ingripandena är ofta föga adekvata. Hela behandlingsregistret
kan karakteriseras som variationer på vårdtemat. Lagöverträdaren
blir, oavsett hur han är beskaffad och oavsett arten av hans kriminalitet,
föremål för vård —- i ordets vida mening — antingen det är fråga
om hjälpåtgärder, föreskrifter, övervakning eller anstaltsvård. Ingen förutsätter
att alla vuxna lagöverträdare är vårdfall. Varför skulle man då utgå
från att alla lagbrytande personer under ett visst åldersstreck är det? Lika
val som vuxna människor utan att ha djupare karaktärsdefekter kan falla
för frestelser och överträda lagen, kan ungdomar göra sig skyldiga till brott
utan att vara i egentlig mening missanpassade. Sannolikt är ett mycket stort
antal av de underåriga, som någon gång begår brott av icke alltför grav
karaktär, i allt väsentligt normala och i grunden sunda ungdomar som av
en eller annan orsak — kanske just vetskapen om att gärningen inte bestraffas
— faller för frestelsen. Den rätta behandlingen vid sådan kriminalitet
är förvisso inte vård, vare sig av ena eller andra slaget. Där behövs,
precis som i motsvarande situation för vuxna, ett mot förseelsen svarande
straff, t. ex. böter.

Slutsats: Reaktionssystemet måste innefatta vidgade möjligheter till annan
behandling än vård med hänsyn till de många fall, där uppenbarligen
intet vårdbehov föreligger.

•3. De moralbildande faktorerna är otillräckligt beaktade.

Genom att straffbelägga vissa handlingar markerar samhället sitt ogillande
av dessa handlingar. Straffets storlek utgör ett mått på det samhälleliga
ogillandet och blir på så sätt också normerande för medborgarnas rättsuppfattning.
Omvänt gäller att i den mån sambandet mellan brott och straff
upplöses riskerar man en uttunning av moralbegreppen. För vuxna människor
är väl risken inte så stor, då hos dem i allmänhet vissa normer hunnit
stabiliseras. För ungdomen är faran desto mer uppenbar. Ändå är det
främst på ungdomsbrottslighetens område som den graderade påföljden avskaffats
och därmed ett viktigt normbildande element försvunnit.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 77

I själva verket har inom ungdomssektorn inte bara straffgraderingen utan
straffet som sådant i det stora hela avvecklats. Djupast motiveras detta med
att det är olyckliga omständigheter utom den unges egen kontroll som förorsakat
hans kriminella aktivitet och att det rimligtvis icke kan ifrågakomma
att man straffar en sålunda moraliskt skuldlös person. En sådan grundsyn
beträffande den moraliska ansvarigheten torde få anses rimlig i vissa
fall, då det är fråga om psykiskt eller fysiskt defekta eller svårt milj oskadade
ungdomar, men det finns ingen anledning förutsätta att det stora flertalet
unga lagöverträdare skulle genom miljö eller på annat sätt vara till
den grad predestinerade att begå brott att de inte kan göras moraliskt ansvariga
för sina gärningar. Dessvärre torde det förhålla sig så att ett reaktionssystem
som det nuvarande, baserat på den visserligen icke alldeles
klart uttalade förutsättningen om de ungas reella skuldlöshet, verkar moraliskt
försvagande på ungdomar, som ännu inte är så förkomna att de förlorat
all känsla av egen skuld och eget ansvar. Samhället gör dem en otjänst
genom att behandla dem som om de vore utan skuld och därmed undergräva
den motståndskraft mot fortsatta oarter som ett icke alldeles nedsövt
samvete dock inrymmer.

Slutsats: Reaktionssystemet måste utformas på sådant sätt, att det i stället
för att försvaga tvärtom stärker den enskildes känsla av eget ansvar.

4. De allmänprevcntiva synpunkterna är otillräckligt tillgodosedda.

Behandlingen av unga lagöverträdare har så gott som helt inriktats på individ
ualprevention, d. v. s. den enskilde lagöverträdarens återanpassning.
Enligt själva sin natur är samhällets nuvarande barnavård exklusivt individualpreventiv.
Vi anser att också allmänpreventionen, d. v. s. vad som
i strafflagen kallas hänsyn till allmänna laglydnaden, måste tillmätas betydelse.
Självfallet är det''inte tal om en återgång till ofruktbara vedergällningsprinciper
eller ett betraktelsesätt enligt vilket beivran av själva brottet
är viktigare än resocialiseringen av den brottslige. Inte heller kan det
vara fråga om att av allmänpreventiva skäl ge t. ex. vården vid ungdomsvårdsskolorna
karaktären av bestraffning. I all synnerhet vid behandlingen av
den för vård omhändertagna ungdomen — i regel fall med miljöskador eller
defekter i personligheten — måste de individualpreventiva synpunkterna
vara vägledande. Allmänpreventionen tillgodoses för övrigt vad denna sektor
beträffar automatiskt, eftersom ungdomen i regel hyser stor respekt för
den långa vårdtiden.

Kravet på större hänsyn till allmänpreventionen avser framför allt reaktionen
gentemot den jämförelsevis lindriga brottsligheten. Genom att det
stora flertalet ungdomsbrott inte medför någon mer ingripande samhällsreaktion
än förmaning och varning eller en knapp förnummen övervakning
bibringas inte bara de lagbrytande ungdomarna själva utan också deras
kamrater i riskzonen uppfattningen att kriminell aktivitet är en tämligen
oskyldig och för utövarna ofarlig sysselsättning. Om överträdelserna i större
utsträckning ledde till någon form av faktisk beivran är det sannolikt, alt
detta skulle ha en på samma gång individual- och allmänpreventiv effekt.

Slutsats: Reaktionssystemet måste utformas så, att respekten för samhället
och dess lagar på ett effektivare sätt än nu kan upprätthållas.

I samma motioner hemställes, att 110 § första stycket i förslaget till barnavårdslag
måtte erhålla följande lydelse:

Föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § a) är påkallat,
må barnavårdsnämnden i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras
omhändertaga den underårige för utredning, om detta anses nödvändigt på
grund av förefintliga risker för den underåriges hälsa eller utveckling.

Ändra lagutskottets utlåtande nr 5 är 1960

Vidare yrkas vissa i samband härmed stående ändringar i 36 och 37 §£.

Såsom motivering för sin hemställan uttalar motionärerna, att de accepterar
lagförslagets 30 § så långt den hänför sig till 25 § a) men anser den
svårförenlig med rättssäkerheten i den mån den hänför sig till 25 § b), alltså
i den mån den gäller ungdomar som missköter sig och ungdomar som
gör sig skyldiga till brottsliga gärningar. Motionärerna utvecklar sin uppfattning
härom på följande sätt.

Vad först beträffar ungdomar, som är oordentliga men icke brottsbelastade,
äro ingripanden med olika åtgärder från barnavårdsnämndernas sida i
icke så få fall påkallade. Understundom föreligger också behov av omhändertagande.
Inte minst gäller detta unga flickor om hemfallit åt ett asocialt
levnadssätt. Det skall inte ifrågasättas att ett provisoriskt omhändertagande
i avvaktan på utredning och definitiva åtgärder därvid understundom
kan vara värdetullt. I regel torde man dock kunna nå det med provisoriskt
omhändertagande åsyftade resultatet på annat sätt. Det förefaller oss rimligt,
att man i första hand inskrider med hjälp utan anlitande av tvångsåtgärder
samt att fallet i samband med detta inskridande skyndsamt utreds.

Omhändertagande för utredning på indikationerna i 25 § b skulle uppenbarligen
främst komma att gälla ungdomar som gjort sig skyldiga till lagöverträdelser.
Lagförslaget syftar sålunda i denna del till att ge barnavården
ökade möjligheter att snabbt bryta en ung persons brottsaktivitet och
samtidigt betaga honom möjligheterna att försvåra utredningen. I princip
är det alltså ett ingripande som motsvarar häktning.

Vi understryker det angelägna i skyndsamt ingripande från samhällets
sida i sådana fall varom här är fråga men anser samtidigt att så starka invändningar
måste resas mot den föreslagna metoden för provisoriskt omhändertagande
av unga lagöverträdare att denna bör avvisas. Redan den
omständigheten att man skulle för utredning få omhänderta personer utan
att det förutses att dessa, sedan deras fall prövats, kommer att omhändertas
för samhällsvård, förefaller oss ytterligt betänklig. Förutsätter man att väsentligen
endast s. k. förebyggande åtgärder behövs, synes det icke påkallat
att skrida till så drastisk provisorisk åtgärd som omhändertagande under
en tid av upp till fyra veckor. Enligt vår mening skulle lagen här ge
samhället rätt att bruka mera våld än nöden kräver.

Men även från andra synpunkter finner vi förslaget mindre lyckligt. Det
är sålunda enligt vår mening icke tillrådligt med hänsyn till rättssäkerheten
att man åt ett administrativt organ överlämnar uppgifter av så ingripande
karaktär som frihetsberövande, när dessa med fördel kan anförtros
åt domstol. Visserligen förutsätts (24 §) att den som delgivits beslut om omhändertagande
skall skriftligen deklarera, huruvida han samtycker till beslutet
eller icke. I senare fallet skall beslutet underställas länsstyrelsens
prövning. Häri ligger dock ingen garanti mot otillräckligt underbyggt ingripande,
då barnavårdsnämndens beslut i regel omedelbart går i verkställighet.
Handlingarna i saken behöver inte ingivas till länsstyrelsen förrän
inom tio dagar, och även om länsstyrelsen, såsom förutsättes i propositionen,
handlägger ärendet utan tidsomgång, kan sålunda den omhändertagne
få vänta på eventuell rättelse av felaktigt beslut.

I praktiken torde ofta barnavårdsnämndens ordförande komma att fatta
det primära beslutet om omhändertagande med stöd av It g. Han kan enligt
denna paragraf självständigt besluta om ingripande, ehuru nämnden
skall sammankallas omedelbart och hålla sammanträde inom 10 dagar i och
för beslutets konfirmering. Man skulle alltså här ge en icke rättsbildad per -

Andra lagutskotleis utlåtande nr 5 år 1!)60

son befogenhet att helt efter eget bedömande beröva en för brott misstänkt
person under 18 år, i vissa fall under 21 år, hans frihet i 10 dagar. En sådan
anordning kan vi icke biträda.

1 de likalydande motionerna I: 443 av fru Gärde Widemar m. fl. samt
It: 566 av fröken Höjer och herr Rimmerfors riktas kritik mot propositionens
ståndpunkt, att samma förutsättningar skall gälla för förebyggande
åtgärder som för omhändertagande. Motionärerna anför:

Föredragande statsrådet behandlar i propositionen på s. 135 tf frågan
om förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripande i särskilda fall.
Förebyggande åtgärder äro att föredraga framför sådana som äro av tvångskaraktär.
Det framhålles att de för att bliva så effektiva som möjligt böra
vidtagas på ett tidigt stadium. Statsrådet har dock, närmast av lagtekniska
skäl, icke funnit det möjligt att lösa denna fråga på annat sätt än att samma
relativt stränga indikationer krävas för förebyggande åtgärder av lindrigare
slag som för tvångsingripanden. Denna ståndpunkt ger det nya lagförslaget
faktiskt mindre utrymme för de förebyggande åtgärderna än den
praxis, som för närvarande tillämpas med stöd av gällande lag. Vi anse, att
den nya lagen, såsom även barnavårdskommittén i princip föreslagit, bör i
så stor utsträckning som möjligt understödja och befrämja ett tidigt ingripande
med milda medel.

Detta kan enligt motionärerna åstadkommas genom ett på visst sätt formulerat
tillägg till 25 § i lagförslaget, varom hemställan väckes i motionerna.

Frågan, om två skilda omhändertagandeinstitut bör behållas i den nya
lagen, har tagits upp i de likalydande motionerna 1: 442 av herr Bengtson
m. fl. och II: 561 av herr Hedlund m. fl. Motionärerna yrkar, att för sådan
behandling som avses i 29 § i lagförslaget måtte införas beteckningen samhällsfostran.
De åberopar, att barnavårdskommitténs förslag, som i denna
del stämde överens med propositionen, härvidlag avstyrkts av de flesta remissinstanser
som yttrat sig i frågan. Motionärerna fortsätter:

Vi finner också starka skäl tala för att bibehålla två begrepp i fråga om
nu avsedda omhändertaganden, och vi vill framhålla att det förefaller oss
synnerligen olustigt om ett litet barn, som måste lagas om hand exempelvis
därför att dess föräldrar plötsligt avlidit, skulle omhändertagas under
samma namn som kriminella ungdomar. Såsom medicinalstyrelsen framhållit
skulle nämnda sammanförande av instituten ofta kunna föranleda
irritationsskapande missförstånd och medföra icke obetydliga olägenheter
för den som skall handha bestämmelsernas tillämpning. Kommitténs mening
alt särskiljandet av de två instituten övervägande varit till olägenheter
för barnavårdsverksamheten i stort synes icke heller ha fått något avsevärt
stöd från remissinstanserna. Enär, såsom barnavårdsnämnden i Stockholm
framhållit, den principiella gränslinjen bibehållits såväl i fråga om indikationerna
för omhändertagande som beträffande reglerna för vårdens upphörande,
torde det bidraga till klarhet i lagen att även den terminologiska
uppdelningen bibehålies. Om emellertid genomförande sker av slrafflagbcredningens
förslag att införa beteckningen skyddsfostran för det nuvarande
begreppet ungdomsfängelse, bör namnet skyddsuppfostran icke kvarstå,
och vi vill med hänsyn härtill föreslå att institutet skyddsuppfostran i
den nya lagen erhåller namnet samhällsfostran och att beteckningen samhällsvård
bibehålies för att beteckna de fall av omhändertagande som avses
i förslagets 31 §.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Kortvarigt frihetsberövande

Straf f lagberedning en

I sitt år 1956 avlämnade slutbetänkande »Skyddslag» (SOU 1956:55),
som för närvarande är under prövning inom justitiedepartementet, föreslog
strafflagberedningen, närmast med avseende på åldersgruppen 18—20 år,
en form av korttidsbehandling i vad beredningen kallade tillsynsanstalter
med efterföljande vård i frihet. Beredningen anför i sina motiv, att ett frihetsberövande
av ungdomar i denna ålder ibland är påkallat icke så mycket
för att under anstaltstiden bereda den brottslige en uppfostran och
utbildande behandling — även om tiden naturligen i görligaste mån bör
utnyttjas härför — som för att bryta den brottsliga aktiviteten och förmå
den brottslige att inse allvaret i sin situation. För detta ändamål räcker det
enligt beredningen i allmänhet med en relativt kort tids omhändertagande.
Beredningen anser emellertid, att tillsyn icke i något fall bör utebli efter
frigivning av unga brottslingar, som tagits in på anstalt. Enligt strafflagberedningens
förslag skall behandling i tillsynsanstalt pågå i två månader. Behandlingen
skall ingå såsom ett led i skyddstillsyn och därvid i regel inleda
denna. Domstolen skall kunna besluta, att förordnande om behandling
i tillsynsanstalt skall gå i verkställighet ulan hinder av att förordnandet ej
har vunnit laga kraft. Behandling i tillsynsanstalt får emellertid ej tilllämpas
å den som är under 18 år.

1958 års B-riksdag

I motioner till 1958 års B-riksdag yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl
Maj :t hemslälla om förslag till åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande
efter de riktlinjer som angivits i motionerna. Motionärerna uttalade
sig bl. a. för att påföljdssystemet skulle kompletteras med ett frihetsstraff
på högst tre månader, som skulle avtjänas på anstalt avsedd uteslutande
för ungdom. Motionärerna åberopade såsom förebild för en sådan
reaktionsform det brittiska systemet med »detention centres», vilket enligt
motionärerna visat sig ha positiv verkan på ungdomsbrottslingar.

Motionerna behandlades av allmänna beredningsutskottet, som inhämtade
yttranden däröver från vissa myndigheter, däribland fångvårdsstyrelsen,
riksåklagaren och socialstyrelsen. Dessa myndigheter avstyrkte alla motionerna
i förevarande del. Riksåklagaren åberopade därvid, att korttidsbehandlingen,
sådan den tillämpades i Storbritannien — och f. ö. även i Västtyskland
under beteckningen Jugendarrest — inte är förenad med någon
eftervård. Från olika håll hänvisades vidare till strafflagberedningens ovan
nämnda förslag angående korttidsbehandling i tillsynsanstalter med efterföljande
vård i frihet.

Allmänna beredningsutskottet tog i sitt utlåtande i ämnet (B 4/1958) avstånd
från tanken på korttidsbehandling i enlighet med vad motionärerna
förordat. Utskottet anförde:

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Utskottet vill här endast framhålla, att det icke delar motionärernas uppfattning
om värdet av en sådan strafform som detention centre. Utskottet
vill ansluta sig till de kritiska synpunkter härå som anförts i remissmyndigheternas
svar, av vilka även framgår att strafformen icke visat sig
effektiv när det gäller att motverka återfallsbrottsligheten. Utskottet kan ej
heller rekommendera införande av ett straff av typen Jugendarrest, vilket
torde te sig ganska främmande för vårt rättssystem. En påtaglig brist i motionärernas
''förslag är vidare att det, som riksåklagaren påpekat, icke beaktat
frågan om eftervården.

Försöksverksamhet med korttidsbehandling inom socialvården

På senare tid har fråga uppkommit om korttidsbehandling inom ungdomsvårdsskolornas
ram av en viss del av deras klientel, och socialstyrelsen har
under den allra senaste tiden inlett försöksverksamhet med sadan behandling
vid Hammargårdens yrkesskola strax utanför Stockholm. Vad gäller
riktlinjerna för behandlingen har i det i november 1959 framlagda betänkandet
»Ungdomsbrottslighet, överväganden och förslag av parlamentariska
sakkunniga» (SOU 1959: 37) uppgivits, att några sådana inte offentliggjorts
men att från socialstyrelsen upplysts, att tanken på korttidsbehandling borde
ses mot bakgrunden av att barnavårdsnämnderna under senare år — särskilt
sedan 1952 års lagstiftning om unga lagöverträdare trätt i kraft — i allt
större utsträckning fått att göra med ungdomar, framförallt pojkar i åldern
15—17 år, med någorlunda normal uppväxt och personlighetsutrustning,
vilka under puberteten gjort sig skyldiga till plötsligt insättande kriminalitet.
För dessa hade, enligt vad som upplysts från socialstyrelsen, placering
vid ungdomsvårdsskola blivit ett alternativ till kortvarigt fängelsestraff. På
allra senaste tiden hade skolorna också fått ett antal elever som under
arbetslöshet missbrukat sprit, gjort lagbrott och måst omhändertagas. På
skolorna var dessa elever enligt vad som uppgavs från styrelsen lättskötta
och de kunde snart skrivas ut. För båda dessa kategorier anses anstaltsbehandling
om tre månader vara tillräcklig, åtföljd av effektiv eftervård.
Behandlingens innehåll och syfte skall i princip inte skilja sig från de grundsatser
som nu tillämpas på ungdomsvårdsskolarna.

Korttidsbehandling utomlands

Utom de två ovan angivna typerna av korttidsbehandling, som tillämpas
i Storbritannien och Västtyskland, förekommer sådan behandling även i
Amerikas förenta stater. — I det ovan angivna betänkandet om ungdomsbrottsligheten
(SOU 1959: 37) lämnas en redogörelse för korttidsbehandlingen
utomlands av unga lagöverträdare. Utskottet hänvisar till denna redogörelse.

1959 års betänkande angående ungdomsbrottsligheten

Redogörelsen i nyssnämnda betänkande för olika typer av ingripanden
mot unga lagöverträdare och för pågående reformer på området mynnar
ut i följande uttalanden:

G Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 5

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Av den ovan lämnade redogörelsen för de åtgärder som i vårt land beslutats
eller planerats i syfte att effektivisera samhällsingripandena mot
unga lagöverträdare torde framgå hurusom stora delar av det straffrättsliga
reaktionssystemet och motsvarande sektor inom den samhälleliga barnavården
ligger i stöpsleven. Det är av stor betydelse att detta reformarbete
resulterar i ett tillräckligt differentierat system som erbjuder möjlighet till
såväl korttids- som långtidsbehandling av unga lagöverträdare. Ett kriminalpolitiskt
system är emellertid aldrig en gång för alla färdigt; det måste kunna
smidigt anpassas efter växlande förhållanden inom samhällslivet. Härvid
bör också de erfarenheter som vunnits i andra länder noga tillvaratagas.
Vad särskilt angår ingripanden i form av kortare frihetsberövande!! pågår på
olika håll i utlandet experiment och diskussioner som är förtjänta av uppmärksamhet
även från vår sida. Denna fråga har bl. a. behandlats vid sammanträden
åren 1957 och 1959 i Strasbourg med en arbetsgrupp inom FN:s
europeiska konsultativa grupp för brottsprevention och behandling av lagöverträdare.
Den står också på dagordningen för den kongress angående
brottsprevention och behandling av lagöverträdare som FN skall hålla i
London år 1960. Det torde således inom en relativt nära framtid bli möjligt
att med material och erfarenheter från andra länder få ett säkrare underlag
för ett ställningstagande till hithörande frågor. Att följa utvecklingen
på detta område och till Kungl. Maj :t göra de framställningar som
härav föranledes utgör otvivelaktigt en av de viktigare uppgifterna för det
rådgivande organ som föreslås i ett följande avsnitt.

Uttalandet i sista punkten åsyftar ett av de sakkunniga i betänkandet
framlagt förslag om inrättande av ett statens ungdomsråd.

Motionerna I: 16 och II: 24

I motionerna I: 16 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 24 av herr Hjalmarson
m. fl. yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära att en
utredning skyndsamt tillsättes för att med stöd även av erfarenheter från
andra länder allsidigt och förutsättningslöst snarast utreda frågan om införandet
i det svenska reaktionssystemet av kortvarigt frihetsberövande».

Såsom motivering för sin hemställan anför motionärerna bl. a.:

En allmän tendens i den nu härskande riktningen vad angår behandlingen
av kriminalitetens problem är att brottsligheten nästan uteslutande betraktas
som en funktion av miljöfaktorer. Av uttalanden från extrema företrädare
för individualpreventionen, d. v. s. den enskilde lagöverträdarens
återanpassning, får man ofta det intrycket att uppfattningen om straffets
allmänpreventiva effekt, d. v. s. vad som i strafflagen kallas hänsyn till allmänna
laglydnaden, skulle kunna vederläggas med hänvisning till att brottsligheten
uppkommer som en följd av komplicerade miljöförhållanden, vilka
ej nämnvärt kan påverkas med straffrättsliga medel.

Givetvis vill ingen förneka att miljön är av den största betydelse, men
ofta synes man under senare decennier ha förbisett att medvetandet om risken
för straff ingår som en viktig faktor i den för brottslighetens uppkomst
och omfattning relevanta miljön. Det är givetvis riktigt, att t. ex. den fortskridande
industrialiseringen och urbaniseringen, upplösningen av familjebanden,
den alltmer ökade frestelsemängden liksom över huvud taget de
alltmer komplicerade samhällsförhållandena i negativ riktning påverkar
brottslighetskurvans utveckling. Det är likaledes självklart att effektiva

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

brottsförebyggande åtgärder — särskilt sådana som insättes vid mycket
unga år — är av den största betydelse.

Enligt vår mening har emellertid det straffrättsliga reaktionssystemet en
långt större betydelse än man på många håll under senare år velat tillerkänna
detsamma.

Att risken för straff påverkar brottslighetens omfattning kan beträffande
vissa viktiga former av brottslighet icke av någon bestridas. Man kan som
exempel ta bilkörning efter spritförtäring. Bland de faktorer som verkar
återhållande på omfattningen av detta brott är uppenbart straffet bland
de viktigaste, och ingen tvekan råder väl om att sådan bilkörning skulle
förekomma väsentligt oftare än nu är fallet om straffet för rattfylleri mildrades.
Som ett annat lika belysande exempel kan nämnas deklarationsbrotten,
som otvivelaktigt väsentligt skulle öka om risken för straff bortföll.

Enligt vår mening har således miljöbegreppet, fattat i snäv bemärkelse,
tillmätts alltför stor betydelse. Det måste emellertid starkt understrykas att
motsättningen mellan den allmänprevenliva uppfattningen och vad man kan
kalla miljötänkandet i vad avser kriminaliteten i själva verket är skenbar,
då medvetandet om hur samhällets reaktion är utformad ingår i den miljö
som påverkar brottsligheten.

I fortsättningen i frågasätter motionärerna, om det svenska reaktionssystemet
— vare sig sådant det är eller sådant det blir om strafflagberedningens
förslag genomföres — är tillräckligt effektivt och om det inte skulle
vara lämpligt att i systemet infoga ett kortvarigt frihetsberövande för personer
som ännu icke hunnit fixeras i djupare kriminalitet och som därför
kan tänkas bli påverkade av en både för dem och omgivningen påtaglig reaktion.
Motionärerna gör gällande, att åtalseftergift och villkorlig dom
kommit till alltför vidsträckt användning och därför icke blivit så effektiva
hjälpmedel i kampen mot brottsligheten som man hade hoppats. Efter en
redogörelse för korttidsbehandling av unga lagöverträdare utomlands i huvudsaklig
överensstämmelse med de uppgifter som lämnats i nämnda betänkande
om ungdomsbrottsligheten yttrar motionärerna, att det givetvis är
omöjligt att göra mera bestämda uttalanden om olika former av kortvarigt
frihetsberövande utan ingående utredning. Motionärerna framhåller vidare,
att deras avsikt ingalunda är att personer som redan är fixerade i grav
asocialitet eller kriminalitet skall behandlas med kortvarigt frihetsberövande
utan att de i stället åsyftar att många av dem som nu får den ena
åtalseftergiften efter den andra och på så sätt glider in i allvarlig kriminalitet
genom en tillräckligt effektiv varning i tid skall hejdas i sin utveckling. I
det följande understryker motionärerna, att där så anses nödvändigt eller
lämpligt ett kortvarigt frihetsberövande bör kunna förenas med eftervård.

Avslutningsvis åberopar motionärerna de ovan återgivna uttalandena i betänkandet
om ungdomsbrottsligheten och yttrar att, oavsett vilket resultat
de pågående övervägandena utomlands får, en grundlig utredning måste
göras i varje land där frågan aktualiserats. Enligt motionärerna är det därför
av vikt att utredningen påbörjas utan dröjsmål.

84 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Skadliga fosterbarnsförflyttningar
Rådande förhållanden

I detta sammanhang är fråga endast om fosterbarn, vilka överlämnats till
fosterhem av föräldrarna eller annan vårdnadshavare och som icke därefter
omhändertagits och placerats i fosterhemmet. Med förflyttning åsyftas åtgärd,
som innebär att barnet tages från fosterföräldrarna med verkan att
deras vård och fostran av barnet avslutas.

Vårdnadshavare — regelmässigt föräldrarna eller en av dem — måste
för att kunna bereda barnet uppehälle, uppfostran och utbildning samt vård
och skydd i övrigt äga rätt att bestämma över barnets person, således bl. a.
över dess vistelseort. Teoretiskt sträcker sig denna bestämmanderätt lika
långt som vårdnaden över huvud taget, d. v. s. till dess barnet fyllt 21 år
eller ingått äktenskap. Rättsligt sett föreligger blott den inskränkningen,
som följer av att barnet i viss mån efter fyllda 16 år och i högre grad efter
fyllda 18 år äger själv sluta arbetsavtal. Men faktiskt blir självfallet möjligheterna
att utöva bestämmanderätt över barnets person, oavsett eventuellt
arbetsavtal, allt svagare ju mer barnet närmar sig myndighetsåldern.

Att barnet vårdas och eventuellt även fostras hos annan än vårdnadshavare^
står icke i strid med vårdnadshavare^ plikter och inverkar i och för
sig ej på vårdnadshavare^ rätt. Han kan ej avhända sig sina befogenheter.
Har barn överlämnats till fosterhem, äger följaktligen vårdnadshavaren att,
oavsett avtal, när som helst återkräva barnet från fosterföräldrarna, om barnet
ej omhändertagits av barnavårdsnämnd.

Vårdnadshavaren äger regelmässigt få annan person, som icke vill foga
sig i vad vårdnadshavaren beslutat angående barnets vistelseort, förpliktad
att respektera detta. Har den fastställda förpliktelsen gått ut pa barnets
överlämnande till vårdnadshavaren, kan fullgörande vid behov framtvingas
i exekutiv väg. Vårdnadshavaren äger för ändamålet vända sig till allmän
domstol med yrkande om åläggande för den andre att utlämna barnet. Vårdnadshavaren
har också i regel ansetts berättigad anlita handräckning enligt
191 § utsökningslagen.

Beträffande rättspraxis och rådande förhållanden i övrigt på detta område
må härutöver hänvisas till framställningen i betänkandet på s. 403—
409.

Frågan om åtgärder från statsmakternas sida för att förhindra olämpliga
förflyttningar av fosterbarn har länge varit aktuell. För framställda ändringsförslag
m. m. redogöres i propositionen på s. 141 143.

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet

Frågan om åtgärder för att hindra skadliga förflyttningar av fosterbarn
har såsom framgår av den lämnade redogörelsen länge varit aktuell. I stort
sett torde enighet numera råda om att behov föreligger av en lagstiftning
till skydd för fosterbarnen mot sådana förflyttningar. Meningarna bryter
sig däremot beträffande det lämpligaste sättet att lösa detta lagstiftnings -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 85

problem. Under den tidigare förda diskussionen har för frågans lösning anvisats
två olika vägar, antingen att införa ändrade regler angående överflyttande
av den rättsliga vårdnaden eller att genom en utvidgning av
barnavårdsmyndigheternas befogenheter inskränka vårdnadshavarens faktiska
möjlighet att utöva vårdnaden. Av skäl som förut redovisats har statsmakterna
i samband med antagandet av föräldrabalken avvisat alternativet
att lösa problemet genom en utvidgning av möjligheterna att entlediga vårdnadshavare.
Då det inte varit möjligt att finna någon lämplig form för att
överflytta prövningen till allmän domstol, anser jag i likhet med kommittén
ofrånkomligt att bereda ökat skydd för fosterbarnen genom en utvidgning
av barnavårdsmyndigheternas befogenheter. Denna ståndpunkt har
även vunnit anslutning i det övervägande flertalet yttranden.

I tekniskt avseende kan den av kommittén föreslagna lösningen av förevarande
problem sägas innebära en utvidgning av institutet skyddsuppfostran.
Barnavårdsnämnden skall sålunda ha att välja mellan förebyggande åtgärder
— i sista hand föreskrift att barnet inte må tagas från fosterhemmet
— samt omhändertagande. Denna konstruktion äger samband med förslaget,
att nämnden skall kunna ingripa på ett tidigare stadium än för närvarande
för att förebygga att ogynnsamma förhållanden uppstår. Då jag
såsom framgår av det tidigare anförda funnit, att ny barnavårdslag beträffande
förutsättningarna för ingripanden bör bygga på samma principer som
gällande lag, följer härav att skyddet mot skadliga förflyttningar av fosterbarn
enligt min mening inte bör åstadkommas genom en utvidgning av institutet
skyddsuppfostran. Problemet bör i stället lösas så att barnavårdsnämnden
får befogenhet att hindra en ifrågasatt skadlig förflyttning av fosterbarn
genom ett till föräldrarna eller annan vårdnadshavare riktat förbud
däremot. Ur systematisk synpunkt måste det vidare anses riktigast, att
detta institut regleras i anslutning till övriga bestämmelser om vården av fosterbarn.
Det må framhållas, att den sålunda förordade lösningen ganska nära
ansluter sig till vad som gäller enligt dansk och norsk barnavårdslagstiftning.

Såsom antytts i den förut lämnade redogörelsen har vårdnadshavare i åtskilliga
fall frånkänts samhällets stöd ■— i form av handräckningsutslag eller
donii jämte verkställighet under exekutiv myndighets medverkan -— för
att få barn tillbaka från fosterhem. Barn har dock i stor utsträckning vid
prövning i högsta instans befunnits böra återlämnas. De dominerande skälen
för ett avgörande till vårdnadshavarens förmån i tveksamma fall torde vara
följande: Familjerätten och i mycket även andra delar av rättsordningen
bygger på de naturliga föräldrarnas rätt och plikt att utöva vårdnaden och
bestämma över barnet. Utövningen av föräldramyndigheten bör därför få
samhällets stöd mot utomstående, om ej mycket starka skäl talar för undantag.
Barnets framtid är mera oviss hos annan barnafostrare, som ej är
på jämförligt sätt förpliktad. Blodsbandet får anses ha stor betydelse. Det
finns särskilda förutsättningar för samförstånd och samhörighetskänsla
mellan nära befryndade. Barnet bär hållas samman med sina syskon. Barn
visar i regel — även efter mycket kraftig reaktion mot ifrågasatt eller vid -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

tagen förändring — stor förmåga att anpassa sig i nya förhållanden, förutsatt
att miljön är god.

Att avgöra, i vilka fall det är med barnets sanna bästa mest förenligt, att
det får bli kvar i fosterhemmet, är en utomordentligt svår och grannlaga
uPPgift. Vid prövningen torde i allt väsentligt de nyss berörda synpunkterna
böra vara vägledande. I likhet med ett flertal remissinstanser hyser jag
den uppfattningen, att ingripande till förhindrande av en ifrågasatt flyttning
av fosterbarn bör förekomma endast i undantagsfall. De i kommitténs
förslag angivna förutsättningarna för ingripande och särskilt den därför
anförda motiveringen synes ge vid handen, att kommittén åsyftat att stadgandet
skulle komma att tillämpas i en omfattning, som måste anses gå
alltför långt. Endast om det föreligger risker för allvarlig skada på barnets
kroppsliga eller själsliga hälsa eller för dess utveckling, bör barnavårdsnämnden
kunna hindra förflyttningen. En mera måttlig risk för psykisk
skada bör sålunda exempelvis inte utgöra tillräckligt skäl för att meddela
förbud. Såsom förutsättning för att förbud mot barns skiljande från fosterhem
skall få meddelas bör därför enligt min mening krävas, att det skulle
vara till avsevärd skada för barnet att bli förflyttat från fosterhemmet.

Vid prövningen av ifrågavarande ärenden skall enligt kommitténs förslag
särskilt beaktas barnets ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslobindningar,
förhållandena i fosterhemmet och den tid barnet fostrats där,
de förhållanden, vartill barnet vid ifrågasatt skiljande från fosterhemmet
skulle överföras, samt skälen för sådan förändring i barnets levnadsförhållanden,
den tid barnet vårdats annorstädes än hos föräldrarna samt dessas
befattning med barnet under samma tid. Vad kommittén sålunda föreslagit
torde i och för sig inte ge anledning till erinran, även om värderingen
av de angivna omständigheterna på grund av kravet på avsevärd skada blir
en annan. I likhet med vissa remissinstanser anser jag dock mindre lämpligt
att upptaga anvisningar av denna beskaffenhet i lagtexten. Uppenbart
är att avgörandet — vilket måste grundas på allmänmänsklig erfarenhet
samt beprövad medicinsk och annan vetenskap — skall träffas under beaktande
av samtliga för prövningen betydelsefulla omständigheter. Önskvärt
är att den psykiska barna- och ungdomsvårdens resurser kan utnyttjas som
ett väsentligt led i bedömningen.

Såsom kommittén berört är det praxis i handräcknings- och tvistemål om
överföring av fosterbarn, att överflyttning inte får ske i strid med barnets
bestämda vilja under förutsättning att barnet nått en ålder av ungefär 15
år eller en utveckling, jämförlig med 15-åringens. Enligt kommitténs åsikt
bör avgörande vikt i regel läggas vid barnets vilja redan då barnet nått 12-årsåldern eller motsvarande utveckling. Vilken ålder eller grad av utveckling
barnet bör ha nått för att dess inställning till den ifrågasatta flyttningen
skall tillmätas betydelse torde vara en fråga, som bör överlämnas åt
den praktiska tillämpningen, varför någon rekommendation i ena eller andra
riktningen inte lämpligen synes böra lämnas. Det bör emellertid betonas,
att avgörande vid bedömningen endast skall vara, huruvida flyttningen

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 87

skulle lända barnet till avsevärd skada. Barnets egen inställning är givetvis
betydelsefull men utgör endast en bland olika omständigheter som skall beaktas
vid prövningen. Till det nu anförda torde ytterligare böra fogas det
påpekandet, att största omsorg och försiktighet är på sin plats, när det gäller
att fastställa vad som är ett barns verkliga viljeinriktning.

Om förut angivna förutsättning —- avsevärd skada — är för handen, bör
barnavårdsnämnden äga meddela förbud, så snart anledning därtill förekommer.
Härmed åsyftas i första hand, att en förflyttning över huvud taget
är att räkna med. Däri kan emellertid även anses ligga en anvisning för
nämnden att inte skrida till ett förbud, om en tillfredsställande lösning kan
åstadkommas utan att anlita maktmedel. Frågan om förbud torde i regel
uppkomma genom att fosterföräldrarna fäster nämndens uppmärksamhet
på att föräldrarna fordrar barnet åter. Det är emellertid önskvärt, att nämnden
själv såvitt möjligt för att förebygga allvarliga konflikter håller sig
informerad om vårdnadshavare^ planer beträffande barnet.

Är det redan från början klart, att förflyttning av fosterbarnet bör hindras
endast under viss begränsad tid, såsom till dess visst förhållande inträffat
i föräldrahemmet eller till dess barnet hunnit avsluta pågående skoltermin
eller liknande, bör förbudet begränsas i enlighet härmed. I andra fall
bör förbudet gälla tills vidare. Oavsett förbudets innebörd måste det givetvis
när som helst kunna upphävas, när anledning förekommer därtill.

När fråga uppkommit om meddelande av förbud mot barns skiljande från
fosterhem, torde det många gånger föreligga behov av ett provisoriskt ingripande,
innan utredningen slutförts. Nämnden kan i annat fall riskera att
bli ställd inför fullbordad flyttning. I anslutning till kommitténs förslag
föreslår jag därför, att möjlighet skall finnas för nämnden att vid behovmeddela
tillfälligt förbud under förutsättning att definitivt förbud är av
sannolika skäl påkallat.

Den rättsliga innebörden av ett förbud mot barns skiljande från fosterhem
är — liksom beträffande omhändertagande — att den i vårdnaden ingående
befogenheten att bestämma barnets vistelseort suspenderas. Om befogenhet
införes för barnavårdsnämnd att meddela dylika förbud, kommer
alltså behovet av överexekutors prövning av yrkande om fosterbarns återlämnande
att minska. Sådana fall kan dock tänkas inträffa, där fosterföräldrarna,
fastän förbud inte ansetts motiverat, vägrar att återlämna barnet
till vårdnadshavaren. I dylika fall måste denne tydligen även i fortsättningen
kunna lita till de exekutiva myndigheternas bistånd. Utvägen att
erhålla handräckning enligt utsökningslagen kan därför inte, såsom kommittén
synes ha avsett, i nuvarande läge helt stängas. En sådan åtgärd torde
för övrigt, med hänsyn till rådande rättspraxis, inte kunna genomföras utan
lagändring. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning att nuvarande ordning
i fråga om exekution för överflyttning av barn ur flera synpunkter är
otillfredsställande och i behov av revision. Införandet av befogenhet för barnavårdsmyndigheterna
att förbjuda förflyttning av fosterbarn skapar också
samordningsproblem, som kräver närmare överväganden. Samtliga hithö -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

rande spörsmål torde lämpligen böra upptagas till behandling under den
pågående översynen av utsökningslagstiftningen.

Lagrådet

Lagrådet delar uppfattningen, att fosterbarn böra skyddas mot olämpliga
förflyttningar. Frågor av detta slag ägnas stor uppmärksamhet när de föreligga
i rättegång eller uppkomma genom att någon, med stöd av sin i lag eller
på domstols avgörande grundade vårdnadsrätt, söker på exekutiv väg
framtvinga barnets utlämnande. Vanligen förebringas därvid ingående utredning
och bevisning, och domstolarna ha sökt att beakta erfarenhetsmässiga
och av den psykologiska sakkunskapen anförda skäl mot barns förflyttning;
när frågan uppkommit handräckningsvis bär i tveksamma fall handräckning
vägrats.

Det är uppenbarligen icke rimligt, att om domstol i rättegång träffat avgörande
i en dylik fråga, barnavårdsnämnd skulle äga förbjuda verkställighet
av domen, därför att nämnden finner själva avgörandet olämpligt. Om efter
domen nya omständigheter tillkommit som kunna innebära hinder för verkställigheten,
bör däremot nämnden äga hos verkställighetsmyndigheten hemställa
om uppskov med verkställigheten. 1 detta hänseende torde nämnden
kunna stödja sig på bestämmelserna i cirkuläret den 15 april 1955 till de exekutiva
myndigheterna angående förfarandet vid verkställighet av beslut om
överlämnande av barn.

Vidare är att märka, att förslaget skulle få än längre gående verkningar.
Tvister om fosterbarns förflyttning skulle i viss omfattning för framtiden
komma att undandragas domstols prövning och det verkliga avgörandet i stället
tillkomma barnavårdsnämnden i barnets vistelsekommun genom att
nämnden ägde att efter omständigheterna meddela respektive underlåta att
meddela förbud mot förflyttningen. Möjligheten att få saken allsidigt prövad
vid domstol skulle i sådana fall ersättas av ett avgörande hos nämnden med
dess långt mera begränsade utredningsmöjligheter och ur rättssäkerhetssynpunkt
svagare sammansättning.

Lagrådet finner, att även denna anordning måste avvisas. Att nämnden på
något sätt bör kunna taga initiativ för att hindra en olämplig förflyttning
skall däremot icke bestridas. En tänkbar utväg vore att nämnden, när saken
uppkommer annorledes än i rättegång, ägde hos allmän domstol göra framställning
om förbud mot förflyttningen, varvid domstolen även skulle ha befogenhet
att interimistiskt meddela förbud. Detta är emellertid en fråga som
skulle kräva särskild lagstiftning av mera central karaktär; även andra frågor
angående barns förflyttning kunde därvid böra uppmärksammas. Lagrådet
erinrar också om att barnavårdskommittén i sitt betänkande rörande
följ dförfattningar föreslagit vissa ändringar i föräldrabalkens vårdnadsregler.

På grund av det anförda har lagrådet i nuvarande läge endast att hemställa
om att de i 50 § upptagna stadgandena måtte utgå.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande

Lagrådet har motsatt sig att frågan om skydd för fosterbarn mot olämpliga
förflyttningar löses i enlighet med det remitterade förslaget. Till grund för
lagrådets ståndpunkt ligger uppfattningen, att de avgöranden varom här är
fråga bör ankomma på de allmänna domstolarna och att barnavårdsnämnd
endast bör berättigas att hos domstol göra framställning om förbud mot en
ifrågasatt förflyttning. Jag har i viss mån förståelse för de betänkligheter lagrådet
anfört men anser mig likväl böra vidhålla den lösning som valts i det
remitterade förslaget. Som remissprotokollet utvisar överensstämmer denna
lösning med vad som förordats av chefen för justitiedepartementet i
samband med föräldrabalkens tillkomst. Den prövning som enligt förslaget
skall tillkomma barnavårdsnämnderna ingår som redan kommittén
framhållit som ett naturligt led i tillsynen över fosterbarnsvården och ligger
sålunda väl i linje med nämndernas traditionella uppgifter. Ett av barnavårdsnämnd
meddelat förflyttningsförbud kommer att medföra den verkan,
att handräckning eller domsverkställighet för barnets utlämnande
hindras så länge förbudet gäller. Även om det får anses oundvikligt, att meningsbrytningar
mellan domstolar och barnavårdsnämnder stundom kan
uppkomma vid bedömanden av den vanskliga natur varom här är fråga,
torde man i praktiken inte behöva befara några sådana komplikationer som
lagrådet antytt. Självfallet bör det inte få förekomma, att om domstol i rättegång
träffat avgörande i en fråga om utlämnande av fosterbarn, barnavårdsnämnd
förbjuder verkställighet av domen, därför att nämnden finner själva
avgörandet olämpligt. Med hänvisning till det nu anförda finner jag de i 50 §
upptagna stadgandena böra bibehållas i förslaget. Jag vill emellertid framhålla,
att denna omstridda och komplicerade fråga icke härmed torde få anses
slutgiltigt löst. Anledning att ytterligare pröva frågan och bl. a. överväga
den av lagrådet skisserade lösningen föreligger i samband med den pågående
revisionen av utsökningslagstiftningen. En av huvudfrågorna vid
denna översyn gäller, huruvida exekutionsgöromål i större omfattning bör
överflyttas till domstolarna.

Motioner

I de likalydande motionerna I: 17 av herr Ewerlöf in. fl. och 11: 25 av herr
Hjalmarson in. fl. hemställes, alt 50 § i lagförslaget måtte utgå samt att vissa
därav föranledda ändringar måtte vidtagas i It, 12, 16, 80 och 88 §§ i förslaget.
Vidare yrkas, att riksdagen måtte hemställa om skyndsam utredning
i syfte att öppna möjlighet för allmän domstol att på framställning av
barnavårdsnämnd meddela förbud mot skadlig fosterbarnsförflyttning.

I motiveringen för sin hemställan uttalar motionärerna, att de kan instämma
i föredragande statsrådets uttalanden om behovet av föreskrifter på området
och godtaga hennes avvägning — att endast sådan förflyttning som
kan väntas medföra avsevärd skada för barnet bör hindras. Motionärerna
fortsätter:

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Om vi kan instämma i föredragande statsrådets allmänna synpunkter på
frågan, kan vi emellertid icke dela hennes mening att regleringen i huvudsak
skal! ske inom ramen för barnavårdslagstiftningen. Vid tillkomsten av
gällande föräldrabalk avvisades tanken på att regleringen skulle ske genom
utvidgade möjligheter att överflytta vårdnadsrätten. Detta betyder emellertid
icke, såsom statsrådet synes förutsätta, att därmed endast vägen med utsträckta
befogenheter för barnavårdsnämnderna återstår. Vi håller före att
man bör söka en lösning av innebörd att institutet förbud mot skadlig fosterbarnsförflyttning
i enlighet med intentionerna i propositionen införs, att
barnavårdsnämnd får befogenhet att interimistiskt meddela sådant förbud
samt att det definitiva avgörandet förläggs till allmän domstol. Denna lösning
överensstämmer i fråga om första och tredje leden med synpunkter
som antytts av lagrådet vid dess granskning av lagförslaget.

Motionärerna förklarar, att även enligt deras mening vissa skäl talar för
att befogenheten att meddela förflyttningsförbud tillerkännes barnavårdsnämnderna.
Vidare anför motionärerna:

Man kan emellertid å andra sidan inte bortse från risken av ensidighet i
bedömningen. Det ligger i sakens natur att den lokala nämnden blir mer
förtrogen med den miljö, vari barnet vistas (fosterhemmet), än med den
ofta på annan ort belägna miljö till vilken barnet skulle förflyttas. En korrekt
uppfattning om den senare miljön är emellertid av största betydelse
för bedömningen av den eventuella skadligheten av en förflyttning. Man
måste också räkna med möjligheten av att nämnden genom den lokala anknytningen
kan ta särskilt starkt intryck av påverkan från fosterhemmet.
En domstol har genom själva sin karaktär större förutsättningar att värja
sig mot sidoinflytelser.

Till förmån för avgörande genom domstol talar också den omständigheten
att de allmänna domstolarna är väl förtrogna med spörsmålets problematik
i och med att de har att träffa beslut i frågor om handräckning och
vårdnadsrätt. Ett avgörande i ärende om förbud mot skadlig fosterbarnsförflyttning
torde icke sällan förutsätta överväganden likartade dem som förekommer
t. ex. vid mål om fråntagande av vårdnadsrätt enligt föräldrabalken
6 kap. 6 §. I båda fallen är det djupast hänsyn till barnet som bestämmer
avgörandet. Men i båda fallen finns också den föräldrarättsliga aspekten.
En formellt bibehållen vårdnadsrätt blir självfallet illusorisk om den
inte får utövas, och ett varaktigt förbud mot förflyttning blir vad beträffar
den fundamentala frågan om barnets placering liktydigt med frånkänd vårdnadsrätt.
Det synes därför konsekvent att bestämmanderätten i bägge avseendena
ligger hos en och samma instans, nämligen allmän domstol. På så
sätt kan man också undvika de kompetenskonflikter som skulle uppstå i fall,
där såväl domstol som barnavårdsnämnd är inkopplade och där domstolens
och nämndens uppfattning går isär.

Att barnavårdsnämnd bör kunna meddela provisoriskt förflyttningsförbud
i avvaktan på domstolens avgörande finner vi naturligt. Då denna möjlighet
inte kan öppnas förrän frågan om institutet i dess judiciella del är
löst, får vi här begränsa oss till att föreslå dels att den i 50 § föreslagna ordningen
icke blir föremål för lagstiftning samt dels att frågan i dess helhet
skyndsamt utreds med sikte på en lösning enligt ovan skisserade riktlinjer.

I de likalydande motionerna I: 443 av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 566
av fröken Höjer och herr Rimmerfors hemställes om sådana ändringar i lagförslaget,
att beslut om förbud mot att skilja barn från fosterhem skall fattas
i samma ordning som beslut jämlikt 29 eller 30 § angående omhänder -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

tagande för samhällsvård eller utredning, d. v. s. underställas länsstyrelsens
prövning, om vederbörliga samtycken inte erhålles.

Motionärerna anför, att vissa skäl talar för propositionens ståndpunkt att
förbud som här är i fråga skall kunna meddelas. Motionärerna fortsätter:

Det måste emellertid framhållas, att en sådan åtgärd är av synnerligen ingripande
karaktär i förhållande till de naturliga föräldrarna. På ansvarigt
barnavårdshåll befaras, att svårigheter kunna uppstå att bereda barn till
ensamstående mödrar vård i lämpliga fosterhem. Mödrarna torde bli mindre
villiga att — trots bristande möjlighet att själva taga hand om barnen —
lämna ifrån sig dessa, om det icke kan garanteras, att de själva åter kunna
få hand om sina barn, då deras förutsättningar härför förbättrats. Med
hänsyn till den ingripande karaktären av beslut som dessa, bör förbud för
föräldrar att återtaga sina barn från fosterhem föregås av en noggrann och
kvalificerad prövning.

Vissa andra frågor rörande fosterbarnsvård m. m.

De frågor som här avses gäller främst fosterbarnsbegreppets omfattning,
införande av koncessionssystem beträffande fosterbarn samt anmälningsplikt
och tillsyn i fråga om s. k. vistelsebarn.

Föredragande statsrådet

Beträffande innebörden av begreppet fosterbarn innebär kommitténs förslag
i förhållande till gällande lag, frånsett den i tidigare sammanhang berörda
höjningen av åldersgränsen från 16 till 18 år, endast den sakliga ändringen,
att till fosterbarn hänföres även sådant barn, som vårdas och fostras
hos särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet. Såsom
framgår av den förut lämnade redogörelsen övervägdes ett motsvarande reformförslag
i samband med 1945 års ändringar i BvL. De skäl som föranledde
att detta förslag avvisades äger i huvudsak alltjämt giltighet. Då vårdnadsuppdraget
direkt eller indirekt bygger på ett av domstol träffat avgörande,
kan det nämligen inte anses lämpligt, att förmyndaren skall vara beroende
av barnavårdsnämndens tillstånd för att få vårda och fostra barnet
i sitt hem. Av denna anledning finner jag mig inte kunna biträda kommitténs
ifrågavarande förslag. Med hänsyn härtill och då jag såsom förut nämnts
föreslår, att berörda åldersgräns bibehålies oförändrad, bör fosterbarnsbegreppet
följaktligen enligt min uppfattning i ny barnavårdslag bestämmas
på i sak samma sätt som i gällande lag.

I samband med 1945 års lagstiftning behandlades även ett förslag om införande
av anmälningsplikt för vårdnadshavare, som överlämnar barnet till
fosterhem. Beträffande detta förslag anförde chefen för socialdepartementet,
att det visserligen är angeläget att barnavårdsnämnden äger känndom om
alla de fall, då fosterbarn mottages inom kommunen, men att det var tvivel
underkastat, huruvida de ökade garantier härför, som kunde vinnas genom
förslaget, övervägde den tunga, som den dubbla anmälningsplikten skulle
innebära för allmänheten. Inte heller i denna fråga föreligger enligt min
mening sådana omständigheter, att ett ändrat ställningstagande kan anses

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

motiverat. Jag avstyrker därför kommitténs förslag om införande av anmälningsplikt
för vårdnadshavare.

Såsom kommittén framhållit nödgas man konstatera, att bestämmelserna
i BvL om ordningen för att mottaga fosterbarn —- enligt vilka barnavårdsnämndens
tillstånd krävs för mottagande av barn under ett års ålder, medan
äldre barn som regel får mottagas en vecka efter gjord anmälan hos
nämnden, om nämnden inte meddelar förbud — inte har visat sig effektiva.
I inte ringa utsträckning mottages sålunda barn såsom fosterbarn i
enskilda hem utan att tillstånd inhämtats eller föreskriven anmälan gjorts,
och det är inte heller ovanligt att förhandsgranskning av hemmet underlåtes
i fall, där anmälan om mottagande av barn över ett år skett i vederbörlig
ordning. En enhetlig regel om att barnavårdsnämndens tillstånd
alltid fordras för rätt att mottaga fosterbarn torde ha större utsikter än
det nuvarande blandade systemet att tränga igenom i det allmänna medvetandet,
och en sådan regel tvingar barnavårdsnämnderna att verkligen i förväg
undersöka hemmen, när tillståndsansökan göres. Då en noggrann förhandsgranskning
utgör en nödvändig förutsättning för en tillfredsställande
fosterbarnsvård, föreslår jag därför, att tillstånd alltid skall krävas för rätt
att mottaga fosterbarn. Härvid kan jag stödja mig på en stark opinion bland
remissinstanserna. En sådan regel ställer såsom redan antytts större anspråk
på barnavårdsnämndernas insatser. Däremot innebär kravet på tillståndsansökan
inte någon ökad belastning för de enskilda, och ett koncessionstvång
torde inte heller kunna betraktas som ett opåkallat ingrepp i de enskildas
disposition beträffande barnen. Erinras må även att koncessionstvång
är genomfört såväl i Danmark som i Norge.

Om koncessionstvång genomföres, saknas tydligen behov av befogenhet
för barnavårdsnämnden att förbjuda att barn mottages såsom fosterbarn i
visst hem, och inte heller erfordras något generellt förbud mot att mottaga
fosterbarn i hem, där smittsam sjukdom av visst slag förekommer. Gällande
lags bestämmelser om dylika förbud synes därför inte böra få motsvarighet
i ny barnavårdslag.

Vad nyss sagts om lagstiftningens bristande effektivitet, när det gäller
bestämmelserna om ordningen för att mottaga fosterbarn, äger i ännu högre
grad tillämpning i fråga om reglerna om anmälningsplikt och tillsyn beträffande
s. k. vistelsebarn. Det torde i själva verket förhålla sig så, att dessa
regler kommit att i det närmaste helt stanna på papperet. Enligt min mening
är de skäl, som ligger till grund för dessa bestämmelser, numera inte
särskilt starka. Det typiska för de situationer det bär är fråga om är att
föräldrarna för någon tid behöver hjälp med den omedelbara vården av
barnet utan att avsikten är att den som mottager barnet helt skall övertaga
ansvaret för barnets vård och fostran. Den personliga kontakten mellan föräldrar
och barn upprätthålles på ett helt annat sätt än vad som brukar vara
fallet, när föräldrarna överlämnat barnet till ett fosterhem. Det kan därför
inte utan fog hävdas, att det här gäller angelägenheter som de enskilda bör
få ordna utan inblandning från det allmännas sida. Även om det i och för
sig skulle vara önskvärt, att föräldrarna i dessa fall finge åtnjuta sam -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 93

hällets bistånd med kontroll av barnens vård, förhåller det sig för övrigt
så, att barnavårdsnämndernas resurser inte tillnärmelsevis förslår för att
utöva en allmän tillsyn över vistelsebarnen. Splittringen av de tillgängliga
resurserna är också till men för fosterbarnsvården, där det allmännas
stöd verkligen är påkallat. Barn, som vistas i annat enskilt hem än föräldrarnas
eller särskild förmyndares utan att dock vara fosterbarn i egentlig
mening, bör enligt min uppfattning framdeles liksom hittills på särskilda
skäl kunna förklaras vara att anse som fosterbarn. Vidare bör såsom kommittén
föreslagit i ny barnavårdslag föreskrivas befogenhet för barnavårdsnämnd
att meddela förbud mot att någon i sitt hem mottager annans barn
för vistelse annat än tillfälligt. Genom bestämmelser av nu angiven innebörd
torde vistelsebamens behov av skydd från samhällets sida tillgodoses
i erforderlig utsträckning. Jag har därför stannat vid att föreslå, att man i
ny barnavårdslag helt avstår från bestämmelser om anmälningsplikt och
generell tillsyn beträffande vistelsebarn.

Barnavårdsanstalter m. m.

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet

Kommitténs förslag innebär inte någon omdaning i väsentliga hänseenden
av vad i 5 kap. BvL sägs om barnavårdsanstalter. Emellertid har kommittén
föreslagit, att med barnavårdsanstalter i viss mån skall jämställas vissa
andra institutioner för barns vård och fostran, nämligen hem för barn med
kroppsfel, d. v. s. blinda, döva och vanföra barn, samt vissa skolhem. Vidare
har kommittén föreslagit, att sådana ungdomshem, som mottager underåriga,
vilka inte fyllt 18 år, skall bli föremål för kontroll av barnavårdsmyndighelerna.
Slutligen må nämnas, att förslaget också avser inrättandet av en ny
typ av barnhem, betecknade specialbarnhem, avsedda främst för psykopatiska
och nervösa samt gomdefekta och spastiska barn.

Det torde vara lämpligt att till behandling först upptaga frågan om ungdomshemmen.

Med ungdomshem förstås allmänt sådana av kommuner eller enskilda
drivna institutioner, som har till syfte att bereda inackordering och viss tillsyn
åt ungdom, företrädesvis i åldern 15—20 år. Utöver nämnda syfte tjänar
ungdomshemmen i viss utsträckning också andra ändamål. Sålunda har
somliga ungdomshem inordnats i den samhälleliga ungdomsvården, främst
i den förebyggande och eftervårdande verksamheten. Ungdomshem har upprättats
i första hand i de större städerna men också i vissa andra tätorter,
huvudsakligen industriorter. De drives av barnavårdsnämnder samt av föreningar
och stiftelser eller industrier. Vid samtliga hem gäller regeln, att
de inackorderade av sina arbetsförtjänster eller på annat sätt i större eller
mindre utsträckning bestrider kostnaderna för inackorderingen. Resterande
belopp till sk j utes av huvudmannen för hemmet. Ett flertal ungdomshem har
upprättats främst för ungdom med enbart bostadssvåriglieter. Industriernas
ungdomshem t. ex. avser sålunda att bereda bostadslösa ungdomar eller and -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

ra ungdomar med speciella bostadsproblem lämplig inackordering under
den tid, då de har arbetsanställning inom företaget. Andra ungdomshem har
däremot omedelbar betydelse såsom hjälpmedel i den av barnavårdsnämnder
bedrivna ungdomsvårdande verksamhet, som tar sikte på att bistå
ungdomar, vilka lever i oordnade förhållanden eller redan visat beteenderubbningar
i högre eller lägre grad. Ungdomshemmen utnyttjas därjämte i
viss begränsad utsträckning också för den i högre grad missanpassade ungdomen
i de fall, där placering på ungdomsvårdsskola eller liknande inte anses
lämplig eller ännu inte kunnat komma till stånd. Ibland omhändertages
dylika ungdomar för skyddsuppfostran i samband med intagningen i ungdomshemmet.
Det förekommer också, att ungdomshemmen tas i anspråk för
omhändertagen ungdom i avvaktan på nämndens beslut om definitiv placering.

Såsom av det nu anförda framgår har ungdomshemmen visserligen det
gemensamt, att de främst syftar till att bereda bostad åt ungdomar, men
skiljer sig i övrigt med hänsyn till ändamålet väsentligt från varandra. Industriernas
och andra enskilda ungdomshem avviker endast så till vida
från hotell eller pensionat, att ungdomarna även får ett visst mått av personlig
omvårdnad. Detta förhållande bör enligt min mening inte föranleda
att dessa ungdomshem ställes under en generell kontroll från barnavårdsmyndigheternas
sida. Att införa bestämmelser om sådan kontroll beträffande
inrättningar för välartade ungdomar, som i allmänhet lämnat skolan
och befinner sig ute i förvärvslivet eller i vart fall på lärlingsstadiet, skulle
med fog kunna anses opåkallat inte blott för huvudmannen utan också för
den som mottages vid hemmet. Att förhållandena vid ifrågavarande hem
skulle vara sådana, att något behov av den föreslagna kontrollen kan anses
föreligga, är inte heller ådagalagt. Härtill kommer — frånsett svårigheterna
att avgöra när ett ungdomshem skall anses föreligga — att kommitténs
förslag skulle kunna utgöra en frestelse för huvudmännen att upphöra med
den personliga omvårdnaden och lägga om verksamheten till ren hotelleller
pensionatrörelse för att därigenom undgå kontrollen, en utveckling
som givetvis inte är önskvärd. Tillsyn från barnavårdsmyndigheternas sida
kan däremot väl anses befogad beträffande den kategori ungdomshem, som
har till syfte att i större eller mindre utsträckning mottaga missanpassade
eller av missanpassning hotade ungdomar. Dessa ungdomshem, vanligen
kommunala, är emellertid inordnade i den samhälleliga barna- och ungdomsvården
och står redan under betryggande tillsyn av barnavårdsmyndigheterna,
i första hand vederbörande barnavårdsnämnd. Några särskilda
föreskrifter i barnavårdslagen beträffande tillsynen av de nu avsedda ungdomshemmen
kan av detta skäl inte anses behövliga. I likhet med reservanter
inom kommittén har jag därför funnit mig inte kunna biträda kommitténs
förslag till bestämmelser om kontroll över vissa ungdomshem. Härvid
kan jag även stödja mig på en stark opinion bland remissinstanserna.

Enligt BvL förstås med barnavårdsanstalter sådana anstalter, som är avsedda
för vård och fostran av barn, utan att någon åldersgräns för klientelet

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

angives. Med hänsyn till den åldersgräns, som gäller beträffande omhändertagande
för samhällsvård, har det emellertid varit en utbredd uppfattning,
att barnavårdsanstalterna inte är avsedda för ungdomar över 16 år. På grund
av den innebörd begreppet barn har i kommitténs förslag innefattar detta,
att en bestämd åldersgräns vid 18 år införes i det hänseende, varom här är
fråga. Någon erinran häremot har inte framställts. Det torde också vara till
fördel, att klarhet härutinnan skapas. Skäl kan visserligen anföras för att
gränsen bör sättas högre än vid 18 år, men med hänsyn till den betydelse
adertonårsgränsen i andra sammanhang har enligt lagförslaget och då en
höjning av gränsen över 18 år skulle kräva ytterligare överväganden, har
jag ansett mig böra åtminstone för närvarande godtaga kommitténs förslag.
Härvid bör betonas, att syftet med den föreslagna åldersgränsen är att klarlägga
förutsättningarna för att de i kapitlet meddelade bestämmelserna skall
vara att tillämpa. Av stadgandet får alltså inte dragas den slutsatsen, att
den som uppnått 18 års ålder under inga omständigheter får vara intagen
på barnavårdsanstalt. Avgörandet av sådana frågor bör träffas med beaktande
av vad som i det enskilda fallet är ur vårdsynpunkt lämpligast för
den unge själv och för övriga intagna.

Då ifrågavarande anstalter sålunda skall vara avsedda även för ungdomar
över den egentliga barnaåldern, kan benämningen barnavårdsanstalt sägas
vara mindre adekvat. Det torde emellertid vara svårt att finna någon annan
benämning, som är helt lämplig. Någon praktisk olägenhet av att bibehålla
benämningen torde inte heller föreligga, i synnerhet som de anstalter,
vilka i detta hänseende är av största intresse, nämligen upptagningshemmen,
går under en benämning, som inte innehåller sammansättningsledet
barn. Såsom jag strax återkommer till föreslår jag, att motsvarande skall
gälla i fråga om de anstalter, vilka i BvL betecknas som barnhem för varaktig
vård.

Från bestämmelserna om barnavårdsanstalter bör liksom hittills undantagas
sjukvårdsanstalter, i BvL betecknade såsom sjukhus och sjukhem. Såsom
kommittén funnit bör anstalterna för epileptiker — vilka enligt BvL:s
terminologi utgör anstalter för abnorma — hänföras till sjukvårdsanstalt.
Hit är emellertid också att hänföra vissa anstalter, som enligt kommitténs
förslag skulle vara att betrakta som barnhem.

De i kommitténs förslag angivna specialbarnhemmen skulle såsom redan
nämnts vara avsedda för bl. a. psykopatiska och nervösa barn. Frågan om
anstaltsorganisationen för dessa barnkategorier har, sedan kommitténs förslag
avlämnats, kommit i ett annat läge genom det förslag om behandlingshem
och mentalsjukhem för barn och ungdomar, vilket framlagts i mentalsjukvårdsdelegationens
betänkande II (SOU 1958: 20). De i detta betänkande
angivna behandlingshemmen av typ II är avsedda att i stort sett motsvara
de nuvarande anstalterna för psykopatiska och nervösa barn. Enligt
förslaget skall behandlingshemmen betraktas såsom tillhörande sjukvården
och alltså organisatoriskt behandlas såsom sjukvårdsanstalter. Om detta
förslag godtages, förfaller följaktligen grunden för kommitténs förslag om

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

inrättande av anstalter för psykopatiska och nervösa barn inom ramen för
den sociala barnavården. Vad angår hemmen för gomdefekta och spastiska
barn är de såsom medicinalstyrelsen anmärkt att anse som sjukvårdsanstalter
och bör alltså också undantagas från tillämpningen av barnavårdslagens
bestämmelser om barnavårdsanstalter.

Anstalter för psykiskt efterblivna barn faller under beteckningen anstalter
för abnorma i BvL och skall enligt kommitténs förslag även i fortsättningen
vara undantagna från barnavårdslagens tillämpningsområde. Lämpligheten
härav har ifrågasatts av socialstyrelsen, som ansett det vara av vikt, att barnavårdsmyndigheterna
får möjlighet att utöva tillsyn med avseende på de
intagnas personliga omvårdnad i andra än rent medicinska hänseenden. Anstaltsorganisationen
för de psykiskt efterblivna står emellertid under överinseende
av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen, varför behovet av tillsyn
torde vara väl tillgodosett. På grund härav och då frågan om tillsynen
varit föremål för statsmakternas ställningstagande så sent som i samband
med tillkomsten av 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna, biträder jag kommitténs förslag.

Under beteckningen anstalter för abnorma faller — förutom anstalterna
för epileptiker och psykiskt efterblivna — även hem för blinda och döva
barn. Dessa hem liksom hemmen för vanföra — av kommittén sammanfattningsvis
betecknade som hem för barn med kroppsfel — har lokala styrelser
och är därjämte knutna till centrala tillsynsmyndigheter. Hemmen för blinda
och döva barn står sålunda under tillsyn av skolöverstyrelsen, vilken som
biträde anlitar en inspektör för vartdera vårdområdet. Ledamot i styrelsen
för varje hem skall vara en läkare, som tillägges viktiga uppgifter med avseende
på tillsyn över elevernas vård. Medicinalstyrelsen var tidigare huvudtillsynsmyndighet
för vanförevården i dess helhet. Enligt en vid 1955 års
riksdag (prop. 135/1955) beslutad omorganisation av vanförevården har
emellertid tillsynen uppdelats på olika centrala myndigheter, så att de ortopediska
klinikerna fortfarande står under medicinalstyrelsens tillsyn medan
arbetsvärd och yrkesutbildning ledes av de samhällsorgan, som finnes för
dessa områden, och skolhemsorganisationen har ställts under skolöverstyrelsens
tillsyn. Vid behov äger skolöverstyrelsen att hos vederbörande länsstyrelse
påkalla biträde av barnavårdsassistent för fullgörande av den lokala
inspektionen. Det har också förutsatts, att med hänsyn till skolhemmens speciella
karaktär ett intimt samarbete skall komma till stånd med såväl socialstyrelsen
som medicinalstyrelsen. Det torde sålunda vara väl sörjt för tillsyn
över anstalter för blinda, döva eller vanföra barn. Det kan tilläggas, att skolöverstyrelsen,
sedan en byrådirektörsbefattning i skolsociala frågor inrättats
våren 1954, har tillgång till erforderlig sakkunskap på barnavårdsområdet
och att överstyrelsen även förfogar över nödig pedagogisk och medicinskpsykiatrisk
expertis. Därest den nuvarande tillsynen likväl inte skulle anses
fullt tillfredsställande ur barnavårdssynpunkt, bör detta inte föranleda
att barnavårdsmyndigheterna i barnavårdslagen tillägges särskilda tillsynsuppgifter,
utan tillsynen bör utövas med gällande kompetensfördelning men

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

med utnyttjande i ökad omfattning av barnavårdsmyndigheternas sakkunskap.
Särskild föreskrift härom bör inte upptagas i barnavårdslagen. Jag
biträder alltså i likhet med ett stort antal remissinstanser det av fyra reservanter
inom kommittén framförda förslaget, att hemmen för blinda, döva
eller vanföra barn även i fortsättningen skall lämnas utanför regleringen i
barnavårdslagen.

Till barnavårdsanstalt är enligt BvL slutligen inte att hänföra skoldistrikt
tillhörigt skolhem. Andra skolhem eller elevhem omnämnes inte särskilt och
är alltså egentligen att anse som barnavårdsanstalter. I praktiken har dessa
hem dock inte ansetts vara underkastade bestämmelserna om barnavårdsanstalter
och deras verksamhet.

Folkskolans skolhem är underkastade tillsyn enligt stadgan den 8 juni
1928 angående statsunderstödda skolhem. Enligt denna stadga utövas den
lokala tillsynen av vederbörande skolstyrelse. Skolhem står därjämte under
lillsyn av skolöverstyrelsen. En ny stadga är för närvarande under utarbetande
inom ecklesiastikdeparetmentet. Även andra skolhem, som åtnjuter
statsbidrag till driften, står enligt särskilda föreskrifter under tillsyn av
lokala styrelser och är underkastade överinseende av statliga myndigheter,
skolöverstyrelsen resp. överstyrelsen för yrkesutbildning. För icke statsunderstödda
skolhem — vissa privata internatskolor och elevhem i anslutning
till privata skolor — förekommer däremot inte någon form av statlig tillsyn.
Enligt folkskolestadgan står dock enskild skola för barn i skolpliktig
ålder under vederbörande skolstyrelses tillsyn.

Kommitténs förslag innebär, att såväl de statsunderstödda som de icke
statsunderstödda skolhemmen skall ställas under tillsyn ur barnavårdssynpunkt
av vederbörande barnavårdsnämnd och länsstyrelse, däremot inte av
socialstyrelsen.

Vad angår de statsunderstödda skolhemmen kan jag av motsvarande skäl,
som jag nyss anfört beträffande hemmen för blinda, döva eller vanföra barn,
inte godtaga kommittéförslaget. Något verkligt behov av den föreslagna
kompletterande tillsynen över dessa skolhem kan inte anses vara ådagalagt,
och förslaget skulle därjämte leda till en olycklig splittring av tillsynsuppgifterna.
Erforderlig förbättring av tillsynen ur barnavårdssynpunkt bör i
stället åstadkommas genom att skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning
i ökad omfattning utnyttjar tillgänglig sakkunskap på detta
område. Självfallet bör överstyrelserna sålunda äga rätt att påkalla biträde
av vederbörande barnavårdsassistent, och jag förutsätter också, att ett intimt
samarbete skall upprätthållas med socialstyrelsen. Ytterligare en omständighet
som med styrka talar emot kommitténs ifrågavarande förslag
utgör tillkomsten av länsskolnämnderna. Även i dessas uppgifter ingår att
utöva tillsyn över skolhemmen. I denna tillsynsverksamhet är det naturligt
att länsskolnämnden utnyttjar den inom länsstyrelsen tillgängliga barnavårdsexpertisen.

När det gäller de icke statsunderstödda skolhemmen eller, såsom de hellre
bör betecknas, elevhemmen, har det i praktiken visat sig föreligga ett starkt

7 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 5

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

behov av kontroll över dem ur barnavårdssynpunkt. Härvid uppställer sig
först spörsmålet, på vilka myndigheter tillsynsuppgiften skall ankomma,
barnavårdsmyndigheterna eller skolmyndigheterna. Skolöverstyrelsen har
som sin mening uttalat, att tillsynen bör utövas av överstyrelsen i samarbete
med de socialvårdande organen. För en sådan ordning kan andragas, att
skolöverstyrelsen är tillsynsorgan för de statsunderstödda skolhemmen —
bortsett från dem som hör under överstyrelsen för yrkesutbildning — och
därför förvärvat förtrogenhet med denna speciella typ av anstalter. Å andra
sidan talar emellertid också starka skäl för att tillsynen bör ankomma på
barnavårdsmyndigheterna. För en lösning av frågan i denna riktning kan
särskilt åberopas, att den utan svårighet kan åstadkommas inom ramen för
barnavårdslagen och alltså inte kräver lagstiftning på ett nytt område. För
egen del anser jag det lämpligast att sådana elevhem, som enligt nu rådande
ordning inte är underkastade tillsyn av statlig myndighet, framdeles, åtminstone
tills vidare, ställes under tillsyn av de barnavårdande organen.
Härvid kan en tillsyn av den begränsade innebörd som kommittén föreslagit
inte anses till fyllest. Jag finner det sålunda till en början uppenbart, att
även den centrala sakkunniga myndigheten — socialstyrelsen — bör vara engagerad
i denna tillsynsverksamhet på sätt nu gäller i fråga om barnavårdsanstalter.
För en effektiv tillsyn torde det vidare vara en nödvändig
förutsättning, att viss anmälningsplikt beträffande verksamheten vid elevhem
införes samt att socialstyrelsen får befogenhet att såsom ett yttersta
medel i händelse av missförhållanden förbjuda fortsatt verksamhet. Detta
innebär, att ifrågavarande elevhem enligt min mening i fortsättningen bör
vara att anse som barnavårdsanstalter. Såsom av det förut anförda framgår
överensstämmer detta tämligen nära med gällande lags avfattning. Från
tillämpningsområdet för bestämmelserna om barnavårdsanstalter bör dock i
ny barnavårdslag undantag stadgas inte blott för skoldistriktens skolhem
utan för alla sådana elevhem, som är underkastade tillsyn av central skolmyndighet,
d. v. s. för närvarande skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för
yrkesutbildning.

Att BvL:s bestämmelser om barnavårdsanstalter i praktiken inte tillämpats
i fråga om elevhem torde till inte ringa del bero på att det ingalunda
är givet, till vilken form av barnavårdsanstalt elevhem skall hänföras.
Elevhem företer likheter med både barnhem och barnkoloni, för vilka mycket
olika regler gäller. Att elevhem inte varit i åtanke vid utformningen av
definitionen av barnkoloni är tydligt. Lika klart är det, att elevhemmen inte
heller uppmärksammats vid utformningen av de särskilda stadgandena om
barnhem. Enligt min mening synes det lämpligt, att elevhemmen i den nya
lagen upptages såsom en särskild form av barnavårdsanstalt vid sidan av
barnhem, barnkolonier och anstalterna för halvöppen barnavård. Framför
allt torde detta medverka till att bestämmelserna verkligen kommer att tilllämpas.
Såsom elevhem torde därvid böra betecknas sådana barnavårdsanstalter,
som är knutna till skola och har till ändamål att underlätta elevernas
skolgång. Härmed åsyftas såsom förut nämnts såväl elevhem vid internatskolor
som andra elevhem.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

I övrigt torde några större nyheter i fråga om barnavårdsanstalternas
klassificering inte vara påkallade. De genom 1945 års lagstiftning införda
normerna har sålunda visat sig i allt väsenligt motsvara det praktiska livets
krav. I likhet med barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg anser jag
dock, att vårdformen och inte vårdtiden bör vara det principiellt avgörande
för differentieringen av barnhemmen. Det har sålunda förekommit, att de
nuvarande föreskrifterna framtvingat omplaceringar, vilka inte varit motiverade
ur vårdsynpunkter. Mindre strikta regler i detta hänseende torde
därför vara att anbefalla. Emellertid anser jag, att bestämmelser av denna
innebörd inte bör inflyta i ny barnavårdslag utan upptagas i tillämpningsföreskrifter
till lagen. Jag föreslår därför, att de olika slagen av barnhem
endast såsom en vägledning anges genom en exemplifiering, som upptar de
nuvarande formerna av barnhem. Härvid bör benämningen barnhem för varaktig
vård utbytas mot en beteckning, som inte pekar på vårdtiden. Såsom
jag förut nämnt bör vidare sammansättningsledet barn inte ingå i benämningen
på dessa anstalter, vilka kommer att få mottaga ungdomar upp mot
18 års ålder. I det tidigare omnämnda betänkandet av mentalsjukvårdsdelegationen
har föreslagits inrättande av en ny typ av anstalter betecknade
specialhem, i vilka skall placeras dels de ojämnt mogna ungdomarna,
dels debila ungdomar, som ännu inte kan reda sig ensamma i förvärvslivet,
dels slutligen vissa skolbarn i tonåren, som av olika skäl inte kan vistas
i det egna föräldrahemmet men som inte heller lämpar sig för fosterhemsplacering
eller är i behov av vård i behandlingshem. Mot detta förslag
torde i och för sig inte finnas anledning till erinran. Då barnhemmen för
varaktig vård över huvud taget tillgodoser speciella vårdbehov till skillnad
från upptagningshemmen, vilka utgör så att säga de normala barnhemmen,
synes beteckningen specialhem emellertid vara väl lämpad även för den
förra gruppen av barnhem. Jag föreslår därför, att i ny barnavårdslag skall
upptagas en ny form av barnhem med beteckningen specialhem, avsedda
att ersätta barnhemmen för varaktig vård men också att tillgodose andra
speciella vårdbehov, främst dem som avses med mentalsjukvårdsdelegationens
förslag.

I likhet med kommittén anser jag att anstalterna för halvöppen barnavård
i den nya lagen bör benämnas barnstugor. De av kommittén använda
definitionerna av begreppen barnkoloni och barnstuga har inte heller givit
mig anledning till anmärkning. Det synes mig också vara lämpligt att i lagtexten
exemplifiera olika slag av barnstugor. Härvid bör enligt min mening
beteckningen eftermiddagshem, vilken förekommer i kommitténs förslag,
utbytas mot fritidshem.

Kommitténs förslag att det skall tillkomma socialstyrelsen att med bindande
verkan avgöra, huruvida i visst fall sådan institution föreligger, som
avses med bestämmelserna i 10 kap. av kommitténs lagförslag, samt i så fall
till vilken av de i kapitlet angivna anslaltsformerna institutionen är alt hänföra,
bar i stort sett lämnats utan erinran. Emellertid begränsas behovet
av dylika auktoritativa förklaringar starkt genom de väsentliga förenkling -

100

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

ar av ifrågavarande bestämmelser som jag nyss förordat. De avgöranden
som behöver träffas torde i huvudsak endast komma att gälla frågorna, huruvida
i visst fall en anstalt för barns och ungdoms vård och fostran föreligger
— ett spörsmål som liksom hittills får avgöras med hänsyn tagen till
olika förhandenvarande omständigheter — samt i så fall huruvida anstalten
är att hänföra till någon av de särskilt undantagna kategorierna. Att
träffa bindande avgöranden i frågor av denna innebörd bör enligt min mening
icke ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten själv. Däremot
skulle det väl kunna tänkas att, såsom socialvårdskommittén föreslog i sitt
år 1944 avgivna betänkande, socialstyrelsen skulle tilläggas befogenhet att
med bindande verkan fastslå, till vilken av de särskilt angivna formerna en
viss barnavårdsanstalt är att hänföra. Något större behov av en sådan befogenhet
torde dock inte föreligga. Det av kommittén föreslagna stadgandet
i 139 § har därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

Lagrådet

Vad i remissprotokollet upptagits rörande elevhem, som äro knutna till
skolor och ha till ändamål att underlätta elevernas skolgång, finner lagrådet
innefatta avgörande skäl för att de icke skola hänföras till barnavårdsanstalter
utan vara underkastade tillsyn av central skolmyndighet. Att dylik
tillsyn saknas beträffande vissa elevhem bör avhjälpas genom lagstiftning
i annat sammanhang och ej föranleda att dessa elevhem ens under en
mellantid ställas under tillsyn av barnavårdsmyndigheterna. Lagrådet hemställer
därför, att i första stycket orden »sådant elevhem som står under
tillsyn av central skolmyndighet» utbytas mot »elevhem, varmed förstås anstalt
som är knuten till skola och har till ändamål att underlätta elevernas
skolgång» samt att i andra stycket punkten d) får utgå.

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande

Innebörden av lagrådets hemställan vid 55 § är, att inte någon grupp bland
elevhemmen skall stå under tillsyn av den sociala barnavårdens organ utan
att alla elevhem bör underkastas tillsyn av central skolmyndighet. Som framgår
av remissprotokollet har jag intagit den ståndpunkten, att de elevhem
som inte står under tillsyn av statligt organ skall hänföras till barnavårdsanstalter
och alltså komma under barnavårdsorganens tillsyn. Särskilt som
det här gäller en mycket ringa del av alla elevhem — undantagna blir bl. a.
sådana enskilda internatskolor som t. ex. Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk
och Lundsbergs skola — talar onekligen i och för sig goda skäl för
den av lagrådet förordade ordningen. Avsaknaden av varje tillsyn från det
allmännas sida över vissa elevhem har emellertid i några fall visat sig innebära
en allvarlig brist ur social synpunkt som snarast möjligt måste avhjälpas.
Enligt min uppfattning är det för närvarande knappast möjligt att nå
detta ändamål på annat sätt än genom en reglering inom barnavårdslagstiftningens
ram. Några principiella eller systematiska synpunkter bör inte hindra
en sådan lösning, då det här endast gäller att ta ställning i en ren lämplig -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

101

hetsfråga. Lösningen får dock betraktas som ett provisorium. Det torde nämligen
kunna förutsättas, att möjlighet i ett senare sammanhang kan öppnas
att genom annan lagstiftning åstadkomma en enhetlig reglering av tillsynen
över samtliga elevhem.

Motioner

I de likalydande motionerna I: bo av herr Källqvist och 11: 52 av herr
Hammar samt i motionen II: 253 av fru Sjöqvist m. fl. framställs yrkanden
av samma innebörd, nämligen att bestämmelserna om tillsyn från barnavårdsmyndigheternas
sida över elevhem som avses i 55 § d) måtte utgå.

Som motiv för yrkandet anföres i motionerna I: 45 och II: 52, att det redan
är sörjt för att dessa hem blir föremål för erforderlig tillsyn av myndigheter
med fullt tillräcklig sakkunskap. Motionärerna utvecklar sin uppfattning
på följande sätt:

Det måste betraktas som i hög grad otillfredsställande att kategorisera
en och samma institution som skola, i och med att den får statsanslag,
men såsom varande av icke-pedagogisk art, så länge den ej har statsanslag.
Det måste vidare vara något avvita, att en pedagogisk institution ställes
under en icke pedagogiskt sakkunnig myndighet. Dessutom är det att
märka, att lagstiftningen i här berörda fall kommer att rikta sig mot
endast ett fåtal skolor med ett mycket litet antal elever. Motivet till att
propositionen undantar alla statsinspekterade skolhem är det att »förslaget
skulle leda till en olycklig splittring av tillsynsuppgifterna». Men
detsamma gäller dock även de få kvarvarande skolhemmen, då de mottager
elever i skolplikt^ ålder. Även de står ju under vederbörande skolstyrelses
och folkskoleinspektörs tillsyn.

Motiveringen för yrkandet i motionen 11:253 är i huvudsak av samma
innebörd.

I de likalydande motionerna I: 213 av fröken Mattson och 11: 252 av fru
Wallerius-Gunne m. fl. hemställes, att riksdagen måtte uttala att av anslag
för uppförande och drift av mottagningsavdelningar (utredningshem) statsbidrag
må kunna utgå till kommuner, där särskilt behov av sådana avdelningar
föreligger.

Motionärerna anför att den år 1959 beslutade utbyggnaden av ungdomsvårdsskoleorganisationen
visserligen ökat möjligheterna att inom barnaoch
ungdomsvården omhänderta ungdomar, som är föremål för utredning i
anledning av brott, men att de platser som ställts till förfogande likväl inte
tillgodoser behovet för de största kommunerna, exempelvis Stockholm och
Göteborg. Motionärerna fortsätter:

Den vid Fagareds yrkesskola föreslagna mottagningsavdelningen med 8
platser är främst avsedd för utredningsfall från göteborgsområdet. På liknande
sätt avses de planerade mottagningsavdelningarna å vardera 8 platser
vid Hammargårdens yrkesskola respektive Bistagårdens yrkesskola i första
hand för utredningsfall från Stockholm sområdet.

Mottagningsavdelningarna vid nyssnämnda ungdomsvårdsskolor skall sålunda
inte blott tillgodose behovet för Stockholm och Göteborg utan även

102

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

kringliggande områden. Dessutom torde platserna inte komma att oreserverat
kunna förbehållas dessa två angivna områden.

Härtill kommer att mottagningsavdelningarna inte endast är avsedda för
»utredningsfallen» utan även för ungdomsvårdsskolornas »vanliga» elever,
vilka vid intagningen kommer att först placeras på mottagningsavdelning
för en tids observation.

Både Stockholm och Göteborg måste räkna med egna institutioner med
hem för håde manliga och kvinnliga elever. Denna typ av hem måste med
hänsyn till klientelet, som oftast är mycket oroligt och labilt, ha speciell utrustning
samt särskilt val kvalificerad personal. Både investerings- och
driftkostnader måste därför bli väsentligt högre för dessa hem än för ett
upptagningshem för psykiskt och fysiskt friska barn. Som bekant utgår f. n.
statsbidrag till uppförande eller inrättande av barnhem samt till driften
av barnhem, som upptagits i sådan plan för barnliemsvårdens ordnande,
varom omförmäles i 40 § i nu gällande barnavårdslag, så ock, där särskilda
skäl föreligger, för annat barnhem som finnes tillgodose ett allmänt behov.

I första fallet utgår statsbidrag till nybyggnad med högst 9 000 kr. för
varje vårdplats, som barnhemmet med normal beläggning beräknas rymma.
Driftbidraget utgår med 1 krona 50 öre för dag och i barnhemmet intaget
barn.

Med hänsyn till att byggnadskostnaderna under en följd av år stigit avsevärt,
samtidigt som man måste ställa större fordringar på hemmens ändamålsenliga
utrustning, har statsbidraget till uppförande av hemmen kommit
att få allt mindre betydelse. Vad det statliga driftbidraget beträffar
uppgår detta numera inte till 5 procent av kostnaderna vid hem av här
ifrågasatt typ.

Kommunerna bör, i den mån de själva bidrar till att bestrida här ifrågavarande
platsbehov genom inrättandet av egna anstalter, tillförsäkras statsbidrag,
vilket i avsevärd grad täcker kostnaderna för dessa, såväl investering
som drift.

Motionärerna nämner att Göteborgs barnavårdsnämnd planerar nya upptagningshem
både för manliga och för kvinnliga elever och fortsätter:

Det kan ifrågasättas om inte för såväl staten som Göteborgs stad det
skulle vara fördelaktigt om i anslutning till dessa nya hem mottagningsavdelningar
(utredningshem) ordnades, till vilka staten lämnade bidrag till
både investering och drift. Närheten till Göteborg gör det möjligt för barnavårdsnämndens
assistenter, barnpsykiater och annan personal alt följa fallen.
Härigenom skulle säkerligen den eftersträvade korttidsbehandling, som
man avser för Hammargården, kunna ge resultat och de omhändertagna
snabbare bringas till balans och hälsa. Trots de bristande resurserna på
pojkhemmet Ivarsberg och flickhemmet Lilla Torp kan en del ungdomar
efter relativt kort tid utskrivas därifrån.

En olägenhet med nuvarande vårdform är att barnavårdsnämnderna förlorar
kontakten med de omhändertagna unga, då de sänds till ungdomsvårdsskolor.
En genomgångsstation i utrednings- eller mottagningshemmen
skulle göra det möjligt för barnavårdsnämnderna att med sina bättre insikter
om de unga och den miljö, varifrån de kommer, ägna dem eu behandling,
som kan ge snabbare resultat och i varje fall möjlighet att skilja ut de
lättare fallen och hastigare återföra dem till ett normalt liv.

Andra frågor rörande kommunala upptagningshem diskuteras — utan att
något yrkande frainställcs — i de likalydande motionerna I: 17 av herr Evver -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

103

löf in. fl. och II: 25 av herr Hjalmarson m. fl. Motionärerna anför, att de
för utredning omhändertagna enligt propositionen norinalt kommer att placeras
i kommunala upptagningshem eller — de svåraste fallen — på ungdomsvårdsskolornas
mottagningsavdelningar. Om de senare säger motionärerna,
att de, åtminstone vid skolorna för pojkar, får helt sluten karaktär.
Enligt motionärerna lämnar propositionen beträffande de kommunala upptagningshemmen
i denna fråga inte alldeles entydiga uppgifter. Motionärerna
fortsätter:

Om dessa hem sägs att de icke bör ha en strängt sluten karaktär men att
det icke desto mindre bör vara möjligt att vid dem anordna en för flertalet
fall betryggande uppsikt. Den begränsning i de intagnas rörelsefrihet, som
betingas av syftet med omhändertagandet, skall åstadkommas genom att
hemmen förses med tillräcklig och välkvalificerad personal, genom att byggnaderna
placeras på lämpligt sält samt genom särskilda tekniska anordningar
såsom rymningssäkra fönster.

Den föreslagna lösningen, ett mellanting mellan sluten och öppen anstalt,
är alt betrakta som resultatet av en kompromiss mellan två svårförenliga
synpunkter. Å ena sidan är det ett starkt önskemål att ungdomar, som av
samhället omhändertas på grund av kriminell aktivitet, placeras på ett ur
säkerhetssynpunkt betryggande sätt. Detta talar för helt sluten placering.
Å andra sidan är det principiellt betänkligt att ge kommunala organ med
ringa eller ingen juridisk kompetens befogenhet att — t. o. m. innan utredning
verkställts — förpassa lagöverträdare eller för brott misstänkta personer
till helt slutna anläggningar. I verkligheten röjer sig här en svaghet
i själva systemet med barnavårdsnämnder som utövare av samhällsreaktionen
mot brottslighet. Man vill med hänsyn till kravet på effektivitet ge
nämnderna vidsträckta befogenheter men har samtidigt en känsla av att
dessa befogenheter icke väl låter sig förena med kravet på rättssäkerhet.

Det torde vara realistiskt att räkna med att upptagningshemmen, även om
de utformas enligt av statsrådet angivna riktlinjer med avseende på möjligheterna
att begränsa de intagnas rörelsefrihet, inte blir ens tillnärmelsevis
rymningssäkra. Att placera byggnaderna så att rymning förhindras är
nämligen i praktiken inte möjligt. Att genom intensiv uppsikt nå samma
syfte är lika ogörligt, eftersom det skulle förutsätta ett uppbåd av kvalificerad
personal som av både ekonomiska och andra skäl i praktiken icke
kan väntas stå till förfogande. Inte heller s. k. rymningssäkra fönster utgör
någon garanti mot avvikanden, i varje fall inte såsom isolerad teknisk
skydd sa nordning.

Enligt statsrådet kan omhändertagande för utredning i stor utsträckning
komma alt ersätta häktning av för brott misstänkta ungdomar. Det är därvid,
såsom alltid när häktningsskäl eller motsvarande situation föreligger,
fråga om jämförelsevis grav brottslighet. Av flera skäl är det angeläget att
de omhändertagna effektivt hålls isolerade. Man måste befara att upptagningshemmen
inte kommer att motsvara de krav som här bör ställas. Även
om avsikten är att de svårare fallen skall placeras på sluten mottagningsavdelning
vid ungdomsvårdsskola, är det sannolikt alt platsbristen vid dessa
skolor kan omöjliggöra sådan placering med påföljd att upptagningshemmen
kommer att få mottaga ett allt allvarligare belastat klientel av typen
häktningsfall. Visserligen förutsätts icke någon ändring i gällande regler
beträffande häktning. Men kombinationen av institutet omhändertagande
för utredning och i säkerhetsavseende något förstärkta upptagningshem kan
medföra eu liv och uppmjukad häklningspraxis med den här nämnda kon -

104

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

sekvensen. Vi vill fästa uppmärksamheten på möjligheten av denna med
hänsyn till samhällsskyddets betänkliga utveckling.

Landstingskommuns befattning med fosterbarnsvård

Föredragande statsrådet

Enligt kommitténs förslag skall i ny barnavårdslag införas ett stadgande
om att landstingskommun må ekonomiskt stödja förmedling av fosterbarn
och fosterhem samt med bidrag främja fosterbarnsvården. Syftet med det
föreslagna stadgandet är i första hand att klarlägga, att landstingskommun
äger befogenhet att lämna bidrag till fosterbarnslegor beträffande såväl omhändertagna
som icke omhändertagna barn, vilka överlämnas för vård i enskilda
hem. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen lär det inte
vara ovanligt att landstingen lämnar sådana bidrag. För egen del kan jag
inte finna annat än att denna praxis är förenlig med kompetensregeln i 4 §
av den nu gällande landstingslagen. Det finns sålunda enligt min mening
inte tillräckliga skäl för att i barnavårdslagen införa en bestämmelse av
föreslagen innebörd.

Med det föreslagna stadgandet har kommittén därjämte velat hindra, att
från landstingskommuns sida bedrives någon självständig verksamhet, som
innebär bl. a. förmedling av fosterbarn och fosterhem. Landstingskommun
torde enligt gällande lagstiftning vara oförhindrad att bedriva sådan förmedlingsverksamhet,
och jag finner i likhet med bl. a. svenska landstingsförbundet
anledning inte föreligga att på föreslaget sätt begränsa landstingskommunernas
befogenhet härutinnan.

Såsom berörts i åtskilliga yttranden skulle den föreslagna begränsningen
och preciseringen av landstingskommuns befogenheter också lägga hinder
i vägen för att landstingskommun driver eller understödjer annan för barna-
och ungdomsvården betydelsefull verksamhet än den i stadgandet direkt
angivna. För barna- och ungdomsvårdens utveckling är det utan tvivel av
stort värde att möjligheten hålles öppen för nya insatser från landstingskommunernas
sida. Ramen för dessas verksamhet bör därför inte underkastas
annan begränsning än som följer av 4 § landstingslagen.

Av ovan anförda skäl har jag funnit mig inte kunna tillstyrka kommitténs
ifrågavarande förslag.

Utskottet

Den nuvarande barnavårdslagen (BvL), som antogs år 1924, har länge
ansetts vara i behov av översyn, önskemålen därom har till stor del avsett
särskilda frågor, såsom ungdomens fritidsverksamhet, ingripandena mot
kriminell och asocial ungdom och skydd mot skadliga förflyttningar av barn
från fosterhem. Man har emellertid även ansett, att nuvarande bestämmelser
om barnavårdsnämndens organisation och förfarandet inför nämnden

105

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

inte ger tillräckliga garantier för riktiga avgöranden. Slutligen har anmärkningar
framställts mot BvL i formellt avseende.

Betänkande med förslag till ny barnavårdslag framlades år 1956 av barnavårdskommittén.
Efter en omfattande remissbehandling bearbetades förslaget
inom socialdepartementet av experter. Ett därvid utarbetat lagförslag
remitterades till lagrådet i juni 1959. I anledning av lagrådets utlåtande
gjordes vissa ändringar i förslaget; detta har därefter upptagits i förevarande
proposition. Samtidigt har vissa ändringar, huvudsakligen följdändringar,
föreslagits i socialhjälpslagen.

Förslaget till ny barnavårdslag söker avhjälpa de påtalade bristerna i
BvL. Fritidsverksamhet bland ungdomen, som hittills ansetts vara en frivillig
uppgift för kommunerna, blir enligt förslaget en obligatorisk uppgift
såsom en del av den så kallade allmänt förebyggande verksamheten. I
kampen mot brottslighet och asocialt levnadssätt i övrigt ger förslaget barnavårdsmyndigheterna
nya hjälpmedel, bl. a. ett mera differentierat system
av förebyggande åtgärder. Frågan om skydd mot skadliga förflyttningar av
fosterbarn har fått en, låt vara provisorisk, lösning, och bestämmelserna
om barnavårdsnämndernas organisation och om förfarandet hos nämnderna
har omarbetats från grunden. Dessa ändringar har rört flera olika avsnitt
av lagen och motiverat en allmän översyn av denna. En sådan, som
även från andra synpunkter varit påkallad, har också gjorts; i själva verket
företer förslaget i formellt avseende endast obetydliga överensstämmelser
med BvL.

Lagrådet avstyrkte att lagförslaget framlades för riksdagen utan ytterligare
utredning. Vad lagrådet främst vände sig mot var att förslaget i flera
avseenden tillerkände barnavårdsnämnderna ökade befogenheter utan att
på motsvarande sätt öka kraven på ledamöternas kvalifikationer. Den ytterligare
utredningen borde särskilt inriktas på frågan om stärkande av de
beslutande organens kvalifikationer. Enligt lagrådet borde reformen av
barnavårdslagstiftningen anstå, så att den nya barnavårdslagen kunde samordnas
med dels den väntade lagstiftningen om administrativa frihetsberövanden,
dels den lagstiftning om det allmänna påföljdssystemet, som för
närvarande förberedes inom justitiedepartementet.

Kungl. Maj:t har emellertid ansett övervägande skäl tala för att lägga
fram lagförslaget nu, och under riksdagsbehandlingen har inte från något
håll yrkats avslag på propositionen eller ytterligare utredning av dess huvudgrunder;
de motionsyrkanden som väckts i anledning av propositionen
syftar till ändringar av lagförslaget på särskilda punkter eller eljest till uttalanden
i speciella frågor. I fristående motioner har dessutom framlagts
krav på utredning av vissa frågor rörande ingripanden mot unga lagöverträdare,
nämligen dels inrättande av ungdomsdomstolar, dels införande av
ett kortvarigt ovillkorligt frihetsstraff för unga.

Såsom ovan antytts innefattar förslaget eu grundlig omarbetning av reglerna
om förfarandet inför barnavårdsnämnden. Med hänsyn därtill hade
det givetvis varit önskvärt, att förslaget i enlighet med lagrådets uppfatt -

106

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 19f>0

ning kunnat behandlas tillsammans med det lagförslag som kan väntas bli
framlagt på grundval av utredningen om administrativa frihetsberövanden.
Även besvärssakkunnigas arbete kan väntas leda till lagstiftning av stor
betydelse för barnavården, särskilt för proceduren på länsplanet. Vissa
skäl kan också anföras för att förslaget till barnavårdslag borde invänta
förslaget om det allmänna påföljdssystemet; de jämkningar i barnavårdslagstiftningen,
som kan föranledas därav, torde dock inte bli mera omfattande
än att de kan göras såsom ändringar i den nya lagen.

Många av de föreslagna sakliga ändringarna är emellertid uppenbarligen
angelägna, och det skulle sannolikt ha varit svårt att foga in dessa i BvL:s
systematik. Ändringarna av föreskrifterna om förfarandet i barnavårdsärenden
— vilka för övrigt i allt väsentligt godtagits av utredningen om
administrativa frihetsberövanden —- innebär vidare så stora förbättringar,
framför allt från rättssäkerhetssynpunkt, att lagförslaget redan med hänsyn
till dessa måste bedömas som ett klart framsteg. Utskottet vill i detta
sammanhang erinra om att det för riksdagen framlagda lagförslaget, i enlighet
med vad lagrådet i andra hand förordat, behåller den nuvarande rekommendationen
om att juridisk sakkunskap bör vara företrädd inom
nämnden, där så lämpligen kan ske, och att förslaget dessutom innehåller
föreskrift att, om behovet av sådan sakkunskap inte är tillgodosett inom
nämnden, denna bör anlita biträde av lagfaren person. Tack vare en serviceverksamhet,
som under förarbetena ställts i utsikt av Svenska socialvårdsförbundet,
finns anledning räkna med att även sådana kommuner,
som eljest har svårt att få juridiskt biträde, genom förbundet skall få anvisning
på lämpliga jurister, liksom för övrigt på andra sakkunniga, såsom
läkare och psykologer. Vidare måste den föreslagna utförliga regleringen av
förfarandet i och för sig innebära viss garanti för att nämnderna kommer
att få tillförlitligt material såsom grund för sina avgöranden.

På grund av de nu redovisade övervägandena ansluter sig utskottet till
propositionen i vad därigenom föreslås, att BvL skall ersättas med en ny
barnavårdslag.

Kommunernas allmänt förebyggande verksamhet bland
ungdom är betydelsefull från olika synpunkter. Från barnavårdssynpunkt
är syftet med denna verksamhet att, i enlighet med uttryckssättet i 1 § av
den föreslagna lagen, »främja en gynnsam utveckling av de unga och goda
uppväxtförhållanden i övrigt för dem». Redan detta syfte medger en vidsträckt
tolkning av begreppet allmänt förebyggande verksamhet. Härunder
kan sålunda rymmas främjande av goda fritidsförhållanden för ungdom,
däribland inrättande av idrottsanläggningar och klubblokaler m. m., bevakande
av särskilda barn- och ungdomsintressen vid stadsplanering, upplysningsverksamhet
av skilda slag inom barnavårdens område in. m. Det kunde
med hänsyn härtill synas naturligt, om barnavårdsnämnden alltid skulle
vara kommunalt organ för den allmänt förebyggande verksamheten. Stundom
har emellertid kommunernas hittills bedrivna verksamhet på området

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

107

gått utöver vad som varit motiverat enbart från barnavårdssynpiinkt. Kommuner
har exempelvis, med eller utan statligt stöd, understött studiecirklar,
fritidsgrupper av skilda slag m. in. Denna verksamhet syftar ofta huvudsakligen
till en allmän medborgerlig fostran. I åtskilliga kommuner har också
befattningen med den verksamhet som brukar betecknas allmän ungdomsvård
uppdragits åt annat organ än barnavårdsnämnden, exempelvis
ungdomsstyrelse.

Enligt propositionen skall kommunerna även framdeles kunna anlita andra
organ än barnavårdsnämnderna för den allmänna ungdomsvården. Häremot
vill utskottet inte göra någon erinran; enligt utskottets mening är det
lyckligast om kommunerna även i fortsättningen får behålla friheten att
bestämma om organisationen för denna betydelsefulla verksamhet.

Lagtekniskt har frågan om kommunal organisation för ungdomsvård i
propositionen fått den lösningen, att kommunens ansvar för verksamheten
lagts på barnavårdsnämnden samt att förbud inte stadgats mot att uppdraga
den åt annat bestående organ eller att tillsätta särskilt organ därför. Att
kommun vid detta förhållande kan tillsätta särskild nämnd eller styrelse
för ungdomsvården — liksom för andra förvaltningsuppgifter — följer av
44 § andra stycket kommunallagen och motsvarande stadgande i kommunallagen
för Stockholm. Sådan nämnd eller styrelse blir att betrakta som
s. k. oreglerad eller icke specialreglerad nämnd, vars organisation och verksamhetsformer
har sin enda lagliga reglering i kommunallagen respektive
kommunallagen för Stockholm.

För att framhäva ungdomsstyrelsernas ställning och karaktär av organ
för studiecirkel-, ungdom scirkel-, fritidsgrupp- och idrottsverksamheten
bland ungdomen samt deras betydelse för de ungas individuella och samhälleliga
fostran föreslås i de likalydande motionerna I: Ht och 11: 567 viss
ändring av 3 § av innebörd att, om kommun tillsatt ungdomsstyrelse eller
annat särskilt organ för fritidsverksamheten, barnavårdsnämnden icke skall
vara ansvarig härför. Liknande syfte har motionen II: 92.

Utskottet vill i anledning av motionsyrkandena understryka ett uttalande
av föredragande statsrådet i propositionen om att, när kommun tillsatt
särskild ungdomsstyrelse eller liknande, det i första hand bör vara genom
denna styrelse som kommunens ansvar för den allmänt förebyggande ungdomsverksamheten
kommer till uttryck. Något hinder föreligger uppenbarligen
inte mot att ungdomsstyrelsen blir ansvarig direkt inför kommunens
fullmäktige. Från kommunalrättslig synpunkt kan emellertid betänkligheter
anföras mot den lösning som förordats i motionerna. Denna skulle nämligen
ha till följd, att ungdomsstyrelsen såsom bärare av det kommunalrättsliga
ansvaret för ifrågavarande verksamhet måste få ställning som specialreglerad
nämnd, något som skulle medföra avsevärda lagtekniska svårigheter.
På grund härav och då, särskilt med hänsyn till vad som förekommit
i lagstiftningsärendet, tvekan inte kan råda om att kommunerna i
enlighet med den allmänna grundsatsen inom kommunallagstiftningen får
inrätta särskilda ungdomsstyrelser, kan utskottet inte tillstyrka motionsyr -

108

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

kandena. Utskottet har övervägt att genom en hänvisning i lagtexten införa
en erinran om kommunernas behörighet härvidlag. En sådan erinran saknar
emellertid motsvarigheter inom kommunallagstiftningen i övrigt och
skulle möjligen kunna vara vilseledande.

BvL innehåller endast spridda och ofullständiga stadganden angående
förfarandet hos barnavårdsnämnd. I motsats härtill föreslås
i propositionen en tämligen utförlig och allmän reglering av förfarandet.
Framför allt har vissa för rättssäkerheten betydelsefulla principer slagits
fast i förslaget. Härvid vill utskottet i första hand framhålla stadgandena i
19 § om rätt att yttra sig, rätt att påkalla muntlig procedur inför nämnden,
rätt att utveckla talan och att själv förebringa bevisning samt rätt att begära
komplettering av utredningen. Vidare kan nämnas rätten att anlita
biträde.

Vid jämförelse med förfarandet inför domstol träder vissa olikheter i dagen.
Bland dessa kan framhållas, att nämnden — för övrigt i likhet med
länsstyrelsen såsom besvärs- eller underställningsinstans —- inte skall kunna
höra personer under vittnesed. En annan skillnad är, att det ej ansetts möjligt
att i någon omfattning införa rätt till ersättning av allmänna medel för
juridiskt biträde; detta kan leda till en viss olikhet mellan barn till välsituerade
föräldrar och andra barn, en olikhet som dock bör kunna motverkas
genom den av landstingskommunerna lämnade utomprocessuella rättshjälpen.
Vidare är att märka, att föreskrifterna i 19 § i allmänhet inte är
villkorslösa. Exempelvis är rätten till yttrande för den ärendet rör -— d. v. s.
i allmänhet den underårige och hans föräldrar — i någon mån begränsad
genom stadgande, att yttranderätt föreligger såvida inte yttrande befinnes
uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande
inte kan avvaktas.

Då det gäller att bedöma de föreslagna stadgandena om förfarandet vin
utskottet till en början erinra om att lagförslaget i denna del i viss mån är
ett provisorium, i vart fall såvitt gäller omhändertaganden tvångsvis. Då
det förslag som väntas från utredningen om administrativa frihetsberövanden
leder till lagstiftning, kan det visa sig erforderligt att gestalta förfarandet
i barnavårdsärenden på annat sätt. Det är anledning att räkna med att,
även om det inte då skulle bli fråga om någon mera djupgående reform, i
varje fall vissa frågor kommer att tas under omprövning. En sådan fråga
är just frågan om rätt till ersättning av allmänna medel för biträde. Skulle
emellertid erfarenheten av den nya barnavårdslagens tillämpning ge vid handen,
att det nu föreslagna förfarandet beträffande vissa slag av ärenden över
huvud inte fungerar tillfredsställande, föreligger givetvis intet hinder mot
mera genomgripande ändringar.

Då kritik riktats mot propositionens utformning i fråga om barnavårdsnämndernas
organisation och förfarandet i barnavårdsärenden, torde man
i första hand ha tänkt på ärenden om ingripande mot unga lagöverträdare.
Härvidlag måste man hålla i minnet, att barnavårdsnämnderna inte i någon

109

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

större utsträckning har att pröva frågor, huruvida underårig gjort sig skyldig
till brott. Då det gäller underårig som fyllt 15 år, kommer frågan om
åtgärd i anledning av brottslig gärning under nämndens bedömande antingen
i samband med att åklagare efterger åtal med stöd av 1944 års lag om
eftergift av ålal mot vissa underåriga eller genom alt domstol med stöd av
1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig överlämnar
den underårige åt nämnden för skyddsuppfostran. I det senare fallet
prövas skuldfrågan av domstolen, och det torde inte kunna komma i fråga,
att barnavårdsnämnden ingår i ny prövning därav. I det förra fallet kommer
däremot skuldfrågan inte under domstols prövning. Emellertid är det en förutsättning
för åtalseftergift enligt 1944 års lag, att den underårige begått
brott; sådan eftergift kan därför inte meddelas annat än då utredningen
otvetydigt visar att den underårige gjort sig skyldig till brott. Detta torde
nästan undantagslöst innebära, att den underårige måste ha erkänt brottet.
Men dessutom fordras, att ingenting förekommit, som är ägnat att rubba
tilltron till erkännandet. I fråga om underåriga som fyllt 15 år torde alltså
barnavårdsnämnderna över huvud inte behöva pröva skuldfrågor.

Beträffande underåriga som ej fyllt 15 år och som alltså ännu inte är
straffmyndiga saknas däremot för närvarande möjlighet att få till stånd
domstolsprövning. Är det fråga om ingripande mot sådan underårig med
anledning av brottslig gärning, måste alltså barnavårdsnämnden enligt förslaget
— liksom enligt BvL -— själv pröva skuldfrågan. I praktiken inträffar
det dock sällan att någon tvekan i sådana fall behöver råda i skuldfrågan;
i inte ringa utsträckning klarlägges händelseförloppet genom polisutredning.
Utskottet vill vidare erinra om att strafflagberedningen i sitt förslag till
skyddslag förordat, att åklagare, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt,
efter framställning av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse skall få begära
domstols prövning huruvida barn under femton år begått brottslig gärning,
s. k. bevistalan. Syftet med bestämmelserna härom är främst att åstadkomma
en förbättring av barnavårdsorganens möjligheter att erhålla tillfredsställande
underlag för sina beslut i barnavårdsärenden. Införes möjligheten till
sådan bevis talan, kommer barnavårdsorganen inte heller beträffande barn
under 15 år att behöva pröva skuldfrågor i någon större utsträckning.

Den del av barnavårdsnämndernas verksamhet som är av intresse från
rättssäkerhetssynpunkt är i stället främst deras prövning av frågor huruvida
de sociala indikationerna för ingripande är för handen, alltså om det föreligger
annat förhållande som avses i 25 § lagförslaget än brottslig gärning.
Av särskild vikt härvidlag är ärenden där nämnden överväger att skilja
barn från deras fostrare. Beslut som innebär att barn skiljes från fostrare
skall emellertid enligt propositionen i huvudsaklig anslutning till nu gällande
ordning underställas länsstyrelsens prövning, såvida inte den underårige
om han fyllt 15 år och hans föräldrar skriftligen samtycker till att beslutet
verkställes. Den förbättrade proceduren inför barnavårdsnämnden innefattar
enligt utskottets mening jämte förfarandet inför länsstyrelsen — vilket
för övrigt får antagas bli omgestaltat genom lagstiftningen om administra -

Ilo Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

tiva frihetsberövande!! — tillfredsställande garantier för den enskildes rättssäkerhet.
Utskottet vill slutligen framhålla, att barnavårdsnämnderna hittills
knappast visat benägenhet att företaga ogrundade ingripanden.

Med beaktande av vad nu anförts anser utskottet att det föreslagna förfarandet
kan godtagas. I en detaljfråga vill utskottet dock förorda en mindre
jämkning av Kungl. Maj:ts förslag. Såsom ovan framhållits, fastslås i 19 §
bl. a. att den ärendet rör som regel skall erhålla tillfälle att yttra sig. Föredragande
statsrådet har vid remissen till lagrådet framhållit, att denna regel
som ett nödvändigt komplement kräver, att den ärendet rör också skall få
ta del av all utredning av betydelse i ärendet. Härvid har statsrådet framhållit
dels att rätten att yttra sig blir mer eller mindre illusorisk, om någon
väsentlig del av utredningen hemlighålles för honom, dels att det hos den
enskilde lätt kan uppstå misstro mot nämndens avgörande, om utredning
undanhållits honom. Att rätten att ta del av utredningen likväl inte slagits
fast i lagtext torde bero på de svårigheter som uppkommer när utredningen
omfattar handlingar, som med stöd av sekretesslagen kan undanhållas den
ärendet rör. Enligt uskottets mening är emellertid principen om rätt att ta
del av utredningen så viktig, att den bör framgå av själva lagtexten. Detta
torde kunna åstadkommas genom ett tillägg till 19 § första stycket av innebörd
att den ärendet rör skall underrättas om vad som framkommit vid utredningen
i samband med att tillfälle beredes honom att yttra sig. I den mån
handlingarna i ärendet med stöd av sekretesslagen kan undanhållas den
ärendet rör, bör tillvägagångssättet bli att nämnden eller den ledamot eller
tjänsteman som ger den ärendet rör del av utredningsmaterialet föredrar
handlingarna med utelämnande av sådana partier som inte får komma till
dennes kännedom. — Utskottet förordar även i övrigt en viss jämkning av
19 § första stycket.

I motionerna I: 6 och II: 9 samt motionerna 1: 15 och II: 23 har framförts
krav på utredning om inrättande av ungdomsdomstolar. Tanken på
sådana domstolar har sin grund bl. a. i uppfattningen, att frågor om tvångsingripanden
mot ungdom av rättssäkerhetsskäl borde avgöras under medverkan
av juridisk sakkunskap och lämpligen i ett annat organ än barnavårdsnämnden,
vilken i sa fall skulle kunna förlägga tyngdpunkten i sin
verksamhet till vård-, stöd- och hjälpåtgärder av olika slag. En ungdomsdomstol
skulle enligt motionärerna också ha det företrädet framför barnavårdsnämnden
när det gällde att komma till rätta med kriminalitet bland
de unga, alt den skulle kunna tillämpa reaktionsformer lämpade för ungdomar
som begått brott men inte är i behov av egentlig vård. Såsom sådana
reaktionsformer har i motionerna I: 6 och II: 9 nämnts böter och skadestånd.

I en vid motionerna I: 15 och II: 23 fogad promemoria, till vilken motionärerna
hänvisat, har dessutom nämnts »korttidsarrest» och disciplinära ålägganden
av olika slag. Vidare har motionärerna menat, att man med ungdomsdomstolar
skulle undvika nackdelarna med det nuvarande »dualistiska»
systemet, som enligt motionärerna inrymmer risker för kompetenskonfliktei
mellan domstolarna och barnavårdsnämnderna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 111

I det föregående avsnittet, om förfarandet hos barnavårdsnämnd, har utskottet
uttalat uppfattningen, att det föreslagna förfarandet, bl. a. med hänsyn
till att nämnderna i allmänhet inte torde behöva pröva skuldfrågor, är
godtagbart. De brister som kan sägas vidlåda förfarandet bör för övrigt kunna
avhjälpas genom den väntade lagstiftningen om administrativa frihetsberövanden
och om det allmänna påföljdssystemet. Enligt utskottets mening
kan därför rättssäkerhetskraven inte åberopas som stöd för införande av
ungdomsdomstolar.

Vad gäller motionärernas uttalanden om att en ungdomsdomstol skulle
kunna tillämpa vissa slag av påföljder lämpade för ungdomar som begått
brott men inte är i behov av egentlig vård, vill utskottet till en början framhålla,
att lagstiftningen inte uppställer några hinder mot att sådana ungdomar
åtalas. Det finns i själva verket särskilda föreskrifter om rättegången
i mål rörande brott av underåriga. Dessa föreskrifter, intagna i lag den 20
december 1946, innebär bl. a. att man då det gäller allvarligare brott för
tjänstgöring i nämnden bör anlita nämndemän med insikt och erfarenhet
i vård och fostran av ungdom. Om den underårige i sådana fall saknar försvarare,
skall domstolen i regel förordna offentlig försvarare för honom. Vidare
skall mål mot underårig alltid behandlas skyndsamt; krav på särskild
skyndsamhet uppställes för det fall att den tilltalade inte fyllt 18 år. Domstolen
har också möjlighet att handlägga mål rörande brott av underårig
inom stängda dörrar i större omfattning än eljest.

De grundläggande föreskrifterna om när underårig skall åtalas och när
han utan åtal skall överlämnas till barnavårdsnämnden för åtgärd meddelas
i den förut nämnda lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Åtal
får jämlikt denna lag över huvud inte eftergivas, om åtal är påkallat med
hänsyn till den allmänna laglydnaden eller eljest från allmän synpunkt.
Lagstiftningen bär alltså här lagt i åklagarens händer att beakta de allmänna
synpunkterna. Bortsett från fall då brottet är ringa och uppenbarligen
skett av okynne eller förhastande fordras dessutom för åtalseftergift,
att den underårige omhändertages för skyddsuppfostran eller blir föremål
för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild
tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antagas att härigenom
vad som är lämpligast för hans tillrättaförande vidtages. Härav framgår,
att åklagare bör väcka åtal -— utom i fall då det påkallas av hänsyn till
den allmänna laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt — så snart han
har anledning förmoda, att den påföljd domen kan innebära är lämpligare
för att tillrättaföra den underårige än åtgärder som kan vidtagas med stöd
av barnavårdslagen. Så kan vara fallet, utom i de sällsynta fall då åklagaren
anser att brottet bör förskylla ovillkorligt frihetsstraff, exempelvis då
åklagaren finner det lämpligt med villkorlig dom kombinerad med föreskrift
om skadeståndsbetalning. Utskottet vill här också erinra om att domstol
kan döma till böter för brott som begåtts av person under 18 år, även
om eljest endast frihetsstraff ingår i straffskalan. Med verkan från och
med den 1 januari 1960 har vidare införts möjlighet att kombinera villkor -

112

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

lig dom och ovillkorligt bötesstraff, en påföljd som i många fall för åklagarna
torde framstå som lämpligare än åtgärder inom barnavårdens ram.
Om statsmakterna i en framtid kommer att införa någon form av kortvarigt
frihetsstraff eller andra disciplinära åtgärder för unga lagöverträdare,
torde även sådana påföljder komma i betraktande.

Önskemålen om effektivare ingripanden mot sådana ungdomar som inte
är i behov av egentlig vård torde således kunna tillgodoses lika väl inom
nuvarande domstolssystem som inom ett system med ungdomsdomstolar.
Inte heller dessa önskemål kan därför enligt utskottets mening åberopas
till stöd för införande av ungdomsdomstolar. Härmed är dock icke sagt, att
det inte kan vara lämpligt att införa ytterligare specialbestämmelser för
rättegången i mål angående brott av underåriga.

Motionärerna syftar emellertid också till att vissa rena barnavårdsuppgifter
skulle föras över till ungdomsdomstolar. Härvid torde man ha åsyftat
i första hand sådana åtgärder som vidtages med anledning av den underåriges
eget beteende, alltså i fall som avses i 25 § b) förslaget till barnavårdslag.
Utskottet vill inte förneka, att man härigenom skulle kunna undvika
vissa kompetenskonflikter mellan domstolarna och barnavårdsmyndigheterna
vid behandlingen av lagöverträdare. Emellertid ifrågasätter utskottet,
om en ungdomsdomstol skulle kunna anses bättre kvalificerad än ett
barnavårdsorgan att avgöra frågor om behov av sådana tillrättaförande åtgärder
som avhandlas i barnavårdslagen. Det är att märka, att ungdomsdomstolens
prövning inte skulle inskränkas till fall då den underårige förövat
brottslig gärning utan också skulle gälla fall, då det är fråga om huruvida
den underårige av andra anledningar, såsom sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet
att efter förmåga ärligen försörja sig och missbruk av rusdrycker
eller narkotiska medel, är i behov av sådana åtgärder. Det kan för övrigt
antagas, att ett system med ungdomsdomstolar skulle ge upphov till
nya kompetenskonflikter, dels mellan allmän domstol och ungdomsdomstol,
dels mellan ungdomsdomstol och barnavårdsnämnd.

Enligt utskottets mening kan det däremot knappast uteslutas, att det från
vissa synpunkter skulle vara till fördel för barnavårdsnämnderna, om de
delvis befriades från att besluta om tvångsingripande mot ungdomar. Det
kan dock här knappast bli fråga om andra ingripanden än omhändertaganden;
även motionärerna tycks utgå från att barnavårdsnämnderna skall behålla
befattningen med de förebyggande åtgärderna. Det kan emellertid
ifrågasättas, om man ens i detta avseende skulle vinna något väsentligt genom
att inrätta ungdomsdomstolar; de ovan anförda skälen talar enligt utskottets
mening snarast för att befattningen med tvångsomhändertaganden,
om än barnavårdsnämnderna befriades därifrån, även därefter borde åligga
ett barnavårdsorgan.

Vid övervägande av vad nu anförts anser utskottet att det saknas anledning
att begära utredning angående ungdomsdomstolar, och utskottet kan
därför icke tillstyrka motionerna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 113

Som ett nytt medel i kampen mot ungdomsbrottsligheten har i motionerna
I: 16 och II: 2b förordats ett kortvarigt frihetsstraff. Motionärerna
anser, att åtalseftergift och villkorlig dom inte varit så effektiva
hjälpmedel mot brottsligheten som man hoppats. Orsaken härtill är enligt
motionärerna att dessa åtgärder fått alltför vidsträckt användning. Det kortvariga
frihetsstraff som motionärerna tänkt sig skulle tillämpas beträffande
personer, som ännu inte hunnit fixeras i djupare kriminalitet och som
därför kan tänkas bli påverkade av en både för dem och för omgivningen
påtaglig reaktion. Beträffande utformningen av påföljden har motionärerna
hänvisat till vissa utländska förebilder, bl. a. den i Storbritannien praktiserade
behandlingen i detention centres och den i Västtyskland tillämpade
straff ormen Jugendarrest. Som en brist i dessa reaktionsf ormer har motionärerna
emellertid betecknat, att de inte är förenade med någon form av
eftervård.

Vid 1958 års B-riksdag väcktes motionsyrkanden, som bl. a. syftade till
införande av kortvarigt frihetsstraff för unga lagöverträdare. Riksdagen tog
då avstånd från tanken på sådana straff. Allmänna beredningsutskottet,
som behandlade motionerna, anförde att det inte delade motionärernas uppfattning
om värdet av en sådan strafform som detention centre; härvid åberopades
bl. a. att denna strafform inte visat sig effektiv när det gällt att
motverka återfallsbrottslighet. Angående Jugendarrest yttrade utskottet, att
ett sådant straff torde te sig ganska främmande för vårt rättssystem. Utskottet
framhöll vidare, att motionsförslaget inte beaktat frågan om eftervård.

Emellertid har tanken på ett kortvarigt frihetsberövande för ungdomsbrottslingar
framförts i vårt land i andra sammanhang. Främst kan nämnas,
att strafflagberedningen i sitt förslag till skyddslag upptagit behandling
under två månader i s. k. tillsynsanstalt såsom ett led i vad beredningen
kallat skyddstillsyn, närmast motsvarande s. k. kvalificerad villkorlig dom
med övervakning och särskilda föreskrifter. Anstaltsbehandlingen är avsedd
främst för unga i åldern 18—20 år och skall i allmänhet inleda skyddstillsynen.
Skyddstillsynen skall enligt beredningen i undantagsfall få tillkimpas
även för unga i åldern 15—17 år, men för dessa skall behandling i
tillsynsanstalt inte få komma i fråga.

Inom barnavården har försöksverksamhet med korttidsbehandling börjat
under den senaste tiden. Verksamheten bedrives vid Hammargårdens
ungdomsvårdsskola i Stockholms-trakten. Behandlingen, som i likhet med
annan behandling vid ungdomsvårdsskola skall kunna förenas med eftervård,
är avsedd framför allt för den typ av ungdomar, som motionärerna
tycks ha i tankarna, nämligen pojkar i åldern 15—17 år med någorlunda
normal uppväxt och personlighetsutrustning som under puberteten gjort
sig skyldiga till en plötsligt insättande kriminalitet och dessutom sådana
som under arbetslöshet missbrukat sprit, förövat brott och måst omhändertagas.
Avsikten är, att behandlingen på skolan normalt skall pågå högst
tre månader.

8 llihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sanil. 2 avd. Nr 5

114

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Frågan om kortvariga frihetsberövanden har under senare år behandlats
även i internationella sammanhang och står på dagordningen för en
kongress angående brottsprevention och behandling av lagöverträdare som
Förenta Nationerna skall hålla i London innevarande år.

Av vad nu anförts framgår, att spörsmålet om brottspåföljder för unga
lagöverträdare — liksom påföljdssystemet i sin helhet — för närvarande
är under omprövning. Uppenbarligen kommer man härvid att beakta erfarenheterna
både av försöksverksamheten vid Hammargården och av utomlands
tillämpade metoder för korttidsbehandling. Beträffande ungdomar i
åldern 18—20 år vill utskottet framhålla, att det inte torde ha ifrågasatts
annat än att dessa även framdeles i allmänhet bör tas om hand inom kriminalvården;
härvid bör korttidsbehandling i tillsynsanstalt i enlighet med
strafflagberedningens förslag kunna innebära en avsevärd förstärkning av
resurserna. När det gäller lagöverträdare i åldern 15—17 år finns möjligheten
— om det skulle visa sig att korttidsbehandling vid ungdomsvårdsskola
inte lämpar sig för alla unga av ifrågavarande typ — att sänka eller avskaffa
den av strafflagberedningen föreslagna åldersgränsen för behandling
i tillsynsanstalt; förslag i denna riktning har för övrigt framförts från
flera håll under remissbehandlingen av strafflagberedningens betänkande.
Över huvud taget är det, såsom framhållits i det under hösten 1959 av parlamentariska
sakkunniga framlagda betänkandet angående ungdomsbrottsligheten,
av stor betydelse att det pågående reformarbetet resulterar i ett
tillräckligt differentierat system som erbjuder möjlighet till såväl korttidssom
långtidsbehandling av unga lagöverträdare.

Då frågan om kortvarigt frihetsberövande av unga lagöverträdare således
redan är under övervägande, anser utskottet icke nödvändigt alt föreslå
''riksdagen att göra en framställning i ämnet. Utskottet kan alltså icke tillstyrka
motionerna.

Vad gäller barnavårdsnämndernas ingripanden i enskilda
fall innebär propositionen icke någon genomgripande reform. Viktigast
av ändringarna torde vara att åldersgränsen för ingripande i fall, då ingripandet
inte föranledes av den underåriges beteende, höjes från 16 till 18
år. Av stor vikt är också den föreslagna utbyggnaden av de förebyggande
åtgärderna, främst genom stadganden om hjälpåtgärder och om föreskrifter
rörande underårigs levnadsförhållanden. En annan nyhet — som emellertid
redan torde ha tillämpats i barnavårdsnämndernas praxis — är provisoriskt
omhändertagande i fall då fullständig utredning ännu icke föreligger; sådant
omhändertagande benämnes i propositionen omhändertagande för utredning.

I den viktiga frågan om förutsättningar för ingripande
ansluter sig förslaget nära till BvL. Detta anser utskottet lyckligt, i första
hand därför att avvägningen i BvL mellan den privata sfären och samhällsingripanden
måste antagas stämma överens med allmän rättsuppfattning.
Därtill kommer, att barnavårdsorganen i väsentliga avseenden får bygga vi -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 ur 1960 115

dare på den rättspraxis som utbildats under den tid BvL gällt. Den effektivisering
av barnavårdsverksamheten som kan erfordras bör åstadkommas
dels genom utbyggnad av den förebyggande verksamheten, dels genom förstärkning
av barnavårdsorganens resurser med avseende på personal, anstalter
m. in.

Liksom hittills skall förutsättningarna för att barnavårdsnämnd skall
få ingripa med förebyggande åtgärder — hjälpåtgärder, förmaning och varning,
föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt övervakning
— vara desamma som för omhändertagande. Givetvis är dock en
gradering åsyftad, så att underårig som regel inte skall omhändertagas förrän
andra åtgärder prövats. Denna gradering kommer till uttryck främst i
ett i nära anslutning till en bestämmelse i BvL utformat stadgande, att, om
förebyggande åtgärder bedöms vara gagnlösa eller om sådana åtgärder vidtagits
utan att medföra rättelse, den underårige skall omhändertagas för
samhällsvård.

I motionerna I: 443 och II: 566 har yrkats sådan ändring av lagtexten, att
det klart skulle framgå, att förebyggande åtgärder får vidtagas vid mindre
allvarliga missförhållanden än dem som gäller för omhändertagande. Motionärerna
har tänkt sig att ändringen kunde få den formen, att förebyggande
åtgärder skulle kunna vidtagas icke endast då sådana förhållanden
som beskrivs i 25 § föreligger utan dessutom då det är risk för att sådana
förhållanden skall inträda om inga åtgärder vidtages. Till stöd för yrkandet
åberopas, att propositionens ståndpunkt ger det nya lagförslaget mindre
utrymme för de förebyggande åtgärderna än den praxis som utbildats med
stöd av BvL. Detta uttalande torde inte vara hållbart. Såsom utskottet ovan
anmärkt, är just en av fördelarna med den i propositionen valda konstruktionen
att det blir möjligt att bygga vidare på hittills utbildad praxis. Snarare
torde propositionen syfta till att den förebyggande verksamheten skall
intensifieras. Detta skall dock inte i första hand ske genom att möjligheterna
till tvångsingripande vidgas utan främst genom att hjälpåtgärderna
och andra åtgärder som kan vidtagas i samråd med den underårige och
hans föräldrar får större omfattning. Uppenbarligen kan hjälpåtgärder och
liknande åtgärder med samtycke av den underårige och hans föräldrar vidtagas
även om förhållande som avses i 25 § inte är för handen. Utskottet vill
härvidlag vidare erinra om en föreskrift i förslagets 3 § av innebörd att
barnavårdsnämnden under sin allmänt förebyggande verksamhet skall särskilt
uppmärksamma sådana underåriga som med hänsyn till kroppslig eller
själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden samt omständigheterna
i övrigt kan anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas
ogynnsamt. Utskottet kan av nu anförda skäl inte tillstyrka motionerna.

Såsom ovan antytts medger BvL ej omhändertagande för skyddsuppfostran
utan alt fulla skäl förebringats. Barnavårdsnämndens ordförande kan
emellertid vid trängande behov fatta provisoriskt beslut om o mh
ä n d c r t a g a n d e. Det har uppgivits, afl sådana beslut stundom fat -

116 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

tats innan utredningen till fullo klarlagt att de stadgade förutsättningarna
förelegat.

Lagförslaget innebär, att omhändertagande för utredning skall få beslutas
om sannolika skäl för ingripande med stöd av 25 § föreligger och om
omhändertagandet dessutom kan anses nödvändigt 1) på grund av risker
för den underåriges hälsa eller utveckling eller 2) på grund av risk för
brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller 3) med hänsyn
till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare
åtgärder hindras. Omhändertagande för utredning må bestå högst fyra
veckor. Beslut om omhändertagande för utredning skall, om den underårige
— då han fyllt 15 år — och hans föräldrar inte skriftligen samtycker till
att det verkställes, utan dröjsmål och senast inom tio dagar underställas
länsstyrelsens prövning. Interimistiskt beslut får meddelas av ordföranden.
Sådant beslut skall underställas nämndens prövning. Även i detta fall skall
underställningen ske utan dröjsmål och senast inom tio dagar.

I motionerna I: 17 och II: 25 har yrkats sådan ändring, att omhändertagande
för utredning skall få beslutas endast i det under 1) angivna fallet.
I övrigt är enligt motionärerna institutet svårförenligt med rättssäkerheten.
Härvid har motionärerna anfört bl. a. att man icke åt ett administrativt
organ bör överlämna uppgifter av så ingripande karaktär som frihetsberövande
när dessa uppgifter med fördel kan anförtros åt domstol.

Betänkligheterna från rättssäkerhetssynpunkt mot det föreslagna institutet
bör enligt utskottets mening ses mot bakgrund av nu rådande förhållanden.
Institutet kan, såsom ovan antytts, väsentligen ses som kodifiering
av praxis; de viktigaste skillnaderna torde vara, att förslaget i motsats
till BvL dels stadgar vissa tidsgränser, dels föreskriver underställning,
då samtycke ej lämnas. Skäl kan måhända anföras i synnerhet mot att
anförtro åt nämndens ordförande att interimistiskt besluta om omhändertagande
för utredning. Icke heller härvidlag medför emellertid förslaget någon
reell förändring i förhållande till BvL, och det torde knappast ha gjorts
gällande, att rättssäkerheten äventyrats genom den möjlighet ordföranden
enligt BvL har att fatta provisoriska beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran.
För övrigt kan denna fråga liksom andra rättssäkerhetsfrågor
i samband med omhändertagandeinstituten komma i annat läge som följd
av utredningen om administrativa frihetsberövanden.

Av nu anförda skäl och på grund av att det uppenbarligen är nödvändigt
för barnavårdsorganen att ha möjlighet till provisoriska omhändertaganden
även i de under 2) och 3) ovan angivna fallen kan utskottet inte tillstyrka
motionerna i denna del.

Av stor betydelse för effektiviteten hos institutet omhändertagande för
utredning är givetvis att det finns möjligheter att med tillbörlig grad av säkerhet
förvara de omhändertagna. Till denna fråga, som är av vikt även
när det gäller omhändertagande för vård, återkommer utskottet i det följande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Till frågan om den tid, varunder omhändertagande för utredning får bestå,
återkommer utskottet i specialmotiveringen.

I BvL benämnes de former av omhändertagande som kan göras oberoende
av inställningen hos den saken rör skydds uppfostran. Omhändertagande
som är beroende av samtycke kallas samhällsvård; till
denna kategori hänföres också omhändertagande av barn, som är i behov av
vård på grund av att föräldrarna övergivit barnet eller avlidit. Propositionen
behåller i huvudsak skillnaden i förutsättningar mellan de två slagen
av omhändertagande men sammanför dem under gemensam benämning,
nämligen samhällsvård. Detta har motiverats främst med att den nuvarande
terminologiska skillnaden är förenad med övervägande olägenheter för
barnavårdsverksamheten och dessutom inte erforderlig för att framhäva
skillnaden i fråga om förutsättningar m. m. Vidare har anförts, att den terminologiska
skillnaden inte får täckning i reglerna för de omhändertagnas
behandling.

I motionerna I: 442 och II: 561 har yrkats, att för motsvarigheten till nuvarande
skyddsuppfostran, d. v. s. samhällsvård jämlikt 29 § i lagförslaget,
måtte införas beteckningen samhällsfostran. Yrkandet har motiverats framför
allt med att det skulle vara otillfredsställande, om omhändertagandet av
ett litet barn, som måste tas om hand exempelvis därför att dess föräldrar
avlidit, skulle ha samma beteckning som omhändertagandet av kriminella
ungdomar. Sammanförandet av instituten skulle enligt motionärerna ofta
kunna föranleda irritationsskapande missförstånd och medföra olägenheter
för dem som skall tillämpa bestämmelserna. Vidare skulle det, anför motionärerna,
bidraga till klarhet i lagen, om den terminologiska uppdelningen
behålles, eftersom den principiella skiljelinjen finns kvar både i fråga om
förutsättningarna för omhändertagande och beträffande vårdens upphörande.

Frågan om beteckningen på de skilda slagen av omhändertagande är enligt
utskottets mening av underordnad vikt. Den är av rent lagteknisk natur, och
anledning saknas att antaga att allmänheten skulle fästa nämnvärt avseende
vid om ett omhändertagande får den ena eller den andra beteckningen. Skall
man emellertid göra någon skillnad, bör denna rimligen göras mellan å ena
sidan fall, då ingripandet föranledes av den underåriges beteende, d. v. s. fall
enligt 25 § b), samt å andra sidan fall, där ingripandet beror på att barnet
är i behov av skydd eller vård, alltså fall enligt 25 § a) och 31 §. Härigenom
skulle emellertid lagtexten kompliceras i onödan, och utskottet kan inte
tillstyrka eu sådan ändring.

Frågan om skydd mot skadliga fosterbarnsförflyttningar
har varit aktuell under lång tid. Många önskemål har framkommit
om laglig reglering av frågan. I huvudsak har två utvägar diskuterats,
nämligen dels att vidga möjligheterna att ta vårdnaden från vårdnadshavaren
och överföra den till fosterföräldrarna, dels att ge barnavårdsmyndigheterna
befogenhet att inskränka vårdnadshavarens rätt all ta barnet till

118

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

sig. Den försl nämnda utvägen övervägdes under förarbetena till den år 1949
antagna föräldrabalken men avvisades då. Det avgörande skälet var, att
överflyttning av vårdnaden i en del fall ansågs vara en alltför vittsyftande
åtgärd för att hindra förflyttningen. I stället rekommenderades, att problemet
skulle lösas efter det andra alternativet. I enlighet härmed har nu i propositionen
(50 §) föreslagits, att barnavårdsnämnd skall kunna meddela
förbud mot förflyttning av fosterbarn. För förbud skall fordras, att det skulle
vara till avsevärd skada för fosterbarnet att skiljas från fosterhemmet.
Angående innebörden av uttrycket »avsevärd skada» får utskottet hänvisa
till föredragande statsrådets uttalanden i frågan (s. 85—87 ovan).

Föredragande statsrådets uttalanden om i vilken utsträckning förbud skall
kunna meddelas har inte mött opposition vare sig under lagrådsbehandlingen
eller i motionerna. Däremot har anmärkningar framställts mot vad som
föreslagits rörande ärendenas handläggning. Lagrådet motsatte sig att beslutanderätten
skulle tillkomma barnavårdsnämnden. En tänkbar lösning
var enligt lagrådet att barnavårdsnämnden, när saken uppkommer annorledes
än i rättegång, skulle äga göra framställning hos allmän domstol
om förbud mot förflyttningen, varvid domstolen även skulle ha befogenhet
att meddela förbud interimistiskt. Frågan krävde emellertid enligt lagrådet
särskild lagstiftning av mera central karaktär; i nuvarande läge inskränkte
sig lagrådet till att hemställa att stadgandena om förbud mot fosterbarnsförflyttning
måtte utgå.

Även i motionerna I: 17 och II: 25 hemställes, att ifrågavarande stadganden
måtte utgå. Motionärernas ståndpunkt sammanfaller i huvudsak med
lagrådets, men motionärerna tänker sig att barnavårdsnämnden själv skall
kunna meddela beslut interimistiskt. Denna befogenhet kan dock enligt
motionärerna inte fastslås i barnavårdslagen förrän frågan om domstolens
medverkan är löst. Motionärerna har också hemställt om utredning angående
formerna för domstols medverkan.

Om fosterföräldrarna till ett barn inte gått med på att lämna ut barnet
till vårdnadshavare!!, har denne varit oförhindrad att hos allmän domstol
väcka talan om att få barnet utlämnat. En annan möjlighet har varit att hos
överexekutor —- som regel länsstyrelsen eller ledamot av magistraten — begära
handräckning för att få ut barnet. Fullföljdsinstanser för handräckningsprocessen
är — liksom för domstolsprocessen — hovrätterna och högsta
domstolen. I avsaknad av bestämmelser har myndigheterna varit hänvisade
till att själva utbilda praxis på området. Åtminstone under senare tid torde
de härvid regelmässigt ha fäst avseende just vid sådana synpunkter som
enligt propositionen skall vara avgörande vid barnavårdsorganens prövning
av frågor om förbud att skilja barn från fosterhem, nämligen främst om förflyttningen
kunnat antagas lända barnet till psykisk skada. I den mån kritik
riktats mot hittills tillämpad procedur torde den framför allt ha avsett formerna
för verkställighet av bifallande avgöranden. Även eljest kan givetvis
proceduren ha varit upprivande både för barnet, för föräldrarna och för fosterföräldrarna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Vad gäiler verkställigheten vill utskottet erinra om att Kungl. Maj:t i ett
cirkulär den 15 april 1955 fäst exekutionsmyndigheternas uppmärksamhet
på angelägenheten av att verkställighet av beslut om överlämnande av barn
sker under sådana former och vid sådan tidpunkt att fara ej uppstår för barnets
hälsa; i den mån så kan anses behövligt bör enligt cirkuläret barnavårdsnämnd
och läkare höras i ärendet samt kallas till förrättningen. Det
får antagas, att cirkuläret bidragit till att göra verkställigheten av de ifrågavarande
besluten så skonsam som möjligt. För övrigt ligger det i sakens
natur, att frågor om skiljande av barn från fosterhem engagerar de inblandade
personerna känslomässigt, oavsett hur förfarandet ordnas.

Det synes emellertid utskottet angeläget, att spörsmålet om skydd mot
skadliga fosterbarnsförflyttningar, som länge varit föremål för uppmärksamhet
från riksdagens sida, omsider blir lagligen reglerat. I och för sig
hade det varit lyckligt, om prövningen kunnat anförtros åt de allmänna domstolarna.
Dessa skulle ha kunnat bygga vidare på den praxis som redan utbildats
hos dem; utskottet vill också hänvisa till att domstolarna har stor
erfarenhet av liknande avgöranden från målen angående vårdnaden om barn.
Emellertid har det enligt föredragande statsrådet inte varit möjligt att finna
någon lämplig form för att förlägga prövningen till allmän domstol. 1
detta läge bör enligt utskottets mening de nu föreslagna bestämmelserna
godtagas; utskottet understryker emellertid, i anslutning till vad föredragande
statsrådet anfört vid anmälan av lagrådets utlåtande, att den föreslagna
ordningen får anses som ett provisorium och att den bör omprövas i
samband med den pågående översynen av utsökningslagstiftningen. Om
erfarenheterna av det nya förfarandet ger anledning därtill, bör frågan enligt
utskottets mening kunna brytas ut till särskild beliandling.

Av vad nu anförts framgår, att utskottet inte kan tillstyrka yrkandet i
motionerna I: 17 och 11:25 om att 50 § i lagförslaget måtte utgå. Eftersom
den nu föreslagna ordningen under alla förhållanden får antagas komma
under omprövning, saknas också anledning att hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning i ämnet.

Av barnavårdsnämnd meddelat förbud mot förflyttning av fosterbarn
skall enligt propositionen inte bringas under länsstyrelsens prövning genom
underställning utan endast om besvär anföres. I denna fråga har i motionerna
I: ''ii3 och II: 566 hemställts om föreskrift att förbud skall underställas
länsstyrelsens prövning, om vårdnadshavaren inte samtycker till förbudet.
Yrkandet motiveras med att ett förbud är av synnerligen ingripande karaktär
i förhållande till föräldrarna. Vidare framhålles att svårigheter kan
uppstå att bereda barn till ensamstående mödrar vård i lämpliga fosterhem,
eftersom mödrarna torde bli mindre villiga att lämna från sig barnen, om det
inte kan garanteras att de själva åler kan få hand om dem då deras möjligheter
därtill förbättrats.

120

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

positionens ståndpunkt med att den enskildes rättssäkerhet kan tillgodoses
lika väl med besvärsrätt som med underställning. Statsrådet har vidare uttalat
bl. a., att man torde kunna utgå från att föräldrarna sannolikt endast
sällan väll åtnöjas med ett av barnavårdsnämnden beslutat förbud. I denna
fråga ansluter sig utskottet till propositionen. Med anledning av vad motionärerna
anfört vill utskottet framhålla att varken nuvarande ordning,
propositionen eller propositionen med den av motionärerna föreslagna ändringen
kan utgöra underlag för någon av barnavårdsorgan lämnad garanti
att ensamstående moder eller annan vårdnadshavare skall få tillbaka sitt
barn då vårdnadshavare^ möjligheter att ha hand om barnet förbättrats;
frågan om återfående av barnet skall prövas enbart med hänsyn till de förhållanden
som råder då frågan uppkommer. Utskottet kan alltså inte tillstyrka
motionerna I: 443 och II: 566 i denna del.

Vad gäller fosterbarnsvården föreslås i propositionen i övrigt bl. a. att
barnavårdsnämndens tillstånd alltid skall krävas för rätt att
mottaga fosterbarn. För närvarande gäller ett blandat tillståndsoch
anmälningssystem. I övrigt föreslås, att i BvL stadgad anmälningsskyldighet
beträffande barn som vistas hos annan än vårdnadshavaren utan att
vara fosterbarn — s. k. v i s t e 1 s e b a r n — inte skall få motsvarighet i
den nya lagen. Skyddet för sådana barn skall bestå i dels att de genom särskilt
beslut kan jämställas med fosterbarn, dels att förbud kan meddelas
för viss person att i sitt hem mottaga annans barn under 16 år annat än
tillfälligt. I dessa delar har utskottet inte funnit anledning till erinran.

Beträffande barn av år dsanstalter innebär propositionen inga
mera betydelsefulla ändringar. Diskussionen i förevarande del har framför
allt rört två slags inrättningar, nämligen dels s. k. ungdomshem, dels
elevhem.

Barnavårdskommittén föreslog i sitt betänkande bestämmelser om tillsyn
över vissa typer av ungdomshe m, men dessa bestämmelser har
inte fått motsvarighet i propositionen. Föredragande statsrådet har i sin
motivering härför anfört, att ungdomshemmen visserligen har det gemensamt
att de främst syftar till att bereda bostad åt ungdomar men att de
i övrigt med hänsyn till ändamålet skiljer sig väsentligt från varandra. En
grupp är enligt statsrådet industriernas och andra enskilda ungdomshem.
Beträffande dessa finns enligt statsrådets mening inte tillräckliga skäl för
generell kontroll från barnavårdsmyndigheternas sida. En annan kategori
är de ungdomshem, som har till syfte att i större eller mindre utsträckning
mottaga missanpassade eller av missanpassning hotade ungdomar. Dessa är
emellertid, anförde statsrådet, vanligen kommunala och inordnade i den
samhälleliga barnavården och står redan under betryggande tillsyn av barnavårdsmyndigheterna,
i första hand vederbörande barnavårdsnämnd. Därför
är enligt statsrådet inga särskilda tillsynsföreskrifter i barnavårdslagen
angående dessa anstalter behövliga.

Mot vad sålunda i propositionen föreslagits angående ungdomshem har

121

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

utskottet ingen erinran. Vad gäller ungdomshemmen för missanpassade eller
av missanpassning hotade ungdomar vill utskottet tillägga, att vissa a"s
dessa hem — nämligen de som är avsedda för dem som är under 18 år —
enligt lagen är hänförliga till barnhem, närmare bestämt upptagningshem,
även om de i någon omfattning nyttjas också för äldre ungdom. Övriga ungdomshem
inom denna grupp — exempelvis sadana som inrättats särskilt
för underåriga i åldern 18—20 år som kanske väntar på plats på ungdomsvårdsskola
— är däremot inte hänförliga under lagens bestämmelser om
barnhem eller barnavårdsanstalter i övrigt. I den mån dessa anstalter, som
vanligen torde vara fallet, drivs av barnavårdsnämnd, står de givetvis ändå
under nämndens tillsyn. Och eftersom socialstyrelsen och länsstyrelserna
med stöd av de allmänna tillsynsbestämmelserna har att utöva uppsikt över
barnavårdsnämndernas verksamhet i dess helhet, får det enligt utskottets
mening anses vara tillfredsställande sörjt för kontrollen även över dessa
ungdomshem.

Från tillsyn av barnavårdsmyndigheterna undantar förslaget i nära anslutning
till BvL bl. a. elevhem som står under tillsyn av central skolmyndighet.
Hit hör flertalet inrättningar där skolelever vistas i samband
med undervisning, nämligen för det första alla elevhem som tillhör skoldistrikt
och för det andra alla elevhem i anslutning till skolor som eljest
har statsbidrag. Till den senare gruppen hör de allra flesta privata internatskolor,
såsom Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk, Lundsbergs skola
och Solbacka läroverk. Även internatskolor som har statsbidrag endast
till vissa klasser torde få hänföras hit. Övriga elevhem, som är knutna till
skolor och har till ändamål att underlätta elevernas skolgång, d. v. s. elevhemmen
vid vissa privata skolor, främst internatskolor, anses däremot i
förslaget som barnavårdsanstalter och blir därigenom underkastade tillsyn
av barnavårdsorganen. Denna grupp är till antalet obetydlig, troligen högst
tio inrättningar i riket. Under förarbetena till propositionen har rått delade
meningar om denna grupp. Lagrådet ansåg att dessa elevhem borde vara
underkastade tillsyn av central skolmyndighet, något som borde åstadkommas
genom särskild lagstiftning. Föredragande statsrådet har funnit goda
skäl tala för den av lagrådet förordade ordningen. Hon har emellertid ansett
det nödvändigt att tillsyn över de ifrågavarande elevhemmen kommer
till stånd snarast möjligt och funnit det omöjligt att för närvarande åstadkomma
tillsynen på annat sätt än genom en reglering inom barnavårdslagstiftningens
ram. Statsrådet har uttryckligen betecknat lösningen som ett
provisorium.

En ståndpunkt likartad med lagrådets intages i motionerna I: L5 och 11:
52 samt II: 253. I alla dessa motioner yrkas att bestämmelserna om tillsyn
från barnavårdsmyndigheternas sida över här berörda elevhem måtte
utgå ur lagförslaget. I de två förstnämnda motionerna anföres att det måste
anses otillfredsställande att behandla samma institution som skola i och
med att den får statsbidrag men såsom varande av icke-pedagogisk art så
länge den inte får sådant bidrag. Enligt motionärerna är det vidare orim -

122

Andra laguiskottets utlåtande nr 5 år 1960

ligt att en pedagogisk institution ställes under tillsyn av en pedagogiskt
icke sakkunnig myndighet. I alla motionerna anföres vidare, att förslaget
skulle medföra en olycklig splittring av tillsynsuppgifterna; härvid har hänvisats
till att de ifrågavarande privatskolorna, i den mån de mottager elever
i skolplikt^ ålder, jämlikt folkskolestadgan redan står under tillsyn
av den lokala skolstyrelsen.

Även enligt utskottets uppfattning talar starka skäl för att tillsynen över
de ifrågavarande elevhemmen uppdrages åt undervisningsmyndigheterna;
det måste, såsom påpekats i ett par av motionerna, anses oegentligt att frågan
om tillsynsmyndigheten skall vara beroende av om statsbidrag utgår eller
ej. Behovet av tillsyn över vissa av elevhemmen lär emellertid vara trängande
— utskottet vill härvid framhålla att elevhem vid skolor som inte mottager
elever i skolplikt^ ålder över huvud taget inte står under tillsyn —
och det torde inte vara möjligt att under detta år åstadkomma den erforderliga
författningsmässiga regleringen, om tillsynen skall anförtros undervisningsväsendet.
Tillsynen måste därför enligt utskottets mening i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag under en övergångstid ombesörjas inom barnavården.
Utskottet kan således inte för närvarande biträda motionsyrkandena.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna 1: 213 och II: 252, i
vilka hemställes att riksdagen måtte uttala att statsbidrag för uppförande
och drift av mottagningsavdelningar (utredningshem) må utgå till
kommuner, där särskilt behov av sådana avdelningar föreligger. Vidare ämnar
utskottet här ta upp vissa uttalanden i motionerna I: 17 och 11:25 angående
kommunala upptagningshem.

I anledning av motionerna vill utskottet till en början erinra om att riksdagen
år 1959 i samband med behandlingen av proposition om utbyggnad
av ungdomsvårdsskolorna godtog ett i propositionen framlagt förslag att
vissa av dessa skolor skulle kompletteras med särskilda mottagningsavdelningar,
avsedda framför allt för s. k. utredningsfall, d. v. s. främst unga i
åldern 15—17 år som misstänks för brott. För sådana fall skulle också specialavdelningar
vid andra av ungdomsvårdsskolorna kunna tas i anspråk.
Riksdagsbeslutet innebar, att det under tiden fram till mitten av år 1960
skulle inrättas sammanlagt sex mottagningsavdelningar, fyra vid pojkskolor
och två vid flickskolor. Varje avdelning skulle innehålla åtta platser. Av
mottagningsavdelningarna avses en pojkavdelning — vid Hammargården
— och en flickavdelning — vid Bistagården i Bålsta i Uppsala län — för
Stockholmsområdet samt en pojkavdelning — vid Fagared i Lindome i
Hallands län — för Göteborgs-området. För Malmö och närliggande område
skall en nyinrättad specialavdelning vid Råby i Lund fylla motsvarande
ändamål.

Vad gäller vården av dem som oinliändertages för utredning på grund
av sitt eget beteende innebär nu förevarande proposition, att de i första hand
skall placeras i kommunala upptagningshem. Barnavårdsnämnderna skall
ha befogenhet att underkasta de omhändertagna den begränsning av rörel -

123

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 ur 1960

sefriheten som betingas av syftet med omhändertagandet. För detta ändamål
krävs enligt föredragande statsrådet främst att hemmen förses med tillräcklig
och välltvalificerad personal. Vidare bör uppsikten kunna underlättas
genom lämplig placering av byggnaderna och genom särskilda tekniska
anordningar, såsom rymningssäkra fönster. De i det föregående nämnda
mottagningsavdelningarna vid ungdomsvårdsskolorna skall enligt statsrådet
anlitas för sådana utredningsfall, för vilka intagning i anstalt av mera
sluten typ erfordras.

I motionerna I: 213 och II: 252 göres gällande, att det antal platser staten
ställer till förfogande genom mottagningsavdelningarna är otillräckligt; både
Stockholm och Göteborg måste räkna med egna institutioner med hem både
för manliga och för kvinnliga elever. Dessa institutioner måste, anför motionärerna,
med hänsyn till att klientelet oftast är mycket oroligt ha speciell utrustning
samt särskilt väl kvalificerad personal, och därför blir både investerings-
och driftskostnaderna väsentligt högre för dem än för upptagningshem
för psykiskt och fysiskt friska barn. Motionärerna nämner, att Göteborgs
barnavårdsnämnd planerar nya upptagningsliem både för manliga och
för kvinnliga elever. De ifrågasätter, om det inte skulle vara fördelaktigt
såväl för staten som för Göteborgs stad, om man i anslutning till hemmen
kunde inrätta mottagningsavdelningar, till vilka staten lämnade bidrag för
både investering och drift. En sådan anordning skulle också, menar motionärerna,
ha gynnsamma verkningar för behandlingen av de unga.

I motionerna I: 17 och II: 25 — där inte något yrkande framställes i denna
del — anläggs vissa synpunkter på kommunala upptagningshem såsom anstalter
för placering av dem som omhändertagits för utredning i anledning
av misstanke om brott. Motionärerna betecknar den föreslagna lösningen
som ett mellanting mellan sluten och öppen anstalt och uttrycker farhågor
för att upptagningshemmen, även om de utformas i enlighet med de av statsrådet
angivna riktlinjerna, inte blir ens tillnärmelsevis rymningssäkra. Visserligen
är avsikten, anför motionärerna, att de svårare fallen skall placeras
på sluten mottagningsavdelning vid ungdomsvårdsskola, men det är sannolikt
att platsbristen vid dessa kan göra sådan placering omöjlig med påföljd
att upptagningshemmen kommer att få mottaga ett allt allvarligare
belastat klientel av typen häktningsfall.

Utskottet vill, från de synpunkter utskottet har att företräda, uttala uppfattningen,
att det för en riktig tillämpning av den nya barnavårdslagen är
av yttersta vikt att tillräckligt många vårdplatser med erforderlig utrustning
ställs till förfogande för sådana unga som på grund av eget beteende
omhändertagits för utredning eller samhällsvård. En möjlig väg är att ytterligare
bygga ut den statliga ungdomsvårdsskoleorganisationen med avdelningar
för mera permanent vård och med specialavdelningar och mottagningsavdelningar.
Eu annan väg är att genom ökat statligt stöd stimulera
kommunerna att inrätta upptagningshem, något som i enlighet med vad som
anföres i motionerna I: 213 och II: 252 möjligen kan medföra vissa fördelar
med avseende på behandlingen. Utskottet vill här erinra om att de parla -

124 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

mentariska sakkunniga i det förut nämnda betänkandet om ungdomsbrottsligheten
framhållit att, i den mån barnavårdsnämnderna skulle behöva anordna
särskilda hem för omhändertagande av unga under utredningstiden,
fråga kan uppkomma om fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna
för inrättande av dessa hem. Vad särskilt gäller uttalandena i motionerna
1: 17 och II: 25 vill utskottet eriura om att det stadgande i lagförslaget
som handlar om barnavårdsnämndens uppsikt över omhändertagna (41 §)
inte drar några bestämda gränser för de åtgärder som får vidtagas för att
förebygga rymningar. Det i stadgandet använda uttrycket, »den omhändertagne
må underkastas den begränsning i rörelsefriheten som betingas av
syftet med omhändertagandet», synes medge en nyanserad tillämpning.

Vad utskottet här anfört i anledning av motionerna I: 213 och II: 252 bör
riksdagen enligt utskottets mening giva Kungl. Maj:t till känna som sin
uppfattning.

Specialmotivering

Här beröres endast vissa stadganden som i anledning av motioner tilldragit
sig utskottets särskilda uppmärksamhet. I övrigt hänvisas till propositionen.

Förslaget till barnavårdslag
7 §•

Gällande bestämmelser. Enligt 3 § BvL skall barnavårdsnämnden bestå
av a) en ledamot av kommunens socialnämnd, b) en i församlingstjänst
inom kommunen anställd ordinarie präst, c) en vid kommunens folkskolor
eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna eller för kommunen
anställd folkskolinspektör, d) minst två andra för nit och intresse för barnoch
ungdomsvård kända män eller kvinnor samt e) i vissa fall en läkare.
De under a)—d) angivna ledamöterna väljes av kommunens fullmäktige,
men om endast en präst eller en representant för skolväsendet finnes, är
denne eller hans ställföreträdare utan val ledamot. Minst en ledamot skall
vara kvinna. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkunskap vara företrädd
inom nämnden. I fråga om läkarrepresentanten är föreskrivet, att
i stad såsom ledamot i nämnden skall ingå stadsläkare, om sådan finnes,
eller ock annan i staden bosatt, av staden därtill utsedd läkare. I landskommun,
där tjänsteläkare är bosatt, är denne ledamot av nämnden. Skulle
flera tjänsteläkare vara bosatta i sådan kommun, bestämmer länsstyrelsen
vilken av dem som skall vara ledamot.

Suppleanter i barnavårdsnämnden utses enligt 5 § BvL efter i huvudsak
samma grunder som de ordinarie ledamöterna.

Föredragande statsrådet. Med hänsyn till vad i samband med tillkomsten
av KL och SochjL uttalats om önskvärdheten av största möjliga frihet för

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 125

kommunerna att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer samt
om de fördelar, som stod att vinna ur samordningssynpunkt, därest kvalificerande
bestämmelser oro olika nämnders sammansättning bortföll (jfr
betänkandet s. 246—248), bör det enligt min uppfattning inte ifrågakomma
att hålla fast vid de tvingande bestämmelserna om vissa befattningshavares
eller yrkesutövares ledamotskap i barnavårdsnämnden. Förhållandena
har också så väsentligt ändrats efter tillkomsten av 1924 års lag, att
dessa bestämmelser, som tidigare utan tvivel varit motiverade och av värde,
numera kan avvaras. I likhet med flertalet remissinstanser delar jag alltså
kommitténs ståndpunkt i denna fråga och ansluter mig även till dess
uppfattning, att tillräckliga skäl icke föreligger för en rekommendation
om inval av personer med speciell sakkunskap. I enlighet med nyssnämnda
uttalanden bör det emellertid även i övrigt stå fritt för kommunens fullmäktige
att i barnavårdsnämnden invälja de personer, som anses bäst lämpade
för uppdraget. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att ledamöter
och suppleanter i barnavårdsnämnden skall väljas bland personer
som är kända för intresse och förståelse för barn och ungdom, har därför
inte fått någon motsvarighet i departementsförslaget. Att båda könen skall
vara representerade i barnavårdsnämnden torde vidare numera allmänt
framstå som helt självklart, varför föreskrift därom i lagen inte kan anses
nödvändig.

Motioner. I motionerna 1:442 av herr Bengtson m. fl. och II: 561 av herr
Hedlund in. fl. yrkas sådan ändring av 7 § första stycket att sista punkten
får följande lydelse: I nämnden bör finnas lärare ävensom, där så lämpligen
kan ske, företrädare för juridisk sakkunskap. I motiveringen för sin
hemställan anför motionärerna bl. a.:

De nuvarande bestämmelserna om att i nämnden skall ingå vissa personer
med särskild sakkunskap har enligt vår mening varit till gagn för
verksamheten och har även ofta medfört att nämnderna därigenom tillförts
krafter som varit villiga att åtaga sig det betungande uppdraget som ordförande
i nämnden. Vi kan emellertid ansluta oss till de skäl föredragande
statsrådet anfört mot tvingande föreskrifter om att ledamot skall vara på
visst sätt kvalificerad. En regel att viss sakkunskap bör vara företrädd inom
nämnden kan emellertid vara av ett icke ringa värde såsom handlingsnorm

för de därav berörda.---Med införande av nioårig skolplikt kommer

det att bli av allt större betydelse, i synnerhet för den förebyggande verksamheten,
att en nära kontakt uppehälles mellan skola och barnavårdsnämnd.
Denna kontakt sker bäst genom att någon i kommunen anstalld
lärare inväljes i nämnden. Kommunerna har enligt vår uppfattning haft
goda erfarenheter av de lärarrepresentanter som enligt nuvarande bestämmelser
skolat ingå i nämnden. Med införandet av den nioåriga skolan blir det av
vikt att även den insikt om barnens beteende och den sakkunskap som högstadiets
lärare besitter företrädes inom nämnden. Det synes oss därför värdefullt
att rekommendationen i 7 §, att juridisk sakkunskap bör vara företrädd,
kompletteras med en rekommendation att lärare bör ingå i nämnden.

Utskottet. Önskemålet att i barnavårdsnämnden skall ingå lärare kan
ha två principiellt skilda skäl. Dels kan det motiveras med att läraren har

126

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

grundlig kännedom om de barn mot vilka åtgärd ifrågasättes, dels kan det
vara förestavat av att lian har erfarenhet av barn i allmänhet. Det först
angivna skälet torde ha nämnvärd betydelse endast för smärre och medelstora
kommuner, och det torde för övrigt vara riktigast, om lärares
kunskaper om ett barn och dettas hemförhållanden tillföres nämnden på
samma sätt som övrig utredning, nämligen genom skriftlig eller muntlig
utsaga, av vilken barnet eller dess föräldrar får del innan ärendet avgöres.
Däremot är det från alla synpunkter angeläget, att nämnden vid behov
får del av den erfarenhet av barn i allmänhet och av pedagogisk verksamhet
bland barn och ungdom som lärarna samlat; önskemålet härom
lorde emellertid tillgodoses genom föreskriften i första stycket av förslagets
10 §, på grund varav nämnden, närhelst behov föreligger, kan tillkalla
lärare liksom andra sakkunniga att deltaga i nämndens överläggningar.
Utskottet — som i övrigt ansluter sig till vad föredragande statsrådet anfört
i frågan — kan följaktligen inte tillstyrka motionsyrkandet.

27 §.

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs förslag skulle föreskrift avseende
underårigs levnadsförhållanden få avse bl. a. inskränkning i den underåriges
förfogande över arbetsförtjänst eller andra medel. I sin motivering anförde
kommittén i denna del bl. a.:

Föreskrift för underårig att underkasta sig inskränkning i förfogandet
över arbetsförtjänst eller andra medel är avsedd icke blott att lära den unge
att planera sin ekonomi och sina utgifter utan bör också kunna tjäna till
att förmå honom att ersätta skada som han kan ha orsakat. Att underårig
får söka ersätta skada som han vållat andra kan i många fall ha en god uppfostrande
effekt. Om den unge har någotsånär god inkomst och om det värde,
som skall ersättas, är måttligt stort, bör han sålunda helt eller till större
delen kunna ersätta detsamma. Meningen är däremot icke, att man skall söka
förmå honom att betala så stora summor, att betalningen måste utsträckas
över flera år, och icke heller att nämnden skall medverka till att skadeersättning
avkräves den som undergår utbildning och icke har någon nämnvärd
inkomst, över huvud taget bör vid meddelande av föreskrift av här
ifrågavarande slag hänsyn tagas såväl till den skadelidandes omständigheter
som till den unges möjligheter att fullgöra vad som ålägges honom.

Föredragande statsrådet. Vad kommittén föreslagit i fråga om föreskrifter
avseende underårigs levnadsförhållanden kan jag i allt väsentligt godtaga.

Föreskrift om förfogande över arbetsförtjänst eller andra medel är avsedd
inte blott för att lära den unge att planera sin ekonomi och sina utgifter
utan bör — såsom kommittén framhållit — också kunna tjäna till
att förmå honom att ersätta skada som han kan ha orsakat. Inom ramen
för en sådan föreskrift bör alltså även kunna meddelas bestämmelse om tid
och sätt för skadeståndsbetalning. I några yttranden har påyrkats, att i
lagen skall införas en uttrycklig bestämmelse om att föreskrift av sistnämnda
art skall kunna meddelas. Tydligtvis har man därvid åsyftat en

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

127

bestämmelse av motsvarande innebörd som i 8 § lagen om villkorlig dom.
Enligt detta stadgande kan föreskrivas, att den dömde skall på visst angivet
sätt söka fullgöra honom åvilande skadeståndsskyldighet i anledning
av brottet. En bestämmelse av denna innebörd skulle emellertid enligt min
mening vara främmande för barnavårdslagstiftningen. Föreskrift om skadeståndsbetalning
enligt lagen om villkorlig dom behöver nämligen inte
vara individualpreventivt motiverad, utan den kan användas enbart i syfte
att målsäganden skall få ut sitt skadestånd. Vid bedömande av huruvida
underårig med stöd av barnavårdslagen bör åläggas att gottgöra skada bör
emellertid i första hand endast den uppfostrande effekten av sådan föreskrift
beaktas. Då upptagandet i barnavårdslagen av en bestämmelse av
ifrågavarande innebörd också eljest skulle kunna vålla missförstånd angående
barnavårdsnämndens uppgifter, har jag funnit mig icke kunna biträda
de framställda yrkandena.

Motioner. I motionerna I: 17 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 25 av herr Hjalmarson
m. fl. hemställes om sådan ändring av 27 §, att föreskrift rörande
underårigs levnadsförhållanden skall få gälla även fullgörande av skadeståndsskyldighet.
I motiveringen för yrkandet anför motionärerna efter att
ha redogjort för vad föredragande statsrådet uttalat i frågan:

För oss förefaller det uppenbart att en bestämmelse av antytt slag bör intagas
i lagen. Anser man att tid och sätt för betalning av i judiciell ordning
utdömt skadestånd skall kunna fastställas inom ramen för de i 27 § nämnda
föreskrifterna, bör detta också sägas ut i lagtexten. Statsrådets resonemang
om individualprevention och särskilt risken för missförstånd angående
barnavårdsnämndernas uppgifter är uppenbarligen framsprunget ur
känslan av att barnavårdsnämndernas naturliga funktion är vårdande, icke
rättsskipande, och att nämnderna i sitt handlande därför inte får låta sig
ledas av hänsyn till tredje man. I sin mån ställer detta vårt nuvarande reaktionssvstems
djupaste dilemma i blixtbelysning. Barnavården har övertagit
en stor del av rättsvårdens funktioner, men den är — på grund av själva
sitt väsen och sin naturligt ensidiga inriktning — icke kapabel att i alla avseenden
fullgöra den. Snedvridningen i denna del innebär att samhället inriktar
omsorgerna på den skadegörande parten och icke i tillbörlig mån beaktar
den skadelidandes intressen.

Vi understryker att rimlig uppmärksamhet måste ägnas åt skadeståndsfrågan.
Delta är påkallat redan med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet.
Emellertid anser vi också att det är viktigt ur både individual- och
allmänpreventiv synpunkt. Vi tror alt många ungdomar skulle avhålla sig
från skadegörelser om de finge klart för sig att det blir kännbara ekonomiska
efterräkningar för dem själva. För den som vållat skada torde ett lämpligt
utformat ersättningsåläggande ha en fostrande och för framtiden
brottsåterhållande effekt. Att ersättningen icke får bli så betungande, att
vederbörande kanske finner det meningslöst att konnna i ordnade förhållanden
och leva skötsamt säger sig självt. En skälig avvägning måste göras
från fall till fall.

Utskottet. Under förarbetena till 1944 års lag om eftergift av åtal mot
vissa underåriga betonades, att den underåriges och hans föräldrars beredvillighet
att ersätta uppkommen skada borde beaktas vid prövning a-\

128

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

fråga om åtalseftergift. Målsägandens ställning framhölls i lagen genom
eif ännu gällande stadgande (5 §) om att, då brottet medfört skada av någon
betydelse, åklagaren där så kan ske skall bereda målsäganden tillfälle
att yttra sig innan åtalet må eftergivas. Det får antagas, att åklagarna vid
angivna förhållanden ofta väcker åtal, när det med hänsyn till målsäganden
eller från allmänna synpunkter är angeläget, att den underåriges skadeståndsansvar
slås fast. Bifalles skadeståndstalan, kan domstolen, om
villkorlig dom meddelas, jämlikt det av statsrådet nämnda stadgandet i
8 § lagen om villkorlig dom föreskriva, att den underårige skall på visst
angivet sätt söka fullgöra skadeståndsskyldigheten. Enligt propositionen
kan nämnden, då en underårig orsakat skada, med stöd av 27 § meddela
bestämmelse om tid och sätt för skadeståndsbetalning; en förutsättning
härför är givetvis, att förhållande som avses i 25 § är för handen. Härvid
kan inte annat skadestånd komma i fråga än sådant som den underårige
medgivit att betala eller som han genom laga kraft ägande dom förpliktats
att utgiva. Bestämmelse om skadeståndsbetalning får naturligtvis inte ha
sådan innebörd, att den äventyrar den underåriges tillrättaförande. Såsom
barnavårdskommittén förordat, bör emellertid hänsyn kunna tas inte blott
till den underåriges möjligheter att fullgöra vad som ålägges honom utan
också till den skadelidandes omständigheter. Att i enlighet med motionsyrkandet
i förevarande paragraf uttryckligen framhäva, att föreskrift rörande
underårigs levnadsförhållanden må avse fullgörande av slcadeståndsskyldighet,
synes med hänsyn till vad nu anförts, bl. a. angående lagen om
åtalseftergift, inte behövligt.

30 §.

Barnavårdskommittén. Omhändertagande under utredning måste enligt
kommittén vara till tiden snävt begränsat. Utredningen skall bedrivas med
all nödig skyndsamhet och bevisning angående eventuellt behov av definitivt
omhändertagande måste skyndsamt framskaffas. Kommittén förutsätter, att
detta i regel skall kunna ske inom loppet av två veckor, och har därför föreslagit,
att beslut om provisoriskt omhändertagande icke skall gälla mer än
nämnda tid. I vissa fall kan emellertid, anför kommittén, utredningen vålla
särskilda svårigheter och dra ut på tiden. Särskilt framhålles vikten i många
fall av att få till stånd ett på tillräcklig observationstid grundat läkarutlåtande
om den underåriges psykiska beskaffenhet. Omhändertagandet för utredning
skall därför enligt förslaget kunna, efter ny prövning, förlängas med
ytterligare högst två veckor. Ytterligare förlängning har befunnits icke böra
ifrågakomma.

Föredragande statsrådet. Omhändertagande för utredning skall enligt kommitténs
förslag få avse högst två veckor, men omhändertagandet skall efter
ny prövning kunna förlängas med ytterligare högst två veckor. Jag kan godtaga
förslaget att maximitiden bestämmes till fyra veckor. Som barnavårdsnämnden
i Stockholm förordat bör däremot föreskriften om att beslutet skall

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

129

omprövas efter två veckor enligt min mening slopas. Det torde nämligen
kunna förutsättas, att barnavårdsnämnderna kommer att gå fram med stor
försiktighet på detta område och inte låta omhändertagandet bestå längre än
nödigt. Utgångspunkt för beräkning av tiden är dagen för beslutet angående
omhändertagandet. Har ordföranden meddelat interimistiskt beslut, skall tiden
räknas från dagen för detta beslut och inte från den dag, då nämnden
godkänner åtgärden. Om den underårige enligt 37 § lagförslaget tages i förvar
hos polismyndighet, skall tiden för sådan förvaring självfallet inräknas
i fyraveckorsfristen.

Motioner. I motionerna I: 442 av herr Bengtson m. fl. och II: 561 av herr
Hedlund m. fl. yrkas, att paragrafens andra stycke måtte erhålla följande
lydelse: Omhändertagande för utredning må avse högst två veckor. Efter ny
prövning må, om utredningen i ärendet möter särskilda svårigheter, nämnda
tid förlängas, dock högst med ytterligare två veckor.

I sin motivering anför motionärerna bl. a.:

Att möjlighet öppnas att för utredning omhändertaga barn i de fall
då sannolika skäl föreligger för ingripande med stöd av 25 § synes oss
befogat. Det är emellertid av största vikt att den unge erhåller starkast
möjliga garantier för att detta omhändertagande icke skall bestå längre
än absolut nödvändigt. Från denna synpunkt anser vi att kommittén bättre
än föredragande statsrådet beaktat den enskildes krav på rättssäkerhet.

Utskottet. Det får antagas, att det ofta skulle vara möjligt att slutföra
utredningen på sådan tid, att omhändertagandet för utredning kunde inskränkas
till två veckor. En ändring sådan som den av motionärerna föreslagna
kunde tänkas medverka till att nämnderna mera energiskt än eljest
inriktade sina utredningsresurser främst på sådana fall, där någon
omhändertagits för utredning. Emellertid finns det skäl att räkna med att
nämnderna även med den i propositionen föreslagna lydelsen av bestämmelsen
kommer att visa tillbörlig försiktighet. Såsom föredragande statsrådet
framhållit åligger det barnavårdsnämnden att oavlåtligt följa utvecklingen
och pröva, huruvida behovet av omhändertagande kvarstår. Utskottet
kan med hänsyn till vad nu anförts inte tillstyrka motionsyrkandet.
Emellertid är det här fråga om en ny uppgift för barnavårdsnämnderna.
Skulle erfarenheten visa, att dessa kommer att hålla kvar för utredning
omhändertagna onödigt länge, kan andra tidsfrister övervägas.

33 §.

Föredragande statsrådet. 1 anslutning till ett påpekande av utredningen om
administrativa frihetsberövanden om att bestämmelser i kommittéförslaget
saknades om den tid, under vilken polismyndighet må hålla underårig i förvar,
anför statsrådet:

Avsaknaden i gällande lag och kommitténs förslag av varje föreskrift med
syfte att till tiden begränsa frihetsberövande! utgör onekligen en brist ur
rättssäkerhetssynpunkt. Den av utredningen om administrativa frihetsbcrö!)
Jiihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 and. Nr 5

130

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

vanden föreslagna maximitiden, fem dagar, ansluter sig i sak nära till vad
som gäller beträffande anhållande enligt rättegångsbalken, I det övervägande
flertalet fall synes dock en väsentligt kortare tid — ett eller annat
dygn — vara till fyllest. En så lång tid som fem dagar kan endast i sällsynta
fall antagas vara erforderlig. Den föreslagna tidsfristen skulle med
hänsyn härtill i allmänhet inte innebära någon fördel för de i förvar tagna.
Snarast skulle en viss risk föreligga för en förlängning av den genomsnittliga
tiden för förvaringen. Å andra sidan synes det vanskligt att finna någon
kortare tidsfrist, som är ur alla synpunkter lämplig. Jag har därför kommit
till den uppfattningen att frågan bör lösas på annat sätt. Därvid har jag
funnit att rättegångsbalkens bestämmelse om gripande i huvudsak bör
kunna tjäna som förebild. En något längre tid för förvaringen än vad som
förutsatts beträffande gripande torde dock i allmänhet krävas. Jag föreslår
därför ett stadgande av innebörd, att polismyndigheten ofördröjligen skall
anmäla åtgärden hos barnavårdsnämnden och att denna — d. v. s. regelmässigt
ordföranden — skyndsamt skall besluta, om den underårige skall
omhändertagas eller frigivas. Prövningen kommer naturligtvis i allmänhet
endast att gälla, huruvida skäl föreligger till omhändertagande för utredning.
För denna prövning erforderlig utredning synes regelmässigt kunna
införskaffas utan större omgång.

Motioner. I motionerna I: 17 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 25 av herr Hjalmarson
m. fl. föreslås ett tillägg till paragrafens andra stycke av följande lydelse:
Dock må ej någon kvarhållas längre tid än fem dagar. Motionärerna
motiverar sitt förslag på följande sätt:

Det förefaller oss betänkligt att ingen tidsgräns angivits för frihetsberövande
av ifrågavarande slag. Föredragande statsrådet, som utgår från att
det normalt endast kan bli fråga om förvar i ett eller annat dygn, befarar att
fastställande av en maximitid snarast skulle kunna medföra en förlängning
av den genomsnittliga förvaringstiden. Vi anser icke att någon sådan risk
föreligger och förordar i likhet med vad utredningen om administrativa frihetsberövanden
anfört att en maximitid av fem dagar fastställs. Därmed
bringas bestämmelsen i nära anslutning till de regler som gäller för anhållande.

Utskottet. Vid tillämpningen av förevarande bestämmelse måste den normala
gången bli, att barnavårdsnämnden eller dess ordförande blir i stånd
att redan inom ett eller två dygn besluta, om den underårige skall omhändertagas
eller frigivas. Av skäl som föredragande statsrådet anfört synes
det inte nödvändigt eller tillrådligt att föreskriva viss tidsgräns. Skulle emellertid
tillämpningen av bestämmelsen ge anledning därtill, kan frågan om en
sådan gräns tagas upp till bedömande i annat sammanhang. Utskottet kan
därför inte tillstyrka motionsyrkandet.

34 §.

Gällande bestämmelser. Det ankommer, som i andra sammanhang berörts,
på varje kommun att ordna sin barnavård och vidtaga åtgärder till skydd

131

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

för ungdom inom kommunen (1 § första stycket BvL). Enligt 2 § BvL har
barnavårdsnämnd att noggrant tillse, att barn och ungdom, som vistas inom
kommunen och är i den belägenhet, att det enligt BvL ankommer på nämnden
att ingripa, blir föremål för dess åtgärder. 2 § jämförd med 28 § BvL
torde ge vid handen, att vistelse bör uppfattas så, att även tillfällig uppehållsort
betraktas såsom vistelseort.

Som ett visst undantag från skyldigheten för barnavårdsnämnden i underårigs
vistelseort att göra alla erforderliga ingripanden, då behov av åtgärd
från samhällets sida uppkommer, kan betraktas det förfarande, som möjliggöres
genom 28 § BvL. Enligt detta stadgande äger nämnden i kommun,
där underårig vid tillfälligt uppehåll beträdes med vanart eller eljest med
levnadssätt, som påkallar ingripande enligt BvL, överlämna honom till nämnden
i kommun, där han får anses ha sin egentliga vistelseort.

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit erforderligt att framlägga
förslag till regler, som tydligare och på ett från BvL delvis avvikande sätt
anvisar, vilken barnavårdsnämnd som skall eller må ingripa.

Huvudregeln har ansetts alltjämt böra vara, att ingripande skall företagas
av barnavårdsnämnden i den kommun, där underårig, som ingripandet
gäller, vistas. Detta har i förslaget — 104 § första stycket — kommit till
klart uttryck.

I förslaget saknas direkt motsvarighet till stadgandet i 28 § BvL om underårigs
»överlämnande» till barnavårdsnämnden i hans egentliga vistelseort.
överlämnandeinstitutet ger — anför kommittén — såsom rättslig konstruktion
anledning till kritik och det är enligt kommitténs mening varken
behövligt eller lämpligt att låta stadgandet i 28 § BvL få direkt motsvarighet
i ny barnavårdslag.

Föredragande statsrådet. Propositionens ståndpunkt att i den nya lagen inte
upptaga någon motsvarighet till 28 § BvL har av föredragande statsrådet
motiverats på följande sätt:

Av skäl kommittén anfört torde stadgandet i 28 § BvL om underårigs
Överlämnande till barnavårdsnämnden i hans egentliga vistelseort inte böra
erhålla direkt motsvarighet i ny barnavårdslag. Det yrkande härom, som
framförts i vissa yttranden, kan jag alltså inte tillstyrka. Vistelsens tillfällighet,
det förhållandet att den underårige har sitt hem eller fosterhem i annan
kommun eller andra dylika omständigheter kan emellertid inverka på
valet av åtgärd. Sålunda kan nämnden såsom kommittén framhållit tillråda
eller föreskriva, att den underårige skall uppehålla sig på annan ort
varvid nämnden också närmare kan precisera, vart han bör bege sig, hur
han bör skaffa sig utbildning eller arbete m. m. samt befrämja vad som tillrådes
eller föreskrives med praktiska arrangemang och eventuellt med ekonomiskt
stöd. Härvid bör dock understrykas, att sådan åtgärd får väljas endast
under den förutsättningen att den är berättigad ur barnavårdssynpunkt.

132

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Andra synpunkter, såsom praktiska lämplighetsskäl, är ovidkommande och
får inte läggas till grund för valet av åtgärd. Enligt departementsförslaget
liksom enligt kommitténs förslag blir det vidare möjligt att överflytta tillsynen
av övervakning eller befattningen med omhändertagna till annan barnavårdsnämnd
med dennas samtycke. Trots de möjligheter som sålunda
enligt förslaget står till buds att uppnå i huvudsak samma resultat som enligt
28 § BvL, föreligger utan tvivel ett behov av att redan från början kunna
överflytta ett ärende från barnavårdsnämnden i den tillfälliga vistelsekommunen
till nämnden i kommun, till vilken den underårige genom sitt
hem eller på annat sätt har starkare anknytning. För en sådan överflyttning
ialar inte sällan starka lämplighetsskäl med hänsyn till utredningen. Främst
med tanke på sådana fall föreslår jag därför ett stadgande av innebörd, att
vistelsekommunens barnavårdsnämnd skall kunna överflytta frågan om ingripande
till annan barnavårdsnämnd. Sådan överflyttning bör dock inte
vara begränsad till dessa fall, utan bör få ske, så snart skäl därtill föreligger.
För överflyttning bör krävas samtycke av den andra nämnden. Ärendet
bör kunna överflyttas på vilket stadium som helst, innan det avgjorts genom
slutligt beslut. Givetvis bör därvid all förebragt utredning tillhandahållas
den nämnd, som skall övertaga ärendet.

Motion. I motionen II: 548 av herr Braconier hemställes att i den nya lagen
måtte intagas en föreskrift om återsändande av innehåll som angives i motionen.
I motiveringen för sin hemställan utvecklar motionären, efter en redogörelse
för föredragande statsrådets uttalanden i frågan, sin ståndpunkt
på följande sätt:

Det torde emellertid icke vara i alla lägen till fyllest att allenast överflytta
ärenden frän en kommun till en annan. Om ett ingripande skall få avsedd
effekt, kan det ej sällan vara nödvändigt att den underårige, varom det är
fråga, kan sändas åter till sin hemkommun. Varje möjlighet härtill bör icke
avskäras i den nya lagen. En regel som ger möjlighet till sådant återsändande
torde därför böra införas i den nya lagen. Såsom villkor bör dock
uppställas, att sådana omständigheter måste föreligga, att det är till uppenbart
gagn för den underårige dels att han vistas i hemkommunen, dels ock
att lians ärende handlägges av dess barnavårdsnämnd.

Utskottet. Såsom motionären anfört kan det, om ett ingripande skall få
avsedd effekt, ej sällan vara nödvändigt att den underårige sändes till sin
hemkommun från den kommun, kanske en storstad, där han påträffats.
Propositionen ger också vidsträckta möjligheter härtill. Slutföres utredningen
av barnavårdsnämnden i den kommun där den underårige påträffats,
kan nämnden i sitt beslut exempelvis ställa den underårige under övervakning
och med stöd av 27 § i lagförslaget föreskriva, att han skall vistas
i sin hemort. Den vidare befattningen med den underårige kan i sådant
fall flyttas över till barnavårdsnämnden i hemorten; enligt förslaget fordras
emellertid härför samtycke av denna nämnd. Stadgandena härom meddelas
i 26 och 27 §§. Motsvarande stadganden om underårig som omhändertagits
för samhällsvård finns i 35 §.

I förevarande paragraf regleras endast överflyttning av ännu icke avgjort

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

133

ärende om ingripande mot underårig. Av paragrafens sista stycke framgår,
att överflyttning till hemkommunen — eller annan kommun — kan beslutas
även på detta stadium, något som ofta kan vara lämpligt med hänsyn till
utredningen. Också här förutsättes samtycke från barnavårdsnämnden i
den andra kommunen. Har den underårige omhändertagits för utredning
i den kommun där han påträffats, kommer han väl i sådana fall ofta att
sändas till den andra kommunen för den fortsatta utredningen. Skulle
barnavårdsnämnden i denna kommun vägra sitt samtycke till överflyttningen
av ärendet, kan barnavårdsnämnden i den kommun där den underårige
påträffats likväl under utredningstiden placera denne varhelst han med hänsyn
till utredningen och övriga omständigheter lämpligen bör uppehålla sig.

Av vad nu anförts framgår, att motionärens önskemål sådana de uttryckts
i motionen i allt väsentligt blir uppfyllda genom vad som föreslagits i propositionen.
Den omständigheten att överflyttning av befattningen med underårig
förutsätter samtycke av den barnavårdsnämnd, till vilken befattningen
överflyttas, torde, om barnavårdsnämnderna handlar i enlighet med lagens
syften, inte behöva vålla några svårigheter. Utskottet, som ansluter sig till
vad föredragande statsrådet anfört i frågan, kan därför inte tillstyrka någon
ändring i anledning av motionen.

Förslaget till lag angående ändring i socialhjälpslagen

Beträffande de föreslagna ändringarna i socialhjälpslagen, vilka i huvudsak
är följdändringar till förslaget till barnavårdslagen, har utskottet ej funnit
anledning till uttalande.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen, med förklaring att förevarande proposition,
nr 10, icke kunnat helt bifallas samt med avslag å

1) motionerna I: 17 och II: 25, såvitt däri hemställts om
ändringar i förslaget till lag om samhällets vård av barn och
ungdom (barnavårdslag),

2) motionerna I: 45 och II: 52,

3) motionerna I: 442 och II: 561,

4) motionerna I: 443 och II: 566,

5) motionerna I: 444 och II: 567,

6) motionen II: 92,

7) motionen II: 253 samt

8) motionen II: 548,
måtte för sin del antaga

I) det genom propositionen framlagda förslaget till lag
om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
med den ändringen att 19 § erhåller nedan angivna, såsom
utskottets förslag betecknade lydelse.

134

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

(Kungl. Maj:ts förslag)

Innan barnavårdsnämnden avgör
ärende som rör enskild person, skall
tillfälle beredas honom att yttra sig,
såvida icke sådant yttrande befinnes
uppenbart obehövligt eller ärendet
kräver så snabbt avgörande att yttrande
icke kan avvaktas.

Begär den
Den ärendet
Är fråga —

(Utskottets förslag)

Innan barnavårdsnämnden avgör
ärende, skall den ärendet rör underrättas
om vad som framkommit vid
utredningen samt tillfälle beredas honom
att yttra sig däröver, såvida icke
sådant yttrande befinnes uppenbart
obehövligt eller ärendet kräver så
snabbt avgörande att yttrande icke
kan avvaktas,
sådant förhör,
äga betydelse,
gälla föräldrarna.

II) det genom propositionen framlagda förslaget till lag
angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp; B.

att riksdagen som sin mening ville giva Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet yttrat i anledning av motionerna
1:213 och II: 252;

C. att motionerna I: 6 och II: 9 samt I: 15 och II: 23 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna I: 16 och II: 24 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

E. att motionerna I: 17 och II: 25, såvitt däri hemställts
om utredning angående möjlighet för domstol att meddela
förbud mot skadlig fosterbarnsförflyttning, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1960

På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, Sunne, fru Carlqvist,
fru Svenson, herr Birke, fru Hamrin-Thorell och herr Magnusson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Bengtsson i Varberg, fröken Höjer, herrar Johansson i Södertälje, Wahrendorff,
fru Wallerius-Gunne och fru Eriksson i Ängelholm.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

135

Reservationer

Vid A i utskottets hemställan

Förslaget till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)

Till 24 §.

Av herr Sunne, fru Hamrin-Thorell, herr Jacobsson i Tobo och fröken
Höjer, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets utlåtande, som börjar »Tanken att» och
slutar »denna del» (s. 119—120) bort ersättas med text av följande lydelse:

Tanken att förbud mot att skilja barn från fosterhem skulle underställas
länsstyrelsens prövning för att bli gällande har diskuterats av föredragande
statsrådet vid lagrådsremissen. Statsrådet har därvid motiverat propositionens
ståndpunkt med att den enskildes rättssäkerhet kan tillgodoses
lika väl med besvärsrätt som med underställning. Utskottet finner
emellertid uppenbart, att ett underställningsförfarande skulle ge bättre
garantier än det föreslagna besvärsförfarandet för att frågor om förbud
av detta slag kommer att avgöras med beaktande av föräldrarnas legala
vårdnadsrätt. Bl. a. måste det antagas, att vårdnadshavaren med den i
propositionen föreslagna lösningen ofta på grund av bristande företagsamhet
skulle underlåta att anföra besvär inom rätt tid, vilket skulle leda till
att frågan om förbud över huvud taget inte skulle prövas av ett juridiskt
kvalificerat organ. Vidare bör länsstyrelsen som regel kunna avgöra ärendet
snabbare vid underställning än om besvärstid först skall löpa. Att barnavårdsnämndens
beslut skall underställas en juridiskt kvalificerad instans
bör också medföra en viss säkerhet mot att förbud meddelas i en
utsträckning som inte är avsedd samt befordra enhetlighet i tillämpningen.

Utskottet anser därför i likhet med motionärerna, att det bör stadgas
att förbud mot förflyttning av fosterbarn för att bli gällande skall underställas
länsstyrelsens prövning. Det synes överflödigt att, såsom motionärerna
förordat, föreskriva att förbud skall underställas endast då
vårdnadshavaren inte samtycker. Frågor om förbud att taga barn från
fosterhem kan nämligen knappast tänkas uppkomma utan att tvist föreligger
mellan fosterföräldrarna och vårdnadshavaren, och det skulle därför
sannolikt sällan inträffa, att vårdnadshavaren godkände ett av barnavårdsnämnden
meddelat förbud. — Stadgandet om underställning bör inflyta
i förslagets 24 §. Ändringen av 24 § föranleder jämkningar i 22 och
80 §§.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av yrkande i motionerna I:
443 och 11:566, måtte för sin del besluta sådana ändringar
i 22, 24 och 80 §§ förslaget till lag om samhällets vård
av barn och ungdom (barnavårdslag), att stadgandena får
följande lydelse.

136

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

22 §.

Av barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas
enligt denna lag, skall, såvitt det icke avser utdömande av vite, lända till
efterrättelse utan hinder av att det ej äger laga kraft. Beslut enligt 30 § angående
omhändertagande för utredning och förbud enligt 50 § att taga
fosterbarn från fosterhemmet skola även lända till omedelbar efterrättelse.
Nämnden äger---laga kraft.

24 §.

Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall
omhändertagas för samhällsvård eller utredning eller har nämnden enligt
50 § meddelat förbud att taga fosterbarn från fosterhemmet, skall beslutet
ofördröjligen på sätt som stadgas i 23 § delgivas den underårige, om
han fyllt femton år, och hans föräldrar.

Den som enligt första stycket får del av beslut angående omhändertagande
skall samtidigt anmodas att skriftligen förklara, huruvida han samtycker
till att det verkställes. Lämnar icke envar som enligt första stycket
skall erhålla del av beslutet sådant samtycke, skall beslutet underställas
länsstyrelsens prövning.

Förbud att taga fosterbarn från fosterhemmet skall städse underställas
länsstyrelsens prövning.

Beslut som skall underställas länsstyrelsens prövning skall jämte samiliga
handlingar i ärendet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen
för beslutet ingivas till länsstyrelsen.

80 §.

I barnavårdsnämnds beslut må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen,
om nämnden
utdömt förelagt vite,
avvisat av enskild anlitat biträde,

med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden
eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om ändring eller upphävande av föreskrift eller
övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,
träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 §,
meddelat bestämmelse enligt 41 § andra stycket om rätt till umgänge
med någon som är omhändertagen,

träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 51 §.

Ändring sökes —- -—- — -—- till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen äger----laga kraft.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

137

Till 27 §.

Av herr Birke och fru Wallerius-Gunne, vilka ansett

a) att utskottets yttrande i specialmotiveringen under 27 § (s. 127^—128
ovan) bort ha följande lydelse:

Enligt lagförslagets 26 § skall bl. a. föreskrifter i vissa fall meddelas underåriga.
Dessa föreskrifter anges närmare i 27 §. Bl. a. nämns föreskrift
angående förfogande över arbetsförtjänst och andra tillgångar. Sådan föreskrift
skall enligt statsrådets uttalande i propositionen bl. a. kunna tjäna till
att förmå den unge att ersätta skada, som han kan ha orsakat. Inom ramen
för dylik föreskrift bör sålunda, säger statsrådet, även kunna meddelas bestämmelse
om tid och sätt för skadeståndsbetalning. Detta har emellertid
icke kommit till uttryck i lagtexten, och som motivering härför anför statsrådet,
att upptagande av en sådan bestämmelse, som skulle komma att motsvara
förefintlig passus av samma innebörd i 8 § lagen om villkorlig dom,
skulle vara främmande för barnavårdslagstiftningen och även eljest kunna
vålla missförstånd angående barnavårdsnämndens uppgifter.

Utskottet kan inte dela denna uppfattning. Därest anordningen i sak
accepteras inom den barnavårdande verksamheten — och statsrådet förutsätter
att så skall bli fallet — synes icke själva det formella stadgandet härom
kunna anses främmande för barnavårdslagstiftningen eller eljest vara
ägnat att vålla missförstånd. Med hänsyn till den betydelse, som en ordnad
och ordentligt fullgjord amortering av ett förnuftigt avvägt skadestånd får
anses ha, synes det utskottet angeläget, att möjligheten till medverkan härvidlag
från barnavårdsnämndernas sida kommer till uttryck i lagen. I anledning
härav föreslår utskottet, att lagförslagets 27 § ändras på sådant sätt,
att det klart framgår, att föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden
skall få gälla även fullgörandet av skadeståndsskyldighet.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till yrkande i motionerna I: 17
och II: 25, måtte för sin del besluta att 27 § förslaget till lag
om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
skall erhålla följande lydelse.

27 §.

Föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden må meddelas den underårige,
hans föräldrar eller annan fostrare. Sådan föreskrift kan gälla anlitande
av barnavårdsanstalt, behandling för sjukdom eller annan kroppslig
eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort
eller bostad, inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller
andra tillgångar, tid och sätt för fullgörande av skadeståndsskyldighet eller
förbud att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande föreskrift
må även meddelas.

På barnavårdsnämnd — ---- denna samtycker.

Föreskrift upphör —--tjugoett år.

10 Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 5

138 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Till 30 §.

1) Av herr Birke och fru Wallerius-Gunne, vilka ansett

a) att den del av utskottets utlåtande som börjar med orden »Betänkligheterna
från» och slutar med orden »motionerna i denna del» (s. 116
ovan) bort ersättas med text av följande lydelse:

I vissa situationer kan inom barnavården ett omedelbart omhändertagande
vara påkallat. Detta gäller framför allt i sådana fall där barn utsätts
för misshandel eller eljest för övergrepp i hemmet. Barnavårdsnämnderna
bör i sådana fall liksom i övrigt, då allvarliga missförhållanden i hemmet
kan anses utgöra ett akut hot mot den unges fysiska eller psykiska hälsa,
kunna inskrida med omhändertagande utan hinder av att fullständig utredning
ej hunnit verkställas. Med hänsyn härtill finner utskottet värdefullt
att det i lagförslagets 30 § upptagna institutet omhändertagande för
utredning, i vad det avser ovan nämnda förhållanden, tillföres barnavårdslagstiftningen.

I lagförslaget förutsätts emellertid jämväl, att institutet skall kunna
tillämpas då inskridande påkallas av den unges eget beteende, d. v. s. då
sådana betingelser som anges i 25 § b föreligger och ingripandet motiveras
med risk för brottslig eller annan skadlig verksamhet från den unges
sida eller med hänsyn till att den fortsatta utredningen skulle kunna allvarligt
försvåras eller vidare åtgärder hindras. Även om situationer kan
förekomma, där skyndsamt provisoriskt omhändertagande på angivna
grunder i och för sig är befogat, synes det utskottet att den föreslagna ordningen
främst med avseende på rättssäkerheten inger så starka betänkligheter
att den icke bör lagfästas. Betänkligheterna accentueras av det
förhållandet att barnavårdsnämnderna i många fall kan antas icke inrymma
eller icke ha tillgång till juridisk sakkunskap liksom den omständigheten
att den oftast icke rättsbildade ordföranden ensam med stöd av sina
befogenheter enligt 11 § förutsätts kunna fatta beslut om omhändertagande
samt omedelbart låta detta gå i verkställighet.

Ungdomar, som missköter sig men inte begått brott, bör enligt utskottets
mening under utredningstiden hållas under sorgfällig uppsikt och bli
föremål för hjälpande och tillrättaförande åtgärder från barnavårdsorganens
sida. En ordning, som möjliggör frihetsberövande redan innan det
faktiska vårdbehovet klarlagts, förefaller normalt icke erforderlig. Att
den undantagsvis skulle kunna medföra praktiska fördelar kan, i betraktande
av de principiella invändningar som måste resas mot densamma,
icke anses utgöra tillräcklig motivering för dess införande. Vad beträffar
ungdomar, som begått brott och i anledning av sin kriminella aktivitet
omedelbart bör omhändertas, vill utskottet i första hand erinra om de
möjligheter till kortvarigt polisiärt förvar som enligt lagförslaget under
vissa betingelser föreligger. Är situationen sådan, att ett ingripande av
häktningskaraktär befinnes påkallat, torde häktning — under förutsättning
att lokalfrågan är ordnad på ett tillfredsställande sätt •— vara att fö -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

139

redra framför omhändertagande för utredning. Det judiciella förfarandet
skapar nämligen större rättssäkerhet. Det ger också bättre garantier för
att omhändertagandet sker under former som effektivt motverkar rymning.
Utskottet vill också erinra om den möjlighet för domstol att ersätta
häktning av underårig under 18 år med övervakning, vilken anvisas i 24
kap. 3 § rättegångsbalken. Sådan övervakning, som kan anordnas på anstalt
inom barnavården, kräver visserligen samtycke av den underårige.
Men det är att märka, att den underårige skall häktas, om han ej vill underkasta
sig övervakningen.

Lagförslagets 30 § bör alltså ändras på det sätt som föreslagits i motionerna
I: 17 och II: 25. Härav föranledes vissa följdändringar i 36 och 37 §§.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till yrkande i motionerna I: 17
och 11:25, måtte för sin del besluta att 30, 36 och 37 §§
förslaget till lag om samhällets vård av barn och ungdom
(bamavårdslag) skall erhålla följande lydelse.

30 §.

Omhändertagande för — — —- fyra veckor.

36 §.

Den omhändertagne skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig
anstalt. Har han omhändertagits för samhällsvård av anledning som
avses i 25 § b), må han intagas i ungdomsvårdsskola.

Den vårdform — •—■ ■— i fråga.

37 §.

Har barnavårdsnämnd genom beslut, som omedelbart skall gå i verkställighet,
av anledning som avses i 25 § b) omhändertagit underårig för samhällsvård,
eller har sådant omhändertagande beslutats av nämndens ordförande,
ankommer det på polismyndighet att, om den omhändertagne på
grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän ordning eller
säkerhet, efter framställning av nämnden eller dess ordförande på lämpligt
sätt förvara den omhändertagne till dess länsstyrelsen eller nämnden meddelat
slutligt beslut i ärendet eller annan placering ordnats.

Den som — — ■— en vecka.

2) av fru Svenson och herr Wahrendorff, vilka ansett

a) att utskottets yttrande i specialmotiveringen under 30 § (s. 129) bort
ha följande lydelse:

140

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Det får antagas, att det i allmänhet skulle vara möjligt att slutföra utredningen
på sådan tid, att omhändertagandet för utredning kunde inskränkas
till två veckor. En ändring sådan som den av motionärerna föreslagna kunde
tänkas medverka till att nämnderna mera energiskt än eljest inriktade
sina utredningsresurser främst på sådana fall, där någon omhändertagits för
utredning. Undantagen torde främst vara fall där en omfattande läkarundersökning
erfordras. Sådana fall bör kunna tillgodoses genom den av motionärerna
föreslagna möjligheten att, om utredningen i ärendet möter särskilda
svårigheter, förlänga tiden med ytterligare två veckor. Då det av rättssäkerhetsskäl
uppenbarligen är angeläget att i möjligaste mån begränsa omhändertagandet,
ansluter sig utskottet till vad som föreslagits i motionerna.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till yrkande i motionerna 1: 442
och II: 561, måtte för sin del besluta att 30 § förslaget till lag
om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
skall erhålla följande lydelse.

SO §.

Föreligga sannolika —--- åtgärder hindras.

Omhändertagande för utredning må bestå högst två veckor. Efter ny prövning
niå, om utredningen i ärendet möter särskilda svårigheter, nämnda tid
förlängas, dock högst med ytterligare två veckor.

Beslut om -— —--underårige häktas.

Till 33 §.

Av herr Birke och fru Wallerius-Gunne, vilka ansett,

a) att utskottet i specialmotiveringen under 33 § (s. 130) bort anföra följande: Även

om det får förutsättas att polisiärt tagande i förvar enligt 33 §
normalt kommer att medföra frihetsförlust i blott en eller ett par dagar,
synes det utskottet betänkligt att ingen tidsgräns uttryckligen angivits i
lagen. Utskottet vill understryka vad föredragande statsrådet uttalat härom,
nämligen att avsaknaden av varje föreskrift med syfte att till tiden
begränsa frihetsberövande! utgör en brist ur rättssäkerhetssynpunkt. De
av statsrådet yppade farhågorna för att en maximering till fem dagar snarast
skulle kunna medföra en förlängning av den genomsnittliga tiden för
förvaringen kan utskottet icke dela. Det torde icke göras gällande att motsvarande
bestämmelse om tidsbegränsning, då fråga är om polisiärt omhändertagande
av vuxna, skulle vara ägnad att försena handläggningen och
göra förvaringen längre än nödvändigt. Tvärtom torde det vara en oomtvistad
mening att förekomsten av en tidsgräns utgör en värdefull rättsgaran -

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 141

ti. Det synes utskottet icke finnas anledning förutsätta, att en femdagarsregel
skulle verka på annat sätt i förevarande sammanhang. Utskottet tillstyrker
därför i sak vad som i denna del föreslås i motionerna 1:17 och
11:25, vilket överensstämmer med vad som under remissbehandlingen
förordats av utredningen om administrativa frihetsberövanden. Utskottet
anser dock, att stadgandet bör utformas annorlunda än motionärerna föreslagit.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av yrkande i motionerna I: 17
och 11:25, måtte för sin del besluta sådan ändring i 33 §
förslaget till lag om samhällets vård av barn och ungdom
(barnavårdslag), att stadgandet får följande lydelse.

33 §.

Innebär underårigs -—- -—- —- barnavårdsnämnds beslut.

Då underårig -— — ---— annan fostrare.

Har ej barnavårdsnämnden inom fem dagar från det den underårige tagits
i förvar beslutat att han skall omhändertagas, skall han omedelbart frigivas.

Till 50 §.

Av herr Birke och fru Wallerius-Gunne, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar »Det synes» och slutar
»i ämnet» (s. 119) bort ersättas med text av följande lydelse:

Utskottet finner det angeläget att frågau om förbud mot skadlig foster -barnsförflyttning får en tillfredsställande lösning på så sätt, att ett särskilt
institut angående sådant förbud tillskapas. Den i propositionen föreslagna
avvägningen, nämligen att förbud skall kunna meddelas, då förflyttningen
kan antas medföra avsevärd skada för barnet, bör vara vägledande vid konstruktionen
av den nya regeln. Utskottet anser emellertid att spörsmålet är
av sådan art, att befogenheten att meddela förbud bör ligga hos allmän domstol.

För detta talar bl. a. den omständigheten att en domstol har bättre förutsättningar
att överblicka och taga hänsyn till alla i de enskilda fallen förekommande
omständigheter, som kan kräva beaktande, samt att den till
följd av själva sin konstruktion är bättre skickad än en barnavårdsnämnd
att värja sig mot ovidkommande sidoinflytelser. För avgörande genom domstol
talar också, att de allmänna domstolarna inom sitt kompetensområde
har en rad närbesläktade frågor, där avgörandet måste träffas under hänsynstagande
till bl. a. de omständigheter som skulle vara all beakta vid
tillämpning av institutet förbud mot skadlig fosterbarnsförflyttning. I självu
verket kunde domstolarna här bygga vidare på den praxis som redan utvecklats.
Fxågan bör enligt utskottets mening bli föremål för en skyndsam ut -

142 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

redning med sikte på en lösning av angivet slag. Sedan institutet i dess judiciella
del sålunda reglerats, bör detta kompletteras på så sätt, att i barnavårdslagen
inskrives befogenhet för barnavårdsnämnd på den ort, där barnet
vistas, att i avvaktan på domstols prövning meddela provisoriskt flyttningsförbud.

I avvaktan på att det nu skisserade institutet införes bör enligt utskottets
mening den föreslagna 50 § utgå. Härav föranledes vissa följdändringar i
11, 12, 16, 80 och 88 §§.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till yrkande i motionerna I: 17
och II: 25, måtte för sin del besluta sådan ändring i förslaget
till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag),
att 50 § utgår samt att 11, 12, 16, 80 och 88 §§ får
följande lydelse.

11 §•

Kan barnavårdsnämndens prövning icke avvaktas utan fara eller allvarlig
olägenhet, äger nämndens ordförande

1. vidtaga åtgärd som enligt 4 eller 5 kap. ankommer på nämnden,

2. meddela beslut enligt 43 § om att samhällsvård skall återupptagas efter
villkorligt upphörande,

3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som avses i
47 § eller förbud som avses i 51 § samt

4. förordna barnavårdsman.

Beslut som--— — nästa sammanträde.

Avser beslutet omhändertagande enligt 29 eller 30 §, skall ordföranden
omedelbart sammankalla nämnden för att besluta i ärendet. Nämndens
sammanträde skall i sådant fall hållas utan dröjsmål och senast inom tio
dagar från dagen för ordförandens beslut.

12 §.

utdöma förelagt vite,

2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2., 3. eller 4. eller enligt 29 eller 30 § eller göra
framställning om intagning i ungdomsvårdsskola,

3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som avses i
47 § eller förbud som avses i 51 §,

4. meddela föreläggande enligt 100 §,

5. fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken, enligt

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 143

4 § andra stycket eller 5 § lagen om allmänna barnbidrag eller enligt 11 §
1 eller 3 mom., 12 § 2 mom. eller 17 § andra stycket bidragsförskottslagen
eller

6. göra framställning eller avgiva yttrande till kommunens fullmäktige.
Beslut som---nästa sammanträde.

16 §.

Om det---annan sakkunnig.

Gäller ärendet ingripande med stöd av 25 §, äger barnavårdsnämnden eller
dess ordförande förordna att läkarintyg angående den underårige skall anskaffas.
Sådant intyg skall, om ej särskilda skäl föranleda annat, föreligga,
innan nämnden beslutar att omhändertaga underårig för samhällsvård enligt
29 §.

I fall---tredje stycket.

80 §.

I barnavårdsnämnds beslut må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen,
om nämnden
utdömt förelagt vite,
avvisat av enskild anlitat biträde,

med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden
eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om ändring eller upphävande av föreskrift eller
övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 §,
meddelat bestämmelse enligt 41 § andra stycket om rätt till umgänge med
någon som är omhändertagen,

Ändring sökes---till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen äger----laga kraft.

88 §.

Försumma fosterföräldrar — —- — med dagsböter.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes den som

1. utan tillstånd, då sådant enligt 47 § kräves, i sitt hem mottager fosterbarn,

2. överträder förbud som meddelats enligt 51 §,

3. utan tillstånd, då sådant enligt 54 § kräves, bedriver förmedlingsverksamhet
beträffande fosterbarn,

4. utan tillstånd, då sådant enligt 57 § kräves, driver barnhem eller be -

144 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

träffande sådant hem vidtager åtgärd som avses i tredje stycket av nämnda
paragraf eller

5. i strid mot förbud som meddelats enligt 62 § fortsätter verksamheten
vid barnavårdsanstalt.

Utan anknytning till visst stadgande.

Av fru Svenson och herr Wahrendorff, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets utlåtande, som börjar »Frågan om» och slutar
»sådan ändring» (s. 117) bort ersättas med text av följande lydelse:

Utskottet vill i huvudsak ansluta sig till vad motionärerna sålunda anfört.
Det kan emellertid diskuteras, om det är lämpligast att dra gränsen mellan
omhändertagande jämlikt 29 § och omhändertagande jämlikt 31 §. Det är att
märka, att omhändertagande jämlikt 29 § kan grundas inte bara på förhållande
som avses i 25 § b) i lagförslaget, d. v. s. brottslig gärning och annan
asocialitet hos den underårige, utan även på att den underårige i hemmet
behandlas på sådant sätt, att hans hälsa ulsättes för fara, eller på att hans
utveckling äventyras på grund av föräldrarnas olämplighet som fostrare eller
bristande förmåga att fostra honom. Dessa sistnämnda fall bör enligt
utskottets mening jämte de under 31 § hänförliga fallen benämnas samhällsvård.
Beteckningen samhällsfostran bör förbehållas de fall, där omhändertagandet
grundar sig på 25 § b) i lagförslaget. Den av utskottet här förordade
ändringen fordrar emellertid omarbetning av många av lagförslagets
stadganden; utskottet anser lämpligt, att förslag till ändringarna utarbetas
inom Kung. Maj :ts kansli och förelägges riksdagen i proposition vid höstsessionen
detta år.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av yrkande i motionerna I: 442
och II: 561, måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
sådana ändringar i den föreslagna lagen om samhällets vård
av barn och ungdom (barnavårdslag), att för slutligt omhändertagande
av anledning som avses i 25 § b) i lagförslaget
införes beteckningen samhällsfostran samt att beteckningen
samhällsvård förbehålles övriga former av omhändertagande
jämlikt 29 och 31 §§ i lagförslaget.

Vid C i utskottets hemställan

Av herrar Sunne och Birke, fru Hamrin-Thorell, herr Jacobsson i Tobo,
fröken Höjer och fru Wallerius-Gunne, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar »Den del» och slutar
»första stycket» (s. 109—110) bort ersättas med text av följande lydelse:

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 145

Den del av barnavårdsnämndernas verksamhet som är av intresse från
rättssäkerhetssynpunkt är i stället främst deras prövning av frågor huruvida
de sociala indikationerna för ingripande är för handen, alltså om det
föreligger annat förhållande som avses i 25 § lagförslaget än brottslig gärning.
Av särskild vikt är härvidlag ärenden där nämnden överväger att skilja
barn från dess fostrare. Vidare kan nämnas frågor om förbud att skilja
barn från fosterhem; härtill återkommer utskottet i det följande. Beslut som
innebär att barn skiljes från fostrare skall visserligen enligt propositionen
i huvudsaklig anslutning till gällande ordning underställas länsstyrelsens
prövning, såvida inte den underårige om han fyllt 15 år och hans föräldrar
skriftligen samtycker till att beslutet verkställes. Det kan emellertid, även
om denna ordning inte i och för sig ger anledning till allvarligare anmärkningar
från rättssäkerhetssynpunkt, ifrågasättas om det inte skulle vara
möjligt att finna former för prövning av dessa frågor redan i första instans
hos ett juridiskt mera kvalificerat organ. Utskottet tänker härvid på särskilda
ungdomsdomstolar; även till denna fråga återkommer utskottet.

Ehuru utskottet alltså hyser vissa betänkligheter mot det föreslagna förfarandet,
anser utskottet dock att det bör kunna godtagas som ett provisorium.
I en detaljfråga — — — (lika med utskottet)----första styc ket.

b) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar »I det» och slutar
»ungdomsdomstolar, och utskottet kan därför icke tillstyrka motionerna»
(s. 111—112) bort ersättas med text av följande lydelse:

I det föregående avsnittet, om förfarandet hos barnavårdsnämnd, har utskottet
uttalat, att det föreslagna förfarandet bör kunna godtagas som ett
provisorium. Vad gäller frågor om att skilja barn från dess fostrare har
emellertid utskottet ifrågasatt, om det inte skulle vara möjligt att anförtro
prövningen av dessa frågor redan i första instans åt ett juridiskt mera kvalificerat
organ än barnavårdsnämnden; härmed åsyftade utskottet ungdomsdomstolar.
Handläggning inför sådan domstol av frågor om omhändertagande
skulle enligt utskottets mening innebära bestämda fördelar från rättssäkerhetssynpunkt
jämfört med den i propositionen föreslagna ordningen.
Av vikt är framför allt att rättssäkerhctsgarantierna förlägges till första instans,
medan de enligt det i propositionen föreslagna förfarandet till väsentlig
del skulle ligga i länsstyrelsens underställningsprövning. Den juridiskt
mera kvalificerade prövningen skulle på detta sätt kunna göras snabbare.
Detta skulle vara av stor betydelse för avgörandet — utskottet syftar
f rämst på intresset av att den muntliga bevisningen inte är för gammal -och dessutom bidra till att göra proceduren så skonsam som möjligt för den
underårige och hans föräldrar. Man måste också räkna med att en ungdomsdomstol
skulle löpa mindre risk än eu barnavårdsnämnd att komma
under inflytande av lokala opinioner.

Då utskottet ovan behandlat förfarandet i barnavårdsnämnd, har utskottet
såsom ett skäl att godtaga propositionen i denna del anfört, att nämn -

146

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

den inte i någon större utsträckning behöver pröva skuldfrågor. Därmed
är emellertid inte sagt, att det inte skulle vara fördelaktigt, om både skuldfrågan
och frågan om åtgärd kunde bedömas av samma myndighet. Med
en sådan ordning skulle man slippa från vissa kompetenskonflikter mellan
domstol och barnavårdsorgan. Även i övrigt skulle man få en lämplig lösning
av frågorna om samordning mellan domstolarnas och barnavårdsorganens
verksamhet. Sålunda skulle ett enhetligt förfarande medföra tidsvinster
och besparingar både för det allmänna och för dem ärendet rör. Vidare skulle
samma organ kunna välja mellan åtgärder av både straffrättslig och social
karaktär.

En sådan ordning förutsätter, att den prövande myndigheten har sakkunskap
både på det juridiska och på det sociala området. Barnavårdsnämnderna
kan sålunda inte komma i fråga, om de inte får helt annan sammansättning
än som föreslagits i propositionen. Inte heller ett organ av typen
administrativ domstol torde lämpa sig väl för prövning av skuldfrågor. Lämpligast
torde även från nu berörda synpunkter vara att inrätta särskilda ungdomsdomstolar.
Finge ungdomsdomstolarna lämplig sammansättning, skulle
de vara väl skickade inte bara att pröva skuldfrågor utan också att vid val
av åtgärder beakta både hänsyn till den allmänna laglydnaden och behovet
av tillrättaförande åtgärder i det enskilda fallet.

Utöver ingripanden som regleras i barnavårdslagen — omhändertagande
och olika slag av förebyggande åtgärder -— skulle en ungdomsdomstol till
skillnad från barnavårdsnämnd kunna tillämpa alla påföljder som kan komma
i fråga jämlikt strafflagstiftningen och dessutom ådöma skadestånd. Såsom
tänkbara påföljder kan framhållas böter, villkorlig dom kombinerad
med föreskrift om skadeståndsbetalning, vidare villkorlig dom kombinerad
med ovillkorligt bötesstraff och slutligen sådana särskilda straff för unga
som kan komma att införas.

Såsom motionärerna framhållit, skulle inrättande av ungdomsdomstolar
dessutom kunna tänkas ha gynnsamma verkningar för barnavårdsnämndernas
verksamhet. Dessa skulle nämligen kunna slippa att ta befattning med
frågor om omhändertagande och i stället inrikta sin verksamhet på de
förebyggande åtgärderna, både de allmänt förebyggande och de åtgärder
som grundas på 26 §. Häremot kan knappast invändas, att barnavårdsnämnden
skulle behöva ta initiativet till ungdomsdomstolens prövning
och därmed under alla förhållanden behöva ta ställning i ärendena om
omhändertagande. Det föreligger nämligen inte något hinder mot att det anförtros
åt annan myndighet eller befattningshavare, såsom åklagaren, länsstyrelsen
eller socialvårdskonsulenten, att väcka talan hos domstolen.

Många problem är emellertid förknippade med frågan om ungdomsdomstolar.
Ett sådant är spörsmålet om domstolarnas verksamhetsområde och
sammansättning, ett annat är frågan om förfarandet vid domstolarna. Den
närmare gränsdragningen mot å ena sidan de allmänna domstolarna och å
andra sidan barnavårdsorganen måste också övervägas. För sådana frågor
fordras en utredning. Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt, om möj -

147

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

ligt så att förslaget i ämnet kan prövas parallellt med det väntade förslaget
angående administrativa frihetsberövanden.

c) att utskottet bort hemställa,

C. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 6 och 11:9
samt I: 15 och II: 23, ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
efter ovan angivna riktlinjer angående inrättande
av ungdomsdomstolar.

Vid D i utskottets hemställan

Av herr Birke och fru Wallerius-Gunne, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar »Av vad» och slutar
»ämnet. Utskottet kan alltså icke tillstyrka motionerna» (s. 114) bort
ersättas med text av följande lydelse:

Av vad nu anförts framgår, att spörsmålet om brottspåföljder för unga
lagöverträdare — liksom påföljdssystemet i sin helhet — för närvarande
är under omprövning. Den uppfattningen torde vinna alltmer gehör, att
reaktionssystemet hos oss är alltför odifferentierat och att det i varje fall
hör byggas ut med möjlighet att för kort tid beröva unga lagöverträdare
friheten huvudsakligen i syfte att hos dem själva och hos andra inskärpa,
att samhället ser allvarligt på brottet. Utskottet vill härvidlag nämna det
av strafflagberedningen framlagda förslaget om korttidsbehandling i tillsynsanstalt.
Visserligen skall enligt beredningen denna behandling inte
kunna tillgripas för lagöverträdare i åldern 15—17 år, men Aid remissbehandlingen
av beredningens betänkande har från flera håll förordats, att
åldersgränsen vid 18 år skulle slopas. Ett annat exempel på att rättsuppfattningen
synes vara på väg att godtaga korttidsbestraffning av unga lagöverträdare
är ett uttalande i det under hösten 1959 av parlamentariska
sakkunniga framlagda betänkandet angående ungdomsbrottsligheten, att
det pågående reformarbetet bör resultera i ett tillräckligt differentierat
system som erbjuder möjlighet till såväl korttids- som långtidsbehandling
av unga lagöverträdare.

Det kan råda delade meningar i frågan i vad mån unga lagöverträdare
hör tas om hand inom socialvården eller inom kriminalvården. Meningsmotsättningar
torde inte i större utsträckning råda beträffande unga med
starkt onormal personlighetsutrustning eller mycket otillfredsställande
uppväxtförhållanden. Här föreligger i allmänhet vårdbehov, och det ter
sig då naturligt att söka tillrättaföra sådana unga med åtgärder inom
barnavårdslagens ram, i sista hand med behandling på ungdomsvårdsskola.
Diskussionen rör i stället främst unga lagöverträdare med någorlunda
normal uppväxt och personlighetsutrustning. På sina håll har man menat,
att även sådana unga bör las om hand inom socialvården; försöksverksamheten
med korttidsbehandling vid Hammargården kan tas som

148

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

ett uttryck för en sådan uppfattning. Utskottet håller emellertid före, att
ungdomar av denna typ i allmänhet bör tillrättaföras inom kriminalvården
och detta även om de inte fyllt 18 år. Framför allt vill utskottet åberopa,
att brottspåföljdens främsta syfte när det gäller normala ungdomar
är att slå fast grundläggande normer för samlevnaden, ett syfte som är
främmande för valet av åtgärd inom socialvården. Är brottet sådant, att
böter och villkorlig dom, var för sig eller tillhopa, framstår som en alltför
ringa påföljd, kan frihetsberövande under kortare tid — utskottet bortser
här från verkligt grova brott — vara motiverat, främst för att bryta den
brottsliga aktiviteten och förmå den brottslige att besinna sig och inse allvaret
i sin situation. Ett sådant frihetsberövande bör vid behov kunna
kombineras med eftertillsyn.

Nuvarande lagstiftning ger inte några större möjligheter att utdöma en
sådan brottspåföljd. Beträffande unga i åldern 18—20 år innebär strafflagberedningens
förslag om behandling i tillsynsanstalt som ett led i
skyddstillsyn en betydande förbättring av möjligheterna på området. Men
för yngre lagöverträdare skulle enligt förslaget inte några möjligheter finnas
till omhändertagande för kortare tid inom kriminalvården. Av vad
ovan anförts framgår, att utskottet inte kan ansluta sig till beredningens
ståndpunkt i fråga om denna åldersgrupp. På vad sätt ett kortvarigt frihetsberövande
lämpligast skall anordnas kan utskottet inte nu ta ställning
till. En möjlighet är att låta stadgandena om skyddstillsyn utan inskränkning
bli tillämpliga även i fråga om personer i åldern 15—17 år. I
många fall skulle emellertid den föreslagna tiden för behandling i tillsynsanstalt,
två månader, sannolikt vara alltför lång; åtskilligt torde vara att
vinna genom att införa möjlighet till differentiering. En sådan möjlighet
kan måhända visa sig önskvärd även för lagöverträdare i åldern 18—20
år. I dessa frågor fordras ytterligare överväganden, liksom i fråga om metoderna
för straffets verkställande, eftertillsynen m. m. Utskottet anser,
att riksdagen hos Kungl. Maj :t bör hemställa om utredning om de berörda
spörsmålen och om de frågor i övrigt, som hänger samman med kortvarigt
frihetsberövande för unga.
b) att utskottet bort hemställa,

D. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 16 och II:
24, ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående
införande i reaktionssystemet av kortvarigt frihetsberövande.

Vid E i utskottets hemställan

Av herr Birke och fru Wallerius-Gunne, vilka — under hänvisning till
vad de anfört i den ovan under A intagna reservationen till 50 § förslaget
till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag) — ansett,
att utskottet bort hemställa,

149

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

E. att riksdagen, med bifall till yrkande i motionerna
I: 17 och II: 25, ville hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning angående möjlighet för domstol att på framställning
från barnavårdsnämnd meddela förbud mot skadlig
fosterbarnsförflyttning, m. m.

Särskilt yttrande

av fru Svenson och herr Wahrendorff.

Den viktigaste åtgärden på lagstiftningens område i kampen mot ungdomsbrottsligheten
är enligt vår mening att införa ett tillräckligt differentierat
system av tillrättaförande åtgärder. I vad mån dessa åtgärder skall
ankomma på socialvården eller på kriminalvården är till stor del en lämplighetsfråga.
Den huvudsakliga skiljelinjen bör emellertid dragas mellan fall
där vårdbehov är för handen och andra fall. För de fall där vårdbehov föreligger
är enligt vår mening den i propositionen föreslagna regleringen i allt
väsentligt lämplig; om åtgärderna kommer att få avsedd effekt torde bero på
om tillräckliga resurser i fråga om anstalter och personal ställs till förfogande.
Även anslagen från stat och kommun till vård i fosterhem och andra
hem torde ha viss betydelse.

När det gäller fall där vårdbehov inte föreligger är det enligt vår mening
önskvärt, att påföljdssystemet snarast möjligt bygges ut med fler åtgärder
som är ägnade att ge de unga lagöverträdarna en tankeställare och att hos
andra ingjuta en känsla av respekt för lagarna och rättsskipningen. I detta
avseende kan vi i mångt och mycket ansluta oss till vad som anförts i reservationen
av herr Birke och fru Wallerius-Gunne angående kortvarigt frihetsberövande.
Såsom framgår av utskottets yttrande är emellertid frågan om
påföljder för brott i sin helhet under omprövning. Särskilt med hänsyn till
de positiva uttalanden angående korttidsstraff för unga som under senare
tid gjorts dels av strafflagberedningen och under remissbehandlingen av
dess betänkande, dels av de parlamentariska sakkunniga i det under hösten
1959 framlagda betänkandet om ungdomsbrottsligheten har vi utgått från
att det nya förslaget angående påföljdssystemet kommer att innefatta bl. a.
möjlighet till kortvarigt frihetsberövande av unga lagöverträdare. På grund
därav har vi i likhet med utskottet ansett överflödigt, att riksdagen gör en
framställning i ämnet till Kungl. Maj :t.

Om påföljdssystemet bygges ut efter de nu angivna riktlinjerna, kommer
åklagarna med all säkerhet alt meddela åtalseftergift i betydligt mindre utsträckning
än vad som varit vanligt hittills; de inom kriminalvården anordnade
påföljderna kommer uppenbarligen ofta att framstå som effektivare
än de åtgärder som kan beslutas med stöd av barnavårdslagen. Redan den
nyligen införda möjligheten alt kombinera villkorlig dom med böter bör för
övrigt verka i denna riktning.

150

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Även om vi alltså anser, att den viktigaste lagstiftningsfrågan på området
är hur de tillrättaförande åtgärderna skall gestaltas, bortser vi givetvis
inte från betydelsen av att de beslutande organen är lämpligt sammansatta.
Vad beträffar påföljder inom kriminalvården talar emellertid mycket för
att våra nuvarande allmänna domstolar är fullt ut lika lämpliga som särskilda
ungdomsdomstolar. I denna fråga vill vi i allt väsentligt ansluta oss
till vad utskottet anfört. Ingenting hindrar för övrigt, att de nu gällande särskilda
bestämmelserna om rättegången i mål mot underåriga kompletteras i
vissa avseenden, exempelvis beträffande domstolens sammansättning och
hörande av barnavårdsnämnden eller liknande.

I fråga om åtgärder med stöd av barnavårdslagen skulle det från vissa
synpunkter vara fördelaktigt, om dessa kunde beslutas av samma organ som
tillämpar strafflagstiftningen. Man skulle härigenom komma från vissa
praktiska olägenheter. Dessutom skulle garantierna dels mot ogrundade ingripanden
och dels mot obefogad underlåtenhet att ingripa förstärkas, något
som är av betydelse även beträffande andra unga än lagöverträdare. Enligt
vår mening är det nämligen tvivelaktigt, om de i propositionen föreslagna
reglerna om barnavårdsnämndens organisation och arbetsformer är helt
betryggande i dessa avseenden. I andra hänseenden är det emellertid osäkert,
om något skulle vara att vinna på att ungdomsdomstolar skulle kunna besluta
även om åtgärder med stöd av barnavårdslagen. Vi vill här hänvisa till
den ingående kännedom om barnens miljöer som barnavårdsnämnden i allmänhet
har; denna kännedom är en uppenbar fördel vid valet av åtgärd.

Av nu anförda skäl vill vi inte i nuvarande läge ansluta oss till kravet på
utredning angående ungdomsdomstolar. Frågan om rätlssäkerhetsgarantierna
i barnavårdsförfarandet är emellertid inte slutgiltigt löst. Sedan den
nya barnavårdslagen varit i kraft ett par år, bör det vara möjligt att säkrare
bedöma om den föreslagna ordningen är tillfredsställande, och frågan om
att inrätta ungdomsdomstolar kan då tas upp till ny prövning. Möjligen kan
det vara lämpligt att göra en sådan prövning i samband med det väntade
lagförslaget angående administrativa frihetsberövanden.

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ..........................

Lagförslagen ..................................................

Förslag till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)
..................................................

Förslag till lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr
2) om socialhjälp ............................................

Inledning ....................................................

Huvuddragen av den svenska barnavårdslagstiftningen............

Propositionen och motionerna....................................

Allmänna synpunkter på frågan om ny barnavårdslagstiftning..

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet..........

Lagrådet ..................................................

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande .

Allmänt förebyggande verksamhet

Gällande bestämmelser ....................................

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet ..........

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande . .

Motionerna I: 444 och II: 567 samt II: 92....................

Om juristmedverkan i barnavårdsnämnd och om ungdomsdom stolar

......................................................

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet............

Lagrådet .........................................

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande . .

Motioner ................................................

Förfarandet hos barnavårdsnämnd m. m.......................

Gällande bestämmelser ....................................

Föredragande statsrådet ..................................

Vissa åldersgränser i barnavårdslagen ........................

Föredragande statsrådet ..................................

Barnavårdsnämnds ingripanden i enskilda fall

Gällande bestämmelser ....................................

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet ..........

Lagrådet .........................................

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande..

Motioner ..................................................

Kortvarigt frihetsberövande ..................................

Strafflagberedningen ......................................

1958 års B-riksdag ....................... ........

Försöksverksamhet med korttidsbehandling inom socialvården

Korttidsbehandling utomlands .............

1959 års betänkande angående ungdomsbrottsligheten........

Motionerna 1:16 och II: 24

43
43
43
48
48

151

152

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Skadliga fosterbarnsförflyttningar .......................... 84

Rådande förhållanden ...................................... 84

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet............ 84

Lagrådet .................................................. 88

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande . . 89

Motioner .................................................. 89

Vissa andra frågor rörande fosterbarnsvärd m. m............. 91

Föredragande statsrådet .................................... 91

Barnavårdsanstalter m. m................................... 93

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet............ 93

Lagrådet .................................................. 100

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande . . 100
Motioner .................................................. 101

Landstingskommuns befattning med fosterbarnsvård .......... 104

Föredragande statsrådet.................................... 104

Utskottet ...................................................... 104

Allmänna synpunkter...................................... 104

Allmänt förebyggande verksamhet ........................ 106

Förfarandet hos barnavårdsnämnd ........................ 108

Ungdomsdomstolar ........................................ 110

Kortvarigt frihetsstraff .................................... 113

Ingripanden i enskilda fall .............................. 114

Frågor rörande fosterbarnsvård ............................ 117

Barnavårdsanstalter ........................................ 120

Specialmotivering .............................................. 124

Utskottets hemställan................................ 133

Reservationer .................................................. 135

Vid A i utskottets hemställan, förslaget till lag om samhällets vård

av barn och ungdom ........................................ 135

Till 24 §, av herr Sunne, fru Hamrin-Thorell, herr Jacobsson

i Tobo och fröken Höjer ................................ 135

Till 27 §, av herr Birke och fru Wallerius-Gunne............ 137

Till 30 §, av herr Birke och fru Wallerius-Gunne ............ 138

Till 30 §, av fru Svenson och herr Wahrendorff .......... 139

Till 33 §, av herr Birke och fru Wallerius-Gunne .......... 140

Till 50 §, av herr Birke och fru Wallerius-Gunne ............ 141

Utan anknytning till visst stadgande, av fru Svenson och herr
Wahrendorff .............................................. 144

Vid C i utskottets hemställan................................ 144

av herrar Sunne och Birke, fru Hamrin-Thorell, herr Jacobsson
i Tobo, fröken Höjer och fru Wallerius-Gunne.......... 144

Vid D i utskottets hemställan.................................. 147

av herr Birke och fru Wallerius-Gunne .................... 147

Vid E i utskottets hemställan .............................. 148

av herr Birke och fru Wallerius-Gunne .................. 148

Särskilt yttrande.................... 149

av fru Svenson och herr Wahrendorff .................... 149

600462 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag