Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961 (Utlåtande 1961:L2u45 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Nr 45

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 17 mars 1961 dagtecknad proposition, nr 45, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
sjukförsäkring,

2) lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om moderskapshjälp,

3) lag om överflyttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter och befogenheter,
som tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen,

4) lag om försäkringsdomstol,

5) lag angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring,

6) lag om besvär över försäkringsrådets beslut,

7) lag angående ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring
för allmän tilläggspension,

8) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr
551) angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension,

9) förordning om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552)
angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension,
m. m.,

10) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

11) lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning
åt smittbärare,

12) förordning angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr
269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning,

1_Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 45

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

13) förordning angående ändring i förordningen den 29 augusti 1958
(nr 460) om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro
bosatta i riket och

14) reglemente angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder,
dels ock bifalla de förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

I sistnämnda förslag ingår bl. a. följande, nämligen att riksdagen måtte
dels för sin del fatta principiellt beslut om att bolag, som avses i 1 § lagen
om yrkesskadeförsäkring, icke efter utgången av år 1965 skall äga meddela
försäkring enligt nämnda lag,

dels godtaga de av departementschefen i propositionen angivna riktlinjerna
för den framtida ordningen för handläggning inom de allmänna sjukkassorna
av ärenden rörande folkpension och allmän tilläggspension m. m.

Propositionen har, såvitt angår de därvid fogade författningsförslagen
samt de båda övriga förslag som här ovan angivits, hänvisats till lagutskott
och behandlats av andra lagutskottet. I övrigt har propositionen hänvisats
till statsutskottet.

I samband med propositionen har utskottet — med vissa begränsningar,
vilka närmare redovisas i det följande — behandlat följande i ämnet väckta
motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner:

de likalydande motionerna nr 51 i första kammaren av herr Persson, Helmer,
och herr Öhman samt nr 67 i andra kammaren av herr Senander m. fl.
om ändrade pensionsbestämmelser för småföretagare,

de likalydande motionerna nr 281 i första kammaren av herr Virgin samt
nr 235 i andra kammaren av fru Kristensson och fröken Karlsson om höjning
av maximibeloppet för frivillig sjukpenningförsäkring för studerande,
de likalydande motionerna nr 367 i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 426 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl. om vissa ändringar
i lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

de likalydande motionerna nr 501 i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 586 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl. om viss reformering
av den allmänna tilläggspensioneringen,

de likalydande motionerna nr 502 i första kammaren av herr Eskilsson
m. fl. samt nr 593 i andra kammaren av herrar Nilsson i Svalöv och Eliasson
i Moholm angående den pensionsgrundande inkomsten inom den allmänna
tilläggspensioneringen, samt

de likalydande motionerna nr 509 i första kammaren av herr Stefanson
m. fl. och nr 595 i andra kammaren av herr Nordgren m. fl. angående beräkningen
av pensionsunderlaget för företagare inom den allmänna tilläggspensioneringen
;

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

B. i anledning av propositionen väckta motioner:
de likalydande motionerna nr 623 i första kammaren av herr Alexanderson
m. fl. och nr 741 i andra kammaren av herr Ståhl m. fl.,

de likalydande motionerna nr 625 i första kammaren av herrar Kaijser
och Sveninqsson samt nr 739 i andra kammaren av fröken Wetterström
m. fl.,

de likalydande motionerna nr 626 i första kammaren av herrar Nord och
Kronstrand samt nr 738 i andra kammaren av herrar Antby och Jönsson i
Ingemarsgården,

de likalydande motionerna nr 627 i första kammaren av herr Pettersson,
Harald, m. fl. och nr 737 i andra kammaren av herr Brandt i Sätila m. fl.,
de likalydande motionerna nr 628 i första kammaren av herr Virgin m. fl.
och nr 740 i andra kammaren av herr Svensson i Stenkyrka m. fl.,

de likalydande motionerna nr 629 i första kammaren av herr Sundin och
nr 743 i andra kammaren av herr Boo,
motionen nr 744 i andra kammaren av herr Andersson i Knäred m. fl.,
samt

motionen nr 745 i andra kammaren av herr Andersson i Knäred m. fl.

De ovan under A. upptagna motionsparen I: 367 och II: 426 samt I: 501
och II: 586 behandlas endast i vissa delar i detta utlåtande. Sålunda avser
utlåtandet i fråga om det förstnämnda motionsparet endast det däri under
3. upptagna yrkandet (innehåller begäran om »undanröjande av den orättvisa,
som för närvarande består däri att företagare, vilka ej driver sin rörelse
i aktiebolagsform, icke kan förvärva samma pensionsrätt som löntagare»).
Motionerna I: 501 och II: 586 behandlas endast i den del motionerna avser
beräkning inom den allmänna tilläggspensioneringen av pensionsgrundande
inkomst för företagare. I återstående delar kommer de båda motionsparen
att behandlas i senare utlåtanden.

Den ovan under B. upptagna motionen II: 745 har hänvisats till statsutskottet,
såvitt gäller fråga om inrättande av en befattning vid riksförsäkringsverket
såsom allmänt ombud, och har följaktligen icke i denna del behandlats
av andra lagutskottet.

De i motionerna framställda yrkandena kommer att redovisas
i det följande. De yrkanden som bär ett direkt samband med propositionens
förslag kommer att återges i anslutning till de avsnitt i propositionen vartill
de närmast är att hänföra.

Beträffande de skål som åberopats till stöd för motionsyrkandena får utskottet,
i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna II: 67, II: 235, II: 426, II: 586, II: 593, I: 509, I: 623, II: 739,
II: 738, II: 737, I: 628, II: 743, II: 744 och II: 745.

De vid propositionen fogade författnings förslagen är av följande
lydelse.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om
allmän sjukförsäkring

Härigenom förordnas beträffande lagen den 3 januari 1947 om allmän
sjukförsäkring1, dels att 61—68, 80, 86—88 och 112—120 §§ skola upphöra
att gälla, dels att 3, 4, 9, 15, 16, 18, 31, 33, 39, 41, 42, 55—58, 60, 69—72, 75,
76, 78, 79, 81—85, 89, 92—94, 97, 99, 103, 104, 109 och 111 §§ skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att i 5, 6, 19, 27, 34, 37, 40, 46—49,
52, 53, 59, 73, 74, 77, 90, 91, 95, 98, 101, 102, 105, 107 och 108 §§ orden »allmän
sjukkassa» och »centralsjukkassa» eller former av dessa ord skola
ersättas med ordet »sjukkassa» eller motsvarande former härav, dels att
omedelbart efter 77 § skall införas en ny paragraf, betecknad 77 a §, av den
lydelse här nedan angives, dels att överskrifterna omedelbart före 61, 86, 112
och 118 §§ skola utgå ur lagen, dels ock att omedelbart framför 77 a § skall
införas en ny överskrift av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse)

3 §•

Allmän sjukkassa är centrals
jukkassa eller lokalsjukkassa.

För varje landstingsområde samt
varje stad, som ej deltager i landsting,
skall finnas en centralsjukkassa.
Då särskilda förhållanden föranleda
därtill, må dock två landstingsområden
eller sådant område och
stad, som ej deltager i landsting, förenas
till ett cent rats jukkasseområde.

Om skäl åro därtill, må annan stad
ån nu sagts bilda eget centrals jukkasseområde.
Angående indelning i
centrals jukkasseområden beslutar
Konungen.

(Föreslagen lydelse)

För varje landstingskommun samt
varje stad, som ej tillhör sådan kommun,
skall finnas en allmän sjukkassa.
Då särskilda förhållanden föranleda
därtill, må dock två landstingskommuner
eller landstingskommun
och stad som nyss sagts förenas
till ett sjukkasseområde. Angående
indelning i sjukkasseområden
beslutar Konungen.

Allmän sjukkassa skall inrätta lokalkontor
i den mån så prövas erforderligt.

1 Senaste lydelse av 16, 19 och 41 §§ se SFS 1959:585, av 27 och 47 §§ se SFS 1960:179, av
31 § se SFS 1956:74, av 33 § se SFS 1960:106, av 34 § se SFS 1955: 397, av 37 § se SFS 1954:518,
av 39, 58 och 86 §§ se SFS 1958:457, av 56 § se SFS 1954:267, av 69 § se SFS 1956:627, av 107
§ se SFS 1954:244 samt av övriga berörda paragrafer se senaste lydelse av lagen SFS 1953:569.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

Centralsjukkasseområde, som ej
utgöres enbart av stad, skall vara indelat
i lokalsjukkasseområden, omfattande
en eller flera kommuner.
Angående indelning i lokals jukkasseområden
beslutar Konungen eller den
myndighet Konungen bestämmer.

För varje lokals jukkasseområde skall
finnas en lokalsjukkassa.

Lokalsjukkassa skall vara ansluten
till den centralsjukkassa, inom
vars verksamhetsområde lokalsjukkasseområdet
är beläget.

4 §•

I denna lag förstås med

läkare: den som äger behörighet
att inom riket utöva läkarkonsten; läkarvård:

vård som meddelas
av läkare, dock icke vård som
lämnas försäkrad, vilken åtnjuter
sjukhusvård;

sj u k husvård: vård som å

sjukvårdsanstalt lämnas där intagen
försäkrad ävensom vård å annan
sjukvårdsinrättning, om vården beredes
genom pensionsstyrelsens försorg; sj

ukvårdsanstalt: allmänt
sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning,
som enligt av Konungen
fastställd förteckning är att anse såsom
sjukvårdsanstalt jämlikt denna

lag;

allmänt sjukhus: sjuk vårdsinrättning

som tillhör staten
eller till vars drift statsbidrag utgår
eller som drives av landsting eller
stad, som ej deltager i landsting,
och ej är anordnad vid fattigvårdsans
fält ävensom sjukvårdsinrättning

(Föreslagen lydelse)

I denna lag förstås med
läkare: den som äger behörighet
att inom riket utöva läkaryrket;

läkarvård: vård som meddelas
av läkare, dock icke vård som
lämnas försäkrad, vilken åtnjuter
sjukhusvård;

sj u k husvård: vård som å

sjukvårdsanstalt lämnas där intagen
försäkrad ävensom vård å annan
sjukvårdsinrättning, om vården beredes
genom riksförsäkringsverkets
försorg;

sj ukvårdsanstalt: allmänt
sjukhus ävensom annan sjukvårdsinrättning,
som enligt av Konungen
fastställd förteckning är att anse såsom
sjukvårdsanstalt jämlikt denna

lag!

allmänt sjukhus: sjuk vårdsinrättning

som tillhör staten
eller till vars drift statsbidrag utgår
eller som drives av landstingskommun
eller stad, som ej tillhör sådan
kommun, och ej är anordnad vid
hem, som avses i 18 § lagen om so -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)
varöver pensionsstyrelsen förfogar
för sin sjukvårdande verksamhet;

hemortssjukhus: allmänt

sjukhus, drivet av det landsting eller
sådan i landsting ej deltagande stad,
inom vars område försäkrad är bosatt.

När nedan i denna lag användes
uttrycket sjukkassa, avses därmed
lokalsjukkassa eller, där sådan ej
finnes inrättad, centralsjukkassa.

Försäkringspliktig skall för varje
kalenderår vara medlem i sjukkassan
för den kommun, där han för
samma år blivit mantalsskriven. Är
försäkringspliktig icke mantalsskriven
inom riket, skall han vara medlem
i sjukkassan för den kommun,
där han är bosatt vid ingången av
kalenderåret eller vid den senare
tidpunkt, då försäkringsplikt inträder.

Medlem i lokalsjukkassa är genom
dennas anslutning till centralsjukkassa
tillika medlem i den senare.

Sjukvårdsersättning till barn, som
i 6 § sista stycket avses, utgives av
sjukkassan för den kommun, där
barnet är bosatt.

Ersättning för utgifter för s j u kh
u s v å r d, som på grund av sjukdom
varit erforderlig, utgår,

då vården beretts å hemortssjukhus,
med belopp, som motsvarar den
för sådan vård vid sjukhuset tillämpade
avgiften å allmän sal,

(Föreslagen lydelse)
cialhjälp, ävensom sjukvårdsinrättning
varöver riksförsäkringsverket
förfogar för sin sjukvårdande verksamhet; hemortssjukhus:

allmänt

sjukhus, drivet av den landstingskommun
eller landstingskommun ej
tillhörande stad, inom vars område
försäkrad är bosatt.

När nedan i denna lag användes
uttrycket sjukkassa, avses därmed
allmän sjukkassa.

§•

Försäkringspliktig skall för varje
kalenderår vara medlem i den sjukkassa,
inom vars verksamhetsområde
han för samma år blivit mantalsskriven.
Är försäkringspliktig
icke mantalsskriven inom riket, skall
han vara medlem i den sjukkassa,
inom vars verksamhetsområde han
är bosatt vid ingången av kalenderåret
eller vid den senare tidpunkt, då
försäkringsplikt inträder.

Sjukvårdsersättning till barn, som
i 6 § sista stycket avses, utgives av
den sjukkassa, inom vars verksamhetsområde
barnet är bosatt.

§•

Ersättning för utgifter för sju kh
u s v å r d, som på grund av sjukdom
varit erforderlig, utgår,

då vården beretts å hemortssjukhus,
med belopp, som motsvarar den
för sådan vård vid sjukhuset tillämpade
avgiften å allmän sal,

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)
då erforderlig vård ej kunnat beredas
å hemortssjukhus eller behovet
av sjukhusvården uppkommit
utanför det landstingsområde eller
sådan i landsting ej deltagande stad,
där den sjuke är bosatt, och den
sjuke med anledning härav måst intagas
å annat allmänt sjukhus, med
belopp, som motsvarar den lägsta avgift,
mot vilken den sjuke kunnat erhålla
vården å sjukhuset,

då vården annorstädes än å allmänt
sjukhus beretts genom pensionsstyrelsens
försorg, med belopp,
som motsvarar den lägsta för sådan
vård utgående avgiften, samt

i övriga fall med belopp, motsvarande
den lägsta avgift, mot vilken
den sjuke kunnat erhålla vården å
allmän sal vid hemortssjukhus, lämpat
för sjukdomens behandling.
Konungen äger — —- — —--£

(Föreslagen lydelse)
då erforderlig vård ej kunnat beredas
å hemortssjukhus eller behovet
av sjukhusvården uppkommit
utanför den landstingskommun eller
landstingskommun ej tillhörande
stad, där den sjuke är bosatt, och den
sjuke med anledning härav måst intagas
å annat allmänt sjukhus, med
belopp, som motsvarar den lägsta avgift,
mot vilken den sjuke kunnat
erhålla vården å sjukhuset,

då vården annorstädes än å allmänt
sjukhus beretts genom riksförsäkringsverkets
försorg, med belopp,
som motsvarar den lägsta för
sådan vård utgående avgiften, samt
i övriga fall med belopp, motsvarande
den lägsta avgift, mot vilken
den sjuke kunnat erhålla vården å
allmän sal vid hemortssjukhus, lämpat
för sjukdomens behandling,
givet belopp.

16 §.

Har försäkrad-------under resan.

Ersättning må ej utgivas med högre
belopp än som skulle hava utgått
vid besök hos den provinsialläkare
eller stadsläkare, inom vars distrikt
den försäkrade vistas. Ersättning må
dock utgivas högst med belopp, som
skulle hava utgått, om läkarvården
sökts vid närmaste allmänna sjukhus,
där vården kunnat meddelas,

a) om den försäkrade efter hänvisning
av läkare sökt läkarvård vid
sjukvårdsanstalt eller för enbart öppen
vård avsedd sjukvårdsinrättning,
vilken tillhör staten eller till vars
drift statsbidrag utgår eller som drives
av landsting eller stad, som ej
deltager i landsting;

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

b) om den försäkrade utan att hänvisning
av läkare skett sökt läkarvård
vid sjukvårdsanstalt för skada,
som drabbat honom genom olycksfall,
och det skäligen kunnat antagas
att han till följd av skadan var i
trängande behov av läkarvård vid sådan
anstalt;

c) om den försäkrade på grund av
sjukdom varit i trängande behov av
läkarvård men icke kunnat anträffa
den provinsialläkare eller stadsläkare,
inom vars distrikt han vistas, och
därför sökt vård hos annan läkare.

Ersättning i--- — —--

Ersättning må------

Angående beräkningen i övrigt av
ersättning enligt denna paragraf förordnar
Konungen. Konungen äger
därvid beträffande resor inom viss
centralsjukkassas verksamhetsområde
föreskriva, att ersättning skall utgå
endast i den mån utgifterna för
varje besök hos läkaren överstiga
fem kronor samt att vad i andra stycket
stadgas icke skall äga tillämp -

(Föreslagen lydelse)

b) om den försäkrade utan att
hänvisning av läkare skett sökt läkarvård
vid sjukvårdsanstalt för skada,
som drabbat honom genom
olycksfall, och det skäligen kunnat
antagas att han till följd av skadan
var i trängande behov av läkarvård
vid sådan anstalt;

försäkrades bostad.

— icke utgå.

Angående beräkningen i övrigt av
ersättning enligt denna paragraf förordnar
Konungen. Konungen äger
därvid beträffande resor inom viss
sjukkassas verksamhetsområde föreskriva,
att ersättning skall utgå endast
i den mån utgifterna för varje
besök hos läkaren överstiga fem kronor
samt att vad i andra stycket
stadgas icke skall äga tillämpning.

mng.

Vid tandläkarvård------motsvarande tillämpning.

Sjukkassa må, med tillsynsmyndighetens
medgivande och enligt de
närmare föreskrifter som meddelas
av tillsynsmyndigheten, besluta, att
ersättning skall utgå för försäkrads
kostnader för sjukgymnastik eller
eljest behandling med bad, massage,
elektricitet eller hetluft eller annan
därmed jämförlig behandling eller
för konvalescentvård. 1 sådant fall
skall den obligatoriska sjukvårdsför -

§•

Konungen äger föreskriva, att ersättning
enligt av Konungen fastställda
grunder skall utgå för försäkrads
utgifter för annan vård eller behandling
i anledning av sjukdom ån
i 14 och 15 §§ sägs.

Andra lagutskottets utlåtande nr iö år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

säkringen i kassan omfatta även förmån,
som avses med beslutet.

31 §.

Drabbas någon,-----— — av skadan.

Omfattas skadan------av skadan.

Vid sjukdom, som enligt annan lag
än lagen om yrkesskadeförsäkring
eller enligt särskild författning eller
enligt Konungens förordnande medför
rätt till ersättning, som bestämmes
av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller bolag varom
sägs i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
utgives sjukhjälp enligt denna
lag endast i den mån sjukhjälpens
belopp överstiger vad som i motsvarande
hänseende utgår i sådan ersättning.

Vid sjukdom, som enligt annan
lag än lagen om yrkesskadeförsäkring
eller enligt särskild författning
eller enligt Konungens förordnande
medför rätt till en motsvarande ersättning,
vilken bestämmes av eller
utbetalas från riksförsäkringsverket
eller bolag varom sägs i 1 § lagen om
yrkesskadeförsäkring, utgives sjukhjälp
enligt denna lag endast i den
mån sjukhjälpens belopp överstiger
vad som i motsvarande hänseende
utgår i sådan ersättning.

Vad i-----— om yrkesskadeförsäkring.

33 §.

Medlem i allmän sjukkassa är Medlem i sjukkassa är pliktig att
pliktig att erlägga avgift för försök- erlägga avgift för försäkringen
ringen (sjukförsäkringsav- (sj ukförsäkringsavgift),
gift), som enligt vad nedan sägs som enligt vad nedan sägs innefatinnefattar
avgift för dels sjukvårds- tar avgift för dels sjukvårdsförsäkförsäkringen,
dels försäkringen för ringen, dels försäkringen för grundgrunds
jukpenning och dels försök- sjukpenning och dels försäkringen
ringen för tilläggssjukpenning. Av- för tilläggssjukpenning. Avgift för
gift för försäkring för grundsjukpen- försäkring för grundsjukpenning
ning skall avse jämväl barntillägg, skall avse jämväl barntillägg.

Den som år medlem i såväl lokalsom
centralsjukkassa skall erlägga
sjukförsäkringsavgift i båda kassorna.

Avgift för — —----eller sjukbidrag.

Avgift för------ettusentvåhundra kronor.

Avgift för — ------av tjänstgöringen.

Vad i------taxerade inkomst.

Medlem, som —-----— — makens sjukförsäkringsavgift.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,
som belöpa å ett kalenderår,
skall i den ordning Konungen bestämmer
fördelas mellan centralsjukkassorna.
Såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
skall fördelningen
ske i förhållande till centralsjukkassornas
och till dem anslutna lokalsjukkassors
utgifter under kalenderåret
för sjukhusvård och för ändamål
som avses i 41 § första stycket

a), ökade med de å samma år belöpande
utgifter för läkemedel, som
åvila kassorna. Beträffande försäkringen
för tilläggssjukpenning skall
fördelningen ske i förhållande till
centralsjukkassornas och till dem
anslutna lokalsjukkassors utgifter
för tilläggssjukpenning under kalenderåret.
Konungen äger dock med
riksdagen bestämma, att viss del av
bidragen skall ingå till en fond att
förvaltas enligt grunder, som fastställas
i enahanda ordning.

I avräkning å de bidrag, som komma
att debiteras för visst kalenderår,
äger centralsjukkassa av statsverket
erhålla förskott enligt de föreskrifter
Konungen utfärdar.

Sjukhjälpsbidrag utgår
till centralsjukkassa med nedan angivna
procentuella andel av de utgifter
under kalenderåret, som bestritts
av centralsjukkassan och till denna
anslutna lokalsjukkassor, nämligen
för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 §
första stycket, gottgörelse till arbetsgivare
enligt 19 § andra stycket för

(Föreslagen lydelse)

§•

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,
som belöpa å ett kalenderår,
skall i den ordning Konungen bestämmer
fördelas mellan sjukkassorna.
Såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
skall fördelningen ske i förhållande
till kassornas utgifter under
kalenderåret för sjukhusvård
och för ändamål som avses i 41 §
första stycket a), ökade med de å
samma år belöpande utgifter för läkemedel,
som åvila kassorna. Beträffande
försäkringen för tilläggssjukpenning
skall fördelningen ske i förhållande
till kassornas utgifter för
tilläggssjukpenning under kalenderåret.
Konungen äger dock med riksdagen
bestämma, att viss del av bidragen
skall ingå till en fond att förvaltas
enligt grunder, som fastställas
i enahanda ordning.

I avräkning å de bidrag, som komma
att debiteras för visst kalenderår,
äger s jukkassa av statsverket erhålla
förskott enligt de föreskrifter Konungen
utfärdar.

§•

Sjukhjälpsbidrag utgår
med nedan angivna procentuella andel
av sjukkassas utgifter under kalenderåret
för

a) läkarvård enligt 14 § och 19 §
första stycket, gottgörelse till arbetsgivare
enligt 19 § andra stycket för

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

läkarvård och för andra sjukvårdande
åtgärder än som avses i 18 §,
resor enligt 16 och 17 §§ samt gottgörelse
enligt 19 § tredje stycket för
transporter .......... 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsvarande
del av hempenning ........

.................. 50 procent;

c) barntillägg ...... 75 procent.

Konungen äger medgiva att till

centralsjukkassa, för vilken med
hänsyn till bebyggelse och kommunikationer
särskilt stora utgifter uppkomma
för ändamål, som i första
stycket a) sägs, bidraget för utgifter
till dylika ändamål skall utgå med
mer än femtio procent av de utgifter,
som bestritts av kassan och till
denna anslutna lokalsjukkassor,
dock med högst sjuttio procent av
desamma. Därvid må föreskrivas, att
medgiven ökning av bidraget helt eller
delvis skall tillkomma lokalsjukkassa.

Angående sjukhjälpsbidrag till
centralsjukkassa för utgifter för
sjukvård utom riket gäller vad därom
är särskilt stadgat.

(Föreslagen lydelse)
läkarvård och för andra sjukvårdande
åtgärder än som avses i 18 §, resor
enligt 16 och 17 §§ samt gottgörelse
enligt 19 § tredje stycket för
transporter .......... 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsva rande

del av hempenning
................ 50 procent;

c) barntillägg ...... 75 procent.

Konungen äger medgiva att till

sjukkassa, för vilken med hänsyn till
bebyggelse och kommunikationer
särskilt stora utgifter uppkomma för
ändamål, som i första stycket a) sägs,
bidraget för utgifter till dylika ändamål
skall utgå med mer än femtio
procent av kassans utgifter, dock
med högst sjuttio procent av desamma.

Angående sjukhjälpsbidrag för utgifter
för sjukvård utom riket gäller
vad därom är särskilt stadgat.

42 §.

Medlemsbidrag utgår för
envar, som vid utgången av kalenderåret
är sjukkasseinedlem, med
följande belopp, nämligen

i städer som utgöra särskilda centrals
jukkasseområden 4 kronor;

annorstädes

i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län

.................... 5 kronor;

i riket i övrigt 4 kronor 50 öre.

Medlemsbidrag utgår för
envar, som vid utgången av kalenderåret
är sjukkassemedlem, med följande
belopp, nämligen

i städer som utgöra särskilda sjukkasseområden
........ 4 kronor;

annorstädes

i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län

.................... 5 kronor;

i riket i övrigt 4 kronor 50 öre.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Konungen äger medgiva att, där
särskilda svårigheter med avseende
å sjukkontrollen eller förvaltningen
i övrigt föreligga, medlemsbidrag avseende
medlemmar tillhörande viss
eller vissa lokalsjukkassor skall utgå
med högre belopp än i första stycket
angivits, dock med högst sex
kronor.

Av medlemsbidrag för den som är
medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa
skola tre femtedelar tillfalla
lokalsjukkassan och två femtedelar
centralsjukkassan.

55 §.

Allmän sjukkassas firma skall innehålla
beteckning, som anknyter
till kassans verksamhetsområde.
Centralsjukkassas firma skall därjämte
innehålla orden »allmän» och
»centralsjukkassa». Lokalsjukkassas
firma skall innehålla orden »allmän»
och »sjukkassa».

I allmän sjukkassas firma må ej
intagas något av orden »bolag»,

»bank», »ömsesidig» eller »försäkring».
Lokalsjukkassas firma må ej
heller innehålla ordet »centrala.

Firman skall — — -— —--sjukkassas firma.

Ej må------allmän sjukkassa.

Allmän sjukkassas firma skall innehålla
beteckning, som anknyter
till kassans verksamhetsområde,
samt därjämte orden »allmän» och
»sjukkassa». I firman må ej intagas
något av orden »bolag», »bank»,
»ömsesidig» eller »försäkring».

56 §.

För allmän sjukkassa skola finnas
stadgar avfattade enligt formulär,
fastställt av tillsynsmyndigheten.

Stadgarna skola angiva

1) kassans firma;

2) kassans verksamhetsområde;

3) den ort, där kassans styrelse
''kall hava sitt säte;

För sjukkassa skola finnas stadgar,
vilka på förslag av kassans styrelse
skola fastställas och registreras
av tillsynsmyndigheten.

Stadgarna skola angiva

1) kassans firma;

2) kassans verksamhetsområde;

3) den ort, där kassans styrelse
skall hava sitt säte;

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

4) hur kassans värde- och övriga
säkerhetshandlingar skola förvaras;

5) ordningen för utbetalning av
sjukhjälp och moderskapshjälp;

6) antalet ombud, som i 61 § avses,
samt, där så erfordras, grunderna
för utseendet av sådana ombud;

7) det sått, varpå kallelse till ombudsval
och ombudsmöte skall ske
och andra meddelanden skola bringas
till medlemmarnas eller ombudens
kännedom, ävensom den tid före ombudsval
och ombudsmöte, då föreskrivna
kallelseåtgärder senast skola
vara vidtagna;

8) antalet styrelseledamöter.

1 stadgar för centralsjukkassa
skall härjämte angivas ordningen för
inbetalning av avgifter för den frivilliga
försäkringen.

Stadgar för sjukkassa, vilken utgiver
ersättning för behandling som
i 18 § avses, skola innehålla uppgift
härom och angående de grunder efter
vilka ersättningen utgår.

Utöver vad ovan sägs må bestäm7ielser
ej intagas i stadgarna, såvida
ej tillsynsmyndigheten för särskilt
fall så medgiver.

Allmän sjukkassas stadgar skola
vara fastställda och registrerade av
tillsynsmyndigheten. Beslut om ändring
av stadgarna må ej gå i verkställighet,
innan ändringen blivit
fastställd och registrerad av tillsynsmyndigheten.

För allmän sjukkassas förbindelser
häfta allenast kassans tillgångar.

Utan tillsynsmyndighetens medgivande
må allmän sjukkassa ej upp -

(Föreslagen lydelse)

4) hur kassans värde- och övriga
säkerhetshandlingar skola förvaras;

5) ordningen för utbetalning av
sjukhjälp och moderskapshjälp;

6) ordningen för inbetalning av
avgifter för den frivilliga försäkringen.

§•

För sjukkassas förbindelser häfta
allenast kassans tillgångar.

Utan tillsynsmyndighetens medgivande
må sjukkassa ej överlåta eller

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

taga, övertaga eller ikläda sig ansvar med inteckning för gåld belasta fast

för lån, ej heller åtaga sig annan förpliktelse,
såvida ej denna har omedelbart
sammanhang med kassans
verksamhet.

Allmän sjukkassa må ej bedriva
annan verksamhet än som föreskrives
eller medgives i denna lag.

I den mån Konungen så förordnar,
är allmän sjukkassa pliktig att inom
sitt verksamhetsområde jämväl såvitt
angår andra än kassans medlemmar
biträda vid handhavandet av annan
statlig social försäkrings- eller
understödsverksamhct ävensom att
tillställa socialregister behövliga uppgifter.
För sitt biträde vid omförmäfda
försäkrings- eller understödsverksamhet
må kassan, där det finnes påkallat
till följd av den kassan sålunda
anförtrodda verksamhetens omfattning,
erhålla ersättning enligt de
grunder Konungen bestämmer.

Därest förordnande meddelas beträffande
sjukhjälp till svensk medborgare
som icke är bosatt här i riket
eller med främmande stat träffas
överenskommelse som berör allmän
sjukkassa, är sådan kassa pliktig att
utöva verksamhet i enlighet med vad
förordnandet eller överenskommelsen
innehåller.

Allmän sjukkassa skall, i den mån
så kan ske, till myndighet, som handhar
folkpensionering, olycksfallsförsäkring
eller arbetslöshetsförsäkring,
avgiva de yttranden och lämna
det biträde i övrigt, som påkallas av
myndigheten. I övrigt skall kassa till -

egendom och ej heller upptaga, övertaga
eller ikläda sig ansvar för lån
eller åtaga sig annan förpliktelse,
såvida ej denna har omedelbart sammanhang
med kassans verksamhet.

§•

Sjukkassa må ej bedriva annan
verksamhet än som föreskrives eller
medgives i denna lag.

I den mån Konungen så förordnar,
är sjukkassa pliktig att inom sitt
verksamhetsområde jämväl såvitt angår
andra än kassans medlemmar biträda
vid handhavandet av annan
statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet
ävensom att tillställa
socialregister behövliga uppgifter.
För sitt biträde vid omförmälda
försäkrings- eller understödsverksamhet
må kassan, där det finnes påkallat
till följd av den kassan sålunda
anförtrodda verksamhetens omfattning,
erhålla ersättning enligt de
grunder Konungen bestämmer.

Därest förordnande meddelas beträffande
sjukhjälp till svensk medborgare
som icke är bosatt här i riket
eller med främmande stat träffas
överenskommelse som berör sjukkassa,
är kassan pliktig att utöva
verksamhet i enlighet med vad förordnandet
eller överenskommelsen
innehåller.

Sjukkassa skall, i den mån så kan
ske, till myndighet, som handhar
folkpensionering, allmän tilläggspensionering,
yrkesskadeförsäkring eller
arbetslöshetsförsäkring, avgiva de
yttranden och lämna det biträde i
övrigt, som påkallas av myndighe -

Andra lagutskottets utlåtande nr b5 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

handagå statlig eller kommunal myn- ten. I övrigt skall kassa tillhandagå
dighet, försäkringsinrättning samt statlig eller kommunal myndighet,
arbetsgivare med yttranden och upp- försäkringsinrättning samt arbetslysningar,
i den mån hinder enligt givare med yttranden och upplyslag
eller författning ej möter samt ningar, i den mån hinder enligt lag
mera betydande olägenhet ej därige- eller författning ej möter samt mera
nom uppkommer för kassan. betydande olägenhet ej därigenom

uppkommer för kassan.

Allmän sjukkassas angelägenheter
handhavas i enlighet med vad i denna
lag är stadgat av ombudsmöte och
kassans styrelse.

Styrelsen för allmän sjukkassa tillkommer
att besluta i kassans angelägenheter,
i den mån de ej skola
handhavas av ombudsmöte eller i
särskilt föreskriven ordning.

Styrelsen för centralsjukkassa
skall bestå av minst sju och högst
nio ledamöter. För ledamot skall finnas
suppleant. En ledamot och suppleanten
för honom utses av tillsynsmyndigheten,
en ledamot och suppleanten
för honom av medicinalstyrelsen
samt en ledamot och suppleanten
för honom av landstinget eller,
där fråga är om centralsjukkassa,
vars verksamhetsområde utgöres enbart
av stad, av stadsfullmäktige.

§•

Sjukkassas angelägenheter handhavas
i enlighet med vad i denna lag
är stadgat av kassans styrelse.

I sjukkassa, vars verksamhetsområde
icke utgöres enbart av stad,
skola finnas försäkringsnämnder för
att tillhandagå kassan med råd och
upplysningar. Försäkringsnämnd
skall finnas för varje kommun. Med
tillsynsmyndighetens medgivande
må dock försäkringsnämnds verksamhetsområde
omfatta flera kommuner
eller del av kommun.

§•

Sjukkassas styrelse tillkommer att
besluta i kassans angelägenheter, i
den mån de ej skola handhavas i
särskilt föreskriven ordning.

Styrelsen skall bestå av sju ledamöter
eller, om sjukkassas verksamhetsområde
omfattar två landstingskommuner
inom skilda län, åtta ledamöter.
En ledamot utses av Konungen,
en ledamot av medicinalstyrelsen
samt en ledamot av länsstyrelsen;
om sjukkassas område
tillhör två län, skall vardera länsstyrelsen
utse en ledamot. Övriga ledamöter
utses av landstinget eller, där
fråga är om sjukkassa, vars verk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 ar 1961

(Gällande lydelse)

Hava två landstingsområden förenats
till ett centralsjukkasseområde,
skall vartdera landstinget utse en ledamot
och suppleanten för honom;
utgöres centrals jukkasseområde av
landstingsområde och stad, som ej
deltager i landsting, utses en ledamot
och suppleanten för honom av landstinget
samt en ledamot och suppleanten
för honom av stadsfullmäktige.
Övriga styrelseledamöter och suppleanter
väljas å ombudsmöte.

Styrelse för lokalsjukkassa skall
bestå av minst fem och högst sju ledamöter.
För ledamot skall finnas
suppleant. En ledamot och suppleanten
för honom utses av styrelsen för
den centralsjukkassa, till vilken lokalsjukkassan
är ansluten. Övriga
styrelseledamöter och suppleanter
väljas å ombudsmöte.

Är styrelseledamot — — — — —
Suppleant äger —--- -— — -— för

De styrelseledamöter, som skola
väljas å ombudsmöte, utses för tiden
från det möte, då valet äger rum, till
det ordinarie ombudsmötet andra
året därefter. Av de första gången
valda skall dock hälften eller, om antalet
valda ej är delbart med två,
hälften av det med ett minskade antalet
avgå vid det ordinarie ombudsmötet
året efter valet.

Styrelseledamot må------

Avgår styrelseledamot, som valts
av ombudsmöte, innan den tid, för
vilken han blivit utsedd, gått till
ända och är styrelsen ej beslutför
med kvarstående ledamöter och
suppleanter, åligger det dessa att

(Föreslagen lydelse)
samhetsområde utgöres enbart av
stad, av stadsfullmäktige. Hava två
landstingskommuner förenats till ett
s jukkasseområde, skall vartdera
landstinget utse två ledamöter; utgöres
sjukkasseområde av landstingskommun
och stad, som ej tillhör sådan
kommun, utses tre ledamöter av
landstinget samt en ledamot av stadsfullmäktige.

För varje ledamot utses i enahanda
ordning en suppleant.

- utsedde suppleanten,
sammanträde.

§•

Styrelseledamot utses för en tid av
fyra år, räknat från och med den
1 januari året näst efter det, då han
blivit utsedd.

utsett honom.

Avgår styrelseledamot innan den
tid, för vilken han blivit utsedd, gått
till ända, skall för den återstående
tiden utses ny ledamot i den ordning,
vari den avgångne ledamoten blivit
utsedd.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

ofördröjligen föranstalta om fyllnadsval.

Ledamot av styrelsen för allmän
sjukkassa skall vara svensk medborgare
samt medlem i kassan. Den som
ej råder över sig och sitt gods må ej
vara styrelseledamot.

(Föreslagen lydelse)

Arvode och annan ersättning till
styrelseledamot utgivas av kassan efter
de grunder, som fastställas av
tillsynsmyndigheten.

§•

Ledamot av styrelsen för sjukkassa
skall vara svensk medborgare och
råda över sig och sitt gods. Ledamot
i eller befattningshavare vid försäkringsdomstolen
eller den som är i
tillsynsmyndighetens eller sjukkassas
tjänst må ej vara styrelseledamot.

72 §.

Styrelsen väljer inom sig ordförande
och vice ordförande. Äro både
ordföranden och vice ordföranden
hindrade att inställa sig till styrelsesammanträde,
äger styrelsen utse
en ledamot att för tillfället föra ordet.
Vid styrelsens sammanträden
skola under ordförandens överinseende
föras protokoll, vilka skola till
riktigheten bestyrkas av ordföranden
och ytterligare en vid sammanträdet
närvarande.

Styrelsen är

Ordförande i styrelsen är den av
Konungen utsedde ledamoten. Vid
förfall för ordföranden föres ordet
av den för honom utsedde suppleanten.
Äro både ordföranden och hans
suppleant hindrade att inställa sig
till styrelsesammanträde, äger styrelsen
utse en ledamot att för tillfället
föra ordet. Vid styrelsens sammanträden
skola under ordförandens
överinseende föras protokoll,
vilka skola till riktigheten bestyrkas
av ordföranden och ytterligare en
vid sammanträdet närvarande.
av ordföranden.

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga
i behandling av fråga rörande
avtal mellan honom och den allmänna
sjukkassan eller rörande hans
försäkring i kassan. Ej heller må han
deltaga i behandling av fråga om avtal
mellan kassan och tredje man,
där han i frågan äger ett väsentligt
intresse, som kan vara stridande mot
kassans. Vad sålunda är stadgat äger
motsvarande tillämpning beträffande

Ledamot av styrelsen äger ej deltaga
i behandling av fråga rörande
avtal mellan honom och sjukkassan
eller rörande hans försäkring i kassan.
Ej heller må han deltaga i behandling
av fråga om avtal mellan
kassan och tredje man, där han i frågan
äger ett väsentligt intresse, som
kan vara stridande mot kassans. Vad
sålunda är stadgat äger motsvarande
tillämpning beträffande rättegång

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 45

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten
eller tredje man.

Minst sex veckor före det ordinarie
ombudsmötet skall styrelsen till
revisorerna avlämna en av styrelsens
ledamöter underskriven förvaltningsberättelse
för det senast förflutna
året.

Styrelsen skall varje kalenderår
upprätta förslag till förvaltnings stat
för nästfoljande år. Förslaget skall
hållas tillgängligt för medlemmarna
minst två veckor före det ombudsmöte,
å vilket förslaget skall behandlas.

Angående behörighet att för allmän
sjukkassas räkning mottaga
delgivning i rättegång är stadgat i
rättegångsbalken; och skall vad i sådant
avseende gäller äga motsvarande
tillämpning, då annat meddelande
skall delgivas kassan.

Vill styrelsen väcka talan mot kassan,
skall styrelsen utlysa ombudsmöte
för val av ställföreträdare att
föra kassans talan i tvisten. Stämning
skall anses delgiven, då den blivit
föredragen å mötet.

Styrelsen och firmatecknare i allmän
sjukkassa skola i sin förvaltning
av kassans angelägenheter ställa
sig till efterrättelse denna lag och
andra för kassans verksamhet gällande
författningar samt kassans stadgar,
så ock de föreskrifter, som av
ombudsmöte eller, såvitt rör firma -

eller annan talan mot styrelseledamoten
eller tredje man.

Senast den 15 april varje år skall
styrelsen till revisorerna avlämna en
av styrelsens ledamöter underskriven
förvaltningsberättelse för det senast
förflutna året. Styrkt avskrift
av förvaltningsberättelsen skall samtidigt
översändas till tillsynsmyndigheten
samt vederbörande landsting
eller stadsfullmäktige.

Styrelsen skall före utgången av
oktober månad varje år tillställa tillsynsmyndigheten
en beräkning av
kassans förvaltningskostnader för
nästföljande år.

§•

Angående behörighet att för sjukkassas
räkning mottaga delgivning
i rättegång är stadgat i rättegångsbalken;
och skall vad i sådant avseende
gäller äga motsvarande tillämpning,
då annat meddelande skall delgivas
kassan.

§•

Styrelsen och firmatecknare i
sjukkassa skola i sin förvaltning av
kassans angelägenheter ställa sig till
efterrättelse denna lag och andra för
kassans verksamhet gällande författningar
samt kassans stadgar, så ock,
såvitt rör firmatecknare, de föreskrifter,
som av styrelsen meddelas,

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

tecknare, av styrelsen meddelas, där
de ej finnas strida mot denna lag eller
annan författning.

I avseende å förandet av allmän
sjukkassas räkenskaper må särskilda
föreskrifter meddelas av tillsynsmyndigheten
att gälla utöver dem,
som kassan jämlikt bokföringslagen
har att iakttaga. Lokalsjukkassa har
härjämte att i fråga om bokföring
och kassarörelse följa de anvisningar,
som lämnas av centralsjukkassan.

Räkenskapsavslutning skall ske
för kalenderår samt vara verkställd
inom lokalsjukkassa före utgången
av nästfoljande februari månad och

(Föreslagen lydelse)
där de ej finnas strida mot denna lag
eller annan författning.

Försäkringsnänmd

77 a §.

För säkring snämnd skall bestå av
minst fem och högst sju av kommunen
utsedda ledamöter. Består nämndens
verksamhetsområde av flera
kommuner, bestämmer dock tillsynsmyndigheten
antalet ledamöter och
huru många ledamöter som skola utses
av varje kommun. För varje ledamot
utses i enahanda ordning en
suppleant. Nämnden utser inom sig
ordförande och vice ordförande.

Vad i 69 § fjärde och femte styckena,
70 och 71 §§ samt 72 § andra
stycket stadgas beträffande styrelse
och styrelseledamot skall äga motsvarande
tillämpning beträffande
försäkringsnämnd och ledamot av
densamma.

Vad i denna lag finnes stadgat om
ledamot i nämnden skall i tillämpliga
delar gälla beträffande suppleant.

§•

I avseende å förandet av sjukkassas
räkenskaper må särskilda föreskrifter
meddelas av tillsynsmyndigheten
att gälla utöver dem, som kassan
jämlikt bokföringslagen har att
iakttaga.

Räkenskapsavslutning skall ske
för kalenderår samt vara verkställd
före utgången av nästföljande mars
månad.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

inom centralsjukkassa före utgången
av nästfoljande april månad.

Särskilda räkenskaper------frivilliga försäkringen.

79 §.

Då bokslut är uppgjort för cen- Då bokslut är uppgjort för sjuk''
tralsjukkassa, skall till särskilda kassa, skall till särskilda fonder avfonder
avsättas sättas

a) vad av—--—---frivilliga försäkringen).

Vardera fondens-------löpande utgifter.

Tillgångar motsvarande------5) stadgas.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits
må centralsjukkassa med tillsynsmyndighetens
medgivande såsom
tillgång i fonderna redovisa lån
till lokalsjukkassa, så ock värdet av
inventarier, som anskaffats för centrals
jukkassans verksamhet, under
förutsättning dock att nedskrivning
av sagda värde sker med minst en
tiondel varje år.

Styrelsens förvaltning och den allmänna
s jukkassans räkenskaper
skola granskas av revisorer.

Ärligen skola utses inom centralsjukkassa
tre och inom lokalsjukkassa
två revisorer samt lika många
suppleanter för dem. Inom centralsjukkassa
utses en revisor och en
suppleant av tillsynsmyndigheten
samt övriga revisorer och suppleanter
av ombudsmöte. Inom lokalsjukkassa
utses en revisor och en suppleant
av styrelsen för centralsjukkassan
samt den andre revisorn och
suppleanten av ombudsmöte i lokalsjukkassan.

Revisors uppdrag utgår ej före det
ordinarie ombudsmöte, vid vilket
revisorernas berättelse framlägges.

Utan hinder av vad ovan föreskrivits
må sjukkassa med tillsynsmyndighetens
medgivande såsom tillgång
i fonderna redovisa värdet av inventarier,
som anskaffats för kassans
verksamhet, under förutsättning att
nedskrivning av sagda värde sker
med minst en tiondel varje år.

§•

För granskning av styrelsens förvaltning
och sjukkassans räkenskaper
skola för varje räkenskapsår utses
en revisor av tillsynsmyndigheten
och två revisorer av landstinget
eller, där fråga är om sjukkassa,
vars verksamhetsområde utgöres enbart
av stad, av stadsfullmäktige.
Hava två landstingskommuner förenats
till ett sjukkasseområde, skall
vartdera landstinget utse en revisor;
utgöres sjukkasseområde av landstingskommun
och stad, som ej tillhör
sådan kommun, skall en revisor
utses av landstinget och en revisor
av stadsfullmäktige.

För varje revisor utses i enahanda
ordning en suppleant.

Revisor må skiljas från uppdraget

Andra lagutskottets utlåtande nr i5 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Revisor må skiljas från uppdraget genom beslut av den som utsett ho genom

beslut av den som utsett ho- nom.

nom.

Revisor skall------till styrelseledamot.

Arvode och annan ersättning till
revisor och suppleant utgivas av kassan
efter de grunder, som fastställas
av tillsynsmyndigheten.

82 §.

Revisor äger------angående förvaltningen.

Revisorerna hava att ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som tillsynsmyndigheten meddelar,
så ock de särskilda föreskrifter,
som meddelas av ombudsmöte och ej
innefatta inskränkning i revisorernas
i lag stadgade befogenhet eller eljest
strida mot lag eller författning
eller mot kassans stadgar.

Revisorerna skola för varje räkenskapsår
över granskningen avgiva en
av dem underskriven berättelse, som
skall överlämnas till styrelsen minst
två veckor före det ordinarie ombudsmötet.

Varder talan å styrelsens förvaltning
under den tid revisorernas berättelse
omfattar ej anställd inom ett
år från det berättelsen framlades å
ombudsmöte, skall anses, som om ansvarsfrihet
blivit styrelsen beviljad.

Revisorerna hava att ställa sig till
efterrättelse de särskilda föreskrifter,
som tillsynsmyndigheten meddelar.

De för visst räkenskapsår utsedda
revisorerna skola över granskningen
avgiva en av dem underskriven berättelse,
som skall överlämnas till
styrelsen inom fyra veckor från den
dag revisorerna mottagit styrelsens
förvaltningsberättelse. Styrkt avskrift
av revisionsberättelsen skall
samtidigt tillställas tillsynsmyndigheten
och vederbörande landsting eller
stadsfullmäktige.

§•

Talan mot styrelseledamot på
grund av hans uppdrag må ej anställas,
därest icke tillsynsmyndigheten
skriftligen till honom framställt
anmärkning mot det förfarande,
å vilket talan grundas, inom tre
år efter utgången av det räkenskapsår,
då förfarandet ägt rum. Vad nu
sagts gäller ej talan, som grundas på

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

Utan hinder av att ansvarsfrihet
beviljats, må sådan talan å förvaltningen,
som grundas på att styrelseledamot
begått brottslig handling,
kunna mot honom anställas, där ej
ansvarsfriheten uppenbarligen avsett
även nämnda handling.

Talan för allmän sjukkassa om
skadestånd mot revisor på grund
av hans uppdrag må ej anställas, sedan
två år förflutit från det revisorernas
berättelse framlades å ombudsmöte,
såvida icke talan grundas
på att revisor begått brottslig handling.

84 §.

Hos allmän sjukkassa skall, därest
tillsynsmyndigheten ej annat medgiver,
vara anställd en verkställande
tjänsteman, vilken i enlighet med de
anvisningar, som lämnas av kassans
styrelse, har att leda arbetet inom
kassan. Verkställande tjänsteman,
som ej år styrelseledamot, äger närvara
vid styrelsens sammanträden
och deltaga i överläggningarna men
ej i besluten.

Verkställande tjänsteman tillsättes
och entledigas i centralsjukkassa av
tillsynsmyndigheten och i lokalsjukkassa
av centralsjukkassans styrelse.
Innan verkställande tjänsteman
hos allmän sjukkassa tillsättes eller

(Föreslagen lydelse)
att styrelseledamot begått brottslig
handling. Tillsynsmyndigheten äger
förordna ställföreträdare för styrelsen
att föra kassans talan.

Talan mot revisor på grund av
hans uppdrag må ej anställas, sedan
två år förflutit från det revisorernas
berättelse överlämnades till styrelsen,
såvida icke talan grundas på att
revisor begått brottslig handling.

Arvode och annan ersättning till
sådan ställföreträdare för styrelsen
som omförmäles i första stycket fastställas
av tillsynsmyndigheten och
utgivas av kassan.

84 §.

Hos sjukkassa skall vara anställd
en verkställande tjänsteman, vilken
i enlighet med de anvisningar, som
lämnas av kassans styrelse, har att
leda arbetet inom kassan. Verkställande
tjänsteman äger närvara vid
styrelsens sammanträden och deltaga
i överläggningarna men ej i besluten.

85 §.

Verkställande tjänsteman tillsättes
och entledigas av tillsynsmyndigheten
efter hörande av sjukkassans
styrelse. Konungen må föreskriva, att
även annan befattningshavare hos
kassan skall tillsättas och entledigas

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

entledigas, skall yttrande inhämtas
från kassans styrelse.

Verkställande tjänstemans avlönings-
och pensionsförmåner skola
på förslag av kassans styrelse bestämmas
av tillsynsmyndigheten.

85 §.

Annan befattningshavare hos allmän
sjukkassa än verkställande
tjänsteman tillsättes och entledigas
av kassans styrelse. Förtroendeläkare,
som i 90 § sägs, skall dock efter
centralsjukkassas hörande tillsättas
och entledigas av medicinalstyrelsen.
Kassan är beträffande avlönings- och
andra anställningsvillkor för sådan
läkare pliktig ställa sig till efterrättelse
de anvisningar, som på förslag
av medicinalstyrelsen meddelas av
tillsynsmyndigheten.

Allmän sjukkassa skall genom
anordnande av sjukkontroll tillse att
missbruk av försäkringen hindras.
Lokalsjukkassa har därvid att iakttaga
de föreskrifter, som lämnas av
centrals jukkassan.

Tillsynsmyndigheten äger---

i samma ordning. Förtroendeläkare,
som i 90 § sägs, skall efter hörande
av kassans styrelse tillsättas och
entledigas av medicinalstyrelsen. Övriga
befattningshavare tillsättas och
entledigas av kassans styrelse.

Avlönings-, pensions- och andra
anställningsvillkor för befattningshavare,
som tillsättas av tillsynsmyndigheten,
skola bestämmas av
denna myndighet efter kassans hörande.
Beträffande avlönings- och
andra anställningsvillkor för förtroendeläkare
är kassan pliktig ställa
sig till efterrättelse de anvisningar,
som på förslag av medicinalstyrelsen
meddelas av tillsynsmyndigheten.

§•

Sjukkassa skall genom anordnande
av sjukkontroll tillse att missbruk
av försäkringen hindras.

sjukkontrollens anordnande.

92 §.

Anmälan till sjukkasseregistret
skall göras skriftligen. Vid anmälan
om beslut angående antagande av
stadgar eller ändring av stadgarna
skola fogas, där anmälningen avser
antagande av stadgar, två exemplar
av stadgarna jämte avskrift av protokoll
vid ombudsmöte, utvisande
att stadgarna blivit antagna, samt,
där anmälningen avser ändring av

Anmälan till sjukkasseregistret
skall göras skriftligen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

stadgarna, i två exemplar avskrift av
protokoll, som förts i ärendet. Nu
nämnda handlingar skola vara till
riktigheten styrkta av notarius publicus
eller med styrelseledamöternas
egenhändiga bevittnade namnteckningar.

Har ej, då registrering av allmän
sjukkassa sökes, varje styrelseledamot
och styrelsesuppleant så ock i
övrigt envar, som ensam eller i förening
med annan är bemyndigad att
teckna kassans firma, å ansökningen
egenhändigt skrivit sin av vittnen
styrkta namnteckning, skall vid ansökningen
fogas en särskild bilaga,
därå namnteckningen finnes och blivit
styrkt av vittnen. Vad nu sagts
skall äga motsvarande tillämpning,
då anmälan sker att styrelseledamot
eller suppleant blivit utsedd eller att
eljest någon, ensam eller i förening
med annan, blivit berättigad att teckna
firman.

(Föreslagen lydelse)

Har ej, då registrering av sjukkassa
sökes, varje styrelseledamot och
styrelsesuppleant så ock i övrigt envar,
som ensam eller i förening med
annan är bemyndigad att teckna kassans
firma, å ansökningen egenhändigt
skrivit sin av vittnen styrkta
namnteckning, skall vid ansökningen
fogas en särskild bilaga, därå
namnteckningen finnes och blivit
styrkt av vittnen. Vad nu sagts skall
äga motsvarande tillämpning, då anmälan
sker att styrelseledamot eller
suppleant blivit utsedd eller att eljest
någon, ensam eller i förening med
annan, blivit berättigad att teckna
firman.

Vid registrering av allmän sjukkassa
skall tillsynsmyndigheten låta
i registret införa

1) dagen för stadgarnas antagande; 2)

kassans firma;

3) den ort, där styrelsen har sitt
säte;

4) varje styrelseledamots och
suppleants samt, där eljest någon,
ensam eller i förening med annan, är
berättigad att teckna kassans firma,
dennes fullständiga namn och hemvist; 5)

av vilka och huru kassans fir -

§•

Vid registrering av sjukkassa skall
tillsynsmyndigheten låta i registret
införa

1) kassans firma;

2) den ort, där styrelsen har sitt
säte;

3) varje styrelseledamots och
suppleants samt, där eljest någon,
ensam eller i förening med annan, är
berättigad att teckna kassans firma,
dennes fullständiga namn och hemvist; 4)

av vilka och huru kassans firma
skall tecknas, där den ej tecknas
allenast av styrelsen.

Andra lagutskottets utlåtande nr i5 år 1961

(Gällande lydelse)
ma skall tecknas, där den ej tecknas
allenast av styrelsen.

Det ena av de till tillsynsmyndigheten
ingivna exemplaren av stadgarna
skall förses med bevis om antagandet
till allmän sjukkassa och
registreringen samt återställas till sökanden.

Anmäles ändring i förhållande,
varom inskrivning skett i registret,
skall, där registrering beviljas, vad
sålunda anmälts anmärkas i registret.
Samma lag gäller, dår åt administratörer
på sätt i 99 § sägs uppdragit
s att handhava allmän sjukkassas
angelägenheter eller sådant
uppdrag upphört.

Registreras ändring i allmän sjukkassas
stadgar, skall ena exemplaret
av det protokoll, som innehåller beslutet
om ändringen, återställas till
sökanden, försett med bevis om registreringen.

Det åligger allmän sjukkassas styrelse
att varje år före utgången av
juli månad till tillsynsmyndigheten
ingiva styrkt avskrift av styrelsens
och revisorernas berättelser angående
föregående räkenskapsår samt av
protokoll, upptagande de beslut, som
ombudsmötet fattat i anledning av
nämnda berättelser.

Centralsjukkassas styrelse har att
inom tid som i första stycket sägs
till tillsynsmyndigheten ingiva i enlighet
med fastställt formulär upprättad
statistisk redogörelse rörande
den verksamhet, som under året

(Föreslagen lydelse)

Bevis om registreringen jämte ett
exemplar av de för sjukkassan fastställda
stadgarna skall tillställas kassans
styrelse.

§•

Anmäles ändring i förhållande,
varom inskrivning skett i registret,
skall, där registrering beviljas, vad
sålunda anmälts anmärkas i registret.

Registreras ändring i sjukkassas
stadgar, skall bevis om registreringen
jämte ett exemplar av stadgarna
i deras nya lydelse tillställas kassans
styrelse.

§•

Sjukkassas styrelse har att senast
den 15 april varje år till tillsynsmyndigheten
samt till vederbörande
landsting eller stadsfullmäktige ingiva
i enlighet med fastställt formulär
upprättad statistisk redogörelse

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

drivits av kassan och envar av de till
denna anslutna lokalsjukkassorna.
Redogörelsen skall vara underskriven
av styrelsens ordförande och
kassans verkställande tjänsteman.

Finner tillsynsmyndigheten nödigt
att av allmän sjukkassa infordra
ytterligare upplysningar, skola sådana
ofördröjligen lämnas av kassans
styrelse.

Allmän sjukkassas styrelse är
pliktig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten
eller dess ombud
tillfälle att inventera kassans medel
samt att granska kassans böcker, räkenskaper
och andra handlingar så
ock att lämna dem tillträde till ombudsmöte.

Finner tillsynsmyndigheten, att
anledning till anmärkning förekommer
mot allmän sjukkassas verksamhet,
äger tillsynsmyndigheten meddela
kassan anvisning att vidtaga
den åtgärd eller den förändring av
verksamheten som prövas erforderlig,
därvid tillsynsmyndigheten skall
bestämma viss skälig tid, inom vilken
anvisad åtgärd eller förändring
skall hava vidtagits.

Underlåter kassan att ställa sig
sålunda meddelad anvisning till efterrättelse,
må tillsynsmyndigheten
uppdraga åt två eller flera personer
att i egenskap av administratörer
handhava kassans angelägenheter
under viss tid, dock längst intill dess,
efter nyval av ombud som i 61 § avses,
ombudsmöte utsett styrelseledamöter
och dessa trätt i tjänst. Administratörer
hava att i denna egen -

rörande den verksamhet, som under
nästföregående år drivits av kassan.
Redogörelsen skall vara underskriven
av styrelsens ordförande och
kassans verkställande tjänsteman.

Finner tillsynsmyndigheten nödigt
att av sjukkassa infordra ytterligare
upplysningar, skola sådana ofördröjligen
lämnas av kassans styrelse.

Sjukkassas styrelse är pliktig att
när som helst bereda tillsynsmyndigheten
eller dess ombud tillfälle att
inventera kassans medel samt att
granska kassans böcker, räkenskaper
och andra handlingar.

§•

Finner tillsynsmyndigheten, att
anledning till anmärkning förekommer
mot sjukkassas verksamhet,
äger tillsynsmyndigheten meddela
kassan anvisning att vidtaga den åtgärd
eller den förändring av verksamheten
som prövas erforderlig,
därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma
viss skälig tid, inom vilken
anvisad åtgärd eller förändring skall
hava vidtagits.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)
skap fullgöra de på ombudsmöte och
styrelse enligt denna lag ankommande
åliggandena, dock ej sådana som
i 64 § avses, och skall i tillämpliga
delar beträffande dem gälla vad i
denna lag stadgas angående ombudsmöte
samt styrelse eller styrelseledamöter.
Det åligger administratörer
att ställa sig till efterrättelse de särskilda
bestämmelser angående uppdragets
fullgörande, som må utfärdas
av tillsynsmyndigheten.

Uppdrag att vara administratör
må när som helst återkallas av tillsynsmyndigheten.
Arvode till administratör
skall utgivas av kassan efter
de grunder, som fastställas av
tillsynsmyndigheten.

103

Mot tillsynsmyndighetens beslut i
fråga, varom i 101 och 102 §§ förmäles,
må talan fullföljas allenast
såframt tillsynsmyndigheten lämnat
tillstånd därtill. Sådant tillstånd skall
lämnas där någon av dem som inom
tillsynsmyndigheten deltagit i behandlingen
av ärendet uttalat avvikande
mening, så ock där tillsynsmyndigheten
finner utgången av
ärendet vara av synnerlig betydelse
för part. Klagan föres hos Konungen
genom besvär, vilka skola inlämnas
eller insändas med posten till socialdepartementet.
Besvären skola hava
inkommit till departementet senast
inom en månad efter det klaganden
erhållit del av tillsynsmyndighetens
beslut.

(Föreslagen lydelse)

§•

Mot tillsynsmyndighetens beslut i
fråga, varom i 101 och 102 §§ förmäles,
må klagan föras hos försåkringsdomstolen
genom besvär. Besvären
skola ingivas eller insändas till tillsynsmyndigheten.
Den omständigheten,
att besvären ingivits eller insänts
direkt till försäkringsdomstolen,
utgör ej hinder för besvärens
upptagande till prövning, därest de
inkommit till domstolen före besvärstidens
utgång.

Tillsynsmyndighetens beslut i
fråga som i första stycket sägs må
av tillsynsmyndigheten underställas

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

försäkringsdomstolens prövning, om
det för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning är av synnerlig vikt
att saken prövas av domstolen eller
eljest särskilda skål förefinnas för
sådan prövning.

Utan hinder av att besvär anförts
eller förordnande om underställning
meddelats skall tillsynsmyndighetens
beslut i fråga, som i 101 och
102 §§ avses, gå i verkställighet, där
ej tillsynsmyndigheten annorlunda
bestämmer.

Fråga, som-------ovan sagts.

Utan hinder av anförda besvär
skall tillsynsmyndighetens beslut i
fråga, som i 101 och 102 §§ avses, gå
i verkställighet, där ej tillsynsmyndigheten
annorlunda förordnar.

104

Minskas allmän sjukkassas verksamhetsområde,
skall till den kassa,
vartill medlemmar på grund härav
överföras, av den förra kassans fondmedel
utbetalas behörig andel, beräknad
efter grunder som fastställas
av tillsynsmyndigheten.

Allmän sjukkassa skall, därest
Konungen så förordnar, helt heller
delvis överlåta sin rörelse och sina
tillgångar å annat försäkringsorgan.
Överlåtes rörelsen helt, skall kassan
gå i likvidation. I annan ordning
må beslut om överlåtelse av kassas
rörelse eller dess trädande i likvidation
ej fattas.

I fråga om allmän sjukkassas likvidation
och upplösning skall i övrigt
i tillämpliga delar gälla vad i sådant
avseende finnes föreskrivet i lagen
om understödsföreningar, därvid
dock skall iakttagas att i nämnda lag
beträffande likvidator förekommande
hänvisning till stadgande angående
styrelse eller styrelseledamot skall
avse bestämmelse härom i denna lag.

§•

Minskas sjukkassas verksamhetsområde,
skall till den kassa, vartill
medlemmar på grund härav överföras,
av den förra kassans fondmedel
utbetalas behörig andel, beräknad
efter grunder som fastställas
av tillsynsmyndigheten.

Sjukkassa skall, därest Konungen
så förordnar, helt eller delvis överlåta
sin rörelse samt sina tillgångar
och skulder å annan sjukkassa eller
annat försäkringsorgan. Beträffande
sådan överlåtelse skall gälla vad Konungen
föreskriver. I annan ordning
må beslut om överlåtelse av kassas
rörelse ej fattas.

Skall på grund av beslut om ändrad
indelning i sjukkasseområden ny
sjukkassa bildas, anses kassan inrättad
när styrelse utsetts samt stadgar
fastställts och registrerats.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

Styrelseledamot, revisor och befattningshavare
hos allmän sjukkassa
må ej till obehörig yppa något om
enskilds personliga förhållanden,
varom han i sin nämnda egenskap
erhållit kunskap, eller utlämna
handling, till vilken han i sådan
egenskap erhållit tillgång.

(Föreslagen lydelse)

109 §.

Styrelseledamot, ledamot av försäkringsnämnd,
revisor och befattningshavare
hos sjukkassa må ej till
obehörig yppa något om enskilds
personliga förhållanden, varom han
i sin nämnda egenskap erhållit kunskap,
eller utlämna handling, till vilken
han i sådan egenskap erhållit
tillgång.

Den som------tillfalla kronan.

111 §•

Denna lag---—-----att gälla.

Förekommer i — —---------stället tillämpas.

Har för understödsförening registrerats
firma, som icke överensstämmer
med vad i 55 § sista stycket
stadgas, åligger det tillsynsmyndigheten
att, därest ej före den 1 juli
1955 för registrering anmälts beslut
om ändring av firman till överensstämmelse
med nämnda stadgande,
anmana föreningen att inom sex månader
för registrering anmäla beslut
om sådan ändring. Efterkommes ej
anmaningen, skall tillsynsmyndigheten
föreslå ändring av föreningens
firma och, sedan föreningen erhållit
tillfälle att yttra sig över förslaget,
besluta i ärendet. Om beslutad ändring
skall tillsynsmyndigheten ofördröjligen
underrätta föreningen,
över beslutet må besvär anföras i
den ordning, som i 79 § lagen om
understödsföreningar sägs. Sedan
beslutet vunnit laga kraft, skall i
understödsföreningsregistret införas
anteckning om ändringen samt bevis
om firmans nya lydelse tillställas
föreningen.

Denna lag träder i kraft den 1 ja -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

nuari 1962, dock skall vad som stadgas
i 4, 15 och 31 §§ om riksförsäkringsverket
samt i 103 och 104 §§
gälla från och med den 1 juli 1961.

I samband med ikraftträdandet
skall följande iakttagas.

1. Beträffande klagan över tillsynsmyndighetens
beslut, som meddelats
senast den 30 juni 1961, skola äldre
bestämmelser gälla, dock skola besvär
över beslut som nu sagts efter
nämnda dag prövas av försäkringsdomstolen.

2. Centralsjukkassa skall, om ej
annat förordnas, från och med år
1962 vara sådan allmän sjukkassa,
som avses med de nya bestämmelserna.
Lokals jukkassas tillgångar
och ansvaret för dess förbindelser
skola från samma tidpunkt övertagas
av vederbörande allmänna sjukkassa.

3. Enligt äldre bestämmelser utsedda
styrelseledamöter och revisorer
jämte suppleanter skola avgå vid
utgången av år 1961 med skyldighet
likväl för styrelseledamöterna att avgiva
förvaltningsberättelse för år
1961 och för revisorerna att slutföra
sin granskning av styrelsens förvaltning
och räkenskaperna för nämnda
år samt att däröver avgiva berättelse,
allt i den ordning, som stadgats i
72 § fjärde stycket och i 82 § tredje
stycket i dessa lagrums äldre lydelse.

4. Ordinarie ombudsmöte skall enligt
äldre bestämmelser hållas under
år 1962, varvid de under 3. angivna
berättelserna skola framläggas. A sådant
ombudsmöte må ej till avgörande
upptagas annat ärende än frågan
om beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen
för år 1961. Beträffande talan

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

å styrelsens förvaltning för tid före
ikraftträdandet skola äldre bestämmelser
tillämpas.

5. Styrelseledamöter och revisorer
jämte suppleanter samt ledamöter
och suppleanter i försäkringsnämnd
skola med tillämpning av de nya bestämmelserna
utses före den 1 november
1961.

6. De enligt 5. utsedda styrelseledamöterna
skola före utgången av
november 1961 till tillsynsmyndigheten
avgiva förslag till stadgar för
vederbörande sjukkassa att gälla
från och med år 1962.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändring]i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om
moder skapshj atp

Härigenom förordnas, dels att 16 § lagen den 21 maj 1954 om moderskaps -

hjälp1 skall upphöra att gälla, dels att
ändrade lydelse.

(Gällande lydelse)

Statsbidrag utgår för varje kalenderår
till centralsjukkassa med nedan
angivna procentuella andel av de
utgifter under året, som bestritts av
centralsjukkassan och till denna anslutna
lokalsjukkassor, nämligen för

a) läkarvård och resor enligt 3 § . .

.................. 50 procent;

b) grundpenning .... 50 procent;

c) barntillägg........ 75 procent.

Konungen äger medgiva att till

13 § samma lag skall erhålla följande
(Föreslagen lydelse)

§•

Statsbidrag utgår för varje kalenderår
till allmän sjukkassa med nedan
angivna procentuella andel av de
utgifter under året, som bestritts av
kassan, nämligen för

a) läkarvård och resor enligt 3 § . .

.................. 50 procent;

b) grundpenning .... 50 procent;

cl barntillägg........ 75 procent.

Konungen äger medgiva att till
sjukkassa, för vilken med hänsyn
till bebyggelse och kommunikationer
särskilt stora utgifter uppkomma för
ändamål, som i första stycket a) sägs,
bidraget för utgifter till dylika ändamål
skall utgå med mer än femtio
procent av kassans utgifter, dock
med högst sjuttio procent av desamma.

Denna lag träder i kraft den 1 ja
nuari 1962.

1 Senaste lydelse av 16 § se SFS 1958: 458.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

om överflyttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter och befogenheter, som
tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen

Härigenom förordnas, att de uppgifter och befogenheter, som enligt
lag eller författning tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen,
i stället skola tillkomma riksförsäkringsverket, såvitt ej annat särskilt
föreskrives.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 45

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

om försäkringsdomstol

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser
1 §•

Försäkringsdomstolen upptager enligt vad därom är stadgat mål, vari
besvär anförts över riksförsäkringsverkets eller försäkringsrådets beslut,
ävensom mål, vilka av riksförsäkringsverket underställas domstolens prövning.

över försäkringsdomstolens beslut må klagan ej föras.

Försäkringsdomstolen har sitt säte i Stockholm. Sammanträde må dock
hållas å annan ort, när det av särskilda skäl finnes erforderligt.

2 §•

Försäkringsdomstolens ledamöter äro dels lagfarna, dels icke lagfarna.

De lagfarna ledamöterna äro en president, vilken har att leda domstolens
arbete, samt minst fyra försäkringsdomare. Lagfaren ledamot utnämnes av
Konungen.

De icke lagfarna ledamöterna skola vara minst fyra till antalet. De
skola hava särskild erfarenhet av arbetsförhållanden eller eljest besitta
insikter av särskilt värde för domstolens arbete. Sådan ledamot förordnas
av Konungen för fyra år i sänder.

För envar icke lagfaren ledamot förordnar Konungen för samma tid en
ersättare.

3 §•

Ledamot och ersättare för ledamot skall vara svensk medborgare och
hava fyllt tjugufem år. Ej må befattningen utövas av den som är omyndig
eller i konkurstillstånd.

Lagfaren ledamot skall hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna
kunskapsprov.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961 35

4 §.

Försäkringsdomstolen är doniför med tre lagfarna och två icke lagfarna
ledamöter.

I mål, vari uppkommer fråga av betydelse för enhetlig lagtolkning eller
rättstillämpning, må samtliga ledamöter deltaga i avgörandet.

Åtgärd, som avser allenast måls beredande, må vidtagas av en lagfaren
ledamot eller av tjänsteman vid domstolen.

5 §.

Särskilda sakkunniga med uppgift att tillhandagå försäkringsdomstolen
med utlåtanden i medicinska frågor förordnas, efter domstolens hörande,
av Konungen för viss tid.

6 §•

Föredragande med uppgift att i försäkringsdomstolen bereda och föredraga
målen förordnas, efter domstolens hörande, av Konungen för viss tid.

1 * * i > J - i i i I • ■ ’ : j; : l >| . '';.i : i J \ ''f) V *\« \ *''> 1 i ’0ji\f j'' T

Om förfarandet i försäkringsdomstolen

7 §•

Den som vill anföra besvär hos försäkringsdomstolen skall i sin besvärsinlaga
uppgiva:

1. det beslut, mot vilket talan föres;

2. den ändring i beslutet, som yrkas;

3. de skäl, som åberopas till stöd för ändringsyrkandet; samt

4. de bevis och den utredning i övrigt, som åberopas.

Uppfyller besvärsinlagan ej föreskrifterna i första stycket eller är den
eljest ofullständig, skall försäkringsdomstolen förelägga klaganden att avhjälpa
bristen.

Kan av inlagan ej utläsas vad klaganden yrkar och avhjälpes ej sådan
brist, skall besvärstalan avvisas.

8 §.

Ändring i överklagat eller underställt beslut må ej göras till nackdel för
enskild part, med mindre tillfälle lämnats denne att yttra sig.

Domstolen äger omedelbart förbjuda vidare åtgärd för verkställighet
av beslutet, så ock eljest förordna för tiden intill dess domstolen avgjort
målet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

9 §•

Förfarandet i mål som prövas av försäkringsdomstolen skall vara skriftligt
i den mån ej annat följer av vad nedan stadgas.

Vad i 5 kap. rättegångsbalken stadgas om offentlighet och ordning skall
äga motsvarande tillämpning vid handläggning som avses i andra stycket.
Domstolen må dock, om enskild part begär det, även i annat fall än som
avses i 1 § nyssnämnda kapitel förordna, att handläggningen skall äga
rum inom stängda dörrar.

10 §.

Försäkringsdomstolen har att verka för att utredningen blir så fullstän
dig som med hänsyn till målets beskaffenhet erfordras och äger föranstalta
om bevisning.

Beträffande bevisning skola, om ej annat är föreskrivet, bestämmelserna
i 35 kap. 1 och 2 §§, 3 § andra stycket, 4 och 5 §§, 7 § och 10—12 §§, i 36
kap. 1—18 §§, 20—23 §§, 24 § första och tredje styckena och 25 § första
och tredje styckena, i 38 kap. 1—5 §§ och 7 och 8 §§, i 39 kap. 1 och 5 §§
samt i 40 kap. 1—4 §§, 5 § andra och tredje styckena, 6 och 7 §§, 9—16 §§,
17 § första stycket och 18—20 §§ rättegångsbalken lända till efterrättelse
i tillämpliga delar.

Ersättning till vittne eller sakkunnig skall, om han höres på begäran av
part, utgivas av parten och eljest utgå av allmänna medel. Kostnaden för
syn skall utgå av allmänna medel.

11 §•

Beträffande förfarandet i övrigt skola bestämmelserna i 9 kap. 5, 6, 8 och
9 §§, i 12 kap. 1 § första stycket, 2 §, 3 § första stycket, 4 och 5 §§, 6 § andra
stycket och 8—24 §§, i 32 kap. 1 §, 3—6 §§ och 8 § samt i 33 kap. 3—12 §§,
14—22 §§, 23 § första stycket och 25—27 §§ rättegångsbalken lända till
efterrättelse i tillämpliga delar.

För delgivning må domstolen påkalla biträde av polismyndighet.

12 §.

Yppas vid överläggning till beslut skilda meningar, skall omröstning
företagas. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad i 16 kap. rättegångs -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

balken är föreskrivet om omröstning i överrätt. Domstolen bestämmer dock
själv, i vilken ordning omröstningen skall äga rum.

Skiljaktig mening skall antecknas i protokoll eller fogas vid domstolens
beslut.

13 §.

Försäkringsdomstolens beslut skall grundas på vad handlingarna innehålla
och eljest förekommit. Beslut, varigenom domstolen skiljer målet
från sig, skall om det ej finnes obehövligt innehålla de skäl på vilka avgörandet
grundats.

Finner domstolen på grund av anmärkning eller eljest att dess beslut
till följd av skrivfel, missräkning eller annat dylikt förbiseende innehåller
uppenbar oriktighet, skall domstolen, sedan part erhållit tillfälle att yttra
sig, meddela beslut om rättelse.

14 §.

I mål vid försäkringsdomstolen skall part själv bära sin rättegångskostnad.

Särskilda bestämmelser

15 §.

Vid förfall för lagfaren ledamot förordnar Konungen vikarie, om så
erfordras för arbetets behöriga gång.

16 §.

Ledamot i försäkringsdomstolen, så ock ersättare och vikarie för ledamot,
skall hava avlagt domared eller försäkran enligt vad i 4 kap. 11 § rättegångsbalken
sägs. I fråga om jäv mot den som tjänstgör såsom ledamot
skall gälla vad i 4 kap. rättegångsbalken är föreskrivet om jäv mot domare.

17 §.

Åtal mot ledamot i försäkringsdomstolen så ock mot ersättare eller vikarie
för ledamot för ämbetsbrott skall upptagas av högsta domstolen.

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

18 §.

Närmare bestämmelser om försäkringsdomstolens organisation och verksamhet
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring

Härigenom förordnas, dels att i 1, 33, 39—41, 43 och 54—56 §§ lagen den
14 maj 1954 om yrkesskadeförsäkring orden »riksförsäkringsanstalten»,
»riksförsäkringsanstaltens» och »anstalten» skola ersättas med orden
»riksförsäkringsverket», »riksförsäkringsverkets» och »verket», dels att
26 och 44 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Har skadad--—---till

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension eller bidrag enligt lagen
den 26 juli 1947 om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn eller lagen samma dag om
bidrag till änkor och änklingar med
barn, skall på begäran av pensionsslyrelsen
avdrag göras i den mån ersättningen
skolat föranleda minskning
av pensionen eller bidraget. Belopp,
som avdragits enligt vad nu
sagts, skall utbetalas till pensionsstyrelsen.

över försäkringsinrättnings---

Den som önskar ändring i allmän
föreskrift, som meddelats av riksförsökringsanstalten,
äger göra ansökan
härom hos försäkringsrådet.

Försäkringsrådet äger,----

över försäkringsrådets beslut må
klagan icke föras.

(Föreslagen lydelse)

§.

kassan.

Från ersättning, som belöper å tid
för vilken ersättningstagaren åtnjutit
folkpension, barnpension enligt
lagen den 5 maj 1960 om barnpensioner
eller bidrag enligt lagen den 26
juli 1947 om särskilda barnbidrag,
skall avdrag göras i den mån ersättningen
skolat föranleda minskning
av pensionen eller bidraget; dock
skall bolag, som avses i 1 §, göra sådant
avdrag endast om begäran därom
framställes av riksförsäkringsverket.
Belopp, som av sådant bolag
avdragits enligt vad nu sagts, skall
utbetalas till riksförsäkringsverket.

§•

----om beslutet.

Den som önskar ändring i allmän
föreskrift, som meddelats av riksförsäkringsverket,
äger göra ansökan
härom hos försäkringsrådet.

--denna paragraf.

över försäkringsrådets beslut i
annat ärende enligt denna lag än som

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

avses i andra stycket må klagan
föras hos försäkringsdomstolen genom
besvär. Besvären skola hava inkommit
till försäkring srådet inom
tre veckor från det klaganden erhållit
kännedom om beslutet; dock skall
besvärstiden för menighet vara fem
veckor. Den omständigheten, att besvären
ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Försäkringsrådets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av förd
klagan, såframt ej rådet annorlunda
förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1961.

över försäkringsrådets beslut, som
meddelats före ikraftträdandet, må
klagan icke föras.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

om besvär över försäkringsrådets beslut

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utan hinder av vad därom eljest finnes stadgat, må klagan över försäkringsrådets
beslut i ärende angående försäkring eller skadeersättning
föras hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvären skola hava inkommit
till försäkringsrådet inom tre veckor från det klaganden erhållit kännedom
om beslutet; dock skall besvär stiden för menighet vara fem veckor.
Den omständigheten, att besvären ingivits eller insänts direkt till försäkringsdomstolen,
utgör ej hinder för besvärens upptagande till prövning,
därest de inkommit till domstolen före besvärstidens utgång.

2 §.

Försäkringsrådets beslut länder till efterrättelse utan hinder av förd klagan,
såframt ej rådet annorlunda förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

Över försäkringsrådets beslut, som meddelats före ikraftträdandet, må
klagan icke föras.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291)
om försäkring för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas, att 8, 44, 53 och 60 §§ lagen den 28 maj 1959 om
försäkring för allmän tilläggspension skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

(Gällande lydelse)

8 §.

(Föreslagen lydelse)

Pensi onsgr u n dande inkomst
utgöres av summan av inkomst
av anställning och inkomst
av annat förvärvsarbete i den mån
summan överstiger det i 10 § omförmälda,
vid årets ingång gällande
basbeloppet. 1 den mån summan år
högre än dubbla basbeloppet skall
den dock såvitt den utgöres av inkomst
av annat förvärvsarbete tagas
i beräkning endast till två tredjedelar.
Basbeloppet och i förekommande
fall dubbla basbeloppet avräknas
i första hand mot inkomsten
av anställning.

Vid beräkning

Inkomst av —

annat förvärvsarbete,
hundratal kronor.

44 §.

Äger pensionsberättigad uppbära
livränta eller sjukpenning jämlikt
lagen om yrkesskadeförsäkring eller
äger han jämlikt annan lag eller enligt
särskild författning eller enligt
Konungens förordnande uppbära livränta
eller sjukpenning, som bestäm -

Andra lagutskottets utlåtande nr 4ö år 1961

(Gällande lydelse)

mes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller bolag som avses
i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
minskas den honom eljest tillkommande
pensionen med livräntans
eller sjukpenningens belopp.
Vad nu

(Föreslagen lydelse)
mes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket
eller bolag som avses
i !1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
minskas den honom eljest tillkommande
pensionen med livräntans
eller sjukpenningens belopp.
om yrkesskadeförsäkring.

53 §.

Klagan över —-----till

Klagan över pensionsmyndighetens
beslut i ärende enligt denna lag föres
hos Konungen genom besvär. Besvären
skola insändas eller ingivas
till pensionsmyndigheten, som har
atl insända handlingarna till socialdepartementet.
Talan mot beslut i annat
ärende än som avses i 40 § må
fullföljas endast såvida pensionsmyndigheten
lämnat tillstånd därtill.
Sådant tillstånd skall lämnas där
vid ärendets behandling inom myndigheten
uttalats avvikande mening,
så ock där myndigheten finner fråga
i vilken grad den försäkrades arbetsförmåga
nedsatts tveksam och tillika
av stor betydelse ur ekonomisk synpunkt
eller fråga är om tillämpning
av påföljdsbestämmelse eller myndigheten
eljest finner särskilda skäl
föreligga att bevilja tillstånd.

pensionsmyndigheten.

Pensionsmyndigheten äger, ändå
att klagan icke förts, till prövning
upptaga ärende som avses i första
stycket.

Klagan över pensionsmyndighetens
beslut i ärende enligt denna lag
föres hos försäkringsdomstolen genom
besvär. Besvären skola insändas
eller ingivas till pensionsmyndigheten.
Den omständigheten, att besvären
insänts eller ingivits direkt till
försäkringsdomstolen, utgör ej hinder
för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Pensionsmyndighetens beslut må
av myndigheten underställas försäkringsdomstolens
prövning, om det
för enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt att
saken prövas av domstolen eller el -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

Pensionsmyndighetens och lokalt
organs beslut länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

Utan hinder —-----eller

Anmälan som i 36 § första stycket
sägs må med giltighet från och med
år 1960 göras under nämnda år samt
under första halvåret 1961.

(Föreslagen lydelse)
jest särskilda skäl förefinnas för sådan
prövning.

Pensionsmyndighetens och lokalt
organs beslut länder till efterrättelse
utan hinder av förd klagan, såframt
ej pensionsmyndigheten annorlunda
bestämmer. Detsamma gäller, där
pensionsmyndigheten, ändå att klagan
icke förts, upptagit ärende till
prövning eller underställt beslut försäkringsdomstolens
prövning.

35 §.

§•

Anmälan som i 36 § första stycket
sägs må med giltighet från och med
år 1960 göras före utgången av augusti
1961.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1961, dock skall 8 § nya lydelsen
äga tillämpning med avseende å beräkning
av pensionsgrundande inkomst
från och med år 1960.

Har anmälan som avses i 36 §
första stycket gjorts före den 1 juli
1961, må sådan anmälan före utgången
av augusti 1961 återkallas med
verkan att så anses som om anmälan
ej skett.

Vid tillämpning av 12 § andra stycket
eller 16 § beträffande försäkrad,
som gjort anmälan om undantagande
före den 1 juli 1961, skall bedömande
i vad mån undantagandet för något
av åren 1960—196b medfört förlust
av mer än en pensionspoäng göras
enligt de före ikraftträdandet gällande
bestämmelserna.

Beträffande klagan över pensionsmyndighetens
beslut, som meddelats

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

före ikraftträdandet, skola äldre bestämmelser
gälla, dock skola besvär
över beslut som nu sagts efter den
30 juni 1961 prövas av försäkringsdomstolen.

Andra lagutskottets utlåtande nr bo år 1961

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551) angående beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension

Härigenom förordnas, dels att i 4 och 12 §§ förordningen den 18 december
1959 angående beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension ordet »riksförsäkringsanstalten» skall
ersättas med ordet »riksförsäkringsverket», dels att 5 och 11 §§ samma
förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande hjdelse)

Efter anmaning av försåkringsrådet,
riksförsäkringsanstalten, överståthållarämbetet
eller lokal skattemyndighet
åligger det försäkrad och
hans arbetsgivare att i den omfattning
och inom den tid, som i anmaningen
angivits, meddela de upplysningar,
som finnas erforderliga
för beräkning av pensionsgrundande
inkomst för den försäkrade. 11

Över sådant beslut beträffande beräkning
av pensionsgrundande inkomst,
varom den försäkrade erhållit
i 8 § första eller andra stycket angiven
underrättelse senast den 30
september under taxeringsåret, må
besvär anföras hos riksförsäkringsanstalten
senast den 31 oktober under
nämnda år. Har den försäkrade
icke erhållit underrättelse som nu
sagts eller har han erhållit underrättelsen
efter den 30 september un -

(Föreslagen hjdelse)

§•

Efter anmaning av riksförsäkringsverket,
överståthållarämbetet
eller lokal skattemyndighet åligger
det försäkrad och hans arbetsgivare
att i den omfattning och inom den
tid, som i anmaningen angivits, meddela
de upplysningar, som finnas erforderliga
för beräkning av pensionsgrundande
inkomst för den försäkrade.

§•

över sådant beslut beträffande beräkning
av pensionsgrundande inkomst,
varom den försäkrade erhållit
i 8 § första eller andra stycket angiven
underrättelse senast den 30
september under taxeringsåret, må
besvär anföras hos riksförsäkringsverket
senast den 31 oktober under
nämnda år. Har den försäkrade icke
erhållit underrättelse som nu sagts
eller har han erhållit underrättelsen
efter den 30 september under taxe -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

der taxeringsåret, må besvär anföras
intill utgången av året näst efter
taxeringsåret eller, om han icke under
taxeringsåret erhållit utfärdad
debetsedel eller underrättelse som i
8 § tredje stycket sägs, inom ett år
efter det han erhållit sådan debetsedel
eller underrättelse.

över beslut, varigenom överståthållarämbetet
eller lokal skattemyndighet
ändrat verkställd beräkning
av pensionsgrundande inkomst, må
besvär anföras hos riksförsäkringsanstalten
inom en månad efter det
den försäkrade erhållit del av beslutet.

Besvär skola ingivas eller insändas
till den myndighet vars beslut
överklagas. Nämnda myndighet har
att med eget yttrande översända
handlingarna i målet till riksförsäkringsanstaltcn.
Den omständigheten
att besvären ingivits eller insänts direkt
till riksförsäkringsanstalten må
dock ej utgöra hinder för besvärens
prövning.

Klagan över riksförsäkringsanstaltens
beslut enligt denna förordning
föres hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola hava inkommit till
försäkringsrådet inom en månad efter
det klaganden erhållit del av beslutet.

över försäkringsrådets beslut må
klagan icke föras.

(Föreslagen lydelse)
ringsåret, må besvär anföras intill
utgången av året näst efter taxeringsåret
eller, om han icke under
taxeringsåret erhållit utfärdad debetsedel
eller underrättelse som i 8 §
tredje stycket sägs, inom ett år efter
det han erhållit sådan debetsedel
eller underrättelse.

Över beslut, varigenom överståthållarämbetet
eller lokal skattemyndighet
ändrat verkställd beräkning
av pensionsgrundande inkomst, må
besvär anföras hos riksförsäkringsverket.

Besvär skola ingivas eller insändas
till den myndighet vars beslut överklagas.
Nämnda myndighet har att
med eget yttrande översända handlingarna
i ärendet till riksförsäkringsverket.
Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
till riksförsäkringsverket, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
riksförsäkringsverket före besvärstidens
utgång.

Riksförsäkringsverket äger, ändå
att klagan icke förts, till prövning
upptaga ärende, vari meddelats beslut,
som avses i första och andra
styckena.

Klagan över riksförsäkringsverkets
beslut enligt denna förordning
föres hos försäkringsdomstolcn genom
besvär. Besvären skola ingivas
eller insändas till riksförsäkringsverket.
Den omständigheten, att besvären
av klaganden ingivits eller
insänts direkt till försäkringsdomstolen,
utgör ej hinder för besvärens
upptagande till prövning, därest de
inkommit till domstolen före besvärstidens
utgång.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

R iksförsäkringsan st alt ens, överståthållarämbetets
och lokal skattemyndighets
beslut lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan.

(Föreslagen lydelse)

Riksförsäkringsverkets beslut må
av verket underställas försäkringsdomstolens
prövning, om det för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt att saken
prövas av domstolen eller eljest särskilda
skäl förefinnas för sådan
prövning.

Riksförsäkringsverkets, överståt -hållarämbetets och lokal skattemyndighets
beslut lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan. Lag
samma vare, dår riksförsäkringsverket,
ändå att klagan icke förts, upptagit
ärende till prövning eller underställt
beslut försåkringsdomstolens
prövning.

Denna förordning träder i kraft
den 1 juli 1961.

Beträffande klagan över beslut,
som meddelats före ikraftträdandet,
skola äldre bestämmelser gälla, dock
skola besvär över riksförsäkringsanstaltens
beslut som nu sagts efter
den 30 juni 1961 prövas av försäkringsdomstolen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Förslag

till

Förordning

om ändring i förordningen den 18 decemher 1959 (nr 552) angående uppbörd
av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m.m.

Härigenom förordnas, dels att i 1, 3—5, 7—9, 13—19, 22—31, 34—36, 41,
44 och 45 §§ förordningen den 18 december 1959 angående uppbörd av
avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. in.1 orden
»riksförsäkringsanstalten», »riksförsäkringsanstaltens» och »anstalten»
skola ersättas med orden »riksförsäkringsverket», »riksförsäkringsverkets»
och »verket», dels att 38 § samma förordning skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Över annat beslut av riksförsäkringsanstalten
enligt denna förordning
än i 37 § avses må klagan föras
hos försäkringsrådet genom besvär,
som skola hava inkommit till
försäkringsrådet senast inom en månad
efter det klaganden erhållit del
av beslutet.

över försäkringsrådets beslut må
klagan icke föras.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1960: 88.
4 — Dihang till riksdagens protokoll

(Föreslagen lydelse)

§•

över annat beslut av riksförsäkringsverket
enligt denna förordning
än i 37 § avses må klagan föras hos
försäkringsdomstolen genom besvär.
Besvären skola ingivas eller insändas
till riksförsäkringsverket. Den omständigheten,
att besvären ingivits
eller insänts direkt till försäkringsdomstolen,
utgör ej hinder för besvärens
upptagande till prövning,
därest de inkommit till domstolen
före besvärstidens utgång.

Riksförsäkringsverkets beslut må,
såframt beslutet är av beskaffenhet
att kunna överklagas, av verket
underställas försåkringsdomstolens
prövning, om det för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av
synnerlig vikt att saken prövas av
domstolen eller eljest särskilda skål
förefinnes för sådan prövning.

1961. 9 saml. 2 avd. Nr 45

Andra lagutskottets utlåtande nr i5 år 1961

(Gällande lydelse)
Riksförsäkringsanstaltens beslut
länder till efterrättelse utan hinder
av förd klagan.

(Föreslagen lydelse)
Riksförsäkringsverkets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av
att besvär anförts eller förordnande
om underställning meddelats.

Denna förordning tråder i kraft
den 1 juli 1961.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering

Härigenom förordnas beträffande lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering1,
dels att i 2, 7 och 15 §§, 18 § 1 mom., 28, 29 och 32—36 §§, 38 §
3 mom. samt 39 och 41 §§ orden »pensionsstyrelsen», »pensionsstyrelsens»,
»styrelsen» och »styrelsens» skola ersättas med orden »riksförsäkringsverket»,
»riksförsäkringsverkets», »verket» och »verkets», dels att 8 §, 14 § 2
mom., 17 §, 18 § 2 mom. samt 37 och 42 §§ skola erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

8 §•

Tilläggspension, hustrutillägg---annan pensionsberättigad.

Minskning skall,------övrigt bortfallit.

Äger änkepensionsberättigad uppbära
livränta enligt 20 § lagen om
yrkesskadeförsäkring eller äger hon
jämlikt annan lag eller särskild författning
eller enligt Konungens förordnande
uppbära motsvarande livränta,
vilken bestämmes av eller utbetalas
från riksförsäkringsanstalten
eller bolag som avses i 1 § lagen om
yrkesskadeförsäkring, skall livräntan
avdragas från änkepensionen i
vad förmånerna belöpa på samma
tid, dock att alltid minst hälften av
pensionen skall utgivas. Livräntan
skall i vad den sålunda avdragits
icke räknas såsom inkomst vid tilllämpning
av första och andra styckena.

Äger änkepensionsberättigad uppbära
livränta enligt 20 § lagen om
yrkesskadeförsäkring eller äger hon
jämlikt annan lag eller särskild författning
eller enligt Konungens förordnande
uppbära motsvarande livränta,
vilken bestämmes av eller utbetalas
från riksförsäkringsverket
eller bolag som avses i 1 § lagen om
yrkesskadeförsäkring, skall livräntan
avdragas från änkepensionen i
vad förmånerna belöpa på samma
tid, dock att alltid minst hälften av
pensionen skall utgivas. Livräntan
skall i vad den sålunda avdragits
icke räknas såsom inkomst vid tilllämpning
av första och andra styckena.

1 Senaste lydelse av 7 § och 38 § 3 mom. se SFS 1955:394, av 8 §,14 § 2 mom., 15, 33 och 36
§§ se SFS 1960:99, av 18 § 1 mom., 34 och 39 §§ se SFS 1952:396, av 18 § 2 mom. se SFS 1958:
192 samt av 28, 35 och 37 §§, se SFS 1947:221.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

14 §.

2 mom. Har för------eller minskas.

Vad sålunda----------därav påverkas.

Befinnes någon som åtnjuter folkpension
icke längre vara svensk medborgare
eller mantalsskriven i riket,
skall pensionen indragas, såvida icke
detta med hänsyn till omständigheterna
prövas oskäligt. För den som
ej längre är mantalsskriven i riket
skall dock kommunalt bostadstillägg
alltid indragas.

Föreligger omständighet,----

1 fall som i denna paragraf avses
må pensionsstyrelsen medgiva nära
anhörig, vilken för sitt uppehälle är
beroende av den pensionsberättigades
folkpension, rätt att uppbära
denna eller del därav.

2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad
är intagen i hem,

Befinnes någon som åtnjuter folkpension
icke längre vara svensk medborgare
eller mantalsskriven i riket,
skall pensionen indragas, såvida icke
Konungen för vissa fall annorlunda
förordnat eller det med hänsyn till
omständigheterna prövas oskäligt
att indraga pensionen. För den som
ej längre är mantalsskriven i riket
skall dock kommunalt bostadstillägg
alltid indragas.

§•

För tid, under vilken pensionsberättigad
är intagen i fångvårds- eller
tvångsarbetsanstalt eller hålles häktad
eller eljest är på statens bekostnad
intagen å anstalt eller ock tillfälligt
vistas utom anstalten, må
folkpension ej utgå med högre belopp
än som motsvarar 600 kronor
om året. Kan den pensionsberättigade
på grund av sitt tillstånd uppenbarligen
icke tillgodogöra sig nämnda
belopp till sin personliga nytta,
må riksförsäkringsverket besluta om
nedsättning av beloppet, dock till
lägst 200 kronor för år.

---den månaden.

1 fall som i denna paragraf avses
må riksförsäkringsverket medgiva
nära anhörig, vilken för sitt uppehälle
är beroende av den pensionsberättigades
folkpension, rätt att
uppbära denna eller del därav.

§•

2 mom. För tid, under vilken pensionsberättigad
är intagen i hem,

Andra lagutskottets
(Gällande lydelse)

som avses i 18 § lagen om socialhjälp,
eller mot avgift, som av kommun
erlägges, åtnjuter vård eller försörjning
å annan anstalt, äger kommunen
uppbära honom tillkommande
folkpension samt därav tillgodogöra
sig i förra fallet kostnaderna
för vården eller försörjningen och i
senare fallet utgiven dagavgift och
annan vårdkostnad; dock skall kommunen
vara skyldig att av pensionsbeloppet
månatligen tillhandahålla
den pensionsberättigade 40 kronor
eller, där den pensionsberättigade på
grund av sitt tillstånd ej kan begagna
sig av kontanta medel, använda
motsvarande belopp för ökande
av hans trivsel eller eljest till
hans personliga nytta.

Har pensionsberättigad,

För tid,------

utlåtande nr 45 år 1961

(Föreslagen lydelse)
som avses i 18 § lagen om socialhjälp,
eller mot avgift, som av kommun
erlägges, åtnjuter vård eller försörjning
å annan anstalt, äger kommunen
uppbära honom tillkommande
folkpension samt därav tillgodogöra
sig i förra fallet kostnaderna
för vården eller försörjningen och i
senare fallet utgiven dagavgift och
annan vårdkostnad; dock skall kommunen
vara skyldig att av pensionsbeloppet
månatligen tillhandahålla
den pensionsberättigade 50 kronor
eller, där den pensionsberättigade på
grund av sitt tillstånd ej kan begagna
sig av kontanta medel, använda motsvarande
belopp för ökande av hans
trivsel eller eljest till hans personliga
nytta.

befinnes tillfredsställande,
stycket sägs.

över pensionsstyrelsens beslut i
ärende rörande pension må klagan
föras av justitiekanslern eller efter
justitiekanslerns medgivande av
kommun, pensionsnämnds ordförande
och pensionsstyrelsens ombud.
Enskild sakägare må fullfölja talan
allenast såframt pcnsionsstyrelsen
lämnat tillstånd därtill. Sådant tillstånd
skall lämnas där vid ärendets
behandling inom styrelsen uttalats
avvikande mening, så ock där styrelsen
finner fråga huruvida sökanden
är arbetsoförmögcn eller fråga om
beräkning av sökandens inkomst
vara tveksam och tillika av stor betydelse
ur ekonomisk synpunkt eller
fråga är om tillämpning av påföljds -

§•

över riksförsäkringsverkets beslut
i ärende rörande pension må klagan
föras hos försäkringsdomstolen
genom besvär. Besvären skola ingivas
eller insändas till riksförsäkringsverket.
Den omständigheten, att
besvären ingivits eller insänts direkt
till försäkringsdomstolen, utgör ej
hinder för besvärens upptagande till
prövning, därest de inkommit till
domstolen före besvärstidens utgång.

Riksförsäkringsverkets beslut i
ärende som i första stycket sägs må
av verket underställas försäkringsdomstolens
prövning, om det för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning
är av synnerlig vikt att saken
prövas av domstolen eller eljest sär -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse)

bestämmelse eller styrelsen eljest
finner särskilda skäl föreligga att
bevilja tillstånd.

Klagan föres hos Konungen genom
besvär, vilka vid talans förlust skola
å trettionde dagen från den dag beslutet
gavs vara inkomna till socialdepartementet.

Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt i fråga
om tillämpning av denna lag å dess
här i riket bosatta medborgare.

(Föreslagen lydelse)
skilda skäl förefinnas för sådan
prövning.

Riksförsäkringsverkets beslut länder
till efterrättelse utan hinder av
att besvär anförts eller förordnande
om underställning meddelats, såframt
ej riksförsäkringsverket annorlunda
bestämmer.

§•

Konungen äger träffa överenskommelse
med främmande makt i fråga
om tillämpning av denna lag helt
eller delvis å personer, som icke åro
svenska medborgare.

Denna lag tråder i kraft den 1 juli
1961.

Beträffande klagan över pensionsstyrelsens
beslut, som meddelats före
ikraftträdandet, skola äldre bestämmelser
gälla, dock skola besvär över
beslut som nu sagts efter den SO juni
1961 prövas av försäkringsdomstolen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning

åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 5, 7 och 9 §§ lagen den 18 maj 1956 om ersättning
åt smittbärarei skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Från ersättningen------

Från ersättningen skola jämväl
avräknas sjukpenning som för tid
för ingripandet utgår enligt annan
lag eller enligt särskild författning
eller enligt Konungens förordnande
och som bestämmes av eller utbetalas
från riksför säkring sanstalten eller
bolag som omförmäles i 1 § lagen om
yx-kesskadeförsäkring ävensom livränta,
som någon åtnjuter på grund
av att han är smittbärare, till den
del den belöper å tid för ingripandet.

(Föreslagen lydelse)

5 §.

- om moderskapshjälp.

Från ersättningen skola jämväl
avräknas sjukpenning som för tid
för ingripandet utgår enligt annan
lag eller enligt särskild författning
eller enligt Konungens förordnande
och som bestämmes av eller utbetalas
från riksförsäkringsverket eller
bolag som omförmäles i 1 § lagen om
yrkesskadeförsäkring ävensom livränta,
som någon åtnjuter på grund
av att han är smittbärare, till den del
den belöper å tid för ingripandet.

Yad i---— — — om yrkesskadeförsäkring.

7 §-

Det ankommer
Ärende angående ersättning upptages
av den lokalsjukkassa eller,
där sådan ej finnes inrättad, den centralsjukkassa
som smittbäraren tillhör.
Tillhör lian icke någon sjukkassa,
upptages ärendet av sjukkassan
i den kommun, där han är bosatt.
Är smittbäraren icke bosatt i 1

tillfällig smittbärare.

Ärende angående ersättning upptages
av den allmänna sjukkassa
som smittbäraren tillhör. Tillhör han
icke någon sjukkassa, upptages ärendet
av den sjukkassa, inom vars
verksamhetsområde han är bosatt.
Är smittbäraren icke bosatt i riket,
upptages ärendet av den sjukkassa,

1 Senaste lydelse av 5 § se SFS 1959: 588.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

riket, upptages ärendet av sjukkas- inom vars verksamhetsområde ingrisan
i den kommun, där ingripandet pandet skett,
skett.

9 §•

Beträffande ersättning åt tillfällig
smittbärare skola i övrigt bestämmelserna
i 11 § tredje stycket, 23 §
första stycket, 27 § första stycket,
28 § andra och fjärde styckena, 30 §
andra stycket, 32 §, 45 § andra stycket
samt 46, 59, 89, 101—103 och
105—107 §§ lagen om allmän sjukförsäkring
äga motsvarande tillämpning,
dock att vad i 103 § stadgas om
socialdepartementet i stället skall
gälla inrikesdepartementet.

Utöver vad

ingripandet avser.

Denna lag träder i kraft beträffande
5 och 9 §§ den 1 juli 1961 och
beträffande 7 § den 1 januari 1962.

Andra lagutskottets utlåtande nr t5 år 1961

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 21 maj 1954 (nr 269) om skyldighet för
arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning

Härigenom förordnas, dels att 6 § förordningen den 21 maj 1954 om
skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning
skall upphöra att gälla, dels att 1 och 4 §§ samma förordning skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

1 §•

Arbetsgivare, som — — — — — — nyss sagts.

Upphör arbetstagares —---— — arbetstagarens anställande.

Uppgift, som------allmän sjukkassa.

År arbetstagaren försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring,
bör uppgiften lämnas till den lokalsjukkassa,
i vilken arbetstagaren är
försäkrad, eller, om arbetstagaren
tillhör centralsjukkassa för stad,
som utgör eget centralsjukkasseområde,
till sådan centralsjukkassa.

Har uppgift, som i 1 § avses, lämnats
till annan allmän sjukkassa än
den lokalsjukkassa eller den för stad
inrättade centralsjukkassa, i vilken
arbetstagaren är försäkrad, åligger
det den sjukkassa, som mottagit
uppgiften, att ofördröj ligen vidarebefordra
densamma till sådan lokaleller
centralsjukkassa. År arbetstagaren
ej försäkrad jämlikt lagen om
allmän sjukförsäkring, skall uppgiften
i stället vidarebefordras till

Är arbetstagaren försäkrad jämlikt
lagen om allmän sjukförsäkring,
bör uppgiften lämnas till den
sjukkassa, i vilken arbetstagaren är
försäkrad.

§•

Har uppgift, som i 1 § avses, lämnats
till annan allmän sjukkassa än
den, i vilken arbetstagaren är försäkrad,
åligger det den sjukkassa, som
mottagit uppgiften, att ofördröjligen
vidarebefordra densamma till
den sjukkassa, som arbetstagaren
tillhör. Är arbetstagaren ej försäkrad
jämlikt lagen om allmän sjukförsäkring,
skall uppgiften i stället
vidarebefordras till utmätningsmannen
i anställningsorten.

Andra lagutskottets utlåtande nr A5 år 1961

(Gällande lydelse)

utmätningsmannen i anställningsorten.

Lokalsjukkassa eller för stad inrättad
centralsjukkassa, som mottagit
uppgift avseende i kassan försäkrad
arbetstagare, skall, sedan den
tagit del av innehållet i uppgiften,
ofördröjligen vidarebefordra uppgiften
till vederbörande utmätningsman
inom kassans område.

(Föreslagen lydelse)

Sjukkassa, som mottagit uppgift
avseende i kassan försäkrad arbetstagare,
skall, sedan den tagit del av
innehållet i uppgiften, ofördröjligen
vidarebefordra uppgiften till vederbörande
utmätningsman inom kassans
område.

Denna förordning träder i kraft
den 1 januari 1962.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 29 augusti 1958 (nr 460) om sjukhjälp i
vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket

Härigenom förordnas, att 2—5 §§ förordningen den 29 augusti 1958 om
sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket,
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

Sjukhjälp enligt denna förordning
utgår i form av ersättning för utgifter,
som avses i 14—17 §§ lagen
om allmän sjukförsäkring, ävensom
för kostnad, som avses i 18 § nämnda
lag, i den mån ersättning för sådan
kostnad är tillförsäkrad samtliga
försäkrade i den centralsjukkassa,
som enligt vad i 3 § sägs skall bekosta
hjälpen.

Sjukhjälp utgår-----— så

(Föreslagen lydelse)

§•

Sjukhjälp enligt denna förordning
utgår i form av ersättning för utgifter,
som avses i 14—18 §§ lagen om
allmän sjukförsäkring.

ersättning.

3 §•

Sjukhjälp, som avses i denna förordning,
utgives av sjukkassa för den
ort, där vården erhålles. Lokalsjukkassa
äger återfå sålunda utgiven
sjukhjälp av den centralsjukkassa,
till vilken den år ansluten.

Kostnaden för utgiven sjukhjälp
skall belasta sjukvårdsförsäkringen
i vederbörande centralsjukkassa.

Sjukhjälp, som avses i denna förordning,
utgives av sjukkassa för
den ort, där vården erhålles.

Kostnaden för utgiven sjukhjälp
skall belasta sjukvårdsförsäkringen
i vederbörande sjukkassa.

4 §.

Beträffande sjukhjälp enligt den- Beträffande sjukhjälp enligt denna
förordning skall i tillämpliga de- na förordning skall i tillämpliga de -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lar gälla vad som stadgas i 14—18,
29, 30, 32, 59, 87, 101—103 och 105
-—107 §§ lagen om allmän sjukförsäkring.

De närmare föreskrifter, som finnas
erforderliga för tillämpningen
av denna förordning, meddelas av
Konungen eller efter Konungens bemyndigande
av riksförsäkringsanstalten.

lar gälla vad som stadgas i 14—18,
29, 30, 32, 59, 101—103 och 105—
107 §§ lagen om allmän sjukförsäkring.

§•

De närmare föreskrifter, som finnas
erforderliga för tillämpningen
av denna förordning, meddelas av
Konungen eller efter Konungens bemyndigande
av riksförsäkringsverket.

Denna förordning tråder i kraft
beträffande 5 § den 1 juli 1961 och
i övrigt den 1 januari 1962.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Förslag

till

Reglemente

angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder
Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Folkpensioneringsfonden, riksförsäkringsverkets yrkesskadeförsäkringsfond
samt den fond, som avses i lagen om frivillig statlig pensionsförsäkring,
skola på sätt nedan stadgas förvaltas av fondfullmäktige.

2 §•

Yrkesskadeförsäkringsfondens inkomster utgöras av

avgifter för försäkringar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete,
lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer, lagen
om yrkesskadeförsäkring samt lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl.;

återbetalda belopp enligt 12 § andra stycket lagen om försäkring för
olycksfall i arbete och 51 § andra stycket lagen om yrkesskadeförsäkring;
bötesmedel enligt 34 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete;
kapitalbelopp, som inflyta vid inköp i riksförsäkringsverket av livräntor
enligt 10 § lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete
eller på grund av verkets övertagande jämlikt 35 § lagen om försäkring
för olycksfall i arbete samt 54 och 55 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring
av annan åvilande skyldighet att utgiva ersättning i anledning av
olycksfall eller sjukdom; samt
räntor och annan avkastning.

Yrkesskadeförsäkringsfondens utgifter utgöras av

ersättningar och andra kostnader, som i anledning av inträffade skadefall
skola utbetalas av riksförsäkringsverket enligt förenämnda lagar och
enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar;

ersättningar, som skola utbetalas av riksförsäkringsverket på grund av
övertagande jämlikt 10 § lagen angående ersättning för skada till följd
av olycksfall i arbete, 35 § lagen om försäkring för olycksfall i arbete samt
54 och 55 §§ lagen om yrkesskadeförsäkring av annan åvilande ersättningsskyldighet; -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

belopp, som av riksförsäkringsverket eller eljest återbetalas på grund
av att för mycket influtit till verket i avgifter för försäkringar enligt de i
första stycket omförmälda lagarna; samt

belopp, som utbetalas till följd av vad nedan i 3 eller 11 § stadgas.

3 §•

Konungen äger bestämma att kostnaderna för förvaltningen av viss i 1 §
avsedd fond skola ersättas av fondens medel samt därvid fastställa de
grunder, enligt vilka ersättningen skall utgå.

Om fondfuUmäktige

4 §.

Fondfullmäktige utgöras av

generaldirektören och chefen för riksförsäkringsverket såsom ordförande; överdirektören

och souschefen hos riksförsäkringsverket såsom vice ordförande;
samt

fem av Konungen för tre år i sänder förordnade personer, av vilka tre
skola äga erfarenhet på det finansiella området.

Konungen utser en suppleant för var och en av de sistnämnda fem fondfullmäktige.
Vid förfall för någon av de ovan angivna befattningshavarna i
riksförsäkringsverket förordnar verket ersättare.

5 §•

Fondfullmäktige sammanträda på kallelse av ordföranden.

Fondfullmäktige äro beslutföra, när minst fem äro närvarande. Såsom
fullmäktiges beslut gäller den mening, om vilken de flesta förena sig, och
vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.

Vid fondfullmäktiges sammanträden skall föras protokoll.

6 §•

Om arvode och annan ersättning till fondfullmäktig och suppleant förordnar
Konungen.

7 §•

Det åligger riksförsäkringsverket att i enlighet med verkets instruktion
och i detta reglemente meddelade bestämmelser verkställa fondfullmäktiges
beslut, ombesörja övriga för fondförvaltningen erforderliga åtgärder samt
tillhandagå fullmäktige med de redogörelser och upplysningar, som av fullmäktige
begäras.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Om förvaltningen
8 §•

Under fondfullmäktiges förvaltning stående fond skall förvaltas på sådant
sätt att den blir till största möjliga gagn för den försäkring, för vars
räkning fonden tillkommit.

9 §.

Fondfullmäktige må placera fondmedel

1. i obligationer utfärdade av staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan, Svenska skeppshypotekskassan
eller av hypoteksaktiebolag, som enligt vad därom finnes stadgat står
under tillsyn av bank- och fondinspektionen;

2. i obligationer garanterade av staten, kommun eller därmed jämförlig
samfällighet;

3. i obligationer och andra för den allmänna rörelsen avsedda förskrivningar
som offentligen utbjudits av svenskt bankaktiebolag;

4. i andra skuldförbindelser utfärdade av staten, kommun eller därmed
jämförlig samfällighet, riksbanken, bankaktiebolag, postbanken, sparbank,
centralkassa för jordbrukskredit eller annan kreditinrättning, som Konungen
godkänner, eller av bolag, förening eller stiftelse, i vilka staten, kommun
eller därmed jämförlig samfällighet äger ett bestämmande inflytande, såvida
staten, kommun eller därmed jämförlig samfällighet iklätt sig borgen för
förbindelserna;

5. i skuldförbindelser, för vilka fond äger säkerhet genom inteckning i
fast egendom eller tomträtt inom två tredjedelar av senast fastställda taxeringsvärde;
dock skall åbyggnad, för att inteckning i fastigheten eller tomträtten
må godkännas, vara brandförsäkrad i försäkringsbolag, som avses
i lagen om försäkringsrörelse, eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt
att driva försäkringsrörelse här i riket; samt

6. i sådana andra värdehandlingar, vilka Konungen i särskilt fall efter
framställning av fondfullmäktige prövar erbjuda fullgod säkerhet.

Fondmedel tillhörande folkpensioneringsfonden eller yrkesskadeförsäkringsfonden
må därjämte placeras

7. i skuldförbindelser utfärdade av företag, som har till syfte att befordra
folkhälsan eller att medverka till att förhindra nedsättning av arbetsförmågan
eller till att förbättra sådan förmåga och som enligt fondfullmäktiges
prövning anses erbjuda godtagbar säkerhet; samt

8. med Konungens medgivande i fastigheter, som förvärvas för sådant
ändamål, som under 7. omförmäles.

Placeras medel ur folkpensioneringsfonden eller yrkesskadeförsäkrings -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

fonden i skuldförbindelse utfärdad av företag som avses i andra stycket 7.,
må utlåningen ske mot lägre ränta än som eljest skulle ha kunnat betingas.

10 §.

Till skyddande av fordran må fondfullmäktige å offentlig auktion eller
fondbörs inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt, så
ock såsom betalning för fordran övertaga för fordringen pantsatt eller annan
egendom, såvida det är uppenbart att fond eljest skulle lida avsevärd förlust.
Egendom som sålunda förvärvats skall åter avyttras, så snart lämpligen
kan ske och senast då avyttring kan äga rum utan förlust.

11 §.

Konungen äger bestämma att, såframt yrkesskadeförsäkringsfondens tillgångar
vid försäkringsteknisk utredning så finnas medgiva med hänsyn till
de förpliktelser som åligga fonden, viss mindre del av densamma användes
för att bekosta åtgärder, ägnade att i yrkesskadeförsäkringens intresse förebygg3
förlust eller nedsättning av arbetsförmågan eller höja arbetsförmågan
hos de försäkrade. Dessa medel skola ställas till riksförsäkringsverkets
förfogande att disponeras i enlighet med de närmare bestämmelser, som
Konungen meddelar.

12 §.

Har utlåning skett med stöd av bestämmelserna i 9 § andra stycket 7. eller
tredje stycket, skall anteckning härom göras i protokoll som i 5 § tredje
stycket sägs.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1961, då reglementet den 18
december 1936 (nr 638) angående förvaltningen av folkpensioneringsfonden
m. m. och reglementet den 26 november 1954 (nr 662) angående förvaltningen
av riksförsäkringsanstaltens yrkesskadeförsäkringsfond upphöra
att gälla.

Vad i lag eller särskild författning eller eljest är stadgat om riksförsäkringsanstaltens
yrkesskadeförsäkringsfond eller riksförsäkringsanstaltens
olycksfallsförsäkringsfond skall i stället avse riksförsäkringsverkets yrkesskadeförsäkringsfond.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 är 1961

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag om att socialförsäkringens organisation
skall bli mera enhetlig.

Enligt förslaget skall lokalsjukkassorna fr. o. m. den 1 januari 1962 avskaffas
och sjukförsäkringen handhavas av kassor, motsvarande de nuvarande
centralsjukkassorna. Varje sjukkasseområde kommer i regel att omfatta
en landstingskommun eller en stad som ej tillhör sådan kommun.
Lokalsjukkassornas expeditioner omvandlas till lokalkontor för de nya
sjukkassorna. Lokalsjukkassornas styrelser kommer att ersättas av lokala
försäkringsnämnder, i allmänhet en för varje primärkommun, vilka skall
tillhandagå de nya sjukkassorna med råd och upplysningar. En försäkringsnämnd
skall bestå av 5—7 ledamöter, vilka samtliga utses av kommunen.

Inom de nya sjukkassorna skall enligt förslaget inte finnas något ombudsmöte.
Sjukkassestyrelsen skall bestå av 7 ledamöter, av vilka en, ordföranden,
utses av Kungl. Maj :t, en av medicinalstyrelsen, en av länsstyrelsen
och fyra av landstinget eller staden.

Den i propositionen förordade organisationen innebär, att sjukkassorna,
när nya invalidpensionsregler beslutats och utgivande av ATP-pensioner
blir aktuellt, skall utvecklas till lokalorgan även för folkpensionering och
ATP. Några lagförslag av denna innebörd framlägges inte nu, men riksdagens
godkännande begäres av riktlinjerna för pensionsärendenas handläggning
inom sjukkassorna i framtiden.

Enligt dessa riktlinjer skall invalidpensionsärenden prövas av särskilda
organ inom sjukkassorna, kallade pensionsdelegationer. En sådan delegation
skall bestå av en av Kungl. Maj:t utsedd ordförande, som skall vara
densamme som sjukkassestyrelsens ordförande, två av medicinalstyrelsen
utsedda läkare och två ledamöter, valda av landstinget eller staden. En
representant för länsarbetsnämnden skall, utan att äga rösträtt, kunna
deltaga i delegationens sammanträden. Ärendena skall föredragas i delegationen
av en särskild tjänsteman hos sjukkassan, som skall förestå en pensionsavdelning
inom kassan. Ärenden rörande ålderspension, barnpension
och änkepension i nya fall skall avgöras av tjänstemän på dessa avdelningar.
De inkomstprövade folkpensionsförmånerna — kommunala bostadstillägg,
hustrutillägg och änkepensioner i äldre fall — skall prövas av de föreslagna
försäkringsnämnderna.

Riksförsäkringsanstalten och pcnsionsstyrelsen skall enligt propositionsförslaget
den 1 juli 1961 sammanslås till ett ämbetsverk, benämnt riksförsäkringsverket.

Besvär över riksförsäkringsverkets och försäkringsrådets beslut i socialförsäkringsfrågor
skall enligt förslaget fr. o. in. den 1 juli 1961 prövas av en
nyinrättad försäkringsdomstol, bestående av en president och minst 4 för5
—- Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 45

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

säkringsdomare, som skall vara lagfarna, samt minst 4 icke lagfarna ledamöter,
som skall ha uppdraget som bisyssla. Domstolen blir domför med tre
lagfarna och två icke lagfarna ledamöter. Prejudikatfrågor skall kunna avgöras
i plenum.

För att yrkesskadeförsäkringen senare skall kunna inordnas i samma organisation
som de övriga obligatoriska socialförsäkringarna föreslås, att
riksdagen fattar principiellt beslut om att de s. k. socialförsäkringsbolagen
inte skall få meddela yrkesskadeförsäkring efter utgången av år 1965.

Vidare föreslås i propositionen, att bestämmelserna om beräkning av pensionsgrundande
inkomst i lagen om försäkring för allmän tilläggspension
skall ändras, så att samma regler skall gälla för sådan beräkning, vare sig
inkomsten härrör av anställning eller av annat förvärvsarbete. De nya reglerna
skall tillämpas även på 1960 års inkomster. Tiden för anmälan om
undantagande från försäkringen, såvitt angår inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning, utsträckes till den 31 augusti 1961. Inom samma tid
skall också en redan gjord anmälan om undantagande kunna återkallas
utan att undantagandet påverkar pensionsrätten.

Slutligen föreslås sådana ändringar i folkpensioneringslagen, att det s. k.
fickpenningbeloppet till vissa anstaltsvårdade folkpensionärer höjes till
50 kr. i månaden.

Inledning

Sedan några år pågår en genomgripande reformering av socialförsäkringssystemet
i vårt land. Enligt statsmakternas uttalanden i samband med de
reformetapper, som hittills tillryggalagts, bör som ett slutligt mål uppställas
en långtgående samordning i såväl materiellt som administrativt
hänseende av de socialförsäkringsgrenar, som står varandra närmast. Frågor
sammanhängande med den administrativa samordning, som sålunda
åsyftats, har utretts av socialförsäkringens administrationsnämnd1, som i
oktober 1960 framlagt ett betänkande om socialförsäkringens organisation
(SOU 1960:35). Administrationsnämnden har vidare den 25 januari 1961
avgivit en promemoria (stencilerad) med förslag till bestämmelser rörande
fondförvaltningen i det av nämnden i betänkandet föreslagna socialförsäkringsverket.

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet,
socialstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, generalpoststyrelsen,
statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd,
riksskattenämnden, försäkringsinspektionen, statens lö 1

Överdirektören R. Broberg, ordförande, borgarrådet Hj. Mehr, riksdagsmannen G. Pettersson,
generaldirektören Y. Samuelsson, förste vice talmannen A. Strand och f. d. landskamreraren
A. Wigert.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

nenämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens samt Norrbottens län, besvärssakkunniga,
uppbördsutredningen, lokaliseringsutredningen rörande
statlig verksamhet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska sjukkasseförbundet, Socialförsäkringsbolagens
förening, Svenska socialvårdsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen,
Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO),
Statstjänstemännens riksförbund, Försäkringsfunktionärernas förbund,
Kooperativa förbundet, Sveriges folkpensionärers riksorganisation, Rikskommittén
för partiellt arbetsföra och De blindas förening. Dessutom har
yttranden inkommit från riksarkivet, Sveriges läkarförbund och Svenska
sjöfolksförbundet. Åtskilliga remissorgan har bifogat utlåtanden från underlydande
inrättningar och organisationer m. fl. över promemorian har remissyttranden
avgivits av riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen efter hörande
av fullmäktige för folkpensioneringsfonden, statskontoret, riksräkenskapsverket,
bank- och fondinspektionen samt försäkringsinspektionen.

I föreliggande proposition har administrationsnämndens förslag upptagits
till närmare behandling. Med hänsyn till att ett genomförande av nämndens
förslag bl. a. förutsatt ändring i lagen om folkpensionering har vidare
i propositionen behandlats ett par andra frågor om ändring i denna lag.
Vidare innehåller propositionen förslag om ändrade regler för beräkningen
av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension,
såvitt inkomsten härrör av annat förvärvsarbete än anställning.

I anledning av att i propositionen föreslås viss ändring i 48 § lagen om allmän
sjukförsäkring har utskottet i detta utlåtande behandlat en i motioner
väckt fråga om en annan ändring i nämnda stadgande. I

I det följande kommer av framställningen i propositionen att i huvudsak
återges endast vad föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, såsom
sina egna synpunkter anfört i den allmänna motiveringen dels vid lagrådsremisser
dels vid propositionens avlåtande. Vidare kommer huvuddelen
av lagrådets yttrande att återges. Beträffande övriga delar av framställningen
i propositionen, såsom redogörelserna för gällande bestämmelser,
administrationsnämndens betänkande och de däröver avgivna remissyttrandena
samt specialmotiveringen till författningsförslagen, hänvisas till
propositionen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

De i propositionen framlagda förslagen

A. Allmänt

Departementschefen:

»Under senare år har en snabb utbyggnad av socialförsäkringarna ägt
rum. Den allmänna sjukförsäkringen och den därmed sammankopplade
moderskapsförsäkringen trädde i tillämpning år 1955. Samma år avlöste
en ny yrkesskadeförsäkringslag tidigare lagstiftning, och yrkesskadeförsäkringen
samordnades med sjukförsäkringen i vad avser förmånerna under
den första tiden av en sjukdom som härrör från yrkesskada. Inom folkpensioneringen
har kraftiga höjningar av pensionernas nivå företagits, och familj
epensioneringen har effektiviserats. Avvecklingen av inkomstprövningen
inom folkpensioneringen har fortsatt genom att änkepensioner i alla nya
fall samt barnpensionerna utgives utan avseende på den pensionsberättigades
inkomst- och förmögenhetsförhållanden. Slutligen har det avgörande
steget mot ett fullständigande av det trygghetssystem, som socialförsäkringen
avser att utgöra, tagits genom 1959 års beslut om införande av försäkringen
för allmän tilläggspension. Utöver det sagda har arbetslöshetsförsäkringen
på olika sätt förbättrats.

Ännu återstår kompletteringar i åtskilliga avseenden, innan det reformprogram
för socialförsäkringen, som statsmakterna uttalat sig för i samband
med de senaste årens beslut på detta område, kan anses fullföljt.
Närmast i tur står en omdaning av invalid- eller förtidspensioneringen inom
såväl folkpensionering som tilläggspensionering jämte en därtill ansluten
utbyggnad av sjukförsäkringen. Hithörande frågor utredes inom 1958 års
socialförsäkringskommitté, och jag räknar med att för nästa års riksdag
kunna framlägga förslag på grundval av vad kommittén kommer att föreslå.
I samband därmed torde förslag kunna framläggas om genomförande av
ännu en etapp av den folkpensionshöjning, som enligt statsmakternas ställningstagande
skall vara fullbordad år 1968.

Naturligt är att den intensiva reformverksamheten på socialförsäkringsområdet
i första hand inriktats på de materiella reglerna inom varje särskild
försäkringsgren och tagit sikte på att så snabbt som möjligt göra
de förbättrade förmånerna tillgängliga för medborgarna. Detta har inneburit,
att samordningsproblem i lagtekniskt och även i materiellt hänseende
tills vidare fått skjutas åt sidan. Likaså har det administrativa handhavandet
av socialförsäkringens olika delar fått ankomma på redan befintliga
organ utan att dessa — bortsett från den omdaning av sjukkasseväsendet
som blev en följd av den allmänna sjukförsäkringens införande — undergått
någon mera genomgripande förändring i anledning av den ändrade lagstiftningen
och tillkomsten av nya arbetsuppgifter.

Den avvaktande hållning, som statsmakterna intagit till samordningspro -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

blemen och de administrativa frågorna inom socialförsäkringen, har bl. a.
varit motiverad av önskemålet att hålla dörren öppen för de lösningar, som
skulle visa sig lämpliga då en mera samlad överblick av problemen blev
möjlig.

De förslag, som nu utarbetas inom 1958 års socialförsäkringskommitté,
syftar till att i enlighet med statsmakternas ställningstaganden avskaffa den
nuvarande inkomstprövningen av invalidpensionerna inom folkpensioneringen
och i stället införa en gradering av pensionens storlek efter pensionssökandens
eventuellt kvarstående arbetsförmåga. Förslagen torde vidare
komma att innebära, att invalidpension skall utgå vid en lägre invaliditetsgrad
än som för närvarande utgör förutsättning för rätt till sådan pension
från folkpensioneringen. För tilläggspensioneringens del torde reglerna om
invalidpension eller, som den benämnes i TPL, förtidspension komma att
bli desamma som invalidpensionsbestämmelserna inom folkpensioneringen
så långt förhållandena inom de båda pensionsgrenarna är överensstämmande.
De särskilda villkor för rätt till förtidspension från tilläggspensioneringen,
som sammanhänger med kraven på att vissa års pensionspoäng skall
ha intjänats, kan också väntas bli berörda av kommitténs förslag.

Den nya uppbyggnaden av invalidpensioneringen förutsätter en intim
samordning med sjukförsäkringen, och kommitténs förslag torde även
komma att avse genomgripande förändringar och utbyggnader av sjukpenningsidan
inom den allmänna sjukförsäkringen.

Invalidpensioneringens omdaning kommer alltså att aktualisera viktiga
samordningsproblem mellan folkpensionering, tilläggspensionering och
sjukförsäkring. Detta återspeglas i lagtekniskt hänseende i det arbete med
utarbetande av en samlad lagstiftning, omslutande de tre nämnda socialförsäkringsgrenarna,
som jämsides med socialförsäkringskommitténs arbete
bedrives inom socialdepartementet. Den nya utformningen av invalidpensioneringen
och den omständigheten att inte blott folkpension utan även
tilläggspension skall utgå i invaliditetsfall kommer att ställa stora krav
på de organ, som skall pröva pensionsansökningarna. Samordningen mellan
sjukförsäkring och invalidpensionering kommer vidare att förutsätta en
långtgående samverkan mellan de organ, som handhar dessa socialförsäkringsgrenar.

Tiden synes vara inne att ta ställning till de administrativa frågorna inom
sjukförsäkring och pensionering. De administrativa förutsättningarna för
de nya arbetsuppgifternas handhavande bör vara i huvudsak kända redan
då beslut fattas om en sådan omläggning av invalidpensioneringen och
sjukpenningförsäkringen, varom förslag kan väntas från 1958 års socialförsäkringskommitté.
Vidare bör den omorganisation som erfordras vara
åtminstone i viktigare delar genomförd, innan de administrativa organen
får ge sig i kast med att föra de nya materiella socialförsäkringsreglcrna
ut i tillämpningen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden har socialförsäkringens administrationsnämnd
lagt fram ett förslag till enhetlig organisation av sjukförsäkringen
och den allmänna pensioneringen. Förslaget innebär att lokalsjukkassorna
avskaffas som självständiga förvaltningsenheter, att centralsjukkassorna
blir regionalt organiserade lokalorgan för såväl sjukförsäkring
som pensionering, till vilka även avgörandet av invalidpensionsärenden förlägges,
att riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen förenas till ett
ämbetsverk och att prövningen i sista instans av besvär i sjukförsäkrings-,
pensions- och yrkesskadeförsäkringsmål anförtros en nybildad högsta socialförsäkringsdomstol.
Enligt nämndens förslag skall ämbetsverken sammanslås
och den nya domstolen inrättas den 1 juli 1961, medan omorganisationen
av de allmänna sjukkassorna sker i två etapper den 1 januari 1962 och den
1 juli samma år.

Administrationsnämndens bedömning av behovet av en snabb reform
av socialförsäkringens administration liksom huvuddragen i nämndens organisationsförslag
har så gott som genomgående godtagits av remissorganen.
För egen del finner jag också, att statsmakterna nu bör ta ställning till de
administrativa spörsmålen inom socialförsäkringen och att administrationsnämndens
förslag härvid kan tagas som utgångspunkt.»

B. Frågan om yrkesskadeförsäkringens framtida ställning inom socialförsäkringen Administrationsnämnden I

fråga om yrkesskadeförsäkringens administration erinrar
nämnden om att statsmakterna tidigare uttalat, att denna borde utredas
sedan någon tids erfarenhet vunnits angående den inverkan på yrkesslcadeförsäkringsinrättningarnas
verksamhet, som samordningen mellan sjukoch
yrkesskadeförsäkringarna medför. Nämnden konstaterar, att antalet
skaderegleringar reducerats kraftigt till följd av den fr. o. m. år 1955 tillämpade
samordningen eller från omkring 280 000 år 1954 till ungefär 16 000
år 1958. Av skaderegleringarna sistnämnda år hänförde sig omkring 9 000
till riksförsäkringsanstalten och cirka 7 000 till de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen.
Om administrationen av yrkesskadeförsäkringen koncentrerades
till en enda försäkringsinrättning, skulle det enligt nämndens uppfattning
bli möjligt att förenkla avgiftsberäkningen och avgiftsdebiteringen
ävensom att inskränka statistikarbetet. Avgiftsberäkningens nuvarande
differentiering med hänsyn till olika branscher och arbeten är nämligen,
yttrar administrationsnämnden, i hög grad präglad av konkurrensen mellan
yrkesskadeförsäkringsinrättningarna. Administrativa besparingar skulle
alltså enligt nämndens uppfattning stå att vinna genom en centralisering av
yrkesskadeförsäkringen till en enda inrättning; måhända skulle möjlighet
yppas att av arbetsgivarna uttaga en enda avgift till samtliga socialförsäk -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

ringar. Nämnden betonar härvid, att yrkesskadeförsäkringen finansiellt sett
utgör en ringa del av socialförsäkringen men att dess nuvarande konstruktion
starkt försvårar rationaliseringen av socialförsäkringen i olika avseenden.

Emellertid finner nämnden det inte lämpligt att i nuvarande läge vidtaga
några mera genomgripande ändringar av yrkesskadeförsäkringens administration,
eftersom frågan om försäkringens framtida ställning inom
socialförsäkringssystemet är beroende av lösningarna av de frågor om samordning
mellan olika socialförsäkringsgrenar, varom utredning pågår.
Nämnden har därför inte närmare ingått på spörsmålet om yrkesskadeförsäkringens
administrativa handhavande men framhåller angelägenheten av
att frågan härom utan dröjsmål erhåller sin lösning så snart yrkesskadeförsäkringens
framtida omfattning och beskaffenhet blivit avgjord.

Remissyttrandena

Några remissorgan finner det beklagligt, att administrationsnämnden inte
ansett sig kunna upptaga frågan om en reform av yrkesskadeförsäkringens
administration. Sålunda yttrar länsstyrelserna i
Södermanlands, Kalmar och Västmanlands län, att det hade varit önskvärt
att även denna fråga kunnat bringas till sin lösning i detta sammanhang.

Riksförsäkringsanstalten framhåller att frågan om en centralisering av
yrkesskadeförsäkringen till ett enda, statligt försäkringsorgan varit aktuell
strängt taget ända sedan tillkomsten av 1916 års lag om försäkring för
olycksfall i arbete och att redan 1920 och 1924 års riksdagar funnit det
obestridligt, att systemet med olycksfallsförsäkringens uppdelning på statlig
och enskild verksamhet visat sig medföra ej oväsentliga olägenheter i
åtskilliga avseenden. Anstalten erinrar vidare om centraliseringsfrågans behandling
vid 1954 års riksdag och anser att ytterligare erfarenheter av vikt
rörande verkningarna av samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
inte står att vinna. De skäl, som redan för fyrtio år sedan anfördes
för en centralisering, har under den gångna tiden endast vuxit i styrka.
Främst genom tillkomsten under senare år av den allmänna sjukförsäkringen
och av försäkringen för allmän tilläggspension har socialförsäkringssystemet
erhållit en struktur, som på ett helt annat sätt än tidigare påkallar
en gemensam central ledning av dess skilda delar. De ändringar, som överväges
i fråga om yrkesskadeförsäkringens materiella innehåll, kan enligt
anstaltens mening inte väntas minska men väl än mer öka angelägenheten
av att en samordning även i organisatoriskt hänseende kommer till stånd.
Anstalten kan för sin del icke finna annat, än att varje skäl saknas för ett
fortsatt uppskov med statsmakternas beslut i saken. De i betänkandet berörda
administrativa besparingarna vid en centralisering av yrkesskadeförsäkringen
till en enda försäkringsinrättning finner anstalten konkret kunna

72 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

uttryckas så, att den statliga inrättningen skulle kunna övertaga bolagens
nuvarande verksamhet med en personalförstärkning, som icke uppgår till
hälften av bolagens sammanlagda personalstyrka. Bolagen bör givetvis,
framhåller anstalten, beredas skälig tid för avveckling av sin verksamhet.
Anstalten föreslår, att det beslut om yrkesskadeförsäkringens centralisering
till ett statligt organ, som bör fattas av 1961 års riksdag, får innebörden
av ett principbeslut och att awecklingstiden fastställes till cirka fem år.

Försäkringsinspektionen understryker angelägenheten av att frågan om
yrkesskadeförsäkringens administrativa handhavande utan dröjsmål erhåller
sin lösning så snart yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och
beskaffenhet blivit avgjord. Svenska sjukkasseförbundet vill starkt framhålla
önskvärdheten av att de allmänna försäkringarna gives sådant materiellt
innehåll, att någon särskild yrkesskadeförsäkring inte blir erforderlig.
Härigenom skulle, anför förbundet, möjlighet till en ytterligare förenklad
administration erhållas. Försäkringsfunktionärernas förbund uttalar,
att yrkesskadeförsäkringens inordnande i sjukkasseverksamheten är en
utveckling, som helt sammanfaller med den önskade rationaliseringen av
verksamheten, men anser i likhet med administrationsnämnden att frågan
om yrkesskadeförsäkringens organisation inte bör lösas nu.

En avvisande hållning till tanken på en centralisering av yrkesskadeförsäkringens
administration intar Socialförsäkringsbolagens förening. De inom
yrkesskadeförsäkringen förekommande betydande avgiftsvariationerna medför
enligt föreningens mening den fördelen, att kostnaderna för yrkesskadorna
kan på ett rättvist sätt fördelas mellan de verksamheter, där skadorna
inträffar. Existensen av flera försäkringsinrättningar har inneburit en
mycket sund konkurrens. En arbetsgivare, som inte är nöjd med det sätt
på vilket arbetet hos en försäkringsinrättning skötes, har möjlighet att
flytta sin försäkring till en annan försäkringsinrättning, vilket haft till
följd att försäkringsinrättningarna fått bemöda sig om en god skötsel av
sina försäkringsuppgifter. Föreningen finner starka skäl tala för att arbetsgivarna
även i fortsättningen skall äga frihet att välja yrkesskadeförsäkringsorgan.
Det ter sig dock inte främmande för föreningen, att en viss koncentration
av bolagens verksamhet till färre enheter kommer till stånd. För
bolagens ställningstagande till en dylik fråga finner föreningen önskvärt,
att bolagen på något längre sikt kan bedöma förutsättningarna för sitt arbete.
Även Kooperativa förbundet framhåller konkurrensens betydelse och
påpekar, att ännu svävande samordnings- och inkomstprövningsfrågor även
efter den 1955 genomförda samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna
medfört en betydande skaderegleringsvolym. Denna kan dock
beräknas bli gradvis reducerad i den takt dessa frågor löses genom yrkesskadeförmånernas
ersättande med lika eller bättre förmåner inom ramen
för andra socialförsäkringsgrenar. Det är därför enligt förbundets mening
motiverat att avvakta resultatet av pågående utredningsarbete inom 1958

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

års socialförsäkringskommitté innan frågan om yrkesskadeförsäkringens
framtida organisation upptages till behandling.

Departementschefen:

»Den samordning, som vid tillkomsten av den allmänna sjukförsäkringen
genomfördes mellan denna försäkring och yrkesskadeförsäkringen och som
innebär att sjukförsäkringen även vid yrkesskada svarar för ersättningen
under de första 90 dagarna av ett sjukdomsfall, medförde en nedgång av
antalet skaderegleringsfall inom yrkesskadeförsäkringen med omkring 95
procent. Yrkesskadeförsäkringen är numera huvudsakligen en livränteförsäkring,
som vid yrkesskada utger livräntor till de skadade eller deras efterlevande.
Med den förbättring av förmånerna vid invaliditet och ålderdom
och åt efterlevande, som följer av den allmänna tilläggspensioneringens
införande och redan beslutade eller förestående reformer av folkpensioneringen,
kommer yrkesskadeförsäkringens omfattning att minska ytterligare.
Försäkringens uppgift kan i framtiden väntas bli att i fall av yrkesskada
svara för tilläggsförmåner till de övriga socialförsäkringarnas prestationer
och för ersättning i sådana fall då förmåner från dessa försäkringar
inte utgår av olika skäl, såsom exempelvis att invaliditetsgraden är lägre
än som fordras för invalidpension inom folk- och tilläggspensioneringen.
Det sagda utesluter inte att förutsättningar kan visa sig föreligga för att
låta den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen omfatta även andra persongrupper
än arbetstagarna.

Den närmare utformningen av en yrkesskadeförsäkring med de nyssnämnda
uppgifterna och frågan huruvida en sådan försäkring kan helt
inordnas i den allmänna sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen
måste närmare utredas. Enligt sina direktiv har 1958 års socialförsäkringskommitté
bl. a. att upptaga frågan om en långt gående samordning i materiellt
hänseende mellan sjukförsäkringen och pensioneringen å ena sidan
samt yrkesskadeförsäkringen å andra sidan, medan dithörande administrativa
problem ankommer på administrationsnämnden. Socialförsäkringskommittén
har, enligt vad jag under hand erfarit, för avsikt att senare i år framlägga
sina slutliga förslag rörande invalidpensioneringen och sjukförsäkringen
men har inte funnit det vara möjligt att samtidigt komma med ett
förslag om yrkesskadeförsäkringens framtida omfattning och gestaltning.
En särskild utredning härom synes därför lämpligen böra komma till stånd
sedan det utredningsarbete, som nu bedrives inom socialförsäkringskommittcn,
avslutats. Yrkesskadeförsäkringsreglernas materiella innehåll får
självfallet avgörande betydelse för försäkringens organisation, och vid den
kommande utredningen bör därför även behandlas yrkesskadeförsäkringens
administrativa sida.

Även om ovisshet således ännu råder rörande enskildheterna i yrkesskadeförsäkringens
konstruktion och administrativa handhavande i framtiden,

74 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 ur 1961

torde det stå klart, att försäkringens utveckling till ett komplement till sjukförsäkring
och allmän pensionering är en nödvändig följd av de sistnämnda
socialförsäkringsgrenarnas utbyggnad. Om yrkesskadeförsäkringen skulle
upphöra att vara en självständig försäkring, faller det sig naturligt att den
får handhavas av samma organ som de övriga försäkringsgrenarna.

Förmånerna från yrkesskadeförsäkringen kommer, vilken form som försäkringen
än erhåller, att utgöra en mycket ringa del av de totala ersättningarna
från socialförsäkringarna. Tämligen snart torde yrkesskadeförsäkringsförmånernas
totalbelopp komma att uppgå till endast någon procent
av de samlade ersättningarna från sjukförsäkring, folkpensionering, tilläggspensionering
och yrkesskadeförsäkring. Under sådana omständigheter
ter det sig föga rationellt att, även om yrkesskadeförsäkringen behåller
karaktären av självständig försäkring, låta den administreras på det sätt
som för närvarande är fallet nämligen genom en statlig försäkringsanstalt
och ett antal med denna konkurrerande enskilda försäkringsinrättningar.
Frågan om de enskilda socialförsäkringsbolagens bestånd, som stått på dagordningen
upprepade gånger ända sedan början av 1920-talet, bör i samband
med yrkesskadeförsäkringens reformering få sin lösning. Denna torde
inte kunna bli någon annan än att den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
administrativt förenklas genom att bolagens verksamhet som försäkringsgivare
för denna försäkring upphör. Att administrativa besparingar
härigenom skulle uppstå redan för yrkesskadeförsäkringens eget vidkommande
synes uppenbart. Än viktigare är att möjligheter öppnas till en förenkling
av hela socialförsäkringen, särskilt vad gäller avgiftsberäkning och
avgiftsuppbörd. Om den på konkurrensförhållandet mellan olika yrkesskadeförsäkringsinrättningar
vilande differentierade avgiftssättningen för
olika företag och verksamheter avskaffas, skapas förutsättningar för att
sammanföra arbetsgivarnas olika bidrag och avgifter till socialförsäkringarna
till en enda avgift och att flytta beräkning och uppbörd av dessa från socialförsäkringens
centralorgan till de lokala skattemyndigheterna. Vid sidan
av de fördelar, som därmed står att vinna, framstår det som ett underordnat
intresse att bibehålla en differentiering efter skaderiskerna av den ringa
del av arbetsgivarnas utgifter för socialförsäkringen, som yrkesskadeförsäkringsavgifterna
utgör.

Såsom närmare skall framgå i det följande kommer en omläggning av
administrationen av yrkesskadeförsäkringen att onödiggöra bibehållandet
av en sådan särskild, från socialförsäkringens centralmyndighet fristående
mellaninstans för prövning av besvär över yrkesskadeförsäkringsinrättningarnas
beslut, som försäkringsrådet tills vidare kommer att vara enligt administrationsnämndens
förslag och enligt vad jag själv i det följande förordar.

Av de skäl jag nu anfört anser jag, att statsmakterna redan nu bör fatta
principiellt beslut om att socialförsäkringsbolagen skall upphöra att vara

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

försäkringsgivare inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen efter en
viss övergångsperiod. Då en reform av yrkesskadeförsäkringens materiella
sida efter erforderlig utredning bör kunna träda i kraft den 1 januari 1966,
synes bolagen böra upphöra att meddela yrkesskadeförsäkring med utgången
av år 1965. De olika problem, som sammanhänger med avvecklingen av socialförsäkringsbolagens
verksamhet, torde få behandlas vid den kommande
utredningen rörande yrkesskadeförsäkringen. Denna utredning bör även
ta upp de problem, som föranledes av att försäkringsrådet, enligt vad jag
senare kommer att utveckla, kan upphöra med sin verksamhet vid ungefär
samma tid.»

Motioner

I motionerna I: 623 och II: 7 Al har yrkats, att riksdagen måtte besluta »att
icke biträda förslaget rörande principbeslut om att bolag, som avses i 1 §
lagen om yrkesskadeförsäkring, efter utgången av år 1965 ej skall äga meddela
försäkring enligt nämnda lag».

I motionerna I: 628 och II: 7AO har yrkats, »att riksdagen måtte avslå i
Kungl. Maj :ts proposition nr 45 gjord hemställan om principbeslut av innebörd
att bolag, som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, icke efter
utgången av år 1965 skall äga meddela försäkring enligt nämnda lag».

I motionen II: 7A5 [yrkandet vid A. a)] har yrkats, att riksdagen måtte
besluta »att avslå propositionens förslag om att bolag, som avses i 1 § lagen
om yrkesskadeförsäkring, icke efter utgången av år 1965 skall äga meddela
försäkring enligt nämnda lag».

C. Socialförsäkringens lokala organisation

Departementschefen:

»Med ikraftträdandet av SFL erhöll sjukförsäkringens lokala
organisation sin nuvarande form. Den allmänna sjukförsäkringen
bedrives av de allmänna sjukkassorna såsom försäkringsgivare. Medlemmar
i sjukkassorna är de personer, för vilka försäkringsplikt föreligger enligt
SFL. Kassorna som uppstod genom en ombildning av den tidigare statsunderstödda
frivilliga sjukförsäkringens huvudmän, de erkända sjukkassorna,
är alltså självständiga juridiska personer med ekonomiskt ansvar
för den av dem bedrivna sjukförsäkringsrörelsen. I motsats till de erkända
sjukkassorna är de allmänna sjukkassorna inte några privaträttsliga rättssubjekt,
vilkas organisation och verksamhet regleras av privaträttens föreningsrättsliga
bestämmelser. Motsvarande regler för de allmänna sjukkassorna
återfinnes i stället uteslutande i SFL och vissa med stöd av denna
lag utfärdade författningar. De allmänna sjukkassorna är alltså offentlig -

76 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

rättsliga juridiska personer, som följer särskilda, enbart för dem gällande
bestämmelser.

Ehuru sjukkassorna således inte är statliga organ, får dock den av kassorna
bedrivna sjukförsäkringsverksamheten anses vara en statlig uppgift.
Enligt SFL är kassorna också skyldiga att, i den mån Konungen så
förordnar, biträda vid handhavandet av annan statlig social försäkrings- och
understödsverksamhet. Förordnande har med stöd härav meddelats dels om
skyldighet för kassorna att biträda riksförsäkringsanstalten i dess verksamhet
som yrkesskadeförsäkringsinrättning, dels om att kassorna skall
biträda vid handhavandet av den allmänna tilläggspensioneringen. Beträffande
yrkesskadeförsäkringen är kassorna närmast att anse som lokalombud
för riksförsäkringsanstalten, och i fråga om tilläggspensioneringen
handhar kassorna f. n. bestyren med registrering av pensionsgrundande inkomst
och med individuellt undantagande från försäkringen.

Administrationsnämndens förslag utgår från att sjukkassorna skall utbyggas
till lokalorgan för den obligatoriska socialförsäkringen, således inte
blott sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen utan även folkpensioneringen.
Detta innebär ett fullföljande av en utveckling, som tidigare kunnat
skönjas, och i likhet med flertalet remissorgan har jag den uppfattningen
att man på så sätt når fram till en lämplig, enhetligt utformad lokalorganisation
för de nämnda socialförsäkringsgrenarna.

Eftersom sjukkassorna är bärare av en statlig socialförsäkringsgren, sjukförsäkringen,
och kommer att få betydande uppgifter inom två andra, folkpensioneringen
och tilläggspensioneringen, är det naturligt, att administrationsnämnden
väckt frågan om de allmänna sjukkassornas
förstatligande. Nämnden har av flera anledningar funnit sig inte
böra förorda ett sådant steg, men i flera remissyttranden spåras en kritisk
inställning till nämndens uppfattning på denna punkt. Åtskilliga remissorgan
vill, även om de godtar skälen för att inte nu göra någon ändring i kassornas
ställning, förorda ett förstatligande längre fram.

Sjukkassornas egenskap av organ för statlig verksamhet kommer att
ytterligare förstärkas vid deras ombildning till lokalorgan även för pensioneringen.
Många omständigheter talar onekligen för att de då blir statliga inrättningar
och inte kvarstår som självständiga offentligrättsliga enheter.
När jag i nuvarande läge ändå inte vill förändra kassornas rättsliga ställning
utan ansluter mig till administrationsnämndens förslag om bibehållande
av deras hittillsvarande status är det av flera skäl. Den betydande
omorganisation av sjukkassorna och av socialförsäkringens centralmyndighet,
som på kort tid skall genomföras och som är en förutsättning bl. a.
för att dessa organ skall kunna fullgöra sina nya uppgifter inom folkpensionering
och tilläggspensionering, bör inte äventyras genom att man samtidigt
ställer sjukkassorna och centralmyndigheten inför de många svårlösta
spörsmål, som står i samband med ett förstatligande av kassorna. Det för -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

liållandevis stora mått av handlingsfrihet som tillkommer kassorna torde
vara av stort värde, såväl då det gäller att snabbt och smidigt genomföra
övergången till den nya organisationsformen som då de förestående reformerna
av socialförsäkringens materiella innehåll skall föras ut i tillämpningen.
Viktiga uppgifter i de nyssnämnda avseendena, som eljest finge
ombesörjas på annat sätt, kan också med kassornas nuvarande ställning
fullgöras av deras gemensamma intresseorganisation Svenska sjukkasseförbundet.

Olägenheterna av att sjukkassorna alltjämt kommer att utgöra i förhållande
till den övriga statsförvaltningen fristående organ synes inte vara
stora. Med den ordning, som nu tillämpas för handläggningen av sjukförsäkringsärenden
i kassorna, och efter ett genomförande av de förslag rörande
beslutsorganen i pensionsärenden, som jag i det följande framlägger,
tror jag att man sörjt för en lika god standard på avgörandena i första instans
i socialförsäkringsärenden som om sjukkassorna varit statliga myndigheter.
Jag vill i detta sammanhang understryka vad i ett par remissyttranden
anförts om angelägenheten av att tjänstemännen kan cirkulera
mellan sjukkassorna och socialförsäkringens centralmyndighet. I syfte att
underlätta en dylik cirkulation synes vid övergång mellan anställningar
hos staten och hos allmän sjukkassa böra, i den utsträckning som följer
av eljest tillämpade normer, medgivas en tillgodoräkning i avlönings- och
pensionshänseende av tjänstetid hos den tidigare huvudmannen. Samordningen
på detta område torde underlättas genom att överenskommelse nu
träffats mellan sjukkassorna och vederbörande personalorganisation om
pensionsbestämmelser för sjukkassepersonalen, vilka överensstämmer med
dem som gäller för statens anställda.

En fråga, som vid remissbehandlingen betraktats ur olika synvinklar, gäller
ämbetsansvaret för sjukkassetjänstemännen. Ett sådant ansvar torde
föreligga även för andra sjukkassetjänstemän än de verkställande tjänstemännen,
men något bestämt uttalande om hur långt ämbetsansvaret sträcker
sig kan knappast göras. Härvidlag kommer den omorganisation av sjukkassorna,
som nu föreslås, inte att medföra någon principiell ändring. Möjligheterna
att ingripa mot olämpliga eller försumliga befattningshavare torde
dock inte vara mindre i sjukkassorna än i statstjänsten. Frågan om ämbetsansvaret
har i arbetsrättsligt hänseende betydelse bl. a. för möjligheten att
ingå kollektivavtal. Hithörande spörsmål är emellertid föremål för övervägande
i ett större sammanhang, och det kan inte anses lämpligt att behandla
dem särskilt för sjukkassornas vidkommande.

Den nuvarande organisationen innebär bl. a. att i de landstingsfria städerna
och några andra städer sjukförsäkringen bedrives enbart av en centralsjukkassa
medan i landet i övrigt de försäkrade är medlemmar i såväl
en lokalsjukkassa som en centralsjukkassa. Vid sitt ställningstagande till
frågan huruvida en kassesystem et eller dubbel k assesyste -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

m e t, soin alltså båda tillämpas för närvarande, är den lämpligaste organisationsformen
har administrationsnämnden uttalat sig till énkassesystemets
förmån. På denna punkt har nämnden inte blivit motsagd under remissbehandlingen.

De fördelar, som är förenade med en övergång till enkassesystemet i
hela riket, är enligt min mening synnerligen väl dokumenterade genom vad
administrationsnämnden och remissorganen anfört, och jag tillstyrker
nämndens förslag i denna del. Jag vill i detta sammanhang erinra om att
Kungl. Maj.t genom beslut den 4 november 1960 förordnat om ny indelning
i centralsjukkasseområden från och med den 1 januari 1962. Från sistnämnda
tidpunkt kommer till följd av detta beslut och vid bifall till förslaget
om lokalsjukkassornas avskaffande antalet sjukkassor i riket att utgöra
30, nämligen en för varje landstingskommun och en för varje stad, som
ej tillhör sådan kommun, dock att de båda landstingskommunerna i Kalmar
län tillhör samma kassa.

Det är angeläget att avskaffandet av lokalsjukkassorna inte leder till
någon försämrad service för allmänheten eller till att det folkliga inslaget i
sjukkasseverksamhetens handhavande försvinner. Administrationsnämnden
har beaktat dessa synpunkter genom att föreslå att de nuvarande lokalsjukkassorna
ombildas till lokalkontor för centralsjukkassorna och att
till varje lokalkontor knytes en rådgivande nämnd. Lokalsjukkassornas omvandling
till lokalkontor synes mig på ett tillfredsställande sätt lösa frågan
om fortsatt tillgång på närbelägna sjukförsäkringsorgan för de försäkrade.
Centralsjukkassorna bör också ha möjlighet att utbygga sitt lokalkontorsnät
utöver vad som följer av de nuvarande lokalsjukkassornas ombildande. Jag
vill framhålla, att avskaffandet av lokalsjukkassorna inte innebär att avgörandena
i sjukförsäkringsärenden flyttas från de lokala expeditionerna
till centralsjukkassorna i vidare mån än ärendenas beskaffenhet fordrar.
Jag anser också att medlemsregistreringen alltjämt bör ske lokalt.

Arbetsuppgifterna för en rådgivande nämnd skall enligt administrationsnämndens
förslag vara att bistå centralsjukkassan och lokalkontoret
med råd och upplysningar om lokala förhållanden samt att framlägga
förslag för centralsjukkassans styrelse. Vid remissbehandlingen har
uttalats en viss oro för att dessa uppgifter inte skall vara tillräckligt konkreta
för att leda till något egentligt inflytande för nämnderna. I stället har
framkastats tanken att de rådgivande funktionerna inom sjukkassan skulle
anförtros åt de organ, som får till uppgift att handha prövningen av återstående
inkomstprövade folkpensionsförmåner. Enligt administrationsnämndens
mening bör denna prövning ankomma på något kommunalt
organ.

Det synes både angeläget och möjligt att beakta dessa olika synpunkter
och ändå knyta behandlingen av alla pensionsärenden till sjukkasseverksamheten.
Detta kan ske genom att till de föreslagna nämndernas rådgi -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961 79

vande uppgifter lägges funktionen som organ för prövning av ansökningar
om inkomstprövade folkpensionsförmåner. Eftersom dessa förmåner även
i fortsättningen torde få förutsättas till väsentlig del komma att bekostas av
kommunerna, bör nämndernas verksamhetsområden närmare anknytas till
den kommunala indelningen. En nämnds verksamhetsområde bör i regel
omfatta en kommun. Med tillsynsmyndighetens medgivande bör det dock
vara möjligt för två eller flera kommuner att förena sig om en nämnd och
för en kommun att inrätta mer än en nämnd.

De föreslagna nämnderna, vilka lämpligen kan kallas försäkringsnämnder,
bör finnas i såväl stadscentralsjukkassa som länscentralsjukkassa, och
det bör vara vederbörande kommun eller kommuner som utser samtliga
ledamöter i nämnderna. Antalet ledamöter bör vara minst 5 och högst 7.
När sjukkassorna övertar uppgiften att vara lokalorgan för den allmänna
pensioneringen bör de rådgivande funktionerna avse både sjukförsäkring
och pensionering. Nämnden bör stå i förbindelse med centralsjukkassans
styrelse och med det lokalkontor, som närmast är avsett att betjäna de försäkrade
inom nämndens verksamhetsområde. Det synes böra ankomma på
centralsjukkassorna att i lämpliga former anordna sammankomster med
företrädare för nämnderna för att lämna dem information om aktuella
socialförsäkringsproblem och bereda tillfälle till åsiktsutbyte i dylika frågor.

Jag föreslår i det följande, att omorganisationen av sjukkassorna skall
träda i kraft den 1 januari 1962. Definitiv ställning till försäkringsnämndernas
uppgifter inom pensioneringen kan inte tagas förrän de framtida
materiella reglerna beträffande de inkomstprövade folkpensionsförmånerna
är kända. Någon medverkan av försäkringsnämnderna inom pensioneringen
torde inte komma i fråga före den 1 januari 1963. Åtminstone till dess kommer
pensionsnämnderna att finnas kvar. På grund av att försäkringsnämnderna
således till en början bara får rådgivande funktioner inom sjukförsäkringen
torde sådana nämnder inte erfordras i stadscentralsjukkassorna
före den sistnämnda tidpunkten. Kommunerna bör givetvis då de år
1961 utser ledamöter i försäkringsnämnd beakta nämndens kommande roll
som pensionsprövningsorgan. Frågan om eventuell statlig representation i
försäkringsnämnderna får upptagas i samband med att uppgifterna inom
pensioneringen tillägges nämnderna.

Avvecklingen av lokalsjukkassorna får vissa konsekvenser för centralsjukkassornas
organisation. Ombud till länscentralsjukkassas ombudsmöte
utses nu av ombudsmötena i de anslutna lokalsjukkassorna. Denna
ordning kan alltså inte vidare tillämpas. Den frågan uppkommer då huruvida
ombudsmötena i centralsjukkassorna bör bibehållas.

Ombudsmötet utgör en motsvarighet till föreningsstämman i privaträttens
ekonomiska föreningar. Huvuduppgifterna för ombudsmötet är att
pröva frågan om ansvarsfrihet åt styrelsen samt att välja vissa styrelseledamöter
och revisorer. Därjämte har ombudsmötet att fastställa förvaltnings -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

stat för sjukkassan, att besluta om överlåtelse och inteckning av kassans
fasta egendom samt att besluta om ändringar i kassans stadgar.

Reglerna om att ombudsmötet beviljar styrelsen ansvarsfrihet står otvivelaktigt
i mindre god samklang med sjukkassornas egenskap av offentligrättsliga
rättssubjekt under statlig kontroll och med att vissa styrelseledamöter
utses av statliga myndigheter. Än mindre lämpad synes den nu stadgade
formen för avgörande av frågan om ansvarsfrihet när sjukkassorna får betydande
uppgifter vid handhavandet av försäkringsgrenar, inom vilka kassorna
inte har ställning som försäkringsgivare. Jag förordar därför, att nu
gällande bestämmelser om styrelsens ansvarsfrihet ersättes med en regel
om att ansvarsfrihet inträder för styrelseledamot, om inte tillsynsmyndigheten
skriftligen framställer anmärkning till honom inom tre år efter utgången
av det räkenskapsår, varunder det förfarande ägt rum, för vilket
ansvar ifrågasättes. För talan som grundar sig på brottslig gärning bör givetvis
ingen annan tidsgräns uppställas än den straffrättsliga preskriptionstiden.

Ombudsmöte har nu att fastställa förvaltningsstat för det kommande året.
Förvaltningskostnaderna är till stor del beroende av omständigheter utanför
kassans kontroll. Den nuvarande ordningen kan lämpligen ersättas med att
kassans styrelse årligen upprättar och till tillsynsmyndigheten insänder en
beräkning av förvaltningskostnaderna för nästföljande år. Ombudsmötets
uppgifter i fråga om överlåtelse eller intecknande av fast egendom och ändring
av stadgarna synes kunna överföras på tillsynsmyndigheten.

Härefter kvarstår frågan huruvida en församling av ombudsmötets typ
behövs för att utse de ledamöter och revisorer, som inte tillsättes av statlig
myndighet. Några remissorgan har riktat invändningar mot administrationsnämndens
förslag att de styrelseledamöter och revisorer, vilka ej utses
i annan ordning, skall tillsättas av landstinget eller i förekommande fall av
stadsfullmäktige. Det synes dock inte försvarbart att ha en särskild valkorporation
för så begränsade uppgifter som det här skulle bli frågan om,
när ändå det demokratiska inflytandet över verksamheten kan säkerställas
genom att de ifrågavarande styrelseledamöterna och revisorerna tillsättes av
representationen i den landstingskommun eller stad, som utgör kassans
område. Från en del håll har uttalats att landstinget i egenskap av sjukvårdshuvudman
skulle ha ett ekonomiskt intresse stridande mot sjukkassans.
Härtill kan sägas, att den ersättning, som kan utgå till landstinget
från sjukkassan, är författningsenligt reglerad. Det synes mig närmast vara
en fördel att landstinget får bättre kännedom om sjukförsäkringsfrågorna
och erhåller ett eget ansvar för den av sjukkassan bedrivna verksamheten.
Det torde vara lämpligt att avskrift av styrelsens förvaltningsberättelse m. m.
tillställes landstinget eller stadsfullmäktige. De informationer, som nu lämnas
på ombudsmötet, bör i stället kunna meddelas vid de sammankomster

Andra lagutskottets utlåtande nr i5 år 1961

med företrädarna för försäkringsnämnderna, som jag i det föregående förordat
att sjukkassan bör anordna.

I fråga om sjukkassestyrelses sammansättning är jag
ense med administrationsnämnden om att styrelsen bör bestå av sju ledamöter
och att fyra av dessa utses av landstinget eller stadsfullmäktige. Av de
återstående ledamöterna bör som nämnden föreslagit en tillsättas av medicinalstyrelsen
och en av länsstyrelsen. Administrationsnämnden har utgått
från att den sjunde ledamoten i likhet med vad som nu är fallet skall utses
av tillsynsmyndigheten. I detta sammanhang bör beaktas, att sjukkassorna
i fortsättningen kommer att vara lokalorgan även för den allmänna pensioneringen.
Enligt administrationsnämndens förslag, vilket jag ansluter mig
till, skall prövningen av invalidpensionsärenden ske i ett särskilt, från styrelsen
fristående organ i kassorna, kallat pensionsdelegation, med en av
Kungl. Maj :t tillsatt ordförande. Under remissbehandlingen har anmärkts,
att någon anknytning mellan sjukkassestyrelsen och pensionsdelegationen
inte finnes enligt förslaget. Jag finner önskvärt att sambandet mellan de
båda nämnda sjukkasseorganen stärkes och ansluter mig till det av en
remissmyndighet framförda förslaget, att styrelsen och delegationen skall
ha samma ordförande och att denne skall utses av Kungl. Maj :t. Det blir
då inte erforderligt att tillsynsmyndigheten utser någon ledamot i kassans
styrelse. Tillsynsmyndighetens mening bör givetvis inhämtas vid tillsättande
av styrelseordföranden. Som en följd av att Kungl. Maj :t utser styrelsens
ordförande bör någon vice ordförande inte finnas, utan ordet får vid förfall
för ordföranden föras av dennes suppleant.

Förmåner i form av ersättning för kostnader för sjukgymnastik, behandling
med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig
behandling eller för konvalescentvård, de s. k. merprestationerna,
tillhandahålles enligt gällande lag endast om vederbörande sjukkassa
beslutat härom. Administrationsnämnden har föreslagit, att dessa förmåner
skall bli obligatoriska på så sätt att Kungl. Maj :t skall äga föreskriva,
att ersättning enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder skall utgå för
försäkrads utgifter för annan vård i anledning av sjukdom än läkarvård
och sjukhusvård. Detta förslag tillstyrker jag.

Övergången till enkassesystemet i hela riket medför en bättre riskutjämning
mellan olika områden. Administrationsnämnden har därför föreslagit
en förenkling av statsbidragen till sjukförsäkringen så att avgiftslindrings-
och avgiftsersättningsbidragen skulle avvecklas mot att medlemsbidraget
höjes. Jag är helt överens med nämnden om att en förenkling av
statsbidragssystemet är önskvärd. Det torde dock vara lämpligast att alla
frågor om statsbidragens utformning får avgöras i ett sammanhang, vilket
jag räknar med skall kunna ske i den förenhetligade socialförsäkringslagstiftning,
varom förslag kan väntas till 1902 års riksdag. Jag är alltså inte

6 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 saml. 2 avd. Nr 45

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

beredd att nu taga ställning till administrationsnämndens förslag beträffande
statsbidragen till sjukförsäkringen.

I några remissyttranden beröres den av administrationsnämnden icke särskilt
behandlade frågan om lokalsjukkassornas fristående fonder
sedan dessa kassor avvecklats. Dessa fonder, som bl. a. möjliggör beviljande
av understöd i vissa fall då sjukhjälp enligt SFL inte kan erhållas eller inte
anses tillräcklig, har i regel under den frivilliga sjukförsäkringens tid sammanbragts
av försäkrade inom lokalt begränsade områden. Det bör givetvis
tillses, att det lokala inflytandet över dispositionen av dessa fonders avkastning
bibehålies. Såsom Svenska sjukkasseförbundet föreslagit kan lämpligen
i centralsjukkassornas stadgar föreskrivas, att beslut om fondavkastningens
användning skall fattas inom de föreslagna försäkringsnämnderna.

I fråga om pensioneringens lokala organisation är att
märka, att för närvarande en egentlig lokalorganisation endast är uppbyggd
för folkpensioneringen. Eftersom tilläggspensioner inte kan utgå förrän
1963 har ännu inte erfordrats någon organisation för prövning av ansökningar
om sådana pensioner. Beräkningen av pensionsgrundande inkomst
inom tilläggspensioneringen är anförtrodd de lokala skattemyndigheterna
(i Stockholm överståthållarämbetet), och någon ändring härvidlag är inte
ifrågasatt. Registreringen av de pensionsgrundande inkomsterna på de försäkrade,
vilken är av grundläggande betydelse för rätten till och storleken
av tilläggspensionerna, är förlagd till de allmänna centralsjukkassorna.

Folkpensioneringens lokalorganisation utgöres av pensionsnämnderna, av
vilka det finnes en för varje pensionsdistrikt. Ett pensionsdistrikt kan bestå
av en eller flera kommuner eller av del av kommun. Antalet pensionsnämnder
är stort, f. n. omkring 1 100. Ordföranden i pensionsnämnd utses
av länsstyrelsen (överståthållarämbetet) medan övriga ledamöter väljes av
kommunen eller kommunerna. Ansökning om pension skall ingivas till
pensionsnämndens ordförande. Ansökning om allmän ålderspension och
om barnpension föranleder i normala fall inte någon egentlig prövning utan
vidarebefordras omedelbart till pensionsstyrelsen, som förordnar om utbetalning
av pensionen. I övriga pensionsärenden har pensionsnämnden att fatta
beslut. Beträffande samtliga ärenden gäller dock, att de med det yttrande
av pensionsstyrelsens ortsombud, som denne finner anledning till, skall
insändas till styrelsen. I fråga om ärenden rörande invalidpension (sjukbidrag)
samt tilläggsförmåner därtill gör styrelsen en överprövning av pensionsnämndens
beslut, vare sig besvär anförts över beslutet eller ej. Avgörandet
i invalidpensionsärenden ligger därför i realiteten hos pensionsstyrelsen.
I de återstående pensionsärendena, dvs. ärenden rörande änkepension,
hustrutillägg till ålderspension och kommunalt bostadstillägg till
ålders- och änkepension, underkastas visserligen pensionsnämndens beslut

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

en formell granskning i pensionsstyrelsen, men egentlig överprövning av
besluten förekommer endast om besvär har anförts.

Av det anförda framgår, att i fråga om den grupp av ärenden, som ställer
störst anspråk på det beslutande organet, nämligen invalidpensionsärenden,
centralmyndigheten enligt den nuvarande ordningen tillmätts ett avgörande
inflytande. Tyngdpunkten i pensionsnämndernas verksamhet ligger på den
inkomstprövning, som förekommer i huvudparten av de av pensionsnämnd
prövade ärendena. För detta arbete är pensionsnämnderna utan tvivel väl
lämpade. I det framtida pensionssystemet kommer emellertid de inkomstprövade
förmånerna att spela en mera underordnad roll. Tilläggspensionerna
beräknas på grundval av den försäkrades inkomster av förvärvsarbete
under hans aktiva tid, och inom folkpensioneringen fortgår en utveckling
bort från inkomstprövningen. Närmast förestår en reform av invalidpensioneringen,
som torde komma att innebära att den nuvarande inkomstprövningen
av hithörande pensionsförmåner övergives. Förändringen av pensionssystemets
karaktär ställer helt andra krav än hittills på de organ, som
skall pröva pensionsansökningarna.

I fråga om ålderspension och familjepension avser prövningen merendels
vissa lätt konstaterbara fakta. De största anspråken på pensionsorganisationen
kommer att ställas vid handläggningen av ärenden rörande
invalidpension (förtidspension). Organisationen för prövning av
dessa ärenden torde i själva verket bli avgörande för hela frågan om pensioneringens
lokala organisation.

Pensionsnämnderna i sin nuvarande form är enligt min mening inte
lämpade att besluta i frågor om invalidpension från folkpensioneringen och
tilläggspensioneringen, när rätten till och storleken av invalidpension inte
skall bero direkt av pensionssökandens inkomst och förmögenhet utan prövas
med utgångspunkt från en uppskattning av hans eventuella kvarstående
arbetsförmåga. Den medicinska bedömningen och rehabiliteringsfrågorna
kommer vid en sådan uppbyggnad av invalidpensioneringen att få en helt
annan betydelse än för närvarande. Valet av prövningsorgan i första instans
måste därför komma att stå mellan socialförsäkringens centralmyndighet
och lokala organ av annan beskaffenhet än pensionsnämnderna.

Till förmån för en central behandling av invalidpensionsansökningar, som
ju i praktiken kan sägas vara tillämpad för närvarande ehuru med pensionsnämnderna
som utredande organ, talar att bedömningen blir i görligaste
mån enhetlig för hela riket och att erforderlig medicinsk expertis
alltid kan beräknas vara att tillgå.

Alternativet med en central prövning är emellertid också förenat med allvarliga
olägenheter, särskilt med hänsyn till att ett sådant prövningsförfarande
inte torde kunna anordnas så att ärendena avgöres tillräckligt
snabbt. Detta förhållande skulle sannolikt bli än mer accentuerat med den

84 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

ökning av antalet ansökningar, som torde bli en följd av de nya invalidpensionsreglerna
och tilläggspensioneringens tillkomst.

Den framtida invalidpensioneringen kan väntas komma att stå i ett nära
samband med sjukförsäkringen. Det måste anses som ett huvudvillkor för
en effektivt verkande sjukförsäkring och invalidpensionering att åtgärder
så snabbt som möjligt vidtages för att förhindra att nedsättningen i den
sjukes arbetsförmåga blir varaktig eller för att begränsa nedsättningens
omfattning. Sjukförsäkringen bör svara för den sjukes försörjning intill
dess pension börjar utgå, och pensionen bör avlösa sjukförsäkringsförmånerna,
så snart förutsättningarna för pension föreligger. Allt detta kräver
en långtgående samverkan dels mellan sjukförsäkring och pensionering,
dels mellan socialförsäkringen och rehabiliteringsverksamheten. Vidare bör
man sträva efter att så långt möjligt decentralisera förvaltningsuppgifter,
som inte nödvändigtvis kräver en central handläggning. Mot denna bakgrund
förordar jag en lokal eller snarare regional handläggning av ärenden
rörande invalidpension. Handhavandet av dessa ärenden bör anförtros åt
centralsj ukkassorna.

De särskilda krav som enligt vad i det föregående antytts måste ställas på
prövningen av invalidpensionsfrågor gör det klart att denna prövning inom
sjukkassorna inte kan förläggas till sjukkassestyrelserna, som är sammansatta
med tanke på andra uppgifter. Såsom administrationsnämnden föreslagit
bör invalidpensionsprövningen handhavas av särskilda inom kassorna
inrättade organ, kallade pensionsdelegationer. Ordföranden i
delegationen bör tillsättas av Kungl. Maj:t, och jag har i det föregående
föreslagit, att ordförandeposten i sjukkassans styrelse och i delegationen
skall beklädas av samma person. Om det i en sjukkassa erfordras mer än en
pensionsdelegation, vilket torde bli fallet i bl. a. de största städerna, får en
av delegationsordförandena tillika vara styrelsens ordförande.

Enligt administrationsnämndens förslag skall en pensionsdelegation utöver
ordföranden som ledamöter ha två läkare — en förtroendeläkare hos
kassan och ytterligare en av medicinalstyrelsen utsedd läkare — samt två
medborgarrepresentanter, utsedda av landstinget eller staden. Jag tillstyrker
förslaget. De båda läkarledamöterna synes böra representera olika
medicinska områden. Lämpligen bör en av dem företräda den slutna sjukvården.
Med hänsyn härtill bör det ankomma på medicinalstyrelsen att
utse båda läkarledamöterna. För var och en av ledamöterna i pensionsdelegationen
bör finnas en suppleant. Vid förfall för ordföranden bör den för
honom utsedde suppleanten föra ordet.

De grunder, efter vilka sjukkassan har att utge ersättning till ledamot
och suppleant, bör bestämmas av Kungl. Maj :t.

Med den nu angivna sammansättningen torde delegationen, utan att fördenskull
bli för stor, ha fått den sakkunskap, som är nödvändig, samtidigt
som lekmannainflytandet tillförsäkrats den vikt det bör ha. Särskild exper -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

tis i fråga om arbetsmarknadsförhållanden och rehabiliteringsverksamhet
torde som administrationsnämnden föreslagit kunna tillföras delegationen
genom att en representant för länsarbetsnämnden deltar i överläggningarna
men ej i besluten. Även sjukkassans verkställande tjänsteman (direktör)
bör ha rätt att deltaga i överläggningarna.

Uppenbarligen måste stora anspråk ställas på den, som skall förbereda
och föredraga de till pensionsdelegationens prövning hörande ärendena.
Såsom administrationsnämnden föreslagit bör de nämnda uppgifterna handhavas
av en särskild tjänsteman, som jag i det följande kallar pensionsföredragande.
Denne bör tillika vara chef för en pensionsavdelning inom sjukkassan.
Till denna avdelning bör höra registret över pensionsgrundande inkomst
enligt tilläggspensioneringen och på avdelningen bör även handläggas
de ärenden rörande icke inkomstprövade förmåner, som jag i det
följande föreslår skall behandlas av sjukkassorna. Likaså blir upplysningsverksamheten
gentemot allmänheten en viktig uppgift för avdelningen. Pensionsföredraganden
bör utses av centralmyndigheten. Hans anställningsförmåner
bör bestämmas av samma myndighet och sättas så att befattningarna
lockar dugande krafter. Med den betydande sakkunskap, som pensionsföredraganden
kommer att besitta i de på delegationens avgörande ankommande
ärendena, synes han böra ha skyldighet att till protokollet anteckna
sin mening, om denna avviker från delegationens beslut.

En pensionsdelegation synes böra vara beslutför med fyra ledamöter
Som delegationens beslut bör gälla den mening, om vilken de flesta närvarande
förenar sig, och vid lika röstetal den av ordföranden biträdda
meningen.

Med de föreslagna pensionsdelegationerna är det enligt min mening sörjt
för en sakkunnig och effektiv prövning av invalidpensionsärendena på det
lokala planet. Detta utesluter dock inte att pensionsdelegationen, särskilt i
början av sin verksamhet, kan behöva stöd och vägledning från det centrala
socialförsäkringsorganets sida. Även angelägenheten av en enhetlig praxis
de olika delegationerna emellan talar härför. Pensionsdelegationerna bör
som administrationsnämnden föreslagit ha rätt att underställa sina beslut
centralmyndighetens prövning. För att centralmyndigheten skall få tillräcklig
överblick över delegationernas praxis och kunna påverka denna i
erforderlig omfattning torde det dock vara önskvärt att centralmyndigheten
får pröva även andra ärenden än dem, som delegationerna själva underställer
myndigheten eller som överklagas av enskild part. Det bör därför
också finnas regler om obligatorisk underställning. Dessa regler kan lämpligen
bl. a. innehålla, att ett beslut av pensionsdelegation alltid skall underställas
centralmyndigheten, om delegationens ordförande eller pensionsföredraganden
anmält avvikande mening. Centralmyndigheten bör också ha
möjlighet att självmant upptaga ett beslut av pensionsdelegation till provning -

86 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Administrationsnämndens förslag att även ärenden rörande ålderspension,
barnpension och icke inkomstprövad
änkepension skall handläggas av sjukkassorna ansluter jag mig till.
Handläggningen blir av huvudsakligen expeditionell karaktär, och beslut
om pension torde böra fattas av tjänstemän på de förutnämnda pensionsavdelningarna
och inte i pensionsdelegationerna.

I det föregående har jag förordat, att prövningen av ärenden rörande
inkomstprövade folk pensionsförmåner, dvs.
kommunala bostadstillägg, hustrutillägg och änkepension till kvinnor, som
blivit änkor före den 1 juli 1960, skall förläggas till sjukkassorna och
handhavas av de lokalt organiserade försäkringsnämnderna. Detta innebär,
att de nuvarande pensionsnämnderna avskaffas. Någon ändring i den ordning
för fastställande av grunderna för kommunala bostadstillägg, som nu
gäller och som innebär att denna uppgift ankommer på kommunal- eller
stadsfullmäktige, är givetvis inte avsedd.

Beträffande gången av ett pensionsärendes behandling inom en sjukkassa
torde man få tänka sig följande. Sedan ansökan inkommit till kassan, får
frågan om inkomstprövad förmån, om sådan sökts, av kassans pensionsavdelning
överlämnas till vederbörande försäkringsnämnd för avgörande.
Under tiden avgöres frågan om icke inkomstprövad förmån av pensionsavdelningen
eller i pensionsdelegation. De olika sjukkasseorganens avgörande i
samtliga frågor, som aktualiseras genom en ansökan, torde i regel böra
framstå som en enhet och i form av ett beslut utfärdas genom pensionsavdelningens
försorg.

Den nu behandlade omorganisationen av pensioneringens lokaladministration
leder till att den nuvarande anordningen med pensionsstyrelsens
ortsombud samtidigt avvecklas.

Vad angår utbetalningen av pensionerna torde det inte
finnas anledning att nu frångå den centrala utbetalningsmetoden, vilken
f. n. torde vara den enda som erbjuder möjligheter att fullt ut tillvarata
fördelarna av modern maskinteknik.

Beträffande den tidpunkt då bestämmelserna om den lokala organisationen
skall träda i kraft har administrationsnämnden föreslagit, att
omorganisationen av sjukkassorna i deras egenskap av sjukförsäkringsorgan
sker den 1 januari 1962 medan överförandet av pensionsärenden till sjukkassornas
handläggning får anstå till en senare tidpunkt. I överensstämmelse
härmed kommer några bestämmelser om pensionsprövning inom
sjukkassorna inte att inflyta i de lagförslag, som nu framlägges. Avsikten
är att lagförslag på grundval av vad som här anförts i denna del skall föreläggas
1962 års riksdag. I samband med att sjukkassorna även blir pensionsorgan
synes de böra få ändrad benämning och förslagsvis kallas allmänna
försäkringskassor.»

Andra lagutskottets utlåtande nr i5 år 1961

Motioner

I motionerna I: 629 och II: 7i3 framlägges vissa förslag och göres vissa
uttalanden rörande socialförsäkringens lokala organisation.
Motionärerna önskar ett starkare lokalt och kommunalt inflytande
i denna organisation. Detta kan enligt deras mening ske bl. a. genom att
försäkringsnämnderna erhåller vissa uppgifter och får en närmare anknytning
till sjukkassorna. I detta avseende anför motionärerna:

Försäkringsnämnd bör därför ha direkt uppgift att följa och övervaka
sjukkassans verksamhet inom kommunen och i tillbörlig utsträckning till
lokalkontor och sjukkassa vidarebefordra önskemål från allmänheten. Vidare
bör förekomma överläggningar mellan kassan och nämnden om verksamheten
inom kommunen. Ändringar i lokalkontorsorganisationen bör ej
företagas utan att det kommunala organet beretts tillfälle ge sin mening
till känna. Nämnden bör årligen till sjukkassan insända rapport över verksamheten
inom kommunen och därvid särskilt ange de erinringar och iakttagelser
som kan vara befogade.

Vidare anser motionärerna, att sjukkassans ombudsmöte bör behållas.
Enligt deras uppfattning bör ombuden utses antingen av försäkringsnämnderna
eller av andra organ för kommunerna inom sjukkassans verksamhetsområde.
Ombudsmötet bör, framhålles det i motionerna, utse samtliga
ledamöter i sjukkassans styrelse utom ordföranden, vilken bör utses av
Kungl. Maj:t, samt i övrigt ta befattning med de allmänna riktlinjerna för
socialförsäkringsadministrationen inom området och handlägga de uppgifter
som nu åvilar ombudsmöte i centralsjukkassa.

I fråga om pensioneringen anser motionärerna att icke någon del av folkpensionerna
bör bekostas av kommunerna. I så fall bör enligt deras mening
det reella avgörandet av samtliga folkpensionsärenden förläggas till pensionsdelegationerna.
Dessa är emellertid i behov av kontakt med lokala
organ, och i motionerna föreslås därför, att de båda lekmannarepresentanterna
i delegationerna skall utses av kassans ombudsmöte.

Enligt motionerna bör det i städer, som bildar egna sjukkasseområden
och i vilka försäkringsnämnder inte nu föreslås inrättade, eftersträvas en
liknande organisation som den motionärerna förordat för övriga sjukkasseområden.

Motionerna utmynnar i följande yrkanden, nämligen att riksdagen måtte
besluta,

»att ombudsmöte och ombudsförsamling må ingå i allmän sjukkassa
för handläggande av val av styrelseledamöter, uppdragande av allmänna
riktlinjer för verksamhet inom kassans område in. m. samt att ombudsförsamlingen
skall utgöras av företrädare för kommunerna i enlighet med
vad i motionen anförts,

att ovannämnda ombudsmöte må tillsätta ledamöter i pensionsdelegation
i enligbet med vad i motionen anförts,

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

att i skrivelse till Kungl. Maj :t dels anhålla att efter erforderlig prövning
de författningsförslag, som föranledes av ovanstående principyrkanden,
måtte föreläggas 1961 års höstriksdag, varvid särskilt bör beaktas vad i
motionen anförts om lokala organ inom socialförsäkringsorganisationen,
dels ge till känna vad i motionen anförts om socialförsäkringsorganisationen
in. m. i städer som ej tillhör landsting».

I fråga om de s. k. in erprestationerna har i motionen 11:745
[yrkandet under A. e)] yrkats, att riksdagen måtte besluta »att bemyndiga
Kungl. Maj:t dels att föreskriva att ersättning inom sjukförsäkringen må
utgå för försäkrads kostnader för sjukgymnastik eller eljest behandling
med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig
behandling eller för konvalescentvård, dels att fastställa grunder för sådan
ersättning».

Yrkanden i anledning av propositionens förslag rörande pensioneringens
lokala organisation har framställts dels i motionerna
I: 623 och II: 741, dels i motionerna I: 625 och II: 739.

I motionerna I: 623 och II: 741 har yrkats, att riksdagen måtte besluta
att inte »godtaga förslaget om fastställande redan nu av riktlinjer för den
framtida ordningen för handläggning av ärenden rörande folkpension och
allmän tilläggspension in. in.».

I motionerna I: 625 och II: 739 har yrkats, att riksdagen måtte »besluta,
att invalidpensionsärenden skall förberedas av pensionsdelegationen inom
centralsjukkassorna men företagas till slutligt avgörande inom riksförsäkringsverket».

D. Socialförsäkringens centrala administration

Departementschefen:

»Den centrala förvaltningen av socialförsäkringen är f. n. uppdelad på
två ämbetsverk, riksförsäkringsanstalten för sjukförsäkringen och tilläggspensioneringen
samt pensionsstyrelsen för folkpensioneringen. När sjukoch
moderskapsförsäkringarna tillsammans med folkpensioneringen och den
allmänna tilläggspensioneringen som avsikten är skall bilda ett enhetligt
socialförsäkringssystem blir det av praktiska skäl omöjligt att bibehålla
den nuvarande ordningen med olika centralmyndigheter för olika grenar
av socialförsäkringen. Ser man frågan utifrån de tidigare föreslagna lösningarna
beträffande den lokala förvaltningen framträder likaledes med
full tydlighet nödvändigheten av en samordning på det centrala planet.
När alla de nu ifrågavarande socialförsäkringsgrenarna lokalt skall administreras
av samma kassor kan tillsynen över kassornas verksamhet inte
bedrivas rationellt om den inte förlägges till ett enda organ. Administrationsnämndens
förslag om att riksförsäkringsanstalten och
pensionsstyrelsen skall sammanslås till ett ämbets -

Andra lagutskottets utlåtande nr b5 år 1961

verk har också tillstyrkts av alla remissorgan utom pensionsstyrelsen,
och jag vill för egen del också ge min anslutning till förslaget. Sammanslagningen
bör, såsom nämnden förordat, äga rum redan den 1 juli 1961
för att den nya centralmyndigheten skall kunna medverka redan vid genomförandet
av sjukkassereformen den 1 januari 1962.»

Departementschefen föreslår härefter, att det nya ämbetsverket skall få
namnet riksförsäkringsverket.

£. Socialförsäkringens högsta prövningsinstans, m. m.

Departementschefen:

»Det nuvarande besvärssystemet inom socialförsäkringen uppvisar ett
oenhetligt mönster med ett stort antal olika regler i fråga om talerätt, fullfölj
dsbegränsning och instansordning. Beträffande beslutanderätten i högsta
instans inom de varandra närstående socialförsäkringsgrenarna sjuk- och
moderskapsförsäkring, yrkesskadeförsäkring, folkpensionering och tilläggspensionering
gäller, att Kungl. Maj :t i statsrådet är högsta instans inom
folkpensioneringen och avgör flertalet frågor inom tilläggspensioneringen
samt inom sjuk- och moderskapsförsäkringarna. Försäkringsrådet är slutinstans
för yrkesskadeförsäkringen och därjämte i frågor, som rör pensionsgrundande
inkomst inom försäkringen för allmän tilläggspension,
denna försäkrings avgiftssida och arbetsgivarnas bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna.
Enligt den nuvarande ordningen kommer alltså
likartade spörsmål inom försäkringsgrenar, som har ett intimt samband
med varandra, att avgöras än av Kungl. Maj :t i statsrådet, än av försäkringsrådet.

Förklaringen till bristen på enhetlighet i besvärsreglerna ligger till stor
del däri, att de materiella bestämmelserna inom olika socialförsäkringsgrenar
vuxit fram etappvis allteftersom de politiska och ekonomiska förutsättningarna
för reformer infunnit sig. De lösningar beträffande besvärsreglerna
som därvid valts har i stor utsträckning betraktats som provisoriska,
och de har varit avsedda att gälla intill dess det blev möjligt
att ge socialförsäkringen i dess helhet en enhetligare administration. Statsmakterna
har vid flera tillfällen under senare år gjort uttalanden i denna
riktning, och därvid har ibland framförts tanken på att inrätta en g e in c nsam
högsta prövningsinstans för socialförsäkringen. I överensstämmelse
härmed förordar administrationsnämnden, att besvärsprövningen
inom den allmänna pensioneringen, sjuk- och moderskapsförsäkringarna
samt yrkesskadeförsäkringen i sista instans koncentreras till ett
enda organ och att detta organ får karaktären av en domstol. Denna administrationsnämndens
uppfattning har så gott som undantagslöst vunnit anslutning
bland remissorganen.

Vid bedömningen av förslaget om en enhetligt organiserad besvärspröv -

90 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

ning inom de nyssnämnda socialförsäkringsgrenarna fäster jag för egen del
stort avseende vid att gränsdragningsfrågorna — t. ex. vem som är att anse
som arbetstagare och vad som menas med sjukdom eller med invaliditet —
liksom även frågorna rörande samordning mellan de olika försäkringsförmånerna
fått en starkt ökad betydelse särskilt efter tilläggspensioneringens
införande. Det är därför enligt min mening nödvändigt att skapa garantier
för en enhetlig rättstillämpning. Detta torde inte lämpligen kunna ske
på annat sätt än genom anordnande av en gemensam överinstans för socialförsäkringsmålen.

Även skälen för att låta besvärsprövningen i slutinstansen ske vid domstol
har vunnit avsevärt i styrka med socialförsäkringens fortsatta utbyggnad.
I samma mån som utrymmet för en till viss grad subjektivt färgad behovsprövning
av förmånerna minskats, har ärendenas rättsliga karaktär
framträtt tydligare. Vidare är det givet, att den enskildes anspråk på att ha
tillgång till en sakkunnig prövning i domstolsform av tvistefrågor får större
tyngd när både förmåner och avgifter spelar större roll för hans ekonomi. I
en framtid kommer snart sagt varje medborgare att under någon del av sitt
liv helt eller till icke oväsentlig del bli beroende av socialförsäkringen för
sin försörjning. Frågan om domstolsprövning i socialförsäkringsmål kan
även ses från en annan synpunkt. Så omfattande som socialförsäkringslagstiftningen
numera blivit är det klart att författningarna inte kan ge
svar på alla uppkommande tvistefrågor. Det torde vara ofrånkomligt att
lagstiftningen får kompletteras av en i viss mån rättsskapande praxis.
Rättsskipningen kan härvid inte nöja sig med att söka finna de i de särskilda
fallen mest tilltalande och rimliga lösningarna utan den måste även
i erforderlig mån innefatta en utfyllnad av lagstiftningen med fasta och
konsekventa regler, som är väl ägnade att bidraga till ett förverkligande
av lagstiftningens syften. För att ett dylikt värdefullt samspel mellan lagstiftning
och rättsbildning genom prejudikat skall kunna åstadkommas
beträffande socialförsäkringen bör enligt min mening rättstillämpningen
på området omhänderhas av en domstol, som motsvarar högt ställda krav
på sakkunskap.

Då det gällt att pröva organisationen av den högsta instansen på socialförsäkringsområdet
har administrationsnäinnden undersökt, huruvida uppgiften
bör anförtros ett befintligt judiciellt organ eller
ett nyskapat specialorgan, och härvid som alternativ till en
helt nybildad domstol diskuterat regeringsrätten, kammarrätten och försäkringsrådet.
Denna fråga har tilldragit sig stort intresse under remissbehandlingen.

I några yttranden uttalas, att den principiellt riktigaste lösningen vore att
låta regeringsrätten bli högsta instans för socialförsäkringsmålen. Besvärssakkunniga
har närmare utvecklat denna uppfattning med utgångspunkt
från tanken att regeringsrätten, såsom avsikten var vid dess tillkomst,

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år t961

borde utvecklas till en allmän högsta förvaltningsdomstol. Detta syfte
skulle enligt de sakkunniga kunna förverkligas, därest man införde generella
regler om fullföljdsbegränsning samtidigt som regeringsrättens kompetensområde
utvidgades. Som besvärssakkunniga själva påpekar är emellertid
en så genomgripande omgestaltning av regeringsrätten i dagens läge
inte genomförbar. Inte heller kan det betraktas som ett realistiskt alternativ
att som från ett par håll ifrågasatts lägga socialförsäkringsmålen till
regeringsrätten i samband med att skattemålen överföres från denna till
en nyinrättad högsta skattedomstol. Ser man till de praktiska synpunkterna
finner man, att vägande skäl talar mot regeringsrättsalternativet. Om
regeringsrätten tillfördes den stora gruppen socialförsäkringsmål skulle
detta sannolikt framtvinga såväl en ökning av antalet regeringsråd som
införande av särskilda förtursregler för de ofta brådskande socialförsäkringsmålen.
Att utöka regeringsrätten anses allmänt mindre lämpligt, och
förtursregler av nyss antytt slag skulle kunna få menliga verkningar för
regeringsrättens arbete med andra målgrupper. Därtill kommer att svårigheter
uppenbarligen skulle möta att på ett lämpligt sätt till regeringsrätten
knyta den medicinska expertis, som inte kan undvaras vid prövning av
många socialförsäkringsmål. Jag vill således inte förorda alternativet med
regeringsrätten som slutinstans.

Beträffande kammarrätten är att märka, att denna domstol hittills helt
saknar erfarenhet av socialförsälcringslagstiftningen och att det stora flertalet
socialförsäkringsmål inte har någon närmare släktskap med mål som
nu ligger under kammarrättens prövning. Ytterligare vill jag fästa uppmärksamheten
på att kammarrätten till sin struktur är en mellaninstans.
I dömandet deltar regelmässigt även unga jurister med tillfälliga förordnanden
som adjungerade ledamöter. De krav som måste ställas på den
högsta socialförsäkringsinstansen med dess centrala ställning på sitt
område och dess viktiga prejudikatskapande uppgifter gör enligt min mening
att man bör tänka sig en domstol som är annorlunda sammansatt än
kammarrätten.

Försäkringsrådet, som är den enda befintliga domstolen med specialisering
på socialförsäkringsområdet men vars verksamhet i huvudsak är begränsad
till den numera jämförelsevis mindre betydelsefulla yrkesskadeförsäkringen,
har i förevarande sammanhang vunnit flera förespråkare
bland remissorganen. En tanke som därvid ofta återkommit är att man
inte bör ha flera specialdomstolar med inriktning enbart på socialförsäkringen.

Jag har full förståelse för åsikten att det inte är önskvärt med två doinstolsinstanser
för socialförsäkringsmål. Härmed är dock inte sagt att ett
bibehållande av försäkringsrådet skulle ha försteg framför alternativet med
en nybildad domstol. En utvidgning av försäkringsrådets kompetens har
tidigare varit ifrågasatt utan att förslag härom lett till lagstiftningsåtgär -

92 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 är 1961

der, bortsett från att rådet som ett uttryckligt provisorium tillagts behörighet
att upptaga besvär över riksförsäkringsanstaltens beslut i frågor om
beräkning av pensionsgrundande inkomst samt om uppbörd av arbetsgivares
avgifter till tilläggspensioneringen och bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna.
I stället har rådets organisation nedskurits i takt
med den minskning av antalet yrkesskadeförsäkringsmål, som blivit en
följd av den år 1955 införda samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna.
Denna minskning av rådets personal har fortgått så långt,
att steget till en avveckling inte är stort. För att försäkringsrådet skall
kunna överta rollen som slutinstans för pensioneringen samt sjuk- och
moderskapsförsäkringarna skulle rådet därför behöva utbyggas. Frågan
är då om en sådan reorganisation av försäkringsrådet har några fördelar
framför inrättandet av ett helt nytt domstolsorgan.

På motsvarande sätt som ifråga om kammarrätten bör man även när
det gäller försäkringsrådet ställa önskemålen rörande den högsta socialförsäkringsinstansens
sammansättning i relation till försäkringsrådets
struktur och rekryteringsförhållanden. Försäkringsrådet är visserligen på
sitt område både första och sista besvärsinstans men den slutna rekrytering,
som kännetecknar en inellaninstans, är karaktäristisk även för försäkringsrådet.
Vill man komma ifrån den slutna rekryteringen och i stället
få möjlighet att förvärva framstående krafter från olika arbetsfält, torde
det erfordras en så genomgripande omorganisation av försäkringsrådet att
skillnaden mot att inrätta en helt ny domstol närmast framstår som en formell
fråga.

Försäkringsrådet handlägger nu omkring 2 500 yrkesskadeförsäkringsmål
om året. Med administrationsnämndens beräkning av måltillströmningen
till den högsta socialförsäkringsinstansen skulle försäkringsrådet
i sådan egenskap få ett tillskott av 700—1 300 mål om året från den allmänna
pensioneringen samt sjuk- och moderskapsförsäkringarna. Även
om denna siffra skulle visa sig vara tilltagen i underkant, är det dock sannolikt
att yrkesskadeförsäkringsmålen även i framtiden skulle komma att
dominera försäkringsrådets arbete redan på grund av sitt antal och än mer
på grund av sin karaktär. Eftersom försäkringsrådet är första besvärsinstans
för yrkesskadeförsäkringen upptages rådets arbete med målen från
denna försäkring i betydande utsträckning av utredningsfrågor och endast
i mindre mån av prejudikatfrågor. Beträffande de nytillkomna målen
från andra socialförsäkringsgrenar skulle försäkringsrådet emellertid få
överpröva första besvärsinstansens beslut. Inom hithörande målgrupper
skulle prejudikatfrågorna med all sannolikhet komma att ta större plats.
Försäkringsrådet skulle alltså huvudsakligen komma att syssla med den numera
minsta socialförsäkringsgrenen, medan de övriga socialförsäkringsmålen,
i vilka rådet skulle få viktiga prejudikatbildande uppgifter, kvantitativt
skulle komma i skymundan. Samtidigt är det klart, att det just är dessa

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

sistnämnda uppgifter som skulle motivera en omdaning av försäkringsrådet.
Det synes angeläget att det i den högsta socialförsäkringsinstansens
arbete råder balans mellan de olika försäkringsgrenarna, så att även för
yrkesskadeförsäkringens del tyngdpunkten kommer att ligga på det prejudikatbildande
området. Detta kräver att en särskild mellaninstans för
yrkesskadeförsäkringen finnes så länge försäkringen har sin nuvarande utformning.

De omständigheter, som jag i det föregående redovisat, talar enligt min
mening otvetydigt för att frågan om den högsta prövningsinstansen inom
socialförsäkringen nu får sin lösning genom inrättande av en ny domstol,
som fyller högt ställda krav på allsidig sakkunskap och ingående erfarenhet
av både socialförsäkringslagstiftningen och annan lagstiftning. Den
nya domstolen, som lämpligen kan erhålla namnet försäkringsdomstolen,
bör träda i verksamhet snarast möjligt.

Såsom jag tidigare anfört är avsikten att yrkesskadeförsäkringen efter
en övergångsperiod skall omorganiseras. Detta kan ske genom att den antingen
avvecklas som självständig försäkring eller kommer att handhavas av en
enda statlig försäkringsinrättning. Vilket av dessa alternativ som slutligen
genomföres kommer socialförsäkringens centralmyndighet att bli den
naturliga mellaninstansen i yrkesskadeförsäkringsfrågor. Försäkringsrådet
kommer därför, om den föreslagna försäkringsdomstolen inrättas, endast
under en övergångstid att behöva bibehållas såsom mellaninstans för yrkesskadeförsäkringen.
Då jag som framgår av vad jag förut sagt räknar
med att omorganisationen av yrkesskadeförsäkringen skall kunna genomföras
till den 1 januari 1966, bör försäkringsrådet kunna upphöra med sin
verksamhet vid samma tidpunkt eller kort tid därefter. Därmed skulle
man också ha kommit ifrån den av vissa remissorgan kritiserade ordningen
med flera specialdomstolar enbart för socialförsäkringen. Givet är att
vid avvecklingen av försäkringsrådet all rimlig hänsyn måste tagas till rådets
personal och dess berättigade intressen.

Beträffande den nya domstolens kompetensområde följer
av själva motiveringen för domstolens tillskapande att mål från de grenar
av socialförsäkringen som är samordnade eller eljest har nära samband
med varandra, dvs. folkpensioneringen, den allmänna tilläggspensioneringen
samt sjuk-, moderskaps- och yrkesskadeförsäkringarna, i princip
bör tillhöra domstolens prövning. Ett undantag härifrån har emellertid
ifrågasatts. Administrationsnämnden har övervägt lämpligheten av alt
bryta ut de mål om arbetsgivares avgifter och bidrag till socialförsäkringen,
vilka f. n. handlägges av försäkringsrådet, och på dessa i en eller annan
form koppla in den för taxeringsmålen gällande besvärsordningen. EU motiv
härför skulle kunna vara att utredningsmaterialet i avgiftsmål ofta är
detsamma som i taxeringsmål. Nämnden har dock slutligen förkastat delta
uppslag. Sambandet mellan socialförsäkringsavgifterna och beskattningen,

94 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

särskilt i fråga om kontrollen av de avgiftsskyldiga, utgör skäl för att anknyta
besvärsordningen i avgiftsmålen till taxeringsprocessen. Jag anser
mig emellertid i vart fall i nuvarande läge böra biträda nämndens ståndpunkt.
Inom den moderna socialförsäkringen är avgifter och förmåner så
nära avhängiga av varandra att man åtminstone i högsta instans bör söka
sammanhålla besvärsprövningen beträffande bådadera hos samma organ.
Det synes angeläget att undvika en uppdelning, som skulle kunna få sådana
konsekvenser, att taxeringsmyndigheterna i avgiftsfrågor och socialförsäkringsorganen
i förmånsfrågor utbildade olika praxis t. ex. beträffande arbetstagarbegreppet.
Det naturliga är att den nya domstolen åtminstone i ett
inledningsskede får utstaka praxis i alla slags mål från de nu ifrågavarande
grenarna av socialförsäkringen.

Jag finner följaktligen att mål om avgifter och bidrag till socialförsäkringen
bör hänföras till försäkringsdomstolens prövning. Detta hindrar
inte att förfarandet i fråga om bestämmande av arbetsgivaravgifter till socialförsäkringen
måste taga hänsyn till taxeringsprocessen. Om t. ex. vid
granskning av en företagares bokföring förhållanden uppdagas som är av
betydelse för bedömande av storleken av såväl hans skatter som hans
arbetsgivaravgifter, torde detta föranleda dels eftertaxering och dels efterdebitering
av arbetsgivaravgift. Därest företagaren är missnöjd med avgiftsdebiteringen,
har han enligt gällande bestämmelser möjlighet att inom
ett år efter det han erhöll räkning å avgiften göra framställning till riksförsäkringsverket
om rättelse. Har han samtidigt överklagat sin taxering
är det naturligt att riksförsäkringsverket inte fattar något definitivt beslut
om rättelse, förrän skattemålet blivit slutligt avgjort. Skulle avgiftsmålet
undantagsvis ha gått vidare till försäkringsdomstolen, bör det kunna förklaras
vilande där i avbidan på utgången i skattemålet. Med mitt ställningstagande
i fråga om avgiftsmålen avser jag inte att slutligt avvisa tanken
att dessa skulle kunna överföras till den för taxeringsmålen gällande besvärsordningen.
Av betydelse härvidlag kan bli socialförsäkringsavgifternas
konstruktion i framtiden och formerna för beräkning och uppbörd av dessa
avgifter. Pågående utredning rörande gestaltningen av besvärsförfarandet
inom förvaltningen kan ge anvisning om nya vägar. Än vidare kan en omprövning
befinnas motiverad, därest det skulle visa sig att det uppkommer
administrativa olägenheter av en art som nu inte förulsetts.

Frågan huruvida även den mera fristående socialförsäkringsgrenen arbetslöshetsförsäkringen
bör omfattas av domstolens behörighet har enligt min
mening i dagens läge mindre betydelse. Inom arbetslöshetsförsäkringen
finnes inte något fullt utbyggt besvärsinstitut. En arbetslöshetskassas beslut
kan inte överklagas, men den enskilde har en viss möjlighet att få till stånd
en prövning av dylikt beslut genom att vända sig till arbetsmarknadsstyrelsen
som är tillsynsmyndighet för kassorna. Mot styrelsens beslut kan
klagan föras hos regeringsrätten. Det är emellertid mycket få mål som på

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

denna väg nått regeringsrätten, och dessa mål har inte heller haft någon
närmare beröring med andra typer av socialförsäkringsmål. Jag anser det
därför f. n. inte motiverat att överföra arbetslöshetsförsäkringsmålen från
regeringsrätten till den nya domstolen. Ingenting hindrar dock att så sker
vid en senare tidpunkt, om det skulle befinnas lämpligt.

Såsom administrationsnämnden föreslagit bör vissa mål enligt lagen om
ersättning åt smittbärare, vilka nära anknyter till sjukförsäkringen, hänföras
till försäkringsdomstolens kompetensområde.

De kompetensfrågor jag hittills berört har gällt socialförsäkringen. Förslag
har emellertid under remissbehandlingen framkommit om att den
nya domstolen även skulle bli en domstol för socialvårdsmål. Socialvårdsmålen
är, liksom f. n. socialförsäkringsmålen, uppdelade på flera olika
högsta instanser —- högsta domstolen, regeringsrätten, kammarrätten och
socialstyrelsen — och en mer enhetlig instansordning för dessa mål kan
i och för sig te sig önskvärd. Socialvårdsmålen utgör emellertid sakligt
sett en mycket heterogen grupp, och åtskilliga av dessa mål saknar helt
samhörighet med socialförsäkringen. Som exempel härpå kan nämnas, att
huvudparten av de mål enligt socialhjälps-, barnavårds- och nykterhetsvårdslagarna,
som regeringsrätten handlägger, rör administrativa frihetsberövanden.
De socialvårdsmål, som är av ekonomisk natur, kan visserligen
sägas stå närmare försäkringsdomstolen, men även dessa mål är sinsemellan
mycket artskilda och leder ofta in på rättsfrågor, som de nuvarande besvärsorganen
är särskilt förtrogna med. Jag tror, att det skulle kunna bli
svårt att vid rekryteringen av den nya domstolen förena de starkt motiverade
kraven på särskilda insikter i socialförsäkringsfrågor med önskemål
om sakkunskap även beträffande socialvårdsmålen. övervägande skäl talar
därför enligt min mening för att låta den nya domstolen bli enbart en försäkringsdomstol.

Genom den föreslagna avgränsningen av domstolens kompetensområde
åstadkommes, alt domstolens arbete helt koncentreras till områden, inom
vilka dess särskilda sakkunskap kan fullt utnyttjas. Önskvärt vore i och
för sig att domstolens arbete även kunde begränsas till enbart kvalificerade
mål från dessa områden. Detta syfte skulle kunna tänkas främjas genom
regler om inskränkningar i rätten att fullfölja mål till domstolen. Sådan
fullfölj ds begränsning förekommer f. n. i socialförsäkringslagstiftningen
beträffande klagan över pensionsstyrclsens och riksförsäkringsanstaltens
beslut. Dessa begränsningar är så konstruerade, att det vanligen
blir den myndighet — pensionsstyrelsen eller riksförsäkringsanstalten —
vars beslut skall överklagas som får pröva om vederbörande skall få tillstånd
att fullfölja talan hos Kungl. Maj:t. Det kan ifrågasättas, om regler
av detta slag eller andra regler med samma syfte bör finnas i socialförsäkringslagstiflningcn
även sedan bcsvärsprövningen i högsta instans överflyttats
till den nya domstolen. Därvid är att beakta å ena sidan risken för

96 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

att ett borttagande av alla begränsningar i besvärsrätten kan inbjuda till
obefogat klagande och å andra sidan angelägenheten av att envar har möjlighet
att få sin sak prövad vid domstolen. Att göra några säkra förutsägelser
om vilken inverkan ett slopande av reglerna om fullföljdsbegränsning
kan få på besvärsfrekvensen är uppenbarligen inte möjligt. Däremot är det
tydligt, att socialförsäkringens ökande betydelse för den enskilde gör det
till ett alltmer behjärtansvärt önskemål att var och en som inte är nöjd
med de lägre instansernas beslut skall få tillfälle att utnyttja den domstol,
som nu tillskapas just för att tillgodose allmänhetens intresse av rättssäkerhet.
Med detta önskemål vore väl inte i och för sig oförenligt, att nuvarande
regler om fullföljdsbegränsning ersattes med regler om en tillståndsprövning
förlagd hos domstolen själv. Det är emellertid osäkert, om
någon mera betydande arbetsbesparing för domstolen kan uppnås på den
vägen. För min del anser jag det riktigast, att besvärsrätten till domstolen
får vara helt obegränsad till dess närmare erfarenhet vunnits, hur ett sådant
system fungerar.

Frågan om besvärsrätt för andra än enskilda parter berör väsentligen
problemet om tillvaratagande av det allmännas intresse i socialförsäkringsmålen.
Härtill skall jag återkomma i det följande.

Beträffande domstolens sammansättning vill jag till en början
taga upp en fråga av delvis principiell natur, nämligen om i domstolen
bör finnas, förutom heltidsanställda juristledamöter, även ett inslag av lekmän
som har uppdraget i domstolen såsom bisyssla. Då administrationsnämnden
förkastat denna tanke har nämnden haft för ögonen den lekmannarepresentation
med företrädare för arbetsmarknadsparterna som finnes i
försäkringsrådet och i arbetsdomstolen. Nämnden framhåller, att socialförsäkringen
till övervägande del — särskilt gäller detta den allmänna pensioneringen
och sjukförsäkringen — är en hela folkets angelägenhet och
att man därför vid utseendet av lekmän i domstolen inte lämpligen kan
falla tillbaka på organisationer som företräder vissa samhällsgrupper med
sinsemellan motstridiga eller konkurrerande intressen. Jag är härutinnan
av samma mening som nämnden. Som jag ser det gäller frågan emellertid
inte om olika intressen bör bli företrädda i domstolen utan om domstolen
kan tillföras erfarenhet och insikter av värde för rättsskipningen genom
att lekmän får säte i domstolen. Jag anser i likhet med arbetsmarknadens
organisationer och flera andra remissorgan, att så är fallet. Jag vill härvid
erinra om att domstolen i sitt arbete ofta kommer att ställas inför sådana
uppgifter som att draga gränsen mellan självständiga företagare och arbetstagare,
att bedöma en persons arbetsförmåga och att uppskatta hans inkomster.
Vid lösandet av dessa och andra liknande uppgifter bör det rimligen
vara av värde att domstolen har fortlöpande och nära kontakt med
arbetsmarknaden. Denna kontakt säkerställes bäst om i domstolen sitter
lekmän med särskild erfarenhet av arbetsförhållanden. Även lekmän med

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 är 1961

praktisk erfarenhet av annat slag kan behöva knytas till domstolen. Med
min uppfattning om lekmännens ställning och uppgifter blir den naturliga
och riktiga ordningen, att Kungl. Maj:t får förordna lekmannaledamöterna
utan föregående förslag av intresseorganisationer eller andra. Några särskilda
kompetenskrav utöver vad som följer av det hittills sagda bör inte
uppställas i lagen. Lekmannaledamöterna, som bör förordnas för fyra år
i sänder, bör få ersättning enligt grunder som fastställes av Kungl. Maj:t.

Beträffande de heltidsanställda fackmännen i domstolen har redan tidigare
framgått, att dessa bör rekryteras bland jurister från olika arbetsfält
och att man bör sträva efter att upprätthålla höga kompetenskrav. Domarämbetena
måste göras konkurrenskraftiga i förhållande till befattningar
inom socialförsäkringens administration och på den allmänna domarbanan.
Samtidigt bör vid lönesättningen beaktas, att socialförsäkringslagstiftningen
utgör ett förhållandevis begränsat rättsområde. Mot bakgrunden av
dessa synpunkter förordar jag, att domstolens ordförande, som bör benämnas
president, placeras i lönegrad B 7 och att de övriga juristledamöterna,
kallade försäkringsdomare, erhåller lön efter lönegraden B 3. Befattningarna
bör vara fullmaktstjänster och alltså ha beteckningen Bo. Jag vill tilllägga,
att en hovrättsjurist, som utnämnes till försäkringsdomare, bör vara
oförhindrad att efter ett antal år söka sig åter till allmän domstol utan att
därvid stå tillbaka för sina i hovrättstjänsten jämnåriga kolleger.

Antalet ledamöter i den nya domstolen blir uppenbarligen beroende dels
av utformningen av domförhetsreglerna, dels av beräkningar rörande måltillströmningen
och domstolens arbetsbörda i övrigt. Jag föreslår, att domstolen
skall vara domför med fem ledamöter, varav tre jurister och två
lekmän. Tillgängliga uppskattningar rörande besvärsfrekvensen till domstolen
ger anledning antaga att ett större antal ledamöter än det för domförhet
bestämda måste tillsättas om det inte skall uppstå en tyngande
arbetsbalans. Förslagsvis bör vid domstolens tillkomst tillsättas nio ledamöter,
varav fem jurister och fyra lekmän. För lekmännen bör finnas personliga
suppleanter.

Vad administrationsnämnden föreslagit om alt till domstolen skall knytas
medicinska experter finner jag välgrundat. Arvodesfrågan för dessa
experter får upptagas i ett annat sammanhang.

Ifråga om domstolens verksamhetsformer instämmer jag
med administrationsnämnden i att förfarandet vid domstolen åtminstone
inte på nuvarande stadium bör regleras i detalj. Skälen härför är flera.
Dels hör man undvika att föregripa de resultat vartill besvärssakkunniga
kan komma i sin pågående utredning angående förvaltningsprocessen. Dels
bör man ej alltför hårt binda eu ny domstol, som skall inleda eu rättsskipande
verksamhet på områden inom vilka domstolsprövning tidigare ej
tillämpats i större utsträckning. Det finns också anledning att tro, att en
domstol med sådana kvalifikationer som den här föreslagna i viss utsträck7
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 sand. 2 and. Nr 45

98 Andra lagutskottets utlåtande nr io dr 1961

ning skall kunna utbilda en ändamålsenlig processordning på egen hand.
Det sagda hindrar givetvis inte, att vissa grundläggande regler rörande
processen bör lagfästas.

Jag kan i huvudsak godtaga vad administrationsnämnden föreslagit om
att för processen i domstolen i tillämpliga delar skall gälla vissa bestämmelser
i rättegångsbalken bl. a. om domare och om rättegångsombud, om
straff och vite, om omröstning och om bevisning. Hänvisningar i domstolslagen
till ifrågavarande bestämmelser i rättegångsbalken utesluter inte att
tillbörlig hänsyn tages till speciella förvaltningsrättsliga förhållanden. Administrationsnämnden
har även föreslagit, att förfarandets allmänna gång i
försäkringsdomstolen skall regleras genom en hänvisning till rättegångsbalkens
bestämmelser om handläggning av besvär i hovrätt. Med hänsyn
till svårigheten att fastställa i vad mån vissa av dessa bestämmelser skulle
vara tillämpliga på förfarandet i försäkringsdomstolen, synes det dock
lämpligare att grunddragen av handläggningen direkt regleras i lagen om
domstolen, varvid de nämnda bestämmelserna i rättegångsbalken där så är
lämpligt bör tjäna som förebild.

Även om förfarandet vid domstolen i princip skall vara skriftligt, bör
dock viss tillgång till muntlig handläggning finnas. Muntlig utredning
angående vissa frågor kan vara ägnad att ställa målen i en klarare belysning,
och denna möjlighet bör kunna tillvaratagas. Den muntliga handläggningen
bör därvid begränsas till vad som erfordras för att fullständiga den skriftliga
utredningen.

Såsom även administrationsnämnden uppmärksammat ger bestämmelser
om muntlig handläggning vid domstolen anledning att undersöka om inte
vissa avsteg bör göras från den i förvaltningsprocessen vanligen tillämpade
principen att enskild part själv får svara för sina rättegångskostnader.
Goda skäl talar tvivelsutan för att den enskilde bör ha möjligheter till ersättning
för kostnader, som varit motiverade för att tillvarataga hans rätt.
Emellertid måste detta spörsmål ses i ett vidare sammanhang. Frågan om
fördelning av kostnaderna i mål och ärenden i förvaltningsprocessen är
för närvarande föremål för utredning av besvärssakkunniga, som torde
komma att framlägga förslag till bestämmelser i ämnet. Under sådana förhållanden
synes det inte lämpligt att på förevarande speciella område nu
införa bestämmelser, som skulle kunna verka hindrande på en samlande
lösning. Jag nöjer mig därför med att föreslå, att ersättning av allmänna
medel skall utgå till sakkunnig och vittne som försäkringsdomstolen självmant
kallat.

Bl. a. den omständigheten att den enskilde inte har möjlighet att få
ersättning för rättegångskostnader gör att man inte kan ställa alltför stora
krav på den enskildes processföring i försäkringsdomstolen. Av detta och
andra skäl måste domstolen ha vidsträcktare möjligheter till aktiv processledning
och större ansvar för att utredningen i målen blir fullständig och

Andra lagutskottets utlåtande nr hö dr 1961

rättvisande än en allmän domstol vanligen har i sina mål. Detta bör komma
till uttryck i lagen.

I samband med förfarandet vid domstolen aktualiseras frågan om b evakande
av det allmännas intresse i socialförsäkringsprocessen.
Administrationsnämnden har velat lösa detta problem genom
att tillägga det organ som beslutar i första instans besvärsrätt. Nämnden
har dock inte ansett att man borde ge lokal skattemyndighet besvärsrätt
beträffande centralmyndighetens beslut i frågor rörande beräkning av
pensionsgrundande inkomst. Beträffande yrkesskadeförsäkringen föreslår
nämnden, att riksförsäkringsverket och övriga försäkringsinrättningar skall
ha besvärsrätt. Någon invändning kan visserligen inte göras mot att sjukkassorna
har besvärsrätt i sjukförsäkringsärenden och försäkringsinrättningarna
i yrkesskadefrågor. I dylika mål har ju sjukkassorna och försäkringsinrättningarna
ett eget ekonomiskt intresse och de kan därför helt
naturligt inta partsställning. Beträffande övriga ärenden som skall handläggas
av sjukkassorna är emellertid den av nämnden föreslagna anordningen
mindre tilltalande. Väljer man i stället den av besvärssakkunniga
m. fl. förordade utvägen med en särskild partsrepresentation för det allmänna
i socialförsäkringsmål, ett allmänt ombud, får man en
naturlig lösning av problemet. Såsom besvärssakkunniga utvecklat vinner
man åtskilliga fördelar, om på detta sätt processen vid domstolen anordnas
som ett förfarande med två motstående parter. Erfarenheter från andra håll
visar, att utredningen blir fullständigare och att domstolen får ett säkrare
underlag att bygga sina avgöranden på. För det allmänna är det också av
vikt, att i socialförsäkringens intresse prejudicerande frågor kan underställas
domstolen även av andra än enskilda parter. En särskild partsrepresentant
för det allmänna skulle kunna verksamt bidraga till att skapa en
tillförlitlig och vägledande praxis på socialförsäkringarnas område.

Vad jag nu anfört talar enligt min mening starkt för att processen i
socialförsäkringsmål bör tillföras, åtminstone i högsta instans, en särskild
representant för det allmänna. Emellertid kan betänkligheter resas mot
att i dagens läge ta ett sådant steg utan en närmare undersökning rörande
vilka konsekvenser i olika avseenden, som det skulle föra med sig. Det
synes svårt att på nuvarande stadium med större grad av säkerhet överblicka
hur ett sådant partsförfarande skulle gestalta sig i praktiken. .lag
finner mig fördenskull inle beredd att nu föreslå införande av eu särskild
partsrepresentation för det allmänna. Denna fråga bör dock lämpligen
tagas upp vid ett senare tillfälle, sedan större erfarenhet angående besvärsförfarandets
funktion inom det nya socialförsäkringssystemet vunnits.

Om jag inte nu vill förorda en särskild representant för det allmänna
finner jag mig dock böra föreslå andra, mindre ingripande åtgärder som
är ägnade alt till en del fylla samma syfte. Vad jag härvidlag tänker mig är

100 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

införande av möjligheter för riksförsäkringsverket att underställa sina avgöranden
försäkringsdomstolens prövning. Genom en sådan anordning
skulle yppas möjlighet att inhämta domstolens mening i exempelvis fall
av prejudicerande betydelse eller där tveksamhet yppat sig — måhända
dokumenterad genom skiljaktiga meningar —• angående en frågas rätta
bedömning. Jag föreslår således, att i lagstiftningen om allmän sjukförsäkring,
folkpensionering och försäkring för allmän tilläggspension införes
bestämmelser om att riksförsäkringsverket skall äga underställa sina avgöranden
försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas i högsta instans
eller eljest särskilda skäl förefinnes för sådan prövning. Beslut om underställning
skall fattas i samband med avgörandet i sakfrågan.

Det allmännas intressen synes jämväl i de lokala instanserna kunna bevakas
genom ett underställningsförfarande, här i förening med befogenhet
för centralmyndigheten att självmant ta upp ett lokalt organs beslut till
prövning. Inom den allmänna pensioneringen bör som jag tidigare framhållit
underställningsreglerna utformas så att ett beslut av en pensionsdelegation
automatiskt skall underställas centralmyndigheten så snart
ordföranden eller föredraganden i delegationen antecknat skiljaktig mening
till protokollet. Centralmyndigheten bör vidare i sin tillsynsverksamhet
ha möjlighet att självmant taga upp ett underordnat organs beslut till
omprövning.»

Lagrådet

Lagrådet har yttrat:

Enligt 103 § förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring
och 53 § förslaget till lag angående ändring i lagen om försäkring
för allmän tilläggspension äger tillsynsmyndigheten respektive pensionsmyndigheten
(riksförsäkringsverket) underställa sitt beslut den föreslagna
försäkringsdomstolens prövning, om det för enhetlig lagtolkning
eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av domstolen
eller eljest särskilda skäl förefinnas för sådan prövning. Underställningsförfarandet
avser att tillgodose det allmännas intresse i socialförsäkringsprocessen.

Den föreslagna lagen om försäkringsdomstol upptager i fråga om prövningen
i underställningsmål icke annan bestämmelse än att i 9 § stadgas,
att ändring i underställt beslut ej må göras till nackdel för enskild part,
med mindre tillfälle lämnats denne att yttra sig. Motiveringen till förslaget
innehåller i berörda hänseende ej något härutöver. Domstolen torde därför
ha att pröva det underställda beslutet i samma utsträckning som riksförsäkringsverket.
Då detta i egenskap av tillsynsmyndighet äger ex officio
upptaga ärende till prövning och i följd härav icke är bunden av enskild
parts yrkande i besvär, torde alltså även domstolen ha samma vidsträckta

101

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

befogenhet. En dylik officialprövning kan emellertid icke anses väl förenlig
med de uppgifter som böra ankomma på en domstol.

Därest man med hänsyn härtill vill undvika att mål underställningsvägen
föras upp till försäkringsdomstolen, måste man sörja för att det allmännas
intresse bevakas i annan ordning. Departementschefen har i detta
hänseende diskuterat den av besvärssakkunniga förordade utvägen att anordna
en särskild partsrepresentation för det allmänna, ett allmänt ombud.
Det framhålles av departementschefen, att åtskilliga fördelar skulle vara
förknippade med ett dylikt system. Sålunda skulle härigenom utredningen
bliva fullständigare och domstolen få ett säkrare underlag för sina avgöranden.
För det allmänna vore det också av vikt, att i socialförsäkringens
intresse prejudicerande frågor kunde underställas domstolen även av andra
än enskilda parter. En särskild partsrepresentation för det allmänna skulle
kunna verksamt bidraga till att skapa en tillförlitlig och vägledande praxis
på socialförsäkringens område. Enligt departementschefens mening talade
det anförda starkt för att processen i socialförsäkringsmål borde tillföras,
åtminstone i högsta instans, en särskild representant för det allmänna.
Emellertid har departementschefen icke velat föreslå införande av en särskild
partsrepresentation för det allmänna, innan närmare undersökning
skett rörande vilka konsekvenser ett sådant partsförfarande kunde medföra;
frågan härom borde tagas upp, sedan större erfarenhet vunnits angående
besvärsförfarandets funktion inom det nya socialförsäkringssystemet.

De fördelar, som skulle vara att vinna om en särskild partsrepresentation
för det allmänna tillskapas, äro enligt lagrådets mening så betydande att
man bör söka genomföra en dylik ordning redan nu. Endast om avsevärda
svårigheter av organisatorisk art skulle lägga hinder i vägen, bör frågan
uppskjutas. Därest reformen tills vidare begränsas till socialförsäkringsprocessen
i högsta instans, synas emellertid inga nämnvärda organisatoriska
svårigheter föreligga att nu införa en dylik partsrepresentation. Detta
kan ske sålunda, att Kungl. Maj :t förordnar eu befattningshavare hos riksförsäkringsverket
att såsom allmänt ombud föra det allmännas talan hos
försäkringsdomstolen i socialförsäkringsmål, som avgjorts av riksförsäkringsverket
eller försäkringsrådet; talan bör från hans sida fullföljas i de
fall där det från prejudikatsynpunkt eller eljest av särskilda skäl är av
betydelse att domstolen prövar saken. Denne befattningshavare bör icke
deltaga i avgörandet av socialförsäkringsärenden hos riksförsäkringsverket.
Erforderligt biträde bör lämnas honom av de befattningshavare hos verket
som utses därtill. Någon nämnvärd utökning av personalen hos verket torde
icke behöva föranledas av lagrådets förslag.

Om ett allmänt ombud skall föra det allmännas talan hos försäkringsdomstolen,
kan ifrågasättas huruvida det är nödvändigt att låta sjukkassorna
och i fråga om yrkesskadeförsäkring riksförsäkringsverket äga rätt

102

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

att själva anföra besvär hos domstolen. Riksförsäkringsverket är en statlig
myndighet, och det bör därför vara naturligt att dess besvärsrätt utövas
av det allmänna ombudet. Sjukkassorna torde, såsom i remissprotokollet
angives, tå anses såsom ett slag av offentligrättsliga juridiska personer med
statliga uppgifter. Med hänsyn härtill synes det icke böra möta betänkligheter,
att även sjukkassornas besvärsrätt övergår till allmänna ombudet.
I ett fall bör emellertid sjukkassa själv ha rätt att anföra besvär hos försäkringsdomstolen,
nämligen det i 102 § lagen om allmän sjukförsäkring
omförmälda, där tvist föreligger mellan olika sjukkassor.

I överensstämmelse med det anförda bör vad förslagen till lag angående
ändring i lagen om allmän sjukförsäkring, lag angående ändring i lagen
om försäkring för allmän tilläggspension och lag om försäkringsdomstol
innehålla rörande underställning av beslut utgå. Vidare bör i förstnämnda
båda förslag jämte förslagen till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring
och lag om besvär över försäkringsrådets beslut införas
bestämmelse om att talan för det allmänna föres av allmänt ombud, som
förordnas av Konungen; dock bör i förslaget till ändring i sjukförsäkringslagen
upptagas stadgande om besvärsrätt för sjukkassa i det ovan angivna
fallet.

Härjämte synes det vara påkallat att — såsom skett i taxeringsförordningen
och förordningen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
— i samtliga ovannämnda lagförslag utom förslaget till lag om försäkringsdomstol
upptagas bestämmelser om anslutningsbesvär. Bestämmelserna
härom torde kunna avfattas i enlighet med stadgandena i 108 § taxeringsförordningen
med den avvikelsen att förlängningen av besvärstiden
bör begränsas till tre veckor.

Förslagen till förordning om ändring i förordningen angående beräkning
av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, till förordning om ändring i förordningen angående uppbörd
av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
in. m. och till lag angående ändring i lagen om folkpensionering torde
jämväl böra ändras i överensstämmelse med vad lagrådet i det föregående
förordat. Skäl kunna anföras för att, utom allmänt ombud, kommun skall
äga rätt att klaga över riksförsäkringsverkets beslut rörande folkpension
i vissa folkpensionsärenden.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring.

I enlighet med vad ovan anförts hemställer lagrådet, att 103 § i förevarande
förslag ändras så, att såsom första stycke upptages förslagets första
punkt, att i ett andra stycke stadgas att talan för det allmänna föres av
allmänt ombud, som förordnas av Konungen, dock att sjukkassa må föra
talan mot beslut i fråga som i 102 § avses, samt att såsom tredje stycke

103

Andra lagutskottets utlåtande nr \ö ur 1961

upptagas andra och tredje punkterna i förslagets första stycke samt såsom
fjärde och femte stycken andra och tredje styckena i nu gällande lydelse.

Vidare böra i särskild paragraf, 103 a §, upptagas tidigare omförmälda
stadganden om anslutningsbesvär, varav föranledes jämkning i törsta
stycket av övergångsbestämmelserna.

Förslaget till lag om försäkringsdomstol.

Uteslutandet av underställning och processens anordnande såsom ett
kontradiktoriskt förfarande, vari det allmänna utom i undantagsfall representeras
av allmänt ombud, torde vidare medföra att i lagen bör upptagas
motsvarighet till huvudregeln i RB 17: 3, att beslut ej må givas över annat
eller mera än vad part i behörig ordning yrkat. Bestämmelse av detta innehåll
synes kunna anknytas till det i 13 § första stycket i förslaget intagna
stadgandet, att domstolens beslut skall grundas på vad handlingarna innehålla
och eljest förekommit. Än vidare bör bestämmelsen i 9 § första stycket
om kommunikation såsom villkor för ändring till nackdel för klagandens
motpart utsträckas att i princip gälla till förmån för alla parter. Att
göra regeln helt ovillkorlig även beträffande annan än enskild part synes
dock icke vara lämpligt. Det torde kunna antagas att ändringssökande av
enskild person, i vilket hänseende icke skall gälla någon fullföljdsbegränsning,
ofta kan komma att avse eller medföra allenast mindre jämkningar
eller rättelser, vilka antingen äro obestridliga eller utan egentlig betydelse
för motparten. För att icke förfarandet i onödan skall tyngas synes därför
möjlighet böra finnas, att ändring undantagsvis må göras även utan motpartens
hörande. Bestämmelsen i 9 § första stycket synes böra få innehalla,
att ändring i överklagat beslut ej, utan att motparten lämnats tillfälle att
yttra sig, må göras till hans nackdel, där ej såvitt angår annan än enskild
part hans hörande finnes obehövligt.

Med uttrycket enskild part i lagrådets ändringsförslag beträffande 9 §
första stycket blir att förstå alla som kunna vara parter utom de, som företrädas
av det allmänna ombudet, samt i visst fall sjukkassa och eventuellt
kommun. I fråga om det remitterade förslaget synes vara något tveksamt
vad uttrycket omfattar; enligt lagrådets mening bör därmed förstås annan
part än staten, riksförsäkringsverket, sjukkassa samt i visst fall kommun.
Beträffande samma uttryck i 10 § första stycket framgår av bestämmelsen
att därmed allenast åsyftas fysisk person, medan uttrycket i 10 § andra
stycket torde hava samma innebörd som i 9 §.

Enligt 5 § i det remitterade förslaget skall Kungl. Maj:t förordna särskilda
sakkunniga med uppgift att tillhandagå försäkringsdomstolen med
utlåtanden i medicinska frågor. Jämlikt 11 § skall ersättning till sakkunnig,
om han höres på begäran av part, utgivas av parten. Part som utgivit
sådan ersättning får enligt 14 § själv bära kostnaden.

104

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 ur 1961

Sakkunnigbevisning i medicinska frågor torde vid domstolen bliva av
stor betydelse vid bedömandet av spörsmål rörande medicinska orsakssammanhang,
invaliditetsgrader m. m. Domstolens prövning av dylikt spörsmål
är regelmässigt av väsentlig betydelse för enskilds rätt, varför valet
av sakkunnig är av särskild vikt. Anordningen med särskilt förordnade
sakkunniga är emellertid uppenbarligen i viss mån ägnad medföra, att domstolen
kan bliva mindre benägen att tillmötesgå parts begäran att rätten
skall anlita annan sakkunnig. Härigenom kan anordningen leda till att
parts möjlighet att förebringa enligt hans mening erforderlig utredning och
bevisning försvåras, varvid även är att beakta att enskild person, som är
part i hithörande mål, ofta befinner sig i dåliga ekonomiska omständigheter,
att fri rättegång ej kan erhållas samt att medicinsk sakkunnigutredning
ofta är kostsam. Rättvise- och billighetsskäl av synnerlig styrka tala således
för att möjlighet införes att tillerkänna part ersättning av motparten för
sakkunnigkostnad, och med hänsyn till de anförda speciella förhållandena
synes införande av sådan möjlighet knappast kunna antagas inverka vid en
framtida allmän reglering av kostnadsfrågorna i administrativ process. Lagrådet
hemställer av angivna skäl, att i anslutning till bestämmelsen i 14 §
upptages stadgande, att domstolen, om skäl därtill äro, äger förordna att
parts kostnad för hörande av sakkunnig i medicinsk fråga skall ersättas
av motpart.

Justitierådet Bomgren:

I den mån enligt förslaget muntlig handläggning äger rum för att genom
förhör med part vinna utredning om faktiska omständigheter, framstår
handläggningen som en av domstolen till fullgörande av dess skyldighet
att sörja för att målet blir fullständigt utrett anordnad bevisupptagning,
till sitt syfte likartad med ett på dess initiativ tillkommet avhörande
av vittnen och sakkunniga. Efterkommer icke part föreläggande att
inställa sig, skall rätten pröva vilken betydelse hans utevaro må tillmätas
i bevisavseende. Det finnes anledning förmoda att i vissa fall, av ekonomiska
skäl, svårigheter komma att uppstå för part att efterkomma ett
föreläggande att personligen infinna sig inför domstolen. Det torde kunna
antagas, att domstolens uppgifter med avseende å utredningen och bevisbedömningen
skulle underlättas, därest part av allmänna medel kunde
tillerkännas ersättning för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan
ävensom beredas möjlighet att uppbära förskott för nämnda kostnader.
Det förhållandet att det är ovisst, om och i vad mån en sådan regel
kan komma att godtagas i fråga om förvaltningsprocessen i övrigt, synes
icke böra utgöra hinder för att, såvitt avser rättegången i försäkringsdomstolen,
i ovan angiven utsträckning giva part rätt till ersättning och förskott
av allmänna medel. (Jfr 52 § lagen om yrkesskadeförsäkring.)

105

Andra lagutskottets utlåtande nr bo år 1961

Av anförda skäl hemställer jag att, i anslutning till bestämmelserna om
muntlig handläggning, upptagas stadganden av innehåll, att till part som
förelagts att personligen inställa sig till muntlig handläggning skall, om sä
erfordras, ersättning av allmänna medel utgå för kostnader till resa och
uppehälle samt för tidsspillan enligt vad som är stadgat om sådan ersättning
till vittne m. fl. ävensom att part äger enligt de närmare bestämmelser
som utfärdas av Konungen erhålla förskott för kostnader till resa och
uppehälle.

Lagrådet har vidare yttrat:

Förslaget till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring.

Försäkringsrådets beslut rörande allmän föreskrift, som meddelats av
riksförsäkringsverket, torde ej böra få överklagas hos försäkidngsdomstolen.

Av förut anförda skäl och enligt vad nu sagts hemställer lagrådet, att 44 §
i förevarande förslag ändras sålunda, att i ett fjärde stycke stadgas att över
försäkringsrådets beslut i annat ärende enligt denna lag än som avses i
andra stycket klagan må föras genom besvär hos försäkringsdomstolen, att
ett femte stycke får den lydelsen att talan för det allmänna föres av allmänt
ombud, som förordnas av Konungen, samt att såsom ett sjätte stycke upptagas
andra och tredje punkterna i förslagets fjärde stycke och såsom sjunde
stycke förslagets sista stycke.

Vidare hemställes, att i en ny 44 a § upptagas de tidigare omförmälda bestämmelserna
om anslutningsbesvär.

Förslaget till lag om besvär över försäkringsrådets beslut.

I förevarande förslag bör 1 § ändras på motsvarande sätt som 44 § i förslaget
till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring samt upptagas
en ny paragraf, 2 §, med bestämmelser om anslutningsbesvär, varvid
förslagets 2 § blir 3 §.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om försäkring för allmän
tilläggspension.

I förevarande förslag bör, i överensstämmelse med vad lagrådet tidigare
hemställt, 53 § ändras på det sätt att i ett fjärde stycke stadgas alt talan
för det allmänna föres av allmänt ombud, som förordnas av Konungen, att
såsom ett femte stycke upptagas andra och tredje punkterna i förslagets
tredje stycke, att såsom sjätte stycke upptages första punkten i förslagets
femte stycke samt att såsom sjunde stycke upptages förslagets sista stycke.
Andra punkten i förslagets femte stycke synes kunna uteslutas såsom onödig.
Vidare bör i en ny 53 a § införas stadganden om anslutningsbesvär.

106 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Departementschefen

Departementschefen har i anledning av lagrådets yttrande anfört:

»Frågan om partsrepresentation för det allmänna i socialförsäkringsprocessen
bör prövas sedan någon tids erfarenhet rörande det nya besvärsförfarandet
vunnits. Jag är inte övertygad om att anordningen med en tjänsteman
hos riksförsäkringsverket som allmänt ombud innebär en lämplig lösning.
Tills vidare bör underställningsförfarandet kunna godtagas som en
ersättning för möjligheten för en särskild representant för det allmänna att
föra upp mål till försäkringsdomstolen. Jag vill därför inte frångå mina förslag
rörande förfarandet i försäkringsdomstolen.

Lagrådet har vidare beträffande rättegångskostnad i mål vid försäkringsdomstolen
förordat, att domstolen skall kunna förplikta motpart att ersätta
part kostnaden för hörande av sakkunnig i medicinsk fråga. En ledamot
har velat öppna möjlighet för part att få ersättning för personlig inställelse
vid domstolen. Lagrådets förslag skulle i praktiken innebära att ersättning
skulle kunna tillerkännas enskild part av allmänna medel för sakkunnig,
vars anlitande påkallats av honom själv. De skäl som lagrådet andragit till
stöd för sitt förslag har jag som framgår av vad jag yttrade vid lagrådsremissen
förståelse för. En lösning av kostnadsfrågan enligt vad lagrådet
förordat förutsätter att det allmänna regelmässigt står som den enskildes
motpart. Enligt mitt förslag kommer detta att bli fallet blott i vissa mål. Att
låta den enskilde få rätt till kostnadsersättning endast i sådana mål är
uppenbarligen inte lämpligt. Jag vidhåller min tidigare uttalade uppfattning
att ställning inte nu bör tagas till frågan om fördelning av kostnaden
i socialförsäkringsmål. Om det skulle visa sig förenat med allvarliga olägenheter
att möjlighet till kostnadsersättning för enskild part ej finnes, är jag
beredd att upptaga denna fråga till särskild prövning.

I övrigt har lagrådet gjort vissa påpekanden rörande utformningen av
den föreslagna lagen om försäkringsdomstol. Vad lagrådet sålunda förordat
bör iakttagas. Dock synes det inte erforderligt att införa någon mera vidsträckt
skyldighet för domstolen att inhämta parts yttrande än den som
angivits i det remitterade förslaget. Sådan skyldighet skall alltså föreligga
endast när domstolen överväger att i ett överklagat eller underställt beslut
göra en ändring vilken är till nackdel för enskild part. Ställning av enskild
part tillkommer inte den som i processen företräder ett allmänt intresse,
således ej sjukkassa, kommun eller riksförsäkringsverket. Huruvida kommunikation
bör ske med organ som nu sagts, när det har ställning som part,
får domstolen mera fritt bedöma efter lämplighetssynpunkter.»

Motioner

Frågan om bevakande av det allmännas intresse i socialförsäkringsprocessen
har behandlats i motionerna 1:623 och II: 741
samt II: 745.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

107

I motionerna 1: 623 och II: 741 har yrkats, att riksdagen måtte besluta
»att i överensstämmelse med lagrådets förslag införa sådana ändringar i det
framlagda lagförslaget att det allmänna i socialförsäkringsdomstolen kommer
att företrädas av en särskild representant».

I motionen 11: 745 [yrkandet vid A. b)] har yrkats, att riksdagen måtte
besluta, »att riksförsäkringsverkets talan hos försäkringsdomstolen må
föras av allmänt ombud».

Frågan om antalet ledamöter i försäkringsdomstolen
behandlas i motionen II: 745 [yrkandet vid A. c)], där det yrkats, att riksdagen
måtte besluta, »att försäkringsdomstolen tills vidare må bestå av fyra
lagfarna ledamöter och tre icke lagfarna ledamöter».

I motionen 11: 745 behandlas jämväl frågan om ersättning till
enskild part för hans inställelse vid försäkringsdomstolen.
I detta hänseende har i motionen [yrkandet vid A. d)]
yrkats, att ersättning »må utgå såvitt inställelsen sker på kallelse av domstolen».

F. Pensionsgrundande inkomst

De partem en t schef en :

»Enligt vad som nu gäller inom tilläggspensioneringen blir inkomst av
anställning pensionsgrundande fullt ut i vad den för år ligger mellan 4 000
kr. — det s. k. basbeloppet — och 30 000 kr. i 1957 års penningvärde. Inkomst
av annat förvärvsarbete än anställning blir pensionsgrundande på
samma sätt till den del den ligger mellan basbeloppet och dubbla basbeloppet,
men ovanför denna gräns och upp till den övre gränsen blir sådan inkomst
pensionsgrundande endast till två tredjedelar. En följd av dessa
regler blir att företagarna — jordbrukarna, hantverkarna, köpmännen, etc.
-—- och de fria yrkesutövarna inte kan komma upp i samma maximala pensionsförmåner
som löntagarna. Vidare får en företagare med exempelvis
20 000 kr. i årsinkomst en lägre pension än en anställd i motsvarande
inkomstläge. De olikheter som sålunda råder har efter lagens tillkomst
framkallat livlig debatt och föranlett uttalanden från företagarhåll syftande
till att samma beräkningssätt skall användas för anställningsinkomst och
företagarinkomst. Vad som sålunda förevarit ger mig anledning att ta upp
frågan om en omprövning av berörda regler. Då jag i det följande använder
beteckningen företagare avser jag därmed alla, vilkas inkomst enligt TPL
är att hänföra till inkomst av annat förvärvsarbete än anställning.

Frågan om företagarnas ställning inom systemet har vållat åtskilliga problem
i samband med pensionslagstiftningens tillkomst. Pensionsutredningen
föreslog i sitt år 1955 avlämnade betänkande alt företagarinkomst skulle

108 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

vara pensionsgrundande liksom bl. a. även kapitalinkomst. Vid remissbehandlingen
mötte tanken att kapitalinkomst skall kunna grunda pensionsrätt
ett nära nog enhälligt motstånd. Förslaget om en obligatorisk
anslutning av företagarna till systemet kritiserades starkt av företagarnas
egna organisationer. Det i de flesta fall anförda skälet för invändningarna
var att företagarna borde kunna göra största möjliga investeringar i det
egna företaget och fördenskull icke borde belastas med obligatoriska avgifter
till sin egen pensionering.

Under intryck av dessa opinionsyttringar föreslog den majoritet inom
allmänna pensionsberedningen — dvs. ordföranden jämte företrädarna för
socialdemokratiska partiet, LO och TCO — som förordade en lagfäst tillläggspension,
i det år 1957 avlämnade betänkandet att företagarna skulle
lämnas utanför obligatoriet. I stället skulle erbjudas dem ett frivilligt individuellt
inträde i den lagfästa tilläggspensioneringen. Med hänsyn till att
staten skulle garantera pensionernas värdebeständighet föreslogs en särskild
begränsning av dessa tilläggspensioners storlek. Förslaget om lagfästa
tilläggspensioner vann ingen anslutning från företagarhåll under remissbehandlingen.

I propositionen till 1958 års riksdag med principförslag rörande försäkring
för allmän tilläggspension — vilket förslag fälldes av den borgerliga
majoriteten i andra kammaren — förordade jag trots vad som förekommit,
att företagarna skulle anslutas till försäkringen. Den offentliga debatten
hade nämligen övertygat mig om att det fanns en utbredd önskan hos företagarna
att få del av de fördelar, som försäkringen skulle bereda i form av
värdebeständiga tilläggspensioner. I syfte att tillmötesgå dem som icke
önskade vara med — t. ex. därför att de icke ansåg sig kunna betala avgiften
— föreslog jag dock att företagarna skulle kunna individuellt utträda ur
tilläggspensioneringen.

Efter riksdagsupplösning och nyval till andra kammaren förverkligades
genom 1959 års lag om försäkring för allmän tilläggspension det nyssnämnda
förslaget i fråga om formen för företagarnas anslutning till försäkringen.

En fråga som särskilt uppmärksammades vid utformningen av tilläggspensioneringen
för företagarna gällde deras avgiftsbetalningsförmåga. I
pensionsdebatten hade från företagarhåll genomgående hävdats att företagarna
skulle få svårt att rå med avgifterna, både vad gällde arbetsgivaravgifter
för de anställdas pensionering och egenavgifter för deras egen pensionering.
Samtidigt var det av allt alt döma en allmän mening att statsbidrag
till tilläggspensioneringen icke skulle förekomma. När det gällde arbetsgivarnas
avgifter för de anställdas pensionering kunde man enligt min
mening utgå ifrån, att den belastning på produktionskostnaderna, som dessa
avgifter skulle utgöra, finge beaktas vid förhandlingsuppgörelserna om löneoch
anställningsvillkor. Invändningarna från företagarhåll i fråga om pen -

109

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

sionskostnaderna blev i denna del beaktade vid lagstiftningens utformning
i fråga om avgiftsuttagets storlek under de första åren.

Vad gällde företagarnas avgifter till deras egen pensionering kunde emellertid
saken te sig annorlunda. Mitt försök till lösning av denna fråga avsåg
samtidigt att lösa det problem rörande kapitalinkomsters avskiljande från
arbetsinkomst och pensionsrätt, som remissbehandlingen av pensionsutredningens
betänkande aktualiserat.

En allmän mening är, att pension skall ersätta bortfall av inkomst då
någon lämnar sitt förvärvsarbete. Inkomst av kapital, som kvarstår vid en
pensionering, skall då inte medföra pensionsrätt. För löntagarnas del kunde
frågan om avskiljande av kapitalinkomst lätt lösas genom att den pensionsgrundande
inkomsten beräknades på grundval av sadan inkomst som skatterättsligt
hänföres till inkomst av tjänst. Inkomst av kapital i skatterättslig
mening blir då inte pensionsgrundande. Att kapitalinkomst i denna bemärkelse
inte skulle grunda pensionsrätt för företagarnas del var också lätt
att ernå. För deras del komplicerades dock problemet om pensionsrätt för
vad som i själva verket är kapitalinkomst av andra orsaker. För en företagare
som nedlagt kapital i sin rörelse ingår nämligen vad som i realiteten
är avkastning av detta kapital i de skatterättsliga begreppen inkomst av
rörelse och inkomst av jordbruksfastighet. För att kapitalinkomst av detta
slag inte skall bli pensionsgrundande erfordras alltså en särskild metod
för att avskilja kapitaldelen av inkomsten.

Att göra den ifrågavarande avgränsningen på ett individuellt rättvisande
sätt är inte möjligt. Avkastningen av det kapital, som ligger nedlagt i en
rörelse, torde knappast i något enskilt fall kunna tillfredsställande avgränsas
från den del av verksamhetens ekonomiska resultat, som beror på själva
arbetsinsatsen.

Utan att anse mig slutligt bunden förordade jag i 1958 års proposition, att
man för företagarnas del skulle utgå från en enhetlig schablonregel av den
innebörden, att den pensionsgrundande inkomsten skulle utgöra två tredjedelar
av företagsinkomsten i vad den låg mellan basbeloppet och maximibeloppet
vid beräkning av den pensionsgrundande inkomsten. Med detta avsågs
att tillmötesgå önskemålen om låga avgifter och om kapitalinkomstens
avskiljande.

I 1959 års proposition föreslog jag efter ytterligare överväganden, alt
tredjedclsreduktionen för inkomst av annat förvärvsarbete skulle tillämpas
först ovanför det dubbla basbeloppet. Trots att avgifterna härigenom blev
högre ansåg jag den nya regeln lämpligare. I den socialdemokratiska utskottsreservation,
som innefattade bifall till propositionen och som godkändes
av riksdagen, yttrades alt skäl kunde anföras för en höjning av den
gräns vid vilken reduktionen skulle sätta in. Man måste emellertid beakta,
framhölls det i reservationen, den avgiftshöjning som skulle bli en följd av
att gränsen höjdes. Det kunde inte utan vidare tagas för givet att de, som

Andra lagutskottets utlåtande nr iö år 1961

berördes av gränsdragningen, i allmänhet önskade en sådan ändring. Mot
denna bakgrund godkändes propositionens förslag.

\ id förra årets riksdag väcktes motioner med yrkanden om ändring av
reglerna om beräkning av pensionsgrundande inkomst för företagare i syfte
att ernå samma beräkningsmetod för inkomst av anställning och inkomst av
annat förvärvsarbete. Yrkandena avslogs tillsammans med en del andra
yrkanden om ändring i TPL under den gemensamma motiveringen att några
åtgärder i berörda hänseenden icke borde vidtagas förrän erfarenhet vunnits
av lagens tillämpning i praktiken. Frågan om företagarnas ställning inom
tilläggspensioneringen berördes också i en interpellation vid riksdagens
höstsession. Även vid innevarande riksdag har frågan tagits upp i motioner.

Som framgår av den lämnade redogörelsen har hela tiden tveksamhet rått
rörande lagens utformning på ifrågavarande punkt. Mina egna ställningstaganden
har dikterats av en önskan att såvitt möjligt tillmötesgå önskemålen
från berörda grupper. Jag har därvid beaktat de reaktioner mot en
obligatorisk lagstiftning och mot alltför betungande avgifter, som framförts
av företagare och i övrigt av dem som bekämpat lagstiftningen. Genom att
regler införts om rätt till utträde ur försäkringen för de här berörda har tillhörigheten
till försäkringen för deras del i realiteten blivit frivillig. Genom
tvåtredjedelsregeln vid beräkning av pensionsgrundande inkomst har jag
velat se till att de, som vill tillhöra försäkringen och få ett värdebeständigt
pensionsskydd, skall kunna uppnå detta med överkomliga ekonomiska insatser.
Reduklionsregeln var dessutom ett försök att i princip skapa likställighet
vid pensionsberäkningen mellan löntagare och företagare i så
måtto att pensionsrälten grundas enbart på inkomst av förvärvsarbete.

Pensionsreformens genomförande föregicks av stora meningsskiljaktigheter
och bittra politiska strider. Sedan reformen nu genomförts har bilden
påtagligt förändrats. Min tidigare i olika sammanhang uttryckta förmodan,
att reformen så småningom skulle komma att uppskattas av hela vårt folk,
tycks bli besannad fortare än jag vågat hoppas. Löntagare och arbetsgivare
hai anpassat sina uppgörelser om löner, pensioner och övriga anställningsvillkor
till det pensionssystem som skapats. De politiska partier som bekämpat
reformen har antingen sagt sig acceptera den eller upphört med ansträngningarna
att riva upp beslutet. Ett helt nytt läge har därmed skapats.
Detta läge karakteriseras även därav att organisationer, som företräder företagare
och fria yrkesutövare, på olika sätt givit tillkänna sitt intresse för
en lika beräkning av den pensionsgrundande inkomsten för å ena sidan
löntagarna och å andra sidan de företagare — dvs. nästan samtliga —- som
kvarstår inom tilläggspensioneringen.

Såsom jag framhöll i mitt svar på den nämnda interpellationen är jag beredd
att diskutera varje positivt förslag till förbättringar av TPL, som kan
förenas med reformens principiella huvuddrag och som kan tänkas vinna
bred anslutning av dem som beröres och i de beslutande politiska instanserna.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961 111

I diskussionen om den tredjedelsreduktion, som tillämpas vid beräkning
av inkomst av annat förvärvsarbete, har framhållits att regeln framstår som
orättvis, då den medför att en företagare inte kan komma upp till samma
pensionsskydd som hans anställda med samma inkomst som han själv. Det
har anförts att reduktionsregeln särskilt oberättigat träffar dem som icke
satsat något eller i varje fall icke något mera betydande kapital i sin rörelse.
Härigenom kommer speciellt hantverkare och andra fria yrkesutövare av
olika kategorier i en särställning. Den under det senaste året framträdande
tendensen till en stark ökning av antalet aktiebolagsbildningar har också
tolkats som ett bevis för att reduktionsregeln inte motsvarar företagarnas
önskemål. Genom att ombilda sina företag till aktiebolag kan de nämligen
bli anställda i sina egna företag och därigenom få räkna pension som löntagare
— och naturligtvis betala de högre avgifter som följer därmed.

Vad som förevarit har övertygat mig om att företagarna överlag är beredda
att acceptera tilläggspensioneringen och är villiga att betala vad det
kostar att bli omfattade av den. Jag har därför utan dröjsmål velat ta upp
den berörda lagregeln till omprövning.

Inom 1958 års socialförsäkringskommitté och på socialdepartementets
rättsavdelning pågår ett utrednings- och lagstiftningsarbete, som syftar till
att ernå en så enhetlig och så väl samordnad socialförsäkring som möjligt.
Bland de frågor som socialförsäkringskommittén har att behandla befinner
sig spörsmålet om företagarnas ställning inom sjukförsäkringen, varom
utredning påkallats av riksdagen. Resultatet av det pågående utredningsarbetet
kan i viktiga delar beräknas föreligga senare i år. Det kunde då
synas naturligt att behandla frågan om företagarnas ställning inom tillläggspensioneringen
i samband med att de frågor, som sålunda är föremål
för bedömande, tas upp till avgörande. Emellertid föreligger särskilda skäl
att behandla frågan om reduktionsregeln utan uppskov. Genom en lagändring
redan under innevarande år synes det nämligen möjligt att låta de ändrade
reglerna gälla från lagens tillblivelse och alltså omfatta jämväl beräkningen
av pensionsgrundande inkomst på grundval av 19G0 års inkomst.
Därigenom vinnes att de som heröres av ändringen kommer i åtnjutande
inte bara av en förmånligare poängberäkning för år 19G0 utan även fullt ut
den fördel som ligger i det låga procentuella avgiftsuttaget för detta år. För
dem som tillhör de äldre årgångarna blir det också med hänsyn till storleken
av deras pension särskilt värdefullt att inte förlora något år med den gynnsammare
beräkningsmetoden.

Under mina överväganden av frågan har tre lösningar diskuterats. Man
kunde tänka sig att när det gäller inkomst av annat förvärvsarbete höja den
övre gränsen med avseende på den årsinkomst som skall tagas med i beräkningen.
Härigenom skulle man med ett bibehållande av tredjedclsreduklionen
likväl kunna ernå att företagare kan komma upp till samma maximala
pensionspoäng som löntagarna. En annan möjlighet är att reduktionsregeln

112

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

i stället för som nu vid dubbla basbeloppet sättes in vid exempelvis tre- eller
fyrdubbla basbeloppet. Slutligen kunde man helt slopa skillnaden mellan
inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete.

Den första av de tre nämnda lösningarna skulle bli av värde endast för
de högre inkomsttagarna. Den andra skulle ge utrymme för ett visst
schablonmässigt hänsynstagande till den kapitalinkomst, som i åtskilliga
fall kan beräknas ingå i rörelseinkomsten, men den skulle inte avskaffa
vad som uppfattas som en orättvisa gentemot dem som inte satsat något
kapital i sin verksamhet. Skälet att över huvud taget bibehålla en reduktionsregel
försvagas också i samma mån som man höjer den gräns där reduktionen
sätter in.

Jag har därför kommit fram till att man helt bör slopa reduktionsregeln
och alltså låta löneinkomst och företagarinkomst i lika mån ge underlag för
pensionsrätt. Det argument som kvarstår mot en sådan lösning — att vad
som egentligen är inkomst av kapital icke skall grunda pensionsrätt — har
inte samma styrka nu som i förhållande till pensionsutredningens förslag av
1955, i det att begreppet inkomst av förvärvsarbete enligt tilläggspensioneringen
inte omfattar bankränta, aktieutdelning och andra rena kapitalinkomster.
Vidare har skälen för reduktionsregeln försvagats genom de
möjligheter som förefinnes för stora grupper företagare att genom att ombilda
sina företag till aktiebolag försätta sig i samma läge gentemot socialförsäkringarna
som löntagare i allmänhet. Såsom jag nämnt tidigare har
nybildningen av aktiebolag starkt ökat under den senaste tiden, vilket tillskrivits
önskemål från de berörda företagarnas sida att komma i åtnjutande
av tilläggspensioneringens förmåner för löntagarna. Härvid har
en viss förändring i företagarnas möjligheter inträffat genom att försäkringsrådet
hösten 1959 i prejudicerande avgöranden, som avviker från tidigare
praxis, fastslagit att även huvuddelägaren i ett familjeföretag under
vissa omständigheter kan vara att betrakta som anställd i förhållande
till bolaget med verkan att han med avseende på socialförsäkringarna blir
att betrakta som arbetstagare. Därigenom föreligger inte hinder för en företagare
att såsom ensam delägare i ett aktiebolag med avseende på sitt förhållande
till tilläggspensioneringen bli betraktad såsom anställd och få sin
inkomst från bolaget bedömd såsom inkomst av anställning. Under sådana
förhållanden skulle ett kvarblivande vid reduktionsbestämmelser i nuvarande
form te sig orättvist gentemot sådana företagargrupper, som av någon
anledning saknar möjlighet att övergå till aktiebolagsform för sin verksamhet.

Jag förordar att 8 § i TPL ändras så, att de däri intagna särreglerna för
beräkning av pensionsgrundande inkomst med avseende på inkomst av
annat förvärvsarbete utgår. Jag vill understryka att vad jag nu föreslår icke
innebär någon ändrad bedömning, när det gäller inkomst av kapital i
skatterättslig mening. Ren kapitalavkastning kommer alltså att även i fort -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961 113

sättningen vara i sin helhet undantagen vid bestämmande av pensionsgrundande
inkomst, detta oavsett om det rör sig om en löntagare eller en
företagare.

I det föregående har jag nämnt att skäl talar för att de nya reglerna får
gälla även med avseende på 1960 års inkomst. Det synes praktiskt möjligt att
så sker. Om riksdagen under våren godkänner lagförslaget, kan de nya bestämmelserna
träda i kraft innan beräkning av pensionsgrundande inkomst
för år 1960 avslutats och innan avgifter för detta år ännu debiterats. Några
preliminära avgifter har inte uttagits för företagarnas egen pension. Dessa
avgifter skall i sin helhet påföras debetsedeln å slutlig skatt enligt 1961 års
taxering.

Måhända skulle principiella betänkligheter kunna resas mot att de nya
reglerna på detta sätt ges en i viss mån retroaktiv tillämpning. Jag vill
emellertid betona att det här i själva verket är fråga om att tillskapa en förbättring
av förmånerna, låt vara att detta samtidigt för med sig en ökning
av däremot svarande förpliktelser.

Därest någon icke skulle vilja vara med om en pensionering enligt de nya
reglerna har han möjlighet att begära undantagande från försäkringen.
Enligt 60 § i TPL kan anmälan om sådant undantagande med verkan från
ingången av år 1960 ske under tiden fram till och med utgången av juni
1961. Då en lagändring inte torde kunna träda i kraft förrän vid denna
tidpunkt men det synes rimligt att de som berörs av reformen får en viss
betänketid, innan de bestämmer sig för den ena eller den andra linjen,
föreslår jag, att tidpunkten för anmälan om undantagande med verkan från
och med 1960 framflyttas till utgången av instundande augusti månad. Detta
är den senaste tidpunkt som kan komma i fråga, om anmälan skall kunna
beaktas vid debiteringen av pensionsavgifter under innevarande år.

Det kan också tänkas, att någon som tidigare begärt undantagande från
försäkringen vill med hänsyn till de nya reglernas innehåll ändra sig och
ansluta sig till försäkringen redan från starten. En sådan möjlighet bör
föreligga. Jag föreslår därför i övergångsbestämmelserna, att den som gjort
anmälan om undantagande före lagens ikraftträdande skall äga återkalla
sin anmälan utan att undantagandet återverkar på hans rättigheter enligt
lagen i framtiden. En förutsättning skall dock vara att sådant återkallande
sker före utgången av augusti i år.

Då egenavgift till tilläggspensioneringen i uppbördshänseende räknas som
skatt, kan de ändrade reglerna för beräkning av pensionsgrundande inkomst
leda till konsekvenser i fråga om ränta å kvarstående skatt. Jämlikt 85 §
uppbördsförordningen föreligger möjligheter att helt eller delvis befria från
ränta och på så sätt undgå obilliga resultat.»

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 45

114

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Motioner

I motionerna I: 51 och 11: 67 har yrkats, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till innevarande års riksdag i syfte
att möjliggöra för småföretagare att uppnå pensionering enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension på samma villkor som övriga försäkrade».

I motionerna 1: 367 och II: 426 (yrkandet vid 3.) har yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om »förslag från Kungl. Maj:t
till riksdagen om undanröjande av den orättvisa, som för närvarande består
däri att företagare, vilka ej driver sin rörelse i aktiebolagsform, icke kan
förvärva samma pensionsrätt som löntagare».

I motionerna 1: 501 och II: 586 har framhållits, att »den s. k. tvåtredjedelsregeln
måste anses som diskriminerande mot företagarna och de fria
yrkesutövarna». Enligt motionärernas mening »bör företagare och självständiga
yrkesutövare beredas möjlighet att i det individuella fallet själva avgöra
om de skall anknyta sin pensionering till tvåtredjedelsregeln eller till
de bestämmelser, som gäller för löntagarna». Motionerna — som innehåller
kritik mot ATP även i andra hänseenden, vilka icke behandlas i detta sammanhang
— utmynnar bl. a. i ett yrkande, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag angående
reformering av ATP i syfte att tillgodose i motionerna angivna krav.

I motionerna I: 502 och II: 593 har yrkats, »att riksdagen måtte antaga
följande

Förslag

till

lag om ändring av 8 § lagen om försäkring för allmän
tilläggspension den 28 maj 1959 (nr 291).

Härmed förordnas, att 8 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension
den 28 maj 1959 (nr 291) skall erhålla följande ändrade lydelse.

8 §•

Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger det
i 10 § omförmälda, vid årets ingång gällande basbeloppet. I den mån summan
är högre än tre gånger basbeloppet skall den dock såvitt den utgöres
av inkomst av annat förvärvsarbete tagas i beräkning endast till två tredjedelar.
Basbeloppet och i förekommande fall tre gånger basbeloppet avräknas
i första hand mot inkomsten av anställning.

115

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Vid beräkning — — —----å inkomst av annat förvärvsarbete.

Inkomst av--— — — — ■—- — -------hundratal kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962.»

I motionerna I: 509 och 11: 595 har yrkats, »att riksdagen måtte besluta
att § 8 i lag om försäkring för allmän tilläggspension måtte ändras och erhålla
följande lydelse: Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av
inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån
summan överstiger det i 10 § omförmälda, vid årets ingång gällande basbeloppet.
Vid beräkning av pensionsgrundande inkomst bortses från inkomst
av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete i vad summan därav
överstiger sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet.
Inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete, som skall ingå
i den pensionsgrundande inkomsten, avrundas till närmast lägre hundratal
kronor.»

I motionerna I: 626 och II: 738 har yrkats, »att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj :ts proposition nr 45 för sin del måtte besluta sådan
komplettering av det framlagda författningsförslaget att 2/3-regeln vid beräkning
av den pensionsgrundande inkomsten av annan förvärvsverksamhet
tills vidare bibehålies som en valmöjlighet vid sidan av möjligheten att
försäkra sig för full pension, resp. helt utträda ur försäkringen».

I motionerna I: 627 och II: 737 har yrkats, »att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 45 måtte

I. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam förutsättningslös utredning
och förslag rörande ökad valfrihet beträffande deltagande med inkomst
av annan förvärvsverksamhet i den allmänna tilläggspensioneringen
i enlighet med vad i motionen anförts;

II. besluta att i avvaktan härpå nuvarande tvåtredjedelsregel tills vidare
må gälla».

I motionen II: 744 har yrkats, »att riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 45 måtte

besluta att anslutning till allmänna tilläggspensioneringen, såvitt avser
annan inkomst än inkomst av anställning, efter den försäkrades eget val må
kunna ske endera med hela inkomsten till den del denna överskrider basbeloppet
men ej dubbla basbeloppet och med två tredjedelar av inkomsten
till den del denna överskrider dubbla basbeloppet men ej sju och en halv
gånger basbeloppet eller med hela inkomsten till den del denna överskrider
basbeloppet men ej sju och en halv gånger basbeloppet, samt

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag rörande valfrihet
mellan olika pensionsnivåer inom allmänna tilläggspensioneringen i
enlighet med vad i motionen anföris».

116

Andra lagutskottets utlåtande nr i5 år 1961

C. Folkpension till vissa utomlands bosatta m. m.

Departementschefen:

»Den mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge gällande konventionen
den 15 september 1955 om social trygghet bygger på uppfattningen,
att medborgare i ett av de nordiska länderna vid vistelse i ett annat
av länderna i princip skall vara likställd med vistelselandets egna medborgare
i förhållande till lagstiftningen om social trygghet. I enlighet härmed
har i artikel 4 i konventionen intagits en bestämmelse rörande allmän ålderspension
med tilläggsförmåner, vari stipuleras att medborgare i ett av de
fördragsslutande länderna som vistas i ett annat av länderna efter en karenstid
av fem år skall vara berättigad till pension på samma villkor och enligt
samma regler som gäller för vistelselandets egna medborgare. Karenstiden
har uppställts i syfte bl. a. att förhindra ett obehörigt utnyttjande av skiljaktigheterna
mellan ländernas lagstiftning ifråga om pensionsålder, pensionernas
storlek och beroende av vederbörandes inkomstförhållanden.

Emellertid är det tydligt, att regeln om fem års karenstid vid flyttning
mellan nordiska länder innebär en viss lucka i pensionsskyddet. Nordiska
rådet har i en rekommendation år 1959 (nr 10) rekommenderat de nordiska
ländernas regeringar att vidtaga åtgärder för att utfylla denna lucka. Frågan
har övervägts inom nordiska socialpolitiska kommittén, som i maj 1960
föreslagit regeringarna i de nordiska länderna att träffa överenskommelse
om ett tillägg till artikel 4 i konventionen av innebörd i huvudsak, att den
som redan uppbär ålderspension i ett nordiskt land enligt detta lands lagstiftning
skall få behålla denna rätt vid flyttning till ett annat nordiskt
land till dess han uppfyller de villkor som gäller beträffande pensionsålder
och vistelsetid för rätt till pension från vistelselandet.

Kommitténs till svenska regeringen överlämnade förslag har remissbehandlats
i vanlig ordning, varvid förslaget genomgående tillstyrkts.

Vad kommittén sålunda föreslagit synes ägnat att medföra en från alla
synpunkter önskvärd förstärkning av pensionsskyddet för de grupper som
beröres av förslaget. En överenskommelse om det ifrågasatta tilllägget till
konventionen förutsätter emellertid för Sveriges del vissa ändringar i FPL.

Enligt 14 § 2 mom. tredje stycket i dess nuvarande lydelse skall folkpensionen
indragas om den pensionsberättigade förlorar sitt svenska medborgarskap
eller upphör att vara mantalsskriven i riket, såvida icke detta
med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet prövas oskäligt.
Kommunalt bostadstillägg skall dock alltid indragas om vederbörande flyttar
utomlands. Berörda lagrum torde böra kompletteras med ett bemyndigande
för Kungl. Maj:t att för vissa fall göra generella undantag från
huvudregeln om indragning av pensionsförmånerna. Kommunalt bostadstillägg
bör dock ej heller i fortsättningen i något fall kunna utgivas till
personer som är bosatta utomlands.

117

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Vidare erfordras en viss jämkning i bestämmelsen i 42 § FPL angående
Kungl. Maj :ts rätt att träffa överenskommelse med främmande makt. Enligt
den gällande lydelsen må sådan överenskommelse endast avse lagens
tillämpning å den främmande statens här i riket bosatta medborgare. Denna
begränsning bör borttagas och paragrafen erhålla en lydelse som ansluter
sig till 54 § TPL.»

H. Fickpengar till folkpensionärer

Departementschefen:

»För tid under vilken en pensionsberättigad är intagen i kommunalt ålderdomshem
eller mot avgift, som kommun erlägger, åtnjuter vård eller försörjning
på annan anstalt äger kommunen enligt 18 § 2 mom. uppbära
folkpensionen till täckande av sina kostnader. Motsvarande gäller i vissa
andra fall, bl. a. då pensionsberättigad är intagen på epileptikeranstalt eller
åtnjuter undervisning och vård enligt lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om
undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna.

Den som enligt vad nu sagts äger uppbära folkpension är skyldig att
tillhandahålla den pensionsberättigade visst belopp i kontanter, för närvarande
i regel 40 kronor i månaden eller, om han inte kan begagna sig av
kontanta medel, använda motsvarande belopp för ökande av hans trivsel
eller eljest till hans personliga nytta. Detta belopp, de s. k. fickpengarna,
synes nu böra höjas till 50 kr. i månaden, dvs. 600 kr. om året. Förutom
i 18 § FPL erfordras härvidlag ändringar i 17 § kungörelsen den 10 december
1954 (nr 734) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 4 juni 1954
om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna samt i 2 § kungörelsen
den 13 december 1957 (nr 690) angående rätt i vissa fall för den
som driver epileptikeranstalt att uppbära folkpension eller barnbidrag, som
tillkommer å anstalten intagen epileptiker, m. in. Dessa ändringar torde
böra vidtagas av Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

Enligt 17 § FPL må folkpension ej uppgå till högre belopp än som motsvarar
200 kr. om året för lid, varunder den pensionsberättigade är intagen
i fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller hålles häktad eller eljest är på
statens bekostnad intagen å anstalt eller ock tillfälligt vistas utom anstalten.
Riksdagen har i skrivelse den 29 november 1960 (nr 370) under åberopande
av andra lagutskottets utlåtande nr 57 hemställt om en omprövning
av ifrågavarande regler.

Bland de pensionärer som är intagna på statliga anstalter återfinnes bland
andra en del psykiskt efterblivna, epileptiker, blinda och dövstumma. I samband
med höjningen av fickpenningbeloppet i 18 § 2 mom. synes det skäligt,
att det pensionsbelopp som skall utgå enligt 17 § höjes till motsvarande
belopp eller 600 kr. om året. Härvid torde någon begränsning av höjningen
till vissa av de i 17 § oinförmälda grupperna inte böra göras. För

118

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

psykiskt efterblivna, som vårdas på landstingens anstalter, finns enligt 17 §
kungörelsen den 10 december 1954 (nr 734) möjligheter att, i fall då den
intagne på grund av sitt tillstånd saknar möjligheter att tillgodogöra sig
fickpenningbeloppet till egen nytta eller trivsel, nedsätta detta till 200 kr.
Om folkpensionsförmånerna för dem som vårdas på statliga anstalter förbättras,
bör i 17 § FPL inrymmas en motsvarande nedsättningsmöjlighet.

Höjningen av pensionsbeloppet i 17 § från 200 till 600 kr. torde komma
omkring 500 pensionärer tillgodo. Kostnaden kan alltså uppskattas till ca
200 000 kr. årligen, vilket belopp inte torde påverka beräkningen av statens
bidrag till finansiering av folkpensionerna.»

Motionsyrkande om höjning av maximibeloppet för frivillig sjukpenningförsäkring
för studerande

Motionerna 1: 281 och II: 235

I förevarande motioner har anförts:

Enligt 48 § sjukförsäkringslagen kan sjukkassemedlem, vilken till följd
av studier eller annan utbildning som beräknas pågå minst ett halvt år,
genom frivilliga avgifter försäkra sig för erhållande av sjukpenning eller
tillägg till den sjukpenning, som han äger uppbära på grund av den obligatoriska
försäkringen. Den frivilliga sjukpenningen kan efter vederbörandes
val bestämmas till 3, 4, 5 eller 6 kronor. Sjukpenningtillägget kan, likaledes
enligt vederbörandes val, bestämmas till 1, 2 och 3 kronor. Det sammanlagda
sjukpenningbeloppet får dock inte överstiga 6 kronor.

Sedan riksdagen år 1953 fastställde ifrågavarande belopp, har en avsevärd
försämring i penningvärdet ägt rum. En höjning av maximibeloppet
framstår därför som önskvärd.

Föregående års riksdag beslöt att maximibeloppet för hemmafruars frivilliga
försäkring skulle höjas från 6 till 8 kronor. De skäl som anfördes för
denna höjning torde i stort sett kunna åberopas för en höjning av studerandes
frivilliga försäkring till maximalt 8 kronor.

Under åberopande av det anförda har motionärerna yrkat, »att riksdagen
måtte antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse av 48 § lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän
s jukförsäkring

Härigenom förordnas, att 48 § lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

48 §.

119

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

nom frivilliga avgifter försäkra sig för erhållande av sjukpenning eller tilllägg
till den sjukpenning, som han äger uppbära på grund av den obligatoriska
försäkringen. Sjukpenning, som nu avses, må utgöra tre, fyra, fem,
sex, sju eller åtta kronor för dag. Sjukpenningtillägg, som nyss sagts, må
utgöra en, två, tre eller fyra kronor för dag, dock högst det av dessa belopp,
som motsvarar skillnaden mellan åtta kronor och sjukpenningen på grund
av den obligatoriska försäkringen.

Sjukpenning eller---hel sjukpenning.

Å sjukpenning---25 §§ sägs.

Den i 26 §---motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1961.

Historik

Reglerna om frivillig försäkring enligt sjukförsäkringslagen infördes
1953.

I proposition nr 137 år 1960 föreslogs en höjning av maximum för det frivilliga
sjukpenningtillägget för hemmafruar till 5 kr. Härigenom höjdes
maximum för dessa kvinnors försäkringsskydd till 8 kr. per dag.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 36 år 1960 anförde andra lagutskottet
i denna fråga:

Kvinna, som tillhör hemmafruförsäkringen eller som, därest hon icke
haft inkomst av förvärvsarbete, skulle ha tillhört denna försäkring, bär
möjlighet att genom frivillig försäkring enligt sjukförsäkringslagen
höja sin försäkring så, att sjukpenningen för dag uppgår
till högst sex kr. I propositionen föreslås, att detta maximum skall höjas
till åtta kr. I de vid riksdagens början väckta motionerna I: 470 och II: 584
framlägges förslag om att maximum skall sättas till nio kr.

De sjukpenningförmåner som den obligatoriska sjukförsäkringen ger de
hemarbetande kvinnorna inskränker sig i allmänhet till grundsjukpenningen,
tre kr. om dagen. Onekligen måste dessa förmåner betecknas som låga,
särskilt om man beaktar att de ofta täcker endast en ringa del av de utgifter
husmoderns sjukdom medför. Det är därför av stor betydelse att dessa
kvinnor kan bygga på det obligatoriska skyddet genom en frivillig försäkring
med icke alltför obetydliga förmåner. Nu gällande frivilliga försäkring
med dess maximum för sjukpenningtillägget om tre kr. för dag kan härvidlag
inte anses tillräcklig, och en höjning av maximum är därför angelägen.
Vid införandet av möjligheten till frivillig försäkring för hemmafruar ansågs
att sjukpenningtillägget inte borde sältas för högt med hänsyn till
risken för missbruk av försäkringen. Det saknas emellertid anledning att
antaga att en måttlig höjning av maximum skulle i nämnvärd grad öka
denna risk. För övrigt har försäkringen trots intensiv upplysningsverksamhet
fått en förhållandevis ringa omfattning; endast något mer än tio procent
av de till försäkringen berättigade torde ha anslutit sig till densamma.
Det är troligt, att ett högre maximum för sjukpenningtillägget kommer att
göra försäkringen mera attraktiv och därmed bidraga till ökad anslutning.
Även från denna synpunkt är en höjning önskvärd.

120

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Vad så angår frågan om storleken av höjningen av sjukpenningtilläggets
maximum ligger propositionen och motionerna varandra mycket nära; skillnaden
i tillägg uppgår endast till en kr. för dag. Utskottet har stannat för
att förorda propositionens förslag. Härvid har utskottet tagit hänsyn till att
redan detta — ehuru lägre än motionsförslaget -— innebär en förhållandevis
stor förhöjning av sjukpenningtillägget.

Den frivilliga försäkringen för studerande berördes icke av 1960 års ändringar
i sjukförsäkringslagen.

Utskottet

Efter det senaste världskriget har en kraftig utbyggnad av socialförsäkringen
ägt rum i vårt land. Genom beslut vid 1946 års riksdag effektiviserades
tolkpensioneringen avsevärt. År 1955 trädde den allmänna sjukförsäkringen
i tillämpning, samtidigt som den nya lagen om yrkesskadeförsäkring
trädde i kraft. Den från materiell synpunkt mest betydelsefulla
reformen tillkom 1959 genom antagandet av lagen om allmän tilläggspension.
Reformarbetet har skett i etapper. Varje etapp har i huvudsak
avsett allenast någon eller några enskilda grenar av socialförsäkringen.
Härigenom har i viss mån kravet på enhetlighet och samordning fått eftersättas.
Allteftersom socialförsäkringen utbyggts, har emellertid behovet av
enhetlighet och samordning blivit starkare. Det pågår också ett omfattande
arbete i riktning mot en såväl i materiellt som i administrativt hänseende
förenhetligad socialförsäkring. Arbetet oinhänderhas av 1958 års
socialförsäkringskommitté, socialförsäkringens administrationsnämnd och
socialdepartementets rättsavdelning. Socialförsäkringskommittén sysslar
bland annat med att utarbeta nya regler för invalidpensioneringen och
att närmare anpassa sjukförsäkringen till denna pensionering. Administrationsnämnden
har hösten 1960 framlagt förslag om en ny och enhetlig organisation
för sjukförsäkringen och den allmänna pensioneringen. Detta
förslag ligger till grund för den föreliggande propositionen, vilken dessutom
innehåller förslag till vissa lagändringar av materiell natur. Rättsavdelningen
slutligen handhar i huvudsak de frågor av lagteknisk natur
som sammanhänger med samordningsarbetet. I

I propositionen tar departementschefen först upp till behandling frågan
om yrkesskadeförsäkringens administration. Yrkesskadeförsäkringen
är dels obligatorisk, dels frivillig. Den obligatoriska försäkringen
bekostas av arbetsgivarna och omfattar i princip alla arbetstagare
i allmän eller enskild tjänst. Yrkesskadeförsäkring meddelas för
närvarande av riksförsäkringsanstalten samt av nio för ändamålet bildade
ömsesidiga försäkringsbolag, de s. k. socialförsäkringsbolagen. I propositionen
har föreslagits, att riksdagen nu skall fatta principbeslut om
att bolagen efter utgången av år 1965 icke skall äga meddela yrkesskade -

121

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

försäkring. De i anledning av propositionen väckta motionerna 1:623 och
II: 741, I: 628 och 11: 740 samt II: 745 innehåller yrkanden om avslag å
propositionen i denna del.

Administrationsnämnden har i sitt betänkande berört förevarande fråga
och därvid anfört vissa skäl för att yrkesskadeförsäkringen koncentreras
till en enda försäkringsinrättning. Emellertid har nämnden inte funnit sig
böra uppta frågan om försäkringens administrativa handhavande till närmare
utredning och har följaktligen inte framlagt några förslag till förändringar
på detta område. Nämnden har härvid hänvisat till att frågan
om yrkesskadeförsäkringens materiella innehåll är föremål för omprövning
och att det i detta läge inte kan vara rationellt att vidtaga mera genomgripande
förändringar av försäkringens administration.

Vid remissbehandlingen av nämndens betänkande har frågan om yrkesskadeförsäkringens
framtida administration tilldragit sig förhållandevis
ringa intresse, uppenbarligen på grund av att betänkandet i denna del
icke innehållit vare sig något förslag eller någon närmare utredning. Några
remissinstanser har ansett det beklagligt, att nämnden icke framlagt förslag
i ämnet, medan andra gjort uttalanden till förmån för att den nuvarande
ordningen i princip behålles.

Departementschefen har emellertid ansett, att statsmakterna redan nu
bör fatta principbeslut om att yrkesskadeförsäkringen i framtiden skall
handhavas enbart av ett statligt organ. Enligt hans uppfattning får utbyggnaden
av den allmäna pensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen
som följd, att yrkesskadeförsäkringen endast blir ett komplement
till de båda förstnämnda försäkringarna. I ett sådant läge skulle det ligga
nära till hands att yrkesskadeförsäkringen upphörde såsom självständig
försäkring. Även om denna lösning inte valdes, skulle det enligt hans mening
vara föga rationellt att låta försäkringen administreras på sätt som
nu sker, eftersom förmånerna därifrån i framtiden kan förutsättas utgöra
en mycket ringa del av ersättningarna från socialförsäkringen i dess helhet.
Därest socialförsäkringsbolagens verksamhet såsom försäkringsgivare
upphör, skulle, framhåller departementschefen, möjligheter öppnas till
en förenkling av hela socialförsäkringen, särskilt vad gäller avgiftsberäkning
och avgiftsuppbörd. Man skulle sålunda kunna tänka sig att avskaffa
den på konkurrensen mellan olika försäkringsgivare vilande differentierade
premiesättningen och därigenom skapa förutsättningar för att
sammanföra arbetsgivarnas olika bidrag och avgifter till de olika grenarna
av socialförsäkringen till en enda avgift. Med hänsyn härtill finner departementschefen
inte erforderligt att före principbeslutet ha tagit ställning
till de materiella reglerna för den framtida yrkesskadeförsäkringen;
i propositionen förutskickas att cn sådan utredning skall komma till stånd
inom kort.

Enligt utskottets mening kan det emellertid anföras vägande skäl för

122

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

att socialförsäkringsbolagen får fortsätta sin verksamhet, åtminstone om yrkesskadeförsäkringen
kommer att kvarstå såsom en självständig försäkring.
Mycket talar också för att så bör bli fallet. Visserligen kan det förutsättas,
att försäkringen i framtiden kommer att svara endast för en förhållandevis
ringa del av hela socialförsäkringens omslutning, men orsaken
härtill är inte så mycket att utrymmet för yrkesskadeförsäkringen
minskar som att socialförsäkringen i övrigt varit föremål för en synnerligen
kraftig utbyggnad. Även om — såsom i olika sammanhang antytts
•— endast de invaliditetsfall där nedsättningen av arbetsförmågan icke uppgår
till 50 procent skulle regleras genom yrkesskadeförsäkringen, kommer
det inte att bli någon mera betydande minskning av arbetsuppgifterna
inom försäkringen. Inte mindre än cirka 90 procent av samtliga på försäkringen
fallande invaliditetsfall avser nämligen nedsättningar i arbetsförmågan
med mindre än 50 procent. De ersättningar som i framtiden
kommer att utgå från yrkesskadeförsäkringen representerar mycket betydande
belopp, även om de i jämförelse med vad som i framtiden kommer
att utbetalas från socialförsäkringen i övrigt kan framstå som ringa.

å rkesskadeförsäkringen har hittills bedrivits under konkurrens mellan
försäkringsgivarna, d. v. s. mellan riksförsäkringsanstalten och socialförsäkringsbolagen
och mellan bolagen inbördes. Konkurrensen har företrädesvis
kommit till uttryck i premiesättningen. Betydande variationer i premiesättningen
förekommer beroende på de stora skillnader i risker som
finns mellan olika arbetsområden. Det är ett beaktansvärt intresse för dem
som skall erlägga premierna till försäkringen, att dessa blir riktigt och
rättvist avvägda i förhållande till den inom varje arbetsområde förefintliga
risken för yrkesskada. De bästa förutsättningarna för en sådan premiesättning
finns, om yrkesskadeförsäkringen får kvarstå såsom en självständig
gren inom socialförsäkringen och bedrivas under konkurrens mellan
olika försäkringsgivare.

Mot det nu rådande systemet med flera försäkringsgivare synes inga
anmärkningar av större tyngd kunna riktas. Det torde vara allmänt erkänt,
att socialförsäkringsbolagen handhaft sina försäkringsuppgifter på
ett förtjänstfullt sätt.

Det kan visserligen inte bestridas, att yrkesskadeförsäkringens koncentration
till en enda statlig myndighet skulle medföra vissa fördelar ur administrativ
synpunkt, särskilt om detta fick till följd att den nuvarande
differentieringen i fråga om avgiftssättningen slopades och en enda arbetsgivaravgift
till socialförsäkringen infördes. Det kan emellertid på goda
grunder ifrågasättas, om de som skall erlägga avgifterna inklusive administrationskostnaderna,
alltså arbetsgivarna, inte föredrar att ha kvar den
differentierade avgiftssättningen. Enligt utskottets uppfattning bör avgiftsbetalarnas
intressen i detta sammanhang tillmätas stor betydelse. För

123

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

dem som är berättigade till förmåner från försäkringen måste det däremot
vara tämligen likgiltigt, vilken administration och vilket sätt för avgiftsberäkning
och avgiftsuppbörd som väljes.

Förslaget att betaga socialförsäkringsbolagen rätten att meddela yrkesskadeförsäkring
har framkommit först vid ärendets behandling i departementet.
Till grund för departementschefens ställningstagande har inte
legat någon utredning, och frågan har följaktligen inte heller blivit belyst
på det sätt som brukar ske genom remissbehandling av ett utredningsbetänkande.
Enligt utskottets mening bör statsmakterna inte fatta beslut
i en fråga av så ingripande natur och så omfattande betydelse utan att
dessförinnan saken ingående utretts och utredningsresultatet blivit föremål
för remissbehandling i sedvanlig ordning, detta i synnerhet som vägande
skäl även utan utredning kan anföras mot departementschefens uppfattning.

På grund av vad sålunda anförts avstyrker utskottet propositionen i förevarande
del.

I propositionen framlägges förslag till en genomgripande omläggning
av sjukförsäkringens lokala organisation. Lokalsjukkassorna
skall sålunda avskaffas fr. o. m. den 1 januari 1962, och sjukförsäkringen
handhavas av kassor, som motsvarar de nuvarande centralsjukkassorna.
Varje sjukkasseområde kommer i regel att omfatta en landstingskommun
eller en stad, som inte tillhör sådan kommun. Lokalsjukkassornas
expeditioner ombildas till lokalkontor för de nya sjukkassorna.
Ombudsmötena avskaffas, och lokalsjukkassornas styrelser ersättes av
lokala försäkringsnämnder — i allmänhet en i varje kommun vilka
skall tillhandagå sjukkassorna med råd och upplysningar. Styrelsen i de
nya sjukkassorna skall i regel bestå av sju ledamöter, av vilka en, ordföranden,
utses av Kungl. Maj:t, en av medicinalstyrelsen, en av länsstyrelsen
och fyra av landstinget eller staden.

Den nya organisationen bygger i allt väsentligt på förslag, som administrationsnämnden
framlagt. Nämnden har i sitt betänkade ingående och
övertygande påvisat de betydande olägenheter som är förenade med det
nuvarande dubbelkassesystemet. Den avsevärda förenkling som det föreliggande
förslaget innebär synes därför mycket välmotiverad och har inte
heller under remissbehandlingen mött några invändningar av principiell
natur. Utskottet vill för sin del uttala sin tillfredsställelse över förslaget.

I motionerna 1: 629 och II: 743 har framställts vissa erinringar mot de
i propositionen framlagda förslagen. Motionärerna anser, att det lokala
inflytande till försäkringstagarnas förmån, som hittills funnits i lokalsjukkassorna,
går förlorat genom den föreslagna organisationen. På grund
härav föreslår de en del ändringar och kompletteringar i förhållande till

124

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 dr 1961

propositionen i syfte att bevara detta inflytande. De förordar sålunda, att
försäkringsnämnd bör »ha direkt uppgift att följa och övervaka sjukkassans
verksamhet inom kommunen och i tillbörlig utsträckning till lokalkontor
och sjukkassa vidarebefordra önskemål från allmänheten». Motionärerna
framfor vidare önskemål om överläggningar mellan sjukkassan
och nämnden samt om att ändringar i lokalorganisationen inte bör »företagas
utan att det kommunala organet beretts tillfälle ge sin mening tillkänna».
Dessutom bör, framhålles det i motionerna, nämnden »årligen till
sjukkassan insända rapport över verksamheten inom kommunen och därvid
särskilt ange de erinringar och iakttagelser som kan vara befogade».
Motionärerna förordar, att ombudsmötet bibehålies och att ombuden skall
utgöra »företrädare för den kommunala instansen eller andra av kommunerna
utsedda». Enligt deras mening bör ombudsmötets kompetens vidgas.
Detta skall ske genom att ombudsmötet utser samtliga ledamöter i
sjukkassans styrelse utom ordföranden, vilken föreslås tillsatt av Kungl.
Maj.t. Eftersom motionsförslagen påkallar en överarbetning av de i propositionen
framlagda författningsförslagen, förordar motionärerna, att riksdagen
nu skall fatta principbeslut i enlighet med deras förslag samt hemställa
hos Kungl. Maj :t om nya författningsförslag till höstsessionen.

De förslag som motionerna innehåller i fråga om försäkringsnämndernas
verksamhet överensstämmer i huvudsak med vad administrationsnämnden
och departementschefen uttalat i detta hänseende. Den närmare
regleringen av verksamheten torde, såsom administrationsnämnden förutsatt,
böra ske genom föreskrifter, som Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bemyndigande, tillsynsmyndigheten utfärdar med stöd av 125 § sjukförsäkringslagen.
Utskottet vill understryka departementschefens uttalande
om att det synes böra ankomma på sjukkassorna att i lämpliga former
anordna sammankomster med företrädare för försäkringsnämnderna för
att lämna dem information om aktuella socialförsäkringsproblem och bereda
tillfälle till åsiktsutbyte i dylika frågor. Enligt utskottets mening
saknas det under sådana förhållanden skäl för riksdagen att vidtaga någon
åtgärd i anledning av vad motionerna innehåller rörande försäkringsnämndernas
verksamhet.

Inte heller finner uskottet skäl att biträda förslaget om att ombudsmötet
skall bibehållas. Såsom departementschefen närmare utvecklat kan
samtliga av ombudsmötets nuvarande funktioner utom den att utse vissa
ledamöter i sjukkassestyrelsen med fördel överflyttas på tillsynsmyndigheten.
Att behålla mötet för denna enda funktion synes inte motiverat,
särskilt som styrelseledamöter utan olägenhet bör kunna väljas av landsting
och stadsfullmäktige på sätt föreslagits i propositionen.

Förslaget om inrättande av försäkringsnämnder avser endast de till länscentralsjukkassorna
hörande lokalkontoren. I fråga om stadscentralsjukkassorna
har departementschefen uttalat, att där bör uppbyggas en lik -

125

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

nande organisation. Emellertid innehåller propositionen inte några konkreta
förslag härom. Skälet härtill är att det inom stadscentralsjukkassorna
inte finns några lokalsjukkassor och att det följaktligen där inte
finns något organ som försäkringsnämnden kan ersätta. Departementschefen
har därför ansett, att inrättandet av försäkringsnämnder i dessa
sjukkasseområden inte bör ske, förrän uppgifter inom pensioneringen tilllägges
dem, något som inte kan komma i fråga före den 1 januari 1963.

I förevarande motioner framhålles, att den organisation som motionärerna
förordat i fråga om länscentralsjukkassorna bör genomföras även för stadscentralsjukkassorna,
och de hemställer därför, att dessa synpunkter måtte
beaktas i samband med det fortsatta utredningsarbetet på socialförsäkringens
område. Med hänsyn till vad departementschefen förutskickat rörande
inrättande av försäkringsnämnder inom stadscentralsjukkassornas
verksamhetsområden och till vad utskottet anfört rörande ovan behandlade
delar av motionerna finner utskottet emellertid inte skäl förorda någon
riksdagens åtgärd i anledning av vad motionerna innehåller i denna
del.

I propositionen har föreslagits sådan ändrad lydelse av 18 § sjukförsäkringslagen
att de s. k. merprestationerna skall bli obligatoriska
förmåner. I förslaget har den nuvarande uppräkningen av ersättningsgrundande
former av vård och behandling uteslutits och i stället intagits
en föreskrift av innehåll, att ersättning enligt av Kungl. Maj :t fastställda
grunder skall utgå för försäkrads utgifter för annan vård i anledning av
sjukdom än läkarvård och sjukhusvård. I motionen II: 745 har yrkats, att
riksdagen måtte »bemyndiga Kungl. Maj:t dels att föreskriva att ersättning
inom sjukförsäkringen må utgå för försäkrads kostnader för sjukgymnastik
eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft
eller annan därmed jämförlig behandling eller för konvalescentvård»
— d. v. s. de slag av vård och behandling som kan ersättas enligt gällande
regler — »dels att fastställa grunder för sådan ersättning». Enligt vad utskottet
kunnat utläsa ur motiveringen till detta yrkande torde därmed avses,
att lagtexten bör liksom nu närmare ange vilka vård- och behandlingsformer
som skall vara ersättningsgrundande.

Förslaget att slopa uppräkningen av de ersättningsgrundande vård- och
behandlingsformerna och ersätta den med ett bemyndigande för Kungl.
Maj :t att meddela närmare föreskrifter i ämnet har ursprungligen framlagts
av administrationsnämnden. Nämnden anförde härvid, att bestämmelserna
rörande förmånerna måste bli förhållandevis detaljerade och i
hög grad tyngande för lagstiftningen, om de skulle reglera förmånernas
art och grunderna för ersättningarnas utgivande. Dessutom framhöll nämnden
att ersättningarna avser behandlingsformer, som tid efter annan ändras
på grund av utvecklingen inom medicinen, vilket kan medföra åter -

126

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

kommande behov av nya eller ändrade föreskrifter. Nämndens förslag har
inte mött erinran vid remissbehandlingen. Även utskottet anser, att förslaget
är lämpligt utformat, och kan därför inte biträda förevarande motionsyrkande.

I propositionen hemställes, att riksdagen måtte godkänna de av departementschefen
angivna riktlinjerna för pensioneringens lokala
organisation. Enligt dessa riktlinjer skall sjukkassorna utgöra lokalorgan
även för folkpensionering och tilläggspensionering. Invalidpensionsärendena
skall inom sjukkassorna prövas av särskilda organ, pensionsdelegationer,
bestående av sjukkassans ordförande, två av medicinalstyrelsen
utsedda läkare och två av landstinget eller staden valda ledamöter.
En representant för länsarbetsnämnden skall kunna deltaga i delegationens
sammanträden, dock utan att äga rösträtt. Ärenden rörande ålderspension,
barnpension och änkepension i nya fall skall avgöras av tjänstemän
på sjukkassans pensionsavdelning, medan frågor om inkomstprövade
folkpensionsförmåner — kommunala bostadstillägg, hustrutillägg och
änkepensioner i äldre fall — skall prövas av försäkringsnämnderna.

I motionerna 1:623 och 11:741 har hemställts, att riksdagen måtte avslå
propositionen i denna del. Motionärerna erinrar om att reglerna för
den framtida invalidpensioneringen ännu inte är slutgiltigt utformade utan
töremål för utredning av 1958 års socialförsäkringskommitté. Det synes
dem därför tveksamt, om riksdagen redan nu bör binda sig beträffande
det administrativa handhavandet av invalidpensioneringen i framtiden. I
motionerna påpekas, att man i propositionen synes ha utgått från att frågorna
om invalidpension skall avgöras på grundval av den försäkrades
återstående förvärvsförmåga och inte uteslutande efter en bedömning av
hans medicinska invaliditet. En sådan individuell, direkt på den försäkrades
person inriktad prövning som detta måste erfordra kan enligt motionärernas
mening svårligen ske enbart av ett regionalt organ utan torde
förutsätta medverkan även av ett kommunalt organ med god kännedom
om lokala förhållanden. I vart fall, framhålles det i motionerna, bör inte
frågan, huruvida lokala organ skall deltaga i prövningen, avgöras förrän
pågående utredningsarbete slutförts. Såsom ytterligare skäl anföres att i
socialförsäkringskommitténs arbete ingår jämväl att utreda kostnadsfördelningen
inom folkpensioneringen mellan stat och kommun. Skulle resultatet
härav bli att kommunerna även i fortsättningen skall betala någon del
av kostnaderna för invalidpensioneringen, är det enligt motionärerna självklart,
att ett kommunalt organ skall deltaga i prövningen. Slutligen påpekar
motionärerna, att beslut om invalidpensioneringens utformning inte
kommer att kunna fattas förrän vid 1962 års riksdag, och framhåller, att
det enligt deras bedömande inte föreligger något tvingande skäl att redan
nu fatta beslut om prövningsförfarandet.

127

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

I motionerna 1: 625 och 11: 739 har yrkats, att riksdagen måtte besluta,
att invalidpensionsärenden skall förberedas av pensionsdelegation men
slutligt avgöras av riksförsäkringsverket. Såsom skäl härför anföres, att
sjukkassorna i sin egenskap av försäkringsgivare inom sjukförsäkringen
har ett eget ekonomiskt intresse att bevaka, något som icke är fallet i fråga
om pensioneringen. Denna omständighet kan enligt motionärernas mening
komma att påverka ärendenas avgörande. I motionerna hävdas vidare,
att önskvärd enhetlighet i avgörandena endast kan åstadkommas,
om beslutanderätten lägges hos ett centralt organ. Härigenom skulle bl. a.
uppnås, att ärendena i största möjliga utsträckning handlägges av samma
krets av experter på medicinens område och att de befattningshavare som
har att besluta i dessa frågor får möjlighet till fortlöpande erfarenhet av
uppkommande spörsmål.

Pensioner från den allmänna tilläggspensioneringen skall börja utges
fr. o. m. år 1963. Dessförinnan bör den reform på invalidpensioneringens
område, som nu är under utarbetande inom bl. a. 1958 års socialförsäkringskommitté,
ha antagits av riksdagen. Proposition härom torde dock inte
kunna föreläggas riksdagen förrän våren 1962. Otvivelaktigt kommer invalidpensionerna
i framtiden att bli av en helt annan storleksordning än
nu. Det kan dessutom förutsättas, att de framtida invalidpensionerna blir
beroende på den försäkrades återstående arbetsförmåga. Härigenom kommer
avgörandena att bli betydligt vanskligare att träffa, samtidigt som deras
ekonomiska betydelse för såväl den enskilde som pensionssystemet
ökar. Med hänsyn härtill är det vid ställningstagandet till de nya materiella
reglerna för invalidpensioneringen till fördel, om de administrativa
förutsättnigarna för reformen är kända. Enligt utskottets mening bör därför
beslut om den framtida organisationen fattas redan nu, såvida icke
detta är förenat med allvarliga olägenheter.

Såvitt utskottet kan finna, är i princip endast två alternativ tänkbara
i fråga om invalidpensioneringens lokala administration, nämligen antingen
den nuvarande ordningen med utredning och beslut av ett kommunalt organ
samt överprövning av centralmyndigheten eller ett system i enlighet
med vad som föreslagits i propositionen. Att såsom förordas i motionerna
I: 625 och II: 739 göra en kombination av de båda alternativen förefaller
icke motiverat. Enligt utskottets mening saknas det varje anledning att
på det regionala planet bygga upp ett organ — pensionsdelegationen —■
med en sammansättning som gör det lämpat för definitiva avgöranden i
invalidpensionsfrågor, därest organet endast skall ha utredande uppgifter
och den definitiva prövningen skall vara förlagd till centralmyndigheten.

Enligt utskottets mening talar de skäl som departementschefen anfört
i propositionen starkt för att prövningen av invalidpensionsärendena förlägges
till regionala organ. Härigenom uppnås den från flera synpunkter
eftersträvansvärda anknytningen till sjukförsäkringen, och utskottet vill i

128 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

detta sammanhang erinra om att det icke i någon av de föreliggande motionerna
framställts erinringar mot de tidigare behandlade förslagen om
en regional uppbyggnad av sjukförsäkringens administration, en uppbyggnad
som föreslagits bl. a. i syfte att åstadkomma en enhetlig organisation
för sjukförsäkring och pensionering. Visserligen kan det förutsättas att
också i framtiden utredning angående den försäkrades inkomstförhållanden
kommer att vara av stor betydelse vid avgörandet av dessa ärenden.
Enligt utskottets uppfattning bör emellertid sådan utredning kunna tillföras
ärendena genom pensionsdelegationerna — om så erfordras i samverkan
med de lokalt arbetande försäkringsnämnderna.

Vad åter angår alternativet med en central prövning av samtliga invalidpensionsärenden
vill utskottet, utöver de skäl däremot som departementschefen
anfört, framhålla, att man inte torde kunna förutsätta att enhetligheten
i avgörandena blir i någon mera påfallande grad större vid detta
alternativ än enligt den i propositionen förordade ordningen. Man måste
nämligen räkna med att efter de nya invalidpensionsreglernas ikraftträdande
antalet ärenden kommer att öka betydligt. Prövningen av ärendena
skulle då inte kunna koncentreras till en expertgrupp inom centralmyndigheten
utan måste uppdelas på flera sådana grupper med följd att enhetligheten
i avgörandena kan minskas. Vidare vill utskottet betona, att
man som regel inte förlägger avgörandena till en centralmyndighet, om
ärendenas antal motiverar en regional prövning och möjligheter finns att
skapa lämpliga regionala organ.

På grund av vad sålunda anförts anser utskottet att alla skäl talar för
att pensioneringens lokala administration uppbygges i enlighet med de
riktlinjer departementschefen uppdragit. Enligt utskottets mening kan det
därför inte vara förenat med några olägenheter att redan nu fatta principbeslut
i frågan. Till följd härav kan utskottet icke biträda de i motionerna
I: 623 och II: 741 samt I: 625 och II: 739 framställda yrkandena på förevarande
område utan tillstyrker propositionen i motsvarande delar.

I motionerna I: 629 och II: 7U3 har hemställts, att de båda lekmannarepresentanterna
i pensionsdelegationerna måtte tillsättas av sjukkassornas
ombudsmöten; såsom tidigare redovisats har i dessa motioner yrkats,
att ombudsmötena skall finnas kvar i sjukkassorna. Eftersom utskottet i
det föregående uttalat sig för att ombudsmötena avskaffas, kan utskottet
inte biträda förevarande motionsförslag.

Den föreslagna organisationen på socialförsäkringens område innebär,
att sjukkassorna blir lokalorgan för såväl sjukförsäkring som pensionering.
Såsom tidigare framhållits kommer visserligen olika slag av ärenden
att inom kassorna handläggas av olika organ — av pensionsdelegationer,
försäkringsnämnder eller tjänstemän — men besluten kommer att utfärdas
i sjukkassans namn och utåt framstå som kassans beslut. För allmänheten
innebär detta avsevärda fördelar. Den enskilde har i ärenden rörande sjuk -

129

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

försäkring och pensionering blott att hänvända sig till närmaste sjukkassekontor
i stället för såsom nu till flera myndigheter. Det torde för närvarande
förekomma i betydande utsträckning att man inom kommunala
myndigheter, såsom på socialvårdsbyråer och kommunalkontor, tillliandagår
allmänheten med råd, anvisningar och hjälp i socialförsäkringsfrågor.
Behovet härav kommer förvisso att minska, när den föreslagna förenhetligade
socialförsäkringsorganisationen med dess bättre servicemöjligheter
gentemot allmänheten genomförts, men utskottet vill likväl understryka, att
det framstår som angeläget att övriga myndigheter jämväl i fortsättningen
i görligaste mån tillhandagår allmänheten i socialförsäkringsfrågor.

Det i propositionen framlagda förslaget om inrättande av en försäkringsdomstol
såsom högsta instans i socialförsäkringsmål hälsar utskottet
med tillfredsställelse. Behovet av en för socialförsäkringen gemensam
högsta instans av domstoisnatur har länge förelegat och ökar, i och med
att det rent rättsliga inslaget, i synnerhet genom tilläggspensioneringens införande,
får allt större betydelse inom socialförsäkringen.

Enligt propositionen skall försäkringsdomstolen bestå av fem lagfarna och
fyra icke lagfarna ledamöter samt vara domför med tre lagfarna och två icke
lagfarna ledamöter. I motionen II: 745 har hemställts, att domstolen tills
vidare skall bestå av fyra lagfarna ledamöter och tre icke lagfarna ledamöter.
Beträffande domförhetsreglerna innehåller motionen dock inte något
yrkande. Motionärerna har som skäl för sitt förslag anfört, att den bedömning
som gjorts av måltillströmningen till domstolen, åtminstone i inledningsskedet,
inte motiverar fler ledamöter än det av dem föreslagna antalet.
Emellertid anser utskottet propositionens förslag, bl. a. med hänsyn till
domförhetsreglerna, utgöra en lämplig avvägning och kan följaktligen inte
biträda förevarande motionsyrkande.

En fråga som tilldragit sig betydande intresse i samband med inrättandet
av den nya domstolen är hur det allmännas intresse skall tillvaratas i
socialförsäkringsprocessen. Vad som härvid diskuterats är huruvida detta
intresse bör bevakas genom en särskild partsrepresentation — ett a 1 1-m ä n t ombud — eller på något annat sätt. Administrationsnämnden har
icke ansett det föreligga behov av ett allmänt ombud. Denna ståndpunkt
kritiserades emellertid bl. a. av besvärssakkunniga, som under hänvisning
till de betydande fördelar tvåpartsprocessen innebär från bl. a. utredningssynpunkt
uttalade sig för all del allmänna i socialförsäkringsprocessen företrädes
av ett allmänt ombud. Departementschefen anslöt sig till de av besvärssakkunniga
anförda synpunkterna och ansåg att dessa starkt talade
för att processen i socialförsäkringsmål tillfördes, åtminstone i högsta
instans, eu särskild representant för det allmänna. Emellertid kunde enligt
hans mening betänkligheter resas mot att i dagens läge taga ett sådant steg
utan en närmare undersökning rörande vilka konsekvenser i olika avse9
— Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 samt. 2 avd. Nr 45

130 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

enden som det skulle föra med sig. Departementschefen fann sig därför
inte beredd att nu föreslå införande av en särskild partsrepresentation för
det allmänna. Frågan borde dock tagas upp vid ett senare tillfälle, sedan
större erfarenhet angående besvärsförfarandets funktion inom det nya
socialförsäkringssystemet vunnits. För att till en del tillgodose samma syfte
som skulle uppnås med ett allmänt ombud förordade departementschefen
vissa andra åtgärder, bl. a. möjlighet för centralmyndigheten att underställa
sina avgöranden försäkringsdomstolens prövning. Lagrådet fann
emellertid i sitt yttrande, att de fördelar, som skulle vara att vinna om en
särskild partsrepresentation för det allmänna tillskapades, var så betydande,
att man borde söka genomföra en sådan ordning redan nu. Endast
om avsevärda svårigheter av organisatorisk art skulle lägga hinder i
vägen, borde frågan uppskjutas. Därest emellertid reformen tills vidare
begränsades till socialförsäkringsprocessen i högsta instans, syntes emellertid
enligt lagrådet inga nämnvärda organisatoriska svårigheter föreligga
att nu införa en sådan partsrepresentation. Departementschefen har dock
vidhållit sin uppfattning, att frågan om partsrepresentation för det allmänna
i socialförsäkringsprocessen bör prövas först sedan någon tids erfarenhet
av det nya besvärsförfarandet vunnits, och i enlighet härmed innehåller
propositionen icke något förslag om sådan representation.

I motionerna 1: 623 och 11: 7M samt 11: 7i5 har yrkats, att det allmännas
talan i försäkringsdomstolen i enlighet med vad lagrådet förordat skall
föras av en särskild representant.

Utskottet delar uppfattningen att det kan vara förenat med vissa fördelar,
om det allmännas intressen i socialförsäkringsprocessen tillvaratas
genom en särskild partsrepresentation. Processen kommer då att föras
mellan två motstående parter, ett system som fått fast förankring i fråga
om processordningen vid de allmänna domstolarna och som alltmera vinner
insteg i förvaltningsprocessen. Detta system anses allmänt skapa de
bästa förutsättningarna för en fullständig utredning och en allsidig belysning
av saken. Det måste också vara av betydande värde att tillströmningen
av besvärsmål till domstolen inte uteslutande blir beroende av överklagande
av enskild part. Inte minst för att försäkringsdomstolen, såsom avsetts,
skall kunna skapa vägledande praxis inom socialförsäkringen bör
man tillse att förutsättningar finns för att målen i domstolen skall utgöra
en provkarta på de mångskiftande intressekollisioner, avvägningsproblem
och tolkningsfrågor som finns inom socialförsäkringen.

Emellertid anser utskottet i likhet med departementschefen att lösningen
av frågan om en särskild partsrepresentation för det allmänna bör kunna
anstå. Försäkringsdomstolen skall enligt vad som föreslås i propositionen
träda i verksamhet redan den 1 juli innevarande år. Tiden intill dess medger
icke utrymme för de ytterligare överväganden av frågan som erfordras
innan ett definitivt beslut fattas. På grund av vad departementschefen

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961 131

uttalat anser sig utskottet dock kunna förutsätta, att frågan blir föremål
för förnyad prövning.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser sig utskottet inte kunna biträda
förevarande motionsyrkanden utan tillstyrker propositionen i motsvarande
delar.

I motionen II: 745 har hemställts, att ersättning till enskild part för
inställelse vid försäkringsdomstolen skall utgå av allmänna medel, såvitt
inställelsen sker på kallelse av domstolen. Denna fråga har behandlats av
departementschefen, som därvid uttalat att goda skäl tvivelsutan talar för
att den enskilde bör ha möjligheter till ersättning för kostnader, som varit
motiverade för att tillvarataga hans rätt. Emellertid har departementschefen
inte velat framlägga något förslag till bestämmelser i ämnet och därvid
hänvisat till att frågan om fördelning av kostnaderna i mål och ärenden i
förvaltningsprocess för närvarande är föremål för utredning av besvärssakkunniga.
Enligt hans mening synes det inte lämpligt att på förevarande
speciella område införa bestämmelser, som skulle kunna verka hindrande
för en samlande lösning. Departementschefen har emellertid dessutom förklarat,
att han är beredd att uppta frågan till särskild prövning, därest det
skulle visa sig förenat med allvarliga olägenheter att möjlighet till kostnadsersättning
inte finns i förevarande fall.

Även enligt utskottets mening finns det skäl som talar för att part i
de med motionsyrkandet avsedda fallen erhåller ersättning av det allmänna.
Enligt de bestämmelser som föreslås skola gälla för processen vid försäkringsdomstolen
skall domstolen pröva vilken betydelse parts utevaro skall
tillmätas i bevisavseende. Det kan inte uteslutas, att part av ekonomiska
skäl finner sig icke kunna efterkomma ett föreläggande att inställa sig vid
domstolen, något som ur utredningssynpunkt kan lända honom till nackdel.
En ledamot av lagrådet har också förordat, att i lagen om försäkringsdomstol
intages bestämmelser, som ger möjlighet alt under vissa närmare
angivna förutsättningar tillerkänna part ersättning av allmänna medel för
inställelse vid domstolen. Då emellertid departementschefen förklarat sig
beredd att — därest det skulle visa sig förenat med allvarliga olägenheter
att ersättning ej kan utgå — ompröva ersättningsfrågan, synes det lämpligt
att frågan inte nu bry tes ut ur sitt större sammanhang. Med hänsyn
härtill anser utskottet sig inte böra biträda förevarande motionsyrkande.

Såsom inledningsvis antytts tas i propositionen även upp vissa frågor om
lagändringar av materiell innebörd. Sålunda framlägges i propositionen förslag
om ändrade regler för beräkning av pensionsgr un dande inkomst
inom tilläggspensioneringen. Vid denna beräkning
tas enligt gällande bestämmelser hänsyn till den försäkrades inkomst av
förvärvsarbete, i den mån denna för år ligger mellan 4 000 (basbeloppet)
och 30 000 kr. i 1957 års penningvärde. Emellertid gäller för beräkningen i

132 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

viss mån skilda regler i fråga om å ena sidan inkomst av anställning och å
andra sidan inkomst av annat förvärvsarbete. Medan anställningsinkomst
inom nämnda gränser är pensionsgrundande till hela sitt belopp, är inkomst
av annat förvärvsarbete, i den mån den överstiger dubbla basbeloppet, pensionsgrundande
endast till två tredjedelar. På grund härav kan företagare
och fria yrkesutövare med förvärvsinkomster överstigande dubbla basbeloppet
inte erhålla samma pensionsskydd som löntagare med lika stora inkomster.

Att inkomst av annat förvärvsarbete inte gjorts pensionsgrundande i samma
utsträckning som anställningsinkomst beror, såsom närmare utvecklats
av departementschefen, i huvudsak på två omständigheter. Man har sålunda
beaktat, att i inkomst av annat förvärvsarbete, t. ex. av jordbruk eller annan
rörelse, i regel ingår avkastning av eget kapital, och ansett att kapitalavkastning
inte borde vara pensionsgrundande. Då det inte låter sig göra att i
varje enskilt fall utröna hur mycket av inkomsten som härrör från eget arbete
och hur mycket som utgör kapitalavkastning, har man tillgripit den
schablonregeln att anse en tredjedel av förvärvsinkomsten, i den mån den
överstiger dubbla basbeloppet, såsom inkomst av kapital. Vidare har man
förutsatt att företagarna, som torde utgöra huvuddelen av dem som har inkomst
av annat förvärvsarbete, föredrar att åtminstone delvis ordna sin
pensionsfråga genom att investera besparingar i den egna rörelsen och därför
inte har intresse av samma pensionsskydd som löntagarna. Dessutom
torde man vid utformningen av gällande bestämmelser ha tagit hänsyn till
att företagare med stora investeringsbehov och dryga skulder kan få svårigheter
att erlägga avgifterna till pensioneringen, därest inkomsten blev pensionsgrundande
till hela sitt belopp.

Såsom redovisats i departementschefens yttrande har det emellertid efter
lagstiftningens tillkomst i skilda sammanhang uttryckts önskemål om likställighet
mellan inkomst av annat förvärvsarbete och anställningsinkomst
And beräkning av pensionsgrundande inkomst. Den föreliggande skillnaden
i detta hänseende har därvid framhållits såsom orättvis, i synnerhet mot
fria yrkesutövare och sådana rörelseidkare, som driver sin verksamhet helt
utan eller med ringa kapital.

För att tillmötesgå de ovan nämnda önskemålen har i propositionen föreslagits,
att regeln om tredjedelsreduktion beträffande inkomst av annat
förvärvsarbete skall borttagas. Den föreslagna ändringen skall äga verkan
fr. o. m. den 1 januari 1960, d. v. s. fr. o. m. ikraftträdandet av lagen om
försäkring för allmän tilläggspension. Förslaget innebär alltså, att verkningarna
av den skillnad vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst
som nu gäller i fråga om anställningsinkomst och inkomst av annat förvärvsarbete
helt elimineras.

I förevarande fråga har det även väckts motionsyrkanden, dels vid riksdagens
början, dels i anledning av propositionen. De vid riksdagens början
väckta motionerna I: 51 och II: 67, I: 367 och 11: 426 samt I: 509 och II: 595

133

Andra lagutskottets utlåtande nr \5 år 1961

innehåller yrkanden om att inkomst av annat förvärvsarbete måtte likställas
med anställningsinkomst i avseende å beräkningen av pensionsgrundande
inkomst. I de vid riksdagens början väckta motionerna 1:501 och 11:586
ävensom i de i anledning av propositionen väckta motionerna 1. 626 och
U: 738, 1: 627 och II: 737 samt II: 7H har framställts yrkanden av innebörd
att möjlighet skall öppnas att i förevarande hänseende uppnå likställdhet
mellan inkomst av annat förvärvsarbete och anställningsinkomst men att
den försäkrade skall äga valfrihet att bestämma om och i vad mån en sådan
likställdhet skall tillämpas beträffande hans inkomst. Slutligen har i de
vid riksdagens början väckta motionerna I: 502 och II: 593 hemställts, att
den gräns vid vilken tredjedelsreduktionen börjar tillämpas måtte höjas
från dubbla till tredubbla basbeloppet.

Utskottet tar först upp frågan huruvida den enskilde skall ha valfrihet
att bestämma i vad mån hans inkomst av annat förvärvsarbete skall vara
pensionsgrundande.

För en sådan valfrihet talar bl. a. den omständigheten, att behovet av pensionsskydd
kan vara högst olika bland dem som har inkomst av annat förvärvsarbete,
och vidare att möjligheterna att betala avgifterna till pensioneringen
varierar betydligt bland de försäkrade.

Huru man i de olika motionerna tänker sig valfriheten utformad är inte
fullt entydigt preciserat. En möjlighet är, att den försäkrade för varje
år skall äga bestämma hur stor del av inkomsten som skall räknas såsom
pensionsgrundande. En valfrihet av detta slag skulle emellertid uppenbarligen
inbjuda till missbruk med hänsyn till de inom försäkringen gällande
15- och 30-årsreglerna. Så skulle t. ex. den, vars inkomst under 15 år uppgått
till 30 000 kr. om året i 1957 års penningvärde och som under dessa
år låtit inkomsten vara pensionsgrundande till hela sitt belopp, därefter utan
minskning i sin pensionsrätt kunna bestämma att den pensionsgrundande
inkomsten i fortsättningen skall beräknas till lägsta tillåtna andel av inkomsten.
Med hänsyn härtill måste man tänka sig en sådan utformning av
valfriheten, att valmöjligheten endast föreligger vid det tillfälle då pensionsgrundande
inkomst första gången skall beräknas pa inkomst av annat
förvärvsarbete. Därvid måste den försäkrade ta ställning till hur stoi
del av hans inkomst av annat förvärvsarbete som skall vara pensionsgrundande,
och detta ställningstagande måste bli bindande för honom även beträffande
inkomster i framtiden. Givetvis bör dock rätten att begära undantagande
från försäkringen kvarstå. Emellertid synes även detta alternativ
förenat med nackdelar. Det framstår sålunda knappast såsom önskvärt, att
den enskilde redan i början av sin verksamhet inom förvärvslivet måste
fatta ett definitivt avgörande angående sitt framtida pensionsskydd. Vidare
skulle införandet av eu sådan valfrihet komplicera pensionsreglerna och
tynga administrationen. Med hänsyn till vad salunda anförts finner sig
utskottet icke kunna förorda, att valfrihet av förevarande slag införes i pensionssystemet,
och avstyrker därför motionerna I: 501 och II: 580, I: 020 och

134 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

11:738, 1:627 och 11:737 samt 11:744, såvitt dessa innehåller yrkanden
om valfrihet.

Det återstår härefter att ta ställning till frågan, huruvida propositionens
förslag bör genomföras eller den nuvarande regeln om tredjedelsreduktion
bör bibehållas. Även andra lösningar kan tänkas, t. ex. den motionsledes
framförda, att reduktionen bör sätta in först vid tredubbla basbeloppet.
Såsom utskottet ovan framhållit varierar behoven av pensionsskydd hos
dem som har inkomst av annat förvärvsarbete, liksom deras förmåga att
betala de med pensioneringen förenade avgifterna. Uppenbarligen saknar
en del företagare behov av ett bättre pensionsskydd än det som enligt gällande
regler kan tillförsäkras dem. Det kan inte heller uteslutas, att vissa av
dem kan få svårigheter att rå med avgifterna. Man kan därför hysa tveksamhet
om lämpligheten av att genom ändringar i reglerna om beräkning
av pensionsgrundande inkomst förbättra pensionsskyddet med åtföljande
högre avgifter. Av departementschefens yttrande framgår, att även han
ifrågasatt lämpligheten av en sådan åtgärd. Att han likväl framlagt sitt
förslag måste ses mot bakgrunden av de starka opinionsyttringar som under
senare tid framkommit för en sådan ändring. Vidare ger det ökade
antalet aktiebolagsbildningar stöd för antagandet, att det är ett utbrett
önskemål, att förevarande skillnad i beräkningssättet beträffande pensionsgrundande
inkomst undanröjes.

Ett genomförande av det i propositionen framlagda förslaget får därför
förutsättas vara i överensstämmelse med önskemålen hos det stora flertalet
av dem som skulle beröras av ändringen. Den ökning av pensionsavgifterna
som förslaget innebär ter sig inte heller avskräckande. På en inkomst av
20 000 kr. skulle ökningen i avgifter vid ett avgiftsuttag om tio procent stanna
vid 400 kr. om året, allt beräknat i 1957 års penningvärde. Såsom framgår
av vad departementschefen anfört kan man dessutom knappast tänka
sig någon annan lösning, som skulle kunna tillfredsställa de framställda
önskemålen. En höjning av den gräns, vid vilken tredjedelsreduktionen börjar
tillämpas, skulle sålunda endast förminska men inte avlägsna de orättvisor
som ansetts förenade med nu gällande regler. På grund härav finner
sig utskottet böra tillstyrka propositionens förslag. Detta innebär, att utskottet
avstyrker dels det i motionerna 1:627 och 11:737 framställda yrkandet
om att nu gällande regel om tredjedelsreduktion tills vidare skall
behållas i avbidan på att bestämmelser om valfrihet av förut behandlad innebörd
införts, dels ock yrkandet i motionerna I: 502 och II: 593 om höjning
av gränsen beträffande tredjedelsreduktionen. Genom utskottets ställningstagande
måste förevarande, i motionerna 1:51 och 11:67, 1:367 och
II: 426 samt I: 509 och II: 595 upptagna yrkanden liksom förevarande yrkande
i motionerna 1:501 och 11:586, i den mån det avser likställande
av inkomst av annat förvärvsarbete med anställningsinkomst, anses tillgodosedda.

135

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

I övrigt har de i propositionen framlagda förslagen och de av departementschefen
i anslutning därtill gjorda uttalandena inte givit utskottet anledning
till erinran eller särskilt uttalande.

Eftersom de i propositionen framlagda förslagen bl. a. berör 48 § sjukförsäkringslagen,
som upptar bestämmelser om frivillig sjukpenningförsäkring
för studerande, har utskottet funnit lämpligt
att i förevarande sammanhang behandla motionerna I: 281 och II: 235
om höjning av maximibeloppet för denna försäkring.

Enligt gällande regler kan den som till följd av studier eller annan utbildning,
som beräknas pågå minst ett halvt år, inte eller endast i ringa utsträckning
ägnar sig åt förvärvsarbete, genom frivilliga avgifter försäkra
sig så att han erhåller sjukpenning på 3, 4, 5 eller 6 kronor för dag eller
sjukpenningtillägg på 1, 2 eller 3 kronor för dag. Det sammanlagda sjukpenningbeloppet
får inte överstiga 6 kronor för dag.

Motionärerna har yrkat, att sjukpenningbeloppets maximum måtte höjas
till 8 kronor. Såsom motivering för yrkandet har motionärerna framhållit,
att en avsevärd försämring i penningvärdet ägt rum sedan nuvarande
maximibelopp fastställdes 1953.

I proposition till fjolårets riksdag föreslogs en höjning av maximibeloppet
beträffande den frivilliga försäkringen för sjukpenningtillägg för hemmafruar
m. fl. från 6 till 8 kronor per dag. Andra lagutskottet, som i sitt av
riksdagen godkända utlåtande biträdde propositionen, anförde bland annat,
att det var angeläget att en höjning av sjukpenningbeloppets maximum
kom till stånd.

Enligt utskottets mening talar samma skäl för en höjning av förmånerna
inom den frivilliga studerandeförsäkringen. Denna försäkringsform har
fått en relativt ringa omfattning. Det är troligt, att ett högre maximum för
sjukpenningtillägget kommer att göra försäkringen mera lockande och därigenom
bidraga till ökad anslutning. Även från denna synpunkt är en höjning
önskvärd. Höjningen bör genomföras den 1 januari 1962.

På samma sätt som skedde vid höjningen av maximibeloppet för sjukpenningtillägg
till hemmafruförsäkringen bör det införas ett övergångsstadgande
om dispens från de för den frivilliga försäkringen i 49 § sjukförsäkringslagen
stadgade ålders- och liälsovillkoren för dem som omedelbart
före ikraftträdandet hade försäkring av ifrågavarande slag och som
inom sex månader från ikraftträdandet anmäler att de önskar övergå till
högre sjukpenning eller sjukpenningtillägg.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen med avslag å följande motionsyrkanden,

nämligen

1) det i motionerna I: 502 och II: 593 upptagna yrkandet;

136 Andra lagutskottets utlåtande nr bo år 1961

2) det i motionerna I: 623 och II: 741 upptagna yrkandet
om särskild representant för det allmänna i socialförsäkringsprocessen; 3)

det i motionerna 1:626 och 11:738 upptagna yrkandet; 4)

det i motionerna I: 627 och II: 737 under II. upptagna
yrkandet;

5) de i motionerna I: 629 och II: 743 upptagna yrkandena,
såvitt de innebär avslag å de i propositionen framlagda
förslagen om sjukförsäkringens lokala organisation;

6) det i motionen II: 744 upptagna yrkandet att den s. k.
tvåtredjedelsregeln skall bibehållas såsom en valmöjlighet
vid sidan av det i propositionen framlagda förslaget; samt

7) de i motionen 11:745 under A. b)—e) upptagna yrkandena,
såvitt de hänvisats till lagutskott,

I. måtte — med förklaring att riksdagen i anledning av motionerna I: 281
och II: 235 funnit att, utöver vad som föreslagits i propositionen, viss ändring
bör ske i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring —
för sin del antaga det genom propositionen framlagda förslaget till ändring
i nämnda lag med de ytterligare ändringar att ingressen, 48 § och övergångsbestämmelserna
erhåller nedan angivna, såsom utskottets förslag betecknade
lydelser.

Ingress

(Kungl. Maj.ts förslag)

Härigenom förordnas beträffande
lagen den 3 januari 1947 om allmän
sjukförsäkring, dels att 61—68, 80,

86—88 och 112—120 §§ skola upphöra
att gälla, dels att 3, 4, 9, 15,

16, 18, 31, 33, 39, 41, 42, 55—58,

60, 69—72, 75, 76, 78, 79, 81—85,

89, 92—94, 97, 99, 103, 104, 109 och
111 §§ skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels att i 5,

6, 19, 27, 34, 37, 40, b6—b9, 52, 53,

59, 73, 74, 77, 90, 91, 95, 98, 101,

102, 105, 107 och 108 §§ orden »allmän
sjukassa» och »centralsjukkassa»
eller former av dessa ord skola
ersättas med ordet »sjukkassa» eller
motsvarande former härav, dels
att omedelbart efter 77 § skall in -

(Utskottets förslag)
Härigenom förordnas beträffande
lagen den 3 januari 1947 om allmän
sjukförsäkring, dels att 61—68, 80,
86—88 och 112—120 §§ skola upphöra
att gälla, dels att 3, 4, 9, 15, 16,
18, 31, 33, 39, 41, 42, b8, 55—58,
60, 69—72, 75, 76, 78, 79, 81—85,
89, 92—94, 97, 99, 103, 104, 109 och
111 §§ skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels att i 5,
6, 19, 27, 34, 37, 40, b6, b7, b9, 52,
53, 59, 73, 74, 77, 90, 91, 95, 98,
101, 102, 105, 107 och 108 §§ orden
»allmän sjukkassa» och »centralsjukkassa»
eller former av dessa ord
skola ersättas med ordet »sjukkassa»
eller motsvarande former härav,
dels att omedelbart efter 77 §

137

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Kungl. Maj:ts förslag)
föras en ny paragraf, betecknad
77 a §, av den lydelse bär nedan angives,
dels att överskrifterna omedelbart
före 61, 86, 112 och 118 §§ skola
utgå ur lagen, dels ock att omedelbart
framför 77 a § skall införas en
ny överskrift av nedan angiven lydelse.

(Utskottets förslag)
skall införas en ny paragraf, betecknad
77 a §, av den lydelse här nedan
angives, dels att överskrifterna
omedelbart före 61, 86, 112 och 118
§§ skola utgå ur lagen, dels ock att
omedelbart framför 77 a § skall införas
en ny överskrift av nedan angiven
lydelse.

48 §.

Sjukkassemedlem, vilken till följd
av studier eller annan utbildning,
som beräknas pågå minst ett halvt
år, icke eller endast i ringa utsträckning
ägnar sig åt förvärvsarbete,
äger hos den sjukkassa han tillhör
genom frivilliga avgifter försäkra sig
för erhållande av sjukpenning eller
tillägg till den sjukpenning, som han
äger uppbära på grund av den obligatoriska
försäkringen. Sjukpenning,
som nu avses, må utgöra tre, fyra,
fem eller sex kronor för dag. Sjukpenningtillägg,
som nyss sagts, må
utgöra en, två eller tre kronor för
dag, dock högst det av dessa belopp,
som motsvarar skillnaden mellan sex
kronor och sjukpenningen på grund
av den obligatoriska försäkringen.

Sjukkassemedlem, vilken till följd
av studier eller annan utbildning,
som beräknas pågå minst ett halvt
år, icke eller endast i ringa utsträckning
ägnar sig åt förvärvsarbete,
äger hos den sjukkassa han tillhör
genom frivilliga avgifter försäkra
sig för erhållande av sjukpenning
eller tillägg till den sjukpenning,
som han äger uppbära på grund av
den obligatoriska försäkringen.
Sjukpenning, som nu avses, må utgöra
tre, fyra, fem, sex, sju eller
åtta kronor för dag. Sjukpenningtillägg,
som nyss sagts, må utgöra
en, två, tre, fyra eller fem kronor
för dag, dock högst det av dessa belopp,
som motsvarar skillnaden mellan
åtta kronor och sjukpenningen
på grund av den obligatoriska för -

säkringen.

Sjukpenning eller — —----hel sjukpenning.

Å sjukpenning------ — 25 §§ sägs.

Den i — —-----motsvarande tillämpning.

övergångsbestämmelser

Denna lag------— juli 1961.

I samband —---—--följande iakttagas.

1. Beträffande klagan — — —---av försäkringsdomstolen.

2. Centralsjukkassa skall — —--— -— allmänna sjukkassa.

3. Enligt äldre-----— äldre lydelse.

4. Ordinarie ombudsmöte — -—• •— ---bestämmelser tillämpas.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1961. 9 saml. 2 avd. Nr 45

138

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

5. Styrelseledamöter och------november 1961.

6. De enligt-----— år 1962.

7. Den som vid utgången av år 1961
år frivilligt försäkrad enligt 48 § äger
utan hinder av vad i 49 § första stycket
är stadgat rätt att, i den mån de
nya bestämmelserna så medgiva,
övergå till högre sjukpenning eller
sjukpenningtillägg, såvida framställning
därom göres senast den 30
juni 1962.

II. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till lag om
försäkringsdomstol;

III. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till lag
angående ändring i lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring; IV.

måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till lag
om besvär över försäkringsrådets beslut;

V. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring för allmän
tilläggspension, varigenom jämväl motionerna 1:51 och 11:67, det i motionerna
1:367 och 11:426 under 3. upptagna yrkandet samt motionerna
I: 509 och II: 595 får anses tillgodosedda och besvarade;

VI. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 551) angående
beräkning av pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för
allmän tilläggspension;

VII. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget till förordning
om ändring i förordningen den 18 december 1959 (nr 552) angående
uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
m. in.; samt

VIII. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering;

B. att riksdagen måtte antaga följande genom propositionen
framlagda författningsförslag, nämligen

I. förslaget till lag angående ändring i lagen den 21 maj 1954 (nr 266) om
moderskapshjälp;

II. förslaget till lag om överflyttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter
och befogenheter, som tillkomma riksförsäkringsanstalten och pensionsstyrelsen; -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961 139

III. förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 maj 1956 (nr 293)
om ersättning åt smittbärare;

IV. förslaget till förordning angående ändring i förordningen den 21 maj
1954 (nr 269) om skyldighet för arbetsgivare att lämna uppgift rörande
arbetsanställning;

V. förslaget till förordning angående ändring i förordningen den 29 augusti
1958 (nr 460) om sjukhjälp i vissa fall åt svenska medborgare, som
icke äro bosatta i riket; samt

VI. förslaget till reglemente angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets
fonder;

C. att riksdagen måtte — med bifall till det i motionerna
1:623 och 11:741 upptagna yrkandet rörande socialförsäkringsbolagens
rätt att meddela yrkesskadeförsäkring, det i motionerna I: 628 och II: 740
upptagna yrkandet samt det i motionen II: 745 under A. a) upptagna yrkandet
— avslå Kungl. Maj :ts begäran, att riksdagen måtte för sin del fatta
principiellt beslut om att bolag, som avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring,
icke efter utgången av år 1965 skall äga meddela försäkring enligt
nämnda lag;

D. att riksdagen måtte — med avslag å det i motionerna
I: 623 och II: 741 upptagna yrkandet rörande riktlinjerna för den framtida
handläggningen av pensionsärenden, det i motionerna I: 625 och II: 739
upptagna yrkandet samt det i motionerna I: 629 och II: 743 upptagna yrkandet
rörande tillsättningen av ledamöter i pensionsdelegation — förklara
sig godtaga de av departementschefen i propositionen angivna riktlinjerna
för den framtida ordningen för handläggning inom de allmänna sjukkassorna
av ärenden rörande folkpension och allmän tilläggspension m. m.;
samt

E. att följande motioner, nämligen

1) I: 281 och II: 235;

2) I: 501 och II: 586, såvitt de behandlats i förevarande
utlåtande;

3) I: 502 och II: 593;

4) I: 627 och II: 737;

5) I: 629 och II: 743; samt

6) II: 744,

i den mån de icke kan anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 maj 1961

På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND

140

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Carlqvist1, fru Gärda Svenson* 1 2, fröken Nordström1, herrar Lars Larsson2,
Edström2, Ivaijser2, Söderquist2, Virgin1, Nyman1 och Thorsten Larsson1; från

andra kammaren: herrar Anderson i Sundsvall, Nilsson i Göteborg1,
Rimmerfors2, Odhe1*, Bengtsson i Varberg2, fröken Sandell2, herrar
Wiklund i Stockholm1*, Johansson i Södertälje2, Fredriksson2, fru Eriksson
i Ängelholm1, herrar Björkman1*, Gustavsson i Alvesta, Svensson i Kungälv1*
och Hamilton2.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

1 I den del som avser frivillig sjukpenningförsäkring för studerande.

2 I samtliga delar utom den som avser frivillig sjukpenningförsäkring för studerande.

Reservationer

Med direkt anknytning till de i propositionen framlagda förslagen

I. vid 9 § förslaget till lag om försäkringsdomstol (avser ersättning till
part i anledning av personlig inställelse vid domstolen)

av fru Gärda Svenson, herrar Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta, vilka
ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande å s. 131, som börjar med orden
»Även enligt» och slutar med orden »förevarande motionsyrkande», bort
ersättas med text av följande lydelse.

»Även enligt utskottets mening finns det skäl som talar för att part i de
med motionsyrkandet avsedda fallen erhåller ersättning av det allmänna för
sin inställelse. Enligt de bestämmelser som föreslås skola gälla för processen
vid försäkringsdomstolen skall domstolen pröva vilken betydelse parts
utevaro skall tillmätas i bevisavseende. Det kan inte uteslutas, att part av
ekonomiska skäl finner sig icke kunna efterkomma ett föreläggande att inställa
sig vid domstolen, något som ur utredningssynpunkt kan lända honom
till nackdel. En ledamot av lagrådet har också förordat, att i lagen om försäkringsdomstol
intages bestämmelser, som ger möjlighet att under vissa
närmare angivna förutsättningar tillerkänna part ersättning av allmänna
medel för inställelse vid domstolen.

Av de skäl som sålunda anförts finner utskottet nödvändigt, att beslut i
frågan om parts ersättning fattas redan i förevarande sammanhang. Ett sådant
beslut bör icke inverka hindrande för strävandena att efter pågående
utredning av besvärssalckunniga få till stånd en samlande lösning i fråga
om fördelningen av kostnaderna i mål och ärenden i förvaltningsprocess.
Utskottet förordar, att i lagen om försäkringsdomstol bestämmelse intages
om att part, som förelagts att personligen inställa sig till muntlig handläggning
vid försäkringsdomstolen, skall erhålla ersättning av allmänna me -

141

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

del för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan enligt vad
som är stadgat om sådan ersättning till vittne m. fl. Utskottet tillstyrker
således förevarande motionsyrkande.»

b) att utskottet med bifall till det i motionen II: 745 under A. d) upptagna
yrkandet bort hemställa, att 9 § lagen om försäkringsdomstol måtte erhålla
följande lydelse.

»9 §.

Förfarandet i----—-----— nedan stadgas.

Finnes erforderligt att part eller annan höres muntligen, äger domstolen
förordna därom. Till sådan handläggning skall part kallas; och må parten
föreläggas att inställa sig personligen vid äventyr att utevaro ej utgör hinder
för målets vidare handläggning och avgörande. Om så erfordras, skall till
part, vilken förelagts personlig inställelse, utgå ersättning av allmänna medel
för kostnader till resa och uppehälle samt för tidsspillan enligt vad som
är stadgat om sådan ersättning till vittne.

Vad i —----—----— stängda dörrar.»

II. vid utskottets hemställan under C (avser socialförsäkringsbolagens
framtid)

av herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson, Lars Larsson, Bengtsson i
Varberg, fröken Sandell, herrar Johansson i Södertälje och Fredriksson,
vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som ås. 121 börjar med orden
»Enligt utskottets» och å s. 123 slutar med orden »förevarande del», bort ersättas
med text av följande lydelse.

»Enligt utskottets mening talar de av departementschefen anförda skälen
entydigt för att yrkesskadeförsäkringen i framtiden koncentreras till de organ
som handhar sjukförsäkring och pensionering. De härmed förenade
administrativa fördelarna är uppenbarligen betydande, vare sig yrkesskadeförsäkringen
kvarstår som självständig försäkring eller blir ett komplement
till övriga socialförsäkringsgrenar. Med hänsyn härtill bör redan nu principbeslut
fattas om en sådan koncentration i framtiden. Härigenom erhåller
social försäkringsbolagen och dess personal i god tid varsel om de förestående
förändringarna och har möjlighet att planlägga avvecklingen av
rörelsen. På grund av vad sålunda anförts biträder utskottet det i propositionen
framlagda förslaget, att socialförsäkringsbolagen icke efter utgången av
år 1965 skall äga meddela försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Utskottet
avstyrker följaktligen förevarande motionsyrkanden.»

b) att utskottet under C. bort hemställa,

»att riksdagen måtte — med avslag å det i motionerna
I: 623 och II: 741 upptagna yrkandet rörande socialförsäk -

142

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

ringsbolagens rätt att meddela yrkesskadeförsäkring, det
i motionerna I: 628 och II: 740 upptagna yrkandet samt det
i motionen II: 745 under A. a) upptagna yrkandet — i enlighet
med Kungl. Maj :ts förslag besluta, att bolag, som
avses i 1 § lagen om yrkesskadeförsäkring, icke efter utgången
av år 1965 skall äga meddela försäkring enligt nämnda
lag».

III. vid utskottets hemställan under D (avser pensioneringens lokala
administration)

A. av fru Gärda Svenson, herrar Edström, Söderquist, Anderson i Sundsvall,
Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som å s. 127 börjar med orden
»Pensioner från» och å s. 128 slutar med orden »motsvarande delar», bort
ersättas med text av följande lydelse.

»Pensioner från den allmänna tilläggspensioneringen skall börja utges
fr. o. m. år 1963. Dessförinnan bör den reform på invalidpensioneringens
område, som nu är under utarbetande inom bl. a. 1958 års socialförsäkringskommitté,
ha antagits av riksdagen. Proposition härom torde dock inte
kunna föreläggas riksdagen förrän våren 1962. Otvivelaktigt kommer invalidpensionerna
i framtiden att bli av en helt annan omfattning än nu. Det
kan dessutom förutsättas, att invalidpensionerna blir beroende på den försäkrades
återstående arbetsförmåga. Bedömningen av invaliditetsgraden
torde därför i många fall bli svår och grannlaga. Det kan bli fråga om att
taga hänsyn till en råd omständigheter, som i det enskilda fallet inverkar
på försörjningsförmågan, såsom t. ex. arbetsförhållandena på bostadsorten
och möjligheterna till omskolning. En individuell prövning av den art, det
kan bli fråga om, bör knappast verkställas enbart av ett regionalt organ. Det
synes förutsätta medverkan av kommunalt organ med kännedom om de
lokala förhållandena.

Härtill kommer att något förslag angående folkpensioneringens finansiering
ännu icke föreligger. Sådant förslag torde icke kunna framläggas förrän
tidigast i samband med ovan berörda proposition om invalidpensioneringens
utformning. Skulle det definitiva förslaget komma att innebära att kommunerna
även i fortsättningen skall bidraga till kostnaderna för invalidpensioneringen,
framstår det som självklart att ett kommunalt organ skall
medverka vid prövningen.

Vad åter angår alternativet med en central prövning av samtliga invalidpensionsärenden
vill utskottet utöver de skäl däremot som departementschefen
anfört framhålla, att man inte torde kunna förutsätta att enhetligheten
i avgörandena blir i någon mera påfallande grad större vid detta
alternativ än enligt den i propositionen förordade ordningen. Man måste

143

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

nämligen räkna med att efter de nya invalidpensionsreglernas ikraftträdande
antalet ärenden kommer att öka betydligt. Prövningen av ärendena skulle
då inte kunna koncentreras till en expertgrupp inom centralmyndigheten
utan måste uppdelas på flera sådana grupper med följd att enhetligheten
i avgörandena kan minskas. Vidare vill utskottet betona, att man som regel
inte förlägger avgörandena till en centralmyndighet, om ärendenas antal
motiverar en regional prövning och möjligheter finns att skapa lämpliga
regionala organ.

Utskottet delar alltså den i motionerna I: 623 och II: 741 framförda uppfattningen
att slutligt ställningstagande till pensioneringens lokala administration
icke bör ske, förrän lagförslag framlagts dels om utformningen
av invalidpensioneringen och dels om folkpensioneringens finansiering.
Tvingande skäl att dessförinnan genom principbeslut fastlåsa det prövningsförfarande,
som skall förekomma i samband med beviljandet av invalidpension,
föreligger enligt utskottets mening icke. Utskottet har däremot icke
kunnat biträda det i motionerna I: 625 och II: 739 framställda yrkandet om
central prövning av samtliga invalidpension särenden.»

b) att utskottet under D. bort hemställa,

»att riksdagen — med bifall till det i motionerna I: 623
och II: 741 upptagna yrkandet rörande riktlinjerna för den
framtida handläggningen av pensionsärenden samt med avslag
på det i motionerna I: 625 och II: 739 upptagna yrkandet
och det i motionerna I: 629 och II: 743 upptagna yrkandet
rörande tillsättningen av ledamöter i pensionsdelegation
— måtte avslå det i propositionen framlagda förslaget om
att riksdagen måtte fatta principbeslut rörande riktlinjerna
för den framtida ordningen för handläggning inom de allmänna
sjukkassorna av ärenden rörande folkpension och
allmän tilläggspension m. m.»

B. av herrar Kaijscr och Hamilton, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som ås. 127 börjar med orden
»Såvitt utskottet» och å s. 128 slutar med orden »motsvarande delar», bort
ersättas med text av följande lydelse.

»Departementschefen anför i propositionen olika skäl som talar för att
prövningen av invalidpensionsärendena förlägges till regionala organ. Härigenom
uppnås en i och för sig eftersträvansvärd anknytning till sjukförsäkringen.
En dylik anordning är jämväl ägnad att medföra ett snabbare
avgörande av invalidpensionsärendena, något som också är önskvärt. Trots
bortfallet av inkomstprövningen kommer även i framtiden en utredning
angående den försäkrades inkomstförhållanden att vara av stor betydelse
vid avgörandet av dessa ärenden. Sådan utredning bör enligt utskottets me -

144 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

ning kunna tillföras ärendena genom pensionsdelegationerna — om så erfordras
i samarbete med de lokalt arbetande försäkringsnämnderna.

Obestridligen kommer invaliditetsbedömningen att bli avsevärt mera
komplicerad i framtiden med hänsyn såväl till de nya kategorier, som kommer
till bedömning efter införandet av tilläggspensioneringen och inkomstprövningens
slopande som till de ändrade grunderna för invaliditetsbedömning.
Avgörandet av de enskilda invaliditetsfallen kommer därför att kräva
särskild expertis. Därjämte föreligger vid decentraliserat avgörande risk
för att bedömningen icke blir enhetlig de olika delegationerna emellan.

Invaliditetsbedömningens större ekonomiska betydelse för den enskilde
— liksom för hela pensionssystemet — gör att än större vikt än tidigare
måste läggas på att de enskilda fallen blir föremål för en grundlig utredning.
Det tillskott av sakkunskap på det regionala planet som pensionsdelegationerna
innebär kommer säkerligen att medföra ökade möjligheter för detta.
Men dessa delegationer har icke tillgång till den erfarenhet och den mångsidiga
expertis som det centrala socialförsäkringsorganet besitter. Det synes
därför riktigt att det slutliga avgörandet av dessa ärenden företages centralt
inom riksförsäkringsverket. Att handläggningstiden härigenom i vissa fall
kan bli förlängd torde visserligen icke kunna förnekas. I allmänhet borde
dock avgörandena kunna fattas utan nämnvärd tidsutdräkt, om organisationen
inom riksförsäkringsverket anpassas efter nödvändigheten av snabba
beslut.

På grund av vad som sålunda anförts anser utskottet att pensioneringens
lokala administration bör uppbyggas i enlighet med de riktlinjer departementschefen
uppdragit dock med det undantaget att avgörandet av invalidpensionsärenden
i enlighet med vad som yrkats i motionerna 1:625 och
II: 739 skall företagas vid den centrala försäkringsmyndigheten (riksförsäkringsverket).
I enlighet härmed kan utskottet icke biträda förevarande,
i motionerna I: 623 och II: 741 upptagna yrkande.»

b) att utskottet under D. bort hemställa,

»att riksdagen måtte — med avslag å det i motionerna
1:623 och 11:741 upptagna yrkandet rörande riktlinjerna
för den framtida handläggningen av pensionsärendena och
det i motionerna I: 629 och II: 743 upptagna yrkandet samt
med bifall till det i motionerna I: 625 och II: 739 upptagna
yrkandet — förklara sig godtaga de av departementschefen
i propositionen angivna riktlinjerna för den framtida ordningen
för handläggning inom de allmänna sjukkassorna av
ärenden rörande folkpension och allmän tilläggspension
m. m. med det undantaget, att invalidpensionsärendena bör
förberedas av pensionsdelegationerna inom sjukkassorna och
företagas till slutligt avgörande inom riksförsäkringsverket».

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

145

Utan direkt anknytning till de i propositionen framlagda förslagen

IV. angående särskild partsrepresentation för det allmänna — ett allmänt
ombud — i socialförsäkringsprocessen

av fru Gärda Svenson, herrar Edström, Kaijser, Söderquist, Anderson i
Sundsvall, Rimmerfors, Gustavsson i Alvesta och Hamilton, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som ås. 130 börjar med orden
»Emellertid anser» och å s. 131 slutar med orden »motsvarande delar», bort
ersättas med text av följande lydelse.

»Departementschefen synes i princip dela denna uppfattning, men anser
att man i uppbyggnadsskedet bör pröva ett enpartssystem med möjlighet
för den centrala myndigheten att underställa sina avgöranden försäkringsdomstolens
prövning.

Utskottet hyser den principiella uppfattningen att det är mindre lämpligt
att låta domstolen börja sitt arbete från ett utgångsläge som förutsättes
snart komma att ändras. Det förtjänar också framhållas, att domstolen från
början sannolikt kommer att få en relativt begränsad arbetsbörda, varför
tid skulle ha funnits att bygga upp ett både ur rättssäkerhets- och praktiska
synpunkter tillfredsställande tvåpartsförfarande.

En väsentlig vinst med ett omedelbart införande av tvåpartssystemet
skulle i övrigt ha varit att det föreslagna underställningssystemet hade kunnat
undvikas. Detta anses numera som ett föråldrat tillvägagångssätt, som
man i det moderna administrativa förfarandet söker undvika. Det vore enligt
utskottets mening mindre lyckligt om detta system — låt vara endast
övergångsvis — skulle införas vid den rättsliga prövningen i högsta instans
på socialförsäkringens område.

Utskottet finner alltså i likhet med motionärerna att frågan om en särskild
partsrepresentant för det allmänna snarast bör bringas till sin lösning. Försäkringsdomstolen
skall emellertid enligt vad som föreslås i propositionen
träda i verksamhet redan den 1 juli innevarande år. Tiden intill dess medger
icke utrymme för de ytterligare överväganden av frågan, som kan erfordras
innan ett definitivt beslut fattas. Utskottet föreslår därför, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhåller om förslag i ärendet till innevarande
års höstriksdag i syfte att särskild partsrepresentant för det allmänna
må tillsättas och börja sin verksamhet med ingången av år 1962.»

b) att utskottet i anledning av motionerna I: 623 och II: 741 samt motionen
II: 745 bort hemställa,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om förslag till innevarande riksdags höstsession, att det allmänna
fr. o. in. år 1962 i försäkringsdomstolen skall företrädas
av en särskild partsrepresentant i enlighet med vad
lagrådet förordat».

146 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

V. angående valfrihet beträffande deltagande med inkomst av annat förvärvsarbete
vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst inom den allmänna
tilläggspensioneringen

av fru Gärda Svenson, herrar Edström, Kaijser, Söderquist, Anderson i
Sundsvall, Rimmerfors, Gustavsson i Alvesta och Ilamilton, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som ås. 133 börjar med orden
»Utskottet tar» och å s. 134 slutar med orden »anses tillgodosedda», bort
ersättas med text av följande lydelse.

»Utskottet vill som sin mening framhålla, att regeln om den obligatoriska
tredjedelsreduktionen måste betraktas som en orättvisa mot stora grupper
av företagare och fria yrkesutövare, vilkas inkomster i huvudsak är att
hänföra till den egna arbetsinsatsen. Den under det senaste året framträdande
tendensen till en stark ökning av antalet aktiebolagsbildningar, varigenom
företagare som anställda i sina egna företag kan få räkna pension
som löntagare, torde utgöra bevis för att reduktionsregeln inte motsvarar
dessa företagares önskemål. Organisationer, som företräder företagare och
fria yrkesutövare, har på olika sätt givit till känna sitt intresse för möjligheterna
av en lika beräkning av den pensionsgrundande inkomsten för å ena
sidan löntagarna och å andra sidan företagarna och de fria yrkesutövarna.
Utskottet anser, att löneinkomst och företagarinkomst i lika mån bör ge
underlag för pensionsrätt. Härav framgår, att utskottet avstyrker det motionsledes
framförda yrkandet, att en obligatorisk tredjedelsreduktion skulle
bibehållas men sätta in först vid tredubbla basbeloppet.

Utskottet tar därefter upp frågan huruvida den enskilde skall ha valfrihet
att bestämma i vad mån hans inkomst av annat förvärvsarbete skall ingå
som pensionsgrundande i ATP-försäkringen.

De i propositionen föreslagna ändringarna har enligt departementschefen
dikterats av en önskan att såvitt möjligt tillmötesgå önskemålen från berörda
grupper. Departementschefen uttrycker även sin vilja att diskutera
varje positivt förslag till förbättringar av ATP, som kan förenas med reformens
principiella huvuddrag och som kan tänkas vinna bred anslutning
av dem som beröres och i de beslutande politiska instanserna. Som ett uttryck
för de önskemål, som i nämnda avseende finns hos företagargrupperna,
betraktar utskottet den framställning, som Riksförbundet Landsbygdens
folk gjort hos Kungl. Maj :t om utredning av de tekniska möjligheterna
för ökad valfrihet beträffande deltagandet med inkomst av annan
förvärvsverksamhet i den allmänna tilläggspensioneringen.

Många företagare, särskilt jordbrukare men också småindustri- och
hantverksidkare, måste investera betydande kapital i sina företag men har
det oaktat relativt små inkomster. I regel måste de i stor utsträckning
låna kapital till dessa investeringar. Härav följer, att de måste prestera
omfattande amorteringar, vilket minskar deras möjligheter att av de lö -

147

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

pande inkomsterna avsätta medel för pensionsförsäkring. Utskottet håller
det för sannolikt, att vissa företagare under sådana förhållanden kan få
svårigheter att rå med avgifterna, om hela deras förvärvsinkomst obligatoriskt
skall inräknas som pensions- och avgiftsgrundande. Det amorteringssparande,
som dessa grupper måste fullgöra, skapar emellertid samtidigt
en bättre trygghet för ålderdomen och minskar sålunda behovet av
ATP-försäkring. I första hand behovet av ett efterlevande- och invaliditetsskydd
gör det dock i många fall angeläget, att sådana företagare beredes
möjligheter att vara med i försäkringen inom ramen för sina ekonomiska
resurser. Det varierande behovet av pensionsskydd liksom försäkringstagarnas
skiftande ekonomiska möjligheter att betala avgifterna till pensioneringen
nödvändiggör enligt utskottets mening, att viss valfrihet lämnas
företagarna att bestämma i vad mån deras inkomster av annat förvärvsarbete
skall ingå i försäkringen som pensionsgrundande.

Motionsledes har föreslagits, att beslut redan nu skulle fattas om valfrihet
mellan nuvarande tvåtredjedelsregel och de bestämmelser om full pensionsrätt,
som gäller för löntagarna. Såsom påtalats i motionen II: 744 får
emellertid tvåtredjedelsregeln inte effekt förrän över dubbla basbeloppet,
varför den erbjuder ringa valmöjlighet i lägre inkomstlägen. Det vore därför
enligt utskottets mening önskvärt, att det för dessa grupper av försäkrade
ges en möjlighet att välja ett lägre och därmed också billigare pensionsskydd.
Med hänsyn härtill anser utskottet, att frågan om valfrihet
för företagare mellan ytterligare pensionsnivåer bör utredas skyndsamt.

Det har motionsledes också förordats, att tvåtredjedelsregeln i avvaktan
på resultatet av nämnda utredning skulle bibehållas tills vidare som grund
för beräkningen av den pensionsgrundande inkomsten av annan förvärvsverksamhet.
Den ovannämnda tendensen till ökning av antalet aktiebolagsbildningar,
som måste anses föranledd av olikheten i pensionsrätt, synes
emellertid motivera, att beslut redan nu fattas om att löneinkomst och företagarinkomst
i lika mån skall ge underlag för pensionsrätt. Med hänsyn
härtill tillstyrker utskottet den i propositionen föreslagna ordningen och
föreslår därjämte, att frågan om valfrihetens utformning skyndsamt utredes
i hela dess vidd.

Den utredning om utformningen av viss valfrihet mellan olika pensionsnivåer
för företagare, som utskottet ovan förordat, bör emellertid kunna
bedrivas så skyndsamt, att förslag kan föreläggas redan innevarande års
höstriksdag. Med vad utskottet sålunda förordat bör yrkandena i motionerna
I: 501 och II: 586, I: 026 och II: 738, I: 627 och II: 737 samt II: 744
om valfrihet för företagarna i fråga om pensionsnivåerna anses tillgodosedda.
»

b) att utskottet — med bifall till motionerna I: 501 och II: 586, såvitt de
behandlats i förevarandc utlåtande, motionerna I: 627 och II: 737 samt mo -

148

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

tionen II: 744, såvitt de innehåller yrkanden om utredning och om förslag
rörande ökad valfrihet, ävensom i anledning av motionerna 1: 626 och
II: 738 — bort hemställa,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om så skyndsam utredning av frågan om valfrihet mellan
olika pensionsnivåer inom den allmänna tilläggspensioneringen
i enlighet med vad utskottet anfört, att förslag i frågan
kan föreläggas innevarande års höstriksdag».

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961 149

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Propositionen ........................................................ 1

Motioner ..................................... 2

De vid propositionen fogade författningsförslagen ...................... 3

Förslag till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring .... 4

Förslag till lag angående ändring i lagen om moderskapshjälp ........ 32

Förslag till lag om överflyttande på riksförsäkringsverket av de uppgifter
och befogenheter, som tillkomma riksförsäkringsanstalten och pen sionsstyrelsen

.................................................... 33

Förslag till lag om försäkringsdomstol .............................. 34

Förslag till lag angående ändring i lagen om yrkesskadeförsäkring .... 39

Förslag till lag om besvär över försäkringsrådets beslut .............. 41

Förslag till lag angående ändring i lagen om försäkring för allmän tilläggspension
.................................................... 42

Förslag till förordning om ändring i förordningen angående beräkning av
pensionsgrundande inkomst enligt lagen om försäkring för allmän till läggspension

.................................................... 46

Förslag till förordning om ändring i förordningen angående uppbörd av
avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m. . . 49

Förslag till lag angående ändring i lagen om folkpensionering ........ 51

Förslag till lag angående ändring i lagen om ersättning åt smittbärare . . 55

Förslag till förordning angående ändring i förordningen om skyldighet för

arbetsgivare att lämna uppgift rörande arbetsanställning ............ 57

Förslag till förordning angående ändring i förordningen om sjukhjälp i

vissa fall åt svenska medborgare, som icke äro bosatta i riket ........ 59

Förslag till reglemente angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets
fonder .......................................................... 61

Propositionens huvudsakliga innehåll .................................. 65

Inledning ............................................................ 66

De i propositionen framlagda förslagen ................................ 68

A. Allmänt ........................................................ 68

Departementschefen .............................................. 68

B. Frågan om yrkesskadeförsäkringens framtida ställning inom socialförsäkringen
........................................................ 70

Administrationsnämnden .......................................... 70

Remissyttrandena ................................................ 71

Departementschefen .............................................. 73

Motioner ........................................................ 75

C. Socialförsäkringens lokala organisation ............................ 75

Departementschefen .............................................. 75

Motioner ........................................................ 87

D. Socialförsäkringens centrala administration ........................ 88

Departementschefen .............................................. 88

150

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1961

Sid.

E. Socialförsäkringens högsta prövningsinstans, m.m................. 89

Departementschefen .............................................. 89

Lagrådet ........................................................ 100

Departementschefen ............... 106

Motioner ........................................................ 106

F. Pensionsgrundande inkomst ...................................... 107

Departementschefen .............................................. 107

Motioner ........................................................ 114

G. Folkpension till vissa utomlands bosatta, m.m....................... 116

Departementschefen .............................................. 116

H. Fickpengar till folkpensionärer .................................. 117

Departementschefen .............................................. 117

Motionsyrkande om höjning av maximibeloppet för frivillig sjukpenningförsäkring
för studerande .............................................. 118

Motionerna 1:281 och 11:235 ........................................ 118

Historik............................................................ 119

i; •

Utskottet ............................................................ 120

Yrkesskadeförsäkringens administration .............................. 120

Sjukförsäkringens lokala organisation ................................ 123

Merprestationerna .................................................. 125

Pensioneringens lokala organisation .................................. 126

Försäkringsdomstolen .............................................. 129

Pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen................ 131

Frivillig sjukpenningförsäkring för studerande ..... 135

Hemställan ........................................................ 135

Reservationer ........................................................ 140

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SI
204621