Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966 (Utlåtande 1966:L2u44 l2u)

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Nr 44

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

- , • _ . v • ••■» ’ - ''1 1

Genom en den 4 mars 1966 dagtecknad proposition, nr 53, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall;

2) lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242);

3) lag om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken;

4) lag om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken;

5) lag angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om åtgärder vid
samhällsfårlig asocialitet;

6) lag angående ändring i lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om behandling
i fångvårdsanstalt;

7) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197) om
allmänt kriminalregister;

8) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 24 mars 1944 (nr 133)
om kastrering.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 695 i första kammaren av herrar Kaijser
och Blomquist, samt nr 856 i andra kammaren av fru Kristensson och herr
Hedin,

2) de likalydande motionerna nr 696 i första kammaren av herrar Pettersson,
Harald och Carlsson, Eric, samt nr 855 i andra kammaren av herrar
Gustavsson i Alvesta och Larsson i Borrby,

3) motionen nr 701 i första kammaren av herr Åkerlund,

4) motionen nr 841 i andra kammaren av herrar Hedlund och Ohlin,

5) motionen nr 857 i andra kammaren av fröken Wetterström m. fl., samt

6) motionen nr 858 i andra kammaren av herr Wiklund och fröken Elmén.

De vid propositionen fogade författningsförslagen är av följande lydelse.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr 44

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

Lag

om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser
1 §•

Den som lider av psykisk sjukdom får oberoende av eget samtycke beredas
sluten psykiatrisk vård med stöd av denna lag, om sådan vård är
oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till
att han

a) uppenbarligen saknar sjukdomsinsikt till följd av sjukdomen och kan
få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat
om vården uteblir,

b) till följd av sjukdomen är farlig för annans personliga säkerhet eller
fysiska eller psykiska hälsa eller för eget liv,

c) till följd av sjukdomen är ur stånd att taga vård om sig själv,

d) till följd av sjukdomen har ett för närboende eller andra grovt störande
levnadssätt eller

e) till följd av sjukdomen är farlig för annans egendom eller annat av
lagstiftningen skyddat intresse som icke avses under b).

Med psykisk sjukdom jämställes i denna lag psykisk abnormitet, som
icke är psykisk sjukdom eller psykisk efterblivenhet.

Vård beredes på sjukhus som drives av staten, landstingskommun eller
stad som ej tillhör sådan kommun.

Vad som sägs om överläkare i denna lag avser även biträdande överläkare
som anförtrotts särskild sjukavdelning.

2 §.

För behandling av vissa frågor enligt denna lag finnas utskrivningsnämnder
med de verksamhetsområden Konungen bestämmer och en för riket
gemensam psykiatrisk nämnd.

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966
Intagning
3 §.

Intagning på sjukhus med stöd av denna lag äger rum efter ansökan eller
på grund av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken. Intagning
efter ansökan får icke ske på grund av omständighet som avses i 1 §
första stycket e).

4 §.

Ansökan om intagning får göras av make till den som ansökningen avser,
om makarna sammanbo, av annan som stadigvarande sammanbor med
honom eller av hans barn, fader, moder, syskon, förmyndare eller gode
man. Ansökan får göras även av ordförande i socialnämnd, barnavårdsnämnd,
nykterhetsnämnd eller hälsovårdsnämnd eller av polismyndighet.
Om kommunens fullmäktige besluta det, äger socialnämnden uppdraga
åt annan ledamot i nämnden än ordföranden eller åt tjänsteman i ledande
ställning hos kommunen att göra ansökan om intagning.

Läkare vid sjukhus eller klinik, där sluten psykiatrisk vård icke meddelas,
eller vid sjukhem för lättskötta psykiskt sjuka eller föreståndare vid
särskola eller vårdanstalt för psykiskt efterblivna får göra ansökan i fråga
om den för vars vård han svarar. Militär chef, dock lägst kompanichef eller
motsvarande chef, får göra ansökan beträffande den som står under hans
befäl.

I fråga om den som genom lagakraftvunnen dom dömts till skyddstillsyn
eller som villkorligt frigivits från fångvårdsanstalt eller villkorligt utskrivits
från arbetsanstalt eller som överförts till vård utom anstalt efter att ha
dömts till ungdomsfängelse eller internering får ansökan göras av ordföranden
i den övervakningsnämnd under vars tillsyn han står.

Beträffande den som är intagen i fångvårdsanstalt, arbetsanstalt, häkte,
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller ungdomsvårdsskola och
vistas inom anstalten får ansökan göras endast av tjänsteman som har att
sörja för den intagne. Sådan tjänsteman får i annat fall än som avses i
tredje stycket göra ansökan även i fråga om den som vistas utom anstalten
utan att vara slutligt utskriven därifrån.

Konungen äger förordna om behörighet att vid krig eller krigsfara göra
ansökan i fråga om den som tillhör krigsmakten.

5 §•

Ansökan om intagning göres skriftligen. Vid ansökningshandlingen skall
fogas vårdintyg angående den som ansökningen avser. Vårdintyget får icke
vara äldre än en månad, när ansökningen göres.

Vårdintyg skall, om annat ej följer av 7 § andra stycket, innehålla dels
uttalande att sannolika skäl föreligga för att den som ansökningen avser

4 Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

lider av psykisk sjukdom och för att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen
påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och till någon
eller några av de i 1 § första stycket a)—d) angivna omständigheterna,
dels redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigt som föranleda
vårdbehovet.

Konungen äger förordna att vårdintyg vid krig eller krigsfara icke behöver
innehålla redogörelse som avses i andra stycket.

6 §.

Behörig att utfärda vårdintyg är legitimerad läkare samt den som utan
att vara legitimerad är förordnad att uppehålla befattning som läkare i
allmän tjänst och genomgått för medicine licentiatexamen föreskriven kurs
i psykiatri. Från sistnämnda krav äger medicinalstyrelsen medge undantag,
om särskilda skäl föreligga. Vårdintyg med åberopande av omständighet
som avses i 1 § första stycket a) får dock utfärdas endast av läkare som
har specialistkompetens avseende psykiska och nervösa sjukdomar eller
erhållit medicinalstyrelsens tillstånd att utfärda vårdintyg av detta slag.

Vårdintyg får utfärdas endast i omedelbar anslutning till personlig undersökning
av den som ansökningen avser. Den som får göra ansökan om intagning
äger föranstalta om sådan undersökning.

Vårdintyg utfärdat av läkare, som tjänstgör inom den slutna psykiatriska
vården, får icke godtagas för intagning på det sjukhus där läkaren är verksam.
Om betydande olägenhet skulle uppstå genom anlitande av annan
läkare, får dock vårdintyg utfärdat av läkare vid sjukhuset godtagas för
intagning på annan klinik än den där han är verksam.

Vårdintyg får icke godtagas, om det är utfärdat av den som gör ansökan
om intagning.

7 §•

Föreligga sannolika skäl för att någon lider av psykisk sjukdom och är
farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, äger polismyndighet
omhändertaga honom, om fara är i dröjsmål.

Friges den omhändertagne icke omedelbart, skall polismyndigheten genast
föranstalta om undersökning som avses i 6 § andra stycket. Utfärdas
vårdintyg, skall polismyndigheten genast ansöka om den omhändertagnes
intagning pa sjukhus för sluten psykiatrisk vard. I fall som avses i denna
paragraf behöver vårdintyget icke innehålla annat än uttalande att sannolika
skäl föreligga för att den omhändertagne på grund av psykisk sjukdom
är i behov av sluten psykiatrisk vård och för att han är farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv jämte en redogörelse för de iakttagelser
på vilka läkaren grundar sin uppfattning.

Sker intagning enligt 8 §, skall polismyndigheten senast andra dagen efter
dagen för intagningen tillställa överläkaren protokoll rörande de omstäi>
digheter som föranlett ansökningen.

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

Utfärdas icke vårdintyg eller avslås ansökningen om intagning, får den
omhändertagne icke längre kvarhållas av polismyndigheten med stöd av
denna lag.

Bestämmelserna i andra—fjärde styckena äga icke tillämpning, om den
omhändertagne redan intagits på sjukhus med stöd av denna lag och icke
utskrivits därifrån enligt 16 §. Friges den omhändertagne i sådant fall icke
omedelbart av polismyndigheten, skall han genast föras till sjukhuset.

8 §•

Överensstämma ansökan och vårdintyg med föreskrifterna i 4—7 §§ och
föreligga sannolika skäl för att vård kan beredas med stöd av denna lag,
får den ansökningen avser intagas på sjukhus.

Om intagning beslutar överläkaren. Om särskilda skäl föreligga, äger han
överlåta på annan läkare vid sjukhuset att besluta om intagning.

9 §.

Sker intagning enligt 8 §, skall överläkaren efter undersökning av patienten
snarast möjligt och senast tionde dagen efter dagen för intagningen
pröva om vård kan beredas patienten med stöd av denna lag. Har som
grund för ansökningen om intagning åberopats att patienten är farlig för
annans personliga säkerhet, får med prövningen anstå till femtonde dagen
efter dagen för intagningen, om särskilda skäl föreligga och intagningen
icke beslutats med stöd av vårdintyg av innehåll som avses i 7 § andra
stycket.

Finner överläkaren att vård kan beredas med stöd av denna lag, skall
han besluta att patienten även i fortsättningen skall vara intagen på sjukhuset.
I annat fall skall överläkaren omedelbart utskriva honom.

10 §.

Beslut enligt 8 eller 9 § får icke meddelas av läkare som utfärdat vårdintyget.

11 §■

Beslut enligt 8 eller 9 § äger fortsatt giltighet, om patienten överföres till
annat sjukhus utan att ha utskrivits enligt 16 §.

12 §.

Har någon genom lagakraftvunnen dom överlämnats till sluten psykiatrisk
vård, skall medicinalstyrelsen föranstalta om att han utan dröjsmål
intages på sjukhus för sådan vård. Är han redan intagen på sjukhus för
sluten psykiatrisk vård, skall han i fortsättningen anses intagen på grund
av domstolens förordnande.

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966
Bestämmelser om patienterna
13 §.

Den som är intagen på sjukhus med stöd av denna lag får hindras att
lämna sjukhuset och får i övrigt underkastas det tvång som är nödvändigt
med hänsyn till ändamålet med vården eller för att skydda honom själv
eller omgivningen.

14 §.

Patient kan få tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet
under viss del av dygnet eller tillfälligt under visst antal dygn, om det icke
medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv. Sådant tillstånd
får förbindas med särskilda föreskrifter.

Om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet beslutar överläkaren,
om annat ej följer av tredje stycket. Om särskilda skäl föreligga,
äger han beträffande viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att
besluta om tillstånd.

I fråga om patient som avses i 17 § andra stycket beslutar utskrivningsnämnden
om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet. Nämnden
äger beträffande viss patient överlåta på överläkaren att besluta om
tillstånd.

Överläkaren får återkalla tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet,
om förhållandena påkalla det. Om särskilda skäl föreligga, äger
han beträffande viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att
återkalla tillstånd.

15 §.

Om särskilda skäl föreligga, får överläkaren taga del av innehållet i brev
eller annan handling som ankommer till patient eller som patient önskar
avsända. Kan vidarebefordrande av handling som ankommer till patient
medföra fara för ordningen eller säkerheten på sjukhuset eller vara olämpligt
med hänsyn till syftet med vården eller kan handling som patient önskar
avsända föranleda betydande olägenhet för honom eller annan person, får
överläkaren besluta att handlingen skall kvarhållas.

Handling som är ställd till utskrivningsnämnden, psykiatriska nämnden,
medicinalstyrelsen, justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän
skall vidarebefordras utan granskning. Handling som är ställd till eller
avsedd för annan myndighet och rör mål eller ärende, vari patienten själv
äger föra talan, samt handling ställd till eller avsedd för advokat skall
vidarebefordras. Beslutar överläkaren att kvarhålla brev till myndighet,
skall beslutet underställas utskrivningsnämndens prövning.

Visar det sig att handling, som är ställd till annan än utskrivningsnämn -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 dr 1966

den, psykiatriska nämnden, medicinalstyrelsen, justitiekanslern eller någon
av riksdagens ombudsmän, är avsedd för någon av dessa myndigheter, skall
den vidarebefordras.

Utskrivning

16 §.

Den som beretts vård med stöd av beslut enligt 9 § andra stycket eller på
grund av domstols förordnande skall ofördröjligen utskrivas, om förutsättningar
enligt 1 § för att bereda honom vård icke längre föreligga. Omständighet
som avses i 1 § första stycket e) får icke utgöra grund för kvarhållande
i annat fall än då patienten beretts vård på grund av domstols
förordnande.

Frågan om utskrivning skall prövas fortlöpande.

17 §.

Om utskrivning beslutar överläkaren, om annat ej följer av andra stycket.
Han äger hänskjuta frågan om utskrivning till utskrivningsnämnden.

Utskrivningsnämnden beslutar om utskrivning enligt 16 § av patient som
intagits på grund av domstols förordnande eller som under inflytande av
psykisk sjukdom begått brott mot annans personliga säkerhet, för vilket
åtal icke väckts, eller som varit intagen i fångvårdsanstalt för undergående
av påföljd för brott och under tiden för anstaltsvården eller i samband
med att denna upphört intagits för sluten psykiatrisk vård med stöd
av denna lag och icke skall återföras till anstalten.

När anledning föreligger till utskrivning av patient som avses i andra
stycket, skall överläkaren ofördröjligen anmäla detta hos nämnden.

18 §.

Patienten eller hans make, om makarna sammanbodde vid tiden för
intagningen, eller annan, som då stadigvarande sammanbodde med honom,
eller hans barn, fader, moder, syskon, förmyndare eller gode man får göra
ansökan om utskrivning.

Ansökan hos utskrivningsnämnden göres skriftligen. Om patient som
avses i 17 § andra stycket ger till känna att han icke vill vara intagen på
sjukhuset, skall han genom överläkarens försorg underrättas om sin möjlighet
att ansöka om utskrivning och tillfälle beredas honom att upprätta
erforderliga handlingar.

Utskrivningsnämnden är icke skyldig att pröva ansökan om utskrivning,
förrän tre månader förflutit från prövningen av tidigare ansökan.

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

19 §.

Patient får utskrivas på försök, om särskilda skäl föreligga och det icke
medför fara för annans personliga säkerhet eller hans eget liv.

Utskrivning på försök skall avse viss tid, högst sex månader, som kan
förlängas med högst sex månader åt gången. Patienten får åläggas att iakttaga
särskilda föreskrifter och ställas under tillsyn av lämplig person.

Bestämmelserna i 17 och 18 §§ avse även utskrivning på försök.

20 §.

Den som utskrivits på försök får återintagas på sjukhuset, om förhållandena
påkalla det.

Om återintagning beslutar överläkaren. Om särskilda skäl föreligga, äger
han beträffande viss patient överlåta på annan läkare vid sjukhuset att
besluta om återintagning.

Besvär m. m.

21 §.

Talan får föras mot läkares beslut enligt denna lag, om läkaren
intagit någon på sjukhus eller enligt 9 § andra stycket beslutat att patient
alltjämt skall vara intagen på sjukhus,

lämnat begäran om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet
helt eller delvis utan bifall eller återkallat sådant tillstånd,

avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök,
i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda
föreskrifter eller ställt honom under tillsyn eller
återintagit patient under utskrivning på försök.

I övrigt får talan icke föras mot läkares beslut enligt denna lag.

Talan föres hos utskrivningsnämnden genom besvär.

22 §.

Talan får föras mot utskrivningsnämnds beslut, om nämnden
ogillat besvär över beslut om intagning eller beslut enligt 9 § andra stycket,
avslagit ansökan om utskrivning eller om utskrivning på försök eller
ogillat besvär över läkares beslut om avslag på sådan ansökan eller

i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda
föreskrifter eller ställt honom under tillsyn.

I övrigt får talan mot utskrivningsnämnds beslut föras endast i fall som
avses i 26 §.

Talan föres hos psykiatriska nämnden genom besvär.

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1966

23 §.

Mot psykiatriska nämndens beslut får talan icke föras.

24 §.

Talan enligt 21 eller 22 § får föras av den som enligt 18 § äger ansöka
om utskrivning. Talan får föras utan inskränkning till viss tid. I fråga om
prövning av talan enligt 21 § äger bestämmelsen i 18 § tredje stycket motsvarande
tillämpning.

Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.

25 §.

På begäran av överläkaren skall utskrivningsnämnds beslut underställas
psykiatriska nämndens prövning, om överläkaren gjort förbehåll om underställning
senast vid det sammanträde då beslutet fattades och begärt underställning
inom tre dagar därefter.

26 §.

Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd avvisat biträde enligt
32 § eller utlåtit sig om ersättning som avses i 33 § tredje stycket, föres
hos psykiatriska nämnden genom besvär.

Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.

27 §.

Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrättelse.
Har förbehåll gjorts enligt 25 §, får dock utskrivningsnämnds beslut, varigenom
patient fått tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet
eller utskrivits eller utskrivits på försök, verkställas först sedan beslutet
blivit bestående.

Nämnderna
28 §.

Utskrivningsnämnd består av lagfaren ordförande som bör vara eller ha
varit innehavare av ordinarie domartjänst, en läkare som bör vara särskilt
kunnig i psykiatri och en person med erfarenhet i allmänna värv.

Psykiatriska nämnden består av lagfaren ordförande som är eller varit
innehavare av ordinarie domartjänst, två läkare som äro särskilt kunniga
i psykiatri och två personer med erfarenhet i allmänna värv.

För ledamot av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden finnas en
eller flera suppleanter. Bestämmelserna om ledamot gälla även suppleant.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

29 §.

Ledamot av utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden förordnas
av Konungen för högst fyra år i sänder.

Innan ledamot börjar tjänstgöra, skall han ha avlagt domared eller försäkran
enligt 4 kap. 11 § rättegångsbalken.

Läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska vården får icke som
ledamot deltaga i handläggningen av ärende rörande patient på det sjukhus
där han tjänstgör. Om jäv mot ledamot gälla i övrigt bestämmelserna
i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

30 §.

Vid sammanträde med utskrivningsnämnd skola överläkaren och patienten
vara närvarande, om icke särskilda skäl föranleda annat. Föres talan
av annan än patienten, skall den som för talan beredas tillfälle att närvara,
om icke särskilda skäl föranleda annat.

Ärende som handlägges i patientens frånvaro får icke avgöras utan att
nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om
patienten. Är denne utskriven på försök, får dock ärendet avgöras, om minst
en av ledamöterna har sådan kännedom.

31 §.

I ärende hos psykiatriska nämnden skall muntlig förhandling hållas, om
ärendets beskaffenhet kräver det. Därvid äga bestämmelserna i 30 § första
stycket motsvarande tillämpning.

32 §.

I ärende hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden äger den
som för talan anlita biträde. Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller
är han olämplig av annan orsak, skall nämnden avvisa honom.

33 §.

I ärende hos utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får förhör
anordnas med den som kan antagas ha upplysningar av betydelse att lämna.

Vid förhöret skall patienten vara närvarande, om icke särskilda skäl
föranleda annat.

I fråga om ersättning till den med vilken förhör anordnas äga bestämmelserna
om ersättning av allmänna medel till vittnen motsvarande tilllämpning.
Ersättningen skall stanna på statsverket.

34 §.

Utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden får avgöra ärende endast
om nämndens samtliga ledamöter äro närvarande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Rättegångsbalkens regler om omröstning i överrätt i fråga om ansvar
äga motsvarande tillämpning på avgörande av utskrivningsnämnd eller
psykiatriska nämnden.

Innebär beslut av utskrivningsnämnd att besvär över beslut om intagning
eller över beslut enligt 9 § andra stycket ogillats eller att ansökan om
utskrivning avslagits eller att besvär över beslut om avslag på sådan ansökan
ogillats, skall i beslutet anges de i 1 § angivna förutsättningar på vilka
beslutet grundas. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning i fråga
om beslut av psykiatriska nämnden.

Särskilda bestämmelser

35 §.

Polismyndighet skall lämna handräckning

på begäran av läkare som enligt 6 § första stycket är behörig att utfärda
vårdintyg, om den som skall undersökas icke ställer sig till förfogande för
undersökningen eller läkaren behöver skydd för sin personliga säkerhet,

på begäran av överläkaren, om den som med stöd av denna lag skall
intagas på sjukhus icke inställer sig på sjukhuset,

på begäran av överläkaren, om patient avviker från sjukhuset eller icke
återvänder dit, sedan tiden för tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet
eller för utskrivning på försök gått ut, eller icke inställer sig
på sjukhuset, sedan tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet
återkallats eller beslut meddelats om återintagning under utskrivning på
försök.

Om särskilda skäl föreligga, må överläkaren beträffande viss patient
överlåta på annan läkare vid sjukhuset att begära handräckning.

36 §.

Den som hjälper någon som är intagen på sjukhus med stöd av denna
lag att avvika från sjukhuset, dömes till böter eller fängelse i högst två år.
För försök dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

37 §.

Tillsyn över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som meddelas
med stöd av lagen utövas av medicinalstyrelsen.

38 §.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967, då sinnessjuklagen den 19
september 1929 (nr 321) skall upphöra att gälla.

Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1966

Till dess Konungen bestämmer annat jämställes psykisk efterblivenhet
med psykisk sjukdom vid tillämpningen av denna lag. Psykiskt efterbliven
får dock endast på grund av domstols förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken
beredas vård med stöd av denna lag, om omhändertagande inom
efterblivenhetsvården är lämpligare.

Konungen äger förordna att vård med stöd av denna lag får beredas vid
annat sjukhus än som avses i 1 §.

På sjukhus, där sjukvårdsläkaren icke är överläkare vid ikraftträdandet,
äga bestämmelserna om överläkare i den nya lagen tillämpning på den läkare
som har att ansvara för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga
handhavande.

I fråga om talan mot beslut som meddelats före ikraftträdandet gälla
äldre bestämmelser, varvid bestämmelserna om sinnessjuknämnden avse
psykiatriska nämnden.

Den som vid ikraftträdandet är intagen för vård på sinnessjukhus enligt
2 kap. sinnessjuklagen eller med tillämpning av 47 § 3 mom. samma lag
i dess lydelse före den 1 januari 1965 eller på grund av domstols förordnande
enligt 31 kap. 3 § brottsbalken skall anses intagen med stöd av den
nya lagen. Har i förstnämnda fall prövning enligt 12 § sinnessjuklagen icke
ägt rum, skall prövning enligt 9 § i den nya lagen ske inom tio dagar efter
ikraftträdandet, dock senast den dag då prövning enligt äldre bestämmelser
skulle ha ägt rum. I fråga om den som intagits för vård på sinnessjukhus
med tillämpning av 47 § 3 mom. sinnessjuklagen i dess lydelse före den
1 januari 1965 äga bestämmelserna i den nya lagen om utskrivning av den
som intagits på grund av domstols förordnande motsvarande tillämpning.

Den som vid ikraftträdandet är utskriven på försök enligt 19 § sinnessjuklagen
skall anses utskriven på försök enligt 19 § i den nya lagen.

Den som vid ikraftträdandet är intagen för observation på sinnessjukhus
enligt 28 § sinnessjuklagen skall anses intagen med stöd av den nya lagen.
Prövning enligt 9 § i den nya lagen skall ske inom tio dagar efter ikraftträdandet.

Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den nya bestämmelsen
tillämpas.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242)

Härigenom förordnas, dels att 6 § 4 mom. sjukvårdslagen den 6 juni 1962
skall upphöra att gälla, dels att 16 § 2 mom. samt 24, 28 och 30 §§ nämnda
lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

4 mom. Sjukhus, som är inrättat
för vård av psykiskt sjuka och godkänts
för sådan vård enligt vad därom
är särskilt stadgat, benämnes
men tals j u k h u s.

2 mom. Läkare som avses i 1
mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och
epidemisjukhus, sd ock vid mentalsjukhus
som är inrättat huvudsakligen
för mera krävande vård eller är
försett med flera än etthundrafemtio
vårdplatser, överläkare,

2) vid sjukstuga,--------

Såvida ej annat föreskrives, skall

vad i denna lag och med stöd därav
meddelade bestämmelser stadgas om
sjukstuguläkare jämväl äga tillämpning
å motsvarande läkare vid sådant
mentalsjukhus, där överläkare
ej finnes, och vad om sjukhemsläkare
stadgas äga tillämpning å motsvarande
läkare vid förlossningshem.

överläkare må-----— nu

(Föreslagen lydelse)

§• .

§•

2 mom. Läkare som avses i 1
mom. benämnes

1) vid lasarett, sanatorium och
epidemisjukhus, överläkare,

---förordnat, överläkare.

Såvida ej annat föreskrives, skall
vad i denna lag och med stöd därav
meddelade bestämmelser stadgas om
sjukhemsläkare äga tillämpning å
motsvarande läkare vid förlossningshem.

sagts.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

24 §.

Om intagning på sjukhus beslutar
vederbörande överläkare, sjukstuguläkare
eller sjukhemsläkare. Denne
äger vid behov överlåta sin beslutanderätt
på annan vid sjukhuset anställd
läkare. I fråga om intagning på
mentalsjukhus är särskilt stadgat.

Vad i------intagen pei

Om intagning på sjukhus beslutar
vederbörande överläkare, sjukstuguläkare
eller sjukhemsläkare. Denne
äger vid behov överlåta sin beslutanderätt
på annan vid sjukhuset anställd
läkare.

I fråga om intagning i vissa fall
för beredande av sluten psykiatrisk
vård och utskrivning efter sådan intagning
meddelas bestämmelser i
särskild lag.

Den, som —-----sagda a

I fall då skyndsam vård är av nöden
eller intagning på mentalsjukhus
begäres av annan än den sjuke själv,
skall intagning på allmän säl ske
utan hinder av att vårdavgiften ej inbetalats
i förskott och att godtagbar
ansvarsförbindelse saknas; och skall
i sådant fall vårdavgiften inbetalas
eller ansvarsförbindelsen tillhandahållas
så snart ske kan efter intagningen.

Förskottsbetalning eller---a^

§•

gift.

I fall då skyndsam vård är av nöden
eller intagning för sluten psykiatrisk
vård begäres av annan än den
sjuke själv, skall intagning på allmän
sal ske utan hinder av att vårdavgiften
ej inbetalats i förskott och
att godtagbar ansvarsförbindelse saknas;
och skall i sådant fall vårdavgiften
inbetalas eller ansvarsförbindelsen
tillhandahållas så snart ske
kan efter intagningen,
statsverket.

30 §.

I anslutning till mentalsjukhus må
för där intagna sjuka anordnas vård
i enskilt hem. Sådan vård benämnes
kontrollerad familjevård.

Innan kontrollerad familjevård
anordnas, skall plan för densamma
fastställas av medicinalstyrelsen som

I anslutning till sjukhus, där sluten
psykiatrisk vård meddelas, må
för där intagna sjuka som åtnjuta
sådan vård anordnas vård i enskilt
hem. Vården i enskilt hem benämnes
kontrollerad familjevård.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

äger meddela de föreskrifter för
verksamheten, vilka må finnas erforderliga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

I fråga om sjukhus, där på grund av bestämmelsen i 16 § 2 mom. första
stycket 1) äldre lydelsen överläkare icke finnes vid ikraftträdandet, äger
16 § 2 mom. i dess äldre lydelse alltjämt tillämpning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken

Härigenom förordnas, att 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

30 kap.

(Föreslagen lydelse)

7 §.

Befinnes att den dömde är i varaktigt
behov av vård å sinnessjukhus,
må interneringsnämnden efter utgången
av minsta tiden förordna om
interneringens upphörande för hans
intagning å sådant sjukhus.

Befinnes att den dömde är i varaktigt
behov av sluten psykiatrisk
vård och beredes honom efter utgången
av minsta tiden sådan vård
med stöd av lagen om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
må interneringsnämnden förordna
om interneringens upphörande.

31 kap.
3 §•

Har någon, som begått brottslig
gärning, i utlåtande över sinnesundersökning
förklarats vara i behov
av vård å sinnessjukhus, må rätten,
om den finner sådant vårdbehov
föreligga, förordna att han skall
överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen.
Om gärningen
icke begåtts under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan
själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom, må dock sådant

Kan den som begått brottslig gärning,
enligt vad som framgår av föreskriven
medicinsk utredning, beredas
vård med stöd av lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall, må rätten, om den finner
behov av sådan vård föreligga, förordna
att han skall överlämnas till
sluten psykiatrisk vård.
Om gärningen icke begåtts under inflytande
av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1966 17

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

förordnande meddelas allenast så- måste anses jämställd med sinnesframt
särskilda skäl äro därtill. sjukdom, må dock sådant förord nande

meddelas allenast såframt
särskilda skäl äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Har någon i utlåtande över sinnesundersökning som avgivits före nämnda
dag förklarats vara i behov av vård på sinnessjukhus, skall förklaringen
anses innebära att vård kan beredas honom med stöd av lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Den som vid ikraftträdandet överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen
skall anses överlämnad till sluten psykiatrisk vård.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 avd. Nr ii

Andra lagutskottets utlåtande nr JU år 1966

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 7 § rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 20 kap. 7 § rättegångsbalken1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

20 kap.

7 §.

Åklagare må---väckes; Åklagare må —--väckes;

iller eller

4. om brottet uppenbarligen be- 4. om brottet uppenbarligen be gåtts

under inflytande av sådan själs- gåtts under inflytande av sådan själslig
abnormitet, som avses i 33 kap. lig abnormitet, som avses i 33 kap.
2 § brottsbalken, samt vård enligt 2 § brottsbalken, samt sluten psykiatsinnessjuklagen
kommer till stånd risk vård kommer till stånd utan
utan lagföring och åtal ej är påkallat lagföring och åtal ej är påkallat av
av särskilda skäl. särskilda skäl.

Beslut jämlikt--—---av riksåklagaren.

Beslut att------finnas föreligga.

Närmare föreskrifter------av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

1 Senaste lydelse av 20 kap. 7 § se 1964:166.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450)
om åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Härigenom förordnas, att 3, 5 och 18 §§ lagen den 4 juni 1964 om åtgärder
vid samhällsfarlig asocialitet skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3 «• . .ik

Förordnande om intagning---—--och säkerhet.

Ej må-------arbetsanstalt meddelas

a) om han är i behov av vård på a) om han är i behov av sluten

mentalsjukhus eller allmän vårdan- psykiatrisk vård eller vård på anstalt
för alkoholmissbrukare, män vårdanstalt för alkoholmissbru kare,

b) om han dömts-------kan verkställas.

Förordnande om någons — — — eller internering.

Om flera---------för böter.

5 §.

Förekommer anledning — — — oc
Den som avses med utredningen
skall, såvida icke anledning uppenbarligen
saknas, undersökas av läkare.
Av utlåtande över läkarundersökningen
skall framgå, huruvida
den undersökte är i behov av vård på
mentalsjukhus.

Den som skall-------ha

övervakningsnämnd.

Den som avses med utredningen
skall, såvida icke anledning uppenbarligen
saknas, undersökas av läkare.
Av utlåtande över läkarundersökningen
skall framgå, huruvida
den undersökte är i behov av sluten
psykiatrisk vård.
s inställande.

18 §.

Skall den------anses förfallet.

Om intagen skall undergå fängel- Om intagen skall undergå fängelse
kortare tid än sex månader, så se kortare tid än sex månader, så ock
ock om domstol överlämnat intagen om domstol överlämnat intagen till

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

(Nuvarande lydelse)
till vård enligt sinnessjuklagen eller
lagen om nykterhetsvård och han till
följd därav skall intagas för vård på
mentalsjukhus eller tvångsintagas på
vårdanstalt, skall verkställigheten eller
vården så länge den pågår träda
i stället för behandlingen i arbetsanstalt.

I kvarhållningstiden---villko:

(Föreslagen lydelse)
sluten psykiatrisk vård eller vård
enligt lagen om nykterhetsvård och
han till följd därav skall intagas för
sluten psykiatrisk vård eller tvångsintagas
på vårdanstalt, skall verkställigheten
eller vården så länge den
pågår träda i stället för behandlingen
i arbetsanstalt.
gt utskriven.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 maj 1964 (nr 541)
om behandling i fångvårdsanstalt

Härigenom förordnas, att 27, 41 och 81 §§ lagen den 6 maj 1964 om behandling
i fångvårdsanstalt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

27 §.

Sjuknar intagen, skall han vårdas Sjuknar intagen, skall han vårdas
enligt anvisningar av läkare vid an- enligt anvisningar av läkare vid anstalten.
Angående överförande till stalten.
sinnessjukavdelning för vård eller
observation är särskilt stadgat.

För undersökning ----—- — lämplig vård.

När det------särskilda föreskrifter.

Om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall meddelas bestämmelser
i särskild lag.

Tid varunder------skäl föreligga.

41 §.

Är intagen sjuk när han skall lämna
anstalten, må han, om det med
hänsyn till omständigheterna prövas
skäligt, i anstalten erhålla fortsatt
sjukvård, bekostad av allmänna medel.
Om beredande av vård å sinnessjukhus
åt intagen, som är i behov
därav när han skall lämna anstalten,
är särskilt stadgat.

Den som i annat fall än som avses i
53 § sinnessjuklagen olovligen till in -

Är intagen sjuk när han skall lämna
anstalten, må han, om det med
hänsyn till omständigheterna prövas
skäligt, i anstalten erhålla fortsatt
sjukvård, bekostad av allmänna medel.

§•

Den som olovligen till intagen överlämnar
eller försöker överlämna va -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

(Nuvarande lydelse)
tagen överlämnar eller försöker överlämna
vapen eller annat, varmed
denne lätteligen kan skada sig själv
eller annan, dömes, om ej för gärningen
är stadgat strängare straff i
brottsbalken, till dagsböter eller
fängelse i högst ett år.

Lämnar någon--— —--till

(Föreslagen lydelse)
pen eller annat, varmed denne lätteligen
kan skada sig själv eller annan,
dömes, om ej för gärningen är stadgat
strängare straff i brottsbalken,
till dagsböter eller fängelse i högst
ett år.

dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963 (nr 197)
om allmänt kriminalregister

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 maj 1963 om allmänt kriminalregister1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §.

Registret skall------eller internering;

2. överlämnats till vård enligt sin- 2. överlämnats till sluten eller öpnessjuklagen
eller till öppen psykiat- pen psykiatrisk vård eller, om för
risk vård eller, om för brottet är brottet är stadgat fängelse, till vård
stadgat fängelse, till vård enligt lagen enligt lagen om nykterhetsvård; eller
om nykterhetsvård; eller

3. erhållit anstånd---av förvandlingsstraff.

Har brott,----— — i registret.

I registret------eller beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

* Senaste lydelse av 2 § se 1964: 549.

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 24 mats 1944 (nr 133)

om kastrering

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 24 mars 1944 om kastrering1 skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 §.

Kastrering må------och föreståndare.

Å den som fyllt tjugutre år och är
i stånd att lämna giltigt samtycke må
kastrering enligt 1 § andra stycket
företagas utan medicinalstyrelsens
tillstånd, därest den läkare som utför
ingreppet samt annan läkare i
den tjänsteställning Konungen föreskriver,
i skriftligt utlåtande, med
angivande av grunden för åtgärden
på heder och samvete förklarat förutsättningarna
för densamma vara för
handen. Vad nu sagts skall dock ej
gälla den som är intagen ifångvårdsanstalt,
arbetsanstalt, häkte, allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare
eller ungdomsvårdsskola eller som
är intagen på sjukhus med stöd av
lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall.
prövning------punkten stadgas.

Ä den som fyllt tjugutre år och är
i stånd att lämna giltigt samtycke må
kastrering enligt 1 § andra stycket
företagas utan medicinalstyrelsens
tillstånd, därest den läkare som utför
ingreppet samt annan läkare i
den tjänsteställning Konungen föreskriver,
i skriftligt utlåtande, med
angivande av grunden för åtgärden
på heder och samvete förklarat förutsättningarna
för densamma vara för
handen. Vad nu sagts skall dock ej
gälla den som är intagen d fångvårdsanstalt,
sinnessjukhus eller annan
dylik anstalt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1964:174.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Propositionens huvudsakliga innehåll

Sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321) föreslås upphävd. Enligt
propositionen skall i fortsättningen all frivillig vård för psykisk sjukdom
regleras av bestämmelserna i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 242) på
samma sätt som kroppssjukvården. Den som själv söker sjukhusvård för
psykisk sjukdom skall inte i något fall kunna hållas kvar på sjukhuset mot
sin vilja. Förhoppningen är att den frivilliga intagningen för psykiatrisk
vård i fortsättningen skall bli helt dominerande.

Möjligheten att i vissa fall bereda psykiskt sjuka vård på sjukhus även
mot deras vilja kan inte helt undvaras. I propositionen föreslås att bestämmelser
om villkoren för att detta skall få ske får sin plats i en särskild lag,
benämnd lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Förutsättningen för att någon skall kunna beredas vård enligt den föreslagna
lagen är att han lider av psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk
vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad
och till att vissa s. k. specialindikationer föreligger. Sådana specialindikationer
är att den sjuke är farlig för annans personliga säkerhet eller hälsa
eller för eget liv, att han är ur stånd att ta vård om sig själv eller att hans
levnadssätt är grovt störande för andra. Vidare avses intagning efter domstols
förordnande i brottmål kunna ske i samma omfattning som f. n.

Utöver vad nu sagts föreslås en s. k. medicinsk specialindikation. Denna
innebär att den sjuke skall kunna beredas vård mot sin vilja om han uppenbarligen
saknar sjukdomsinsikt till följd av sjukdomen och kan få sitt tillstånd
avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat om den
uteblir.

Med psykisk sjukdom jämställs psykisk abnormitet som inte är psykisk
sjukdom eller psykisk efterblivenhet.

Begreppet mentalsjukhus utmönstras ur lagstiftningen. Bestämmande
för var vård skall beredas med stöd av den föreslagna lagen är sjukvårdslagens
regler att vård bereds på sjukhus eller klinik som avses för vården
i fråga.

Lagförslaget innehåller utförliga regler om vem som får göra ansökan om
intagning. Ansökningen skall vara skriftlig. Vårdintyg av läkare skall bifogas.
Om den medicinska specialindikationen åberopas skall intyget vara
utfärdat av läkare som har specialistbehörighct i psykiatri.

Den nuvarande principen att vårdbehovet skall prövas av två av varandra
oberoende läkare — den som utfärdar vårdintyget och överläkaren vid
sjukhuset — markeras starkare i den föreslagna lagen. För intagning på
visst sjukhus får i princip inte godtas vårdintyg av läkare som är knuten
till den slutna psykiatriska vården vid det sjukhuset.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Vårdbehovsprövning skall göras av överläkaren inom i regel tio dagar
efter intagningen.

Såväl beslut om intagning som beslut vid vårdbehovsprövningen att patienten
alltjämt skall vara intagen på sjukhuset får överklagas till en lokal
utskrivningsnämnd.

När förutsättningarna för intagning mot patientens vilja inte längre föreligger
skall han omedelbart skrivas ut från sjukhuset. Enligt huvudregeln
beslutar överläkaren om utskrivning. Vägrar överläkaren utskrivning skall
beslutet kunna överklagas till den lokala utskrivningsnämnden. När det
gäller patienter som domstol överlämnat till vård och vissa med dem jämställda
personer skall det ankomma på utskrivningsnämnden att besluta om
utskrivning i första instans.

Enligt förslaget skall utskrivningsnämnden bestå av en jurist som ordförande,
en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en person
med erfarenhet i allmänna värv. Läkare som tjänstgör inom den slutna
psykiatriska vården får inte som ledamot delta i handläggningen av ärende
som rör patient på det sjukhus där han tjänstgör.

Utskrivningsnämndens beslut i intagnings- och utskrivningsfrågor skall
enligt förslaget kunna överklagas till en central nämnd. Denna kallas psykiatriska
nämnden och ersätter den nuvarande sinnessjuknämnden.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1967, dvs.
samtidigt som landstingen övertar huvudmannaskapet för mentalsjukvården.

I det följande kommer av framställningen i propositionen att i huvudsak
återges vad föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, såsom
sina egna synpunkter anfört dels vid lagrådsremisser dels vid propositionens
avlåtande. Vidare kommer lagrådets yttrande att redovisas. Beträffande
övriga delar av framställningen i propositionen, såsom redogörelse för gällande
bestämmelser, ifrågavarande betänkande och de däröver avgivna
remissyttrandena, hänvisas till propositionen.

Motionsyrkan dena

I motionerna I: 695 och II: 856 har yrkats, »att riksdagen måtte antaga
det till proposition nr 53 fogade förslaget till lag om beredande om sluten
psykiatrisk vård i vissa fall m. m. med de ändringar att 6 och 10 §§ erhåller
nedanstående lydelse, att efter 36 § intages en ny 37 § av nedanstående lydelse
samt att 37 och 38 §§ enligt förslaget erhåller beteckningen 38 och 39 §§.

6 §.

Behörig att------detta slag.

Vårdintyg får------sådan undersökning.

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1966

Vårdintyg får-------om intagning.

10 §.

Beslut enligt 8 eller 9 §§ får icke meddelas av läkare som utfärdat vårdintyget;
dock att överläkare, där denne jämlikt 6 § tredje stycket andra
meningen utfärdat vårdintyg för intagning på klinik, där han är verksam,
må fatta preliminärt beslut att patient skall vara intagen på sjukhuset.
Sådant preliminärt beslut skall inom 72 timmar prövas av utskrivningsnämnden.

37 §.

Beträffande tystnadsplikt för personer, verksamma i den vård som regleras
genom denna lag, gäller vad i detta hänseende är stadgat i sjukvårdslagen.

Handlingar rörande patienter, som vårdas enligt denna lag, skola förvaras
så att de äro oåtkomliga för obehöriga».

I motionerna I: 696 och II: 855 har hemställts, »att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 53 måtte besluta att ledamot av utskrivningsnämnd
eller psykiatriska nämnden förordnas av Konungen för högst fyra
år i sänder efter förslag från sjukvårdshuvudmannen, samt att vederbörande
utskott måtte utarbeta härför erforderlig författningstext».

I motionen I: 701 har yrkats, »att riksdagen för sin del måtte anta följande
ändrade lydelse av 15 § andra styckets första mening samt sista
stycket:

Handling som är ställd till utskrivningsnämnden, psykiatriska nämnden,
medicinalstyrelsen, polismyndigheten, justitiekanslern eller någon av riksdagens
ombudsmän skall vidarebefordras utan granskning —--.

Visar det sig att handling, som är ställd till annan än utskrivningsnämnden,
psykiatriska nämnden, medicinalstyrelsen, polismyndigheten, justitiekanslern
eller någon av riksdagens ombudsmän, är avsedd för någon av
dessa myndigheter, skall den vidarebefordras».

I motionen II: 8il har yrkats, »att riksdagen vid sin behandling av ifrågavarande
lagförslag måtte för sin del besluta att i lagen skall ingå ett stadgande
om rätt för intagen att erhålla offentligt biträde i den omfattning
som föreslagits av sinnessjuklagstiftningskommittén, samt att vederbörande
utskott måtte ges i uppdrag att utarbeta härför erforderlig författningstext».

I motionen II: 857 har hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Maj :t uttalar att förslag till ny giftermålsbalk i de delar som avse medicinska
äktenskapshinder förelägges riksdagen i sådan tid att bestämmelserna
kan träda i kraft den 1 januari 1967, samt att tillämpningsföreskrifter
avseende lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall m. m.
vad gäller läkares anmälningsplikt till pastorsämbete rörande äktenskapshinder
icke utfärdas förrän riksdagen tagit ställning till förslaget om giftermålsbalk».

I motionen II: 858 har yrkats, »att riksdagen vid behandlingen av prop.
nr 53 måtte besluta 1. i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna vad i motionen
anförts angående vikten av en effektiv tillsyn över utvecklingen på den
psykiatriska vårdens område, 2. att läkare vid poliklinik skall äga befogenhet
att ansöka om intagning, 3. att vederbörande utskott utarbetar erforderlig
lagtext».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna I: 695, II: 855, I: 701, II: 841, II: 857 och II: 858.

Departementschefen vid lagrådsremissen

Föredragande departementschefen har vid lagrådsremissen anfört följande.

”Allmänna synpunkter

Den nu gällande sinnessjuklagen daterar sig från år 1929. Den reglerar
all vård på mentalsjukhus. Verksamheten vid de psykiatriska lasarettsklinikerna
faller däremot utanför. Ansökan om intagning på mentalsjukhus skall
enligt huvudregeln vara skriftlig, antingen den görs av den sjuke själv eller
av annan. Om ansökan görs av annan än den sjuke fordras dessutom läkarintyg,
s. k. vårdattest. I båda fallen är intagningen förenad med kvarhållningsrätt.
Om utskrivning beslutar enligt huvudregeln överläkaren. När det
gäller patienter som av domstol överlämnats till vård på mentalsjukhus
och vissa med dem jämställda kategorier är det enligt sinnessjuklagen i
stället en för hela landet gemensam nämnd, sinnessjuknämnden, som beslutar
om utskrivning. Sedan år 1949, då en lag med särskilda bestämmelser
om utskrivning från sinnessjukhus kom till, har dock sinnessjuknämndens
beslutanderätt successivt lagts ut på lokala utskrivningsnämnder vid de olika
sjukhusen. Sådana utskrivningsnämnder finns numera vid så gott som
samtliga mentalsjukhus. Om överläkaren eller utskrivningsnämnden vägrar
utskrivning, kan beslutet överklagas till sinnessjuknämnden.

Är 1959 infördes efter förslag av sinnessjuklagstiftningskommittén möjlighet
för den som själv önskar vård att bli intagen på mentalsjukhus utan

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

skriftlig ansökan och i princip utan kvarhållningsrätt. Därmed hade ett
viktigt steg tagits på vägen mot den önskade jämställdheten med kroppssjukvården.
Donna nya intagningsform har under de år den existerat använts
i allt större omfattning, och för år 1962 visar siffrorna att ca 9 700 intagningar
skett på detta sätt, under det att ca 7 400 intagningar skett på
egen skriftlig ansökan och ca 9 900 på ansökan av annan. På de psykiatriska
lasarettsklinikerna intogs under samma tid ca 14 000 patienter. Man bör därvid
hålla i minnet att de psykiatriska klinikerna i stort sett tar emot de
lättaste fallen och därför genomsnittligt har väsentligt kortare vårdtider.

Mentalsjukvården har hittills, med undantag för de tre största städerna,
varit en i huvudsak statlig angelägenhet, men enligt principbeslut av 1963
års riksdag skall landstingen den 1 januari 1967 överta huvudmannaskapet
även för mentalsjukvården. I fråga om psykopatvården beräknas dock övertagandet
ske senast vid årsskiftet 1969/70.

Efter tillkomsten av 1929 års sinnessjuklag har en betydelsefull utveckling
ägt rum inom mentalsjukvården. Moderna behandlingsmetoder har
öppnat nya och revolutionerande möjligheter att återställa eller förbättra
patienter som lider av psykiska sjukdomar. Vårdtiderna har nedbringats
och patienterna har i en helt annan utsträckning än tidigare kunnat återgå
till ett liv utanför sjukhuset. De fördomar som sedan länge behärskat synen
på de psykiska sjukdomarna håller på att försvinna, och människor söker
allt oftare psykiatrisk vård på eget initiativ. Denna glädjande utveckling
mot ett ökat förtroende för mentalsjukvården torde huvudsakligen få tillskrivas
de bättre behandlingsresultat, som kan redovisas, men även lagstiftningen
på området torde ha en stor uppgift att fylla. Det är därför av största
vikt, att denna lagstiftning ges en sådan utformning att den på allt sätt går
den nya utvecklingen till mötes.

I sitt förslag till ny mentalsjukvårdslag ställer sinnessjuklagstiftningskommittén
den formlösa intagningen för psykiatrisk vård på den sjukes
eget initiativ i förgrunden. Den föreslagna nya lagen är dock utformad på
i princip samma sätt som sinnessjuklagen och reglerar sålunda all vård på
mentalsjukhus antingen den sjuke frivilligt underkastar sig vården eller
denna kommer till stånd på ansökan av annan.

Det är främst på denna punkt som kritik riktats mot kommittéförslaget.
Enligt kritiken är förslaget ägnat att på ett olyckligt sätt konservera skillnaden
mellan de psykiska sjukdomarna och kroppssjukdomarna. Såtillvida
är man dock ense med kommittén som man finner vissa särbestämmelser
alltjämt nödvändiga i fråga om de psykiska sjukdomarna med hänsyn framför
allt till att patienterna i många fall saknar sjukdomsinsikt och att de kan
utsätta sig själva och andra för fara. Många remissinstanser anser att det
borde vara möjligt att inordna de behövliga särbestämmelserna för mentalsjukvården
i sjukvårdslagen eller i en ny hälso- och sjukvårdslag. Stark kri -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

tik riktas också mot att reglerna i lagförslaget liksom i gällande lag avser
vård på vissa sjukhus, fastän det bort vara naturligt att knyta dem till vissa
sj ukdomstillstånd.

Jag delar helt uppfattningen att sjukvård bör bedrivas på i princip samma
villkor oavsett om en sjukdom karakteriseras som mentalsjukdom eller
kroppssjukdom. Vården bör i båda fallen regleras av sjukvårdslagens bestämmelser.
När mentalsjukhusen kommer under samma huvudmannaskap
som kroppssjukhusen blir sjukvårdslagen tillämplig på mentalsjukvården
i dess helhet. Enligt sjukvårdslagen får intagning på sjukhus eller sjukhusklinik
inte äga rum för annan vård än sådan för vilken sjukhuset eller kliniken
är avsedd. Mentalsjukvård skall alltså beredas på vad som nu kallas
mentalsjukhus eller psykiatrisk klinik, i vissa fall på sjukhem för lättskötta
psykiskt sjuka. För den vård för psykisk sjukdom, som den sjuke själv
söker, behövs enligt min uppfattning, som jag återkommer till i det följande,
ingen annan lagreglering än den som finns i sjukvårdslagen.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag det uppenbart att
i vissa fall sluten psykiatrisk vård måste kunna komma till stånd oavsett den
sjukes inställning till vårdfrågan. Bestämmelser som noga reglerar de förutsättningar
under vilka detta skall kunna ske, och vissa andra föreskrifter
rörande vården i dessa fall, måste finnas utöver vad sjukvårdslagen innehåller.
Dessa specialbestämmelser bör inte knytas till en särskild typ av
sjukvårdsinrättningar. Av sjukvårdslagen följer som nämnts att intagning
för psykiatrisk vård kan ske endast på sjukhus — varmed jämställs sjukhusklinik
— som är avsett för sådan vård. Att bibehålla det hittillsvarande
begreppet mentalsjukhus kan inte längre anses behövligt.

De lagregler, vilka jag i det följande ämnar föreslå för sluten psykiatrisk
vård som kommer till stånd på initiativ av annan än den sjuke själv, kommer
att bygga på att vissa psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd föreligger
och att dessutom särskilda omständigheter gör vård oundgängligen påkallad.
Frågan om var sådana regler bör ha sin plats är enligt min mening
av praktisk art. Reglerna om beredande av sluten psykiatrisk vård på ansökan
av annan än den sjuke måste med hänsyn till rättssäkerhetskraven
nödvändigtvis bli tämligen utförliga. Jag tvivlar på att infogandet av sådana
bestämmelser i sjukvårdslagen skulle vara ägnat att utjämna den skillnad
som på denna punkt måste bestå mellan sluten psykiatrisk vård i vissa fall
och annan sjukvård. Tvärtom skulle olikheterna kunna bli onödigt markerade
om hälften eller mer av sjukvårdslagens paragrafer skulle ägnas åt
den jämförelsevis ringa del av sjukvården som gäller psykiatrisk vård på
initiativ av annan än den sjuke själv. Jag förordar att de särbestämmelser
som alltjämt behövs för mentalsjukvården får sin plats i en särskild lag,
som lämpligen kan benämnas lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Intagning för vård

Den fria intagningsformen

År 1959 infördes, som jag tidigare nämnde, möjlighet för psykiskt sjuka
att söka vård på mentalsjukhus utan särskilda ansökningshandlingar och
i princip utan kvarhållningsrätt. Syftet var att den nya intagningsformen
så småningom skulle kunna tillämpas på det övervägande antalet psykiskt
sjuka som själva önskade underkasta sig sjukhusvård.

Eftersom den fria intagningen var en nyhet inom sinnessjuklagstiftningen,
uttalades i motiven att en viss försiktighet borde iakttas vid tillämpningen
av denna intagningsform. Sålunda borde personer, som över huvud taget
inte kunde ge uttryck för en förnuftig vilja, inte tas in utan kvarhållningsrätt.
Inte heller borde man utan kvarhållningsrätt ta in den som kunde
antas ställa sig avvisande till ändamålsenlig behandling eller vars sjukdom
var av sådan art, att en inte obetydlig risk för våldshandlingar kunde föreligga,
och det tillika måste anses tvivelaktigt, om han kunde förmås att stanna
kvar på sjukhuset tills han återvunnit hälsan eller i varje fall förbättrats
så, att han inte längre var att anse som farlig för annans säkerhet.

Enligt kommitténs förslag skall i fortsättningen all intagning på egen
begäran få ske helt formlöst utan skriftliga ansökningshandlingar. Kommittén
betonar angelägenheten av att den fria intagningsformen bereds så
stort utrymme som möjligt. Det bör enligt kommittén vara möjligt att tilllämpa
sådan intagning i det övervägande antalet fall, då den sjuke är villig
att underkasta sig vård. Det kan då vanligtvis antas, att han underordnar
sig läkarens önskemål rörande vårdtidens längd. Kommittén uppger att
några mera betydande svårigheter att förmå en patient, som i förtid vill
avbryta sjukhusvistelsen, att stanna kvar på sjukhuset hittills i regel inte
förelegat. Även vid jämförelsevis svåra fall av psykisk sjukdom torde enligt
kommittén den fria intagningsformen kunna komma i fråga.

Den fria intagningsformen bör enligt kommitténs mening inte begränsas
till uteslutande sådana fall, då den sjuke framställer formlig begäran om
intagning. Vissa psykiskt sjuka, som är mer eller mindre likgiltiga för
hur det förfars med dem, torde ofta inte ha något emot att erhålla vård på
mentalsjukhus. I åtskilliga sådana fall synes det onödigt med särskilda
formaliteter för att få intagning till stånd. Vidare bör det enligt kommitténs
mening vara möjligt att tillämpa den fria intagningsformen vid vissa
omtöcknings- och förvirringstillstånd liksom intagning på kroppssjukhus
i viss omfattning äger rum utan att den sjuke är i stånd att uttrycka några
önskemål. Kommittén anser således, att den fria intagningsformen bör
kunna användas, så snart den sjuke inte uttryckligen motsätter sig intagningen.

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

önskemålet om en vidsträckt tillämpning av den fria intagningsformen
hindrar givetvis inte, fortsätter kommittén, att en sådan intagning under
vissa förhållanden kan vara mindre lämplig. Mot bakgrunden av de erfarenheter
som numera vunnits synes det dock inte nödvändigt med en så
restriktiv tillämpning som förordades då den fria intagningen infördes
år 1959. Särskild försiktighet torde emellertid vara påkallad såvitt angår
personer, som visat tendenser till våldshandlingar eller gjort sig skyldiga
till brott av mera allvarligt slag. Med hänsyn till angelägenheten av att den
fria intagningsformen ges så vidsträckt utrymme som möjligt understryker
kommittén att en framställning om intagning enligt den fria formen inte
bör avvisas om inte vägande skäl talar för en sådan ståndpunkt.

Kommitténs förslag att i fortsättningen all intagning på den sjukes egen
begäran eller utan att han motsätter sig den skall kunna ske helt formlöst
har godtagits eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga remissinstanser.
Jag finner det för egen del vara ett synnerligen viktigt steg på
vägen mot en jämställdhet mellan mentalsjukvården och sjukvården i övrigt
att den fria intagningen sker på sätt kommittén föreslagit. Den naturliga
konsekvensen härav är som jag i det föregående antytt att några bestämmelser
om den fria intagningen över huvud taget inte inflyter i lagen
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall utan helt regleras av
sj ukvårdslagen.

Även kommitténs uttalanden om tillämpningsområdet för den fria intagningsformen
har godtagits eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga
remissinstanser. Justitiekanslersämbetet anser emellertid att den fria
intagningsformen över huvud taget inte bör få användas beträffande personer,
som är farliga för annans säkerhet. Enligt riksåklagarämbetet bör endast
intagning med kvarhållningsrätt komma i fråga beträffande den som av
domstol överlämnas till mentalsjukvård eller som blir föremål för åtalseftergift.

Jag tror för egen del att det vore olyckligt om man omgärdade den fria
intagningsformen med restriktioner för vissa psykiskt sjuka. Målet bör,
såsom kommittén framhållit, vara att allt fler söker vård på eget initiativ
och detta bör enligt min uppfattning gälla även dem vilkas sjukdom medför
att de är farliga för annan. Däremot anser jag inte att en patient skall
kunna ha krav på att bli intagen enligt den fria intagningsformen, om det
finns grundad anledning att tro att han avser att lämna sjukhuset inom
kort tid utan att underkasta sig nödvändig behandling. Patienten har kanske
vid upprepade tillfällen förfarit på sådant sätt, t. ex. för att undgå att bli
intagen med kvarhållningsrätt, eller det kan på annat sätt framgå att han
med all sannolikhet inte tänker underkasta sig vård. Föreligger i ett sådant
fall förutsättningar för intagning på ansökan av annan bör patienten
i stället tas in på handlingar. Den omständigheten att ett förfarande för intagning
på handlingar redan inletts och kanske t. o. m. fortskridit så långt

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

att patienten befinner sig vid sjukhusporten behöver emellertid inte i och
för sig tas till intäkt för att den fria intagningsformen är utesluten, om
patienten i det läget accepterar vård på sjukhuset. Ställningstagandet måste
bli beroende av vilken tilltro man i det enskilda fallet kan sätta till vederbörandes
förklaring att han är villig att underkasta sig nödvändig vård. Föreligger
erforderliga handlingar men tas patienten in enligt den fria intagningsformen,
finns inte utrymme för något nytt intagningsbeslut medan patienten
är kvar på sjukhuset. Intagning på grund av handlingar är alltså
utesluten så länge patienten är intagen enligt den fria intagningsformen.

Med anledning av vad riksåklagarämbetet anfört vill jag förutskicka att
enligt det förslag jag förordar intagning efter beslut av domstol kommer
att vara förenad med samma kvarhållningsrätt som intagning efter ansökan
av annan än den sjuke. För de fall då åklagaren överväger att inte väcka
åtal, bör några särbestämmelser inte meddelas. Det får ligga i åklagarens
hand att avgöra om han med hänsyn till omständigheterna finner sig kunna
underlåta åtal.

Kommitténs förslag innehåller vissa bestämmelser som skall göra det
möjligt att, på samma sätt som f. n. vid intagning utan ansökningshandlingar,
hålla kvar patienter som tagits in enligt den fria intagningsformen om
de är farliga för annans personliga säkerhet eller eget liv. I likhet med
medicinalstyrelsen finner jag det vara av största vikt för förtroendet för mentalsjukvården
att en psykiskt sjuk mäniska kan söka sjukhusvård på eget
initiativ utan att riskera att bli kvarhållen mot sin vilja. Jag har därför
efter noggrant övervägande stannat för att psykiskt sjuka som tagits in på
egen begäran inte i något avseende bör vara underkastade andra bestämmelser
när det gäller kvarhållande än patienter som vårdas för kroppssjukdomar.
Skulle det inträffa att en patient som tagits in enligt den fria
intagningsformen vid utskrivningstillfället bedöms vara farlig för annans
personliga säkerhet eller eget liv, bör underrättelse härom omedelbart lämnas
polismyndighet eller annan som är behörig att göra ansökan om intagning
enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, så
att sådan intagning genast kan komma till stånd. Det får som framgår av
vad jag nyss sagt inte förekomma att handlingar anskaffas medan patienten
är kvar på sjukhuset och att han således överförs till att bli intagen med
kvarhållningsrätt medan han ännu befinner sig på sjukhuset.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 saml. 2 and. Nr 4 i

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Intagning på handlingar
Allmänna förutsättningar

F. n. gäller såsom förutsättning för intagning på mentalsjukhus på ansökan
av annan att patienten är sinnessjuk eller sinnesslö. I vårdattesten
skall därjämte anges att han är i behov av vård på mentalsjukhus, och
frågan om sådant vårdbehov föreligger skall inom viss tid efter intagningen
prövas av överläkaren.

Kommittén framhåller att rättstillämpningen inte strikt hållit sig inom
de av lagen uppdragna gränserna. Sålunda har intagning i viss omfattning
skett vid svårare neurotiska tillstånd och vid andra mer allvarliga insufficienstillstånd,
som inte kan hänföras till sinnessjukdom eller sinnesslöhet.
Vidare sker en viss intagning av psykopater på ansökan av annan. Denna
sistnämnda intagning har utvecklats i anslutning till strafflagens regler
om straffriförklaring, som beträffande psykopater krävde att den psykiska
abnormiteten var av så djupgående natur att den var att jämställa med
sinnessjukdom. Kommittén har gjort en undersökning som visar att även
andra psykopater i inte obetydlig omfattning tas in på mentalsjukhus
mot sin vilja. Vad gäller alkoholisterna framhåller kommittén att det
aldrig rått någon tvekan om att personer med alkoholpsykoser kan beredas
vård på mentalsjukhus. Framstegen inom psykiatrin och den allmänna
förbättringen av mentalsjukvården över huvud taget har medfört att också
andra kategorier av alkoholister har beretts vård på mentalsjukhus. Även
vårdbehovet för personer med narkomani har uppmärksammats, och narkomani
har vid den praktiska tillämpningen ansetts falla inom gruppen av
sinnessjukdomar.

Denna utvidgning i praxis av förutsättningarna för intagning, i vad avser
det psykiska tillståndet, sammanhänger enligt kommittén nära med den tolkning
av vårdbehovsbegreppet som utbildat sig vid lagens tillämpning. Under
förarbetena till lagstiftningen gjordes inte några direkta uttalanden om den
avsedda innebörden av detta begrepp. Det torde emellertid till en början
ha getts en ganska snäv innebörd och huvudsakligen ha omfattat fall, där
vård på mentalsjukhus varit starkt påkallad på grund av klart framträdande
sjukdomssymtom. Samtidigt med att sjukhusens vårdresurser ökat och
behandlingsmöjligheterna blivit bättre har enligt kommittén en avsevärd
uttänjning av begreppet ägt rum. Det har i tillämpningen använts i situationer,
när vård på mentalsjukhus ansetts vara till nytta eller fördel för den
sjuke eller när hans omhändertagande på mentalsjukhus främst påkallats
av hänsyn till andra personer.

Med hänsyn till det ingrepp i den personliga friheten, som intagning på
mentalsjukhus oberoende av patientens samtycke innebär, och mot bakgrunden
av den oklarhet, som präglar tillämpningen av nu gällande lag, har

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

kommittén funnit det vara av väsentlig betydelse att noggrannare bestämmelser
införs om förutsättningarna för sådan intagning. Därvid bör enligt
kommittén en avvägning ske mellan angelägenheten av att den sjuke får
erforderlig vård och önskvärdheten av att största möjliga utrymme lämnas
den personliga bestämmanderätten. Intagning oberoende av den sjukes samtycke
bör enligt kommittén i princip inte tillåtas annat än då vägande skäl
föreligger för en sådan åtgärd och någon annan utväg rimligtvis inte står
till buds. I andra fall bör vård på mentalsjukhus kunna komma till stånd
endast med tillämpning av den fria intagningsformen.

Kommittén har funnit, att starka skäl kan anföras mot att det psykiska
tillstånd som skall kunna leda till intagning anges som sinnessjukdom
eller det därmed liktydiga psykos. Begreppet psykos innefattar, framhåller
kommittén, såväl lätta som svåra sjukdomstillstånd och i vissa fall kan
symtomen vara så lindriga, att intagning oavsett den sjukes samtycke
inte bör eller får äga rum. Å andra sidan är psykosbegreppet begränsat
till sin omfattning. Däri ingår sålunda inte de svårare neurotiska tillstånd och
andra mera allvarliga insufficienstillstånd, vid vilka vård oavsett den sjukes
vilja kan vara nödvändig. Enligt kommittén står något bättre begrepp
än psykisk sjukdom inte till buds. Detta begrepp torde, anför kommittén,
i den psykiatriska terminologin oftast användas för att beteckna alla slags
sjukdomar med psykiska symtom. Det bör därför enligt kommittén kunna
godtas att man använder begreppet psykisk sjukdom som samlingsbeteckning
för alla sådana sjukdomar oavsett deras orsaker, och således låter
begreppet innefatta psykoser, neuroser och insufficienstillstånd av olika slag.

Om begreppet ges denna vidsträckta betydelse är det emellertid enligt kommittén
nödvändigt med en noggrann avgränsning för att bestämma de tillstånd
som är så allvarliga att de skall kunna leda till intagning på ansökan
av annan än den sjuke. Denna avgränsning anser kommittén kunna åstadkommas
genom att anknyta till sjukdomens art och grad. Med art avses
därvid den psykiska sjukdom som föreligger och med grad omfattningen av
det ingrepp i personligheten som sjukdomen har förorsakat.

Mot bakgrunden av de nu anförda synpunkterna har kommittén formulerat
de allmänna förutsättningarna för intagning på ansökan av annan —
av kommittén kallad intagning på handlingar — så att den som är psykiskt
sjuk skall kunna oberoende av eget samtycke beredas vård på
mentalsjukhus, om sådan vård framstår såsom oundgängligen påkallad
med hänsyn till sjukdomens art eller grad. Bedömningen av i vad mån vården
framstår som oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art
eller grad skall enligt förslaget grundas på vissa s. k. specialindikationer,
som jag återkommer till i det följande. Med psykisk sjukdom jämställer
kommittén psykisk abnormitet och psykisk efterblivenhet. I sistnämnda
fall uppställs dock den särskilda förutsättningen för vård på mentalsjukhus

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

att sådan vård är lämpligare än omhändertagande inom efterblivenhetsvården.

Kommitténs försök att avgränsa tillämpningsområdet för intagning på
handlingar har i sina huvuddrag mottagits mycket gynnsamt under remissbehandlingen.
Från många håll har man med tillfredsställelse hälsat
att intagningsgrunderna på detta sätt blivit närmare preciserade. Ett par
remissinstanser anser dock att preciseringarna fått en så formalistisk prägel
att det är fara för att vård inte kommer att kunna beredas alla som är i behov
av vård. Enligt sinnessjuknämnden är dessutom sådana uttryck som t. ex.
sjukdomens art och grad oklara till sin innebörd.

För egen del finner jag det liksom kommittén och det stora flertalet remissinstanser
önskvärt att förutsättningarna för intagning på handlingar så
noggrant som det över huvud taget är möjligt specificeras i lagen. Det är
emellertid, i varje fall på vetenskapens nuvarande ståndpunkt, svårare att
definiera de psykiska sjukdomarna och även att bestämt särskilja dem från
varandra än när det gäller lcroppssj ukdomarna i mer inskränkt bemärkelse.
Delta gör det vanskligt att med exakthet avgöra vid vilka tillstånd lagen
skall vara tillämplig. Den av kommittén valda metoden, som under remissbehandlingen
i princip godtagits, synes mig erbjuda en i stort sett tillfredsställande
lösning och jag förordar att den i sina huvuddrag godtas. Lagtexten
bör dock utformas så att hänsyn skall tas till både sjukdomens art
och grad vid bedömningen av frågan om sluten psykiatrisk vård är oundgängligen
påkallad. I det enskilda fallet kan givetvis sjukdomens art vara
så allvarlig att man för ett ingripande inte bör kräva att den nått ett avancerat
stadium, medan å andra sidan en till sin art mindre allvarlig sjukdom
kan ha nått ett sådant stadium att sluten psykiatrisk vård framstår som
oundgängligen påkallad. Genom att hänvisa till såväl arten som graden
markeras enligt min mening tydligare att det skall göras en samlad bedömning
av sjukdomsbilden.

I ytterligare ett avseende finner jag mig böra avvika från kommittéförslaget.
Kommittén har föreslagit att bedömningen, huruvida vården är oundgängligen
påkallad med hänsyn till sjukdomens art eller grad, skall grundas
på om någon av specialindikationerna föreligger. Med en sådan konstruktion
riskerar man enligt mitt förmenande att hamna i den situationen att förekomsten
av en specialindikation — t. ex. grovt störande uppträdande —
i och för sig leder till bedömningen att ett oundgängligt vårdbehov föreligger.
Bedömningen av sjukdomens art och grad kan därmed komma att
skjutas i bakgrunden på ett från rättssäkerhetssynpunkt icke önskvärt sätt.
Jag föreslår med hänsyn till vad jag nu anfört att bestämmelsen formuleras
så att vården skall vara oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens
art och grad och till att någon eller några av specialindikationerna föreligger.

Såsom jag tidigare anfört reglerar kommitténs lagförslag både den fria
intagningsformen och intagning på handlingar. Intagning på handlingar

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

skall enligt kommittén kunna ske oberoende av den sjukes samtycke. Så
gott som samtliga remissinstanser har godtagit kommitténs uppfattning i
denna del men från ett par håll har man anmärkt mot formuleringen och
föreslagit att en förutsättning för intagning på handlingar skall vara att den
sjuke motsätter sig att sluten vård bereds honom. Av vad jag nyss anfört
i samband med den fria intagningen framgår att i vissa situationer intagning
på handlingar bör kunna äga ruin även om patienten går med på att bli
intagen på sjukhus. Med hänsyn härtill finner jag det inte möjligt att
begränsa tillämpningsområdet för intagning på handlingar till de fall då
patienten motsätter sig sjukhusvård. Eftersom den av mig föreslagna lagen
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall till skillnad från kommitténs
lagförslag inte omfattar den fria intagningsformen, torde det emellertid
vara tillräckligt om det i lagtexten anges att sluten psykiatrisk vård
under vissa angivna förutsättningar kan beredas med stöd av den föreslagna
lagen.

Kommittén har särskilt behandlat den nya lagstiftningens tillämplighet
i olika fall av psykiska sjukdoms- och abnormtillstånd.

Vad beträffar psykiskt sjuka avser kommittén, såsom jag nyss
anfört, med sjukdomens art den typ av psykisk sjukdom som är för handen
och med sjukdomens grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som
sjukdomen förorsakar. Genom att det anges att vid intagningen hänsyn skall
tas till sjukdomens art eller grad får man enligt kommittén en begränsning
av likartat slag som genom att använda termen sinnessjukdom (psykos) eller
allvarlig psykisk sjukdom. Då därtill läggs kravet att vård på mentalsjukhus
skall framstå såsom oundgängligen påkallad anser sig kommittén ha gett uttryck
för att intagning oberoende av den sjukes önskan får äga rum endast
vid allvarliga sjukdomstillstånd eller då sjukdomen nått en viss utvecklingsgrad.
Vad angår utvecklingsgraden kan dock vård i ett tidigt skede vid åtskilliga
sjukdomar te sig oundgänglig med hänsyn till sjukdomsprognosen.
Intagning på handlingar bör enligt kommittén inte kunna ske, då det t. ex.
är fråga om en sinnessjukdom (psykos) av lindrig beskaffenhet. Ibland
kan det å andra sidan vara nödvändigt med sådan intagning i fall med svårartade
neuroser och uttalade reaktiva insufficienser hos människor med avvikande
personlighetstyper.

Kommitténs synpunkter på frågan vid vilka sjukdomstillstånd intagning
på handlingar skall kunna äga rum har i stort sett godtagits eller lämnats
utan erinran av remissinstanserna och jag kan för egen del i huvudsak
ansluta mig till vad kommittén anfört. Såsom sinnessjuknämnden framhållit
bör kommitténs uttalanden i dessa delar uppfattas som rekommendationer.
Den psykiatriska vetenskapen är stadd i snabb utveckling och någon
fastlåsning vid vissa sjukdomsbeskrivningar synes inte möjlig eller önskvärd.
Inte heller bör man låsa fast positionerna när det gäller att avgöra när
sluten vård skall vara oundgängligen påkallad. Nya behandlingsmetoder

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

kan komma att medföra att öppen psykiatrisk vård under patientens medverkan
blir möjlig i betydligt större omfattning än f. n. Å andra sidan kan
en förbättrad diagnostiseringsteknik komma att innebära att sluten vård
ter sig oundgängligen påkallad på ett tidigare stadium av en psykisk sjukdom
än f. n. Viktigt är emellertid att man i rättstillämpningen följer den
princip som ligger till grund för bestämmelsernas utformning, nämligen
att stor restriktivitet iakttas vid intagning i andra fall än då den sjuke
frivilligt söker vård.

När det gäller psykiskt efterblivna erinrar kommittén om
att sinnessjuklagen jämställer sinnessjukdom och sinnesslöhet. Med tiden
har behovet av en differentiering vuxit sig allt starkare. Det har varit
nödvändigt att vidta särskilda arrangemang för undervisning och vård
av psykiskt efterblivna. Då landstingen den 1 januari 1967 övertar ansvaret
för undervisning och vård även av de svårskötta psykiskt efterblivna, torde
enligt kommittén behovet av kvalificerad psykiatrisk vård för alla psykiskt
efterblivna kunna bli i huvudsak tillgodosett inom den särskilda vårdorganisationen
för psykiskt efterblivna. Enligt kommitténs mening behöver
dock även därefter smärre grupper psykiskt efterblivna kunna beredas vård
på mentalsjukhus. Enbart psykisk efterblivenhet bör dock inte kunna åberopas
som intagningsgrund. Personer med okomplicerad psykisk efterblivenhet
skall givetvis tas om hand inom den särskilda vårdorganisationen. Med
hänvisning till efterblivenhetens art och grad torde man här liksom vid psykisk
sjukdom kunna på ett lämpligt sätt avgränsa de fall då vård på mentalsjukhus
skall kunna komma i fråga. Med art menas då att efterblivenhetens
intellektuella komponenter skall vara de viktigaste och att det bör röra sig
om sådana förhållanden eller symtom som utgör komplikationer till den
vanliga efterblivenheten. Med grad menas att den intellektuella efterblivenheten
måste ha uppnått en viss väsentlig omfattning. Som särskilt krav för
intagning på mentalsjukhus av psykiskt efterblivna bör vidare gälla att vård
på sådant sjukhus skall vara lämpligare än omhändertagande inom efterblivenhetsvården.

Under remissbehandlingen har några av de medicinska fakulteterna framhållit
att psykiskt efterblivna inte bör kunna tas in på mentalsjukhus i
vidare omfattning än de icke psykiskt efterblivna. Själva efterblivenheten
bör inte utgöra någon intagningsindikation och bör därför utgå vid beskrivningen
av lagens tillämpningsområde. Om det anses nödvändigt att ha vissa
särbestämmelser inom mentalsjukvårdslagstiftningen i avvaktan på utbyggnaden
av den regionala vårdorganisationen för psykiskt efterblivna,
hör dessa bestämmelser hemma bland övergångsbestämmelserna till lagen.
Liknande synpunkter anläggs av Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn.
Även medicinalstyrelsen delar i princip uppfattningen att psykiskt efterblivna
inte på grund av sin efterblivenhet bör få tas in på mentalsjukhus
men anser att en sådan intagning dock måste vara möjlig i dagens läge.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Styrelsen erinrar bl. a. om att så förutsätts i brottsbalken. Allteftersom den
särskilda vården för psykiskt efterblivna byggs ut bör intagning på mentalsjukhus
vara möjlig endast i speciella undantagsfall.

Enligt lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om undervisning och vård av vissa
psykiskt efterblivna är landstingen och städerna utanför landsting huvudmän
för den verksamhet som lagen reglerar. De har dock inte skyldighet
att svara för undervisningen och vården av vissa i lagen angivna kategorier
mera svårskötta efterblivna. För vården av dessa har staten ansvaret,
och en stor del av dem vårdas på statliga mentalsjukhus, speciellt avsedda
för detta klientel. I viss omfattning förekommer också intagning på vanliga
mentalsjukhus. Vården av psykiskt efterblivna på mentalsjukhus regleras
av sinnessjuklagen. Den undervisning och vård som i övrigt bereds de
psykiskt efterblivna, som inte faller under 1954 års lag, är inte enhetligt
rättsligt reglerad.

I samband med att statsmakterna år 1963 beslöt att landstingen och städerna
utanför landsting skulle överta ansvaret för mentalsjukvården fattades
också principbeslut om att vården av de psykiskt efterblivna i dess
helhet — med undantag för undervisningen av döva och blinda särskolebarn
—• skulle vila på samma huvudmän.

Så länge 1954 års lag har sin nuvarande utformning synes det mig inte
möjligt att undvara särskilda bestämmelser om intagning av psykiskt efterblivna
med stöd av den föreslagna lagen om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall. En översyn av 1954 års lag pågår. För framtiden bör man
kunna räkna med att de psykiskt efterblivna erhåller den vård, som fordras
på grund av efterblivenheten, inom efterblivenhetsvården och att denna
vård får en enhetlig rättslig reglering. Psykisk efterblivenhet såsom grund
för intagning enligt den nu föreslagna lagen bör då inte längre komma i
fråga. Psykiskt efterblivna kan emellertid lika väl som andra människor råka
ut för psykiska sjukdomar, som kräver särskild sjukhusvård, och de bör då
givetvis kunna beredas sådan vård under samma förutsättningar som andra
sjuka. För detta behövs inga särskilda bestämmelser. På grund av vad jag
nu anfört förordar jag ett övergångsstadgande som innebär att psykisk efterblivenhet
skall jämställas med psykisk sjukdom vid tillämpningen av den
nya lagen till dess Kungl. Maj :t bestämmer annat. Såsom kommittén
föreslagit bör härvid såsom förutsättning gälla, att intagning inte får ske,
om omhändertagande inom efterblivenhetsvården befinns lämpligare. Från
sistnämnda villkor måste dock undantag göras, när det gäller dem som överlämnas
till särskild vård med stöd av brottsbalken, eftersom domstolen
f. n. saknar möjlighet att överlämna någon till vård inom efterblivenhetsvården.

Kommittén konstaterar att man vid tillkomsten av sinnessjuklagen utgick
från att psykiskt a b n o r m a inte skulle tas in på sinnessjukhus.
Emellertid kom genom tillämpningen av bestämmelserna om straffriförkla -

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

ring i 5 kap. 5 § strafflagen psykopater i viss omfattning att tas in på sinnessjukhus,
trots att sinnessjuklagens bestämmelser inte medgav en sådan intagning.
Genom en lagändring år 1945 utformades nämnda paragraf i strafflagen
på sådant sätt att det av ordalydelsen klart framgick att psykisk abnormitet
kunde medföra straffrihet. Det fordrades emellertid att abnormiteten
var av så djupgående natur att den kunde jämställas med sinnessjukdom.
På så sätt ville man få till stånd en viss begränsning av den straffriförklaring
av psykopater som tidigare tillämpats i praxis. Genom den angivna
lagändringen hade en viktig grundval lagts för vård och behandling
av psykopater inom mentalsjukvården. Det har därefter också ansetts vara
i överensstämmelse med sinnessjuklagen, att personer med allvarliga former
av psykopati tas in på mentalsjukhus enligt sinnessjuklagen, även om
de inte begått brott.

Enligt kommitténs mening är det otillfredsställande att intagning av
psykopater på mentalsjukhus kan ske oberoende av deras samtycke utan
uttryckligt stöd i lagstiftningen. Det är därför av vikt att denna intagning
regleras i en ny lag. Kommittén konstaterar att hos de flesta psykopater
abnormiteten inte är mera framträdande än att de tämligen väl kan anpassa
sig och leva ett normalt liv. I svåra fall medför emellertid psykopatin allvarliga
konflikter med omgivningen och social missanpassning. Det är då ofta
nödvändigt att den abnorme tas om hand genom samhällets försorg. När det
gäller att i en ny lag ge uttryck för att psykopater oberoende av eget samtycke
skall kunna beredas vård på mentalsjukhus kan kommittén inte finna,
att något annat begrepp än psykopati eller det därmed synonyma psykisk
abnormitet står till buds. För användning i lagtext är psykisk abnormitet att
föredra framför psykopati. Intagning på handlingar bör inskränkas till
svårare fall, där praktiskt taget ständiga konflikter och komplikationer i
förhållande till andra människor föreligger. Detta resultat kan vinnas
genom att man använder orden art och grad på samma sätt som beträffande
de psykiska sjukdomarna. Med art avses att tillståndet såvitt möjligt kan
hänföras till kategorin utvecklingshämning på känslo- och viljelivets områden
och med grad att tillståndet skall vara av svårartad eller allvarlig
beskaffenhet.

Även i fråga om psykisk abnormitet bör gälla att sjukhusvård skall vara
oundgängligen nödvändig. Det bör enligt kommittén slås fast att vårdbehovet
skall vara medicinskt motiverat. Det får därför inte grunda sig på sociala
kriterier, t. ex. kriminalitet, lösdriveri eller prostitution. Att vårdbehovet
är medicinskt grundat betyder, att medicinska behandlingsmetoder kan komma
till användning för att påverka tillståndet. Behövs inte de resurser
som mentalsjukhuset kan erbjuda, bör omhändertagande ske i annan ordning
om det anses nödvändigt.

Kommitténs uppfattning att intagning på mentalsjukhus oberoende av den
sjukes önskan skall kunna ske även vid psykisk abnormitet har godtagits el -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

ler lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Däremot har kritik
riktats mot att kommittén använt begreppet psykisk abnormitet såsom synonymt
med psykopati. Man anser att även andra typer av abnormtillstånd bör
föras in under lagens tillämpningsområde. Därmed åsyftas huvudsakligen
defekter eller invalidtillstånd efter olika slag av hjärnsjukdomar eller hjärnskador,
där förändringar i personligheten ofta dominerar bilden. Inte sällan
blir personer med sådana defekttillstånd i behov av vård på mentalsjukhus
liksom psykopaterna, med vilka de kan förete stora likheter. Inom det rättspsykiatriska
klientelet utgör de en betydelsefull grupp. Skulle de i fortsättningen
inte kunna av domstol överlämnas till vård på mentalsjukhus, skulle
detta enligt remisskritiken medföra ett allvarligt avbräck i den pågående
humaniseringen av kriminalvården.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen att även psykisk abnormitet,
som inte är att hänföra till psykisk sjukdom eller psykisk efterblivenhet,
uttryckligen bör föras in under lagens tillämpningsområde. Begreppet
psykisk abnormitet bör därvid tolkas så att det innefattar även de defektoch
invalidtillstånd, som enligt vad som påpekats under remissbehandlingen
företer stora likheter med de psykopatiska tillstånden. När det gäller intagning
vid psykisk abnormitet oberoende av patientens samtycke bör man
liksom vid de psykiska sjukdomstillstånden iaktta största möjliga restriktivitet
i tillämpningen. Kravet på att vården skall vara oundgängligen påkallad
med hänsyn till abnormitetens art och grad måste noga upprätthållas.

Kommittén har ägnat stort utrymme åt frågan om intagning av a 1 k o h olister
och alkohol missbruk are. Kommittén anför, att begreppet
sinnessjukdom från början inte ansetts omfatta alkoholism och
alkoholmissbruk men väl sådana psykiska sjukdomar som delirium tremens,
alkoholhallucinos och alkoholparanoia samt vissa mycket avancerade psykiska
defekttillstånd, exempelvis alkoholdemens. Genom glidningar i begreppsbestämningen
har dock allt flera fall av alkoholism kommit att hänföras
till de grupper av sjukdomar för vilka vård på mentalsjukhus ansetts
vara indicerad. Detta sammanhänger enligt kommittén dels med den utvidgning
av begreppet sinnessjukdom eller psykos, som den moderna utvecklingen
inom psykiatrin medfört, och dels med nya behandlingsmöjligheter
för alkoholskadade.

Kommittén framhåller att det i många fall av alkoholism är möjligt att
genomföra behandlingen under medverkan av vederbörande själv, t. ex.
i öppen vård eller på internmedicinsk, kirurgisk eller psykiatrisk lasarettsklinik.
I vissa fall kan emellertid patienten ha psykiska sjukdomssymtom
som är så allvarliga och störande, att vården inte lämpligen kan meddelas
på detta sätt. Det kan röra sig om alkoholpsykoser, allvarliga defekttillstånd
med svåra ininnesrubbningar eller andra tecken på svår psykisk
avtrubbning. Det kan också vara avancerade fall av kronisk alkoholism med
allvarliga psykiska defektsymtom. Redan med nuvarande lagtillämpning

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

har det ansetts möjligt att bereda alkoholister med de nämnda sjukdomstillstånden
vård på mentalsjukhus med kvarliållningsrätt. Att så bör kunna
ske även i fortsättningen överensstämmer helt med kommitténs uppfattning.
Det rör sig här om psykiska sjukdomstillstånd, där både sjukdomens
art och grad gör vård på mentalsjukhus oundgängligen påkallad.

Om det föreligger alkoholbegär utan andra psykiska eller kroppsliga
symtom eller förändringar, bör enligt kommitténs mening alkoholbegäret
vara mycket påtagligt och oemotståndligt för att intagning på mentalsjukhus
oberoende av patientens samtycke skall kunna komma till stånd.
Det sjukliga alkoholbegäret måste te sig som en svår psykisk sjukdom,
där alkoholismen infiltrerar personligheten och dominerar denna på samma
sätt som den psykotiska sjukdomsprocessen gör. Om alkoholismen har
lett till personlighetsförändringar av andra slag, t. ex. till psykisk nivåsänkning
såsom vid den kroniska alkoholismen, skall dessa personlighetsförändringar
vara svårartade och djupgripande för att intagning och vård oavsett
eget samtycke skall kunna komma till stånd. En allvarlig påverkan
på omdömesförmågan och en djupgående brist på insikt om tillståndets
natur och symtombildens allvar måste också föreligga.

Kommitténs överväganden innebär att alkoholism jämställs med psykiska
sjukdomar. Speciella bestämmelser rörande intagning, vård och behandling
av alkoholister på mentalsjukhus anser kommittén inte nödvändiga.
Om enbart alkoholmissbruk föreligger kan enligt kommittén endast
den fria intagningsformen komma i fråga.

Mentalsjukhusens behandlingsresurser bör enligt kommittén inte utnyttjas
för avgiftning av personer, som omhändertagits av polisen för fylleri. Den
enkla avgiftande behandlingen vid sådana tillstånd får, säger kommittén,
utföras i anslutning till andra intoxikationsavdelningar om den över huvud
taget skall anses vara en uppgift för sjukhusvården. Kommittén understryker
kraftigt att intagning på mentalsjukhus av alkoholister och alkoholmissbrukare
bör kunna ske endast om behov föreligger av den särskilda
vård som lämnas på mentalsjukhus. I de fall då ett omhändertagande motiveras
endast eller huvudsakligen av att det är nödvändigt att avhålla alkoholisten
eller alkoholmissbrukaren från att dricka alkoholhaltiga drycker
bör enligt kommittén mentalsjukhusens platser inte tas i anspråk.

Kommitténs uppfattning att alkoholism och alkoholmissbruk i princip bör
inräknas bland de psykiska sjukdomarna har inte mött någon gensaga under
remissbehandlingen och jag ansluter mig för egen del till kommitténs åsikt.
Däremot har kritik riktats mot kommitténs uttalanden om avgiftning av
personer, som gripits för fylleri, och om att mentalsjukhusens platser inte
bör tas i anspråk om ett omhändertagande motiveras endast eller huvudsakligen
av att det är nödvändigt att avhålla alkoholisten eller alkoholmissbrukaren
från att dricka sprit. Man har särskilt från läkarhåll betonat att alkoholproblemet
är vida mer komplicerat än vad som framgår av kommitténs

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

framställning. Sålunda är behandling av akut intoxikerade personer, framhålls
det, oberoende av giftets art en uppgift för sjukvården, i en del fall
mentalsjukvården. Tillståndet kan i själva verket vara livshotande, vilket
flera tragiska exempel från polisarresterna vittnar om. Sjukvården kan här
inte undandra sig sitt ansvar. Kommitténs uttalande att mentalsjukvård
inte får komma till stånd om ett omhändertagande motiveras endast av att
det är nödvändigt att avhålla vederbörande från att dricka sprit är enligt
kritikens mening dunkelt och strider mot den alltmer accepterade uppfattningen
att alkoholism och alkoholmissbruk är väsentligen medicinska
problem.

Alkoholism och alkoholmissbruk har av ålder varit föremål för sociala
och moraliska värderingar som inte på samma sätt gjort sig gällande i fråga
om de sjukdoms- och abnormtillstånd som jag förut behandlat. Den medicinska
vetenskapens utveckling har emellertid allt klarare visat att alkoholism
och alkoholmissbruk utgör mer eller mindre uttalade sjukdomstillstånd.
Forskningen har samtidigt resulterat i att man fått fram bättre behandlingsmetoder.
Dessa omständigheter jämte den nya synen på alkoholsjukdomarna
torde verksamt ha bidragit till att allt fler alkoholister och
alkoholmissbrukare söker vård av eget initiativ. För psykiska sjukdomstillstånd
som står i samband med missbruk av alkohol bör enligt min mening -under samma förutsättningar som i fråga om övriga psykiska sjukdomar
sluten psykiatrisk vård kunna beredas även oavsett den sjukes önskan. Några
särskilda inskränkningar för just dessa former av psykisk sjukdom anser jag
inte böra gälla. Det får här liksom i övriga fall ankomma på rättstillämpningen
att avgöra när arten och graden av sjukdomen är sådan att sluten
psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad. Med detta betraktelsesätt har
man inte heller behov av att göra någon gränsdragning mellan alkoholism
och alkoholmissbruk.

I fråga om narkomaner och narkotikamissbrukare
konstaterar kommittén till en början, att något uttryckligt stadgande om
narkomani inte finns i sinnessjuklagen. Praxis har emellertid varit att
narkomani betraktats som sinnessjukdom, och lagens bestämmelser har
alltså tillämpats även på narkomaner. Beträffande narkotikamissbruk har
större osäkerhet rått. Såväl narkomaner som narkotikamissbrukare söker
sig ibland själva till sjukhus för alt få hjälp med avvänjning och återanpassning.
I många fall däremot vill eller vågar vederbörande inte söka sjukhusvård.
Kommittén finner det angeläget att åstadkomma lagbestämmelser,
som gör det möjligt att ta in och vårda narkomaner på mentalsjukhus
oavsett deras vilja. Kommittén erinrar om att den föreslagit alt termen
sinnessjukdom ersätts av psykisk sjukdom och att vård på mentalsjukhus
skall framstå såsom oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens
art eller grad för att intagning skall kunna äga rum oavsett den sjukes
samtycke. Att intagning på mentalsjukhus med stöd av denna formulering

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

skall kunna omfatta även personer som lider av narkomani torde enligt
kommittén inte behöva möta några gensagor. När det gäller missbruk av
narkotika däremot torde sjukdomen som regel inte vara sådan, säger kommittén,
att vård på mentalsjukhus kan beredas oavsett vederbörandes
samtycke.

Vad kommittén anfört har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.
Enligt riksåklagarämbetet synes dock de intagningsindikationer som kan
åberopas för intagning på handlingarna av narkomaner i allt väsentligt vara
för handen även när det är fråga om fall av gravt narkotikamissbruk. Malmö
stads sjukvårdsstyrelse uttalar att kommittén, då den ansett att intagning
av narkotikamissbrukare bör kunna ske endast med patientens medverkan,
möjligen underskattat svårigheterna att få sådan medverkan under en tidig
fas av avvänjningen.

Någon oenighet har inte rått om att under begreppet psykisk sjukdom hör
tillstånd, som sammanhänger med missbruk av narkotika, och jag ansluter
mig för egen del till denna uppfattning. En strikt gränsdragning mellan
narkomani och narkotikamissbruk torde inte alltid vara möjlig och synes
inte heller nödvändig i detta sammanhang. Liksom när det gäller övriga
fall av psykisk sjukdom bör sjukdomens art och grad vara avgörande för
bedömningen av om sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad.

Specialindikationer

Såsom jag tidigare framhållit bör det för intagning med kvarhållningsrätt
fordras att sjukhusvård är oundgängligen påkallad med hänsyn inte bara till
sjukdomens art och grad utan även till vissa särskilda omständigheter, s. k.
specialindikationer. Detta gäller givetvis alla de olika sjukdoms- och abnormtillstånd
som jag nyss redogjort för. Vad jag i det följande säger om psykisk
sjukdom och psykiskt sjuk avser även sådan psykisk abnormitet, som kan
leda till intagning för sluten psykiatrisk vård, och den som är i sådant
abnormtillstånd.

I det enskilda fallet kan givetvis flera av specialindikationerna föreligga.

Den första av specialindikationerna har kommittén kallat den medicinska
intag ningsindi k atio nen. Kommittén har bestämt
denna indikation så, att vården kan beräknas medföra väsentlig förbättring
av den sjukes tillstånd eller att underlåten vård kan befaras medföra allvarlig
försämring i hans tillstånd. Att den sjuke genom sluten psykiatrisk
vård kan återställas eller förbättras utgör enligt kommittén ett vägande skäl
för intagning. Även om någon förbättring inte kan åstadkommas, kan det
likväl vara möjligt att genom vården förhindra att tillståndet försämras, och
även då finner kommittén intagning väl motiverad.

Kommittén framhåller att den fria intagningsformen i första hand bör
utnyttjas i nu avsedda fall. Även när intagning är påkallad av huvudsakligen
medicinska skäl kan det dock finnas behov av intagning på handlingar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Detta sammanhänger framför allt med att den sjuke ibland saknar insikt om
sin sjukdom och därför inte söker den vård han behöver. Ofta finner man
enligt kommittén att den sjuke kommer till insikt om sjukdomen, sedan han
erhållit någon tids behandling, och visar förståelse för de åtgärder som vidtagits.
Med hänsyn till att ingrepp i den enskildes rätt att bestämma över
sin person bör göras endast om vägande skäl kan anföras, bör enligt kommittén
intagning oavsett den sjukes vilja kunna äga rum endast när det
finns anledning anta att man med vården på sjukhuset kan åstadkomma
ett resultat, som är väsentligt, antingen vården avser att förbättra den sjuke
eller hindra att han försämras.

Förslaget om den medicinska intagningsindikationen har godtagits eller
lämnats utan erinran av det stora flertalet remissinstanser. Man har framhållit
värdet av att det tydligt sägs ut, att behovet av behandling utgör skäl för
intagning oavsett den sjukes samtycke. Det står i överensstämmelse med
psykiatrins allmänna utveckling, heter det, att tyngdpunkten kommer att
ligga på behandlingsbehovet och att samhällets skydds- och förvaringssynpunkter
kommer mera i bakgrunden. Sveriges läkarförbund anser det emellertid
tveksamt, om formuleringen av den medicinska intagningsindikationen
skapar tillräckliga garantier mot obefogade ingripanden. En negativ
inställning till förslaget redovisar ett par remissinstanser, bland dem hovrätten
över Skåne och Blekinge. Enligt hovrätten kan det starkt ifrågasättas,
om man kan införa en så långt gående skyldighet att underkasta sig behandling,
när något liknande inte gäller vid andra sjukdomar. Det kan visserligen
sägas att den psykiskt sjuke ofta saknar sjukdomsinsikt men detta är
knappast ett tillräckligt skäl att underkasta honom behandling enbart av
medicinska skäl. Den fria intagningsformen blir illusorisk om det alltid i
bakgrunden finns en möjlighet till tvångsintagning så snart sjukdomen anses
behandlingsbar. Hovrätten avstyrker den medicinska indikationen men förutsätter
att en annan av specialindikationerna, nämligen att den sjuke saknar
förmåga att ta vård om sig, inte ges en alltför snäv tolkning.

Allmän enighet torde råda om att den moderna mentalsjukvården bör
syfta till att i största möjliga utsträckning jämställa de psykiskt sjuka med
andra sjuka i vårt samhälle. Det är från denna synpunkt jag för egen del
vill se frågan om den medicinska intagningsindikationen bör finnas med
som grund för intagning oavsett den sjukes samtycke. En människa som
lider av en kroppslig sjukdom får — med vissa undantag för smittsamma
sjukdomar — själv avgöra om hon vill söka vård eller inte. Det låter bestickande
att säga att detsamma bör gälla i fråga om dem som lider av psykiska
sjukdomar. Dessa senare sjukdomar är emellertid ofta förenade med
bristande sjukdomsinsikt. När en psykiskt sjuk människa underlåter att
söka vård kan del därför inte med fog påstås att hon på samma sätt som en
kroppsligt sjuk patient har gjort ett val. Enligt min uppfattning bör den
psykiskt sjuke inte på grund av sin bristande sjukdomsinsikt försättas i en

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

sämre situation än den som är kroppsligt sjuk. Erfarenheten säger att de
flesta kroppsligt sjuka söker bot för sin sjukdom, och jag tror att det är
felaktigt att utgå från att så inte skulle vara förhållandet med de psykiskt
sjuka om de hade sjukdomsinsikt. Dessa sjuka bör rimligen ha samma möjlighet
att ta samhällets vårdresurser i anspråk som andra. Vården bör
också komma till stånd i ett stadium av sjukdomen, där det föreligger möjlighet
att förbättra den sjuke. Det vore enligt min mening olyckligt att utforma
en modern lagstiftning på detta område så, att de sjuka tas om hand
först när de av olika skäl blir obekväma för samhället eller det är för sent
att hjälpa dem till ett liv utanför sjukhusets väggar. Den nuvarande sinnessjuklagen
lägger inte hinder i vägen för en intagning på medicinsk indikation
och enligt vad som upplysts mig sker också sådan intagning i icke
obetydlig omfattning.

I likhet med det övervägande antalet remissinstanser förordar jag därför en
medicinsk intagningsindikation av i huvudsak den innebörd kommittén angett.
Jag finner dock att som villkor för att indikationen skall tillämpas bör
gälla att den sjuke saknar sjukdomsinsikt. Med hänsyn till de svårigheter
som kan föreligga att bedöma om någon har sjukdomsinsikt och om det är
möjligt att åstadkomma förbättring eller hindra försämring av ett psykiskt
sjukdomstillstånd ämnar jag i det följande föreslå speciella regler i fråga om
behörighet att utfärda vårdintyg då den medicinska indikationen åberopas.

Kommittén har gett vissa exempel på när den medicinska intagningsindikationen
bör kunna tillämpas och när så inte bör ske. Någon egentlig kritik
har inte riktats mot vad kommittén anfört i dessa delar och jag kan för
egen del i stort sett ansluta mig till det. Såsom sinnessjuknämnden påpekat
får man dock ta hänsyn till att psykiatrin utvecklas snabbt och att nya
vård- och behandlingsmetoder tillkommer. De angivna exemplen kan därför
tjäna som vägledning men bör inte anses bindande för den fortsatta
tillämpningen. Man bör hela tiden hålla i minnet att vad som skall göra
sluten vård oundgängligen påkallad är den psykiska sjukdomens art och
grad i förening med de kriterier som bildar den medicinska indikationen. Det
skall alltså röra sig om psykiska sjukdomar av allvarlig karaktär för att
intagning skall kunna ske oavsett den sjukes samtycke. I övrigt vill jag
endast hänvisa till att lagen bör tillämpas så restriktivt som möjligt utan att
man eftersätter de krav på vård och hjälp som bör kunna ställas även av
människor som på grund av bristande sjukdomsinsikt underlåter att själva
söka vård.

Nästa specialindikation som kommittén föreslår är farlighet för
eget liv. Enligt kommittén bör intagning kunna ske om allvarlig fara föreligger
för att den sjuke skall ta sitt eget liv. Ingen av remissinstanserna har
motsatt sig att intagning oavsett den sjukes vilja skall kunna ske på denna
grund. Jag ansluter mig också till kommitténs uppfattning men finner,
i likhet med ett par remissinstanser, att ordet allvarlig bör uteslutas vid

Andra lagutskottets utlåtande nr it år lt)66

beskrivningen av indikationen. Det torde vara ogörligt att i detta sammanhang
dra en gräns mellan fara och allvarlig fara. Jag föreslår att indikationen
får den utformningen att den sjuke är farlig för sitt eget liv.

Även vid tillämpningen av denna indikation bör man hålla i minnet att den
skall föreligga i förening med allvarlig psykisk sjukdom. Enbart den omständigheten
att en person sökt beröva sig livet utgör alltså inte tillräckligt
skäl för intagning på handlingar.

Som tredje specialindikation anger kommittén oförmåga att ta
vård om sig och jag anser i likhet med remissinstanserna att en specialindikation
av denna innebörd är nödvändig. Kommittén beskriver indikationen
så att den sjuke till följd av sitt psykiska tillstånd saknar förmåga
att ta vård om sig och att han inte på annat sätt kan få tillfredsställande
vård. Att särskilt hänvisa till det psykiska tillståndet finner jag inte erforderligt.
Eftersom det skall vara fråga om en allvarlig psykisk sjukdom,
synes det knappast tänkbart att en samtidigt föreliggande oförmåga att ta
vård om sig skulle kunna hänföras till omständigheter som inte har något
samband med den psykiska sjukdomen. Inte heller kan jag tillstyrka villkoret
att den sjuke inte på annat sätt kan erhålla tillfredsställande vård.
En person, som på grund av sin psykiska sjukdoms art och grad i förening
med oförmåga att ta vård om sig är i oundgängligt behov av sluten psykiatrisk
vård, bör rätteligen komma i åtnjutande av sådan vård och inte hänvisas
till något annat vårdområde.

När det gäller tillämpningen av den nu ifrågavarande specialindikationen
kan jag i likhet med så gott som samtliga remissinstanser i stort sett ansluta
mig till vad kommittén uttalat. Jag vill understryka vad kommittén anfört
om att indikationen oförmåga att ta vård om sig inte bör tillämpas enbart av
det skälet att den sjuke inte kan avhålla sig från att begå brott. Brottslighet,
som inte riktas mot annans personliga säkerhet bör, såsom jag kommer till
i det följande, av principiella skäl inte utgöra någon specialindikation för
intagning på sjukhus annat än om den sjuke av domstol överlämnas till sluten
psykiatrisk vård.

Den fjärde specialindikationen, farlighet för annans personliga
säkerhet, har kommittén bestämt så, att den sjuke till följd
av sitt psykiska tillstånd utgör en allvarlig fara för annans personliga säkerhet,
varmed kommittén avser den kroppsliga integriteten. Någon invändning
mot denna specialindikation har inte gjorts under remissbehandlingen, och
jag anser det klart att en indikation av denna innebörd bör finnas med. Av
skäl som jag anfört beträffande indikationen farlighet för eget liv hör ordet
allvarlig uteslutas vid beskrivningen av indikationen. Likaså bör hänvisningen
till patientens psykiska tillstånd utgå ur specialindikationen.

Kommittén har tagit upp frågan om indikationen bör avse även fara
för annans psykiska hälsa men har avvisat tanken därpå. I de fall då en
psykiskt sjuk person utövar så stark psykisk press mot sina närmaste alt

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

ett omhändertagande framstår som nödvändigt, torde enligt kommittén alltid
någon av de redan behandlade specialindikationerna kunna åberopas. Enligt
min mening är det dock mer tillfredsställande att det i lagtexten klart anges
att fara för annans psykiska hälsa är en specialindikation för intagning. Då
vidare uttrycket »annans personliga säkerhet» inte torde innefatta alla former
av fara för annans kroppsliga hälsa, bör lagtexten kompletteras på denna
punkt.

Jag förordar att specialindikationen utformas så att den sjuke är farlig
för annans personliga säkerhet eller fysiska eller psykiska hälsa.

Kommittén har diskuterat om farlighet för annans egendom
bör utgöra en särskild grund för intagning på mentalsjukhus. En sådan
indikation skulle enligt kommitténs uppfattning på ett olyckligt sätt
framhäva brottsligheten som grund för omhändertagande och medföra risk
för att hänsynen till samhällsskyddet mer än medicinska skäl kom att bli
avgörande för intagningen. Med de vidgade vårdresurser som under senare
tid tillförts kriminalvården bör enligt kommittén ett omhändertagande, som
grundas huvudsakligen på att den omhändertagne inte kan avhålla sig från
att begå brott, företrädesvis ske inom kriminalvården. För intagning på
mentalsjukhus bör i första hand beaktas behovet av vård med hänsyn till
den sjukes psykiska tillstånd. För att intagning skall kunna ske bör behov
föreligga av de vårdresurser som mentalsjukhuset erbjuder. Kommittén anser
med hänsyn härtill, att indikationen fara för annans egendom inte bör
ingå bland intagningsindikationerna i mentalsjukvårdslagen utan att brottsligheten
bör beaktas inom ramen av övriga föreslagna specialindikationer.

Enligt 31 kap. 3 § brottsbalken kan domstol förordna att den som begått
brott skall överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen. Förutsättningen är
att den åtalade i utlåtande över sinnesundersökning förklarats vara i behov
av vård på sinnessjukhus. Om gärningen inte begåtts under inflytande av
sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående
natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, får överlämnande
till vård äga rum endast om det föreligger särskilda skäl.

Det är enligt kommittén ofrånkomligt att de materiella förutsättningarna
för intagning på mentalsjukhus enligt domstols beslut helt överensstämmer
med de regler som eljest gäller för intagning på mentalsjukhus oberoende av
den sjukes önskan. I brottsbalken bör därför enligt kommitténs uppfattning
endast göras hänvisning till dessa regler. Kommittén föreslår att den nämnda
bestämmelsen i brottsbalken ändras så att den, som i rättspsykiatriskt utlåtande
förklarats kunna beredas vård enligt mentalsjukvårdslagen oberoende
av sitt samtycke, skall kunna överlämnas till vård enligt nämnda lag
av domstolen.

Kommitténs förslag i denna del har tilldragit sig stort intresse under
remissbehandlingen. Framför allt från rättspsykiatriskt håll har kommitténs
förslag granskats från synpunkten om det är till fyllest för att bereda perso -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

ner, som begått brott, vård på mentalsjukhus i samma utsträckning som
hittills. Man har funnit att så inte är fallet, bl. a. beroende på att någon
specialindikation i fråga om farlighet för annans egendom inte föreslagits.

Jag har tidigare uttalat mig för att de indikationer, som skall gälla för intagning
på ansökan av annan än den sjuke, bör utformas så att tillämpningen
blir så restriktiv som möjligt. I likhet med många av remissinstanserna finner
jag att dessa indikationer, som i huvudsak följer kommitténs förslag,
inte medger överlämnande till sluten psykiatrisk vård i den utsträckning som
statsmakterna förutsatte vid genomförandet av brottsbalken. Brottsbalken
bör inte nu bli föremål för förnyat övervägande i dessa avseenden. Att som
kommittén gjort hänvisa till kriminalvårdens ökade resurser när det gäller
psykiatrisk vård torde f. n. inte vara realistiskt. Det synes mig därför nödvändigt
att till de av kommittén föreslagna specialindikationerna lägga ytterligare
en. Såsom riksåklagarämbetet påpekat skulle man med indikationen
farlighet för annans egendom inte täcka de fall då brottsligheten har en annan
inriktning, t. ex. spioneri. Jag förordar därför en specialindikation av
innebörd, att vederbörande är farlig för annans egendom eller annat av
lagstiftningen skyddat intresse än någons personliga säkerhet eller hälsa.
Behovet av denna specialindikation förestavas av att domstolarna måste
ha en möjlighet att i varje särskilt fall välja den adekvata vårdformen.
Däremot är det inte i överensstämmelse med den restriktivitet, som jag
förordar i fråga om intagning för psykiatrisk vård oberoende av den sjukes
samtycke, att någon kan tas in på ansökan av annan med åberopande av en
indikation som tar sikte på fara för brottslig verksamhet. Inte heller kan
rättssäkerhetens krav anses uppfyllda om frågan om en persons brottslighet
prövas utanför de judiciella organen. Specialindikationen bör därför inte få
åberopas för intagning efter ansökan utan endast när domstol överlämnar
någon till sluten psykiatrisk vård.

Med denna lösning av frågan om den nya lagstiftningens förhållande till
brottsbalken lämnas nuvarande regler om överlämnande till vård på mentalsjukhus
av psykiskt sjuka eller eljest psykiskt abnorma lagöverträdare i
huvudsak oförändrade till sin innebörd. Detsamma gäller övergångsvis i
fråga om psykiskt efterblivna.

Den sista av de av kommittén föreslagna specialindikationerna är störande
uppträdande. Denna indikation har kommittén uttryckt så,
att den sjuke genom de yttringar sjukdomen medför är grovt störande för
närboende eller andra och att han inte kan omhändertas på annat sätt. Under
remissbehandlingen har kommitténs förslag om en indikation av denna
art inte blivit utsatt för någon kritik, och jag ansluter mig för egen del till
förslaget. Liksom i fråga om ett par av de tidigare indikationerna förordar
jag att hänvisningen till den psykiska sjukdomen utgår. Vidare finner jag
på samma sätt som i fråga om indikationen oförmåga att ta vård om sig att
man inte som förutsättning bör uppställa att den sjuke inte kan omhändertas
4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 and. AV 44

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

på annal sätt. Föreligger övriga förutsättningar för intagning, bör den sjuke
erhålla adekvat vård.

Kommitténs motivuttalanden rörande de fall i vilka indikationen bör tilllämpas
har inte ådragit sig någon kritik av remissinstanserna. Jag kan för
egen del i stort sett instämma i vad kommittén sagt och vill endast göra den
anmärkningen att indikationen visserligen inte bör åberopas vid kortvarigt
eller tillfälligt störande uppträdande men att man inte såsom kommittén anfört
ovillkorligen bör kräva att sjukdomstillståndet varit långvarigt för att
indikationen skall kunna tillämpas.

Förfarandet

I fråga om behörighet att vidta åtgärder för intagning
gäller f. n. att ansökan om intagning får göras, förutom av den sjuke
själv, av förmyndare, god man, make eller anförvant, av ordföranden i hälsovårdsnämnden
eller socialnämnden i den ort där den sjuke vistas eller polismyndigheten
där eller, beträffande den som är i militärtjänst, vederbörande
befälhavare. Ansökan får också göras av annan som har skyldighet att föranstalta
om erforderlig vård åt den sjuke. Med sistnämnda uttryck avses
inte endast den som enligt lag har att sörja för den sjuke, såsom barnavårdsnämnd
beträffande den som är omhändertagen för samhällsvård, utan även
den som på annan grund måste anses förpliktad att sörja för honom. Sålunda
kan läkare på kroppssjukhus göra ansökan och likaså den som har
att svara för vården av psykiskt efterblivna på särskolor och vårdanstalter.

Är den sjuke intagen i ungdomsvårdsskola, allmän vårdanstalt för
alkoholmissbrukare, anstalt under kriminalvårdsstyrelsens inseende, militärhäkte
eller härads- eller stadsfängelse tillkommer behörigheten att föranstalta
om erforderlig vård åt honom uteslutande den som enligt föreskrifterna
för anstalten har att sörja därför.

Kommitténs förslag innebär i sina huvuddrag att nuvarande ordning
bibehålls. Termen anförvant som omfattar var och en som är i släktskap
eller svågerlag med den sjuke anser dock kommittén onödigt vidsträckt.
Kommittén föreslår att endast den sjukes make, som han sammanlever med,
samt hans föräldrar, barn och syskon skall vara behöriga att föranstalta om
intagning. Även förmyndare föreslås få rätt att föranstalta om intagning.

Den nuvarande möjligheten för läkare vid annat sjukhus än mentalsjukhus
att vidta åtgärder för intagning på mentalsjukhus av en patient, som
står under hans vård, anser kommittén påkallad av praktiska skäl. Kommittéförslaget
ger endast överläkare och biträdande överläkare med självständigt
ansvar för vissa vårdplatser sådan befogenhet.

Kommittén påpekar att det i talrika fall förekommer att den sjukes närnaste
eller personer som eljest har beröring med denne vänder sig till polisen.
Det torde då, enligt kommittén, oftast vara fråga om angrepp eller fara

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

för angrepp mot annans personliga säkerhet. I andra fall kan störningar i
den allmänna ordningen och säkerheten antas stå i samband med psykisk
sjukdom hos vederbörande. Det ligger enligt kommittén i sakens natur att
polismyndigheten i sådana fall bör vara verksam för att vård på mentalsjukhus
kommer till stånd om sådan vård kan förmodas vara nödvändig.
Kommittén framhåller vidare att polismyndigheten har skyldighet att
lämna allmänheten hjälp och biträde. Enligt kommitténs mening är det i
sin ordning att polismyndigheten är skyldig att ta befattning med personer
som på grund av psykisk sjukdom saknar förmåga att ta vård om sig.

Liksom enligt gällande rätt bör, anför kommittén, ordföranden i socialnämnden
vara skyldig att vidta åtgärder, om vård på mentalsjukhus kan
antas vara nödvändig. Med hänsyn till antalet ärenden föreslår kommittén
att socialnämnden, om fullmäktige så beslutar, skall kunna uppdra åt annan
ledamot i nämnden än ordföranden eller åt befattningshavare i kommunens
tjänst att ansöka om vård på mentalsjukhus. Vidare föreslår kommittén att
även nykterhetsnämndens ordförande skall kunna föranstalta om intagning,
och likaså barnavårdsnämndens ordförande beträffande den som omhändertagits
för samhällsvård. Kommittén föreslår också att ordföranden i hälsovårdsnämnden
alltjämt skall ha möjlighet att föranstalta om intagning, trots
att antalet ansökningar av ordförande i hälsovårdsnämnd synes ha varit
tämligen obetydligt.

Slutligen föreslår kommittén att ansökan beträffande intagna på ungdomsvårdsskolor,
allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare, särskolor
eller vårdanstalter för psykiskt efterblivna, fångvårdsanstalter, arbetsanstalter
eller häkten skall få göras endast av den befattningshavare som enligt
gällande föreskrifter har att sörja för den intagne. Om denne vistas utom
anstalten utan att vara slutligt utskriven därifrån, skall dock enligt förslaget
även de som eljest kan ansöka om intagning på mentalsjukhus vara berättigade
därtill, dvs. föräldrar, barn, ordförande i socialnämnd in. fl.

Kommitténs förslag har i stort sett godtagits under remissbehandlingen.
Rikspolisstyrelsen har dock motsatt sig att ansökan om intagning för sluten
psykiatrisk vård skall kunna göras genom polismyndighets försorg. De av
kommittén anförda skälen talar enligt mitt förmenande för att polisen,
liksom hittills, bör ha befogenhet att ansöka om vård, och jag förordar att
denna befogenhet bibehålls. Jag ansluter mig också till förslaget i övrigt
med vissa smärre ändringar. I likhet med flera remissinstanser förordar jag,
att kretsen av de enskilda personer som skall kunna ansöka om vård får
omfatta även den som utan att vara gift med den sjuke stadigvarande sammanbor
med honom. Likaså finner jag att god man liksom hittills bör
kunna föranstalta om intagning. Jag har inte anselt det erforderligt all
begränsa ansökningsmöjligheten för barnavårdsnämndens ordförande på
sätt kommittén föreslagit. Samma regler torde kunna gälla för denne som

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

för övriga nämndordförande. Vidare synes man utan olägenhet kunna undvara
den nuvarande regeln om att ansökan får göras endast av nämndordförande
och polismyndighet på den ort där den sjuke vistas. Enligt önskemål
som framställts av några remissinstanser bör det föreskrivas att socialnämnden
får delegera behörigheten att ansöka om intagning endast åt annan ledamot
i nämnden eller åt tjänsteman i ledande ställning i kommunen. Såsom
medicinalstyrelsen framhållit bör vidare även annan läkare än överläkare
och biträdande överläkare få göra ansökan om intagning av patient som är
föremål för vård på kroppssjukhus. Läkare vid sjukhem för lättskötta
psykiskt sjuka bör också ha möjlighet att ansöka om intagning för sina
patienter.

Uttrycket vederbörande befälhavare bör bytas ut mot militär chef och
preciseras att avse lägst kompanichef eller motsvarande chef.

De nya formerna för kriminalvård i frihet motiverar den ändringen i kommittéförslaget,
att ansökan beträffande den som är villkorligt frigiven från
fångvårdsanstalt eller villkorligt utskriven från arbetsanstalt eller som
dömts till ungdomsfängelse eller internering och överförts till vård utom
anstalt kan göras av övervakningsnämndens ordförande. Däremot bör ansökan
beträffande nu nämnda personer inte kunna göras av befattningshavare
vid anstalten.

I likhet med Riksförbundet för Utvecklingsstörda Barn finner jag, att man
inte bör utesluta föräldrar, barn m. fl. från att göra ansökan om intagning
på sjukhus för psykiatrisk vård i fråga om dem som vistas på särskolor
eller vårdanstalter för psykiskt efterblivna. Liksom f. n. bör man emellertid
även från särskolans eller vårdanstaltens sida ha möjlighet att göra ansökan.

Med möjligheten att göra ansökan följer såväl enligt nuvarande lag som
enligt kommitténs förslag behörighet att föranstalta om läkarundersökning
för erhållande av vårdintyg. Kommittén har föreslagit att härmed skall
förenas behörighet för den som gör ansökan att påkalla polishandräckning
för att få läkarundersökningen genomförd. Enligt förslaget skall erforderlig
handräckning lämnas person eller myndighet som äger föranstalta om
läkarundersökning, om någon beträffande vilken sådan undersökning får
äga rum vägrar att ställa sig till förfogande eller kan antas hålla sig avsiktligt
undan. Motivledes har kommittén uttalat att man med bestämmelsen
i första hand avser att bereda läkaren tillträde till den lokal där den
sjuke uppehåller sig. Någon skyldighet för den sjuke att inställa sig på
viss anvisad plats föreskrivs inte. Han kan därför inte med stöd av den
föreslagna bestämmelsen transporteras till läkarens mottagning eller annat
ställe enbart av det skälet att han vägrar att inställa sig. Håller han sig
avsiktligt undan i uppenbart syfte att hindra läkarundersökning, bör emellertid
en sådan åtgärd vara möjlig.

F. n. gäller att det är vederbörande läkare som är behörig att begära handräckning
om patienten vägrar att underkasta sig undersökning. Under

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

remissbehandlingen har lämpligheten av att handräckning i dessa fall lämnas
på begäran av enskild satts i fråga. Jag finner för egen del att den
ordning som hittills gällt är den lämpligaste.

Justitiekanslersämbetet har ställt sig kritiskt mot vad kommittén uttalat
om innebörden av den föreslagna handräckningsbestämmelsen. Uttalandet
ger enligt ämbetets mening en oklar bild av vad som avses. Det bör enligt
ämbetet sägas ut i lagtexten, om handräckningen innebär möjlighet att
tvångsvis föra vederbörande till läkarens mottagning. För egen del anser jag
att handräckningen ytterst måste innesluta en sådan möjlighet men att den
inte skall utnyttjas, om den sjuke är villig att låta sig undersökas i sin bostad
och undersökningen kan utföras där. Även när vederbörande helt vägrar
att ställa sig till förfogande för undersökning, bör den väg väljas som är
den minst ingripande. Kan läkarundersökningen göras i bostaden, bör således
någon transport till läkarmottagningen inte ske, om det inte föreligger
speciella skäl.

Enligt sinnessjuklagen har läkaren rätt att begära handräckning inte bara
om patienten vägrar att ställa sig till förfogande utan även om läkaren för
att verkställa undersökningen behöver skydd för sin personliga säkerhet.
Jag föreslår att denna bestämmelse bibehålls.

Beträffande behörigheten att utfärda vårdintyg gäller
f. n. att vårdattest får utfärdas endast av legitimerad läkare eller av den som
innehar befattning som läkare i allmän tjänst utan att vara legitimerad eller
också, efter medicinalstyrelsens särskilda bemyndigande, av annan som av
Kungl. Maj :t eller medicinalstyrelsen förordnats att uppehålla läkarbefattning.
Vårdattest får — med undantag i visst fall för läkare vid kommunalt
mentalsjukhus — inte utfärdas av läkare vid det mentalsjukhus där intagning
begärs. Beträffande mentalsjukhus, där särskild sjukvårdsläkare tillsatts
för viss avdelning, tolkas förbudet för läkare på mentalsjukhus att utfärda
vårdattest, i enlighet med uttalanden i förarbetena, så att han inte får
utfärda attest för intagning på den avdelning av sjukhuset där han är verksam.
Slutligen gäller att vårdattest inte får godkännas, om den meddelats av
någon som räknar sådan släktskap eller sådant svågerlag till den sjuke,
som utgör jäv mot domare.

Kommittén föreslår att den nuvarande ordningen i huvudsak bibehålls.
Enligt förslaget skall den som utan att vara legitimerad läkare uppehåller
tjänsteläkarbefattning ha genomgått kursen i psykiatri för medicine licentiatexamen
för att få utfärda vårdintyg. Från detta krav skall medicinalstyrelsen
kunna meddela dispens. Vidare föreslår kommittén att läkare som
är knuten till den slutna psykiatriska vården vid visst sjukhus inle skall få
utfärda vårdintyg för intagning på den klinik där han är verksam. Om det
gäller intagning på annan klinik än den där läkaren är verksam skall han
kunna utfärda vårdintyg, men endast under förutsättning att betydande
olägenheter skulle uppkomma genom anlitande av annan läkare. Kommittén

Andra lagutskottets utlåtande nr it år 1966

finner inte behov av någon bestämmelse om att skyldskap eller svågerskap
skall utgöra hinder att utfärda vårdintyg.

Ett par remissinstanser förordar, att den som utan att vara legitimerad
läkare uppehåller tjänsteläkarbefattning skall vara behörig att utan dispens
utfärda vårdintyg, även om han inte genomgått kursen i psykiatri för medicine
licentiatexamen. Under remissbehandlingen har vidare från flera håll
gjorts gällande att läkare som är knuten till den slutna vården vid sjukhuset
bör ha möjlighet att utan inskränkning utfärda vårdintyg för intagning på
annan klinik än den där han är verksam.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag att läkare som utfärdar vårdintyg
bör ha genomgått den kurs i psykiatri som fordras för medicine licentiatexamen.
Såsom medicinalstyrelsen påpekat torde det bli nödvändigt med
dispens från denna regel i många fall, men i likhet med styrelsen anser jag
det nödvändigt att i princip upprätthålla kravet på denna elementära kunskap
i psykiatri hos den som utfärdar vårdintyg. När det gäller frågan i
vilken utsträckning läkare som är knuten till den slutna psykiatriska vården
vid sjukhuset bör kunna utfärda vårdintyg för intagning där, måste man
väga önskvärdheten av att sjuka som är i trängande behov av sluten
psykiatrisk vård på ett smidigt sätt bereds sådan vård mot hänsynen till
allmänhetens förtroende för mentalsjukvården. Jag finner i likhet med
kommittén och så gott som samtliga remissinstanser att principen om att
vårdbehovet skall prövas av två av varandra oberoende läkare kräver att en
läkare som är knuten till den slutna psykiatriska vården vid ett sjukhus inte
får utfärda vårdintyg för intagning på den klinik där han är verksam. Även
när det gäller frågan om han bör kunna utfärda vårdintyg för intagning
på annan klinik vid sjukhuset har jag stannat för kommitténs förslag.

Såsom jag anfört i anslutning till behandlingen av den medicinska specialindikationen
anser jag att särskilda kompetenskrav måste uppställas när
denna indikation åberopas. Det torde vara mycket svårt för en läkare
utan specialkunskap i psykiatri att uttala sig om patientens sjukdomsinsikt
och om behandlingsprognosen. I regel torde hjälpverksamhetsläkaren under
sina tjänsteresor uppmärksamma fall av denna art. Jag förordar därför att
den läkare, som utfärdar vårdintyg i dessa fall, skall ha specialistkompetens
avseende psykiska och nervösa sjukdomar. Huvudsakligen med tanke på de
fall då tjänsten som hjälpverksamhetsläkare uppehålls av läkare som ännu
inte hunnit förvärva sådan kompetens finner jag det dock erforderligt, att
medicinalstyrelsen får rätt att medge undantag från detta krav.

I fråga om läkarundersökningen och innehållet i
vårdintyg innebär kommittéförslaget att vårdintyg liksom hittills skall
kunna utfärdas endast efter personlig undersökning av den sjuke. Vid denna
undersökning skall enligt förslaget beaktas huruvida erforderlig vård kan
beredas den undersökte utan att intagning på mentalsjukhus äger rum. Finner
läkaren intagning påkallad, skall det åligga honom att pröva om intagningen
kan åvägabringas frivilligt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Mot kommitténs förslag har ingen kritik riktats och jag ansluter mig
också därtill. Jag anser det dock inte nödvändigt att i lagtexten ange
att läkaren inte bör utfärda vårdintyg om erforderlig vård ändå kan komma
till stånd.

Enligt sinnessjuklagen skall vårdattest innehålla en förklaring att den
sjuke är i behov av vård på sinnessjukhus. Utöver vårdattesten krävs s. k.
levnadsberättelse, dvs. uppgifter av någon eller några trovärdiga personer
om förhållanden som är av betydelse för bedömande av den sjukes sinnestillstånd.

Kommittén föreslår att levnadsberättelsen slopas och att i lagen införs
noggranna bestämmelser om vårdintygets innehåll. Vårdintyget föreslås
innehålla uttalande att den undersökte är psykiskt sjuk, psykiskt efterbliven
eller psykiskt abnorm eller att sannolika skäl föreligger för att så är fallet
och att vård på mentalsjukhus enligt läkarens bedömande är oundgängligen
påkallad på grund av förhållanden som enligt lagreglerna utgör förutsättningar
för intagning. Läkaren skall ange vilken eller vilka specialindikationer
som han anser tillämpliga. I vårdintyget skall vidare noggrant redogöras
för sjukdomens förlopp och yttringar och de omständigheter anges, på
vilka läkarens uttalanden grundas. Läkaren skall också tillse, att den utredning
som ligger till grund för intyget är så fullständig som påkallas av omständigheterna
samt bedöma tillförlitligheten av de uppgifter som lämnas.

Många remissinstanser anser att kommittén uppställt alltför stränga krav
på innehållet i vårdintyget. En del erinrar om att det enligt allmänna
läkarinstruktionen åligger läkare att vid utfärdande av intyg iaktta synnerlig
omsorg och samvetsgrannhet och anser att dessa bestämmelser borde
vara till fyllest även när det gäller vårdintyg. Andra anser att vårdintyget
bör innehålla uttalande om att den undersökte är psykiskt sjuk och att
vård på mentalsjukhus är oundgängligen påkallad samt att läkaren bör
ange vilken eller vilka av specialindikationerna som han anser tillämplig.
Däremot anses det inte rimligt att läkaren dessutom skall införskaffa alla
fakta rörande t. ex. en sedan åratal manifesterad sjukdom.

Det är enligt min uppfattning av största vikt att vårdintyget är så utförligt
som möjligt av hänsyn både till patienten och till den läkare som med vårdintyget
som grund skall besluta om intagning. Kommitténs förslag får betraktas
som ett värdefullt framsteg i förhållande till nuvarande lagstiftning,
och jag kan i huvudsak ansluta mig till vad kommittén föreslagit om vårdintygets
innehåll. För att inte onödigt betunga den intygsskrivande läkaren
förordar jag emellertid en viss uppmjukning. I stället för den av kommittén
föreslagna bestämmelsen att i vårdintyget noggrant skall redogöras för sjukdomens
förlopp och dess yttringar samt anges de omständigheter, på vilka
läkarens uttalanden grundas, förordar jag en regel om att intyget skall
innehålla cn redogörelse för sjukdomen och de omständigheter i övrigt som
föranleder vårdbehovet. Att denna redogörelse skall vara noggrann, liksom
att läkaren skall tillse att den utredning som ligger till grund för intyget

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

är så fullständig som påkallas av omständigheterna och att han skall
bedöma tillförlitligheten av de uppgifter som lämnas, torde utan vidare
följa av allmänna läkarinstruktionen och behöver inte särskilt framhållas
i det nu aktuella lagförslaget.

Sinnessjuklagen saknar bestämmelser om polismyndighets befogenhet
att provisoriskt omhänderta psykiskt sjuka, som
kan antas vara i behov av vård på mentalsjukhus. Enligt polisinstruktionen
får tillfälligt omhändertagande ske om det är nödvändigt för att upprätthålla
allmän ordning eller om det fordras för att avvärja straffbelagd handling.
Av bestämmelsen i samma instruktion om att polisen skall lämna allmänheten
hjälp, och av allmänna rättsgrundsatser, torde vidare följa att omhändertagande
är tillåtet för att avvärja uppkomna nödsituationer, t. ex.
om en person försöker beröva sig livet eller om han saknar förmåga att ta
vård om sig. I vilken utsträckning utrymme finns för provisoriskt omhändertagande
genom polismyndighet synes dock inte helt klart.

Kommittén föreslår en särskild bestämmelse om befogenhet för polismyndighet
att under vissa omständigheter tillfälligt omhänderta psykiskt sjuka.
Det är enligt kommittén av värde att denna befogenhet kommer till direkt
uttryck i den särskilda lagstiftningen på området. Föreligger sannolika skäl
för att någon bör beredas vård på mentalsjukhus med hänsyn till att han är
farlig för annans personliga säkerhet eller för eget liv eller till att han är
oförmögen att ta vård om sig eller grovt störande, och framstår det med hänsyn
till honom själv eller hans omgivning såsom nödvändigt att han omhändertas
i avbidan på läkarundersökning och annan utredning, får enligt förslaget
polismyndigheten besluta därom. Har någon omhändertagits av polismyndighet,
skall läkarundersökning göras snarast möjligt. Erfordras särskild
utredning om den omhändertagnes farlighet för annans personliga säkerhet,
innan vårdintyg utfärdas, får han hållas kvar av polismyndigheten
under högst fyra dagar från dagen för omhändertagandet. Om vårdintyg utfärdas
skall ansökan om intagning ofördröjligen göras. Den omhändertagne
får hållas kvar av polismyndigheten i avbidan på att plats kan beredas honom
på mentalsjukhus.

Kommitténs förslag har rönt starkt motstånd från bl. a. rikspolisstyrelsen.
Enligt styrelsens bestämda uppfattning bör personer som är i behov av vård
på mentalsjukhus inte i något fall hållas kvar av polisen. Det bör i stället
åligga polisen att se till, att de snarast kommer under läkarvård. Även om de
inte omedelbart kan tas in på mentalsjukhus bör de kunna föras till en
psykiatrisk klinik eller annan sjukvårdsinrättning. Polisen har med ytterligt
få undantag inte några andra lokaler för förvaring av omhändertagna än
de vanliga polisarresterna, som måste bedömas såsom synnerligen olämpliga
för sjuka personer. Dessutom saknar polisen vårdpersonal som kan ta hand
om dem. Mentalsjukvårdsberedningen erinrar om att enligt gällande lag en
person, som på grund av mental sjukdom visar sig farlig för annans per -

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1960

sonliga säkerhet eller eget liv, med stöd av ett särskilt läkarintyg, s. k. farlighetsintyg,
omedelbart kan tas in på mentalsjukhus pa föranstaltande av
polismyndighet, utan att vårdattest eller levnadsberättelse behöver bifogas.
Polisen är skyldig att inom två dagar därefter tillställa sjukhuset utredning
i ärendet. Patienten blir härigenom garanterad vård redan från början. Beredningen
anser att patienten enligt kommitténs förslag får en ur medicinsk
synpunkt sämre ställning än enligt gällande lag. Även i övrigt har förslaget
i vissa avseenden blivit utsatt för kritik. Bl. a. anses den föreslagna kvarhållningstiden
för lång och det påpekas att ingen bör få hållas kvar i polisarrest
i avbidan på att plats bereds på mentalsjukhus.

För egen del finner jag det av principiella skäl riktigt att polisens befogenhet
att provisoriskt omhänderta psykiskt sjuka kommer till uttryck i lagen
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Jag anser att omhändertagande
skall kunna ske beträffande sjuka som är farliga för annans
säkerhet eller eget liv, om det är fara i dröjsmål. Omhändertagandet
bör enligt min uppfattning inte förenas med rätt att hålla kvar den
sjuke i vidare mån än som kan bli erforderligt för att få honom läkarundersökt.
Det skall således åligga polismyndigheten att, om vårdintyg utfärdas,
genast göra ansökan om intagning för sluten psykiatrisk vård. Det
torde därvid vara lämpligt att sjukhuset förvarnas per telefon och att den
omhändertagne får följa med till sjukhuset, när ansökningen ges in. För att
patienten så snabbt som möjligt skall kunna komma under sjukhusvård
föreslår jag att de s. k. farlighetsintygen bibehålls i princip. Vårdintyget
bör således i dessa fall kunna begränsas till att innehålla uttalande att
sannolika skäl föreligger för att den omhändertagne pa grund av psykisk
sjukdom är i behov av sluten psykiatrisk vård och för att han är farlig för
annans personliga säkerhet eller eget liv, jämte en redogörelse för de iakttagelser
läkaren grundar sin åsikt på. Den omhändertagne får inte i något
fall hållas kvar i polisarrest i avbidan på att plats bereds honom på sjukhus.
Jag förutsätter därvid att ansökningen om intagning genast prövas och att
den omhändertagne omedelbart tas in på sjukhuset, om intagning beviljas.
Beviljas inte intagning skall den omhändertagne omedelbart friges.

Sinnessjuklagen innehåller inga regler om förfarandet vid beslut om
intagning. Däremot finns vissa bestämmelser om förfarandet i sinnessjukvårdsstadgan.
Anser sig sjukvårdsläkaren kunna bevilja intagning, skall
han ofördröjligen underrätta sökanden och samtidigt ange om den sjuke
omedelbart kan beredas plats. När sjukvårdsläkaren bestämmer den ordning
i vilken intagning skall ske, skall han beakta utsikten för den sjukes
tillfrisknande eller förbättring vid omedelbar sjukhusvård, hans farlighet
för person eller egendom och omständigheter i övrigt som påkallar skyndsam
intagning. Företräde skall lämnas bl. a. den som uppenbarligen är farlig
för eget eller annans liv.

Kommitténs förslag innehåller i detta avseende följande bestämmelser.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Om det föreligger behörig ansökan samt vårdintyg, som inte är äldre än två
månader, och om det på sannolika skäl kan antas, att den sjuke kan beredas
vård enligt den särskilda lagstiftningen, får beslut meddelas om hans intagande.
Beslut om intagning meddelas i princip av överläkaren men denne
skall vid behov kunna delegera sin beslutanderätt på annan läkare som är
anställd vid sjukhuset. Intagning på specialsjukhus eller specialavdelning
för psykiskt abnorma eller särskilt farliga sjuka får dock ske endast efter
medgivande av medicinalstyrelsen.

I sinnessjuklagen stadgas att den läkarundersökning, som ligger till grund
för vårdintyget, skall ha gjorts högst en månad före den dag då ansökningen
görs. Kommittén framhåller att det f. n. är långt ifrån ovanligt att
en ansökan om intagning beviljas, fastän det inte finns möjlighet att omedelbart
ta emot patienten. Stöd för ett sådant förfaringssätt finns i de angivna
bestämmelserna i sjukvårdsstadgan. På detta sätt kan den faktiska intagningen
komma att äga rum avsevärd tid efter det vårdattesten utfärdats.
Det gäller då ofta personer vilkas tillstånd inte förändras i någon högre grad,
vanligen åldringar, och som tills vidare får tillfredsställande vård på annat
sätt. Man torde emellertid inte kunna bortse från att det bland exspektanterna
även kan förekomma fall där betydande förändringar kan inträda i det
psykiska tillståndet. Kommittén har därför ansett sig böra föreslå att vårdintyget
vid tidpunkten för beslutet om intagning får vara högst två månader
gammalt. Kommittén understryker att beslut om intagning inte bör meddelas
om inte den sjuke omedelbart kan beredas plats.

Kommitténs förslag har godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.
Medicinalstyrelsen anser dock att kommittén inte anfört några övertygande
skäl för att förlänga vårdintygets giltighetstid från nuvarande en månad
till två månader och förordar att den nuvarande giltighetstiden bibehålls.
Vidare finner styrelsen att intagningsbeslut i princip alltid bör fattas av
överläkaren och att delegation bör få ske endast om det föreligger särskilda
skäl. Slutligen motsätter sig styrelsen att lagen skall innehålla bestämmelser
om på vilket mentalsjukhus intagning i varje särskilt fall skall ske. Detta
är en rent organisatorisk fråga, som efter landstingens övertagande av
huvudmannaskapet bör regleras genom sjukvårdslagen eller genom avtal
mellan staten och landstingen.

För egen del ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag men jag
finner i likhet med medicinalstyrelsen att giltighetstiden för vårdintyget
inte bör förlängas. Jag anser vidare att vårdintygets giltighetstid liksom
f. n. bör knytas till den tidpunkt då ansökningen görs. Detta synes mig
vara det mest naturliga med hänsyn till att den som ansöker om
vård måste ha en regel som gör det möjligt för honom att bedöma om vårdintyget
är för gammalt eller inte. Med hänsyn till att jag föreslår att vårdintyg
skall utfärdas i omedelbar anslutning till den personliga undersökningen
finner jag den förenklingen kunna göras i förhållande till nuvarande
bestämmelser att giltighetstiden räknas från intygets datum. Såsom kom -

Andra lagutskottets utlåtande nr år 1966

mittén anfört bör beslut om intagning inte meddelas, om inte plats omedelbart
kan beredas patienten. Det är att märka att antalet exspektanter under
senare år successivt gått ned och att denna utveckling kan väntas komma
att fortsätta i ökad takt i och med att behandlingsmetoderna förbättras och
vårdtiderna förkortas.

Såsom kommittén föreslagit, bör det åligga den läkare som skall besluta
i intagningsfrågan, att kontrollera att ansökningshandlingarna överensstämmer
med lagens föreskrifter. Formulären till ansökan och vårdintyg bör
utformas så att de så mycket som möjligt underlättar för läkaren att göra
denna kontroll.

I likhet med medicinalstyrelsen anser jag att beslut om intagning för sluten
psykiatrisk vård är av den vikt att delegation bör tillåtas endast om det
föreligger särskilda skäl.

Om prövningen av vårdbehovet efter intagning gäller
f. n. att överläkaren inom fjorton dagar efter intagningen skall ha undersökt
patienten och prövat om han är i behov av vård på sinnessjukhus. Har
patienten intagits på s. k. farlighetsintyg skall prövningen ha gjorts inom
tio dagar.

Enligt kommitténs förslag skall överläkaren snarast möjligt och senast på
tionde dagen efter intagningen pröva om det finns förutsättningar att bereda
patienten vård oavsett hans samtycke. Föreligger det synnerliga svårigheter
att bedöma patientens tillstånd och är det frågan om att bereda
honom vård på grund av att han är farlig för annans personliga säkerhet
kan det få anstå med prövningen till tjugonde dagen efter intagningen. Finner
överläkaren vid sin prövning, att förutsättningar föreligger att bereda
patienten vård, skall denne hållas kvar på sjukhuset. I annat fall skall överläkaren
omedelbart skriva ut patienten.

Kommittén framhåller att intagning på handlingar medför att patienten i
utskrivningshänseende underkastas vissa särskilda bestämmelser. Dessa
innebär i första hand att han för sin rätt att lämna sjukhuset blir beroende
av särskilt utskrivningsbeslut. Eftersom psykiskt sjuka inte bör underkastas
andra inskränkningar i sin frihet än som kan anses nödvändiga är det enligt
kommittén påkallat att ge överläkaren rätt att vid prövningen av vårdbehovet
förordna, att patienten skall anses intagen på egen begäran.

Enligt min uppfattning bör såsom kommittén föreslagit den tid inom
vilken vårdbehovsprövningen skall ske förkortas till tio dagar. När det gäller
fall, där farlighet för annans personliga säkerhet åberopas, kan en längre
tid bli nödvändig, framför allt för utredning av de omständigheter som ligger
bakom åberopandet av denna indikation. Jag föreslår att tiden här sätts
till femton dagar, vilket nära överensstämmer med nuvarande ordning.

Jag bar föreslagit att intagning med stöd av s. k. farlighetsintyg skall få
förekomma även i fortsättningen. Tiden för vårdbehovsprövningen är i dessa
fall f. n. tio dagar mot fjorton dagar i de fall där vårdattest föreligger. Vårdbehovsprövningen
bör i fall där intagning skett med stöd av tarlighetsintyg

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

enligt min uppfattning alltid äga rum inom tio dagar. Hänsynen till patienten
kräver att en ingående prövning av förutsättningarna för hans kvarhållande
görs inom en förhållandevis kort tid, eftersom en mer summarisk
undersökning legat till grund för det läkarintyg som lett till intagningen.

De nu angivna tiderna är maximitider och prövningen skall avslutas tidigare,
om detta är möjligt. Lagtexten bör utformas så att detta klart framgår.

Visar vårdbehovsprövningen att förutsättningarna för intagning på ansökan
av annan föreligger skall patienten även i fortsättningen vara intagen
enligt lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, oavsett om
han själv begär att få vara intagen enligt den fria intagningsformen. Föreligger
inte de nämnda förutsättningarna skall överläkaren skriva ut patienten,
men han har givetvis möjlighet att låta patienten vara intagen enligt
den fria intagningsformen, om denne själv önskar stanna på sjukhuset.
Detta regleras emellertid av sjukvårdslagens bestämmelser och behöver inte
komma till uttryck i den nu föreslagna lagstiftningen.

Prövningen av vårdbehovet bör, såsom kommittén framhållit, inte kunna
delegeras från överläkaren.

Intagning efter förordnande av domstol

De förutsättningar under vilka domstol skall kunna överlämna en tilltalad
till sluten psykiatrisk vård har behandlats i samband med förutsättningarna
för intagning på ansökan av annan än den sjuke. Det återstår
dock vissa andra frågor som gäller intagning efter förordnande av domstol.

F. n. gäller att, om domstol genom lagakraftägande dom förordnat att
någon som förvaras på mentalsjukhus skall överlämnas till vård enligt
sinnessjuklagen, han skall anses vara intagen på sjukhuset för sådan vård.
Om han förvaras på psykiatrisk avdelning vid fångvården eller i annan fångvårdsanstalt,
skall han vårdas på psykiatrisk avdelning vid fångvården till
dess plats kan beredas honom på mentalsjukhus. Medicinalstyrelsen föranstaltar
om att han tas in på visst mentalsjukhus. Om någon som inte är
häktad eller intagen på mentalsjukhus av domstol överlämnas till vård enligt
sinnessjuklagen skall medicinalstyrelsen, när domen vinner laga kraft, föranstalta
om att han utan dröjsmål tas in på mentalsjukhus.

Kommittén föreslår att medicinalstyrelsen snarast möjligt efter det att en
dom om överlämnande till vård vunnit laga kraft skall bestämma på vilket
sjukhus vården skall äga rum, varefter den som överlämnats till vård utan
dröjsmål skall tas in på sjukhuset, om han inte redan är intagen där. Förslaget
innebär en viss skärpning av nuvarande bestämmelser såtillvida att
inte endast den som är på fri fot utan även den som är häktad eller befinner
sig på fångvårdsanstalt skall tas in på mentalsjukhus utan dröjsmål.

Vad kommittén anfört har lämnats utan erinran av så gott som samtliga
remissinstanser och jag ansluter mig också i princip till förslaget. I likhet

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1966

med vad som f. n. gäller bör det således ankomma på medicinalstyrelsen att
föranstalta om intagning av den som överlämnats av domstol till sluten
psykiatrisk vård. I detta ligger att medicinalstyrelsen bestämmer på vilket
sjukhus intagning skall ske. Härvid bör styrelsen följa de regler som gäller
för vårdskyldigheten och som jag återkommer till i det följande i samband
med frågan om förflyttning av patienter från ett sjukhus till ett annat.
Att intagningen inte får ske förrän domen vunnit laga kraft hindrar givetvis
inte att den kan förberedas redan dessförinnan. Sedan patienten tagits in på
sjukhuset bör sanuna regler gälla för honom som för andra patienter i fråga
om eventuell förflyttning. Är patienten redan intagen på sjukhus, när domen
vinner laga kraft, skall han i fortsättningen anses intagen på grund av
domstolens förordnande. Härav följer att de lagregler som gäller dem, som
tagits in efter sådant förordnande, blir tillämpliga på patienten, fastän han
ursprungligen tagits in på sjukhuset på annan grund.

Innan domstol överlämnar en tilltalad till vård enligt sinnessjuklagen eller
— med den av mig föreslagna nya lydelsen av brottsbalken i denna del —
till sluten psykiatrisk vård, har den tilltalade varit föremål för en ingående
läkarundersökning, s. k. rättspsykiatrisk undersökning, som domstolen förordnat
om. Om domstolen överlämnar den tilltalade till sluten psykiatrisk
vård kan detta avgörande överklagas i samma ordning som om domstolen
dömt till annan påföljd för brottet. Med hänsyn till vad jag nu anfört bör
något intagningsbeslut av läkare inte fattas och inte heller bör någon sådan
prövning av vårdbehovet företas som äger rum när en patient tagits in
efter ansökan. I dessa avseenden överensstämmer mitt förslag med gällande
rätt.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Vissa bestämmelser om patienterna

I fråga om rätten att använda tvång gäller f. n. att den som
är intagen enligt skriftlig ansökan — dvs. med kvarhållningsrätt —- får underkastas
det tvång som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med intagningen
eller till skydd för honom själv eller omgivningen. Detta har bl. a.
ansetts innebära att han tvångsvis kan underkastas behandling för sin sjukdom.
Den som är intagen enligt den fria intagningsformen får underkastas
inskränkningar i den personliga friheten endast i den mån det prövas nödvändigt
till skydd för honom själv eller omgivningen eller påkallas av att
han vårdas tillsammans med sjuka som kan hållas kvar mot sin vilja. Han
kan däremot inte mot sin vilja underkastas behandling.

Med hänsyn till önskvärdheten av att mentalsjukvård och annan sjukvård
jämställs finner kommittén det angeläget att användningen av tvångsmedel
hålls inom så snäva gränser som möjligt. Kommittén anser det dock ofrånkomligt
att en patient, oavsett på vilket sätt han tagits in, kan underkastas
tvång till skydd för sig själv eller omgivningen. Även i andra fall torde
ibland särskilda omständigheter kunna motivera att tvångsmedel används.
Kommittén nämner att någon uppträder störande och därigenom äventyrar
ordningen på sjukhuset.

Att patienter som tagits in enligt den fria intagningsformen får underkastas
sådana inskränkningar i den personliga friheten, som påkallas av att de
vårdas tillsammans med sjuka som kan kvarhållas mot sin vilja, är enligt
kommittén av praktiska skäl nödvändigt. Någon uttrycklig bestämmelse
härom anses dock inte påkallad.

Patienter som är intagna med kvarhållningsrätt bör enligt kommittén,
liksom f. n., få underkastas det tvång som är nödvändigt av hänsyn till ändamålet
med intagningen. Härunder innefattas åtgärder för att hindra patienten
att lämna sjukhuset samt från medicinsk synpunkt befogade vårdåtgärder.
Om patienten motsätter sig viss behandling och denna
riskfri, anser kommittén det lämpligt att — såsom f. n. i allmänhet torde ske
— samtycke först inhämtas av den sjukes närmaste anhöriga. Någon uttrycklig
bestämmelse härom har kommittén inte funnit nödvändig.

Sammanfattningsvis föreslår kommittén att den som är intagen på mentalsjukhus
får underkastas det tvång som befinns nödvändigt till skydd för
honom själv eller omgivningen eller som i annat fall prövas oundgängligen
erforderligt. När det gäller patient som är intagen på handlingar skall härutöver
få användas det tvång som erfordras med hänsyn till ändamålet med
intagningen.

I huvudsak har kommitténs förslag vunnit anslutning eller lämnats utan

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1966

erinran under remissbehandlingen. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför
emellertid att den generella bestämmelsen om tvång i annat fall än till skydd
för patienten eller omgivningen är oklar till sin innebörd. Hovrätten ifrågasätter
om inte nuvarande bestämmelser bör föras över till den nya lagen
och göras tillämpliga på alla intagna. Mentalsjukvårdsberedningen å sin
sida finner det angeläget att patienter som tagits in på egen begäran inte
underkastas större inskränkningar i sin rörelsefrihet än patienter inom
kroppssjukvården.

Såsom jag tidigare anfört förordar jag att den fria intagningen lämnas
helt utanför lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.
Jag har likaledes föreslagit att patienter som tagits in på egen begäran
inte i något fall skall kunna hållas kvar mot sin vilja. Inte heller när det
gäller möjligheten till tvångsåtgärder anser jag att dessa patienter skall
vara underkastade andra regler än dem som gäller för kroppsligt sjuka.
Detta är en naturlig konsekvens av min inställning till frågan om kvarhållningsrätten.
Att den slutna vården gör det nödvändigt att patienterna
följer ordningsföreskrifterna för sjukhuset torde vara klart, men detta
behöver inte särskilt regleras.

Möjligheten att bereda sjuka sluten psykiatrisk vård oavsett deras samtycke
kräver som komplement att patienten kan få adekvat vård, även om
detta måste ske mot hans vilja. I annat fall skulle vistelsen på sjukhuset få
karaktären av skyddsförvaring och möjligheterna till utskrivning skulle
kunna avsevärt försämras. Jag förordar att nuvarande regler om att det
tvång får tillgripas, som erfordras med hänsyn till ändamålet med intagningen
eller till skydd för den sjuke själv eller omgivningen, bibehålls.

Bestämmelser om frigång och permission finns f. n. i sinnessjukvårdsstadgan.
Med frigång avses rätt att på egen hand vistas inom sjukhusområdet,
med utsträckt frigång rätt att med bibehållen bostad på sjukhuset
vistas utanför sjukhusområdet för utförande av stadigvarande arbete
och med permission rätt att eljest vistas utom sjukhuset, eventuellt för besök
på annan ort. Enligt huvudregeln i sinnessjukvårdsstadgan får överläkaren
medge en patient rätt att avlägga besök utom sjukhuset under högst sju
dagar i följd eller när det gäller intagen, som får skrivas ut endast av utskrivningsnämnden,
under högst sjuttiotvå timmar i följd. När det gäller
patient, som begått handling riktad mot annans personliga säkerhet eller
visat mera uttalad samhällsbesvärlighet, ankommer det på medicinalstyrelsen
att föreskriva inskränkningar i denna huvudregel. Med stöd av detta
bemyndigande har medicinalstyrelsen senast i kungörelse den 7 december
1962 meddelat vissa föreskrifter angående frigång, utsträckt frigång och
permission. Enligt dessa får en patient, som får skrivas ut endast av utskrivningsnämnden,
inte medges utsträckt frigång utan nämndens tillstånd. I
andra fall äger överläkaren medge frigång, utsträckt frigång eller permission
för patient, som begått handling riktad mot annans personliga säkerhet

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

eller visat mera uttalad samhällsbesvärlighet, endast under förutsättning
att överinspektören samtyckt.

De bestämmelser jag nu redogjort för gäller endast patienter, som är
underkastade tvång att stanna kvar på sjukhuset.

Kommittén föreslår att bestämmelserna om frigång och permission får
sin plats i lagen. Någon skillnad görs inte mellan patienter som tagits in enligt
den fria intagningsformen och patienter som tagits in på handlingar.
Enligt kommittén bör till en början gälla att det skall tillkomma överläkaren
att medge patienten rätt att på egen band vistas inom sjukhusområdet, dvs.
vad som f. n. betecknas som frigång. Något särskilt stadgande härom har
kommittén inte funnit nödvändigt. Utsträckt frigång och permission — av
kommittén kallat tillstånd att vistas utom sjukhusområdet eller att företa
resa till annan ort — skall enligt kommittén kunna beviljas, om patientens
hälsotillstånd medger det och fara för annans personliga säkerhet inte kan
anses förbunden därmed. Tillståndet skall kunna förbindas med särskilda
villkor. En nyhet i kommitténs förslag är att någon tidsgräns inte satts för
permission. De nu gällande tidsgränserna har enligt kommittén visat sig väl
snävt tilltagna, och det är således f. n. inte möjligt att genom permission bereda
en patient tillfälle att utan avbrott vistas i sitt hem under jul- och nyårshelgerna.
Enligt kommitténs uppfattning är det inte lämpligt att över huvud
taget uppställa en bestämd tidsgräns. Ibland kan det vara önskvärt att något
formellt hinder inte möter mot att anhöriga till en patient under viss tid tar
hand om honom, om de har möjlighet därtill. Permission bör dock inte medges
i andra fall än då det förutsätts att patienten inom viss begränsad tid
skall återvända till sjukhuset.

Tillstånd skall enligt förslaget i regel meddelas av överläkaren. I fråga om
patient, som får skrivas ut endast av utskrivningsnämnd, i förslaget kallad
sjukhusnämnd, bör det dock tillkomma nämnden att besluta om sådan vistelse
utom sjukhusområdet som inte sker under omedelbar tillsyn av personal
från sjukhus. Om det föreligger särskilda skäl, skall överläkaren kunna
återkalla tillståndet, även om det meddelats av nämnden, överinspektörens
befattning med ärenden om frigång och permission föreslås upphöra.

Enligt kommitténs förslag skall överläkaren vid behov kunna överlåta att
besluta i nu angivna frågor på annan läkare vid sjukhuset. Utskrivningsnämnden
föreslås vidare kunna överlåta på överläkaren att besluta.

I sina huvuddrag har kommitténs förslag vunnit anslutning under remissbehandlingen.
Enligt mentalsjukvårdsberedningen bör dock bestämmelserna
avse endast patienter som är intagna på handlingar. Riksåklagarämbetet
anser att i lagen bör meddelas bestämmelser om längsta tid för permission.

Enligt mitt förslag skall den fria intagningsformen inte regleras i lagen
om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. I likhet med mentalsjukvårdsberedningen
förordar jag därför att vad som sägs om frigång och
permission skall avse endast patienter som är intagna på handlingar eller

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

efter domstols beslut. I övrigt anser jag mig i huvudsak böra följa kommitténs
förslag. Som en gemensam beteckning för utsträckt frigång och permission
bör uttrycket »tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet»
användas. Tillstånd bör inte få ges, om det medför fara för annans
personliga säkerhet eller eget liv. I enlighet med önskemål som framförts
under remissbehandlingen bör det komma till klart uttryck i lagen, att utskrivningsnämndens
delegation till överläkaren skall avse viss bestämd patient.
Samma bör gälla i fråga om överläkarens delegation till annan läkare
vid sjukhuset. I sistnämnda fall bör, i likhet med vad som föreslagits när
det gällde intagning, delegation kunna ske endast om särskilda skäl föreligger.

Överläkaren bör kunna återkalla tillstånd för patient att på egen hand
vistas utom sjukhusområdet om förhållandena påkallar det. Genom detta
uttryckssätt markeras enligt min mening tydligare än enligt kommitténs
förslag att frigång och permission bör betraktas som ett led i behandlingen
av patienten. Om särskilda skäl föreligger, bör överläkaren beträffande viss
patient kunna överlåta på annan läkare vid sjukhuset att återkalla tillstånd.

När det gäller kontroll av innehållet i brev och andra
handlingar stadgas i sinnessjuklagen att den som är intagen för vård
är oförhindrad att sända framställningar till medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden
och överinspektören. I övrigt får brev eller andra handlingar
inte vidarebefordras från patienten eller tillställas honom utan överläkarens
tillstånd. Tillstånd får inte vägras, när det är fråga om framställning
till offentlig myndighet och framställningen angår mål eller ärende
där patienten själv äger föra talan. Vägras tillstånd beträffande skrift som
är ställd till annan myndighet än medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden
eller överinspektören, skall skriften lämnas till överinspektören som beslutar
i ärendet. Bestämmelserna om brevkontroll gäller inte patienter som
tagits in enligt den fria intagningsformen.

Enligt kommitténs mening vore det önskvärt att alla patienter kunde vara
oförhindrade att fritt korrespondera med omvärlden. Intresset av att andra
personer inte förorsakas olägenheter och att brev till patienten inte inverkar
menligt på hans hälsotillstånd gör dock vissa inskränkningar nödvändiga.
Kommittén föreslår att bestämmelserna får den utformningen att överläkaren
erhåller rätt att kontrollera innehållet i brev och andra handlingar om
det föreligger särskild anledning. Rätt till granskning bör inte föreligga i
fråga om brev till sjukhusnämnden, mentalsjuknämnden, medicinalstyrelsen,
överinspektören, justitiekanslern och riksdagens ombudsmän. Brev till
dessa myndigheter skall omedelbart vidarebefordras.

Enligt kommittéförslaget bör överläkaren liksom f. n. efter granskning
kunna besluta att brevet eller handlingen skall kvarhållas. Är den granskade
handlingen till sitt innehåll helt oredig bör den kunna kvarhållas, likaså om
dess vidarebefordrande kan medföra fara för ordningen eller säkerheten på
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 and. Nr M

66 Andra lagutskottets utlåtande nr H dr 1966

sjukhuset. Vidare bör en handling kunna undanhållas patienten, om det
med hänsyn till syftet med vården framstår som olämpligt att han får del
av den. Finner överläkaren att en handling från offentlig myndighet inte
bör delges patienten, bör han vara skyldig att tillse att patienten inte drabbas
av rättsförlust. Slutligen bör brev som patienten önskar avsända kunna
kvarhållas t. ex. om brevet kan föranleda betydande obehag för mottagaren.
Brev till offentlig myndighet, som angår sak i vilken patienten själv äger
föra talan, bör alltid vidarebefordras. Om överläkaren vägrar att vidarebefordra
skrift till offentlig myndighet, bör skriften överlämnas till sjukhusnämnden
för beslut i ärendet.

Kommitténs förslag har även i dessa delar i huvudsak godtagits eller lämnats
utan erinran under remissbehandlingen. Svenska landstingsförbundet
anser dock att möjligheten för patienterna till fri korrespondens inte bör
beskäras.

Ehuru principiella skäl talar för landstingsförbundets ståndpunkt, har jag
stannat för kommitténs förslag. Avgörande för mitt ställningstagande har
varit att patienten inte lämpligen bör få del av brev som oroar honom eller
försämrar hans tillstånd och att narkotikaförsändelser bör kunna stoppas
innan de når adressaten. Härtill kommer att brev som en patient skriver under
vissa faser av sin sjukdom kan komma att medföra betydande olägenhet
för honom när han skrivs ut från sjukhuset och återvänder hem. Jag förordar
därför att överläkaren skall ha möjlighet att granska brev och andra
handlingar. Såsom kommittén föreslagit bör emellertid granskning få ske
endast om det föreligger särskilda skäl. Den omständigheten att ett brev är
oredigt till sitt innehåll anser jag, i motsats till kommittén, inte bör utgöra
skäl till kvarhållande. Däremot föreslår jag, såsom jag nyss antytt, det tilllägget
till kommitténs förslag att betydande olägenhet inte bara för mottagaren
utan också för patienten-avsändaren skall kunna åberopas som skäl
för att kvarhålla en försändelse. Vidare föreslår jag att betydande olägenhet
för tredje man skall kunna vara skäl att kvarhålla försändelsen. Jag har då
närmast haft i åtanke att grannar eller släktingar i brev kan omnämnas på
ett sätt som för dem kan medföra avsevärt obehag.

I enlighet med ett yrkande som framställts under remissbehandlingen förordar
jag att brev till advokat alltid skall vidarebefordras.

Såsom kommittén föreslagit bör brev ställda till vissa myndigheter,
däribland riksdagens ombudsmän, vidarebefordras utan granskning. Brev
som är ställda till annan mottagare kan emellertid vid granskning visa sig
vara avsedda för myndighet som nu nämnts och jag förordar därför en
kompletterande regel om att även sådana brev skall vidarebefordras till
myndigheten i fråga. Vad nu sagts bör i tillämpliga delar gälla även brev
till annan myndighet och till advokat.

I fråga om förflyttning till annat sjukhus gäller f. n.
enligt sinnessjuklagen att den som efter skriftlig ansökan är intagen för

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

vård får förflyttas till annat sinnessjukhus och att närmare bestämmelser
om förflyttning meddelas av Kungl. Maj :t. Med stöd härav har särskilda
bestämmelser om förflyttning meddelats i sinnessjukvårdsstadgan. Vissa
bestämmelser om förflyttning linns också i sjukvardsstadgan såvitt gäller de
kommunala mentalsjukhusen.

Vid de statliga mentalsjukhusen tillkommer befogenheten att besluta om
förflyttning av dem som är intagna med kvarhållningsrätt i första hand
medicinalstyrelsen. Styrelsen äger besluta om förflyttning mellan två statliga
sjukhus i den mån det är nödvändigt för att tillvarata platserna ändamålsenligt
eller för att undanröja ojämnheter i indelningen i upptagningsområden
eller eljest. I övrigt kan styrelsen besluta om förflyttning från statligt
mentalsjukhus, om förflyttningen föranleds av avtal varigenom stad
övertagit hela sin mentalsjukvård. Innan förflyttning beslutas skall patienten
eller hans förmyndare ha fått tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan
olägenhet.

Vidare gäller att överläkaren vid statligt mentalsjukhus är berättigad att
efter skriftlig ansökan besluta att den som är intagen med kvarhållningsrätt
skall flyttas till honom underställt mentalsjukhus från annat mentalsjukhus.
Ansökan om sådan förflyttning kan göras av patienten, vissa av
hans närstående m. fl. samt, vad angår den som är intagen på annat än
statligt mentalsjukhus, av vederbörande överläkare. Utom i sistnämnda fall
får förflyttning inte medges utan samtycke av patienten eller, om han är
omyndig, av den som enligt lag har att sörja för hans person.

Enligt sjukvårdsstadgan kan sjukvårdsstyrelsen besluta om förflyttning
av sjuka mellan mentalsjukhus eller kliniker som är underställda sjukvårdsstyrelsen
i den mån det är nödvändigt för ett ändamålsenligt utnyttjande av
vårdplatserna eller eljest.

Kommittén erinrar till en början om att den föreslagit att intagning på
specialsjukhus eller specialavdelning skall få ske endast efter medicinalstyrelsens
medgivande. I enlighet härmed bör styrelsen ha uteslutande rätt
att besluta om förflyttning till eller från sjukhus eller avdelning som nu
nämnts. Förflyttning till annat sjukhus kan liksom f. n. vara påkallad även
i andra fall. Råder enighet mellan överläkarna om att förflyttning bör ske
och har patienten inte något att erinra, bör förflyttningen kunna genomföras
utan stöd av lag. I övrigt bör däremot enligt kommittén särskilda regler
om förflyttning finnas i lagen. Förflyttning bör vara möjlig, då den är
erforderlig för att ändamålsenligt utnyttja vårdplatserna vid statens sjukhus
eller när intagning skett på annat sjukhus än där vård enligt gällande
bestämmelser skall beredas patienten. Beslut om förflyttning skall enligt
kommittén meddelas av medicinalstyrelsen. Patienten bör få tillfälle att
yttra sig före beslutet, om inte omständigheterna föranleder annat. De angivna
reglerna skall avse endast patienter som tagits in på handlingar. Pa -

68 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

tienter som tagits in enligt den fria intagningsformen bör enligt kommittén
inte i något fall kunna förflyttas till annat sjukhus mot sin vilja.

Kommitténs förslag till bestämmelser om förflyttning har diskuterats endast
av ett fåtal remissinstanser. Medicinalstyrelsen framhåller att läget blir
väsentligt ändrat efter mentalsjukhusens kommunalisering. Huvudmannens
skyldighet att vårda en patient som tagits in på handlingar blir då beroende
antingen på sjukvårdslagens bestämmelser eller på vad som kan komma
att avtalas mellan staten och huvudmännen om dispositionen av olika sjukhus
m. m. Förflyttning bör enligt styrelsen kunna ske genom överenskommelse
mellan överläkarna, och det kan som regel inte längre få ha någon
betydelse vilken placering patienten anser förmånligast. Har t. ex. någon
under tillfällig vistelse i ett annat sjukvårdsområde insjuknat och måst tas
in på mentalsjukhus där, får han — lika väl som en lasarettspatient — finna
sig i att han så snart det kan ske förflyttas till mentalsjukhus i det sjukvårdsområde
han tillhör. Samma sak gäller om han t. ex. tagits in på ett mentalsjukhus
som inte är avsett för patienter av hans slag. En överflyttning
bör enligt medicinalstyrelsen få ske tämligen formlöst. Eftersom det likväl
gäller en patient som blivit intagen enligt särskilda formföreskrifter, bör
dock en viss ordning föreskrivas. Styrelsen förordar samma bestämmelse
som f. n., nämligen att det i lagen utsägs att förflyttning får äga rum och
att Kungl. Maj :t skall meddela närmare bestämmelser därom.

Jag anser att frågan om förflyttning av psykiskt sjuka patienter från ett
sjukhus till ett annat bör bedömas mot bakgrunden av de regler som gäller
för kroppssjukvården. Enligt sjukvårdslagen åligger det landstingskommun
att ombesörja sjukvården för personer, som är bosatta inom sjukvårdsområdet.
Även för personer, som vistas inom området utan att vara bosatta där, är
landstingskommunen skyldig att ombesörja vård, om behov av omedelbar
vård föreligger. I sistnämnda fall gäller skyldigheten att bereda sluten vård
endast så länge den sjuke inte utan men kan flyttas till sjukhus, där den
landstingskommun som han tillhör förfogar över vårdplatser. För vissa
former av specialistvård har varje landstingsområde för sig inte tillräckligt
befolkningsunderlag för att uppbära en vårdenhet. För sådan specialistvård
är riket indelat i sju regioner med vardera ett regionsjukhus. Regionsjukhuset
drivs av den landstingskommun inom vars område det ligger, och
denna landstingskommun tar emot patienter från övriga landsting inom
regionen enligt avtal mellan de landstingskommuner som ingår i regionen.

En förflyttning innebär att patienten skrivs ut från det sjukhus, där han
är intagen, och därefter skrivs in på det nya sjukhuset.

För mentalsjukvårdens del är riket indelat i upptagningsområden. När
landstingen övertar huvudmannaskapet kommer varje landsting att få
svara för vården av psykiskt sjuka inom sjukvårdsområdet på samma sätt
som när det gäller de kroppsligt sjuka. I några sjukvårdsområden kommer
det inte att finnas tillräckligt antal platser för sluten psykiatrisk vård.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966 69

Landstingen torde i dessa lall få träffa avtal om vårdplatser på sjukhus
inom annat sjukvårdsområde. Även inom mentalsjukvården finns speciella
vårdbehov som inte kan tillgodoses för varje sjukvårdsområde för sig, t. ex.
psykopatvården.

Enligt min uppfattning bör spörsmålet om förflyttning från ett sjukhus
till ett annat inom mentalsjukvården lösas på samma sätt som när det gäller
kroppssjukvården. Att en person är intagen med kvarhållningsrätt saknar
enligt min mening betydelse i detta sammanhang. Han bör liksom en kroppsligt
sjuk person eller en psykiskt sjuk som tagits in på egen begäran i princip
vårdas på hemortssjukhus eller sjukhus, där det landsting som han tillhör
förfogar över vårdplatser. Är han i behov av specialistvård skall han kunna
beredas sådan, även om detta innebär att han måste flyttas till ett annat
sjukhus. Några särskilda bestämmelser om under vilka förutsättningar förflyttning
skall kunna ske bör därför inte meddelas i lagen om sluten psykiatrisk
vård i vissa fall.

Det speciella intagningsförfarandet vid intagning på handlingar och den
därefter följande vårdbehovsprövningen bör inte upprepas på det sjukhus
dit patienten förflyttas. Han bör anses intagen där enligt det beslut som
fattats på det tidigare sjukhuset med de rättsverkningar detta medför. Skulle
överläkaren på det nya sjukhuset för sin del finna, att patienten inte kan
beredas sluten psykiatrisk vård enligt den särskilda lagen, skall patienten
följaktligen skrivas ut enligt de regler som gäller för patienter som hållits
kvar efter vårdbehovsprövning. Skulle det i något enstaka fall inträffa att
vårdbehovsprövning inte hunnit äga rum före förflyttningen, skall förfarandet
fortsättas på det nya sjukhuset och överläkaren där göra prövningen.
En bestämmelse med nu angiven innebörd ingår i den föreslagna lagen.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Utskrivning

Patienter som tagits in enligt den fria intagnings formen

En patient som tagits in på mentalsjukhus utan skriftliga ansökningshandlingar
skall enligt sinnessjuklagen skrivas ut från sjukhuset när han
själv önskar det och skäl att hålla honom kvar inte föreligger. Patienten får
också skrivas ut om fortsatt vård på sjukhuset inte anses påkallad eller om
det fordras för att bereda plats åt någon som uppenbarligen är i större behov
av vård. Det är överläkaren, som förordnar om utskrivning, men även överinspektören
för sinnessjukvården har möjlighet att göra det. I princip gäller i
fråga om dessa patienter att de är intagna utan kvarhållningsrätt. Om emellertid
överläkaren finner att patienten inte kan vistas utom sjukhuset utan
fara för annans personliga säkerhet eller eget liv, kan han hålla kvar patienten
under högst tio dagar i avbidan på beslut om att patienten skall vara
intagen med kvarhållningsrätt. Han får dock inte fatta sådant beslut förrän
skriftlig ansökan och övriga intagningshandlingar föreligger. Ansökan om
kvarhållande får göras av den sjuke, av hans förmyndare, gode man, make
eller anförvant och även av ordföranden i hälsovårdsnämnden eller socialnämnden
eller av polismyndigheten.

Även eljest kan överläkaren, om det föreligger särskilda skäl, besluta att
den som tagits in enligt den fria intagningsformen i fortsättningen skall vara
intagen med kvarhållningsrätt. Erforderliga intagningshandlingar måste
givetvis införskaffas även i dessa fall men det föreligger ingen rätt att hålla
kvar patienten i avbidan härpå.

Enligt kommitténs förslag skall den som tagits in enligt den fria intagningsformen
få hållas kvar på sjukhuset mot sin vilja, om överläkaren finner
att patienten inte utan fara för annans personliga säkerhet eller eget liv
kan vistas utom sjukhuset. Överläkaren skall hänskjuta utskrivningsfrågan
till sjukhusnämnden. I avbidan på nämndens prövning skall patienten hållas
kvar på sjukhuset. Någon motsvarighet i övrigt till de nuvarande möjligheterna
att förvandla en frivillig intagning till intagning med kvarhållningsrätt
föreslås inte.

Jag har i det föregående förordat att den fria intagningen inte skall regleras
i den föreslagna lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall utan helt följa sjukvårdslagens bestämmelser. Såsom framgått av vad
jag i samband därmed anfört anser jag att inte heller några särskilda utskrivningsregler
bör gälla för dessa patienter. De skall således lika litet som
patienter som lider av kroppsliga sjukdomar kunna hållas kvar på sjukhus
mot sin vilja.

Andra lagutskottets utlåtande nr Åt år 1966

Patienter som tagits in på handlingar eller enligt förordnande av domstol

När det gäller de materiella förutsättningarna för utskrivning
av patienter som tagits in med kvarhållningsrätt stadgas i sinnessjuklagen
att patienten ofördröjligen skall skrivas ut om det vid vårdbehovsprövningen
eller senare befinns att behov av vård på mentalsjukhus inte
förelegat vare sig vid intagningen eller under vistelsen på sjukhuset. Om den
som tagits in för vård blivit återställd till hälsan eller så förbättrad att han
inte längre är i behov av vård på sinnessjukhus, skall han också skrivas ut.
Anstånd får dock äga rum om det är påkallat av omsorg om patienten och
denne inte uttryckligen begär utskrivning.

Även om patienten alltjämt är i behov av vård på sjukhuset, kan han skrivas
ut om det är nödvändigt för att bereda plats åt annan, som uppenbarligen
är i större behov av vård, eller om det på tillfredsställande sätt är sörjt för
att den sjuke får vård utom sjukhuset. Ett villkor för utskrivning i nu
nämnda fall är att patienten kan vistas utom sjukhuset utan fara för annans
personliga säkerhet eller eget liv. De nu återgivna bestämmelserna gäller inte
patienter, som av domstol överlämnats till vård (N-fall) eller som under
inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga säkerhet riktat
brott som inte blivit beivrat (O-fall) och inte heller patienter som har varit
intagna på fångvårdsanstalt och i samband med att anstaltsvården upphört
tagits in på mentalsjukhus (PN-fall).

Kommittén framhåller till en början att av de föreslagna intagningsbestämmelserna
indirekt framgår att ingen skall kunna hållas kvar på mentalsjukhus
oberoende av sitt samtycke, om inte förutsättningarna för intagning
alltjämt föreligger. Kommer överläkaren vid sin prövning av vårdbehovet
till det resultatet att vård inte kan beredas patienten på ansökan av annan,
har kommittén som huvudregel föreslagit att överläkaren omedelbart skall
skriva ut patienten. När det gäller patienter som hållits kvar på sjukhuset
efter vårdbehovsprövning föreslår kommittén en allmän utskrivningsregel
innebärande att patienten skall skrivas ut när förutsättningar för intagning
oavsett hans samtycke inte längre föreligger. Utskrivning bör dock enligt
kommittén inte vara obligatorisk om inte patienten själv begär att få lämna
sjukhuset. I betydande utsträckning torde det med hänsyn till patientens tillfrisknande
vara önskvärt att han stannar kvar på sjukhuset ännu en tid.
Kommittén föreslår därför en uttrycklig regel om att fortsatt vård på sjukhuset
skall kunna beredas patienten, om det befinns påkallat av omsorg om
honom och han inte påyrkar utskrivning. Hinder bör inte heller möta mot
alt läkaren med patientens samtycke förordnar att denne i fortsättningen
skall anses intagen enligt den fria intagningsformen, under förutsättning att
läkaren själv är behörig att förordna om utskrivning. Någon bestämmelse
härom har kommittén inte ansett erforderlig.

Kommitténs förslag bar godtagits av så gott som samtliga remissinstanser.

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1966

Sinnessjuknämnden ställer sig dock kritisk och framhåller att konsekvensen
av förslaget blir att en patient, som undergår medicinsk behandling, skall
skrivas ut då förbättringen fortskridit så långt att den ytterligare förbättring
som är att vänta inte kan anses väsentlig. Nämnden finner det inte
rimligt att utskrivning äger rum innan man uppnått målet för vården, som
är att göra patienten frisk.

För egen del anser jag i likhet med kommittén att utskrivning skall ske,
så snart förutsättningarna för intagning inte längre föreligger. För tydlighetens
skull vill jag framhålla, att förutsättningar för intagning kan vara för
handen även om den specialindikation som konstateras är en annan än den
som förelåg vid intagningen. Skulle exempelvis en patient ha tagits in på
grund av han varit farlig för annans personliga säkerhet bör han kunna
hållas kvar på sjukhuset, även om han inte längre är farlig för annan men
däremot för sitt eget liv. Den som tagits in efter ansökan skall dock inte
kunna hållas kvar med åberopande av den specialindikation, som får användas
endast när domstol förordnar om överlämnande till sluten psykiatrisk
vård, nämligen farlighet för annans egendom eller annat av lagstiftningen
skyddat intresse än farlighet för någons personliga säkerhet eller
hälsa.

Vad kommittén anfört om att utskrivning inte bör vara obligatorisk, om
inte patienten själv begär att få lämna sjukhuset, kan jag inte biträda.
Föreligger inte längre förutsättningar för kvarhållande bör patienten skrivas
ut, alldeles oavsett om han påyrkar det eller inte. Det är enligt min
uppfattning en viktig princip, som jag återkommer till i det följande,
att förutsättningarna för kvarhållande prövas fortlöpande. Det får inte bli
beroende av patientens initiativ, om utskrivning skall komma till stånd.
Har patienten ingenting emot att stanna på sjukhuset kan han, såsom medicinalstyrelsen
påpekat, omedelbart skrivas in igen, såsom frivilligt ingången.
Därför fordras inte att han lämnar sjukhuset. Med anledning av det anförda
förordar jag att den föreslagna bestämmelsen utgår.

När det gäller utskrivning av patienter som tagits in enligt beslut av domstol
bör enligt kommittén samma utskrivningsbestämmelser gälla som i
fråga om patienter som tagits in efter ansökan. Detta ställningstagande är
enligt kommittén en naturlig följd av dess uppfattning att förutsättningarna
för intagning på mentalsjukhus skall vara desamma när det gäller lagöverträdare
och andra. Kommittén anser det emellertid uppenbart att samhälleliga
skyddssynpunkter ofta måste tillmätas särskild betydelse, när det gäller
utskrivning av patienter som begått brott. Är brottet av mera allvarlig beskaffenhet,
är det ofrånkomligt att detta beaktas i utskrivningsärendet och i
många fall får inverka på vårdtidens längd. I allmänhet torde en viss återhållsamhet
vara påkallad vid utskrivningen av kriminellt belastade personer,
i synnerhet av dem som gjort sig skyldiga till allvarliga våldsbrott eller vilkas
brottslighet är av betydande omfattning eller eljest av särskilt svår beskaf -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

fenhet. Beaktandet av skyddssynpunkterna bör enligt kommittén ske inom
ramen för de kvarhållningsregler som upptagits i kommitténs förslag.

Till skillnad från kommittén har jag ansett mig böra föreslå en särskild
specialindikation när det gäller patienter som av domstol överlämnas till
vård, nämligen farlighet för annans egendom eller annat av lagstiftningen
skyddat intresse än någons personliga säkerhet eller hälsa. Inte heller med
denna uppbyggnad av lagförslaget möter det något hinder att lösa frågan
om utskrivning av dessa patienter på samma sätt som beträffande övriga
patienter. Vid prövningen av utskrivningsfrågan får då givetvis åberopas
även den nämnda specialindikationen om farlighet för annans egendom
eller annat av lagstiftningen skyddat intresse. Härigenom undviker man
också det otillfredsställande i att, på sätt kommittén förordat, tolka samma
kvarhållningsregler strängare när det gäller vissa patienter än andra.

Med anledning av vad kommittén i övrigt uttalat om bedömningen av
vårdbehovet i utskrivningsärenden vill jag understryka att den primära
förutsättningen för intagning, och därmed för kvarhållande, är att patienten
lider av en psykisk sjukdom och att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen
påkallad med hänsyn till sjukdomens art och grad och förekomsten
av ytterligare omständigheter, s. k. specialindikationer. Detta är en
princip som det är ytterligt viktigt att hålla fast vid. Vissa av specialindikationerna,
särskilt den som jag nyss behandlat och som hänför sig
till brottslig verksamhet, är emellertid av den karaktären att de visserligen
är manifesterade vid intagningstillfället — vederbörande har begått brottet,
uppträtt grovt störande mot närboende eller ådagalagt att han inte kan ta
vård om sig — men det kan i vissa fall vara tveksamt om patienten kommer
att fortsätta att begå brott eller uppträda störande, när han skrivs ut från
sjukhuset, likaså om han i fortsättningen kan ta vård om sig själv. Det är
förhållanden som ibland inte med säkerhet kan konstateras under tiden för
sjukhusvistelsen. För dessa och likartade fall bör det, såsom jag föreslår i
det följande, finnas möjlighet till utskrivning på försök. Är det emellertid
klart att förutsättningarna för kvarhållande inte längre föreligger, skall patienten
omedelbart slutligt skrivas ut från sjukhuset. Behöver patienten vård
i annan form än den sjukhuset erbjuder skall han beredas sådan vård genom
de samhällsorgan som har att svara därför.

Möjligheten enligt gällande lag att skriva ut vissa patienter, som alltjämt
är i behov av vård, om det behövs för att bereda plats åt annan eller om det
på tillfredsställande sätt är sörjt för patienten utom sjukhuset, bör enligt
kommittén inte överföras till den nya lagen. Att skriva ut en vårdbehövande
patient, om han inte på annat sätt kan erhålla vård, synes kommittén inte
böra komma i fråga, och är det sörjt för hans vård utanför sjukhuset torde
vanligen utskrivning kunna ske enligt huvudregeln. Vad kommittén anfört
har godtagits av samtliga remissinstanser och jag ansluter mig också till
kommitténs uppfattning.

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1966

Enligt sinnessjuklagen kan utskrivning på försök ske för viss
bestämd tid eller tills vidare om patientens tillstånd inte innefattar fara för
annans personliga säkerhet eller eget liv. Utskrivningen kan förbindas med
föreskrifter.

Kommittén anser att möjligheten till utskrivning på försök bör bibehållas
i en ny lag. I många fall kan det enligt kommittén vara vanskligt att bedöma
om patienten är så återställd att han inte längre är i behov av vård på sjukhus.
Det är då av värde att patienten utan större omgång kan återintas på
sjukhuset. Detta gäller särskilt patienter som begått brott, och då speciellt
psykopater. I fråga om dessa patienter torde det vara önskvärt att kunna
göra ett försök med utskrivning, även om det framstår som tveksamt om
förutsättningarna föreligger. Härtill kommer att förutsättningarna för att
patienten skall kunna vistas utom sjukhuset i många fall måste bedömas
såsom väsentligt gynnsammare om utskrivningsbeslutet kan kombineras med
särskilda föreskrifter, i synnerhet om den utskrivnes sociala rehabilitering
framstår som det huvudsakliga målet. Även eljest kan det vara motiverat
med utskrivning på försök t. ex. om patienten bör stå under fortsatt kontroll
från sjukhusets sida och det kan antas uppkomma svårigheter härmed.
Föreskrifterna torde i flertalet fall knappast få avsedd verkan, om inte utskrivningen
får karaktären av utskrivning på försök.

Kommittén anser det emellertid önskvärt att återhållsamhet iakttas när
det gäller att använda utskrivning på försök. Med hänsyn till att olikheterna
mellan mentalsjukvård och annan sjukvård i möjligaste mån bör utjämnas
bör sådan utskrivning inte förekomma i andra fall än då särskilda skäl kan
åberopas. Det nuvarande stadgandet om att en patient inte får skrivas ut på
försök om han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv finner
kommittén inte erforderligt. Det ligger enligt kommittén i sakens natur att
patienter som är farliga för andra eller sig själva i allmänhet måste anses
vara i sådant behov av vård att kvarhållningsskäl föreligger.

Det bör enligt kommittén inte såsom f. n. vara något hinder att använda
utskrivning på försök, även om patienten skall återföras till annan anstalt
t. ex. allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. I allmänhet torde försöksutskrivning
inte böra komma i fråga i dessa fall, men ibland kan dock sådan
utskrivning vara motiverad av särskilda förhållanden.

Lagreglerna om de föreskrifter som skall kunna förbindas med utskrivning
på försök bör enligt kommittén, liksom f. n., vara generella och inte
innehålla någon uppräkning av de olika typerna av föreskrifter. Såsom nu
ofta sker i praxis bör enligt kommittén den som skrivits ut på försök kunna
ställas under tillsyn av lämplig person. Kommittén föreslår att denna praxis
lagfästes.

Utskrivning på försök bör enligt kommittén i fortsättningen kunna ske
endast för viss tid. Denna tid skall enligt förslaget inte få överstiga sex månader.
Liksom f. n. bör dock en utskrivningsperiod kunna följas av fortsatt

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

försöksutskrivning. Även tiden för den fortsatta försöksutskriv ningen bör
begränsas till högst sex månader. Någon begränsning av den sammanlagda
tid, varunder en patient skall kunna vara utskriven på försök, föreslås
däremot inte.

Även när det gäller utskrivning på försök har kommitténs synpunkter
godtagits av det övervägande antalet remissinstanser. Sinnessjuknämnden
ställer sig dock kritisk till kommitténs ståndpunkt att sådan utskrivning inte
bör förekomma annat än då särskilda skäl kan åberopas. Nämndens entydiga
erfarenhet är att utskrivning på försök utgör ett synnerligen värdefullt instrument
för patientens anpassning till de för honom ofta påfrestande förhållandena
i samhället. Nämnden hemställer därför att sådan utskrivning
även i fortsättningen får utnyttjas som ett normalt instrument för anpassning
till livet utanför sjukhuset. Justitiekanslersämbetet finner det otillfredsställande
att eftervården av de försöksutskrivna, som kan innebära
betydande frihetsinskränkningar, lämnas så gott som helt oreglerad. Utskrivning
på försök kommer i fråga företrädesvis för patienter som begått
brott. Eftersom de lagöverträdare som överlämnas till mentalsjukvård i princip
inte bör komma i sämre ställning än de som omhändertas inom kriminalvården,
bör skyldigheten att underkasta sig särskilda föreskrifter och att stå
under tillsyn regleras i lagen. Bestämmelserna bör kunna utformas efter
mönster av dem som finns i brottsbalken beträffande villkorligt frigivna.

För egen del ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag. Såsom
kommittén framhållit synes utskrivning på försök ha sin största betydelse
när det gäller kriminellt belastade patienter. Även eljest torde, i enlighet
med vad jag tidigare anfört, utskrivning på försök i vissa fall kunna vara av
värde. Att göra utskrivning på försök till ett normalt inslag i vården av
psykiskt sjuka finner jag dock inte lämpligt. Avvikelserna från vad som
gäller för kroppsligt sjuka patienter bör enligt min uppfattning inte vara
fler än som är absolut oundgängligt. Jag förordar därför i likhet med kommittén
att det skall föreligga särskilda skäl för att en patient skall skrivas
ut på försök.

Såsom kommittén föreslagit bör det inte finnas något formellt hinder
att använda sådan utskrivning även om patienten skall återföras till anstalt
av något slag.

Utskrivning på försök från sluten psykiatrisk vård är ett led i vården av
den sjuke och bör enligt min uppfattning inte till sitt innehåll regleras i
vidare mån än vården i övrigt, om det inte är oundgängligen nödvändigt.
Även om det i viss utsträckning kan finnas fog för en jämförelse med kriminalvården
bör dock parallelliteten med denna enligt min uppfattning
inte överbetonas. Jag biträder därför kommitténs förslag att de föreskrifter
som skall kunna meddelas i samband med utskrivning på försök inte bör
närmare regleras i lagen. Mot vad kommittén motivledes uttalat om föreskrifternas
innehåll har någon kritik inte riktats och jag kan för egen del

76 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

godta att dessa uttalanden får tjäna som vägledning vid meddelandet av
föreskrifter.

I motsats till kommittén anser jag det vara av värde att lagen, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som nu gäller, innehåller en föreskrift
om att utskrivning på försök inte får ske om det kan medföra fara för annans
personliga säkerhet eller eget liv. Jag förordar således att en bestämmelse
av denna innebörd bibehålls i den nya lagstiftningen.

Behörigheten att förordna om utskrivning tillkommer
enligt sinnessjuklagen i princip överläkaren. Även överinspektören äger
förordna därom. Utskrivning av den som av domstol överlämnats till vård
(N-fall) eller som under inflytande av sinnessjukdom begått mot annans personliga
säkerhet riktat brott som inte blivit beivrat (O-fall) eller som tagits
in på mentalsjukhus i samband med att vård på fångvårdsanstalt upphört
(PN-fall) ankommer dock enligt lagen på sinnessjuknämnden. Sinnessjuknämndens
befattning med utskrivningsärenden är numera vid så gott
som samtliga mentalsjukhus överflyttad på lokala utskrivningsnämnder
med stöd av 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från
sinnessjukhus. I denna lag stadgas vidare att överläkaren är oförhindrad att
hänskjuta ett utskrivningsärende till utskrivningsnämndens prövning.

Enligt kommittén bör behörigheten att besluta om utskrivning delas upp
efter i huvudsak de linjer som f. n. gäller. Lokala nämnder av väsentligen
samma karaktär som de nuvarande utskrivningsnämnderna bör alltjämt
finnas. Härigenom bevaras den personliga kontakten mellan den utskrivande
myndigheten och patienten, ett förhållande som måste anses vara av betydelse
för ett riktigt bedömande av utskrivningsfrågan. Fördelningen av
ärendena är f. n. såtillvida inkonsekvent, framhåller kommittén, som att för
N- och PN-fallen inte görs någon skillnad mellan olika typer av brott, medan
till O-fallen uteslutande hänförs personer vilkas brottslighet varit riktad
mot annans personliga säkerhet. Enligt kommitténs uppfattning föreligger
det beaktansvärda skäl att till de lokala nämndernas prövning i princip
hänföra samtliga patienter som begått brott, och kommittén förordar en
sådan fördelning av utskrivningsärendena. Eftersom patienter vilkas brottslighet
är bagatellartad inte bör hänföras till nämndens kompetensområde,
föreslås dock att nämndens behörighet begränsas till fall då patienten begått
brott varpå kan följa svårare straff än böter.

För att nämnderna inte skall belastas med ärenden, där angelägenheten
av att prövningen verkställs av ett särskilt organ inte är mera framträdande,
föreslår kommittén att nämnderna får möjlighet att under vissa
förhållanden överlåta på överläkaren att besluta om utskrivning. Sådan
delegation bör ske endast då den brottslighet patienten gjort sig skyldig
till inte varit av svårare beskaffenhet och det psykiatriska bedömandet inte
ger anledning till särskild försiktighet vid utskrivningen.

I överensstämmelse med rådande praxis och utan särskild föreskrift i la -

Andra lagutskottets utlåtande nr ib år 1966

gen bör det enligt kommittén vara möjligt för de lokala nämnderna att
besluta om utskrivning under viss preciserad förutsättning, vars förhandenvaro
det överlämnas åt överläkaren att kontrollera, och att i samband med
beslut om utskrivning delegera vissa bestämda åtgärder på överläkaren,
t. ex. att bestämma villkoren för försöksutskrivning. Ibland kan det nämligen
vara av vikt, t. ex. för att patienten inte skall gå miste om viss arbetsanställning,
att försöksutskrivning kan ske utan att nämndens sammanträde
behöver avvaktas.

Överläkarens möjlighet att hänskjuta utskrivningsärende till den lokala
nämndens prövning bör enligt kommittén bibehållas i den nya lagen.

Kommitténs förslag att utvidga de lokala nämndernas befogenheter när
det gäller utskrivning av patienter, som begått brott vilka inte blivit beivrade,
har väckt kritik på många håll. Sinnessjuknämnden ifrågasätter om kommitténs
gränsdragning mellan nämndfall och andra fall är praktikabel. Ett
brott, varigenom annans personliga integritet blivit kränkt, är i allmänhet
mycket lättare konstaterbart än t. ex. ett egendomsbrott. Inte desto mindre
är problem om rubricering som O-fall f. n. inte sällsynta, beroende än på
vanskligheten i fråga om bevisprövningen, än på tveksamhet om hur gärningen
bör bedömas straffrättsligt. Sinnessjuknämnden tror inte att det går
att klara dessa svårigheter, om all slags brottslighet skall komma med i bedömningen.
Så länge t. ex. ett egendomsbrott — förskingring, trolöshet mot
huvudman, bodräkt m. m. — inte är lagfört och inte ens utrett av polismyndighet
är det i de flesta fall omöjligt att avgöra om brottslighet föreligger
och hur den skall bedömas. Nämnden hyser därför den uppfattningen
att man bör bibehålla den nuvarande avgränsningen av nämndfall när det
gäller brott som inte blivit lagförda. Även från flera andra håll har önskemål
framställts om att nuvarande ordning bibehålls.

Den fördelning av utskrivningsärendena mellan överläkaren och utskrivningsnämnden
som fastslagits i gällande lagstiftning är enligt min mening
väl avvägd, och jag finner inte att kommittén anfört övertygande skäl för
att inskränka överläkarens befogenheter. Tvärtom torde den föreslagna uppdelningen
komma att medföra svåra gränsdragningsproblem. Jag förordar
att den nuvarande fördelningen av utskrivningsärendena bibehålls. Såsom
sinnessjuknämnden framhållit i sitt remissyttrande torde man då kunna
avvara den av kommittén föreslagna möjligheten till delegation av beslutandebefogenheten
från den lokala nämnden till överläkaren.

Vad kommittén anfört om att det bör vara möjligt för nämnden att liksom
f. n. sker överlåta vissa åtgärder i samband med utskrivningen på överläkaren
finner jag mig kunna biträda. Jag vill understryka att delegationen
bör avse endast mer delaljbelonade spörsmål i samband med försöksutskrivningen.
Om exempelvis nämnden anser det vara en förutsättning för
sådan utskrivning att patienten erhåller ett visst slags arbete men finner
det vara av underordnad betydelse hos vilken arbetsgivare patienten blir

78 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

anställd, bör det kunna överlåtas på överläkaren att bestämma arbetsplatsen.
Det kan också inträffa, att nämnden anser det vara en förutsättning
för försöksutskrivning att patienten erhåller arbete hos en viss bestämd
arbetsgivare men att det inte är helt klart med anställningen vid tiden
för nämndens sammanträde. Det bör då kunna överlåtas på överläkaren att
bestämma den närmare tidpunkten för utskrivningen. I båda fallen bör utskrivningen
kunna uppskjutas endast kortare tid, eljest bör nämnden ta upp
ärendet till ny prövning. Ett annat fall där det bör kunna anförtros överläkaren
att närmare bestämma förutsättningarna är då nämnden finner
det vara nödvändigt att patienten underkastar sig viss behandling. Överläkaren
bör då kunna få avgöra t. ex. hur ofta behandling bör komma till
stånd. Om försöksutskrivningen behöver förbindas med föreskrifter bör
innehållet i dessa i princip fastställas av nämnden men det bör kunna överlåtas
åt överläkaren att utforma detaljer.

Liksom hittills bör överläkaren ha möjlighet att hänskjuta utskrivningsärende
som ankommer på honom till den lokala nämndens prövning.

Har en patient, som enligt de nu föreslagna reglerna skall skrivas ut av
nämnden, blivit slutligt utskriven och blir han därefter åter intagen på
sjukhus med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall, skall hans ställning i utskrivningshänseende givetvis bedömas med hänsyn
till den nya intagningen, såsom också kommittén föreslagit. Ett brott
som begåtts före den tidigare utskrivningen skall således inte vara bestämmande
för om utskrivningsbefogenheten efter den nya intagningen skall
ankomma på överläkaren eller nämnden. Detta torde stå klart utan att det
särskilt anges i lagtexten.

Enligt gällande rätt kan framställning om utskrivning
göras av patienten själv, av förmyndare, god man, make eller anförvant samt
av den som är ansvarig för vårdkostnaden. Framställning till sinnessjuknämnden
och utskrivningsnämnderna skall göras skriftligen. Så snart en
patient gett till känna att han anser att han inte bör hållas kvar på sjukhuset
skall han genom överläkarens försorg underrättas om sin rätt att göra framställning
om utskrivning. Är det utskrivningsnäinnden som har att besluta,
skall patienten beredas möjlighet att upprätta erforderliga skrifter. Om
överläkaren finner anledning till utskrivning i fall där beslutanderätten inte
ankommer på honom skall han ofördröjligen göra anmälan hos nämnden.
Sådan anmälan får också göras av överinspektören.

Enligt kommittén bör behörighet att ansöka om utskrivning i första hand
tillkomma patienten. Härjämte är det enligt kommittén motiverat, att en
sådan rätt tillerkänns patientens make, föräldrar, barn och syskon. Samma
rätt bör tillkomma förmyndare. Kommittén anser inte att det finns behov
av en bestämmelse om rätt för den som är ansvarig för vårdkostnaden
att begära utskrivning. Att överläkaren skall underrätta en patient, som
anser att han inte bör kvarhållas, om hans rätt att begära utskrivning anser

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

kommittén uppenbart utan särskilt stadgande. Av liknande skäl erfordras
enligt kommittén inte heller någon bestämmelse om att patienten skall beredas
tillfälle att upprätta erforderliga skrifter. Om överläkaren finner anledning
till utskrivning i fall då han inte själv är behörig att förordna om
utskrivning, bör han liksom f. n. vara skyldig att göra anmälan till nämnden.

Vad kommittén föreslagit i dessa delar har godtagits av samtliga remissinstanser
och jag ansluter mig för egen del i huvudsak till förslaget. Utskrivning
bör dock kunna begäras även av person, som stadigvarande sammanbor
med patienten utan att vara gift med denne, och av god man. I motsats till
kommittén finner jag det vara av värde att överläkarens skyldighet att underrätta
patienten om hans möjlighet att begära utskrivning får stå kvar i
lagen, likaså skyldigheten att ge patienten tillfälle att upprätta nödvändiga
handlingar. Jag vill slutligen understryka att överläkaren i de fall utskrivningsrätten
ankommer på honom givetvis är skyldig att oberoende av framställning
förordna om utskrivning, så snart förutsättningarna för kvarhållande
inte längre föreligger.

Enligt gällande lagstiftning är utskrivningsnämnd inte skyldig att mer
än en gång var fjärde månad pröva framställning om utskrivning. Med
framställning avses här inte överläkarens anmälan om att utskrivning bör
komma till stånd. Med hänsyn till att moderna behandlingsmetoder i många
fall möjliggör en avsevärt snabbare förbättring av patienten än tidigare anser
kommittén att rätten att påkalla utskrivning inte bör begränsas lika
starkt som f. n. Restriktioner torde endast erfordras för extrema fall. Kommittén
föreslår att man ersätter den nuvarande regeln med en bestämmelse
om att nämnden, när ansökan om utskrivning lämnas utan bifall, skall om
särskilda skäl föreligger kunna bestämma viss tid, inte överstigande tre
månader, inom vilken förnyad ansökan inte får göras.

Från ett par håll har kritik riktats mot den föreslagna bestämmelsen. Man
anser att den nuvarande regeln är att föredra ur psykologisk synpunkt, eftersom
den ger patienten möjlighet att argumentera för sin sak i obegränsad
utsträckning. Enligt min uppfattning har denna invändning fog för sig och
jag förordar därför att den nuvarande bestämmelsen bibehålls, med en viss
redaktionell jämkning, dock att den tid, inom vilken ansökan inte på nytt
behöver prövas, nedsätts från fyra till tre månader.

Enligt sinnessjuklagen kan återintagning under utskrivning
på försök ske om givna föreskrifter åsidosätts eller fortsatt
vård på sjukhuset eljest befinns påkallad, överläkaren beslutar om återintagning
även i de fall då nämnden förordnat om utskrivning.

Enligt kommittén bör återintagning äga rum om det finns anledning anta
att den försöksutskrivnes tillstånd är sådant, att han kan tas in för vård på
mentalsjukhus oberoende av sitt samtycke. Däremot anser kommittén att
återintagning inte bör tillgripas enbart som en disciplinär åtgärd mot en
patient som åsidosatt meddelade föreskrifter. Ett åsidosättande av föreskrif -

80 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

terna kan dock ofta innebära att vederbörande behöver återintas av andra
skäl.

Behörigheten att besluta om återintagning bör enligt kommittén alltjämt
tillkomma överläkaren oavsett om det är han själv eller nämnden som förordnat
om utskrivning på försök. Liksom vid andra former av intagning bör
det finnas möjlighet för överläkaren att överlåta på annan läkare vid sjukhuset
att besluta.

Något krav på läkarintyg eller andra handlingar bör enligt kommittén
inte uppställas för att återintagning skall få ske. Beslutet bör kunna grundas
enbart på muntliga uppgifter. Efter återintagning bör överläkaren verkställa
prövning av vårdbehovet. Prövningen bör enligt kommittén göras inom tio
dagar efter återintagningen.

Kommitténs förslag i fråga om återintagning under försöksutskrivning
har godtagits eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. Föreningen
Sveriges häradshövdingar påpekar dock att bestämmelserna kan
föranleda viss oklarhet om läget om den försöksutskrivne självmant återvänder
till sjukhuset. Föreningen ställer frågan om han i sådant fall är intagen
enligt den fria intagningsformen eller intagen på handlingar.

Enligt min mening bör man bedöma reglerna för återintagning med utgångspunkt
från den huvudprincipen att patienten alltid skall slutligt utskrivas,
när det är klart att förutsättningarna för intagning på handlingar
inte längre föreligger. På det sätt kommittén i sitt lagförslag har angett
förutsättningarna för återintagning kan man få det intrycket att det normalt
skall kunna förekomma att patienter är utskrivna på försök, trots att
förutsättningar för slutlig utskrivning föreligger. Detta intryck förstärks av
kommitténs förslag att ny vårdbehovsprövning skall äga rum efter återintagningen.
Det är enligt min uppfattning synnerligen viktigt att man håller
fast vid att frågan om slutlig utskrivning skall prövas kontinuerligt,
antingen patienten vistas på sjukhuset eller är utskriven på försök. Med
detta betraktelsesätt behövs ingen annan regel om återintagning under utskrivning
på försök än att överläkaren skall kunna besluta om återintagning
när förhållandena påkallar det.

Som förutsättning för att överläkaren skall kunna överlåta på annan läkare
vid sjukhuset att besluta om återintagning bör, liksom i fråga om intagning,
gälla att det föreligger särskilda skäl. Delegation bör avse viss
patient.

indra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Talan mot beslut i intagnings- och utskrivningsfrågor m. m.

Enligt gällande bestämmelser är talan mot läkarens beslut
tillåten när överläkaren avslagit framställning om utskrivning. Talan förs
hos sinnessjuknämnden, och rätt att föra talan tillkommer samma personer
som är behöriga att begära utskrivning. Den som är missnöjd
med beslut om intagning för vård på mentalsjukhus eller med den prövning
av vårdbehovet, som verkställts i anslutning därtill, saknar däremot
möjlighet att överklaga dessa avgöranden. Anser patienten att avgörandet
är felaktigt, är han hänvisad till att begära utskrivning. Gör han detta i
nära anslutning till intagningen, torde utskrivningsprövningen i realiteten
ofta komma att innefatta en bedömning av om intagningen varit berättigad.
Någon formell prövning av frågan om vederbörliga förutsätlningai
för intagning förelegat görs dock inte.

Frågor om frigång och permission behandlas, såsom jag tidigare anföri,
i sinnessjukvårdsstadgan, och någon bestämmelse om klagorätt i dessa ärenden
finns inte i stadgan.

Kommittén anser det motiverat att rätt till klagan införs över såväl beslut
om intagning på handlingar som överläkares ställningstagande vid vårdbehovsprövningen.
Därmed skulle också nås bättre överensstämmelse med
de krav som Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna ställer på att lagligheten
av ett frihetsberövande snabbt skall kunna överprövas. Vidare bör enligt
kommittén möjlighet finnas att överklaga beslut om återintagning
under försöksutskrivning. Klagorätt bör också finnas mot beslut av överläkare,
varigenom en utskrivning erhållit karaktären av utskrivning på
försök i stället för slutlig utskrivning. Hinder bör enligt kommittén inte
heller möta mot att klaga över särskilda föreskrifter, som meddelats i samband
med utskrivning på försök, eller över förordnande att den utskri* ne
skall stå under tillsyn. Även valet av tillsynsman bör kunna överklagas. Med
beslut, varigenom utskrivning vägrats, bör vidare i klagonanseende jämställas
avgöranden, varigenom framställning om rätt att på egen hand vistas
utom sjukhusområdet lämnats utan bifall.

Kommittén föreslår att talan mot beslut av läkare skall gå till den lokala
nämnden. Behörighet att överklaga besluten bör, i överensstämmelse med
vad som föreslagits i fråga om rätten att begära utskrivning, tillkomma
patienten och hans närmaste samt förmyndare. Klagomålen bör alltid vara
skriftliga.

Kommitténs förslag har i sina huvuddrag godtagits under remissbehandlingen.
Man har allmänt ansett det vara en vinst att beslutet i intagnings6
— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 and. Ar 4 i

Andra lagutskottets utlåtande nr M år li)66

frågan skall kunna överklagas. Likaså har det med tillfredsställelse noterats
att talan mot överläkarens beslut skall föras hos den lokala nämnden i
stället för hos mentalsjuknämnden. Från några håll har man dock ifrågasatt
om det från rättssäkerhetssynpunkt kan anses påkallat med klagorätt beträffande
överläkarens beslut om rätt för patienten att vistas på egen hand
utom sjukhusområdet. Det har hävdats att permission är en ren vårdfråga
och att ingrepp i läkarens beslutanderätt inte bör göras i sådana frågor.

För egen del ansluter jag mig i huvudsak till kommitténs förslag. Enbart
valet av tillsynsman bör dock inte kunna överklagas. Någon sådan möjlighet
finns inte på närliggande områden. Såsom under remissbehandlingen
påpekats bör det komma till klart uttryck i lagtexten att talan inte får föras
mot beslut varigenom intagning vägrats eller utskrivning skett, med undantag
dock att såsom kommittén föreslagit talan bör kunna föras mot beslut
som innebär att en patient blivit försöksutskriven när han begärt att bli
slutligt utskriven. Med anledning av vad justitiekanslersämbetet anfört i
sitt remissyttrande vill jag vidare understryka att ett intagningsbeslut, som
överklagas, bör bli föremål för en allsidig prövning av den lokala nämnden.

Enligt 1949 års lag med särskilda bestämmelser om utskrivning från sinnessjukhus
fordras för att en utskrivningsnämnd skall kunna besluta om
utskrivning att nämndens ledamöter är ense. Är ledamöterna inte ense skall
ärendet hänskjutas till sinnessjuknämnden om någon av dem påyrkar det.
Överläkaren är självskriven ledamot av den lokala nämnden. Lämnas framställning
om utskrivning utan bifall föreligger rätt till talan mot
den lokala nämndens beslut. Var och en som kan påkalla
utskrivning kan hänskjuta utskrivningsfrågan till sinnessjuknämndens
prövning genom skriftlig framställning.

Har utskrivningsnämnden beslutat om utskrivning i N-fall, O-fall eller
PN-fall, kan överinspektören och statsåklagarcn skriftligen hänskjuta utskrivningsfrågan
till sinnessjuknämnden, om de av särskilda skäl gjort
förbehåll därom. Framställningen skall göras inom fjorton dagar från nämndens
beslut. I sådant fall går nämndens beslut inte i verkställighet förrän
det blivit bestående eller sinnessjuknämnden förordnat att det får verkställas.

Kommittén föreslår att den lokala nämndens avgörande skall kunna hänskjutas
till mentalsjuknämndens prövning efter i princip samma grunder
som föreslagits beträffande klagan över läkares beslut. Med hänsyn till att
mentalsjuknämnden inte bör betungas med mindre viktiga ärenden föreslår
kommittén, att talan inte skall kunna föras mot beslut, varigenom patienten
vägrats att på egen hand vistas utom sjukhusområdet eller försöksutskriven
ålagts att iaktta särskilda föreskrifter eller att stå under tillsyn. Klagomål
till mentalsjuknämnden bör alltid vara skriftliga.

Enligt kommitténs förslag i fråga om de lokala nämndernas sammansättning,
som jag återkommer till i det följande, skall överläkaren inte längre

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

vara ledamot av nämnden. Kommittén finner att starka skäl talar för att i
stället bereda överläkaren möjlighet att till mentalsjuknämnden hänskjuta
beslut, varigenom utskrivning medgetts eller vägrats. Överläkaren är den
som bäst känner till patienten och har de största möjligheterna att bedöma,
vilka faror som kan vara förbundna med utskrivningen. Kommittén föreslår
en generell hänskjutningsrätt till mentalsjuknämnden för överläkaren eller
annan läkare, om beslutet rör fråga där läkaren själv meddelat beslut eller
avgett yttrande. Läkaren skall enligt förslaget vara skyldig att vid nämndens
sammanträde göra förbehåll om att han vill hänskjuta frågan till mentalsjuknämnden
samt inom tre dagar från nämndens beslut inge skriftlig
framställning till nämnden. Har överläkaren gjort sådant förbehåll skall
beslut om utskrivning inte få verkställas förrän det visat sig att det blivit
bestående eller läkaren förklarat sig avstå från att göra framställning om
mentalsjuknämndens prövning.

Kommittén upplyser att under de senaste tio åren i medeltal 28 ärenden
per år hänskjutits till sinnessjuknämndens prövning av statsåklagare. I
drygt en fjärdedel av fallen har utskrivningsbeslutet undanröjts och i en
knapp femtedel har andra ändringar gjorts i utskrivningsnämndernas beslut.
Kommittén anser att statsåklagarens hänskjutningsrätt bör bibehållas. Enligt
gällande instruktion åligger det utskrivningsnämnderna att underrätta
statsåklagaren när det blir fråga om att skriva ut patienter, som begått brott
mot annans personliga säkerhet. Underrättelseskyldigheten fullgörs vanligen
på det sättet, att handlingarna rörande patienten skickas till statsåklagaren
med begäran om yttrande inom viss tid. I åtskilliga av de fall som f. n. remitteras
framstår en sådan åtgärd som tämligen onödig. En lämplig begränsning
anser kommittén vara, att det åläggs vederbörande statsåklagare att
själv göra anmälan hos den lokala nämnden om de fall där han önskar avge
yttrande före utskrivning. Har statsåklagaren gjort sådan anmälan, bör
nämnden vara skyldig att underrätta honom när utskrivning blir aktuell.

Kommitténs förslag har godtagits av det stora flertalet remissinstanser.
Från några håll har man förordat att talan skall få föras hos mentalsjuknämnden
även mot beslut varigenom en försöksutskriven ålagts att iaktta
särskilda föreskrifter eller att stå under tillsyn av annan person. När det
gäller läkarens hänskjutningsrätt påpekar justitiekanslersämbetet att det är
en allmän förvaltningsrättslig grundsats att en statlig myndighet, vars beslut
ändrats av en besvärsmyndighet, inte får överklaga avgörandet i bcsvärsmålet.
Bakom denna grundsats ligger tanken att besvärsmyndigheten har att
företräda samma intressen som den myndighet vars beslut ändrats. Betraktelsesättet
synes enligt ämbetet tillämpligt även i fråga om förhållandet mellan
den läkare vars beslut överklagats och den lokala nämnden. Det kan därför
enligt ämbetets mening sättas i fråga om i här avsedda fall talerätt bör
tillkomma den läkare som beslutat i ärendet. Vad angår formerna för statsåklagarens
medverkan har anmärkningar mot förslaget riktats från flera

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

håll. Riksåklagarämbetet hyser farhågor för att den av kommittén föreslagna
ordningen skulle komma att medföra att åklagarna tvingas att göra förbehåll
i praktiskt taget alla mål och förordar att det nuvarande systemet bibehålls.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag beträffande vilka beslut av den
lokala nämnden som skall kunna överklagas. Jag anser också, att läkare bör
ha möjlighet att få den lokala nämndens avgörande underställt den centrala
nämndens prövning. Såsom medicinalstyrelsen anfört bör det dock vara tillräckligt
att överläkaren har denna möjlighet. Någon skillnad bör enligt
min mening inte göras mellan de fall, då den lokala nämnden överprövat ett
beslut som meddelats av läkare, och de fall där nämnden beslutat i första
instans.

Bestämmelserna om statsåklagares medverkan i utskrivningsfrågor tillkom
i samband med 1949 års lagstiftning om de lokala nämnderna. Man
ansåg det vara av betydelse för tillvaratagande av samhällets skyddsintressen,
att ett beslut om utskrivning kunde föras under sinnessjuknämndens
prövning. Enligt min uppfattning bör det föreligga tungt vägande skäl för
att i en modern vårdlag ha bestämmelser av den karaktär det här är fråga
om. Någon motsvarighet finns inte inom andra sociala och medicinska vårdområden
och inte heller inom kriminalvården. Det bör också uppmärksammas
att utskrivning i samband med vårdbehovsprövningen alltid skall beslutas
av överläkaren ensam och att statsåklagaren därvid inte har möjlighet
att föra saken vidare. Med hänsyn till det anförda anser jag att statsåklagarens
rätt att hänskjuta ärende till den centrala nämndens prövning
i fortsättningen kan avvaras.

Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1966

Nämnderna

I fråga om de lokala nämndernas sammansättning
gäller f.n. att de skall bestå av sjukvårdsläkaren, en lagfaren ordförande, som
bör vara innehavare av domarämbete, och en person med erfarenhet i allmänna
värv.

Kommittén framhåller att överläkaren inte bör vara ledamot av den lokala
nämnden, när denna överprövar beslut av överläkaren eller annan läkare vid
sjukhuset. Inte heller i de fall då nämnden handlägger frågor om utskrivning
som första instans anser kommittén det tillfredsställande att överläkaren
deltar i nämndens prövning. Kommittén föreslår därför att överläkaren
inte skall kunna vara ledamot av nämnden. I det sammanhanget erinrar
kommittén om de krav på en självständig och oberoende ställning som med
hänsyn till den tidigare nämnda Europarådskonventionen måste ställas på
de organ, som skall pröva frågor om intagning på och utskrivning från mentalsjukhus.

Någon annan ändring av nämndernas sammansättning bör enligt kommittén
inte göras. Nämnderna föreslås bestå av en lagfaren ordförande, en
läkare och en person med erfarenhet i allmänna värv. Ordföranden bör vara
eller ha varit innehavare av domarämbete. Läkarledamoten bör om möjligt
vara psykiater. Beträffande vissa sjukhus torde dock möjligheterna att
tillföra nämnderna utomstående läkare med psykiatrisk utbildning eller
erfarenhet vara små. Kommittén har därför övervägt om någon annan av
sjukhusets läkare än överläkaren bör kunna ingå i nämnden. Läkare som är
knuten till den slutna psykiatriska vården vid sjukhuset bör enligt kommitténs
mening av principiella skäl inte komma i fråga som ledamot. Däremot
bör enligt kommittén hinder inte möta mot att annan läkare vid sjukhuset,
främst hjälpverksamhetsläkaren, förordnas till ledamot av nämnden.

Förslaget att överläkaren inte längre skall vara ledamot av den lokala
nämnden har föranlett en livlig debatt under remissbehandlingen. Från
många håll har man motsatt sig förslaget och önskat att nuvarande sammansättning
bibehålls. Man har ansett det rimligt att den läkare som bäst
känner patienten och har det yttersta ansvaret för vården av honom också
får vara ledamot av nämnden. Kravet på objektivitet anser man fullt tillgodosett
genom att det, såsom jag återkommer till i det följande, förutsätts
majoritetsbeslut i nämnden. Man pekar också på bristen på läkare inom den
psykiatriska vården och uttalar farhågor för att det blir svårt att tillföra
nämnderna tillräckligt kvalificerad sakkunskap.

Det stora flertalet remissinstanser har emellertid tillstyrkt förslaget, i
huvudsak på de av kommittén anförda grunderna, eller lämnat det utan

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

erinran. För egen del ansluter jag mig också i princip till kommitténs förslag.
Eftersom en nämnd bör kunna vara gemensam för flera sjukhus, bör
bestämmelsen utformas så att läkare som tjänstgör inom den slutna psykiatriska
vården inte får deltaga som ledamot i behandlingen av ärende som
rör patient på det sjukhus där han är verksam.

Ett yrkande av bl. a. justitiekanslersämbetet om att nämndledamöterna
skall ha avlagt domared eller domar försäkran finner jag mig böra biträda.
Ordföranden i nämnden bör vara eller ha varit innehavare av ordinarie
domartjänst och läkarledamoten bör vara särskilt kunnig i psykiatri.

När det gäller förfarandet hos de lokala nämnderna
innehåller 1949 års lag bestämmelser om att utskrivningsnämndens ledamöter
skall ha skaffat sig personlig kännedom om patienten innan nämnden
fattar beslut i utskrivningsärende. Är patienten utskriven på försök, får dock
beslut fattas även om inte samtliga ledamöter har sådan kännedom.

Värdet av att ledamöterna i den lokala nämnden personligen sammanträffar
med patienten kan enligt kommitténs mening inte tillräckligt understrykas.
Kommittén anser det i allmänhet vara att föredra, att detta personliga
sammanträffande äger rum vid nämndens sammanträde, och föreslår att
patienten bör vara personligen närvarande vid sammanträdet, om inte särskilda
skäl talar däremot. Kravet på patientens personliga närvaro bör kunna
efterges endast under särskilda förhållanden. När det är fråga om fortsatt
försöksutskrivning eller slutlig utskrivning efter försöksutskrivning torde
det i allmänhet inte vara påkallat att patienten inställer sig personligen.
Även eljest kan hans personliga närvaro framstå som obehövlig. Personlig
inställelse bör inte heller komma i fråga, om den är olämplig från medicinsk
synpunkt. Det bör ankomma på sjukhusnämnden att i enlighet med de anförda
riktlinjerna i varje särskilt fall avgöra om patienten bör vara personligen
närvarande.

Förutom patienten bör enligt kommittén även läkaren som regel vara
närvarande vid nämndens sammanträde för att tillhandagå med upplysningar.
Upplysningarna bör lämnas muntligen och läkaren bör inte betungas med
skriftliga yttranden till nämnden. Det torde dock inte alltid vara nödvändigt
att läkaren är närvarande under hela förhandlingen. Särskilt framhåller
kommittén att patienten inte bör hindras att meddela sig med nämndledamöterna
utan att läkaren är närvarande. Förs talan hos nämnden av annan
än patienten, bör den som för talan beredas tillfälle att närvara vid sammanträdet.

Om ett ärende handläggs i patientens frånvaro bör enligt kommittén
nämndens ledamöter, liksom f. n., vara skyldiga att ha skaffat sig personlig
kännedom om patienten innan ärendet avgörs. Är denne utskriven på försök,
bör dock ärendet kunna avgöras även om inte någon av ledamöterna
har sådan kännedom.

Prövningen vid den lokala nämnden bör, anför kommittén vidare, ske

Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1966

under sådana former att en objektiv och från rättssäkerhetssynpunkt betryggande
utredning säkras. Kommittén föreslår en uttrycklig bestämmelse
om rätt för patienten att i ärende hos nämnden anlita biträde eller företrädas
av ombud. Krav på särskilda kvalifikationer hos biträde eller ombud har
inte ansetts böra uppställas. Biträde eller ombud, som visar oskicklighet eller
oförstånd eller som eljest befinns olämplig, bör dock kunna avvisas. Kommittén
föreslår vidare, att offentligt biträde skall kunna förordnas åt en
patient, om det behövs för att tillvarata hans rätt. Särskilda behörighetsregler
för sådant biträde har inte ansetts erforderliga.

Kommittén förordar, att den informella handläggningsordning som utvecklat
sig vid de lokala nämnderna i allt väsentligt bibehålls och att man
på allt sätt undviker att förfarandet får en rättegångsliknande prägel. Förhandlingen
bör i princip vara muntlig. Det bör dock vara möjligt att åbeiopa
skriftligt material utan att detta ovillkorligen behöver föredras vid förhandlingen.
Häri ligger en viss fara för den enskildes rättssäkerhet men det synes
enligt kommittén vara en oundviklig konsekvens av sekretesslagen, enligt
vilken man kan vägra att lämna ut handlingar som avser någons intagning,
vård eller behandling på anstalt eller inrättning eller eljest någons vård eller
behandling av läkare, om det finns anledning antaga att ändamålet med behandlingen
eller vården kommer att motverkas eller någons personliga säkerhet
sättas i fara genom att handlingarna utlämnas. Olägenheterna torde
i huvudsak kunna elimineras, om patienten har biträde eller ombud och
denne får ta del av handlingarna.

Förhandlingen vid lokal nämnd bör, med hänsyn till att där regelmässigt
behandlas grannlaga personliga förhållanden, enligt kommitténs mening
inte vara offentlig. Någon uttrycklig bestämmelse därom anses inte
erforderlig. Det bör dock inte föreligga något hinder att viss person får
rätt att närvara vid förhandlingen, om det finns särskilda skäl för detta.
Kommittén föreslår vidare att den nuvarande möjligheten att föranstalta
om vittnesförhör vid domstol ersätts med en bestämmelse om att förhör inför
nämnden skall kunna anordnas med personer, som kan antas ha kännedom
om omständigheter av betydelse för nämndens prövning. Den som hörs
inför nämnden föreslås få rätt till ersättning av allmänna medel enligt de
grunder som gäller för ersättning till vittnen. Någon ovillkorlig rätt för patienten
eller annan att påfordra förhör bör enligt kommittén inte finnas. Det
bör ankomma på nämnden att i varje särskilt fall pröva om tillräckliga skäl
finns därför. En begäran om förhör bör dock inte avslås annat än om det
kan antas att förhöret kommer att sakna betydelse. Med hänsyn till önskemålet
om en så formlös handläggningsordning som möjligt har kommittén
funnit övervägande skäl tala för att förhören hålls utan edgång.

Enligt kommitténs bedömande kan det utan olägenhet överlämnas åt
nämnden att besluta, om patienten skall ha rätt att närvara vid förhör med
annan person. Frågan bör bedömas med ledning av sekretesslagens bestäm -

88 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

melser och även med hänsyn till om den som skall höras av rädsla eller
annan anledning inte vågar uttala sig vid förhöret eller om hans uppgifter
eljest kan påverkas av att patienten är närvarande. Hinder torde i allmänhet
inte böra föreligga mot att biträde eller ombud i stället är närvarande. Kan
det befaras att syftet med att patienten utestängs från förhöret äventyras,
framhåller kommittén, torde ombudet eller biträdet böra avvisas. Patienten
bör efter förhöret genom nämndens försorg underrättas om vad som förekommit,
om det kan ske utan olägenhet. Avgörandet i vad mån patienten bör
få del av de uppgifter som kommit fram vid förhöret blir en avvägningsfråga.
Inte sällan torde intresset av att skydda den hörde eller annan utgöra
hinder däremot.

Med hänsyn till nämndernas ändrade sammansättning och deras ställning
som självständiga prövningsorgan anser kommittén, att man inte bör upprätthålla
det nuvarande kravet på enighet inom nämnden för att utskrivning
skall få ske. Anledning synes inte föreligga att frångå den allmänna regeln
att majoritetens uppfattning fäller utslaget i kollegiala organ. Genom överläkarens
hänskjutningsrätt har sörjts för att utskrivningsfrågan kan komma
under bedömande av den centrala prövningsmyndigheten.

Jag har utförligt uppehållit mig vid kommitténs förslag i fråga om förfarandet,
eftersom jag anser att reglerna härom är av synnerlig vikt för den
enskildes rättssäkerhet. Det är en mycket svår uppgift att avväga dessa regler
så att de blir tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt utan att man
samtidigt hamnar i ett förfarande som blir så rättegångsliknande att det
alltför mycket fjärmar mentalsjukvården från annan sjukvård. Kommitténs
förslag, som i huvudsak rönt ett positivt mottagande under remissbehandlingen,
synes mig som helhet utgöra en lycklig avvägning mellan dessa
båda intressen, och jag kan i stort sett ansluta mig till förslaget och till de
motivuttalanden kommittén gjort i anslutning därtill. Jag kan dock inte
biträda förslaget om möjlighet för nämnden att förordna offentligt biträde.
Någon sådan möjlighet finns inte när det gäller övriga administrativa frihetsberövanden.
Frågan sammanhänger nära med möjligheten att erhålla
fri rättegångshjälp i förvaltningsprocessen, och i avvaktan på en samlad bedömning
av dessa spörsmål finner jag mig inte böra förorda att möjlighet
öppnas att förordna offentligt biträde på det nu aktuella området.

Justitiekanslersämbetet anser att nämndens beslut i princip bör vara motiverade
även om vissa inskränkningar i motiveringsskyldigheten är oundgängliga.
Jag delar denna uppfattning. Motiveringsskyldigheten bör ha det
innehållet att nämndbeslut, som innebär ogillande av besvär i frågor om intagning
eller slutlig utskrivning eller avslag på ansökan om sådan utskrivning,
skall innehålla besked om vilka av de i lagen angivna förutsättningarna
som nämnden grundar sitt beslut på.

Kommittén har uttalat att det i vissa fall kan vara onödigt att läkaren är
närvarande under hela sammanträdet med nämnden och att det ibland kan

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

vara lämpligt att patienten får lägga fram sin sak i läkarens frånvaro. Detta
torde kunna komma till uttryck i lagtexten på liknande sätt som när det
gäller patientens närvaro, nämligen genom en föreskrift att läkaren bör vara
närvarande om inte särskilda skäl föranleder annat.

Ärende som handläggs i patientens frånvaro bör inte få avgöras utan att
nämndens ledamöter före avgörandet skaffat sig personlig kännedom om
patienten. Är patienten utskriven på försök, bör dock ärendet kunna avgöras
om minst en av ledamöterna har sådan kännedom.

Jag vill slutligen beröra en fråga som har visst samband med förfarandet
hos nämnderna. Kommittén har föreslagit att patienterna skall få rätt att
vända sig till nämndens ledamöter i frågor rörande förhållandena på sjukhuset
och i sina personliga angelägenheter samt vidare att ledamöterna skall
få befogenhet att med befattningshavare vid sjukhuset ta upp frågor rörande
förhållanden, som inte avser den medicinska behandlingen, och även eljest
verkställa utredningar och göra de framställningar som de anser påkallade.
Enligt förslaget skall bestämmelser härom införas i instruktionen för
nämnderna. Så gott som samtliga remissinstanser har tagit bestämt avstånd
från detta förslag under åberopande bl. a. av att det strider mot principen
om nämndens fristående och opartiska ställning. Jag kan inte heller förorda
att det genomförs.

Kommittén har valt benämningen sjukhusnämnd i stället för utskrivningsnämnd
bl. a. på grund av de befogenheter som jag nyss avstyrkt att dess
ledamöter skall få. Även om beteckningen utskrivningsnämnd inte är i allo
lämplig, eftersom nämnderna också skall pröva besvär över beslut i intagningsfrågor,
förordar jag dock att den bibehålls. Utskrivningsnämnd bör
kunna inrättas antingen för ett sjukhus särskilt eller för två eller flera sjukhus
gemensamt.

I fråga om den centrala nämndens sammansättning anknyter
kommittéförslaget till nuvarande regler om sinnessjuknämnden.
Denna består av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen är självskriven
ledamot. Övriga ledamöter utses av Kungl. Maj:t för viss tid. Av de särskilt
utsedda ledamöterna skall två vara i sinnessjukvård särskilt kunniga
läkare. De båda övriga får inte vara läkare, och den ene av dem skall vara
eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete. Utom chefen för medicinalstyrelsen
får inte mer än en av nämndens ledamöter vara befattningshavare
i styrelsen. Kungl. Maj :t förordnar ordförande. Enligt kommitténs
förslag görs den avvikelsen från vad som nu gäller att chefen för medicinalstyrelsen
inte skall vara självskriven ledamot av nämnden. I överensstämmelse
med vad som f. n. tillämpas bör domaren vara ordförande i nämnden.
Detta bör enligt kommittén komma till uttryck i lagtexten.

Kommitténs förslag har inte mött någon gensaga under remissbehandlingen
och jag förordar att den centrala nämnden får den sammansättning
kommittén föreslagit. Nämnden bör dock kallas psykiatriska nämnden i

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

stället för mentalsjuknämnden. Liksom ledamöterna av de lokala nämnderna
bör psykiatriska nämndens ledamöter ha avlagt domared eller
domarförsäkran.

Reglerna om förfarandet hos den centrala nämnden bör
bedömas mot bakgrunden av de bestämmelser som finns i instruktionen för
sinnessjuknämnden. Enligt denna är nämnden berättigad att genom någon
av sina ledamöter låta verkställa undersökning av patienten, innan nämnden
beslutar i ett utskrivningsärende. Nämnden har också möjlighet att
inhämta utlåtande beträffande patienten av överinspektören eller i vissa fall
av annan läkare som förordnas av medicinalstyrelsen.

Kommittén konstaterar att förfarandet hos sinnessjuknämnden i huvudsak
är skriftligt. Muntlig förhandling förekommer mycket sällan. Kommittén
finner det av praktiska skäl inte möjligt att införa en regel om obligatorisk
muntlig förhandling inför mentalsjuknämnden men understryker
vikten av att nämnden bereder ökat utrymme för muntlig förhandling. Detta
bör i lagen komma till uttryck så att muntlig förhandling skall hållas, om
ärendets beskaffenhet kräver det. Muntlig förhandling bör liksom f. n. kunna
äga rum endast på det sjukhus där patienten är intagen. Den möjlighet instruktionen
ger till läkarundersökning genom nämndledamot eller läkare
utanför nämnden utnyttjas i mycket ringa omfattning men den bör enligt
kommittén bibehållas och komma till väsentligt ökad användning. I övrigt
bör vad som gäller i fråga om förfarandet vid de lokala nämnderna i tilllämpliga
delar gälla även för mentalsjuknämnden. Liksom f. n. bör nämndens
avgöranden fattas genom majoritetsbeslut.

Även när det gäller förfarandet hos den centrala nämnden har kommittéförslaget
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga
remissinstanser. Jag ansluter mig till förslaget. Vad jag tidigare anfört om
motiveringen av beslut bör gälla även för psykiatriska nämnden.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Övriga frågor

Tystnadsplikt

Vissa bestämmelser om tystnadsplikt finns i sjukvårdslagen. Dessa innebär
att ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion för
sjukhus eller den som är anställd i den sjukvårdande verksamhet, som
avses i sjukvårdslagen, inte får yppa något till obehöriga om patients sjukdom
eller personliga förhållanden i övrigt som han fått kännedom om i
denna sin egenskap. Vidare finns i instruktionen för utskrivningsnämnderna
bestämmelser om tystnadsplikt för ledamöter och suppleanter och för dem
som eljest är verksamma inom nämnderna. Varken sinnessjuklagen eller
sinnessjukvårdsstadgan innehåller däremot bestämmelser om tystnadsplikt.

Kommittén har föreslagit ett särskilt stadgande om tystnadsplikt i sitt
förslag till mentalsjukvårdslag. Bestämmelsen innebär att den som är verksam
vid mentalsjukhus, inom organ som är knutet till sådant sjukhus eller
inom mentalsjuknämnden inte får yppa något till obehöriga om patients
sjukdom eller personliga förhållanden i övrigt, som han fått kännedom om
i denna egenskap. Några straffbestämmelser har kommittén inte knutit till
stadgandet utan påpekar att brottsbalkens straffbestämmelser torde vara
till fyllest, eftersom de inte avser endast ämbetsmän utan även dem som
eljest är eller har varit anställda i allmän tjänst.

Endast ett fåtal remissinstanser har tagit upp frågan om tystnadsplikten i
sina yttranden. Medicinalstyrelsen har avstyrkt den föreslagna bestämmelsen
under hänvisning till vad som stadgas i sjukvårdslagen, som den 1
januari 1967 avses bli tillämplig även för mentalsjukvården. Tystnadsplikt
för dem som är verksamma i utskrivningsnämnder eller mentalsjuknämnden
bör enligt styrelsen ha sin plats i instruktionerna. Både justitiekanslersämbetet
och mentalsjukvårdsberedningen anser att biträden och ombud bör
omfattas av tystnadsplikten. Detsamma bör enligt mentalsjukvårdsberedningen
gälla den som hörs upplysningsvis.

Såsom medicinalstyrelsen framhållit beräknas sjukvårdslagens bestämmelser
bli tillämpliga även för mentalsjukvården vid den nya lagens ikraftträdande.
Några särbestämmelser för sjukvårdspersonalen eller för ledamöter
i sjukvårdsstyrelser eller direktioner erfordras därför inte. När det
gäller utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden delar jag medicinalstyrelsens
uppfattning att tystnadsplikten lämpligen bör stadgas i
instruktionerna. Tystnadsplikt för ombud och biträden och för dem som
hörs upplysningsvis finns inte stadgad när det gäller andra administrativa
frihetsberövanden, och jag anser det inte lämpligt att införa en sådan
tystnadsplikt inom mentalsjukvården. I den mån här avsedda personer i
annan ordning är bundna av tystnadsplikt, såsom fallet är med advokater,

Andra lagutskottets utlåtande nr it dr t966

gäller denna tystnadsplikt givetvis även i nu avsedda fall. Med hänsyn till
vad jag nu anfört förordar jag att någon särskild bestämmelse om tystnadsplikt
inte tas med i förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall.

Ansvarsbestämmelser

Sinnessjuklagens ansvarsbestämmelser innehåller, att den som till intagen
överlämnar eller försöker överlämna vapen eller annat föremål, varmed den
intagne lätt kan tillfoga sig själv eller annan skada, skall dömas till dagsböter
eller fängelse i högst ett år, om inte gärningen är belagd med strängare
straff enligt brottsbalken. Den som hjälper eller försöker hjälpa intagen att
avvika från mentalsjukhus döms till dagsböter eller fängelse i högst två
år.

Kommittén föreslår att de nämnda ansvarsbestämmelserna bibehålls och
att de utökas med ett stadgande om att den som till patient överlämnar
alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller eljest hjälper patient
att komma åt sådana drycker eller medel, skall dömas till dagsböter
eller fängelse i högst sex månader, om inte gärningen eljest är belagd med
strängare straff.

Medicinalstyrelsen har anmärkt att bestämmelsen om införande av vapen,
alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel antingen bör inskränkas
till att gälla endast dem som är intagna på handlingar eller också utsträckas
att gälla väsentligt större grupper av patienter än dem som vårdas på mentalsjukhus
och jämställda kliniker. I senare fallet torde emellertid bestämmelserna
böra infogas i sjukvårdslagen. Utan närmare utredning anser sig
styrelsen inte kunna förorda annat än det första alternativet.

Jag har tidigare framhållit att beträffande dem som tas in på mentalsjukhus
på egen begäran inga andra bestämmelser bör äga tillämpning än
dem som finns i sjukvårdslagen. Detta är enligt min mening av stor
betydelse då det gäller att främja likställigheten med kroppssjukvården.
Att införa några särskilda ansvarsbestämmelser när det gäller kontakten
med dessa patienter bör därför inte komma i fråga. Enligt den av mig föreslagna
lagen kommer intagning på ansökan av annan än den sjuke inte att
knytas till några särskilda sjukvårdsinrättningar, utan de patienter som tagits
in på detta sätt kommer att vårdas tillsammans med patienter som tagits
in på egen begäran och ibland på sjukhus avsedda även för patienter
med kroppssjukdomar. Det kan då inte anses lämpligt med bestämmelser
om ansvar för den som förser vissa av patienterna med vapen eller berusningsmedel.
Såväl rusdrycksförsäljningsförordningen som narkotikaförordningen
gör det möjligt att i viss utsträckning ingripa mot personer som överlåter
alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel. När det gäller
överlåtande eller upplåtande av vapen finns ansvarsbestämmelser i vapenförordningen.
Jag anser med hänsyn till vad jag nu sagt att några bestäm -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

melser om ansvar för den som överlämnar vapen, alkoholhaltiga drycker eller
andra berusningsmedel till patient inte bör finnas i lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Eftersom denna lag bygger på möjligheten
att ta in och hålla kvar en patient mot hans vilja, bör däremot den
nuvarande bestämmelsen om ansvar för den som hjälper eller försöker
hjälpa en sådan patient att avvika från sjukhuset bibehållas.

Tillsyn

När det gäller tillsyn föreskriver sinnessjuklagen att medicinalstyrelsen
skall ha överinseendet över sinnessjukvården och därvid särskilt vaka över
att de sjuka erhåller omsorgsfull vård och behandlas med mildhet efter människokärlekens
fordringar. Under medicinalstyrelsen utövas tillsynen över
sinnessjukvården av en av Kungl. Maj :t förordnad överinspektör för sinnessjukvården
i riket. För sinnesslövården finns en särskilt förordnad överinspektör.
Enligt sinnessjuklagen har överinspektören, vid sidan av tillsynsuppgifter
av mer allmän karaktär, ett flertal befogenheter när det gäller
enskilda patienter. Han kan således själv förordna om utskrivning i de fall
då utskrivningsrätten ankommer på överläkaren och han kan i nämndfallen
anmäla hos nämnden om han anser att utskrivning bör ske. Han har likaledes
möjlighet att hänskjuta utskrivningsnämnds avgörande till mentalsjuknämndens
prövning. Vidare har han att ta ställning i vissa frågor när
det gäller brevkontroll. Enligt medicinalstyrelsens föreskrifter om frigång
och permission har han också vissa befogenheter i dessa ärenden.

Enligt kommitténs förslag skall överinspektören inte längre ha kvar de
uppgifter i enskilda fall, för vilka jag nyss redogjort. Vissa av dessa funktioner
har i stället lagts på den lokala nämnden. Någon kritik har inte riktats
mot förslaget i dessa delar och jag har inte funnit skäl att frångå kommitténs
uppfattning.

Vad gäller de allmänna tillsynsuppgifterna konstaterar kommittén till en
början att den högsta tillsynen över mentalsjukvården liksom över annan
sjukvård bör utövas av medicinalstyrelsen. Enligt kommitténs mening bör
även befattningen som överinspektör bibehållas. Sedan mentalsjukvården
övertagits av landstingen kan en ändring övervägas. Det kommer dock enligt
kommitténs mening även därefter att föreligga behov av en särskild befattningshavare
med uppgift att utöva tillsyn över mentalsjukvården.

Sedan landstingen övertagit huvudmannaskapet för mentalsjukvården
kommer medicinalstyrelsen inte längre att på en gång vara tillsynsmyndighet
och representant för huvudmannen. Då den av mig föreslagna lagstiftningen
avses tråda i kraft vid den beräknade tidpunkten för övertagandet
förordar jag att de av kommittén föreslagna bestämmelserna om tillsyn genom
överinspektören utgår. Detta innebär givetvis inte att den tillsyn, som
medicinalstyrelsen skall utöva över lagstiftningens tillämpning, får bli
mindre omfattande än den som överinspektören nu utövar.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Specialmotivering

Utöver vad tidigare anförts torde följande böra nämnas angående förslagen.

Förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

1 §.

Sista stycket innehåller en regel om att vård, som bereds med stöd av den
föreslagna lagen, skall meddelas på sjukhus, som drivs av staten, landstingskommun
eller stad som ej tillhör sådan kommun. Enligt en övergångsbestämmelse
får Kungl. Maj :t möjlighet att förordna att vård skall kunna
beredas också på det fåtal primärkommunala sjukhus för psykiatrisk vård
som kan finnas kvar vid lagens ikraftträdande.

4 §.

I denna paragraf regleras vilka som kan göra ansökan om intagning.

Med barn, fader och moder avses även adoptivbarn, adoptivfader och
adoptivmoder. Fosterbarn och fosterföräldrar kan göra ansökan om intagning
endast under förutsättning att vederbörande stadigvarande sammanbor
med den som ansökan avser.

Med polismyndighet avses enligt lagen den 21 maj 1964 (nr 317) om vad
som avses med polismyndighet polischefen i orten, om inte annat följer av
lag eller författning. Enligt kungörelsen den 9 oktober 1964 (nr 595) om
handläggning av vissa polischefsuppgifter kan den som innehar eller uppehåller
tjänst som polis- eller kriminalkommissarie eller biträdande poliseller
kriminalkommissarie och även föreståndare för arbetsgrupp, om han
innehar eller uppehåller tjänst som lägst förste polis- eller kriminalassistent,
åläggas att i polischefens ställe göra ansökan om intagning på mentalsjukhus
av den som enligt läkarintyg är på grund av sinnessjukdom farlig för
annans personliga säkerhet eller eget liv. Härmed avses huvudsakligen den
nuvarande intagningen på s. k. farlighetsintyg. En motsvarande delegationsmöjlighet
bör finnas även efter ikraftträdandet av den nya lagen.

Med hänsyn till att förevarande paragraf innehåller bestämmelser om rätt
för tjänsteman vid fångvårdsanstalt att göra ansökan om intagning för
sluten psykiatrisk vård har någon motsvarighet till bestämmelsen i 48 §
tredje stycket första punkten sinnessjuklagen inte ansetts erforderlig.

Bestämmelsen i paragrafens sista stycke är föranledd av att det vid krig
eller krigsfara kan vara svårt att inom rimlig tid få kontakt med den militäre
chefen. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att utfärda särskilda bestäm -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966 95

melser om vem som under nämnda förhållanden bör få göra ansökan beträffande
den som tillhör krigsmakten.

5 §•

I paragrafen finns bestämmelser om vårdintyg och innehållet i sådant
intyg.

Då det vid krig eller krigsfara kan uppstå svårigheter att anskaffa de uppgifter,
som behövs för att läkaren skall kunna lämna en redogörelse för
sjukdomen och de omständigheter i övrigt som föranleder vårdbehovet, har
i sista stycket upptagits en bestämmelse som ger Kungl. Maj:t möjlighet att
förordna att vårdintyg inte behöver innehålla sådan redogörelse vid krig eller
krigsfara.

6 §•

Paragrafen behandlar bl. a. behörigheten att utfärda vårdintyg.

I 48 § tredje stycket andra punkten sinnessjuklagen stadgas att läkare
vid fångvårdsanstalt kan utfärda vårdattest utan hinder av att han samtidigt
är läkare på det mentalsjukhus där intagning begärts. Någon anledning att
i här avsedda fall göra avkall på principen att vårdbehovet skall prövas av
två av varandra oberoende läkare synes inte föreligga och någon motsvarighet
till stadgandet har därför inte upptagits i lagförslaget.

7 §.

Denna paragraf innehåller regler om rätt för polismyndighet att tillfälligt
omhänderta den som bedöms vara farlig för annans personliga säkerhet
eller eget liv.

Enligt 19 § polisinstruktionen den 13 november 1964 (nr 764) skall polisman,
om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning, tillfälligt
omhänderta den som genom sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en
omedelbar fara för denna. Sådant omhändertagande skall också ske när det
fordras för att avvärja straffbelagd handling. Vidare stadgas i 20 § samma
instruktion att, om polismyndighet enligt särskild bestämmelse har befogenhet
att besluta om omhändertagande av någon, polisman även i annat fall
än som avses i 19 § kan omhänderta honom i avbidan på polismyndighets
beslut, om föreskrivna förutsättningar för beslut om omhändertagande
bedöms föreligga och dröjsmål befinns innebära fara för den omhändertagnes
eller annans liv eller hälsa eller fara i annat hänseende. Om sådant
omhändertagande och skälen därför skall polismyndigheten ofördröjligen
underrättas.

På grund av de nu återgivna bestämmelserna är det inte erforderligt med
någon särskild regel i förevarande lag om rätt för den enskilde polismannen
att ingripa.

Det kan visa sig att den som omhändertagits av polismyndigheten redan

96 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

beretts vård med stöd av denna lag men avvikit från sjukhuset eller utskrivits
på försök eller har tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet.
I sådant fall finns inte utrymme för ansökan om intagning. Bestämmelserna
har utformats så att polismyndigheten i stället genast skall
återföra patienten till sjukhuset, om han inte omedelbart friges. Sedan patienten
återförts till sjukhuset bör det ankomma på läkare som har beslutanderätt
i sådana frågor att ta ställning till återkallande av tillstånd att vistas
på egen hand utom sjukhusområdet eller återintagning av den som utskrivits
på försök. Om det inte är lämpligt att sända den omhändertagne till
det sjukhus där han är intagen, bör det vara möjligt att snabbt få till stånd
ett beslut om att han skall vara intagen på ett annat sjukhus som är lämpligare.
Polismyndigheten kan då sända honom till detta senare sjukhus.
Möjligheten att överföra patienter från ett sjukhus till ett annat utan utskrivning
och ny intagning förutsätts i 11 §.

8 §.

Denna paragraf handlar om intagning på sjukhus efter ansökan, överläkaren
beslutar om intagning och har viss delegationsrätt till annan vid
sjukhuset anställd läkare. Med överläkare avses den som enligt 16 § sjukvårdslagen
är överläkare, dvs. den läkare vid varje sjukhus eller, om sjukhuset
är uppdelat på kliniker, den läkare vid varje klinik som har att ansvara
för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga handhavande. På grund av en
särbestämmelse i 16 § 2 mom. 1) sjukvårdslagen i fråga om mentalsjukhusen,
som i det följande föreslås slopad, finns det ett litet antal mentalsjukhus
som inte har överläkare. Så länge dessa sjukhus finns kvar bör den läkare,
som ansvarar för sjukvårdens behöriga och ändamålsenliga handhavande,
ha de befogenheter som tillkommer överläkaren. Detta har kommit till uttryck
i övergångsbestämmelserna.

Enligt 28 § jämförd med 27 § sjukvårdsstadgan den 29 mars 1963 (nr 29)
skall biträdande överläkare, som anförtrotts särskild sjukavdelning vid
mentalsjukhus, fullgöra på sjuk vårdsläkare ankommande åligganden, såvitt
angår avdelningen. Motsvarande bör gälla även efter den nya lagstiftningens
ikraftträdande.

11 §•

Beträffande denna paragraf hänvisas till vad som sagts i den allmänna
motiveringen (s. 191) i samband med frågan om förflyttning till annat
sjukhus.

12 §.

I den allmänna motiveringen (s. 182—183) har i enlighet med kommitténs
förslag förordats att den, som enligt lagakraftvunnen dom överlämnats till
sluten psykiatrisk vård, utan dröjsmål skall tas in på sjukhus. Detta skall

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

gälla inte endast som f. n. om han är på fri fot utan även om han vistas på
psykiatrisk avdelning inom fångvården. Med hänsyn härtill har det inte
ansetts nödvändigt med någon motsvarighet till bestämmelserna i 50 § sinnessjuklagen
om att lagens utskrivningsregler skall vara tillämpliga även
på den som vårdas på psykiatrisk avdelning inom fångvården efter det att
han av domstol överlämnats till vård.

13 §.

I vad avser tvångsåtgärder har innehållet i paragrafen behandlats i den
allmänna motiveringen (s. 184—185).

Därjämte har i paragrafen sagts ut att den som tagits in på sjukhus
med stöd av den föreslagna lagen kan hindras att lämna sjukhuset, dvs. att
han är intagen med kvarhållningsrätt.

17 §.

Av paragrafens avfattning framgår att det liksom hittills ankommer på
utskrivningsnämnden att förordna om utskrivning av den som tagits in för
sluten psykiatrisk vård i samband med att anstaltsvården på fångvårdsanstalt
upphört. Likaså ankommer det på utskrivningsnämnden att förordna
om utskrivning i fall där patienten tagits in för vård under anstaltsvistelsen
men där tiden för anstaltsvistelsen gått till ända under det han
vårdats på sjukhuset. Skall patienten däremot återföras till anstalten är det
överläkaren som beslutar om utskrivning.

26 §.

Beträffande besvärstiden vid överklagande av de beslut som avses i denna
paragraf gäller lagen den 4 juni 1954 (nr 355) om besvärstid vid talan mot
förvaltande myndighets beslut.

27 §.

Enligt huvudregeln leder beslut enligt den föreslagna lagen till omedelbar
efterrättelse. Har utskrivningsnämnd förordnat om utskrivning eller utskrivning
på försök eller om tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet
och har läkaren gjort förbehåll om att få underställa frågan
psykiatriska nämndens prövning, skall beslutet dock inte gå i verkställighet
förrän det blivit bestående. Beslutet kan bli bestående antingen genom att
läkaren avstår från att underställa ärendet eller återkallar sin begäran om
underställning eller genom att psykiatriska nämnden fastställer utskrivningsnämndens
beslut.

Beslut varigenom utskrivningsnämnd upphävt läkares beslut i frågor rörande
intagning går enligt huvudregeln omedelbart i verkställighet, även
om läkaren gjort förbehåll om underställning.

7 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 samt. 2 and. AV 4 ''i

Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1966

35 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om handräckning. Vad avser
handräckning för att genomföra läkarundersökning för utfärdande av
vårdintyg hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 174—175). I övrigt
är paragrafen avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs
förslag, som i dessa delar inte mött någon gensaga under remissbehandlingen.
Föreligger beslut om intagning eller lagakraftvunnet förordnande
av domstol om överlämnande till sluten psykiatrisk vård och inställer
sig inte patienten på sjukhuset skall handräckning meddelas. Handräckning
skall vidare meddelas, om patient avviker från sjukhuset eller inte återvänder
dit sedan tiden för tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet
eller för utskrivning på försök gått ut eller sådant tillstånd återkallats
eller beslut meddelats om återintagning under utskrivning på försök.

Handräckning får enligt huvudregeln i departementsförslaget begäras
endast av överläkaren. Denne bör emellertid beträffande viss patient kunna
överlåta sin rätt att begära handräckning på annan vid sjukhuset anställd
läkare, om särskilda skäl föranleder det. Det synes naturligt att överläkaren
i de fall, då han överlåtit rätten att besluta om återintagning eller om återkallande
av tillstånd att vistas på egen hand utom sjukhusområdet på annan
läkare, också överlåter rätten att begära eventuell handräckning för patientens
återförande till sjukhuset.

Har intagning beslutats efter ansökan kan den som gjort ansökan inte
begära handräckning för intagning på sjukhuset. Det ankommer på överläkaren
att vidta åtgärder för att bringa intagningsbeslutet till verkställighet.

Övergångsbestämmelser

Den föreslagna lagen avses träda i kraft den 1 januari 1967.

Genom den nya lagen skall enligt förslaget sinnessjuklagen upphävas i sin
helhet. De regler i sistnämnda lag, som rör förfarandet vid sinnesundersökning
i brottmål, har inte ersatts genom bestämmelser i den nya lagen. Förslag
till ny lagstiftning på detta område beräknas kunna föreläggas riksdagen
i så god tid, att den kan träda i kraft samtidigt som lagen om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

I 49 § sinnessjuklagen stadgas, att om den som är misstänkt för brott är
intagen på sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid fångvården beslut
inte får meddelas om hans inställelse vid rätten utan att domstolen först
hört sjukvårdsläkaren. Meddelas utslag i den misstänktes frånvaro, åligger
det rätten att delge honom utslaget genom sjukvårdsläkarens försorg. Det
synes stå klart utan särskilda bestämmelser att domstolen i fråga om en patient
som vårdas pa sjukhus bör höra med vederbörande läkare, om patienten
kan inställa sig inför rätta, antingen patienten är psykiskt eller kropps -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

ligt sjuk och antingen han är misstänkt för brott eller hans inställelse
är påkallad av andra skäl. Föreligger det anledning att tro, att en patient
som är intagen med kvarhållningsrätt kommer att avvika i samband med
inställelsen, bör det åligga sjukhusledningen att ombesörja att han får erforderlig
tillsyn under vistelsen utom sjukhuset. Samma sak gäller om
patienten är farlig för annan eller för sig själv. I den mån bestämmelser
härom är erforderliga, synes de böra meddelas av Kungl. Maj :t. I fråga om
delgivning av rättens beslut finns bestämmelser i kungörelsen den 6 november
1964 (nr 635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål
m. m. I denna hänvisas till 49 § sinnessjuklagen när det gäller delgivning
med den som är intagen på sinnessjukhus eller sinnessjukavdelning vid
fångvården. I fortsättningen torde bestämmelserna härom böra inflyta i
kungörelsen. Med hänsyn till det anförda har någon motsvarighet till 49 §
inte upptagits i den nya lagen.

Av övergångsbestämmelserna framgår att den som vid ikraftträdandet är
intagen för vård med kvarhållningsrätt i fortsättningen skall anses intagen
med stöd av den nya lagen. Har vårdbehovsprövning inte ägt rum, skall
den göras inom tio dagar från ikraftträdandet, dock senast den dag då
prövningen skulle ägt rum enligt äldre bestämmelser. Vad gäller observationsfallen
skall vårdbehovsprövning enligt den nya lagen alltid ske inom
tio dagar från ikraftträdandet. Enligt gällande rätt skall frågan huruvida
den som intagits för observation är i behov av vård på sinnessjukhus prövas
inom två eller, i vissa fall, tre månader från intagningen. Intagning för
observation förekommer redan nu relativt sällan och det torde finnas anledning
att räkna med att sådan intagning kommer att så småningom upphöra
redan före ikraftträdandet av den nya lagen.

Den som vid ikraftträdandet är intagen för vård eller observation på egen
begäran enligt 55 § eller 27 § sinnessjuklagen skall i fortsättningen inte
vara intagen med stöd av den nya lagen.

Om det föreligger beslut om rättspsykiatrisk undersökning av en tilltalad
som befinner sig på fri fot men denne vägrar att ställa sig till förfogande
för undersökningen, kan domstol enligt 42 § tredje stycket sinnessjuklagen
förordna att han skall tas in på mentalsjukhus för att undersökningen skall
komma till stånd. Enligt 44 § tredje stycket 2) samma lag kan även den
som är häktad tas in på mentalsjukhus för att undergå rättspsykiatrisk
undersökning. De övergångsbestämmelser som erfordras beträffande dem
som vid årsskiftet 1966/1967 är intagna på mentalsjukhus för rättspsykiatrisk
undersökning bör lämpligen ha sin plats i den nya lagstiftningen
rörande sådan undersökning, som enligt vad jag nyss nämnt avses skola
träda i kraft den 1 januari 1967. Några övergångsbestämmelser beträffande
denna kategori har därför inte föreslagits i förevarande sammanhang.

Tredje och fjärde styckena i övergångsbestämmelserna har kommenterats
vid 1 § resp. 8 §.

100

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Förslaget till lag om ändring i sjukvårdslagen den 6 juni 1962 (nr 24-2)

6 § 4 mom.

I detta lagrum stadgas att sjukhus, som är inrättat för vård av psykiskt
sjuka och godkänts för sådan vård enligt vad därom är särskilt stadgat,
benämns mentalsjukhus. I den allmänna motiveringen (s. 152) har föreslagits
att begreppet mentalsjukhus inte längre skall förekomma i lagstiftningen.
I enlighet härmed föreslås 6 § 4 mom. bli upphävt. Detta medför
att de nuvarande mentalsjukhusen i fortsättningen formellt kommer att bli
lasarett. Något hinder föreligger inte att de i likhet med flera andra lasarett
har namn som innehåller beteckningen sjukhus.

16 § 2 mom.

Ändringen i detta lagrum är en följd av att begreppet mentalsjukhus
försvinner. Såsom framgått av specialmotiveringen till förslaget till lag om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall finns det numera bara ett
fåtal mentalsjukhus, som inte har överläkare. En övergångsbestämmelse har
föreslagits som gör det möjligt att behålla de hittillsvarande bestämmelserna
om läkare vid de sjukhus av denna typ, som eventuellt finns kvar vid lagens
ikraftträdande.

24 och 28 §§.

Ändringarna i dessa paragrafer är av redaktionell art.

30 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om s. k. kontrollerad familjevård.

Ändringen i första stycket är huvudsakligen av formell karaktär.

I andra stycket finns f. n. bestämmelser om att medicinalstyrelsen skall
fastställa plan för kontrollerad familjevård och meddela föreskrifter för
verksamheten. Motsvarande regler för de statliga sinnessjukhusen finns i
sinnessjukvårdsstadgan. Något behov av sådana planer föreligger inte längre.
Erforderliga föreskrifter för verksamheten kan meddelas av medicinalstyrelsen
med stöd av bemyndigande som styrelsen erhåller enligt 36 § sjukvårdslagen.
Med hänsyn till det anförda föreslås att andra stycket utgår.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 30 kap.

7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken

30 kap.

7 §•

Ändringen i paragrafen är huvudsakligen av redaktionell art. Bestämmelserna
har avfattats så att det klart framgår att intagning på sjukhus i nu
avsedda fall skall ske efter ansökan i vanlig ordning.

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966 101

31 kap.

3 §.

Beträffande ändringen i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen
(s. 171). Termen »rättspsykiatrisk undersökning» används numera
allmänt i stället för termen »sinnesundersökning» och jag har funnit
det lämpligt att detta kommer till uttryck i lagtexten.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 20 kap.

7 § rättegångsbalken

Ändringen har kommenterats i den allmänna motiveringen (s. 155).

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 4 juni 1964 (nr 450) om
åtgärder vid samhällsfarlig asocialitet

Ändringarna är en konsekvens av den föreslagna nya lagstiftningen.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 6 maj 1964 (nr 541) om
behandling i fångvårdsanstalt

27 §.

Den föreslagna lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall
innehåller inte någon motsvarighet till 48 § första stycket sinnessjuklagen.
Om det kan antas att den som undergår påföljd för brott är i behov av vård
på sinnessjukhus, skall han enligt sistnämnda lagrum tas in för vård eller
observation på sinnessjukavdelning vid fångvården. Det har inte ansetts
erforderligt att någon bestämmelse med motsvarande innehåll införs i behandlingslagen.

I 27 § andra stycket stadgas bl. a. att, om erforderlig undersökning eller
behandling inte lämpligen kan ske inom fångvårdsanstalt, intagen må överföras
till allmänt sjukhus. Härmed avses som framgår av förarbetena till
behandlingslagen även mentalsjukhus. Intagning på sjukhus för sluten
psykiatrisk vård skall enligt vad som föreslagits i det föregående kunna ske
antingen på grund av sjukvårdslagens bestämmelser eller enligt lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Är omständigheterna sådana,
att sistnämnda lag måste tillämpas, skall dess bestämmelser om ansökan,
intagning, prövning av vårdbehovet etc. äga tillämnnine även när
den som är intagen på fångvårdsanstalt las in för sluten psykiatrisk vård.
Enligt 4 § förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall är tjänsteman vid fångvårdsanstalt berättigad att göra ansökan om in -

102

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

tagning. Till undvikande av missförstånd har som ett näst sista stycke i 27 §
behandlingslagen intagits en erinran om att bestämmelser om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall meddelas i särskild lag.

41 §.

Angående ändringen i denna paragraf hänvisas till vad som anförts vid
4 § förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

81 §.

Den föreslagna ändringen är en konsekvens av vad som anförts i den
allmänna motiveringen (s. 214—215) om ansvarsbestämmelserna i lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 maj 1963
(nr 197) om allmänt kriminalregister

Ändringen är av redaktionell art.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av i § lagen den 24 mars 1944

(nr 133) om kastrering

Enligt lagens huvudregel får kastrering företas endast med medicinalstyrelsens
tillstånd. Om vederbörande fyllt 23 år och är i stånd att lämna
giltigt samtycke samt den läkare som utför ingreppet och en annan läkare
i viss föreskriven tjänsteställning i skriftligt utlåtande anger grunden för
åtgärden och på heder och samvete förklarar att förutsättningarna för åtgärden
är för handen, får dock kastrering ske utan medicinalstyrelsens tillstånd.
Beträffande den som är intagen på fångvårdsanstalt, sinnessjukhus
eller annan dylik anstalt fordras alltid tillstånd av medicinalstyrelsen.

Vidare gäller att kastrering inte får företas utan vederbörandes samtycke.
Är någon på grund av rubbad själsverksamhet ur stånd att lämna
giltigt samtycke, får dock kastrering ske fastän sådant samtycke inte föreligger.

Av förarbetena till lagen om kastrering framgår att undantaget i vissa fall
från kravet på medicinalstyrelsens tillstånd närmast är motiverat av sekretesskäl.
Man antog att flera skulle begära kastrering, om de kunde räkna
med att saken inte kom till myndigheternas kännedom.

I fråga om personer på fångvårdsanstalter, sinnessjukhus och andra sådana
anstalter uttalades i förarbetena, att medicinalstyrelsens tillstånd
borde krävas med hänsyn till den ställning som vederbörande befann sig i.
Det är att märka att när lagen om kastrering antogs år 1944 någon möjlighet
att gå in på mentalsjukhus utan kvarhållningsrätt inte fanns. Den tillkom

103

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

först år 1959. Reglerna i lagen om kastrering togs inte upp till behandling
i det sammanhanget.

Med hänsyn till att den fria intagningsformen i fortsättningen inte kommer
att vara omgärdad av andra lagregler än sjukvårdslagens bör medicinalstyrelsens
tillstånd — förutom i fråga om intagna på vissa anstalter —
krävas endast då det gäller patienter som tagits in på sjukhus med stöd
av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Jag vill fästa
uppmärksamheten på att lagen om kastrering alltid kräver medicinalstyrelsens
tillstånd i de fall då vederbörande inte är i stånd att lämna giltigt samtycke.
Denna regel bör givetvis alltjämt gälla.

Uttrycket »dylik anstalt» i paragrafen bör för tydlighetens skull ersättas
med en uppräkning av de anstalter, där den intagne befinner sig i en
sådan ställning, att det kan anses vara lämpligt att kräva medicinalstyrelsens
godkännande.»

Lagrådet

Förslagen föranledde följande lagrådets uttalanden.

”Förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall

Vid arbetet på en reform av sinnessjuklagstiftningen har eftersträvats
att i vårdhänseende jämställa psykisk sjukdom och kroppssjukdom. En
sådan likställighet har ansetts ägnad att stärka förtroendet för mentalsjukvården
och medföra ökad benägenhet hos de sjuka att självmant söka psykiatrisk
vård. Betraktelsesättet förefaller realistiskt. Full likställighet kan
dock icke ernås. De psykiska sjukdomarnas särskilda natur gör det nödvändigt
med möjlighet till tvångsintagning för att utan den sjukes medverkan
tillgodose hans vårdbehov och hans eget eller samhällets behov av skydd
mot sjukdomens skadliga yttringar. Regleringen av dessa tvångsåtgärder
utgör det väsentliga innehållet i den lagstiftning som är föremål för lagrådets
granskning. Att denna reglering sker i en särskild lag medan den
frivilliga psykiatriska vården skall på samma sätt som gäller om kroppssjukdom
följa sjukvårdslagens bestämmelser synes innebära en lämplig lösning.
Vid lagstiftningsarbetet har med skäl funnits angeläget att söka mera
noggrant precisera förutsättningarna för det frihetsberövande som tvångsintagning
och tvångskvarhållande innebär. Det remitterade förslaget gör
härvidlag en avvägning som i det väsentliga synes kunna godtagas. Lagrådet
ifrågasätter dock i ett par avseenden en något strängare begränsning
av förutsättningarna för intagning. Som ett allmänt omdöme gäller enligt
lagrådets mening att förslaget är väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning
i ämnet.

104

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966
1 §•

Det utmärkande för den föreslagna lagstiftningen är att den skall utgöra
rättsgrund för tvångsåtgärder mot den enskilde. Denna princip har icke
kommit till uttryck vare sig i lagens rubrik eller i de inledande bestämmelserna.
Härigenom bär de grundläggande definitionerna kommit att lida
av oklarhet. Enligt lagrådets mening bör i 1 § anges den för hela lagstiftningen
avgörande bestämningen att den vård varom paragrafen talar kan
anordnas utan att den sjuke behöver ha samtyckt därtill. Däremot kan såsom
departementschefen framhållit tillämpningsområdet inte begränsas till fall
då patienten motsätter sig sjukhusvård. Lagrådet föreslår att orden »oberoende
av eget samtycke» insättes i början av paragrafen.

Specialindikationen a) kan genom sin förhandenvaro tänkas bidra till
att bevara den misstänksamhet mot mentalsjukvården som man genom förslaget
vill söka undanröja. I detta hänseende saknar det inte betydelse att
när det blir fråga om utskrivning denna indikation kan få ersätta en annan
specialindikation som fallit bort. En person som blivit intagen under angivande
t. ex. att han var ur stånd att ta vård om sig själv kan, ehuru
denna hans oförmåga upphört, vägras utskrivning av det skälet att han
saknar sjukdomsinsikt och kan få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom
fortsatt vård eller avsevärt försämrat om sådan vård uteblir. — Vidare
kan från principiell synpunkt göras jämförelse med kroppssjukdom. Den
som är kroppsligt svårt sjuk har full bestämmanderätt över sin person.
Även om han saknar sjukdomsinsikt underkastas han inte vård mot sin
vilja.

Ehuru sålunda betänkligheter kan råda vill lagrådet icke motsätta sig
att den nu ifrågavarande medicinska specialindikationen upptas i lagen.
Bestämmande för denna ståndpunkt har varit de upplysningar som lämnats
om att vissa psykiska sjukdomstillstånd, där själva sjukdomen medför
bristande sjukdomsinsikt, enligt vunnen erfarenhet kan gynnsamt påverkas
av behandling som kommer till stånd i tid. Såsom av det följande
framgår anser lagrådet emellertid att i lagtexten bör anges att den bristande
sjukdomsinsikten beror på sjukdomen. För att ytterligare understryka att
det är fråga om undantagsfall torde vidare förutsättningen att den sjuke
saknar sjukdomsinsikt böra kompletteras med ordet »uppenbarligen» och
villkoret att vården skall avsevärt förbättra tillståndet eller hindra avsevärd
försämring ersättas med uttrycket »grundad anledning finnes att han skall
få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat
om vården uteblir».

Specialindikationen c) är att den sjuke är ur stånd att taga vård om sig
själv. Kommittén hade här gjort undantag för den händelse den sjuke på
annat sätt kan få tillfredsställande vård. Departementschefen har uteslutit

105

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

detta undantag och har härvid uttalat att en sjuk som är i oundgängligt
behov av sluten psykiatrisk vård rätteligen bör komma i åtnjutande av
sådan vård och inte hänvisas till något annat vårdområde. Lagrådet ansluter
sig till detta uttalande. Samtidigt vill lagrådet emellertid bringa i erinran de
fall då t. ex. vid ålder spsykoser den sjuke blir omhändertagen av närstående.
Den vård han sålunda erhåller kan måhända icke ur medicinsk synpunkt
mäta sig med sjukhusvård men kan tänkas erbjuda annat som den sjuke
skattar högre. Att tvångsintagning skulle vara tillåten i sådana fall, oavsett
om väsentlig förbättring kan åstadkommas eller väsentlig försämring hindras,
synes knappast förenligt med de krav på rättssäkerhet och humanitet
som den föreslagna lagstiftningen avser att tillgodose. Lagrådet anser sig
kunna utgå från att innebörden ej heller är denna och har under sådan
förutsättning icke något att erinra mot den föreslagna lydelsen.

Angående specialindikationen e) må framhållas följande.

I fråga om domstols förordnande att någon skall överlämnas till sluten
psykiatrisk vård gäller för närvarande såsom förutsättning att den brottslige
förklarats vara i behov av vård på sinnessjukhus. Vid en samordning
av nu förevarande lagstiftning med brottsbalkens regler om behandling av
psykiskt abnorma lagöverträdare bör i och för sig eftersträvas att få till
stånd en fullständig överensstämmelse mellan de förutsättningar som enligt
nu förevarande lagstiftning skall kunna föranleda sluten psykiatrisk vård
och dem som gäller för att domstol skall äga förordna om sådan vård.
Såsom departementschefen anfört kan de under a)—d) upptagna indikationerna
inte anses medge överlämnande till sluten psykiatrisk vård i den
utsträckning som förutsattes vid genomförandet av brottsbalken. Eftersom
det enligt förslaget inte är avsett att göra någon saklig ändring i vad som
för närvarande gäller erfordras alltså ytterligare en indikation. I förslaget
har denna givits den innebörden att lagöverträdaren skall vara farlig för
annans egendom eller annat av rättsordningen skyddat intresse som icke
avses under b). En på angivet sätt utformad indikation synes emellertid
innebära viss inskränkning i förhållande till de möjligheter som för närvarande
finns för domstol att överlämna den som begått brott till sådan
vård, som avses i 31 kap. 3 § brottsbalken. När det medicinska vårdbehovet
är mycket uttalat lär nämligen nu för överlämnande till vård ej nödvändigtvis
behöva uppställas krav på att den sjuke skall vara farlig på sätt i den
föreslagna indikationen angivits (jfr uttalande av vederbörande departementschef
under förarbetena till brottsbalken, NJA II 1962 s. 394). I allmänhet
ingår väl farligheten såsom ett moment i vårdbehovet. Fall kan
dock tänkas där farligheten upphör i och med eller efter den brottsliga gärningen,
ehuru vårdbehovet i övrigt kvarstår. Huruvida denna skillnad mellan
förslaget och gällande rätt skall visa sig få någon egentlig betydelse
i praktiken kan vara tvivelaktigt. Tillräckligt underlag för att bedöma

106 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

detta synes knappast föreligga. Med de principer som varit vägledande är
det emellertid följdriktigt att inta förslagets ståndpunkt. Lagrådet har därför
ingen erinran mot att i fråga om specialindikationen e) — liksom vid
indikationen b) — farlighet hos den brottslige skall utgöra en förutsättning
för att domstol skall få överlämna honom till sluten psykiatrisk vård.
Lagrådet anser emellertid önskvärt att utvecklingen följes med uppmärksamhet
så att, om olägenheter av lagstiftningens i viss mån ändrade inställning
skulle uppkomma, dessa kan avhjälpas utan tidsutdräkt.

I lagtexten har någon begränsning icke gjorts med avseende å svårighetsgraden
av den brottslighet som är att befara. Härav torde emellertid
icke behöva följa rättsosäkerhet vid intagning eller kvarhållande. I båda
fallen är ju den primära förutsättningen att patienten lider av en psykisk
sjukdom och att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med
hänsyn till sjukdomens art och grad. Och intagning på grund av specialindikationen
e) kan endast ske efter domstols förordnande, vari ligger en
garanti för den enskildes rättsskydd. Härtill kommer för övrigt att den
begångna brottslighet, som utlöser intagning, på grund av 2 och 3 §§ i ett
till lagrådet remitterat förslag till lag om rättspsykiatrisk undersökning i
brottmål i allmänhet måste vara av mera allvarlig beskaffenhet. I detta
sammanhang kan slutligen framhållas att om vid utskrivningsprövning
uppkommer fråga om fara för framtida brottslighet av annat slag än som
föranlett överlämnandet, ett kvarhållande fordrar sådan farlighet att den
kunnat medföra tvångsintagning.

Med hänsyn till det anförda anser lagrådet att specialindikationen e) kan
godtagas i den föreslagna utformningen.

Slutligen vill lagrådet med avseende å samtliga specialindikationer förorda
att en ytterligare bestämning angives.

I det av kommittén utarbetade förslaget till lagtext har beträffande specialindikationerna
oförmåga att ta vård om sig och farlighet för annans
personliga säkerhet angetts att indikationerna skall föreligga som en följd
av den sjukes psykiska tillstånd. Beträffande indikationen störande uppträdande
uttrycktes sambandet med den psykiska sjukdomen på det sättet
att det stadgas, att den sjuke genom de yttringar sjukdomen medför är grovt
störande. I det till lagrådet remitterade, nu förevarande lagförslaget har
hänvisningen till den psykiska sjukdomen borttagits. Departementschefen
har motiverat detta med att eftersom det skall vara fråga om en allvarlig
psykisk sjukdom det knappast syntes tänkbart att dessa specialindikationer
skulle kunna hänföras till omständigheter som inte har något samband
med den psykiska sjukdomen.

Den här anmärkta avvikelsen från kommittéförslaget är sålunda inte
avsedd att innebära någon saklig ändring. Från principiell synpunkt och
då det icke är möjligt att med säkerhet förutse hur förhållandena i det
enskilda fallet kommer att gestalta sig kan det emellertid ifrågasättas om

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

107

det icke, såsom kommittén föreslagit, direkt av lagtexten bör framgå att
det skall föreligga ett orsaksförhållande mellan den psykiska sjukdomen
och den situation som specialindikationen avser.

Även beträffande specialindikationen a), som erhållit en delvis annan
utformning än i kommitténs förslag, bör anges att den bristande sjukdomsinsikten
har sin grund i den sjukes psykiska tillstånd. Motsvarande gäller
beträffande indikationen e).

På grund av vad sålunda anförts förordar lagrådet att i lagtexten anges
att det skall föreligga ett orsaksförhållande mellan den psykiska sjukdomen
och de omständigheter som avses under 1 § a)—e). Förslagsvis kan detta
ske genom att orden »till följd av sjukdomen» insättes omedelbart efter
»och till att han».

4 §•

Under hänvisning till de nya former som enligt brottsbalken gäller för
kriminalvård i frihet har i det remitterade förslaget åt ordförande i övervakningsnämnd
givits behörighet att ansöka om sluten psykiatrisk vård av lagöverträdare
som efter vård i anstalt är föremål för kriminalvård i frihet.
Härigenom har också öppnats möjlighet för ordföranden att låta föranstalta
om läkarundersökning för att få vårdintyg. Behörigheten avser däremot inte
den som dömts till skyddstillsyn. Även i fråga om detta klientel, som förutsatts
skola innefatta även psykiskt abnorma lagöverträdare, kan emellertid
befinnas erforderligt att under prövotiden vidta åtgärd som nyss sagts.
Ordförande i övervakningsnämnd bör därför jämväl i sådana fall kunna
påkalla läkarundersökning och intagning och inte vara hänvisad till att
anlita annan myndighet t. ex. polismyndighet. I detta sammanhang kan
också erinras om att i fråga om kriminalvård i frihet det principiellt inte
föreligger någon skillnad mellan vård av dem som dömts till skyddstillsyn
och vård av andra kategorier dömda.. På grund av det anförda vill lagrådet
föreslå att den behörighet som enligt förslaget tillagts ordförande i övervakningsnämnd
utsträcks till att avse även den som dömts till skyddstillsyn.

7 §•

I sista stycket av förevarande paragraf åsyftas sådana fall när den som
omhändertagits av polismyndigheten redan beretts vård med stöd av lagen
men avvikit från sjukhuset eller utskrivits på försök eller har tillstånd att
vistas på egen hand utom sjukhusområdet. För att vinna överensstämmelse
med den terminologi som i övrigt använts i lagen bör orden »är inlagen på
sjukhus med stöd av denna lag» utbytas mot orden »intagits på sjukhus
med stöd av denna lag och icke utskrivits därifrån enligt 16 §». Lagrådet
hemställer om en sådan ändring av lagtexten.

108 Andra lagutskottets utlåtande nr UU år 1966

21 §.

Enligt kommitténs förslag bör klagorätt finnas i sådana fall, då en framställning
om rätt för patient att på egen hand vistas utom sjukhusområdet
helt eller delvis lämnas utan bifall. I detta hänseende upptar det remitterade
förslaget en bestämmelse om rätt att föra talan mot läkarens beslut
om denne vägrat patienten tillstånd att på egen hand vistas utom sjukhusoinrådet.
Enligt ordalydelsen föreligger sålunda klagorätt endast om läkaren
helt avslagit en begäran om permission. Fall kunna emellertid tänkas,
där vederbörande visserligen fått tillstånd att vistas utom sjukhusområdet
men tillståndet begränsats på ett sådant sätt att det för den intagne framstår
såsom endast delvis bifall till en gjord framställning. Även i dessa
fall bör, på sätt kommittén föreslagit, vederbörande få rätt att överklaga
läkarens beslut. Lagrådet hemställer att stadgandet omformuleras i enlighet
härmed.

22 §.

Departementschefen har anslutit sig till kommitténs förslag att talan inte
skall få föras mot utskrivningsnämnds beslut, varigenom försöksutskriven
ålagts att iaktta särskilda föreskrifter eller att stå under tillsyn. Som skäl
härför har kommittén åberopat att den centrala nämnden ej bör betungas
med mindre viktiga ärenden. Under remissbehandlingen hade däremot från
några håll förordats att talan skulle få föras hos mentalsjukvårdsnämnden
även mot beslut av detta slag. Förutom vad därvid framhållits bör enligt
lagrådets mening beaktas att föreskrifter av angivet slag ibland kan innebära
betydande inskränkningar i den personliga friheten. Det kan vidare
förutsättas att utskrivningsnämnd i ett stort antal fall kommer att fatta
beslut i hithörande frågor såsom första instans. Under sådana förhållanden
får det ur rättssäkerhetssynpunkt anses påkallat att patienten i nu nämnda
frågor medges rätt att få sin sak prövad hos den centrala nämnden. I detta
sammanhang kan också erinras om att — förutom inom kriminalvården
— överklagande i motsvarande frågor kan ske inom nykterhetsvården. Lagrådet
vill därför förorda att i 22 § införs bestämmelse som medger patient
rätt att föra talan i förut angivna hänseenden.

34 §.

Enligt förevarande paragraf skall utskrivningsnämnds och psykiatriska
nämndens avgöranden fattas genom majoritetsbeslut, vilket uttryckts så att
som nämndens beslut gäller den mening som de flesta förenar sig om. I
undantagsfall ger emellertid en sådan regel icke tillräcklig ledning, så
t. ex. om de tre meningarna är företrädda att patienten bör utskrivas, att
han bör försöksutskrivas och att han icke bör utskrivas alls. Med hänsyn
till att nämndernas beslut kan medföra inskränkning i den enskildes frihet
och därför ur rättssäkerhetsynpunkt är av synnerlig vikt bör en mera in -

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

109

gående reglering ske. Lämpligast synes vara att andra stycket i förevarande
paragraf ersätts med ett stadgande, att vad som enligt 29 kap. rättegångsbalken
gäller angående omröstning i överrätt skall i tillämpliga delar lända
till efterrättelse i fråga om beslut av utskrivningsnämnd eller psykiatriska
nämnden.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 §

brottsbalken

Förslagets utformning föranleder i och för sig ingen erinran.

Emellertid har lagrådet efter remiss den 11 februari 1966 av förslag till
lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål och andra författningsförslag
denna dag avgivit yttrande över bl. a. förslag till lag om ändrad
lydelse av 31 kap. 3 § brottsbalken. Sistnämnda förslag innehåller även de
ändringar i lagrummet som intagits i det nu förevarande förslaget till ändringar
i brottsbalken.

Lagrådet förutsätter att under det fortsatta lagstiftningsarbetet en samordning
av de båda förslagen kommer till stånd.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.»

Departementschefen vid propositionens avlåtande

Föredragande departementschefen har vid propositionens avlåtande anfört
följande.

»Lagrådet har i det väsentliga godtagit de remitterade förslagen och har
endast riktat erinringar på vissa punkter mot förslaget till lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Lagrådet har förordat att det skall
framgå av 1 § att det skall föreligga ett orsaksförhållande mellan den psykiska
sjukdomen och de situationer som specialindikationerna avser. Häremot
har jag ingen erinran. I fråga om den medicinska specialindikationen har
lagrådet ytterligare förordat den utformningen att den sjuke uppenbarligen
skall sakna sjukdomsinsikt och att grundad anledning skall finnas att han
skall få sitt tillstånd avsevärt förbättrat genom vården eller avsevärt försämrat
om vården uteblir. Lagrådet har med ändringsförslaget avsett att
understryka att det är fråga om undantagsfall. Med hänsyn härtill vill jag
inte motsätta mig att ordet »uppenbarligen» förs in i lagtexten. Däremot
torde det utan särskilt stadgande stå klart att ingen kan beredas vård med
stöd av den föreslagna lagen, om det inte finns grundad anledning anta att
de i lagen angivna förutsättningarna härför föreligger. I övrigt hör lagrådets
förslag godtas.

110

Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1966

Tidigare denna dag har Kungl. Maj :t beslutat att till riksdagen avlåta
proposition med förslag till lag om rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,
m. m. över detta lagförslag och andra därmed sammanhängande författningsförslag,
bl. a. förslag till lag om ändrad lydelse av 31 kap. 3 § brottsbalken,
har lagrådet avgett yttrande. Som framgår av protokollet över
justitieärenden denna dag innehåller propositionen med förslag till lag om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål, m. m., inte något förslag till lag
om ändrad lydelse av 31 kap. 3 § brottsbalken. Sistnämnda förslag har, efter
samråd med chefen för justitiedepartementet, inarbetats i nu föreliggande
förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken.

Utöver vad som framgår av det anförda bör vissa redaktionella jämkningar
vidtas i förslagen till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall och lag om ändrad lydelse av 30 kap. 7 § och 31 kap. 3 § brottsbalken.
»

Utskottet

Enligt propositionen skall i fortsättningen den vård för psykisk sjukdom
som meddelas efter begäran av den sjuke regleras av de bestämmelser i
sjukvårdslagen som gäller för kroppssjukvården. Den som själv söker
sjukhusvård för psykisk sjukdom skall således inte i något fall kunna hållas
kvar på sjukhuset mot sin vilja. I propositionen föreslås att bestämmelser
avseende beredande av vård åt psykiskt sjuka oberoende av eget samtycke
intages i en särskild lag. Förutsättningen för att någon skall kunna beredas
vård enligt den föreslagna lagen är att han lider av psykisk sjukdom
och att sluten psykiatrisk vård är oundgängligen påkallad med hänsyn till
sjukdomens art och grad och till att vissa s. k. specialindikationer föreligger.
Begreppet mentalsjukhus utmönstras ur lagstiftningen. Bestämmande
för var vård skall beredas med stöd av den föreslagna lagen är sjukvårdslagens
regler att vård bereds på sjukhus eller klinik som avses för vården
i fråga.

Lagförslaget innehåller utförliga regler om behörighet att göra ansökan
om intagning. Ansökningen skall vara skriftlig. Vårdintyg av läkare skall
bifogas. Den nuvarande principen att vårdbehovet skall prövas av två av
varandra oberoende läkare — den som utfärdar vårdintyget och överläkaren
vid vårdsjukhuset — markeras starkare i den föreslagna lagen. För
intagning får i princip inte godtas vårdintyg utfärdat av läkare som är
knuten till den slutna psykiatriska vården vid det sjukhus intagningen avser.
Vårdbehovsprövningen skall göras av överläkaren inom i regel tio
dagar efter intagningen. När förutsättningarna för intagning mot patientens
vilja inte längre föreligger skall han omedelbart skrivas ut från sjuk -

111

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

huset. Enligt huvudregeln beslutar överläkaren om utskrivning. När det
gäller patienter som av domstol överlämnats till vård och vissa med dem
jämställda personer skall det ankomma på utskrivningsnämnden att besluta
om utskrivning. Enligt förslaget skall utskrivningsnämnden bestå av
en jurist som bör vara eller ha varit innehavare av ordinarie domartjänst,
som ordförande, en läkare som bör vara särskilt kunnig i psykiatri och en
person med erfarenhet i allmänna värv. Läkare som tjänstgör inom den
slutna psykiatriska vården får inte som ledamot delta i handläggningen
av ärende som rör patient på det sjukhus där han tjänstgör. Utskrivningsnämndens
beslut skall i vissa fall kunna överklagas till en central nämnd
—- psykiatriska nämnden — vilken ersätter den nuvarande sinnessjuknämnden.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1967, d. v. s.
samtidigt som landstingen övertar huvudmannaskapet för mentalsjukvården.

Intagning för vård

IJcn fria intagnings]''ormen

Kommittén anser bl. a. att det i överensstämmelse med nuvarande ordning
hör vara möjligt att vägra utskrivning av en patient, som bedöms vara
farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. Något framträdande behov
av att vägra utskrivning även i andra fall, anser kommittén inte föreligga.
Då utskrivning vägrats i fråga om patient som bedöms vara farlig för
annans personliga säkerhet eller eget liv, skall enligt kommittén kunna beslutas
att patienten skall vara underkastad de bestämmelser som gäller för
patienter vilka intagits på handlingar, överläkare skall i dylika fall hänskjuta
ärendet till utskrivningsnämndens prövning. På nämnden ankommer
att inom tio dagar från dagen för överläkarens beslut pröva om den
sjuka skall tagas in med kvarhållningsrätt.

Departementschefen har i denna fråga anfört att han, i likhet med
medicinalstyrelsen, finner det vara av största vikt för förtroendet för mentalsjukvården
att en psykiskt sjuk människa kan söka sjukhusvård på eget
initiativ utan att riskera att bli kvarhållen mot sin vilja. Departementschefen
har därför efter noggrant övervägande stannat för att psykiskt
sjuka som tagits in på egen begäran inte i något avseende bör vara underkastade
andra bestämmelser när det gäller kvarhållande än patienter
som vårdas för kroppssjukdom. Skulle det inträffa att patient, som vårdats
enligt den fria intagningsformen, vid utskrivningstillfället bedöms
vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, bör underrättelse
härom omedelbart lämnas polismyndighet eller annan som är behörig att
göra ansökan om intagning enligt lagen om beredande avsluten psykiatrisk

112 Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1966

vård i vissa fall, så att sådan intagning genast kan komma till stånd. Det
får, anför departementschefen vidare, inte förekomma att handlingar anskaffas
medan patienten är kvar på sjukhuset och att han därefter överförs
till att vara intagen med kvarhållningsrätt utan att han lämnat sjukhuset.

Utskottet ansluter sig till den av departementschefen uttalade uppfattningen,
att den vård för psykisk sjukdom, som den sjuke på eget initiativ
söker, bör regleras enligt bestämmelserna i sjukvårdslagen. I konsekvens
med denna uppfattning finner utskottet det naturligt, att psykiskt sjuka,
som intagits för vård på egen begäran, i princip inte bör vara underkastade
andra bestämmelser i fråga om kvarhållande än de som gäller patienter,
vilka vårdas för kroppssjukdoin. Under vistelsen på sjukhuset kan emellertid
för såväl psykiskt som för kroppsligt sjuka sjukdomsförloppet gå i
ogynnsam riktning och en sådan förändring beträffande det psykiska tillståndet
inträda, att indikationen »fara för annans personliga säkerhet
eller eget liv» enligt läkarens bedömande är för handen. Begär den psykiskt
sjuka, som intagits enligt den fria intagningsformen, i ett sådant tillstånd
utskrivning, är det enligt utskottets mening inte tilltalande att han
lämnar sjukhuset för att omedelbart därefter omhändertagas, eventuellt
av polismyndighet.

I motionerna 1: 695 och II: 856 har i denna del yrkats, att, om särskilda
skäl är därtill, den som intages enligt den fria intagningsformen skall
kunna överföras till vård med kvarhållningsrätt efter preliminärt beslut av
den för vården ansvarige läkaren, under förutsättning att denne försäkrat
sig om samtycke från person som är behörig att föranstalta om vård och
att beslutet underställes utskrivningsnämnden som har att inom 72 timmar
avgöra ärendet.

I likhet med vad som anförts i motionerna bör den sjuke helst icke lämna
sjukhuset om den för vården ansvarige läkaren funnit tillståndet vara
sådant, att ett kvarhållande för fortsatt vård är motiverat. Det kan enligt utskottets
mening icke anses stå i strid mot principen om likställighet i
vårdhänseende mellan psykisk sjukdom — där den sjuke intagits enligt
den fria intagningsformen — och kroppssjukdoin, att tillämpa en ordning
som i här berörda extrema fall skulle innebära, att vederbörande läkare
gör vad som står i hans makt för att få den sjuke att inte lämna sjukhuset.
Att i lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall införa bestämmelser
i anledning av det sagda skulle strida mot den av utskottet ovan
accepterade principen, att den fria intagningsformen skall regleras av sjukvårdslagen.
Enligt utskottets mening bör man i lämpligt sammanhang överväga
vilka åtgärder som kan bli erforderliga i anledning av vad utskottet
ovan anfört. Vad utskottet sålunda uttalat synes böra bringas till Kungl.
Maj :ts kännedom. Härmed anser sig utskottet ha besvarat motionerna 1: 695
och II: 856 i den del varom nu är fråga.

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

113

Intagning på handlingar

Förfarandet

I fråga om behörighet att vidta åtgäder för intagning
gäller f. n. att ansökan om intagning får göras hl. a. av person som
har skyldighet att föranstalta om erforderlig vård åt den sjuke. I anslutning
härtill har överläkare på kroppssjukhus rätt att göra dylik ansökan.
Det är enligt kommittén av praktiska skäl påkallat att bibehålla denna möjlighet.
Detsamma bör, uttalar kommittén, gälla biträdande överläkare med
självständigt ansvar för vissa vårdplatser.

Departementschefen anser, i likhet med medicinalstyrelsen, att även annan
läkare än överläkare och biträdande överläkare bör få göra ansökan
om intagning av patient som är föremål för vård på kroppssjukhus.

I motionen 11:858 hemställes i denna del, att även läkare vid poliklinik
skall ha rätt att ansöka om intagning. Det kan nämligen, enligt motionärerna,
inträffa att personer uppsöker kroppspoliklinik för vård och att det
vid undersökningen visar sig, att de lider av psykisk sjukdom, som kräver
sjukhusvård. Den undersökande läkaren tvingas enligt motionären att i
dylika fall tillkalla polis för att få den sjuke intagen på psykiatrisk klinik.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om möjligheten att utnyttja
den fria intagningsformen, vilken enligt propositionen i första hand bör
komma i fråga. De av departementschefen föreslagna reglerna avseende intagning
av den sjuke oberoende av eget samtycke bör enligt utskottet göra
det möjligt att i dylika fall lösa intagningsfrågan utan att så drastiska
åtgärder som angivits i motionen skall behöva tillgripas. Utskottet finner
det därför inte erforderligt med något riksdagens initiativ i anledning av
yrkandet i motionen.

Beträffande behörigheten att utfärda vårdintyg gäller
f. n. att vårdattest inte får utfärdas av läkare vid det mentalsjukhus där
intagning begärs. Beträffande mentalsjukhus, där särskild sjukvårds1
åkare tillsatts för viss avdelning, tolkas förbudet enligt uttalanden i förarbetena
så, att läkare på mentalsjukhus inte far utfärda attest för intagning
på den avdelning av sjukhuset där han är verksam.

Kommitténs förslag innebär att läkare som är knuten till den slutna
psykiatriska vården vid visst sjukhus inte skall få utfärda vårdintyg för
intagning på den klinik där han tjänstgör. Gäller intagningen annan klinik
än den där läkaren är verksam skall han ha behörighet att utfärda vårdintyg,
men endast under förutsättning att betydande olägenheter skulle uppkomma
genom anlitande av annan läkare.

Under remissbehandlingen har flera remissinstanser framhållit att läkare
som är knuten till den slutna vården vid sjukhuset bör ha möjlighet att
utan inskränkning utfärda vårdintyg för intagning på annan klinik än den
där han tjänstgör.

8— Bihang till riksdagens protokoll 1966. 9 sand. 2 avd. Nr åå

114

Ändra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

Departementschefen anser, att önskvärdheten av att sjuka som är i trängande
behov av sluten psykiatrisk vård på ett smidigt sätt bereds sådan vård
måste vägas mot hänsynen till allmänhetens förtroende för mentalsjukvården.
Han finner i likhet med kommittén och så gott som samtliga remissinstanser
att principen, att vårdbehovet skall prövas av två av varandra
oberoende läkare, kräver att en läkare som är knuten till den slutna psykiatriska
vården vid ett sjukhus inte får utfärda vårdintyg för intagning på den
klinik där han själv är verksam. Även när det gäller frågan om behörigheten
att utfärda vårdintyg för intagning på annan klinik vid sjukhuset har
departementschefen stannat för kommitténs förslag.

I motionerna 1: 695 och II: 856 anföres i denna del, att bestämmelsen att
vårdintyg under inga förhållanden får utfärdas av läkare anställd vid den
klinik inom den slutna psykiatriska vården på vilken den sjuka skall
intagas, visserligen är beaktansvärd ur rättssäkerhetssynpunkt, men att
den kan utgöra ett ur praktisk synpunkt besvärande hinder. Motionärerna
töreslår därför, att sådan läkare skall få rätt att utfärda vårdintyg om det
skulle innebära avsevärda olägenheter för den sjuke att skaffa intyg av
annan läkare. Vidare anser motionärerna att sjukhusläkaren skall äga
rätt att fatta preliminärt beslut om intagning, vilket skall prövas av utskrivningsnämnden
inom 72 timmar.

Utskottet anser i likhet med departementschefen, att önskvärdheten av
att erhålla ett smidigt intagningsförfarande måste vägas mot angelägenheten
av att bevara allmänhetens förtroende för mentalsjukvården. Kravet på
att vårdbehovet skall prövas av två av varandra oberoende läkare kan enligt
motionärernas förslag upprätthållas i de fall då läkaren meddelar preliminärt
beslut om intagning. Enligt förslaget skall nämligen sådant beslut prövas
av utskrivningsnämnden, vilken bland sina ledamöter har en läkare som
bör vara särskilt kunnig i psykiatri. Detta förslag har emellertid intimt samband
med vad i samma motioner anförts angående möjligheten att överflytta
patienter från den fria intagningsformen till intagning med kvarhållningsrätt.
Med hänsyn till vad utskottet tidigare uttalat i denna del synes
något riksdagens initiativ i anledning av det nu aktuella motionsyrkandet
icke påkallat.

Vissa bestämmelser om patienterna

Sinnessjuklagen stadgar att den som är intagen för vård är oförhindrad
att sända framställningar till medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden och
överinspektören. I övrigt får brev eller andra handlingar inte
vidarebefordras från patienten eller tillställas honom utan överläkarens
tillstånd. Tillstånd får inte vägras, när det är fråga om framställning till
offentlig myndighet och framställningen angår mål eller ärende där patienten
själv äger föra talan. Vägras tillstånd beträffande skrift som är ställd

115

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

till annan myndighet än medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden eller
överinspektören, skall skriften lämnas till överinspektören som beslutar
i ärendet.

Kommittén föreslår att bestämmelserna i förevarande avseende utformas
så att överläkaren erhåller rätt att om särskild anledning föranleder därtill
kontrollera innehållet i brev och andra handlingar. Brev till sjukhusnämnden,
mentalsjuknämnden, medicinalstyrelsen, överinspektören,
justitiekanslern och riksdagens ombudsmän skall utan sådan åtgärd vidarebefordras.
Enligt kommittéförslaget bör överläkaren liksom f. n. efter
granskning kunna besluta att brev eller handlingar av annat slag skall
kvarhållas. Brev till offentlig myndighet, som angår sak i vilken patienten
själv äger föra talan, bör dock alltid vidarebefordras. Vägrar överläkaren
vidarebefordra skrift till offentlig myndighet, bör skriften överlämnas till
sjukhusnämnden för avgörande.

Kommitténs förslag har i dessa delar i huvudsak godtagits eller lämnats
utan erinran under remissbehandlingen. Svenska landstingsförbundet anser
dock att möjligheten för patienterna till fri korrespondens inte bör
beskäras.

Departementschefen har, trots att han anser att principiella skäl talar
för Landstingsförbundets ståndpunkt, i huvudsak stannat för kommitténs
förslag. Han anser vidare att brev till advokat alltid skall vidarebefordras.
Såsom kommittén föreslagit bör, enligt departementschefen, brev ställda till
vissa myndigheter, däribland riksdagens ombudsmän, vidarebefordras utan
granskning. Brev som är ställda till annan mottagare kan vid granskning
visa sig vara avsedda för myndighet som nu nämnts. Även sådana brev skall
vidarebefordras till myndigheten i fråga. Vad nu sagts bör, uttalar departementschefen,
i tillämpliga delar gälla även brev till annan myndighet eller
advokat.

I motion I: 701 yrkas att polismyndighet skall räknas till de myndigheter
till vilka handlingar skall vidarebefordras utan granskning.

Utskottet ger sin anslutning till propositionens förslag i denna del. Enligt
utskottets mening inbegripes polismyndighet i begreppet annan myndighet.
Brev till polismyndighet skall således i princip vidarebefordras. Någon
riksdagens åtgärd i anledning av motionen I: 701 är därför enligt utskottets
mening inte påkallad.

Enligt kommittéförslaget bör överläkaren vidare kunna besluta, att brev
eller handling skall kvarhållas om den granskade handlingen är helt oredig
till sitt innehåll. Departementschefen anser i motsats till kommittén att
den omständigheten att ett brev är oredigt till sitt innehåll inte hör utgöra
skäl till kvarhållande.

I motionerna I: 695 och II: 856 har påpekats, att även ett till sitt innehåll
oredigt brev kan för framtiden erinra mottagaren om brevskrivarens under
sjukdomen rubbade omdöme. Detta måste enligt motionärernas mening

116 Andra lagutskottets utlåtande ni• 44 år 1966

innebära olägenhet för den sjuke och ett sådant brev bör därför kunna
kvarhållas.

Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning att enbart
den omständigheten att ett brev är oredigt till sitt innehåll inte bör utgöra
skäl till kvarhållande. Emellertid bör självklart befarad betydande olägenhet
för patienten — avsändaren — kunna åberopas som skäl för att icke
vidarebefordra dylik handling.

Talan mot beslut i intagnings- och utskrivningsfrågor in. m.

Enligt kommittén bör möjlighet finnas att föra talan mot läkarens beslut
angående särskilda föreskrifter, som meddelats i samband med utskrivning
på försök, eller förordnande att den utskrivna skall stå under
tillsyn. Med hänsyn till att mentalsjuknämnden inte bör betungas med
mindre viktiga ärenden föreslår kommittén att talan inte skall kunna föras
mot den lokala nämndens beslut, varigenom försöksutskriven ålagts att
iakttaga särskilda föreskrifter eller stå under tillsyn.

Departementschefen har vid lagrådsremissen anslutit sig till kommitténs
förslag i nu aktuella delar.

Lagrådet har påpekat, att det under remissbehandlingen från några håll
förordats att talan skulle få föras hos mentalsjukvårdsnämnden även mot
beslut av detta slag. Förutom vad därvid framhållits borde enligt lagrådets
mening beaktas att föreskrifter av angivet slag ibland kunde innebära
betydande inskränkningar i den personliga friheten. Enligt lagrådet kunde
det vidare förutsättas att utskrivningsnämnd i ett stort antal fall kom att
fatta beslut i hithörande frågor såsom första instans. Under sådana förhållanden
ansåg lagrådet det ur rättssäkerhetssynpunkt påkallat att patienten
i nu nämnda frågor medgavs rätt att få sin sak prövad hos den centrala
nämnden.

Departementschefen har godtagit lagrådets förslag och i 22 § infört bestämmelse
som medför rätt att föra talan mot nämndens beslut »om nämnden
i samband med utskrivning på försök ålagt patient att iakttaga särskilda
föreskrifter eller ställt honom under tillsyn».

Enligt utskottets mening bör talan mot nämndens beslut få föras även
när nämnden »lämnat besvär över läkares beslut i sådana frågor helt eller
delvis utan bifall». En dylik bestämmelse bör därför införas i 22 §.

Nämnderna

I fråga om de lokala nämndernas sammansättning gäller
f. n. att de skall bestå av sjukvårdsläkaren, en ordförande, som bör
vara innehavare av domarämbete, och en person med erfarenhet i allmänna
värv. Kommittén föreslår endast den ändringen av nämndernas samman -

117

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

sättning att överläkaren inte skall kunna vara ledamot av nämnden. Departementschefen
har i princip anslutit sig till kommitténs förslag.

Beträffande den centra la nämndens sammansättning
anknyter kommittéförslaget till nuvarande regler om sinnessjuknämnden.
Denna består av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen är självskriven
ledamot. Övriga ledamöter utses av Kungl. Maj :t för viss tid. Av de särskilt
utsedda ledamöterna skall två vara i sinnessjukvård särskilt kunniga
läkare. De båda övriga får inte vara läkare, och den ene av dem skall vara
eller ha varit ordinarie innehavare av domarämbete. Utom chefen för medicinalstyrelsen
får inte mer än en av nämndens ledamöter vara befattnings
liavare i styrelsen. Kungl. Maj :t förordnar ordförande. Enligt kommitténs
förslag görs den avvikelsen från vad som nu gäller att chefen för medicinalstyrelsen
inte skall vara självskriven ledamot av nämnden. Departementschefen
har förordat att den centrala nämnden får den sammansättning
kommittén föreslagit.

I propositionen föreslås, att ledamot av utskrivningsnämnd eller psykiatriska
nämnden skall förordnas av Konungen för högst fyra år i sänder.

I motionerna I: 696 och II: 855 har hemställts om sådan lagändring, att
ledamot av utskrivningsnämnden eller psykiatriska nämnden skall förordnas
av Konungen efter förslag från sjukvårdshuvudmannen.

Utskottet biträder propositionen i denna del. Beträffande utseende av ledamöter
i utskrivningsnämnd vill utskottet i anledning av motionerna uttala,
att det synes självklart att samråd sker med vederbörande sjukvårdshuvudman,
såvitt angår personvalsfrågan. Något riksdagens initiativ i denna del
är således inte påkallat.

Kommittén har närmare övervägt huruvida möjlighet bör finnas att
på det allmännas bekostnad förordna biträde åt intagen. Det kan
enligt kommittén i vissa fall från rättssäkerhetssynpunkt vara av väsentlig
betydelse, att intagen har biträde. Kommittén framhåller särskilt de situationer,
då frågan om den intagnes kvarstannande på sjukhuset är beroende
av viss utredning angående faktiska förhållanden. Vidare anmärks
att han genom frihetsberövandet är förhindrad att själv verkställa utredning
utanför sjukhuset. Kommittén anser det angeläget, att intagen, som
saknar förmåga att av egna medel bekosta biträde eller som icke själv kan
ombesörja att han erhåller dylik hjälp, genom det allmännas försorg får
det biträde han behöver. Kommittén förslår därför, att möjlighet införes
att förordna offentligt biträde åt intagen. Finnes för tillvaratagande av
intagens rätt vara erforderligt, att han erhåller dylikt biträde, bör sålunda
sjukhusnämnd eller ordförande i sådan nämnd kunna förordna lämplig
person att biträda honom. Avser nämndens bedömning rent medicinska
frågor anser kommittén all en viss restriktivitet med avseende å förord -

118 Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1960

uande av offentligt biträde vara motiverad. Fråga om förordnande av offentligt
biträde bör enligt kommittén upptagas, då framställning därom göres
eller sjukhusnämnden eljest finner anledning därtill. Sjukhusnämnd bör,
då intagen önskar fullfölja talan hos mentalsjuknämnden, vara oförhindrad
att förordna offentligt biträde även efter det nämnden skilt saken från
sig. Särskilda behörighetsregler för offentligt biträde har icke ansetts erforderliga.
Valet av offentligt biträde bör dock enligt kommittén ske med
största omsorg och med beaktande av att den som utses äger förutsättningar
att kunna på tillfredsställande sätt fullgöra uppdraget. I den mån så
finnes möjligt, bör den intagnes önskemål beaktas vid personvalet, och
kommittén framställer särskilt att hinder icke bör möta mot att till offentligt
biträde utse person, till vilken den intagne redan vänt sig.

Departementschefen har anfört, att han inte kan biträda förslaget om
möjlighet för nämnden att förordna offentligt biträde. Någon sådan möjlighet
finns inte när det gäller övriga administrativa frihetsberövanden.
Frågan sammanhänger nära med möjligheten att erhålla fri rättegångshjälp
i förvaltningsprocessen, och i avvaktan på en samlad bedömning av
dessa spörsmål finner han sig inte böra förorda att möjlighet öppnas att
förordna offentligt biträde på det nu aktuella området.

I motionen 11:841 har hemställts, att intagen skall få rätt att erhålla
offentligt biträde i den omfattning som föreslagits av kommittén.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att man måste försöka
undvika att införa ett alltför rättegångsliknande förfarande som fjärmar
mentalsjukvården från annan sjukvård. Dessutom instämmer utskottet i
departementschefens uttalande, att man i avvaktan på en samlad bedömning
av möjligheten att erhålla fri rättegång i förvaltningsprocessen inte bör
införa offentligt biträde på det nu aktuella området. Motionen 11:841
bör med hänsyn till det anförda inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Övriga frågor

Tystnadsplikt

Vissa bestämmelser om tystnadsplikt finns i sjukvårdslagen Dessa innebär
att ledamot eller suppleant i sjukvårdsstyrelse eller direktion för sjukhus
eller den som är anställd i den sjukvårdande verksamhet, som avses i sjukvårdslagen,
inte får yppa något till obehöriga om patients sjukdom eller
personliga förhållanden i övrigt som han fått kännedom om i denna sin
egenskap. Vidare finns i instruktionen för utskrivningsnämnderna bestämmelser
om tystnadsplikt för ledamöter och suppleanter och för dem som
eljest är verksamma inom nämnderna. Varken sinnessjuklagen eller sinnessjukvårdsstadgan
innehåller däremot bestämmelser om tystnadsplikt.

Kommittén har föreslagit ett särskilt stadgande om tystnadsplikt i sitt
förslag till mentalsjukvårdslag. Bestämmelsen innebär att den som är

119

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

verksam vid mentalsjukhus, inom organ som är knutet till sådant sjukhus
eller inom mentalsjuknämnden inte får yppa något till obehöriga om patients
sjukdom eller personliga förhållanden i övrigt, som han fått kännedom
om i denna egenskap.

Medicinalstyrelsen har avstyrkt den föreslagna bestämmelsen under hänvisning
till vad som stadgas i sjukvårdslagen, som den 1 januari 1967 avses
bli tillämplig även för mentalsjukvården. Tystnadsplikt för dem som är
verksamma i utskrivningsnämnder eller mentalsjuknämnden bör enligt
styrelsen ha sin plats i instruktionerna.

Departementschefen har anfört att sjukvårdslagens bestämmelser beräknas
bli tillämpliga även för mentalsjukvården vid den nya lagens ikraftträdande.
Några särbestämmelser för sjukvårdspersonalen eller för ledamöter
i sjukvårdsstyrelser eller direktioner erfordras därför inte. När det
gäller utskrivningsnämnderna och psykiatriska nämnden delar departementschefen
medicinalstyrelsens uppfattning att tystnadsplikten lämpligen
bör stadgas i instruktionerna.

I motionerna I: 695 och II: 856 har yrkats, att hänvisning till sjukvårdslagens
regler om tystnadsplikt skall införas i förslaget till lag om sluten
psykiatrisk vård i vissa fall. Vidare har motionärerna hemställt om en
särskild bestämmelse i lagförslaget om att handlingar rörande de sjuka skall
förvaras så att obehöriga inte kan komma åt dem.

Enligt utskottets uppfattning erfordras inte den hänvisning som motionärerna
begärt för att sjukvårdslagens regler om tystnadsplikt skall bli
tillämpliga på mentalsjukvården. Beträffande det andra spörsmålet förutsätter
utskottet, att handlingar rörande de sjuka utan särskilt stadgande
förvaras så att de inte är tillgängliga för obehöriga. Med hänsyn till det
anförda synes något riksdagens initiativ i anledning av motionerna i denna
del inte erforderligt.

Tillsyn

Kommittén konstaterar till en början att den högsta tillsynen över mentalsjukvården
liksom över annan sjukvård bör utövas av medicinalstyrelsen.
Enligt kommitténs mening bör även befattningen som överinspektör
bibehållas. Sedan mentalsjukvården övertagits av landstingen kan en ändring
övervägas. Det kommer dock enligt kommitténs mening även därefter
att föreligga behov av en särskild befattningshavare med uppgift atl utöva
tillsyn över mentalsjukvården.

120 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

Departementschefen har anfört, att sedan landstingen övertagit huvudmannaskapet
för mentalsjukvården kommer medicinalstyrelsen inte längre
att på en gång vara tillsynsmyndighet och representant för huvudmannen.
Då den nu föreslagna lagstiftningen avses träda i kraft vid den beräknade
tidpunkten för övertagandet förordar departementschefen att de av kommittén
föreslagna bestämmelserna om tillsyn genom överinspektören utgår.
Detta innebär givetvis inte att den tillsyn, som medicinalstyrelsen skall utöva
över lagstiftningens tillämpning, får bli mindre omfattande än den som
överinspektören nu utövar.

I motionen II: 858 har yrkats, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte ge till känna vikten av en effektiv tillsyn över utvecklingen på den
psykiatriska vårdens område. Motionärerna framhåller, att det för en
fullständig samordning av psykiatrisk och somatisk vård är av största vikt
att medicinalstyrelsens mentalvårdsbyrå får tillräckliga personella resurser.

Utskottet vill i anledning av motionerna fästa uppmärksamheten på departementschefens
uttalande, att den tillsyn som medicinalstyrelsen skall
utöva över lagstiftningens tillämpning bör bli lika omfattande som den som
överinspektören nu utövar. Beträffande frågan om mentalsjukvårdsbyråns
personella resurser anser utskottet att riksdagen inte i detta sammanhang
bör göra något uttalande. Motionen bör således inte i nu aktuella del
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I 37 § sinnessjukvårdsstadgan finns regler om skyldighet för vederbörande
överläkare att då till fullo utrönts, att intagen är sinnessjuk eller
sinnesslö, därom underrätta pastor i den församling där den intagne är
kyrkobokförd. Anmälningsplikt föreligger även då sådan intagen utskrives
annorledes än på försök, därvid beträffande sinnessjuk upplysning skall
lämnas, huruvida den utskrivne är fri från symtom av sinnessjukdom.

Anmälningsskyldigheten sammanhänger med att en föreliggande psykisk
sjukdom i vissa hänseenden anses påverka den sjukes rättsställning.
I giftermålsbalken upptages t. ex. bestämmelser om äktenskapshinder på
grund av sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Kommittén föreslår att, intill
dess utskrivning sker, anmälan om hinder mot äktenskap må underlåtas,
om anledning finnes att antaga att hindret är av övergående natur. Enligt
kommittén bör det åligga den läkare som gjort anmälan att vid lämpligt
tillfälle och senast vid utskrivningen underrätta den som anmälningen avsett
om anmälan. I likhet med vad som för närvarande gäller bör, då beträffande
intagen symtom på sjukdom eller tillstånd som utgör äktenskapshinder
ej längre föreligger, anmälan göres även härom. Med hänsyn till vikten
av att förtroendet för den fria vårdformen icke rubbas, har kommittén

121

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

funnit sig böra föreslå, att anmälningsplikten begränsas till att avse dem
som mot sin vilja kan kvarhållas på sjukhuset.

Familj erättskommittén har i sitt betänkande Äktenskapsrätt föreslagit
att regler om medicinska äktenskapshinder skall upptagas i framtida lagstiftning.
Betänkandet är för närvarande föremål för övervägande inom
departementet.

I motionen 11:857 har hemställts, att riksdagen måtte uttala att ny lagstiftning
angående medicinska äktenskapshinder skall föreläggas riksdagen
så att den kan träda i kraft den 1 januari 1967. Vidare har i motionen yrkats,
att bestämmelser avseende läkares anmälningsplikt i nu aktuella hänseende
icke skall utfärdas förrän riksdagen tagit ställning till nyssnämnda
lagstiftning.

Utskottet anser att riksdagen inte i detta sammahang bör uttala sig angående
motionsyrkandet såvitt det angår äktenskapshinder. Beträffande frågan
om läkares anmälningsskyldighet vill utskottet i anledning av motionen
påpeka att denna måste bli föremål för övervägande i anledning av
de nya bestämmelser som kan bli en följd av förslaget till lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Med det sagda anser sig utskottet ha
besvarat motionen II: 857.

Slutligen vill utskottet i anledning av ett påpekande från Sveriges läkarförbund
fästa uppmärksamheten på de eventuella problem som kan uppstå
då en psykiskt sjuk på grund av komplicerad kroppslig sjukdom lämpligen
bör erhålla vård på annan än psykiatrisk sjukhusavdelning.

Utöver vad ovan anförts har de i propositionen framlagda förslagen och
de av departementschefen i anslutning därtill gjorda uttalandena inte givit
utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen med bifall till förevarande proposition,
nr 53, såvitt den angår 6 och 10 §§ i förslaget till lag om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, måtte
avslå motionerna 1: 695 och II: 856, i motsvarande del;

B. att riksdagen med bifall till propositionen, såvitt den
angår 4 § i förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, måtte avslå motionen 11:858 i
motsvarande del;

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

G. att riksdagen med bifall till propositionen, såvitt den
angår 15 § i förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, måtte avslå motionen I: 701 i motsvarande
del;

D. att riksdagen, med bifall till propositionen, såvitt den
angår 29 § i förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, måtte besluta att motionerna 1: 696
och 11:855, i motsvarande del, icke skall föranleda någon
åtgärd;

E. att riksdagen med bifall till propositionen, såvitt den
angai 26 och 32 §§ i förslaget till lag om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall, måtte avslå motionen
II: 841 i motsvarande del;

F. att riksdagen med avslag å motionerna 1:695 och
II: 856, såvitt de angår införande av ytterligare en paragraf
i förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, måtte — med förklaring att riksdagen
funnit visst tillägg böra göras till det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall — bifalla propositionen i de delar
som icke omfattas av vad utskottet ovan hemställt med den
ändringen att 22 § erhåller följande såsom utskottets förslag
betecknade lydelse:

(Kungl. Maj.ts förslag)

Talan får föras mot utskrivningsnämnds
beslut, om nämnden

ogillat besvär över beslut om intagning
eller beslut enligt 9 § andra
stycket,

avslagit ansökan om utskrivning
eller om utskrivning på försök eller
ogillat besvär över läkares beslut om
avslag på sådan ansökan eller

i samband med utskrivning på
försök ålagt patient att iakttaga särskilda
föreskrifter eller ställt honom
under tillsyn.

(Utskottets förslag)

Talan får föras mot utskrivningsnämnds
beslut, om nämnden

ogillat besvär över beslut om intagning
eller beslut enligt 9 § andra
stycket,

avslagit ansökan om utskrivning
eller om utskrivning på försök eller
ogillat besvär över läkares beslut
om avslag på sådan ansökan eller
i samband med utskrivning på
försök ålagt patient att iakttaga
särskilda föreskrifter eller ställt honom
under tillsyn eller lämnat besvär
över läkares beslut i sådana
frågor helt eller delvis utan bifall.

I övrigt--

Talan föres •

----26 §.

-----genom besvär.

123

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

G. att riksdagen i anledning av motionerna 1: 695 och
II: 856, såvitt de angår överflyttning av den som intagits
enligt den fria intagningsformen till intagning med kvarhållningsrätt,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad utskottet i denna del anfört;

H. att motionen 11:858, såvitt den angår en effektiv tillsyn,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

J. att motionen 11:857 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1966

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, fru Carlqvist, fru Hamrin-Tliorell,
herrar Kaijser, Lars Larsson, fru Nilsson, herrar Eric Carlsson och
Edström;

från andra kammaren: herrar Lundberg, Rimmerfors, Gustavsson i
Alvesta, fröken Wetterström, fröken Sandell, fru Svensson, herr Jonsson
och fru Skantz.

Reservationer

Vid utskottets hemställan under A och G

I. av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric Carlsson, Rimmerfors, fröken Wetterström
och herr Jonsson, vilka ansett,

a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å s. 112 med orden
»Utskottet ansluter sig» och slutar med orden »är i fråga.» samt det avsnitt
som börjar å s. 113 med orden »Beträffande behörigheten att» och slutar
med orden »motionsyrkandet icke påkallat.» bort ersättas med text av täljande
lydelse:

»Utskottet ansluter sig till den av departementschefen uttalade uppfattningen,
att den vård för psykisk sjukdom, som den sjuke på eget initiativ
söker, bör regleras enligt bestämmelserna i sjukvårdslagen. I konsekvens
med denna uppfattning finner utskottet det naturligt, att psykiskt sjuka,
som intagits för vård på egen begäran, i princip inte bör vara underkastade
andra bestämmelser i fråga om kvarhållande än de som gäller patienter,
vilka vårdas för kroppssjukdom. Under vistelsen på sjukhuset kan emellertid
för såväl psykiskt som för kroppsligt sjuka sjukdomsförloppet gå i
ogynnsam riktning och en sådan förändring beträffande det psykiska till -

124

Andra lagutskottets utlåtande nr U år lt)66

ståndet inträda, att indikationen ''fara för annans personliga säkerhet eller
eget liv enligt läkarens bedömande är för handen.

I motionerna I: 695 och II: 856 har i denna del yrkats, att, om särskilda
skäl är därtill, den som intages enligt den fria intagningsformen skall kunna
överföras till vård med kvarhållningsrätt efter preliminärt beslut av den
för vården ansvarige läkaren, under förutsättning att denne försäkrat sig
om samtycke från person som är behörig att föranstalta om vård och att
beslutet underställes utskrivningsnämnden som har att inom 72 timmar avgöra
ärendet.

Utskottet delar departementschefens och medicinalstyrelsens uppfattning
att det är av största vikt för förtroendet för mentalsjukvården att en psykiskt
sjuk människa kan söka sjukhusvård på eget initiativ utan att riskera
att bli kvarhållen mot sin vilja. Den som frivilligt underkastat sig psykisk
vård bör alltså alltid ha rätt att på egen begäran bli utskriven. Om den psykiskt
sjukes tillstånd under vistelse på sjukhus förändras så att indikationen
''fara för annans personliga säkerhet eller eget liv’ är för handen och
den sjuke begär utskrivning, har departementschefen föreslagit att underrättelser
härom omedelbart bör lämnas polismyndighet eller annan som är
behörig att göra ansökan om intagning enligt lagen om beredande av sluten
psykiatrisk vård i vissa fall så att sådan intagning genast kan komma till
stånd. Enligt utskottets mening är det icke helt tillfredsställande att läkaren
i första hand vänder sig till polismyndighet för att få till stånd en intagning
med kvarhållningsrätt. Utskottet förutsätter att vederbörande läkare
i första hand underrättar de anhöriga eller den som eljest är behörig
att göra ansökan om fortsatt vård. Utskottet finner sig således icke kunna
biträda motionerna 1: 695 och II: 856 i den del varom nu är i fråga.

Beträffande behörigheten att utfärda vårdintyg gäller
f. n. att vardattest inte får utfärdas av läkare vid det mentalsjukhus där intagning
begärs. Beträffande mentalsjukhus, där särskild sjukvårdsläkare
tillsatts för viss avdelning tolkas förbudet enligt uttalanden i förarbetena
så, att läkare på mentalsjukhus inte får utfärda attest för intagning på den
avdelning av sjukhuset där han är verksam.

Kommitténs förslag innebär att läkare som är knuten till den slutna
psykiatriska vården vid visst sjukhus inte skall få utfärda vårdintyg för
intagning på den klinik där han tjänstgör. Gäller intagningen annan klinik
än den där läkaren är verksam skall han ha behörighet att utfärda vårdintyg>
111 eu endast under förutsättning att betydande olägenheter skulle
uppkomma genom anlitande av annan läkare.

Under remissbehandlingen har flera remissinstanser framhållit att läkare
som är knuten till den slutna vården vid sjukhuset bör ha möjlighet att utan
inskränkning utfärda vårdintyg för intagning på annan klinik än den där
han tjänstgör.

Departemetschefen anser, att önskvärdheten av att sjuka som är i trängan -

125

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1966

de behov av sluten psykiatrisk vård på ett smidigt sätt bereds sådan vård
måste vägas mot hänsynen till allmänhetens förtroende för mentalsjukvården.
Han finner i likhet med kommittén och så gott som samtliga remissinstanser
att principen, att vårdbehovet skall prövas av två av varandra
oberoende läkare, kräver att en läkare som är knuten till den slutna psykiatriska
vården vid ett sjukhus inte får utfärda vårdintyg för intagning på
den klinik där han själv är verksam. Även när det gäller frågan om behörigheten
att utfärda vårdintyg för intagning på annan klinik vid sjukhuset
har departementschefen stannat för kommitténs förslag.

I motionerna I: 695 och II: 856 anföres i denna del, att bestämmelsen att
vårdintyg under inga förhållanden får utfärdas av läkare anställd vid den
klinik inom den slutna psykiatriska vården på vilken den sjuke skall intagas,
visserligen är beaktansvärd ur rättssäkerhetssynpunkt, men att den
kan utgöra ett ur praktisk synpunkt besvärande hinder. Motionärerna
föreslår därför, att sådan läkare skall få rätt att utfärda vårdintyg om det
skulle innebära avsevärda olägenheter för den sjuke att skaffa intyg av annan
läkare. Vidare anser motionärerna att sjukhusläkaren skall äga rätt att
fatta preliminärt beslut om intagning, vilket skall prövas av utskrivningsnämnden
inom 72 timmar.

Utskottet anser i likhet med departementschefen, att önskvärdheten av
att erhålla ett smidigt intagningsförfarande måste vägas mot angelägenheten
av att bevara allmänhetens förtroende för mentalsjukvården. Kravet
på att vårdbehovet skall prövas av två av varandra oberoende läkare kan
enligt motionärernas förslag upprätthållas i de fall då läkaren meddelar
preliminärt beslut om intagning. Enligt förslaget skall nämligen sådant
beslut prövas av utskrivningsnämnden, vilken bland sina ledamöter har en
kvalificerad läkare. Detta förslag har emellertid intimt samband med vad i
samma motioner anförts angående möjligheten att överflytta patienter från
den fria intagningsformen till intagning med kvarhållningsrätt. Med hänsyn
till vad utskottet tidigare uttalat i denna del synes något riksdagens
initiativ i anledning av det nu aktuella motionsyrkande! icke påkallat.»

b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till förevarande proposition, nr
53, såvitt den angår 6 och 10 §§ i förslaget till lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, måtte avslå
motionerna I: 695 och 11: 856, i motsvarande del;»

Vid utskottets hemstullen under E

II. av fru Hamrin-Thorell, herrar Eric Carlsson, Edström, Rimmerfors,
Gustavsson i Alvesta, fröken Wetterström och herr Jonsson, vilka ansett,
a) att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar å sid. 118 med orden

126 Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1966

»Utskottet vill i» och slutar med orden »inte föranleda någon riksdagens åtgärd.
» bort ersättas med text av följande lydelse:

»Utskottet vill erinra om att det i intagnings- och utskrivningsärenden
icke sällan är avgörande för heslutet hur vissa faktiska förhållanden närmare
gestaltat sig, t. ex. då omständigheterna i samband med visst handlande
är avgörande för huruvida vederbörande uppfyller farlighetsrekvisitet.
Bl. a. i sådana situationer är det från rättssäkerhetssynpunkt av synnerlig
vikt att den intagne som till följd av frihetsberövandet icke själv kan verkställa
utredning utanför sjukhus har möjlighet att bliva biträdd av någon
utomstående. Det är emellertid ur rättssäkerhetssynpunkt icke tillräckligt
att den intagne är medgiven rätt att vända sig till utomstående för att erhålla
biträde. Den intagne kan nämligen på grund avr brist på pengar eller
av annan anledning sakna faktisk möjlighet att utnyttja sin rätt därtill. Det
är därför angeläget att förutsättningar finnes att förordna offentligt biträde
i enlighet med vad kommittén föreslagit. Enligt utskottets mening är detta
så angeläget att frågan därom inte bör anstå till dess ställning tagits till
frågan om införande av generella bestämmelser om offentligt biträde vid
administrativa frihetsberövanden. Utskottet finner sig alltså böra tillstyrka
motion II: 841 samt föreslå härför erforderlig lagtext.»
b) att utskottet bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till motionen II: 841 måtte antaga
26 och 32 §§ i förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall med de ändringarna att paragraferna
erhåller följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

(Kungl. Maj.ts förslag) 26 § (Utskottets förslag)

Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd
avvisat biträde enligt
32 § eller utlåtit sig om ersättning
som avses i 33 § tredje stycket,
föres hos psykiatriska nämnden genom
besvär.

Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.

3 2

1 ärende hos utskrivningsnämnd
eller psykiatriska nämnden äger den

Talan mot beslut, varigenom utskrivningsnämnd
avvisat biträde enligt
32 § eller lämnat begäran om
biträde utan bifall, till sådant uppdrag
förordnat annan person än som
föreslagits eller utlåtit sig om ersättning
som avses i 32 § tredje stycket
eller 33 § tredje stycket, föres hos
psykiatriska nämnden genom besvär.

Besvären skola inges till utskrivningsnämnden.

I ärende hos utskrivningsnämnd
eller psykiatriska nämnden äger den

127

Andra lagutskottets utlåtande nr hh år 1966

(Kungl. Maj.ts förslag)
som för talan anlita biträde. Visar
biträde oskicklighet eller oförstånd
eller är han olämplig av annan orsak,
skall nämnden avvisa honom.

(Utskottets förslag)
som för talan anlita biträde. Visar
biträde oskicklighet eller oförstånd
eller är han olämplig av annan orsak,
skall nämnden avvisa honom.

Om sä finnes erforderligt för tillvaratagande
av intagens rätt, må
sjukhusnämnd eller ordförande i sådan
nämnd förordna offentligt biträde
åt den intagne. Sådant förordnande
må, till dess talan fullföljts,
meddelas jämväl efter det sjukhusnämnden
skilt saken från sig.

Offentligt biträde äger av allmänna
medel åtnjuta arvode ävensom
gotigörelse för kostnad och tidsspillan
efter vad som prövas skäligt.
Ersättningen skall gäldas av statsverket.
»

Vid utskottets hemställan under F

III. av herr Kaijser.

Vid utskottets hemställan under J

IV. av herr Eric Carlsson.

Särskilt yttrande
Vid utskottets hemställan under J

av fru Hamrin-Thorell, herr Rimmerfors och fröken Wetterström, vilka
anfört:

»Vi finner det anmärkningsvärt att lagstiftningen om medicinska äktenskapshinder
sedan länge tillämpats ytterst godtyckligt. Redan häri föreligger
ett starkt skäl att i samband med den nya lagstiftningen företa en översyn
av giftermålsbalkens bestämmelser i detta hänseende, i synnerhet som
denna del av familjerättskommitténs förslag utan olägenhet kan särbehandlas.
Vi finner det vidare uppenbart att giftermålsbalkens nuvarande bestämmelse
om sinnessjukdom som hinder för äktenskap kommer att äga tilllämpning
vare sig den sinnessjuke kommit under läkarvård av fri vilja eller
intagits med stöd av lagen om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall. Huruvida anmälningsplikt skall föreligga eller ej bör enligt vår mening

128 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1966

noga övervägas. Frågan bör under ingå förhållanden lösas på sätt sinnessjuklagstiftningskommittén
föreslagit, eftersom icke intagningsförfarandet
utan de medicinska kriterierna bör vara avgörande för anmälningsskyldigheten.
Vi saknar i detta sammanhang anledning att ta ställning till frågan
om och när sinnessjukdom bör utgöra äktenskapshinder, men finner det
dock angeläget framhålla att de nya bestämmelser, som kan bli en följd
av förslaget till lag om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall, vid
tidpunkten för deras ikraftträdande måste överensstämma med motsvarande
regler i giftermålsbalken.»

ESSELTE AB. STHLM 66
614695