Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960 (Utlåtande 1960:L2u45 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

Nr 45

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 april 1960 dagtecknad proposition, nr 139, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utspridas från atomreaktor eller annan atomanläggning, belägen inom
riket, radioaktiva ämnen i sådan mängd att särskilda åtgärder påkallas
för att skydda allmänheten, skall länsstyrelsen sörja för att erforderliga
åtgärder vidtagas.

2 §.

I län, som Konungen bestämmer, skall länsstyrelsen

1) upprätta en organisationsplan avseende de åtgärder som erfordras
för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen från atomanläggning;
samt

2) utse en befattningshavare, som äger att besluta i länsstyrelsens ställe
för den händelse dess beslut icke utan olägenhet kan avvaktas, ävensom en
eller flera ställföreträdare för denne befattningshavare.

3 §•

Har vid atomanläggning inträffat händelse, som kan antagas komma att
påkalla särskilda åtgärder till skydd för allmänheten, åligger det anläggningens
innehavare eller den som innehavaren utsett att om händelsen genast
underrätta polismyndigheten i orten samt länsstyrelsen eller, om förbindelse
med länsstyrelsen icke omedelbart kan erhållas, befattningshavare
som i 2 § sägs.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 45

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

4 §•

För att utröna i vilken omfattning radioaktiva ämnen spritts må, utan
hinder av att intrång därigenom sker i enskilds rätt, efter förordnande av
länsstyrelsen eller på uppdrag av innehavaren av den anläggning, varifrån
ämnena spritts, utföras erforderliga mätningar och andra undersökningar.

5 §.

I den mån så finnes påkallat från strålskyddssynpunkt äger länsstyrelsen,
såvitt gäller område som kan antagas vara eller bliva berört av utspridningen
av radioaktiva ämnen,

1) förelägga dem som uppehålla sig inom området att icke vistas utomhus
eller att lämna området ävensom förbjuda tillträde till detta;

2) påbjuda bortförande av levande djur eller livsmedel; samt

3) förordna om inskränkning i rätten att nyttja mark- eller vattenområde
eller naturprodukter ävensom eljest i rätten att bruka eller förfoga
över egendom.

Länsstyrelsen må ock föranstalta om att livsmedel eller annat, som blivit
förorenat med radioaktiva ämnen, omhändertages samt genom särskild förvaring,
beredning eller på annat lämpligt sätt oskadliggöres.

Länsstyrelsen skall vidtaga erforderliga åtgärder för inkvartering och
utspisning av samt annat bistånd åt dem som blivit i behov därav i anledning
av föreläggande, som avses i första stycket under 1).

6 §.

Kan behovet av arbetskraft för genomförande av åtgärd enligt 4 eller 5 §
icke med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses på annat sätt, äger länsstyrelsen
förordna, att envar som fyllt aderton men ej sextiofem år skall vara
skyldig att på anfordran av polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer lämna
sådant bistånd, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva.

Finnes behovet av mätinstrument, transportmedel eller annan förnödenhet,
som erfordras för att genomföra åtgärd enligt 4 eller 5 §, icke med
tillräcklig skyndsamhet kunna tillgodoses på annat sätt, må länsstyrelsen
förordna, att envar som innehar sådan egendom skall vara skyldig att
på anfordran av polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer tillhandahålla egendomen.
Sålunda tillhandahållen egendom skall anses hava tagits i anspråk
med nyttjanderätt, därest annat icke särskilt angivits eller ock framgår
av omständigheterna.

7 §•

Kan behovet av arbetskraft eller förnödenheter icke tillgodoses inom länet,
må även länsstyrelse i län, som icke beröres av utspridningen av radioaktiva
ämnen, förordna enligt 6 §.

8 §•

Den som uttagits till arbete med stöd av 6 § första stycket äger av statsmedel
erhålla ersättning för resa och andra kostnader för inställelse samt

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

gottgörelse för utfört arbete och för skada som därunder åsamkats honom,
allt enligt de föreskrifter Konungen meddelar.

För egendom, som tagits i anspråk jämlikt 6 § andra stycket, skall enligt
föreskrifter, som meddelas av Konungen, lämnas ersättning av statsmedel.
Har egendomen tagits i anspråk med nyttjanderätt, skall ersättning
utgå, förutom för den förlorade avkastningen eller nyttan, jämväl för den
skada eller försämring egendomen må hava lidit.

Ersättning av statsmedel må även tillerkännas den som genom eget arbete
eller genom att tillhandahålla förnödenhet frivilligt varit verksam i
skyddsarbete som avses i denna lag.

9 §.

Kommunal myndighet åligger att på begäran lämna länsstyrelsen erforderligt
bistånd för skyddsåtgärder som avses i denna lag.

10 §.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes

1) den som underlåter att lämna underrättelse enligt 3 §;

2) den som förhindrar eller försvårar undersökning som avses i 4 §;

3) den som bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 5 §; samt

4) den som underlåter att fullgöra skyldighet, som ålagts honom med
stöd av 6 §.

11 §.

Vägrar eller försummar någon att ställa sig till efterrättelse beslut som
meddelats med stöd av 5 § första eller andra stycket eller 6 § andra stycket
äger polismyndighet vidtaga erforderliga åtgärder för beslutets genomförande.
Handräckning må jämväl lämnas den som erhållit i uppdrag att utföra
undersökning som i 4 § sägs.

12 §.

Beslut av befattningshavare som avses i 2 § skall ofördröjligen underställas
länsstyrelsens prövning.

över länsstyrelses beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen.

Beslut, som meddelats med stöd av denna lag, skall lända till efterrättelse
utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.

13 §.

Erfordras vid utspridning av radioaktiva ämnen i annat fall än som avses
i 1 § särskilda åtgärder för att skydda allmänheten, äger Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer meddela sådana förordnanden och
föreskrifter som i 4, 5 eller 6 § sägs. Därvid skall i tillämpliga delar gälla
vad i övrigt stadgas i lagen.

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

14 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

I anslutning till propositionen har utskottet behandlat de i anledning av
densamma väckta, likalydande motionerna nr 666 i första kammaren
av herr Carlsson, Georg, och nr 821 i andra kammaren av herr Björkänge
m. fl.

Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.

I propositionen föreslås införandet av en beredskapslag som skall kunna
utnyttjas så snart radioaktiva ämnen — av vilken orsak det vara må —
sprids i hälsofarlig mängd över någon del av vårt land.

Inträffar en olycka i en inom landet belägen atomenergianläggning skall
länsstyrelsen sörja för att erforderliga skyddsåtgärder vidtages. Länsstyrelsen
skall därvid ha befogenhet att förordna om evakuering, utegångsförbud,
inskränkningar i rätten att nyttja vatten och livsmedel samt
andra åtgärder som kan vara påkallade från strålskyddssynpunkt. Räcker
inte de resurser i fråga om personal och materiel som länsstyrelsen
förfogar över för skyddsarbetet skall länsstyrelsen kunna uttaga enskilda
till arbete med tjänsteplikt samt rekvirera förnödenheter från allmänheten.

I andra fall av hälsofarlig utspridning av radioaktiva ämnen — t. ex. om
atomdrivet fartyg förolyckas eller om en olycka inträffar vid transport av
atombränsle — skall Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer
svara för allmän säkerhet och därvid skall åtgärder av de slag
som nyss nämnts kunna tillgripas i behövlig omfattning.

Den föreslagna lagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1960. I

I fortsättningen kommer, efter en allmän inledning, att redovisas i stort
sett endast huvuddragen av det till grund för propositionen liggande kommittébetänkandet
samt föredragande departementschefens, statsrådet Johanssons,
yttrande i den allmänna motiveringen till förslaget och vissa delar
av hans yttrande i specialmotiveringen. Beträffande de delar av propositionen
som ej närmare redovisas i utlåtandet — bl. a. redogörelserna för
den radioaktiva strålningen och dess hälsofarlighet, för atomenergianläggningar
och olyckshändelser vid driften av sådana anläggningar samt för
gällande ordning — hänvisas till propositionen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

Inledning

I Sverige liksom i andra länder inriktar man sig på att i en framtid i
stor skala taga atomenergin i anspråk som kraftkälla. Under senare hälften
av år 1960 skall en materialprovningsreaktor tagas i bruk vid Aktiebolaget
Atomenergis forskningsstation i Studsvik, och omkring år 1963 beräknas
den första kraftvärmereaktorn vara färdigställd vid Ågesta i Stockholms
södra förorter. Därefter avses ytterligare en elkraftreaktor tagas i bruk
under senare hälften av 1960-talet. Att sjösätta atomdrivna fartyg lär visserligen
i vårt land icke bli aktuellt på åtskilliga år, men däremot måste man
räkna med att sådana fartyg inom en nära framtid kan komma att besöka
svenska hamnar eller passera genom svenska farvatten.

Utvecklingen mot atomdrift kan otvivelaktigt i en framtid bidraga till ökat
välstånd, men samtidigt står det klart, att hanteringen i industriella och
kommersiella sammanhang av atombränslen och annat radioaktivt material
rymmer icke obetydliga riskmoment. Skulle i samband med en olycka i en
atomenergianläggning eller ombord på ett atomdrivet fartyg större mängder
radioaktiva ämnen spridas till omgivningen kan detta innebära ett allvarligt
hot mot allmän säkerhet. Stora skador skulle kunna uppstå på människor,
djur och växtlighet. Fara för sådan utspridning av radioaktiva ämnen
över någon del av vårt land kan även uppkomma i annat sammanhang,
såsom vid utomlands bedrivna prov med kärnvapen.

Det är med hänsyn till dessa risker angeläget att alla rimliga ansträngningar
göres för att förebygga olyckor av berörda slag. Statsmakterna har
sedan länge uppmärksamheten fäst på hithörande frågor, och i lagstiftningen
har på olika sätt sörjts för att bästa möjliga säkerhetsåtgärder vidtages
vid alla anläggningar och institutioner där det arbetas med radioaktivt
material. Genom lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att utvinna
atomenergi (atomenergilagen) samt strålskyddslagen den 14 mars 1958
(nr 110) har sålunda atomenergins utnyttjande ställts under statlig kontroll.

Emellertid finns varken i lagar som direkt berör atomenergiverksamheten
eller i andra författningar bestämmelser, som ger myndigheterna befogenhet
att vidtaga alla de särskilda åtgärder som kan behöva tillgripas för
att skydda allmänheten i händelse av en atomkatastrof. Under förarbetena
till strålskyddslagen framhölls detta från flera håll som en brist i lagstiftningen.

I anledning härav tillkallades, efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den
13 december 1957, en sakkunnig att med biträde av experter utreda berörda
skyddsfråga.1 Genom utredningen skulle klarläggas icke blott med 1

1 Generaldirektören i Kungl. försäkringsrådet Yngve Samuelsson har varit sakkunnig. Experter
har varit avdelningschefen vid Aktiebolaget Atomenergi fil. lic. Lars Carlbom, assessorn 1
Svea hovrätt Anders Elowson, avdelningsföreståndaren vid radiofysiska institutionen vid
Karolinska sjukhuset docenten Arne Hedgran samt avdelningschefen vid Försvarets forskningsanstalt
fil. dr Torsten Magnusson.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

vilka befogenheter ansvariga myndigheter borde utrustas utan även hur bekämpandet
av en atomolycka borde förberedas i organisatoriskt hänseende.

Den sakkunnige har i november 1959 avlämnat betänkande med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om skydd mot skadlig strålning från
atomenergianläggning m. m. (SOU 1959:38). Förslaget, som har karaktären
av en beredskapslag, tar närmast sikte på driftstörningar i stationära
atomenergianläggningar, belägna inom riket. De till utredningen knutna
experterna har anslutit sig till den sakkunniges förslag med tillhörande
motivering. Utredningens lagförslag torde såsom bilaga A få fogas till protokollet
i detta ärende.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten för
Nedre Norrland, överbefälhavaren, försvarets forskningsanstalt, arbetsmarknadsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen och dess strålskyddsnämnd,
statspolisintendenten, civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören,
vattenfallsstyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,
luftfartsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen
med statens vatteninspektion, statens institut för folkhälsan, Sveriges
meteorologiska och hydrologiska institut, delegationen för atomenergifrågor,
statens råd för atomforskning samt överståthållarämbetet och samtliga
länsstyrelser. Flertalet länsstyrelser har vid sina remissvar fogat yttranden
från förste provinsialläkaren, länsveterinären, landsfogden m. fl.

Vidare har yttranden avgivits av Aktiebolaget Atomenergi, Sveriges sjukhus-
och hälsofysikers förbund, Svenska brandskyddsföreningen, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges industriförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige,
Tjänstemännens centralorganisation, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen
Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges
lantbruksförbund.

Huvuddragen i förslaget
Utredningen

Utredningen har till utgångspunkt för sitt arbete tagit den svenska atomenergiverksamheten
sådan denna planlagts av statsmakterna och således
i första hand inriktat uppmärksamheten på olyckshändelser och andra
allvarligare driftstörningar av det slag som skulle kunna tänkas inträffa i
stationära atomreaktorer och bränslebehandlingsanläggningar
som kommer att uppföras i vårt land under 1960-talet.

Med den omsorgsfulla granskning som i Sverige i samband med beviljandet
av koncessioner och även eljest ägnas och kommer att ägnas atomenergianläggningarnas
speciella säkerhetsproblem är det enligt utredningens
uppfattning osannolikt — om också icke helt uteslutet — att det vid
driften av en sådan anläggning skall inträffa en olycka som resulterar

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

i att större mängder radioaktiva ämnen utsprids från anläggningen. Det
förhåller sig enligt utredningen ej heller så, att, om det trots allt skulle
inträffa en dylik olycka, verkningarna av denna med nödvändighet måste
bli svårare än de vid en allvarlig olycka inom annan industriell verksamhet.
Utredningen uppställer frågan, om det i detta läge verkligen behövs
några särskilda åtgärder till skydd för allmänheten speciellt mot atomindustriolyckor.
Det kunde, anför utredningen, synas mer befogat att
inordna problemet i dess större sammanhang och pröva huruvida i vårt
land finns behov av en allmän lagstiftning för katastrofsituationer av skilda
slag. Bortsett från att ifrågavarande spörsmål icke rymmes inom ramen
för de direktiv som gäller för utredningen anser sig utredningen emellertid
kunna konstatera, att skadeverkningarna vid en atomolycka måste få
en särpräglad karaktär. Radioaktiviteten påverkar människor, djur och
växter efter ett invecklat mönster, och den kan stå kvar under mycket lång
tid. Det fordras tillgång till kvalificerad arbetskraft och särskild utrustning
om radioaktiviteten skall kunna lokaliseras och dess verkningar bekämpas
på rätt sätt; vissa administrativa förberedelser kan icke heller utan allvarlig
olägenhet undvaras. Ytterligare skulle den ovisshet, som råder rörande
myndigheternas befogenheter enligt gällande bestämmelser och allmänna
rättsgrundsatser att göra ingrepp i enskildas rätt för att undanröja hälsorisker
för allmänheten, sannolikt bli mer besvärande vid en atomolycka
än som är fallet i sådana mer akuta nödsituationer som kan uppstå i samband
med andra olyckor. Slutligen måste hänsyn även tagas till att våra
erfarenheter av atomdrift ännu är mycket begränsade. Oaktat riskförhållandena
i sin helhet f. n. ej ter sig ogynnsamma, anser utredningen
därför att det kan finnas skäl att i beredskapssyfte i lag särskilt reglera
samhällets och enskildas medverkan vid bekämpandet av olyckor i atomenergianläggningar.

Såsom en bakgrund till studiet av organisatoriska frågor och frågor
rörande de maktbefogenheter med vilka ansvariga myndigheter bör utrustas
för att kunna skydda allmänheten mot strålskador lämnar utredningen
en redogörelse för de tänkbara verkningarna av en allvarlig olycka i en
atomenergianläggning. Utredningen finner det visserligen icke möjligt att
fastställa ett allmängiltigt schema för bekämpandet av en sådan olycka
men anser sig dock kunna ange vissa allmänna riktlinjer för detta arbete.
Sker ett okontrollerat utsläpp av radioaktiva ämnen i luftburen form, måste
sålunda med ledning av det radioaktiva utsläppets storlek och uppgifter
rörande vindriktning, vindstyrka och andra meteorologiska förhållanden av
betydelse ofördröj ligen göras en prognos över olyckans fortsatta förlopp
och verkningar. Samtidigt måste kontrollmätningar av aktiviteten påbörjas
ute på fältet för att man snarast möjligt skall få en överblick över radioaktivitetens
verkliga spridning, de radioaktiva ämnenas art och strålningens
intensitet i olika trakter. På grundval av den första prognosen måste fattas

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

en råd viktiga beslut. Så kan t. ex. allmänheten behöva varnas och instrueras
om vilka skyddsåtgärder som skall vidtagas. Avspärrnings- och evakueringsåtgärder
kan behöva tillgripas, inom mindre områden kanske med kort
varsel; men vanligen torde man ha tid på sig för att genomföra åtgärderna.
I anslutning till prognosen måste man vidare för det största område som
kan tänkas bli belagt med radioaktiva ämnen i hälsofarlig mängd utfärda
vissa förbud och instruktioner rörande användningen av livsmedel och vatten
m. m. Senare, när man nått klarhet om radioaktivitetens verkliga spridning,
kan detta förbudsområde inskränkas, och efterhand som kontrollmätningar
och andra undersökningar ger besked om att radioaktiviteten avtagit
kan område efter område frisläppas och slutligen förbuden helt upphävas.
Utöver vad nu sagts tillkommer bl. a. ett omfattande och komplicerat arbete
med sanering av radioaktivt förorenade objekt.

Skydds- och räddningsarbetet i samband med en olycka i en atomenergianläggning
ställer ansvariga myndigheter och organ inför en mångfald
praktiska problem. Utredningen finner det naturligt, att länsstyrelsen
skall ha ledningen av detta arbete. Länsstyrelsen har även
eljest ansvaret för att allmän ordning och säkerhet upprätthålles inom länet,
och till länsstyrelsen är knutna ett flertal experter som kan få betydelsefulla
uppgifter att fylla i detta sammanhang. Förutom landsfogden, som är
polischef i länet, nämnes här särskilt civilförsvarsdirektören, länsbrandinspektören,
förste provinsialläkaren och länsveterinären. Vidare torde länsstyrelsen
i egenskap av regional civilförsvarsmyndighet redan nu i viss
utsträckning vara förtrogen med sådana frågor som rör skyddet mot radioaktiv
strålning.

En svaghet är emellertid enligt utredningen alt länsstyrelsen saknar särskild
beredskap mot katastrofartade händelser i fredstid. Vid en olycka i
en atomenergianläggning kan luftburen radioaktivitet sprida sig mycket
hastigt, och det kan vara nödvändigt att redan under de första timmarna
efter olyckan utfärda påbud och anvisningar för befolkningen i anläggningens
omgivning. Visserligen lär väl i allmänhet vederbörande landshövding,
landssekreterare eller länsassessor kunna nås med kort varsel även
utom tjänstetid, men någon jourhavande befattningshavare med rätt att
besluta på länsstyrelsernas vägnar finns icke. Utredningen tror icke heller
— bl. a. på grund av den ringa sannolikheten för en atomolycka ■— att
det skulle vara av praktiskt värde eller ekonomiskt rimligt att vid länsstyrelsen
inrätta en särskild jourtjänst med sikte på sådana olyckor. Ett
alternativ vore att låta den lokala polismyndigheten leda katastrof skyddet
under begynnelseskedet omedelbart efter en olycka i avbidan på att förbindelse
med länsstyrelsen kan etableras. Denna lösning vill utredningen
emellertid icke generellt förorda. Med hänsyn till att flera polisdistrikt
relativt snabbt kan komma att beröras av olyckshändelsen förefaller det
nämligen som en dylik lösning skulle kunna leda till en olämplig uppsplitt -

Andra lagutskottets utlåtande nr A5 år 1960

ring av beslutanderätten. Vidare ifrågasätter utredningen om det är riktigt
att låta t. ex. en jourhavande poliskonstapel taga ansvaret för alarmering av
befolkningen, order om utrymning och andra liknande åtgärder. Snarare
är då att föredraga, att länsstyrelsen i län, där allmänheten kan tänkas bli
berörd av verkningarna av en olycka i en atomenergianläggning, får möjlighet
att, med beaktande av de lokala förhållandena, på förhand utse
någon som interimistiskt kan besluta i länsstyrelsens
ställe. Därvid bör länsstyrelsen i och för sig även kunna förordna en
person som icke är anställd vid länsstyrelsen, men det bör alltid väljas
någon som, även om han icke författningsmässigt har ständig jour tjänst,
likväl är lätt tillgänglig. I vissa län kan det falla sig naturligt att till dylik
befattningshavare utse landsfogden, men i andra län står måhända civilförsvarsdirektören
eller annan person närmare till. Genomföres denna ordning
lär rimliga garantier föreligga för att vid en atomolycka antingen
någon som normalt äger handla å länsstyrelsens vägnar eller sådan särskilt
utsedd befattningshavare som här avses med tillräcklig skyndsamhet
skall kunna taga ledningen av katastrofskyddet och utfärda behövliga föreskrifter
för allmänheten.

Skulle vid en olycka radioaktivitet sprida sig över mer än ett län bör enligt
utredningens uppfattning varje länsstyrelse inom sitt län svara för
erforderliga skyddsåtgärder. Den nödvändiga samordningen av ansträngningarna
torde kunna åvägabringas genom konferenser mellan berörda
länsstyrelser.

De mångahanda uppgifter som måste lösas vid en atomolycka förutsätter
givetvis att även andra myndigheter än länsstyrelsen lämnar sin medverkan
härtill. Länsstyrelsen skulle säkerligen behöva råd och anvisningar från
centrala civila och militära myndigheter med sakkunskap på olika områden
såsom strålskydd, jordbruk, fiske och födoämneskontroll. Sådana myndigheter
kan även bistå länsstyrelsen genom att sända experter och teknisk
utrustning till platsen. En utväg som utredningen tror skall kunna visa sig
värdefull är att man av framstående specialister hos olika myndigheter och
organ bildar en för hela riket gemensam expertkommission som
får rycka ut i händelse av en olycka i en atomenergianläggning. Laboratorieutrustning
och annan materiel skulle även vid behov kunna ställas
till en dylik kommissions förfogande. Kommissionen skulle icke få någon
beslutanderätt utan dess ställning bleve uteslutande rådgivarens. Utredningen
erinrar i detta sammanhang om att ett liknande arrangemang brukar
tillämpas av medicinalstyrelsen vid epidemier; styrelsen brukar sålunda
även vid en måttlig epidemi i ett län låta en expertgrupp från statens bakteriologiska
institut bistå vederbörande länsstyrelse. En expertkommission
av det slag som här tänkts torde kunna bildas i administrativ väg, och utredningen
anser därför, att anledning ej finnes att i lag intaga några särskilda
bestämmelser härom.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

På det lokala planet är det åtskilliga organ som efter länsstyrelsens
anvisningar bör kunna medverka vid bekämpandet av en atomolycka.
Utredningen utgår från att polismyndigheten och brandkåren
bör hjälpa till med bl. a. egentliga räddningsåtgärder samt avspärrning
och bevakning av farliga områden. De kommunala förvaltningsorganen
bör i förekommande fall biträda vid lösandet av praktiska frågor i samband
med evakuering samt inkvartering och utspisning av evakuerade personer.
Givetvis kan även hälsovårdsnämndens och provinsialläkarens krafter behöva
tagas i anspråk för olika uppgifter.

Utredningen inskränker sig till att ge några exempel på vad länsstyrelsen
kan behöva begära av andra myndigheter. I en lag, som reglerar bekämpandet
av atomolyckor, är det enligt utredningens mening icke möjligt
eller ens önskvärt att göra en uppräkning av vilka myndigheter som skall
vara skyldiga att bistå länsstyrelsen, och icke heller kan biståndet begränsas
till att avse visst slag av hjälp. Smidiga regler är ofrånkomliga
icke minst på grund av vår bristande praktiska erfarenhet på detta område.

Utredningen framhåller vidare, att även anläggningsinnehavaren
själv i händelse av en olycka på skilda sätt måste ingripa för
att begränsa skadeverkningarna. En dylik skyldighet är särskilt
naturlig såvitt gäller de första och mest brådskande åtgärderna. Självfallet
bör anläggningsinnehavaren vara skyldig att ofördröjligen underrätta
ansvariga myndigheter om olyckan, och endast han har möjlighet att utarbeta
den första prognosen som skall ligga till grund för både hans eget
och myndigheternas handlande i begynnelseskedet. Det måste också ankomma
på anläggningsinnehavaren att varsko och undsätta åtminstone dem
som vid olyckstillfället uppehåller sig inom själva anläggningsområdet.
Emellertid kan anläggningsinnehavarens skyldighet att medverka vid olyckans
bekämpande enligt utredningens uppfattning ej strikt begränsas
vare sig till visst tidsskede eller till visst geografiskt område. Stundom måste
sålunda inom anläggningen befintliga resurser — tekniskt utbildad personal,
laboratorieutrustning, mätinstrument och annat — på olika stadier kunna
utnyttjas t. ex. för kontrollmätningar och andra undersökningar inom och
utanför anläggningsområdet. I praxis brukar f. n. i koncessionsvillkoren för
en atomenergianläggning föreskrivas, att anläggningsinnehavaren skall hålla
viss beredskap, och en av denne utarbetad katastrofplan granskas av bland
andra reaktorförläggningskommittén innan anläggningen får tagas i drift.
Även därefter kan koncessionsvillkoren i denna del vid behov skärpas. Utredningen
finner detta vara en smidig ordning, som medger en anpassning till
förhållandena i varje särskilt fall; och enligt utredningens mening saknas
anledning att försöka komplettera katastrof skyddet på denna punkt med
stela och allmängiltiga lagregler om anläggningsinnehavares åligganden vid
katastrof tillfällen.

Vad särskilt gäller anläggningsinnehavarens anmälningsskyldighet skulle
möjligen kunna invändas, att denna icke utgör någon garanti för att allvar -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

liga tillbud verkligen rapporteras i behörig ordning och att — om icke även
andra åtgärder vidtages — hela beredskapsorganisationen mot atomolyckor
i alltför hög grad blir beroende av anläggningsinnehavarens eller vederbörande
tjänstemans lojalitet och omdömesförmåga. En straffsanktion kan
enligt utredningens uppfattning endast få begränsad betydelse i detta sammanhang.
En försummelse beträffande anmälningsskyldigheten skulle emellertid
kunna få andra och svårare följder för anläggningsinnehavaren, och
i allvarliga fall skulle denne rentav riskera att få sin koncession indragen.
Han skulle icke heller kunna räkna med att saken undgick upptäckt. Dels
lär nämligen en innehavare av en atomenergianläggning regelmässigt komma
att i koncessionsvillkoren åläggas att fortlöpande lämna strålskyddsnämnden
rapporter över radioaktivitetsundersökningar i anläggningens omgivning
och dels avser strålskyddsnämnden att föranstalta om oregelbundet
återkommande kontrollundersökningar i närheten av befintliga
anläggningar. Den osäkerhet i larmberedskapen mot atomolyckor på vilken
utredningen här fäst uppmärksamheten är därför enligt dess egen mening
icke av väsentlig betydelse. Dessutom anser utredningen att det i
praktiken skulle ställa sig utomordentligt svårt att anordna en övervakning
av atomenergianläggningar från en utomstående myndighets sida som
i nämnvärd mån skänkte ökad trygghet i nu ifrågavarande hänseende. Såvitt
är känt har man icke heller någonstädes utomlands ansett sig böra
pröva en sådan utväg. Med hänsyn till betydelsen från beredskapssynpunkt
av att anläggningsinnehavarens anmälningsskyldighet behörigen fullgöres
vill utredningen emellertid — oaktat det i övrigt förutsatts att anläggningsinnehavarens
åligganden skall bestämmas i koncessionsvillkoren
— förorda att denna skyldighet uttryckligen lagfästes.

Samordningen under länsstyrelsens ledning av olika medverkandes insatser
och mobiliseringen av tillgängliga resurser kräver noggrann förberedelse.
I län, där det finns anledning att räkna med att allmänheten kan
komma att beröras av olyckor i en atomenergianläggning, bör det därför
enligt utredningens mening åligga länsstyrelsen att utarbeta en organisationsplan.
Planen bör utarbetas i samråd såväl med andra
myndigheter och organ — bl. a. strålskyddsnämnden och atomenergidelegationen
— som med anläggningsinnehavaren. Länsstyrelsen måste tillse,
att dess egen organisationsplan och anläggningsinnehavarens katastrofplan
griper in i varandra. Lämpligen bör upprättandet av organisationsplan
bygga på ett noggrant studium av ett eller flera typfall av tänkbara olyckor.
En realistisk bedömning av riskerna torde därvid böra eftersträvas så att
icke organisationen dimensioneras med sikte på sådana svåra och avlägsna
verkningar av en olycka som visserligen teoretiskt låter sig tänkas men som
i praktiken är i det närmaste uteslutna. Vad eu organisationsplan skall innehålla
anser sig utredningen icke kunna ange i detalj. Det framhålles dock,
att länsstyrelsen i anslutning till arbetet på en organisationsplan såvitt möjligt
bör göra en inventering av de personella och materiella resurser som

12 Andra lagutskottets utlåtande nr A5 år 1960

står till dess förfogande för olika uppgifter i händelse av en olycka. Skulle
det därvid visa sig att brist kan väntas uppstå på viss särskilt värdefull
arbetskraft eller utrustning, bör länsstyrelsen på förhand försöka fylla luckan
genom frivilliga överenskommelser med företag och enskilda inom länet.
Givetvis bör vidare noga undersökas hur planen snabbt och effektivt skall
kunna sättas i verket. Planens värde ökas väsentligt om man genom tillämpningsövningar
kan kontrollera de planerade arrangemangens ändamålsenlighet.
Slutligen understryker utredningen även betydelsen av att länsstyrelsen
informerar allmänheten om uppgjorda planer för katastrof fall och om
vad som i dylika fall kan komma att krävas av den enskilde.

I händelse av ett okontrollerat utsläpp av radioaktiva ämnen från en
atomenergianläggning måste, såsom tidigare nämnts, upprättas en prognos
över olyckans fortsatta förlopp och verkningar, och prognosens riktighet
måste snarast kontrolleras genom mätningar och andra undersökningar av
radioaktiviteten i anläggningens omgivning. Det tekniska underlag som sålunda
erhålles ger givetvis, framhåller utredningen, i och för sig icke besked
om hälsoriskerna. Bedömningen av dessa risker beror av vilken gräns
man sätter för den vid bestrålning i enstaka fall av en befolkning tolerabla
stråldosen. Gränsen varierar beroende på om man räknar med riskerna icke
blott för mer eller mindre omedelbara skador utan även för sådana sena
strålskador som kan uppträda åtskilliga år efter bestrålningen. Vidare
måste gränsen bli olika för vuxna och för barn. Barn är genomsnittligt betydligt
mer känsliga för radioaktivitetens skadeverkningar än vuxna. Det torde
i vårt land vara tämligen självklart, att man bör vara försiktig i sina bedömningar
av hälsoriskerna och således taga hänsyn såväl till sena skador
som till barns särskilda känslighet. I Sverige har hittills icke officiellt fastställts
några toleransgränser — några högsta tillåtliga strålnivåer
— som skall tillämpas vid atomolyckor i fredstid, och utredningen
anser det åtminstone f. n. icke görligt att i lag bestämma några sådana
gränser. I en framtid kommer möjligen strålskyddsnämnden eller annan
myndighet att kunna utfärda rekommendationer i ämnet. I den mån så
ej sker får det enligt utredningen ankomma på länsstyrelsen att från fall
till fall bedöma riskerna i samråd med vederbörande centrala myndigheter
och anläggningsinnehavaren.

Utspridningen av radioaktiva ämnen från en atomenergianläggning kan
enligt utredningen motivera föreskrifter av många olika slag till skydd för
allmänheten. Stundom måste åtgärder vidtagas som innebär intrång i enskildas
rörelsefrihet, och än mer finns anledning att räkna med åtgärder
som begränsar enskildas möjligheter att förfoga över sin egendom. Utredningen
anser, att det icke minst är ett rättssäkerhetsintresse att myndigheternas
— närmast länsstyrelsens — befogenheter att föreskriva dylika
åtgärder regleras i lag. Utredningen föreslår också införandet av lagbestämmelser
i ämnet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

Redan tidigare har omtalats, att verkningarna av en olycka måste kartläggas
genom mätningar och andra undersökningar i stor
skala ute på fältet. Dessa undersökningar kan enligt utredningen komma
att avse de mest skilda objekt. Prov måste tagas bl. a. för bestämning av
radioaktiviteten hos växande gröda, kreatur, mjölk, fisk m. m. Det kan
emellertid också bli nödvändigt att göra vissa undersökningar på personer
som uppehållit sig inom kontaminerat område. Sådana personer kan nämligen
ha fått radioaktivitet i kläderna och på kroppen. De givna exemplen
torde vara tillfyllest för att visa, att kontrollmätningar och provtagningar
vid en atomolycka förutsätter att för katastrofskyddet ansvariga organ har
befogenheter att bereda sig tillträde till enskilds egendom och eljest företaga
vissa lindrigare ingrepp i enskilds rätt. Utredningen vill föreslå, att
dessa befogenheter lagfästes. Av praktiska skäl är det enligt utredningens
mening nödvändigt att befogenheterna i fråga tillägges, förutom ansvarig
myndighet, även anläggningsinnehavaren.

De radioaktiva partiklar som med vinden föres bort från anläggningen
och fälles ut på marken i omgivningen kan nödvändiggöra temporära
avspärrningar och evakueringar, och det kan också bli aktuellt
att inom ett hälsofarligt område föreskriva utegångsförbud
för en kortare tid. De administrativa och andra problem som kan uppkomma
i anslutning till dylika åtgärder måste enligt vad utredningen förmodar bli
av mycket måttlig storleksordning. Utredningen anser sig dock i anslutning
till en bestämmelse om evakuering in. m. böra föreslå att det — i analogi
med vad som gäller i motsvarande fall enligt civil för svar slagen — skall
åligga länsstyrelsen att lämna evakuerade personer bistånd. Närmast blir
det naturligtvis här fråga om inkvartering och utspisning av evakuerade,
men även annan hjälp såsom arbetsanskaffning kan komma i fråga.

Behovet av åtgärder som inskränker enskildas möjlighet att förfoga
över egendom finner utredningen vara ett betydligt mer svåröverskådligt
problemkomplex. Utredningen framhåller särskilt, att man har anledning
att räkna med att en atomolycka kan komma att föranleda viktiga
ingripanden i livsmedelsproduktionen. Vid en svår olycka
kan dessa ingripanden beröra många slag av vegetabiliska och animaliska
födoämnen inom ett stort kontaminerat område, och till sin art kan de
växla från ett förstörande av förorenat material till förhållandevis små
inskränkningar i rätten att använda sådant material. —■ I detta sammanhang
lämnar utredningen en kort orientering om vad som kan behöva göras för
att motverka de risker för befolkningen som kan uppstå till följd av radioaktiv
beläggning av ett jordbruksområde. Därvid nämnes till en början, att
man, om radioaktivitet utfällts över betesmarker, kan behöva avspärra dessa
marker för att förhindra att radioaktiviteten överföres i mjölken hos betande
djur. Annat foder måste i så fall skaffas åt djuren, och man kan
även bli nödsakad att låta evakuera dessa. Kan det befaras, att djuren
redan tillförts radioaktiva ämnen, måste man i stället förhindra att mjöl -

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 dr 1960

ken användes på vanligt sätt. Består föroreningen av kortlivade jodisotoper,
lär mjölken kunna tillvaratagas såsom torrmjölk eller mjölkprodukter. I
andra fall, då strålningen härrör från långlivade radioaktiva ämnen, finns
kanske ingen annan utväg än att förstöra mjölken. Restriktioner beträffande
mjölken kan möjligen behöva kompletteras med påbud om siaktning av
djur och förstöring av förorenat kött. Ofta lär det dock vara lämpligare att
förbjuda slakt för att förhindra att förorenat kött kommer i handeln. Även
grönsaker och rotfrukter som blivit förorenade av radioaktiva ämnen kan
bli oanvändbara. Detsamma gäller spannmål, såvida det är fråga om förorening
med långlivade radioaktiva ämnen. Sådana ämnen kan vidare kontaminera
marken i så hög grad att en tillfällig omläggning av produktionen
blir nödvändig. I ett extremt fall skulle t. o. m. kunna tänkas, att man bleve
nödsakad att övergå från sädesodling till skogsplantering. I regel skulle väl
dock finnas möjligheter att komma till rätta med strålriskerna genom
mindre ingripande åtgärder. Jorden kan djupplöjas och bearbetas på annat
sätt, och dylika saneringsmetoder kan, eventuellt i förening med kalkning,
ge gott resultat. Slutligen må nämnas, att om radioaktivitet utfällts över
vattendrag och sjöar, detta kan ge anledning till inskränkningar i fisket.

Av denna exemplifiering sluter utredningen, att länsstyrelsen, när det gäller
att förhindra radioaktivitetens spridning från marken och växterna till
människor och att sanera radioaktivt förorenat material, måste ha tämligen
fria händer att laga efter läglighet. Utredningen understryker emellertid
vikten av att länsstyrelsen, då ingripanden av nu ifrågavarande slag överväges,
intimt samarbetar med den främsta tillgängliga expertisen på området
och framhåller även, att det från både allmän och enskild synpunkt
måste vara angeläget att ingreppen i livsmedelsproduktionen ej blir onödigt
hårda.

Utredningen ingår härefter på frågan om länsstyrelsen bör utrustas med
befogenhet att uttaga arbetskraft och förnödenheter
bland allmänheten. Därvid framhålles till en början, att länsstyrelsen,
om verkningarna av en olycka i en atomenergianläggning effektivt
skall kunna bekämpas, för olika uppgifter av teknisk natur — t. ex. kontrollmätningar
och andra radioaktivitetsundersökningar — måste ha tillgång
till kompetent personal och särskild utrustning. Inom försvaret och civilförsvaret
pågår f. n. med tanke på det s. k. radiakskyddet i krig utbildning
av värnpliktiga respektive civilförsvarspliktiga i mätteknik och andra
liknande uppgifter, och instrument och annan teknisk utrustning anskaffas
fortlöpande för både försvarets och civilförsvarets behov. Den sålunda utbildade
personalen kan med nu gällande lagstiftning endast i ringa omfattning
beordras till tjänstgöring i händelse av en olycka i fredstid (civilförsvarsplikten
gäller såsom tidigare nämnts i fredstid överhuvudtaget icke
för annat än utbildning och övning), men däremot anser utredningen

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

hinder icke möta att vid en dylik händelse taga i anspråk den tekniska utrustning
som finns i försvarets och civilförsvarets förråd, i den mån denna
utrustning —- som ju anskaffats för krigsförhållanden — lämpar sig för de
uppgifter som det här blir fråga om. Vidare utgår utredningen från att en
innehavare av en atomenergianläggning regelmässigt förfogar över åtskillig
tekniskt utbildad arbetskraft och värdefull utrustning. Beträffande utrustningen
lär anläggningsinnehavaren i koncessionsvillkoren kunna åläggas
att i händelse av en olycka tillhandahålla denna, och i stor utsträckning
skulle väl även personalen vid anläggningen ställa sig till förfogande. Utredningen
finner det emellertid vanskligt att utgå från att de resurser som länsstyrelsen
sålunda kan tänkas disponera skulle förslå för alla de tekniskt
krävande uppgifter inför vilka länsstyrelsen skulle kunna finna sig ställd
vid en allvarlig olycka.

Emellertid ifrågasätter utredningen om icke detsamma gäller även beträffande
andra uppgifter som visserligen icke är av samma tekniska natur
men som i gengäld kan fordra betydligt större insatser av arbetskraft och
materiel. Bland sådana kvantitativt mer betydande uppgifter märks ordnings-
och bevakningstjänst, transporter samt inkvartering och utspisning
av evakuerade. Visserligen har länsstyrelsen icke obetydliga resurser av det
slag som här erfordras. Polispersonalen i länet står ju till länsstyrelsens
förfogande, och hjälp kan vid behov rekvireras från militära förband. Polis
och militär har tillgång till transportmedel och annan viktig materiel. Åtskilliga
förnödenheter kan även hämtas ur civilförsvarets länsförråd. Vid en
svår olycka kan det emellertid saknas rådrum att mobilisera alla behövliga
resurser ur det allmännas förråd, och utredningen vågar, i brist på praktisk
erfarenhet av atomolyckor, överhuvudtaget icke utesluta möjligheten av
att i något betydelsefullt hänseende brist kan uppstå på arbetskraft eller
materiel.

Utredningen anser sig av anförda skäl böra föreslå införandet av vissa
lagbestämmelser om skyldighet för allmänheten att, efter föreläggande av
länsstyrelsen, genom eget arbete och genom tillhandahållande av förnödenheter
medverka vid bekämpandet av olyckor i atomenergianläggningar.
Olika möjligheter har prövats att begränsa räckvidden av dessa bestämmelser.
Därvid har övervägts att utskilja vissa särskilt angivna uppgifter för
vilka länsstyrelsen skulle få utnyttja sina befogenheter att förelägga tjänsteplikt
och rekvirera förnödenheter liksom även att territoriellt begränsa
tjänsteplikten och förfoganderätten att gälla endast län som drabbats av
strålfaran. Praktiska skäl talar emellertid enligt utredningens uppfattning
mot begränsningar av detta slag. Det anses icke vara möjligt att med någon
grad av säkerhet förutsäga för vilka ändamål behov kan föreligga av arbetskraft
eller materiel. Ej heller kan man enligt utredningen utesluta att
resurser i ett närliggande län som icke beröres av en olycka måste tagas i
anspråk. Kvalificerade tekniker och specialutrustning kan behöva hämtas

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

långt från olycksområdet. Utredningen förordar därför, att nu ifrågavarande
bestämmelser avfattas så att tjänsteplikten och förfoganderätten i
princip kan utnyttjas i hela landet och omfattar all slags arbetskraft och
alla slag av förnödenheter. Samtidigt understryker utredningen emellertid
att möjligheten att tvångsvis uttaga arbetskraft och förnödenheter bör användas
endast som en nödfallsutväg. I första hand bör behovet av personal
och utrustning täckas på annat sätt, och därvid bör länsstyrelsen även noga
undersöka möjligheterna till frivilliga överenskommelser med företag och
enskilda.

Den som ålagts att utföra arbete eller att tillhandahålla egendom för det
allmännas behov anses böra ha rätt till ersättning av statsmedel, och utredningen
föreslår att uttryckliga bestämmelser meddelas även härom.

Efter att sålunda ha angivit huvuddragen i en beredskapslagstiftning mot
olyckor i stationära atomenergianläggningar inom riket tager utredningen
även upp till behandling frågan, huruvida en liknande lagstiftning redan nu
bör genomföras till skydd mot spridning även i andra fall av större mängder
radioaktiva ämnen över någon del av vårt land. De fall som behandlas är
dels olyckor vid driften av atomenergianläggningar i
våra grannländer, vid transport av atombränsle eller
annat radioaktivt material och vid färd med reaktordrivna
transportmedel, dels även verkningarna av kärnvapenprov
under olika betingelser.

Vad först angår olyckor i utländska atomenergianläggningar framhåller
utredningen, att det i och för sig ej är uteslutet, att en olycka som inträffar
i en reaktor eller bränslebehandlingsanläggning i något av våra grannländer
kan få sådana återverkningar för svenskt vidkommande att här i landet
måste tillgripas särskilda åtgärder med avseende å livsmedelsförsörjningen
eller annat för att skydda allmänheten mot skador av radioaktiv strålning.
Fallet är närbesläktat med det att en olycka inträffar i en i Sverige
belägen atomenergianläggning. En viktig skillnad är emellertid att
man icke genom lagstiftning eller genom administrativa föreskrifter kan
försäkra sig om anläggningsinnehavarens medverkan. I län, där man på
grund av närheten till en utländsk anläggning skulle behöva upprätta en
organisationsplan av det slag som tidigare nämnts, måste denna brist bli
kännbar, och en betydande svaghet är även att man icke genom ensidiga
åtgärder från svensk sida kan skapa garantier för att en olycka rapporteras
till vederbörande svenska myndigheter. Skulle en olycka inträffa, kan man
vidare icke utan anläggningsinnehavarens medverkan göra en någorlunda
tillförlitlig prognos över dess förlopp och verkningar. Ej heller står den
utländska anläggningens resurser till förfogande för kontrollmätningar och
andra tekniskt betonade uppgifter. En utväg som enligt utredningens uppfattning
bör prövas är att lösa dessa och andra närliggande frågor genom
internordiska överenskommelser om ömsesidigt bistånd vid atomolyckor.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

Om de praktiska samordningsproblemen kan lösas på detta sätt, lär i
övrigt — såvitt gäller återverkningarna i vårt land — bekämpandet av en
olycka i en atomenergianläggning utanför Sveriges gränser kunna organiseras
på samma sätt som då fråga är om en olycka i en inom riket belägen
anläggning. Utredningen anser sålunda, att länsstyrelsen även här bör
vara det för allmän säkerhet närmast ansvariga organet. Ansvariga myndigheter
bör givetvis i det här omdiskuterade fallet ha samma maktbefogenheter
som då fråga är om en olycka i en svensk atomenergianläggning.

Beträffande avhjälpandet av olyckor vid transport av farliga ämnen
och skyddet för en utomstående allmänhet finns för närvarande icke
några särskilda bestämmelser. Vad gäller transport av radioaktivt material
är en grupp tekniker inom International Atomic Energy Agency (IAEA)
f. n. sysselsatt med att utreda olycksriskerna, och dessa kan således ännu
icke anses slutgiltigt klarlagda. Utredningen anser sig emellertid kunna
konstatera, att allmänfaran här är mindre än t. ex. vid vissa transporter
av giftiga gaser, sprängämnen eller annat liknande.

Beträffande den atomdrivna sjöfartens säkerhetsproblem anför utredningen,
att verkningarna för allmänheten av ett haveri till väsentlig del
blir beroende av fartygets uppehållsplats vid olyckstillfället. Om en olycka
inträffar till sjöss på de stora världshaven, torde kontaminationen av luft
och vatten icke innebära någon nämnvärd risk för andra än besättning och
passagerare. Annorlunda skulle förhållandet vara om olyckan i stället
drabbade fartyget i en skärgård eller i andra trånga kustfarvatten. Det
ogynnsammaste fallet vore givetvis, att reaktorn allvarligt skadades i hamn.
En olycka av detta slag skulle kunna bli avsevärt allvarligare än någon
olycka i en stationär reaktor bl. a. emedan det här kring fartyget icke skulle
finnas någon sådan glesbefolkad skyddszon som regelmässigt är utlagd kring
en stationär reaktor. — Samtidigt som det sålunda står klart, att reaktordrift
av fartyg kan medföra högst betydande risker för allmän säkerhet, måste
man enligt utredningen hålla i minnet, att det här är fråga om en verksamhet
som i vårt land icke har tillnärmelsevis samma aktualitet som uppförandet
av stationära atomreaktorer för industriella ändamål. Visserligen
finns i Sverige ett dokumenterat intresse för saken, men det torde dröja åtskilliga
år innan något reaktordrivet fartyg sjösättes i vårt land. I Sovjetunionen
och i Förenta Staterna bygges ett mindre antal reaktordrivna fartyg
för civila ändamål, men någon omfattande trafik med sådana fartyg lär
icke vara att vänta inom överskådlig tid. Utredningen erinrar slutligen i
detta sammanhang om att vid en konferens i London år 1960 skall göras en
översyn av 1948 års konvention angående säkerheten för människoliv till
sjöss — denna konvention har biträtts av Sverige -— och upplyser, att därvid
lär komma att behandlas bl. a. även frågan om riskerna för allmänheten i
händelse av cn olycka i clt reaktordrivet fartyg.

Atomdrivna flygplan är enligt utredningen tekniskt sett ett avlägset fram2
— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 45

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

tidsperspektiv, och de särskilda säkerhetsproblemen för sådana flygplan
är ännu otillräckligt utforskade.

Vad slutligen gäller eventuella skadeverkningar av kärnvapenprov erinrar
utredningen om att stormakterna sedan ett antal år bedrivit vapenprov såväl
med mindre kraftiga atombomber som med utomordentligt starka vätebomber.
Dessa prov har väckt betydande uppmärksamhet, och farhågor har
yppats att proven skall medföra skadeverkningar i skilda hänseenden. Dels
skulle en mycket betydande strålfara kunna uppstå för befolkningen i en
trakt som ligger förhållandevis nära en plats där sådana prov företages. Dels
skulle emellertid proven även kunna medföra vissa successivt stegrade hälsorisker
för hela jordens befolkning.

Därest prov med kärnvapen i fredstid skulle komma att företagas på
sådan plats, att radioaktiviteten lokalt stiger i någon del av vårt land, uppstår
en situation som i mycket påminner om den vid en olycka i en atomenergianläggning;
och myndigheterna skulle för att begränsa skadeverkningarna
kunna behöva ha tillgång till samma resurser i fråga om arbetskraft
och materiel och samma maktbefogenheter som vid en dylik olycka.

Vid prov med kärnvapen i trakter fjärran från vårt land är enligt utredningens
åsikt läget ett annat. Sådana prov har som bekant redan ägt rum
upprepade gånger. Då små atomvapen detonerat har de i allmänhet avlämnat
sin radioaktivitet på höjder under 10 kilometer, och aktiviteten har med
nederbörden fällts ut över marken inom någon månad. Utfallet har i allmänhet
skett längs den breddgrad på vilken provplatsen legat. Vid prov
med kraftigare vapen har däremot den största mängden av den vid explosionen
alstrade aktiviteten förts upp till stratosfären, d. v. s. till höjder över
10 kilometer. Inom stratosfären förekommer ingen nederbörd, och radioaktiviteten
har endast långsamt, under loppet av något år, återförts till
markytan. Aktiviteten har i dessa fall fått en mer vidsträckt spridning över
jordklotet, men större delen har dock hamnat på det halvklot där provet ägt
rum. Utfallets fördelning över jordytan synes vara beroende av på vilken
breddgrad detonationsplatsen är belägen.

Utredningen har kommit till den slutsatsen, att om det i en framtid till
följd av fortsatta kärnvapenprov av senast berörda slag skulle bli aktuellt
att tillgripa motåtgärder till befolkningens skydd, skyddet icke bör organiseras
på samma sätt som vid olyckor i atomenergianläggningar. Vid en
olycka i en atomenergianläggning gäller det ju att bemästra en lokalt begränsad
fara som uppstår mycket hastigt. Verkningarna av vapenprov i
fjärran med kraftiga atombomber sprider sig däremot över en stor del av
jordklotet och gör sig först långsamt märkbara. I det senare fallet finnes
därför både behov av och tidsutrymme för en central dirigering av motåtgärderna,
sedan vederbörande av försvarets forskningsanstalt eller radiofysiska
institutionen gjorts uppmärksam på faran. Det är emellertid nu mycket
svårt att överblicka vilka motåtgärder som kan komma i fråga.

I en sammanfattning av sina synpunkter på de faror som kan hota vid

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

en utspridning av radioaktiva ämnen i samband med andra händelser än
olyckor i svenska atomenergianläggningar uttalar utredningen, att tiden
enligt dess uppfattning ännu icke är inne för en närmare lagreglering. Beträffande
verkningarna av olyckor i närbelägna utländska atomenergianläggningar
anses dock en reglering kunna komma till stånd tämligen snart
sedan erforderliga överenskommelser träffats med våra nordiska grannländer.
Säkerhetsproblemen i samband med eventuella besök i vårt land
av atomdrivna fartyg från främmande länder bör enligt vad utredningen
föreslår provisoriskt lösas från fall till fall. Av beredskapsskäl förordar
utredningen emellertid, att Kungl. Maj :t genom särskilt lagstadgande bemyndigas
att vid lämplig tidpunkt i administrativ väg utfärda föreskrifter
för de slag av atomolyckor som här avses. Skulle en oförutsedd nödsituation
uppstå innan en dylik komplettering hunnit ske, bör enligt utredningens
mening Kungl. Maj:t även ha möjlighet att ingripa in casu. Den begränsningen
anser utredningen dock böra stadgas i Kungl. Maj :ts befogenheter,
att icke i något fall skall få göras större ingrepp i enskilds rätt än som
enligt utredningens förslag skall vara tillåtet vid en olycka i en svensk
atomenergianläggning.

Utredningen har icke framlagt något förslag i anslagsfrågor
som kan tänkas bli aktuella i samband med uppbyggandet av en beredskapsorganisation
mot atomolyckor. Utredningen erinrar emellertid om att
en beredskap mot händelser, vid vilka radioaktiva ämnen i hälsofarlig
mängd sprides över någon del av vårt land, måste omfatta även annat än
ett klarläggande av ansvarsförhållandena och av myndigheternas maktbefogenheter.
Det är enligt utredningen i hög grad angeläget, att på lämpliga
platser i landet finns tillgång till erforderlig teknisk och annan utrustning
och att det finns personal, som är utbildad att handha denna utrustning.
Icke mindre viktigt är att allmänheten har kännedom om möjligheterna
för den enskilde att själv skydda sig mot strålningens skadeverkningar.
Jordbruksbefolkningen kan även behöva kunskap om sätten att
motverka en spridning av radioaktiviteten från mark och växtlighet till
människor.

Utredningen antager, att resultaten av försvarets och civilförsvarets arbete
för s. k. radiakskydd i krig med fördel kan utnyttjas även för den
rent civila uppgiften att skydda befolkningen mot olyckshändelser i fredstid.
Dessutom erinras om att företag och institutioner, som arbetar inom
atomenergiområdet samt inom radiofysik och liknande områden, i växande
omfattning kommer att få resurser av här åsyftat slag. Dessa resurser skulle,
enligt det av utredningen framlagda lagförslaget, kunna utnyttjas av myndigheterna
i händelse av en atomolycka. I den mån sålunda tillgängliga resurser
ej kan antagas förslå för beredskapen mot atomolyckor får det enligt
utredningen bli en uppgift för länsstyrelserna att bos statsmakterna göra
framställning om erforderliga anslag.

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 45

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

D epartementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»Ett viktigt led i de sedan länge pågående förberedelserna i vårt land för
att taga atomenergin i anspråk såsom kraftkälla utgör de lagstiftningsåtgärder,
som vidtagits i syfte bl. a. att skydda anställda inom atomindustrin
och allmänheten mot strålskador. Jag tänker därvid i första hand på 1956
års atomenergilag och 1958 års strålskyddslag. Genom dessa lagar har
garantier skapats för att säkerhetssynpunkterna blir tillgodosedda vid konstruktion
och förläggning av atomreaktorer och andra atomenergianläggningar
samt vid driften av anläggningarna. Med stöd av atomenergilagen
kan anläggningsinnehavaren också åläggas att hålla en viss personell
och materiell beredskap för den händelse en olycka, som kan medföra utspridning
av radioaktivitet -— trots alla säkerhetsåtgärder — inträffar i anläggningen.

Redan vid tillkomsten av strålskyddslagen framhölls från flera håll angelägenheten
av att myndigheterna utrustades med tillräckliga befogenheter
att vid en större atomolycka vidta extraordinära åtgärder för att begränsa
skadeverkningarna, även om åtgärderna skulle medföra inskränkningar
i enskildas rörelsefrihet eller annat ingrepp i enskildas eljest rättsligt
skyddade intressen. Den nu verkställda utredningen rörande dessa frågor
har enligt min uppfattning med full tydlighet visat, att en beredskapslagstiftning
med detta innehåll bör komma till stånd. Någon annan mening
har — med ett undantag — inte heller kommit till synes i de remissyttranden,
som avgivits i ärendet. Lagstiftningen bör genomföras snarast
möjligt, eftersom den första svenska atomreaktor, som vid en olycka kan
föranleda mera omfattande skadeverkningar, kommer att tagas i bruk under
innevarande år.

Åtskilliga remissinstanser har uppehållit sig vid frågan om lagstiftningens
tillämplighetsområde. Man har sålunda ansett, att
lagstiftningen borde ges en mera generell räckvidd och avse inte blott
atomolyckor utan även andra katastrofsituationer. Jag är emellertid för
min del ense med utredningen om att atomolyckorna intar en särställning,
framför allt därför att den utspridda radioaktiviteten utgör en fara som
allmänheten inte på egen hand kan konstatera och som kan kvarstå under
lång tid. Det kan inte förväntas, att den enskilde, såsom vid andra katastrofer,
av egen drift vidtar nödiga försiktighetsmått. Att mången skulle
ha svårt att inse nödvändigheten att t. ex. lämna sitt hem, när ingen fara
skönjes, eller att underlåta att använda livsmedel, som inte företer något
som helst tecken på skada, synes naturligt. Under sådana förhållanden
måste myndigheterna ha befogenhet att beordra de försiktighetsåtgärder,
som kan vara påkallade. En annan omständighet som motiverar en särreglering
av atomolyckorna är att det för bemästrandet av faresituatio -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

nen krävs specialutbildad personal och särskild utrustning för lokalisering
av den radioaktiva strålningen. En på förhand organiserad samhällelig
beredskap i berörda avseenden är därför nödvändig. Något mera överhängande
behov av en motsvarande beredskapslagstiftning för andra katastrofer
kan knappast anses föreligga. Erfarenheten visar, att myndigheterna
hittills även vid svåra olyckor genom att utnyttja tillgängliga resurser
kunnat möta situationens krav. De resurser som stått till buds hos polis
och brandkår m. m. har i förening med militärt bistånd och frivilliga
insatser varit tillfyllest. Med hänsyn härtill och då bestämningen av de
situationer, i vilka en allmän beredskapslagstiftning av antydda slag skulle
få tillämpas, erbjuder problem som inte blivit tillräckligt penetrerade, är
jag f. n. inte beredd att förorda någon reglering beträffande andra olyckor
än atomolyckor.

Såvitt avser lagens tillämplighet har även i ett annat hänseende från flera
håll rests invändningar mot utredningens förslag. Man menar sålunda,
att det är principiellt felaktigt att — som utredningen föreslagit — i lagen
närmare reglera endast olyckor i svenska stationära atomenergianläggningar
men beträffande andra fall, i vilka en utspridning i större mängd av radioaktiva
ämnen kan tänkas förekomma, generellt uppdraga åt Kungl. Maj :t
att i administrativ ordning utfärda erforderliga bestämmelser. Jag är också
av den uppfattningen, alt, när myndighet ges befogenhet att ingripa mot
person och egendom, såväl arten av ingripandena som de förutsättningar
under vilka dessa skall få företagas bör regleras direkt i lag. Samtidigt är
det emellertid onekligen så, att en mera fullständig lagreglering mot atomolyckor
f. n. endast kan åstadkommas för våra stationära atomenergianläggningar.

Såsom framhållits av en del remissinstanser, innebär de i våra grannländer
befintliga atomreaktorerna ungefär samma risker för vissa delar av
vårt land som de inom landet belägna reaktorerna och i stort sett samma
åtgärder erfordras för att begränsa skadeverkningarna av olyckor i båda
fallen. Men för att en likartad reglering skall kunna ske av dessa fall
krävs att vissa överenskommelser träffas mellan berörda länder. Jag har
anledning att tro, att sådana överenskommelser skall kunna komma till
stånd utan längre tidsutdräkt.

Även frågan om skydd mot olyckor i atomdrivna fartyg kan väntas bli
aktuell inom en mycket nära framtid, och så snart en något säkrare grund
erhålles för bedömandet av olycksriskerna kan bestämmelser utfärdas även
i detta ämne. Det är möjligt, att skydd därvid kan skapas mot den allvarligaste
olycksrisken, en olycka ombord på ett atomdrivet fartyg som ligger
i hamn, efter de riktlinjer som strålskyddsnämnden uppdragit i sitt remissyttrande,
d. v. s. på det sättet att atomdrivna fartyg endast tillätes
anlöpa vissa bestämda hamnar samt att länsstyrelsen i län där sådan

22 Andra lagutskottets utlåtande nr i5 år 1960

hamn finns får ansvaret för allmän säkerhet och ålägges att vidtaga förberedande
skyddsåtgärder.

Däremot torde den tid när vårt land trafikeras av atomdrivna flygplan
ännu vara rätt avlägsen och det synes ogörligt att på länge taga ställning
till vilken beredskapsorganisation som erfordras för en olycka med sådant
flygplan.

Sådana olyckor som jag hittills berört liksom även olyckor vid transport
av radioaktiva ämnen torde knappast kunna medföra annat än lokalt begränsade
skadeverkningar. Radioaktiv beläggning Ofall-out») i samband
med utomlands bedrivna kärnvapenprov kan däremot tänkas medföra en
viss strålfara i stora delar av vårt land. I gengäld förefaller det i sistnämnda
fall osannolikt att faran skulle uppstå så hastigt att ögonblickliga motåtgärder
blev påkallade. Dessa skillnader mellan olika nödsituationer måste
rimligen beaktas vid utformningen av katastrofskyddet. Stundom torde
det vara lämpligt att ansvaret för skydds- och räddningsarbetet lägges på
ett lokalt eller regionalt organ, men i andra fall kan endast en central ledning
garantera ett rationellt skydd. Det kan enligt min mening knappast
vara ändamålsenligt att redan nu, innan riskförhållandena i olika sammanhang
blivit närmare klarlagda, generellt bestämma vilken myndighet som
i nödlägen av olika slag skall ha ansvaret för att allmänheten skyddas mot
strålsjukdomar och strålskador.

Enligt min mening kan såväl de principiella som de praktiska synpunkter,
som gör sig gällande i detta sammanhang, tillgodoses inom ramen
för utredningens förslag med endast smärre jämkningar. Jag anser sålunda
i likhet med utredningen, att lagen i första hand bör utformas med sikte på
att bemästra olyckor vid stationära atomenergianläggningar inom landet
och att det därvid skall vara länsstyrelsen som utövar ledningen och är
utrustad med erforderliga befogenheter. När det gäller andra slag av atomolyckor
bör motsvarande befogenheter att ingripa i stället tillkomma Kungl.
Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Det bör också ankomma
på Kungl. Maj:t att meddela behövliga föreskrifter om beredskap
mot sådana atomolyckor. Med en dylik utformning anges i lagen både vilka
ingripanden som får företagas och under vilka förutsättningar så får ske.
Det enda som i fråga om befogenheterna överlämnas åt Kungl. Maj :t att
bestämma är, vilken myndighet som skall utöva dem och i vilken omfattning
detta får ske.

Jag vill härefter något närmare beröra de befogenheter och skyldigheter,
som länsstyrelsen bör ha, för att allmänheten i möjligaste mån skall kunna
skyddas mot strålfaran vid en olycka i atomenergianläggning inom länet.

Såsom utredningen påvisat är de åtgärder som kan behöva vidtagas
utomordentligt mångskiftande, och det är angeläget att bestämmelser i
ämnet avfattas så allmänt att länsstyrelsen får behövlig handlingsfrihet.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

Förutom avspärrningar, evakueringar och utegångsförbud
blir det fråga om åtgärder som kan inkräkta på enskildas rätt att förfoga
över egendom, och närmast, har man därvid att räkna med ingrepp som
tar sikte på användningen av naturprodukter och livsmedel
av olika slag. Däremot lär de med radioaktiviteten förbundna
hälsoriskerna icke vara sådana att frihetsberövande åtgärder mot dem som
blivit utsatta för strålning behöver komma ifråga.

En enskild skall, förutom att han i allmänt intresse nödgas underkasta sig
beslut om sådana åtgärder som nu berörts, enligt utredningens förslag även
kunna åläggas att genom eget arbete och genom tillhandahållande av förnödenheter
aktivt vara verksam i katastrofskyddet. I remissvaren har man
genomgående utgått från att bestämmelser om tjänsteplikt och förfoganderätt
icke kan undvaras, men från enstaka håll har uttryckts
önskemål om vissa begränsningar i bestämmelsernas räckvidd. För egen
del anser jag utredningens förslag på denna punkt välgrundat. Detta innebär
bl. a., att tvångsuttagning av arbetskraft och egendom skall kunna
ske även i län som ej direkt beröres av olyckan. Vad särskilt gäller ianspråktagande
av strålskyddsutbildad arbetskraft och specialutrustning för
radioaktivitetsundersökningar vill jag erinra om att våra tillgångar på området
för närvarande icke är större än att det vid en verkligt omfattande
olycka kan bli nödvändigt att sätta in en betydande del av dem för att bekämpa
olyckan. Emellertid vill jag i likhet med utredningen understryka,
att möjligheten att tvångsvis uttaga arbetskraft och förnödenheter bör användas
endast som en nödfallsutväg.

Särskilda åtgärder torde behöva vidtagas för att vid en olycka säkerställa
ett tillräckligt snabbt ingripande från länsstyrelsens sida. Jag instämmer i
vad utredningen anfört därom att det icke är praktiskt möjligt att i en
bereds k apsorganisation mot atomolyckor infoga särskilda jourtjänster
vid länsstyrelserna. Det förefaller mig svårt att gå längre i riktning
mot en beredskap av detta slag än till att låta länsstyrelsen i län som
kan tänkas bli berört av en olycka i en atomenergianläggning utse en befattningshavare
med befogenhet att interimistiskt handla i länsstyrelsens ställe
i avbidan på att någon som normalt äger besluta å länsstyrelsens vägnar
hinner ingripa. Dock bör man med fördel kunna taga fasta på det av vissa
länsstyrelser under remissbehandlingen framförda önskemålet att en eller
flera ställföreträdare skall utses för denne befattningshavare. Vad remisssvaren
i övrigt innehåller på nu ifrågavarande punkt ger stöd för utredningens
antagande att det lämpligen bör överlämnas åt vederbörande länsstyrelse
att med hänsyn till förhållandena inom länet avgöra vem som bör
förordnas till sådan befattningshavare eller till ställföreträdare för denne.
Vid sitt ställningstagande bör länsstyrelsen låta sig vägledas av synpunkten,
att man för uppgiften bör välja en kvalificerad befattningshavare som, även
om han icke i sitt vanliga arbete har jourtjänst, likväl kan väntas vara lätt

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

tillgänglig. Valet bör, när så finnes lämpligt, kunna falla även på någon befattningshavare
i offentlig tjänst som icke är anställd vid länsstyrelsen.

Den från ett par håll framförda tanken att utrusta lokal polismyndighet
eller rentav anläggningsinnehavaren själv med provisoriska maktbefogenheter
i begynnelseskedet efter en olycka anser jag mig icke kunna biträda i
vidare mån än vad utredningen föreslagit, nämligen att erforderliga mätningar
och undersökningar får utföras på anläggningsinnehavarens uppdrag
utan hinder av att visst intrång därigenom kan ske i enskild rätt. Det
är utomordentligt viktigt att anläggningsinnehavaren på så sätt kan medverka
till att en snabb kartläggning sker av radioaktivitetens spridning, och
det intrång som därvid kan visa sig behövligt blir jämförelsevis obetydligt.
I övrigt bör det däremot icke komma ifråga att bekläda en befattningshavare
i lägre ställning och än mindre en privatanställd person utan tjänstemannaansvar
med makt att föreskriva åtgärder som inkräktar på enskildas rörelsefrihet
eller rätt till egendom. Med en placering av ansvaret hos lokala organ
skulle vidare samordningsproblemen kunna bli mycket svårlösta.

Den sakkunskap på frågor rörande strålskydd, livsmedelshygien, vattenvård
m. m. som erfordras vid en atomolycka synes lämpligen kunna tillhandahållas
länsstyrelsen inom ramen för en sådan för hela riket gemensam
expertkommission som utredningen förordat. Vid sammansättningen
av kommissionen bör såsom strålskyddsnämnden framhållit beaktas
kravet på smidighet och snabbhet i handlandet, och kommissionen bör
därför icke göras alltför stor.

Samarbetet mellan länsstyrelsen och lokala myndigheter torde icke erbjuda
några problem av den beskaffenhet att de behöver beaktas i lagstiftningsarbetet
utom såtillvida, att en uttrycklig bestämmelse om skyldighet
för kommunal myndighet att lämna länsstyrelsen erforderligt bistånd bör
införas.

Vad beträffar anläggningsinnehavarens medverkan i katastrofskyddet
har jag stannat för att denna såsom utredningen förordat
i huvudsak bör regleras i koncessionsvillkoren. En dylik ordning medger,
att kraven anpassas efter förhållandena vid varje särskild anläggning.
Den överensstämmer också med nuvarande praxis att i koncessionsvillkoren
ålägga innehavaren av en atomenergianläggning att hålla viss katastrofberedskap.

För att vinna erforderlig stadga i beredskapen mot atomolyckor bör i enlighet
med utredningens förslag länsstyrelsen i län som kan väntas bli utsatt
för radioaktiv beläggning vara skyldig att upprätta en organisationsplan.
I organisationsplanen skall klarläggas bl. a. frågor om ansvars-
och arbetsfördelning mellan olika myndigheter och organ och om tillgången
på personella och materiella resurser för olika ändamål. Utredningens
förslag i denna del innefattar en lämplig lösning på åtskilliga praktiska
problem, och det föranleder från min sida ingen annan erinran än att jag —

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

i likhet med vissa remissinstanser —- anser att, när så finnes lämpligt, en
gemensam organisationsplan bör kunna upprättas för flera län.

En nödvändig förutsättning för att länsstyrelsen vid en olycka i en atomenergianläggning
skall kunna bedöma, vilka åtgärder som bör vidtagas för
att skydda allmänheten mot strålfaran, är att länsstyrelsen har tillgång
till på förhand fastställda högsta tillåtliga strål nivåer, d. v. s.
normer som anger vid vilka intensiteter luft-, mark- och vattenaktiviteten i
olika sammanhang utgör en fara. Det bör ankomma på strålskyddsnämnden
att utarbeta erforderliga anvisningar i detta hänseende.

Vad beträffar de ersättningsfrågor som kan uppkomma med anledning
av åtgärder för att bekämpa en atomolycka anser jag i likhet med
utredningen, att, om annan än anläggningsinnehavaren ålagts att utföra
arbete eller tillhandahålla egendom, ersättning härför bör utgå av statsmedel.
Till frågan huruvida ersättning också bör utgå för frivilliga insatser
samt spörsmål om ersättningens bestämmande m. m. återkommer jag i den
särskilda motiveringen till de enskilda bestämmelserna i lagförslaget.

Några remissinstanser har ansett, att i samband med en beredskapslag
mot atomolyckor borde övervägas att införa generella bestämmelser om rätt
till ersättning för skada som tillfogas enskild genom ingripande av myndighet
med stöd av lagen. I anledning härav vill jag till en början erinra om
det av mig i annat sammanhang berörda förslaget till atomansvarighetslag,
vilket tidigare denna dag remitterats till lagrådet. Enligt detta förslag
kommer den som i samband med en olycka i en atomenergianläggning drabbas
av »atomskada» — varunder innefattas bl. a. skada genom strålning
från radioaktivt ämne som frigjorts vid en olycka — i allmänhet att kunna
erhålla ersättning av anläggningsinnehavaren, som även skall vara skyldig
att teckna ansvarighetsförsäkring för atomskador.

Åtskilliga ingripanden av myndighet vid en atomolycka kan väntas komma
att röra egendom som blivit radioaktivt förorenad under sådana omständigheter
att ägaren kan göra anspråk på ersättning av anläggningsinnehavaren
enligt atomansvarighetslagen. Naturligtvis kan dock för enskilda även
uppkomma förluster, som icke omfattas av anläggningsinnehavarens skadeståndsansvar.
Som exempel härpå må nämnas förluster, som kan tillfogas
allmänheten till följd av att länsstyrelsen för säkerhets skull påbjuder utrymning
av område som ligger i farozonen men som senare visar sig icke ha
blivit belagt med radioaktivitet i hälsofarlig mängd, och vidare förluster
som kan åsamkas jordbruksbefolkningen för den händelse länsstyrelsen
inom sådant område provisoriskt skulle förbjuda försäljning av mjölk
eller andra livsmedel. Skall ersättning utgå för förluster av nämnda slag
ligger det tydligen närmast till hands att ersättningen bestrides av statsmedel.
Vad det här gäller är i själva verket ett problem som närmast går
in under den vittsyftande frågan, i vad mån ersättning överhuvudtaget bör

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

utgå till enskild för skada som tillfogas honom genom åtgärd som myndighet
beslutar i allmänt intresse. Beträffande skador som vid en olycka i en
atomenergianläggning drabbar enskilda under sådana förhållanden att
de ej kan få skadestånd av anläggningsinnehavaren eller ersättning från
försäkring talar enligt min uppfattning starka skäl för att statsmakterna
rent allmänt bör träda in med viss hjälp. Särskilt kan atomenergiverksamhetens
karaktär av en hela samhällets angelägenhet motivera att ersättning
utges av staten. Det förefaller emellertid vara en naturlig ordning
att riksdagen här liksom eljest vid större katastrofer i varje särskilt fall
får taga ställning till ersättningsfrågan. Förfaringssättet stämmer även
med den tanke som kommit till uttryck i en bestämmelse i förslaget till
atomansvarighetslag, att vid större katastrofer, då anläggningsinnehavaren»
ansvarighetsförsäkring ej förslår att bereda alla skadelidande gottgörelse,
ersättning skall utgå av statsmedel enligt grunder som i varje särskilt fall
fastställes av statsmakterna.

Utredningen har i sitt förslag icke närmare gått in på sådana anslagsfrågor
som hur kostnaderna för expertkommissionens arbete m. m. skall
täckas. Till dessa frågor torde ställning få tagas i annat sammanhang.»

Specialmotivering

8 §•

Föredragande departementschefen har beträffande denna paragraf anfört: »Det

är naturligt, att den som av myndighet tvångsvis uttagits till arbete
eller förelagts att tillhandahålla förnödenhet för bekämpandet av en olycka
tillförsäkras gottgörelse av statsmedel, och sådan gottgörelse bör kunna
beredas honom på ett snabbt och smidigt sätt. Åsamkas vederbörande skada
till person eller egendom, bör han i mån av befogenhet på vanligt sätt kunna
kräva skadestånd av den som enligt civilrättsliga regler är ansvarig för
skadan. Dock skall han givetvis icke i något fall sammanlagt få mer än full
ersättning för liden skada. Det här antydda sambandet mellan ersättningar
enligt denna lag och skadeståndsanspråk har även uppmärksammats i
förslaget till atomansvarighetslag. Sålunda har i motiveringen till sistnämnda
förslag anförts, att hinder icke möter för den som är berättigad
till ersättning enligt förevarande lag att tillika göra anspråk på ersättning
av anläggningsinnehavaren enligt atomansvarighetslagen.

Vad nyss sagts om det naturliga i att ersättning utgår av statsmedel vid
tvångsuttagningar har enligt min uppfattning i huvudsak giltighet även beträffande
frivillig medverkan vid bekämpandet av en olycka. Visserligen lär
väl den som först efter särskild överenskommelse med anläggningsinneha -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

varen eller med myndighet ingriper i skyddsarbetet vara berättigad till gottgörelse
av sin uppdragsgivare enligt allmänna civilrättsliga regler. Om den
frivilliga insatsen gjorts utan föregående överenskommelse blir emellertid
vederbörandes rätt till ersättning betydligt osäkrare. Särskilt ogynnsamt
skulle läget kunna bli för den som gjorde en frivillig arbetsinsats och därvid
blev skadad under sådana omständigheter att varken anläggningsinnehavaren
eller någon annan kunde göras skadeståndsansvarig. Den beskrivna
ordningen är redan från allmänna rättvisesynpunkter otillfredsställande.
Såsom arbetsmarknadsstyrelsen påpekat tillkommer dessutom att en snäv
inställning i ersättningsfrågan är ägnad att motverka frivilliga insatser.
För min del anser jag, att den som frivilligt ställt sin arbetskraft eller egendom
till förfogande bör kunna få ersättning efter samma grunder som skall
gälla vid tvångsuttagning. Självfallet måste dock, när det gäller prestation
som gjorts utan anmaning av någon för katastrofskyddet ansvarig, i varje
särskilt fall diskretionärt kunna prövas om skäl föreligger att lämna ersättning
av statsmedel. Departementsförslaget har, ifråga om kretsen av
ersättningsberättigade, utformats i enlighet med dessa synpunkter.

Beträffande grunderna för ersättningens bestämmande har utredningen
utgått från att vanligen full gottgörelse bör lämnas, och länsstyrelsen i Västernorrlands
län har föreslagit, att denna princip kommer till uttryck i
lagtexten. Att full ersättning utgår bör också enligt min mening vara regel,
då fråga är om ersättning för utfört arbete och därmed sammanhängande
kostnader eller för ianspråktagande av egendom med äganderätt eller med
nyttjanderätt. Vanskligare är att generellt avgöra vad som bör gälla beträffande
ersättning för skador som uppkommit i samband med att arbete
utförts eller förnödenhet tillhandahållits för att bekämpa en olycka.

Vad särskilt gäller ersättning för personskada är att märka, att bl. a.
i militärersättningsförordningen och i särskilda kungörelser om ersättning
för kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret och under
verksamhet vid brandsläckning, ersättningen anpassats efter yrkesskadeförsäkringslagens
regler. Intresset av enhetlighet inom all beredskapslagstiftning
talar för att det kan komma att visa sig lämpligt att även i förevarande
lag bygga på principerna för yrkesskadeförsäkring. Den förenkling
som detta skulle innebära kunde bli av stor praktisk betydelse främst för
möjligheten att snabbt utanordna ersättning men även eljest. Den skadelidande
kan visserligen icke alltid få full gottgörelse för sina förluster enbart
genom en ersättning efter mönster av yrkesskadeförsäkringen, men vid
det här i praktiken viktigaste skadefallet, skada av radioaktiv strålning,
lär han ej sällan, utöver sådan ersättning, även kunna få skadestånd av anläggningsinnehavaren
jämlikt atomansvarighetslagen.

Beträffande olyckor som inträffar under krig — i motiveringen till 1 §
har nämnts att lagen är tillämplig även under krigsförhållanden — kan finnas
skäl att meddela särskilda ersättningsregler.

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

Det anförda ger enligt min mening vid handen, att det icke är lämpligt
att i lagtexten generellt stadga, att full gottgörelse skall utgå för enskilds
medverkan vid bekämpandet av olycka i en atomenergianläggning och för
skada som har samband därmed, eller att eljest binda statsmakterna på
sådant sätt, att nyanserade regler om ersättningsgrunderna ej kan ges i
tillämpningsförfattning till lagen.

Frågan om förfarandet vid prövningen av ersättningsanspråk har av utredningen
lämnats öppen. Häremot kan enligt min mening icke riktas någon
invändning. Det mest ändamålsenliga måste vara, att förfarandet regleras
i samband med att närmare föreskrifter meddelas om ersättningsgrunderna.
Såvitt nu kan bedömas är det lämpligast att ersättningsfrågorna i allmänhet
prövas av länsstyrelsen, men undantag kan behöva göras beträffande
ersättning för personskada. Om personskador skall ersättas enligt yrkesskadeförsäkringslagens
grunder kan det nämligen vara praktiskt att dessa
skador regleras av riksförsäkringsanstalten.

Ett par remissinstanser har dryftat frågan huruvida staten bör ha regressrätt
mot anläggningsinnehavaren för ersättning som utgivits med stöd av
förevarande bestämmelser. Tanken att innehavaren av en olycksdrabbad
industriell anläggning skall vara skyldig att slutligt stå för samhällets
kostnader i samband med skydds- och räddningsarbete som föranletts
av olyckan ligger i och för sig icke fjärran. Någon allmän regel av denna
innebörd lär emellertid icke kunna uppställas med utgångspunkt från gällande
rätt, och det är att märka att brandlagen icke innehåller någon
regressregel i anslutning till lagens bestämmelser om ersättning av statsmedel
till den som medverkat vid brandsläckning. Visserligen kunde med
sikte särskilt på atomenergianläggningar måhända sägas, att anläggningsinnehavaren
i sista hand borde bära åtminstone den del av statens kostnader
i samband med en olycka som hänför sig till s. k. atomskador, främst
skador av radioaktiv strålning. Ett skäl härför skulle då vara att anläggningsinnehavaren
enligt förslaget till atomansvarighetslag är skyldig att
till täckande av atomskador hålla en ansvarighetsförsäkring på ett mångmiljonbelopp.
Därmed är man emellertid inne på en vittomfattande fråga,
som icke lämpligen bör lösas i detta sammanhang. Här skall blott konstateras,
att hittills i lagstiftningen icke konsekvent införts regressrätt mot anläggningsinnehavaren
beträffande ersättningar för atomskador. Regress från
yrkesskadeförsäkringen mot anläggningsinnehavaren är sålunda för närvarande
icke möjlig. Ej heller skulle statsverket enligt gällande lagstiftning
regressvis kunna kräva ersättning t. ex. för utgifter enligt militärersättningsförordningen
för strålskador på militär personal som deltagit i skyddsoch
räddningsarbetet vid en olycka i en atomenergianläggning. I anslutning
till sistnämnda exempel må slutligen även anmärkas, att ett skäl för att ej
medgiva staten regressrätt kan vara att staten icke bör konkurrera med enskilda
skadelidande om det tillgängliga försäkringsbeloppet. En dylik kon -

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

kurrens synes nämligen stå i mindre god överensstämmelse med det förut
omnämnda stadgandet i förslaget till atomansvarighetslag, att staten skall
tillskjuta medel för den händelse anläggningsinnehavarens ansvarighetsförsäkring
i något fall icke skulle förslå till att bereda alla skadelidande
full ersättning.

Såsom framgår av det anförda är jag för närvarande icke beredd att förorda,
att en regel om regressrätt upptages i förevarande lag i anslutning till
dess ersättningsbestämmelser.»

Lagrådet m. m.

Lagrådet har endast föreslagit en smärre ändring i lagen. Vad lagrådet
sålunda föreslagit har beaktats vid propositionens slutliga utformning.
Angående lagrådets yttrande samt vad föredragande departementschefen
anfört i anledning därav hänvisas till propositionen s. 87 och 88.

Motionerna

I motionerna I: 666 och 11: 821 hemställes,

»I. att riksdagen vid behandling av propositionen nr 139
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om erforderliga
åtgärder i syfte att garantera, att länsstyrelse för upprättande
av organisationsplan och vidtagande av övriga åtgärder
till skydd vid olyckor i atomanläggningar samråder med
berörda kommuners styrelser på sätt som ovan förordats;

II. att riksdagen måtte besluta, att förluster å enskild egendom,
som uppstått genom av myndighet beslutade skyddsåtgärder
mot atomolycka och som inte omfattas av anläggningsinnehavarens
skadeståndsansvar, i full utsträckning
må gäldas av statsmedel, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför
erforderlig författningstext».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionen II: 821.

30 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

Utskottet

Det genom propositionen framlagda lagförslaget innehåller bestämmelser
för att möjliggöra erforderliga skyddsåtgärder, om radioaktiva ämnen
på grund av olycka i en atomenergianläggning eller av annan anledning
sprids i hälsofarlig mängd i vårt land. De i lagen upptagna reglerna är
i första hand avsedda för det fall att de radioaktiva ämnena härrör från
stationär anläggning inom landet. Uppgiften att i sådana fall vidtaga
skyddsåtgärder har tillagts länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall därvid ha befogenhet
att förordna om evakuering, utegångsförbud, inskränkningar i
rätten att nyttja vatten och livsmedel samt andra åtgärder, som kan vara
påkallade från strålskyddssynpunkt. Vidare skall länsstyrelsen, därest tillgängliga
resurser i fråga om personal och materiel icke är tillräckliga,
ha möjlighet att uttaga enskilda personer till tjänsteplikt samt rekvirera
förnödenheter från allmänheten. I län, som Konungen bestämmer, skall
länsstyrelsen upprätta organisationsplan avseende de åtgärder som erfordras
för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen från atomenergianläggning.
För de fall, då de hälsofarliga radioaktiva ämnena härrör från
annat än en inom riket belägen atomenergianläggning, t. ex. från en sådan
anläggning utomlands eller från ett atomdrivet fartyg som förolyckats,
skall Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äga samma
befogenhet att meddela föreskrifter och vidtaga åtgärder som länsstyrelse
i de förut nämnda fallen.

Radioaktiva ämnen, som sprides i hälsofarlig mängd, utgör obestridligen
allvarliga risker. Det är därför angeläget, att myndigheterna äger möjligheter
att vidtaga de åtgärder som erfordras för att eliminera eller förminska
dessa risker. I vad mån sådana möjligheter föreligger enligt nu
gällande rättsregler är i betydande utsträckning oklart. Föreliggande lagförslag
innehåller en närmare reglering av myndigheternas befogenheter
att vidtaga skyddsåtgärder i förevarande fall, och den tillgodoser därmed
ett viktigt behov. Våra erfarenheter av vilka verkningar en olycka i en
atomanläggning kan få är begränsade. Emellertid måste man räkna med
ätt dessa verkningar kan bli av mångskiftande slag och i ogynnsamma
fall få mycket stor räckvidd. Med hänsyn till dessa omständigheter är det
icke möjligt att närmare bestämma förutsättningarna för myndigheternas
ingripande. Lagbestämmelserna bör därför på ett smidigt sätt ge myndigheterna
befogenhet att ingripa med de i varje situation lämpligaste åtgärderna.
Enligt utskottets mening fyller lagförslaget dessa krav. Under hänvisning
till det anförda vill utskottet uttala sin anslutning till förslaget.

I motionerna 1:666 och 11:821 hemställes om erforderliga åtgärder i
syfte att garantera, att länsstyrelse för upprättande av organisationsplan
och vidtagande av övriga åtgärder till skydd vid olyckor i atomenergianläggningar
samråder med berörda kommuners styrelser. I den till grund

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

för propositionen liggande utredningen framhålles, att organisationsplanen
bör utarbetas i samråd med andra myndigheter och organ, varvid särskilt
nämnes strålskyddsnämnden och atomenergidelegationen. Motionärerna
framhåller, att det är angeläget att länsstyrelsen håller kontakt jämväl
med vederbörande kommunala organ, särskilt i fråga om planering av
eventuell evakuering. Det bör därför enligt motionärernas mening klargöras,
att länsstyrelsen vid upprättande av organisationsplan och vidtagande
av övriga skyddsåtgärder bör samråda med berörda kommuners styrelser.

Enligt utskottets mening är det av största betydelse, att länsstyrelsen
vid organisationsplanens utarbetande samråder med andra myndigheter
och organ, i första hand med sådana som besitter särskild teknisk sakkunskap
på förevarande område eller som kan bli berörda av tilltänkta
skyddsåtgärder. Emellertid måste varje organisationsplan bygga på förhållandevis
lösliga antaganden angående utvecklingen av en atomkatastrof,
och planerna måste därför begränsas till huvudlinjerna i skyddsorganisationen.
Under sådana förhållanden synes det icke tillrådligt att strikt fastställa
med vem länsstyrelsen skall samråda. Länsstyrelsen får i stället från
fall till fall undersöka vilka organ som beröres av organisationsplanen och
samråda med dem vid planens utarbetande. Det får också förutsättas att
länsstyrelsen kommer att ta erforderliga kontakter vid organisationsplanens
uppgörande. Med hänsyn härtill synes syftet med förevarande motionsyrkande
bli i huvudsak tillgodosett, och utskottet anser därför icke
påkallat med någon riksdagens åtgärd i anledning av yrkandet.

I de båda nämnda motionerna behandlas därjämte frågan om ersättning
till dem som lider förluster till följd av myndighets åtgärder i anledning
av atomolycka. I den mån ingripandena avser egendom, som blivit radioaktivt
förorenad, kan ägaren enligt den i propositionen nr 140 till årets
riksdag föreslagna atomansvarighetslagen bli berättigad till skadestånd av
innehavaren av atomenergianläggningen. Motionärerna framhåller, att om
ingripandena däremot rör egendom, som icke blivit förorenad med radioaktivitet,
möjlighet saknas till ersättning enligt atomansvarighetslagen. Såsom
exempel på förluster, som kan uppstå i det sistnämnda fallet, nämner
motionärerna sådana, som uppkommer genom att länsstyrelsen som säkerhetsåtgärd
förordnar om utrymning av ett område, vilket sedermera visar
sig icke ha blivit utsatt för radioaktiv förorening. Motionärerna yrkar, att
bestämmelser måtte införas om att förluster, som uppstår genom av myndighet
beslutade skyddsåtgärder i anledning av atomolycka och som inte
ersättes enligt atomansvarighetslagen, skall i full utsträckning gottgöras
av statsmedel.

Föredragande departementschefen har behandlat även ovannämnda fråga
och därvid intagit den ståndpunkten, att någon bestämmelse med den av
motionärerna föreslagna innebörden icke bör införas. Departementschefen
anför härvid, att problemet närmast går in under den vittsyftande frågan,

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

i vad mån ersättning över huvud taget bör utgå till enskild för skada som
tillfogas honom genom åtgärd som myndighet företager i allmänt intresse.
Enligt departementschefens uppfattning talar starka skäl för att statsmakterna
i de i motionerna avsedda fallen träder in med viss hjälp. Särskilt
kan, framhåller han, atomenergiverksamhetens karaktär av en hela
samhällets angelägenhet motivera att ersättning utges av staten. Departementschefen
förmenar emellertid, att det är en naturlig ordning att riksdagen
i sådana fall liksom eljest vid större katastrofer i varje särskilt fall
får taga ställning till ersättningsfrågan.

Att, såsom motionärerna föreslagit, i lag stadga en generell rätt till full
ersättning för förluster, som kan uppstå för enskilda i anledning av att
myndigheterna vidtagit skyddsåtgärder vid en atomolycka, synes utskottet
icke motiverat, så länge man icke på andra områden infört en motsvarande
rätt till ersättning. Såsom departementschefen framhållit bör i stället frågor
om ersättning för förluster av förevarande slag lösas genom beslut av
statsmakterna från fall till fall. En sådan ordning har hittills tillämpats,
och därvid torde tillfredsställande resultat ha uppnåtts. Av anförda skäl
anser sig utskottet icke kunna biträda förevarande motionsyrkande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition,
nr 139,

B. att förevarande motioner, I: 666 och II: 821, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 maj 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, herrar Edström, Thor sten Larsson* och Ringaby;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe, fru Ekendahl,
herr Lothigius, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Gustavsson i Alvesta,
Königson* och Anderson i Sundsvall.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

Reservation

av herrar Thorsten Larsson, Ringaby, Lothigius och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett,

a) att det stycke å sid. 32 i utskottets yttrande, som börjar med orden
»Att, såsom» och slutar med orden »förevarande motionsyrkande», bort ersättas
med text av följande lydelse.

»Det är enligt utskottets mening självklart, att den som lidit skada på
grund av myndighets beslut skall ha full ersättning härför av statsmakterna.
Det skulle emellertid vara olyckligt om sådan ersättning till skadelidande
kunde utges endast efter beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen i
varje enskilt fall. Såsom motionärerna framhållit skulle vid en sådan ordning
utbetalningen av ersättningen komma att fördröjas, och osäkerhet
skulle även uppstå bland allmänheten om rätten till ersättning. Det är här
vidare frågan om ett område, där staten uppträder som part, varför det ur
den enskildes synpunkt måste anses otillfredsställande att avgörandet i det
särskilda fallet i efterhand kommer att ligga i statsmakternas händer på
sätt som föreslagits i propositionen.

Enligt utskottets mening bör i lagen om skyddsåtgärder intagas bestämmelser
om att förluster å enskild egendom, som uppstått genom av myndighet
beslutade skyddsåtgärder vid atomolycka i anläggning inom riket
och för vilka ersättning inte kan utgå enligt atomansvarighetslagen, i sin
fulla utsträckning skall gäldas av statsmedel. Det bör enligt utskottets mening
ankomma på Kungl. Maj :t att skyndsamt pröva denna fråga och förelägga
riksdagen de förslag, som därav kan föranledas.»

b) att utskottet under B. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1: 666
och 11:821, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag till sådana bestämmelser i lagen om skyddsåtgärder
vid olyckor i atomanläggningar m. m., att full ersättning av
statsmedel skall utgå till den som lider förlust i anledning
av skyddsåtgärd vid olycka i atomanläggning inom riket.